Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
1
Nr 85
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 4
mars 1966.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. förordningen den
‘>6 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623); , „n
5) förordning om ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt for ackumulerad
inkomst.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas frågan vilka åtgärder som bör vidtas beträffande
inkomst- och förmögenhetsskattelagstiftningen for att hindra skatteflykt
genom kryphål i lagstiftningen. Någon särskild bestämmelse mot skentransaktioner
anses inte nödvändig eftersom dessa i praxis bedöms efter
sin verkliga innebörd. Mot andra skatteflyktsåtgärder behövs däremot ingripande
genom lagstiftning. En allmän bestämmelse mot skatteflykt, avsedd
att tillämpas över hela beskattningsområdet, anses dock mindre lämplig. I
överensstämmelse med hittills tillämpade lagstiftningsprinciper forordas att
skatteflykt på begränsade områden av lagstiftningen omöjliggörs genom
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 85
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
mer allmänt hållna bestämmelser. I propositionen föreslås en sådan bestämmelse
for att hindra att vinstmedel i aktiebolag och ekonomiska föreningar,
som tömts eller avses skola tömmas på sina realtillgångar, obehörigen undgår
beskattning.
Ett annat förslag i propositionen gäller beskattningen av oskiftat dödsbo
som har en inkomst överstigande 10 000 kr. taxerad inkomst eller en
förmögenhet överstigande 100 000 kr. skattepliktig förmögenhet. Förslaget
innebär att sådant dödsbo under en avvecklingstid av tre år efter dödsfallet
skall betraktas såsom särskilt skattesubjekt och taxeras enligt hittillsvarande
bestämmelser. Vid taxering för senare år skall dödsboet behandlas enligt
de regler som galler för handelsbolag, vilket innebär att boets inkomst och
förmögenhet beskattas hos dödsbodelägarna i förhållande till deras andelar
i boet. Möjlighet att erhålla dispens från de nya reglerna föreslås för särskilda
fall.
I avsikt att stänga den lucka i skattelagstiftningen som f. n. finns vid utskiftning
av t. ex. varulager från aktiebolag förordas vidare att beskattningen
vid utskiftning av tillgång från aktiebolag och ekonomiska föreningar
regleras författningsmässigt.
I propositionen behandlas också beskattningsreglerna beträffande patent,
goodwill och liknande rättigheter. Det föreslås att vad som gäller för
inventarier i rörelse skall tillämpas för dessa rättigheter. I samband härmed
förordas att hyresrätt uttryckligen likställs med goodwill i beskattningshänseende.
Propositionen grundar sig på skatteflyktskommitténs förslag i betänkande
»Om åtgärder mot skatteflykt» (SOU 1963:52).
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1967 och tilllampas
fr. o. m. 1968 års taxering. Reglerna rörande dödsbos behandling i
beskattningshänseende avses dock träda i kraft ett år senare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
3
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 29
skattelagen den 28 september 1928
punkt 5 av anvisningarna till 29 §,
1 av anvisningarna till 41 §, punkt
av anvisningarna till 66 § samma
nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1 m o m. Från bruttointäkten —
kostnad för----
Har skattskyldig--
mom., 53 § 3 mom. och 54 § kommunalsamt
punkt 1 av anvisningarna till 28 §,
punkt 5 av anvisningarna till 38 §, punkt
4 av anvisningarna till 53 § och punkt 2
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
(Föreslagen lydelse)
29 §.
--till kapitalförlust;
förlust, som uppstått i rörelsen
och ej är av sådan natur som avses
i punkt 1 nionde stycket av anvisningarna
till 4? §;
--tillhörande fördelningsledningar.
____— oavskrivna värde.
3 m o m. Avlider skattskyldig,
Vad i-------
53 §.
__________den avlidne.
—----för fastighet.
För senare beskattningsår än det,
då dödsfallet inträffade, taxeras
oskiftat dödsbo, om den avlidne vid
sitt frånfälle var bosatt här i riket,
som inländsk juridisk person och i
annat fall som här i riket icke hemmahörande
juridisk person.
Från och med det taxeringsår som
följer närmast efter det fjärde kalenderåret
efter det kalenderår, då
dödsfallet inträffade, tillämpas dock
bestämmelserna om handelsbolag på
dödsbo efter den som vid sitt frånfälle
var bosatt här i riket, om för
dödsboet skulle ha beräknats högre
till statlig inkomstskatt taxerad in
-
> Senaste lydelse av 29 § 1 mom. se .j,91^ g4!g/1959-170,''aTpunkt 5 av anvisningarna
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
komst än 10 000 kronor eller större
skattepliktig förmögenhet än 100 000
kronor. Dödsbo på vtlket bestämmelserna
om handelsbolag varit tilllämpliga
något beskattningsår anses
därefter som sådant bolag i beskattningshänseende,
oavsett storleken av
boets inkomst eller förmögenhet. Bestämmelserna
i detta stycke tillämpas
icke på fideikommissbo.
Om särskilda skäl föreligga, må
riksskattenämnden på ansökan förklara
att oskiftat dödsbo, som enligt
föregående stycke skall behandlas
såsom handelsbolag i beskattningshänseende,
må taxeras enligt bestämmelserna
i tredje stycket. Ansökan
skall för att kunna upptagas till
provning göras hos riksskattenämnden
senast den dag boet har att avlämna
uppgift enligt 38 § taxeringsförordningen
för beskattningsåret.
Mot beslut, som riksskattenämnden
meddelat i sådant ärende, må talan
icke föras.
Från skattskyldighet----
Aktiebolag och-------
Om aktierna--------
Riksskattenämnden må, om synnerliga
skäl därtill föranleda, medgiva
bolag eller förening, som jämlikt
bestämmelserna i nästföregående
stycke skall utgöra skatt för utdelning
å aktier eller andelar, att för
viss tid åtnjuta i första stycket vid
a) omförmäld skattefrihet, över beslut,
som riksskattenämnden meddelat
i sådant ärende, må klagan icke
föras.
54 §.
----till livförsäkring.
---■ — bolagens verksamhet.
lös egendom.
Förvärvar svenskt aktiebolag eller
svensk ekonomisk förening aktie i
sådant bolag eller andel i sådan förening
och är det icke uppenbart att
det bolag eller den förening som gör
förvärvet därigenom erhåller tillgång
av verkligt och särskilt värde
med hänsyn till förvärvarens rörelse
eller kapitalförvaltning, åtnjutes icke
skattefrihet enligt första stycket vid
a) för utdelning å aktien eller andelen
av sådana medel som vid förvärvet
funnos hos det utdelande bo
-
Att personer,
laget eller den utdelande föreningen
och som icke motsvara tillskjutet
belopp eller inbetald insats. Utdelning
anses i första hand gälla andra
medel än sådana som motsvara tillskjutet
belopp eller inbetald insats.
----samma paragraf.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 28
1. Till intäkt av rörelse hänföras
samtliga intäkter i penningar eller
varor, som influtit i rörelsen. Detta
innebär, att intäkten skall vara av
sådan beskaffenhet, att den normalt
är att räkna med och ingår såsom ett
led i den förvärvsverksamhet, varom
fråga är. Hit räknas alltså inflytande
betalning för varor eller produkter,
som den skattskyldige för i handel
eller tillverkar, och gäller detta
även för det fall, att rörelseidkaren
vid överlåtelse av rörelsen till annan
låter i överlåtelsen ingå befintliga varor
eller produkter. Denna överlåtelse
utgör då så att säga den sista affärshändelsen
i hans rörelse. Däremot
räknas icke hit sådan intäkt,
som till den skattskyldige kan inflyta
vid sidan av rörelsen eller utanför
vad som normalt är att anse såsom
driftinkomst, såsom exempelvis
vid avyttring av personlig lösegendom
eller för stadigvarande bruk i
rörelsen avsedda fastigheter eller
andra tillgångar — angående för sådant
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier så ock patenträtter
och liknande tidsbegränsade rättigheter
ävensom rättigheter av
goodwills natur, se dock andra, tred)e,
fjärde och femte styckena här nedan.
Den intäkt, som erhålles genom
en dylik, oberoende av rörelsen verkställd
avyttring, skall tagas i betraktande
vid inkomstberäkningen for
förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet
och bedömas efter de för
denna förvärvskälla stadgade grunder.
Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av
1. Till intäkt av rörelse hänföras
samtliga intäkter i penningar eller
varor, som influtit i rörelsen. Detta
innebär, att intäkten skall vara av
sådan beskaffenhet, att den normalt
är att räkna med och ingår såsom ett
led i den förvärvsverksamhet, varom
fråga är. Hit räknas alltså inflytande
betalning för varor eller produkter,
som den skattskyldige för i handel
eller tillverkar, och gäller detta även
för det fall, att rörelseidkaren vid
överlåtelse av rörelsen till annan låter
i överlåtelsen ingå befintliga varor
eller produkter. Denna överlåtelse
utgör då så att säga den sista affärshändelsen
i hans rörelse. Däremot
räknas icke hit sådan intäkt,
som till den skattskyldige kan inflyta
vid sidan av rörelsen eller utanför
vad som normalt är att anse såsom
driftinkomst, såsom exempelvis vid
avyttring av personlig lösegendom
eller för stadigvarande bruk i rörelsen
avsedda fastigheter eller andra
tillgångar — angående för sådant
bruk avsedda maskiner och andra
inventarier så ock patenträtter och
liknande tidsbegränsade rättigheter
ävensom hyresrätter och rättighetei
av goodwills natur, se dock andra
och tredje styckena här nedan. Den
intäkt, som erhålles genom en dylik,
oberoende av rörelsen verkställd avyttring,
skall tagas i betraktande vid
inkomstberäkningen för förvärvskällan
tillfällig förvärvsverksamhet
och bedömas efter de för denna förvärvskälla
stadgade grunder.
Till intäkt av rörelse hänföres intäkt
vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
c
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
anvisningarna till 29 §), hänföres till
intäkt av rörelse.
Vid avyttring av patenträtt eller
liknande tidsbegränsad rättighet
skall såsom intäkt av rörelse upptagas
vad som vid dylik avyttring
må hava återbekommits av belopp,
för vilka avdrag i beskattningsavseende
åtnjutits; i övrigt skall intäkten
upptagas såsom intäkt av tillfätlig
förvärvsverksamhet, i den mån
enligt 35 § förutsättningar för skattepliktig
realisationsvinst föreligga.
I enlighet--------.
Då skattskyldig, i samband med
överlåtelse av rörelse eller eljest, till
annan överlåter rättighet av goodwills
natur, såsom varumärke, firmanamn,
tidningstitel o. dyl., skall
såsom intäkt av rörelse upptagas
skillnaden mellan ersättningen för
rättigheten och vad som av rättighetens
anskaffningsvärde kvarstår oavskrivet
i beskattningshänseende (jfr
punkt 5 tredje stycket anvisningarna
till 29 §). Har rättighet av goodwills
natur förvärvats annorledes än genom
köp, byte eller därmed jämförligt
fång, skall såsom anskaffningsvärde
för rättigheten anses det belopp,
som kvarstår i beskattningshänseende
oavskrivet för överlåtaren.
(Föreslagen lydelse)
hänföras till byggnad (se punkt 7
av anvisningarna till 29 §), samt intäkt
vid avyttring av patenträtt eller
liknande tidsbegränsad rättighet.
Detsamma gäller intäkt vid avyttring
av hyresrätt och av varumärke,
firmanamn eller annan rättighet
av goodwills natur.
realisationsvinst föreligga.
Utskiftar svenskt aktiebolag eller
svensk ekonomisk förening tillgång
på annat sätt än genom sådan fusion
som avses i 28 § 3 mom. och skulle
vid en försäljning av tillgången köpeskillingen
ha varit skattepliktig i
förvärvskällan, anses bolaget eller
föreningen ha åtnjutit skattepliktig
inkomst, som om tillgången sålts.
Som köpeskilling gäller därvid tillgångens
verkliga värde vid utskiftningen.
till 29 8.
5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning,
som patenträtt och liknande
tidsbegränsad rättighet, vilken
rörelseidkare förvärvat för utnyttjande
vid en av honom driven
tillverkning, undergått på grund av
minskning av giltighetstiden. Beträffande
värdeminskningsavdrag för
dylik tillgång skola föreskrifterna i
5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning,
som patenträtt och
liknande tidsbegränsad rättighet undergått
på grund av minskning av
giltighetstiden. Det är härvid utan
betydelse om rörelseidkaren förvärvat
rättigheten för att utnyttja den
vid tillverkning som han bedriver
eller om han tillgodogör sig rättighe
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1066
(Nuvarande lydelse)
punkt 3 äga motsvarande tillämpning.
Patenträtt eller liknande rättighet,
vilken rörelseidkare tillgodogör sig
genom att överlåta exploateringen
därav till annan, är att anse såsom
vara i rörelse och skall följaktligen
icke behandlas enligt regeln i denna
punkt utan enligt reglerna för dylik
tillgång.
Kostnad för anskaffning av varumärke,
firmanamn eller andra rättigheter
av goodwills natur må avdragas
genom lika stora årliga vcirdeminskningsavdrag
inom en period
av tio år från den tidpunkt, då Äosfnaden
uppkommit; dock att, där så
på grund av särskilda omständigheter
finnes skäligt, kostnaden må, enligt
taxeringsnämnds eller, om besvär
anförts, prövningsnämnds särskilda
beprövande, fördelas på en
längre period. Har skattskyldigs rörelse
för visst år utvisat förlust eller
så ringa överskott, att den skattskyldiqe
vid beräkning av nettointäkten
av rörelsen ej kunnat utnyttja det
på året belöpande avdraget, skola
beträffande rätt för den skattskyldige
att tillgodoräkna sig det resterande
avdraget för senare år bestämmelserna
i punkt 3 c tredje stycke
äga motsvarande tillämpning. Har
skattskyldig i samband med överlåtelse
av rörelse eller eljest avyttrat
tillgång, varom nu är fråga, får avdrag
ske för vad som i beskattningshänseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
i den mån detta
belopp överstiger vad som influtit
vid avyttring av tillgången. Om moderbolag
eller övertagande förening
genom sådan fusion, som i 28 S o
inom. första eller andra stycket avses,
övertager tillgång, varom nu ar
(Föreslagen lydelse)
ten genom att överlåta utnyttjandet
av denna till annan. Genom värdeminskning
savdrag avdrages också
kostnad för anskaffning av hyresrätt
och av varumärke, firmanamn
eller annan rättighet av goodwills
natur.
Beträffande värdeminskningsavdrag
för tillgång som avses i första
stycket äga föreskrifterna i punkterna
3 och 4 motsvarande tillämpning.
Om moderbolag eller övertagande
förening genom sådan fusion, som i
28 § 3 mom. första eller andra stycket
avses, övertager patenträtt, hyresrätt
eller tillgång av goodwills natur,
skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag
och av vad som
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet
av tillgången så anses som
om bolagen eller föreningarna utgjort
en skattskyldig.
8
hungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
fråga, skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag
och av vad som
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet
av tillgången så anses som om
bolagen eller föreningarna utgjort
en skattskyldig.
till
„5- Vad som galler om utdelning
från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen
i 67 § tillämpas jämväl
å utdelning från annan här i riket
icke hemmahörande juridisk person.
Oskift dödsbo efter person, som vid
sitt frånfälle icke varit bosatt eller
stadigvarande vistats här i riket, anses
såsom en här i riket icke hemmahörande
juridisk person (jfr
punkt 4 i anvisningarna till 53 §).
Utdelning från sådant dödsbo till i
Sverige bosatt delägare av inkomst,
som förvärvats under den tid delägarna
suttit i oskift bo — men
givetvis ej utskiftning av den avlidnes
efterlämnade tillgångar — skall
således här i riket bliva föremål för
beskattning. Från denna föreskrift
meddelas likväl ett undantag i 54 8
första stycket e).
(Föreslagen lydelse)
38 §.
5. Vad som gäller om utdelning
från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen
i 67 § tillämpas jämväl
å utdelning från annan här i riket
icke hemmahörande juridisk person.
Oskift dödsbo efter person, som vid
sitt frånfälle icke varit bosatt eller
stadigvarande vistats här i riket, anses
såsom en här i riket icke hemmahörande
juridisk person (jfr 53 §
3 mom.). Utdelning från sådant dödsbo
till i Sverige bosatt delägare av
inkomst, som förvärvats under den
tid delägarna suttit i oskift bo —
men givetvis ej utskiftning av den
avlidnes efterlämnade tillgångar _
skall således här i riket bliva föremål
för beskattning. Från denna
föreskrift meddelas likväl ett undantag
i 54 § första stycket e).
1. Inkomst av — -----
För skattskyldig,----
Därest vinstresultatet--
Den i-------
Lagret vid —-----
Därest värdet------
Utan avseende----
Vad i-------
till 41 §.
särskilt stadgas.
av följande,
stadgade grunder,
nedan sägs.
för inkurans.
- — icke gälla.
---vara påkallat.
— såsom skäligt.
Förvärvas aktie i svenskt aktiebolag
av skattskyldig, som driver bankeller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse,
eller av annan skattskyldig,
för vilken aktien utgör varulagertillgång,
och är det icke
uppenbart att den skattskyldige därigenom
erhåller tillgång av verkligt
och särskilt värde för honom med
hänsyn till hans rörelse, må sådan
nedgång i aktiens värde som beror
på utdelning till den skattskyldige av
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
Avdrag för--------
Vid bestämmande---- — ---
När fråga — --------'' ~
Nedskrivning av------
Vad här---------
Har avverkningsrätt--
Om beskattningsmyndighet,
Motsvarande gäller-----
(Föreslagen lydelse)
medel, vilka vid förvärvet funnos
hos det utdelande bolaget och icke
motsvara tillskjutet belopp, ej föranleda
att aktien vid inkomstberäkningen
för den skattskyldige upptages
till lägre belopp än som motsvarar
hans anskaffningskostnad för
aktien. Har denna, innan sådan utdelning
skett, upptagits till lägre belopp
än den skattskyldiges anskaffningskostnad,
må aktien vid utgången
av det beskattningsår, varunder
utdelningen äger rum, icke upptagas
till lägre belopp än aktiens värde i
beskattningshänseende vid ingången
av samma år med tillägg av ett belopp,
som motsvarar skillnaden mellan
den skattskyldiges anskaffningskostnad
för aktien och nämnda värde,
dock högst av det utdelade beloppet.
Sker utdelning utan att det
värde för aktien, som ligger till
grund för beräkningen av den skattskyldiges
inkomst, påverkas och
medför detta att den skattskyldige
efter överlåtelse av aktien eller upplösning
av bolaget redovisar förlust,
skall därifrån avräknas det belopp
som motsvarar utdelningen. Utdelning
som avses i detta stycke anses i
första hand gälla andra medel än
sådana som motsvara tillskjutet belopp.
Vad som sägs om aktie i detta
stycke äger motsvarande tillämpning
på andel i ekonomisk förening. Med
tillskjutet belopp avses därvid inbetald
insats.
------ skattskyldiga angivit.
-------eget kapital.
— — skulle ifrågakommit.
---september beskattningsåret.
--årets inkomst.
--- influtna likviden.
____till beskattning.
— års inkomstberäkning.
till 53
4. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende
såsom inländsk juridisk
person, då den avlidne varit
It Bihang till riksdagens protokoll 1066.
4. Att bestämmelserna om handelsbolag
skola tillämpas för oskiftat
dödsbo medför att dödsboet icke
saml. Nr 85
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
vid sitt frånfälle här i riket bosatt
eller vid samma tid stadigvarande
vistats härstädes, samt i annat fall
såsom här i riket ej hemmahörande
juridisk person.
(Föreslagen lydelse)
skall åsättas taxering. 1 stället skall
dödsboets inkomst hänföras till de
särskilda delägarnas inkomst med
belopp som för varje delägare motsvarar
hans andel i boets inkomst.
Om annat icke följer av arvsavsägelse
eller avtal om sammanlevnad i
oskiftat dödsbo, anses därvid delägares
andel i boets inkomst motsvara
hans andel i boets behållning
enligt lag och testamente. Till skattepliktig
inkomst hänföres ej vad
delägare erhåller genom skifte av
boet.
Förklaring enligt 53 § 3 mom. sista
stycket ma meddelas exempelvis
när frågan vilka som äro dödsbodelägare
är oklar till följd av tvist om
testamente eller av annan anledning.
till 66 8.
2. På grund av förevarande paragrafs
stadgande!), jämförda med
53 § 3 mom., skall för oskift dödsbo
efter avliden person, som under
det år frånfället timat men icke vid
dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande
vistats här i riket, vid taxering
nästföljande år såsom hemortskommun
anses den kommun, som
utgjort den avlidnes hemortskommun.
Vid taxering under senare år
har dödsboet däremot såsom utländsk
juridisk person ingen hemortskommun
här i riket (se punkt 4
av anvisningarna till 53 §).
2. På grund av förevarande paragrafs
stadganden, jämförda med
53 § 3 mom., skall för oskift dödsbo
efter avliden person, som under det
år frånfället timat men icke vid
dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande
vistats här i riket, vid taxering
nästföljande år såsom hemortskommun
anses den kommun, som
utgjort den avlidnes hemortskommun.
Vid taxering under senare år
har dödsboet däremot såsom utländsk
juridisk person ingen hemortskommun
här i riket.
Denna lag trader i kraft den 1 januari 1967, såvitt avser 29 § 1 mom
fin lo T l \ \ V anvisningarna till 28 §, punkt 5 av anvisningarna
till 29 § och punkt 1 av anvisningarna till 41 §. Nämnda lagrum i äldre
lydelse galla = dock lortfarande i fråga om 1967 års taxering och efteraxenng
för å* 1967 eller tidigare år. I övrigt träder denna lag i kraft den
frå”ä om 1968 åt /’'' bestäm“elsffr 1 denna del gälla dock fortfarande
Jfnr 196^ taxering och eftertaxering för år 1968 eller tidigare år.
^ idtdlampnmg av de nya bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna
till -9 b om avdrag for värdeminskning, som patenträtt eller liknande
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tidsbegränsad rättighet undergått på grund av minskning av giltighetstiden,
skall som ingångsvärde för rättighet, vars utnyttjande den skaltskyldige
överlåtit till annan och som till följd darav enligt aldie bestämmelser
behandlats såsom vara i rörelse, anses rättighetens värde i beskattningshänseende
vid utgången av närmast föregående beskattnmgsai eller,
om detta värde icke kan fastställas, anskaffningsväide .
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 6 § 3 inom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 6 § 3 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på satt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
6
3 mo m. Avlider skattskyldig,
skall för det beskattningsår, då dödsfallet
inträffade, oskift dödsbo efter
honom taxeras såväl för inkomst,
vilken den avlidne haft, som för inkomst,
vilken ingått till dödsboet efter
dödsfallet, och skall därvid för
dödsboet tillämpas vad som enligt
bestämmelserna i denna förordning
skolat gälla för den avlidne.
3 m o m. Bestämmelserna i 53 §
3 mom. första, tredje, fjärde och
femte styckena kommunalskattelagen
om taxering av oskiftat dödsbo
äga motsvarande tillämpning vid
taxering till statlig inkomstskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelse!
gälla dock fortfarande i fråga om 1968 års taxering och eftertaxerm0 f
år 1968 eller tidigare år.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen
den 26 juh 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
~ § !,m0m'' och 6 § 1 mom- förordningen den
SM nedan ang” * ''^^nhetsskam skola erhäll, ändrad lydelse pa
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3 §.
,1-m1 ° Vld fö.rmö§enhetsberäknmgen----och dylikt;
d) kapital, som fmnp« l/nnfont mi i____•. , ’
d) kapital, som finnes kontant tillgängligt
eller utlånats eller nedlagts
i obligationer eller insatts i bank eller
annorstädes eller bestått av andra
fordringar eller av aktier eller andelar
i ekonomiska föreningar, bolag
eller rederier, i den mån samma
kapital icke är att hänföra till i c)
här ovan nämnd egendom;
e) lös egendom,
d) kapital, som finnes kontant
tillgängligt eller utlånats eller nedlagts
i obligationer eller insatts i
bank eller annorstädes eller bestått
av andra fordringar eller av aktier
eller andelar i ekonomiska föreningar,
bolag eller rederier eller av andel
i oskiftat dödsbo som vid taxering
till statlig inkomstskatt skall
behandlas såsom handelsbolag, i den
mån samma kapital icke är att hänföra
till i c) här ovan nämnd egendom;
--beskattningsårets
utgång.
6 §•
1 mom. Skyldighet att--
a) fysiska personer, vilka voro här
i riket bosatta vid beskattningsårets
utgång, och oskifta dödsbon efter
personer, som vid dödsfallet voro här
i riket bosatta, ävensom i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmälda familjestiftelser:
-
--- 21 §§ sägs:
a) fysiska personer, vilka voro här
i riket bosatta vid beskattningsårets
utgång, och oskifta dödsbon efter
personer, som vid dödsfallet voro
här i riket bosatta, med undantag
av dödsbon som vid taxering till
statlig inkomstskatt skola behandlas
såsom handelsbolag, ävensom i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt omförmälda familjestiftelser:
av
6 § 1 mom. se 1950: 312.
mom. se 1951: 791 och
1 Senaste lydelse av 3 § 1
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
för all-----------* riket.
Medlem av--------för förmögenhet.
För skattskyldiga,-------7 meddelade för^knfter.
Hypoteksföreningar, bostadskreditforenmgar ---._7.for.1fo.rm g.e , ''
Utländska försäkringsanstalter---bedriven livförsäkringsrörelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser
gälla dock fortfarande i fråga om 1968 års taxering och eftertaxerm0 for
1968 eller tidigare år.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
Förslag
till
r orordnmg
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)
beJIlÄen,n.f?r°rdn»’ aU tiU 38 § taxeringsförordningen den 23 novembSelse
838 nyU m°ment’ betCCknat 3 mom‘> angTven
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
38 §.
3 m o m. Bestämmelserna i 1 och
2 mom. gälla i tillämpliga delar även
sådant oskiftat dödsbo som vid inkomst-
och förmögenhetstaxering
skall anses som handelsbolag.
Förslag
till
Förordning
om andrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den 30 november 1951
(nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst
*-anrr ^ro.rdnas> att 3 § 3 mom. förordningen den 30 november 1951
S?rh''„b“a,^nUlg, r, Sta,llg inkomstskaU för ackumulerad inkomst
skall erhålla andrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
g §
I Zr™; •Iffräga--*----liknande förfarande;
intakt i form av engangsersätt- 4) intäkt i form av eneånsspr
HmS i|ld ^7 rl"g av sådan patent- sättning vid avyttring av patenträtt
lätt eller liknande rättighet, som är eller liknande Rättighet samt vid av
''
Senaste lydelse av 3 § 3 mom. se 1962:193.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
att anse såsom vara i rörelse, samt
vid avyttring eller avlösning av rätt
till royalty, allt under förutsättning
att avyttringen eller avlösningen
skett i samband med överlåtelse,
upplåtelse eller nedläggande av rörelse;
5)
intäkt vid---------
Vadi----------1
(Föreslagen lydelse)
yttring eller avlösning av rätt till
royalty, allt under förutsättning att
avyttringen eller avlösningen skett i
samband med överlåtelse, upplåtelse
eller nedläggande av rörelse;
sådan inkomst,
di rörelsegren.
år 1967 eller tidigare år.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj-t
honungen i statsrådet på Stockholms slott den i mars
Närvarande:
“T ERLTANDER’ statsräde» Sträng, Andersson, Lindström
Sv^n-F T0’ J°HtANSSON> Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme,’
- -Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter »emen
Zfa^nöcnh8a"ä.S“Sr4delS Ö''riSa ledamä''er «■* “ ~ —
Inledning
Enligt Kungl. Majrts bemyndigande den 25 september 1953 tillkallades
regeringsrådet, numera direktören i Svenska bankföreningen Sven Str^m!
assessoarnerbagTdenfi"1''11’ T™™ bankdirektören Ernst Anneli samt f. d.
assessorn, bankdirektoren Erland Geijer med uppdrag att utreda frågan
opälXda"sLuettt»äS‘fl"ingen a'''' teS''ämmel“r skatteflykt och
flyktskommittéferiUtradningen’ som antoS benämningen 1953 års skatteyktskommitte,
erinrades om en metod att skattefritt ta ut vinstmedel från
der de i01? fastiShetsföreningar. Metoden hade utbildat sig un
der
de närmast fopegaend6 åren och börjat praktiseras . stö »
ning. Regeringsrätten hade emellertid i ett den 14 februari i<ki ''• *
punkttorde^b Tatt de vidtaSna åtgärderna ur skatte^ynpunkt
borde betraktas pa samma sätt som om utdelning i vanlig ordnL
häns 3V VmStmedlen- Detta innebar att metoden underkändes i beskattning
hänseende av regeringsrätten. Förhållandet åberopades av departements
den
dmUIs^l d1'''' 182 Td fÖrSlag tm Ia§stiftni“g om begränsning av
den dittills gällande generella skattefriheten för aktiebolag och ekonomiska
föreningar for utdelning från andra sådana företag. Med stöd av nvssnTmn
“departementschefen att det kunde förutspås at~s''
åtgärder, som endast i syfte att kringgå beskattningsreglerna getts en viss
utformning, skulle bedömas efter sin verkliga innebörd. Något uttryckligt
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1!)66
stadgande om hur skatteflyktsåtgärder borde bedömas ansåg departementschefen
därför inte erforderligt.
Praxis svängde emellertid. I ett senare mål, avgjort av regeringsrätten
in pleno den 5 februari 1953 (RÅ 1953 ref. 10), ansågs sålunda förutsättningar
för beskattning inte föreligga trots att omständigheterna i allt väsentligt
var jämförbara med dem som förelåg i RÅ 1951 ref. 8.
1 detta ändrade läge ifrågasatte departementschefen om det var tillrådligt
att längre lita till att i praxis skatteflyktsåtgärder av olika slag som byggde
på utnyttjandet av kryphål i lagstiftningen erhöll det bedömande som lagstiftaren
avsett. Departementschefen förordade en närmare utredning av
hithörande spörsmål innan slutlig ställning kunde tas. Därvid borde undersökas
om det inte var mer ändamålsenligt med ett allmänt hållet stadgande
om hur skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder skulle bedömas. En sådan
skatteflykt sbestämmelse borde utformas så att i möjligaste mån otrygghet
i tillämpningen undveks och att stadgandet inte blev tillämpligt på rent
affärsmässiga transaktioner utan samband med undandragande av skatt. Vidare
framhöll departementschefen att utredningsuppdraget inte borde vara
begränsat till de av honom särskilt omnämnda möjligheterna till skatteundandragande.
Även andra luckor i lagstiftningen, som kunde utnyttjas för
att vinna inte avsedda skattelättnader och som under utredningsarbetet observerades,
borde föranleda överväganden från de sakkunnigas sida.
Såsom en första etapp i fullgörandet av sitt uppdrag lämnade skatteflyktskommittén
den 31 december 1953 »Promemoria med förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt)» (stencilerad). Förslaget avsåg
att stimulera fastighetsaktiebolag, fastighetsföreningar och liknande
företag till upplösning och därigenom minska förutsättningarna för skatteflykt
genom den i direktiven närmare omnämnda metoden. Förslaget ledde
till att 1954 års riksdag (prop. 1954: 187, BevU 54, rskr 300) antog förordningen
den 21 maj 1954 (nr 264) om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt).
Kommittén lämnade vidare den 24 mars 1956 »Promemoria med förslag
till lagstiftning mot skatteflyktsåtgärder genom s. k. benefika barnreverser
m. m.» samt den 19 oktober 1959 »Promemoria med förslag till lagstiftning
rörande beskattning av djur vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt den s. k. kontantprincipen». Sistnämnda båda förslag
bar inte föranlett lagstiftning.
Kommittén slutförde sitt arbete genom att den 25 september 1963 avlämna
betänkandet »Om åtgärder mot skatteflykt» (SOU 1963:52). I lietänkandet
erinras om alt utredningsuppdraget begränsats bl. a. genom lagstiftningsåtgärder,
som genomförts inom skilda delar av skatteområdet medan
kommittéarbetet pågått. Som exempel nämns — förutom nyssnämnda
beslut år 1954 om fondskatt — samma års lagstiftning om beskattning avvissa
kapitalförsäkringar samt 1959 års lagstiftning rörande den skatterätlsliga
behandlingen av förmånstagareförordnanden till pensionsförsäk
-
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
ringar. Vidare pekas på frågan om pensionsstiftelsernas beskattning och
om avdrag för avsättning till sådana stiftelser. Härom lagstiftades vid flera
tillfällen under den aktuella tiden. I detta sammanhang vill jag erinra om
att pensionsstiftelseutredningen nyligen framlagt förslag till vissa ändringar
\äl den civilrättslij^a som den skatterättsliga lagstiftningen om sådana
stiftelser i betänkandet »Pensionsstiftelser II» (SOU 1965: 41).
Skatteflyktskommittén framhåller vidare att dess uppdrag begränsades
ä\en av 1963 års lagstiftning mot missbruk av avdragsrätten för representationskostnader
och av förslag på vissa områden av andra utredningar,
såsom t. ex. av dubbelbeskattningssakkunniga i betänkandet »Internationella
skattefrågor» (SOU 1962:59).
I sitt betänkande behandlar skatteflyktskommittén till en början den i
direktiven uppställda frågan om en allmän bestämmelse mot skentransaktioner
och skatteflyktsåtgärder. Av olika skäl som jag kommer att redovisa
i det följande avstyrker kommittén att en sådan bestämmelse införs
med giltighet för hela beskattningsområdet. Däremot anser kommittén det
vara ofrånkomligt att man på särskilda, starkt begränsade avsnitt av inkomstbeskattningen
har allmänt avfattade bestämmelser mot skatteflykt.
Kommittén föreslår själv i betänkandet en bestämmelse av denna typ för
att möta den metod att skattefritt ta ut vinstmedel från aktiebolag och ekonomiska
föreningar som jag berörde i det föregående, s. k. lundintransaktion.
Vidare framlägger kommittén förslag till ett system att ordna inkomstbeskattningen
i samband med att egendom som använts i förvärvsverksamhet
övergår till ny ägare genom arv, gåva eller annat liknande fång. På
grundval av samma system föreslås också en författningsmässig reglering
av överföringar av olika slags egendom från aktiebolag, ekonomiska föreningar
m. fl. juridiska personer till delägare genom utdelning eller utskiftning.
Betänkandet innehåller slutligen förslag rörande inkomst- och
förmögenhetsbeskattning av dödsbo samt rörande den skatteinässiga behandlingen
av förbättringskostnader som arrendator eller annan innehavare
av nyttjanderätt till fastighet nedlagt på fastighetsägarens egendom. Av
kommittén framlagda författningsförslag torde såsom bilaga få fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende.
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av justitiekanslern,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten
för övre Norrland, kammarrätten, bankinspektionen, försäkringsinspektionen,
riksrevisionsverket, riksskattenämnden, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen
(med överlämnande av yttranden från hushållningssällskap och lantbruksnämnder),
skogsstyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av
yttranden från flertalet handelskammare), patent- och registreringsverket,
skogshögskolans lärarråd, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, Stockholms rådhusrätt,
arrendelagsutredningen, familjerättskommittén, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorgani
-
19
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
salicin, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksambolagen, Familjeföretagens
förening, Svensk industriförening, Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundet Landsbygdens folk
(RLF), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Taxeringsnämndsordförandenas riksföibund,
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade revisorei, Föieningen
Sveriges häradshövdingar, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska uppfinnareföreningen, Sveriges jordägareförbund och Svenska företagares
riksförbund. Härvid har Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges grossistförbund
samt Svenska bankföreningen — sistnämnda instans vid sidan a\
eget yttrande — åberopat ett av näringslivets skattedelegation avgivet utlåtande,
medan Sveriges lantbruksförbund och RLF hänfört sig till ett
yttrande av lantbrukets skattedelegation.
I prop. 1965:129 hade jag anledning att behandla en mindre del av
skatteflyktskommitténs betänkande. Det gällde beskattningen av rättighet
att avverka skog. Jag anförde i propositionen att det ännu inte varit möjligt
att ta ställning till kommitténs förslag som till störa delar berörde mycket
komplicerade frågor. Ställningstagandet kunde också utan större olägenhet
uppskjutas i avvaktan på den översyn som verkställdes inom finansdepartementet.
I fråga om skogsavverkningsrätternas beskattning ansag jag
dock ett lagstiftningsingripande brådskande, i första hand för att täppa
till den lucka i beskattningen som förelåg i samband med att sådan rättighet
övergick till annan ägare genom arv. Jag föreslog i propositionen att
upplåtelse av avverkningsrätt genom arv, testamente, gåva e. d. fång skall
föranleda beskattning hos upplåtaren som om denne avyttrat rättigheten.
Innehavare av avverkningsrätt skall vidare — oavsett hur han förvärvat
rättigheten — beskattas för vad han erhåller, när han tillgodogör sig lättigheten
genom egen avverkning eller överlåtelse av densamma. Den som innehar
avverkningsrätt på grund av förbehåll vid avyttring eller annan ö\erlåtelse
av fastighet skall uppta intäkten som intäkt av skogsbruk när han
tillgodogör sig rättigheten, medan den för annan innehavare skall utgöra
intäkt av rörelse. Riksdagen antog vid 1965 års höstsession förslaget oförändrat
(BevU 41, rskr 356, SFS 1965: 571). De nya bestämmelserna i ämnet
skall tillämpas fr. o. m. 1966 års taxering.
Såsom jag framhöll i nyssnämnda proposition har skatteflyktskommitténs
betänkande fått ett i stort sett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.
Vissa av kommitténs förslag har dock rönt förhållandevis kraftig
kritik. Detta gäller förslaget till en enhetlig reglering av inkomstbeskattningen
i samband med arvs- och gåvoöverföringar och vidare förslaget till
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
ändrade regler beträffande arrendators m. fl. avdragsrätt för förbättrings
kostnader
på fastighet.
\ ad angår sistnämnda förslag vill jag framhålla att jag med hänsyn till
pågående lagstiftningsarbete av civilrättslig och skatterättslig natur inte
anser mig böra ta upp någon del därav i detta sammanhang. Jag vill erinra
om att de civilrättsliga bestämmelser som reglerar förhållandet mellan nyttjanderättshavare
och fastighetsägare är under utredning av arrendelagsutredningen
resp. hyreslagstiftningssakkunniga och att företagsskatteutredningen
f. n. är sysselsatt med en översyn av bestämmelserna rörande värdeminskningsavdrag
på fastighet.
Beträffande kommitténs förslag att ordna inkomstbeskattningen av fastighets-
och rörelsetillgångar som övergår till ny ägare genom arv, gåva
e. d. fång har från många remissinstanser framhållits att förslaget är mycket
komplicerat. Det har även ifrågasatts om förefintliga möjligheter till
skatteflykt på detta område verkligen motiverar ett så relativt stort ingrepp
i skattelagstiftningen.
När det gäller att bedöma angelägenheten av en lagstiftning med den
uPPIaggning kommittén förordat bör först uppmärksammas att kommitténs
förslag till inte ringa del och särskilt när det gäller gåvotransaktioner innebär
en kodifiering av rådande praxis. Såsom redan kommittén med stöd av
sina rättsfallsundersökningar har framhållit får möjligheterna att genom
gåvor undkomma en motiverad inkomstbeskattning anses ringa.
Något annorlunda ställer det sig vid överföringar i samband med arv. En
följdriktig beskattning förhindras här på vissa punkter av klara författningsbestämmelser,
som för ett modernt betraktelsesätt ter sig irrationella,
såsom t. ex. reglerna om ingångsvärde på skog och anskaffningsvärde för
inventarier för den som förvärvat egendomen genom arv. Härtill kommer
att praxis vid bedömande av skattskyldigheten till inkomstskatt i samband
med äganderättsövergångar genom arv varit liberalare gentemot de skattskyldiga
än vid gåvoöverföringar.
Med sitt förslag syftade skatteflyktskommittén inte minst till att ta bort
de inadvertenser som hittills uppkommit vid skogsbeskattningen i samband
med fastighetsägarens dödsfall. Emellertid har det sedan länge riktats kritik
mot de svenska skogsbeskattningsreglerna från vidare utgångspunkter. Därvid
har bl. a. gjorts gällande att bestämmelserna, som tillhör de tekniskt
mest invecklade i skattelagstiftningen, är alltför komplicerade. Detta har
medfört störa svårigheter för saväl skattskyldiga som taxeringsmvndigheter
att ratt beräkna inkomsten av skogsbruket. Jag har därför ansett lämpligt
att låta verkställa en översyn av beskattningsreglerna rörande skog. På
grund härav tillkallade jag under år 1964 efter bemyndigande av Kungl.
Maj :t särskilda sakkunniga, skogsskattekommittén, med uppgift att söka
förenkla reglerna och anpassa dem till de faktiska möjligheterna att erhålla
ett riktigt taxeringsresultat. Kommitténs arbete pågår.
21
Kungl. Ma j:Is proposition nr 85 år 10tit'',
Genom det numera antagna förslaget i prop. 1965: 129 till andrade regler
för beskattning av skogsavverkningsrätter har det allvarligaste och mest
stötande felet i skogsbeskattningsreglerna rättats till. Enligt mm mening
bör det inte komma i fråga att genomföra så väsentliga ändringar i skogsbeskattningsreglerna,
som skatteflyktskommittén syftade till i övrigt, medan
utredning pågår om en genomgripande omgestaltning av hela detta
frågekomplex.
Skatteflyktskommitténs förslag gällde visserligen inte bara skogsbeskattningen
och teoretiskt kan förslaget genomföras med uteslutande av de delar
som berör skogen. Ur flera synpunkter skulle det givetvis vara värdefullt
om detta svårtillgängliga område av beskattningen kunde författningsmässigt
regleras efter ett — såsom kommittén förordat — enhetligt system
grundat på den s. k. kontinuitetsprincipen. Det kan emellertid inte förnekas
att de föreslagna reglerna är vidlyftiga och mycket komplicerade trots sin
principiella uppbvggnad. Infogade i kommunalskattelagen innebär de en
belastning med invecklade regler för relativt sällan förekommande fall, vilka
dessutom till en del redan i praxis fått samma lösning som kommittén
föreslagit. Härtill kommer att förslaget i vissa avseenden mött starka invändningar
från remissinstansernas sida på det tekniska planet. Detta
gäller framför allt frågorna om s. k. avskattning och om restitution av arvsskatt.
Dessa invändningar är enligt min mening inte utan fog. Med hänsyn
härtill anser jag mig inte kunna tillstyrka att skatteflyktskommitténs
förslag beträffande inkomstbeskattning av fastighets- och rorelsetillgångar
som övergår till ny ägare genom arv, gåva e. d. fång genomförs i dagens
läge. Förslaget bör lämpligen återupptas till nya överväganden sedan frågan
om skogsbeskattningens framtida utformning fått sin lösning. En mindre
del av kommitténs förslag anser jag dock bör behandlas i detta sammanhang,
nämligen förslaget till ändrade regler för beskattning av patent och
goodivill. Vad kommittén föreslagit beträffande den s. k. skyldemansregeln
vid realisationsvinstbeskattningen avser jag att beröra i samband med att
jag om någon tid anmäler aktievinstutredningens förslag.
.lag förordar vidare i det följande att skatteflyktskommitténs förslag beträffande
inkomstbeskattningen av tillgångar som utdelas eller utskiftas
från aktiebolag m. fl. juridiska personer till delägare genomfors vad galler
utskiftning. Sistnämnda förslag är liksom det mer omfattande förslaget
rörande inkomstbeskattning i samband med arv, gåva etc. uppbyggt med
kontinuitetsprincipen som grund. Det kan emellertid enligt min mening genomföras
i den utsträckning jag förordar trots att jag inte är beredd att
f. n. acceptera det större förslaget.
Jag anmäler härutöver kommitténs förslag till lagstiftning mot s. k. lundintransaktioner
och till ändrade regler för inkomst- och förmögenhetsbeskattning
av dödsbo.
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1006
Allmän bestämmelse mot skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder
Kommittén
I betänkandet erinras inledningsvis om att förslag till bestämmelse av
hithörande slag tidigare framlagts i vårt land, nämligen av 1928 års bolagsskatteberedning
i »Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående
beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m.» (SOU
1931:40). Beredningen framlade vissa förslag i syfte att lindra näringslivets
beskattning och ansåg det vara av synnerlig vikt att åtgärder samtidigt
vidtogs för att i möjligaste mån förekomma att skatteförfattningarnas
bestämmelser begagnades av de skattskyldiga för att åstadkomma obehörig
skattelindring. Bland andra förslag med detta syfte som beredningen
framlade var ett förslag till en uttrycklig föreskrift i 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) av innebörd, att de skattskyldigas
åtgärder vid beskattningen skulle bedömas efter sin verkliga innebörd och
inte efter den benämning som getts dem. Beredningen föreslog också att
stadgandet skulle närmare exemplifieras och utvecklas i anvisningar till
lagrummet. Enligt dessa borde stadgandet vara tillämpligt t. ex. om en utbetalning
av ett aktiebolag betecknats såsom avlöning eller annan ersättning
för arbete och avdras såsom driftkostnad men befinns rätteligen böra
anses såsom utdelning. Såsom ytterligare ett exempel nämndes det fall att
en näringsidkare såsom driftkostnad under missvisande rubrik drar av förlust,
som rätteligen är att hänföra till kapitalförlust, eller utgift, som rätteligen
inte gäller hans företag.
Av remissinstansernas yttranden, som i korthet redovisas i skatteflvktskommittens
betänkande (s. 63—65), framgår att bolagsskatteberedningens
förslag i stort sett godtogs av länsstyrelser och andra statliga myndigheter,
medan näringslivets organisationer i allmänhet ställde sig avvisande.
Ett förslag med likartat syfte framlades senare av 1950 års skattelagssakkunniga
i betänkande »Förslag till effektivare taxering» (SOU 1954: 24).
Stadgandet, som foreslogs ingå i 17 § 2 mom. taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623), innehöll att intäkt eller tillgång inte fick utelämnas
»på grund av att åtgärd eller anordning vidtagits i syfte att kringgå
skatteförfattningarnas föreskrifter». Förslaget utgjorde ett komplement
tdl en av de sakkunniga förordad avgiftsplikt för skattskyldig som i sin
deklaration utelämnat skattepliktig inkomst eller felaktigt tillgodogjort
sig avdrag utan att lämna korrekta upplysningar om avdragets beskaffenhet.
Varken bolagsskatteberedningens eller skattelagssakkunnigas förenämnda
förslag har föranlett lagstiftning. Skattelagssakkunnigas förslag hade då
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
varande chefen för finansdepartementet anledning beröra i prop. 19o5: 160.
Han hänvisade därvid till att det av de sakkunniga i denna del upptagna
spörsmålet i huvudsak gällde den materiella skattelagstiftningen. Med
hänsyn till skatteflyktskommitténs pågående arbete borde något stadgande
i ämnet inte inflyta i taxeringsförordningen.
Skatteflyktskommittén erinrar i fortsättningen om att i praxis i många
fall där skatteundandragande åtgärder varit uppe till bedömning beskattning
ansetts kunna ske trots att något allmänt lagstadgande mot skatteflyktsåtgärder
inte finns. Därvid har från taxeringsmyndigheternas sida
ofta åberopats vissa uttalanden av bevillningsutskottet vid 1933 års riksdag
(BevU 40). Dessa gjordes i anledning av ett motionsvis framställt yrkande
om lagstiftningsåtgärder mot skatteflykt i den formen att skattskyldig ga\
bort avverkningsrätt till skog, vanligen till sina barn. Dessa försålde senare
rättigheterna tämligen snart efter gåvotillfället. Utskottet framhöll att det i
motionen berörda spörsmålet hade vida större räckvidd än som direkt
framgick av motionen och att samma problem kunde uppkomma i nara
nog varje fall, när tillgång eller rättighet av natur att utgöra framtida avkastning
i en av givaren utövad verksamhet bortgavs till närstående i avsikt
att låta mottagaren genom försäljning eller på annat sätt tillgodogöra
sig det bortgivna. Vidare uttalade utskottet, att fog ofta fanns för det betraktelsesättet,
att ägaren eller givaren redan genom gåvan måste anses
ha förfogat över avkastningen så att det framstod som helt naturligt att han
beskattades för inkomsten. Utskottet erinrade i fortsättningen om att beskattningsmyndigheterna
i åtskilliga fall vid tillämpningen bedömt skentransaktioner
av olika slag från de skattskyldigas sida i avsikt att kringgå
skattelagarna efter deras verkliga innebörd. Om en sådan princip följdes vid
bedömningen av de i motionen omförmälda fallen erfordrades det enligt
utskottets mening inte någon särskild lagstiftning mot sådana transaktioner.
Utskottet tilläde att den dittillsvarande rättstillämpningen visserligen
hade varit vacklande men att praxis dock inte lade hinder i vagen for en
tolkning av bestämmelserna i den riktning, som utskottet antytt och som
enligt utskottets mening var rimlig och riktig. Med hänsyn härtill ansåg
sig utskottet inte böra föreslå någon åtgärd i anledning av motionen. Vad
utskottet anfört godkändes av riksdagen.
