Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
1
Nr 54
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökat statligt
stöd till barnstugor, m. in.; given Stockholms slott den
25 februari 1966.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av hilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ulla Lindström
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redogörs för vissa av familjeberedningen framlagda förslag
angående samhällets barntillsyn. Det fastslås att en kraftig utbyggnad
av barntillsynen bör komma till stånd.
Förslag framläggs om en väsentlig ökning av det statliga stödet till barnstugeverksamheten.
Byggnadsbidraget föreslås fördubblat till 5 000 kr. per plats. Därutöver
skall kunna utgå ett nytt statligt lånestöd med 4 000 kr. per plats. Sammanlagt
kommer det statliga stödet därmed att uppgå till 9 000 kr. per plats.
Detta motsvarar i stort sett kostnaderna per plats för att bygga en serielillverkad
barnstuga.
Driftbidraget utformas på ett nytt sätt. Bidragsbeloppen föreslås höjda
från 1 200 kr. till 1 600 kr. per plats och år vid daghem och vid s. k. gemensamma
barnstugor samt från 500 kr. till 600 kr. per plats och år vid fritidshem.
Det nuvarande bidraget med 100 kr. per plats och år vid särskilda lekskolor
föreslås avvecklat i samband med att de nya bidragsreglerna införs.
Statens kostnader för nästa budgetår beräknas öka till 48 milj. kr. För
innevarande budgetår har för samma ändamål anvisats ca 20 milj. kr.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 54
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 5b år 1966
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 februari
1966.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Edenman, Hermanssson, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lindström fråga om ökat statligt stöd till barnstugor, in. in. och
anför.
I årets statsverksproposition (bil. 7 s. 74 och 313) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1966/67 beräkna på driftbudgeten under punkten D 5 Bidrag till anordnande
av barnstugor ett reservationsanslag av 14 milj. kr. och under
punkten D 6 Bidrag till driften av barnstugor ett förslagsanslag av 24 milj.
kr. samt på kapitalbudgeten under punkten VI: 5 Lån till anordnande av
barnstugor ett investeringsanslag av 10 milj. kr. Beredningen av dessa frågor
är nu avslutad och jag anhåller att få redogöra för dem närmare.
Inledning
Familjeberedningen har under år 1965 på Kungl. Maj :ts uppdrag företagit
en utredning av vissa frågor rörande den av samhället organiserade
barntillsynen. Resultatet av familjeberedningens undersökningar har i december
1965 redovisats i en promemoria angående utbyggnad av samhällets
barntillsyn (Stencil S 1965:3). Beredningens promemoria torde få fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
Familjeberedningen har i sin promemoria bl. a. berört frågan om det statliga
stödet till barnstugeverksamheten och erinrat om att en betydande förstärkning
av statsbidragen genomfördes enligt beslut vid 1963 års riksdag
(prop. 1963: 62, SU 88, rskr 214). Enligt beredningens mening bör dock nu
övervägas en ytterligare förbättring av det statliga stödet till daghem och
fritidshem. I detta sammanhang vill jag anmäla, att socialstyrelsen i sin
anslagsframställning för nästa budgetår har framfört vissa förslag om höjning
av ifrågavarande statsbidrag. Styrelsen har därvid föreslagit att bidraget
till anordnande av barnstugor höjs från 2 500 kr. till 4 000 kr. per plats samt
Kungl. Mnj:ts proposition nr ö''i år 196G 3
att driftbidragen till daghem, fritidshem och lekskolor — som nu utgår med
resp. 1 200, 500 och 100 kr. per plats och år — höjs till resp. 2 000, 850 och
150 kr. per plats och år. Därjämte har socialstyrelsen föreslagit införande
av ett statsbidrag till familjedaghemsverksamheten med 2 kr. per barn och
dag.
Frågan om det statliga stödets utformning och storlek när det gäller barnstugeverksamheten
bör naturligen bedömas mot bakgrunden av de förslag
rörande barnstugornas organisation m. m. som har lagts fram i familjeberedningens
promemoria. Dessa hidragsfrågor har därför i anslutning till beredningens
promemoria övervägts inom socialdepartementet. Ett förslag har
redovisats i en departementspromemoria av den 29 december 1965 angående
ökat statligt stöd till barnstugor (Stencil S 1965:4). Departementspromemorian
torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.
Över familjeberedningens promemoria och departementspromemorian har
efter remiss avgivits yttranden av socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges förskollärares riksförbund samt barnavårdsnämnderna
i Stockholm, Uppsala, Linköping, Norrköping, Malmö, Hälsingborg,
Göteborg, Borås, Örebro och Västerås. Därjämte har yttranden inkommit
från Svenska facklärarförbundet, Sveriges socialdemokratiska studentförbund,
Fredrika Bremerförbundet och Ensamma föräldrars förening.
Gällande bestämmelser
Med barnstugor avses i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97, ändrad
senast 1965: 134) barnavårdsanstalter, vilka regelbundet tar emot barn
för begränsad del av dygnet, såsom lekskolor, daghem och fritidshem. Förutom
dessa vårdformer finns familjedaghem, som inte omfattas av barnavårdslagens
bestämmelser. Många av dessa ordnas privat. I viss utsträckning
är familjedaghemmen dock organiserade av barnavårdsnämnderna,
som då utövar viss kontroll av hemmens lämplighet.
För lekskolor och daghem i barnstugor är lek och fostran under ledning
av utbildad personal en gemensam uppgift — det pedagogiska innehållet
skiljer sig inte åt. Skillnaden ligger i vårdtidens längd. Barnen i lekskolorna
tas emot ca tre timmar per dag, medan de vistas i daghemmen under en
större del av dagen och då också måste beredas tillfälle till måltider och vila
där. Vidare föreligger den skillnaden att lekskolorna inte tar emot barn under
3—4 års ålder, medan daghemmen står öppna för barn från ett halvt års
ålder och fram till skolåldern.
Det är i huvudsak kommunerna som är huvudmän för den del av barntillsynen
som sker i lekskolor, daghem och fritidshem.
4
Ilungl. Maj.ts proposition nr 54 dr 1966
De nuvarande bestämmelserna angående statsbidrag till barnstugor trädde
i kraft den 1 juli 1963. Statsbidrag till anordnande av daghem och fritidshem
utgår enligt kungörelsen den 5 juni 1963 (nr 379) om statsbidrag till
barnstugor med 50 % av kostnaderna för erforderliga byggnadsarbeten,
dock högst med 2 500 kr. per plats. I fråga om lokal, vilken anordnas så att
den kan användas för såväl daghem som lekskola, beräknas platsantalet på
grundval av lokalens användning för daghemsändamål. Bidraget kan utgå
till landstingskommun, kommun, bolag, vari kommun äger ett bestämmande
inflytande, förening eller stiftelse. Av anordningsbidraget kan tre fjärdedelar
utbetalas som förskott under byggnadstiden.
För lekskolor utgår inte anordningsbidrag. Bidrag härtill kan dock sökas
från allmänna arvsfonden. Arvsfondsbidraget uppgår i regel till 1 400 kr.
per plats. Från allmänna arvsfonden kan också sökas bidrag till inventarier
för barnstugor. Sådant arvsfondsbidrag utgår i regel med halva anskaffningskostnaden.
Inom ramen för den statliga bostadslångivningen kan statligt bostadslån
enligt bostadslånekungörelsen den 5 oktober 1962 (nr 537, ändrad senast
1965: 83) beviljas till inbyggda eller fristående barnstugor, då dessa är belägna
inom område med bostadshus som finansieras med statslån. Barnstugorna
belånas då som s. k. lokaler. Vid beräkning av bostadslånet minskas
låneunderlaget med utgående bidrag till byggnadslcostnaderna. För
barnstugelokaler som anordnas på annat sätt än i anslutning till statsbelånade
bostadshus kan bostadslån inte utgå.
I de fall bostadslån utgår för barnstugor är den statliga kapitalinsatsen
— utöver anordningsbidrag — begränsad till den del av låneunderlaget vartill
statligt bostadslån kan beviljas, dvs. maximalt 30 %. För återstoden av
produktionskostnaderna står till buds de vanliga belåningsmöjligheterna
hos kreditinstitut i form av bottenlån upp till 70 % av låneunderlaget. För
ett 50-tal aktuella barnstugebyggen har bostadslån kommit i fråga i 15 fall.
Statsbidrag till driften av barnstugor utgår, för plats och år räknat, med
1 200 kr. vid daghem, 500 kr. vid fritidshem och 100 kr. vid lekskola. Bidraget
utgår för budgetår i efterskott. Förskott på bidrag kan lämnas med högst
hälften av det belopp, vartill bidraget beräknas uppgå för budgetåret. Bidraget
kan utgå till landstingskommun, kommun, bolag, vari kommun äger
ett bestämmande inflytande, förening, stiftelse eller industriföretag.
Bidrag till jordbruksdaghein utgår i särskild ordning med högst 60 % av
driftkostnaderna.
Till familjedaghem utgår inte statsbidrag.
Familjeberedningens undersökningar
Behovet av organiserad barntillsyn
Familjeberedningen framhåller att behovet av organiserad barntillsyn
grundas på flera faktorer. Dessa sammanfattas av beredningen i följande
punkter.
Knngl. Maj ris proposition nr 54 år 1966 ■>
För barn kan barntillsyn i grupp betyda att man tidigt grundlägger goda
samarbetsvanor och en riktig gruppgemenskap och genom tillämpning av
modern lekpedagogik och tillgäng på lämplig utrustning och material kan
också barnens individuella utveckling främjas.
För stora grupper kvinnor — och i viss mån även män är organiserad
barntillsyn en förutsättning för eu reell valfrihet mellan hemarbete och
yrkesarbete.
För ensamstående barnförsörjare är hjälp med barntillsynen en förutsättning
för försörjning genom egna yrkesinsatscr.
För samhället öppnar den organiserade barntillsynen möjlighet att utnyttja
de arbetskraftsresurser, som de gifta kvinnorna utgör.
Barnstugornas betydelsefulla funktion när det gäller att fostra förskolebarnen
till samarbete i grupp är ofta omvittnad. Allmänt understryks numera
vikten av att barnen så tidigt som möjligt under förskoleåldern får
en god social inlärning, inte bara i hemmet utan också i goda förskoleinstitutioner.
Daghem, lekskolor och fritidshem har den viktiga uppgiften att lära
barn att umgås med varandra och ta hänsyn till varandra, att i lekens form
åskådliggöra för barnen vad man får och inte får göra i gruppen och i samhället.
Förmågan till kontakter grundläggs i tidig ålder och redan i treårsåldern
anses barn ha behov av gruppsamvaro.
För ett barns harmoniska utveckling är grundstämningen i hemmet det
viktigaste. Härvid är betydelsefullt att föräldrarna har valfrihet att satsa
sina personliga resurser på arbetsuppgifter som de trivs med. Valet mellan
hemarbete och förvärvsarbete i något annat yrke bör så långt möjligt vara
fritt. Samhället bör inte påverka sådana avgöranden i den ena eller andra
riktningen. Men dess uppgift måste vara att försöka såvitt möjligt undanröja
hinder för ett fritt arbetsval. Då tillgång på ordnad barntillsyn utanför
det egna hemmet är en förutsättning för valfriheten bör samhället medverka
till att ordna sådan tillsyn.
De gifta kvinnornas ökade yrkesverksamhet har varit ett markant drag i
utvecklingen på arbetsmarknaden under 1950-talet. Av familjeberedningens
undersökningar framgår att denna utveckling har fortsatt hittills under
1960-talet. I de yngre åldersgrupperna har ökningen i första hand berört
gifta kvinnor med barn under sju år.
Den fortsatta arbetsmarknadsutvecklingen torde erbjuda ännu större
möjligheter för de gifta kvinnorna att förverkliga sina önskemål om yrkesarbete.
Att sådana önskemål föreligger hos ett stort antal hemarbetande
kvinnor har dokumenterats genom arbetskraftsundersökningarna och genom
erfarenheter från arbetsförmedlingar m. m. Beredningen framhåller
att det är en uppgift för familjepolitiken att skapa förutsättningar för de
gifta kvinnor, som vill förvärvsarbeta, att förverkliga detta önskemål.
Att precisera behovet av barntillsyn möter stora svårigheter. Man kan
visserligen mäta antalet ansökningar vid daghemmen, men detta ger själv
-
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
fallet en ofullständig bild av verkligheten, då man därmed inte kommer åt
det latenta behovet och den efterfrågan som inte anmäler sig. Samtliga försök
till uppskattningar som gjorts har visat att behovet av daghemsplatser
överstiger det tillgängliga platsantalet och att behovet dessutom stadigt
ökar. Ett mått på skillnaden mellan tillgång och efterfrågan ger uppgiften
att det i dag finns daghemsplatser endast för vart femtonde förskolebarn
till förvärvsarbetande mödrar. Om familjedaghemmen medräknas kan vart
tionde barn erhålla plats. Utvecklingen skärper behovet. Det är realistiskt
att i planeringen för de närmaste åren räkna med den kombinerade effekten
av ökad yrkesverksamhet hos gifta kvinnor och höga födelsetal. Det talar
för nödvändigheten av att omedelbart vidta ytterligare åtgärder för att öka
tillgången på organiserad barntillsyn. Om samhället vill utnyttja de gifta
kvinnornas vilja till arbetsinsatser i produktionen — och detta blir med
varje år allt nödvändigare — krävs snabb planering, kraftfulla insatser och
fördomsfri prövning av alla kombinationer av barntillsyn. Därvid bör även
familjedaghemmen i lämpliga former inlemmas i systemet för den av samhället
organiserade barntillsynen.
Inriktningen av barnstugornas utbyggnad
Är 1964 stod ca 11 000 platser till förfogande på daghem där barn tas
emot för heldagsvård. I familjedaghem fanns ca 8 000 platser. För skolbarns
tillsyn främst på eftermiddagar och lovdagar fanns ca 2 500 platser på fritidshem.
Till detta kommer att i lekskolor kunde tas emot nära 50 000 barn
för vistelse 3 å 4 timmar dagligen.
Utvecklingen från år 1950 till år 1964 har karaktäriserats av en låg takt i
utbyggnaden av daghem och fritidshem, medan antalet lekskoleplatser ökat
mycket kraftigt. Under den allra senaste tiden har dock en ökad utbyggnad
av daghem gjort sig märkbar. Enligt kommunernas beräkningar, som de
redovisats i socialstyrelsens uppgifter till 1965 års långtidsutredning, skulle
daghemsplatserna uppgå till drygt 24 000 vid slutet av år 1970. Kommunerna
bedömer samtidigt platsbehovet under nämnda år till ca 32 500 platser.
I och med att de förvärvsarbetande mödrarna blivit allt fler har också
skiftningarna i arbetstidens längd skapat problem. Arbetskraftsundersökningar
visar, att det kvinnliga förvärvsarbetet fördelar sig ungefär jämnt på
hel- och deltidsarbete. Familjeberedningen understryker angelägenheten av
att möjligheterna till barntillsyn kan smidigt anpassas till det differentierade
behovet. Beredningen anser att man därför bör eftersträva en större
smidighet i utnyttjandet av barnstugorna, dvs. daghem, lekskolor in. m.
Förslagen tar bl. a. sikte pa att barntillsynen under en mindre del av dagen
lekskoleformen —- och barntillsyn under längre tid — daghemsformen
- i viss omfattning skall kunna föras samman i en gemensam barnstuga
för barn i åldrarna närmast under sju år. Samtidigt måste platsantalet utökas.
Någon risk för att utbyggnadstakten för dag- och fritidshemmen skulle
7
Kungl. Maj.ts proposition nr Öl är tUiiti
bli för hög föreligger inte, eftersom efterfrågan på platser nära nog överallt
vida överstiger tillgången.
Det nu tillämpade systemet med en i allmänhet relativt tast uppdelning
i olika enheter för skilda verksamhetsformer inom barnstugeverksamheten
kan ofta inte tillgodose de krav på flexibilitet, som sålunda bör ställas pa
verksamheten. Möjlighet finns redan nu att låta befintliga institutioner betjäna
olika tillsynsbchov — i de fall då institutionerna från början utrustats
för att kunna användas både som daghem och lekskola eller genom kompletteringar
kunnat betjäna båda ändamålen. Beredningen förordar en mera
medveten inriktning av barnstugornas utnyttjande på ett sådant sätt. Bl. a.
bör ingående studeras och prövas möjligheterna att inom en begränsad tillläggsram
i fråga om särskilda utrymmen och utrustning göra lekskolelokaler
temporärt användbara även för daghemsändamål. Med rationaliserat
kosthåll, innebärande användning av djupfryst eller färdiglagad mat, bör
exempelvis ekonomiutrymmena inom en sådan institution kunna starkt begränsas.
En annan möjlighet erbjuder en typ av barnstuga, som beredningen
i sin undersökning redovisar som en integrerad eller gemensam barnstuga.
Den bygger på förutsättningen att man skall kunna tillgodose olika behov.
En gemensam barnstuga för kortare och längre tillsynstider
Möjligheterna att organisera en integrerad eller gemensam barnstuga har
i särskild mån varit föremål för intresse inom den delegation inom familjeberedningen,
som utfört det förberedande utredningsarbetet. De olika aspekterna
på denna typ av barnstuga har ingående diskuterats och ett antal
modeller har studerats. I sin promemoria lämnar familjeberedningen en relativt
utförlig beskrivning av delegationens huvudsynpunkter i denna fråga
och olika exempel på tillämpningen av principen om en gemensam barnstuga
redovisas.
Den gemensamma barnstugan bygger på förutsättningen att man skall
kunna tillgodose barnens och föräldrarnas olika behov av tillsynstider. Den
utformas primärt som ett daghem men utgår från som normalt att barn
särskilt i fem—sexårsåldern — skall kunna ta del av barnstugans verksamhet
oberoende av tillsynstidens längd. Rekryteringsunderlaget blir därigenom
större för varje enskild institution. Den främsta avsikten med integrationen
är, att den gemensamma barnstugan samtidigt skall kunna ta
emot dels barn vilkas föräldrar förvärvsarbetar och som därför är i behov
av tillsyn under hela dagen eller större del av dagen (heltids- eller deltidstillsyn),
dels barn vars ena förälder är hemarbetande men som ändå bör ges
tillfälle att deltaga i den pedagogiska verksamhet som bedrivs i barnstugorna
(korttidstillsyn).
Familjeberedningen anser att den gemensamma barnstugan i fortsättningen
bör vara ett alternativ till de nuvarande tillsynsformerna. Givetvis bör
kommunerna själva avgöra vilken form som de med hänsyn till de lokala
förutsättningarna föredrar. Beredningen betonar att de modeller som redo
-
8
Kungl. Maj:is proposition nr 54 år 1966
visas i promemorian är endast exempel på hur den önskvärda integrationen
kan åstadkommas. Redan de nuvarande typerna av barnstugor rymmer möjligheter
i detta avseende. I framför allt de största städerna med en relativt
stor utbyggnad av den samhälleliga barntillsynen är det också angeläget att
man tillvaratar möjligheterna till lokalmässiga och personella förändringar,
som oavsett verksamhetens ursprungliga funktion kan skapa en ökad tillgång
på exempelvis daghemsplatser i ett läge, där denna sektor är sämre
försörjd.
