Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

Nr 60

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.; given
Stockholms slott den 4 mars 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,

2) lag om ändrad lydelse av 24 kap. 22 och 24 §§ rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 20 december 1946 (nr
804) om införande av nya rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 29 juni 1964 (nr 542)
om personundersökning i brottmål.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, vilken skall ersätta de nuvarande reglerna i sinnessjuklagen
om sinnesundersökning i brottmål. Förslaget innefattar huvudsakligen en
omredigering av gällande bestämmelser. Den viktigaste sakliga nyheten är
att rättspsykiatrisk undersökning skall kunna underlåtas i vissa fall då det
är uppenbart att den misstänkte kan beredas sluten psykiatrisk vård. I övrigt
föreslås i propositionen följdändringar i rättegångsbalken, lagen om införande
av nya rättegångsbalken och lagen om personundersökning i brottmål.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 60

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1966

1) Förslag
till

Lag

om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I brottmål äger rätten besluta om undersökning av den misstänktes sinnesbeskaffenhet
(rättspsykiatrisk undersökning) enligt denna lag.

Rättspsykiatrisk undersökning utföres av läkare vid rättspsykiatrisk klinik
eller station eller av annan läkare som medicinalstyrelsen utser. Medicinalstyrelsen
bestämmer undersökningarnas fördelning på kliniker och
stationer.

2 §.

Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får meddelas, om den misstänkte
erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått
den och undersökningen kan antagas få betydelse för bestämmande av
brottspåföljd eller i annat hänseende för målets avgörande.

Finner rätten att svårare straff än böter ej bör följa på brottet, får rättspsykiatrisk
undersökning beslutas endast om särskilda skäl föreligga.

3 §•

Rätten får ej förordna att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård utan att rättspsykiatrisk undersökning företagits. Detta gäller dock
ej beträffande den som är intagen på sjukhus med stöd av beslut enligt
9 § andra stycket lagen den 1966 (nr 000) om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande
eller som är utskriven på försök enligt 19 § samma lag, om det enligt utlåtande
av medicinalstyrelsen är uppenbart att fortsatt vård kan beredas honom
med stöd av lagen.

4 §•

Beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart det kan
ske.

Undersökningen skall utföras med största möjliga skyndsamhet. Skriftligt
utlåtande över undersökningen skall avges till rätten inom sex veckor från
det beslutet om undersökningen inkom till den klinik eller station till vilken
undersökningen hör. Medicinalstyrelsen äger medge anstånd i särskilt fall.

5 §•

Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej följer av
rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättningarna för att bereda
den misstänkte vård med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid gärningens

Kanyl. Maj.ts proposition nr 60 ur 1966

begående. Anser undersökningsläkaren all den misstänkte på grund av sin
sinnesbeskaffenhet bör bli föremål för annan åtgärd än sluten psykiatrisk
vård, skall detta anmärkas.

Undersökningsläkaren skall i utlåtandet ange de omständigheter på vilka
han grundar sina uttalanden.

fi §•

Om rätten infordrar medicinalstyrelsens utlåtande över verkställd rättspsykiatrisk
undersökning, skall styrelsen vid behov komplettera undersökningen.

Medicinalstyrelsen skall i sitt utlåtande taga ställning till undersökningsläkarens
uttalanden och, om styrelsens mening avviker från undersökningsläkarens,
ange skälen härför.

7 §•

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall
så snart det lämpligen kan ske överföras till den klinik vid vilken undersökningen
skall utföras. Om undersökningen ej skall utföras vid rättspsykiatrisk
klinik, skall han i stället förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte.

Har misstänkt, som är häktad, för rättspsykiatrisk undersökning förvarats
på annan plats än i häkte, skall han återföras till häktet så snart undersökningen
avslutats. Är han enligt undersökningsläkarens utlåtande i behov
av sluten psykiatrisk vård, skall han i stället förvaras på rättspsykiatrisk
klinik.

Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård och därvid förklarat att han skall vara häktad, skall han vårdas på
rättspsykiatrisk klinik eller psykiatrisk avdelning i kriininalvårdsräjong
till dess han intages på sjukhus enligt 12 § lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Han får, även sedan domen i målet vunnit laga
kraft, hindras att lämna kliniken eller avdelningen och i övrigt underkastas
det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller
för att skydda honom själv eller omgivningen.

8 §•

Den som är på fri fot och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning är
skyldig att inställa sig för undersökningen på tid och plats som undersökningsläkaren
bestämmer. Undersökningen bör om möjligt bedrivas på sådant
sätt att den misstänkte ej hindras i sin förvärvsverksamhet eller åsamkas
annan allvarlig olägenhet.

9 §•

Underlåter misstänkt som är på fri fot att inställa sig till rättspsykiatrisk
undersökning eller föreligger annat skäl att antaga att han ej kommer att
frivilligt medverka till undersökningen, äger rätten besluta om hans intagning
på viss rättspsykiatrisk klinik. I beslutet skall fastställas den längsta
tid, högst tre veckor, under vilken den misstänkte får hållas kvar på kliniken.
Kan undersökningen ej avslutas inom fastställd tid, äger rätten besluta
om fortsatt intagning under ytterligare högst tre veckor.

Den som är intagen på rättspsykiatrisk klinik med stöd av första stycket
får hindras att lämna kliniken och i övrigt underkastas det tvång som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller för att skydda
honom själv eller omgivningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1966

Framställning om intagning på rättspsykiatrisk klinik med stöd av första
stycket göres av undersökningsläkaren. Den misstänkte skall beredas tillfälle
att yttra sig över framställningen.

10 §.

Polismyndighet skall på begäran av undersökningsläkaren lämna handräckning
om misstänkt, som är på fri fot, icke ställer sig till förfogande för
rättspsykiatrisk undersökning som han skall undergå.

11 §■

Talan mot beslut, varigenom rätten med stöd av 9 § första stycket förordnat
att någon skall vara intagen för undersökning på rättspsykiatrisk
klinik, föres särskilt.

Beslut som rätten meddelat med stöd av denna lag länder omedelbart till
efterrättelse. Beträffande beslut enligt 9 § första stycket gäller detta dock
endast om beslutet innefattar förordnande om fortsatt intagning för undersökning
på rättspsykiatrisk klinik.

12 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Vid tillämpning av 3 § jämställes den som är kvarhållen på sinnessjukhus
efter prövning enligt 12 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)
med den som är intagen med stöd av beslut enligt 9 § andra stycket lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och den som utskrivits
på försök enligt 19 § sinnessjuklagen med den som utskrivits på försök enligt
19 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Är någon, som ej är häktad vid lagens ikraftträdande, intagen på sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelning vid fångvården på grund av dom, som ej
vunnit laga kraft, äga till dess så sker bestämmelserna i 47 § 1 och 2 sinnessjuklagen
tillämpning på honom. Bestämmelsen i 47 § 1 tredje stycket
nämnda lag om sinnessjuknämnden gäller därvid psykiatriska nämnden.

Har rätten med stöd av bestämmelse som gällde före lagens ikraftträdande
förordnat om intagning av misstänkt på sinnessjukhus för undersökning,
får den misstänkte ej på grund av detta förordnande kvarhållas på sjukhuset
längre tid än tre veckor från ikraftträdandet. Kan undersökningen ej avslutas
inom denna tid, får beslut om intagning för undersökning meddelas
enligt 9 § denna lag, dock ej för längre tid än sammanlagt tre veckor. Sådant
beslut länder omedelbart till efterrättelse.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.

Kungl. Maj:Is proposition nr (>0 ur 1966

2) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 24 kap. 22 ocli 24 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 24 kap. 22 och 24 §§ rättegångsbalken1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 kap.

22 §.

---till militärhäkte.

-----— utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår
eller undergått rättspsykiatrisk
undersökning gälla särskilda
bestämmelser.

Den som —
Finnes det

24 §.

Om förvaring av anhållen eller
häktad så ock om ersättning av allmänna
medel åt oskyldigt häktad är
särskilt stadgat.