Kommittén övergår härefter till att undersöka hur skentransaktioner bedömts
i senare praxis och redovisar först fall avseende s. k. lörtäckt utdelning.
Kommittén konstaterar att sådan utdelning enligt fast praxis beskattas
oberoende av att något direkt lagstadgande inte kan åberopas. I fortsättningen
granskas inställningen i praxis till skentransaktioner av den arten
att ett fång som egentligen är köp rubriceras som gåva eller tvärtom. Även
bedömningen av handelsbolagsbildningar med anhöriga som delägare undersöks
liksom ett flertal rättsfall rörande giltigheten av arrendeavtal och avtal
om försäljning av fastighet.
24
Kungl. Maj. ts proposition nr S5 år 1966
Under åberopande av rättsfallsredogörelsen uttalar kommittén att regeringsrätten
funnit sig kunna utan direkt stöd i skatteförfattningarna ingripa
mot transaktioner, som ansetts ha tillkommit för skens skull. Därvid har
domstolen toljt den för all rättskipning gällande regeln att den verkliga inneborden
av den rättshandling som föreligger till bedömande bör vara avgörande
för dess verkningar i olika hänseenden.
Efter att i korthet ha redogjort för omständigheterna i det mål som närmast
föranledde skatteflyktskommitténs tillsättande (RÅ 1953 ref. 10) —
det s. k. Nordbäcksmålet — diskuterar kommittén frågan hur bedömningen
av detta mål skulle ha utfallit om bolagsskatteberedningens nyss antydda
skatteflyktsbestämmelse varit tillämplig. Kommittén kommer till slutsatsen
att utgången hade blivit densamma, dvs. någon beskattning hade inte kommit
i fråga. Anmärkas må att jag i ett senare sammanhang kommer att
närmare gå in på den principiella utformningen av den i RÅ 1953 ref. 10
förekommande metoden att skattefritt ta ut vinstmedel från fastighetsbolag
Inte heller bedömningen av fall, som gällt frågan om visst fång varit
onerost eller benefikt, skulle enligt kommitténs mening ha blivit annorlunda
om beredningens förslag blivit lagfäst. Med hänsyn härtill uttalar kommittén
att den av bolagsskatteberedningen förordade bestämmelsen knappast
lampar sig som förebild för en nutida föreskrift i svensk skatterätt gentemot
skatteflykt och opåkallade skattelättnader.
För att klargöra om ledning möjligen kan hämtas från utländsk rätt för
bedömning av vilken utformning en generalklausul mot skatteundandragande
bor ha för att nå önskvärd effektivitet redovisar kommittén några i utländsk
lagstiftning förekommande sådana stadganden.
Till en början behandlas därvid två med bolagsskatteberedningens förslag
likartade bestämmelser, nämligen dels föreskriften i artikel 244 av
Frankrikes allmanna skattelag och dels stadgandet i 56 § i den finska beskattningslagen.
Kommittén finner att förekomsten i Sverige av en bestämmelse
liknande den franska inte skulle ha påverkat utgången i Nordbäcksmålet.
Om ett stadgande mera likt det finska skulle ha gjort det finner kommittén
i viss mån tveksamt med hänsyn till att det finska stadgandet har ett
subjektivt rekvisit. Stor vikt läggs sålunda vid syftet med en viss transaktion.
Om det funnits ett stadgande med sådant rekvisit i Sverige hade enligt
kommitténs mening möjligen bevisningen lagts annorlunda och förts mer
energiskt av parterna. Jag återkommer i det följande till kommitténs uppfattning
om lämpligheten av ett stadgande, som för sin tillämpning kräver
ett visst syfte.
I fortsättningen redovisar kommittén i originaltext och översättning dels
de i den tyska Steueranpassungsgesetz av år 1934 förekommande skatteflyktsstadgandena
och dels generalklausulerna i australisk och kanadensisk
skattelagstiftning. Det anmärks att svenska rättsvetenskapsmän uttalat olika
uppfattningar om den hithörande tyska bestämmelsens tillämplighet i
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Nordbäcksmålet. Det kanadensiska stadgandet finner kommittén ha den
mest vidsträckta innebörden av samtliga i betänkandet redovisade utländska
bestämmelser. Även här beror emellertid dess tillämpning i hög grad på bevisningen.
Kommittén har även inventerat de förebilder för en allmän skatteflyktsparagraf,
som gäller eller har gällt i svensk skattelagstiftning på begränsade
områden. Först granskas därvid övergångsbestämmelserna till det nu tilllämpade
uppbördssystemet. Dessa innebar, att äldre inkomst- och förmögenhetsskatter,
som förföll till betalning efter källskattereformens ikraftträdande,
dvs. den 1 januari 1947, efterskänktes. Härigenom blev viss del av
år 1946 skattefritt och det ansågs därför nödvändigt att stadga vissa undantag
från skatteeftergiften för att förhindra att vissa skattskyldiga skaffade
sig oberättigad skattevinst genom att förlägga en särskilt stor inkomst till
berörda år. Ett av dessa undantagsstadganden fordrade för sin tillämpning
ett syfte hos den skattskyldige att vinna skattelättnad.
Kommittén uttalar att denna bestämmelse i tillämpningen visade sig synnerligen
svårhanterlig och gav upphov till ett stort antal skatteprocesser.
Såsom belysande exempel hänvisar kommittén till mål rörande beskattning
av inkomst av skogsbruk. Här gällde det att avgöra om fastighetsägares
handlingssätt i vissa avseenden avvek från det på orten normala eller inte.
För att praktiskt lösa de bevissvårigheter som bestämmelserna gav anledning
till uppställde taxeringsmyndigheterna vissa presumtionsregler rörande förekomsten
av sådant syfte hos de skattskyldiga som konstituerade skattskyldighet.
Regeringsrätten delade emellertid inte uppfattningen att beskattning
kunde ske med stöd av så allmänt uppställda regler utan ansåg
att bevisning om syftet måste föras i varje särskilt fall. Från denna utgångspunkt
fann regeringsrätten ett mycket stort antal taxeringar inte hållbara
och undanröjde underinstansernas beslut.
En skatteflyktsbestämmelse med mer begränsad räckvidd men där också
syftet med en åtgärd spelar en väsentlig roll förekommer, erinrar kommittén
vidare, i punkten 3 b fjärde stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
Stadgandet gäller frågan om anskaffningsvärde för maskiner
och andra inventarier i rörelse vid överlåtelse mellan varandra närstående
personer. Därvid föreskrivs att anskaffningsvärdet skall jämkas i skälig
mån om det visar sig att den skattskyldige eller honom närstående vidtagit
åtgärd för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig ett högre
sådant värde än som synes rimligt och det kan antas att detta skett för att
åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende.
Beträffande denna bestämmelse erinrar kommittén om att praxis är
mycket sparsam. Innebörden av det fåtal avgöranden i högsta instans som
finns synes vara att bestämmelsen, som egentligen gäller endast inventarier,
fått analogisk tillämpning för byggnader. Ett intressant rättsfall, som kommittén
granskar närmare, gällde anskaffningsvärde för byggnader, nämligen
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år i966
RÄ 1949 ref. 39. Utgången i målet blev att överlåtarens skattemässiga restvärde
för byggnaderna ansågs som skäligt anskaffningsvärde för köparen.
Kommittén framhåller att i fråga om begreppet »obehörig förmån i beskattningshänseende»
förelåg oenighet inte bara parterna emellan utan även mellan
skattedomstolarna. Vidare påpekar kommittén att utgången blev den
motsatta i ett senare avgjort mål, RÅ 1957 not Fi 1358. I detta fall godkändes
således den överlåtna tillgångens vid överlåtelsen gällande marknadsvärde
såsom skäligt anskaffningsvärde.
Bland återstående mer allmänt hållna bestämmelser mot skatteflykt redovisar
kommittén först två på objektiva rekvisit uppbyggda stadganden, nämligen
43 § och 57 § 3 mom. kommunalskattelagen i deras ursprungliga lydelser.
Båda dessa lagrum behandlar det fall att överflyttning av vinst sker
mellan näringsidkare. I 43 §, som är tillämplig även vid den statliga inkomstbeskattningen,
är fråga om överflyttning av vinst till person som inte
är skattskyldig i Sverige, medan 57 § 3 mom. avser vinstöverflyttning mellan
här i riket skattskyldiga. I det senare fallet har kommunens intresse
att få beskatta inom dess område lokaliserade förvärvskällor kränkts, och
den rättelse som i anledning härav bör vidtas har avseende endast på den
kommunala beskattningen.
Nu nämnda stadganden hade jag anledning att närmare uppehålla mig
vid i prop. 1965: 126 och jag föreslog i samband därmed väsentliga ändringar
i dem. Förslagen antogs oförändrade av riksdagen (BevU 1965:43,
rskr 379, SFS 1965: 573).
Slutligen redovisar kommittén vissa stadganden mot skatteflykt i skatleförfattningar
av tillfällig natur. Dessa har inte kunnat belysas med avgöranden
från praxis, eftersom endast ett fåtal mål förts upp i högsta instans.
Bestämmelser av hithörande slag har funnits i förordningarna om krigskonjunkturskatt
under 1940-talet (SFS 1940:764, 1941:359, 1942:409,
1943:399 och 1944:275), i förordningen den 30 mars 1951 (nr 151) angående
en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt), förordningen den 30 april 1952 (nr 203)
om konjunkturskatt samt senare års förordningar om investeringsavgift
(SFS 1955: 19, 1956: 695 och 1957: 554). Som exempel på hur dessa bestämmelser
var uppbyggda må lydelsen av 18 § förordningen den 11 februari
1955 (nr 19) om investeringsavgift citeras.
Har någon i samband med investering, som i 2—4 §§ sägs, vidtagit åtgärd,
som kan antagas hava tillkommit i syfte att undgå eller erhålla lindring
i taxeringen till investeringsavgift, skall taxering åsättas som om dylik åtgärd
icke vidtagits.
Kommittén övergår härefter till att på grundval av det redovisade materialet
ta ställning till frågan om en allmän bestämmelse mot skentransaktioner
och skatteflyktsåtgärder bör införas i vår skattelagstiftning. Därvid
framhålls till en början att förutsättningen för en likformig och rättvis be
-
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
skattning är att de uppställda beskattningsreglerna i möjligaste mån ges
en sådan utformning att tillfälle inte bereds vissa skattskyldiga att genom
olika transaktioner undgå eller minska den avsedda beskattningen. Kommittén
finner det otvivelaktigt att ju högre skattetrycket är, desto starkare
gör sig tendensen från de skattskyldigas sida gällande att söka helt eller
delvis undgå beskattning. Med nuvarande mycket höga skattetryck ställs
därför stora krav på skattelagstiftningens effektivitet. Å andra sidan krä%ei
hänsynen till de skattskyldiga, att beskattningsreglernas innehåll är sådant,
att konsekvenserna av ett handlande med rimlig säkerhet kan förutses a\
de skattskyldiga. Vid utformningen av beskattningssystemet måste således
en avvägning ske mellan å ena sidan rättssäkerhetskravet och å andra sidan
kravet på effektivitet.
Att frågan om införande av en allmän bestämmelse mot skatteflykt nu
uppkommit anser kommittén sammanhänga med att den svenska skattelagstiftningen
saknar en direkt definition av inkomstbegreppet. Förarbetena
till 1928 års skattelagstiftning utvisar att stor möda nedlades på försök i
detta avseende. Det befanns emellertid omöjligt att åstadkomma en godtagbar,
kort och uttömmande definition på vad som skulle anses som skattepliktig
inkomst. Såsom framgår av kommunalskattelagens lydelse i denna
del (21—38 §§), som i princip är oförändrad sedan år 1928, valde man i
stället att stadga, att intäkt, som härflutit ur vissa angivna förvärvskällor,
skulle vara skattepliktig. Härav följde att intäkt, som icke kunde hänföras
till någon av dessa förvärvskällor, ej heller skulle vara underkastad skatteplikt.
Angivandet av vad som var intäkt i de olika förvärvskällorna skedde
genom exemplifiering.
Utgångspunkten för kommitténs arbete har varit att metodiken för fastställande
av vad som är skattepliktig intäkt skall lämnas orubbad och att
en allmän skatteflyktsbestämmelse skulle ses som en komplettering av
inkomstbegreppet. Det innebär bl. a. att bestämmelsen borde erhålla en så
allmän utformning att den skulle bli användbar i alla de olika förvärvskällorna.
Den undersökning kommittén gjort rörande den skatterättsliga bedömningen
i praxis av skentransaktioner anser kommittén utvisa att avgörande
betydelse tillmäts rättshandlingens verkliga innebörd. I detta avseende föreligger
enligt kommittén full överensstämmelse mellan skatterätten och civilrätten,
där skentransaktioner äger giltighet blott i det fall som anges i
34 § avtalslagen den 11 juni 1915 (nr 218). I fråga om skentransaktioner
uttalar kommittén med åberopande härav som sin mening, att något behov
av författningsmässig reglering inte förefinns.
Frågan om en allmän regel bör uppställas för bedömningen av andra skatlellyktsåtgärder,
varmed här förslås detsamma som i doktrinen rubricerats
som kringgåendehandlingar, finner kommittén avsevärt svårare att be
-
svara.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Enligt kommitténs mening är det inte möjligt att utforma en tillfredsställande
generalklausul med enbart objektiva rekvisit. I så fall träffar
nämligen stadgandet i stort sett bara skenrättshandlingar och därmed
skulle med hänsyn till vad nyss sagts om bedömningen i praxis av sådana
handlingar intet vara vunnet.
För att få någon praktisk betydelse måste därför en allmän skatteflyktsbestämmelse
innehålla ett subjektivt rekvisit, ett »ont» syfte. Uppenbart är
enligt kommittén att något mer än ett syfte att vinna skattelättnad måste
fordras för att ett förfarande skall kunna rubriceras såsom ett otillåtet
kringgående. Annars skulle man kunna hamna i sådana orimligheter som att
t. ex. en utövare av ett s. k. fritt yrke beskattades för inkomster som han
»bort» kunna förskaffa sig genom att arbeta mer än han gjort. En begränsning
måste ske genom införande av sådana uttryck som syfte att vinna
»otillbörlig» skattelättnad eller »obehörig förmån» i beskattningsavseende
eller liknande. Så har skett i den kanadensiska skatteflyktsbestämmelsen
och i den förut antydda svenska bestämmelsen i punkt 3 b av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen.
Kommittén finner det emellertid i många fall svårt för att inte säga
omöjligt att avgöra om »otillbörlig» skattelättnad föreligger eller ej. Vid
kommitténs överläggningar om vad som borde beivras såsom skatteflykt
rådde visserligen oftast enighet både om att vissa transaktioner tett sig
klart stötande och att andra åtgärder måste lämnas utanför eventuell lagstiftning.
I ett inte obetydligt antal gränsfall yppades dock olika meningar
eller åtminstone allmän tvekan, huruvida man kunde tala om någon »otillbörlig»
skattelättnad. Att även skattedomstolarnas bedömning i sådant avseende
kan variera anser kommittén framgå av praxis rörande tillämpningen
av nyssnämnda bestämmelse.
Enligt kommitténs mening skulle det därför inte vara försvarligt ur
rättssäkerhetssynpunkt att i en bestämmelse som är avsedd att tillämpas
över hela området för den direkta beskattningen begagna så vagt formulerade
rekvisit. De skattskyldiga, som i allmänhet kan förutsättas inte ägna
lagstiftningens förarbeten något studium, skulle i så fall lämnas nästan
helt utan ledning. Detsamma gäller enligt kommittén i stor utsträckning
för taxeringsnämnderna.
I detta sammanhang framhåller kommittén, att ett generellt skatteflyktsstadgande
lämpligen bör kunna utnyttjas redan vid taxeringen i första
instans. Tillämpningen skulle därigenom tillkomma ett mycket stort antal
taxeringsfunktionärer spridda över hela landet. Detta skulle medföra
ökad risk för att i taxeringsarbetet insmyger sig ett visst mått av godtycke.
Att definiera vad som menas med syfte att vinna otillbörlig skattelättnad
anser kommittén inte heller möjligt. I gränsfallen, som är de svåraste att
bedöma, kan regelmässigt frågan om syftet inte avgöras utan hänsynstagande
till flertalet omständigheter i det enskilda fallet. Den önskade defi
-
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
nitionen måste därför alltid innehålla en passus, som möjliggör sådant
hänsynstagande, och läget är därmed praktiskt taget detsamma som om
någon definition inte fanns. Mot att ha en definition talar också att det pågår
en ständig verksamhet från vissa skattskyldigas sida att »bryta ny
mark» på detta område. Har en definition väl en gång getts bör det knappast
ifrågakomma att ett förfarande som i själva verket är illojalt men taller
utanför definitionen bedöms såsom missbruk.
Kommittén framför vidare den invändningen mot en allmän skatteflyktsparagraf
med huvudvikten på det subjektiva rekvisitet, att det principiell
inte är tilltalande att, om två personer handlar på precis samma satt oc i
far precis samma vinst, den ene som inte haft uppsåt att vinna obehörig
skattelättnad förklaras inte vara skattskyldig, medan den andre blir beskattad,
därför att han — eller möjligen någon annan — haft syfte att un -gå beskattning. Sammanfattningsvis anför kommittén.
Skatteflyktskommittén anser sig således inte kunna utforma någon godtagbar
allmän bestämmelse mot kringgående. Kommittén tror inte att detta
ligger inom möjligheternas gräns om man vill i nagotsanar lika man tillgodose
kraven på rättssäkerhet och kraven på effektivitet En allman skatteflyktsbestämmelse
skulle enligt kommitténs mening i alltför hog grad tillgodose
effektivitetskravet på bekostnad av rattssakerhetskravet och resultera
i ett utbrett osäkerhetstillstånd. Varken skattskyldiga eller taxeringsmyndigheter
skulle kunna med säkerhet rubricera ett förfarande, särskilt ett
komplicerat sådant, såsom tillåtet eller otillåtet Och kommittén tror inte att
detta förhållande skulle vara någon övergående företeelse. En vägledande
praxis torde nämligen ha svårare att utbilda sig pa detta område an p
flertalet andra inom skattelagstiftningen, eftersom man har ror sig med
diffusa begrepp, och variationerna i de faktiska omständigheterna ar legio.
Denna kommitténs inställning medför också att kommittén inte kan finna
att något väsentligt ur rättssäkerhetssynpunkt skulle kunna vinnas genom
en eventuell föreskrift, att skatteflyktsbestämmelsen ej fick tillgripas utan
att samråd ägt ruin med taxeringsintendenten, eller genom något annat liknande
arrangemang.
Beträffande frågan om den avskräckande effekten hos stadganden av
hithörande typ anför kommittén att det inte med bestämdhet kan fastslås
att de förenämnda stadgandena i förordningarna om investeringsskatt och
investeringsavgift verkligen haft en avskräckande verkan. Frånvaron av
rättsfall kan lika väl bero på att taxeringsmyndigheterna, särskilt taxeringsnämnderna,
känt sig osäkra på bestämmelsernas innebörd och dartor undvikit
att tillgripa desamma. I delta sammanhang erinras om att förordningen
den 26 juni 19.33 (nr 395) om ersättningsskatt som avsåg att ge möjlighet
till ingripande mot missbruk av förvaltningsformen inte blivit tillämpad i
nämnvärd utsträckning. Det torde vara allmänt erkänt att cn av orsakerna
härtill varit alt taxeringsmyndigheterna ogärna velat åberopa förordningen,
som för sin tillämpning kräver bl. a. att omständigheterna gör sannolikt,
att ett visst handlande haft till väsentligt syfte att bereda vissa fysiska
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
personer lindring i deras beskattning. I vart fall anser kommittén att den
sparsamma tillämpningen av nyssnämnda lagstiftning knappast kan förklaras
med att förordningen skulle haft någon »skrämseleffekt» på de
skattskyldiga. Det visade sig nämligen med tiden nödvändigt att tillgripa
lagstiftning i annan form för att stävja de missbruk mot vilka förordningen
riktar sig.
Kommittén anser i stället att skatteflykt måste bekämpas med lagstiftning
allt eftersom olika metoder blir kända. Varje ny lagstiftning och varje
ändring i gällande rätt bör vidare utformas med den största noggrannhet
och med särskild hänsyn till möjligheterna att kringgå bestämmelserna i
träga. Uppkommer likväl luckor i lagstiftningen bör dessa täppas till allt
eftersom de uppdagas i den mån de är av någon betydelse. Mot denna bakgrund
har kommittén utformat de övriga förslagen i sitt betänkande. Kommittén
tillägger att flertalet av dessa förslag inte skulle kunna ersättas med
en allmän bestämmelse mot skatteflykt.
Kommittén framhåller avslutningsvis att det ofta kan vara svårt att i ett
lagstadgande uttömmande ange förutsättningarna för dess tillämpning.
Ibland kan det t. o. m. visa sig ogörligt. Det kan därför inträffa att lagstiftnmgsproblem
på begränsade avsnitt måste lösas genom en allmänt formulerad
bestämmelse i sådana fall då alla möjligheter inte låter sig infångas
i en specificerad lagtext. Den svenska skattelagstiftningen visar prov på
nagra sådana föreskrifter. Kommittén erinrar om att det ibland riktas kritik
mot att lagstiftaren tillgriper sådana mer allmänt hållna bestämmelser
och att det ofta görs gällande att rättssäkerheten kräver föreskrifter som
enkelt och klart anger tillämpningen. Kommittén anser dock att det inte
kan bortses från att den bästa lösningen av ett visst lagstiftningsproblem
någon gång ligger i en allmän bestämmelse. Eventuellt bör regeln förenas
med vägledande anvisningar av riksskattenämnden. Som exempel från senare
tid anger kommittén 1963 års lagstiftning i syfte att begränsa avdragsratten
for representationskostnader. Kommittén erinrar om att det utredningsförslag
som föregick beslutet byggde på en detaljerad lagstiftning.
Med stod av vad ett stort antal remissinstanser anfört fick den slutgiltiga
lagstiftningen formen av en allmän bestämmelse, givetvis begränsad i sin giltighet
till representationsfrågan.
Remissyttrandena
Kommitténs avvisande inställning till lämpligheten och möjligheten att
införa en allmän bestämmelse i vårt land mot skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder
delas av det helt övervägande antalet remissinstanser. Direkt
ståndpunkt mot en dylik bestämmelse tar sålunda justitiekanslern,
samtliga tre hovrätter, som hörts i ärendet, kammarrätten, bankinspektionen,
riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen och ett stort antal hus
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år li)66
hållnings sällskap och lantbruksnämnder, skogsstyrelsen, kommerskollegium
och de handelskammare, som yttrat sig i frågan, överståthållarämbetet, flertalet
länsstyrelser, Stockholms rådhusrätt, samtliga hörda näringslwsorganisationer,
stadsförbundet, SACO, LO, TCO samt advokatsamfundet och
Föreningen Auktoriserade revisorer. En allmän skatteflyktsparagraf tillstyrks
av länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs, Skaraborgs och Gävleborgs
län. Riksrevisionsverket och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
anser att tanken på en allmän skatteflyktsparagraf inte bör helt avvisas.
De remissinstanser, som instämt i kommitténs slutsatser i denna del, hai
i allmänhet helt anslutit sig till den av kommittén anförda argumentei ingen.
Särskilt understryks att en allmän skatteflyktsbestämmelse svårligen
kan förenas med berättigade krav från de skattskyldigas sida på rättssäkerhet.
Skattelagstiftningens komplicerade och svårtolkade natur åberopas i
sammanhanget. Bankinspektionens yttrande får anses representativt i detta
hänseende. Inspektionen säger sig inte ha kunnat undgå att konstatera att
konsekvenserna i skatteavseende av en affärsuppgörelse i ökad utsträckning
blivit avgörande för valet av uppgörelsens form. I och för sig ar det
inte anmärkningsvärt att kontrahenterna väljer det alternativ som ur skattesynpunkt
ter sig förmånligast om flera möjligheter finns. Men exempel
saknas inte på transaktioner, som med hänsyn till sin form och sitt syfte
framstått som kränkande för rättskänslan. Inspektionen anser att man med
fog kan diskutera införandet av en allmänt hållen, generellt verkande bestämmelse
mot alla former av skatteflykt genom att luckor i beskattningsreglerna
utnyttjas. I likhet med kommittén tror inspektionen emellertid att
skälen mot en sådan bestämmelse väger tyngre än skälen för. Hur beklagligt
det än är, att personer och företag — ej sällan med hjälp av högt kvalificerade
och betalda skatteexperter — kan finna och utnyttja luckor i lagstiftningen,
lika beklagligt är det om en bestämmelse med antytt innehåll
resulterar i ett allmänt osäkerhetstillstånd.
Överståthållarämbetet erinrar om att svensk skattelagstiftning endast i
särskilda undantagsfall bygger på bestämmelser, där det fiskala handlandet
är beroende av subjektiva värderingar. Nu förefintliga bestämmelser
av sådan karaktär begränsas till frågor om medgivande av extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga, värdering av förmåner o. d. Ämbetet anser det
högst angeläget, att den grundläggande principen vidmakthålls, att lagstiftningen
i allt väsentligt skall bygga på fasta och inte alltför svårtillämpade
regler.
Näringslivets skattcdelegation framhåller att de beskattningsresultat, som
kommittén funnit angeläget att söka uppnå genom sina Övriga i betänkandet
framlagda lagstiftningsförslag, endast i begränsad omfattning kan nas
genom en inom rimliga gränser hållen allmän bestämmelse. Skattedelegationen
erinrar om att man visserligen på andra rättsområden i begränsad
omfattning kunnat använda sig av generalklausuler. Därav får man inte
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
enligt delegationen dra slutsatsen, att sådana bestämmelser även lämpar
sig för infogande i skattelagstiftningen. På detta område skulle nämligen
generalklausulens tillämplighet kunna komma i fråga i ett betydande antal
fall och de praktiska olägenheterna av en sådan bestämmelse får därmed en
helt annan räckvidd än på andra områden.
Vissa remissinstanser, som vitsordat riktigheten av kommitténs uttalande
att beskattningsdomstolarna vid bedömningen av skentransaktioner tillmätt
rättshandlingarnas verkliga innebörd avgörande betydelse, har ändå
ansett en bestämmelse härom önskvärd och lämplig. Till dessa instanser
hor länsstyrelsen i Skaraborgs län, som framhåller att ett lagfästande av
denna praxis självfallet skulle i viss mån stärka beskattningsmyndigheternas
position utan att fördenskull enskilds rättssäkerhet blev lidande. Sin
främsta betydelse skulle en sådan bestämmelse enligt länsstyrelsens förmenande
få genom sin förebyggande och dämpande verkan.
Likaså finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att en bestämmelse
av hithörande slag kan införas utan men för rättssäkerheten. Även om
bestämmelsen i det störa hela endast skulle återspegla gällande praxis torde
det dock vara av moralisk och psykologisk betydelse att en sådan regel
inskrivs i kommunalskattelagen. Det bör så långt möjligt undvikas att
gemene man skall behöva gå till motiv och praxis för att få kunskap om
beskattningsrättens innehåll. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser också
att en bestämmelse rörande skentransaktioners behandling bör klart inskrivas
i författningen eftersom bestämmelsen enligt vad utredningen gett
vid handen ger uttryck åt en grundsats inom beskattningen. Liknande
synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kronobergs län.
Endast en remissinstans ifrågasätter riktigheten av kommitténs påstående
att skentransaktioner underkänns i praxis, nämligen länsstyrelsen i
Älvsborgs län, som säger sig inte kunna finna att skattedomstolarnas praxis
ger anledning till kommitténs slutsats. Det föreligger åtskilliga exempel utöver
de av kommittén anförda som talar i motsatt riktning. Kommitténs
motiv för att inte låta dessa fall påverka sitt ställningstagande förefaller
inte länsstyrelsen övertygande. Länsstyrelsen i Malmöhus län är inte helt
övertygad om att regeringsrättens praxis att utan direkt stöd av generell
lagregel underkänna skentransaktioner kan helt upprätthållas i framtiden.
I och med att man genom de av kommittén förordade specialändringarna
angriper vissa bestämda transaktioner föreligger ökad risk för att regeringsrätten
e contrario anser sig förhindrad att i övrigt ingripa utan stöd i
den materiella lagstiftningen.
För de remissinstanser, som tillstyrkt införande av en allmän bestämmelse
även mot andra skatteflyktsåtgärder än skentransaktioner, torde
länsstyrelsen i Skaraborgs län kunna betraktas såsom representativ. Länsstyrelsen
är också den enda instans som framlägger förslag till en sådan be
-
33
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 är l!)G(i
stämmelse. Inledningsvis erinrar länsstyrelsen om att erfarenheten utvisar
att luckor också i en till synes fullständig författningsbyggnad uppdagas
och otillbörligt utnyttjas. Grunden härför är det ekonomiska livets
rörliga och skiftande förhållanden samt det undan för undan stegrade
skattetänkandet. Som exempel hänvisar länsstyrelsen till de i vissa fall otillbörliga
skattelättnader som vissa skattskyldiga med inkomst av jordbruksfastighet
uppnått vid övergång till inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga
grunder. Därvid kan under särskilda förhallanden dubbelavdrag fa göras.
Enligt länsstyrelsens mening är det i hög grad otillfredsställande att
befintliga luckor i lagstiftningen kan otillbörligt utnyttjas i åratal, innan
lagstiftaren uppmärksammar och täpper till dem.
Gentemot rättssäkerhetssynpunkterna uttalar länsstyrelsen att man kan
utgå från att försöken till kringgående i huvudsak är att finna bland skattskyldiga
med s. k. svårkontrollerbara deklarationer. Dessa skattskyldiga åtnjuter
ofta biträde av kvalificerade medhjälpare, som måste förutsättas
vara förtrogna med skattelagstiftningen och dess förarbeten. De skattskyldiga
som gör försök till kringgåendehandlingar torde därigenom själva vara
medvetna om risken för att beskattningsmyndigheterna kan komma att
bedöma ett handlande såsom skatteflykt. Kommitténs farhågor på denna
punkt anser länsstyrelsen överdrivna. Givetvis kan det i gränsfall uppkomma
svårigheter att avgöra vad som utgör otillbörlig skattelättnad. Men
klart är att en allmän bestämmelse får handhas med varsamhet och framför
allt ta sikte på uppenbara fall, där skattelättnaden ter sig stötande och
uppgår till väsentliga belopp. Enligt länsstyrelsens uppfattning har kommittén
underskattat en generell skatteflyktsbestämmelses allmänprohibitiva
effekt. Erfarenheterna av stadgandena i övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896) finner länsstyrelsen oförtydbart
ge vid handen att den däri intagna skatteflyktsbestämmelsen haft
en avhållande verkan på åtgärder för att obehörigt utnyttja det s. k. skattefria
året. Sådana åtgärder hade annars legat nära till hands.
Länsstyrelsen föreslår som underlag för vidare diskussioner följande
skatteflyktsbestämmelse.
Framstår såsom uppenbart att rättshandlings huvudsakliga syfte varit
att otillbörligen och i avsevärd mån minska eller undvika skatt, som eljest
skolat erläggas enligt denna lag, skall beskattningsfrågans bedömande ske
med hänsyn till rättshandlingens verkliga innebörd och skatt uttagas i den
utsträckning som i normala fall föranledes av det ekonomiska händelseförloppet
samt de ekonomiska omständigheterna och förhållandena i övrigt.
Länsstyrelsen anför avslutningsvis att den inte delar kommitténs uppfattning
att ett sådant stadgande skulle vålla större tillämpningssvårigheter.
Man kan nämligen utgå från att riksskattenämnden genom bindande
förhandsbesked och vägledande anvisningar skall kunna skapa en någorlunda
fast praxis härvidlag.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Xr Ä.5
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
De instanser som ställt sig positiva till en allmän skatteflyktsbestämmelse
anser genomgående att tillämpningen bör anförtros åt prövningsnämnd
och att frågan där skall aktualiseras endast av taxeringsintendent. I allmänhet
förutsätts att taxeringsnämnderna skall vara skyldiga att anmäla alla
tänkbara fall till taxeringsintendenten. Allmänna ombudet hos mellankommunala
provningsnämnden, som avstyrkt att en generalklausul med giltighet
över hela beskattningsområdet införs, uttalar att om en sådan ändå
tillskapas handläggningen bör ske direkt i prövningsnämnd. För tryggande
av rättssäkerheten bör det allmännas talan regelmässigt utföras av taxeringsintendenten.
Överståthållarämbetet, som också avstyrkt en allmän
klausul, anser däremot att bestämmelsen bör tillämpas redan i första instans
utan några restriktioner om den införs.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att frågan om möjligheterna att införa
en allmän skatteflyktsbestämmelse bör ytterligare utredas. Vad skatteflyktskommittén
anfört angående skatteflyktsbestämmelser i andra länder synes
länsstyrelsen främst avse att visa, att dessa bestämmelser inte skulle ha
vant effektiva mot vissa här förekommande skatteflyktsåtgärder, särskilt
av den typ som var aktuell i det s. k. Nordbäcksmålet. Att skatteflyktsåtgärder
kan förekomma på vilka allmänna bestämmelser inte kan tillämpas,
anser länsstyrelsen inte utgöra något avgörande skäl mot sådana bestämmelser.
En bestämmelse, som kan tillämpas mot alla fall av skatteflykt, kan
sannolikt inte åstadkommas. Ett allmänt skatteflyktsstadgande torde ha
en avsevärd prohibitiv verkan även om detta av naturliga skäl inte låter sig
direkt konstateras. Länsstyrelsen antar att detta i sin tur skulle nedbringa
behovet av detalj lagstiftning mot skatteflykt. Sådan lagstiftning måste bli
alltmer komplicerad och medföra ökade tolknings- och tillämpningssvårigheter.
Den lättnad härutinnan, som kan påräknas om det är möjligt att
införa en allmän skatteflyktsbestämmelse, torde vara av icke oväsentligt
värde åtminstone på längre sikt. En allmän bestämmelse skulle även vara
förmånlig ur effektivitetssynpunkt, eftersom den kan tillämpas utan det
dröjsmål, som är förenat med förfarandet att från fall till fall tilltäppa uppdagade
luckor i lagstiftningen.
Allmänna ombudet hos mellankommunala provningsnämnden finner visserligen
kommitténs argument mot en allmän skatteflyktsregel övertygande
men anser en till tillämpningsområde begränsad, mer allmänt hållen klausul
både möjlig och befogad beträffande vissa bestämda slag av skatteflyktsatgärder.
Såsom framgår av det följande framlägger ombudet ett förslag
till dylik klausul.
Vissa andra remissinstanser, som också avstyrkt en generalklausul, har
fiamfört synpunkter på vad som bör kunna inrymmas under en sådan bestämmelse
om den anses lämplig att införa. Hit hör överståthållarämbetet
som anser att bestämmelsen bör täcka inte blott skentransaktioner och
kringgåendehandlingar utan även sådana fall, då åtgärder av skattskyldig
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 är 1966
vidtas för att oskäligt fördröja skattens erläggande, övervältra skattskyldigheten
på insolvent person eller överflytta tillgångar till make utan att
återvinning kan ske. Även sådana fall där ett avtal döljer en försäljning eller
en överföring av vinster bör omfattas av bestämmelsen.
Liknande synpunkter anför bl. a. länsstyrelsen i Stockholms lun.
De flesta remissinstanser, som delat kommitténs uppfattning i fråga om
en allmän skatteflyktsparagraf, bar anslutit sig till kommitténs metod att
angripa skatteflykt, nämligen att täppa till förefintliga luckor i skattelagstiftningen
efter hand som de uppträder. Från flera håll påpekas emellertid
att denna verksamhet måste bedrivas med större skyndsamhet än som
hittills varit fallet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det således
inte riktigt och rationellt att skatteflyktsåtgärder tolereras under
långa tidsperioder utan möjlighet till motåtgärder i det praktiska taxeringsarbetet.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kronobergs
län, som påpekar att det förekommer att ingripande från lagstiftarens sida
dröjt i avvaktan på utslag från regeringsrätten. Detta finner länsstyrelsen
riktigt i vissa fall under förutsättning att regeringsrätten behandlar den
aktuella frågan med skyndsamhet. Länsstyrelsen framhåller dock att dröjsmål
med tolkning av skattelag och därav påkallad ändring av lagen kan
ställa till mycket ohägn för både skattskyldiga och myndigheter. Som exempel
anges frågan om avdragsrätten för ränta på vissa fastighetslån vid
s. k. ränteeftergifter.
Från vissa håll framförs konkreta förslag i syfte att påskynda ingripandet
mot skatteflykt. Sålunda anser länsstyrelsen i Blekinge län nödvändigt
alt ett statligt organ — lämpligen en byrå inom finansdepartementet eller
riksskattenämnden — erhåller erforderliga instruktioner och personella
resurser för att fortlöpande följa utvecklingen pa beskattningsområdet och
skyndsamt utarbeta förslag till nya eller ändrade bestämmelser så snart
det visar sig, att gällande lag ger möjlighet till skatteflykt. Även bankinspektionen
understryker angelägenheten av att skattelagstiftningen tid efter
annan överses i syfte att täppa till uppmärksammade luckor.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser det ändamålsenligt om riksskattenämnden
i framtiden med vissa års mellanrum gör förfrågningar hos i ikets
taxeringsintendenter om eventuellt nytillkomna metoder i skatteundandragande
syfte för att därmed klarlägga behovet av ny översyn av skattelagstiftningen
i förevarande avseende.
Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län torde större möjlighetei
till snabbt ingripande öppna sig, om riksskattenämnden tår i uppdrag att
vaka över utvecklingen. Nämnden bör vidare inkomma med utarbetade förslag
till ändringar i lagstiftningen, varigenom sådana skatteflyktsåtgärder
som konstateras i det praktiska arbetet förhindras. Genom den goda kontakt
som finns mellan riksskattenämnden och rikets taxeringsintendenter
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
bör nämnden ganska snabbt kunna erhålla erforderliga informationer.
Möjligen behöver nämndens kansli för denna uppgift utbyggas med en kvalificerad
jurist. Länsstyrelsen anser att det med en sådan bevakning och därav
möjliggjorda snabba motåtgärder ett någorlunda effektivt försvar kan
llPPbyggas mot mindre nogräknade skattskyldigas och konsulters åtgärder
i skatteflyktssyfte.
Riksskattenämnden understryker att kommitténs förslag till lösning av
frågan förutsätter att man från myndigheternas sida fortsättningsvis följer
utvecklingen. När nya metoder för uppenbart kringgående av skattelagarna
framkommer, bör förhållandet anmälas till finansdepartementet
för prövning av frågan om vidtagande av ytterligare punktlagstiftning.
Nämnden framhåller att det torde ankomma på nämnden att i samarbete
med taxermgsintendenterna följa utvecklingen på området och i förekommande
fall göra sådan anmälan. Under den tid skatteflyktskommitténs arbete
pågått har nämnden inte ansett sig ha anledning att till behandling uppta
hithörande frågor.
Näringslivets skattedelegation anser det i och för sig vara en riktig metod
att angripa skatteflykt att man söker åstadkomma en reglering av skilda
skatteflyktssituationer från fall till fall. Delegationen finner dock inte
denna metod invändningsfri och aktualiserar frågan i hur hög grad skattelagstiftningen
kan kompliceras för att tillgodose det i och för sig lovvärda
syftet att undanröja förekommande möjligheter till skatteflykt. Alla torde
vara överens om att skattesystemet bör verka så likformigt och rättvist som
möjligt. Harf or krävs en lagstiftning som förhindrar att vissa skattskyldiga
genom åtgärder av olika slag undandrar sig skatt, men det fordras också
att de skattskyldiga inte på grund av svårigheter att utforma en regel som
täcker alla fall åsamkas en hårdare skattebelastning än som kan anses
asyftad. Att helt tillgodose båda dessa krav ligger utom möjligheternas
gräns och kravens tillgodoseende skulle medföra ett regelsystem som blev
ohanterligt eller rent av inpraktikabelt. Delegationen anser att dessa synpunkter
bör beaktas vid bedömningen av skatteflyktskommitténs olika förslag.
Lantbrukets skattedelegation tar upp frågan om åtgärder mot sådana
mateiiellt otillfredsställande utslag av skattelagstiftningen som drabbar de
skattskyldiga. Delegationen erinrar om att kommittén haft i uppdrag endast
att undersöka och utreda den nuvarande skattelagstiftningen då den
ger felaktigt materiellt resultat sett ur fiskal synpunkt. Härefter anförs.
Emellertid ger nuvarande skattelagstiftning och rättspraxis också motsatt
effekt. Den leder i åtskilliga fall till felaktiga resultat sett ur de skattskyldigas
synpunkt. Exempel härpå är gällande regler om avdragsrätten för
toremngsavgifter i ekonomisk verksamhet, nuvarande rättspraxis i förvärvskällan
jordbruksfastighet redovisad enligt kontantprincipen vid beskattning
av omsättningsdjur i samband med total utförsäljning, då man
37
Kungl. Maj:ta proposition nr 85 år 1966
inte beaktar att nyuppsättningskostnad vid tiden för nyuppsättningen inte
var avdragsgill med hänsyn till då gällande praxis samt ga lande praxis
i frå«a om tomtstvckningsrörelse, som i åtskilliga fall leder till materiellt
orimliga resultat. Det framstår enligt delegationens uppfattning som stötande
att endast ändra lagstiftningen i de avsnitt dar materiellt otillfredsställande
resultat framkommer ur fiskal synpunkt. Delegationen har därför
den principiella uppfattningen att en översyn av skattelagstiftningen
bort ske på alla de punkter där de nuvarande reglerna ar materiellt otill
fredsställande oavsett bedömningsgrund.
I detta sammanhang må redovisas vad länsstyrelsen i Malmöhus lan anfört
rörande rättssäkerheten vid beskattning. Enligt länsstyrelsens mening
är det inte tillräckligt att enbart hålla sig till skattelagstiftningens materiella
innehåll om man vill se dessa frågor på lång sikt. Länsstyrelsen erinrar
om att deklarations- och uppgiftsplikten i sig trots gällande omfattan e
straffrättsliga sanktionering utgör en högst osäker kunskapskälla. De < arantens
lättförklarliga strävan att tillgodose vad han anser vara sina egna
intressen medför inte blott risk för att han lämnar medvetet felaktiga
uppmfter utan att han över huvud taget själv kan fa en skev uppfattning
av det relevanta händelseförloppet. Hur sanningsplikten lämpligen bor
sanktioneras för att man skall uppnå önskat resultat är ett problem som
ännu inte funnit sin lösning. Sedan avvägningen mellan direkta och indirekta
skatter fixerats i en långtidsplan, anser länsstyrelsen tidpunkten
vara inne att mera förutsättningslöst utreda nuvarande sanktionssystem.
Måhända skall det då visa sig lämpligt att införa någon form av straffranta
som korrektiv vid upprepade deklarationsawikelser. Länsstyrelsen påpekar
att det finns anledning tro att övergången till strafforelaggandesystemet
vid vårdslös deklaration innebär ett steg i rätt riktning och uttalar
förhoppningen att en omprövning av hela skattestraffsystemet småningom
kommer till stånd.
Några remissinstanser påpekar lämpligheten av alt man i samband
med lagstiftningsarbetet på grund av kommitténs betänkande aven tapper
till andra luckor som utnyttjas för skatteflykt. Lansstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län erinrar i detta sammanhang om skatteflyktskommitténs -sia- till lagstiftning mot s. k. benefika barnreverser. Samtidigt med att
detta förslag framlades år 1956, svängde regeringsrättens praxis i fråga
barnreversernas skattemässiga behandling och någon lagstiftning har hittills
inte skett. Länsstyrelsen påpekar emellertid att nuvarande praxis nte
:ir tillfredsställande och finner det angeläget att existerande kryphål pa
detta område nu täpps igen. SACO aktualiserar frågan om beskattning av
djur vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt konUntpi incipcn
Härom framlade kommittén förslag i en promemoria år 1959 idken
dock inte föranlett lagstiftning. Den nu tillåtna skattefria realisationen en
-
38
Kungl. J\laj:ts proposition nr 85 år 1966
ligt denna metod anser SACO otillfredsställande ur såväl principiell son,
praktisk synpunkt, och den praxis som föreligger måste enligt organisationens
mening karakteriseras som skatteflykt
Länsstyrelsen i Älvsborgs län påtalar vissa metoder att vinna skattelättnader
som bygger på att fastighet eller annan egendom, som den ska -skyldige innehaft längre tid än tio resp. fem år, säljs för större köp^kil
S
an,Vad han gett for ^endomen. Metoderna konstrueras så att^ktiegai
en kan realisera den värdestegring egendomen undergått utan att därför
förlora den reella kontrollen över denna. Länsstyrelsen ansei att
om ett allmänt stadgande mot skatteflykt inte införs - särskilda bestämmelser
ar nodvandiga för att förhindra transaktioner av nu antytt sla«
vilka enligt länsstyrelsens uppfattning snabbt kommer att vinna allmän
2SÄ * TTrtm hands Iiggande lösningen för att hind
försyn-
lg! lanSStyrelsen ett stadgande, enligt vilket vinst vid
J''.mg a'' egendom från aktieägare i fåmansbolag till bolaget träffas
domln f1008rSlb,eSkattning °aVSett hUr lång tid sälJ''aren innehaft egend
om en. Aven ett sådant stadgande kan naturligtvis kringgås. Om så sker
ar emellertid enligt länsstyrelsens åsikt förutsättningarna goda för att
skattedomstolarna skal, bedöma åtgärden som en skentransaktion
Länsstyrelsen i Malmöhus län påtalar att kommitténs förslag till kompletterande
lagstiftning inte till någon del berör inkomst av kapital. Länsstyrelsen
anser ett behov föreligga att modernisera skattereglerna även i
denna del. Det synes möjligt och önskvärt att omredigera 38 § kommunalskattelagen
med anvisningar i förtydligande syfte, framför allt som rege
oklarhet
nS “V gäHande bestämmelser på detta område visar stor
Departementschefen
Under förarbetena till kommunalskattelagen eftersträvades till en början
att skapa en definition av vad som skulle anses som inkomst i lagens menmg
Stor moda nedlades på försök i denna riktning. Det visade sig emel1
er tid omöjligt att åstadkomma en godtagbar definition av begreppet skattepbktig
inkomst. I stället valdes den metod som kommunalskattelagen
alltjamt bygger på, nämligen att stadga att intäkt som härflutit ur vissa
angivna förvärvskällor skall vara skattepliktig. Härav följer att intäkt, som
* wtka,“, da".f°raS tlU nägon av dessa förvärvskällor, inte är underkastad
S..att®P ]1)kt- Genom exemplifiering anges vad som är intäkt i de olika förvärvskällorna.
Någon allmän bestämmelse att tillämpa mot skatteflyktsåtgarder
och liknande transaktioner finns inte i kommunalskattelagen
Kort tid efter lagens ikraftträdande föreslogs en bestämmelse av hithörande
slag av 1928 års bolagsskatteberedning som tillkallats för att överse
beskattningsreglerna för aktiebolag och andra juridiska personer. Regeln
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1!)66
tog dock närmast sikte på skentransaktioner och fall av s. k. förtäckt utdelning
o. dyl. Beredningens förslag i denna fråga ledde inte till la0stitt
ning Detta torde inte minst ha berott på att praxis redan tidigare ingripit
mot transaktioner av detta slag utan direkt stöd i skattelagstiftningen Sa
har t ex. s. k. förtäckt utdelning enligt en mycket gammal praxis foranlet
beskattning såsom om utdelning i vanlig ordning skett. Denna inställning
från skattedomstolarnas sida kom till uttryck i ett av riksdagen godka
betänkande av 1933 års bevillningsutskott i anledning av
kande om lagstiftning mot skatteflykt i form av gavor till barn. Utskottet
fann att beskattningsmyndigheterna i många fall dar skattskyldiga genom
skentransaktioner av olika slag sökt kringgå skattelagarna vid tillampam -en bedömt dessa åtgöranden efter deras verkliga innebord. Om en sada
princip följdes var det enligt utskottets mening inte erforderligt att omede -
bart genomföra en särskild lagstiftning mot skatteflykt.
1 samband med 1951 års lagstiftning om viss begränsning av ratten för -man sbolagen till skattefrihet för utdelning på aktier och andelar (p p.
1951- 182) hade dåvarande chefen för finansdepartementet anledning åt
uppehålla sig vid inställningen i praxis vid bedömande av skentransaktioner
och skatteflyktsåtgärder. Det gällde på nytt spörsmålet om det kunde anses
lämpligt att i skattelagstiftningen införa en mer allmänt hallen bestämmelse
för att kunna effektivt möta skatteflyktsåtgärder. Med hänvisning till
att regeringsrätten genom utslag i februari 1951 underkant en metod att
skattefritt ta ut vinstmedel från fastighetsaktiebolag (RÅ 1951 ref. 8) ansag
sig min företrädare kunna avstå från att framlägga förslag till sådan be
StpraxfsSsvängde
emellertid. I RÅ 1953 ref. 10, däri omständigheterna i allt
väsentligt var desamma som i 1951 års fall, ansåg regeringsrätten förutsättningar
för taxering inte föreligga. I detta läge tillsattes skatteflyktskommittén
med uppgift att utreda frågan om man i skattelagstiftningen borde
föra särskilda bestämmelser mot skatteflykt och opåkallade skattelättnader.