Beredningen framhåller att den gemensamma barnstugan i viss omfattning
bör kunna möjliggöra cn bättre service för enskilda föräldrars och
barns skiftande behov av olika tillsynstider. Även om en stor del av institutionens
kapacitet är bunden under hela tiden för institutionens öppethållande,
finns det möjlighet att låta ett mindre antal av de barn, som åtnjuter
mindre än heltidsvård, vid särskilda tillfällen stanna där längre tid. Familjebeiedningen
har vid sina beräkningar av personalbehovet förutsatt att de
barn, som vistas på barnstugan mindre del av dagen, i allmänhet skall komma
och gå vid bestämda tider. En undersökning från Stockholm beträffande
närvaron vid daghemmen visar dock, att utnyttjandegraden vid de traditionella
daghemmen under vissa tider är långt ifrån 100 % på grund av att
många föräldrar inte utnyttjar institutionerna under hela deras öppethållande.
Detta talar för att ledig kapacitet kommer att uppstå även i en gemensam
barnstuga och kommer att kunna tillåta relativt flexibla tider för de
barn, som vistas där mindre tid av dagen i tre- eller femtimmarsgrupper. Beredningen
understryker att personalen vid institutionerna och deras huvudmän
bor sträva efter ett sådant effektivt utnyttjande av institutionerna, som
en utbredd tillämpning av flexibla tider innebär. Naturligtvis kan detta inte
i praktiken drivas hur långt som helst. Det skulle ställa alltför stora krav
på personalen. En alltför utbredd tillämpning av olika tider för barnen skulle
också törs vår a det pedagogiska arbete som bygger på gruppsamvaro och
sammanhållna grupper. Därför måste tillämpningen av principen om flexibla
tider syfta till att i första hand hjälpa de föräldrar, som har mest behov av
att kunna få tillsyn under skiftande tidspass. Tillämpningen måste ske efter
den praxis som varje kommun anser mest lämplig.
Vad beträffar barnstugornas öppethållande rekommenderar familjeberedningen,
att de institutioner som tar emot barn till förvärvsarbetande bör
håUa öppet till kl. 19 måndagar—fredagar, medan beredningen inte finner
något skäl föreligga för en ändring av nuvarande stängningstider på lördagarna
liksom inte heller av öppningstiden på morgnarna.
Familjedaghemmen
Enligt familjeberedningens mening är det av största betydelse att en kraftig
utbyggnad av barnstugorna kommer till stånd. Detta bör vara grundvalen
i det system för en organiserad barntillsyn, som erbjuds av samhället.
Knngl. Maj.ts proposition nr 5 i är 1!)6(> !)
I detta system torde samtidigt familjedaghemmen under överskådlig tid
komma att utgöra en ofrånkomlig del, om behovet av barntillsyn skall kunna
tillgodoses genom samhällets försorg.
Mot bakgrunden härav har beredningen i sin promemoria redovisat en
förberedande undersökning av den nuvarande kommunalt organiserade
familjedaghemsverksamheten. I anslutning till redovisningen av denna
undersökning framhåller beredningen att det — vid sidan av en snabb utbyggnad
av daghemmen — är angeläget att vidta också andra åtgärder för
att skapa ökade möjligheter att klara barntillsynen för förvärvsarbetande
föräldrar. Redan nu sker en tredjedel av barntillsynen genom av samhället
organiserade familjedaghem. Även om vissa invändningar kan göras beträffande
familjedaghemsverksamheten, hl. a. dess brist på kontinuitet, kan det
i dagens läge knappast vara realistiskt att inte söka tillvarata och vidareutveckla
de tillsynsmöjligheter den erbjuder.
Familjeberedningen understryker att en förutsättning för att familjedaghemsverksamheten
skall kunna accepteras som en god ersättning för barnstugorna
är att den blir föremål för en kvalitativ upprustning så att verksamheten
kan fungera på ett för de omhändertagna barnen fullt tillfredsställande
sätt. Beredningen anvisar i detta avseende vissa förslag till konkreta
åtgärder. Målet bör vara att endast fullt godtagbara hem skall
komma i fråga när det gäller att ta hand om dagbarn. Bostadsstandarden
spelar en stor roll i detta sammanhang och man bör kunna sträva efter att
familjedaghemmen har bostäder, som helst inte är mindre än två rum och
kök. Hälsotillståndet i familjerna bör styrkas genom hälsointyg och fortlöpande
hälsokontroll ske av dagbarnen. Kommunerna bör sträva efter att
ge dagbarnsvårdarna möjligheter till utbildning och bör därför i samarbete
med länsarbetsnämnderna anordna kurser för dagbarnvårdare samt söka
stimulera nytillkommande och redan verksamma dagbarnvårdare att genomgå
utbildning. Kommunerna bör etablera ett fastare samarbete mellan barnstugor
och familjedaghem än vad som nu tycks vara fallet. De bör fortlöpande
anordna möten för dagbarnvårdare i barnstugelokaler och under
medverkan av barnstugornas personal. Kommuner som inte bedriver barnstugeverksamhet
bör kunna engagera förskollärare från annan ort till möten
med dagbarnvårdare. Viss förbrukningsmateriel som förekommer i barnstugornas
verksamhet bör också ingå i familjedaghemmens utrustning
och bör kunna utlämnas till familjedaghemmen i form av »lekpaket».
Möjligheten att bereda dagbarnsvårdarna avlösning genom hjälp av barnsamariter
eller hemvårdarinnor bör undersökas inte bara vid sjukdomsfall
o. d. utan också för att inte dagbarnsvårdarnas intresse för uppgiften
skall hämmas genom en alltför stor bundenhet. Komplementen i form av
lekskoleplatser och avlösningshjälp får ses som led i strävan att höja
familjedaghemsvårdens standard för barnens vidkommande men också som
ett led i strävandena att underlätta rekryteringen av nya familjedaghem. Det
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
kan anses troligt att familjedaghemsvården blir mer attraktiv både för vårdare
och föräldrar, om den får en ökad kontinuitet och genom andra åtgärder
i högre grad än nu kommer att likna institutionsvården. Om tillgången på
familjedaghemsplatser skall kunna öka, anser familjeberedningen det vara
ofrånkomligt att det sker en uppräkning av kommunernas ersättningar
till familjedaghemmen. Utan att ersättningsfrågan regleras torde det inte
vara möjligt att skapa förutsättningar för en ytterligare utbyggnad av verksamheten
och bibehålla urvalsprincipen eller skärpa kraven på familjedaghemmens
standard.
Familjeberedningen erinrar också om att frågan angående statsbidrag till
familjedagheinsverksamheten har diskuterats vid åtskilliga tillfällen under
senare år. Som ett skäl för att familjedaghemsverksamheten borde bli statsbidragsberättigad
har anförts att främst mindre kommuner, vilka saknar
underlag för daghemsinstitutioner och således inte kommer i åtnjutande av
statsbidrag till dessa, kan behöva ekonomiskt stöd till av dem bedriven
familjedaghemsverksamhet. Det visar sig emellertid att familjedaghemsverksamheten
i de flesta fall bedrivs i kommuner, som också har en betydande
andel av de befintliga platserna i daghemsinstitutioner, varför
det vid införande av statsbidrag skulle bli dessa som också kom i åtnjutande
av huvudparten av stödet. Vid kommunenkäten år 1964, som socialstyrelsen
företog för långtidsutredningens räkning, framkom att organiserad familjedaghemsverksamhet
förekom i 203 kommuner. Av de 8 474 platserna fanns
dock 7 282 i städer, medan köpingar och landskommuner svarade för endast
1 192 platser, över 6 000 av platserna fanns i tolv av rikets största städer.
Även om det kan beräknas att ett stort antal kommuner, som förut helt saknat
familjedaghemsverksamhet, kommer att anordna sådan, torde den
kvantitativt största ökningen fortfarande komma att ske i de orter som
redan har en stor andel av verksamheten i familjedaghem och vid daghemsinstitutioner.
Ett av de skäl, som har anförts mot ett statligt stöd till familjedaghemsverksamheten,
är att kommunernas kostnader för denna form av barntillsyn
är mycket blygsamma i förhållande till deras kostnader för verksamheten
vid daghemsinstitutioner. Om ett statligt bidrag till familjedaghemsverksamheten
infördes skulle det kanske medverka till att utbyggnaden av daghemsinstitutioner
ägnades mindre intresse och att den eftersläpning som
där föreligger kunde bli bestående. Ett eventuellt statsbidrag till familjedaghemsverksamheten
kan därför inte få medföra att kommunerna satsar
ensidigt på denna vårdform. Det skulle bli nödvändigt med garantier för att
avvägningen mellan utbyggnaden av daghemsinstitutioner och en utökning
av familjedaghemsverksamheten inte blev en fråga om ekonomi utan en
fråga om hur kommunerna skall kunna skapa tillräckligt stora tillsynsresurser
utan att kvalitets- och kontinuitetskraven blir eftersatta.
Beredningen erinrar om att socialstyrelsen i sin anslagsframställning för
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 ur l!)0(i
11
budgetåret 19(56/67 har tagit upp frågan om statsbidrag till familjedaghemsverksamhet.
Styrelsen har därvid hänvisat till att verksamheten nuinera fått
en sådan omfattning, att den bör sanktioneras av statsmakterna genom att
man inför begreppet familjedaghem i barnavårdslagen och inför ett statsbidrag
till sådan verksamhet. Socialstyrelsen anser att en förutsättning för
att statsbidrag skall kunna utgå till familjedaghem är att denna vårdform
blir reglerad i författning. Detta bör enligt styrelsens mening ske genom att
man inför dels en anmälningsskyldighet i samband med mottagande av dagbarn
och dels en skyldighet för barnavårdsnämnden att ha tillsyn över denna
verksamhet. Statsbidrag för vården skulle utgå endast för de hem, som för
ändamålet godkänts av barnavårdsnämnden. Statsbidraget föreslås av styrelsen
till 2 kr. per barn och dag.
Utan att ta ställning till frågan om statsbidrag till familjedaghemsverksamheten
pekar familjeberedningen på några svagheter i detta förslag. Om
ett statsbidrag till familjedaghemsverksamhet skall kunna motiveras bör
det vara med sikte på att öka tillgången på barntillsyn genom att få flera
hem att erbjuda sig för familjedaghemsvård och för att påverka familjedaghemmens
standard, så att denna får en välbehövlig lyftning uppåt. Den
främsta anledningen till familjedaghemsverksamhetens ojämna standard
och brist på kontinuitet är emellertid den låga ersättning, som utgår till
dagbarnvårdare. Den skulle knappast förbättras av ett statsbidrag med 2
kr. per barn och dag, som skulle utgå utan villkor att familjedaghemmen
fick en höjning av sin ersättning, och inte heller skulle den särskilt sporra
de kommuner som nu självmant håller en högre ersättning att höja denna
ytterligare. Kommuner, som söker hålla en mera rimlig ersättning till familjedaghemsvårdarna
och en väl utbyggd inspektionsverksamhet, skulle inte
heller uppmuntras till ytterligare förbättringar på detta område. Bidragskonstruktionen
stämmer knappast med de förenklingsprinciper som under
senare år tillämpats vid utformningen av statsbidrag till olika kommunala
verksamheter. Det är svårt att värja sig mot intrycket av administrativt
krångel, när redovisningsskyldigheten för kommunerna skulle presenteras.
Ett eventuellt statsbidrag till familjedaghemsverksamhet måste alltså enligt
familjeberedningens mening bygga på andra administrativa förutsättningar
och kunna utlösa de bestämda effekter, som beredningen i sin promemoria
betecknat som eftersträvansvärda, nämligen en ökad tillgång på familjedaghem,
en större kontinuitet i den barntillsyn de utövar och en genomgående
högre kvalitet i vårdhänseende. Beredningen har inte för sin del tagit någon
ståndpunkt till frågan om statsbidrag. Den menar att för detta ändamål behövs
en mer penetrerande utredning än vad familjeberedningen för sin del
hunnit göra.
Beredningen påpekar också att mellan 180 000 och 190 000 småbarnsmödrar
befinner sig på arbetsmarknaden men att endast vart nionde eller
tionde av deras barn f. n. tas om hand på daghemsinstitutioner eller i av
12
Kungl. Mnj. ts proposition nr 5i år 1966
kommunerna godkända familjedaghem. Enligt familjeberedningens undersökningar
»Hemarbete och servicekontakter» (SOU 1965:65) är motsvarande
siffra 9 %, vilket nära överensstämmer med den officiella statistiken.
Enligt samma undersökning av familjeberedningen skulle drygt dubbelt
så många barn tas om hand av betald hemhjälp eller av släkt och grannar.
Sammanlagt en tredjedel av alla barn är redovisade i och med detta. Men
hur återstående två tredjedelar, 120 000 barn, har det ordnat är inte utrönt.
Man kan anta att här förekommer en stor marknad av privat ordnade familjedaghem.
Hur denna marknad skulle komma att påverkas av ett statsstöd
till familjedaghemsverksamheten i kommunal regi har man f. n. ingen
föreställning om.
Familjeberedningen anser att det bör göras en närmare undersökning även
av den icke kommunalt ordnade familjedaghemsverksamhetens omfång och
kvalitet. Åtgärder för en ökad stabilitet i familjedaghemsverksamheten måste
vidare vägas mot ersättningsfrågan och denna i sin tur analyseras med hänsyn
till matkostnaderna för dagbarnen och den direkta arbetsersättningen,
vad som kan betraktas som utlägg och vad som är inkomst och eventuell
skattepliktig sådan. Dessa många utestående frågor kräver ytterligare utredning,
och familjeberedningen förordar att denna utredning anförtros en särskild
utredningsman som får för ändamålet nödvändiga resurser till sitt förfogande.
De statliga åtgärderna
Familjeberedningen framhåller att uppgiften att svara för den av samhället
organiserade barntillsynen är en kommunal angelägenhet. De statliga
åtgärderna bör därför ta sikte på att underlätta för kommunerna att bedriva
denna verksamhet på ett tillfredsställande sätt och i ökad omfattning.
Möjligheterna till en utbyggnad av barnstugorna är till stor del beroende
av i vilken omfattning det utbildas tillräckligt med förskollärare. Den betydande
utökning av förskoleseminariernas kapacitet, som skett under senare
år, kommer emellertid att medföra väsentligt ökad tillgång på förskollärare
redan inom de närmaste åren. Därigenom undanröjs ett avgörande hinder
för en utbyggnad av den barntillsyn som sker genom barnstugorna.
En eftersläpning i den kommunala planeringen för daghem och fritidshem
har varit en av de väsentligaste orsakerna till den hittills låga utbyggnadstakten
för dessa institutioner. Denna eftersläpning är ännu inte inhämtad,
även om planeringsläget i många kommuner har väsentligt förbättrats sedan
familjeberedningen gjorde sin förra undersökning i denna fråga år 1962.
Planeringen av barntillsynsinstitutioner är liksom övrigt byggande till
väsentlig del av långsiktig karaktär. Beredningen betonar därför betydelsen
av en långsiktig planering när det gäller barnstugebyggandet. Redan i det
första planeringsstadiet — vid utarbetandet av region- och generalplanerna
— bör mark reserveras för barnstugorna. Det är också nödvändigt att bestämmelser
utformas för att i stadsplanerna säkerställa markbehovet för
la
Kungl. Maj.ts proposition nr öi är 1006
barnstugorna. Familjeberedningen förordar att byggnadsstadgan kompletteras
i detta avseende. Därigenom skapas enligt beredningens mening garantier
för en långsiktigarc planering när det gäller barnstugebyggandet.
Som ett led i de statliga initiativen för att stimulera intresset hos de lokala
myndigheterna för en förbättrad planering av kommunala åtgärder för barntillsynen
inrättades år 1963 en central samarbetsgrupp för daghem och fritidshem.
Den består av representanter för socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och bostadsstyrelsen. Genom samarbetsgruppens
tillkomst har getts möjligheter att jämsides med socialstyrelsens reguljära
rådgivningsverksamhet bedriva ett upplysningsarbete på bredare front. På
samarbetsgruppens tillskyndan har efter hand bildats regionala samarbetsgrupper
på länsplanet med representanter för olika statliga länsmyndigheter,
för de fackliga organisationerna och för arbetsgivarna. Länsgruppernas verksamhet
har numera fått en fastare form, och Kungl. Maj :t har ställt medel
till förfogande för verksamheten. Hittills har länsgrupper inrättats i 22 län.
Flertalet länsgrupper har vid detta laget informerat länets kommuner om
sitt arbete. På sina håll har denna information åtföljts av en begäran om
uppgifter rörande dagsläget och planering i fråga om daghem och fritidshem.
Några grupper har särskilt uppmanat kommunernas byggnadsnämnder att
bevaka daghemsbyggandet vid bostadsområdenas planering. I vissa fall har
länsgrupperna också verkställt utredningar om arbetskraftssituationen i
olika kommuner.
De statliga åtgärderna på utbildningssidan och i fråga om planeringen
kompletteras med en direkt ekonomisk insats i form av statsbidrag till barnstugeverksamheten.
Fn betydande förstärkning av dessa statliga bidrag
genomfördes år 1963. Enligt familjeberedningens mening bör nu övervägas
en ytterligare förbättring av det statliga stödet för daghem och fritidshem.
Departementspromemorian
Frågan om det statliga stödets utformning och storlek när det gäller barnstugeverksamheten
har i anslutning till familjeberedningens promemoria
övervägts inom socialdepartementet. Som redan inledningsvis nämnts har
förslagen i denna fråga redovisats i en departementspromemoria av den
29 december 1965. Riktpunkterna har varit dels att betydligt öka bidraget
till byggnadskostnaderna för att därigenom underlätta en snabb utbyggnad
av barnstugeverksamheten med nya institutioner, dels att göra en översyn
av driftbidragets utformning och i samband därmed åstadkomma en höjning
av driftbidragen till daghem och fritidshem.
Bidrag och lån till byggnadskostnaderna
I departementspromemorian föreslås att det nuvarande anordningsbidraget
på högst 2 500 kr. per plats fördubblas till högst 5 000 kr. per plats.
14
Kungl. Mnj. ts proposition nr 54 år 1966
Detta kraftigt höjda anordningsbidrag bör kompletteras med ett särskilt
statligt lånestöd. Ett sådant statslån, bör regelmässigt kunna utgå med 4 000
kr. per plats. Därigenom kommer det statliga stödet till byggnadskostnader
för en barnstuga att totalt utgöra 9 000 kr. per plats. I de fall då den beräknade
kostnaden för anordnande av en barnstuga — exempelvis vid ombyggnad
■— understiger 9 000 kr. per plats, bör i första hand anordningsbidrag
utgå och vid behov lån kunna beviljas för den del av den beräknade byggnadskostnaden
som ligger mellan 5 000 och 9 000 kr. per plats. Anordningsbidrag
och lån till barnstugelokaler bör kunna utgå, då lokalerna är anordnade
på sådant sätt att de kan användas för barntillsyn hela dagen eller i
vart fall minst fem timmar per barn och dag.
Bidrag till driftkostnaderna
Bestämmelserna om bidrag till driftkostnaderna föreslås få en sådan
utformning, att de ger garantier för att ett visst minimiantal platser i en
barnstugeavdelning används för så lång tillsynstid per barn och dag att de
kan stå till förfogande för barn till förvärvsarbetande kvinnor. Samtidigt
bör bidragsreglerna inte hindra en kombination av kortare och längre tillsynstider
inom en och samma barnstuga. En lämplig avvägning har därvid ansetts
vara att i en bidragsberättigande barnstugeavdelning minst två tredjedelar
av antalet platser i avdelningen skall utnyttjas för heldagstillsyn eller för
tillsynstider på minst fem timmar per barn och dag.
Vid en sådan omläggning av bidragssystemet uppkommer frågan om det
finns tillräckliga skäl för att bibehålla det nuvarande driftbidraget till lekskolor.
Detta bidrag, som utgår med 100 kr. per plats och år, täcker endast
5—6 % av kostnaderna och är alltså av ringa ekonomisk betydelse. Eftersom
varje lekskoleplats i regel utnyttjas för två barn per dag, uppgår bidraget i
praktiken till 50 kr. räknat per barn och år. Ett bortfall av bidraget kan alltså
kompenseras med en så obetydlig avgiftshöjning som ca 5 kr. per månad.