Om behandling av anhållen eller
häktad så ock om ersättning av allmänna
medel åt oskyldigt häktad är
särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. 3

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 20 december 1946 (nr 804)
om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 20 december 1946 om införande
av nya rättegångsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

Har någon genom dom, som må Har någon genom dom, som må
verkställas, ehuru den icke äger la- verkställas, ehuru den icke äger laga
kraft, dömts till straff eller annan ga kraft, dömts till straff eller annan

1 Senaste lydelse av 24 kap. 22 § se 1948:453.

2 Senaste lydelse av 19 § se 1964:546.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

(Nuvarande lydelse)

påföljd för brott och är han för sådan
verkställighet intagen i fångvårdsanstalt,
skall han vid fullföljd
av talan i målet anses som häktad
för brottet. Vad nu sagts gälle ock,
om rätten överlämnat någon till vård
enligt sinnessjuklagen och den dömde
på grund av domen är intagen å
sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

Vad i-----------

(Föreslagen lydelse)

påföljd för brott och är han för sådan
verkställighet intagen i fångvårdsanstalt,
skall han vid fullföljd
av talan i målet anses som häktad
för brottet.

av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Beträffande den som på grund
av dom som meddelats före nämnda dag är intagen på sinnessjukhus eller
sinnessjukavdelning vid fångvården äga äldre bestämmelser alltjämt tilllämpning.

4) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om
personundersökning i brottmål

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 29 juni 1964 om personundersökning
i brottmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Rätten må,-------—--

Om sinnesundersökning ej verkställts,
skall läkarintyg som sägs i
första stycket inhämtas från psykiater,
innan någon dömes till internering
eller överlämnas till öppen psykiatrisk
vård eller någon som ej fyllt
aderton år dömes till ungdomsfängelse.

Misstänkt som--------

---— av Konungen.

Om rättspsykiatrisk undersökning
ej verkställts, skall läkarintyg som
sägs i första stycket inhämtas från
psykiater, innan någon dömes till internering
eller överlämnas till öppen
psykiatrisk vård eller någon som ej
fyllt aderton år dömes till ungdomsfängelse.

--— — hans inställande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärcnden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 februari 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, förslag till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, m. m., samt anför.

Mentalsjukvårdslagstiftningen står inför en genomgripande reform. De
väsentliga nyheterna på området har redovisats av chefen för socialdepartementet
i samband med remiss till lagrådet den 3 december 1965 av bl. a. ett
förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Denna
lag, som är avsedd att inom kort föreläggas riksdagen, skall enligt förslaget
träda i kraft den 1 januari 1967, då sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321; ändrad senast 1964:545) skall upphöra att gälla. Den är emellertid
inte någon fullständig motsvarighet till sinnessjuklagen. Sålunda innehåller
den till skillnad från sinnessjuklagen inga bestämmelser om
sinnesundersökning i brottmål. Vid remissen till lagrådet förutskickades
att detta ämne skulle komma att behandlas i en särskild lag, som skulle
kunna träda i kraft samtidigt med den nya vårdlagen.

I överensstämmelse härmed har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. I lagtekniskt
hänseende skiljer sig detta förslag avsevärt från nu gällande bestämmelser.
De sakliga nyheterna är emellertid få och av begränsad räckvidd och i det
väsentliga är förslaget en omredigering av nu gällande bestämmelser. Lagförslaget
knyter an till den nya organisation för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
som riksdagen i princip beslöt år 1961 (prop. nr 185,
L’U 49, rslcr 398).

I samband med förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
har även utarbetats förslag till vissa följdändringar i annan lagstiftning.

De inom justitiedepartementet sålunda upprättade lagförslagen torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1966

Nuvarande ordning

Psykiskt abnorma lagöverträdare kan numera liksom andra ådömas
brottspåföljd. Den påföljd som i första hand kommer i fråga är överlämnande
till vård enligt sinnessjuklagen. Böter och skyddstillsyn kan även
användas, däremot inte t. ex. fängelse, ungdomsfängelse eller internering.

Av allmänna straffprocessuella regler följer att domstolen i varje brottmål
skall skaffa sig den utredning som behövs för att domstolen skall kunna
träffa ett riktigt påföljdsval. Ett hjälpmedel härvidlag är personundersökning
enligt lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om personundersökning i
brottmål. Ett annat är sinnesundersökning. De viktigaste bestämmelserna
om sinnesundersökning finns i 6 kap. sinnessjuklagen. Jag ber att få hänvisa
till lagtexten, vilken jämte några andra bestämmelser i sinnessjuklagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Som underlag för ett förordnande om överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen
skall alltid finnas en sinnesundersökning beträffande den
misstänkte. I övrigt gäller att sinnesundersökning skall företas när särskild
utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet är av betydelse för bestämmande
av brottspåföljd eller i annat hänseende för målets avgörande.
Vissa generella begränsningar är emellertid föreskrivna. Dels får beslut om
sinnesundersökning inte meddelas annat än om den misstänkte erkänt eller
övertygande bevisning förebragts att han begått gärningen. Dels får, när det
gäller ett brott som inte förskyller svårare straff än böter, sinnesundersökning
anlitas endast om det finns särskilda skäl för en så ingripande åtgärd.

Sinnesundersökning utförs i olika ordning beroende på om den misstänkte
är häktad eller på fri fot. Häktade undersöks i allmänhet vid fångvårdens
sinnessjukavdelningar och misstänkta som är på fri fot på mentalsjukhus.
I anslutning härtill är det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
organiserat efter en tudelningsprincip med kriminalvårdsstyrelsen som
chefsmyndighet för den del av undersökningsväsendet som är avsedd för
häktade och medicinalstyrelsen som chefsmyndighet för den del som skall
ta emot det övriga klientelet.

Förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Som jag inledningsvis antytt förestår reformer som berör både mentalsjukvården
i stort och det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Huvudmannaskapet
för mentalsjukvården kommer fr. o. m. den 1 januari 1967
att överföras från staten till landstingen. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
skall enligt 1961 års principbeslut få en enhetlig organisation

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1000

med medicinalstyrelsen som enda chefsmyndighet. I fullt uthyggt skick
kommer den nya organisationen att omfatta fem rättspsykiatriska kliniker,
förlagda till städer med medicinska lärosäten, och lika många rättspsykiatriska
stationer. Klinikerna är avsedda både för häktade och andra medan
stationerna i regel skall ta emot enhart misstänkta som är på fri fot. Det
kommer att dröja ännu några år innan målet för 1961 års reformbeslut är
uppnått, men i administrativt hänseende bör den nya enhetliga organisationen
börja fungera samtidigt som landstingen övertar ansvaret för mentalsjukvården.

Det förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
som nyligen remitterats till lagrådet, bryter med hittills tillämpade principer
för den slutna mentalsjukvården. De som frivilligt söker sig till sjukhus
för att få vård för psykiska sjukdomar skall i fortsättningen inte kunna
hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja. Den föreslagna vårdlagen upptar i
enlighet härmed endast bestämmelser om vård av psykiskt sjuka som intas
på ansökan av annan eller på grund av domstols förordnande i brottmål.
Mentalsjukhusen skall inte längre vara föremål för någon rättslig särreglering,
och själva begreppet mentalsjukhus utmönstras ur lagstiftningen.

Med anledning av nya regler i brottsbalken om den straffrättsliga behandlingen
av psykiskt abnorma lagöverträdare beslöts vid 1964 års riksdag vissa
ändringar i sinnessjuklagen (prop. nr 90, L3U 30, rskr 292). Därvid uttalades
att institutet sinnesundersökning i brottmål borde brytas ut ur mentalsjukvårdslagstiftningen
och regleras i en särskild lag. Det erinrades också
om en i annat sammanhang framförd tanke att man borde sammanföra
instituten sinnesundersökning och personundersökning i en gemensam
lag.