1 sitt slutbetänkande har skatteflyktskommittén för sin del besvarat de
sålunda uppställda frågorna. Såsom framgår av vad jag ^u har anfört
anser kommittén med stöd av en undersökning av praxis att lägst
ning mot skentransaktioner är obehövlig. Enligt en allmän rättsprincip godtas
nämligen i tillämpningen inte sådana transaktioner utan bedömandet
blir beroende av rättshandlingarnas verkliga innebörd. Aven lagstiftning mot
andra skatteflyktsåtgärder avstyrker kommittén. Skalet harfor ar att en
sådan bestämmelse inte kan uppbyggas enbart på objektiva rekvisit om den
skall bli effektiv. Kommittén redovisar vissa utländska förebilder i ämnet
och även de hithörande bestämmelser som finns i svensk skattelagstiftning
på begränsade områden. Kommittén finner att bestämmelsen måste innehålla
ett subjektivt moment för att kunna fylla sitt ändamål. Detta skulle
innebära att den för sin tillämpning fordrade ett syfte hos den skattskjlcig
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
ZTr T‘!!bÖr''f, ,skatlelim"a* *n» liknande. En bestämmelse av
. f“'' 6 1 al,lf<ir li;,e grad tillgodose kravet på beskattningens ef
fektmtet
pa bekostnad av rättssäkerhetskravet. Kommittén befarar att bestämmelsen
skulle leda tU, ett utbrett osakerhetstillstånd och anser de “inte
''ara förenlig med berättigade rattssäkerhetsintressen.
Kommitténs undersökningar och överväganden har fått ett i allmänhet
mycket positivt bedömande av remissinstanserna. Det helt övervägande analet
instanser instämmer i kommitténs uppfattning och avstyrker således
om oehgSr ^ " "i" d:Ua °mråde- DärVid har d°Ck instanser
““ h f°r Slg V S°rdat r*«gheten av kommitténs uppfattning att
det a f h n§aV PraX1S b6dÖmS Cfter Sin VCrkliga innehörd, ändå ansett att
lagen. &V ^ bÖF k°mma uttryck 1 kommunalskatte
^
N^raremissinshinser har vidare uttalat sig till förmån för en allmän
hålr föi aT"38^’ DC,har därVid förklarat sig inte dela kommitténs farhågor
för att en sådan bestämmelse skulle innebära att rättssäkerheten eftersatts.
Riskerna härför kan enligt uppfattningen hos flertalet av dessi
anförtros f t.erI|gare _min8kas §enom att tillämpningen av bestämmelsen
antortros provnmgsnamnderna såsom första instans.
Frågan om skattelagstiftningens effektivitet ingår såsom en ytterst viktm
faktor bland förutsättningarna för eu rättvis och likformig taxering. För att
la shflnmgen skall få avsedd effekt måste höga krav ställas på beftämmel
reTLT
h Det f°rdras vidare bL a- att tillfredsställande ut
redning
förebringas och att taxeringsväsendet har en ändamålsenlig organist0!!:
h medVCrkan från de ^attskyldigas sida fungerar lagstiftningen
meå V'' \S°m aVS6ttS'' ^ effektivitetens skull är det därför nödvändigt
med ett system med sanktioner emot sådana skattskyldiga som inte vill fridhgt
medverka till en riktig taxering. Det förtjänar påpekas att en väsentbg
aV rattssakerheten är vetskapen hos allmänheten att inte vissa skattsklttefaavörenr0m
tranSakti°ner aV °lika sla§ kan förskaffa sig omotiverade
Skatteflyktskommitténs uppdrag begränsades till en översyn av skattelafst,
ftnmgens materiella innehåll ur effektivitetssynpunkt. Från några remissinstansers
sida har frågan om tillfredsställande effekt upptagits ur något
vidare synvinkel. Länsstyrelsen i Malmöhus län har därvid framkastat
anken om inte tiden är mogen för en radikalare inställning till straffsystet
an som kännetecknar nu gällande skattestrafflag. Därvid har antytts
möjligheterna med strafförelägganden och särskilda avgifter för orikfiga
deklarationer. Denna fråga torde komma att prövas av den utredning rö
Kunal
SM n l SS!r‘H''!,8™8 framtida utfo™ning som jag med stöd av
Kungl. Maj.ts bemyndigande tillkallade i slutet av föregående år I detta
sammanhang ar jag inte beredd att ta upp andra spörsmål än dem som
ligger inom den materiella skattelagstiftningens ram.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Beträffande lagstiftning mot skentransaktioner anser jag mig kunna instämma
i kommitténs slutsats. Det torde få anses som en allmän rättsgrundsats
att varje rättshandling skall bedömas efter sin verkliga innebörd. Såsom
skatteflyktskommittén påpekat har detta inom civilrätten medfört att,
om lagstiftaren i visst fall velat tillägga en skenrättshandling giltighet,
denna avsikt måst komma till särskilt uttryck i lagstiftningen såsom skett
i 34 § avtalslagen.
I några remissyttranden har kommitténs mening i denna fråga bestritts.
Det har där gjorts gällande att regeringsrätten inte konsekvent tillämpat nu
nämnda rättsgrundsats utan att det skulle finnas åtskilliga rättsfall, som
visade exempel på att skentransaktioner godtagits i beskattningshänseende.
Dessa remissinstansers uppfattning synes mig bero på en felsyn. Bedömningen
av frågan om en skentransaktion föreligger måste givetvis bli beroende
av den utredning som företes. Utgången i de fall som nyssnämnda instanser
haft i tankarna torde med all sannolikhet ha berott på bristande
utredning. Men förklaringen kan naturligtvis också vara att regeringsrätten
haft en annan uppfattning än taxeringsmyndigheterna i själva sakfrågan.
Det kommer givetvis alltid att vara en vansklig uppgift att bedöma om en
handling tillkommit för skens skull eller ej. Men möjligheterna att bedöma
denna fråga rätt synes mig inte bli nämnvärt förbättrade om man i en författningsbestämmelse
uttalar att skentransaktioner inte godtas vid beskattningen.
Kriterierna på en skenrättshandling måste nämligen med nödvändighet
bli vaga och oklara.
Vissa instanser har ansett en bestämmelse om skentransaktioners behandling
nödvändig trots att de delat uppfattningen att sådana transaktioner
redan nu inte godtas i praxis. Jag medger att vissa skäl kan anföras till
stöd härför. Inte minst är det angeläget att rättsreglernas innehåll kan direkt
utläsas av lagtexten, eftersom de skattskyldiga i allmänhet inte kan
förväntas studera lagstiftningens förarbeten eller doktrin och praxis. Å
andra sidan framstår principen att skenrättshandlingar inte äger giltighet
som så självklar att den inte behöver inskrivas i författningstexten. Mot
lagstiftning i detta hänseende talar också att den i viss mån begränsar
regeringsrättens handlingsfrihet. En rättshandling, som vid en sträng tolkning
inte faller in under bestämmelsens bokstav, måste godtas av de tillämpande
myndigheterna trots att de har uppfattningen att handlingen materiellt
sett tillkommit för skens skull. Utan bestämmelse kan i ett sådant
fall träffas det riktigare avgörandet att underkänna handlingen.
Även till en allmän regel mot andra skatteflyktsåtgärder än skentransaktioner
har kommittén ställt sig avvisande. Kommittén har inte närmare
yttrat sig om behovet därav men ansett en sådan bestämmelse vara ett hot
mot rättssäkerheten. Jag har visserligen i det föregående understrukit att
en väsentlig sida av rättssäkerheten är att skattelagarna liar tillräckliga
2t Bihang till riksdagens protokoll 1!)GC>. 1 saml. Nr 85
42
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
garantier mot försök från mindre nogräknade skattskyldigas sida att erhålla
oberättigade skattefavörer. En allmän bestämmelse mot skatteflykt
skulle säkerligen ur denna synpunkt vara ändamålsenlig. Jag delar emellertid
i stort sett kommitténs farhågor för att rättssäkerheten i övrigt kan
bli lidande, om man inför ett stadgande som ger stort utrymme för subjektiva
bedömanden från taxeringsmyndigheternas och skattedomstolarnas
sida. I dagens läge finner jag det därför vara en lämpligare väg som kommittén
valt, nämligen att försöka täppa till de nu kända kryphålen i skattelagstiftningen.
Till mitt ställningstagande i denna fråga bidrar inte minst
att arbetet med att reformera vårt skattesystem f. n. bedrivs på bred front
oeh med inriktning på ett flertal mycket väsentliga avsnitt. Det kan vara
lämpligt att i samband därmed ha särskild uppmärksamhet på skatteflyktsfrågorna.
Jag är angelägen om att understryka att mitt ställningstagande begränsar
sig till spörsmålet om man bör ha en skatteflyktsbestämmelse som gäller
over hela eller mycket stora delar av beskattningsområdet. I likhet med
kommittén och flera remissinstanser ställer jag mig inte lika avvisande till
bestämmelser av denna art med mer begränsad giltighet. Sådana bar sedan
länge brukat inskrivas i tillfällig skattelagstiftning. Några finns dessutom
i den permanenta lagstiftningen. Även om tillämpningen är sparsam får erfarenheterna
av dessa bestämmelser anses vara i stort sett goda. Kommittén
har erinrat om att en ganska kontroversiell lagstiftningsfråga, nämligen
frågan om avdrag för representationskostnader, nyligen löstes genom en mer
allmänt hållen bestämmelse i stället för detalj föreskrifter i kommunalskattelagen.
Detta skedde inte minst på tillskyndan av organisationerna i
näringslivet som var mest berört av lagstiftningen. I själva verket torde
enighet råda om att den bästa lösningen av ett mer begränsat lagstiftningsproblem
stundom ligger i en allmän bestämmelse, eventuellt kompletterad
med anvisningar av riksskattenämnden. I det följande tillstyrker jag för
ovngt kommitténs förslag att en mer allmänt formulerad bestämmelse införs
för att bekämpa kvarstående möjligheter att skattefritt ta ut vinstmedel
från vissa juridiska personer.
Några remissinstanser har framhållit att den metod att bekämpa skatteflykt
som jag har bekänt mig till blir ett lappverk utan tillräcklig effektivitet.
De skattskyldiga har en aldrig sinande uppfinningsförmåga, menar
man, när det gäller att finna nya kryphål och lagstiftaren kommer
alltid i efterhand. Först sedan metoderna tillämpats i större skala och
därför blivit kända i en vidare krets kommer lagstiftningsingripandet, eventuellt
ytterligare fördröjt i avvaktan på domstolsutslag.
Det kan inte bestridas att visst fog finns för denna invändning. Jag vill
darfor starkt understryka vad ett flertal remissinstanser uttalat, nämligen
att avsaknaden av en allmän skatteflyktsbestämmelse förutsätter en intensifierad
rapportering från taxeringsmyndigheternas sida. Jag vill erinra
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
om att det åligger riksskattenämnden enligt dess instruktion att genom
rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och likformig taxering
samt att verka för en effektiv och ändamålsenlig taxeringskontroll.
Nämnden skall därvid göra sig underrättad om lagstiftningens tillämpning
på fältet. Om behov av ändrad lagstiftning enligt nämndens
mening föreligger skall nämnden anmäla detta till chefen för finansdepartementet.
Så sker också i praktiken även om nämnden såsom framgår av
dess remissyttrande ansett sig höra vara restriktiv i denna verksamhet sa
länge skatteflyktskommitténs arbete pågick.
Av vad jag nyss sagt framgår att det redan finns ett system som syftar
till att ge lagstiftaren kännedom om brister i skattelagstiftningen. Jag
finner inte skäl att nu föreslå några organisatoriska ändringar i riksskattenämnden
för denna verksamhet. Hur nämnden skall skaffa sig erforderligt
underlag för att fullgöra sin skyldighet i detta avseende får ankomma
på nämnden själv att bestämma.
Avslutningsvis vill jag beröra ett par remissyttranden i vilka gjorts
några allmänna kommentarer beträffande skattelagstiftningens utformning.
Näringslivets skattedelegation har sålunda ställt den inte oberättigade
frågan hur långt skattelagstiftningen kan kompliceras för att täppa till
kryphål. Jag vill härtill svara att det inte kan undvikas att lagstiftningen
blir komplicerad om man väljer den väg jag har förordat, nämligen att avstå
från en allmän bestämmelse mot skatteflykt och i stället gör lagstiftningsingripande
in casu — en metod som även näringslivets skattedelegation
anslutit sig till. Givetvis bör enkelhet eftersträvas men det måste ihågkommas
att skatteflyktsåtgärder ofta bygger på tämligen invecklade konstruktioner.
Det är då naturligt att föreskrifter, som avser att rättsligen
reglera sådana konstruktioner, också blir komplicerade. Den enkla kortfattade
regeln blir i allmänhet antingen för vid, så att den infångar mer än
som avsetts, eller också för snäv, varigenom sådant som egentligen borde
omfattas av regeln faller utanför.
Också lantbrukets skattedelegations yttrande bör särskilt uppmärksammas
i detta sammanhang. Delegationen har framhållit önskvärdheten av att
en utredning tillsätts med motsatt uppgift mot den skatteflyktskommittén
hade. Utredningen skulle således överse skattelagstiftningen i syfte att föreslå
ändringar på de punkter där den nuvarande lagstiftningen kunde anses
ge materiellt oriktiga resultat till de skattskyldigas nackdel.
Härtill vill jag anmärka följande. Under en följd av år har skattelagstiftningen
reformerats på olika områden där de skattskyldiga med större
eller mindre rätt kunnat göra gällande att reglerna varit felaktiga eller
drabbat dem oskäligt hårt. Därvid har inte minst utövare av jordbruk och
skogsbruk tillgodosctts. Som exempel må nämnas omläggningen av fastighetsbeskattningen
år 1953 som bl. a. möjliggjorde för ägare av jordbruksfastighet
att utnyttja ortsavdrag i större utsträckning än tidigare. Vidare
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
må erinras om 1959 års lättnader i skogs- och realisationsvinstbeskattningen
i syfte att främja jordbrukets inre och yttre rationalisering, samt 1960
års lagstiftning om rätt till avdrag för värdeminskning av skogsvägar och
täckdikningsanläggningar. Lantbrukets skattedelegation nämner beskattningsreglerna
vid realisation av kreatur på jordbruk med kontantmässig inkomstberäkning
såsom lämpligt objekt för en justering i uppmjukande
riktning. Häremot kan ställas skatteflyktskommitténs förslag av år 1959
till lagstiftning i samma ämne. Detta förslag har av olika skäl inte föranlett
lagstiftning men därav framgår klart att just reglerna på detta område
utvisar betänkliga brister från fiskal synpunkt. Det torde inte råda
någon tvekan om att sistnämnda förhållande har större betydelse. Det har
också påtalats av SACO i det remissyttrande som jag redovisat i det föregående.
F. ö. torde de politiska partierna ha sin uppmärksamhet i hög grad riktad
på sådana utslag av skattelagstiftningen som lantbrukets skattedelegation
påtalat. Jag kan därför inte finna att något behov av den föreslagna
utredningen föreligger f. n. I sammanhanget bör också beaktas att översyn
— såsom jag nyss antydde — pågår inom mycket väsentliga områden av
skattelagstiftningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
45
Inkomstbeskattning av utdelning från aktiebolag och ekonomiska
föreningar i vissa fall
Gällande rätt
Enligt gällande bestämmelser skall aktiebolags och ekonomisk förenings
inkomst f princip beskattas två gånger, först hos bolaget eller foremngen
och - i den mån inkomsten utdelas till företagets delägare - därefter hos
dessa Enligt kommunal skattelagen äger bolagen och föreningarna, me
visst undantag för kooperativa föreningar, inte gorå avdrag vid taxermge
för de belopp som utdelas. För att förhindra en flerfaldig berirttnaij!I av
aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas inkomst, s. k. kedjebc
skattning stadgar emellertid lagen som huvudregel vidare att utdelning
mäT£l»g och föreningar är sirat,efri hos mottagaren. Nuvarande reg
ler
tillkom genom beslut av 1951 års riksdag. . ,
Undantag från regeln om skattefrihet för utdelning mellan bolag och
föreningar gäller för företag som driver hank- eller annan penmngrore se
eller försäkringsrörelse. Dessa företag är i princip skattskyldiga för ndelningsinkomst.
En viss skattefrihet har emellertid ansetts bom Wlkomma
även dem. Sålunda är banker och andra penningforetag i aktiebolag
eller ekonomisk förenings form inte skattskyldiga for utdelning p
eller andelar vilka innehas som ett led i organisationen av penningrore1-sen (s. k. organisationsaktier). För aktiebolag som drrver sjuk- oly
falls- eller skadeförsäkringsrörelse gäller motsvarande befrielse för utde
ning pt aktier och andelar vilka innehas i organisationen av sådan bolagens
^W^gäller att s. k. fåmans- eller familjeföretag, vilka inte visar att
vinstmedlen i skälig omfattning använts för utdelning till delagarna, ar
frikallade från skattskyldighet för utdelningsinkomst endast såvitt avser ut
delniög
pä akfiec elle/andelar viika innehas som ett led , orgamäattonen av
annan verksamhet än förvaltning av fastighet, värdepapper «•*=“ *;
mans- eller familjeföretag föreligger enligt författn,ngen om aktmrna e
andelarna i företaget till huvudsaklig del ags eller innehas - direkt
indirekt - av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer.
Vid 1963—1977 års taxeringar gäller härutöver forordningen den 9 december
1960 (nr 658) med provisoriska bestämmelser om
av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall Undrad ge
SFS 1964-80). Enligt denna förordning medges svenska aktiebolag, som
46
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1066
bedriver rörelse, jordbruk eller skogsbruk, viss rätt att åtnjuta avdrag för
utdelning pa nyemitterade aktier. b Ior
den nåfuSTalf"rf S4^rfa aklf f” Vi“ia inbetal''>i"8 sker under tiden
el. ! T 1961-den 31 december 1970 i samband med bolags bildande
års tid o h hm®.aV aktrkapitaL Avdra§et är begränsat till 4 % under sex
ch beiaknas på det vid beskattningsårets utgång för de nya akti
beska^tnin! defka^^et'' ** W avdrag ^ att Slagets aktier vid
skattnm gsåre s utgång mte till mer än 50 % tillsammans ägdes av så
k^llYT°Skaiak
b°lag °Ch svenska ekonomiska föreningar som är friallade
från skattskyldighet för utdelning från bolaget
Den tillfälliga lagstiftningen innebär också att aktiebolagens och de eko
sveT,
°treaiagarnaS ska“efrihet för utdelning inskränkts. Sålunda är
S"*** T, SVenSka ek°n0miska fdreningar enligt förordningen
kattskyldiga foi utdelning pa aktier och andelar, som anskaffats i kapi
alplaceringssyfte. Sådant syfte anses finnas om aktiernas och andelarnas
ammanJagda röstetal vid beskattningsårets utgång motsvarar mindre än
den f ^ F0Stetalet for samtliga aktier eller andelar i det bolag eller
den förening som verkställt utdelningen och det inte görs sannolikt att
s ;~ T™ Cller andelama betingats av rörelse, jordbruk eller
ätiehoTi’ n°m pedFiVS ^ d6t utdeIningsmottagande företaget eller av
hållande^ ^ °n0miSk foremng’ med hänsyn till äganderätt sförnä
a Kr f organisatoriska förhållanden kan anses stå detta företag
. Jaga om aktier eller andelar i förvaltningsföretag gäller ytterli
Srellt
Sa T8"8 f&!ärvade 1 kapitalplaceringssyfte, om förvaltnings•
v det L r T 3ger akUer Cl,er anddar SOm - om de innehafts direkt
i sådan! syft? S°m ^ f°rValtnin§sföretaget - skulle ansetts förvärvade
ut^t^r88^ dVS’ b°lag 6lIer förenmgm-, vUkas verksamhet
eslutande eller sa gott som uteslutande består i förvaltning av annan
fastighet an jordbruksfastighet, värdepapper eller annan därmed likartad
los egendom, mträder skattskyldighet för uppburen utdelning i den mån
bel°Ppet darav överstiger den av bolaget för beskattnings
SledesteknTn
t ^ De“ utdelningsink°mst som fonderas blir
. f. d HbeSkattad- °m fn^altningsföretagets verksamhet uteslutande består
förvaltning av värdepapper och därmed likartad lös egendom och det är
en väsentlig uppgift for företaget att genom ett välfördelat värdepappersinnehav
erbjuda aktie- eller andelsägare riskfördelning samt slutliga akmrna
eller andelarna i företaget ägs av ett stort antal fysiska personer
ga er särskilda regler. Sådana förvaltningsföretag, dvs. främst de börsnoterade
investmentbolagen, blir skattskyldiga för uppburen utdelning i den
man sammanlagda beloppet därav överstiger 125 % av den av bolaget för
beskattningsåret beslutade utdelningen. I detta fall medges således att viss
del av den mottagna utdelningen får skattefritt fonderas.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr So dr 1066
Den nya lagstiftningen innebär även att företag, som driver byggnadsrörelse,
tomtstyckningsrörelse eller yrkesmässig handel med fastigheter,
blir skattskyldiga för utdelning på aktier och andelar som utgor lager i
rörelsen. , „ .
Del kan påpekas att den provisoriska lagstiftningen skall ses som en p -byggnad på kommunalskattelagens regler om utdelningsbeskattning. Bestämmelserna
gäller således jämsides med varandra, vilket innebar att tilllämpningen
av den provisoriska lagstiftningen inte far medföra en tidigare
inte förefintlig skattefrihet för utdelning.
Riksskattenämnden äger om särskilda skäl föreligger medge att foretag,
som innehar aktier och som därjämte driver rörelse, jordbruk och skogsbruk,
skall behandlas som förvaltningsföretag vid tillämpningen av den
provisoriska lagstiftningen.
Frågan om beskattning av upplöst bolags vinstmedel har reglerats även
i annat sammanhang, nämligen vid fusion. Principiellt gar lagstiftningen
ut på att fusion skall kunna ske utan att utlösa inkomstbeskattning,
hel ägt dotterbolags med obeskattade vinstmedel upplagda dolda reserver
övergår till moderbolaget och behandlas skattemassigt som om de uppstått
hos moderbolaget. Principen kommer särskilt till uttryck i pun o av
anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen dar det sags, att moder- oc
dotterbolag skall anses ha utgjort en skattskyldig. Motsvarande skattela
nader gäller vid fusion mellan ekonomiska föreningar. Från bestämmelsernas
tillämpning är undantagna sådana företag som driver penningrörelse
eller yrkesmässig handel med fastigheter, utom såvitt avser sparbanker oc
iordbrukets kreditkassor. . „
Även från utskiftningsskatt medges i vissa fall befrielse vid fusion pa
grund av reglerna i 174 § 1 mom. lagen den 14 september 1944 (nr 70o)
om aktiebolag, och i andra fall kan uppskov med iitskrftnmgsskatteskuide
beviljas. Enligt 1 § 2 mom. förordningen den 27 juni 1927 (nr 3 )
skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar äger befrielse rum, om fusion
genomförs inom en koncern vari moderbolaget alltsedan den dag a
dotterbolaget började driva verksamhet av något slag, vid varje i °
aktier motsvarande mer än nio tiondelar av aktiekapitalet.
För uppskov med utsldftningsskattens erläggande fordras medgivande
varje särskilt fall av riksskattenämnden. För att sådant medgivande skall
lämnas måste följande tre förutsättningar vara uppfyllda För de
måste syftet med fusionen vara att vinna en mer ändamålsenlig or amsa
tion. Vidare skall förhållandena vara sådana att erläggandet av utskif -nässkatt kan anses utgöra ett väsentligt hinder för fusionen med hänsyn
till skattens storlek. Slutligen fordras att fusionen inte kan antas vara
eU led i åtgöranden, syftande till att erhålla obehörig forman i beskattningshänseende
för ettdera bolaget eller för någon, med vdken ettdera
laget är i intressegemenskap. Uppskov torde i praxis inte medges om
^ Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
de i fusionen deltagande företagen har verksamhetsfält som bildar en naturlig
enhet.
Bestämmelserna om frihet från utskiftningsskatt vid fusion grundar sia
pa det forhållandet att en kedjebeskattning av vinstmedel får anses uppkomma
nar fusionen genomförs mellan moderbolag och ett dotterbolag som
under hela sin verksamhetstid haft denna egenskap i förhållande till moderbolaget.
Har däremot vinstmedlen i dotterbolaget uppkommit under tid,
da bolaget inte ingått i koncernen, skulle en befrielse från utskiftningsskatt
te sig som ett avsteg från principen om dubbelbeskattning av aktiebolags
inkomst.
Frågan om beskattning av fonderade vinstmedel är vidare reglerad genom
forordningen om ersättningsskatt. Sådan skatt skall erläggas, om företag
vid disponerandet av sin vinst för visst verksamhetsår underlåtit att
besiuta vmstutddning, fastän sådan underlåtenhet inte skäligen kan anses
pakallad av företagets ställning. Det fordras vidare att omständigheterna
gor det sannolikt att ett väsentligt syfte varit att bereda fysiska personer
som agt del i företaget lindring i deras beskattning. Detsamma gäller om
oretaget beslutat vinstutdelning med belopp som med hänsyn till ställningen
kan anses mer än skäligt ringa. Skattepliktiga företag är svenskt aktieo
ag eller svensk ekonomisk förening, vars verksamhet väsentligen består
i förvaltning av fastighet eller av värdepapper eller annan därmed likartad
os egendom, eller juridisk person för ekonomisk verksamhet med säte i utlandet
men med den verkliga ledningen av företaget här i riket. Ersättningsskatten
utgör 25 % av den del av vinsten som skäligen kunnat utdelas
utöver utdelat belopp.
Slutligen må erinras om att det andra ledet i dubbelbeskattningen tvångsvis
aktualiserades genom förordningen om skatt på fonderade vinstmedel
(fondskatt). Denna skatt uttogs med 30 % av företagets besparade vinstmedel
och traffade förvaltningsföretag av familjebolagskaraktär som inte
kunde visa att de utdelat vinstmedel i skälig omfattning.
Kommittén
Stravandena att upprätthålla dubbelbeskattningsprincipen har enligt kommitten
i hog grad komplicerat skattelagstiftningen. Trots att lagstiftaren
orsokt genomfora principen konsekvent genom systemet med utskiftningsskatt,
ersättningsskatt och viss kedjebeskattning finner kommittén principen
i praktiken vara effektiv endast i fråga om de stora — särskilt de börsnoterade
— bolagen med många aktieägare. För familjeföretagens del däremot
torde det inte vara praktiskt möjligt att helt genomföra dubbelbeskattnmgen.
Genom 1951 års lagstiftning förändrades visserligen läget radikalt
or sådana företag men fortfarande kvarstår vissa möjligheter för dem att
undvika dubbelbeskattning. Det förhållande som kanske främst begränsar
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
upprätthållandet av dubbelbeskattningsprincipen i dessa företag är möjligheten
att disponera vinstmedlen så att avdragsrätt föreligger vid företagets
inkomsttaxering, t. ex. genom onormalt höga löner. Möjligheterna att ingripa
härvidlag kan betraktas som relativt små. Det måste bli en bedömningsfråga
från fall till fall vad som skall anses vara skälig lön. Och i regel
är det inte möjligt att i det konkreta fallet avgöra, om utbetald löneförmån
överstiger skälig ersättning för utfört arbete. Det har därför inte
ansetts vara möjligt att lagstiftningsvägen lösa dessa spörsmål utan lösningen
måste lämnas åt praxis.
Möjligheten att ta ut vinstmedel lönevägen står vanligen inte till buds,
framhåller kommittén, i s. k. förvaltningsföretag. Praxis har där ingripit på
så sätt att avdrag för löner och liknande omkostnader i allmänhet medges
högst med ett belopp som står i viss relation till företagets inkomster el. dyl.
Eftersom de skattskyldiga i många fall inte velat aktualisera det andra
ledet i dubbelbeskattningen och därför inte gjort någon vinstutdelning, har
följden blivit att vinstmedel till avsevärda belopp under årens lopp samlats
i förvaltningsföretag. Delägarna har oftast kunnat disponera över
vinstmedlen ändå utan att beskattas, nämligen genom att låna dem, något
som ytterligare avhållit dem från att ta ut vinstmedlen utdelningsvägen.
Hos en del skattskyldiga har emellertid funnits en önskan att upplösa
företaget. Detta har vid ett normalt handlande inte kunnat ske utan att
aktualisera betalning av skatteskulden på vinstmedlen. Även värdestegringen
på förvaltningsföretagets egendom skulle därvid bli beskattad. I denna
situation började den metod för kringgående av det andra ledet i dubbelbeskattningen,
som jag i korthet berört i det föregående, att tillämpas i
större utsträckning, s. k. lundintransaktion. Metoden har följande principiella
uppläggning.
Den av företaget förvaltade egendomen, vanligen värdepapper eller fastighet,
inköps efter marknadsvärdet av företagets delägare, som betalar med
revers. Delägaren avyttrar därefter aktierna eller andelarna i företaget till
ett för ändamålet tillhandahållet aktiebolag (eller möjligen en ekonomisk
förening), vilket som likvid övertar överlåtarens skuld enligt reversen.
Vinstmedlen i det förstnämnda företaget överförs senare genom utdelning
till det sistnämnda företaget — något som före 1951 års lagstiftning i allmänhet
kunde ske utan beskattningspåföljd. Slutligen likvideras det på
vinstmedel tömda företaget i ett läge när tillgångarna motsvarar eller understiger
det tillskjutna kapitalet. Som jag nämnde tidigare har regeringsrätten
prövat metodens giltighet och i ett pleniavgörande ansett förutsättningar
för taxering inte föreligga (RÅ 1953 ref. 10).
Kommittén påpekar att den nu skisserade metoden byggde på det förhållandet
att svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar lidigax-e
som regel var helt fria från skatt för utdelning på aktier och andelar i sådana
företag. Sedan denna skattefrihet begränsats genom ändringar år
50
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
1951 av 54 § kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt
samt genom 1960 års provisorium har möjligheterna att genomföra
lundintransaktioner i hög grad beskurits. De har dock inte helt omöjliggjorts,
påpekar kommittén. Kommunalskattelagens regler medför att ett stort
antal företag alltjämt åtnjuter generell skattefrihet för utdelningsinkomst.
Detta gäller först och främst alla företag, som inte är att betrakta som
fåmans- eller familjeföretag, för såvitt de inte driver bank- eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse. Vidare gäller denna rättighet fortfarande
för företag, som visserligen är fåmans- eller familjeföretag, men
som utdelat vinstmedel i skälig omfattning, s. k. »vita» familjebolag i motsats
till »svarta», som i princip är skattskyldiga för utdelning. I dessa
bestämmelser gör den provisoriska lagstiftningen dels en ändring i fråga
om förvaltningsföretag, som samtidigt innebär en begränsning och en utvidgning
av tidigare skattskyldighet, och dels den ändringen för andra företag
att skattskyldighet införs för utdelning på kapitalplaceringsaktier
och på lageraktier i byggnadsrörelse. Som tidigare nämnts anses aktier och
andelar i regel inte förvärvade i kapitalplaceringssyfte, om innehavet motsvarar
mer än 25 % av röstetalet i vederbörande företag. Eftersom lundintransaktionerna
bygger på förutsättningen av totalt aktie- eller andelsinnehav
i det företag som skall tömmas på vinstmedel, följer därav att denna
begränsning i detta sammanhang är utan betydelse. Inte heller de nya reglerna
rörande förvaltningsföretagens beskattning utesluter att transaktionerna
görs. Kommittén erinrar om att även om det kan antas att nu avsedda
företag som innefattar flertalet börsnoterade företag i allmänhet inte är
benägna att medverka i sådana skatteflykt såtgärder, har dock fall av hithörande
slag observerats i praktiken.
Kommittén räknar med ytterligare ett förfaringssätt att kringgå dubbelbeskattningens
andra led. Detta kan tillämpas av företag eller fysisk person,
som driver bank- eller annan penningrörelse eller också försäkringsrörelse
eller byggnadsrörelse. Sådana skattskyldiga är visserligen i regel
skyldiga att redovisa mottagen utdelningsinkomst såsom intäkt, men de
kan i stor utsträckning omintetgöra den beskattningspåföljd som eljest skulle
följa härav genom att nedskriva värdet av de aktier eller andelar, varav
utdelning fallit, med belopp som svarar mot det genom utdelningen minskade
värdet.
En person, som är ensam ägare av en vinstgivande rörelse, driven i aktiebolagsform,
kan som regel inte överlåta aktierna till enskild person utan att
köparen vid beräknande av det belopp han är villig att betala räknar med
den latenta skatteskulden på företagets vinstmedel såsom en reducerande
faktor. Men är köparen ett företag som åtnjuter skattefrihet för utdelning
eller en skattskyldig som driver penningrörelse har säljaren stora utsikter
att få betalt med mindre hänsynstagande till denna skatteskuld. Kommittén
tillägger att för juridiska personer, som saknar möjlighet att utdelnings
-
51
Kungl. Maj. ts proposition nr Sö år 1966
vägen tillgodogöra sig vinstmedlen utan beskattning, torde hänsynstagandet
till skatteskulden ha ett starkt dämpande inflytande på deras köpeanbud.
Sådana företag kan inte ta ut vinstmedlen i dotterföretagen på annat sätt
än genom fusion eller genom koncernbidrag (från dotterföretaget till moderföretaget),
vilka förfaranden endast under vissa förutsättningar kan
användas för ändamålet utan att utlösa beskattningspåföljd.
Medan man genom tämligen restriktiva föreskrifter sörjt för att vinstmedel
inte annat än i fullt lojala fall skall kunna överföras från dotterföretag
till moderföretag genom fusion utan sedvanlig beskattningspåföljd, har man
lämnat öppen en möjlighet att skattefritt överföra vinstmedel mellan sådana
företag genom utdelning utan att kräva liknande kvalifikationer. Kommittén
finner detta otillfredsställande och tillägger att skattelättnaderna vid fusion,
med visst undantag, inte gäller då moder- eller dotterföretaget driver
penningrörelse eller yrkesmässig handel med fastigheter. Ändå finns möjlighet
för moderföretag med sådan verksamhet att till sig överföra vinstmedel
från dotterföretag utan beskattningspåföljd, nämligen genom utdelning
i förening med nedskrivning av värdet på aktierna i dotterföretaget (för att
neutralisera verkningarna av att utdelningen oftast är av skattepliktig natur
i dessa fall). Kommittén anser att reglerna på hithörande område av inkomstbeskattningen
bör ändras så att en bättre överensstämmelse kommer
till stånd mellan dessa och de i det föregående berörda föreskrifterna om
skattelättnader vid fusion.
De fall lagstiftaren enligt kommitténs uppfattning bör ingripa emot är sådana
där ett företag ställer sig till förfogande för inköp av ett annat företag,
inte i syfte att fortsätta den av sistnämnda företag bedrivna verksamheten,
utan för att medverka till att en eljest inträdande beskattning omintetgörs
eller mildras. Som exempel nämner kommittén det fall att ett penningrörelsedrivande
företag från fysiska personer inköper aktierna i ett inom textilbranschen
verksamt grossistföretag, som avser att upphöra med sin verksamhet
och efter överlåtelsen fullföljer denna avsikt genom att försälja alla
sina tillgångar till utomstående. Vinstmedlen utdelas härefter till moderföretaget
och grossistföretaget likvideras. Att skatt för utdelningen inte kan
tas ut i fall av denna typ ter sig för kommittén som en kränkning av dubbelbeskattningsprincipen.
Förhållandet måste betraktas som en lucka i lagstiftningen.
Den bör täppas till, bl. a. för att konsekvens med lagstiftningen
om utskiftningsskatt vid fusion skall erhållas.
Ingripandet måste ta formen av inskränkningar dels i rätten till skattefrihet
för utdelningsinkomst och dels i rätten till nedskrivning av varulager beslående
av aktier och andelar. Kommittén förordar att bestämmelserna utformas
i anslutning Lill de regler som gäller beträffande skattelättnad vid
fusion. Lagstiftningen bör inriktas på fall där det s. k. skattetänkandet överskridit
den affärsmässigt naturliga, lojala gränsen för hänsynstagande till
skattekostnaderna. Någon anledning att begränsa bestämmelserna till fa
-
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
miljeföretag anser kommittén inte föreligga. En generell tillämpning förordas
därför. Vad angår rätten till nedskrivning av lageraktier och lagerandelar
bör vidare begränsningen inte avse bara juridiska personer utan även fysiska
personer, som i detta avseende har samma möjlighet att göra lundintransaktion.
Likaså bör värdepapperslager i byggnadsrörelse behandlas på
samma sätt som motsvarande lager i penningrörelse.
Enligt kommitténs mening bör lagstiftningen inte skärpas för sådana fall,
där hel befrielse från utskiftningsskatteskuld eller uppskov därmed kan
ifrågakomma. Är däremot koncernförhållandet av sådan art att inte ens uppskovsförutsättningarna
är uppfyllda, bör i princip inte heller skattefrihet
för utdelning eller nedskrivningsrätt föreligga. Kommittén anser således att
bestämmelserna om uppskov med utskiftningsskatteskuld vid fusion kan
tjäna som förebild för de aktuella författningsändringarna. De fall som enligt
kommitténs mening även i fortsättningen bör vara bibehållna vid skattefrihet
för utdelning resp. rätt till nedskrivning av värdet på aktier och andelar
är sådana, där aktierna eller andelarna inköpts för att tillföra moderföretaget
en i dess verksamhet användbar reell tillgång som det varit affärsmässigt
naturligt att förvärva på detta sätt. Oftast är så fallet om parterna
är sysselsatta inom samma bransch. Det villkor kommittén vill stipulera
ligger således nära uppskovsförutsättningen att de båda fusionerande företagens
verksamhetsfält bör bilda en naturlig enhet. Emellertid anser kommittén
formuleringen »naturlig enhet» alltför mycket tyda på att fråga måste
vara om verksamhet i samma eller åtminstone likartad bransch. Enligt
kommitténs mening bör förvärv av företag inom annan bransch inte nödvändigtvis
medföra skattskyldighet för utdelning på aktierna eller andelarna i
företaget för moderbolaget. Har förvärvet dikterats av ett affärsmässigt naturligt
expansionsändamål eller liknande motiv, bör skattefrihet alltjämt gälla.
Att i lagtexten exakt ange förutsättningarna anser kommittén inte möjligt,
utan kommittén finner den lämpligaste utformningen av bestämmelsen
vara att rätten till skattefrihet för utdelning resp. nedskrivning av värdet
förklaras inte skola gälla i sådana fall, när det av omständigheterna i samband
med moderföretagets förvärv av aktierna eller andelarna i dotterföretaget
uppenbarligen framgår, att moderföretaget inte genom förvärvet erhållit
en tillgång av verkligt värde för detsamma med hänsyn till dess rörelse
eller kapitalförvaltande verksamhet.
Villkoret för skärpt beskattning är enligt kommitténs mening inte uppfyllt,
om moderföretaget kan åberopa något i den bedrivna verksamheten
liggande affärsmässigt motiv för förvärvet av dotterföretagets aktier. Så är
inte heller fallet om moderföretagets avsikt är att förvärva en tillgång att
dra nytta av inte bara tillfälligt utan under längre tid. Härav följer att de föreslagna
bestämmelserna inte blir tillämpliga, om aktierna eller andelarna i
dotterföretaget är att hänföra till moderföretagets organisationsaktier.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Ett typfall av beskaffenhet att falla in under bestämmelsen finner kommittén
däremot vara inköp av ett dotterföretag, som före försäljningen tömts
på sina verkliga tillgångar och som i överlåtelseögonblicket endast ar ett
»tomt skal». En fastighetsförening, som berövats sin fastighet och vars enda
tillgång är en reversfordran på den person som äger samtliga föreningsandelar,
bör således — om utdelning av vinstmedel sker under alla forhållanden
föranleda att de föreslagna reglerna träder i tillämpning. Sker däremot
ingen vinstutdelning möjliggör den föreslagna lagstiftningen inte något
ingripande. Enligt kommitténs mening har i sådant fall den faktor, som utvisar
att transaktionen syftar till obehörig skattevinst, ännu inte framträtt
med tillräcklig styrka. För kommittén framstår det som mindre angeläget
ur fiskalisk synpunkt att reagera så länge skatteskulden alltjämt kvarstår.
Så bör ske när skatteskulden håller på att »trollas hort», och detta sker först
i samband med utdelning.
Kommitténs ståndpunkt i denna fråga medför den konsekvensen, att t. ex.
ett penningrörelsedrivande moderbolag kan inköpa ett på reella tillgångar
tömt dotterbolag, underlåta att ta utdelning men ändå företa nedskrivning
av värdet på aktierna i dotterföretaget, varefter moderföretaget kan bibehålla
detta läge utan tidsbegränsning. Genom möjligheten till nedskrivning har
moderföretaget i sådant fall visserligen skaffat sig en förmån vid beskattningen
men denna anser kommittén ha tvivelaktigt värde. Själva den situation
företaget råkar i genom detta handlingssätt ter sig foga lockande. Sker
utdelning från dotterbolaget skall denna tas till beskattning hos moderföretaget.
Därtill kommer att kommittén föreslår en bestämmelse om obligatorisk
skattemässig uppskrivning för den »återvunna nedskrivning» som
framkommer i samband med utdelningen. Inte heller försäljning kan ske
till rätta värdet utan att nedskrivningen återförs till beskattning. Med hänsyn
härtill har kommittén ansett sig kunna utgå från att inköp och bibehållande
av »skalbolag» inte kommer att få någon nämnvärd omfattning i praktiken.
Med den utformning förslaget fått anser kommittén för övrigt att någon
skatteförlust för det allmänna inte uppkommer, sett på lång sikt, ens
i dessa fall»
Villkoret att de förvärvade tillgångarna skall vara av verkligt värde for
köparen är enligt kommittén så allmänt i formuleringen att det kan sägas
innefatta den för uppskov med utskiftningsskatt stadgade förutsättningen
att transaktionen inte kan antas syfta till att erhålla obehörig förmån i beskattningshänseende.
Den omständigheten att en viss skattevinst uppstår
skall inte i och för sig innebära ett absolut hinder mot skattefrihet för moderbolaget.
Om dotterföretagets skatteskuld vid tidpunkten för moderföretagets
förvärv uppgår till ett tämligen obetydligt belopp, bör enligt
kommitténs mening de nya bestämmelserna inte tillämpas, över huvud taget
önskar kommittén en restriktiv tillämpning så att bestämmelserna till
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
grips endast i sådana fall, där syftet eller ett av de huvudsakliga syftena
med transaktionen kan förmodas ha varit önskemålet att uppnå opåkallade
skattelättnader.
Tillämpningen bör enligt kommittén överlåtas åt taxeringsmyndigheterna.
Kommittén avvisar tanken på att införa sådan dispensgivning av riksskattenämnden
som gäller beträffande utskiftningsskatt, eftersom det här
är fråga om årliga taxeringar.
Kommittén säger sig vara medveten om att de föreslagna bestämmelserna
är hållna i tämligen allmänna ordalag. Gentemot förslaget skulle
därför kunna invändas att risk föreligger att varken taxeringsmyndigheter
eller skattskyldiga kommer att vara säkra på om ett visst förfaringssätt
bor bedömas enligt nu gällande regler eller enligt de regler kommittén föreslår.
Härtill anmärker kommittén att det är fråga om ett synnerligen begränsat
avsnitt av skattelagstiftningen och att de skattskyldiga soni berörs
så gott som undantagslöst är juridiska personer och andra som till sitt förfogande
har personer med särskilda kvalifikationer att förstå lagstiftningens
innebörd. Kommittén erinrar vidare om att förslaget i huvudsak anknyter
till redan existerande föreskrifter på ett näraliggande område. Alternativet
med en mera detaljerad beskrivning av den transaktion, man vill
träffa med lagstiftningen, finner kommittén medföra en vidlyftig och svårförståelig
lagtext som skulle lämna mycket övrigt att önska i fråga om tydlighet.
° J
Det kan vidare invändas mot kommitténs förslag att beskattningen i
många fall drabbar fel person. De skärpande bestämmelserna träffar köparen
av det företag som har vinstmedel samlade men ofta är det säljaren
som gjort den stora vinsten. Inte heller denna invändning anser kommittén
vara av avgörande betydelse. Den föreslagna lagstiftningen avses få en prohibitiv
effekt. Kommittén väntar sig att de skattskyldiga med hänsyn till
den ogynnsamma beskattningseffekten för köparen avstår från att företa
transaktionen. Dar ett ingripande anses motiverat, torde merendels köpeskillingen
vid moderföretagets förvärv av dotterföretaget ha satts så att moderföretaget
helt eller till stor del fått kompensation för den på dotterföretaget
vilande skatteskulden. I sådant fall är säljarens vinst starkt reducerad.
När det gäller den lagtekniska utformningen föreslår kommittén att
bestämmelserna om inskränkning i nedskrivningsrätten införs som ett
nionde stycke i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen.
Eftersom lundintransaktioner kan genomföras även av köpare som är fysisk
person — nämligen om aktierna eller andelarna utgör varulager —
föreslår kommittén att de inskränkande bestämmelserna avfattas i enlighet
därmed. Likaså anser kommittén att handels- och kommanditbolag bör omfattas
av lagstiftningen men däremot inte enkla bolag, gruvbolag och rederier.
Kungl. Mctj. ts proposition nr 85 år 1966 55
Endast utdelning av vinstmedel som samlats före överlåtelsen bör enligt
kommitténs mening föranleda inskränkning i nedskrivningsrätten. I
fråga om aktiebolag avser kommittén vinst som överstiger tillskjutet belopp
och i fråga om ekonomisk förening vinst utöver inbetald insats. Beträffande
vinstmedel i handels- och kommanditbolag gäller inte dubbelbeskattningsprincipen
och kommittén uttalar därför, att hos sådant holag
redan beskattade vinstmedel eller i dess hand skattefria vinster inte bör
träffas av den föreslagna begränsningen av nedskrivningsrätten.
Bevisbördan i fråga om storleken av tillskjutet belopp resp. inbetald insats
bör enligt kommitténs uppfattning vila på den skattskyldige. Detsamma
gäller storleken av redan beskattade vinstmedel i handels- och kommanditbolag.
Det hittills anförda utgår från att utdelning och nedskrivning sker i nära
sammanhang med varandra och täcker inte fall där längre tidrymd förflyter
mellan dessa åtgärder eller där vidtagna åtgärder begränsar sig till utdelning.
För att hindra kringgående genom sådana transaktioner har kommittén
kompletterat sitt förslag med bestämmelser för dels det fall att nedskrivning
sker tidigare än utdelning och dels det fall att utdelning ägei rum
utan att åtföljas av nedskrivning, varigenom vid senare upplösning eller
försäljning en bokföringsmässig förlust uppkommer. I det förstnämnda
fallet föreslår kommittén intet ingripande i samband med nedskrivningen
utan först då utdelningen ägt rum. Kommittén förordar att den del av nedskrivningen
som motsvarar utdelning av vinstmedel, som skulle ha beskattats
om transaktionen gjorts i ett sammanhang (eller vad kommittén kallar
»besmittade» vinstmedel), återförs till beskattning. Mer än utdelningsbeloppet
bör dock inte återföras.
Genom att ta utdelning men inte göra motsvarande nedskrivning kan
skattskyldig konstruera fram en förlust på sina aktier eller andelar, vilken
kommer till synes vid aktiernas eller andelarnas försäljning eller vid upplösning
av det företag varifrån utdelningen tagits. Inte heller ett sådant förfaringssätt
bör enligt kommitténs mening vara tillåtet. Genom införande
av en föreskrift av innebörd att avdrag vägras för den del av förlusten, som
motsvarar utdelning av »besmittade» vinstmedel, anser sig kommittén ha
åstadkommit erforderlig konsekvens i lagstiftningen. Regeln härom har fått
sin plats i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen. Ett påpekande om
denna inskränkning i rätten till avdrag för driftförlust föreslår kommittén
i 29 § 1 mom. samma lag.
Vad härefter angår utdelning föreslår kommittén med hänsyn till bestämmelsernas
utpräglade undantagskaraktär att de placeras efter föreskrifterna
om de s. k. svarta bolagen och således bildar ett nytt stycke nast
sist i 54 § nyssnämnda lag. Lagtexten kan göras betydligt mindre vidlyftig
bär än i 41 § samma lag, eftersom det inte är fråga om överlåtelse till annan
än aktiebolag eller ekonomisk förening. I övrigt anger kommittén i huvud
-
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
sak samma rekvisit som i fråga om nedskrivning. Med den föreslagna utformningen
avser kommittén att lämna skattefrihetsregeln för utdelning
på organisationsaktier orubbad.
