Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

Nr 92

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648); given Stockholms slott den
27 januari 1966.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändring i
vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

En ny kungörelse om vägmärken m. m. har aktualiserat vissa frågor om
ändring i vägtrafikförordningen, vilka har samband med omläggningen av
utmärkningen inför övergången till högertrafik. Frågorna rör bl. a. parkeringsbegreppet
och införande av bestämmelser om s. k. motortrafikled.
Förutom förslag till sådana ändringar upptar propositionen också frågan
om undantag för polis-, väghållnings- och bärgningsfordon från vissa förbud
i vägtrafikförordningen. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 92

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

Förslag

till

Förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 1 § 1 och 7 mom., 40 § 1 mom., 44 §, 45 § 7 mom.,
48 § 1 och 4 mom., 49 § 2 mom., 56 § 1 mom., 60 § 2 mom., 61 § 1 mom.
samt 64 § 1, 2, 3 och 4 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 19511
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

1 mom. I denna — —-----

Angående huvudled och m ot
or vä g stadgas i 61 § 1 inom.

--på skenor.

Angående huvudled, motorväg,
motortrafikled samt
p å- och avfartsväg stadgas i
61 § 1 mom.

Vad i---------mellan vägar.

7 mom. I denna förordning avses
med

parkering: uppställning av
fordon; dock räknas ej såsom parke -

7 mom. I denna förordning avses
med

parkering: uppställning av
fordon; dock räknas ej såsom parkering
uppställning tillfälligt under
kortare tid för åkandes av- eller påstigning
eller för av- eller pålastning
av gods och ej heller uppställning
under högst fem minuter för annat
liknande ändamål;
parkeringsplats: område---av fordon.

ring uppställning tillfälligt under
kortare tid för åkandes av- eller påstigning,
för av- eller pålastning avgods
eller för annat liknande ändamål; -

40 §2.

1 mom. Vägtrafikant skall ställa
sig till efterrättelse de anvisningar
rörande trafiken, vilka meddelas genom
uppsatta anslag, vägmärken och
signaler. Anvisning genom trafiksignal
för fordonstrafiken gäller även

1 Senaste lydelse av 1 § 1 mom., 44 §, 45 § 7 mom., 48 § 1 mom., 49 § 2 mom. samt 64 §
3 mom. se 1958: 222; av 48 § 4 mom. se 1956: 122; av 56 § 1 mom. se 1962: 263; av 60 § 2
mom. se 1960 : 686; av 64 § 2 mom. se 1959: 259; samt av 61 § 1 mom. och 64 § 4 mom. se
1964: 732.

2I första stycket nuvarande lydelsen ingår den ändring som föreslagits i prop. 1965: 180.
I den föreslagna lydelsen motsvaras denna ändring av andra stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

(Nuvarande lydelse)

för gående, om särskild trafiksignal
för gående ej finnes.

Förare av utryckningsfordon må
dock i trängande fall underlåta att
följa i föregående stycke avsedda
bestämmelser.

Finnas på väg skilda banor för
olika slag av vägtrafikanter, skall
fordon föras på bana, som är avsedd
för fordonet. Finnas från varandra
åtskilda banor för samma slag av
fordon, skall fordon föras på den
vänstra banan i körriktningen räknat.
Å annan väg än motorväg må
dock fordon tillfälligt föras på bana,
som eljest ej må nyttjas för fordonet,
om så i särskilt fall erfordras för korsande
av banan eller föranledes av
annan tvingande orsak och trafiksäkerheten
ej äventyras därigenom.

Cykelbana på--------

Motorväg må ej befaras med annat
fordon än motorfordon, som är
konstruerat för en hastighet överstigande
30 kilometer i timmen och enligt
gällande bestämmelser får framföras
med sådan hastighet. Vad nu
sagts gäller dock ej användning av
annat fordon för arbete å vägen eller
för bärgning av skadat fordon.

övningskörning må ej äga rum å
motorväg.

7 mom. Backning eller--— —

Å motorväg må fordon ej backas
eller vändas.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1

(Föreslagen lydelse)

visning om skyldighet att stanna före
infart på korsande väg eller att lämna
företräde som meddelas genom
vägmärke.

Anvisning genom trafiksignal för
fordonstrafiken gäller även för gående,
om särskild trafiksignal för gående
ej finnes.

Förare av utryckningsfordon må
i trängande fall underlåta att följa
i första stycket avsedda bestämmelser.

§•

Finnas på väg skilda banor för olika
slag av vägtrafikanter, skall fordon
föras på bana, som är avsedd för
fordonet. Finnas från varandra åtskilda
banor för samma slag av fordon,
skall fordon föras på den vänstra
banan i körriktningen räknat. Å
annan väg än motorväg och motortrafikled
må dock fordon tillfälligt
föras på bana, som eljest ej må nyttjas
för fordonet, om så i särskilt fall
erfordras för korsande av banan eller
föranledes av annan tvingande orsak
och trafiksäkerheten ej äventyras
därigenom,
genom vägmärke.

Motorväg eller motortrafikled må
ej befaras med annat fordon än motorfordon,
som är konstruerat för en
hastighet överstigande 30 kilometer
i timmen och enligt gällande bestämmelser
får framföras med sådan hastighet.
Vad nu sagts gäller dock ej
användning av annat fordon för arbete
å vägen eller för bärgning av
skadat fordon.

På motorväg eller motortrafikled
får påfartsväg ej användas för avfart
och av farts väg ej för påfart.

övningskörning må ej äga rum å
motorväg eller motortrafikled.

§•

— övrig trafik.

Å motorväg eller motortrafikled
må fordon ej backas eller vändas.

saml. Nr 92

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 mom. Fordonsförare, som ämnar
passera eller eljest köra in på
huvudled, skall dessförinnan stanna
fordonet samt skall lämna företräde
åt fordon på huvudleden. Förare,
som ämnar köra in på motorväg,
skall lämna företräde åt fordon på
denna.

Förare, som —---— — —---

4 mom. Vad ovan------

Den i--------41 § 2

Fordon, som användes för arbete å
vägen eller för bärgning av skadat
fordon, må dock backas med iakttagande
av de särskilda föreskrifter
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelar.

§•

1 mom. Fordonsförare, som ämnar
passera eller eljest köra in på
huvudled, skall dessförinnan stanna
fordonet samt skall lämna företräde
åt fordon på huvudleden. Vid infart
från påfartsväg till motorväg eller
motortrafikled är förare dock skyldig
att stanna endast om trafikförhållandena
påkalla det.

— på vägen.

---i 41 §.

mom. sägs.

Om myndighets befogenhet att göra
undantag från bestämmelserna i
1 och 2 mom. stadgas i 61 och 63 §§.

49 §.

2 mom. Stannande eller uppställning
på väg får icke utan att trafikförhållandena
det föranleda äga rum:

a) på motorväg annorstädes än å
parkeringsplats;

2 mom. Stannande eller uppställning
på väg får icke utan att trafikförhållandena
det föranleda äga rum:

a) på motorväg eller motortrafikled
annorstädes än å parkeringsplats; därigenom

försvåras,
från körbanan.

Förbudet i första stycket a) gäller
ej fordon, som användes av polisman
vid trafikövervakning. Utan
hinder av förbudet må vidare fordon,
som användes för arbete å vägen
eller för bärgning av skadat fordon,
stannas med iakttagande av de särskilda
föreskrifter som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelar.

b) i skarp
Har fordon

1 mom. Sådan buss eller lastbil,
vars totalvikt överstiger 3,5 ton, får
icke föras med högre hastighet än 70
kilometer i timmen. Å motorväg må

§•

1 mom. Sådan buss eller lastbil,
vars totalvikt överstiger 3,5 ton, får
icke föras med högre hastighet än 70
kilometer i timmen. Å motorväg och

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dock hastigheten uppgå till 90 kilo- motortrafikled må dock hastigheten
meter i timmen. uppgå till 90 kilometer i timmen.

Har till bil kopplats fordon-------sägs ... 20.

Har till bil kopplats endast------dess tjänstevikt.

60 §.

2 mom. Det åligger-------— av körbana.

Gående får----------— störa trafiken.

Motorväg får ej nyttjas för gång- Motorväg eller motortrafikled får
trafik. ej nyttjas för gångtrafik.

Den som----------mot omgivningen.