I departementspromemorian föreslås det särskilda bidraget till lekskolor
därför avvecklat i sin nuvarande form i samband med att ändrade bidragsregler
införs för barnstugeverksamheten.
Samtidigt med en ändring av bestämmelserna om bidrag till driften av
barnstugor bör de nuvarande bidragsbeloppen i övrigt höjas. Det nuvarande
bidraget med 1 200 kr. per plats och år vid daghem föreslås därvid ökat till
1 600 kr. per plats och år och bidraget till fritidshem ökat från nuvarande
500 kr. till 600 kr. per plats och år.
Kostnaderna för det statliga stödet
För budgetåret 1966/67 skulle de i departementspromemorian framlagda
förslagen medföra ett anslagsbehov som — med hänsynstagande till utbetalningsbestämmelserna
— kan beräknas till 14 milj. kr. för anordningsbidraget,
10 milj. kr. för lånestödet och 24 milj. kr. för driftbidraget, dvs. tillhopa
15
Knngl. Maj.ts proposition nr 5i år 1966
48 milj. kr. De för innevarande budgetår anvisade anslagen utgör — förutom
1 å 2 milj. kr. för statliga bostadslån — 20 milj. kr. Statens kostnader
för stödet till barnstugeverksamheten blir alltså enligt förslaget mer än fördubblade.
Remissyttrandena
Familjeberedningens redovisning av de faktorer som bestämmer behovet
av organiserad barntillsyn vitsordas av remissinstanserna.
De barnavårdande och pedagogiska motiven betonas i bl. a. yttrandena
från barnavårdsnämnderna. Vid sidan av dessa motiv understryker flera
remissinstanser vad beredningen anfört i fråga om arbetsmarknadens behov
av barntillsyn för att kunna tillgodogöra sig de arbetskraftsresurser som de
gifta kvinnorna utgör. De arbetsmarknadsmässiga synpunkterna framhålls
särskilt av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, LO och SACO. Även
socialstyrelsen förklarar sig vara införstådd med de arbetsmarknadspolitiska
önskemålen och det behov av ökade möjligheter till barntillsyn som följer
därav. I några yttranden, bl. a. från Sveriges socialdemokratiska studentförbund,
framhålls även behovet av barnstugornas tjänster för studerande föräldrar.
Mot bakgrunden av det stora behovet av barntillsyn har remissinstanserna
i allmänhet liksom beredningen den uppfattningen, att familjedaghemmen
måste ingå i den av samhället organiserade barntillsynen jämsides
med en utbyggd barnstugeverksamhet.
Beredningens synpunkter på inriktningen av barnstugornas
utbyggnad möter också ett positivt gensvar i remissyttrandena.
Skolöverstyrelsen finner det i nuvarande utvecklingsskede rimligt att man
i första hand söker främja utbyggnaden av sådana institutioner som främst
tillgodoser behovet av barntillsyn för heltids- och deltidsarbetande föräldrar.
LO betonar särskilt att tillsynen av barn till ensamstående barnför sörj are
och förvärvsarbetande föräldrar bör prioriteras. Sveriges förskollärares riksförbund
anser att under de närmaste åren erfordras en snabb utbyggnad av
daghemmen men framhåller att lekskoleverksamheten därefter bör stödjas.
Socialstyrelsen förklarar att familjeberedningens synpunkter på den fortsatta
utbyggnaden av barnstugorna och inriktningen av deras framtida verksamhet
i stort sett sammanfaller med den uppfattning som styrelsen har i
dessa frågor. Några av remissinstanserna, bl. a. socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen,
understryker att även fritidshemmen för barn i skolåldern
behöver byggas ut.
Det av familjeberedningen framförda förslaget om en gemensam
barnstuga för kortare och längre tillsynstider tillstyrks i princip av i
stort sett samtliga remissinstanser.
Socialstyrelsen har principiellt samma inställning som beredningen till
16
Kungl. Maj.ts proposition nr Öl år 1966
den föreslagna integrerade eller gemensamma barnstugan och påpekar att
ett sådant utnyttjande av barnstugorna med fördel redan visat sig möjligt
att realisera. Barnavårdsnämnden i Stockholm anför, att det allmänt och
principiellt finns anledning instämma i de tankegångar som varit vägledande
för beredningen i denna del, nämligen att de olika verksamheterna för
barn i förskoleåldern innehållsmässigt och organisatoriskt bör sammanföras.
LO tillstyrker förslaget och framhåller att av såväl principiella som
pedagogiska skäl någon uppdelning av barnen efter nuvarande grunder inte
bör ske. Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening bör den föreslagna
integreringen kunna bidra till en önskvärd ökning av antalet platser för att
tillgodose förvärvsarbetande föräldrars behov av barntillsyn.
Vissa av de exempel som beredningen redovisat för att illustrera den
praktiska tillämpningen av principen med en gemensam barnstuga föranleder
däremot invändningar i åtskilliga av remissyttrandena. I regel riktar
sig remissinstanserna därvid mot de alternativ som innebär att en grupp
med barn för heldagstillsyn vid två tillfällen under dagen skulle sammanföras
med olika korttidsgrupper. En sådan anordning anses medföra stora
trötthetsrisker för barnen i heldagsgruppen och anses också ha pedagogiska
nackdelar. Synpunkter i detta avseende framförs av bl. a. socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen och Sveriges förskollärares riksförbund.
I några av remissyttrandena, bl. a. från socialstyrelsen, understryks beredningens
uttalande att den gemensamma barnstugan bör vara ett alternativ
till de nuvarande tillsynsformerna. Arbetsmarknadsstyrelsen önskar däremot
en klarare prioritering av den föreslagna tillsynsformen. Svenska
stadsförbundet delar beredningens uppfattning att det bör ankomma på
kommunerna som huvudmän för verksamheten att avgöra vilken form man
vill föredra. TCO betonar att den integrationstanke som ligger bakom beredningens
förslag bör kunna utformas på ett mera flexibelt sätt än vad som
framgår av de exempel beredningen redovisat. LO anser att förslaget bör
kunna motverka den nuvarande ojämna tillväxttakten mellan daghem och
lekskolor och framhåller att man i kommunerna bör undersöka vilka möjligheter
det finns att omändra nuvarande lekskolor till att fungera som integrerade
barnstugor.
I flera remissyttranden, bl. a. från socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och
Svenska stadsförbundet, understryks att den gemensamma barnstugan accentuerar
behovet av att verksamheten vid barnstugorna noga följs upp i
pedagogiskt och psykologiskt hänseende och blir föremål för barnpsykologisk
forskning. Flera av remissinstanserna tar också upp frågan om tillsyn
av sjuka barn och anser att denna verksamhet bör ingå i den organiserade
barntillsynen.
Beredningens rekommendation beträffande barnstugornas öppethållande
behandlas i några yttranden. Socialstyrelsen har inte något att erinra
mot beredningens uttalande och påpekar att de omnämnda tiderna för
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 19 ti (i
det dagliga öppethållandet finns angivna i styrelsens anvisningar beträffande
barnstugor. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker betydelsen av att
barnstugornas öppethållande anpassas eller behov och krav från föräldrar
med oregelbunden arbetstid och skiftarbete. TCO anser det angeläget att
barnstugorna vid behov också kan ta emot barn för nattillsyn. Enligt barnavårdsnämnden
i Linköping och barnavårdsnämnden i Malmö bör barnstugorna
inte hållas öppna längre än till kl. 19.
Familj eberedningens uppfattning att familjedaghem in e n på
lämpligt sätt bör inordnas i systemet för den av samhället organiserade
barntillsynen delas i allmänhet av remissinstanserna.
De av beredningen anvisade möjligheterna att åstadkomma större stabilitet
och höjd kvalitet på familjedaghemmen mottas genomgående positivt i
yttrandena. SACO finner de av beredningen rekommenderade åtgärderna
vara väl ägnade att tillgodose dessa syften. Skolöverstyrelsen stöder förslaget
om kurser för dagbarnvårdare, bostadsstyrelsen betonar angelägenheten
av att familjedaghemmens bostadsstandard beaktas och Sveriges förskollärares
riksförbund framhåller att bestämmelser bör utarbetas rörande de
krav som skall ställas på familjedaghemmen. Ensamma föräldrars förening
och Fredrika Bremerförbundet anser det viktigt att ersättningen till dagbarnsvårdarna
höjs. Socialstyrelsen betecknar den nuvarande familj edaghemsverksamheten
som en vildvuxen företeelse utan önskvärd stadga och
anser att fainiljedaghemsverksamheten hör författningsmässigt regleras.
Barnavårdsnämnden i Stockholm anför att de av beredningen framförda
kraven på viss bostadsstandard, hälsokontroll, utbildningsmöjligheter för
dagbarnsvårdare, intensifierad inspektion och rådgivning, närmare samarbete
mellan barnstugor och familjedaghem m. m. från barnavårdande
synpunkter framstår såsom i princip riktiga och önskvärda. Barnavårdsnämnden
betonar emellertid, att det i nuvarande läge kan vara svårt att
realisera ett sådant utvecklingsprogram som helhet. Avgörande för familjedaghemmens
kvalitet är framför allt dagmammans personliga egenskaper
och förutsättningar för vårduppgiften. Det är därför enligt barnavårdsnämndens
mening viktigt, att kraven på t. ex. tillsynsmiljön och på dagbarnvårdare^
formella meriter inte fixeras genom alltför detaljerade föreskrifter,
som kan verka hämmande på rekryteringen av eljest kvalificerade och
lämpliga familjedaghem.
Beredningens synpunkter på frågan om statsbidrag till familjedaghem och
beredningens förslag om en mera ingående utredning av olika frågor rörande
familjedaghemmen behandlas i åtskilliga av remissyttrandena.
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser i likhet med
beredningen att dessa spörsmål bör närmare utredas. De båda förbunden
delar därvid beredningens invändningar mot det av socialstyrelsen skisserade
förslaget om statsbidrag. LO instämmer i vad beredningen anfört som invändningar
mot ett statsbidrag till familjedaghemmen och Sveriges förskolor
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Xr 54
18
Knngl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
lärares riksförbund avvisar tanken på statsbidrag till denna verksamhet.
SACO anser att statsbidragsfrågan bör särskilt utredas. Barnavårdsnämnden
i Norrköping och barnavårdsnämnden i Hälsingborg anser att statsbidrag
bör utgå, medan barnavårdsnämnden i Malmö ställer sig tveksam härtill.
Barnavårdsnämnden i Stockholm delar beredningens uppfattning att ytterligare
utredning av frågan bör komma till stånd. Barnavårdsnämnden framhåller
samtidigt att familjedaghemsverksamheten utgör ett komplement och
ett alternativ till institutionsvården och att det därför synes rimligt och
följdriktigt att familjedaghemmen liksom institutionsvården får åtnjuta
statligt stöd. Risken för att ett sådant statligt stöd skall hämma en önskvärd
utbyggnad av institutionsvården bör enligt barnavårdsnämndens uppfattning
utan större svårighet kunna undanröjas, t. ex. genom fastställande av
ett visst kvotförhållande mellan antalet tillgängliga daghemsplatser och antalet
bidragsberättigade familjcdaghemsplatser inom kommunerna. I flera
av remissyttrandena, bl. a. från socialstyrelsen, tillstyrks familjeberedningens
förslag att frågorna rörande familjedaghemsverksamheten görs till föremål
för särskild utredning.
Beträffande de statliga åtgärderna i fråga om barnstugeverksamheten
berör skolöverstyrelsen utbildningen av förskollärare och annan
personal. Skolöverstyrelsen framhåller att den år 1960 ökade och alltjämt
ökande utbildningskapaciteten vid förskoleseminarierna är beräknad så,
att tillgången på förskollärare — även med hänsyn tagen till avgången från
yrket — skall räcka för att möta den planerade utbyggda barnstugeverksamhetens
behov av personal. Innevarande år kommer 650 nyutbildade förskollärare
ut från seminarierna och redan om två år kan det årliga utsläppet
beräknas omfatta mer än 1 000 nya förskollärare. Likaså sker inom vårdvrkesutbildningen
en successiv utbyggnad av utbildningslinjer med inriktning
på andra personalkategorier med tjänstgöring vid barnstugor.
När det gäller de statliga åtgärderna i övrigt — frånsett det ekonomiska
stödet — uppehåller sig remissinstanserna i huvudsak vid de av beredningen
berörda planeringsåtgärderna. Flera remissinstanser, bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
och LO, anser det angeläget att i byggnadsstadgan införs bestämmelser
som innebär att även institutioner för kollektiv barntillsyn skall omfattas
av stadsplaneringen. Byggnadsstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka
att sådana bestämmelser införs i byggnadsstadgan med hänsyn till att det
skulle innebära en återgång till en äldre ordning med detalj föreskrifter av
olika slag i byggnadsstadgan. Å andra sidan vill byggnadsstyrelsen starkt
understryka behovet av information till kommunerna i dessa frågor. Styrelsen
förklarar sig också beredd att i samråd med den centrala samarbetsgruppen
för daghem och fritidshem medverka till normer för den planeringsmässiga
behandlingen av barnstugeverksamheten. Bostadsstyrelsen påpekar
sambandet med de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen och erinrar
It»
Kungl. Maj:Is proposition nr M år I!)(>!>
om att kommunerna då dessa program upprättas bl. a. skall beakta följdinvesteringar
till bostadsbyggandet i form av daghemsbyggande. Socialstyrelsen
menar att man borde överväga regler som skulle innebära skyldighet
för kommunerna att upprätta byggnadsprogram för barnstugor. Såväl bostadsstyrelsen
som socialstyrelsen anser det önskvärt att kunna bestämma
behovet av olika barnstugeplatser med hjälp av enkla schablonregler. Socialstyrelsen
uppger att styrelsen f. n. undersöker möjligheterna att få tram sådana
regler men att några konkreta förslag ännu inte föreligger.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget om ökat
statligt stöd till barnstugor behandlas ingående i remissyttrandena.
Behovet av en förbättring av det statliga stödet i syfte att underlätta
en snabb utbyggnad av barnstugeverksamheten vitsordas allmänt.
Remissinstanserna ansluter sig i regel principiellt till de i departementspromemorian
uppställda riktpunkterna för att öka det statliga stödet till
barnstugor. Endast SACO anför en principiellt avvikande uppfattning och
menar att barnstugeverksamheten, som är en kommunal angelägenhet, bör
helt finansieras av kommunerna. En gentemot SACO motsatt ståndpunkt
intas av bl. a. Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska
kommunförbundet och barnavårdsnämnden i Stockholm. Kommunförbunden
framhåller att större valfrihet i fråga om hem- eller yrkesarbete och ett
tillskott av kvinnlig arbetskraft i produktionen inte enbart är ett kommunalt
intresse. Då samhället i sin helhet tillgodogör sig fördelarna härav, bör enligt
förbundens mening även kostnaderna bäras gemensamt. Barnavårdsnämnden
i Uppsala upplyser att 40 % av barntillsynsplatserna i staden beläggs
med barn till studerande.
Förslaget om bidrag och lån till byggnadskostnaderna
betraktas genomgående som tillfredsställande. Den närmare utformningen
av de för anordningsbidraget och lånet föreslagna reglerna behandlas i en
del av remissyttrandena. Bostadsstyrelsen anser att valmöjlighet bör föreligga
mellan en kombination av anordningsbidrag och särskilt lånestöd samt
anordningsbidrag och bostadslån. Som motiv härför anför styrelsen att daghem
kan förekomma i statsbelånad byggnad, varvid ett undantagande av
daghemslokalerna från bostadslån skulle medföra onödiga administrativa
besvärligheter. I sådana fall bör det enligt styrelsens mening vara enklare
att endast kombinera bostadslån och anordningsbidrag och inte begagna den
särskilda lånemöjligheten. Därvid bör en samordning mellan bostadsstyrelsens
och socialstyrelsens beslut ske på samma sätt som hittills tillämpats.
Socialstyrelsen önskar ett klarläggande om såsom säkerhet för lån till annan
än kommun bör godkännas endast handlingar, som utgör en betryggande
ekonomisk garanti för lånet, eller om mindre stränga krav skall
kunna ställas på säkerheten.
Flera remissinstanser, som i och för sig finner den föreslagna höjningen
20
K ung t. Mcij:ts proposition nr Ji ar 19(U>
av statsstödet till byggnadskostnaderna innebära en kraftig förbättring, påpekar
att den reella investeringskostnaden likväl torde komma att uppgå till
ett högre belopp. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller å andra sidan att avvägningen
av anordningsbidraget och lånestödet bör utgöra ett incitament
till kommunerna att utnyttja serietillverkade institutioner, vilket också kan
påskynda en snabb utbyggnad. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
anser att prisutvecklingen gör det nödvändigt att kontinuerligt
ompröva såväl bidrags- som lånedelen. I yttrandena från bl.a. bostadsstyrelscn
och barnavårdsnämnden i Borås påpekas att det föreslagna anordningsbidraget
och lånestödet inte tar hänsyn till att byggnadskostnaderna
varierar mellan skilda platser i landet.
Flera remissinstanser uttalar att en ytterligare höjning av det föreslagna
bidraget till driftkostnaderna i och för sig skulle vara önskvärd,
om man därmed skall uppnå en stimulanseffekt av mer genomgripande
betydelse. Barnavårdsnämnden i Stockholm anför att vid en sannolik
driftkostnad av 7 000 kr. per daghemsplats och år i Stockholm staten skulle
svara för 1 600 kr., föräldrarna för maximalt 1 400 kr. och staden för minst
4000 kr. Förslaget att i samband med införandet av ändrade bidragsregler
för barnstugeverksamheten avveckla det nuvarande särskilda driftbidraget
till lekskolor föranleder erinringar från åtskilliga remissinstanser. Endast
LO uttalar ett direkt tillstyrkande av förslaget i denna del. Barnavårdsnämnden
i Norrköping framhåller att lekskolornas funktion är så viktig att staten
bör markera detta genom bidrag till verksamheten. Socialstyrelsen anser att
det särskilda lekskolebidraget tills vidare bör bibehållas och erinrar om det
i styrelsens anslagsframställning framförda förslaget att höja detta bidrag
från 100 kr. till 150 kr. per plats och år.
När det gäller den tekniska utformningen av det i departementspromemorian
föreslagna driftbidraget till barnstugor tar några remissinstanser
upp det i förslaget uppställda villkoret att i en bidragsberättigande barnstugeavdelning
minst två tredjedelar av antalet platser i avdelningen skall
utnyttjas för heldagstillsyn eller för tillsynstider på minst fem timmar per
barn och dag. Svenska stadsförbundet har inte något att erinra mot syftet
med en sådan bestämmelse men förordar att det ges möjlighet till avvikelser
från denna regel. Där ett fullt underlag för längre tillsynstider inte föreligger,
vilket kan gälla på mindre orter, skulle bestämmelsen kunna innebära
att statsbidrag till barnstugans drift helt bortfaller. Svenska kommunförbundet
anför liknande synpunkter och ifrågasätter om det över huvud taget är
erforderligt att statsbidraget görs beroende av en fixerad gräns med avseende
på omfattningen av barnstugornas utnyttjande för olika tillsynsformer.
Även barnavårdsnämnden i Stockholm anser att bidragsbestämmelserna bör
utformas så, att de ger möjligheter till avvikelser från den generella regeln.
Socialstyrelsen påpekar att det vid tillämpningen av denna regel kommer
21
Kungl. Maj.ls proposition nr 54 år 1966
att uppstå gränsfall där minst två tredjedelar av platsantalet rent faktiskt
inte kunnat utnyttjas minst fem timmar per barn och dag.