Kommittén framhåller att den nu föreslagna permanenta lagstiftningen
är oberoende av 1960 års provisoriska lagstiftning och dess tillämpning.
Näst sista stycket i 54 § kommunalskattelagen innehåller bestämmelse om
rätt för riksskattenämnden att för viss tid medge familjeföretag befrielse
från skattskyldighet för utdelning. Denna dispensmöjlighet avsågs skola tilllämpas
de närmaste åren efter ikraftträdandet av 1951 års lagstiftning.
Eftersom den numera saknar aktualitet föreslår kommittén att den utgår.
Remissyttrandena
Kommitténs förslag till reglering av inkomstbeskattningen vid s. k. lundintransaktion
har i allmänhet i princip mottagits väl av remissinstanserna.
Det stora flertalet instanser anser förslaget ägnat att effektivt hindra
kringgående av dubbelbeskattningens andra led. Tveksamhet har dock uttalats
på en del punkter i fråga om bestämmelsernas utformning. På några
håll har den författningsmässiga regleringen mött kritik.
Ur de tillstyrkande yttrandena må följande allmänna synpunkter
anföras.
Kammarrätten anser den föreslagna lagstiftningen principiellt väl grundad
och finner tillräckliga skäl föreligga att genomföra den, trots att den i
inte oväsentlig mån kommer att tynga de redan nu komplicerade reglerna
för bolagsbeskattningen. Riksskattenämnden framhåller att de ifrågavarande
transaktionerna maste förhindras och att betänkligheterna i fråga om
förslagets obestämda avfattning därför torde få vika. Vid detta ställningstagande
inverkar enligt riksskattenämnden givetvis också det förhållandet,
att fråga inte är om en allmänt hållen generalklausul mot skatteflyktstransaktioner
utan endast om en regel för en speciell situation.
Flertalet länsstyrelser hälsar kommitténs förslag med tillfredsställelse.
Sveriges advokatsamfund uttalar att så länge dubbelbeskattningsprincipen
anses böra gälla beträffande aktiebolags och ekonomisk förenings vinst,
bör det finnas bestämmelser som garanterar effektiviteten av hithörande
lagstiftning. Från denna utgångspunkt anser samfundet sig inte böra göra
någon principiell invändning mot ny lagstiftning. Samfundet föreslår emellertid
ett tillägg till lagtexten för att bättre avgränsa de transaktioner som
man vill komma åt. Jag återkommer härtill i det följande.
Kooperativa förbundet framhåller — med instämmande av Folksambolagen
att den föreslagna lagtexten är och förmodligen måste bli mycket
invecklad och ge anledning till svårtolkade gränsfall. Härigenom kan enligt
förbundet befaras att ingripande kommer att ske mot legitima fall eller
att legitima och ur rationaliseringssynpunkt önskvärda sammanslagningar
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
och liknande transaktioner inte genomförs på grund av rädsla hos parterna
för ev. inträdande och svårbedömliga skattekonsekvenser. Förbundet
finner emellertid åtgärder i den riktning kommittén föreslagit vara av behovet
påkallade och anser att de sakkunniga löst sin uppgift i stort sett väl.
Liknande synpunkter uttalar näringslivets skattedelegation som tillägger
att beskattningsåtgärderna på detta område kan komma att aktualiseras
lång tid efter det transaktionen genomförts. Det är med hänsyn härtill
olämpligt att ha bestämmelser som bygger på att parternas syften vid tidpunkten
kan utrönas. Delegationen vill dock inte motsätta sig lagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag eftersom tillämpningsområdet
är begränsat.
Kommitténs förslag avstyrks av överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län. Sålunda avråder
överståthållarämbetet bestämt från lagstiftningsåtgärder i enlighet med
kommitténs förslag. Att införa bestående regler för taxering, som leder till
samma beskattningsförhållanden som uppkom genom fondskatten, anser
ämbetet inte vara en godtagbar lösning. Staten kommer enligt ämbetet att
säkerligen i stor utsträckning få vidkännas kostnad för den kommunala
skatt som grundas på taxeringar utan reellt underlag. Länsstyrelsen i Södermanlands
län ställer sig tveksam till om en lagstiftning enligt förslaget
kommer att få avsedd effekt. Även Skånes handelskammare hyser betänkligheter
mot förslaget.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför att beskattningsreglerna på detta
område tenderar att bli så komplicerade och svårhanterliga att det på längre
sikt framstår som önskvärt att försöka finna helt nya och mera enkla
medel mot skatteflyktsåtgärder. Nära till hands ligger enligt länsstyrelsen
en vidgad realisationsvinstbeskattning i fråga om aktier och andelar. En
annan lösning ifrågasätts av länsstyrelsen i Västernorrlands län, nämligen
om inte den önskade effekten skulle kunna nås genom erforderliga kompletteringar
av ersättningsskatteförordningen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser visserligen kommitténs förslag teoretiskt
riktigt och ägnat att tjäna det avsedda syftet. Förslaget är emellertid
konstruerat som en påbyggnad på nuvarande system som redan är alltför
invecklat med undantag från undantag. Länsstyrelsen förordar därför
en översyn och omarbetning av beskattningsreglerna på området. Man bör
syfta till en ny huvudregel av innebörd att skattskyldighet för utdelning
skall åvila även aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Vid tillämpningssvårigheterna fäster även länsstyrelsen i Södermanlands
län och Skånes handelskammare avgörande vikt.
Några yttranden uppmärksammar att kommittén inte närmare behandlat
det s. k. insolvensfallet, dvs. överlåtelse av aktier eller andelar
på medellös person som betalar genom att överta säljarens betalningsansvar
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år W66
enligt revers till företaget. I sådant fall måste den utskiftningsskatt eller
inkomstskatt som kan påföras i samband med företagets upplösning avskrivas
utan att något därav kunnat utkrävas av den nye ägaren. Överståthållarämbetet
finner grundorsaken till skatteproblemen vara att söka just
däri, att aktieägaren och honom närstående tillåts upplåna medel hos
aktiebolagen utan att ställa motsvarande säkerhet vilket får särskild betydelse
i samband med aktieöverlåtelser. Reversens nominella belopp ger enligt
ämbetet i dessa fall inte uttryck för den verkliga valutan vid överlåtelsen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att detta kryphål bör täppas
till. Riksskattenämnden är däremot av den uppfattningen att insolvensfallen
bör hänföras till klara skentransaktioner och att de därför inte godtas redan
enligt gällande rätt.
Kretsen av skattesubjekt vid utdelningsbeskattningen föreslås i
ett par yttranden utvidgad. Näringslivets skattedelegation uttalar sålunda
att de av kommittén redovisade möjligheterna att skattefritt ta ut obeskattade
vinstmedel från dotterföretag under senare tid knappast torde ha utnyttjats
i nämnvärd omfattning av sådana skattskyldiga, mot vilka kommitténs
förslag riktar sig, men väl av andra, partiellt skattefria subjekt t. ex.
kommuner vilka alltjämt skulle kunna liksom hittills genom skattefri utdelning
ta ut samlade vinstmedel. För att lagstiftningen skall bli effektiv bör
den därför enligt delegationens uppfattning utvidgas att omfatta även andra
skattesubjekt än aktiebolag och ekonomiska föreningar. Även kommers kollegium
förordar att lagstiftningen utsträcks att gälla alla dem som alltjämt
åtnjuter skattefrihet för utdelning.
I stället för den av kommittén föreslagna lagbestämmelsen bör enligt allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden en allmän skatteflyktsklausul
införas inom detta avsnitt av skattelagstiftningen av förslagsvis
följande innebörd: »Vidtas åtgärd i syfte att helt eller delvis undanröja
ett led i dubbelbeskattningen av företags vinstmedel skall den som genom
åtgärden bereds fördel taxeras för inkomst med belopp som beräknas ha
undandragits beskattning.» Beloppet bör upptas till beskattning för det år
varunder åtgärden vidtas. Bestämmelsen bör vara tillämplig på ett fall som
inte omfattas av kommitténs förslag, nämligen att pensionsstiftelse medverkar
för att tömma ett aktiebolag på vinstmedel. Förfarandet möjliggörs
genom att stiftelsen inte är skattskyldig för inkomst av kapital.
Kommitténs eget påpekande att beskattningen i många fall drabbar f e 1
person, behandlas i några yttranden. Enligt kammarrätten rättfärdigas
denna inadvertens bl. a. av att det ej låter sig göra att utforma bestämmelser
som drabbar säljaren. Det är inte ovanligt att säljare och köpare på
det allmännas bekostnad delar på skattevinsten. Den föreslagna lagstiftningen
torde även enligt kammarrätten få prohibitiv effekt. Vidare framhåller
kammarrätten att förslaget medför enhetlig behandling ur beskattningssynpunkt
av lager i såväl byggnads- som penningrörelse. Även näringslivets
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 19C>C>
skattedelegation finner det svårt att utforma lagstiftningen så att den inte
drabbar fel person. Men delegationen påpekar att det ytterst blir säljarna
av företagen som — oavsett om syftet med transaktionen är att undandra
skatt eller ej — kommer att drabbas av lagstiftningen genom att köparna på
grund av den rådande osäkerheten inte vill betala fullt pris. Vidare understryker
delegationen svårigheterna att på detta område få en någorlunda
likformig tillämpning. Överståthållarämbetet anför att lagstiftningens prohibitiva
effekt endast gäller de större och mera seriösa företagen med lageraktier
och lagerandelar. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att skatteanspråket
borde riktas direkt mot det företag vars latenta skatteskuld man
önskar aktualisera.
Uttrycket »tillgång av verkligt värd e» har föranlett en del kommentarer.
Såväl kammarrätten som riksskattenämnden anför att det kan invändas
att det saknar önskvärd tydlighet. Enligt kammarrättens mening torde
det dock vara svårt att finna annan lämplig formulering. Även riksskattenämnden
anser att betänkligheterna bör vika, eftersom transaktionerna
måste hindras. Föreningen Auktoriserade revisorer understryker att uttrycket
omfattar även det fall, att det övertagna företaget skall nedläggas eller
t. o. m. efter tillgångarnas överförande likvideras. Sveriges advokatsamfund
ifrågasätter om inte kriteriet i stället borde vara »tillgång av verkligt
och speciellt värde». Det förekommer nämligen enligt förbundets erfarenhet
inte sällan att skalbolagets enda tillgång består inte av fordran på
säljaren utan av likvida medel i form av kassa- och banktillgodohavanden.
Sådana tillgångar är enligt förbundet givetvis alltid av värde med hänsyn till
köparens rörelse eller kapitalförvaltande verksamhet.
Att bevisbördan enligt förslaget läggs på skattemyndigheterna
har på några håll föranlett stark kritik. Länsstyrelsen i Södermanlands län
befarar att det starka kravet på bevisning kommer att medföra synnerligen
störa svårigheter för taxeringsmyndigheterna att visa, att syftet med transaktionen
verkligen varit att uppnå oberättigade skattelättnader. För att bevissvårigheterna
infe skall bli alltför stora och eftersom det är mycket angeläget
att komma till rätta med de inte önskvärda transaktionerna, anser
länsstyrelsen att ordet »uppenbarligen» bör ersättas med det mindre starka
»sannolikt». I annat fall föreligger enligt länsstyrelsen uppenbar risk för att
bestämmelserna inte kommer att tillämpas i någon nämnvärd utsträckning
utan i huvudsak kommer att stanna på papperet. Liknande farhågor uttalar
länsstyrelsen i Älvsborgs län. Allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden anser likaledes förslaget obilligt, eftersom den skattskyldige
förfogar över bevismaterialet. Han föreslår därför att bevisbördan omkastas
genom att lagtexten ändras till »och är det icke uppenbart att den
skattskyldige därigenom erhållit tillgång etc.». Länsstyrelsen i Värmlands
län anför samma synpunkter och tillägger att länsstyrelsen finner de föreslagna
bestämmelserna alltför uttunnade.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Att skattskyldig slipper beskattningspåföljd om han företar nedskrivning
men underlåter utdelning imner länsstyrelsen i Skaraborgs
län otillfredsställande. Med det rådande höga skattetrycket kan det
förväntas att skattskyldig finner det lönande att förvalta ett sådant »skalbolag».
Förvaltningen är ett ringa besvär särskilt om moderföretaget avser
att driva sin verksamhet under en obestämd framtid. Vidare följer kontrollsvårigheter
av de föreslagna reglerna om obligatorisk uppskrivning av bokförda
värdet av aktierna, när utdelning sker. Enligt länsstyrelsens mening
bör skattefri nedskrivning av aktier inte tillåtas i »skalbolag», så länge
moderföretaget inte såsom utdelning tagit hem de vinstmedel vilka inte motsvarar
i fråga om aktiebolag tillskjutet belopp etc. Det kan ur det allmännas
synpunkt inte anses motiverat att uppmuntra till sådana köp av »skalbolag»
vilka — även om kommitténs förslag i denna del godtas — kan antas
ha ett visst värde för moderföretaget genom den möjlighet till skattelindring
som fortfarande finns.
I ett par yttranden har upptagits en i betänkandet inte behandlad fråga,
nämligen vilka tillgångar som skall anses i första hand utdelade, när dotterbolag
förvärvat inkomst efter det att dess aktier övertagits. Riksskattenämnden
förordar att lagtexten kompletteras med en bestämmelse att, när utdelning
sker, utdelningen i första hand skall anses ha skett med ianspråktagande
av andra vid överlåtelsen befintliga medel än sådana som motsvarar tillskjutet
belopp resp. inbetalad insats. Stöd för en sådan uppfattning anser
länsstyrelsen i Värmlands län kunna hämtas i de principer som ligger till
grund för utskiftningsskatten. Länsstyrelsen önskar därför vägledande uttalanden
härom.
Rörande den lagtekniska detaljutformningen anser länsstyrelsen i Värmlands
län det vara en mindre välfunnen lösning att utgå från den situationen
att aktier eller andelar »överlåtas», eftersom de föreslagna åtgärderna
inte riktar sig mot överlåtaren utan enbart mot förvärvaren. Större konsekvens
kan enligt länsstyrelsens mening uppnås om man anknyter antingen
till det förhållandet att aktier eller andelar »förvärvats» eller möjligen
endast till att sådana värdepapper »innehavas». I fråga om anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen påpekar samma länsstyrelse att ordalagen
angående handels- och kommanditbolag endast nämner »beskattade
vinstmedel» och således inte ger uttryck för kommitténs avsikt att låta även
insatser och skattefria vinster tas ut utan att mottagarens rätt till nedskrivning
av innehavda andelar påverkas.
I 29 § 1 mom. kommunalskattelagen bör enligt riksskattenämndens mening
hänvisningen till punkt 1 av anvisningarna till 41 § samma lag anges
avse »nionde stycket» av anvisningspunkten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
61
Departementschefen
1 skatteflyktskommitténs uppdrag ingick enligt uttryckligt uttalande i
direktiven att föreslå bestämmelser med syfte att omöjliggöra en metod att
skattefritt ta ut vinstmedel från aktiebolag och ekonomiska föreningar som
praktiserades i viss omfattning i slutet på 1940-talet och början av 1950-talet. Metoden, som jag beskrivit närmare i det föregående och som i fackspråket
kallas »lundintransaktion», byggde främst på att aktiebolag och
ekonomiska föreningar i allmänhet var frikallade från skattskyldighet för
utdelning från andra sådana företag. Visserligen inskränktes denna skattefrihet
väsentligt genom 1951 års lagstiftning rörande utdelningsbeskattningen,
främst för fåmansföretagens del, vilket starkt begränsade möjligheterna
att använda metoden. Vissa möjligheter kvarstod ändå och det var
dessa kommittén skulle inrikta sig på.
Kommittén började med att föreslå en särskild skatt på hopsparade vinstmedel
i sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar som inte har någon
annan uppgift än att förvalta fastighet eller annan tillgång. På grundval
av förslaget antog 1954 års riksdag förordningen om skatt på fonderade
vinstmedel (fondskatt). Lagstiftningen var tillfällig och gällde i princip
endast vid 1955 års taxering. Den träffade familjeföretag som inte utdelat
vinstmedel i skälig omfattning och innebar att viss del av den skatt, som
annars aktualiseras först vid företagets upplösning, uttogs i förtid. De berörda
företagens ägare fick vidare genom fondskatten möjlighet att enligt
fördelaktiga beskattningsregler förvärva företagens tillgångar. Syftet med
denna lagstiftning, som var att stimulera till upplösning av företagen, torde
i stor utsträckning ha uppnåtts.
Kommittén har i sitt slutbetänkande erinrat om att det numera finns endast
begränsade möjligheter att skattefritt ta ut vinstmedel från dubbelbeskattade
företag enligt den metod som jag beskrivit förut. De ännu återstående
möjligheterna bygger framför allt på två faktorer. Den ena är att
skattefrihet för utdelningsinkomst alltjämt gäller för s. k. vita aktiebolag
eller ekonomiska föreningar, dvs. företag med stort antal delägare eller fåmansföretag
som inte försummat att utdela vinstmedel i skälig omfattning.
Ett villkor är också att företagen inte driver sådan rörelse att de utdelningsiåvande
aktierna eller andelarna utgör varulager för företaget (t. ex. bankeller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse).
Den ytterligare faktor som ger möjlighet att undkomma det andra ledet
i dubbelbeskattningen är nedskrivningsrätten för aktier och andelar som
utgör varulagertillgång. Om värdepapperen anses vara lagertillgång är visserligen
mottagen utdelning skattepliktig inkomst men inkomsten neutraliseras
genom en samtidigt verkställd nedskrivning av värdet på aktierna eller
andelarna. Metoden kan användas av företag som driver bank- eller annan
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960
penningrörelse, försäkringsrörelse eller — i viss utsträckning — byggmästarrörelse
eller annan handel med fastigheter.
Kommittén föreslår nu lagstiftning för att omöjliggöra att vinstmedel
skattefritt tas ut från aktiebolag och ekonomisk förening på dessa vägar i sådana
fall där en skattebefrielse framstår som stötande. Förslaget innebär att
aktiebolag och ekonomisk förening inte skall äga rätt till skattefrihet för
utdelning som mottagits på aktier eller andelar om det av omständigheterna
i samband med förvärvet av aktierna eller andelarna uppenbarligen framgår
att företaget inte genom förvärvet fått en tillgång av verkligt värde med
hänsyn till företagets rörelse eller kapitalförvaltning. Med tanke på det
fall att de inköpta aktierna eller andelarna är att betrakta som varulagertillgångar
forordas begränsning av den skattemässiga nedskrivningsrätten under
motsvarande förutsättning. Förslaget syftar framför allt till att förhindra
alt företag ställer sig till förfogande för skattefri upplösning av aktiebolag
eller ekonomiska föreningar som tömts på sina realtillgångar och endast
utgör ett tomt skal. Det är dock inte en nödvändig förutsättning att transaktionen
drivits så långt. Även mindre kvalificerade lundintransaktioner avses
falla in under förslaget.
Kommitténs förslag har bedömts välvilligt vid remissbehandlingen och i
princip tillstyrkts av det helt övervägande antalet hörda remissinstanser.
Vissa remissinstanser har ställt sig tveksamma med hänsyn till att förslaget
ar utformat i allmanna ordalag men tillstyrkt dess genomförande med hänsyn
till att det här gäller ett starkt begränsat område av skattelagstiftningen.
Avstyrkande yttranden har avgivits av en del remissinstanser.
När jag i det föregående uppehöll mig vid frågan om en allmän bestämmelse
mot skatteflykt framhöll jag att min avvisande hållning mot en generell
sådan föreskrift inte innebär att jag också avvisar allmänt hållna bestämmelser
av denna innebörd inom begränsade avsnitt av skattelagstiftningen.
I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att
den bästa lösningen av det skatteproblem som nu behandlas ligger i en mer
allmänt hållen bestämmelse. Så vidsträckt innehåll i bestämmelsen som föreslagits
av allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden
vill jag dock inte förorda.
De remissinstanser som avstyrkt förslaget har åberopat olika skäl för sitt
standpunktstagande. Överståthållarämbetet har dragit en parallell med fondskatten
och uttalat att en lagstiftning enligt förslaget skulle leda till taxeringar
utan reell bakgrund med därav följande olyckliga konsekvenser för
staten. Utan att vilja uttala någon mening om i vad mån fondskatten hade
den påtalade effekten vill jag härtill genmäla att den väsentliga skillnaden
föreligger mellan kommitténs nu aktuella förslag och fondskatten att det
forra lägger beskattningskonsekvenserna hos det förvärvande företaget medan
fondskatten avsåg att träffa det företag som förvaltade de hopsparade
63
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1066
vinstmedlen. Detta förhållande utgör f. ö. grunden för ett par andra avstyrkande
remissyttranden. Man menar att skattepåföljden enligt förslaget drabbar
fel person. Vinsten genom en transaktion av den här diskuterade typen
sägs tillfalla säljaren men de föreslagna begränsningarna träffar köparen.
Dessa remissinstanser tänker sig i stället en ändrad realisationsvinstbeskattning
för aktier och andelar.
Enligt min mening vilar invändningen att förslaget drabbar orätt person
på ett felaktigt synsätt. Genomförs förslaget har man starka skäl att anta
att företag, som avser att förvärva aktier eller andelar av hithörande slag,
i den nya situationen sänker det pris de är villiga att betala. I allmänhet
blir visserligen säljarens vinst knappast härigenom minskad i lika hög
grad som om beskattningspåföljden direkt drabbade honom. Emellertid avser
jag att för årets riksdag framlägga förslag om en utökad realisationsvinstbeskattning
av värdepapper. Om detta förslag antas av riksdagen
kommer i de flesta fäll även säljare av aktier och andelar av det slag som nu
är i fråga att få vidkännas viss beskattning i samband med överlåtelsen.
Tillsammans synes mig dessa båda beskattningspåföljder ge ett tämligen
rättvist resultat eftersom sådana transaktioner som förslaget riktar sig
mot inte kan göras utan att både köpare och säljare medverka.
Några remissinstanser har befarat att den föreslagna lagstiftningen ger
anledning till tillämpningssvårigheter. Det bör emellertid beaktas att lagstiftningens
största effekt torde bli av prohibitiv art och att antalet fall dar
den verkligen kommer att tillämpas i praktiken blir mycket ringa.
Enligt min mening har kommittén anfört bärande skäl för den föreslagna
lagstiftningen. Särskilt beaktansvärt synes mig vara påpekandet att
lagstiftaren velat medge skattelättnader vid fusion endast efter detaljerade
regler och på tämligen snäva grunder. Några möjligheter att upplösa företag
genom lundintransaktion har emellertid med nuvarande regler lämnats öppna.
Jag instämmer i kommitténs uttalande att detta är otillfredsställande
och tillstyrker i princip kommitténs förslag till åtgärder för att skapa en
mer konsekvent skattelagstiftning på denna punkt.
Den föreslagna metoden att angripa problemet har i princip lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen och jag ansluter mig till förslaget. Från
några håll har påtalats att vissa skattesubjekt, som ibland uppträder såsom
köpare i transaktioner av den typ som här är i fråga, enligt förslaget
lämnats utanför. Särskilt nämns pensionsstiftelser och kommuner som
båda är generellt fritagna från beskattning för inkomst av kapital. Jag anser
åtminstone inte f. n. tillräckliga skäl föreligga att låta lagstiftningen omfatta
även dessa skattesubjekt. Vad beträffar pensionsstiftelser har förslag
nyligen framlagts om en slutgiltig civilrättslig och skatterättslig reglering
av dem (SOU 1965:41). Om proposition framläggs på grundval av utredningens
förslag torde däri komma att föreslås sådana skatteregler för pen
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
sionsstiftelser att de inte kan användas för sådana transaktioner som här
diskuteras. Jag vill vidare erinra om att den lagstiftning jag nu förordar i
stort sett gäller endast s. k. skalbolag, dvs. bolag som tömts på sina reella
tillgångar, eller andra företag vilkas upplösning kan förutses redan i samband
med att aktierna eller andelarna övergår till den nye ägaren. Det kan
förväntas att kommuner och liknande skattesubjekt, som regelmässigt saknar
användning för sådana företag, inte medverkar i transaktioner av hithörande
slag.
Kommitténs förslag omfattar inte heller överlåtelse till insolvent person.
Jag delar på denna punkt riksskattenämndens åsikt att sådana transaktioner
i praxis regelmässigt torde bedömas som skentransaktioner om erforderlig
bevisning kan förebringas. I överensstämmelse med vad jag uttalat
föi ut i samband med mitt ställningstagande till en allmän skatteflyktsparagraf
anser jag därför att någon särskild bestämmelse inte behövs i fråga om
överlåtelse till insolvent person.
Kommittén har i sitt förslag använt uttrycket »tillgång av verkligt värde».
Den av advokatsamfundet föreslagna kompletteringen »särskilt värde»
för att undanröja tvekan rörande behandlingen av företag vars enda
reella tillgång utgörs av kassa- eller bankmedel bör göras. Sådana företag
bör även enligt min mening falla in under lagstiftningen. Att fordran på
tredje man inte anses som reell tillgång även om fordringen är säker framgår
av det föregående.
Ett flertal remissinstanser har anmärkt att kommitténs förslag ställer stora
krav på bevisning från taxeringsmyndigheternas sida. Jag delar uppfattningen
att detta inte är lämpligt eftersom den skattskyldige förfogar över
bevismaterialet. Bevisbördan bör med hänsyn härtill — såsom bl. a. föreslagits
av allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden_läg
gas
på den skattskyldige. Detta bör knappast väcka betänkligheter, eftersom
det torde vara tämligen lätt att visa att företag med reella tillgångar (med
undantag av kontanter) har verkligt värde för köparen.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner kommitténs förslag otillfredsställande
i det fall att nedskrivning av aktierna eller andelarna i »skalföretaget»
sker före utdelning. Länsstyrelsen vill att beskattningspåföljden sätts in
redan i samband med nedskrivningen och inte såsom enligt förslaget först
i anslutning till utdelningen. I och för sig finner jag länsstyrelsens anmärkning
beaktansvärd men anser mig ändå kunna godta kommitténs förslag
för att inte lagstiftningen skall bli alltför komplicerad. Därvid fäster jag
stort avseende vid att en betydligt snävare nedskrivningsrätt författningsenligt
gäller för varulager av denna typ än för varulagertillgångar i allmänhet.
Den föreslagna lagtexten bör kompletteras på sätt riksskattenämnden
föieslagit med presumtion om vilka medel som först utskiftas och med utförligare
hänvisning i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen till anvisningarna
65
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
till 41 § samma lag. Mitt förslag till begränsning i sistnämnda lagrum av
nedskrivningsrätten på lagerandelar omfattar inte andelar i handels- och
kommanditbolag. I motsats till kommittén kan jag inte finna något behov
att i detta sammanhang även inbegripa sådana andelar.
Såsom kommittén framhållit är bestämmelsen i nuvarande fjärde stycket
av 54 § kommunalskattelagen om viss dispensrätt för riksskattenämnden
föråldrad och den bör därför utgå.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt Nr 85
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Inkomst- och förmögenhetsbeskattning av dödsbon
Gällande rätt
1 fiåga om beskattning av oskiftat dödsbo gäller i huvudsak samma regler
som beträffande fysisk person.
Vid taxeringen för det beskattningsår när dödsfallet inträffade sammanslås
den avlidnes och dödsboets inkomster och det oskiftade dödsboet
taxeras för dem (53 § 3 mom. kommunalskattelagen och 6 § 3 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt). Därvid skall för dödsboet tillämpas vad
som skulle gällt för den avlidne. Detta innebär bl. a. att dödsboet är berättigat
till allmänna avdrag och ortsavdrag som om den skattskyldige levat.
Regeln om fullt ortsavdrag gäller även för den händelse att dödsboet skiftats
under dödsåret.
Beträffande beskattningsår som följer efter dödsåret gäller i fråga om
dödsbo efter den som vid sitt frånfälle varit bosatt i Sverige att dödsboet
taxeras som svensk juridisk person. Detta betyder att boet självt skattar
för sina inkomster. Statlig inkomstskatt uttas efter progressiv skala, nämligen
den skala som gäller för ensamstående skattskyldig. Dödsbodelägarna
är fria från skatt för utdelning från boet. Ortsavdrag medges vanligen
inte dödsbo för senare år än dödsåret.
Dödsbo efter den som varit bosatt utomlands vid dödsfallet är för
senare år än dödsåret i beskattningshänseende att betrakta som här i riket
icke hemmahörande juridisk person. Boet beskattas endast för inkomst
av här belägen fastighet och här bedriven rörelse samt för viss realisationsvinst
(53 § 1 mom. kommunalskattelagen). Har boet haft inkomster härutöver
är med visst undantag i Sverige bosatt delägare skattskyldig för desamma
i den mån de utdelas till honom (punkt 5 av anvisningarna till 38 §
samma lag). Ortsavdrag medges i princip inte dödsbo efter den som vid
sitt frånfälle inte varit bosatt här.
I fråga om skattskyldighet för förmögenhet gäller i huvudsak följande.
För dödsbo efter person som vid sitt frånfälle varit bosatt i Sverige föreligger
skattskyldighet för all den förmögenhet som boet ägt vid beskattningsårets
utgång vare sig här i riket eller på utländsk ort (6 § 1 mom.
förordningen om statlig förmögenhetsskatt). Dödsbo efter person som vid
frånfället inte varit bosatt i Sverige är däremot skattskyldigt endast för
den förmögenhet som boet haft nedlagd här i riket vid beskattningsårets utgång
dvs. i huvudsak förmögenhet som placerats i fastighet eller rörelse
i Sverige. För dödsbo gäller liksom för fysisk person att förmögenhetsskatt
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
uttas på förmögenhet över visst belopp. Detta belopp var tidigare 80 000 kr.
men är fr. o. m. 1966 års taxering 100 000 kr. Den i 9 § förordningen om
statlig förmögenhetsskatt omnämnda regeln för bestämning av beskattningsbar
förmögenhet för skattskyldiga med förhållandevis låg taxerad inkomst
är likaså tillämplig på dödsbo. Denna s. k. reduktionsregel innebär att den
beskattningsbara förmögenheten inte får bestämmas till högre belopp än 30
gånger den s. k. sammanräknade nettoinkomst som fastställs vid den skattskyldiges
taxering till statlig inkomstskatt. För reduktionen gäller dock en
spärr nedåt, så att 50 % av den skattepliktiga förmögenheten alltid beskattas.
Vissa andra författningar är av intresse i nu ifrågavarande sammanhang.
Enligt förordningen den 8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst äger skattskyldig vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt åtnjuta avdrag för förlust som är hänförlig
till vissa tidigare beskattningsår. Avlider skattskyldig, äger oskift dödsbo
efter honom vid taxering för det beskattningsår varunder dödsfallet
inträffade samma rätt till förlustavdrag som eljest skulle tillkommit den
avlidne. Detta gäller också för senare beskattningsår inom viss tidsperiod
under förutsättning att efterlevande make eller barn varit delägare i dödsboet
under det beskattningsår varom fråga är.
Förordningen den 30 november 1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst föreskriver att statlig inkomstskatt
för inkomst som bl. a. fysisk person åtnjutit under vissa förutsättningar
skall beräknas som om den hänför sig till minst två beskattningsår.
Vid denna skatteberäkning skall oskiftat dödsbo och den avlidne anses
som en och samma skattskyldig.
Behovet av ändrade bestämmelser för dödsbobeskattningen
Kommittén
Nuvarande bestämmelser om beskattning av dödsbo medför, framhåller
kommittén, att det under vissa förhållanden kan vara förenat med avsevärda
fördelar i beskattningshänseende för de skattskyldiga att låta ett
dödsbo fortleva i stället för att skifta det. Så är förhållandet särskilt när
delägarna själva har inkomst till betydande belopp och dessutom beskattningsbar
förmögenhet. Upplöses i sådant fall dödsboet, blir delägarna själva
skattskyldiga för boets inkomster och förmögenhet. Vid den kommunala
beskattningen, som är proportionell, har detta mindre betydelse, men
vid den statliga beskattningen kan på grund av skatteskalornas progressivitet
skattebelastningen bli betydligt högre än om dödsboet får förbli oskif
-
68 Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
tat. Detta gäller såväl den statliga inkomstskatten som förmögenhetsskatten.
Härtill kommer att förmögenhetsskatt inte heller för dödsbo utgår
annat än på förmögenheter över visst belopp.
Om det således i vissa dödsbon inte sällan är en skattebesparing att underlåta
att skifta, kan å andra sidan i dödsbon med flera delägare en sammanlevnad
i oskiftat bo vara ogynnsam från beskattningssynpunkt under
särskilda förhållanden. Om den ene av två makar med minderåriga barn
avlider och efterlämnar förmögenhet till ett mer avsevärt belopp, torde
merendels ett skifte av dödsboet ställa sig fördelaktigare än en sammanlevnad
i oskit tat bo. Om man bortser från efterlevande maken, som vid
sidan av sitt delägarskap i dödsboet kan ha egen inkomst och förmögenhet,
får nämligen varje barn efter skifte egen förmögenhet och inkomst
därav att redovisa till årlig taxering. Var och en av dem kommer därigenom
i tillfälle att utnyttja ortsavdrag vid inkomsttaxeringen, och dessutom
blir för varje barn ett visst belopp fritt från förmögenhetsskatt. Genom
inkomst- och förmögenhetsuppdelningen på flera händer kan i detta fall
ä\en uppkomma en besparing genom minskad verkan av progressionen.
Kommittén omnämner att frågan om den lagliga regleringen av dödsbon
uppmärksammats även i andra sammanhang. Så yttrade ärvdabalkssakkunniga
i sitt betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU 1954:6)
bl. a. att en utveckling mot ett allt större antal oskiftade dödsbon är ägnad
att väcka betänkligheter i den mån fråga inte är om verklig sammanlevnad
i oskiftat bo. I en den 27 september 1962 dagtecknad gemensam skrivelse
till Kungl. Maj:t av lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen
framhölls att ett av de starkaste motiven för att bibehålla
dödsbon är de nuvarande beskattningsreglerna. Dödsboägandet medför att
dödsbofastigheterna till men för strukturrationaliseringen i ökad utsträckning
undandras den normala fastighetsmarknaden. På grund härav framstod
för styrelserna en utredning som syftade till en allmän revision av
gällande regler om dödsboets organisation och representation som en ytterst
angelägen åtgärd. I avvaktan på en sådan utredning föreslog styrelserna
lagstiftning av innebörd att domstol skulle kunna på ansökan förordna
ett särskilt ombud med behörighet att företräda dödsbo i vissa situationer.
Framställningen kritiserades tämligen skarpt i remissbehandlingen
och har hittills inte föranlett någon åtgärd.
Undersökningar som skatteflyktskommittén låtit företa visar att det
totala antalet dödsbon under tiden från 1958 till 1962 års taxering ökat
med ca 10 %. Det mest anmärkningsvärda i undersökningarna är emellertid
att förutnämnda reduktionsregel tillämpats i exceptionellt hög grad
på dödsboförmögenlieter jämfört med förmögenheter i allmänhet. En
onormalt stor procent av de skattepliktiga dödsboförmögenheterna har
bortfallit genom inverkan av reduktionsregeln. De skattepliktiga förmögenheterna
i reduktionsfallen har sålunda beträffande dödsbo beskat
-
69
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
tats bara till drygt hälften, medan motsvarande reduktion av skattepliktiga
förmögenheter i allmänhet bara uppgår till några få procent. Uppgifterna
utvisar att mellan en tredjedel och en fjärdedel av värdet av dödsboförmögenheterna,
som totalt kan beräknas till 1 500 milj. kr., blir föremål
för reducering. Motsvarande siffror för förmögenhet i allmänhet brukar
vara 3 å 4 %. Det årliga skattebortfallet genom inverkan av reduktionsregeln
kan uppskattas till mellan 1 och 2 milj. kr.
De verkställda undersökningarna har av praktiska skäl begränsats till
förmögenhetslängderna. Givetvis förekommer ett stort antal dödsbon vilka
inte redovisas i dessa längder, eftersom de saknat förmögenhet eller
haft en förmögenhet som ej uppgått till beskattningsbart belopp. Sådana
dödsbon kan självfallet ha betydande inkomst, t. ex. om boet driver
rörelse utan någon egentlig insats av eget kapital.
Enbart en uppgift om antalet dödsbon i landet med viss förmögenhet ger,
framhåller kommittén, föga ledning för att bedöma i vilken omfattning
långvarig dödsboförvaltning förekommer. Av en undersökning som kommittén
låtit utföra anser sig emellertid kommittén kunna dra den slutsatsen
att dödsbon i betydande omfattning bibehålls oskiftade längre tid
än som i allmänhet betingas av själva boutredningen. Särskilt synes dödsbon
med större förmögenhet förbli oskiftade längre tid.
Kommittén anför att orsaken till att dödsbon i stor utsträckning blir
oskiftade säkerligen ofta är att delägarna bor tillsammans, t. ex. på en
jordbruksfastighet som den ene av två makar ursprungligen drivit och
den efterlevande maken jämte makarnas barn fortsätter att bruka. Ett annat
skäl att inte skifta ett dödsbo kan vara önskan att bibehålla en släktgård
inom familjen. Men anledningen kan exempelvis också vara att det
på grund av testamentariska föreskrifter kan vara olämpligt att skifta
boet. Det kanske viktigaste skälet är att dödsboet är en bekväm och ändamålsenlig
förvaltningsform. I själva verket torde det i flertalet fall vara så
att många faktorer samverkar till att ett dödsbo inte skiftas. Måhända inverkar
skattesynpunkten därvid men huvudsakligen torde andra synpunkter
vara avgörande eftersom skattebesparingen oftast uppgår till relativt
blygsamt belopp.
Under särskilda förhållanden kan emellertid de skattskyldiga genom att
underlåta att upplösa dödsbo vinna stora fördelar från beskattningssynpunkt.
Det kan därför enligt kommittén inte uteslutas att denna möjlighet
till skattelättnad många gånger är det avgörande skälet till att ett
dödsbo bibehålls oskiftat trots att delägarna inte sammanlever. Kommittén
föreslår därför att den möjlighet till skatteflykt som underlåtenheten
att skifta ett dödsbo ger undanröjs. Detta bör ske genom att beskattningen
av dödsbo utformas så att överensstämmelse uppnås med den av
1924 års skatteberedning uppställda principen i fråga om beskattning av
juridiska personer som inte är underkastade dubbelbeskattning, nämligen
70 Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
att skatten bör utgå med det belopp som skulle träffat delägarna om dessa
direkt beskattats.
Kommitténs förslag avser endast dödsbon efter personer som vid frånfället
varit bosatta här i riket. Bestämmelserna rörande beskattningen av
dödsbon efter utomlands bosatta personer har, konstaterar kommittén,
helt annan innebörd och anledning synes inte föreligga att överväga ändring
härutinnan.
Remissyttrandena
Det övervägande antalet remissinstanser delar kommitténs mening om
behovet av den föreslagna lagstiftningen. I huvudsak på de skäl som kommittén
åberopat tillstyrks förslaget av bl. a. kammarrätten, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, Sveriges köpmannaförbund,
LO och Sveriges advokatsamfund.
Även hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig till förslaget. Det
kan enligt hovrättens mening inte anses önskvärt med skatteregler som
föranleder att de för utredning efter dödsfall och fördelning av arvfallen
egendom avsedda lagreglerna används för en mera permanent förvaltning.
Handelskammaren i Västernorrlands och Jämtlands län säger sig med
tillfredsställelse konstatera att rättvisekraven i fråga om beskattningen av
dödsbon kommer att tillgodoses genom den föreslagna lagstiftningen. Nuvarande
lagstiftning åstadkommer, framhåller handelskammaren, en tvångsskiftnmg
av dödsbon med en arvinge, medan dödsbon med flera arvingar av
skattetekniska skäl kan fortleva som juridiska personer. Även ett par andra
remissinstanser framför liknande synpunkter.
Skogsstyrelsen, skogshögskolan samt flertalet hushållningssällskap och
lantbruksnämnder tillstyrker skatteflyktskommitténs förslag. De motiverar
sitt ställningstagande med att strukturrationaliseringen inom jordbruk
och skogsbruk skulle underlättas om de föreslagna reglerna genomförs.
Förutsättningen härför är dock att man inte av taxeringstekniska
eller andra orsaker undantar alltför stora grupper av dödsbon från reglernas
tillämpningsområde.
På andra håll är man mer kritisk mot skatteflyktskommitténs förslag. En
del instanser avstyrker förslaget, medan andra anser att det bör uppskjutas
i avbidan på en allsidig utredning om dödsbonas ställning.
Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om åtgärder att förhindra skatteflykt
i fråga om dödsbon är så angelägna att de inte kan anstå i avbidan
på en allmän översyn av dödsbonas rättsställning. Med hänsyn till den utveckling
som skett efter 1933 års lagstiftning om boutredning och arvskifte
synes behov föreligga av en allsidig utredning rörande frågorna om åtgärder
bör vidtas för att främja en snabbare avveckling av dödsbon, och om deras
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
rättsliga ställning kan göras mera ändamålsenlig utan att fördenskull rättssäkerhetskravet
eftersätts. Hovrätten påtalar de svårigheter som uppstått till
följd av att dödsbodelägarna måste enas om varje åtgärd och alltså gemensamt
måste företräda boet mot tredje man. Detta har medfört svårigheter i
olika avseenden. Det kan enligt hovrättens mening i allmänhet inte anses
tillfredsställande att delägare i dödsbo kan förskaffa sig skattelättnader
genom att underlåta att företa skifte i boet sedan boutredningen avslutats.
Det måste emellertid anses uteslutet att enbart av skatterättsliga hänsyn
omreglera dödsbonas allmänna rättsställning.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, handelskammaren i Örebro län och lantbruksnämnden
i Malmöhus län ansluter sig till uppfattningen att förevarande
problem bör lösas på civilrättslig väg. Av samma uppfattning är
Taxerinqsnämndsordförandenas riksförbund som ifrågasätter om inte en
civilrättslig bestämmelse bör införas rörande den tid inom vilken ett dödsbo
skall vara skiftat.
Svenska bankföreningen avstyrker förslaget. Föreningen framhåller att en
skattebesparing av nämnvärd storlek torde uppkomma företrädesvis i de relativt
få fall där ett skifte medför att arvingarnas årliga skattebelastning
ökar med större belopp än den inkomstökning arvet ger. Rättsreglerna bör
inte ändras så att denna inadvertens i skattesystemet får ökad betydelse. De
tillämnade reglerna kan visserligen anses motiverade för att upprätthålla en
fullständig konsekvens i beskattningen. Men det krävs att detta syfte kan
nås genom en enkel och klar regel. Detta är emellertid enligt bankföreningens
mening inte möjligt. Den ingående diskussion som kommittén fort kring
de avsedda reglerna visar att dessa med nödvändighet skulle ge upphov till
svårigheter vid tillämpningen. Intresset av att i ett relativt begränsat antal
fall till fullo effektuera progressiviteten i beskattningen kan enligt bankföreningens
mening inte uppväga de praktiska och principiella betänkligheter
som måste anföras mot de för ändamålet erforderliga reglerna.
Sveriges jordägareförbund understryker att det finns fall där det är mycket
angeläget att boets tillgångar inte skiftas. Enligt förbundet bör därför de
föreslagna reglerna inte gälla sådana dödsbon som bedriver näringsverksamhet
av något slag. I själva verket är läget än värre i de praktiska fallen
än vad kommittén visat, beroende på att det föreligger en skillnad mellan
det skattemässiga och det företagsekonomiska inkomstbegreppet. Kommittén
förutsätter, säger förbundet, att delägarna kan tillgodogöra sig hela den
inkomst som dödsboet deklarationsmässigt redovisar. Om inkomsterna är
hänförliga till jordbruksfastighet eller rörelse är detta ingalunda fallet eftersom
en del av vinsterna alltid på grund av företagsekonomiska skäl måste
kvarstanna i företaget. Som allmän regel gäller, framhåller förbundet, att
hela vinsten inte kan utdelas till delägarna.
En liknande uppfattning uttalas av Föreningen Sveriges häradshövdingar
som avstyrker förslaget. Kommittén har, säger föreningen, inte gjort någon
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
undersökning om vilka skattemässiga följder på längre sikt som kan uppkomma
genom att dödsbo i beskattningshänseende behandlas så att det kan
tvingas till upplösning. Ej heller vet man vad det samhällsekonomiskt kommer
att innebära om dödsbo som driver omfattande rörelse måste avvecklas
av skattetekniska skäl. En så genomgripande särbehandling av vissa dödsbon
som föreslagits kan, anser föreningen, inte anses motiverad vare sig från
skatterättsliga eller civilrättsliga synpunkter. Dödsboet är en bra och smidig
förvaltningsform. Det är inget samhällsintresse att upplösa en sådan gemenskap
enbart av skatterättsliga skäl.
Utan att motsätta sig kommitténs förslag framhåller Skånes handelskammare
att de nuvarande reglerna för beskattningen av dödsbo vilar på
en principiellt riktig tanke. Det oskiftade dödsboet har otvivelaktigt i många
fall en stor praktisk funktion att fylla och det är, understryker handelskammaren,
i och för sig inte oberättigat, att skattelagstiftningen tar hänsyn
härtill.
Lantbrukets skattedelegation och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
ifrågasätter om inte den föreslagna lagstiftningen är alltför ingripande
i förhållande till den effekt som uppnås.
Flera länsstyrelser finner det uppenbart att taxeringsarbetet skulle öka
om förslaget genomförs och ställer sig därför kritiska mot förslaget.
Direkt avstyrkande är länsstyrelsen i Kalmar län, som anser det vara föga
tilltalande att förslaget även avser dödsbon som bibehållits för att make
skall sitta i orubbat bo.
Familjerättskommittén framhåller att skatteflyktskommitténs förslag
strider mot strävandena att förbättra efterlevande makes ställning. Sammanlevnad
i oskift bo är en mycket naturlig ordning så länge efterlevande
make är i livet och ogift. Om barnen emellertid skall beskattas för andel av
boet som förmögenhet och för motsvarande del av boets inkomst som egen
inkomst, torde de komma att bli mindre benägna att låta boet förbli oskiftat.
I Danmark, Island och Norge sitter efterlevande make i stor utsträckning i
orubbat bo. Familjerättskommittén anser att vi bör närma oss denna ordning.
Enligt Stockholms läns och stads lantbruksnämnd bör de föreslagna
reglerna i visst fall tillämpas först när någon bryter sig ur samlevnaden.
Lantbruksnämnden avser det fall att den ene av två makar som tillsammans
drivit jordbruk pa egen fastighet avlidit och den efterlevande maken
fortsätter jordbruket i samlevnad med barnen i oskiftat bo.
Uppfattningen att de föreslagna bestämmelserna inte bör omfatta dödsbon
med barn delas av en del andra remissinstanser. Kommerskollegium finner
sålunda att dödsboet bör beskattas som juridisk person så länge den efterlevande
maken är i livet eller ursprunglig delägare ej uppnått myndig ålder.
Det bör, anser handelskammaren i Gävle, öppnas möjlighet för ett dödsbo
där delägarna är efterlevande make och minderåriga barn att undgå upp
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
delning av förmögenhet och inkomst för att möjliggöra att ett näringsfång
eller en egendom kan bevaras inom den närmaste släktkretsen.
Inte heller lantbruksstyrelsen förordar att reglerna skall gälla för alla
dödsbon. Skatteflyktskommittén har själv, understryker styrelsen, pekat på
att det finns fall där delägarna bor tillsammans på en dödsboet tillhörig fastighet.
Stvrelsen nämner det fall att efterlevande make fortsätter att driva
jordbruk som makarna tidigare drivit tillsammans. Huruvida ett sådant
dödsbo skall undantas från tillämpning av de föreslagna reglerna genom en
generell bestämmelse eller genom dispens vill styrelsen inte yttra sig om.
Formen för beskattning av dödsbo
Kommittén
Kommittén anser som framgått av det föregående att inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
av dödsbon bör utformas så att skatten utgår med det
belopp som skulle träffat delägarna om dessa direkt beskattats.
Den avsedda effekten kan enligt kommittéförslaget uppnås genom att
det föreskrivs att reglerna för beskattning av antingen familjestiftelser eller
handelsbolag tillämpas på dödsbon. Av flera skäl har kommittén därvid föredragit
det sistnämnda alternativet. Med fördel kan man på dödsbon lägga
samma betraktelsesätt som på handelsbolagen. Handelsbolaget är en juridisk
person vars verksamhet även vid beskattningen anses driven av bolaget såsom
sådant men vars inkomster och förmögenhet taxeras inte hos bolaget
utan hos dess delägare i förhållande till deras andelar däri. Kommittén erinrar
om att det i allmänhet i handelsbolag visserligen finns ett bolagsavtal,
som bl. a. reglerar hur årsvinsten skall fördelas mellan delägarna och som
även i övrigt innehåller föreskrifter rörande det inbördes förhållandet mellan
delägarna. Något liknande avtal föreligger vanligen inte i dödsbon. Detta
synes dock kommittén inte vara något hinder för att jämställa de båda
associationerna i beskattningshänseende. Regelmässigt torde det årliga överskottet
i dödsbo, som fortlever oskiftat år efter år, fördelas mellan de olika
delägarna i den proportion, vari de på grund av gällande arvs- och testamentsregler
äger del i boet. Den nya lagstiltningen föreslås utgå trån detta
förhållande på det sättet att det föreskrivs att vad som gäller om handelsbolag
i beskattningshänseende skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
oskift dödsbo. Dödsboets inkomst och förmögenhet bör hänföras till de särskilda
delägarna med belopp som för var och en motsvarar hans andel i boet.