1 mom. Beträffande viss----

e) att viss väg skall anses såsom
huvudled;

f) att viss väg skall anses såsom
motorväg; eller

g) andra särskilda------

Föreskrifter, som — — ------

Länsstyrelsen äger---- —--

Väg må ej förklaras för motorväg

med mindre den är fri från korsning
i samma plan med annan väg och är
uppdelad i två genom skiljeremsa eller
på annat sätt skilda körbanor, en
för trafiken i vardera riktningen,
samt är så inrättad, att fordon icke
lämpligen kunna föras in på eller
från vägen annorstädes än vid vägens
ändpunkter och särskilt anordnade
trafikplatser. Innan väg förklaras för
motorväg eller lokal trafikföreskrift
meddelas beträffande motorväg skall
samråd ske med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

§i --i

54 §;

e) att viss väg skall anses såsom
huvudled eller att på viss plats skall
gälla annan föreskrift om stoppskyldighet
än som följer av 48 § 1 mom.
eller annan bestämmelse om företräde
än som upptagits i 48 § 2
mom.;

f) att viss väg skall anses såsom
motorväg eller motortrafikled; eller

---av trafiken.

— — av länsstyrelsen.

---lägre hastighet.

Väg må ej förklaras för motorväg
eller motortrafikled med mindre den
är fri från korsning i samma plan
med annan väg samt är så inrättad,
att fordon icke lämpligen kunna föras
in på eller från vägen annorstädes
än vid vägens ändpunkter och på
särskilt anordnade på- och avfartsvägar.
Väg får förklaras för motorväg
endast om den är uppdelad i
två genom skiljeremsa eller på annat
sätt skilda körbanor, en för trafiken
i vardera riktningen. På- och avfartsväg
höra till motorvägen eller motortrafikleden
från respektive intill den
punkt länsstyrelsen för varje fall bestämmer.
Motorväg och motortrafikled
med undantag för på- och avfartsvägar
äro huvudled, om ej länsstyrelsen
med hänsyn till trafikförhållandena
föreskriver annat för viss

i I första stycket e) föreslagna lydelsen förutsatts den ändring som föreslagits i prop.
19Ö5: 180 i fråga om 48 § 2 mom. I fjärde stycket nuvarande lydelsen ingår den ändring
av bestämmelsen som föreslagits i nämnda prop. Denna ändring är i föreslagna lydelsen
omarbetad redaktionellt.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

t mom. Vid allmän väg, gata eller
annan allmän plats skall, där vägtrafikant
bör göras uppmärksam på
framförvarande fara, anbringas
varningsmärke. Vad nu sagts
skall, såvitt angår märke för korsning
i samma plan med järnväg eller
spårväg, gälla även för enskild
väg, därest enligt stadganden, som
avses i 7 mom., säkerhetsanordningar
prövats erforderliga vid korsningen.

2 mom. Har beträffande allmän
väg, gata eller annan allmän plats utfärdats
lokal trafikföreskrift, avseende
förbud eller påbud för trafiken
på vägen, eller har beträffande enskild
väg sådan föreskrift meddelats
av myndighet, skall föreskriften,
om så lämpligen kan ske, tillkännagivas
genom förbudsmärke
respektive p å b u d s m ä r k e. Föreskrift
om provkörning eller övningskörning
må tillkännagivas i
annan ordning.

Vid allmän väg, gata eller annan
allmän plats må påbudsmärke, som
avser tillkännagivande att cirkulationstrafik
skall förekomma, att fordonsförare
skall hålla till vänster
om märket eller att fordonsförare
skall hålla till höger om märket, anbringas
där våghållaren finner nödigt,
såvida häremot stridande lokal
trafikföreskrift ej meddelats.

Har väg förklarats såsom motorväg,
skola vid vågen uppsättas m otorvägsmärken,
utvisande vägens
egenskap av motorväg och den
plats, där motorvägen upphör.

3 mom. Vid allmän väg, gata eller
annan allmän plats skall, enligt
vad i detta moment stadgas, uppsät -

vägsträcka. Innan väg förklaras för
motorväg eller motortrafikled eller
lokal trafikföreskrift meddelas för
sådan väg skall samråd ske med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

§•

1 mom. Vid allmän väg eller gata
eller annan allmän plats anbringas
vägmärken i form av varningsmärken,
förbudsmärken, påbudsmärken
och upplysningsmärken.

Under vägmärke kan anbringas
tilläggstavla med närmare anvisning
om märkets innebörd eller giltighet
eller med uppgift om avstånd
till eller utsträckning av förbud eller
annat som avses med märket.

2 mom. Varningsmärke användes
för att angiva för vägtrafikant att
han bör vara uppmärksam på förhållande
som kan medföra fara.

Förbudsmärke eller påbudsmärke
användes för att angiva att enligt
denna förordning eller lokal trafikföreskrift
förbud eller påbud gäller
för trafiken. Kungl. Maj.t äger föreskriva,
att sådant märke får användas
även i annat fall.

Upplysningsmärke användes för
vägvisning eller för att giva annan
anvisning som kan vara av betydelse
för vägtrafikant, såsom om huvudled,
motorväg, parkeringsplats,
övergångsställe eller hjälpanordningar.

Har lokal trafikföreskrift meddelats,
skall märke uppsättas, om särskilda
skäl ej föranleda annat.

3 mom. Varningsmärke för korsning
med järnväg eller spårväg anbringas
även vid enskild våg när säkerhetsanordning
som avses i 7
mom. användes vid korsningen.

Föreskriften i 2 mom. fjärde stycket
gäller även när myndighet meddelat
lokal trafikföreskrift om förbud
eller påbud för trafik på enskild
väg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tas märke för meddelande av upplysning
för vägtrafikanter (upplysningsmärke).

Vid väg, som enligt 61 § förklarats
såsom huvudled, skola, där så
finnes lämpligt, uppsättas särskilda
märken för utvisande av vägens
egenskap av huvudled. Plats, där huvudled
upphör, skall utvisas genom
märke.

Vid allmän väg eller gata, som utgör
infartsväg till stad eller annat
tättbebyggt samhälle, skall på härför
lämpad plats uppsättas ortnamnsmärke,
varå angives samhällets
namn. Ortnamnsmärke må även
uppsättas vid annan ort än nyss
sagts, där så finnes lämpligt till
upplysning för vågtrafikanter.

Där allmänna vägar stöta samman
utom stads eller annat samhälles
tättbebyggda område, skola vägvisare
anbringas. Inom sådant tättbebyggt
område skola på lämpliga
platser uppsättas vägvisare till ledning
för genomgångstrafiken. Vid
allmän väg må, där sådan väg stöter
samman med enskild väg, anbringas
vägvisare med utmärkande av den
senare vägens egenskap av enskild
väg.

I anslutning till vägvisare, som anbringas
på och avser riksväg eller
genomgående länsväg, skall uppsättas
märke med uppgift om vägens
nummer (vägnummermärke). Dylika
märken skola anbringas även på
andra lämpliga platser utmed sådan
väg. I anslutning till vägvisare, som
i stad eller annat tättbebyggt samhälle
uppsättcs till ledning för genomgångstrafiken
mellan olika delar
av riksväg eller genomgående länsväg
eller mellan skilda sådana vägar,
må, om så finnes lämpligt, anbringas
vägnummermärken för utvisande
av vederbörande vägs nummer.

Före livligt trafikerad vägkorsning
skall, där så finnes lämpligt med

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. iVr 92

Kangl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

(Nuvarande lydelse)

hänsyn till trafiken, uppsättas orienteringstavla.

Vid allmän väg, gata eller annan
allmän plats må även i övrigt, där så
finnes påkallat, uppsättas upplysningsmärke.

4 mom. Anbringande och

1 den mån så erfordras må föreskrifter
om uppsättandet av vägmärken
meddelas av trafiknämnden.

Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att i mån av behov
genom anvisningar eller på annat
lämpligt sätt verka för enhetlighet
i fråga om vägmärkens uppsättande.

(Föreslagen lydelse)

finnas uppsatta.

Märke för upplysning om enskild
eller kommunal inrättning av betydelse
för vägtrafikanter får anbringas
endast om länsstyrelsen beslutat
därom. Anbringandet sker på sökandens
bekostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1966

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden hållet inför
Hans Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 27 januari 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, fråga om ändring
i vägtrafikförordningen och anför.

Inledning

Den kommitté med ledamöter från Danmark, Finland, Norge och Sverige
och med uppgift att utarbeta förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning
för de fyra länderna, som konstituerades i januari 1961 och antog namnet
Nordisk vägtrafikkommitté (NVK), framlade den 31 mars 1965 ett betänkande
med förslag angående vägmärken (SOU 1965: 33). På grundval av
betänkandet och infordrade remissyttranden däröver har Kungl. Maj :t meddelat
nya bestämmelser om vägmärken dels genom kungörelse den 21 januari
1966 (nr 25) om ändring i kungörelsen den 7 december 1951 (nr 744)
angående vägmärken m. m., dels genom kungörelse denna dag om vägmärken
m. m.