I överensstämmelse med vad sålunda förutsattes under förberedelsearbetet
för brottsbalkens ikraftträdande har de viktigaste bestämmelserna om
sinnesundersökning i det förslag, som jag nu närmast skall redogöra för,
samlats i en särskild lag med benämningen lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål. Uppslaget med en gemensam lag för olika slag av undersökningar
beträffande den misstänkte och hans personliga förhållanden
leder, efter vad jag har funnit vid en närmare prövning, inte till några väsentliga
lagtekniska eller andra fördelar och det har därför inte fullföljts.

En väsentlig skillnad mellan sinnessjuklagens bestämmelser om sinnesundersökning
i brottmål och förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål är att förslaget i stort sett inte innehåller några administrativa
bestämmelser utöver ett bemyndigande för medicinalstyrelsen
att bestämma fördelningen av rättspsykiatriska undersökningar på kliniker
och stationer. Det bör anförtros åt Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer att utfärda behövliga föreskrifter om det närmare förfarandet
vid rättspsykiatrisk undersökning.

Vid bedömande av vad som bör stå i själva lagen och vad som bör regle lf

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 60

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

ras genom tillämpningsföreskrifter har den principen följts, att i lagen bör
införas endast sådana stadganden som är av betydelse för den enskildes
rättssäkerhet. I den föreslagna lagtexten har sålunda fastslagits under vilka
förutsättningar rättspsykiatrisk undersökning får företas, när sådan undersökning
är obligatorisk, hur häktade som är eller varit föremål för rättspsykiatrisk
undersökning bör förvaras och i vilka fall en misstänkt som
är på fri fot får intas och kvarhållas på klinik för rättspsykiatrisk undersökning.
Vidare innehåller lagförslaget bl. a. vissa processuellt betydelsefulla
bestämmelser.

Den viktigaste sakliga nyheten är en försiktig utvidgning av nu gällande
undantag från kravet att rättspsykiatrisk undersökning skall ha ägt rum
innan domstolen förordnar om överlämnande till sluten psykiatrisk vård.
I denna del bygger lagförslaget på en skrivelse till Kungl. Maj :t den 9 april
1965 från riksdagens justitieombudsman, över skrivelsen har yttranden
avgetts av riksåklagaren, hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, Sveriges advokatsamfund och Rättspsykiatriska
föreningen. Till medicinalstyrelsens yttrande har fogats utlåtanden från
vissa styrelsen underställda organ.

En annan nyhet i lagförslaget är att en tidsgräns satts för kvarhållande
av misstänkt som tvångsintas på klinik för rättspsykiatrisk undersökning.
En liknande begränsning har tidigare varit aktuell och har föreslagits både
av strafflagberedningen i ett betänkande från år 1942 (SOU 1942:59) och
av kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i ett betänkande
från år 1959 (SOU 1959: 20).

I formellt hänseende har förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål anpassats till den terminologi som används i det till lagrådet
remitterade förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall.

Efter denna kortfattade översikt övergår jag till att kommentera de särskilda
bestämmelserna i lagförslaget.

1 §•

I första stycket har upptagits ett allmänt stadgande om att rätten i
brottmål äger föranstalta om undersökning av den misstänktes sinnesbeskaffenhet.

Andra stycket utgår från att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
skall vara organiserat i överensstämmelse med 1961 års principbeslut. Det
har sålunda förutsatts att det vid lagens ikraftträdande kommer att finnas
rättspsykiatriska anstalter med benämningarna kliniker och stationer och
att dessa anstalter skall vara underställda medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen skall bestämma fördelningen av undersökningsfallen
mellan de rättspsykiatriska anstalterna. Fördelningen torde böra ske så, att
varje klinik och station får ett upptagningsområde. Medicinalstyrelsen bör

Kungl. Maj.ts proposition nr fiO är 1966

givelvis vid behov kunna frångå fastslällda fördelningsgrunder och förordna
om överflyttning av ett undersökningsfall från en anstalt till en annan.

Lagtexten har utformats så att det framgår att medicinalstyrelsen kan
förordna läkare som står utanför den rättspsykiatriska organisationen att
verkställa undersökning. Sådant förordnande bör kunna meddelas antingen
generellt eller för visst fall och det bör kunna avse undersökning såväl av
fläktade som av personer på fri fot. För att underlätta anlitandet av utomstående
läkare skall, som framgår av 7 §, häktad kunna förvaras utanför
klinik, nämligen på fångvårdsanstalt eller i häkte.

Behov av generellt förordnande om undersökning genom utomstående
läkare torde f. n. föreligga främst beträffande misstänkta som befinner sig
på Gotland. För Gotland finns nu särregler i 59 § sinnessjuklagen.

2 §■

I denna paragraf anges samtliga förutsättningar för att en misstänkt skall
få underkastas rättspsykiatrisk undersökning. Att sådan undersökning i
visst fall är obligatorisk framgår av 3 §.

Det är ett rättssäkerhetsintresse att i lagen blir tydligt fastslaget under
vilka förutsättningar rättspsykiatrisk undersökning får äga rum. Däremot
torde det inte vara nödvändigt att i lagtexten även ge domstolarna särskilda
direktiv beträffande utnyttjandet av befogenheten att besluta om sådan undersökning.
Som förut nämnts följer det av allmänna sträffprocessuella regler
att en domstol i brottmål måste sörja för att utredningen om den misstänkte
och hans personliga förhållanden blir tillräckligt omfattande och
ingående för att domstolen skall kunna träffa ett riktigt påföljdsval.

önskemålet att få utredning om en misstänkts sinnesbeskaffenhet genom
rättspsykiatrisk undersökning måste givetvis ibland vägas mot intresset
av att inte i onödan utsätta den misstänkte för ett kraftigt ingrepp i hans
personliga integritet. Denna avvägningsfråga dryftades i samband med 1964
års ändringar i sinnessjuklagen (se prop. nr 90 s. 57 och 72). Vad som då
uttalades har alltjämt giltighet och någon ändring i domstolarnas praxis är
inte åsyftad i nu förevarande sammanhang.

De materiella och processuella minimivillkoren för förordnande om rättspsykiatrisk
undersökning är i förslaget i sak desamma som enligt gällande
bestämmelser. Jfr 41 § och 41 a § andra stycket sinnessjuklagen.

3 §•

Enligt 41 § första stycket sinnessjuklagen får domstol förordna om överlämnande
till sluten psykiatrisk vård utan föregående sinnesundersökning,
om den misstänkte tidigare i annat mål varit föremål för sådan undersökning
och det på grund av denna undersökning och vad därefter förekommit
är uppenbart att ny sinnesundersökning är obehövlig. Detta undantag från
det principiella kravet på en aktuell sinnesundersökning har i denna para -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

graf utvidgats något och samtidigt omkonstruerats. De nya reglerna går
tillbaka på den förut berörda skrivelsen från justitieombudsmannen.

Justitieombudsmannens skrivelse. Justitieombudsmannen har förordat att
lagen ändras så att sinnesundersökning inte behöver företas om den misstänkte
är intagen på mentalsjukhus med stöd av bestämmelserna i 2 kap.
sinnessjuklagen och inte heller om han tidigare varit intagen på mentalsjukhus
men blivit slutligt utskriven från sjukhuset en viss kortare tid
före åtalet. I fall då sinnesundersökning inte kommer till stånd bör domstolen
enligt justitieombudsmannen inhämta intyg av psykiater beträffande
den misstänkte enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål och även
utlåtande från medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd.

Remissyttrandena. Remissinstanserna har genomgående ställt sig positiva
till grundtanken i skrivelsen. I flera yttranden framhålls att ett förenklat
förfarande för uppenbara fall bör kunna medföra att de samlade rättspsykiatriska
resurserna utnyttjas bättre än f. n. och att väntetiderna förkortas
över hela linjen.