För att någon tvekan inte skall råda om denna fördelning bör föreskrivas,
att såsom delägares andel skall anses vad enligt lag och testamente på
honom belöper av behållningen i boet där ej annat föranleds av arvsavsägelse
eller överenskommelse mellan delägarna. Med konstruktionen följer
att erforderliga uppgifter kommer att lämnas av dödsboet. Taxeringsmyn
Bihang
till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 85
74 Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
digheterna skulle knappast behöva ställas inför några utredningssvårigheter
i fråga om fördelning av inkomst och förmögenhet på delägarna.
Att dödsbo i beskattningshänseende skall behandlas som handelsbolag bör
enligt skatteflyktskommittén inte medföra förlust av avdrag som boet eljest
skulle varit berättigat till. Kommittén föreslår därför en generell regel av
denna innebörd i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen. Bestämmelsen
avser att möjliggöra för dödsbodelägarna att utnyttja exempelvis
värdennnskningsavdrag som balanserats från tidigare beskattningsår. Av
större praktisk betydelse är dock, framhåller kommittén, kommunalskatteavdrag
och förlustavdrag.
I samband härmed erinrar kommittén om att det i olika sammanhang (se
bl. a. BevU 1960: 47) ifrågasatts att medge dödsbodelägare avdrag för kommunalskatt
som påförts avliden person eller hans dödsbo. Kommittén har
emellertid inte ansett sig böra framlägga förslag till annan utsträckning av
avdragsrätten än som direkt betingas av kommitténs förslag i övrigt.
Remissyttrandena
Remissinstanserna har i stort sett inga invändningar att anföra på denna
punkt. I några fall ifrågasätter man dock om handelsbolagsformen är ett
lämpligt sätt att beskatta dödsbon.
Ett par remissinstanser pekar sålunda på den skillnaden mellan de båda
instituten som består i att dödsboet är en påtvingad gemenskap, medan bolagsmännens
inbördes rättigheter och skyldigheter i ett handelsbolag regleras
genom avtal.
Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att fördelningen av dödsbos
inkomst i övervägande antalet fall sker enligt överenskommelse mellan dödsbodelägarna
och inte efter det förhållande vari delägarna på grund av gällande
arvs- och testamentsregler äger del i boet. Så torde exempelvis vara
förhållandet i de mycket vanliga fall när dödsbo äger och driver jordbruk.
Någon eller några av dödsbodelägarna, som i taxeringshänseende hänförs till
driftpersonalen, brukar utföra det huvudsakliga arbetet i jordbruket och
uppbär för detta ersättning i form av lön och andra förmåner från dödsboet
som arbetsgivare. Därvid beräknas löneförmånerna i proportion till det arbete
som envar utfört, varför andelen av överskottet kan variera högst betydligt
för de olika dödsbodelägarna.
Enligt Sveriges jordägareförbund är handelsbolagsformen mindre lämplig.
En beskattning hos delägarna av boets inkomster — under förutsättning
att boet bedriver verksamhet av något slag — medför att delägarna
blir beskattade för inkomster som de inte kunnat tillgodogöra sig
eller som det inte varit möjligt att tillgodoföra dem från boet. Inom varje
företag är det alltid nödvändigt att en del av vinsten kvarstannar bl. a. för
att självfinansiera den del av investeringsverksamheten, som inte kan fi
-
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
nansieras på annat sätt. Dessutom tillkommer den skillnad, som ligger
i det skattemässiga inkomstbegreppet och det företagsekonomiska vinstbegreppet,
vilket gör att delägarnas skattekraft ej alls svarar mot den
vinst som bolaget redovisar.
Den förutsatta möjligheten att genom överenskommelse bestämma om
uppdelning av dödsboets inkomst innebär enligt riksskattenämndens mening
betydande risk för missbruk. Det skulle sålunda bli möjligt exempelvis
att överföra beskattningen av ett dödsbos löpande inkomster på minderåriga
barn, som är delägare i dödsboet, utan att därvid beakta dödsbodelägarnas
andel i förmögenheten. En dylik möjlighet kan inte accepteras,
varför — vid sidan av vad som följer av lag eller testamente — endast
arvsavsägelse eller överenskommelse att efterlevande make skall sitta
i orubbat bo bör godtas, överståthållarämbetet anser att en dylik överenskommelse
i skattemässigt hänseende skall godkännas endast i fall där den
avstående är berättigad till avdrag för periodiskt understöd till den mottagande.
I annat fall riskerar man att vägen öppnas för försök att temporärt
överflytta kapital och avkastning därå på minderåriga, varigenom nya
barnreversproblem skapas.
Familjerättskommittén anser att efterlevande make, som sitter i den dödes
oskiftade bo, bör beskattas för inkomsten av boet och dess kapital och
att sammanslagning bör ske med makens egna inkomst och kapital. Likaså
bör maken i sådant fall beskattas för boets hela förmögenhet. Familjerättskommittén
förutsätter därvid att om delägare genom att motsätta sig bodelning
och skifte framtvingar för hård belastning av make, denne får motsvarande
ersättningsanspråk mot arvingar.
Till undvikande av tveksamhet bör enligt riksskattenämnden i 47 § kommunalskattelagen
införas en regel om att beskattning för garantibelopp för
fastighet som tillhör oskiftat dödsbo skall ske hos delägarna efter samma
uppdelning som gäller för dödsboets inkomst.
Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att det bör i lagtexten särskilt
anges att de ifrågasatta bestämmelserna inte gäller fideikommissbo
som ju enligt fideikommisslagstiftningen skall anses som oskift dödsbo.
Överståthållarämbetet och Skånes handelskammare gör motsvarande påpekande.
Den omständigheten att dödsbo i beskattningshänseende behandlas som
handelsbolag skall enligt kommitténs förslag inte påverka rätten att åtnjuta
sådana avdrag som dödsboet eljest varit berättigat till. Svenska
bankföreningen understryker att denna regel får praktisk betydelse främst
i fråga om avdraget för kommunalskatt. Härigenom kan emellertid olikformigheter
uppkomma i förhållande till andra dödsbon. Bankföreningen
föreslår därför att det införs en generell rätt för dödsbodclägare att erhålla
avdrag för kommunalskatt som påförts avliden person eller hans dödsbo
och som inte kan utnyttjas som avdrag hos dödsboet till följd av dettas
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
avveckling. De praktiska problem som utformningen av en sådan bestämmelse
skulle aktualisera synes varken i och för sig eller i jämförelse med
kommitténs förslag i övrigt vara av sådan betydenhet att en reform i antydd
riktning bör ytterligare uppskjutas.
Liknande synpunkter anläggs också av bl. a. näringslivets och lantbrukets
skattedelegationer, som vidare anser det inkonsekvent att inte medge
en generell avdragsrätt eftersom de nuvarande bestämmelserna direkt motverkar
en avveckling av onödiga dödsbon. Avdragsrätten bör omfatta förutom
kommunalskatt, även tilläggspensionsavgift och avgift för obligatorisk
sjukförsäkring som påförts den avlidne eller hans dödsbo.
Det tillägg som föreslås till 7 § förordningen om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst synes länsstyrelsen i Älvsborgs län bl. a.
medföra, att dödsbodelägarna kan komma i åtnjutande av skatteavdrag,
som med nu gällande beskattningsregler inte kan utnyttjas. Det synes riktigare
att bestämmelsen utformas så att förlustavdrag endast får utnyttjas
mot inkomst som dödsboet redovisar.
Enligt Svenska bankföreningen kan kommitténs förslag även i andra
sammanhang än kommittén berört leda till skärpt beskattning utöver vad
som direkt föranleds av den tilltänkta lagstiftningens syfte. Bankföreningen
erinrar om förordningen om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst. Dödsbo, på vilket den nya lagstiftningen inte föreslås tillämpad,
skall sålunda alltjämt äga rätt till skatteberäkning för ackumulerad inkomst
om denna »uppgår till minst 5 000 kr. och tillika utgör minst en
femtedel av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst».
Är förhållandena däremot sådana, att dödsbodelägarna skall taxeras var
och en för sin andel av boets ackumulerade inkomst, torde rätten till särskild
skatteberäkning bli beroende av om delägarna själva var för sig
uppfyller nämnda förutsättningar. Ett självständigt taxerat dödsbo med
två delägare kan exempelvis äga rätt till särskild skatteberäkning för en
ackumulerad inkomst av 9 000 kr. medan i ett »stort» dödsbo med samma
inkomst och samma antal delägare dessa inte skulle äga motsvarande
rätt, trots att resp. delägares inkomster i sistnämnda fall ibland torde
komma att ligga högre än dödsboets på den progressiva skalan för statlig
inkomstskatt. Bankföreningen finner det angeläget, att här ifrågavarande
inadvertens undanröjs.
Dödsbo som självständigt skattesubjekt
Kommittén
Praktiska skäl talar för att ett dödsbo behandlas som självständigt skattesubjekt
under den tid som normalt åtgår för själva boutredningen. De
nya bestämmelserna bör därför tillämpas bara på dödsbon som existerat
ett visst antal år. Kommitténs överväganden på denna punkt utgår från
77
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
att det endast sällan är möjligt att avveckla ett dödsbo redan under samma
år som dödsfallet inträffar. För dödsbon med mera betydande tillgångar
— och det är sådana som den nu föreliggande frågan främst gäller kan
detta måhända inte heller ske under det närmast därpå följande året.
Mer än ett års rådrum för avveckling synes därför böra beredas. Endast i
undantagsfall erfordras dock längre tid än tre år för en slutlig avveckling
av dödsboförvaltningen.
I speciella undantagsfall kan det dock, säger kommittén, förhålla sig
så att en tid av tre år på grund av särskilda förhållanden visar sig vara
för kort, t. ex. när en rörelseidkare plötsligt avlidit och utredningen om
hans affärsverksamhet möter svårigheter till följd av att med rörelsen sammanhängande
skadeståndsanspråk framställts eller av annan liknande
anledning. Behov av befrielse, helt eller delvis, från den föreslagna nya
lagstiftningen skulle då kunna föreligga. Riksskattenämnden skulle i sadant
fall kunna medge att dödsboet för viss tid eller t. v. inte skall beskattas
enligt de föreslagna reglerna.
Kommittén föreslår på dessa grunder att dödsbo beskattas på samma
sätt som handelsbolag först fr. o. m. det taxeringsår som infaller närmast
efter utgången av det fjärde kalenderåret efter det varunder dödsfallet
inträffade. Genom en sådan regel ges, framhåller kommittén, minst tre års
rådrum med dödsboavvecklingen. Genom att den föreslagna bestämmelsen
förutsätter att tre hela kalenderår avräknas och inte räknar med beskattningsår,
omintetgörs i möjligaste mån försök att uppskjuta tillämpningen
av bestämmelserna genom förlängning av räkenskapsår. Dessutom
missgynnas inte sådant rörelsedrivande dödsbo, som av någon anledning
förkortar ett räkenskapsår så att visst taxeringsår under den kritiska
tiden två taxeringar åsätts.
I fråga om enmansdödsbon framhåller kommittén att praxis synes intaga
den ståndpunkten att sådant dödsbo anses upplöst redan i anslutning till
bouppteckningens inregistrering. Den av kommittén föreslagna regeln
kan möjligen sägas innebära att även sådant dödsbo skulle äga bestånd
under de tre närmaste åren efter dödsåret. Enligt kommitténs mening är
denna tolkning knappast riktig. Lagstiftningen gäller beskattningen av
dödsbo, och fråga huruvida ett dödsbo föreligger eller ej måste i första
hand avgöras efter civilrättsliga grunder. I den mån dödsbo med en delägare
inte civilrättsligt godtas som självständig juridisk person bör så
inte heller ske skatterättsligt. Kommitténs förslag skulle således inte medföra
någon ändring av nuvarande praxis i fråga om enmansdödsbon utan
i sådant fall kan delägaren bli taxerad för boets inkomst och förmögenhet
innan tre år förflutit efter dödsfallet.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Remissyttrandena
Flertalet av remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslaget
i denna del. Svenska bankföreningen finner dock den föreslagna tidrymden
alltför kort. Dödsboet är, säger föreningen, en bekväm och ändamålsenlig
förvaltningsform. Inte sällan består dess huvudsakliga eller kanske enda
tillgång av en jordbruksfastighet eller rörelse med därtill hörande inventarier.
Det kan då vara ett legitimt önskemål att inte skifta boets egendom.
I vissa fall råder uttryckligt förbud mot skifte, nämligen om veterlig gäld ej
blivit gulden (ärvdabalken 23 kap. 2 §). Situationen kan vara den, att dödsboet
i avsaknad av likvida medel erhållit anstånd jämlikt 55 § arvsskatteförordningen
med erläggande av arvsskatt eller eljest har avsevärda skulder,
som skall betalas successivt under längre tid. Härav kan följa, att av dödsboets
inkomster inget överskott finns att utdela till delägarna, vilka emellertid
enligt kommitténs förslag — bortsett från den osäkra dispensmöjligheten
skulle bli taxerade såväl för dessa inkomster som för boets behållna
förmögenhet och påföras skatt härför. Särskilt om därvid bland dödsbodelägarna
finns minderåriga barn, som i allmänhet torde sakna medel för betalning
av denna skatt, måste konsekvenserna av förslaget betecknas som
otillfredsställande.
Bankföreningen anser att de nya reglerna bör tillämpas först fr. o. m.
det taxeringsår som följer på sjätte kalenderåret efter dödsfallet. Härigenom
skulle ges åtminstone fem års rådrum för dödsboavvecklingen. Inom
denna tid kan erfarenhetsmässigt flertalet boutredningar slutföras.
Även Skånes handelskammare anser att awecklingstiden bör utsträckas
till fem år.
Några remissinstanser — bl. a. länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands
län — finner den föreslagna awecklingstiden för lång och åberopar
att de allra flesta dödsbon utan påtagliga olägenheter kan awecklas på
väsentligt kortare tid. En awecklingstid föreslås till ungefär två år med
möjlighet till dispens.
Enligt Sveriges advokatsamfund bör den tid av tre år som föreslagits vara
tillräcklig för att avveckla ett dödsbo. Samfundet understryker emellertid
att den föreslagna dispensregeln inte bör vara alltför restriktiv.
Inkomst- och förmögenhetsgränserna
Kommittén
Den skatteflykt som man har anledning att vända sig emot förekommer
enligt kommittén främst i dödsbon med förmögenhetstillgångar till mera betydande
belopp. I andra dödsbon är skattebesparingen ringa eller ingen eller
kanske negativ. Eftersom kommitténs förslag att dödsbo efter viss tid skat
-
79
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
temässigt skall behandlas som handelsbolag medför vissa taxeringstekniska
svårigheter bör inte fler dödsbon än som betingas av syftet med lagstiftningen
omfattas av den. Särskilt önskvärt är att man undviker en uppdelning av
»små» dödsbons inkomst och förmögenhet. Om även dessa dödsbon inbegrips
skulle betydande merarbete uppstå för de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna
utan att skatteintäkterna för staten i nämnvärd mån ökades.
Kommittén har med hänsyn härtill funnit att inkomst- och förmögenhetsuppdelning
bör ske endast i dödsbon av viss storlek.
Det är sålunda nödvändigt att fastställa vissa beloppsgränser. Kommittén
förordar att under de nya bestämmelserna skall hänföras endast de dödsbon
som antingen har en skattepliktig förmögenhet över 100 000 kr. eller har
högre taxerad inkomst än 10 000 kr.
Enligt kommitténs mening bör i fråga om förmögenhetsgränsen den skattepliktiga
förmögenheten vara avgörande. Väljs den beskattningsbara förmögenheten,
kommer reduktionsregeln att inverka även på förevarande område,
vilket synes olämpligt. Kommittén erinrar om att den taxerade och beskattningsbara
inkomsten i regel överensstämmer för de dödsbon som här
avses om man bortser från beloppens avrundning. Inkomstgränsen kan även
anknytas till dödsboets sammanräknade nettoinkomst, vilken motsvarar
den taxerade inkomsten ökad med avdrag för kommunal skatt och övriga
s. k. allmänna avdrag med undantag av underskottsavdrag. Av praktiska
skäl är dock den taxerade inkomsten att föredra.
Förslaget kommer, framhåller kommittén, att medföra en ökad uppgiftsplikt.
Taxeringen till statlig inkomstskatt skall nämligen ske i delägarnas
hemortskommuner i stället för dödsboets. Detta gäller också den kommunala
taxeringen av kapitalinkomst. De taxeringstekniska svårigheterna bör
emellertid enligt kommitténs mening kunna bemästras med hänsyn till att
man här anknyter till ett sedan länge i annat sammanhang tillämpat system.
Om kommitténs förslag genomförs, kan det för övrigt förväntas att flertalet
äldre dödsbon, som kvarhålls oskiftade huvudsakligen av skatteskäl, kommer
att finna det lämpligt att företa arvskifte och upplösa sig.
En regel med beloppsgränser skapar, framhåller kommittén, oundvikligen
tröskelproblem. För vissa skattskyldiga kan det vara en frestelse att inte genomföra
skifte av dödsbo längre än att förmögenheten och avkastningen
därav — med någon marginal — understiger de angivna gränserna. Sätts
gränserna så relativt låga som kommittén förordat torde dock enligt kommitténs
mening sådana åtgärder fiskaliskt sett vara utan nämnvärd betydelse.
Man bör, anför kommittén vidare, söka undvika att ett år beskatta dödsboet
som juridisk person, ett andra år enligt de av kommittén föreslagna
reglerna och ett tredje år åter som juridisk person etc. Kommittén föreslår
därför att dödsbo vid taxering för år när boets inkomst eller förmögenhet
överstigit gränsbeloppen visserligen i princip skall beskattas enligt kommit
-
80 Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
téns förslag, men alt riksskattenämnden på framställning av dödsboet eller
någon av dess delägare må medge att dödsboet för visst år inte skall beskattas
på detta sätt fastän förutsättningarna därför i och för sig föreligger.
Riksskattenämnden bör enligt kommitténs mening bevilja dispens när beloppsgranserna
tillfälligt överskridits med förhållandevis obetydligt belopp
Härav följer att ett dödsbo, som två år i rad eller med endast något eller
några års mellanrum hemställer om dispens måste förete starka skäl för att
framställningen skall kunna bifallas. Beträffande dödsbo, som inte tidigare
fallit under den nya lagstiftningen, bör som regel dispens medges, om
boet kommer att avvecklas under taxeringsåret.
Remissyttrandena
Bland remissinstanserna är meningarna i förevarande hänseende delade.
Under hänvisning till önskvärdheten av likformighet i taxeringen ifrågasätts
på en del håll om inte gränserna bör tas bort. Med tanke på angelägenheten
av en strukturrationalisering på jordbruksfastigheternas område vill lantbruksstyrelsen
liksom flertalet hushållningssällskap och lantbruksnämnder
slopa eller sänka gränserna. Det merarbete som en beskattning av alla dödsbon
enligt handelsbolagsreglerna skulle medföra för taxeringsmyndigheterna
kan enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län knappast vara av den storleksordning
att avsevärt besvär skulle vållas myndigheterna. Om beloppsgränserna
helt slopas finns enligt länsstyrelsen anledning antaga att det
stora flertalet dödsbon skulle komma att upplösas.
Många remissinstanser, bl. a. kammarrätten och riksskattenämnden, föreslår
däremot att gränserna flyttas upp för att minska befarade taxeringstekmska
svårigheter. Riksskattenämnden anser att kommittén underskattat
svårigheterna med en gränsdragning enligt förslaget. Det lärer ingalunda
vara ovanligt att dödsbon vilkas inkomst och förmögenhet överstiger de föreslagna
gränserna har ett relativt stort antal delägare som är bosatta på
skilda orter i riket. Härav följer att en omfattande skriftväxling måste ske
mellan ett inte ringa antal taxeringsnämnder för alt man med säkerhet skall
uppnå att varje delägare i dödsboet blir beskattad för den andel av inkomsten
resp. förmögenheten som belöper på honom. Risk finns likväl för
att vissa belopp blir obeskattade. Vidare torde — bortsett från enstaka undantagsfall
— föga vara att vinna från fiskalisk synpunkt på att tillämpa
handelsbolagsreglerna på dödsbon med så förhållandevis ringa inkomst och
förmögenhet som avses med kommitténs förslag. Riksskattenämnden anser
det därför angeläget att inkomst- och förmögenhetsgränserna sätts högre
och förordar en inkomstgräns av 15 000 kr. och en förmögenhetsgräns
av 300 000 kr. Även Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framför betänkligheter
mot förslaget i denna del, bl. a. på grund av de möjligheter till
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
manipulationer som gränserna öppnar väg för. En registrering av dödsbon
och deras delägare kan bli nödvändig om taxeringen skall bli effektiv.
Kommitténs förslag inger, framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, allvarliga
betänkligheter från praktisk taxeringssynpunkt. Särskilt torde det förhållandet
komma att medföra svårigheter att det i en del fall inte från början
är klart om gränserna kommer att överskridas eller inte. Även länsstyrelsen
i Södermanlands län ställer sig av liknande skäl tveksam till förslaget.
Eftersom dödsboet inte blir deklarationsskyldigt, måste taxeringsnämnd
— för prövning, huruvida dödsboet eller envar av delägarna skall
taxeras — äga tillgång till delägarnas deklarationer. Om taxeringsnämnd
då finner att delägartaxering inte bör ske, måste samtliga delägares deklarationer
ändras och förhållandet delges övriga berörda taxeringsnämnder. Ett
vidlyftigt underrättelseförfarande blir följden med därav följande möjligheter
till felaktigheter. Det kan också tänkas att olika taxeringsnämnder har
skilda uppfattningar beträffande frågan huruvida dödsboet eller delägarna
skall taxeras. Vidare kommer säkerligen de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna
mången gång att ha olika meningar i fördelningsfrågorna, vilket
kommer att ge upphov till segslitna skatteprocesser. Enligt länsstyrelsens
mening låter det sig inte heller göra att uppnå en effektiv kontroll av att
delägarna blir riktigt taxerade. Det torde, framhåller länsstyrelsen, vara
bättre att helt slopa beloppsgränserna och i stället höja tidsgränsen för
dödsbons livslängd som självständigt skattesubjekt, ev. i förening med en
regel, som ger dödsbon med omyndiga delägare möjlighet att bestå intill
dess dessa blivit myndiga.
Näringslivets skattedelegation anser att det från förenklingssynpunkt
skulle vara fördelaktigt med en enda beloppsgräns, anknuten till den skattepliktiga
förmögenheten. Förbundet föreslår en gräns vid 300 000 kr. Skall
även en inkomstgräns användas bör denna höjas i motsvarande mån. Inkomstgränsen
torde emellertid i praktiken ytterst sällan få någon verkan.
Liknande synpunkter anläggs av Svenska bankföreningen och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Bankföreningen framhåller därjämte att
även en gräns av 300 000 kr. på grund av den fortgående penningvärdeförsämringen
efter hand torde bli för låg. Det bör därför övervägas om inte
beloppsgränsen borde anknytas till skattepliktsgränsen för fysiska personer
vid förmögenhetsbeskattningen och automatiskt följa denna.
Enligt överståthållarämbetet är däremot några taxeringstekniska svårigheter
knappast att befara. Inte heller länsstyrelserna i Östergötlands län och
i Göteborgs och Bohus län finner att de taxeringstekniska svårigheterna
bör föranleda att de föreslagna gränserna höjs. Tvärtom är, säger länsstyrelsen
i Östergötlands län, gränserna alltför höga och kan innebära betydande
skattelättnader i många fall. Länsstyrelsen förordar därför att gränserna
bestäms till en skattepliktig förmögenhet av 50 000 kr. och till en stat
-
82
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
ligt taxerad inkomst av 3 000 kr. Beloppsgränsen på 100 000 kr. beträffande.
f°rmÖgenhet SyneS länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län godtagbar.
Möjligen kan beloppet 10 000 kr. vid inkomstbeskattningen anses väl högt
eftersom favören av att få inkomster av denna storleksordning beskattade
hos dödsbo och sålunda få lindring i progressionen kan te sig lockande.
En sänkning till 5 000 kr. torde därför böra övervägas.
Ä\en en del andra olägenheter på grund av de föreslagna gränserna
påtalas av remissinstanserna. Näringslivets skattedelegation framhåller att
delägarna i ett dödsbo med förmögenhet eller inkomst i gränslägena inte
vid beskattningsårets början vet om de själva eller dödsboet skall beskattas
för dödsboets inkomst eller förmögenhet. Att en sådan ordning
måste vålla uppenbara olägenheter ligger i öppen dag. I synnerhet om delägarnas
inkomst- och förmögenhetsförhållanden skiftar inbördes kan intressemotsättningar
befaras mellan delägarna. Särskilda komplikationer kan
inträffa i sådana fall där efterlevande make och minderåriga barn sammanlever
i oskift bo.
En annan olägenhet som kommittén velat delvis undanröja genom det
föreslagna dispensinstitutet — är att dödsboet vissa år, nämligen då de angivna
gränserna överskrids, skall beskattas efter handelsbolagsregeln och
andra år såsom dödsbo. Denna olägenhet påtalas också av en del andra remissinstanser.
Enligt lansstgrelsen i Hallands län bör i princip gälla att oskiftat dödsbo
som vid ett års taxering likställts med handelsbolag vid därefter följande
ars taxeringar behandlas på samma sätt oberoende av om boet senare uppnår
föreskrivna gränser. Av samma uppfattning är riksskattenämnden som
anför följande. I
I motsats till kommittén anser riksskattenämnden praktiska skäl tala för
att, om de nya reglerna en gång medfört tillämpning av handelsbolagsprincipen,
dylik uppdelning — oavsett förändringar i storleken av inkomsten och
förmögenheten skall ske sa länge dödsboet består. Till denna nämndens
ståndpunkt^ har även bidragit den synpunkten, att det för ifrågavarande
relativt små dödsbon i allmänhet torde vara möjligt att, om vederbörande
■verkligen så önskar, slutföra avvecklingen inom en period av fyra å fem år.
Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län är av samma mening och framhåller
bl. a. att antalet dispensfall blir alltför stort för att bekvämt kunna
administreras om förslaget knäsätts. Vidare föreligger risk för att ansökningar
om dispens inkommer så sent att taxeringsnämndernas arbete kommer
att försvåras. Slutligen torde kunna antas att alla dödsbon inte söker
dispens. Detta kan medföra att dödsboet behandlas olika i beskattningshänseende
för olika beskattningsår. Eftersom det knappast föreligger anledning
att underlätta uppskov med avveckling av dödsbo, anser länsstyrelsen skäl
inte föreligga att införa ett regelmässigt dispensförfarande.
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
83
Dispensmöjligheter
Kommittén
Kommittén erinrar om att förslaget går ut på att beskattning skall ske som
om skifte skett. I vissa fall är det emellertid inte möjligt att verkställa ett
beskattningsmässigt skifte, i andra åter stöter detta på så stora praktiska svårigheter
att det är lämpligare att beskatta dödsboet enligt nu gällande regler.
Ett fall av förstnämnda slag är för handen t. ex. när den avlidne genom
testamente bestämt att avkastningen av en viss del av dödsboets förmögenhet
skall tillfalla en person under hans livstid, att avkastningen i övrigt under
denna tid skall läggas till kapitalet samt att äganderätten till förmögenheten
skall vara svävande så länge avkastningsrätten utgår och först när
denna rättighet upphör tillfalla vissa då levande personer. Ett annat sådant
fall föreligger om det på grund av rådande testamentstvist är oklart vem
som är att anse som dödsbodelägare.
I speciella undantagsfall kan det, framhåller kommittén, förhålla sig så,
att på grund av boutredningssvårigheter den tid under vilken nu gällande
regler alltid skall tillämpas visar sig vara för kort.
Med denna motivering förordar kommittén att riksskattenämnden ges
befogenhet att på ansökan av dödsboet medge undantag från de föreslagna
bestämmelserna i det fall att inkomst- eller förmögenhetsgränsen tillfälligt
överskrids.
Möjlighet bör finnas till partiell dispens. Kommittén avser bl. a. det fall
att äganderättsförhållandena är klara beträffande en del av ett dödsbos inkomst
och förmögenhet men svävande i en annan del. Taxering enligt kommitténs
förslag bör i så fall kunna avse den förstnämnda delen av boets
inkomst.
Ingående behandlar kommittén det fall att dödsbo har att utge periodiskt
understöd i form av pension, annan livränta el. dyl. Dödsboet är då skattskyldigt
till förmögenhetsskatt för den förmögenhet vars avkastning åtgår
för att fullgöra förpliktelsen men får dra av endast avkastningsrättens kapitalvärde.
För den del av förmögenheten som överskjuter kapitalvärdet skulle
utan en dispensregel dödsbodelägarna kunna bli skattskyldiga trots att de
inte skulle kunna förfoga över egendomen.
Enligt kommitténs mening bör som allmän regel vid avgörande om dispens
skall ges eller inte gälla att mot varandra skall vägas å ena sidan intresset
från fiskalisk synpunkt av att boets inkomst och förmögenhet vid beskattningen
uppdelas på delägarna och å andra sidan de praktiska svårigheterna
för berörda skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna att göra en
sådan uppdelning. Finner man vid denna avvägning att de praktiska svårigheterna
överväger bör dispens i regel beviljas.
över riksskattenämndens beslut i dispensärende skall enligt kommittéförslaget
klagan inte få föras.
84
Kiingl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Remissyttrandena
Enligt näringslivets skattcdelegation kan väsentliga invändningar av principiell
och praktisk natur riktas mot det föreslagna dispensförfarandet.
En dispensregel medför, såsom kommittén själv framhållit, ett inte önskvärt
osäkerhetsmoment i den föreslagna lagstiftningen. För att begränsa området
för subjektiva bedömanden bör — om ett dispensinstitut inte helt kan
avvaras — flera av de fall som angetts såsom exempel på dispensfall i stället
intas som ovillkorliga undantag från huvudregeln. Så bör ske när äganderätten
till väsentlig del av dödsboets egendom är svävande eller tvekan
råder — till följd av pågående tvist om testamente eller av annan anledning
— om vilka personer som slutgiltigt är att anse som dödsbodelägare.
Svenska bankföreningen delar den av skattedelegationen hävdade uppfattningen
att ett dispensförfarande inte alltid är lämpligt utan att det vore
bättre att så långt möjligt i lagtexten ange när undantag skall göras från den
ifrågasatta regeln.
Även en del andra remissinstanser kritiserar dispenssystemet. Sålunda
anser länsstgrelsen i Kronobergs län att systemet är synnerligen svårhanterligt
och arbetskrävande för både de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.
Ett par remissinstanser tar avstånd från den partiella dispensen.
Det maste, framhåller länsstgrelsen i Södermanlands län, vara förenat med
stora svårigheter att i praktiken genomföra ett system som möjliggör tilllampning
av skilda beskattningsregler i fråga om olika delar av ett och
samma dödsbos inkomster och förmögenhet. Enligt riksskattenämnden talar
praktiska skäl mot att partiell dispens ges.
Bankföreningen anser vidare att det föreslagna dispensförfarandet är behäftat
med vissa processuella oklarheter. Kommittén förutsätter att riksskattenämnden
kan medge dispens »på framställning av dödsboet eller någon
av dess delägare». Av förslaget framgår ej hur det skall förfaras vid
oenighet mellan delägarna i frågan huruvida dispens skall sökas eller inte.
Att sådan oenighet lätt kan uppstå visar bl. a. det av kommittén intagna exemplet
(SOU 1963:52 s. 237). Vissa delägare kan förlora medan andra
kan vinna på ett skattemässigt skifte. Det synes vidare föga tilltalande, att
en dödsbodelägare bakom ryggen på de övriga skulle kunna på egen hand
göra framställning om dispens. Sådan framställning bör därför kunna göras
endast av dödsboet som sådant.
Enligt näringslivets skattedelegation bör dispens normalt ges dödsbon med
delägare under 21 år. I dessa fall kan den av kommittén föreslagna bestämmelsen
leda till att dessa delägares föräldrar får en orimligt hög skattebelastning
beroende på att samtaxering i vissa fall skall ske av föräldrarnas
och barnens förmögenhet, över huvud taget kommer de regler, som gäller
beskattningen av hemmavarande barns förmögenhet, att vålla nya problem
om kommitténs förslag genomförs.
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Ett par remissmyndigheter ifrågasätter om riksskattenämnden är den
myndighet som bör ge dispens. Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län synes
det vara ändamålsenligare att prövningsnämnden i det län som har att
handlägga dödsboets taxering till statlig inkomstskatt tilläggs denna befogenhet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att taxeringsnämnd i vissa fall
bör få medge dispens.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker att det inte föreskrivits någon
viss tid inom vilken dispensansökan skall vara ingiven till riksskattenämnden.
Detta kommer enligt länsstyrelsens mening att fördröja ärendenas
avgörande.
Justitiekanslern och Svenska bankföreningen framhåller att klagan i
dispensärende bör kunna föras hos regeringsrätten. Riksskattenämndens
prövning innebär en dömande funktion pa ett område där civilrättsliga tolkningsfrågor
av särskilt invecklad beskaffenhet ofta förekommer. Att dylika
spörsmål i fortsättningen skulle kunna genom ett dispensförfarande undandras
regeringsrättens prövning i vanlig ordning förefaller omotiverat. Riksskattenämndens
beslut i dispensärenden bör därför kunna överklagas hos
regeringsrätten.
Uppbördsfrågor m. m.
Remissyttrandena
Näringslivets skattedelegation anför att kommittén inte närmare belyst
de problem som uppkommer i uppbördshänseende. Eftersom preliminär
skatt kan påföras dödsboet för ett beskattningsår men delägarna påförs den
slutliga skatten för samma beskattningsår eller vice versa, förutsätter kommitténs
förslag att särskilda föreskrifter meddelas i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) för att medge vederbörande skattskyldig avräkning
av preliminär skatt mot slutlig skatt.
Kravet att de skattskyldiga med rimlig säkerhet skall kunna förutse beskattningsårets
skattebörda synes enligt Svenska bankföreningen med de föreslagna
reglerna inte vara tillräckligt tillgodosett. Detta krav har kommit
till uttryck bl. a. i uppbördsförordningens bestämmelser om preliminär
självdeklaration och preliminär taxering för beräkning av B-skatt. En beskattning
enligt handelsbolagsregler kan i efterhand komma som en fullständig
överraskning för delägarna bl. a. i fall där det först vid deklarationstillfället
mot tidigare gjorda antaganden visar sig, alt inkomst- eller formogenhetsgränsen
överskridits. Av det förut anförda — inte minst osäkerhe>-ten huruvida i det enskilda fallet dispens kan komma att medges eller icke
_ torde följa, att det ibland över huvud taget inte blir möjligt vare sig för
de skattskyldiga eller för den lokala skattemyndigheten att avgöra huruvida
dödsboet eller delägarna skall avge preliminär självdeklaration och vilka be
-
86 Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
lopp som skall anges i denna eller för vein debetsedel skall utfärdas. Särskilda
bestämmdser torde erfordras så att dödsbodelägare, som blivit föremal
for taxering enligt handelsbolagsregler, äger tillgodoräkna sig den på
honom belöpande andelen av dödsboets erlagda preliminärskatt. Omvänt bör
motsvarande gälla i det fall dödsboet taxerats för inkomst, för vilken delägare
erlagt preliminärskatt. Vare sig sådana bestämmelser införs eller ej
uppkommer besvärliga avräkningsproblem, bl. a. i förhållandet mellan
dödsboet och delägarna, vilket emellertid torde utgöra en oundviklig följd
av det föreliggande förslaget.
Enligt famil jer ättskommittén bör dödsbo som taxeras som handelsbolag
åtminstone subsidiärt svara för skatter som belöper på dess inkomst och
förmögenhet så att man ej står inför det faktum att skatt ej kan uttas utan
utmätning av delägares andelsrätt i dödsbo, vilket är en mindre önskvärd
procedur. Familjerättskommittén frågar hur man tänkt sig saken ordnad
nar det finns utländska delägare i svenska dödsbon eller delägare som eljest
är bosatta utomlands.
Även näringslivets skattedelegation berör denna fråga som enligt delegationens
mening kan få stor praktisk betydelse med hänsyn till den högst
varierande skattebelastning som kan föreligga för skilda delägare.
Svenska bankföreningen påpekar att bestämmelserna om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring i huvudsak
ar uppbyggda på skattelagarnas inkomstdefinitioner. En ändring av dessa
kan därför få försakringsmässiga återverkningar. Följande exempel anförs.
Dödsbodelägare, som utfört arbete åt boet, beskattas enligt praxis som för
inkomst av tjänst för den lön han erhåller härför (RÅ 1935 not Fi 367).
Denna lön utgör pensionsgrundande inkomst. Är vederbörande däremot delägare
i dödsbo, på vilket reglerna om handelsbolag skall tillämpas, skall
jämlikt punkt 9 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen lönen hänföras
till inkomst av den förvärvskälla, varur dödsboets inkomst härflutit.
Är boets förvärvskälla t. ex. annan fastighet, blir lönen i motsats till förra
fallet ej pensionsgrundande. Ur den enskilde delägarens synpunkt kan en
sådan skillnad knappast förefalla motiverad.
Departementschefen
Behovet av ändrade bestämmelser för dödsbobeskattning
Dödsboutredningen har av ålder ansetts vara en angelägenhet som ankommer
på de enskilda rättsägarna. Därför har för normalfallen inte i lag
föreskrivits någon viss tid inom vilken dödsboets behållning skall delas
mellan dem. Om dödsbodelägarna är ense därom kan skiftet uppskjutas
hur länge som helst. Även om dödsboförvaltningen i princip går ut på att
skapa förutsättningar för dödsbogemenskapens hävande genom bodelning
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
och arvskifte står det således inte i strid med den civilrättsliga regleringen
att behålla dödsbon oskiftade under lång tid. Skatteflyktskommittén har vid
sina rättsfallsundersökningar påträffat ett fall där dödsbo som uppkom
år 1881 var oskiftat ännu år 1942.
Behållandet av dödsbogemenskapen under längre tid skapar emellertid
problem av olika slag som är svåra att komma till rätta med. Ett sedan
länge uppmärksammat problem sammanhänger med den statliga verksamheten
för jordbrukets inre och yttre rationalisering. Mycket ofta ägs nämligen
fastigheter, som ingår i rationaliseringsföretag, av ett dödsbo. Detta
inverkar inte sällan starkt fördröjande på företaget och kan ibland helt
omöjliggöra det. Orsaken är ytterst att dödsboformen inte är avsedd för
långtidsförvaltning. Sålunda saknas regler om legal ställföreträdare för
dödsbo. Visserligen finns boutredningsmannainstitutet men detta används
i allmänhet endast under särskilda förhållanden och f. ö. äger inte heller
boutredningsman i regel avhända boet fast egendom utan delägarnas eller
rättens hörande.
Skatteflyktskommittén har tagit upp ett annat problem som sammanhänger
med dödsboägandet, nämligen att dödsboinstitutet utnyttjas för att
bereda dödsbodelägarna otillbörliga skattelättnader. Den av kommittén föreslagna
lagstiftningen syftar till att undanröja en sådan användning av dödsboinstitutet.
Kommittén åberopar till en början den principiella grunden för
juridiska personers inkomstbeskattning. Reglerna härom utformades av
1924 års skatteberedning som uttalade att inkomstbeskattningen alltid avser
att till sist träffa fysiska personer. Vid enkelbeskattning — dvs. i de fall
när man vill beskatta inkomsten antingen hos den juridiska personen eller
hos dess intressenter och inte hos båda — borde därför enligt beredningens
mening, om beskattningen lades på den juridiska personen, dennas inkomst
beskattas så att den träffades med samma skatt som rätteligen borde träffat
intressenterna om dessa hade beskattats direkt. Kommittén understryker
att denna princip numera inte är tillgodosedd när det gäller beskattningen
av dödsbon. I många fall är det nämligen till följd av i första hand skatteskalornas
progression förenat med avsevärda fördelar att låta skatten träffa
dödsboet i stället för dess delägare. Gällande beskattningsregler bör, anser
kommittén, därför ändras så att den nämnda principen blir tillämplig även
beträffande dödsbon. Detta föreslås ske genom att bestämmelserna för beskattning
av handelsbolag görs tillämpliga på dödsbon med inkomst eller förmögenhet
av viss storlek.
Från remissinstansernas sida har inte framförts några erinringar mot
kommitténs principiella ståndpunkt. Däremot har rests vissa invändningar
av främst praktisk och taxeringsteknisk art mot kommitténs förslag. Vidare
hävdas på en del håll att åtgärder för att hindra skatteflykt i fråga om dödsbon
knappast är så angelägna att de inte kan anstå i avbidan på en översyn
av dödsbonas ställning i civilrättsligt hänseende.
88
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
Enligt min mening är den ståndpunkt skatteflyktskommittén intagit principiellt
riktig. Det kan inte anses tillfredsställande att delägare i dödsbo kan
skaffa sig skattelättnader genom att underlåta att skifta boet sedan den
egentliga boutredningen avslutats. De föreslagna reglerna är ägnade att skapa
ökad likformighet i beskattningen. Från rättvisesynpunkt kan därför någon
befogad invändning inte göras mot dem. Som jag nyss nämnde bygger
kommunalskattelagen när det gäller beskattningen av juridiska personer,
däribland dödsbo, egentligen på tanken att skatten skall motsvara vad delägarna
haft att erlägga i skatt om de beskattats direkt.
Vad beträffar de civilrättsliga reglerna rörande dödsbo återfinns dessa i
18—24 kap. ärvdabalken. De leder sitt ursprung från 1933 års lag om boutredning
och arvskifte. Härifrån överfördes de år 1958 i princip oförändrade
till ärvdabalken. Enligt vad jag inhämtat av chefen för justitiedepartementet
kan en översyn av bestämmelserna inte räknas till de mera angelägna
lagstiftningsuppgifterna, särskilt som reglerna synes vara väl avvägda
för dödsbon som inriktas på att endast avveckla den avlidnes ekonomiska
förhållanden och därför upplöses efter kort tid. Mot bakgrunden
härav får en reviderad civilrättslig dödsbolagstiftning anses så avlägsen
att den inte kan med fog åberopas mot en ändrad skattelagstiftning på området.
Ett par remissinstanser papekar att dödsboet är en bra och smidig förvaltningsform
och att det inte kan vara något samhällsintresse att tvinga
fram en upplösning av skatterättsliga skäl. I vissa fall stadgas i lag hinder
mot skifte. Det åberopas också att det kan finnas legitima skäl att underlåta
att dela boet. Sa kan t. ex. vara fallet om ett dödsbo driver en näringsverksamhet
av något slag. Ofta förekommer, framhåller man, att ett dödsbo
fortsätter att driva den avlidnes rörelse. Om den ifrågasatta lagstiftningen
genomförs uppkommer kanske ekonomiska svårigheter för de efterlevande
med påföljd att de tvingas att upphöra med verksamheten. Särskilt motiverat
sägs det vara att inte framtvinga en delning av boet i de fall där dödsbodelägarna
är efterlevande make och omyndiga barn. Enligt familjerättskommitténs
mening skulle det nu diskuterade förslaget strida mot strävandena
att förbättra efterlevande makes ställning. Sammanlevnad i oskiftat bo är,
framhåller denna kommitté, en mycket naturlig ordning så länge efterlevande
make är i livet och ogift. Om barnen emellertid skulle beskattas för andel
av boet torde de komma att bli mindre benägna att låta boet förbli oskiftat.
Lagstiftningen i fråga skulle också motverka de aktuella strävandena på
familjerättens område att närma den svenska lagstiftningen till vad som
gäller i Danmark, Island och Norge där efterlevande make i stor utsträckning
sitter i orubbat bo.
I anledning av dessa invändningar vill jag anföra följande.
Det huvudsakliga syftet med de föreslagna beskattningsreglerna är att förhindra
skatteundandragande eller med andra ord att skapa likformighet i
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1066
beskattningshänseende mellan dödsbodelägare och andra skattskyldiga. Det
förhållandet att en verksamhet bedrivs av ett dödsbo är inte någon godtagbar
grund för skattelättnader. En tillämpning av beskattningsreglerna för
handelsbolag på rörelsedrivande dödsbo kan inte antas medföra alltför stora
svårigheter. Det bör nämligen ihågkommas att handelsbolag i allmänhet
driver rörelse och att problemet med att viss del av vinsten måste kvarhållas
i rörelsen har minst samma aktualitet i flertalet vanliga handelsbolag
som hos rörelsedrivande dödsbo. Ändå har ingen allvarligare kritik riktats
mot de hittillsvarande reglerna för beskattning av handelsbolag.
Farhågorna för att den tillämnade lagstiftningen skulle försämra efterlevande
makes möjligheter att sitta kvar i orubbat bo synes mig vara betydligt
överdrivna. De nu gällande reglerna kommer nämligen vid ett genomförande
av reformen även framdeles att vara tillämpliga pa det alldeles övervägande
antalet dödsbon. De föreslagna reglerna skall således — i den utformning
jag vill ge dem — avse endast dödsbon med en taxerad inkomst
av 10 000 kr. eller däröver eller med en skattepliktig förmögenhet överstigande
100 000 kr. Antalet dödsbon av denna storlek torde enligt beräkningar
som utförts av skatteflyktskommittén uppgå till endast ca 5 %
av det totala antalet dödsbon. Men även dessa dödsbon kommer enligt förslaget
att under en viss antagen normaltid för avvecklingen av dödsboförvaltningen
att vara underkastade äldre regler. Förslaget tar således vederbörlig
hänsyn till dödsbodelägarnas intresse att i denna egenskap under viss
tid behandlas som en enhet i beskattningshänseende. Därjämte ges vissa
möjligheter till dispens från de nya bestämmelserna. De efterlevande kommer
således att beredas god tid att avveckla boet och att inrätta sig efter de
nya förhållandena.
Det har gjorts gällande att den förevarande frågan statsfinansiellt är av
begränsat intresse och att lösningen därav kunde anstå i avbidan på en översyn
av de civilrättsliga reglerna. Enligt min mening är dock de fall där dödsboinstitutet
utnyttjas i skatteundandragande syfte tillräckligt många för att
motivera den föreslagna lagstiftningen även från fiskalisk synpunkt. Jag vill
erinra om att skatteflyktskommitténs undersökningar visar att dödsbon, särskilt
bon med större förmögenhet, i betydande omfattning behålls oskiftade
längre tid än som i allmänhet betingas av själva boutredningen och vidare
att antalet oskiftade dödsbon ökar. Särskilt anmärkningsvärt är att dödsboformen
tycks användas för att nedbringa förmögenhetsskatten. Såsom kommittén
framhållit är antalet rcduktionsfall, dvs. fall där den beskattningsbara
förmögenheten enligt 9§ förordningen om statlig förmögenhetsskatt
skall reduceras, exceptionellt stort beträffande dödsboförmögenheter, om
man jämför med förmögenheter i allmänhet. Medan endast 3 å 4 % av värdet
av förmögenheterna i allmänhet blir föremål för reducering, ligger motsvarande
siffra för dödsboförmögenheterna mellan en fjärdedel och en tredjedel
av värdet.
90
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
Såväl skatteflyktskommittén som ett par remissinstanser har pekat på det
förhållandet att ett förmögenhetsförvärv t. ex. genom upplösning av dödsbo
någon gång kan medföra att förvärvarens årliga skattebelastning ökar med
större belopp än den inkomstökning förvärvet medför. Detta uppges vara en
inadvertens i skattesystemet som leder till olika arrangemang från de skattskyldigas
sida i skattelindrande syfte. Det hävdas från dessa remissinstansers
sida att skattereglerna inte bör ändras så att denna inadvertens får ökad
betydelse. Den gjorda invändningen är enligt min mening inte tillräckligt bärande
för att berättiga till avkall på kravet om principiell likformighet i beskattningshänseende
mellan dödsbodelägare och andra skattskyldiga. En
ändrad lagstiftning enligt skatteflyktskommitténs förslag kommer f. ö. att
till alldeles övervägande del avse fall där invändningen saknar all relevans.
I några fall har remissinstanserna ställt sig kritiska till förslaget av det
skälet att det kan väntas öka taxeringsarbetet. Det kan inte bestridas att reformen
kommer att medföra ett visst merarbete för både skattskyldiga och
taxeringsmyndigheter men genom den utformning reformen föreslås få har
enligt min mening detta merarbete begränsats så långt det är möjligt utan
att syftet går förlorat. Jag återkommer till denna fråga senare.