De nuvarande möjligheterna att erhålla bidrag från allmänna arvsfonden
för anordnande av lekskolelokaler och för inventarier till barnstugor förutsätts
av socialstyrelsen skola bibehållas.
Föredraganden
Frågan om den av samhället organiserade barntillsynen har under de
senaste åren kommit allt mer i förgrunden. Den ökade yrkesverksamheten
bland gifta kvinnor har i en helt annan omfattning än tidigare rest krav på
ökade samhällsinsatser på detta område. Från att ha varit enbart socialt
nödvändiga institutioner har daghemmen fått karaktär av serviceanordningar
för barnfamiljer med förvärvsarbetande föräldrar. Den fortsatta
utvecklingen på arbetsmarknaden kommer att erbjuda ännu större möjligheter
för de gifta kvinnorna att ta yrkesarbete. Att sådana önskemål finns
hos ett stort antal hemarbetande kvinnor har dokumenterats i olika sammanhang.
Det är en uppgift för samhället att skapa förutsättningar för
kvinnorna att förverkliga detta önskemål och att alltså bereda kvinnorna
valfrihet i fråga om arten av arbete. En av dessa förutsättningar är, att barnen
kan tas väl om hand under föräldrarnas frånvaro från hemmet. För att
göra detta möjligt behövs en avsevärd utbyggnad av samhällets barntillsyn.
Utbyggnadsbehovet har belysts av familjeberedningen i en promemoria,
som lades fram i slutet av förra året. Beredningen framhåller att
det krävs snabb planering, kraftfulla insatser och en fördomsfri prövning
av alla kombinationer av barntillsyn. Jag vill understryka, att en kraftig
utbyggnad av barnstugorna behöver komma till stånd och att den av samhället
organiserade barntillsynen därjämte bör omfatta en utbyggd familjedagshemsverksamhet.
Vad beträffar riktlinjerna för barnstugornas utbyggnad
har familjeberedningen lagt tyngdpunkten på sådana institutioner
som främst tillgodoser behovet av barntillsyn för heltids- och deltidsarbetande
föräldrar. Enligt beredningens mening bör man eftersträva en större
smidighet i utnyttjandet av barnstugorna, dvs. av daghem, lekskolor m. m.
Förslagen tar sikte bl. a. på att barntillsynen under en mindre del av dagen
— lekskoleformen — och barntillsyn under längre tid — daghemsformen —
i viss omfattning skall kunna föras samman i en gemensam barnstuga
för barn i åldrarna närmast under sju år. Det av beredningen framförda
förslaget om en sådan gemensam barnstuga har i princip godtagits vid
remissbehandlingen. Det bör därför kunna ge vägledning vid den framtida
utformningen av verksamheten vid såväl befintliga som planerade barnstugor.
Förslaget bör ses som ett alternativ till de nuvarande tillsynsformerna.
Som beredningen framhållit bör det ankomma på kommunerna som
22
Kungl. Maj. ts proposition nr öi år 1966
huvudmän för verksamheten att avgöra vilken form som i det enskilda fallet
befinns lämpligast.
I flera remissyttranden har rests invändningar mot vissa av de exempel
som beredningen redovisat för att illustrera tillämpningen av principen med
eu gemensam barnstuga. Remissinstanserna har därvid riktat sig mot de
alternativ som innebär att en grupp med barn för heldagstillsyn vid två tillfällen
under dagen skulle sammanföras med olika korttidsgrupper. En sådan
anordning anses medföra stora trötthetsrisker för barnen i heldagsgruppen
och anses också ha pedagogiska nackdelar. Denna fråga knyter an till behovet
av att följa upp verksamheten vid barnstugorna i pedagogiskt och psykologiskt
hänseende. Flera remissinstanser har också betonat vikten av
barnpsykologisk forskning. Hithörande frågor är avsedda att behandlas av
familjeberedningen i en andra utredningsetapp. Beredningen ämnar då återkomma
med en redovisning av frågor som äger sammanhang med barnstugornas
inre arbete, kontakten med hemmen osv. Jag vill i sammanhanget
också erinra om att barnpsykologiska forskningsinstitutet vid lärarhögskolan
i Stockholm genom Kungl. Maj :ts beslut den 14 januari 1966 har erhållit
bidrag för att slutföra en undersökning rörande trötthetssymtom hos barn
på daghem.
Beträffande barnstugornas öppethållande har familjeberedningen
rekommenderat, att de institutioner som tar emot barn till förvärvsarbetande
normalt bör hållas öppna till kl. 19 på måndagar—fredagar. Detta är
en något senare stängningstid än vad som nu i regel tillämpas. Beredningen
har inte haft någon erinran mot de nuvarande stängningstiderna på lördagar
och inte heller när det gäller öppningstiden på morgnarna. Däremot kan det
enligt beredningens mening finnas skäl för en speciell organisation på lördagar
med hänsyn till den allt vanligare lördagsledigheten. Dessa dagar kan
det sålunda vara motiverat att sammanföra barnen inom en barnstuga till
en grupp. Vid remissbehandlingen har bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen framhållit
betydelsen av att barnstugornas öppethållande anpassas efter behov
och krav från föräldrar med oregelbunden arbetstid och skiftarbete. Beredningen
har i sin promemoria uttalat, att det bör vara möjligt för den lokala
tillsynsmyndigheten, dvs. barnavårdsnämnden, att medge längre öppethållande
då en barnstuga betjänar yrkesgrupper med senare arbetstid. Enligt
min mening är det en viktig uppgift för de lokala organen att — med beaktande
av vad som kan vara lämpligt från barnens synpunkt — i sådana fall
anpassa barnstugornas öppethållande till de behov och omständigheter som
föreligger.
I anslutning härtill vill jag beröra en näraliggande fråga, som har tagits
upp i åtskilliga remissyttranden, nämligen tillsynsmöjligheterna för tillfälligt
sjuka barn. Hittills torde ett 30-tal kommuner ha anställt särskild
personal — barnvårdarinnor — för tillsyn av sjuka barn. Dessutom lämnas
i ungefär en tredjedel av kommunerna hjälp med sådan barntillsyn genom
Kungl. Maj:ta proposition nr ö''i år 1966 23
hem vårdarinnorna. Denna verksamhet sker inom ramen för den sociala
hemhjälpen, vartill statsbidrag utgår i särskild ordning. Det bör finnas möjlighet
att bygga ut denna verksamhetsform och att vidareutveckla den. Hithörande
frågor torde komma att aktualiseras i samband med den utredning
rörande familjedaghemsverksamheten som jag kommer att beröra i det
följande.
Familjeberedningen har i sin promemoria också tagit upp familjedaghemsverksamheten
och redovisat en förberedande undersökning
i denna fråga. Även om vissa invändningar kan göras beträffande den
nuvarande familjedaghemsverksamheten, bl. a. den brist på kontinuitet som
ibland föreligger, kan det enligt beredningens mening i dagens läge knappast
vara realistiskt att inte söka tillvarata och vidareutveckla de tillsynsmöjligheter
den erbjuder. Remissinstanserna delar i allmänhet beredningens
uppfattning att familjedaghemmen därför på lämpligt sätt bör inordnas
i den av samhället organiserade barntillsynen.
I familjeberedningens undersökning bar anvisats olika möjligheter att
åstadkomma större stabilitet och höjd kvalitet på familjedaghemmen. Dessa
förslag har mött ett positivt gensvar vid remissbehandlingen. Jag vågar därför
utgå från att kommunerna vid utformningen av familjedaghemsverksamheten
kommer att ta fasta på de förslag till konkreta åtgärder som
beredningen har framlagt.
I sin promemoria har familjeberedningen erinrat om att frågan angående
statsbidrag till familjedaghemsverksamheten diskuterats vid åtskilliga tillfällen
under senare år. Beredningen har därvid också berört ett av socialstyrelsen
i dess anslagsframställning för nästa budgetår framlagt förslag om
ett sådant statsbidrag. Socialstyrelsens förslag innebär, att statsbidrag skulle
utgå till kommunerna med 2 kr. per barn och dag för de familjedaghem som
godkänts av barnavårdsnämnden. Styrelsens förslag innefattar också att
familjedaghemsverksamheten skulle regleras genom bestämmelser i barnavårdslagen.
Familjeberedningen har framfört vissa erinringar mot utformningen
av det av socialstyrelsen skisserade statsbidraget. Enligt beredningens
mening bör ett eventuellt statsbidrag till familjedaghemsverksamheten bygga
på andra administrativa förutsättningar. Det bör också kunna utlösa de
effekter, som beredningen vill eftersträva, nämligen en ökad tillgång på
familjedaghem, en större kontinuitet i den barntillsyn de utövar och en i
olika avseenden höjd kvalitet på familjedaghemmen. Beredningen har inte
tagit ställning till frågan om statsbidrag till familjedaghemsverksamheten.
Den har ansett att denna fråga liksom vissa andra frågor rörande familjedaghemmen
behöver närmare utredas. Beredningen har förordat att en
sådan utredning kommer till stånd i särskild ordning.
Vid remissbehandlingen har Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
förklarat sig dela familjeberedningens betänkligheter när det
gäller utformningen av socialstyrelsens statsbidragsförslag. De båda kom
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
munföi bunden anser i likhet med beredningen att denna fråga bör närinare
utredas. Beredningens förslag om en mera ingående utredning av denna och
andra frågor rörande familjedaghemmen har tillstyrkts även i en råd andra
remissyttranden. Jag har därför med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den It februari 1966 tillkallat en särskild sakkunnig för att verkställa en
utredning rörande familj edaghemsverksamheten. Frågan om statsbidrag
till familj edaghemsverksamheten bör prövas när resultatet av denna utredning
föreligger.
Familjeberedningen har framhållit att uppgiften att svara för den av samhället
organiserade barntillsynen är en kommunal angelägenhet. När det
gäller de statliga åtgärderna i syfte att underlätta för kommunerna
att bedriva denna verksamhet är förskollärarutbildningen av väsentlig
betydelse. Möjligheterna till en utbyggnad av barnstugorna är till stor del
beroende av i vilken omfattning det utbildas förskollärare. Skolöverstyrelsen
har i sitt remissyttrande framhållit, att den ökande utbildningskapaciteten
vid förskoleseminarierna är beräknad så, att tillgången på förskollärare
skall räcka för att möta den planerade utbyggnaden av barnstugeverksamheten.
Innevarande år kommer 650 nya förskollärare ut från seminarierna,
och redan om två år kan den årliga examinationen beräknas omfatta över
1 000 förskollärare. Det ökade tillskottet av förskollärare bör i första hand
utnyttjas för att öka barnstugornas platsantal. Av socialstyrelsen angivna
normer om två förskollärare i varje daghemsavdelning måste fortfarande
uppfattas som en målsättning, som kan förverkligas först på längre sikt.
Frånsett det ekonomiska stödet bär de statliga åtgärderna i övrigt inriktas
på en förbättrad planering av barnstugeverksamheten. Det är därvid enligt
min mening viktigt att daghemsbehovet blir beaktat vid stadsplaneringen.
En av familj eberedningen ifrågasatt komplettering av byggnadsstadgan har
byggnadsstyrelsen inte ansett sig kunna tillstyrka. Styrelsen har i stället
förklarat sig beredd att utarbeta normer för den planeringsmässiga behandlingen
av barnstugorna och att informera kommunerna i dessa frågor. EnHgt
vad jag inhämtat avser byggnadsstyrelsen att inom kort ta itu med
denna uppgift. Avsikten är att detta skall ske i samråd med den centrala
samarbetsgrupp för daghem och fritidshem, som nu varit i verksamhet ett
pal år och som består av representanter för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Denna samarbetsgrupp
har till uppgift att söka stimulera intresset hos de lokala myndigheterna för
en förbättrad planering av kommunala åtgärder för barntillsynen och bistå
kommunerna med råd och upplysningar. För att ge samarbetsgruppen möjligheter
att ytterligare utveckla sin verksamhet bör den nu tillföras representanter
även från byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsorganisationerna
och kommUnförbunden.
Jag övergår härefter till att behandla det förslag om ökat statligt
Kungl. Maj:ts proposition nr .34 ar 1 !)(!<> 25
stöd till barnstugor, som bär lagts fram i en departementspromemoria.
Riktpunkterna för detta förslag har varit dels att betydligt öka
bidraget till byggnadskostnaderna för att därigenom underlätta eu snabb
utbyggnad av barnstugeverksamheten med nya institutioner, dels att göra
en översyn av driftbidragets utformning och i samband därmed åstadkomma
en höjning av driftbidragen till daghem och fritidshem. Förslaget tar
sikte på att underlätta en snabb utbyggnad av de tillsynsformer som ger
möjlighet till barntillsyn för förvärvsarbetande föräldrar.
Den barnstugetyp, som är minst kostnadskrävande att uppföra och som
samtidigt är fullt godtagbar från användningssynpunkt, utgörs av en serietillverkad
barnstuga. Byggnadskostnaden för en sådan barnstuga uppgår
till ca 9 000 kr. per plats. Enligt gällande bestämmelser täcker det statliga
stödet drygt en fjärdedel av denna kostnad eller — om man vid sidan av det
direkta statliga bidraget också kan utnyttja möjligheten till lån vid den statliga
bostadslångivningen — ungefär hälften av kostnaden. Jag förordar att
det statliga stödet nu höjs väsentligt.
Liksom f. n. bör grunden i det statliga stödet bestå av ett direkt anordningsbidrag.
.lag förordar att det nuvarande bidragsbeloppet på högst
2 500 kr. per plats fördubblas till högst 5 000 kr. per plats. Detta kraftigt
höjda anordningsbidrag bör kompletteras med ett särskilt statligt
1 å n e s t ö d. Ett sådant statslån bör regelmässigt kunna utgå med 4 000
kr. per plats. Därigenom kommer det statliga stödet till byggnadskostnader
för en barnstuga att totalt utgöra 9 000 kr. per plats. Statsstödet kommer
alltså att i stort sett motsvara ett belopp som i dagsläget täcker kostnaderna
för att bygga en serietillverkad barnstuga. I de fall då den beräknade kostnaden
för anordnande av en barnstuga — exempelvis vid ombyggnad — understiger
9 000 kr. per plats, bör i första hand anordningsbidrag utgå och
vid behov lån kunna beviljas för den del av den beräknade byggnadskostnaden
som ligger mellan 5 000 och 9 000 kr. per plats.
Vid remissbehandlingen har bostadsstyrelsen föreslagit att valmöjlighet
bör föreligga mellan en kombination av anordningsbidrag och särskilt lånestöd
samt anordningsbidrag och bostadslån. .lag finner en sådan valmöjlighet
vara av praktiska skäl motiverad, när en barnstugelokal ingår i en byggnad,
för vilken statligt bostadslån beviljas. I sådana fall bör det således vara
möjligt att kombinera anordningsbidrag och bostadslån. Någon kombination
av statligt bostadslån och det särskilda lånestödet bör däremot inte förekomma.
Nuvarande anordningsbidrag utgår endast till lokaler, som kan användas
för daghem och fritidshem. Även den nya stödformen — anordningsbidrag
och särskilt lånestöd — bör avse sådana barnstugelokaler som ger möjlighet
till barntillsyn för förvärvsarbetande kvinnor. I enlighet härmed föreslår jag
att en förutsättning för anordningsbidrag och lån till barnstugelokaler skall
vara, att lokalerna är anordnade på sådant sätt, att de kan användas för
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
barntillsyn hela dagen eller i vart fall minst fem timmar per barn och dag.
Som villkor för bidrag och lån bör också gälla, att den som anordnar barnstugan
lämnar förbindelse att minst två tredjedelar av antalet platser i
lokalen tills vidare skall utnyttjas för barntillsyn åtminstone fem timmar
per barn och dag. För fritidshem bör motsvarande villkor vara att lokalen
hålls öppen minst fem timmar per dag.
Anordningsbidraget och det särskilda lånestödet bör kunna beviljas kommun
och landstingskommun eller annan som anordnar barnstugelokal. Genom
en sådan utformning av bidragsreglerna kan det statliga stödet utgå
även om annan än kommunen, t. ex. en studentbostadsstiftelse, svarar för
byggnadsföretaget. När lokalerna anordnas av annan än kommun, bör det
åligga kommunens barnavårdsnämnd att skaffa sig garantier för att barnstugan
kommer att drivas enligt av barnavårdsnämnden godkända riktlinjer.
Lånet bör löpa med samma ränta som gäller för lån till lokaler inom
bostadslångivningen, dvs. f. n. 5 %. Amorteringstiden bör vara 30 år. Då
låntagaren är annan än kommun eller landstingskommun, bör för lånet ställas
inteckningssäkerhet eller därmed likvärdig säkerhet.
För lånestödet anvisade medel bör redovisas under särskild rubrik under
fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond. Anordningsbidrag bör beviljas
och utbetalas av socialstyrelsen. Lån bör beviljas av socialstyrelsen
och utbetalas av statskontoret. Då byggnadsarbetena påbörjats bör som förskott
kunna utbetalas 90 % av beviljat anordningsbidrag. Återstoden av anordningsbidraget
samt hela lånebeloppet bör kunna utbetalas när byggnadsarbetena
är avslutade.
Kungl. Maj :t bör äga meddela de bestämmelser som erfordras för anordningsbidraget
och lånestödet. De nya bestämmelserna bör gälla fr. o. m.
den 1 juli 1966 men kunna tillämpas redan på byggnadsföretag som påbörjats
efter den 31 december 1965.
För finansiering av byggnadskostnaderna för särskilda lekskolelokaler i
samband med bostadsbebyggelse kommer liksom hittills att finnas möjlighet
till bostadslån i form av lån för s. k. lokaler.
Till anordnande av lekskolor och för inventarier till barnstugor utgår i
regel bidrag från allmänna arvsfonden. Den år 1964 tillsatta arvsfondsutredningen
har till uppgift att ompröva de ändamål som allmänna arvsfonden
skall tillgodose. I vart fall i avvaktan på resultatet av denna utredning
är det avsikten att tills vidare bibehålla de nuvarande möjligheterna till
arvsfondsbidrag för lekskolor och för inventarier till barnstugor.
De av familjeberedningen framlagda förslagen rörande barnstugornas
organisation aktualiserar en delvis annan utformning av de nuvarande
driftbidragen till barnstugor. Som jag förut nämnt tar beredningens
förslag sikte bl. a. på att barntillsyn under kortare tid (den nuvarande lekskoleformen)
och barntillsyn under längre tid (den nuvarande daghems
-
Kungl. proposition nr Öb år 19f>(> 27
formen) i viss omfattning skoll kunna sammanföras i eu gemensam barnstuga.
Beredningen eftersträvar med sina förslag en sådan smidighet i utnyttjandet
av barnstugorna, att platser i lekskolor skall kunna utnyttjas
även för längre tillsynslider, samtidigt som vissa platser i daghem skall
kunna användas för de kortare tillsynstiderna.
Vid tillämpningen av den barnstugeorganisation som förordats av familjeberedningen
utsuddas den nuvarande gränsen mellan daghem och lekskolor.
Det blir då önskvärt att söka åstadkomma ett bidragssystem som knyter an
till en sådan organisation av barnslugeverksamheten.