Det nya vägmärkessystemet, som i princip skall gälla från dagen för övergången
till högertrafik den 3 september 1967, aktualiserar vissa frågor om
ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648). Jag anhåller
att få ta upp till behandling dessa frågor jämte vissa förslag av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och rikspolisstyrelsen rörande undantag från
motorvägsbestämmelserna för väghållningsfordon och polisfordon.

En av de frågor som anknyter till de nya bestämmelserna om vägmärken
rör begreppet parkering. Ändrad definition av detta begrepp har föreslagits
av parkcringskommittén1 i ett den 18 september 1962 avgivet delbctänkan 1

Vid avgivande av betänkandet ingick i kommittén såsom ordförande landshövdingen
Per Westling samt såsom sakkunniga direktören i Motormännens riksförbund Nils Alilgren,
riksdagsmannen chefredaktören Axel Andersson, riksdagsmannen redaktören Torsten
Andersson, expeditionschefen Nils Aurén, borgarrådet Helge Berglund, överdirektören i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Gösta Hall, stadssekreteraren Torsten Henrikson och
direktören Olof Träff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

de (stencilerat) med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen rörande
parkering och annan uppställning av fordon m. m.

Över parkeringskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden avgetts
av Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs
rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens väginstitut, statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, polisberedningen,
trafikmålskommittén, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen
Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Motororganisationernas
samarbetsdelegation såsom organ för Kungliga automobilklubben,
Motormännens riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, Stockholms handelskammare,
Svenska droskbilägareförbundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Svenska lokaltrafik föreningen, Svenska omnibusägareförbundet, Svenska
kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunaltekniska
föreningen, Svenska vanförevårdens centralkommitté, De vanföras riksförbund
samt Sveriges läkarförbund. Vid överståthållarämbetets och länsstyrelsernas
yttrande har fogats av dem inhämtade yttranden från olika myndigheter
och organisationer inom länet såsom landsfogde, vägförvaltning,
magistrat, polismästare, stadsfiskal och landsfiskal.

P arkeringsbegreppet

Gällande rätt

49 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 6i8) — VTF — innehåller
vissa generella bestämmelser om stannande, uppställning och parkering
av fordon. Enligt 61 § förordningen kan också lokalt gällande föreskrifter
utfärdas därom.

Begreppen stannande och uppställning av fordon definieras inte i vägtrafikförordningen.
I det betänkande som legat till grund för lagstiftningen
uttalas emellertid (SOU 1948: 34 s. 240): »Med ''stannande’ av fordon avses
själva åtgärden att bringa ett i gång varande fordon till stillastående,
medan ''uppställning’ betecknar fordonets kvarstående».

Med parkering förstås enligt 1 § 7 mom. VTF uppställning av fordon. Till
parkering räknas emellertid ej uppställning tillfälligt under kortare tid för
åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning av gods eller för annat
liknande ändamål.

Internationella överenskommelser

Den konvention rörande vägtrafik som undertecknats i Geneve den 19
september 1949 och biträtts av Sverige (Genévekonventionen) upptar inte
någon definition av begreppet parkering. Vid de överläggningar om en re -

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

vision av konventionen som sedan länge pågår inom Förenta Nationernas
ekonomiska kommission för Europa (ECE) har man emellertid inom vederbörande
underkommitté för vägtransportfrågor preliminärt enats om att konventionen
bör kompletteras med definitioner av såväl begreppet stannande
som parkering. Vidare han man inom ECE att ta ställning till ett förslag
från Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) till ny
konvention om vägtrafik, innehållande bl. a. en bestämmelse som definierar
dessa begrepp. Underkommitténs ännu inte definitiva ställningstagande i
dessa frågor innebär, att enligt dess mening »stannande» skall avse det fall
då ett fordon står stilla under den tid som erfordras för att ta upp eller satta
av passagerare eller för att lasta eller avlasta gods, medan »parkering» skall
innefatta att ett fordon står stilla av annan orsak än nödvändigheten att
undvika sammanstötning med annan vägtrafikant eller trafikhinder eller
att efterkomma trafikföreskrifter samt stillaståendet ej begränsas till den
tid som erfordras för att ta upp eller sätta av passagerare eller gods. Det
skall emellertid vara tillåtet för varje fördragsslutande stat dels att anse
som »stannat» varje fordon som »parkerats» i nyssnämnda mening under
en period inte överstigande en tidsgräns fixerad genom nationell eller lokal
lagstiftning, dels att anse som »parkerat» ett fordon som »stannats» i överensstämmelse
med den förutnämnda definitionen under en period överstigande
en tidsgräns fixerad genom nationell eller lokal lagstiftning.

Ministerrådet inom den europeiska transportministerkonferensen (CEMT)

har genom beslut åren 1962—1964 antagit vissa regler för samordning av
vägtrafikbestämmelserna. Därav framgår, att fordon skall anses parkerat
om det lämnats stillastående på väg utöver den tidrymd som erfordras för
att lasta eller avlasta gods eller för att möjliggöra passagerares på- eller
avstigning. Även inom CEMT har förutnämnda konventionsförslag från
ECOSOC granskats. Man har därvid preliminärt kommit fram till ett ställningstagande
i fråga om begreppen stannande och parkering som helt överensstämmer
med det nyss redovisade ställningstagandet av ECE:s underkommitté
för vägtransportfrågor.

Parkeringskommittén

Enligt kommitténs mening saknas skäl att ändra den i vägtrafikförordningens
förarbeten angivna innebörden av begreppen stannande och uppställning
av fordon och kommittén föreslår inte någon bestämmelse därom.

Vad beträffar begreppet parkering anför kommittén, att den gällande definitionen
är så vag att det mången gång ställer sig svårt att avgöra, om en
fordonsuppställning är att anse som parkering. Särskilt uttrycken »tillfälligt
under kortare tid» och »annat liknande ändamål» betecknas som svårförståeliga
och ägnade att ge utrymme för skilda tolkningar.

Kommittén erinrar om, att högsta domstolen i ett mål om olaga parke -

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

ring (NJA 1959:349) gjort följande uttalande, vilket tillmätts stor betydelse
när det gäller gränsdragningen mellan parkering och annan uppställning.

Jämlikt 1 § 7 mom. vägtrafikförordningen räknas ej såsom parkering
uppställning av fordon tillfälligt under kortare tid för åkandes av- eller påshgning,
för av- eller pålastning av gods eller för annat liknande ändamål.
— Såsom ändamål som nu sagts måste anses avhämtning i en butik av där
bestallda varor liksom ock inköp i en butik. Uppställning av fordon för sådant
andamål skall förty icke räknas som parkering, såframt uppställningen
sker tillfälligt under kortare tid. Annat bedömande föranledes ej av att
- såsom var händelsen i förevarande fall — varan före utlämnandet måste
iordningställas, om blott icke därigenom den nyss angivna tidrymden för
uppställningen överskrides. — På grund härav och då bilförarens uppställning
av bilen ej kan antagas hava varat längre än tio minuter, finner Högsta
domstolen bilföraren icke hava gjort sig skyldig till olaga parkering.

Kommittén konstaterar att man efter denna dom mångenstädes av praktiska
skäl funnit det lämpligt att utgå från att fordonsuppställning upp till
10 minuter aldrig är att anse som parkering. Vidare tillämpar man oftast
vissa säkerhetsmarginaler så att fordon opåtalt tillåts stå uppställda 12,
ibland 15 minuter. Parkeringsförbuden medför därför f. n. inte tillräckligt
snabb omsättning av fordonen. Därigenom blockeras utrymmena invid gatornas
sträckstenskanter och många bilförare tillgriper dubbeluppställning
med väsentlig reducering av gatornas framkomlighet som följd.

På senare tid har myndigheterna flerstädes funnit sig föranlåtna att genom
lokala trafikföreskrifter öka antalet stoppförbud eller utfärda s. k.
uppmjukade stoppförbud, som ofta med inskränkningar av skilda slag
medger av- och påstigning samt av- och pålastning av gods inom förbudsområdet.
Denna utveckling bedömes av kommittén som ofördelaktig, bl. a.
med hänsyn till att stoppförbud kan medföra onödigt långt gående inskränkningar
i möjligheterna att stanna fordon exempelvis på busshållplats för
passagerares av- och påstigning.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén att såväl mångfalden av de ändamål
som kan ursäkta uppställning på parkeringsförbj liden plats som den
tillatna varaktigheten av uppställning där medför dels att de generella parkeringsforbudsreglerna
i vägtrafikförordningen i praktiken inte fyller sina
avsedda andamål dels att parkeringsförbudet, särskilt sett mot bakgrunden
av ökad fordonsmängd och trafikintensitet samt stigande uppställningsbehov,
inte längre utgör ett lämpligt medel för trafikreglering.