Slutligen vill jag till stöd för mitt förslag åberopa att dödsboägandet som
jag inledningsvis nämnde visat sig vara till hinder för en önskvärd rationalisering
av jordbruket och skogsbruket. Detta sammanhänger med de svårigheter
som orsakas av att dödsbodelägarna måste vara eniga om varje åtgärd
och att förvaltningen av boet alltså måste utövas av delägarna gemensamt.
Om man vill fullt ut undanröja det hinder för rationaliseringsverksamheten
som dödsbona utgör fordras visserligen ett mer radikalt grepp än vad
en reform på skatteområdet kan innebära. En viss gynnsam effekt bör dock
reformen ha även om den endast omfattar ett begränsat antal dödsbon.
Formen för beskattning av dödsbo
Den avsedda beskattningseffekten — att träffa dödsboet med samma
skatt som rätteligen bort träffa dess delägare — bör såsom skatteflyktskommittén
föreslagit lämpligen åstadkommas genom att dödsboet i beskattningshänseende
likställs med handelsbolag. Boets verksamhet skall
således vid beskattningen anses bedriven av dödsboet som sådant men dess
inkomst och förmögenhet taxeras hos delägarna i förhållande till deras
andelar i boet.
Det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker kommitténs
förslag i princip. Från några håll anförs emellertid betänkligheter. Därvid
framhålls att det skulle vara olämpligt att i fråga om dödsboet använda
reglerna för beskattning av handelsbolag eftersom dödsboet är en påtvingad
gemenskap medan handelsbolaget är en frivillig sådan. Särskilt åberopas
att svårigheter möter att fastställa delägares andel. Om man bestämmer
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
såsom huvudregel, att boets inkomst och förmögenhet skall fördelas efter
vad enligt lag och testamente belöper på delägarna, och godkänner en ändrad
fördelning endast på grundval av vissa kvalificerade överenskommelser
på sätt jag förordar i det följande bör det inte uppkomma några allvarliga
svårigheter att bestämma andelarna. Om det hör till vanligheten
att dödsbodelägare inte närmare känner till hur stor hans andelsrätt
i boet är, synes mig detta vara ytterligare ett skäl att påskynda dödsbogemenskapens
hävande. Inte heller kan, såsom en remissinstans synes hävda,
det förhållandet att lön eller annan ersättning utgått till delägare hindra att
dödsboet beskattas på sätt föreslagits. Enligt punkt 9 av anvisningarna till
32 § kommunalskattelagen medför visserligen behandling av dödsbo som
handelsbolag att lön eller annan ersättning för utfört arbete som utgått till
delägare anses uppkommen i samma förvärvskälla som boets inkomst härflutit
ur. Den härav föranledda komplikationen synes mig inte vara något
avgörande skäl mot reformen.
En remissinstans anser att handelsbolagsformen är mindre lämplig av
den anledningen att den skulle innebära att delägarna skulle bli beskattade
för dödsboets inkomster även om dessa inte kunnat delas ut. De nu föreslagna
reglerna föranleder i realiteten knappast någon ändring i detta avseende.
Medan dödsboet tidigare var skattskyldig! för inkomsten vare sig
den fick stå inne i företaget eller inte, kommer skattskyldigheten för dödsboets
vinst i framtiden — om förslaget genomförs att åvila delägarna i
boet, hur än vinsten används av dödsboet och oberoende av vad delägarna
lyft av denna.
Av det anförda torde framgå att jag för egen del ansluter mig till kommitténs
förslag att reglerna för beskattning av handelsbolag görs tillämpliga
på dödsbon. I det följande tar jag upp frågan från vilken tidpunkt
dödsboet skall underkastas de nya reglerna och om reglerna skall tillämpas
på dödsbon oavsett storleken av deras inkomst och förmögenhet. Redan
i detta sammanhang vill jag emellertid fästa uppmärksamheten på reglerna
om inkomstbeskattningen av fideikommissbo. Enligt förordningen
den 6 december 1963 (nr 587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo,
m. m., skall fideikommissbo i beskattningshänseende anses som oskiftat
dödsbo. Någon anledning att av skatteflyktsskäl ändra denna lagstiftning
föreligger naturligtvis inte. Lagen den 6 december 1963 (nr 583) om avveckling
av fideikommiss föreskriver som huvudregel att fideikommisset
skall upphöra när innehavaren avlider. Fideikommissegendomen skall fördelas
mellan den avlidnes efterträdare, arvingar och testamentstagare. Avvecklingen
sker under medverkan av en särskild nämnd. Fideikommissboet
är i inkomstskattehänseende hell skilt från dödsboet efter den avlidne
fideikommissarien. I författningstexten bör för tydlighets skull anges att de
nu föreslagna reglerna inte avser fideikommissbo.
Skatteflyktskommittén utgår från att dödsboets inkomster regelmäs -
92
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
sigt fördelas mellan delägarna efter det förhållandet vari de äger del i
boet enligt gällande arvs- och testamentsregler. Givetvis skall arvsavsägelse
beaktas. Om delägarna överenskommit om särskild fördelning skall
likaså denna godtas. Ett par remissinstanser har anmält missnöje med
förslaget i detta avseende. De anser att den förutsatta obegränsade möjligheten
till överenskommelse i fråga om fördelningen av inkomsten inbjuder
till missbruk. Man skulle bl. a. öppna vägen för att temporärt överflytta
kapital och avkastning på minderåriga. Jag delar i viss utsträckning
denna uppfattning och föreslår den ändringen i kommitténs förslag att som
delägares andel skall anses vad enligt lag och testamente belöper på honom
av boets behållning, om inte annat föranleds av arvsavsägelse eller av överenskommelse
om sammanlevnad i o-skiftat bo. Till skattepliktig inkomst
skall givetvis inte hänföras vad delägare erhållit genom utskiftning av den
avlidnes efterlämnade tillgångar.
Riksskattenämnden anser att man för att undvika tveksamhet bör införa
en regel i 47 § kommunalskattelagen att garantibelopp för fastighet som
tillhör oskiftat dödsbo skall beskattas hos delägarna på samma sätt som
boets inkomst. I anledning härav vill jag hänvisa till 53 § 2 mom. samma
lag som föreskriver att handelsbolag inte skall taxeras utan att dess
inkomst och garantibelopp skall hänföras till de särskilda delägarnas inkomst
med belopp som för envar motsvarar hans andel av bolagets inkomst
och garantibelopp. Enligt det nu föreliggande förslaget skall i vissa
fall beträffande dödsbo tillämpas vad som gäller om handelsbolag. Bestämmelse
härom är avsedd att inflyta i 53 § 3 mom. kommunalskattelagen.
Eftersom någon föreskrift i 47 § av den art riksskattenämnden föreslagit
inte ansetts erforderlig i fråga om delägare i handelsbolag synes någon
sådan inte heller påkallad beträffande delägare i dödsbo som i skatterättsligt
hänseende skall anses som handelsbolag. Den föreslagna bestämmelsen
i 53 § 3 mom. innebär också — såsom jag nyss antydde — att stadgandet
i punkt 9 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen blir tillämpligt.
I detta sammanhang bör påpekas att oskiftat dödsbo kan vara skattskyldig!
enligt förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt.
Genom hänvisningen i 6 § denna förordning blir de nu föreslagna reglerna
att dödsbo i vissa fall skall behandlas som handelsbolag tillämpliga
även vid taxering till allmän varuskatt. Sådan skatt kan således komma
att debiteras delägare i dödsbo i stället för boet om förutsättningar för handelsbolagstaxering
föreligger vid inkomstbeskattningen. Dödsbodelägarna
har emellertid möjlighet enligt 12 § 2 mom. varuskatteförordningen i dess
lydelse genom förordningen den 3 juni 1965 (nr 157) att få varuskatten
påförd endast en dödsbodelägare om det av praktiska eller andra skäl är
lämpligt.
Skatteflyktskommittén föreslår att den omständigheten att dödsbo i beskattningshänseende
behandlas som handelsbolag inte skall medföra för
-
93
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
lust av avdrag som boet annars varit berättigat till. Rätten till avdrag skulle
alltså övertas av dödsbodelägarna. En regel av denna innebörd föreslås
i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen och i 7 § förordningen om
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. De föreslagna bestämmelserna
avser i första hand att möjliggöra för dödsbodelägarna att utnyttja
kommunalskatteavdrag och förlustavdrag.
Några remissinstanser går längre och förordar en generell rätt för dödsbodelägare
att erhålla avdrag för kommunalskatt och vissa avgifter som
påförts avliden person eller hans dödsbo och som inte kan utnyttjas som
avdrag hos dödsboet till följd av dess avveckling. Kommittén har berört
detta problem men har såsom framgår av vad jag förut anfört inte ansett
sig böra lägga fram förslag till annan utsträckning av avdragsrätten än
som direkt betingas av kommitténs förslag i övrigt.
För egen del får jag beträffande denna fråga anföra följande. Grunden
för mitt förslag att vissa dödsbon efter någon tid skall behandlas såsom
handelsbolag är att sådana bon egentligen hade kunnat skiftas. Förslaget
avser inte minst att skapa ökad likformighet i beskattningen. Enligt min
mening bör man under sådana förhållanden inte sätta dödsbon som frivilligt
skiftas i sämre läge än sådana dödsbon som lever kvar och underkastas
de föreslagna reglerna. Detta skulle emellertid bli fallet om skatteflyktskommitténs
förslag följdes. Kommitténs förslag innebär också en förmånligare
behandling av stora dödsbon som behandlas enligt handelsbolagsreglerna
i jämförelse med mindre dödsbon som beskattas enligt nu gällande
regler.
Enligt min mening motiverar inte mitt förslag till ändrade regler för beskattning
av dödsbo någon utsträckning av rätten till förlustavdrag. Något
mera tveksam ställer jag mig när det gäller avdragsrätten för kommunalskatt.
En eventuell avdragsrätt bör emellertid av skäl som jag nyss antydde
inte begränsas till dödsbon som beskattas som handelsbolag utan även omfatta
dödsbon — oavsett storlek — som slutligt skiftas. Såsom skatteflyktskommittén
framhållit är dock åtskilliga praktiska problem — som är outredda
_ förenade med en allmän avdragsrätt. Härtill kommer att frågan
om en omläggning av avdragsrätten för kommunalskatt torde komma att
aktualiseras av källskatteutredningen enligt vad jag under hand erfarit.
Eftersom det finns skäl att anta att den ifrågasatta avdragsrätten blir tillgodosedd
genom en sådan omläggning vill jag inte nu föreslå den komplikation
av skattesystemet som en generell avdragsrätt innebär.
Svenska bankföreningen påpekar att kommitténs förslag kan leda till
skärpt beskattning när det gäller tillämpningen av 1951 års förordning angående
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst. Enligt
bankföreningen bör den möjlighet till skattelindring som förordningen erbjuder
inte gå förlorad genom att dödsboet beskattas som handelsbolag.
Jag vill i anledning bärav erinra om alt nyssnämnda förordning avser
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
att möjliggöra skattelindring i sådana fall då beskattningsreglerna annars
skulle medföra direkt obilliga konsekvenser för den skattskyldige. Om
dödsbodelägare, som är skattskyldig för dödsboets inkomst, skall komma i
åtnjutande av särskild skatteberäkning, beror alltså på om han själv uppfyller
de i förordningen givna förutsättningarna. Att hänsyn i förevarande
avseende således skall tas till delägarens och inte till dödsboets situation
är helt i överensstämmelse med syftet med skatteflyktskommitténs förslag
som ju är att träffa delägarna med den skatt som skulle utgått om boet
varit skiftat. Det kan inte anses inkonsekvent att medge dödsbodelägarna
rätt till förlustavdrag men inte rätt till särskild skatteberäkning vid ackumulerad
inkomst. Den förra rättigheten måste bedömas med hänsyn till
dödsboets förhållanden eftersom fråga är om kvittning av förluster och
inkomster i en av detta bedriven verksamhet medan den senare rättigheten
på nu angivet skäl bör bedömas med hänsyn till den skattskyldiges
förhållanden.
Dödsbo som självständigt skattesubjekt
Skatteflyktskommittén har föreslagit att dödsboet skall taxeras på samma
sätt som handelsbolag fr. o. m. det taxeringsår som infaller närmast
efter utgången av det fjärde kalenderåret efter det kalenderår varunder
dödsfallet inträffade. Härigenom blir boet i regel beskattat enligt nu gällande
bestämmelser under en tid av tre år. Enligt förslaget äger riksskattenämnden
ge dispens från det föreslagna stadgandet.
Bland remissinstanserna är meningarna på denna punkt delade. Man
anser på en del håll att avvecklingstiden är för kort, på andra att den är
för lång. De flesta instanserna har dock inte haft något att invända mot
förslaget.
Jag anser mig kunna instämma i skatteflyktskommitténs uppfattning
att det endast i undantagsfall fordras längre tid än tre år för att slutligt
avveckla förvaltningen av ett dödsbo. Till denna uppfattning har också
bl. a. Sveriges advokatsamfund anslutit sig. Möjligen kan den föreslagna
avvecklingstiden anses väl lång eftersom det även i dödsbon med stor behållning
i allmänhet torde gälla att de utan olägenhet kan avvecklas på
kortare tid. Det torde således vara klart att kommitténs förslag ger det helt
övervägande antalet dödsbon skäligt rådrum för avveckling. Skulle det i
enstaka fall visa sig att den föreslagna tidrymden är otillräcklig för avvecklingen
kan riksskattenämnden enligt kommitténs förslag — som jag inte
har något att erinra mot — medge dispens från bestämmelsen i fråga.
Jag anser mig böra understryka kommitténs uttalande att de föreslagna
reglerna inte innebär att dödsbon med endast en delägare utan vidare skall
beskattas som självständigt skattesubjekt under de tre närmaste åren efter
95
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
dödsfallsåret. I enmansdödsbon fordras vanligen inte någon särskild delningsförrättning
genom arvskifte e. d. och sådant bo torde i praxis anses
upplöst i och med att dödsboförvaltningen avslutats. Såsom kommittén framhållit
är förslaget tillämpligt på dödsbon. Frågan huruvida ett dödsbo föreligger
får liksom hittills avgöras efter civilrättsliga grunder.
Inkomst- och förmögenhetsgränserna
I och för sig är det enligt kommitténs mening önskvärt att de nya reglerna
kunde tillämpas på alla dödsbon. Av praktiska skäl finner kommittén
detta emellertid knappast lämpligt. Skulle även mindre dödsbon innefattas
i reformen, uppstår nämligen betydande merarbete både för de
skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna utan att skatteintäkterna
för staten i nämnvärd mån ökas. Kommittén föreslår därför att lagstiftningen
skall omfatta endast dödsbon med skattepliktig förmögenhet över
100 000 kr. eller en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst över 10 000
kr.
Även på denna punkt är remissinstansernas meningar delade.
Ett av de skäl som anförts mot den föreslagna gränsdragningen, som
ju innebär att flera system tillämpas för dödsbobeskattningen, är att den
skulle strida mot en av huvudprinciperna i beskattningen, nämligen kravet
på likformighet. Denna invändning visar sig emellertid vid närmare granskning
inte hållbar. Genom att beskatta större dödsbon efter handelsbolagsreglerna
undanröjer man en betydande möjlighet till skatteflykt och åstadkommer
man större likformighet i beskattningen av delägarna i dessa bon
jämfört med andra skattskyldiga i samma inkomst- och förmögenhetsläge.
Att man på grund av taxeringstekniska svårigheter tvingas att begränsa
reglernas räckvidd är enligt min mening inte något avgörande skäl mot reformen.
I små dödsbon har likformighetssynpunkten mindre betydelse eftersom
skattebelastningen i stort sett blir densamma oavsett om de hittillsvarande
eller de föreslagna reglerna tillämpas.
Flera remissinstanser anser att de taxeringstekniska komplikationerna
är stora och att de underskattats av skatteflyktskommittén. Å andra sidan
menar några remissinstanser att svårigheterna överdrivits. En instans
finner t. o. m. en gränsdragning av skattetekniska skäl omotiverad.
De svårigheter man i första hand pekar på från remissinstansernas sida
är de som föranleds av att delägarna i ett dödsbo inte sällan är bosatta på
skilda orter. Detta skulle föranleda ett vidlyftigt underrättelseförfarande
och innebära stora risker för oriktiga taxeringar. En särskild registrering
av dödsbon och deras delägare skulle bli nödvändig. Speciella svårigheter
skulle uppstå när taxeringsnämnderna har skilda uppfattningar om
vem som skall taxeras, dödsboet eller delägarna. Mot beloppsgränserna
96
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
åberopas också svårigheterna för dödsbodelägarna alt före beskattningsåret,
t. ex. vid -avgivandet av preliminär självdeklaration, bedöma om gränserna
kommer att överskridas eller inte.
Det kan inte förnekas att de föreslagna beskattningsreglerna kommer
att medföra ett visst merarbete för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.
Dessa svårigheter bör dock inte överdrivas. Antalet dödsbon
med kvarlåtenskap överstigande 100 000 kr. var enligt skatteflyktskommitténs
undersökningar relativt litet eller ca 5 000 vid 1962 års taxering.
Genom fastighetstaxeringsvärdenas höjning och andra förhållanden kan det
antas ha blivit större men dock inte så stort att det påverkar bedömningen,
särskilt inte som effekten av den reform jag nu föreslår bör bli en kraftig
nedgång av antalet.
Den uppgifts- och underrättelseskyldighet som är en förutsättning för
de nya reglernas tillämpning synes mig inte hli alltför betungande. För
taxeringsnämndernas del innebär förfarandet i stort sett endast att man tilllämpar
vad man redan prövat i praktiken beträffande handelsbolag. Såvitt
är känt har taxeringssystemet för sådana bolag hittills fungerat tillfredsställande.
Vanligen torde inte heller svårigheterna för dödsbodelägarna att
i förväg bedöma om gränserna kommer att överskridas eller inte att bli
särskilt stora, i all synnerhet som man kan göra denna bedömning mot
bakgrunden av dödsboets verksamhet under ett antal år efter dödsfallet.
Om man gör lagstiftningen tillämplig på alla dödsbon blir merarbetet
för taxeringsmyndigheterna avsevärt större. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att enligt en undersökning, som verkställdes av arvsskattesakkunniga
och som redovisas i skatteflyktskommitténs betänkande (SOU
1963:52 s. 242), dödsbon med en kvarlåtenskap av högst 100 000 kr. utgjorde
inte mindre än 95,6 % av totala antalet dödsbon enligt de under tiden
den 1 juli 1954—den 30 juni 1955 inregistrerade bouppteckningarna. Härav
var antalet dödsbon i skiktet 50 000—100 000 kr. ungefär dubbelt så
stort som antalet med en förmögenhet över 100 000 kr. Redan att sänka
förmögenhetsgränsen till 50 000 kr. skulle således innebära en tredubbling
av antalet dödsbon som faller inom ramen för den tänkta lagstiftningen.
Antalet dödsbon i skiktet 50 000—100 000 kr., som inte skiftas
inom ett par år efter dödsfallet, är förmodligen proportionsvis väsentligt
mindre än för större dödsbon. Men det kan dock befaras att en sänkning
av förmögenhetsgränsen skulle leda till ökning av antalet dödsbon, som
skulle behandlas såsom handelsbolag eller begära dispens från sådan behandling.
Härigenom skulle taxeringsmyndigheternas arbete öka i förhållande
till kommittéförslaget. Att slopa eller väsentligt sänka beloppsgränserna
synes mig därför med tanke på de taxeringstekniska konsekvenserna
vara betänkligt.
Beloppsgränserna bar emellertid diskuterats även från andra synpunkter.
Ett par remissinstanser understryker att föga står att vinna från fiska
-
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 är 1966
lisk synpunkt på att tillämpa handelsbolagsreglerna på dödsbon med små
inkomster eller liten förmögenhet. Inkomstgränsen sägs i praktiken knappast
komma att få någon verkan.
Av den statistik kommittén låtit göra framgår att en höjning av förmögenhetsgränsen
till 200 000 kr. skulle medföra en väsentlig begränsning av
antalet dödsbon som skulle falla under den föreslagna lagstiftningen. Ur
taxeringsteknisk synpunkt är detta visserligen till fördel. Men av kommitténs
exempel på skatteundandragandets storlek i dödsbon av olika storlek
framgår också tydligt att skatteeffekten i dödsbon av denna storlek är alltför
hög för att kunna godtas ur likformighets- och rättvisesynpunkt. Av
vad jag nu har anfört framgår att jag anser den av skatteflyktskommittén
förordade förmögenhetsgränsen väl avvägd. Vad beträffar inkomstgränsen
har påtalats av en remissinstans att den ligger så högt att den knappast
kommer att få någon verkan. Från något håll har behovet av en inkomstgräns
ifrågasatts. För att undvika skatteflyktsåtgärder är det enligt min
mening nödvändigt med både en inkomstgräns och en förmögenhetsgräns.
Var inkomstgränsen skall sättas är tveksamt. Jag medger att en gräns vid
10 000 kr. förefaller gynnsam i jämförelse med förmögenhetsgränsen och
att viss risk föreligger att dödsbon, som har förmögenhet under den föreslagna
gränsen, tillförs inkomster upp till inkomstgränsen med hänsyn till
möjligheten till lindring i progressionen. Jag anser mig emellertid åtminstone
tills vidare kunna godta den inkomstgräns som föreslagits av skatteflyktskommittén.
Såsom skatteflyktskommittén förordat bör förmögenhetsgränsen anknyta
till storleken av den skattepliktiga förmögenheten och inte till den
beskattningsbara förmögenheten eftersom i annat fall reduktionsregeln i 9 §
förordningen om statlig förmögenhetsskatt skulle inverka. Att såsom en
remissinstans ifrågasatt låta förmögenhetsgränsen automatiskt anknyta
till ändringarna i den allmänna beloppsgränsen för fysiska personers beskattningsbara
förmögenhet, som numera är 100 000 kr., anser jag inte
påkallat. Det synes mig lämpligare att vid en ändring av sistnämnda gräns
särskilt undersöka om detta även motiverar att den nu föreslagna förmögenhetsgränsen
ändras. *
Några remissinstanser har till behandling tagit upp det förhållandet att
ett dödsbo — beroende på storleken av dess förmögenhet eller dess inkomst
— ett år kan komma att beskattas som dödsbo, ett annat år som handelsbolag.
De hävdar att i princip bör gälla att oskiftat dödsbo som vid ett års
taxering likställts med handelsbolag vid därefter följande års taxeringar
behandlas på samma sätt, oberoende av om under de senare åren förmögenhets-
eller inkomstgränsen uppnåtts eller inte. Flera skäl skulle tala för
en sådan utformning av bestämmelserna. Bl. a. torde det för flertalet av
de dödsbon som det här blir fråga om vara möjligt att slutföra avvecklingen
under en period av fyra å fem år. Inte heller anser man det lämpligt att,
4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr S6
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
såsom kommittén föreslagit, ge möjlighet till dispens från de föreslagna
reglerna om någon beloppsgräns tillfälligtvis överskridits. Därigenom skulle
man nämligen underlätta uppskov med avveckling av dödsbo. Dispensmöjligheten
i dessa fall skulle också i hög grad försvåra taxeringsnämndernas
arbete.
Jag delar den av remissinstanserna på denna punkt anförda kritiken.
Otvivelaktigt är det ur praktisk synvinkel önskvärt att reglerna utformas
så att det dödsbo som en gång överskridit någon av de angivna beloppsgränserna
för framtiden beskattas som handelsbolag. Dispens från de föreslagna
reglerna bör således inte medges enbart av det skälet att endera
gränsen eller båda gränserna skulle ha tillfälligtvis överskridits. Man vinner
därigenom en klar linje i beskattningen och man undviker en förhållandevis
stor grupp dispensärenden, som inte kan anses särskilt ömmande.
Jag vill också understryka att den av kommittén föreslagna regeln på
denna punkt knappast är i linje med lagstiftningens syfte.
Något behov av att ordna med särskild registrering av dödsbon anser jag
inte föreligga. Jag vill tillägga att dödsbo skattemässigt aldrig byter hemortskommun.
Enligt 66 § kommunalskattelagen har boet samma hemortskommun
som den avlidne. Detta förhållande bör underlätta kontrollmöjligheterna.
Dispensmöjligheter
Skatteflyktskommittén föreslår att riksskattenämnden skall få befogenhet
att i vissa fall medge undantag från de nya bestämmelserna. Bakom
denna dispensregel ligger det förhållandet att skifte av dödsbo under vissa
omständigheter kan visa sig olämpligt eller inte möjligt. Kommittén anger
som exempel på sådana fall att oklarhet råder om vem som är att anse som
dödsbodelägare, att äganderätten till boets förmögenhet eller del därav är
svävande samt att dödsbo tillfälligt överskridit den föreskrivna inkomstoch
förmögenhetsgränsen. Som framgår av vad jag nyss sagt har jag föreslagit
att dispens inte skall ifrågakomma i det sistnämnda fallet. I övrigt
vill jag i fråga om de föreslagna dispensreglerna anföra följande.
Mot dispensförfarandet riktas kritik från en del remissinstansers sida.
Invändningarna är delvis av principiell natur. En remissinstans understryker
sålunda att dispensbestämmelserna medför ett osäkerhetsmoment i
den föreslagna lagstiftningen och anser det lämpligare att dispensfallen
anges direkt i lagtexten. Jag kan visserligen i princip dela denna uppfattning
men eftersom det inte torde vara möjligt att precisera alla tänkbara
undantagsfall är det nödvändigt att ge dispensregeln en allmän karaktär. I
likhet med kommittén finner jag det vara en fördel att beskattningsreglerna
utformas så att hänsyn kan tas till speciella omständigheter. Jag har därför
principiellt inget att erinra emot kommitténs förslag i förevarande avseende.
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Den allmänna utformning som kommittén gett regeln om dispens —
sådan kan meddelas »om särskilda skäl föranleda därtill» — finner jag i sak
godtagbar. Jag kan också instämma i kommitténs uttalande att vid bedömningen
av om dispens bör ges eller inte bör gälla att mot varandra skall vägas
å ena sidan det fiskaliska intresset av att uppdela boets egendom och
förmögenhet på delägarna och å andra sidan svårigheterna att göra en sådan
uppdelning.
Det har på en del håll gjorts gällande att det föreslagna dispenssystemet
är svårhanterligt och arbetskrävande. Ett par remissinstanser vänder sig
särskilt mot att partiell dispens kan ges, t. ex. när äganderättsförhållandena
är klara beträffande en del av dödsboets inkomst och förmögenhet men
svävande beträffande en annan del. Enligt min mening kan man anta att
handläggningen av dispensärendena inte blir så betungande att den får
någon större betydelse för det praktiska taxeringsarbetet eftersom de nya
bestämmelserna, om de godtas, kommer att bli tillämpliga på ett relativt
begränsat antal dödsbon. Jag vill också understryka kommitténs uttalande
att dispens bör meddelas restriktivt. Å andra sidan bör det av praktiska
skäl knappast komma i fråga att medge endast partiell dispens.
En remissinstans hävdar att dispens normalt bör ges dödsbon i vilka
ingår delägare under 21 år. Som skäl härför åberopas att bestämmelsen
att dödsbo skall beskattas som handelsbolag i vissa fall kan leda till att
dessa delägares föräldrar får en orimligt hög skattebelastning, beroende på
att samtaxering i vissa fall skall ske av föräldrarnas och barnens föi mogenhet.
Jag kan inte dela denna uppfattning. Dispens i detta fall skulle uppenbarligen
helt strida mot grundtanken i den föreslagna reformen och principerna
i förordningen om förmögenhetsskatt och leda till att dödsbon konserverades
just av skatteflyktsskäl.
Svenska bankföreningen kritiserar kommitténs uttalande att dispens skall
medges »på framställning av dödsboet eller någon dess delägare». Av förslaget
framgår inte, säger bankföreningen, hur man skall förfara i händelse
oenighet föreligger mellan delägarna i frågan om dispens skall sökas
eller inte. I anledning härav vill jag påpeka att dödsboförvaltningen
utövas gemensamt. Dödsbodelägarna måste alltså vara eniga i dispensfrågan.
Att meddela dispens bör inte vara möjligt om inte alla delägare
biträder ansökan härom, något som kommittén torde ha förutsatt. Skulle
dödsbodelägarna inte kunna enas föreligger som bekant möjlighet att förordna
boutredningsman. Med sitt uttalande maste kommittén ha avsett delägare
som är behörig att fora boets talan.
Kommittén har föreslagit -att riksskattenämnden skall vara dispensmyndighet.
En länsstyrelse anser att det är ändamålsenligare att prövningsnämnden
i det län som liar att handlägga dödsboets taxering till statlig
inkomstskatt tilläggs denna befogenhet. En annan länsstyrelse föreslår
att taxeringsnämnd i vissa fall bör få medge dispens. Eftersom det är av
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
största vikt att likformighet uppnås vid handläggningen av dispensärendena
och risk föreligger för en inte enhetlig bedömning om de skall handläggas
av taxerings- eller prövningsnämnd, finner jag att kommitténs förslag
i förevarande avseende är väl grundat.
Kommittén har inte uttalat sig i frågan när dispensansökan senast skall
vara ingiven till riksskattenämnden. En länsstyrelse framhåller att dispensärendena
kommer att fördröjas om inte en senaste tidpunkt för ansökan
anges. Jag anser det önskvärt att en sådan tidpunkt bestäms. Det torde
knappast vara förenat med någon svårighet för dödsboet att inkomma
med ansökan senast samma dag som boet har att lämna uppgift enligt 38 §
taxeringsförordningen i sin egenskap av handelsbolag. Denna tidpunkt torde
överensstämma med tiden för att lämna deklaration. Med en sådan föreskrift
torde dispensbeskedet normalt kunna beaktas redan vid åsättande av
taxering i första instans. Jag förordar därför en bestämmelse i enlighet härmed.
Om i särskilda fall slutligt avgörande i dispensärendet inte hunnit
meddelas före det taxeringsnämnd avslutat sitt arbete, bör den skattskyldige
genom besvär hålla möjligheten till ändring av taxeringen öppen.
Enligt kommitténs förslag skall talan inte få föras mot riksskattenämndens
beslut i dispensärenden. Gentemot detta förslag är såväl justitiekanslem
som Svenska bankföreningen kritiska och föreslår att talan bör få
föras hos regeringsrätten. Bankföreningen åberopar att riksskattenämnden
här skall utöva en dömande funktion.
När möjligheten att medge dispens i tidigare skattelagstiftning anförtrotts
riksskattenämnden har parterna — den skattskyldige och det allmännas
representanter — icke i något sammanhang fått rätt att överklaga
nämndens beslut. Som exempel kan nämnas den i det föregående berörda
dispensrätten enligt 54 § kommunalskattelagen och den likaså tidigare
nämnda möjligheten för nämnden att överflytta utskiftningsskatteskuld vid
fusion. Riksskattenämnden kan vidare bl. a. medge viss dispens enligt 1960
års provisoriska lagstiftning rörande beskattning av utdelning. Inte heller
beslut i sådant ärende kan överklagas. Enligt min mening föreligger inte
tillräckliga skäl att här bryta mot denna praxis. Nämnden skall enligt den
av mig föreslagna lagstiftningen inte utöva någon dömande verksamhet.
Avgörandet i de nya dispensärendena skall liksom i de hittillsvarande ske
efter billighetsskäl. För sådan diskretionär prövning måste nämnden anses
särskilt lämpad genom sin allsidiga sammansättning. Jag förordar med
hänsyn härtill kommitténs förslag att dispensärendena inte får överklagas.
Uppbördsfrågor m. m.
I princip skall den preliminära skatten så nära som möjligt motsvara
summan av den statliga inkomstskatt, statliga förmögenhetsskatt och
kommunala inkomstskatt, de landstingsmedel och tingshusmedel samt de
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
avgifter som kan antas komma att påföras den skattskyldige på grund av
den årliga taxeringen för inkomst- och förmögenhetsskatt aret efter inkomståret.
För skattskyldiga med B-skatt — som det här i regel gäller — måste inkomsten
under inkomståret och skatten därå beräknas i förväg. Detta
kan stundom möta svårigheter. Härtill skulle, när det gäller dödsbon
om de föreslagna skattereglerna genomförs — komma den speciella svårigheten
att beräkna om dödsboets inkomst eller förmögenhet kommer att
överstiga inkomstgränsen, 10 000 kr. taxerad inkomst resp. förmögenhetsgränsen,
100 000 kr. skattepliktig förmögenhet, överskrids endera gränsen
skall dödsbodelägarna taxeras, i annat fall dödsboet. En felbedömning
i detta avseende medför att den slutliga skatten kommer att påföras annan
skattskyldig än den som erlagt den preliminära skatten. I anledning
härav uppkommer fråga om särskilda föreskrifter är påkallade i uppbördsförordningen
i fråga om avräkning av preliminär skatt mot slutlig
skatt.
I regel torde det inte föreligga några särskilda svårigheter att bedöma
om dödsboets inkomst eller förmögenhet kommer att ligga över eller under
gränserna. Inkomsten och förmögenheten torde med viss säkerhet kunna
bedömas på grundval av de senaste årens resultat. Dödsboet skall ju enligt
de föreslagna bestämmelserna inte taxeras enligt handelsbolagsreglerna
förrän det femte taxeringsåret efter dödsåret. Sker en felbedömning av
situationen föreligger möjligheter till rättelse. Sålunda kan den preliminära
skatten enligt 45 § uppbördsförordningen jämkas när skattskyldig gör sannolikt
att denna kommer att avvika från motsvarande slutliga skatt. För
jämkningsrätten gäller i vissa fall spärregler. Ansökan om jämkning kan
ske under hela inkomståret och under de därefter närmast följande fyra
månaderna. Skattskyldig äger under vissa villkor återbekomma för mycket
inbetalt skattebelopp utan avvaktan på debitering av den slutliga skatten.
Inbetalning av skatt för den i realiteten skattskyldige — vare sig dödsboet
eller delägarna — kan för undvikande av kvarskatteränta ske t. o. m. den
30 april året näst efter inkomståret. På begäran av dödsbo kan den av dödsboet
erlagda preliminärskatten vid återbetalning i samband med jämkning
tillgodoföras dödsbodelägarna såsom preliminär skatt. Motsvarande
gäller om dödsbodelägare erlagt preliminär skatt och det senare framkommer
att dödsboet skall beskattas för ifrågavarande inkomst.
Om tvist råder om vem som skall påföras skatt för dödsboets inkomst,
dödsboet eller dödsbodelägarna, kan jämlikt 49 § uppbördsförordningen
beviljas anstånd med inbetalning av skatt. Har såväl delägarna som dödsboet
taxerats bör anståndet avse skatten enligt den taxering som kan beräknas
bli undanröjd.
Enligt 27 § 3 mom. uppbördsförordningen skall ränta påföras i vissa
fall när den slutliga skatten överstiger den preliminära skatten. Det kan
if Bihang till riksdagens protokoll 19G6. 1 samt. Nr 85
102
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
givetvis inte anses skäligt att ränta påförs dödsboet i det fall att preliminär
skatt inbetalts av delägarna i boet och dessa liaft skälig anledning att
anta att det var de som skulle komma att skatta för boets inkomster. Detta
gäller också det omvända fallet, när dödsboet inbetalt preliminär skatt och
det visar sig att det är delägarna som är skattskyldiga men inte erlagt någon
sådan skatt. I dessa fall föreligger tydligen skäl att jämlikt 85 § 2
mom. uppbördsförordningen befria skattskyldig från räntepåföljden.
Gällande bestämmelser i uppbördsförordningen synes som framgår av
vad jag nu anfört väl täcka de särskilda situationer som den föreslagna
ändringen av beskattningsreglerna kan ge upphov till. Några särskilda
föreskrifter i anledning av den föreslagna skattereformen finner jag således
i likhet med kommittén inte påkallade. Givetvis bör de lokala skattemyndigheterna
inte vara restriktiva vid tillämpningen av de regler i uppbördsförordningen
som jag här berört. Detta särskilt under den nya lagstiftningens
första tillämpningstid. Likaså bör räntebefrielse för kvarstående
skatt i hithörande fall medges efter tämligen frikostiga grunder.
Några remissinstanser har till diskussion upptagit frågan om ansvaret
för skatter som belöper på dödsboets inkomst och förmögenhet. Enligt
familjerättskommitténs mening bör sålunda dödsboet, åtminstone subsidiärt,
svara för skatter som belöper på dess inkomst och förmögenhet.
I annat fall skulle man kanske bli tvungen att utmäta delägarnas andel i
boet, en procedur som skulle vara mindre önskvärd. Man måste också,
framhålls det vidare, uppmärksamma de svårigheter som möter när delägare
är bosatta utomlands eller är utländska medborgare.
Det förslag som skatteflyktskommittén framlagt innebär att vad som
gäller om handelsbolag skall i vissa fall äga motsvarande tillämpning i
fråga om oskiftat dödsbo, därvid dödsboets inkomst och förmögenhet skall
hänföras till de särskilda delägarna med belopp som för var och en motsvarar
hans andel i boet. Det är alltså delägaren som skall anses ha förvärvat
inkomsten i fråga och som skall skatta för densamma. Dödsboet
som sådant är således inte skattskyldigt. Att under sådana förhållanden
låta dödsboet svara för den skatt som belöper på delägarens andel skulle
strida mot vad i princip gäller i fråga om ansvaret för erläggande av skatt.
Jag anser mig därför inte böra föreslå någon bestämmelse att dödsboet
skall åläggas ansvar för delägarnas skatt.
Inte heller finner jag en sådan bestämmelse påkallad för det fall att delägaren
är utländsk medborgare eller bosatt utomlands. Har skatten inte
kunnat uttas här i riket, får man tillgripa det förfarande som anvisas i
uppbördsförordningen när skattskyldig som upptagits i restlängd vistas
utomlands. Jag kan inte finna att de svårigheter som här kan möta i fråga
om dödsbon är av den art att de skulle kräva särskilda bestämmelser.
103
Ilungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Bankföreningen har tagit npp frågan om de föreslagna reglernas återverkan
på beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Härom vill jag anföra
följande.
Enligt lagen om allmän försäkring grundas rätt till tilläggspension på
inkomst av förvärvsarbete. Taxeringen till statlig inkomstskatt för visst
år läggs till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete för samma år. Med inkomst av anställning avses
den lön som en försäkrad åtnjutit som arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst. Med inkomst av annat förvärvsarbete avses inkomst av här i riket
bedriven rörelse, inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av
den försäkrade samt ersättning i penningar eller naturaförmåner i form
av kost eller bostad för arbete för annans räkning, allt i den mån inkomsten
inte är att hänföra till inkomst av anställning. Om oskiftat dödsbo
taxerats för inkomst av rörelse eller inkomst av jordbruksfastighet som
drivits eller brukats i dödsboets namn, kommer de enskilda delägarna i
dödsboet inte att taxeras för den utdelning de erhåller i egenskap av dödsbodelägare.
Sådan utdelning blir då inte heller pensionsgrundande för delägaren.
En annan sak är att delägaren i vissa fall kan inta ställningen som
anställd hos dödsboet och uppbära lön från detta. Har inkomst av rörelse
eller inkomst av jordbruksfastighet, som brukats, däremot uppburits av
handelsbolag, blir denna inkomst pensionsgrundande för varje bolagsman
till den del han är skattskyldig för inkomsten. Däremot är inte inkomst av
kapital och i regel inte heller inkomst av annan fastighet pensionsgrundande.
Såsom framgår av det anförda grundar i princip endast sådan inkomst
som blivit föremål för taxering till statlig inkomstskatt pensionsrätt. Eftersom
det enligt mitt förslag är delägaren som i vissa fall skall taxeras för
dödsboets inkomst, innebär det att sådan inkomst blir pensionsgrundande
under förutsättning att den är att anse som inkomst av förvärvsarbete.
Att dödsbo i vissa fall skall beskattas som handelsbolag föranleder vissa
ändringar i kommunalskattelagen (53 § 3 mom. samt anvisningarna till
38, 53 och 66 §§), förordningen om statlig inkomstskatt (6 § 3 mom.), förordningen
om statlig förmögenhetsskatt (3 § 1 mom. och 6 § 1 mom.) och i
38 § taxeringsförordningen.
Övergångsbestämmelser
Ett par remissinstanser anser att den föreslagna lagändringen bör kompletteras
med särskilda övergångsbestämmelser för sådana dödsbon där
dödsfallet inträffat före den dag då de nya bestämmelserna skall träda i
kraft.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Jag finner det lämpligt att de nya bestämmelserna tillämpas första gången
vid 1969 års taxering. Detta innebär att de detta år blir tillämpliga på
dödsbon, där dödsfallet ägt rum år 1964 eller tidigare. Härigenom synes
dödsbona beredas erforderlig tid att inrätta sig efter de nya förhållandena.
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
105
Diverse frågor
Inkomstbeskattning vid utdelning och utskiftning från aktiebolag och
ekonomiska föreningar
Kommittén
Enligt kommunalskattelagens bestämmelser skall aktiebolags och ekonomiska
föreningars vinster i princip beskattas två gånger. Det första ledet i
denna dubbelbeskattning uttas hos bolaget eller föreningen och det andra
hos delägarna, när vinsten utdelas till dem. Om vinstmedlen inte tillförs
delägarna utdelningsvägen utan genom utskiftning skall medlen i stället när
det gäller aktiebolag tas till beskattning enligt förordningen om utskiftningsskatt.
I fråga om ekonomiska föreningar effektueras detta andra led i
dubbelbeskattningen vid utskiftning på så sätt att inkomstskatt uttas hos
delägarna i den mån värdet av vad som utskiftas överstiger inbetald insats.
Normalt sker utdelning och utskiftning så att tillgängliga vinstmedel överförs
till delägarna i form av kontanter. Gällande bestämmelser utgår — såsom
naturligt är — från detta förhållande och kommittén har inte observerat
några speciella olösta skatteproblem för dessa fall. Men transaktionen
kan också ske så att säga in natura, dvs. i företaget använda tillgångar överförs
till delägarna.
Kommittén erinrar om att kommunalskattelagen inte innehåller några
regler för sådana fall. I olika utredningssammanhang har emellertid denna
fråga observerats. Man har därvid ansett att utdelning och utskiftning borde
likställas med avyttring i beskattningshänseende. Lagstiftning med detta innehåll
har emellertid inte skett.
Från praxis antecknar kommittén att dubbelbeskattade företags utdelning
av egendom, som utgör varulager eller inventarier, jämställs med a\yttiing
av egendomen. Sådan utdelning föranleder således i princip inkomstbeskattning
hos företaget (riksskattenämndens meddelande 1956:5 nr 5 b). Utskiftningen
behandlas däremot inte som avyttring hos det utskiftande företaget.
Detta är klarlagt beträffande omsättningstillgångar genom nämndens
meddelande 1954: 5 nr 1, och för sådana anläggningstillgångar, vilkas avyttring
skulle medfört skattskyldighet för företaget, genom nämndens meddelande
1958: 1 nr 12. Delägare, som använder utskiftade tillgångar i rörelse,
får uppta dem till saluvärdet, riksskattenämndens meddelande 1956: 5
nr 5 a, trots att eventuell dold reserv inte inkomstbeskattas hos det utskiftande
företaget.
106
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
Vidare erinras om att dubbelbeskattningsprincipen inte gäller för handels-
och kommanditbolag. De betraktas visserligen som juridiska personer
men taxeras inte självständigt utan deras inkomst tas upp till beskattning
hos de särskilda delägarna med belopp som för var och en motsvarar hans
andel i bolagets inkomst. Kommittén uttalar att dessa beskattningsregler
medför att man normalt inte kan tala om utdelning i vanlig mening från
handels- och kommanditbolag, överföring av företagets vinstmedel till delägarna
torde inte i och för sig föranleda beskattning vare sig hos företaget
eller delägarna i vilken form överföringen än sker. Om handelsbolag förvandlas
till enskild firma genom att andelarna under längre tid är förenade
på en hand övergår tillgångar och skulder till handelsbolagets bokförda
värden (RÅ 1955 ref. 41, riksskattenämndens meddelande 1956: 1 nr 14 a).
Om varulager, inventarier, goodwill m. m. överförs från handelsbolaget till
delägarna efter andra värden än handelsbolagets skattemässiga restvärden
torde handelsbolaget anses genom överföringen ha gjort en vinst eller förlust,
som blir skattepliktig resp. avdragsgill för handelsbolagets delägare
(RÅ 1954 not Fi 1417 och 1962 not Fi 932).
Har handelsbolags tillgång efter överföring i delägarens privata ägo inte
längre samma status i beskattningshänseende som tidigare, har i visst fall
överföringen ansetts böra ge anledning till beskattning. Fråga härom uppkom
i ett av regeringsrätten avgjort mål, RÅ 1950 not Fi 605. Fallet gällde
ett handelsbolags värdepapper som hade bokförts såsom omsättningstillgångar
hos bolaget. I samband med bolagets upplösning såldes värdepappren
till ett delägaren närstående företag till pris avsevärt understigande
saluvärdet och bokfördes där såsom kapitaltillgångar. Delägaren ansågs i
detta fall ha förfogat över obeskattade vinstmedel till belopp, motsvarande
viss del av den dolda reserven. På grund av processläget hade regeringsrätten
inte att pröva huruvida hela den dolda reserven bort tas till beskattning.
Med hänvisning till sin redogörelse för praxis framhåller kommittén att
ett klart brott mot kontinuitetsprincipen i rättspraxis sker vid utskiftning
av omsättnings- eller inventarietillgångar från aktiebolag. Enär bedömningen
i praxis torde bli densamma vid utskiftning från ekonomisk förening,
uppstår samma förhållande vid motsvarande förfarande av sådan
skattskyldig. Trots att eventuell dold reserv inte inkomstbeskattas hos det
utskiftande företaget, får delägaren i sin bokföring ta upp den utskiftade
tillgången till saluvärdet. Härigenom omintetgörs definitivt det första ledet i
den dubbelbeskattning, som nu ifrågavarande företags vinstmedel är underkastad.
Att den dolda reserven vanligen träffas av utskiftningsskatt eller,
beträffande ekonomiska föreningar, motsvarande skatt hos delägaren, bör
enligt kommittén inte inverka på bedömningen. Det gäller nämligen då andra
ledet i dubbelbeskattningen.
107
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1!)66
Enligt kommitténs mening måste mot rätten att genom av- och nedskrivningar
skapa dolda reserver svara att reserverna under alla förhållanden
blir inkomstbeskattade vid deras upplösning eller vid uppskrivning. Praxis
synes i princip inte medge att dolda reserver utdelas utan beskattning hos
det utdelande företaget. Däremot kan de utskiftas utan motsvarande inkomstbeskattning.
Det föreligger således en principiellt helt omotiverad skillnad
mellan de båda fången, vilken kommittén anser inte bör fortbestå. Kommittén
föreslår därför, att utskiftning och utdelning från aktiebolag och
ekonomiska föreningar genom lagstiftning likställs med avyttring på sätt nu
sker i praxis vid utdelning. Såsom köpeskilling bör anses tillgångens verkliga
värde vid överföringen. Vidare begränsas lagstiftningen till att avse sådana
tillgångar, beträffande vilka ev. försälj ningslikvid är att hänföra till
inkomst av fastighet eller rörelse. I samband därmed föreslår kommittén
att praxis vid utdelning lagfästs.
Eftersom kontinuitetsprincipen också kan tillgodoses så att tillgångarna
överförs till skattemässigt restvärde föreslås vissa undantagsregler. Utskiftning
eller utdelning skall således få ske till överlåtarens skattemässiga restvärde
vid överföring till dubbelbeskattade företag men däremot inte vid
överföring till annan skattskyldig enär detta skulle innebära att dubbelbeskattningsprincipen
åsidosattes. Utdelning eller utskiftning från dubbelbeskattat
företag till enskild person, handelsbolag eller annat skattesubjekt,
vars vinstmedel beskattas endast en gång, bör således enligt kommitténs
mening föranleda beskattning hos det utdelande eller utskiftande företaget
enligt huvudregeln, dvs. efter tillgångens verkliga värde. Kommittén tilllägger
att överföring från enkelbeskattat till dubbelsbeskattat skattesubjekt
varken enligt gällande praxis eller enligt kommitténs förslag bör föranleda
beskattning även om överföringen sker till det skattemässiga restvärdet.
Vad beträffar beskattningen av dolda reserver hos handels- och kommanditbolag
vid deras överföring på ett eller annat sätt till delägare föreslår
kommittén motsvarande regler, överföring av sådana tillgångar, vilkas avyttring
föranleder inkomstbeskattning i något av inkomstslagen jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse, skall således i princip anses som avyttring
och tillgångarnas verkliga värde vid överlåtelsetillfället bör anses
som köpeskilling. Om transaktionen innebär överföring av en av handelsbolaget
bedriven förvärvskälla, helt eller till väsentlig del, förordar kommittén,
att de skattemässiga restvärdena godtas. Det fordras dock att överlåtelsen
sker i samband med bolagets upplösning. Som förutsättning skall i
enlighet med kontinuitetsprincipen gälla att delägaren fortsätter den av bolaget
i motsvarande del bedrivna verksamheten. Detta innebär bl. a. ett
oavvisligt krav på att de överförda tillgångarna inte förändrar karaktär i beskattningshänseende
hos den nye innehavaren.