Ett sådant bidragssystem bör, liksom det hittillsvarande statsbidraget,
främst underlätta utbyggnaden av den barntillsyn som efterfrågas på grund
av föräldrarnas förvärvsarbete. Bidragsbestämmelserna bör därför ha en
sådan utformning, att de ger garantier för att ett visst minimiantal platser
i en barnstugeavdelning används för så lång tillsynstid per barn och dag att
de kan stå till förfogande för barn till förvärvsarbetande föräldrar. Samtidigt
bör bidragsreglerna inte hindra en kombination av kortare och längre
tillsynstider inom en och samma barnstuga. Som en lämplig avvägning i
detta hänseende har i departementspromemorian föreslagits, att barnstugeavdelning
skall vara bidragsberättigad om minst två tredjedelar av antalet
platser i avdelningen utnyttjas för heldagstillsyn eller för tillsynstider på
minst fem timmar per barn och dag. Den angivna regeln bör avse fördelningen
av de vid barnstugan inskrivna barnen. Jag biträder detta förslag
till utformning av bidragsbestämmelserna. Vid remissbehandlingen har
framhållits, att det i vissa fall kan vara befogat att kunna göra avvikelser
från den nämnda regeln beträffande platsantalet. Möjligheten till dispens
från denna regel bör inte vara utesluten. Kungl. Maj :t äger vid utarbetandet
av bidragsbestämmelserna ta ställning till formerna för ett sådant dispensförfarande,
vilket bör kunna avse även anordningsbidraget.
Samtidigt med den föreslagna ändringen av bidragsbestämmelserna bör
de nuvarande bidragsbeloppen för daghem och fritidshem höjas. Jag förordar,
att det nuvarande bidraget med 1 200 kr. per plats och år vid daghem
ökas till 1 600 kr. per plats och år och att hidraget till fritidshem ökas från
nuvarande 500 kr. till 600 kr. per plats och år. Bidragsbeloppet på 1 600 kr.
om året skall därvid utgå för varje plats i sådana barnstugeavdelningar där
minst två tredjedelar av antalet platser utnyttjas för heldagstillsyn eller för
tillsynstider på minst fem timmar per barn och dag. Som villkor för bidraget
på 600 kr. per plats och år vid en avdelning i fritidshem bör gälla att avdelningen
hålls öppen under minst fem timmar per dag.
Vid en omläggning av bidragssystemet på föreslaget sätt uppkommer frågan
om det finns tillräckliga skäl för att bibehålla det nuvarande driftbidraget
till lekskolor. Detta bidrag, som utgår med 100 kr. per plats och år, täcker
endast 5—6 % av kostnaderna och är alltså av ringa ekonomisk betydelse.
Eftersom varje lekskoleplats i regel utnyttjas för två barn per dag,
28
Kungl. Maj:ts proposition nr öi år 1966
uppgår bidraget i praktiken till 50 kr. räknat per barn och år. Ett bortfall
av bidraget kan alltså kompenseras med en så obetydlig avgiftshöjning som
ca 5 kr. per barn och månad. I departementspromemorian har föreslagits,
att det särskilda bidraget till lekskolor avvecklas i sin nuvarande form i
samband med att ändrade bidragsregler införs för barnstugeverksamheten.
Vid remissbehandlingen har rests invändningar mot detta förslag. Det har
därvid framhållits, att lekskolornas funktion är viktig och att detta borde
markeras genom att bibehålla ett statligt bidrag till verksamheten. Att lekskolorna
fyller en viktig uppgift är enligt min mening ställt utom all diskussion.
Erfarenheten har emellertid också visat, att lekskoleverksamheten
kunnat utvecklas i snabb takt utan något statsbidrag av nämnvärd betydelse.
Det blir då naturligt att ifrågasätta, om det är rationellt att vid en omläggning
av bidragssystemet för barnstugorna bibehålla en bidragsform som
knappast har någon betydelse såsom stimulans för den verksamhet den avser.
Den föreslagna åtgärden ligger i linje med strävandena att förenkla
statsbidragssystemet. Förslaget skall ses mot bakgrunden av det ändrade bidragssystem
i fråga om barnstugeverksamheten som jag i det föregående har
dragit upp riktlinjerna för. Det därvid förordade driftbidraget med 1 600 kr.
per plats och år föreslås utgå för vax-je barnstugeavdelning där minst två tredjedelar
av platsantalet utnyttjas för barntillsyn som avser minst fem timmar
per barn och dag. Upp till en tredjedel av antalet platser i en bidragsberättigad
barnstugeavdelning kan alltså användas för de tillsynstider som tillämpas
i nuvarande lekskolor. Utnyttjas en barnstugeavdelning med 15 platser
på detta sätt — alltså som en för olika tillsynstider gemensam barnstuga
— kan bidrag utgå med 1 600 kr. för var och en av fem lekskoleplatser, dvs.
med sammanlagt 8 000 kr. Det nuvarande särskilda lekskolebidraget utgör
för samma antal platser sammanlagt endast 500 kr. Jag har med detta
exempel velat framhålla, att en avveckling av det speciella lekskolebidraget
bör ses mot bakgrunden av de väsentliga förbättringar som samtidigt föreslås
när det gäller det statliga stödet till barnstugeverksamheten och som
totalt innebär mer än en fördubbling av statens ekonomiska insatser. På de
nu angivna grunderna föreslår jag, att det speciella lekskolebidraget avvecklas
i samband med den förordade omläggningen av bidragssystemet.
Nuvarande regler angående driftbidrag till barnstugor i fråga om bidragsmottagare,
bidragets fastställande och utbetalning m. in. bör i huvudsak
kunna bibehållas. Kungl. Maj:t bör äga meddela de erforderliga bidragsbestämmelserna.
Statsbidrag till jordbruksdaghem bör utgå enligt oförändrade
grunder. De nya statsbidragsreglerna bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1966.
De nu framlagda förslagen till ökat statligt stöd till barnstugor kan för
budgetåret 1966/67 beräknas medföra ett anslagsbehov av 14 milj.
kr. för anordningsbidraget, 10 milj. kr. för lånestödet och 24 milj. kr. för
driftbidraget, dvs. tillhopa 48 milj. kr. De för innevarande budgetår anvisade
anslagen utgör — förutom 1 å 2 milj. kr. för statliga bostadslån — 20 milj.
21*
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 19l>(>
kr. Statens kostnader för det föreslagna stödet till barnstugeverksamlieten
blir alltså mer än fördubblade.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att
a) godkänna de av mig förordade grunderna för bidrag och
lån till anordnande av barnstugor samt för bidrag till driften
av barnstugor;
b) till Bidrag till anordnande av barnstugor för budgetåret
1966/67 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 000 kr.;
c) till Bidrag till driften av barnstugor för budgetåret
1966/67 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 24 000 000 kr.;
d) till Lån till anordnande av barnstugor för budgetåret
1966/67 på kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd,
socialdepartementet, anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
J. P. Wieselgren
. k
• -
'' |t> : eftMu.1\.>v. .h 8
,,ir .-''»b .ipbnp1 ».
liv''.''.» i . i.lw'';(VI i,u; , i . ; . Yt>.: .,''(8 ''i. • * i-rtfir :.‘>y
i i. S ''■ ! W.
- • ; , .
i > ■(.
■ S-.''''1. <ijv ’1V*. :''Yb i v • ■! i« ’
-i ''*v**i.l'' xtiiriU.. * Q''i ;j
1 not*
• liv.i liv . •: VI ii ..V. ivi
. • . ;? - ni j i i: i.*i; ’,’s ..... . ./.-.pi * r.n .
V. i ''.u* • v v ■ . v i •
''fiJui!,.- ! ■1 K''X''in> c V ;<>•; «'' >. .
/j; v:: .. . . > - <1 -i -i , !''» i i
(ap'' i
t S1 I rn i -
ib v b, ■■ bit b
• «*•» . ■ i i nr ." i
K • ■ 1/ . i.H - •''!>;< -sAl J.!- •
v:>, :-M , . . i- ■ f ■''
i
: ?• ilivtc• i.;. ■;
)1 ''V'' ''
Kungl. Maj.ts proposition nr åk år 1966
31
Bilaga 1.
F amiljeberedningens
PM
angående utbyggnad av samhällets barntillsyn
Till KONUNGEN
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 januari 1965 fick familjeberedningen
i uppdrag att genomföra en undersökning av barnstugeverksamhetens utbyggnadsmöjligheter.
Familj eberedningen uppdrog åt en delegation inom
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 är 1966
beredningen att förbereda utredningen. I delegationen har ingått skyddskonsulenten
Linnea Nyman, ordförande, fru Maj-Lis Landberg, avdelningschefen
Bertil Rehnberg samt överläkaren Bertil Söderling. Vidare har som
ledamöter i delegationen adjungerats sekreteraren Gustav Persson, Landsorganisationen,
redaktören Carl-Erik Sandblad, Tjänstemännens Centralorganisation,
och skolkonsulenten Karin Strömberg-Lind, Skolöverstyrelsen.
Ledamoten Söderling har på grund av sin arbetsbörda inte deltagit i delegationens
slutbehandling av ärendet.
Med hänsyn till utredningsuppdragets många pedagogiska, ekonomiska
och andra praktiska aspekter har delegationen i en första utredningsetapp
begränsat sig till en i huvudsak principiell utredning om barntillsynens
organisation samt därvid uppdragit riktlinjerna för en integrerad barnstugeinstitution,
som bör kunna tillgodose den i direktiven förordade flexibiliteten
beträffande daghemmens och lekskolornas verksamhet med hänsyn
till hemmens och arbetsmarknadens behov. Den organisationsform, som
delegationen förordat, torde inte tidigare ha prövats i vårt land. Delegationen
har därför betonat behovet av utökad barnpsykologisk forskning kring
problem — såsom lekgruppernas storlek, lekverksamhetens differentiering
etc. — som den nya organisationsformen kan föra med sig.
Familj eberedningen har sedermera studerat och prövat delegationens
arbetsresultat och sammanställt delegationens material och värderingar
med en för beredningens räkning utförd förberedande undersökning av
familjedaghemmen som komplement till barnstugeverksamheten. Denna
senare undersökning har utförts av riksdagsledamoten Gördis Hörnlund.
Familjeberedningens egna bedömningar och rekommendationer har koncentrerats
till föreliggande promemoria med hänsyn till behovet av underlag
för prövning av anslagsfrågorna för nästa budgetår vad barnstugevexksamheten
beträffar. Det är beredningens avsikt att återkomma med eu
redovisning av frågor som äger sammanhang med barnstugornas inre arbete,
kontakten med hemmen, föräldraavgifterna etc.
Stockholm i december 1965
För Familjeberedningen
ULLA LINDSTRÖM
/Billy Thorstenson
Anders Leion
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
33
1. Nuvarande förhållanden på den organiserade barntillsynens område
1.1. Olika verksamhetsformer
Begreppet barnstugor oinfattar tre olika slag av institutioner, nämligen
daghem, fritidshem och lekskolor. Samtliga dessa institutioner har till uppgift
att mottaga barn för tillsyn under längre eller kortare del av dagen. I
enstaka fall förekommer även viss nattservice. Förutom dessa institutionella
vårdformer finns familjedaghem, som i viss omfattning är organiserade av
och står under tillsyn av barnavårdsnämnderna.
Barnkrubborna, som daghemmen länge kallades, var från början avsedda
för barn vilkas föräldrar uteslutande av sociala skäl behövde få sina barn
omhändertagna under moderns bortovaro. De betjänade närmast de sämst
lottade grupperna i samhället. Numera kommer barn från alla socialgrupper
till daghemmen, vilkas standard successivt höjts till nuvarande goda och
jämna nivå. Även lekskolorna som från början — på grund av höga avgifter
in. in. — närmast rekryterades från välsituerade familjer har efterhand
blivit representativa för alla samhällsgrupper. I dag föreligger knappast
några sociala skillnader i rekryteringen av barn till daghem och lekskolor.
Emellertid svarar de för delvis olika funktioner. Leken och fostran
under ledning av utbildad personal är densamma i båda slagens institutioner
—- det pedagogiska innehållet skiljer sig inte åt. Men skillnaden ligger
i vårdtidens längd. Barnen i lekskolan tas emot ca tre timmar per dag,
medan de vistas i daghemmen större delen av dagen och då också måste
beredas tillfälle till måltider och vila där. Vidare föreligger den skillnaden
att lekskolan inte mottar barn under 3—4 års ålder, medan daghemmen
i princip står öppna för barn från ett halvt års ålder och uppåt.
Daghemmen är sålunda avsedda för tillsyn och omvårdnad av barn
från spädbarnsåldern till skolpliktig ålder (6 mån.—7 år) under den tid
då föräldrarna är borta från hemmet på grund av förvärvsarbete eller
studier.
Lekskolorna tar emot förskolebarn under företrädesvis 3 timmar
om dagen. De har som regel en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp, varför
två barn kan mottagas på varje plats.
Fritidshemmen är avsedda för barn i den lägre skolåldern. De
skall ge tillsyn åt barn till förvärvsarbetande föräldrar under den skolfria
delen av dagen samt under lovdagar och ferier. Det bör observeras att för
fritidshemmen är den pedagogiska uppgiften densamma som för daghem
och lekskolor.
3—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 54
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
Familjedaghemmen ger vård och tillsyn i enskilda hem åt förskolebarn
och yngre skolbarn, dvs. de tillgodoser samma behov av barntillsyn
som daghem och fritidshem.
1.2. Barnstugeverksamheten
Det är i huvudsak kommunerna, som är huvudmän för den del av barntillsynen
som sker i institutionella former, dvs. daghem, fritidshem och
lekskolor. Ca 74 % av barnstugorna drivs av kommuner och ca 22 % av
föreningar. Följande tabell belyser fördelningen av huvudmän.
Tab. 1. Antal institutioner fördelade på huvudmän åren 1960—1964. För dr 1964
återges inom parentes även fördelningen av antalet platser
Huvudmän |
1960 |
1961 |
1962 |
1963 |
1964 |
|
Kommuner...................... |
726 |
747 |
867 |
918 |
1 113 |
(28 290) |
Landsting....................... |
2 |
2 |
2 |
4 |
13 |
(212) |
Föreningar...................... |
335 |
341 |
341 |
341 |
334 |
(8 764) |
Industrier....................... |
27 |
14 |
13 |
14 |
13 |
(277) |
Privatpersoner................... |
80 |
53 |
57 |
56 |
41 |
(753) |
Summa |
1 170 |
1 157 |
1 280 |
1 333 |
1 514 |
(38 296) |
Antalet daghem med kommuner som huvudmän har ökat sedan 1960.
Industridaghemmen och daghem i privat regi har minskat. Däremot har
daghem i ökat antal inrättats vid sjukhus med landstingen som huvudmän.
I december 1964 uppgick antalet sjukhusdaghem till 38 med ca 500 platser.
Av dessa torde hälften ha startat under 1964. Antalet inskrivna barn vid
sjukhusdaghemmen uppgick till 624 i december 1964. Ytterligare fyra sjukhus
beräknades då komma att starta daghemsverksamhet. Vid slutet av
1966 torde antalet sjukhus med daghem uppgå till 52 med omkring 900
platser. En ytterligare expansion är att vänta.
Utvecklingen sedan början av 1950-talet
Aktuell statistik visar att utbyggnaden av daghemmen från början av
1950-talet fram till år 1963 varit mycket begränsad. Tabellen på sidan 35
belyser detta.
Det totala antalet platser vid daghemmen har mellan åren 1955 och 1963
ökat med netto endast lite över 300, medan antalet institutioner under
samma period har minskat, dvs. antalet platser per institution har blivit
genomsnittligt något högre. Sedan statsbidragen till anordnande och drift
av daghem höjdes fr. o. in. 1 juli 1963 har dock antalet daghemsplatser
ökat i betydligt snabbare takt. Från detta datum har således antalet daghemsplatser
stigit med i runt tal 2 000 fram till mitten av år 1965. Samtidigt
har skett en standardhöjning av daghemmen. Till denna utveckling har
utan tvivel bidragit — förutom den ökade och skarpare accentuerade efter
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 5h är 1066
3&
Tab. 2. Antal institutioner och platser åren 1950—1904
År1 |
Institutioner |
Platser |
||||||
Daghem |
Lek- skolor |
Fritids- hem |
Summa2 |
Daghem |
Lek- skolor3 |
Fritids- hem |
Summa |
|
1950.......... |
313 |
477 |
107 |
725 |
9 708 |
18 743 |
2 364 |
30 815 |
1951.......... |
313 |
538 |
in |
788 |
9 713 |
21 167 |
2 442 |
33 322 |
1952.......... |
307 |
574 |
114 |
816 |
9 731 |
22 460 |
2 513 |
34 704 |
1953.......... |
310 |
593 |
115 |
836 |
9 869 |
23 256 |
2 528 |
35 653 |
1954.......... |
314 |
640 |
117 |
885 |
9 974 |
26 415 |
2 337 |
38 726 |
1955.......... |
314 |
671 |
118 |
915 |
10 015 |
27 769 |
2 340 |
40 124 |
1956.......... |
302 |
708 |
112 |
939 |
10 322 |
30 535 |
2 420 |
43 277 |
1957.......... |
309 |
760 |
121 |
995 |
10 510 |
31 911 |
2 615 |
45 036 |
1958.......... |
315 |
795 |
126 |
1 035 |
10 763 |
33 379 |
2 745 |
46 887 |
1959.......... |
304 |
861 |
121 |
1 104 |
10 035 |
35 086 |
2 450 |
47 571 |
1960.......... |
309 |
922 |
130 |
1 170 |
10 270 |
38 373 |
2 450 |
51 093 |
1961.......... |
289 |
946 |
117 |
1 157 |
9 900 |
39 779 |
2 062 |
51 741 |
1962.......... |
304 |
1 054 |
129 |
1 281 |
10 296 |
43 659 |
2 226 |
56 181 |
1963.......... |
310 |
1 107 |
126 |
1 333 |
10 340 |
45 203 |
2 151 |
57 691 |
1964.......... |
343 |
1 175 |
145 |
1 514 |
11 073 |
49 116 |
2 665 |
62 854 |
därav 1964 |
||||||||
Stockholm.. . |
127 |
221 |
76 |
370 |
4 660 |
8 856 |
1 594 |
15 no |
Göteborg.... |
14 |
82 |
6 |
109 |
1 170 |
3 712 |
77 |
4 959 |
Malmö...... |
17 |
29 |
— |
42 |
711 |
1 260 |
— |
1 971 |
Övriga landet |
158 |
843 |
63 |
993 |
4 532 |
35 288 |
944 |
40 814 |
1 Tabellen avser före år 1963 förhållandena den 31 december samt fr. o. m. år 1963 förhållandena
den 30 juni redogörelseåret.
2 Daghem, lekskola och fritidshem kan vara administrerade tillsammans såsom en institution,
varför summan av de separata enheterna kan överstiga antalet institutioner.
3 Avser antalet barn.
frågan på heldagstillsyn av barnen genom de gifta kvinnornas större förvärvintensitet
— den upplysningsverksamhet bland kommunerna till
förmån för mer daghemsservice, som bedrivits av den i samband med statsbidragshöjningen
1963 inrättade Centrala samarbetsgruppen.
För fritidshemmen kan man under senare delen av 1950-talet notera en
nedgång av det redovisade platsantalet. Ett antal fritidshem har lagts ned,
vilket motsvarar ungefär två tredjedelar av minskningen. Vidare hade en del
fritidshem tagit emot ett alltför högt antal barn i förhållande till sina
resurser och för att höja standarden har socialstyrelsen under den angivna
perioden godkänt ett mindre antal platser än tidigare vid vissa av dem.
Även beträffande fritidshemmen har dock höjningen av statsbidraget år
1963 haft en positiv effekt.
Lekskoleverksamheten har expanderat kraftigt. Under de senaste 5 åren
har ökningstakten för lekskolor i genomsnitt uppgått till drygt 1 000 platser
per år (motsvarande drygt 2 000 barn).