Nu angivna synpunkter har föranlett kommittén att föreslå en ny definition
av begreppet parkering. Med parkering skall enligt förslaget avses
»uppställning av fordon, med eller utan förare, dock icke uppställning för
av- eller påstigning eller för av- eller pålastning av gods under tid som härför
oundgängligen erfordras». Om den närmare innebörden av förslaget
anför kommittén i huvudsak följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

Den omständigheten att föraren sitter kvar i fordonet eller uppehåller sig
i dess närhet och håller det under uppsikt medför inte f. n. att uppställningen
faller utanför vad som är att anse som parkering. Detta förhållande
står emellertid ej alltid klart för trafikanterna. Med hänsyn härtill har uttrycket
»med eller utan förare» införts i definitionen.

Förslaget innebär att de ändamål med en fordonsuppställning som kan
medföra att denna ej skall betraktas som parkering begränsas till av- och
påstigning samt av- och pålastning av gods. För att sådan uppställning inte
skall betraktas som parkering uppställs som villkor att för andamalet tas i
anspråk endast den tid som oundgängligen erfordras. Nar en avstigning
slutförts genom att den avstigande lämnat fordonet medför därför fordonets
kvarstannande på platsen att uppställningen blir hänförlig till parkering.
Det normalt förekommande avgiftsupptagandet då taxibilar stannas for avlämnande
av passagerare bör uppenbarligen inte medföra att uppställningen
hänföres till parkering.

En kraftigt bidragande orsak till den föreslagna ändringen i parkeringsbegreppet
har varit önskemålet att skapa ökade uppställningsmöjligheter
för varudistributionens fordon. Även mera tidskrävande lastningar har ansetts
böra få förekomma på parkeringsförbjudna platser. Genom att uppställningen
ej får överskrida den tid som oundgängligen erfordras for aveller
pålastningen förhindras dröjsmål med lastningens påbörjande, avbrott
i pågående lastning och fordons kvarstående efter slutförd lastning. Det har
förutsatts att i av- och pålastning kan ingå också avlamnande respektne
avhämtande av gods i lokal eller på plats i det uppställda fordonets närhet
men däremot inte hopsamlande av allehanda varor före pålastning eller
uppsortering av varorna efter avlastning. Vidare förutsätts av- och pålastning
av gods vara för handen endast i de fall då det som lämnas eller hämtas
har°en ej alltför begränsad omfattning till antal, format eller tyngd eller
då det rör sig om fortlöpande varudistribution eller fortlöpande hämtning

av varor.

Den föreslagna skärpningen av parkeringsbegreppet bör leda till en omprövning
av förefintliga lokala parkeringsförbud, då det på vissa platser
där sådant förbud nu gäller kan antas vara tillfyllest med en mindre snav
föreskrift än ett förbud mot parkering i den av kommittén föreslagna meningen.
Likaså kan det på vissa platser där någon typ av stoppförbud nu
råder vara motiverat att ersätta detta förbud med ett parkeringsförbud.

Den föreslagna bestämningen av begreppet parkering innebär en anpassning
till vad som är vanligast i de länder på den europeiska kontinenten med
vilka vårt land har mera omfattande trafikutbyte. Denna rimmar också väl
med vad som förordats av den grupp inom CEMT som har till uppgift att
söka åstadkomma mera enhetliga trafikföreskrifter i Europas olika stater.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

Rem issyttrandena

Mot kommitténs uttalanden rörande begreppen stannande och uppställning
av fordon har inte riktats någon anmärkning i de avgivna yttrandena.

Kommitténs förslag i fråga om utformningen av begreppet parkering har
i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, statens väginstitut,
statspolisintendenten, länsstgrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Västernorrlands samt Västerbottens län, polisberedningen, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Stockholms handelskammare, Svenska droskbilägareförbundet,
Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska lokaltrafikföreningcn,
Svenska omnibusägareförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunaltekniska föreningen.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Jamtlands och Norrbottens län har med vissa erinringar ställt sig positiva
till en jämkning av parkeringsbegreppet i den riktning kommittén föreslagit.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att bestämmelserna bör ges en mer
nyanserad utformning som medger en smidig och med hänsyn till rådande
förhållanden anpassbar tillämpning.

Övriga nyss angivna länsstyrelser har förordat en sådan uppmjukning
av förslaget att från begreppet parkering undantas också uppställning av
fordon under viss kortare tid för annat ändamål än av- och påstigning eller
av- och pålastning av gods.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att de uppställningar för inköp i
butik, kiosk eller liknande, som enligt gällande lagstiftning anses kunna
accepteras på parkeringsförbjudna platser, om de inte sker under längre
tid än tio minuter, tillgodoser ett legitimt behov fullt jämförbart med''de
behov som kan åberopas till förmån för uppställning på liknande platser
av varudistributionsfordon. I synnerhet är detta fallet, när uppställningen
äger rum i och för sådana inköp som består i avhämtande av i förväg beställda
varor. Länsstyrelsen anser därför, att uppställning av fordon för
inköp i butik, kiosk eller liknande även i fortsättningen bör falla utanför
vad som är att anse som parkering under förutsättning, att den sker under
högst tio minuter.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte uppställning av fordon
i samband med uträttande av vissa enklare ärenden under en tid av
en eller ett par minuter bör medges på parkeringsförbjuden plats och
framhåller risken av att en skärpning av bestämmelserna som innebär att
en dylik uppställning ej blir tillåten kan medföra stark irritation hos all -

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966 15

raänheten och försvåra ett gott förhållande mellan denna och ordningsmakten.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att förslaget såtillvida innebär
en liberalisering för lastbilstrafiken att uppställning för av- och pålastning
av gods medges på parkeringsförbjuden plats även under relativt
långa tidsperioder, under förutsättning att den tid som tas i anspråk ej
går utöver vad som oundgängligen erfordras. Länsstyrelsen ifrågasätter
lämpligheten härav, då en så ojämn behandling av skilda trafikantkategorier
sannolikt skulle komma att medföra slitningar mellan dessa kategorier
inbördes av sådan art att den för trafiksäkerheten viktiga »trivseln i
trafiken» äventyrades. Förslaget är enligt länsstyrelsens mening med hänsyn
till den förmånliga behandlingen av varudistributionens fordon snarast
ägnat att minska fordonsomsättningen, åtminstone i städernas cityområden.
Länsstyrelsen säger sig närmast vara benägen att ansluta sig till
tanken på att till gällande regler foga en uttrycklig begränsning av tiden
för tillåten uppställning, kortare än nu tillämpade 10 minuter.

Yttranden som innebär att kommitténs förslag åtminstone för närvarande
avstyrkes har avgivits av Göta hovrätt, Göteborgs rådhusrätt, vägoch
vattenbyggnadsstgrelsen, statens trafiksäkerhetsråd, överståthållarämbetet
och Motororganisationernas samarbetsdelegation.

Göta hovrätt ifrågasätter nödvändigheten av att i föreslagen utsträckning
begränsa rätten att på parkeringsförbjuden plats uppställa fordon och
framhåller, att det torde vara ett berättigat önskemål från allmänhetens
sida att få korttidsparkera fordon också för andra ändamål än de av kommittén
föreslagna.

Enligt Göteborgs rådhusrätt — som i och för sig inte finner en skärpning
i sak av de nuvarande bestämmelserna påkallad — är det av kommittén
föreslagna parkeringsbegreppet mindre lyckligt utformat. Rådhusrätten
har funnit bestämmelsen, om en ändring skulle anses erforderlig, böra
utformas så att till parkering hänföres uppställning under viss kortare
tid, exempelvis fem minuter, dock att som parkering ej skall räknas uppställning
för av- eller pålastning av gods under den längre tid som härför
oundgängligen erfordras. En sådan bestämmelse har enligt rådhusrättens
mening även den fördelen att den skulle underlätta kontrollen av parkeringsförbudens
efterlevnad.

Enligt väg- och vattenbgggnadsstgrelsens yttrande skulle den föreslagna
ändringen ej innebära sådana påtagliga fördelar för trafikanterna eller
ur framkomlighetssynpunkt att det är motiverat att nu ändra bestämmelserna.