Hovrätten för Nedre Norrland anser det emellertid inte tillrådligt att avstå
från sinnesundersökning när den misstänkte är slutligt utskriven från
mentalsjukhus. En utskrivning måste anses innebära att den misstänkte tillfrisknat
eller att hans tillstånd förbättrats i sådan grad att vårdbehov inte
längre föreligger. Det bör då också företas en grundlig undersökning av
den misstänktes sinnesbeskaffenhet som underlag för en omprövning av
vårdbehovet. En kontroll genom medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd på grundval av i huvudsak inaktuella handlingar kan inte ersätta
observationer beträffande den misstänkte i samband med sinnesundersökning.
Hovrätten hänvisar i sammanhanget till svårigheterna att bedöma
vissa fall av psykopati och andra sjukdomstillstånd som skall jämställas
med sinnessjukdom.

I ett till medicinalstyrelsens yttrande fogat utlåtande av professor Rylander,
som uttalat sig i egenskap av medlem av styrelsens vetenskapliga råd,
har framförts synpunkter liknande hovrättens.

Departementschefen. Bestämmelserna i sinnessjuklagen om sinnesundersökning
som grundval för domstols förordnande om överlämnande till sluten
vård fick sin nuvarande lydelse år 1964. Beträffande möjligheten att
i ett aktuellt mål bygga på en sinnesundersökning som verkställts i ett tidigare
mål uttalades i det sammanhanget att denna möjlighet är avsedd att
användas endast när vårdbehov har konstaterats i den tidigare undersökningen
och sådant behov alltjämt uppenbarligen föreligger (prop. nr 90
s. 71).

Ktingl. Maj.ls proposition nr 00 år 1000

Den uppmjukning av kravet på sinnesundersökning som justitieombudsmannen
nu har förordat tar sikte både på fall då en äldre sinnesundersökning
föreligger och på fall då den misstänkte aldrig varit föremål för någon
sådan undersökning. I likhet med remissinstanserna har jag förståelse för
de i skrivelsen framförda önskemålen och jag är väl medveten om det angelägna
i att sörja för att det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
knapphändiga resurser tillvaratas på bästa sätt. Enighet torde emellertid
råda om att rationaliseringssträvandena på detta område inte får gå ut över
rättssäkerheten, överlämnande till sluten psykiatrisk vård på grund av
förordnande av domstol innebär att vederbörande tas in på sjukhus och
kan kvarhållas där kortare eller längre lid. Det är ett allvarligt ingrepp i
den personliga integriteten som måste föregås av omsorgsfull utredning och
samvetsgrann prövning (jfr uttalanden under förarbetena till brottsbalken
i proj). 1962: 10 del C s. 602).

Utifrån dessa synpunkter förefaller det mig vanskligt att efterge kravet på
rättspsykiatrisk undersökning i sådana fall då den misstänkte har varit intagen
på mentalsjukhus men blivit slutligt utskriven därifrån. Utskrivningen
bör, som hovrätten för Nedre Norrland har framhållit, kunna tas till
intäkt för att den misstänkte är frisk eller i varje fall så förbättrad att han
inte behöver vård. Det är då naturligt att kräva att rättspsykiatrisk undersökning
skall företas innan domstolen får förordna om en åtgärd som innebär
att han på nytt skall tas in på sjukhus för sluten vård. En annan sak är
att en rättspsykiatrisk undersökning, som gäller en misstänkt som för kort
tid sedan vårdats på mentalsjukhus, ofta bör kunna begränsas till sin omfattning.
Att sådana möjligheter till tidsbesparing och hushållning med resurserna
bör tillvaratas är självklart.

Beträffande den som utan eget samtycke är intagen på mentalsjukhus medan
målet är anhängigt ligger saken annorlunda till. Det förhållandet att en
misstänkt är intagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård utgör i och för
sig ett kriterium på att han är i behov av sådan vård. Detta gäller även om
han skulle vara försöksutskriven men ej slutligt utskriven från sjukhuset.
Rättssäkerhetssynpunkterna torde bli tillgodosedda i full utsträckning om
man för hithörande fall föreskriver att rättspsykiatrisk undersökning får underlåtas
endast om medicinalstyrelsen hörts och funnit det uppenbart att
den misstänkte fortfarande är i behov av sluten psykiatrisk vård.

Om domstolen förordnar att misstänkt, som ännu inte är utskriven från
sjukhuset, skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård innebär detta inte
ett lika kännbart ingrepp i den personliga integriteten som annars vanligen
är fallet. Det praktiska resultatet av förordnandet blir för hans del
i regel endast att han blir underkastad särskilda bestämmelser om utskrivning
från sjukhuset och om tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhusområdet.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 60 år 1966

Bestämmelserna i denna paragraf har utformats i överensstämmelse med
de synpunkter jag här anfört. Som huvudregel gäller sålunda alltjämt att
rättspsykiatrisk undersökning skall företas i det aktuella målet. Undantaget
omfattar både fall då det finns äldre undersökning tillgänglig och fall
då den misstänkte aldrig tidigare varit föremål för rättspsykiatrisk undersökning.

4 §■

Första stycket motsvarar första punkten i 41 a § andra stycket sinnessjuklagen.
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning föregås i många fall av
personundersökning och av läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning
i brottmål. Sådan förberedande utredning underlättar ofta ett
snabbt genomförande av den rättspsykiatriska undersökningen.

I andra stycket, som motsvarar 43 § första stycket sinnessjuklagen, anges
den tid inom vilken undersökningen skall genomföras. F. n. gäller att utlåtande
över undersökningen skall avges inom sex veckor från det handlingarna
inkommit till vederbörande sinnessjukavdelning eller sinnessjukhus,
dock med rätt för medicinalstyrelsen att efter framställning från undersökningsläkaren
medge anstånd. I förslaget har tidsfristen bibehållits
oförändrad. För att undanröja den oklarhet som f. n. kan råda i fråga om
vilka handlingar som skall ha inkommit för att tidsfristen skall börja löpa
har i förslaget uttryckligen angetts att den avgörande tidpunkten är den
då domstolens beslut om rättspsykiatrisk undersökning inkom till vederbörande
klinik eller station. Skulle viktiga handlingar nå undersökningsläkaren
vid en betydligt senare tidpunkt än den då beslutet inkom till undersökningsanstalten
är detta en omständighet som kan beaktas vid prövningen
av en eventuell framställning om anstånd med utlåtandet.

F. n. äger undersökningsläkaren enligt 43 § tredje stycket sinnessjuklagen
begära polisutredning rörande omständigheter av betydelse för undersökningen
och påkalla förhör vid domstol. Dessa bestämmelser används, efter
vad jag har erfarit, utomordentligt sällan och det torde inte vara någon
risk för att undersökningsläkaren inte även utan särskilt stadgande i lagen
skall kunna få behövlig medverkan från polisen för den kompletterande
utredning han önskar. Förhör vid domstol kan vid behov anordnas inom
ramen för 40 kap. 5 § rättegångsbalken.

5 §•

I denna paragraf, som motsvarar 43 § andra stycket sinnessjuklagen,
föreskrivs att rättspsykiatrisk utlåtande skall innehålla uttalande bl. a.
huruvida förutsättningarna för att bereda den misstänkte vård med stöd
av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall är uppfyllda.
Dessa förutsättningar knyter an dels till den aktuella sjukdomen, dels till
vissa speciella omständigheter som t. ex. att den sjuke är farlig för annans

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv. En
sådan speciell omständighet, nämligen att den sjuke är farlig för annans
egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse än någons personliga
säkerhet eller hälsa, utgör grund för intagning på sjukhus endast om
vederbörande har överlämnats till vård på grund av domstols beslut. Undersökningsläkarens
utlåtande bör vara så formulerat att det ger domstolen
tillräckliga upplysningar för att bedöma inte bara den misstänktes sjukdomstillstånd
och det medicinska vårdbehovet utan även om förutsättningarna
i övrigt för beredande av vård är för handen. Närmare föreskrifter
om hur ett utlåtande bör vara avfattat torde liksom f. n. böra utfärdas
av medicinalstyrelsen. Jag vill i detta sammanhang ytterligare endast understryka
vikten av att de rättspsykiatriska utlåtandena skrivs på ett lätttillgängligt
sätt och begränsas till sådant som i det enskilda fallet är väsentligt.