Stockholm svarar ensamt för ca 40 % av det totala antalet daghemsplatser
och för ca 60 % av platserna när det gäller fritidshemmen. Göteborg
och Malmö har tillsammans 20 % av daghemsplatserna. Resten — 40 % —
fördelar sig på omkring 80 orter, i huvudsak större och medelstora städer.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1966
Fritidshemmen finns på 36 orter, medan lekskolorna är mera spridda och
förekommer på 284 orter. Stockholm svarar för omkring 20 % av lekskoleplatserna.
1.3. Familjedaghemsverksamheten
Den av kommunerna organiserade familjedaghemsvården började bedrivas
under senare hälften av 1940-talet. Enligt uppgifter som socialstyrelsen
inhämtade från barnavårdsnämnderna i städerna bedrevs under
budgetåret 1950/51 familjedaghemsverksamhet i 36 av de då 132 städerna.
Verksamheten omfattade drygt 1 500 barn placerade i omkring 1 300 hem.
Sedan år 1961 insamlas uppgifter i samband med den årliga statistiken över
barnavårdsnämndernas verksamhet om antalet familjedaghem under nämndernas
kontroll och om där placerade barn. Som nedanstående tabell visar
fördubblades familjedaghemsplatserna 1961—1963.
Tab. 3. Antal hem och barn i familjedaghemsverksamhet under barnavårdsnämndernas
kontroll enligt den årliga barnavårdsstatistiken
I slutet av år |
Förskolebarn |
Skolbarn |
||
antal hem |
antal barn |
antal hem |
antal barn |
|
1961............................ |
3 538 |
3 692 |
695 |
775 |
1962............................ |
4 704 |
4 757 |
745 |
839 |
1963............................ |
6 617 |
6 795 |
1 298 |
1 400 |
86 % av familjedaghemsplatserna fanns i städer, medan köpingar svarade
för 5 % och landskommuner för 9 % av platserna. 101 städer, 36 köpingar
och 66 landskommuner redovisade, att familjedaghemsverksamhet bedrevs,
medan 32 städer, 60 köpingar och 698 landskommuner saknade sådan verksamhet.
Från 13 landskommuner hade inga uppgifter inkommit. Av undersökningar
som gjordes våren 1965 framgår att 12 av rikets största städer
svarar för drygt 6 000 av familjedaghemsplatserna. Enbart de tre största
städerna svarar för ca 3 550 platser eller drygt 40 % av det totala platsantalet.
Den övervägande delen av verksamheten bedrivs alltså i kommuner,
som samtidigt har en relativi stor andel av daghemsverksamlieten.
1964 var i hela riket 13 305 barn inskrivna vid daghem och 3 198 barn vid
fritidshem (antalet inskrivna barn överstiger det i tabell 2 angivna platsantalet
vilket är ett resultat av'' den s. k. överinskrivningen). 8 474 barn var
vid samma tid placerade i familjedaghem. Av ca 25 000 barn till förvärvsarbetande,
som under 1964 bereddes organiserad barntillsyn, var således
drygt en tredjedel hänvisade till den av kommunerna organiserade familjedaghemsverksamheten.
Vid sidan av denna kommunalt organiserade verksamhet
finns ett betydande antal familjedaghem utanför kommunernas
tillsyn. Någon statistik som belyser denna verksamhet finns dock inte.
37
Kungl. Maj.ls proposition nr 54 dr 1066
1.4. Kostnader och finansiering
Enligt socialstyrelsens uppgifter till 1965 års långtidsutredning uppgick
de genomsnittliga investeringskostnaderna per plats i daghem till 12 300 kr.
år 1903. Härvid är att märka att kostnaderna skiljer sig avsevärt mellan
specialritade och standardiserade dag- och fritidshem. Den genomsnittliga
investeringskostnaden för de förra uppgick enligt socialstyrelsens petita år
1965 till 14 600 kr. och för de senare till 9 400 kr. Investeringskostnaderna
för fritidshem och lekskolor var 9 800 kr. resp. 7 300 kr.
Driftkostnaderna kan för år 1965 beräknas uppgå till i genomsnitt ca
5 800 kr. per plats och år för daghem och ca 2 450 kr. för fritidshem. Den
årliga driftkostnaden för lekskolor uppgår till i genomsnitt ca 1 800 kr. per
plats, dvs. per barn räknat 900 kr.
De nuvarande bestämmelserna för statsbidrag trädde i kraft 1 juli 1963.
Statsbidrag för anordnande av dag- och fritidshem utgår f. n. med 2 500
kr. per plats för ny-, till- eller ombyggnad samt i förekommande fall för
inköp av fastighet, dock högst med halva totalkostnaden. Vidare kan statligt
bostadslån beviljas till inbyggda eller fristående barnstugor inom bostadsområde,
som finansieras med statslån, medan däremot sådant lån inte kan
beviljas till barnstugor som anordnas på annat sätt.
För lekskolorna kan bidrag till anordnandet sökas från allmänna arvsfonden.
Bidraget uppgår i regel till 1 400 kr. per plats, dock högst halva
totalkostnaden.
Från allmänna arvsfonden kan vidare sökas bidrag för inventarier till
barnstugorna och detta utgår som regel med halva anskaffningskostnaden.
Det statliga bidraget till driftkostnaderna för daghem utgår med 1 200
kr. per år och plats, med 500 kr. till fritidshem och med 100 kr. till lekskolor.
Till familjedaghemsverksamheten utgår inte statsbidrag. 2
2. Behovet av organiserad barntillsyn
2.1. Allmänt
Behovet av organiserad barntillsyn grundas på flera faktorer. I korthet
kan dessa sammanfattas i följande huvudteser.
För barn kan barntillsyn »i grupp» betyda att man tidigt grundlägger
goda samarbetsvanor och en riktig gruppgemenskap och genom tillämpning
av modern lekpedagogik och tillgång på lämplig utrustning och material
kan också barnens individuella utveckling främjas.
För stora grupper kvinnor — och i viss mån även män — är organiserad
barntillsyn en förutsättning för en reell valfrihet mellan hemarbete och
yrkesarbete.
38
Kungl. Maj ris proposition nr 5 i år 1966
För ensamstående barnförsörjare är hjälp med barntillsynen en förutsättning
för försörjning genom egna yrkesinsatser.
För samhället öppnar den organiserade barntillsynen möjlighet att utnyttja
den arbetskraftsresurs, som de gifta kvinnorna utgör.
Barnstugornas betydelsefulla funktion när det gäller att fostra förskolebarnen
till samarbete i grupp är ofta omvittnad. Allmänt understryks numera
vikten av att barnen så tidigt som möjligt under förskoleåldern får en
god social inlärning, inte bara i hemmet utan också i goda förskoleinstitutioner.
Daghem, lekskolor och fritidshem har den viktiga uppgiften att lära
barn att umgås med varandra och ta hänsyn till varandra, att i lekens form
åskådliggöra för barnen vad man får och inte får göra i gruppen och i samhället.
Förmågan till kontakter grundläggs i tidig ålder och redan i treårsåldern
anses barn ha behov av gruppsamvaro. Då ca hälften av alla svenska
barnfamiljer är enbarnsf amil jer saknas ofta syskonkontakt. Vistelsen bland
andra barn under pedagogisk ledning av utbildad personal har därför ur
uppfostringssynpunkt fått ett egenvärde.
Barnstugorna blir på detta sätt inte bara en plats där barn »parkeras»
under en viss del av dygnet utan ett värdefullt komplement till hemmen och
bostadsmiljön och en nyttig förberedelse för skolan med dess krav på barnet
att kunna anpassa sig till ett grupparbete. Erfarenheten visar att t. ex.
den språkliga utvecklingen hos förskolebarnen går fortare för dem som har
tillfälle att vistas i barnstuga.
Särskild betydelse får barnstugeverksamheten i nybebyggelseområden, där
det som regel sker en kraftig koncentration av barnfamiljer till en miljö
med svårigheter att tillgodose barnens naturliga aktivitetsbehov.
För ett barns harmoniska utveckling är grundstämningen i hemmet det
viktigaste. Härvid är betydelsefullt att föräldrarna har valfrihet att satsa
sina personliga resurser på arbetsuppgifter som de trivs med. Valet mellan
hemarbete och förvärvsarbete i något annat yrke bör så långt möjligt vara
fritt. Samhället bör inte påverka sådana avgöranden i den ena eller andra
riktningen. Men dess uppgift måste vara att försöka såvitt möjligt undanröja
hinder för ett fritt arbetsval. Då tillgång på ordnad barntillsyn utanför
det egna hemmet är en förutsättning för valfriheten bör samhället medverka
till att ordna sådan tillsyn.
Efterkrigstidens utveckling visar att det finns en uppenbar önskan hos
många gifta kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden eller komma tillbaka
till den efter en period av hemarbete och barnavård. Intresset för förvärvsarbete
synes större bland yngre gifta kvinnor än bland de medelålders
och äldre. Förutom den stora efterfrågan som välkomnar kvinnorna till
arbetsplatser med goda anställningsvillkor kan också den förbättrade skoloch
yrkesutbildningen, och möjligheterna till vidareutbildning och omskolning
ha ökat de gifta kvinnornas benägenhet att ta förvärvsarbete eller
återuppta förvärvsarbete. Urbaniseringsprocessen, de bättre bostäderna,
Kungl. Maj:Is proposition nr 54 ur 1966 59
hemarbetets rationalisering, en förbättrad samhällsservice på olika områden
av familjens liv, möjligheter till standardhöjning genom två inkomster per
familj och den allmänna målsättningen om jämställdhet mellan könen har
säkerligen också bidragit till den ökade benägenheten. Men kvinnornas
möjligheter att förverkliga önskemålen om arbete som ger inkomst — på
heltid eller deltid — sammanhänger med möjligheten till barntillsyn. En
betryggande tillsyn av barnen är förutsättningen för deras insatser på arbetsmarknaden.
För samhället i sin tur är kvinnornas villighet att erbjuda arbetsmarknaden
sina tjänster en stor fördel med den knapphet på arbetskraft, som
råder inom de flesta verksamhetsområden såväl inom den offentliga som
den privata sektorn. Olika undersökningar ger vid handen att man under
den tid som kan överblickas inte kan räkna med något större annat inhemskt
arbetskraftstillskott till arbetsmarknaden. De arbetskraftsresurser som
finns bland de gifta kvinnorna tilldrar sig därmed ett mycket stort intresse.
Långtidsutredningen har gjort vissa beräkningar beträffande tillskottet av
kvinnlig arbetskraft under 1960-talet, vilka baserar sig på antagandet om en
betydande ökning av de gifta kvinnornas förvärvsverksamhet. Särskilt räknar
man med en ökad yrkesverksamhetsgrad bland gifta kvinnor med barn
under sju år som fortsättning på den nuvarande trenden härvidlag.
Förekomsten av barn i förskoleåldern och den lägre skolåldern försvårar
av naturliga skäl för mödrarna att arbeta utom hemmet, så länge de inte
har hjälp med barntillsynen och en helt betryggande sådan. Om industrin,
sjukvården, servicenäringarna etc. skall få ett välbehövligt tillskott av arbetskraft
från gruppen gifta kvinnor, måste den organiserade barntillsynen
utbyggas i betydligt snabbare takt än hittills. Samhällets kostnader för en
sådan utbyggnad måste bedömas under jämförelse med de vinster i produktionsvärden
som uppnås genom tillskottet av den kvinnliga arbetskraften.
I en särställning befinner sig de ensamstående kvinnor med barn, som
inte har något annat val än förvärvsarbete för sin och barnets försörjning.
För denna grupp är det nödvändigt att ha tillgång till barntillsyn genom
samhällets medverkan. Där sådan barntillsyn inte finns tvingas de ensamstående
mödrarna till improvisationer, som medför ryckighet i deras möjligheter
att uppehålla förvärvsarbetet och som inrymmer stora problem för
både dem och barnen. Samma svårigheter drabbar givetvis en ensamstående
manlig förälder.
2.2. Den kvinnliga förvärsverksamhetens utveckling
Ett markant drag i utvecklingen på arbetsmarknaden under 1950-talet har
varit de gifta kvinnornas ökade förvärvsintensitet, vilket framgår av följande
tabell.1
1 Uppgifterna i detta avsnitt är huvudsakligen tagna ur Information i prognosfrågor, 1965: 5,
utgiven av Statistiska Centralbyrån.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1966
Tab. 4. Andelen förvärvsarbetande kvinnor och män av motsvarande befolkningsgrupper
i åldern 16—64 år åren 1950 och 1960
År |
Kvinnor |
Män |
Totalt |
|||
ogifta |
gifta |
förut gifta |
Summa |
|||
1950............... |
67,0 60,3 |
15,6 26,3 |
52.3 57.3 |
33,3 37,9 |
92,9 85,1 |
63,0 61,8 |
1960............. |
||||||
Tabellens uppgifter är hämtade ur folkräkningarna. Definitionen1 av förvärvsarbetande
har inte vid de två räknetillfällena varit helt densamma,
men siffrorna torde ändå kunna ge en god bild av utvecklingen.
Av tabellen framgår, att den totala andelen förvärvsarbetande av hela befolkningen
sjönk från 63,0 % till 61,8 %. Orsakerna till detta är den ökade
giftermålsfrekvensen och den förlängda utbildningstiden, vilket framgår av
den minskade förvärvsintensiteten bland männen och de ogifta kvinnorna
under 1950-talet. En del av nedgången härrör också från äldre personer,
som genom förbättrad pension fått möjlighet att tidigare upphöra med förvärvsarbete.
Den kraftigaste ökningen kommer på de gifta kvinnorna under
1950-talet med en ökning av 11 %-enheter.
Det är att märka att den kraftiga ökningen av andelen gifta kvinnor på
arbetsmarknaden även omfattade åldersgrupperna mellan 20—39 år. Många
av dessa kvinnor hade barn i förskoleåldern, ökningen synes framför allt
ha inträtt under senare delen av 1950-talet samtidigt som daghemsutvecklingen
stagnerade. Visserligen ökade antalet familjedaghem under denna
period. Men trots detta torde den samhälleliga barntillsynen vid ingången
av 1960-talet ha släpat efter och relativt sett haft mindre kapacitet i förhållande
till behovet än vid mitten av 1950-talet.
Tendensen till ökad kvinnlig yrkesverksamhetsgrad, som den kan noteras
för 1950-talet, synes fortsätta även under innevarande decennium. Utvecklingen
under 1960-talet kan belysas genom arbetskraftsundersökningarna.
Dessa möjliggör också ett studium av hur förvärvsverksamheten bland
gifta kvinnor med och utan barn under 7 år förändras, vilket är värdefullt
för en bedömning av barntillsynsbehovet.
Arbetskraftsundersökningarna2 under maj 1961—maj 1965 visar således,
att andelen yrkesverksamma gifta kvinnor med barn under 7 år i stort ligger
på samma nivå i alla åldersgrupper: ca 30 %. Lägsta talen redovisas för
de gifta kvinnorna i åldern 20—24 ar, men observationerna under senare
delen av perioden visar ungefär samma resultat för alla åldersgrupper. För
1 1950 avsåg definitionen förhållandena under en dag, medan definitionen 1960 utgick från
förhållandena under en vecka. I praktiken anses detta inte medföra någon skillnad i avgränsningen
av de förvärvsarbetande.
2 Tidigare av arbetsmarknadsstyrelsen, numera av statistiska centralbyrån genomförda
stickprovsundersökningar fyra gånger per år.
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år t9(i6
gifta kvinnor utan barn är som väntat yrkesverksamhetsgraden högst i de
lägsta åldersgrupperna och avtar med stigande ålder.
Arbetskraftsundersökningarna ger alltså informationer om de gifta kvinnorna
på arbetsmarknaden, men vissa svårigheter föreligger att mer ingående
analysera och tolka förändringarna. För att ytterligare belysa utvecklingen
under 1960-talet bör också en uppskattning ske av läget 1965 enligt
folkräkningens definition. Uppskattningen har gjorts med ledning av inkomststatistiken.
Nedanstående tabell som bygger på detta material utgår från vissa antaganden.
Genom familjestatistiken i folkräkningen 1960 känner man fördelningen
mellan kvinnor med och utan barn under 7 år. För perioden 1960—
1965 kan endast skattas förändringen i medelantalet barn. Detta är inte
direkt översättbart till förändring i fördelningen mellan kvinnor med och
kvinnor utan barn. Antagandet görs här att förändringen i barnantal inte
är orsakat av att kvinnorna fått flera barn, när medelbarnantalet ökar, eller
färre när det minskar, utan att det är andelen kvinnor med och utan barn
som har förändrats. Vidare antas att förvärvsintensiteten för gruppen
20—24 år utan barn inte har höjts sedan år 1960. Den ökade andelen studerande
torde inverka på denna grupps förvärvsintensitet.
Tabellen nedan belyser flera intressanta förändringar under sista 5-årsperioden.
En jämförelse mellan de gifta kvinnorna med och utan barn under
7 år i åldersgrupperna 20—24 år och 25—34 år de båda åren 1960 och
1965 visar en ökning av andelen kvinnor med barn under 7 år inom båda
åldersgrupperna, medan vi kan notera en minskning av andelen kvinnor i
åldersgruppen 35—44 år med barn.
Den mest betydelsefulla upplysningen ur barntillsynsfrågans synpunkt
är den att förvärvsintensiteten bland de gifta kvinnorna i åldrarna 20—24
år med barn under 7 år synes ha ökat kraftigt (8,3 %-enheter), medan
den är oförändrad för dem utan barn. För åldersgruppen 25—34 år med
barn under 7 år är ökningen 8,1 %-enheter, medan de utan barn har ökat
med 2,7 %-enheter. Däremot är ökningen för dem utan barn under 7 år i
åldersgruppen 35—44 år något större — 10,6 %-enheter — än för dem med
barn, för vilka ökningen är 8,3 %-enheter.
Vid första påseendet kan denna utveckling förefalla märklig, men förklaringen
torde ligga i att de yngre gifta kvinnorna utan barn redan till stor
del finns på arbetsmarknaden. Redan 1960 var deras förvärvsintensitet relativt
hög, och därför blir också ökningen av yrkesverksamhetsgraden begränsad.
Sammanfattningsvis kan sägas att här redovisade uppgifter visar att den
ökning av de gifta kvinnornas förvärvsintensitet, som blev markant under
senare delen av 1950-talet, har fortsatt i oförminskad takt under första delen
av 1960-talet. I de yngre åldersgrupperna har ökningen i första hand berört
gifta kvinnor med barn under 7 år.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1966
Tab. 5. Antal gifta kvinnor med och utan barn under 7 dr och därav förvärvsarbetande
1960 och 1965
% |
||||
Antal |
% |
|||
gifta kvinnor |
med barn |
arbetande |
arbetande |
|
1960 |
||||
20—24 år med barn............... |
65 700 |
68 |
11 200 |
17,0 |
utan barn .............. |
30 900 |
22 100 |
71,3 |
|
totalt.................. |
96 700 |
33 200 |
34,2 |
|
25—34 » med barn............... |
251 200 |
69 |
42 900 |
17,1 |
utan barn.............. |
112 800 |
61 900 |
55,0 |
|
totalt.................. |
364 000 |
104 800 |
28,8 |
|
35—44 » med barn............... |
152 400 |
34 |
22 300 |
14,6 |
utan barn.............. |
295 900 |
105 900 |
35,8 |
|
totalt.................. |
448 400 |
128 200 |
28,6 |
|
45—54 » ....................... |
410 500 |
110 800 |
27,0 |
|
55—64 * ....................... |
281 600 |
43 900 |
15,6 |
|
Summa |
1 601 100 |
421 000 |
||
Därav |
||||
20—44 * med barn............... |
469 300 |
76 400 |
||
utan barn.............. |
439 600 |
189 900 |
||
45—64 » ....................... |
692 100 |
154 800 |
||
1965 |
||||
20—24 år med barn............... |
79 100 |
71 |
20 000 |
25,3 |
utan barn.............. |
32 300 |
23 000 |
71,3 |
|
totalt.................. |
111 500 |
43 000 |
38,6 |
|
25—34 » med barn............... |
263 800 |
72 |
66 500 |
25,2 |
utan barn.............. |
102 600 |
59 200 |
57,7 |
|
totalt.................. |
366 400 |
125 700 |
34,3 |
|
35—44 » med barn............... |
132 100 |
31 |
30 300 |
22,9 |
utan barn.............. |
294 000 |
136 300 |
46,4 |
|
totalt.................. |
426 100 |
166 600 |
39,1 |
|
45—54 » ....................... |
420 200 |
162 200 |
38,6 |
|
55—64 » ....................... |
318 900 |
78 800 |
24,7 |
|
Summa |
1 643 000 |
576 200 |
||
Därav |
||||
20—44 » med barn............... |
475 000 |
116 800 |
||
utan barn.............. |
428 900 |
218 500 |
||
45—64 * ....................... |
739 100 |
241 000 |
Det hittills redovisade behovet av barntillsyn i samband med de gifta
kvinnornas yrkesverksamhet har enbart avsett tillsynen av barnen i förskoleåldern.