Statens trafiksäkerhetsråd framhåller, att den tolkningen av gällande
vägtrafikförordning, att uppställning av fordon för ändamål som sägs i 1 §
7 mom. under högst 10 minuter ej utgör parkering, vunnit insteg i allmänhetens
medvetande och i väsentlig utsträckning godtagits av domstolar och

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

polismyndigheter. Denna tolkning har enligt trafiksäkerhetsrådets mening
befunnits tillfredsställande och några större problem i fråga om kontroll
av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad har inte försports. En övergång
till ett nytt parkeringsbegrepp skulle därför innebära att en hävdvunnen
uppfattning om begreppets innebörd undanröjdes och skapa irritation och
övervakningssvårigheter. Då dessa nackdelar enligt trafiksäkerhetsrådets
uppfattning är avgjort större än fördelarna av en ökad fordonsomsättning,
anser sig rådet inte kunna biträda kommitténs förslag. Däremot föreslår
trafiksäkerhetsrådet, att den praxis som utbildat sig lagfästes därigenom
att från begreppet parkering uttryckligen undantas uppställning av fordon
tillfälligtvis under kortare tid, högst 10 minuter, för av- eller påstigning,
för av- eller pålastning av gods eller för annat liknande ändamål.

Också polismästaren i Stockholm har förklarat sig föredra en definition
av parkeringsbegreppet som ansluter sig till nu gällande praxis.

Överståthållarämbetet anför, att det för Stockholms del inte torde föreligga
något påtagligt behov av ett skärpt parkeringsbegrepp, samt att de
gator i staden där trafiksvårigheterna är så besvärande att förbud mot parkering
i den av kommittén föreslagna meningen skulle vara erforderligt är
jämförelsevis fåtaliga. Det nuvarande parkeringsbegreppet måste enligt ämbetets
mening efter klarlägganden i rättspraxis anses tämligen entydigt.
Angivna förhållanden anser ämbetet tala mot den föreslagna regleringen.
Emellertid talar även vissa skäl för en ändring av de nu gällande bestämmelserna,
i vart fall på längre sikt. Hit hör bland annat angelägenheten av
att parkeringsbegreppet internationellt utformas lika. Med hänsyn till att
enligt vad kommittén upplyst arbete pågår i syfte att utforma ett enhetligt
parkeringsbegrepp inom en rad europeiska stater och till att något överhängande
behov av en ändring för vårt lands del ej föreligger, anser ämbetet
att resultatet av detta arbete bör avvaktas, då det eljest kunde befaras
att en ny ändring skulle bli nödvändig sedan frågans internationella handläggning
avslutats.

Motororganisationernas samarbetsdelegation förklarar sig reagera mot
att ett förslag med långtgående inskränkningar i bilisternas rättigheter
framlägges på grundval av så allmänt hållna och föga bärande motiveringar
som kommittén anfört. Delegationen påpekar, att trafikförhållandena
i våra största städer synes ha utövat avgörande inflytande på kommitténs
ställningstagande och ifrågasätter riktigheten av att bestämmelser för hela
riket grundas på dessa speciella förhållanden. Vissa av de resultat kommittén
åsyftat, t. ex. undvikande av dubbeluppställningar, skulle kunna
vinnas genom specialregler. Den föreslagna skärpningen kommer enligt delegationen
i första hand att drabba privatbilisterna och de övriga bilister
som ej använder sina fordon för transport av passagerare och gods. Enligt
delegationens mening står den kategoriklyvning som blir en följd härav inte
i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning. Delegationen finner

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

det inte riktigt att utvälja vissa ändamål som skall kunna föranleda att fordon
får uppställas på parkeringsförbjuden plats. Eftersom ett stillastående
fordon alltid utgör samma hinder i trafiken oavsett för vilket ändamål det
stannats synes det delegationen lämpligare att knyta undantagen från parkeringsförbudet
till en bestämd tidsgräns. Delegationen föreslår därför,
att från begreppet parkering undantas uppställning av fordon under förslagsvis
högst 10 minuter eller för av- eller pålastning av gods under tid
som härför skäligen erfordras. Samtidigt föreslås dels, att en särskild bestämmelse
införes för att motverka dubbeluppställningar, dels att uppställning
av fordon på buss- eller spårvägshållplatser eller taxistationer förklaras
tillåten under förutsättning att föraren har fordonet under sin omedelbara
uppsikt så att han snabbt kan flytta det om så erfordras.

I flera av såväl de tillstyrkande som de avstyrkande yttrandena har påpekats,
att den föreslagna bestämmelsen kan medföra tolkningssvårigheter,
och har anmärkningar riktats mot detaljer i bestämmelsens utformning. Sålunda
har framhållits, att kommittén i motiven uttalat, att till av- och pålastning
ej skall hänföras avhämtande eller avlämnande av enstaka smärre
föremål som ej ingår i fortlöpande varudistribution eller fortlöpande hämtning
av varor men att denna begränsning ej framgår av den föreslagna lagtexten
samt att motivuttalandet i och för sig ger upphov till svåra gränsdragningsproblem.
Vidare har påpekats, att uttrycket av- och pålastning av
gods kan orsaka tolkningsproblem, exempelvis när det gäller att bedöma om
avhämtning av beställda varor i en butik skall kunna hänföras till pålastning
av gods och att bestämningen av vilken tid som oundgängligen erfordras
för ett visst ändamål kan medföra betydande svårigheter. Bl. a. Svenska
droskbilägareförbundet framhåller att en taxiförares inväntande av passagerare
inte bör bedömas som parkering. Beträffande lagtextens formuleringanser
bl. a. de båda hovrätterna det ej med erforderlig tydlighet framgå att
tidsbegränsningen hänför sig också till av- och påstigning. Enligt Stockholms
rådhusrätt saknas behov av det förtydligande tillägget »med eller utan förare».

I de tillstyrkande yttrandena har flerstädes framhållits angelägenheten av
alt gällande lokala trafikföreskrifter omprövas i samband med att den föreslagna
ändringen genomförs. Hovrätten för Nedre Norrland betonar- vikten
av att förbud ej meddelas i större omfattning än att de kan effektivt övervakas
och upprätthållas, då det eljest kan befaras att bestämmelserna ej
kommer att efterlevas och att respekten för dem går förlorad. Stockholms
rådhusrätt understryker, att en kraftig beskärning av gällande lokala parkeringsförbud
bör ske i samband med att kommitténs förslag genomförs, då
det inte kan vara lämpligt att ett flertal gator i en stads centrala delar ej
begagnas för uppställning av fordon vid uträttande av kortvariga ärenden.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

Rådhusrätten hänvisar härvid till att parkeringsförbud kan ersättas med
föreskrifter om på olika sätt tidsbegränsad parkering. Stockholms handelskammare
uttalar, att ett parkeringsförbud av den innebörd som följer av
kommitténs förslag framstår som alltför strängt för att kunna komma till
generell användning. Parkeringsförbud bör därför komma i fråga endast
på de allra känsligaste gatorna, medan på övriga ställen där parkeringsförbud
nu råder parkering bör tillåtas med viss tidsbegränsning. Statens vaginstitut
och Svenska kommunaltekniska föreningen finner den föreslagna
ändringen lämpligen böra träda i kraft först efter en viss övergångstid för
att de lokala myndigheterna skall få möjlighet att vidta åtgärder exempelvis
anordna parkeringsplatser — i syfte att minska de olägenheter för
bilisterna som ändringen kan väntas medföra.

Frågans fortsatta behandling

Parkeringskommitténs nu redovisade förslag befanns, sedan remissbehandlingen
avslutats, inte böra föranleda någon omedelbar lagstiftning i avvaktan
på NVK:s arbete. NVK:s betänkande med förslag till enhetliga nordiska
trafikregler, innehållande också en definition av begreppet parkering,
torde vara att vänta tidigast under sommaren.

De nya bestämmelserna om vägmärken som beslutats denna dag innebär
vissa ändringar i systemet för utmärkning av rätt och förbud att parkera.
Inför den omskyltning som skall företagas och i princip vara genomförd
vid övergången till högertrafik har från skilda håll framförts önskemål om
en omedelbar ändring av parkeringsbegreppet utan att resultatet av det internordiska
samarbetet avvaktas. Bl. a. har Svenska stadsförbundet i skrivelse
till Konungen den 17 december 1965 med hänsyn till inte bara vägmärkena
utan också städernas trafikplanering i stort krävt, att om en ändring
av begreppet avses komma till stånd senast den 3 september 1967, besked
i frågan lämnas omgående.

Övriga frågor

Motorväg och huvudled

Enligt 61 § 1 mom. VTF tillkommer det länsstyrelsen att genom lokal
trafikföreskrift förklara viss väg som motorväg. Sådan förklaring får inte
ske utan att vägen fyller vissa angivna förutsättningar. Den skall vara fri
från korsning i samma plan med annan väg och vara så inrättad att fordon
inte lämpligen kan föras in på eller från vägen annorstädes än vid vägens
ändpunkter och särskilt anordnade s. k. trafikplatser. I prop. 1965: 180 har
som en ytterligare förutsättning upptagits, att vägen skall vara uppdelad i

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

två genom skiljeremsa eller på annat sätt skilda körbanor, en för trafiken
i vardera riktningen.