Kommittén har inte funnit anledning tillåta att tillgångar överförs till
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
delägare till de skattemässiga restvärdena under handelsbolagets fortsatta
bestånd. En sådan regel finner kommittén vara en onödig komplicering avlagstiftningen
med hänsyn till de relativt sällsynta fall då den kan bli aktuell.
Remissyttrandena
Förslaget om beskattning på kontinuitetsprincipens grund vid utdelning
och utskiftning från aktiebolag och ekonomisk förening samt handels- och
kommanditbolag tillstyrks i princip av alla remissinstanser utom hovrätten
över Skåne och Blekinge som över huvud taget avstyrkt att lagstiftning sker
från denna principiella utgångspunkt. Bland dem som uttryckligen tillstyrkt
kommitténs förslag befinner sig kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län
samt Sveriges advokatsamfund, Skånes handelskammare, Kooperativa förbundet
och Sveriges köpmannaförbund. Länsstyrelsen i Södermanlands län
anser att förslaget är ägnat att på ett effektivt sätt försvåra de hittills tämligen
ofta förekommande åtgärderna på detta område att undgå taxering.
Även lantbrukets skattedelegation anser de framlagda förslagen innebära en
lämplig lösning av de här behandlade problemen.
Länsstyrelsen i Jönköpings län, som anser sig inte kunna godta inkomstbeskattning
i samband med arv, gåva o. d. fång på grundval av kontinuitetsprincipen,
ställer sig tveksam även till kommitténs förslag i förevarande
del. Länsstyrelsen finner emellertid att det är så stor skillnad mellan å ena
sidan gåva och å andra sidan ifrågavarande bolagsskatterättsliga transaktioner
att man inte behöver behandla dem lika. Utdelning och utskiftning
från bolag är inte av benefik karaktär, och vad det gäller är endast att likställa
utdelning och utskiftning med köp eller byte i ytterligare ett avseende;
tidigare har obestritt sådan likställighet ansetts föreligga t. ex. vid realisationsvinstbeskattning.
Länsstyrelsen anser sig därför kunna godta förslaget
i denna del.
I fråga om förslagets närmare utformning har framförts vissa ändringsförslag
av delvis motstridig innebörd. Sålunda har riksskattenämnden ställt
sig frågande till behovet av lagstiftning för att reglera överföringar från handels-
och kommanditbolag till dess delägare. Något svinn i beskattningen
uppkommer inte enligt praxis i sådana fall, såvitt nämnden har sig bekant.
Länsstyrelsen i Hallands län anser att lagtexten på denna punkt kan förenklas
genom att man utesluter kravet på upplösning för tillämpning av
restvärdemetoden. Enligt länsstyrelsen förekommer det i praktiken att ett
handelsbolag driver flera var för sig självständiga rörelser, och att en av
rörelserna överlåts till delägare, medan bolaget alltjämt består och driver
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
de övriga rörelserna. Länsstyrelsen kan inte förstå, varför detta fall skall
bedömas på annat sätt än överföring av samtliga rörelser. Samma bedömning
ifrågasätts också för det fall att bolaget behåller viss del av sin rörelse
och överlåter resten, t. ex. om ett bolag som bedriver handel med bränsle
överlåter handeln med kol och ved, men behåller den del av rörelsen som
avser oljehandel. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Värmlands
län.
För utsträckning av restvärdemetoden i ett annat avseende uttalar sig
kommerskollegium och näringslivets skattedelegation. De anser sålunda att
delägare bör få tillgodoräkna sig det skattemässiga restvärdet inte bara vid
upplösning av handelsbolag utan även vid upplösning av aktiebolag och ekonomisk
förening. Skattedelegationen befarar att beskattningen av dolda reserver
i annat fall kommer att omöjliggöra att ett aktiebolags rörelse övertas
av någon av aktieägarna. Det åberopas att sådana överföringar i framtiden
kan tänkas bli oftare påkallade än hittills med hänsyn till det stora antalet
smärre aktiebolag med endast en delägare som bildats under senare år. Om
man vill förhindra att dubbelbeskattningsprincipen kränks i dylika fall, kan
regeln enligt skattedelegationens mening förenas med en föreskrift att delägare
som övertar tillgångarna skall uppta dessa till de skattemässiga restvärdena
hos det utskiftande företaget.
I andra riktningen uttalar sig länsstyrelsen i Stockholms län, som anser
att beskattningen under alla förhållanden bör ske till egendomens verkliga
värden, överståthållarämbetet, som inte anser någon undantagsregel berättigad
vid överföringar till dubbelbeskattade subjekt, förordar att utdelning
eller utskiftning till aktiebolag och ekonomiska föreningar skall få ske endast
med beaktande av egendomens verkliga värde.
Beträffande utformningen av den föreslagna lagtexten i 19 § 1 mom. kommunalskattelagen
framhåller länsstyrelsen i Hallands län att »tillgång och
rättighet» inte utgör alternativ till varandra. Rättighet i den mening som
här avses får alltid betraktas som tillgång. Länsstyrelsen hänvisar bl. a. till
terminologien i punkt 5 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
Orden »eller rättighet» bör därför överlag utgå.
Departementschefen
Skatteflyktskommitténs förslag rörande inkomstbeskattningen i samband
med utdelning och utskiftning vilar på samma grund som kommitténs
förslag att ordna inkomstbeskattningen när rörelsetillgångar o. d. övergår
vid arv och gåva. Det är således kontinuitetsprincipen vid beskattningen
som kommittén vill genomföra konsekvent. Som jag framhållit i det föregående
är jag inte f. n. beredd att tillstyrka kommitténs förslag rörande
inkomstbeskattningen i samband med arv och gåva. Förslaget beträffande
110
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
utdelning och utskiftning, som avser att täppa till en klar lucka i beskattningen,
kan emellertid genomföras oberoende härav. Det har i princip tillstyrkts
av alla remissinstanser utom en.
Till en början torde bakgrunden till förslaget böra något beröras. Utdelning
och utskiftning sker normalt i form av kontanter men kan göras så
att säga in natura, dvs. så att någon i verksamheten använd tillgång överförs.
I det senare fallet uppkommer fråga om hur sådan dold reserv i tillgangen,
som skapats genom skattemässigt medgiven ned- eller avskrivning,
skall behandlas. Beträffande utdelning har denna fråga i praxis lösts så att
naturautdelning bedömts på samma sätt som vanlig utdelning. Det innebär
att den dolda reserven återförs till beskattning i samband med utdelningen.
Skattemässigt spelar det således ingen roll i vilken form utdelningen sker
— statens skatteanspråk blir i princip tillgodosett under alla förhållanden.
Att svårigheter kan föreligga att rätt bedöma värdet av utdelad tillgång är
en annan sak, som inte påverkar det principiella betraktelsesättet.
Annorlunda förhåller det sig vid utskiftning. Den som avser att upplösa
ett aktiebolag eller en ekonomisk förening kan i princip förfara på två
olika sätt. Antingen kan han lata försälja all företagets egendom, betala
företagets skulder och skifta ut nettot, som då består av kontanter, till
delägarna. I sådant fall utgår inkomstskatt enligt vanliga regler på vinsten
vid försäljning (första ledet i dubbelbeskattningen). Vad som utskiftas
underkastas vidare utskiftningsskatt, om det gäller ett aktiebolag,
eller inkomstskatt hos delägarna om det är fråga om en ekonomisk förening
(andra ledet i dubbelbeskattningen).
Det andra sättet att upplösa företaget är att skifta ut själva egendomen
på delägarna till det skattemässiga restvärdet.
Enligt praxis uttas i så fall ingen inkomstskatt hos företaget. Utskiftningsskatt
utgår däremot på vanligt sätt, därvid egendomens allmänna saluvärde
läggs till grund för beskattningen. Genom att utskiftningen hos
företaget kan ske till skattemässigt restvärde blir eventuell dold reserv obeskattad,
vilket innebär att det första ledet i dubbelbeskattningen överhoppas.
Detta skulle kunna accepteras för det fall att egendomen tillskiftas delägare
som är ett annat dubbelbeskattat företag och som själv driver näringsverksamhet
under förutsättning att delägaren tar upp egendomen
till samma värde i denna verksamhet. Tillgängliga rättsfall utvisar emellertid
att man i praxis godkänner att sådan delägare får räkna egendomens allmänna
saluvärde som ingångsvärde.
Skatteflyktskommittén anser att det inte finns något skäl att behandla
utdelning och utskiftning olika i beskattningshänseende. Kommittén föreslår
att den ordning som enligt praxis gäller för utdelning lagfästs såsom
huvudprincip för båda fången. Om överföringen sker till annat dubbelbeskattat
företag kan kontinuitetsprincipen — såsom nyss antytts —- också
tillgodoses på så sätt att delägaren övertar utdelad eller utskiftad tillgång
111
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
till det skattemässiga restvärdet. På grund härav föreslår kommittén en
valrätt för detta fall. Kommittén förordar vidare att utdelning och utskiftning
från handels- och kommanditbolag lagregleras i detta sammanhang.
I denna del avses restvärdemetoden skola användas endast i samband
med företagets upplösning. Å andra sidan bortfaller givetvis villkoret
att överföringen sker till dubbelbeskattat skattesubjekt eftersom handels-
och kommanditbolag själva endast enkelbeskattas.
Av det föregående framgår att någon lagstiftning inte fordras för att
åstadkomma ett riktigt beskattningsresultat i utdelningsfallen. Att kommittén
trots detta föreslagit att även dessa fall lagregleras sammanhänger med
att kommittén åsyftade en över hela beskattningsområdet gällande lagstiftning
på kontinuitetsprincipens grund. Om man inför bestämmelser som
reglerar inkomstbeskattningen av dolda reserver i samband med arv och
gåva och som också till viss del innebär en kodifiering av praxis, ter det
sig naturligt att låta motsvarande lagstiftning rörande utskiftning omfatta
utdelning. Genom att jag inte anser mig kunna f. n. förorda kommitténs
förslag beträffande inkomstbeskattningen vid arv och gåva kommer lagstiftningsfrågan
i ett annat läge. Det synes mig inte nödvändigt att nu inrikta
lagstiftningen på annat än att täppa till befintliga kryphål. Om lagstiftningsingripandet
nu begränsas till utskiftningsfallen förutsätter detta
att nuvarande praxis vid utdelning kvarstår oförändrad. Någon anledning
att befara ändrad praxis föreligger enligt min mening inte. Påpekas bör att
utdelning och utskiftning i praxis sedan gammalt likställs med avyttring vid
realisationsvinstbeskattningen och att inte heller denna praxis avses skola
påverkas av den lagstiftning som nu föreslås — något som f. ö. förutsattes
redan av kommittén.
Jag förordar således en bestämmelse som endast omfattar utskiftning. I
likhet med riksskattenämnden föreslår jag dessutom den begränsningen att
handels- och kommanditbolagen utesluts.
En på detta sätt begränsad lagstiftning synes mig inte lämpligen böra
ha sin plats i 19 § kommunalskattelagen. I stället kan bestämmelsen placeras
i anvisningarna till 28 § samma lag. Den maste då avfattas så att
den formellt gäller endast inkomstkällan rörelse. Fall av hithörande slag
förekommer knappast inom de båda inkomstkällor, som vid sidan av rörelse
omfattades av kommitténs bestämmelse, nämligen jordbruksfastighet och
annan fastighet. Om så någon gång inträffar kan det antas att den av mig
föreslagna regeln får analogisk tillämpning.
I praxis medges sedan länge att överföring av t. ex. varulager mellan dubbelbeskattade
företag sker till skattemässigt restvärde. Det torde främst
ha varit för att inte rubba denua praxis som kommittén föreslagit en undantagsbestämmelse.
Undantaget föreslogs gälla även utskiftning. Enligt
min mening blir ett undantag av den typ kommittén tänkt sig onödigt om
lagstiftningen på sätt jag föreslår begränsas till utskiftningsfall. Den enda
112 Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
situation man behöver beakta i detta sammanhang är utskiftning från lielägt
dotterbolag till moderbolag. Detta fall får anses vara redan reglerat genom
kommunalskattelagens bestämmelser om beskattning i samband med
fusion enligt 174 § 1 mom. aktiebolagslagen. En erinran härom bör intas
i den regel jag nu förordar. Den av några remissinstanser yrkade rätten
för företag att utskifta tillgångar till skattemässigt restvärde till delägare
som är fysiska personer synes mig inte motsvara något praktiskt behov
och lagstiftningen bör därför inte kompliceras med regler av denna innebörd.
Inkomstbeskattning av patent, goodwill och liknande rättigheter
Kommittén
I samband med sin behandling av frågan om inkomstbeskattning vid arv,
gåva etc. har skatteflyktskommittén ifrågasatt en ändring av beskattningsreglerna
rörande goodwill och patenträttigheter. Efter 1951 års omläggning
av beskattningen av goodwill gäller att vad som erhålls vid försäljning
av sådan rättighet utgör skattepliktig intäkt av rörelse för avyttraren.
Häremot svarar att skattskyldig äger rätt att avskriva anskaffningskostnaden
för goodwillrättighet, som förvärvats efter 1951 års utgång, under
en period av i regel tio år. Äldre goodwillrättigheter får däremot i allmänhet
inte avskrivas. Såsom anskaffningsvärde för goodwill som förvärvats
benefikt skall anses det belopp som kvarstår oavskrivet för överlåtaren.
Beträffande patenträttigheter gäller alltjämt det inkomstbegrepp, som
ursprungligen tillämpades i kommunalskattelagen för flertalet rörelsetillgångar,
nämligen att avyttring föranleder skattskyldighet för inkomst av
rörelse endast i den mån tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag återvunnits
genom avyttringen. Skattskyldighetsfrågan i övrigt får bedömas enligt
bestämmelserna i 35 § samma lag rörande beskattning för realisationsvinst.
Värdeminskningsavdrag för patenträtt medges enligt reglerna för planenlig
avskrivning av inventarier. Det nu sagda avser patent som rörelseidkare
förvärvat för utnyttjande i en av honom driven tillverkning. Patent, som
utnyttjas på det sättet att exploateringen överlåts till annan, räknas som
vara i rörelse och följer de för detta tillgångsslag gällande reglerna.
Kommittén erinrar om att kommunalskattelagens inkomstbegrepp såvitt
gäller anläggningstillgångar i rörelse successivt utvecklats därhän att all
vinst vid avyttring av sådana tillgångar, frånsett fastigheter, skall räknas
som intäkt av rörelse. Början gjordes år 1938 med aktiebolagens m. fl. inventarier
i samband med införande av rätt till fri avskrivning för dessa
skattskyldiga. Ett stort steg i samma riktning togs därefter år 1951, då
berörda regel infördes som huvudprincip för inventarier och även inkomstbegreppet
beträffande goodwdll omlades. Slutligen borttogs i princip nyligen
113
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
den undantagsställning som fartyg ägda av fysiska personer åtnjutit i detta
hänseende. Enligt kommitténs mening finns inte bärande skäl att längre
bibehålla det äldre inkomstbegreppet för patenträttigheter.
På grund härav föreslår kommittén den ändringen av kommunalskattelagen
att all inkomst vid avyttring av patenträttigheter i rörelse blir skattepliktig
inkomst i förvärvskällan oavsett innehavstiden, dvs. samma inkomstbegrepp
skulle gälla för goodwill och patent som för inventarier i
rörelse. Ur systematisk synpunkt och med hänsyn till önskvärdheten att
förenkla skattelagstiftningen anser kommittén en sådan ändring vara en
stor fördel. Än värdefullare ur dessa synpunkter skulle det vara om man
kunde gå längre och jämställa berörda tillgångsslag även i avskrivningshänseende.
Beträffande denna fråga framhåller kommittén att en avskrivningstid
av tio år regelmässigt gäller för goodwill. Anskaffningskostnaden må
dock i särskilda fall, efter taxeringsmyndigheternas beprövande, fördelas på
en längre period. Vidare föreligger samma rätt som vid planenlig avskrivning
av inventarier att förskjuta värdeminskningsavdrag, som ej kunnat
utnyttjas under »dåliga» år. Övriga i punkt 3 c av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen upptagna jämkningsanledningar äger däremot inte
tillämpning vid beräkning av värdeminskningsavdrag på goodwill. Vidare
får anskaffningsvärde som kvarstår oavskrivet vid avyttring av goodwill
avskrivas i den mån det överstiger vad som influtit.
Det nuvarande värdeminskningsavdraget för patent har satts i relation
till patentets giltighetstid, som räknat från ansökan om registrering är 17
år enligt svensk rätt. Avskrivningstiden är således vanligen 17 år för patent
men kan givetvis även vara kortare om rörelseidkare förvärvat patent som
tidigare under giltighetstiden utnyttjats av annan. För värdeminskningsavdrag
på patent gäller samtliga bestämmelser i punkt 3 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen rörande planenlig avskrivning. I detta sammanhang
påpekas att patent, som utgör vara — dvs. patent hos skattskyldig,
som driver handel med dylika tillgångar, samt såsom tidigare nämnts patent,
vars exploatering överlåtits till annan — kan nedskrivas med 60 %
i likhet med varulagertillgångar i allmänhet.
Enligt kommitténs mening är med nuvarande snabba tekniska utveckling
ett patent ofta inte ekonomiskt användbart under så lång tid som 17 år. En
förkortning av avskrivningstiden för patent får därför anses sakligt motiverad.
Förkortningen bör inte göras mindre än att åtminstone den avskrivningstid
som regelmässigt gäller för goodwill, tio år, blir tillämplig. Anses
denna förkortning tillräcklig bör någon ändring inte ske av avdragsreglerna
för goodwill utan man får nöja sig med att anknyta de båda tillgångsslagens
regler på denna punkt till varandra. För att kunna biträda önskemålet
om en fullständig likställdhet mellan inventarier, å ena sidan, samt
goodwill och patent, å den andra, måste man emellertid vara beredd att acceptera
en ytterligare förkortning av avskrivningstiden för patent och dess
-
114 Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
utom en förkortning av motsvarande tid för goodwill. För skattskyldiga, som
äger tillämpa räkenskapsenlig avskrivning, gäller enligt kommunalskattelagen
en längsta avskrivningstid av fem år. De jämförelsevis höga initialavskrivningarna
enligt 30 %-regeln i denna metod bör också uppmärksammas.
Vid planenlig avskrivning däremot fördelas anskaffningskostnaden
på tillgångens ekonomiska användningstid.
Kommittén finner en ytterligare förkortning av avskrivningstiden för patent
väl försvarlig ur saklig synpunkt. Inte heller beträffande goodwill bör
med hänsyn till inkomstbegreppets utformning — erinringar möta mot
att skapa möjlighet till en något snabbare avskrivning än f. n. Kommittén
förordai med hänsyn härtill att goodwill och patent även i avskrivningshänseende
likställs med inventarier.
En följd av förslaget blir, tillägger kommittén, att den nuvarande begränsade
rätten att jämka värdeminskningsavdrag för goodwill vid planenlig
avskrivning utökas till vad som redan gäller för patent. Anledning till
betänkligheter mot denna konsekvens som har ringa praktisk betydelse
synes kommittén inte föreligga.
Kommittén framhåller vidare att skattskyldig bör vara oförhindrad att
tillämpa skilda avskrivningsmetoder för de olika nu ifrågavarande tillgångsslagen.
Den som tillämpar räkenskapsenlig avskrivning på inventarier,
bör således t. ex. kunna tillämpa planenlig avskrivning på goodwill och
patent eller på ett av dessa tillgångsslag och räkenskapsenlig avskrivning
på det andra. Ett flertal kombinationer blir härigenom tydligen möjliga. Inom
de olika tillgångsslagen bör däremot — liksom f. n. gäller beträffande
inventarier en och samma avskrivningsmetod komma till användning.
I detta sammanhang förordar kommittén också att den nuvarande särbehandlingen
av patent, vars exploatering överlåtits till annan, upphör. Enligt
kommitténs mening saknas motiv för att behandla sådant patent som
vara. Det bör — i likhet med vad som gäller för jämförbara tillgångar i
andra branscher, t. ex. för uthyrning avsedda presenningar eller pianon —
fortsättningsvis behandlas som anläggningstillgång och bli föremål för avskrivning
enligt de föreslagna reglerna.
De nya bestämmelserna bör enligt kommittén kunna bli direkt tillämpliga
från ikraftträdandet på sadana goodwill- och patenträttigheter, för vilka
avskrivningsrätt redan nu föreligger. För den som vill övergå till räkenskapsenlig
avskrivning men som måste vidtaga särskilda åtgärder för att
kunna uppfylla kravet på överensstämmelse mellan avskrivningarna i bokföringen
och skattemässiga avskrivningar, kommer bestämmelserna i punkt
4 nionde och tionde styckena av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
att gälla. Detta innebär att den som gjort större avdrag i räkenskaperna
än vid taxeringen får göra ett »förskjutningsavdrag» antingen inom ramen
för den tidigare avskrivningsplanen eller också, efter särskilt medgivande,
115
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
på en gång eller enligt särskild avskrivningsplan under en tid av högst tio
år. Beträffande det motsatta fallet — att vid taxeringen medgivits större
avdrag än enligt räkenskaperna — föreligger möjlighet att på en treårsperiod
fördela avskrivningsbelopp, som skall återföras till beskattning. Kommittén
erinrar om att dess förslag inte medför någon ändring för goodwillrättigheter,
som inte får avskrivas enligt övergångsbestämmelserna till 1951
års lagstiftning.
Beträffande patent, som ägaren upplåter till annan för exploatering
och som f. n. på grund av särskilt stadgande behandlas som varulagertillgång,
förutsätter kommitténs förslag att ett ingångsvärde fastställs för
patentet såsom inventarium. Detta värde blir underlag för patentets avskrivning
enligt reglerna i punkterna 3 eller 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
Kommittén föreslår en övergångsbestämmelse av innebörd
att patent skall få överföras från varukontot till det skattemässiga restvärdet
eller till anskaffningsvärdet, om restvärdet inte kan utredas på den
grund att patentets värde ingår i klumpsumma för ett större varulager. Det
påpekas att bestämmelsen torde få ringa praktisk betydelse bl. a. därför att
nedskrivning av patent av hithörande slag mera sällan förekommer. Vidare
bör framhållas att kommittén inte avser att åstadkomma ändring i den
skattemässiga behandlingen av sådana patent, som utgör vara på den
grund att den skattskyldige driver handel med dem. I sådana fall skall givetvis
alltjämt reglerna i 41 § kommunalskattelagen tillämpas.
Remissyttrandena
Kommitténs förslag att goodwill- och patenträttigheter i beskattningshänseende
skall likställas med inventarier har mött principiell gensaga endast
från ett håll. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Hallands län om tillräckliga
skäl föreligger att medge s. k. räkenskapsenlig avskrivning på goodwill-
och patenträttigheter. Häremot talar enligt länsstyrelsen att dessa tillgångars
»ekonomiska livslängd» i allmänhet är längre än maskiners. Vidare
finner länsstyrelsen konsolideringsbehovet inte vara så stort när det
gäller förvärv av immateriella rättigheter som vid anskaffning av ofta
mycket dyrbara maskiner, underkastade hård förslitning. Beträffande såväl
goodwill- som patenträttigheter bör därför enligt länsstyrelsens mening
som regel en planenlig avskrivning, omfattande en tid ej understigande
tio år, vara tillräcklig. Om särskilda omständigheter kan visas bör dock en
snabbare avskrivningstakt kunna medges. Länsstyrelsen i Norrbottens län
sätter ett frågetecken för den föreslagna befogenheten att avskriva patenträttighet
under kortare tid än 17 år. Med hänsyn till tidsutvecklingen finner
länsstyrelsen dock inte anledning att motsätta sig förslaget.
Bland dem som uttryckligen funnit förslaget ändamålsenligt och ägnat
att förenkla beskattningssystemet befinner sig länsstyrelsen i Västernorr
-
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
lands län och lantbrukets skattedelegation. Inte heller Skånes handelskammare
och näringslivets skattedelegation finner anledning till erinran mot
förslaget. Sveriges köpmannaförbund anser det i hög grad befogat med
hänsyn till den starka strukturförändring som f. n. pågår inom detaljhandeln
att goodwill får avskrivas snabbare än vad hittills varit fallet.
Förslaget att patenträttigheter, som ägaren tillgodogör sig genom att
överlåta exploateringen till annan, behandlas på samma sätt som övriga
patenträttigheter tillstyrks av samtliga remissinstanser som ingått på frågan.
Ett utförligt yttrande över kommitténs förslag rörande goodwill och patent
har Kooperativa förbundet, som i och för sig hälsar förslaget med tillfredsställelse
men har vissa anmärkningar mot dess utformning. Förbundet
påpekar till en början det anmärkningsvärda i att säljaren av goodwill
omedelbart beskattas för erhållen ersättning härför under det att köparen
måste fördela kostnaden under en tioårsperiod. Erfarenheten talar för att
det i åtskilliga, kanske flertalet fall är ytterst tveksamt om inköpt goodwillvärde
äger bestånd under sa lång tid som den f. n. föreskrivna avskrivningsperioden.
Under alla förhållanden anser förbundet att värdet av
goodwill som baseras pa den föregående innehavarens mer personliga skötsel
av rörelsen är starkt tidsbegränsat. I vissa fall kan ett goodwillvärde
praktiskt taget omedelbart försvinna, nämligen när goodwillersättning i
konkurrens med andra presumtiva köpare visserligen erläggs, men driften
efter förvärvet omläggs eller andra liknande förhållanden inträffar. Sedan
förbundet erinrat om att förslaget innebär att avskrivningstiden kan nedbringas
till fem år påpekar förbundet att det torde vara kutym hos ett mycket
stort antal företag att i räkenskaperna omedelbart nedskriva goodwillvärden
till noll. Har företaget räkenskapsenlig avskrivning kommer en sådan
åtgärd att strida mot reglerna för denna form av avskrivning om
kommitténs förslag genomförs. Visserligen skall enligt kommitténs uttalande
möjlighet finnas att tillämpa skilda avskrivningsmetoder — planenlig
eller räkenskapsenlig — för de båda tillgångsgrupperna inventarier och
goodwill. Om den skattskyldige vill omedelbart avskriva goodwillvärde i
sina räkenskaper, bör han sålunda för denna tillgång kunna tillämpa planenlig
avskrivning. Väljs denna metod kan det emellertid befaras att taxeringsmyndigheterna
inte vill medge kortare avskrivningstid än tio år, som
torde vara normalfallet vid tillämpning av planenlig avskrivning.
Enligt förbundets mening talar åtskilliga skäl för rätt att i skatteavseende
åtnjuta avdrag för omedelbar avskrivning av goodwillkostnad, om
den skattskyldige sa önskar. Jämförelse kan i detta avseende göras med
behandlingen av kostnader för hyresrätt. Är det inte möjligt att medge
omedelbar avdragsrätt, bör bestämmelserna utformas så att avdrag kan erhållas
antingen enligt reglerna för räkenskapsenlig avskrivning eller också
enligt reglerna för planenlig avskrivning. Det bör därvid uttryckligen före
-
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
skrivas att rätt till avskrivning inom en femårsperiod alltid skall föreligga
beträffande tillgång av detta slag.
Vad beträffar avskrivning av patenträtter påpekar förbundet att den sjuttonåriga
avskrivningstiden inte torde ha tillämpats i praktiken i någon
större utsträckning. Men även om avskrivningstiden i praxis oftast begränsats
till maximalt tio år, finner förbundet en sådan avskrivningstid i allmänhet
för lång. Förbundet understryker att olikhet råder mellan å ena
sidan kostnad för inom företag internt skapade patent och å andra sidan
utifrån inköpta sådana. Kostnader av förstnämnda slag avdras normalt i
den takt de nedläggs. Det kan därför enligt styrelsens mening ifrågasättas
om man inte för att uppnå likformighet bör anse även kostnaden för inköpta
patenträttigheter såsom omedelbart avdragsgill.
Svenska uppfinnareföreningen, som likaledes tillstyrker förslaget, anser
det högst angeläget, att försäljningar av uppfinnarnas patent inte hämmas
genom de nuvarande ogynnsamma avskrivningsreglerna för köparen. Även
en avskrivningstid på fem år som blir tillämplig om räkenskapsenlig avskrivning
medges är enligt föreningens uppfattning för lång. En uppfinning,
som i dag synes gynnsam att exploatera, kan genom den snabba tekniska
och marknadsmässiga utvecklingen vara helt oekonomisk att förverkliga
om bara ett par år.
Även Sveriges företagares riksförbund anser det värdefullt att man såsom
kommittén föreslagit söker uppnå en såvitt möjligt likartad behandling
av skilda rörelsetillgångar. I likhet med kommittén har förbundet sympatier
för en ännu längre gående ändring av inkomstbegreppet i rörelse
så att begreppet kapitalvinst och kapitalförlust utmönstras. En sådan åtgärd
skulle enligt förbundets mening innefatta en ändamålsenlig och riktig
ändring av rörelsebeskattningen. Ändringen skulle främst få betydelse för
fastigheter i rörelse.
Departementschefen
Enligt kommunalskattelagen gäller f. n. speciella regler för goodwill- och
patenträttigheter. De båda slagen av rättigheter behandlas inte bara på
annat sätt än andra anläggningstillgångar utan olika regler gäller dessutom
mellan rättighetsslagen inbördes. Beträffande goodwill räknas intäkt genom
avyttring i sin helhet som skattepliktig inkomst av rörelse. Ä andra sidan
medges i princip avskrivning av anskaffningskostnaden för goodwill med
lika stora årliga avdrag under en tioårsperiod. Längre avskrivningstid kan
dock medges. För patenträttighet tillämpas såsom tidigare nämnts ett äldre
inkomstbegrepp. Som skattepliktig inkomst av rörelse räknas vid avyttring
endast vad som återbekommits av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag.
Skatteplikten för vinst därutöver bedöms enligt bestämmelserna
rörande beskattning av realisationsvinst. För värdeminskning av pa
-
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
tenträttighet medges årliga avdrag med utgångspunkt från patentets återstående
giltighetstid. I enlighet med den i svensk rätt gällande giltighetstiden
för patent gäller sålunda i princip en sjuttonårig avskrivningstid för
sådan rättighet.
Skatteflyktskommittén har tagit upp frågan om dessa regler är tidsenliga
och lämpliga i samband med att kommittén undersökte hur dess förslag
rörande inkomstbeskattning vid arvs- och gåvoöverföringar borde utformas
för dessa rättigheter. Kommittén finner att inkomstbegreppet för
patenträttigheter måste anses föråldrat och att avskrivningstiden med hänsyn
till den nuvarande snabba tekniska utvecklingen är alltför lång. Eftersom
det enligt kommittén inte finns något avgörande skäl mot att också
förkorta avskrivningstiden för goodwill föreslår kommittén att goodwilloch
patenträttigheter i beskattningshänseende likställs med inventarier.
Beträffande inventarier räknas intäkt vid avyttring i princip som skattepliktig
inkomst av rörelse. I avskrivningshänseende föreligger valrätt
för den skattskyldige att tillämpa endera av två metoder. Antingen kan
han använda s. k. rältenskapsenlig avskrivning varvid överensstämmelse
med bokföringen skall föreligga eller också tillämpas s. k. planenlig avskrivning.
Vid räkenskapsenlig avskrivning kan inventarierna slutavskrivas
på fem år, medan avskrivningen vid planenlig avskrivning är beroende
av inventariernas användningstid.
Kommitténs förslag tillstyrks av nästan alla remissinstanser. Kooperativa
förbundet vill emellertid gå längre än kommittén och ifrågasätter om
inte en rätt till omedelbar avskrivning av patent- och goodwillrättigheter
kunde införas. Förbundet åberopar att hyresrätter f. n. avskrivs på en
gång.
För egen del anser jag att kommitténs förslag innebär en ändamålsenlig
rationalisering av skattereglerna. Jag delar kommitténs uppfattning att en
kortare avskrivningstid än den nuvarande är motiverad särskilt för patenträttigheter.
Skattskyldig som kommer att tillämpa räkenskapsenlig avskrivning
kan enligt förslaget avskriva rättigheten på fem år men kan också
utsträcka avskrivningstiden längre om han så önskar. Kooperativa förbundet
har anmärkt att många företag f. n. skriver bort goodwillrättigheter
omedelbart i bokföringen — något som enligt förslaget inte kan förenas
med räkenskapsenlig avskrivning. Jag kan dock inte finna detta utgöra
tillräcklig grund för att tillåta omedelbar avskrivning. Möjligheten
att använda planenlig avskrivning står ju öppen. Enligt min mening bör
den skattskyldige även om han tillämpar planenlig avskrivning kunna avskriva
rättighet på så kort tid som fem år om inte särskilda skäl föranleder
till annat.
I praktiken är det svårt att dra en gräns mellan hyresrätt och goodwill.
Jag vill därför föreslå att hyresrätter i fortsättningen behandlas på samma
sätt som goodwill. Detta innebär att den nuvarande möjligheten enligt
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
praxis att omedelbart avskriva hyresrätt försvinner. Jag kan emellertid
inte finna en engångsavskrivning av hyresrätt sakligt motiverad om man
inte är beredd att medge samma rätt för vanliga goodwillrättigheter. Vad
jag sålunda föreslår bör komma till uttryck i lagtexten.
F. n. räknas patent som upplåtits till annan för begagnande såsom varulagertillgång
för patentets ägare enligt särskild bestämmelse. Skatteflyktskommittén
har föreslagit att denna specialbestämmelse upphävs. Förslaget
har inte mött någon invändning. Det är liksom kommitténs förslag i övrigt
ägnat att förenkla lagstiftningen och jag föreslår att det genomförs. Såsom
kommittén funnit fordras en särskild övergångsbestämmelse för att fastställa
ingångsvärde för patent, som hittills behandlats som vara men i
fortsättningen skall anses vara inventarium. Vidare påkallas en följdändring
i förordningen om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst.
Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t i proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
4) förordning om ändring i taxerings för ordningen den 23 november 1956
(nr 623);
5) förordning om ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Hans Ohlsson
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Bilaga
Skatteflyktskommitténs förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 19 §, 21 §, 22 § 2 mom., 29 § 1 mom., 35 §
i ° ,nLm-°m" 53 § 3 mom. och 54 § kommunalskattelagen den 28 septemher
1928 ävensom anvisningarna till 19 §, punkt 4 av anvisningarna till
S> punkterna 1, 2a och 4 av anvisningarna till 22 §, punkt 5 av anvisningarna
till 25 §, anvisningarna till 27 §, punkt 1 av anvisningarna till 28 8,
punkterna 1, 3 b, 3 d, 4 och 5 av anvisningarna till 29 §, punkt 5 av anvisningarna
till 38 §, punkt 1 av anvisningarna till 41 §, punkt 4 av anvis“
W,™8 j11 33 § samt Punkt 2 anvisningarna till 66 § samma lag* skola
erhålla andrad lydelse på sätt nedan angives samt att anvisningarna till 24 8
angivna lag skola utökas med en ny anvisningspunkt, betecknad punkt 8,
och anvisningarna till 35 § samma lag med två nya anvisningspunkter, betecknade
punkt 3 och punkt 7, av den lydelse nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Till skattepliktig---likartad
form.
(Se vidare anvisningarna.)
19 §.
1 mom. Till skattepliktig---
likartad form.
2 mom. övergår tillgång eller
rättighet till annan genom bodelning
eller eljest på grund av giftorätt eller
ock genom arv, testamente, fördel
av oskift bo eller gåva och skulle
köpeskilling, som influtit om tillgången
eller rättigheten i stället försålts,
varit att hänföra till intäkt av
jordbruksfastighet, av annan fastighet
eller av rörelse, skall, där annat
icke särskilt stadgas, i beskattnings
1
Senaste lydelse av 19 § se 1963:299, av 21 § se 1951: 790 av 29 <5 1 mom « loan-aa
3V L® I 2 “ Se 1959:127’ av 35 S 5 mom. se 1959*564 av 53 § 3 LZ^e 1953 400
tU, at | Ss6e igfo-308 av *“™garna tiU 19 § » 1963:299, av punkt 4 av anvisningarna
till 21 § se 1950.308, av punkt 1 av anvisningarna till 22 § se 1961:586, av nunkt 2 a av
"V^Mngama till 22 § se 1962:163, av punkt 4 av anvisningarna till 22 § se 1959-127 av
170 3V a"v^mngama till 25 § se 1960:129, av punkt 1 av anvisningarna till''28 § si
na till 29 S^seT957^*“ 29 § -Se 1953: 404’ av punkt 3 b av anvisningarna
till 29 § se 1957.72, av punkt 3 d av anvisningarna till 29 § se 1959*170 av nunkt 4
av anvisningarna till 29 § se 1960:64 samt av punkt 1 av anvisningarna till 41§ se l955:255
121
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
5 Bihang till riksdagens protokoll 1960.
(Föreslagen lydelse)
hänseende så anses som om avyttring
ägt rum och som om köpeskillingen
därvid bestämts till egendomens
dåvarande verkliga värde. Uppkommer
fråga om anskaffningsvärde
för mottagaren å tillgången eller
rättigheten skall såsom sådant värde
anses egendomens verkliga värde
vid förvärvet.
Har i fall som avses i föregående
stycke tillgången eller rättigheten
— med bibehållande av sin beskattningsmässiga
karaktär — tillfallit
svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk
förening, må, där annat icke
särskilt stadgas, utan hinder av bestämmelserna
i nämnda stycke, i beskattningshänseende
så anses som
om parterna utgjort en skattskyldig.
Detsamma skall ock eljest gälla,
därest fråga var om övergång av hel
förvärvskälla eller väsentlig del av
sådan och förvärvaren kan anses i
motsvarande mån fortsätta den av
företrädaren bedrivna verksamheten.
Vad i första stycket sagts skall äga
motsvarande tillämpning, då skattskyldig
i viss förvärvskälla tillgodogjort
sig produkter eller råämnen
m. m. från annan förvärvskälla eller
eljest överflyttar tillgång eller rättighet
från en förvärvskälla till annan
eller låter egendom eller rättighet i
förvärvskälla förändra karaktär i
beskattningshänseende.
Utskiftas eller utdelas tillgång eller
rättighet från svenskt aktiebolag
eller svensk ekonomisk förening eller
från svenskt handels- eller kommanditbolag,
och skulle köpeskilling,
som influtit om tillgången eller rättigheten
i stället försålts, varit att
hänföra till intäkt av jordbruksfastighet,
av annan fastighet eller av rörelse,
skall, där annat icke särskilt
stadgas, i beskattningshänseende så
anses som om avyttring ägt rum och
som om köpeskillingen därvid bestämts
till egendomens dåvarande
verkliga värde. Uppkommer fråga
saml. Nr 85
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
om anskaffningsvärde för mottagaren
å tillgången eller rättigheten
skall såsom sådant värde anses egendomens
verkliga värde vid förvärvet.
Har i fall som avses i nästföregående
stycke tillgången eller rättigheten
— med bibehållande av sin beskattningsmässiga
karaktär — tillfallit
svenskt aktiebolag eller svensk
ekonomisk förening, må, där annat
icke särskilt stadgas, utan hinder av
bestämmelserna i nämnda stycke,
i beskattningshänseende så anses
som om parterna utgjort en skattskyldig.
Detsamma skall ock eljest
gälla därest fråga var om en från
handels- eller kommanditbolag i
samband med dess upplösning företagen
utskiftning av hel förvärvskälla
eller väsentlig del av sådan och
förvärvaren kan anses i motsvarande
mån fortsätta den av bolaget bedrivna
verksamheten.
Vad i de föregående styckena sagts
om överföring av rättighet skall äga
motsvarande tillämpning vid upplåtelse.
21
Till intäkt---------
värdet av vad skattskyldig direkt
gjort sig till godo av jordbrukets
eller dess binäringars avkastning för
sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars
räkning eller för avlöning
åt arbetspersonal, som icke tillhört
den skattskyldiges hushåll, eller
för förädling eller förbrukning i rörelse,
som av den skattskyldige drivits,
eller för utgörande av undantagsförmåner
eller annan förpliktelse,
som ålegat den skattskyldige i
förhållande till någon, som icke tillhört
hans hushåll;
(Se vidare anvisningarna.)
--och dylikt;
värdet av vad skattskyldig direkt
gjort sig till godo av jordbrukets eller
dess binäringars avkastning för sin,
sin familjs eller övriga hushållsinedlemmars
räkning eller för avlöning
åt arbetspersonal, som icke tillhört
den skattskyldiges hushåll, eller för
utgörande av undantagsförmåner eller
annan förpliktelse, som ålegat
den skattskyldige i förhållande till
någon, som icke tillhört hans hushåll;
-
c) intäkt av —---- —---såsom realisationsvinst;
värdet av skogsprodukter, som den
skattskyldige tillgodogjort sig för
ny-, till- eller ombyggnad, grundförbättring
eller reparation och underhåll
av byggnader, stängsel och in
-
värdet av skogsprodukter, som den
skattskyldige tillgodogjort sig för
ny-, till- eller ombyggnad, grundförbättring
eller reparation och underhåll
av byggnader, stängsel och in
-
123
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
ventarier å fastigheten eller för sitt
hushåll eller eljest för sin, sin familjs
och sina personliga tjänares
räkning (vedbrand med mera) eller
för arbetspersonalens behov eller å
annan av den skattskyldige innehavd
fastighet eller i rörelse, som av honom
drivits;
d) intäkt av----
Därest inkomst--
(Föreslagen lydelse)
ventarier å fastigheten eller för sitt
hushåll eller eljest för sin, sin familjs
och sina personliga tjänares
räkning (vedbrand med mera) eller
för arbetspersonalens behov;
mera sådant.
--dylika inventarier.
(Se vidare anvisningarna.)
22 §.
2 mom. Avdrag får icke göras för:
kostnad för ny-, till- eller ombyggnad
å fastigheten eller för grundförbättring
därå, såsom nyodling, vattenavledning,
sjösänkning med mera
dylikt;
nyuppsättning av eller värdeminskning å inventarier.
av ägaren utgiven kostnad för ny-,
till- eller ombyggnad å fastigheten
eller för grundförbättring därå, såsom
nyodling, vattenavledning, sjösänkning
med mera dylikt;
29 §.
1 m o m. Från bruttointäkten--
kostnad för anskaffning av råämnen
och varor till förädling, förbrukning
eller försäljning i rörelsen;
skolande — där vad sålunda förädlats
eller eljest kommit till användning
utgjorts av produkter eller råämnen
från fastighet, som av den
skattskyldige ägts eller brukats, eller
från annan av honom idkad rörelse,
som är att anse som särskild förvärvskälla
— värdet av samma produkter
eller råämnen upptagas till
det belopp, varmed de redovisas såsom
intäkt av fastigheten eller av
den särskilda förvärvskällan, samt
— där moderbolag eller övertagande
förening övertagit dessa råämnen eller
varor från dotterbolag eller överlåtande
förening vid sådan fusion,
som i 28 § 3 mom. första eller andra
stycket avses -— värdet av samma
råämnen eller varor upptagas till
belopp, motsvarande det bos dotterbolaget
eller den överlåtande föreningen
i beskattningsavseende gällande
värdet å dessa tillgångar vid
fusionstillfället;
— •— -— i rörelsen;
kostnad för anskaffning av råämnen
och varor till förädling, förbrukning
eller försäljning i rörelsen;
skolande — där moderbolag eller
övertagande förening övertagit dessa
råämnen eller varor från dotterbolag
eller överlåtande förening vid
sådan fusion, som i 28 § 3 mom.
första eller andra stycket avses —
värdet av samma råämnen eller varor
upptagas till belopp, motsvarande
det hos dotterbolaget eller den
överlåtande föreningen i beskattningsavseende
gällande värdet å dessa
tillgångar vid fusionstillfället;
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
avlöningar, pensioner,-----
förlust, som uppstått i rörelsen
och ej är att hänföra till kapitalförlust;
-
(Föreslagen lydelse)
— det allmänna;
förlust, som uppstått i rörelsen
och ej är att hänföra till kapitalförlust
eller av sådan natur, som omförmäles
i punkt 1 av anvisninqarna
till 4/ §;
kostnad för-----tillhörande fördelningsledningar.
Har skattskyldig--------oavskrivna värde.
35 §.
2 m o m. Till intäkt------
Har egendom, som skattskyldig
erhållit såsom gåva av make eller
skyldeman, av givaren förvärvats genom
fång, som ovan sågs, skall frågan
om och i vad mån skattepliktig
realisationsvinst skall anses föreligga
bedömas med hänsyn till sistnämnda
fång. Motsvarande skall
gälla om make vid bodelning i anledning
av andra makens död erhållit
egendom, som förstnämnde make
före äktenskapets ingående eller under
äktenskapet förvärvat genom
köp, byte eller därmed jämförligt
fång, eller om make vid bodelning
av annan anledning än andra makens
död erhållit egendom, som någondera
maken före äktenskapets
ingående eller under äktenskapet
förvärvat genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång.
- — tid (realisationsvinst).
Vid avyttring av egendom, som
skattskyldig erhållit såsom gåva av
make eller skyldeman, skall frågan
om och i vad mån skattepliktig realisationsvinst
skall anses föreligga
bedömas såsom om det varit färre
ägaren som verkställt avyttringen.
Motsvarande skall gälla om make vid
bodelning i anledning av andra makens
död erhållit egendom, som
förstnämnde make förvärvat före
äktenskapets ingående eller under
äktenskapet eller om make vid bodelning
av annan anledning än andra
makens död erhållit egendom,
som någondera maken förvärvat före
äktenskapets ingående eller under
äktenskapet. Vid tillämpning av
vad nu sagts skall dock iakttagas att,
därest beskattning enligt 19 § 2
mom. första stycket ägt rum i samband
med gåvan eller bodelningen,
Såsom skattepliktig
Vad ovan---—- ---å tomträtt.
Har jordbruksfastighet-------
5 mom. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas jämväl dels lotteri
det värde som då
skall anses såsom
nåd.
25 % av vinsten.
åsatts egendomen
anskaffningskost
-
vinst, därest densamma icke jämlikt
19 § är frikallad från beskattning,
dels ock intäkt genom restitution,
»vkortning eller avskrivning av sådan
i slutlig eller tillkommande skatt
ingående folkpensionsavgift eller tillläggspensionsavgift,
för vilken av
-
--nämnda del.
5 m o m. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas jämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt
19 § 1 mom. är frikallad från beskattning,
dels ock intäkt genom
restitution, avkortning eller avskrivning
av sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående folkpensionsavgift
eller tilläggspensionsavgift,
125
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
drag av den skatttskyldige åtnjutits
vid tidigare års taxeringar.
(Se vidare anvisningarna.)
(Föreslagen lydelse)
för vilken avdrag av den skattskyldige
åtnjutits vid tidigare års taxeringar.
(Se vidare anvisningarna.)
3 inom. Avlider skattskyldig,
Vad i-----------
53 §.
den avlidne.
för fastighet.
Beträffande taxering av oskift
dödsbo för senare beskattningsår än
det, varunder dödsfallet inträffade,
skall gälla följande. Var den avlidne
vid sitt frånfälle icke bosatt här
i riket, skall dödsboet anses såsom
här i riket icke hemmahörande juridisk
person. I annat fall skall dödsboet
anses såsom inländsk juridisk
person. Från och med det taxeringsår,
som följer på fjärde kalenderåret
efter dödsfallsåret, skall dock
å dödsboet tillämpas vad i denna förordning
finnes stadgat angående
handelsbolag under förutsättning
antingen att taxering av dödsboet till
statlig inkomstskatt skulle lett till
fastställande av en taxerad inkomst,
överstigande 10 OOO kronor, eller att
taxering av dödsboet till statlig förmögenhetsskatt
skulle lett till fastställande
av en skattepliktig förmögenhet,
överstigande 100 OOO kronor.
Riksskattenämnden må, om särskilda
skäl föranleda därtill, på ansökan
förklara att oskift dödsbo,
som enligt bestämmelserna i nästföregående
stycke skulle i beskattningshänseende
behandlas såsom
handelsbolag, må för viss tid eller
tills vidare taxeras såsom inländsk
juridisk person, över beslut, som
riksskattenämnden meddelat i sådant
ärende, må klagan icke föras.
54 §.
Från skattskyldighet------till livförsäkring.
Aktiebolag och-------bolagens verksamhet.
Om aktierna —--------lös egendom.
Riksskattenämnden må, om synnerliga
skäl därtill föranleda, med
-
giva bolag eller förening, som järn -
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
likt bestämmelserna i nästföregående
stycke skall utgöra skatt för utdelning
å aktier eller andelar, att för
viss tid åtnjuta i första stycket vid
a) omförmäld skattefrihet, över beslut,
som riksskattenämnden meddelat
i sådant ärende, må klagan icke
föras.