En likaledes viktig fråga är enligt beredningens mening tillsynen
av barnen i de första skolåren under den skolfria delen av dagen.
Men enbart antalet barn under 7 år med förvärvsarbetande föräldrar innefattar
ett mycket stort och otillfredsställt behov. Deras antal uppgår f. n.
till 180 000—190 000. År 1970 beräknas de vara 250 000.
2.3. Behovet av utbyggd barntillsyn
Av det anförda framgår att yrkesverksamheten bland gifta kvinnor stadigt
ökat och nu har en mycket betydande omfattning. Den fortsatta arbetsmarknadsutvecklingen
torde erbjuda ännu större möjligheter för de gifta
Kungl. Maj:ts proposition nr 5i är 1966 43
kvinnorna att förverkliga sina önskemål om yrkesarbete. Att sådana önskemål
föreligger hos ett stort antal liemarbelande kvinnor har dokumenterats
genom arbetskraftsundersökningarna och genom erfarenheter från arbetsförmedlingar
in. in. Att skapa förutsättningar för de gifta kvinnor, som vill
förvärvsarbeta, alt förverkliga detta önskemål är en uppgift för familjepolitiken.
Att precisera behovet av sådan barntillsyn möter dock stora svårigheter.
Man kan visserligen mäta köerna vid daghemmen, men detta ger självfallet
en ofullständig bild av verkligheten, då man därmed inte kommer åt det
latenta behovet och den efterfrågan, som inte anmäler sig, därför att den anser
det lönlöst. Samtliga försök till uppskattningar som gjorts har visat att
behovet av daghemsplatser överstiger det tillgängliga platsantalet och att behovet
dessutom stadigt ökar. Föräldrar, som inte personligen kommit i beröring
med daghemmet vare sig som begrepp eller praktiskt inslag i ortens
liv, räknar ofta inte med det som ett realistiskt alternativ. Erfarenheten
visar också att först när det skapas möjligheter att tillfredsställa ett behov
ger sig detta tillkänna med full kraft.
Ett mått på skillnaden mellan tillgång och efterfrågan ger uppgiften att
det i dag endast finns daghemsplatser för vart femtonde förskolebarn till
förvärvsarbetande mödrar. Om familjedaghemmen medräknas kan vart
tionde eller elfte barn erhålla plats. Utvecklingen skärper behovet; redan
vid oförändrad yrkesverksamhetsgrad betyder födelseöverskottet under 1964
en ökning av behovet av daghemsplatser med 7 %. Denna stegring i födelsetalet
torde inte vara tillfällig — prognoserna tyder på att födelsekullarna
inte kommer att minska under de närmaste åren, och man räknar också
med möjligheten av en ytterligare ökning. Det är därför realistiskt att i
planeringen för de närmaste åren räkna med den kombinerade effekten av
ökad yrkesverksamhet hos gifta kvinnor och höga födelsetal. Det talar för
nödvändigheten av att omedelbart vidtaga ytterligare åtgärder för att minska
den aktuella disproportionen mellan barntillsynsplatser och tillsynsbehov
och för att möta den utveckling som tenderar att göra den organiserade
barntillsynen till ett ännu större bristområde än den i dag är. Om samhället
vill utnyttja de gifta kvinnornas vilja till arbetsinsatser i produktionen
— och detta blir med varje år allt nödvändigare — krävs snabb planering,
kraftfulla insatser och fördomsfri prövning av alla kombinationer av barntillsyn.
Därvid bör även familjedaghemmen i lämpliga former inlemmas i
systemet för den av samhället organiserade barntillsynen.
Situationen är dock delvis annorlunda utanför tätorterna. Kvinnorna har
där begränsade möjligheter till förvärvsarbete, samtidigt som det naturligtvis
även på mindre orter finns behov av barnstugornas pedagogiskt motiverade
verksamhet.
Barn som växer upp på landsbygden har ofta mindre möjligheter till samvaro
med jämnåriga än barn i städerna. I och med att grundskolan ersätter
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 5i år 1966
folkskolan blir detta ett allvarligt problem. Det större kravet på elevunderlag
för grundskolan, dess centralisering och de längre skolvägar detta medför
för många barn, kan bereda omställningssvårigheter. Det blir svårt för
barnet att plötsligt sammanföras i stora kollektiv, om det före skolpliktsåldern
saknat alla möjligheter till anpassning i en grupp- och leksamvaro.
Behovet härav ökar alltså. Den i det följande beskrivna integrerade barnstugan
bör kunna öka möjligheterna att tillgodose dylika landsbygdsbehov,
eftersom dess organisationsform inte kräver så stort rekryteringsunderlag
av speciella kategorier barn utan kan sammanföra barn med olika långt
vårdbehov under dagen inom samma institution.
3. Inriktningen av barnstugornas utbyggnad
År 1964 stod ca 11 000 platser till förfogande på daghem där barn tas
emot för heldagsvård. I familjedaghem fanns ca 8 000 platser. För skolbarns
tillsyn främst på eftermiddagar och lovdagar fanns ca 2 500 platser
på fritidshem till förfogande. Till detta kommer att lekskolor tar emot nära
50 000 barn för vistelse 3 å 4 timmar dagligen.
Utvecklingen från 1950 till 1964 har som tidigare nämnts karaktäriserats
av en låg takt i utbyggnaden av daghem och fritidshem, medan antalet lekskoleplatser
ökat mycket kraftigt. Lekskolorna har under denna tid utbyggts
med 140 % och daghemmen med 14 %. Enligt kommunernas beräkningar,
som de redovisats i socialstyrelsens uppgifter till 1965 års långtidsutredning,
skulle daghemsplatserna uppgå till drygt 24 000 vid slutet
av år 1970. Kommunerna bedömer samtidigt platsbehovet under nämnda
år till ca 32 500 platser.
Under 1960-talet har man inriktat ansträngningarna på att stimulera till
en utbyggnad av samhällets barnservice. Från den 1 juli 1963 femdubblades
statsbidragen till institutioner för barntillsyn. Man har också sökt nå
en bättre balans i utbyggnaden genom att lägga huvudvikten på hel- och
halvdagstillsynen. I första hand har man sökt främja utbyggnaden av dagoch
fritidshemmen, som främst betjänar ensamma föräldrar och familjer
där båda föräldrarna förvärvsarbetar. Onekligen är det dessa grupper som
idag möter de största svårigheterna och representerar det mest trängande
behovet. Särskilt gäller detta de ensamstående föräldrarna, som ofta tvingas
till riskabla nödlösningar av barntillsynen, om inte samhället hjälper dem
därmed. I
I och med att de förvärvsarbetande mödrarna blivit allt fler har också
skiftningarna i arbetstidens längd skapat problem. Arbetskraftsundersök
-
45
Kungl. Maj:tu proposition nr 54 är It)6(i
ningar visar, att det kvinnliga förvärvsarbetet fördelar sig ungefär jämnt
på hel- och deltidsarbete. Varje utökning av arbetstiden blir beroende av
möjligheterna alt trygga barntillsynen, samtidigL som denna behöver kunna
smidigt anpassas till det differentierade behovet.
En smidigare övergång mellan korttids- och lieltidsvård för barnen på
institutionerna för barntillsyn blir därför nödvändig. Samtidigt måste —
som redan tidigare starkt understrukits — platsanlalet utökas. Någon risk
för att utbyggnadstakten för dag- och fritidshemmen skulle bli för hög
föreligger inte, eftersom efterfrågan på platser nära nog överallt vida överstiger
tillgången. Flera dag- och fritidshemsplatser minskar — under överskådlig
tid — endast köernas längd, men avskaffar dem inte.
Behovet av barntillsyn är emellertid föränderligt. Detta förhållande illustreras
kanske tydligast i de expansiva områdena kring de stora städerna.
Under en första period utvidgas bostadsbyggandet för att kunna motsvara
den befolkningsökning som främst orsakas av inflyttande unga familjer.
Barnen utgör en relativt stor andel av befolkningen, vilket leder till ett
stort behov av bl. a. barnstugor. Så småningom upphör befolkningsökningen,
ålderssammansättningen inom kommunen förändras och därmed behovet
av barntillsyn. Tyngdpunkten förskjuts från spädbarnsavdelningar till avdelningar
för koltbarn och äldre, och behovet ökar kanske betydligt mer
än åldersförändringen i sig själv skulle föranleda, eftersom fler mödrar kan
antas välja att förvärvsarbeta när deras barn uppnår åldrarna närmast under
skolgränsen. Efter ytterligare några år kan behovet av daghem ha minskat
betydligt, medan samtidigt behovet av fritidshem för skolbarnen expanderar
kraftigt.
Detta är en förenklad beskrivning av situationen i en kommun; utvecklingen
är aldrig så entydig. Även när behovet av daghem är som störst
finns det naturligtvis barn som behöver fritidshemmens service och vice
versa. Men exemplet vill visa hur det lokala behovet av barntillsyn växlar
med befolkningsstrukturens förändringar i bostadsområden där boenderörligheten
numera är mindre än förr.
Det nu tillämpade systemet med en i allmänhet relativt fast uppdelning
i olika enheter för skilda verksamhetsformer inom barnstugeverksamheten
kan ofta inte tillgodose de krav på flexibilitet, som sålunda ställes på verksamheten.
När behoven förskjutes mellan olika tillsynsformer, kommer
visserligen ingen typ av barninstitution att stå outnyttjad, eftersom behovet
överstiger tillgången på varje form av tillsyn. Men om inte institutionsbeståndet
anpassas till ändringarna i efterfrågan, kommer köerna att
växa snabbare framför de institutioner, som skall svara mot det mest expanderande
behovet. Möjlighet finns dock redan nu att låta befintliga institutioner
betjäna olika tillsynsbehov — i de fall då institutionerna från
början utrustats för att kunna användas både som daghem och lekskola
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år i966
eller genom kompletteringar kunna betjäna båda ändamålen. Så har skett
exempelvis i Stockholm där lekskolor temporärt omvandlats till daghem
för att möta en efterfrågan som inte kunnat tillgodoses på annat sätt. Särskilt
i mindre orter, där institutionsbeståndet är begränsat, kan emellertid
det nuvarande systemet erbjuda svårigheter för en smidig anpassning av
verksamheten till ändringar i efterfrågan.
Det har i det föregående visats och är i praktiken övertygande dokumenterat,
att den stora uppgiften inom barnstugeverksamheten under åren
framöver är att kraftigt öka resurserna inom den sektor av verksamheten
som tillgodoser behovet av tillsyn för förvärvsarbetande föräldrars barn.
Den utveckling mot ökad utbyggnad av daghem och fritidshem, som kan
konstateras efter tillkomsten av det nya statsbidragssystemet från halvårsskiftet
1963, måste därför med olika medel ytterligare främjas. Jämsides
härmed bör en utveckling stimuleras, som syftar till en ökad flexibilitet
i fråga om barnstugornas användbarhet. Bland annat bör ingående studeras
och prövas möjligheterna att inom en begränsad tilläggsram i fråga
om särskilda utrymmen och utrustning göra lekskolelokaler temporärt
användbara även för daghemsändamål. Med rationaliserat kosthåll, innebärande
användning av djupfryst och/eller färdiglagad mat, bör exempelvis
ekonomiutrymmena inom en dylik institution kunna starkt begränsas.
I framförallt större, expanderande orter, där nya, koncentrerade och med
i främsta rummet unga familjer befolkade bostadsområden efter hand
uppföres, kan den här nämnda, flexibla användningen av resurserna vara
fördelaktig.
En annan möjlighet erbjuder en typ av barnstuga, som beredningen i det
följande redovisar som den integrerade barnstugan. Den bygger på förutsättningen
att kunna tillgodose olika behov. Barnstugan utformas primärt
som ett daghem men utgår från som normalt att barn — särskilt vad 5—6-åringarna beträffar — skall tas emot oberoende av tillsynstidens längd.
En sådan integrerad barnstuga bör vara fördelaktig framförallt på orter,
där underlaget för behovet av daghem är svårbedömt och kommunen därför
är tveksam om planeringen. Riskerna för misstag blir mindre om institutionen
kan användas för olika ändamål. Att uppskatta det arbetsmarknadsbestämda
framtidsbehovet inom en geografisk räjong, där näringslivets
utveckling och konjunkturkänslighet avgör sysselsättningsmöjligheterna
och därmed kvinnoarbetets förutsättningar, kan vara vanskligt. Det
har också medfört, att många kommuner i valet mellan att upprätta ett
dyrare daghem, för vilket man vid beslutstillfället inte haft garantier för
att det omedelbart skulle kunna fullbeläggas med barn som kräver heltidstillsyn
och en billigare lekskola, som de flesta barn kan ha glädje av, har
föredragit det senare. Mot de större kraven på yta, köksutrustning m. m.
i daghemmen står möjligheten att inrymma en lekskola i förhyrda lokaler
Kungl. Maj.ts proposition nr .74 år 1966
47
i ett bostadshus. Den ojämna tillväxttakten för daghem och lekskolor får
ses även mot denna bakgrund.
Den integrerade barnstugan -— den flexibla eller gemensamma vilken
beteckning man må välja — kan ge både kommunen och föräldrarna valmöjligheter
mellan olika alternativa arrangemang för barntillsynen i enlighet
med behovsutvecklingen. Rekryteringsunderlaget blir bredare. För
mindre orter med omgivande landsbygd kan den gemensamma barnstugan
representera den rationellaste lösningen dels på de behov av gruppsamvaro
som är rent pedagogiskt betingade och nu tillgodoses i lekskoleverksamheten
för de barn, som får denna chans, dels på behovet av heltidsvård för
barnen inom vissa familjer, som kanske inte är många nog att bilda underlag
för ett separat daghem. Om vidare en halvtidsgrupp med 5 timmars
tillsynstid kan inläggas i barnstugeorganisationen —- såsom framgår av
alternativen i det följande — får de deltidsarbetande mödrarna ett starkt
stöd.
Kostnaderna för anordnandet av en barnstuga med den nämnda utformningen
bör i princip inte skilja sig från dem för ett ordinarie daghem. Det
kan sägas, att korttidsvården inom barnstugan därmed får till sitt förfogande
en onödigt kostsam institutionsram. Om man anser eller inte, att
beredskapen för olika arbetsmarknadsmässiga behov är värd den merkostnaden
på anordningssidan, kan man å andra sidan våga antaga, att
vinster är möjliga på flera avsnitt av driftssidan, där man i dag experimenterar
med rationaliseringar i olika institutionsformer. Det beror på den storlek
av barnstugan, som är pedagogiskt och ekonomiskt optimal i varje lokalt
fall och på hur personalens tjänstgöring förlägges. Det beror vidare på
marktillgången och på om kommunen bestämmer sig för standardiserade
eller specialritade institutioner. Eftersom planeringen för den institutionella
barntillsynen ännu inte blivit så utvecklad, att det överallt blivit
självklart, att dess behov av utrymme tillgodoses redan i stadsplaneringen,
kan det ofta vara omöjligt för kommunerna att på någorlunda kort sikt frigöra
nödvändig tomtmark för en större institution. Den gemensamma barnstugan
kan dock ha även mindre format än i den exempelsamling, som
familjeberedningen framlägger i nästa kapitel.
Familj eberedningen anser, att den gemensamma barnstugan med integration
av lekskolebam i 5—6-årsåldern — såsom den skisseras i efterföljande
modeller — bör ha en framtid för sig som alternativ till de nuvarande
tillsynsformerna.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
4. En integrerad barnstuga
4.1. Integrationens innebörd
Den s. k. integrerade barnstugan har i särskild mån varit föremål för
intresse inom den delegation, som utfört det förberedande utredningsarbetet.
De olika aspekterna på denna typ av barnstuga har ingående diskuterats
och ett antal modeller har studerats. I det följande lämnar familjeberedningen
en relativt utförlig beskrivning av delegationens huvudsynpunkter
i denna fråga. De olika exemplen på tillämpningen av principen om
en integrerad barnstuga redovisas därjämte.
Tanken är att den nedan skisserade integrex-ade eller gemensamma barnstugan1
samtidigt skall kunna ta emot dels barn vilkas föräldrar förvärvsarbetar,
varför barnen är i behov av tillsyn under hela eller större delen
av dagen (i det följande kallat heltids- eller deltidstillsyn), och dels barn
vars ena förälder är hemarbetande men som ändå bör ges tillfälle att
deltaga i den pedagogiska verksamhet, som bedrivs i barnstugorna (benämnt
korttidstillsyn). Däremot anser beredningen det inte vara möjligt
att kombinera både de nuvarande daghemmens, fritidshemmens och lekskolornas
verksamhet i en enda organisationsform. Främsta anledningen till
detta är att den verksamhet, som bedrivs i fritidshemmen, skiljer sig från
den som förekommer i daghem och lekskolor. Detta hindrar givetvis inte
att lokalerna kan användas uteslutande som fritidshem, om behov av verksamhet
för barn i förskoleåldern ej längre föreligger.
Den gemensamma barnstugan förutsättes — liksom nuvarande daghem
— vara uppdelad i avdelningar för barn i olika åldrar. Vanligast är — och
mest önskvärt enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar — att det därvid
finns olika avdelningar för barn i åldern 0,5—2 år, för 2-åringar, för 3—4-åringar samt för 5—6-åringar. För närvarande bör man utgå från att integrationen
får begränsas till att omfatta avdelningar för de båda äldsta
åldersgrupperna, dvs. 5—6-åringarna. Endast i undantagsfall kan de kommuner
som i dag bedriver lekskoleverksamhet bereda barn under 5 år
plats.
Variationsmöjligheterna för korttidsbarnens vistelse i barnstugan är flera,
dels beroende av om barnen skall vistas där 3 timmar eller 5 timmar, dels
beroende av om en avdelning skall ta emot en eller två grupper med korttidsbarn.
Följande alternativ är därför tänkbara. Därvid förutsätts en
avdelning med 30 platser för barn i åldern 5—6 år, varav 20 platser är
reserverade för hel-/deltidstillsyn och 10 platser för korttidstillsyn (gäller
ej alt. 6). Varje korttidsplats kan i alternativen 1—3 användas för 2 barn
1 Benämningen »integrerad barnstuga» innebär, att daghemmens och lekskolornas verksamhet
sammanföres. Fritidshemmens verksamhet däremot avses ske på samma sätt som för närvarande.