6 §•

Denna paragraf, som närmast motsvarar 44 § sinnessjuklagen, avser
komplettering av rättspsykiatrisk undersökning genom medicinalstyrelsens
försorg. En komplettering som tar formen av ytterligare undersökning av
den misstänkte genom ny läkare är att betrakta som ett led i undersökningsförfarandet.
Bestämmelserna i 9 § om tvångsintagning för undersökning
omfattar således även detta stadium av förfarandet.

7 §•

I paragrafen ges regler om hur det skall förfaras i olika stadier med en
häktad som undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning.
Tre stadier kan urskiljas: 1) tiden från beslutet om undersökning till utlåtandets
avgivande, 2) tiden från utlåtandets avgivande till dess dom meddelas,
och 3) tiden från domen till dess den dömde tas in på sjukhus för
sluten psykiatrisk vård.

Beträffande de två första stadierna har jag ansett det lämpligt att följa
en ordning som påminner om den nuvarande. Det normala skall vara att
den häktade vistas på rättspsykiatrisk klinik. F. n. är enligt 42 § andra
stycket och 47 § sinnessjuklagen vistelse på sinnessjukavdelning vid fångvårdsanstalt
det vanliga under nu ifrågavarande skeden.

Beträffande den som före brottsbalkens ikraftträdande straffriförklarades
på grund av sinnessjukdom kunde domstolen enligt 24 kap. 21 § rättegångsbalken
inte tillgripa häktning. Den straffrilörklarade kunde emellertid enligt
47 § sinnessjuklagen även efter domen kvarhållas på sinnessjukavdelning
vid fångvårdsanstalt till dess intagningsfrågan ordnades. Hans möjlighet
att få det provisoriska frihetsberövandet prövat låg däri att han
kunde begära sinnessjuknämndens prövning av det befogade i att han hölls
kvar på sinnessjukavdelning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

Enligt förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall skall medicinalstyrelsen, när någon av domstol överlämnats till sluten
vård, föranstalta om intagning på sjukhus. Denna åtgärd skall emellertid
vidtas först efter det domen vunnit laga kraft. Det bör därför i förevarande
lag finnas bestämmelser om hur det skall förfaras med den dömde under
den tid som förflyter mellan domen och intagningen.

Efter brottsbalkens ikraftträdande möter inte något formellt hinder mot
att i domen förordna om häktning i samband med att någon överlämnas
till sluten psykiatrisk vård. Detta sammanhänger med att den som begått
brott under inflytande av sinnessjukdom numera inte skall straffriförklaras.
Han döms för brottet och överlämnande till sluten psykiatrisk vård
är en brottspåföljd (jfr prop. 1964: 10 s. 147). Mot en tillämpning av allmänna
häktningsregler på psykiskt abnorma finns inte heller från andra
synpunkter något att invända, om garantier kan skapas för att den dömde
under häktningstiden kommer under tillfredsställande vård. Det kan förutsättas
att en godtagbar vård kommer att kunna beredas häktade på rättspsykiatrisk
klinik eller, om plats inte kan beredas på klinik under erforderlig
tid, på psykiatrisk avdelning i kriminalvårdsräjong.

Tredje stycket i denna paragraf har utformats med utgångspunkt från
att erforderlig förvaring skall kunna anordnas på ett tillfredsställande sätt
inom häktningsinstitutets ram i avbidan på att intagning på sjukhus äger
rum. Förvaringsbestämmelserna har utformats så att de omfattar även den
korta tid som eventuellt kan komma att förflyta mellan lagakraftvinnandet
och den faktiska intagningen på sjukhus. Bestämmelserna är givetvis tilllämpliga
även på misstänkt som häktats först i samband med domen.

Med den nya ordningen finns det inte något behov av bestämmelser som
ger den dömde möjlighet att påkalla prövning hos en medicinsk instans av
det provisoriska frihetsberövandet. Så länge domen inte har vunnit laga
kraft kan han överklaga häktningsbeslutet.

Enligt 17 kap. 12 § brottsbalken är det straffbart att hjälpa häktad att
komma lös. Ett liknande stadgande finns i 36 § förslaget till lag om beredande
om sluten psykiatrisk vård i vissa fall med avseende på den som är
intagen på sjukhus med stöd av lagen (jfr 54 § sinnessjuklagen). Det synes
inte finnas något praktiskt behov av att genom särskilda bestämmelser
täcka in även det fallet att någon hjälper en person att avvika som genom
lagakraftvunnen dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård men ännu
inte hunnit överföras från rättspsykiatrisk klinik eller psykiatrisk avdelning
i kriminalvårdsräjong till sjukhus.

8 §•

Denna paragraf motsvarar första och andra punkterna i 42 § tredje stycket
sinnessjuklagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 är 1066

9 §•

Bestämmelserna i förevarande paragraf behandlar tvångsintagning för
undersökning av den som befinner sig på fri fot. Detta institut regleras f. n.
i 42 § tredje stycket sinnessjuklagen.

Möjlighet till tvångsintagning med åtföljande kvarhållningsrätt av den
som befinner sig på fri fot torde inte kunna undvaras. Visserligen är enligt
vad jag inhämtat antalet sådana intagningar mycket litet, men uppenbarligen
kan situationer uppstå där tvångsintagning måste tillgripas för att en
undersökning över huvud skall kunna komma till stånd. Jag vill emellertid
understryka vikten av en restriktiv tillämpning av tvångsintagningsinstitutet.
Detta bör sålunda inte komma till användning, om det finns skäl att
anta att den misstänkte skulle kunna bli tillgänglig för undersökning genom
handräckning eller efter ytterligare kallelse.

En nyhet är att tidsbegränsningar har föreskrivits för intagningen. I huvudsaklig
överensstämmelse med vad kommittén för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet på sin tid föreslog (SOU 1959:20) har här meddelats
föreskrifter som innebär att den misstänkte aldrig kan kvarhållas för
undersökning längre tid än sammanlagt sex veckor. I det särskilda
fallet skall domstolen givetvis aldrig bestämma en längre intagningstid än
som kan anses absolut nödvändig.

Den nuvarande begränsningen i 42 § tredje stycket sinnessjuklagen att
intagning för undersökning inte får ske mot den misstänktes vilja vid brott
för vilka inte är stadgat svårare straff än böter torde sakna praktisk betydelse
och har därför inte fått någon motsvarighet i denna paragraf.

Beträffande behandlingen av misstänkt som är tvångsintagen har i andra
stycket i denna paragraf införts bestämmelser av samma lydelse som i 7 §
tredje stycket. I fråga om rätten att avsända och motta brev synes det inte
finnas skäl att behandla tvångsintagen på annat sätt än den som frivilligt
vistas på klinik för undersökning. I motsats till vad som f. n. gäller har
därför några inskränkande bestämmelser inte upptagits i lagen.

10 §.

Handräckningsbestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 51 §
andra stycket sinnessjuklagen.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 45 § sinnessjuklagen.

12 §.

Det kommer att fordras ett stort antal tillämpningsföreskrifter beträffande
förfarandet vid rättspsykiatrisk undersökning. Enligt bemyndigandet
i denna paragraf ankommer det på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer att utfärda dessa föreskrifter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1966

Ersättning till läkare för utförd rättspsykiatrisk undersökning bör liksom
hittills fastställas av administrativ myndighet och inte av rätten, och
ersättningen kommer alltså inte att utgöra en rättegångskostnad som den
misstänkte i händelse av fällande dom kan förpliktas att återgälda till statsverket.
Någon uttrycklig föreskrift i lag om att ersättningen skall stanna
på statsverket behövs därför inte.

I likhet med vad som f. n. gäller enligt 101 och 102 §§ stadgan den
19 september 1929 (nr 328; ändrad bl. a. 1964: 633) angående sinnessjukvården
i riket bör misstänkt som är på fri fot få vistas kostnadsfritt på
undersökningsanstalten under undersökningstiden, och han bör även kunna
få ersättning av statsmedel för resekostnader. Ej heller bestämmelserna i
detta ämne behöver tas in i lag.