Särskilda trafikregler för motorvägar återfinns på skilda ställen i VTF
som undantag från eljest gällande bestämmelser. I 44 § första stycket undantas
motorväg när det gäller rätt att tillfälligt av tvingande orsak föra
fordon på sådan bana på vägen som annars inte får nyttjas för fordonet.
Samma paragraf tredje stycket innehåller förbud för färd på motorväg med
annat fordon än motorfordon som är konstruerat för en hastighet överstigande
30 kilometer i timmen och enligt gällande bestämmelser får framföras
med sådan hastighet, övningskörning får enligt 44 § fjärde stycket inte
äga rum på motorväg. 45 § / mom. andra stycket innehaller förbud att
backa eller vända fordon på motorväg. Om korsande möte gäller enligt 48 §

1 mom. första stycket att förare, som ämnar köra in på motorväg, skall
lämna företräde åt fordon på motorvägen. Stannande och uppställning i
annat fall än då trafikförhållandena föranleder det är generellt förbjudet
på motorväg annorstädes än på parkeringsplats. Bestämmelsen härom återfinns
i 49 § 2 mom. Högsta tillåtna hastighet för buss eller lastbil med totalvikt
överstigande 3,5 ton är enligt 56 § 1 mom. första stycket 90 km i timmen
på motorväg mot 70 km i timmen när det gäller övriga vägar. De bestämmelser
om tillfällig hastighetsbegränsning som hittills utfärdats med
stöd av 56 § 4 mom. har i allmänhet inte omfattat motorväg. Slutligen gäller
enligt 60 § 2 mom. tredje stycket att motorväg inte får nyttjas för gångtrafik.

Genom lokal trafikföreskrift kan länsstyrelsen också med stöd av 61 §

1 mom. VTF förklara, att viss väg skall anses som huvudled. För sådan väg
siäller den särskilda bestämmelsen om korsande möte i 48 § 1 mom. att
fordonsförare, som ämnar passera eller köra in på huvudleden, dessförinnan
skall stanna fordonet och lämna företräde åt fordon på denna.

Begreppet motorväg, som inte förekommer i Genévekonventionen eller det
samtidigt antagna protokollet rörande vägmärken, är vedertaget inom ECE
och CEMT i det arbete på nya internationella överenskommelser som jag
redovisat i avsnittet om parkeringsbegreppet. De särskilda bestämmelserna
om motorväg i svensk lagstiftning ansluter sig i huvudsak helt till de ställningstaganden
i ämnet som förekommit i detta internationella sammanhang.
De smärre avvikelser som förekommer rör bl. a. den konstruktiva hastigheten
hos motorfordon tillåtna på motorväg, där gränsen ansetts böra sättas
till 40 i stället för som hos oss 30 km i timmen. I fråga om utmärkningen
av rätten till företräde för fordon på motorväg i förhållande till trafiken på
anslutande vägar har vid de internationella överläggningarna genomgående
förutsatts, att den skall ske genom att på motorvägen uppsättes — förutom
det motorvägsmärke som i vårt nuvarande system ensamt utvisar prioriteten
— det märke som de svenska bestämmelserna betecknar som »Huvudled».
Därvid skall anslutande vägar förses med märket »Lämna företräde»
eller »Stopp vid vägkorsning».

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1966

NVK har i sitt betänkande om vägmärken, som framgår av vid betänkandet
fogade bildbilagor, utgått från detta system för anbringande av vägmärken
vid motorväg.

Begreppet huvudled — »väg med företräde» — är intaget i Genévekonventionen
och protokollet. Någon ändring härutinnan har inte ifrågasatts
på internationellt plan. Den generella stopplikten vid infart på sådan väg
är emellertid unik för Sveriges del.

Vid de överläggningar som inom kommunikationsdepartementet hållits
med företrädare för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angående ett nytt
vägmärkessystem har styrelsen begärt vissa ändringar i VTF för att möjliggöra
en utmärkning på och vid motorväg som anknyter till det av NVK
tänkta systemet. Styrelsens första förslag anknyter till de av NVK föreslagna
och i den nya vägmärkeskungörelsen intagna bestämmelserna att dels
märket »Motorväg» skall anbringas, förutom vid motorvägs början och på
lämpliga platser utmed denna väg, vid början av påfartsväg till motorväg,
dels märket »Motorväg upphör» skall användas, förutom för att utmärka
plats, där väg upphör att vara motorväg, vid slutet av avfartsväg om inte
särskilda förhållanden föranleder annat. Enligt styrelsens mening bör sådan
utmärkning innebära att de särskilda trafikreglerna för motorväg skall äga
tillämpning för påfarts- respektive avfarts vägen. Vidare anser styrelsen att
motorvägs karaktär av prioritetsväg bör anknytas till att motorväg betraktas
som huvudled och utmärks som sådan och inte som nu härledas ur en
särskild företrädesregel i VTF vilken för trafikanten skall framgå av motorvägsmärket.
Styrelsen har i sammanhanget pekat på de fördelar ett sådant
system ger bl. a. genom att man på ett praktiskt och lättförståeligt sätt kan
lösa prioritetsfrågan mellan två anslutande motorvägar i det den ena motorvägens
karaktär av huvudled kan upphävas vid platsen för motorvägsmötet.

Sistnämnda förslag har föranlett styrelsen att hemställa om ändrade bestämmelser
också i fråga om stopplikten vid infart på huvudled från anslutande
väg. Från den generella regeln härom i 48 § 1 mom. första stycket
VTF bör enligt styrelsen undantag göras för fordon som förs in på motorväg,
dock med möjlighet att för särskilda platser där trafikförhållandena
påkallar det införa stopplikt genom lokal trafikföreskrift. Också i övrigt
finner styrelsen det för vissa fall vara påkallat att undantag ges från
skyldigheten att stanna inför huvudled. I enlighet med moderna trafiktekniska
principer byggs numera i avsevärd omfattning anslutningsväg till
huvudled på samma sätt som påfartsväg till motorväg för en parallell accelererande
infart. Den nu gällande obligatoriska stopplikten på sådana platser
står helt i strid med dessa principer och har i vissa fall föranlett att
provisoriska »vinkelräta» utfarter till stora kostnader anlagts på tillfartsvägar
där en parallell utfart med stoppskyldighet bedömts som trafikfarlig.
Möjlighet att föreskriva undantag från stoppskyldigheten skulle vidare ska -

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

pa förutsättningar för införande av genomfartsleder inom tättbebyggt område.
Med den bestämmelse om ovillkorligt företräde vid korsande möte för
högerifrån kommande fordon som föreslagits skola gälla från dagen för
trafikomläggningen (se prop. 1965: 180) blir det nödvändigt att vidta särskilda
åtgärder med hänsyn till genomgående trafik på större vägar och
gator. Styrelsen anser alternativet att förklara sådan led som huvudled i
många fall vara naturligare och mer ändamålsenligt än att införa lokala
trafikföreskrifter om väjningsplikt för anslutande gator och vägar. Enligt
styrelsens mening torde emellertid det förordade alternativet inte vara praktiskt
användbart utan att möjlighet till undantag från stoppskyldigheten ges.
Undantagen i fråga om de här särskilt angivna fallen bör enligt styrelsens
mening, till skillnad från undantaget från stopplikt vid motorvägar, meddelas
genom lokala trafikföreskrifter.

Motortrafikled

På grundval av förslag i NVK:s betänkande har i den nu beslutade vägmärkeskungörelsen
upptagits två nya anvisningsmärken betecknade »Motortrafikled»
och »Motortrafikled upphör». Märkena som sådana har inte
antagits genom någon internationell överenskommelse men är preliminärt
godtagna i de förslag till nya överenskommelser varom överläggningar förts
inom ECE och CEMT. Märkena avses komma till användning för utmärkande
av väg som inte är motorväg men som är reserverad för motortrafik
och till vilken inte finns direkt tillfart från fastigheter invid vägen. Det är
också förutsatt, att samma regler som gäller för motorväg skall vara tilllämpliga
för detta slag av vägar.