Överlåtas aktier i svenskt aktiebolag
eller andelar i svensk ekonomisk
förening till annat sådant företag
och framgår uppenbarligen av omständigheterna
i samband med överlåtelsen
att sistnämnda företag icke
därigenom erhållit tillgång av verkligt
värde för detsamma med hänsyn
till dess rörelse eller kapitalförvaltande
verksamhet äger det förvärvande
företaget e j åtnjuta vid a) omförmäld
skattefrihet för utdelning å
de ifrågavarande aktierna eller andelarna
av sådana vid överlåtelsen
förefintliga medel, vilka icke motsvara
i fråga om aktiebolag tillskjutet
belopp och i fråga om ekonomiska
föreningar inbetald insats.
Att personer,-------samma paragraf.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 19 §
Socialhjälp, begravningshjälp---influtna medlemsavgifter.
Utbytes sådan-------skattepliktig intäkt.
Bestämmelsen att —------sistnämnda lag.
Skatteplikt föreligger icke-------av motorfordon.
Näringshjälp, som------— årliga värdeminskningsavdrag.
Skatteplikt föreligger ej------mottagarens utbildning.
Enligt 46 § 2 mom.-------och 32 §§.
Bestämmelsen i 19 § 2 mom. rörande
beskattning, då skattskyldig i
viss förvärvskälla tillgodogjort sig
produkter eller råämnen m. m. från
annan förvärvskälla, äger icke tilllämpning
vid upplåtelse av bostad å
jordbruksfastighet till driftpersonal
utan att särskild hyra för bostaden
avtalats och ej heller då annan
fastighet helt eller delvis användes i
ägarens egen rörelse. I sådana fall
127
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
gäller vad som föreskrives i punkt
1 av anvisningarna till 21 § respektive
punkt 1 av anvisningarna till
24 § och punkt 1 av anvisningarna
till 29 §.
Vid tillämpningen av 19 § 2 mom.
skola iakttagas bestämmelserna i
punkt 4 av anvisningarna till 22 §
rörande ingångsvärde och ingående
virkesförråd för skog.
till
4. Har den skattskyldige i någon av
honom bedriven rörelse använt produkter
från egen eller av honom
brukad fastighet, skall värdet av produkterna
räknas som intäkt av jordbruk,
jordbrukets binäringar eller
skogsbruk, men får samma värde
avräknas som omkostnad i rörelsen
(jfr punkt 1 av anvisningarna till
29 §).
4. Har någon, som haft nyttjanderätt
till jordbruksfastighet, utfört
ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten
eller grundförbättring därå och
har nyttjanderättshavaren njutit avdrag
för kostnaderna härför, skall
fastighetsägaren, sedan nyttjanderättsavtalet
upphört, såsom intäkt av
fastigheten upptaga ett belopp, motsvarande
det ökade värde fastigheten
då kan anses äga på grund av vad
nyttjanderättshavaren sålunda nedlagt.
Vad nu sagts skall dock gälla
endast i den mån fastighetsägaren
icke har att utgiva ersättning till
nyttjanderättshavaren för värdeökningen.
Förstöres av nyttjanderättshavaren
sålunda utförd anläggning
genom brand eller olyckshändelse
före avtalets upphörande och utgår i
anledning härav till fastighetsägaren
försäkringsersättning, helt eller delvis
omfattande jämväl fastighetens
vid olyckstillfället beräknade värdeökning
genom vad nyttjanderättshavaren
nedlagt, skall fastighetsägaren
såsom intäkt av fastigheten upptaga
så mycket av försäkringsersättning
-
128
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
en som motsvarar värdeökningen;
dock endast i den mån fastighetsägaren
icke har att utgiva ersättning till
nyttjanderättshavaren för berörda
värdeökning.
till 22 §.
1. Såsom driftkostnad------ny sådan.
Såsom anskaffningskostnad för inventarierna
skall anses, då tillgången
förvärvats genom köp, byte eller
därmed jämförligt fång, den verkliga
kostnaden för dess anskaffande
och, då tillgången annorledes övergått
till jordbruket och 19 § 2 mom.
ej är tillämpligt, tillgångens verkli9a
värde vid tiden för övergången.
Vaxdct av------som driftkostnad.
Därest inkomst — -—-----nedan sägs.
Kostnad för ----— om jordbruksfastighet.
Bestämmelserna i------om jordbruksfastighet.
Värdet av------som intäkt.
a‘ AvdraS medgives-------till 29 §).
Såsom för — • nödig bostadsbyggnad.
Fasta maskiner-------första stycket.
Har någon, som äger nyttjanderätt
till jordbruksfastighet, visst år
utfört ny-, till- eller ombyggnad å
fastigheten eller grundförbättring
därå och tillkommer äganderätten
till vad sålunda utförts fastighetsägaren,
må nyttjanderättshavaren,
därest icke sådant fall föreligger som
avses i nästföljande stycke, avdraga
kostnaderna härför. Avdrag må ske
omedelbart, om kostnaderna uppgå
till ett förhållandevis obetydligt belopp
ävensom om och i den mån
kostnaderna motsvaras av ersätt
-
ning, som ägaren utgivit under året.
I övrigt må kostnaderna avdragas genom
lika stora årliga värdeminskningsavdrag
inom en period av tjugu
år från den tidpunkt då kostnaderna
uppkommit. Kan nyttjanderättshavaren
visa att nyttjanderättsavtalet
utlöper inom kortare tid än tjugu år
från det kostnaderna uppkommit,
må avdraget jämkas i enlighet härmed.
Då nyttjanderättsavtalet på
129
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
Därest inkomst
4. Har skog--
Med skogs ingångsvärde förstås
det värde, varmed växande skog kan
anses hava ingått i fastighetens värde
vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade
fastigheten. Har egendom,
som skattskyldig erhållit såsom gåva
av make eller skyldeman, av givaren
förvärvats genom köp, byte
eller därmed jämförligt fång, skall
i berörda hänseende sistnämnda fång
vara avgörande. Motsvarande skall
gälla, om make vid bodelning i anledning
av andra makens död erhållit
egendom, som förstnämnde
make före äktenskapets ingående eller
under äktenskapet förvärvat genom
köp, byte eller därmed jämförligt
fång, eller om make vid bodel51
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1
(Föreslagen lydelse)
grund av överlåtelse eller eljest upphör
eller om dessförinnan av nyttjanderättshavaren
utförd anläggning
utrangeras eller förstöres, får nyttjanderättshavaren
åtnjuta avdrag för
vad som i beskattningshänseende
återstår oavskrivet av motsvarande
kostnader.
Avdrag, som i nästföregående stycke
omförmäles, må icke medgivas
om äganderätten till jordbruksfastighet
och nyttj and er ätt en till densamma
tillkomma juridiska personer,
vilka äro att anse som moder- och
dotterföretag eller eljest stå under
i huvudsak gemensam ledning, eller
om den ena rättigheten tillkommer
juridisk person, i vilken innehavaren
av den andra rättigheten eller
honom närstående person äger huvudsaklig
del. I fall, som avses i detta
stycke, må fastighetsägaren tillgodoföra
sig värdeminskningsavdrag
för nyttjanderättshavarens förbättringskostnader
som om de bestritts
av ägaren. Vidare gäller att skattskyldighet
icke åligger nyttjanderättshavaren
för vad fastighetsägaren
må utgiva i ersättning för förbättringskostnaderna.
om jordbruksfastighet,
gällande ingångsvärde.
Med skogs ingångsvärde förstås,
då fastigheten förvärvats genom köp,
byte eller därmed jämförligt fång, det
värde, varmed växande skog kan anses
hava ingått i fastighetens värde
vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade
fastigheten. Såsom fastighetens
värde är därvid att anse vid köp den
för fastigheten erlagda köpeskillingen
och vid annat förvärv fastighetens
taxeringsvärde. Har fastigheten förvärvats
på annat sätt än genom köp,
byte eller därmed jämförligt fång
förstås med skogs ingångsvärde det
för föregående ägaren gällande ingångsvärdet.
Kan i sistnämnda fall
ingångsvärdet icke utrönas, må såsom
skogens ingångsvärde vid för
saml.
Nr 86
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
ning av annan anledning än andra
makens död erhållit egendom, som
någondera maken före äktenskapets
ingående eller under äktenskapet
förvärvat genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång.
Såsom fastighetens värde är att
anse vid köp den för fastigheten erlagda
köpeskillingen och vid annat
förvärv det belopp, efter vilket stämpelplikten
med avseende å fastighetsförvärvet
beräknats, eller, därest
stämpelplikt för förvärvet icke förelegat,
det belopp, efter vilket stämpelplikt
skulle enligt eljest gällande
grunder beräknats, om stämpelplikt
förelegat. Skogens för ägaren
gällande ingångsvärde utgör
det sålunda beräknade ingångsvärdet
med avdrag för vad han må
liava fått avdraga vid tidigare taxeringar.
Har efter avverkning av skog
eller upplåtelse av avverkningsrätt
den återstående skogens värde nedgått
under det för ägaren gällande
ingångsvärdet, får avdrag ske med
det belopp, varmed värdet sålunda
minskats. Har ägare av fastighet vid
jorddelningsförrättning blivit ålagd
att gälda likvid, som avses i punkt
9 av anvisningarna till 21 §, och har
avverkning av skog eller upplåtelse
av avverkningsrätt skett inom tre år
från det lagakraftägande beslut om
fastställelse å förrättningen föreligger,
skall, i den mån den skattskyldige
så yrkar, skogens ingångsvärde
antagas hava nedgått med belopp
motsvarande rotvärdet av den skog
som avverkningen eller upplåtelsen
omfattat. Avdrag må därvid dock ske
högst med beloppet av nämnda likvid.
Med ingående virkesförråd förstås
den växande skogens kubikmassa
i fast mått på bark vid den tidpunkt,
då fastigheten förvärvades. Med det
för ägaren gällande ingående
virkesförrådet förstås
virkesförrådet vid ägarens för
-
(Föreslagen lydelse)
värvet anses det för skogen vid 1957
års allmänna fastighetstaxering åsätta
taxeringsvärdet. Skogens för
ä g a r en gällande ingångsvärde
utgör det sålunda beräknade
ingångsvärdet med avdrag för vad
han må hava fått avdraga vid tidigare
taxeringar. Har efter avverkning
av skog eller upplåtelse av avverkningsrätt
den återstående skogens
värde nedgått under det för ägaren
gällande ingångsvärdet, får avdrag
ske med det belopp, varmed värdet
sålunda minskats. Har ägare av fastighet
vid jorddelningsförrättning
blivit ålagd att gälda likvid, som avses
i punkt 9 av anvisningarna till
21 §, och har avverkning av skog
eller upplåtelse av avverkningsrätt
skett inom tre år från det lagakraftägande
beslut om fastställelse å förrättningen
föreligger, skall, i den
mån den skattskyldige så yrkar,
skogens ingångsvärde antagas hava
nedgått med belopp motsvarande
rotvärdet av den skog som avverkningen
eller upplåtelsen omfattat.
Avdrag må därvid dock ske högst
med beloppet av nämnda likvid.
Med ingående virkesförråd förstås,
då fastigheten förvärvats genom köp,
byte eller därmed jämförligt fång,
den växande skogens kubikmassa i
fast mått på bark vid den tidpunkt,
då fastigheten förvärvades. Har fastigheten
förvärvats annorledes än
131
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1!)66
(Nuvarande lydelse)
värv av fastigheten med avdrag för
det virkesförråd, för vilket ägaren
må hava njutit avdrag vid tidigare
taxeringar. Har avdrag tidigare skett
för minskning i ingångsvärde, skall
ingående virkesförrådet anses därigenom
hava nedgått i samma proportion
som ingångsvärdet. Har efter
avverkning eller upplåtelse av avverkningsrätt
det återstående virkesförrådet
nedgått under det för ägaren
gällande ingående virkesförrådet,
får avdrag ske med den på
minskningen proportionellt belöpande
delen av ingångsvärdet.
Vare sig avdrag sker enligt den
ena eller andra metoden märkes,
att det sammanlagda avdraget för
en och samme ägare ej må överstiga
det ursprungliga ingångsvärdet.
Är det vid tiden för den skattskyldiges
förvärv av fastigheten förefintliga
virkesförrådet icke känt, må detsamma
beräknas med utgångspunkt
från nuvarande virkesförråd samt
med ledning dels av den beräknade
ungefärliga tillväxten under den
skattskyldiges innehav av fastigheten,
dels av avverkningen eller försäljningen
av skog under samma
tid.
(Föreslagen lydelse)
genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång förstås med ingående
virkesförråd det för föregående ägaren
gällande ingående virkesförrådet.
Med det för ägaren gällande
ingående virkesförrådet
förstås det sålunda beräknade
virkesförrådet vid ägarens förvärv
av fastigheten med avdrag för det virkesförråd,
för vilket ägaren må hava
njutit avdrag vid tidigare taxeringar.
Har avdrag tidigare skett för minskning
i ingångsvärde, skall ingående
virkesförrådet anses därigenom hava
nedgått i samma proportion som ingångsvärdet.
Har efter avverkning
eller upplåtelse av avverkningsrätt
det återstående virkesförrådet nedgått
under det för ägaren gällande
ingående virkesförrådet, får avdrag
ske med den på minskningen proportionellt
belöpande delen av ingångsvärdet.
Vare sig avdrag sker enligt den
ena eller andra metoden märkes, att
det sammanlagda avdraget för en
och samme ägare ej må överstiga det
för honom beräknade ursprungliga
ingångsvärdet.
Är det vid tiden för den skattskvldiges
eller, i förekommande fall, tidigare
ägares förvärv av fastigheten
förefintliga virkesförrådet icke känt,
må detsamma beräknas med utgångspunkt
från nuvarande virkesförråd
samt med ledning dels av den
beräknade ungefärliga tillväxten under
den skattskyldiges och, i förekommande
fall, tidigare ägares innehav
av fastigheten, dels av avverkningen
eller försäljningen av skog
under samma tid.
Kan då fastigheten förvärvats annorledes
än genom köp, byte eller
därmed jämförligt fång det för föregående
ägaren gällande ingående virkesförrådet
icke utrönas må såsom
ingående virkesförråd vid förvärvet
anses den växande skogens kubikmassa
i fast mått på bark enligt de
132
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
uppgifter som legat till grund för
skogens vid 1957 års allmänna fastighetstaxering
åsätta taxeringsvärde.
Om avdrag-----— av skogen.
Om moderbolag —------övertagande föreningen.
Exempel å------ingående virkesförråd:
A. försäljer —------erlagda köpeskillingen.
Det för-----—-- 10 200 kronor.
Exempel å-------— i ingångsvärde:
B. försäljer------10 000 kronor.
Ingångsvärdet har------det ursprungliga.
till 24 §.
8. Har någon, som haft nyttjanderätt
till annan fastighet, utfört ny-,
till- eller ombyggnad eller därmed
jämförlig förbättring å fastigheten
och har nyttjanderättshavaren njutit
avdrag för kostnaderna härför,
skall fastighetsägaren, sedan nyttjanderättsavtalet
upphört, såsom intäkt
av fastigheten upptaga ett belopp,
motsvarande det ökade värde
fastigheten då kan anses äga på
grund av vad nyttjanderättshavaren
sålunda nedlagt. Vad nu sagts skall
dock gälla endast i den mån fastighetsägaren
icke har att utgiva ersättning
till nyttjanderättshavaren
för värdeökningen. Förstöres av
nyttjanderättshavaren sålunda utförd
anläggning genom brand eller
olyckshändelse före avtalets upphörande
och utgår i anledning härav
till fastighetsägaren försäkringsersättning,
helt eller delvis omfattande
jämväl fastighetens vid olyckstillfället
beräknade värdeökning genom
vad nyttjanderättshavaren nedlagt,
skall fastighetsägaren såsom intäkt
av fastigheten upptaga så mycket av
försäkringsersättningen som motsvarar
värdeökningen; dock endast
i den mån fastighetsägaren icke har
att utgiva ersättning till nyttjanderättshavaren
för berörda värdeökning.
133
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
till
5. Den omständigheten att en vid
inkomstberäkningen i och för sig
avdragsgill omkostnad helt eller delvis
guldits med familj ebostadsbidrag,
som i 19 § omförmäles, må icke
föranleda att avdrag vägras för omkostnaden
i fråga.
Har skattskyldig------(
5§.
5. Den omständigheten att en vid
inkomstberäkningen i och för sig
avdragsgill omkostnad helt eller delvis
guldits med familjebostadsbidrag,
som i 19 § 1 mom. omförmäles, må
icke föranleda att avdrag vägras för
omkostnaden i fråga,
ler bidraget.
till 27 §.
Av punkt------särskild rörelse.
Medgivande enligt 19 § 2 mom.
andra eller femte stycket att vid där
avsett förvärv av rörelse eller del av
sådan fångesmannen och förvärvaren
må betraktas som en skattskyldig
innebär, såsom framgår av lagrummet,
att förvärvaren anses fortsätta
rörelsen.
till 28 S.
1. Till intäkt av rörelse hänföras
samtliga intäkter i penningar eller
varor, som influtit i rörelsen. Detta
innebär, att intäkten skall vara av
sådan beskaffenhet, att den normalt
är att räkna med och ingår såsom ett
led i den förvärvsverksamhet, varom
fråga är. Hit räknas alltså inflytande
betalning för varor eller produkter,
som den skattskyldige för i handel
eller tillverkar, och gäller detta
även för det fall, att rörelseidkaren
vid överlåtelse av rörelsen till annan
låter i överlåtelsen ingå befintliga varor
eller produkter. Denna överlåtelse
utgör då så att säga den sista affärshändelsen
i hans rörelse. Däremot
räknas icke hit sådan intäkt,
som till den skattskyldige kan inflyta
vid sidan av rörelsen eller utanför
vad som normalt är att anse såsom
driftinkomst, såsom exempelvis
vid avyttring av personlig lösegendom
eller för stadigvarande bruk i
rörelsen avsedda fastigheter eller
andra tillgångar — angående för sådant
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier så ock patenträtter
1. Till intäkt av rörelse hänföras
samtliga intäkter i penningar eller
varor, som influtit i rörelsen. Detta
innebär, att intäkten skall vara av
sådan beskaffenhet, att den normalt
är att räkna med och ingår såsom ett
led i den förvärvsverksamhet, varom
fråga är. Hit räknas alltså inflytande
betalning för varor eller produkter,
som den skattskyldige för i handel
eller tillverkar, och gäller detta även
för det fall, att rörelseidkaren vid
överlåtelse av rörelsen till annan låter
i överlåtelsen ingå befintliga varor
eller produkter. Denna överlåtelse
utgör då så att säga den sista affärshändelsen
i hans rörelse. Däremot
räknas icke hit sådan intäkt,
som till den skattskyldige kan inflyta
vid sidan av rörelsen eller utanför
vad som normalt är att anse såsom
driftinkomst, såsom exempelvis vid
avyttring av personlig lösegendom
eller för stadigvarande bruk i rörelsen
avsedda fastigheter eller andra
tillgångar — angående för sådant
bruk avsedda maskiner och andra
inventarier så ock patenträtter och
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
och liknande tidsbegränsade rättigheter
ävensom rättigheter av goodwills
natur, se dock andra, tredje,
fjärde och femte styckena här nedan.
Den intäkt, som erhålles genom en
dylik, oberoende av rörelsen verkställd
avyttring, skall tagas i betraktande
vid inkomstberäkningen för
förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet
och bedömas efter de för
denna förvärvskälla stadgade grunder.
Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av
anvisningarna till 29 §), hänföres till
intäkt av rörelse.
Vid avyttring av patenträtt eller
liknande tidsbegränsad rättighet
skall såsom intäkt av rörelse upptagas
vad som vid dylik avyttring
må hava återbekommits av belopp,
för vilka avdrag i beskattningsavseende
åtnjutits; i övrigt skall intäkten
upptagas såsom intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet, i den mån
enligt 35 § förutsättningar för skattepliktig
realisationsvinst föreligga.
I enlighet----
Då skattskyldig, i
överlåtelse av rörelse eller eljest, till
annan överlåter rättighet av goodwills
natur, såsom varumärke, firmanamn,
tidningstitel o. dyl., skall
såsom intäkt av rörelse upptagas
skillnaden mellan ersättningen för
rättigheten och vad som av rättighetens
anskaffningsvärde kvarstår oavskrivet
i beskattningshänseende (jfr
punkt 5 tredje stycket anvisningarna
till 29 §). Har rättighet av goodwills
natur förvärvats annorledes än ge
-
(Föreslagen lydelse)
liknande tidsbegränsade rättigheter
ävensom rättigheter av goodwills natur,
se dock andra och tredje styckena
här nedan. Den intäkt, som erhålles
genom en dylik, oberoende av
rörelsen verkställd avyttring, skall
lagas i betraktande vid inkomstberäkningen
för förvärvskällan tillfällig
förvärvsverksamhet och bedömas
efter de för denna förvärvskälla
stadgade grunder.
Till intäkt av rörelse hänföres
intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7
av anvisningarna till 29 §), liksom
ock intäkt vid avyttring av patenträtt
och liknande tidsbegränsad rättighet.
Detsamma gäller intäkt vid
avyttring av rättighet av goodwills
natur, såsom varumärke, firmanamn,
tidningstitel o. dyl.
realisationsvinst föreligga.
samband med
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
nom köp, byte eller därmed jämförligt
fång, skall såsom anskaffningsvärde
för rättigheten anses det belopp,
som kvarstår i beskattningshänseende
oavskrivet för överlåtaren.
till 29 §.
1 Har annan —■ —- -— ---av rörelseinkomsten.
Har den skattskyldige i rörelse,
som av honom utövats, för förädling
eller förbrukning tillgodogjort sig
produkter från eget jordbruk eller
någon dess binäring eller från eget
skogsbruk eller råämnen från egen
eller av honom brukad, i rörelsen ej
använd fastighet, skall, såsom av 21
och 24 §§ framgår, värdet av sådana
produkter eller råämnen i vissa fall
upptagas såsom intäkt av fastigheten.
Sker så, får samma värde avföras
såsom omkostnad i rörelsen. Detsamma
gäller, om han i rörelsen tillgodogjort
sig produkter av annan rörelse,
som han utövat och som, efter
ty i 18 § sägs, är att anse som
särskild förvärvskälla.
3. b. Vid planenlig----
Värdeminskningsavdrag må,--
Vid bestämmande ---------
Såsom tillgångs anskaffningsvärde
skall anses, då tillgången förvärvats
genom köp eller byte eller därmed
jämförligt fång, den verkliga
kostnaden för dess anskaffande och,
då tillgången annorledes övergått till
rörelsen, dess allmänna saluvärde
vid tiden för övergången. Dock skall
iakttagas följande. Ilar tillgäng i
samband med förvärv av den rörel
-
Använder skattskyldig i rörelse,
som av honom utövas, annan tillhörig
fastighet, skola i fråga om rätt
för den skattskyldige att tillgodonjuta
avdrag för kostnader för ny-,
till- och ombyggnad eller därmed
jämförlig förbättring å fastigheten
bestämmelserna i punkt 2 a av anvisningarna
till 22 § äga motsvarande
tillämpning.
--finnes lämpligt.
_---— är behörigt.
blir utsliten.
Såsom tillgångs anskaffningsvärde
skall anses, då tillgången förvärvats
genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång, den verkliga kostnaden
för dess anskaffande och, då
tillgången annorledes övergått till
rörelsen och 19 § 2 mom. ej är tilllämpligt,
tillgångens verkliga värde
vid tiden för övergången. Skulle det
i något fall befinnas, att den skatt
-
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
se, vari den nyttjas, erhållits annorledes
ån genom köp eller byte eller
därmed jämförligt fång, skall, där
ej särskilda omständigheter till annat
föranleda, såsom anskaffningsvärde
för tillgången anses det belopp
som kvarstår i beskattningsavseende
oavskrivet för överlåtaren, försåvitt
ej vid förvärv av rörelsen på grund
av arv eller testamente stämpelplikt
beräknats efter lägre belopp, i vilket
fall det belopp efter vilket stämpelplikt
sålunda beräknats skall anses
såsom anskaffningsvärde. Skulle
det i något fall befinnas, att den
skattskyldige eller någon, som står
honom nära, vidtagit åtgärd för att
den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna
sig ett högre anskaffningsvärde
än som synes rimligt, och
kan det antagas att detta skett för
att åt någon av dem bereda obehörig
förmån i beskattningsavseende, skall
anskaffningsvärdet i skälig mån
jämkas. Såsom anskaffningsvärde
för tillgång, som moderbolag eller
övertagande förening övertager från
dotterbolag eller överlåtande förening
vid sådan fusion, som i 28 §
3 mom. första eller andra stycket avses,
skall anses det belopp, som vid
fusionstillfället kvarstår i beskattningsavseende
oavskrivet hos dotterbolaget
eller den överlåtande föreningen.
3. d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske
för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
men skall å andra sidan belopp,
som erhålles vid avyttring av
tillgången, i sin helhet upptagas såsom
intäkt av rörelse (se punkt 1
andra stycket av anvisningarna till
28 §). Med avyttring likställes det
fall, att tillgång uttages ur rörelsen
för att tillföras annan rörelse, som
utgör särskild förvärvskälla, eller för
att nyttjas för annat ändamål.
skyldige eller någon, som står honom
nära, vidtagit åtgärd för att den
skattskyldige skall kunna tillgodoräkna
sig ett högre anskaffningsvärde
än som synes rimligt, och kan det
antagas att detta skett för att åt någon
av dem bereda obehörig förmån
i beskattningsavseende, skall anskaffningsvärdet
i skälig mån jämkas.
Såsom anskaffningsvärde för
tillgång, som moderbolag eller övertagande
förening övertager från dotterbolag
eller överlåtande förening
vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom.
första eller andra stycket avses, skall
anses det belopp, som vid fusionstillfället
kvarstår i beskattningsavseende
oavskrivet hos dotterbolaget
eller den överlåtande föreningen.
3. d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske
för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
men skall å andra sidan belopp,
som erhålles vid avyttring av
tillgången, i sin helhet upptagas såsom
intäkt av rörelse (se punkt 1
andra stycket av anvisningarna till
28 §).
137
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4. Skattskyldig må,-------undgå taxering.
Avdrag för------tillgångarna anskaffats.
Hava under —--- —--lägre belopp.
Har ett —------av anskaffningsvärdet.
Har skattskyldig--------anskaffade tillgångar.
Oaktat vad —-----en skattskyldig.
Då tillgångar, som anskaffats un- Då tillgångar, som anskaffats under
beskattningsåret, avyttras, förlo- der beskattningsåret, avyttras, förras
eller såsom för rörelsen obruk- loras eller såsom för rörelsen obrukbara
utrangeras under samma år, bara utrangeras under samma år, må
må avdrag åtnjutas för anskaff- avdrag åtnjutas för anskaffningsvärningsvärdet
eller oavskriven del där- det eller oavskriven del därav. Att
av. Med avyttring likställes det fall, belopp, som erhålles vid avyttring
att tillgång uttages ur rörelsen för av tillgång, i sin helhet skall uppatt
tillföras annan rörelse, som utgör tagas såsom intäkt av rörelse, därom
särskild förvärvskälla, eller för att stadgas i punkt 1 andra stycket av
nyttjas för annat ändamål. Att be- anvisningarna till 28 §.
lopp, som erhålles vid avyttring av
tillgång, i sin helhet skall upptagas
såsom intäkt av rörelse, därom stadgas
i punkt 1 andra stycket av anvisningarna
till 28 §.
Finnes skattskyldig------fråga verkställdes.
Den omständigheten-----— tredje stycket.
Har före —------tillgodoräknats honom.
Har aktiebolag------följande åren.
Angående avdrag —- ----—- till 41 §.
5. Avdrag får jämväl ske för vär- 5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning,
som patenträtt och deminskning, som patenträtt och
liknande tidsbegränsad rättighet, vil- liknande tidsbegränsad rättighet un
ken
rörelseidkare förvärvat för ut- dergått på grund av minskning av
nyttjande vid en av honom driven giltighetstiden. Det är härvid utan
tillverkning, undergått på grund av betydelse om rörelseidkaren förvär
minskning
av giltighetstiden. Beträf- vat rättigheten för att utnyttja den
fande
värdeminskningsavdrag för samma vid en av honom bedriven
dylik tillgång skola föreskrifterna i tillverkning eller han tillgodogör sig
punkt 3 äga motsvarande tillämp- rättigheten genom att överlåta ex
ning.
ploateringen därav till annan. Ge
nom
värdeminskningsavdrag avdrages
ock kostnad för anskaffning av
varumärke, firmanamn eller andra
rättigheter av goodwills natur.
Patenträtt eller liknande rättighet, Beträffande värdeminskningsavvilken
rörelseidkare tillgodogör sig drag för nu nämnda tillgångar skola
genom att överlåta exploateringen föreskrifterna i punkterna 3 och 4
därav till annan, är att anse såsom äga motsvarande tillämpning,
vara i rörelse och skall följaktligen
icke behandlas enligt regeln i denna
punkt utan enligt reglerna för dylik
tillgång.
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 ar 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Kostnad för anskaffning av varumärke,
firmanamn eller andra rättigheter
av goodwills natur må avdragas
genom lika störa årliga värdeminskningsavdrag
inom en period
av tio år från den tidpunkt, då kostnaden
uppkommit; dock att, där så
på grund av särskilda omständigheter
finnes skäligt, kostnaden må, enligt
taxeringsnämnds eller, om besvär
anförts, prövningsnämnds särskilda
beprövande, fördelas på en
längre period. Har skattskyldigs rörelse
för visst år utvisat förlust eller
så ringa överskott, att den skattskyldige
vid beräkning av nettointäkten
av rörelsen ej kunnat utnyttja det
på året belöpande avdraget, skola
beträffande rätt för den skattskyldige
att tillgodoräkna sig det resterande
avdraget för senare år bestämmelserna
i punkt 3 c tredje stycket
äga motsvarande tillämpning. Har
skattskyldig i samband med överlåtelse
av rörelse eller eljest avyttrat
tillgång, varom nu är fråga, får avdrag
ske för vad som i beskattningshänseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
i den mån detta
belopp överstiger vad som influtit
vid avyttring av tillgången. Om moderbolag
eller övertagande förening
genom sådan fusion, som i 28 § 3
mom. första eller andra stycket avses,
övertager tillgång, varom nu är
fråga, skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag
och av vad som
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet
av tillgången så anses som om
bolagen eller föreningarna utgjort
en skattskyldig.
Om moderbolag eller övertagande
förening genom sådan fusion, som i
28 § 3 mom. första eller andra stycket
avses, övertager tillgång av goodwills
natur, skall vid beräkning av
värdeminskningsavdrag och av vad
som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet
av tillgången så anses
som om bolagen eller föreningarna
utgjort en skattskyldig.
till 35 §.
3. Bestämmelserna i 2 mom. andra
stycket, att realisationsvinstfrågan i
vissa fall skall bedömas som om avyttringen
verkställts av säljarens
fångesman, innebära bl. a. att därest
även denne erhållit egendomen genom
gåva från make eller skyldeman
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1066
139
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
eller genom sådant bodelningsförvärv,
som avses i lagrummet, bedömningen
måste flyttas ännu ett steg
bakåt i fångeskedjan o. s. v.
7. Har beskattning enligt bestämmelserna
i 19 § 2 mom. tredje stycket
ägt rum i anledning av däri omförmäld
överflyttning av tillgång eller
rättighet skall vid bedömande av
om skattepliktig realisationsvinst
eller avdragsgill realisationsförlust
uppkommit vid senare avyttring av
egendomen överflyttningen anses
som ett med köp och byte jämförligt
fång.
till 38 §.
5. Vad som gäller om utdelning
från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen
i 67 § tillämpas jämväl
å utdelning från annan här i riket
icke hemmahörande juridisk person.
Oskift dödsbo efter person, som vid
sitt frånfälle icke varit bosatt eller
stadigvarande vistats här i riket, anses
såsom en här i riket icke hemmahörande
juridisk person (jfr
punkt i i anvisningarna till 53 §).
Utdelning från sådant dödsbo till i
Sverige bosatt delägare av inkomst,
som förvärvats under den tid delägarna
suttit i oskift bo — men
givetvis ej utskiftning av den avlidnes
efterlämnade tillgångar — skall
således här i riket bliva föremål för
beskattning. Från denna föreskrift
meddelas likväl ett undantag i 54 §
första stycket e).
5. Vad som gäller om utdelning
från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen
i 67 § tillämpas jämväl
å utdelning från annan här i riket
icke hemmahörande juridisk person.
Oskift dödsbo efter person, som vid
sitt frånfälle icke varit bosatt eller
stadigvarande vistats här i riket, anses
såsom en här i riket icke hemmahörande
juridisk person (jfr 53 §
3 mom.). Utdelning från sådant
dödsbo till i Sverige bosatt delägare
av inkomst, som förvärvats under
den tid delägarna suttit i oskift bo —
men givetvis ej utskiftning av den
avlidnes efterlämnade tillgångar —
skall således här i riket bliva föremål
för beskattning. Från denna
föreskrift meddelas likväl ett undantag
i 54 § första stycket e).
till 41 §.
1. Inkomst av —:--- särskilt stadgas.
För skattskyldig,------av följande.
Därest vinstresultatet-------stadgade grunder.
Den i----- —- — nedan sägs.
Lagret vid------— — för inkurans.
Därest värdet-------icke gälla.
Utan avseende---------vara påkallat.
Vad i--------såsom skäligt.
Hava aktier i svenskt aktiebolag,
andelar i svensk ekonomisk förening
eller andelar i svenskt handels- eller
140
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
kommanditbolag överlåtits till skattskyldig,
som driver bank- eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse,
eller till annan skattskyldig,
för vilken aktierna eller andelarna
utgöra tillgångar i varulager, och
framgår uppenbarligen av omständigheterna
i samband med överlåtelsen
att den skattskyldige icke därigenom
erhållit tillgång av verkligt
värde för honom med hänsyn till
den av honom bedrivna verksamheten,
må sådan nedgång i aktiernas
eller andelarnas värde, vilken beror
på överföring till den skattskyldige
av vid överlåtelsen förefintliga medel,
vilka icke motsvara i fråga om
aktiebolag tillskjutet belopp, i fråga
om ekonomiska föreningar inbetald
insats och i fråga om handels- och
kommanditbolag beskattade vinstmedel,
icke föranleda till att aktierna
eller andelarna vid inkomstberäkningen
för den skattskyldige upptagas
till belopp understigande hans
anskaffningskostnad för desamma.
Hava aktierna eller andelarna, innan
sådan överföring skett, upptagits
till belopp, understigande det,
vartill desamma efter överföringen
lägst må upptagas enligt vad nyss
sagts, må aktierna eller andelarna
vid utgången av det beskattningsår,
varunder överföringen äger rum,
icke upptagas till belopp, understigande
deras vid ingången av samma
år i beskattningshänseende gällande
värde ökat med ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan aktiernas
eller andelarnas anskaffningskostnad
och nyssnämnda värde, dock
högst det överförda beloppet. Har
överföring av i detta stycke omförmält
slag ägt rum utan att påverka
den till grund för inkomstberäkningen
för den skattskyldige liggande
värdesättningen av aktierna eller
andelarna, och uppkommer på grund
härav förlust för den skattskyldige
vid senare överlåtelse av desamma
141
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
eller vid senare upplösning av bolaget
eller föreningen skall från den
beräknade förlusten avräknas ett belopp
motsvarande den sålunda verkställda
överföringen.
Avdrag för------skattskyldiga angivit.
Vid bestämmande------eget kapital.
När fråga -------skulle ifrågakommit.
Nedskrivning av---—----september beskattningsåret.
Vad här------årets inkomst.
Har avverkningsrätt------influtna likviden.
Om beskattningsmyndighet,-------till beskattning.
Motsvarande gäller---—--års inkomstberäkning.
till 53 S.
4. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende
såsom inländsk juridisk
person, dä den avlidne varit
vid sitt frånfälle här i riket bosatt
eller vid samma tid stadigvarande
vistats härstädes, samt i annat fall
såsom här i riket ej hemmahörande
juridisk person.
4. Bestämmelsen att vad som finnes
stadgat angående handelsbolag
i vissa fall skall tillämpas för oskift
dödsbo efter person, som vid sitt
frånfälle var här i riket bosatt, medför
att sådant dödsbo icke skall åsättas
taxering för ifrågavarande taxeringsår
utan att dödsboets inkomst
skall hänföras till de särskilda delägarnas
inkomst med belopp, som
för envar motsvarar hans andel av
boets inkomst. Därest annat icke
föranledes av arvsavsägelse eller
överenskommelse mellan delägarna,
skall därvid såsom delägares andel
anses vad enligt lag och testamente
å honom belöper av behållningen i
boet. Till skattepliktig inkomst hänföres
givetvis ej vad delägare erhållit
genom utskiftning av den avlidnes
efterlämnade tillgångar. Den
omständigheten att dödsbo i beskattningshänseende
behandlas såsom
handelsbolag påverkar ej rätten att
åtnjuta sådana avdrag, till vilka
dödsboet eljest varit berättigat.
Förklaring enligt 53 § 3 mom. sista
stycket må avgivas exempelvis, då
frågan vilka som äro att anse såsom
dödsbodelägare på grund av föreskrift
i den avlidnes testamente är
beroende av framtida händelse, eller
då nämnda fråga eljest till följd av
pågående tvist om testamente eller
av annan anledning är oklar. Nu av
-
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse)
till
2. På grund av förevarande paragrafs
stadganden, jämförda med
53 § 3 inom., skall för oskift dödsbo
efter avliden person, som under
det år frånfället timat men icke vid
dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande
vistats här i riket, vid taxering
nästföljande år såsom hemortskommun
anses den kommun, som
utgjort den avlidnes hemortskommun.
Vid taxering under senare år
har dödsboet däremot såsom utländsk
juridisk person ingen hemortskommun
här i riket (se punkt i
av anvisningarna till 53 §).
(Föreslagen lydelse)
sedd förklaring kan även vara påkallad,
därest i ett dödsbo tillfälligt
förekommer överskridande av inkomst-
eller förmögenhetsgränsen
för taxering enligt de för handelsbolag
gällande bestämmelserna och
sådan taxering skulle medföra avsevärt
merarbete för delägarna och
taxeringsmyndigheterna samt för det
allmänna framstå såsom mindre betydelsefull.
Hinder föreligger icke att, om så
undantagsvis skulle finnas lämpligt,
förklara att dödsbo i beskattningshänseende
skall till viss del anses
såsom handelsbolag och till annan
del såsom inländsk juridisk person.
66 §.
2. På grund av förevarande paragrafs
stadganden, jämförda med
53 g 3 mom., skall för oskift dödsbo
efter avliden person, som under det
år frånfället timat men icke vid dödsfallet
varit bosatt eller stadigvarande
vistats här i riket, vid taxering nästföljande
år såsom hemortskommun
anses den kommun, som utgjort den
avlidnes hemortskommun. Vid taxering
under senare år har dödsboet
däremot såsom utländsk juridisk
person ingen hemortskommun här
i riket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock att i samband med
lagens ikraftträdande skall iakttagas följande.
1) Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om 1965 års taxering
samt i fråga om eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.
2) Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna
till 29 § rörande avdrag för värdeminskning, som patenträtt och liknande
tidsbegränsad rättighet undergått på grund av minskning av giltighetstiden,
skall iakttagas att såsom ingångsvärde för sådan rättighet, som
enligt äldre bestämmelser behandlats som vara i rörelse på den grund att
skattskyldig överlåtit exploateringen därav till annan, skall anses tillgångens
vid utgången av nästföregående beskattningsår i beskattningshänseende
gällande värde eller, därest detta icke kan fastställas, anskaffningsvärdet.
Ingångsvärdet skall överensstämma med det värde, varmed tillgången
upptagits i utgående lagret för nämnda beskattningsår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
143
Skatteflyktskommitténs förslag till
Förordning om ändrad lydelse av 6 § 3 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 6 § 3 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6 §.
3 m o m. Avlider skattskyldig, — —- ----— den avlidne.
Beträffande taxering av oskift
dödsbo för senare beskattningsår än
det, varunder dödsfallet inträffade,
skall gälla följande. Var den avlidne
vid sitt frånfälle icke bosatt här i
riket, skall dödsboet anses såsom
här i riket icke hemmahörande juridisk
person. 1 annat fall skall dödsboet
anses såsom inländsk juridisk
person. Från och med det taxeringsår,
som följer på fjärde kalenderåret
efter dödsfallsåret, skall dock å
dödsboet tillämpas vad i denna förordning
finnes stadgat angående
handelsbolag under förutsättning
antingen att taxering av dödsboet
till statlig inkomstskatt skulle lett
till fastställande av en taxerad inkomst,
överstigande 10 000 kronor,
eller att taxering av dödsboet till
statlig förmögenhetsskatt skulle lett
till fastställande av en skattepliktig
förmögenhet, överstigande 100 000
kronor.
Riksskattenämnden må, om särskilda
skäl föranleda därtill, på ansökan
förklara att oskift dödsbo, som
enligt bestämmelserna i nästföregående
stycke skulle i beskattningshänseende
behandlas såsom handelsbolag,
må för viss tid eller tills vidare
taxeras såsom inländsk juri
disk person. Över beslut, som riks
skattenämnden meddelat i sådant
ärende, må klagan icke föras.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.
144
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
Skatteflyktskommitténs förslag till
Förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
3 §•
(Föreslagen lydelse)
1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen----- — och dylikt;
d) kapital, som finnes kontant till
gängligt eller utlånats eller nedlagts
i obligationer eller insatts i bank eller
annorstädes eller bestått av andra
fordringar eller av aktier eller andelar
i ekonomiska föreningar, bolag
eller rederier, i den mån samma kapital
icke är att hänföra till i c) bär
ovan nämnd egendom;
d) kapital, som finnes kontant
tillgängligt eller utlånats eller nedlagts
i obligationer eller insatts i
bank eller annorstädes eller bestått
av andra fordringar eller av aktier
eller andelar i ekonomiska föreningar,
bolag eller rederier, eller av andel
i oskift dödsbo, vilket vid taxering
till statlig inkomstskatt skall
behandlas såsom handelsbolag, i den
mån samma kapital icke är att hänföra
till i c) här ovan nämnd egendom;
e)
lös egendom, ----- —---beskattningsårets utgång.
6§.
1 mom. Skyldighet att----— — 21 §§ sägs:
a) fysiska personer, vilka voro här
i riket bosatta vid beskattningsårets
utgång, och oskifta dödsbon efter
personer, som vid dödsfallet voro
häri i riket bosatta — med undantag
dock för dödsbon vilka vid taxering
till statlig inkomstskatt skola behandlas
såsom handelsbolag — ävensom
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt omförmälda familjestiftelser:
-
a) fysiska personer, vilka voro här
i riket bosatta vid beskattningsårets
utgång, och oskifta dödsbon efter
personer, som vid dödsfallet voro här
i riket bosatta, ävensom i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmälda familjestiftelser:
-
för all —---—--— i riket.
Medlem av-------för förmögenhet.
För skattskyldiga, — -—- ---meddelade föreskrifter.
Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar---för förmögenhet.
Utländska försäkringsanstalter---bedriven livförsäkringsrörelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.
1 Senaste lydelse av 3 § 1 mom. se 1951: 791 och av 6 § 1 mom. se 1950:312.
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
145
Skatteflyktskommitténs förslag till
Förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 39 § 2 mom. taxeringsförordningen den 23 november
19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att
till 38 § samma förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom.,
av den lydelse nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
38 §.
3 mom. Vad i 1 och 2 mom. sagts
skall i tillämpliga delar gälla jämväl
för sådant oskift dödsbo som vid inkomst-
och förmögenhetstaxering
skall anses som handelsbolag.
39 §.
2 m o m. Den som-----
Vad i detta moment stadgas om
uppgiftsskyldighet skall ej avse i detaljhandel
verkställda köp eller försäljningar
av varor över disk och
liknande fall inom detaljhandel, där
uppgiftsskyldigheten uppenbarligen
icke kan fullgöras.
- och adress.
Vad ovan i detta moment stadgas
om uppgiftsskyldighet skall ej avse
i detaljhandel verkställda köp eller
försäljningar av varor över disk och
liknande fall inom detaljhandel, där
uppgiftsskyldigheten uppenbarligen
icke kan fullgöras.
Har nyttjanderättsavtal beträffande
fastighet upphört under beskattningsåret
och har nyttjanderättshavaren
under avtalstiden utfört
ny-, till- eller ombyggnad eller därmed
jämförlig förbättring å fastigheten
utan att av fastighetsägaren
erhålla ersättning, motsvarande
minst det ökade värde fastigheten
vid avtalets upphörande kan äga på
grund av vad nyttjanderättshavaren
sålunda nedlagt, är den sistnämnde
skyldig att efter anmaning lämna
uppgift om vari förbättringsarbetena
bestått och om kostnaderna därför.
Vad nu sagts skall dock gälla endast
under förutsättning att nyttjande
-
1 Senaste lydelse av 39 § 2 mom. se 1961:340.
146
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
rättshavaren njutit avdrag för kostnaderna
för förbättringarna.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.
Skatteflyktskommitténs förslag till
Förordning om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den
30 november 1951 (nr 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst
Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. förordningen den 30 november 1951
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
2 mom. I fråga
3) intäkt i form av engångsersättning
vid upplåtelse eller upphörande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt
och vid överlåtelse av nyttjanderätt;
4) intäkt som
å skogskonto;
3) intäkt i form av engångsersättning
vid upplåtelse eller upphörande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt
och vid överlåtelse av nyttjanderätt;
så ock intäkt i form av värdeökning
till följd av ny-, till- eller ombyggnad
eller grundförbättring, som nyttjanderättshavare
utfört å fastigheten;
sådan inkomst.
3 §.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.
1 Senaste lydelse av 3 § 2 mom. se 1962: 193.
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1966
147
Skatteflyktskommitténs förslag till
F örordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 8 april 1960 (nr 63)
om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 8 april 1960 om rätt till
förlustutjämning vid taxering för inkomst skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 §•
Avlider skattskyldig,-----fråga är.
Den omständigheten att dödsbo i
beskattningshänseende behandlas såsom
handelsbolag påverkar ej rätten
att åtnjuta sådant förlustavdrag, till
vilket dödsboet eljest varit berättigat.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Skatteflyktskommitténs förslag till
Förordning om ändrad lydelse av 59 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom förordnas, att 59 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt
och gåvoskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
59 §.
Har efter--—---deklarationen angivits;
f) skattskyldighet ålagts dödsbo
enligt 19 § 2 mom. kommunalskattelagen;
g)
skyldighet uppkommit för
dödsbo att erlägga inkomstskatt på
grund av återföring till beskattning
av medel, som insatts å skogskonto
enligt förordningen den 27 mars
1954 (nr 142) eller å särskild investeringsfond
för avyttrat fartyg enligt
förordningen den 19 februari
1954 (nr 40) eller å särskild investeringsfond
för förlorade inventarier
och lagertillgångar enligt förordningen
den 15 maj 1959 (nr 168);
och hade, —-----beräknat belopp.
Ansökan om —---— ---i skatteärendet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1965 eller tidigare år.
1 Senaste lydelse av 59 § se 1958: 562.
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
149
Innehållsförteckning
Inledning ......................................................
Allmän bestämmelse mot skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder..........
Kommittén ..................................................
Remissyttrandena..............................................
Departementschefen............................................
Inkomstbeskattning av utdelning från aktiebolag och ekonomiska föreningar i
vissa fall......................................................
Gällande rätt..................................................
Kommittén ..................................................
Remissyttrandena..............................................
Departementschefen............................................
Inkomst- och förmögenhetsbeskattning av dödsbon........................
Gällande rätt...................................................
Behovet av ändrade bestämmelser för dödsbobeskattningen............
Kommittén ................................................
Remissyttrandena............................................
Formen för beskattning av dödsbo................................
Kommittén ................................................
Remissyttrandena............................................
Dödsbo som självständigt skattesubjekt............................
Kommittén ................................................
Remissyttrandena............................................
Inkomst- och förmögenhetsgränserna..............................
Kommittén ................................................
Remissyttrandena............................................
Dispensmöjligheter ............................................
Kommittén ................................................
Remissyttrandena............................................
Uppbördsfrågor m. ............................................
Remissyttrandena............................................
Departementschefen............................................
Behovet av ändrade bestämmelser för dödsbobeskattning............
Formen för beskattning av dödsbo..............................
Dödsbo som självständigt skattesubjekt..........................
Inkomst- och förmögenhetsgränserna............................
Dispensmöjligheter ..........................................
Uppbördsfrågor m. m.........................................
Övergångsbestämmelser ......................................
16
22
22
30
38
45
45
48
56
61
66
66
67
67
70
73
73
74
76
76
78
78
78
80
83
83
84
85
85
86
86
90
94
95
98
101
104
150 Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1966
Diverse frågor.................................................... 105
Inkomstbeskattning vid utdelning och utskiftning från aktiebolag och ekonomiska
föreningar .......................................... 105
Kommittén ................................................ 105
Remissyttrandena............................................ 108
Departementschefen.......................................... 109
Inkomstbeskattning av patent, goodwill och liknande rättigheter........ 112
Kommittén ................................................ 112
Remissyttrandena............................................ 115
Departementschefen.......................................... 117
Departementschefens hemställan...................................... 119
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 6S0f02