övergångsbestämmelser

I övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall har föreskrivits att sinnessjuklagen skall upphävas
i sin helhet. Lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål är
avsedd att ersätta vissa bestämmelser i sinnessjuklagen, och den bör därför
träda i kraft samtidigt med lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall, dvs. den 1 januari 1967.

Vid lagens ikraftträdande kommer det att finnas ett antal för brott dömda
personer som — utan att vara häktade — är intagna på sinnessjukavdelning
vid fångvården eller på sjukhus i avbidan på att förordnande om
överlämnande till sluten vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken vinner laga
kraft. För att dessa intagna skall kunna hållas kvar på avdelningen eller
sjukhuset även efter den 1 januari 1967 har i övergångsbestämmelserna
föreskrivits, att 47 § 1 och 2 sinnessjuklagen alltjämt skall tillämpas beträffande
dem. Detta innebär bl. a. att de kan få frågan om det befogade i
deras kvarhållande prövad av psykiatriska nämnden som från nämnda tidpunkt
ersätter sinnessjuknämnden.

Den som vid lagens ikraftträdande är tvångsintagen på sinnessjukhus för
undersökning får enligt en särskild övergångsregel inte hållas kvar på sjukhuset
med stöd av det ursprungliga beslutet längre tid än tre veckor räknat
från ikraftträdandet. Tiden för tvångsintagning kan förlängas av domstolen
med högst tre veckor.

Övriga lagförslag

I anslutning till lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål bör
göras vissa ändringar i brottsbalken, rättegångsbalken, lagen den 20 december
1946 (nr 804; ändrad senast 1964: 546) om införande av nya rättegångsbalken
och lagen om personundersökning i brottmål.

l''J

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1066

En fråga som har tilldragit sig särskild uppmärksamhet under arbetet på
följ dlagstiftningen är huruvida del i rättegångsbalken bör införas någon
bestämmelse motsvarande 41 a § tredje stycket sinnessjuklagen. Enligt delta
stadgande fordras ej, när beslut om sinnesundersökning meddelats sedan
målet förekommit vid huvudförhandling, att tidigare upptagen bevisning
upptas på nytt vid ny huvudförhandling såvida inte särskilda skäl föreligger.

I 46 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken finns en generell bestämmelse
att bevis som upptagits vid tidigare handläggning skall upptas vid ny
huvudförhandling om det finnes vara av betydelse i målet och hinder häremot
inte föreligger. Redan under förarbetena till rättegångsbalkens följdförfattningar
ifrågasattes om man inte kunde nöja sig med denna generella
bestämmelse även för sinnesundersökningsfallen (se SOU 1944: 10 s. 396
och prop. 1945:239 s. 115). En tvekan var naturlig i det läget, då man
ännu inte hade någon erfarenhet av rättegångsbalkens tillämpning. Med
den erfarenhet som numera har vunnits torde det vara uppenbart att särbestämmelsen
i 41 a § tredje stycket sinnessjuklagen inte är nödvändig. Då
denna bestämmelse nu slopas utan att det samtidigt görs någon jämkning
i rättegångsbalkens regler om upptagande av bevisning vid ny huvudförhandling,
är alltså någon ändring inte åsyftad i domstolarnas praxis i fråga
om bevisupptagningen vid ny huvudförhandling i mål där rättspsykiatrisk
undersökning har företagits.

Inte heller har det ansetts behövligt med några processuella bestämmelser
i rättegångsbalken eller i annan lag motsvarande dem som finns i 49 § sinnessjuklagen.
Vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall framhölls att det syntes stå klart
utan särskilda föreskrifter att vederbörande läkare borde höras innan
rätten förordnade om personlig inställelse av den som är intagen på sjukhus.
Detsamma gäller uppenbarligen misstänkt som efter genomgången
rättspsykiatrisk undersökning förvaras på rättspsykiatrisk klinik eller på
psykiatrisk avdelning i kriminalvårdsräjong. I fråga om delgivning genom
vederbörande läkare av beslut som rätten meddelar i den misstänktes frånvaro
bör, som också uttalades vid nyssnämnda tillfälle, bestämmelser utfärdas
av Kungl. Maj :t.

Ändringar i brottsbalken

I samband med förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall har föreslagits ändringar bl. a. i 31 kap. 3 § brottsbalken. Med
anledning av vad här föreslagits om att rättspsykiatrisk undersökning skall
kunna underlåtas även i vissa fall då den misstänkte inte tidigare har varit
föremål för sådan undersökning fordras viss ytterligare ändring i brottsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

Beträffande den nya lydelsen vill jag påpeka att någon ändring inte har
gjorts beträffande de grundläggande förutsättningarna för att domstol skall
få överlämna någon till sluten psykiatrisk vård. överlämnande till sådan
vård bör, som underströks under förarbetena till brottsbalken (se prop.
1962: 10 del C s. 353), inte kunna ske i strid mot den medicinska expertisens
uppfattning.

Ändringar i rättegångsbalken

Det har av praktiska skäl ansetts lämpligt att 24 kap. 22 § rättegångsbalken
får innehålla en erinran om de särskilda bestämmelser som gäller beträffande
förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk
undersökning. Dessutom har i 24 § i samma kapitel uttrycket »förvaring»
utbytts mot uttrycket »behandling» som används i lagen den 25 april 1958
(nr 213) om behandling av häktade och anhållna m. fl.

Ändringar i lagen om införande av nya rättegångsbalken

Enligt förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål skall
det inte kunna förekomma att någon utan att vara häktad hålls kvar på
rättspsykiatrisk klinik eller på psykiatrisk avdelning i kriminalvårdsräjong
efter det domen har meddelats. Till följd härav har stadgandet i 19 § första
stycket andra punkten lagen om införande av nya rättegångsbalken, vilket
tar sikte på behandlingen i processuellt hänseende av den som på grund av
dom är intagen på sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården,
blivit överflödigt. Stadgandet har därför föreslagits upphävt utom för vissa
övergångsfall.

Ändring i lagen om personundersökning i brottmål

I lagen om personundersökning i brottmål har endast gjorts den ändringen
att uttrycket »sinnesundersökning» i 7 § utbytts mot uttrycket
»rättspsykiatrisk undersökning».

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till

1) lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,

2) lag om ändrad lydelse av 31 kap. 3 § brottsbalken,

3) lag om ändrad lydelse av 24 kap. 22 och 24 §§ rättegångsbalken,

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1066

4) log angående åndrad lydelse av 19 § lagen den 20 december 1946 (nr
804) om införande av nya rättegångsbalken, samt

5) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 29 juni 1964 (nr 542)
om personundersökning i brottmål.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Hans Rune Persson

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

Bilaga l1 2

2) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 31 kap. 3 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 31 kap. 3 § brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 kap.

Har någon, som begått brottslig
gärning, i utlåtande över sinnesundersökning
förklarats vara i behov
av vård å sinnessjukhus, må rätten,
om den finner sådant vårdbehov föreligga,
förordna att han skall överlämnas
till vård enligt s inne
s s juklagen. Om gärningen
icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom, må
dock sådant förordnande meddelas
allenast såframt särskilda skäl äro
därtill.

Kan den som begått brottslig gärning,
enligt vad som framgår av föreskriven
medicinsk utredning, beredas
vård med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, må rätten, om den finner
behov av sådan vård föreligga, förordna
att han skall överlämnas till
sluten psykiatrisk vård.
Om gärningen icke begåtts under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste
anses jämställd med sinnessjukdom,
må dock sådant förordnande
meddelas allenast såframt särskilda
skäl äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Har någon i utlåtande över sinnesundersökning som avgivits före nämnda
dag förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus, skall förklaringen
anses innebära att han kan beredas vård med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Den som vid ikraftträdandet överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen
men ännu icke intagits för sådan vård skall anses överlämnad till sluten
psykiatrisk vård.