Vissa andra förslag

Vid de överläggningar med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens representanter
som jag förut berört har framkommit, att i vissa fall utmärkande
av företrädesrätt i vägkorsning måste ske så att trafiksignaler och märken
kan komma att strida mot varandra. Detta gäller korsningar, där signalsystemet
är i funktion endast viss tid på dygnet och där man för utmärkande
av väjningsplikt under övriga tider måste förse en av vägarna i
korsningen med varningsmärken av innebörden »Stopp i vägkorsning» eller
»Lämna företräde». Dessa märken skall inte följas när signalerna visar
grönt ljus. Styrelsen har därför föreslagit en allmän bestämmelse i 40 § 1
mom. första stycket vägtrafikförordningen med innehåll att anvisning från
signal gäller framför anvisning genom vägmärke.

Styrelsen har vidare hemställt om vissa undantag från trafikreglerna för
motorväg när det gäller fordon som används för vägarbete. Sådana fordon
får med redan gällande bestämmelser, om erforderliga försiktighetsmått

Kungl. Mcij. ts proposition nr 92 år 1966

iakttas, föras på sätt som med hänsyn till arbetet finnes nödigt utan hinder
av de allmänna bestämmelserna i 45 § 1—5 mom. VTF om fordons
plats på väg och i vägkorsning. Förbuden i 45 § 7 mom. och 49 § 2 mom.
mot backning, vändning och stannande på motorväg ger ingen motsvarande
lättnad för väghållningsfordonen. Detta medför att när sådana manövrer
är oundgängliga vid arbete på vägen denna måste avstängas genom att särskilda
säkerhetsanordningar framforslas och anbringas på platsen. Särskilt
hackningsförbudet har enligt styrelsen inneburit avsevärt hinder för väghållningsarbetet.
I vissa fall har det också visat sig vara till men för trafiksäkerheten.
Detta gäller främst de fall när plötsliga skador eller hinder uppstått
på motorväg samt vintertid vid undanröjande av snö eller is eller vid
sändning. Anbringande av säkerhetsanordningar är i sådana fall i allmänhet
inte praktiskt möjligt. Vid sändning kan ofta s. k. mistor, d. v. s. avbrott i
sandens spridning uppstå. Ett sådant avbrott, som kan få en längd på något
hundratal meter, kan innebära ett större faromoment än om vägen ej alls
vore sandad. På grund av hackningsförbudet måste sandningsfordonet i sådana
fall fortsätta sandningen och vid närmaste trafikplats återvända för
att fylla i mistan. Detta kan i vissa fall innebära en omväg på flera tiotal
kilometer. Styrelsen har framhållit, att den har möjligheter att genom instruktioner
och tekniska anordningar vidta sådana åtgärder att trafikriskerna,
om väghållningsfordon tillåts att i särskilda fall stanna och backa
på motorväg, blir obetydliga.

Också från rikspolisstyrelsens sida har framförts önskemål om undantag
från motorvägsreglerna. Enligt vad styrelsen framhållit är det inte möjligt
att fullgöra nödvändig trafikövervakning på motorvägarna, om inte
polisens fordon medges rätt att stanna på sådan väg.

Departementschefen

Sedan Nordisk vägtrafikkommittés våren 1965 framlagda betänkande
med förslag angående vägmärken remissbehandlats har, som jag förut
erinrat om, Kungl. Maj :t denna dag utfärdat ny kungörelse om vägmärken
m. m. Bestämmelserna upptar vissa internationellt antagna nya vägmärken.
Införandet av dessa har ansetts böra samordnas med den omläggning av
märken som sker inför högertrafikreformen. Kostnaderna om införandet
uppskjuts skulle enligt gjorda beräkningar öka med ca 5 mkr.

Det nya systemet innefattar bl. a. nya regler och märken för utmärkning
av parkeringsförbud och begränsad rätt att parkera fordon. Användningen
av dessa märken är givetvis avhängig av vad begreppet parkering som sådant
innebär. Den nuvarande definitionen i 1 § 7 mom. VTF, som från begreppet
undantar uppställning tillfälligt under kortare tid för åkandes aveller
påstigning, för av- eller pålastning av gods eller för annat liknande
ändamål, har i skilda sammanhang under senare år starkt kritiserats. Par -

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

keringskommittén avgav, soin närmare framgår av den tidigare redogörelsen,
år 1962 ett betänkande med förslag till ny definition. Även om en majoritet
av de remissinstanser som yttrade sig i frågan anslöt sig till förslaget,
framkom vid remissbehandlingen på väsentliga punkter en rad sinsemellan
och mot förslaget stridande synpunkter. Frågan fick därför vila tills
vidare i avvaktan på det arbete på enhetliga nordiska trafikregler som bedrevs
inom NVK.

NVK:s förslag till trafikregler och därmed till en lösning av frågan om
innebörden av begreppet parkering har ännu inte lagts fram. Som framgår
av vad dåvarande departementschefen anförde i prop. 1965: 180 med förslag
till ändringar i vägtrafikförordningen är det uteslutet, att någon ändring
i trafikreglerna på grundval av förslag från NVK kommer att genomföras
förrän efter det att trafikanterna haft tid att vänja sig vid högertrafiken.
Inför omskyltningen till den 3 september 1967 har nu i skilda
sammanhang berörda myndigheter och organ framfört önskemål om omedelbar
ändring av bestämmelsen i 1 § 7 mom. VTF, oavsett samarbetet på
internordiskt plan. Till stöd för denna begäran har främst åberopats att
ändringen är nödvändig för en rationell trafikplanering. Om ändringen
skjuts på framtiden, skulle en förnyad prövning av förbuden med därav
följande ny omskyltning behöva företas efter trafikomläggningen.

Jag finner det anförda argumentet vara värt beaktande. Det framgår av
min föregående redogörelse, att man i det internationella samarbetet för enhetliga
vägtrafikregler numera vedertagit ett parkeringsbegrepp av betydligt
mer restriktiv innebörd än det vi har i vårt land för närvarande. Någon
uppställning för annat ändamål än för alt ta upp eller lämna av passagerare
eller gods tillåts i princip inte. Det förutsätts dock att fördragsslutande
stat kan avvika från denna princip genom att fastställa en viss tidsgräns
som skall överskridas för att parkering skall föreligga. I avvaktan på
NVK:s ställningstagande i denna fråga anser jag ett definitivt avgörande
böra anstå. Olägenheten med den nu gällande definitionen synes främst vara,
att den lämnar utrymme för skilda tolkningar när det gäller att avgöra i
vilken utsträckning uppställning för andra ändamål än lossning och lastning
samt passagerares på- och avstigning är tillåten. Den tiominutersregel
som vunnit visst stöd i domstolspraxis är ingalunda generellt given. Ett närmande
till den internationella ståndpunkten bör därför göras genom att en
tidsgräns införs i fråga om uppställning för andra ändamål än dem som
uttryckligen nämns i bestämmelsen. En gräns på tio minuter anses av flera
ansvariga myndigheter för rikligt tillmätt för att möjliggöra en ändamålsenlig
trafikavveckling. Enligt min uppfattning bör gränsen därför sättas
till fem minuter.

Jag föreslår således, att tiden för rätt att utan hinder av parkeringsförbud
uppställa fordon för annat liknande ändamål än åkandes av- eller påstigning
eller av- eller pålastning av gods preciseras i 1 § 7 mom. VTF och

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1966

därvid anges till fem minuter. Genom denna lösning anser jag mig så långt
möjligt för närvarande ha tillmötesgått framställningarna i denna fråga.

Jag har förut redogjort för den innebörd som tillägges begreppet motorväg
i svensk lagstiftning och för de särskilda regler som gäller för trafik
på sådan väg. NVK har i sitt betänkande om vägmärken förutsatt ett system
för utmärkning på motorväg jämte anslutande vägar som inte kan
genomföras utan vissa ändringar i VTF. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har hemställt, att dessa ändringar nu företas så att det nya märkessystemet,
som ansluter sig till det internationellt vedertagna, skall kunna genomföras
i samband med övrig omskyltning inför trafikomläggningen. De ändringar
som kommer i fråga är inte av sådan natur att de kan innebära några
inlärningsproblem för trafikanterna. Den nya utmärkningen bygger på
redan kända vägmärken. Den ger enligt min mening klarare anvisningar
för fordonsförarna och därmed större säkerhet i trafiken. Jag förordar därför
att ändringarna genomförs. De innebär i huvudsak följande.

Vid påfartsväg till motorväg anbringas motorvägsmärket endast vid påfartens
början i stället för som nu dels som förvarning vid påfartsvägen,
dels på motorvägens huvudkörbana vid påfartsvägens anslutning. På motsvarande
sätt uppsättes märket »Motorväg upphör» där de egentliga avfartsvägarna
slutar. På- och avfartsvägarna skall alltså ingå i motorvägen
med de förbud mot trafik annat än med snabbgående fordon, mot stannande,
backning och vändning etc. som detta innebär. När viss väg förklaras för
motorväg, bör därför enligt 61 § 1 mom. VTF följa, att på- och avfartsväg
hör till motorvägen från respektive intill den punkt länsstyrelsen för varje
fall bestämmer. Samtidigt införes i författningstexten i övrigt de numera
vedertagna begreppen på- och avfartsväg i stället för beteckningen trafikplats.

Företrädesrätten för den genomgående motorvägstrafiken anvisas inte
som för närvarande genom motorvägsmärkena som sådana utan genom de
märken som betecknar huvudled. Författningstekniskt förutsätter detta,
att väg som förklaras för motorväg — på- och avfartsvägarna inte inbegripna
— också blir huvudled. Eftersom skyldighet att stanna i princip är
oförenlig med ett trafiksäkert sätt att köra in från påfartväg på motorväg,
måste den obligatoriska stoppskyldigheten hävas i fråga om huvudled som
är motorväg. Där särskilda trafikförhållanden kräver det bör stoppskyldighet
i stället kunna införas genom lokal trafikföreskrift. Det sagda föranleder
ändrad lydelse av 48 § 1 och 4 mom. samt 61 § 1 mom. första stycket e)
och fjärde stycket VTF.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit vissa andra särskilda
fall, där stopplikten vid huvudled motverkar en rationell planering och utmärkning.
Styrelsen erinrar om att moderna trafiktekniska rön talar för
accelerationsbanor vid infart inte bara på motorväg utan också på andra
större vägar med hög trafikintensitet. Sådana anslutningsvägar har i viss

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

omfattning redan byggts men tiar ofta måst förses med kostnadskrävande
provisoriska utfarter för att stopplikt skall kunna gälla utan fara för trafiken.
Vidare har styrelsen — mot bakgrund av den nya regel i 48 § 2 mom.
VTF om företräde som föreslagits i prop. 1965: 180 — ansett möjligheten
att på ett ändamålsenligt sätt utmärka genomfartsleder inom tättbebyggt
område i många fall vara beroende av att den nu undantagslösa skyldigheten
att stanna före infart på huvudled kan hävas lokalt. Jag finner de anförda
omständigheterna påkalla, att i detta sammanhang möjlighet införs
till undantag genom lokal trafikföreskrift från bestämmelsen i 48 § 1 mom.
om skyldighet att stanna före infart på huvudled. Företrädesrätten för trafiken
på huvudled berörs inte härav. Trafikanternas skyldigheter kommer
liksom hittills att klart framgå av uppsatta vägmärken. Jag vill starkt betona
att lokala trafikföreskrifter av angivet slag bör utfärdas med restriktivitet
och med begränsning till de speciella fall som berörts här. 48 § 4
mom. och 61 § 1 mom. första stycket e) bör således inrymma möjlighet till
lokala undantag i enlighet med det sagda. De nya bestämmelserna bör också,
som förutsatts i prop. 1965: 180, innefatta befogenhet att genom lokal
trafikföreskrift meddela undantag från den i nämnda proposition i 48 §
2 mom. föreslagna företrädesregeln.

Mina förslag möjliggör en enhetlig utmärkning inte bara av prioriteten
på motorväg och huvudled utan också av skyldigheten för trafikanter på
anslutande vägar att — med eller utan stopplikt — lämna företräde åt fordon
på motorväg respektive huvudled.

Någon principiell ändring av motorvägsreglerna i övrigt bör inte övervägas
förrän i anslutning till den revidering av trafikreglerna som blir en följd
av NVK:s arbete. I ett avseende anser jag mig dock av trafiksäkerhetsskäl
böra föreslå ytterligare en mindre ändring. Det har upplysts, att man från
polisens sida haft vissa svårigheter att hindra att fordon lämnar motorväg
på de banor som byggts för påfart till vägen. Förbud mot avfart via påfartsväg
liksom mot påfart via avfartsväg bör därför uttryckligen föreskrivas i
VTF. En sådan bestämmelse har sin plats i 44 §.

Enligt förslag i prop. 1965: 180 kommer från och med den 3 september
1967 att krävas mittskiljeremsa eller på annat sätt skilda körbanor för att
väg skall klassas som motorväg. Vissa vägar som f. n. förklarats som motorväg
kommer om förslaget genomförs inte längre att uppfylla de föreskrivna
kvalifikationerna. Med hänsyn till trafiksäkerheten bör även i fortsättningen
dessa vägsträckor vara förbehållna trafik med sådana fordon
som tillätes på motorväg och de strängare reglerna i övrigt för trafik på
motorväg bör gälla för dem. Motsvarande gäller vägar som framdeles byggs
med motorvägs standard frånsett skilda körbanor. I de nya vägmärkesbestämmelserna,
som också i denna del grundats på ett internationellt underbyggt
förslag av NVK, har upptagits två nya vägmärken »Motortrafikled»
och »Motortrafikled upphör», avsedda till utmärkning av annan väg än

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1966

motorväg som är reserverad för trafik med motorfordon och för vilken
trafikreglerna för motorväg skall vara tillämpliga. Jag föreslår nu, att begreppet
motortrafikled i den angivna betydelsen införes i VTF och att därav
föranledda ändringar vidtas i 1 § 1 mom. andra stycket, 44 § första,
tredje och fjärde styckena, 45 § 7 mom. andra stycket, 48 § 1 mom. första
stycket, 49 § 2 mom. första stycket a), 56 § 1 inom. första stycket, 60 §
2 mom. tredje stycket samt 61 § 1 mom. första stycket f) och fjärde stycket
VTF.

Den nya vägmärkeskungörelsen och dess uppläggning föranleder mig att
i förenklande syfte föreslå vissa ändringar i 64 § 1—3 mom. VTF. Samtidigt
med en omredigering förordar jag att vissa detaljbestämmelser, som
närmast sammanhänger med tillämpningen, får utgå ur förordningen.
Kungl. Maj :t har med stöd av 64 § 6 mom. VTF angett väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och trafiknämndernas befogenheter i fråga om anbringande
av vägmärken i den nya kungörelsen. Bestämmelserna i 64 § 4 mom. andra
och tredje styckena synes därmed överflödiga.

De nya vägmärkesbestämmelserna aktualiserar slutligen en fråga som
rör upplysningsmärken för badplatser, näringsställen, bensinstationer och
andra s. k. serviceanläggningar för trafikanterna. Bl. a. med hänsyn till de
nya märken för sådana anläggningar som nu införts kan framställningarna
om uppsättande av dessa märken väntas öka kraftigt i antal. Det kan givetvis
inte komma i fråga att väghållarna åläggs att på egen bekostnad efterkomma
alla sådana önskemål. Också med hänsyn till trafiksäkerheten
måste uppsättandet av servicemärken starkt begränsas. För min del anser
jag att det bör ankomma på länsstyrelserna att efter framställning besluta
om uppsättande i det enskilda fallet skall få förekomma eller ej. Länsstyrelserna
har enligt 39 § lagen om allmänna vägar och 22 § naturvårdslagen
långtgående befogenheter att besluta om anbringande utomhus av reklamanordningar
o. d. Jag föreslår en bestämmelse med angivet innehåll i 64 §
4 mom. VTF. I bestämmelsen bör anges att anbringande av sådant märke
sker på sökandens bekostnad.

De författningsändringar jag förordat i det föregående bör träda i kraft
den 3 september 1967.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ytterligare hemställt dels om jämkning
i 40 § 1 mom. första stycket VTF så att det klart utsäges, att anvisning
genom trafiksignal gäller framför anvisning om företräde genom vägmärke,
dels om ändrad lydelse av 45 och 49 §§ VTF så att väghållningsfordon tilllåts
stanna och backa på motorväg. Undantag från förbudet att stanna på
motorväg har begärts också av rikspolisstyrelsen med hänsyn till de bilar
som används av polisen för trafikövervakning. Jag ansluter mig till de anförda
förut redovisade motiven för dessa ändringar och föreslår att de genomförs.
Undantagen bör omfatta också bärgningsfordon. Med hänsyn till
trafiksäkerheten bör föreskrifter meddelas om erforderlig restriktivitet i

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1966

tillämpningen och om särskilda försiktighetsmått när det gäller såväl väghållnings-
som bärgningsfordonen. Det synes lämpligt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utfärdar sådana föreskrifter. De nu föreslagna ändringarna
är av den art att de bör träda i kraft utan dröjsmål.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma det närmare innehållet
i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till den eller de författningar
som utfärdas, sedan riksdagen avgett yttrande över de nu framlagda
förslagen och förslagen i prop. 1965: 180.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte
inhämta riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fredrik Björkman

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660281