1 De vid tryckningen borttransumerade delarna är — bortsett från vissa redaktionella jämkningar
— likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen.

2 Förslaget innehåller även de ändringar vilka intagits i det förslag till lag om ändrad lydelse
av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken som den 3 december 1965 remitterats till lagrådet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

Bilaga 2

Utdrag ur sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

6 kap. Om sinnesundersökning i brottmål m. m.

41 §.

I brottmål skall sinnesundersökning ske, innan domstol förordnar om
någons överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen, om det ej med hänsyn
till tidigare sinnesundersökning och vad därefter förevarit är uppenbart,
att sådan undersökning är obehövlig. Sinnesundersökning skall ock i
annat fall ske, om särskild utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet
finnes vara av betydelse för bestämmande av påföljd för brottet eller
eljest för målets avgörande.

Finnes brottet ej förskylla svårare straff än böter, må sinnesundersökning
ske endast när särskilda skäl därtill äro.

41 a §.

Uppkommer fråga om sinnesundersökning av den som är misstänkt för
brott, skall domstolen, i den mån det lämpligen kan ske, från myndigheter,
som tidigare tagit befattning med den misstänkte, infordra sådana handlingar,
som kunna antagas vara av betydelse för bedömandet av hans sinnesbeskaffenhet.

Om sinnesundersökning beslutar domstolen, så snart det finnes lämpligen
kunna ske. Sådant beslut må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte
erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått den.
I beslutet bör angivas vad undersökningen företrädesvis bör avse.

Har beslut om sinnesundersökning meddelats sedan målet förekommit
vid huvudförhandling, erfordras ej vid ny huvudförhandling, att tidigare
upptagen bevisning ånyo upptages, så framt ej särskilda skäl därtill äro.

Sedan beslut om sinnesundersökning meddelats, skall domstolen skyndsamt
översända samtliga handlingar i målet till den sinnessjukavdelning vid
fångvården eller det sinnessjukhus, till vilket undersökningen hör.

42 §.

Sinnesundersökning av den, som förvaras i häkte, skall verkställas av läkare
anställd vid den sinnessjukavdelning vid fångvården, som enligt kriminalvårdsstyrelsens
bestämmande skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta
från det häkte, där den som skall undersökas förvaras. Sinnesunder -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

sökning av den, som befinner sig på fri fot, skall verkställas av läkare, som
för dylikt ändamål är anställd vid det sinnessjukhus, till vilket undersökningen
hör enligt bestämmelser, som meddelas av medicinalstyrelsen. Utan
hinder av vad nu sagts må medicinalstyrelsen för visst fall besluta att sinnesundersökning
skall verkställas enligt annan fördelning ävensom, när särskilda
skäl äro därtill, förordna utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning;
är den som skall undersökas häktad, må dock sådant beslut
eller förordnande meddelas endast efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen.

Häktad, som skall undersökas, skall överföras till sinnessjukavdelning,
som i första stycket sägs. Skall undersökningen verkställas av läkare, som
icke är anställd vid sådan avdelning må dock den häktade under tid som
erfordras för undersökningen förvaras i viss fångvårdsanstalt eller i häkte.

Den, som befinner sig på fri fot och skall undersökas, är pliktig att för
undersökningen inställa sig å tid och ort, som av undersökningsläkaren bestämmas.
Såvitt möjligt skall tillses, att för den, som skall undersökas, ej
uppkommer hinder i hans förvärvsverksamhet eller annan allvarlig olägenhet.
Finnes det erforderligt för undersökningens verkställande, äge domstolen
på framställning av undersökningsläkaren förordna, att den," som skall
undersökas, skall intagas å visst sinnessjukhus. Ej må domstolen utan medgivande
av den, som skall undersökas, meddela dylikt förordnande, med
mindre för brottet är stadgat fängelse, avsättning eller suspension.

43 §.

Sinnesundersökning skall verkställas med största möjliga skyndsamhet
och till sin omfattning anpassas efter syftet med undersökningen och undersökningsfallets
beskaffenhet. Skriftligt utlåtande över undersökningen skall
avgivas sist inom sex veckor från det handlingarna inkommo till sinnessjukavdelningen
eller sjukhuset, i den mån ej medicinalstyrelsen i särskilt fall
på framställning av undersökningsläkaren medgiver anstånd. Vid utlåtandet
skola fogas de av domstolen till sinnessjukavdelningen eller sjukhuset överlämnade
handlingarna.

Utlåtande över sinnesundersökning skall, om ej annat följer av domstolens
beslut, innehålla uttalande om den undersöktes behov av vård å sinnessjukhus
samt om hans sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående. Finnes
den undersökte eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål
lör särskild åtgärd, skall detta anmärkas. I utlåtandet skola ock angivas de
skäl och omständigheter, på vilka däri givet omdöme grundas.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet begära utredning angående
omständigheter av betydelse för undersökningen, så ock hos domstolen göra
framställning om att förhör i målet hålles med personer, som kunna antagas
äga kännedom om sådana omständigheter. Därvid bör angivas vad utredningen
eller förhöret skall avse. Skall förhör äga rum, ankomme på domstolen
att föranstalta om att förhöret varder hållet samt att underrätta undersökningsläkaren
om förhöret. Angående ersättning åt den, som inkallats
till förhöret för att höras, gälle vad angående ersättning av allmänna medel
till vittnen finnes stadgat; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

De närmare anvisningar som må finnas påkallade beträffande tillämpningen
av \ad ovan i denna paragraf är stadgat meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen. Bestämmelser om ersättning
åt den som verkställer sinnesundersökning meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 00 år 1000
44 §.

Prövar domstol, efter det utlåtande över verkställd sinnesundersökning
blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande böra infordras, åligge domstolen
alt till medicinalstyrelsen överlämna samtliga handlingar i målet.

Vad i 43 § andra stycket stadgas om utlåtande av undersökningsläkare
skall äga motsvarande tillämpning beträffande medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen äge att genom läkare, som styrelsen därtill utser, verkställa
den ytterligare undersökning styrelsen finner erforderlig, och skall,
om så sker, vad i 42 och 43 §§ för där avsedda fall stadgats i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. Därvid skall dock följande iakttagas:

1. Det åligger medicinalstyrelsen att tillställa vederbörande läkare handlingarna
i målet.

2. Undersökning av häktad må verkställas vid det statens sinnessjukhus,
som av medicinalstyrelsen bestämmes, i vilket fall den häktade skall dit överföras.

3. Jämväl medicinalstyrelsen äger begära utredning eller göra framställning
om förhör, som i 43 § tredje stycket sägs, och för undersökningen påkalla
intagning å sinnessjukhus av den, som vistas å fri fot. Varder förhör
utsatt, åligge domstolen att underrätta medicinalstyrelsen därom.

4. Vederbörande läkares utlåtande skall inom tid, som av medicinalstyrelsen
bestämmes, avgivas till medicinalstyrelsen, som ock äger att besluta
om anstånd med avgivandet.

45 §.

Emot domstols beslut, varigenom förordnats om intagande å sinnessjukhus
av den, som befinner sig å fri fot, skall föras särskild klagan genom
besvär.

Har domstol under rättegången meddelat beslut, som i detta kap. sägs,
gånge beslutet, där det ej är sådant, som i första stycket avses, i verkställighet
ändå att det icke vunnit laga kraft.

46 och 46 a §§ upphävda enligt lag den 29 juni 1964.

47 §.

1. Misstänkt, som enligt förut i detta kapitel meddelat stadgande intagits
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall tillsvidare
där kvarbliva, i den mån ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat utlåtande icke vara i behov av vård å
sinnessjukhus, må han ej vidare på grund av stadgande, som nyss sagts,
kvarhållas å sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen; är han häktad,
varde till häktet återförd. Samma lag vare, där förundersökning nedlägges
eller avslutas utan att åtal mot den intagne väckes eller domstol angående
honom meddelar dom vari icke förordnas att han skall överlämnas till vård
enligt denna lag.

Förmenar intagen, som i avgivet utlåtande förklarats vara i behov av vård
å sinnessjukhus, att tillräcklig anledning till hans kvarhållande å sinnessjukhuset
eller sinnessjukavdelningen ej föreligger, må han genom skriftlig
framställning hos sinnessjuknämnden påkalla prövning av frågan därom.

2. Har domstol förordnat att häktad, som icke jämlikt 1 mom. kvarhålles
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall överläm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

nas till vård enligt denna lag, skall han därefter förvaras å sinnessjukavdelning
som nyss sagts; och vare om honom lag som i 1 mom. sägs.

3. Har genom laga kraftägande dom förordnats att någon, som förvaras å
sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, eller i annan
fångvårdsanstalt, skall överlämnas till vård enligt denna lag, skall han, om
han äi intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen samt i annat
fall vårdas å sinnessjukavdelning vid fångvården, intill dess plats å sinnessjukhus
kan beredas honom. I senare fallet ankonune det på vederbörande
fångvårdsmyndighet att skyndsamt till medicinalstyrelsen, i huvudskrifter
eller bestyrkta avskrifter, översända å anstalten förvarade handlingar, som
angå honom och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.
Medicinalstyrelsen tillkommer därefter att föranstalta om hans intagande å
visst sinnessjukhus.

Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i
2 inom., skall medicinalstyrelsen, när domen vinner laga kraft, föranstalta
om att han utan dröjsmål intages å sinnessjukhus för vård.

4. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande den, som för observation intagits
å sinnessjukhus, skall lända till efterrättelse jämväl i avseende å den, som
på grund av bestämmelse i detta kapitel för undersökning intagits å sådant
sjukhus; dock skall i fråga om handling, för vars vidarebefordran sjukvårdsläkarens
tillstånd enligt nämnda paragraf erfordras, gälla, att den ej må
fortskaffas till eller från den, som är misstänkt för brott, om den innehåller
något, som kan hindra brottets upptäckt eller sakens utredning.

48 §.

Föreligger beträffande någon som för undergående av påföljd för brott
eller förvandlingsstraff för böter är intagen i fångvårdsanstalt anledning till
antagande, att han är i behov av vård å sinnessjukhus, skall vederbörande
fångvårdsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller observation
å sinnessjukavdelning vid fångvården.

Föreligger beträffande häktad sådant fall, som i första stycket sägs, och
skall han ej på grund av vad förut i detta kapitel stadgats förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården eller å sinnessjukhus, skall han intagas å sinnessjukavdelning,
som nyss nämnts.

Kan antagas att den, som för undergående av påföljd för brott eller förvandlingsstraff
för böter är intagen i fångvårdsanstalt, när anstaltsvården
upphör kommer att vara i behov av vård å sinnessjukhus, åligge det vederbörande
fångvårdsmyndighet att i god tid förut i den ordning, som i 2 kap.
sägs, göra ansökan om att han då varder intagen å sinnessjukhus. I sådant
fall må vårdattest utfärdas av läkare, som är anställd vid fångvården, ändå
att han samtidigt är läkare å det sinnessjukhus, där intagning begärts; och
varde i stället för levnadsberättelse vid ansökningen, i huvudskrifter eller bestyrkta
avskrifter, fogade å vederbörande fångvårdsanstalt förvarade handlingar
rörande den, som ansökningen avser, vilka äro av betydelse för bedömande
av hans sinnestillstånd.

49 §.

Är den, som misstänkes för brott, intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, må beslut om hans inställelse vid rätten icke
meddelas, innan domstolen inhämtat sjukvårdsläkarens yttrande. Meddelas
utslag i den misstänktes frånvaro, åligge det rätten att föranstalta om att
utslaget delgives honom genom sjukvårdsläkarens försorg.

Kungl. Maj:ts proposition nr <i<> är 1966

50 §.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den,
som jämlikt 47 § där för vård förvaras, samt angående förhör vid domstol
rörande sådana intagna skola bestämmelserna i 3 och 5 kap. i tillämpliga
delar lända till efterrättelse; dock skall vad i sagda kapitel föreskrivits om
rätt för överinspektören för sinnessjukvården att föreslå utskrivning eller
begära förhör icke tillämpas.

7 kap. Om handräckning
51 §.

Undandrager sig någon, som är misstänkt för brott samt vistas å fri fot,
att iakttaga vad enligt 42 eller 44 § åligger honom eller behöver läkare för
verkställande av undersökning, varom där förmäles, skydd för sin personliga
säkerhet, skall ock på begäran av vederbörande läkare erforderlig handräckning
lämnas. Samma lag vare, där sådant fall prövas föreligga, att undersökning
må äga rum enligt 16 §, och den, om vilkens undersökning är fråga,
vägrar att underkasta sig densamma eller läkare för verkställande av undersökningen
behöver skydd för sin personliga säkerhet.

52 §.

Avviker å sinnessjukhus intagen därifrån eller avviker den, som jämlikt
47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall, där sjukvårdsläkaren
eller, vad angår den, som varit förvarad å sinnessjukavdelning
vid fångvården, fångvårdsmyndighet det påkallar, för den sjukes återförande
till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen handräckning lämnas av
vederbörande polismyndighet.

Lag samma vare där den, som på försök utskrivits från sinnessjukhus eller
från sinnessjukavdelning vid fångvården, underlåter att, sedan förordnande
om återintagning meddelats eller försökstiden gått till ända, på anmaning
åter där inställa sig.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må i fall, som i andra
stycket avses, handräckning lämnas utan att anmaning föregått.

8 kap. Straffbestämmelser

53 §.

Den, som utan sjukvårdsläkarens medgivande till någon, som är intagen å
sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, överlämnar eller
försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den intagne lätteligen
kan tillfoga sig själv eller annan skada, dömes, där ej enligt brottsbalken för
gärningen är stadgat strängare straff, till dagsböter eller fängelse i högst ett
år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1966

54 §.

Den, som förhjälper eller söker förhjälpa någon, som är intagen å sinnessjukhus
eller jämlikt 47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården,
att avvika från sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen, dömes
till dagsböter eller fängelse i högst två år.

Övergångsbestämmelser

59 §.

Så länge särskild sinnessjukavdelning vid fångvården ej finnes i Gotlands
län, må sådan undersökning av häktad, varom i 42 eller 44 § förmäles, inom
länet verkställas av läkare vid statens sinnessjukhus därstädes och den häktade
för sådant ändamål dit överflyttas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 24 februari 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 18 februari 1966 tillhandakommet uldrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11
februari 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, 2) lag om
ändrad lydelse av 31 kap. 3 § brottsbalken, 3) lag om ändrad lydelse av 24
kap. 22 och 24 §§ rättegångsbalken, 4) lag angående ändrad lydelse av 19 §
lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken
och 5) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 29 juni 1964 (nr 542)
om personundersökning i brottmål.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Magnus Sjöberg.

Lagrådet — som förutsatte att förslaget till lag om ändrad lydelse av 31
kap. 3 § brottsbalken under det fortsatta lagstiftningsarbetet samordnas
med ett i protokoll över socialärenden den 3 december 1965 omförmält förslag
till lag om ändrad lydelse av brottsbalken — lämnade de nu förevarande
förslagen utan erinran.

Ur protokollet :

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
4 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Länge,

Kling, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 24 februari
1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade
förslagen till

1) lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,

2) lag om ändrad lydelse av 31 kap. 3 § brottsbalken,

3) lag om ändrad lydelse av 24 kap. 22 och 24 §§ rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 20 december 1946 (nr
804) om införande av nya rättegångsbalken,

5) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 29 juni 1964 (nr 542)
om personundersökning i brottmål.

Med förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer föredraganden,
att de under 1) samt 3)—-5) upptagna förslagen med vissa redaktionella
jämkningar jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggs
riksdagen till antagande.

Föredraganden upplyser, att chefen för socialdepartementet senare denna
dag kommer att anmäla fråga om avlåtande av proposition till riksdagen beträffande
det under 2) upptagna lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Hans Rune Persson

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660170