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
per dag, varför fördelningen i avseende på antal barn blir 50 % 50 %•
Samma blir fördelningen också i alt. 6. På grund av det stora platsantalet
är dessa avdelningar uppdelade i två mindre avdelningar med 15 platser
vardera. Anledningen till att den integrerade delen av barnstugan kommer
att omfatta så många platser, är att platsbehovet för korttidstillsyn måste
läggas till platserna för hel-/deltidstillsyn. Dessa senare platser måste också
stå i rimlig proportion till platsantalet i avdelningarna för yngre åldersgrupper
och till den större förvärvsintensiteten bland mödrar med barn i den
äldre förskoleåldern. För att underlätta jämförelser mellan alternativen ha
i de följande exemplen föutsatts, att barnstugan omfattar avdelningar för
alla åldersgrupper. Ingenting hindrar dock att det byggs institutioner med
så litet platsantal, att det endast kan utnyttjas för det integrerade stadiet
Tab. 6. Beräkningarna grundas på förutsättningen att ett barn med heltidstillsyn genomsnittligt
vistas i avdelningen under 10 timmar per dag. Vidare bör uppmärksammas
att beräkningarna grundas på, när det gäller den föreslagna organisationen ett minimiarbetsschema1,
och när det gäller den nuvarande organisationen, det genomsnittliga antalet
vårdpersonal* per plats för hela riket 4
Antal tillsynstimmar |
Antal vårdpersonal |
Antal tills yns-timmar per varje |
||||
Föresl. |
Nuv. |
Föresl. |
Nuv. |
Föresl. |
Nuv. |
|
org. |
org. |
org. |
org. |
org. |
org. |
|
1 Avdelning med 10 platser för hel-tidstillsyn och 5 platser 3-tim-marstiflsyn i två grupper....... |
130 |
130 |
2,5 |
2,5 |
52,0 |
59,1 |
2 Avdelning med 10 platser för hel-tidstillsyn och 5 platser i en 3-timmars och en 5-timmarstill-synsgrupp.................... |
140 |
140 |
3,0 |
(2,7} |
46,7 |
(52,0) |
3 Avdelning med 10 platser för hel-tidstillsyn och 5 platser i två 5-timmarstillsynsgrupper......... |
150 |
150 |
3,0 |
(3,3) |
50,0 |
(45,5) |
4 Avdelning med 10 platser för hel-tidstillsyn och 5 platser i en 3-timmarstillsynsgrupp.......... |
115 |
115 |
2,5 |
1,9 |
46,0 |
57,5 |
5 Avdelning med 10 platser för hel-tidstillsyn och 5 platser i en 5-timmarstillsynsgrupp.......... |
125 |
125 |
2,5 |
(2,6) |
50,0 |
(48,1) |
6 Avdelning med 10 platser för hel-tidstillsyn och 10 platser för till-syn 3 timmar på förmiddagen... |
130 |
130 |
2,5 |
2,1 |
52,0 |
59,1 |
1 Begreppet minimiarbetsschema innebär att det inte motsvarar den enligt socialstyrelsen
önskvärda personaltätheten, utan i stället i stort sett den nuvarande faktiska personaltätheten
i genomsnitt för hela landet. Vidare innefattas i arbetsschemat den del av en föreståndares
arbetsinsats som utförs i den integrerade avdelningen.
2 Förskollärare, barnsköterskor etc.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 54
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1966
eller för några yngre åldersgrupper, om detta bättre skulle svara mot det
lokala behovet.
1. 10 barn under hela dagen samt 5 barn under 3 timmar på förmiddagen
och 5 barn under 3 timmar på eftermiddagen;
2. 10 barn under hela dagen samt 5 barn under 5 timmar på förmiddagen
och 5 barn under 3 timmar på eftermiddagen;
3. 10 barn under hela dagen samt 5 barn under 5 timmar på förmiddagen
och 5 barn under 5 timmar på eftermiddagen;
4. 10 barn under hela dagen samt 5 barn under 3 timmar på förmiddagen;
5. 10 barn under hela dagen samt 5 barn under 5 timmar på förmiddagen;
6. 10 barn under hela dagen samt 10 barn under 3—5 timmar på förmiddagen.
Tabell 6 visar, att vilket av ovanstående alternativ man än väljer blir
antalet tillsynstimmar per anställd vårdpersonal i stort sett detsamma;
skillnaden ligger främst i hur många barn som kan beredas plats.
4.2. Exempel på en integrerad barnstuga
Beredningen har valt att i det följande närmare beskriva och kommentera
fyra olika modeller. De redovisade modellerna är avsedda som exempel för
att belysa hur tillämpningen av principen om en integrerad barnstuga kan
varieras.
Modell 1
60 platsers barnstuga, varav i de integrerade avdelningarna 66 % av
platserna reserveras för hel-/deltidstillsyn och 33 % för korttidstillsyn. Det
innebär att hela antalet barn som kan beredas vistelse i de integrerade avdelningarna
består till 50 % av barn på platser för hel-/deltidstillsyn och
till 50 % av barn på platser för korttidstillsyn.
Den nedre delen av cirkeln omfattar avdelningar för barn i åldern 6 mån.
—4 år. Dessa avdelningar berörs — som tidigare nämnts — inte av inte
-
6 år
10 beltidspl.
5 korttidspl
rsonal
Barn
10 heltidspl.
5 korttidspl.
5 vårdp
Barn 0,5—4 år
30 heltidsplatser
7 vårdpersonal
Personal:
1 föreståndare
5 förskollärare
6 barnsköterskor
1 ekonomipersonal
1 städerska
14 personal
För antal barn:
50 hel-/deltidsbarn
10 +10 korttidsbarn
Summa 70 barn
51
Kungl. Maj. ts proposition nr 51 år 1966
grationen, och skall därför enligt beredningens mening i alla avseenden
motsvara nuvarande daghemsavdelningar. Avdelningarna för 5—6-åringar
skiljer sig däremot från de nuvarande avdelningarna genom att endast 2/s av
platserna är avsedda för heltidstillsyn, medan Va är reserverad för korttidstillsyn.
Dessa avdelningar måste på grund av det stora platsantalet delas i
två mindre avdelningar med 15 platser vardera. Antalet närvarande barn
i dessa mindre avdelningar blir därför 10 hel-/deltidsbarn vid varje tillfälle
under dagen, samt 5 korttidsbarn under förmiddagen. Under eftermiddagen
kommer en ny grupp på 5 korttidsbarn att vara närvarande. Under större
delen av dagen kommer det således att finnas 15 barn vid en avdelning för
5—6-åringar, vilket överensstämmer med de normer för daghem, som
socialstyrelsen angivit i Råd och anvisningar.
Såsom framgår av modellen kommer vid en sådan avdelning att finnas
2,5 vårdpersonal. Beräkningar har gjorts som enligt beredningens mening
visar, att de integrerade avdelningarnas verksamhet med denna personal bör
kunna utföras på ett tillfredsställande sätt. Utgångspunkten har därvid
varit att i första hand täcka in de båda korttidsgrupperna med förskollärare
samt att se till att personalen är i tjänst under den del av dagen då närvarofrekvensen
i barnstugan är högst.
Modell II
60 platsers barnstuga, varav i de integrerade avdelningarna 66 % av platserna
reserveras för heltids-/deltidstillsyn och 33 % för en grupp med 5
timmars tillsyn under förmiddagen och en grupp med 3 timmars tillsyn under
eftermiddagen. Det innebär att hela antalet barn som kan beredas vistelse
i de integrerade avdelningarna består till 50 % av barn på platser för
heltids-/deltidstillsyn och till 50 % av barn på platser för korttidstillsyn.
Modellen innebär att på korttidsplatserna kan mottagas barn dels under
5 timmar på förmiddagen och dels under 3 timmar på eftermiddagen. Infö
-
jr Barn |
5—6 år N. |
/10 heltidspl. |
10 heltidspl.\ |
/ 5 platser för |
5 platser för \ |
/ tillsyn |
tillsyn \ |
/ under 5 + 3 |
under 5 + 3 |
f timmar |
timmar |
6 våri |
Ipersonal |
Barn 0,5—4 år
30 heltidsplatser
7 vårdpersonal
Personal:
1 föreståndare
6 förskollärare
6 barnsköterskor
1 ekonomipersonal
1 städerska
15 personal
För antal barn:
50 hel-/deltidsbarn
10+10 = 20 korttidsbarn med tillsyn
under 5 resp. 3 tim.
Summa 70 barn
52
Kungi. Maj:ts proposition nr 54 år 1966
randet av en 5-timmarsgrupp medför att personalen måste utökas för att
inte belastningen på densamma skall bli alltför stor. Angående behovet av
personal hänvisas i övrigt till vad som sagts under modell I. Även med
denna modell kommer antalet närvarande barn att vara 15, dvs. den gruppstorlek
som kan godkännas inom ramen för socialstyrelsens Råd och anvisningar.
Modell III
60 platsers barnstuga, varav i de integrerade avdelningarna 66 % av
platserna reserveras för heltids-/deltidstillsyn och 33 % för en grupp med
3—5 timmars tillsyn. I detta fall blir fördelningen mellan antalet barn som
får tillsyn i den ena eller andra formen inte som i modellerna I och II
%—50 % utan detsamma som fördelningen mellan antal platser, dvs.
66 %— 33 %.
Personal:
1 föreståndare
5 förskollärare
6 barnsköterskor
t ekonomipersonal
1 städerska
14 personal
För antal barn:
50 heb/deltidsbarn
10 korttidsbarn
Summa 60 barn
Denna princip skiljer sig från den förut redovisade genom att endast en
grupp barn med korttidstillsyn deltar under 3—5 timmar i barnstugans
verksamhet. Principen motsvarar alltså alternativen 4 och 5 i tabell 6.
Modell IV
70 platsers barnstuga, varav 40 platser i de integrerade avdelningarna för
barn i åldern 5—6 år. Av platserna i de integrerade avdelningarna är 50 %
avsedda för heltids-/deltidstillsyn och 50 % för korttidstillsyn i en grupp med
3—5 timmars tillsyn.
Denna modell innebär att endast en korttidsgrupp ingår i de integrerade
avdelningarna. Avsikten är att denna grupps barn deltar i förmiddagens
verksamhet. Eftersom korttidsplatserna utnyttjas av endast en grupp, blir
antalet korttidsplatser och korttidsbarn detsamma.
Denna modell kan sägas vara ett mellanting mellan de förut redovisade.
På samma sätt som i modell III ingår endast en korttidsgrupp, men i likhet
Barn 5 —6 år
10 heltidspl.
5 korttidspl.
10 heltidspl.
5 korttidspl
5 vårdp rsonal
Barn 0,5—4 år
30 heltidsplatser
7 vårdpersonal
Kungl. Muj.ts proposition nr oi ur 1''Jliti
53
Barn
10 heltidspl.
10 korttidspl.
10 heltidspl.
10 korttidspl.
5 vån Ipersonal
Barn 0,5—4 år
30 heltidsplatser
7 vårdpersonal
Personal:
1 föreståndare
5 förskollärare
6 barnsköterskor
1 ekonomipersonal
1 städerska
14 personal
För antal barn:
50 heltids-/deltidsbarn
20 korttidsbarn
Summa 70 barn
med modell I och II är antalet barn på platser för korttidstillsyn lika stort
som antalet barn på platser för heltids-/deltidstillsyn. Detta innebär, att
lokaler och utrustning i de integrerade avdelningarna måste dimensioneras
för ett samtidigt utnyttjande av 20 barn per avdelning under 3—5 timmar,
och får naturligtvis en viss kostnadsökning till följd.
Jämfört med den av socialstyrelsen rekommenderade gruppstorleken för
5—6-åringar i daghem innebär detta en ökning med 5 barn. Eftersom de
integrerade avdelningarnas verksamhet under förmiddagen till största delen
överensstämmer med lekskolornas, bör dock enligt beredningens mening
socialstyrelsens normer för lekskolor kunna tillämpas härvidlag. Dessa medger
att 20 barn vistas samtidigt i lekskolan. Dessutom bör observeras att
endast 10 barn vistas i de integrerade avdelningarna på eftermiddagen, vilket
bör ge utrymme för en verksamhet speciellt avpassad för dessa barns
behov.
4.3. Visea synpunkter på den integrerade barnstugan
Den pedagogiska sidan av barnstugornas verksamhet behöver inte direkt
påverkas om daghem och lekskolor förenas i en institution. En del sysselsättnings-
och lekmoment kan behöva förläggas till andra tider på dagen
med hänsyn till samordningen av verksamheten för olika barngrupper. Gemensamma
måltider för barnen, som även har en pedagogisk uppgift att
fylla, kan i en integrerad institution komma att omfatta även korttidsbarn,
särskilt i grupper med 5 timmars vistelse i barnstugan.
En viss stimulans kan behöva tillföras heldagsbarnen på eftermiddagarna,
om en ny korttidsgrupp av jämnåriga då skulle tillkomma (såsom i alternativen
1—3 i tablån på sid. 50). Farhågor för trötthet hos heldagsbarnen
i detta fall har framförts av delegationens skolexpert fru Strömberg-Lind,
som alltså haft betänkligheter mot modellerna I och II. Hennes synpunkter
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
delas av några ledamöter medan flertalet inte har övertygats om detta utan
menat att heldagsbarnen just bör ha avslutat sin sovstund och vara utvilade,
när de nya barnen anländer. De barn, som kommer på eftermiddagen, uppvisar
helt naturligt en större aktivitet än vad heltidsbarnen gör vid denna tid
på dagen, men kan i så fall också innebära ett tillskott av nytt intresse för
barnstugans verksamhet. Riskerna för trötthet hos heldagsbarnen måste
dock uppmärksammas av personalen och bör få bestämma uppläggningen
av dagens verksamhetsrytm. Familjeberedningen har enats om, att frågan
behöver bli föremål för fortsatt forskning inom barnpsykologiska forskningslaboratoriet,
där undersökningar f. n. pågår om trötthetsreaktioner
hos barn på barnstugor. Lekgruppernas storlek, differentiering av sysselsättningar
m. m. är också i behov av närmare studium.
Vad beträffar kostnaderna för de gemensamma barnstugorna varierar
de efter antalet barn, som kommer i åtnjutande av institutionsvården. Kostnaderna
per barn, som får tillsyn, blir sålunda lägre i modellerna I och II,
som båda räknar med två korttidsgrupper om dagen, en på förmiddagen
och en på eftermiddagen, än i modell III, eftersom de fasta kostnaderna
kommer att slås ut på ett större antal barn. Detta gäller även personalkostnaderna,
då personalen av schematekniska skäl inte kan minskas i proportion
till det minskade barnantalet i modell III. Enligt modell III får ett
mindre antal barn reguljära möjligheter till korttidstillsyn och eftermiddagarna
blir sämre utnyttjade, såvida man inte ger dessa korttidsbarn en
speciell service genom att tillåta dem att komma tidigare och gå senare än
vad som förutsättes i uppläggningen av det schemabundna pedagogiska
arbetet. Modell IV är den minst ekonomiska med en outnyttjad kapacitet på
eftermiddagarna, som emellertid kan tänkas bli utnyttjad för annan besläktad
verksamhet, t. ex. till rådgivningsverksamhet för familjedaghemmen
och deras skyddslingar enligt tankegångar som framförs längre fram i
denna promemoria, för träning av enstaka handikappade barn eller dylikt.
Familjeberedningen anser givetvis, att kommunerna själva bör avgöra
vilken form som de med hänsyn till de lokala förutsättningarna föredrar.
Det bör betonas, att de modeller, som presenterats ovan, endast är exempel
på den önskade integrationen. Utöver dessa finns det förvisso också andra
lösningar som möjliggör en integrerad verksamhet.
Lokaler
Av det föregående framgår, att lokalerna i den gemensamma barnstugan
måste vara planerade för de funktioner, som fordrar mest av lokalernas utrustning
och inredning dvs. de krav som måste ställas på hårt nyttjade och
hela dagarna nyttjade utrymmen. Därvid bör särskilt uppmärksammas, att
varje avdelning bör vara utrustad med tillräckligt utrymme för sekundärfunktionerna,
dvs. kök, kapprum, förrådsutrymmen etc. Utformningen kan
göras på olika sätt, antingen så att varje avdelning har primär- och sekundär
-
Kungl. Maj.ts proposition nr öi är 1966
funktionernas utrymmen intill varandra i en enhet eller så att de olika avdelningarna
betjänas av eu gemensam »sekundärenhet». Huvudsaken är,
att varje avdelning har tillräcklig kapacitet för sekundärutrymmen, så att
inte en hrist på dessa medför, att en eller flera avdelningar endast kan utnyttjas
för korttidstillsyn.
Med en sådan utformning kan lokalerna också bli flexibla i den meningen,
att verksamheten kan ändra inriktning, så att samma lokaler kan övergå
från att användas för tillsyn av förskolebarn till att användas för de äldre
barnens behov under tider, då de är fria från skolan, dvs. som fritidshem.
Personal
Vad gäller personaltätheten rekommenderar socialstyrelsen två förskollärare
per avdelning och, frånsett ekonomipersonalen, totalt en anställd
på fem barn. Enligt beredningens mening bör denna rekommendation uppfattas
som en målsättning för en standardhöjning, som bör genomföras på
längre sikt. Under nuvarande förhållanden, som kännetecknas av en mycket
stor platsbrist, anser beredningen, att platsantalet bör ökas i första hand,
medan standardhöjningen bör genomföras efter det att platsbehovet blivit
någorlunda tillfredsställt. Beredningen har därför vid sin beräkning av
personalbehovet utgått från den nuvarande faktiska personaltätheten.
De anställningsvillkor för förskollärare som gäller i de nuvarande daghemmen,
får bli gällande också i den integrerade barnstugeinstitutionen.
F. n. arbetar en förskollärare i lekskola 30 timmar bland barnen mot 39
timmar på daghem. Lönen utgår efter lönegrad 9 i lekskola och efter lönegrad
12 på daghem. Förskollärare som arbetar i lekskola har tio veckors
ferier, medan de som arbetar på daghem har vanlig semester. För att den
integrerade barnstugan skall kunna täcka de behov, för vilka den är avsedd,
måste den fungera även på sommaren. Det innebär att institutionerna kan
stänga under sommaren endast under de tider då behovet av barntillsyn
minskar, främst under de allmänna semestrarna. I den mån det är möjligt
att minska barnstugornas öppethållande under somrarna, kan förskollärare
och annan personal som så önskar, erbjudas längre ledighet. Däremot kan
i den integrerade barnstugan inte ferier bli ett generellt anställningsvillkor
för en hel grupp av förskollärare som för närvarande. Inom den ram som
bestäms av den integrerade barnstugans syfte och verksamhet, vilken styrs
av behovet av barntillsyn under olika tider på dygnet och året, kan de individuella
anställningsvillkoren utformas olika. Den närmare utformningen av
dessa får naturligtvis regleras genom förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna.
Familjeberedningen vill framhålla nödvändigheten av att alla möjligheter
till rationalisering tillvaratas för att nedbringa behovet av ekonomi- och
städpersonal. Om antalet skilda lokaler minskas för ett givet platsantal, bör
större möjligheter ges att effektivt utnyttja städ- och ekonomipersonalen.
56
Kungl. Mnj.ts proposition nr 54 år 1966
Beredningen vill dessutom framhålla, att de möjligheter till rationalisering
av ekonomifunktionen i barnstugorna, som en centralisering av kosthållningen
kan medföra, bör tillvaratas. Ekonomipersonalens arbetsinsats torde
också kunna minskas genom ett ökat användande av djupfrysta livsmedel.
4.4. Organisatorisk flexibilitet
Beredningen har tidigare — i avsnittet om inriktningen av barnstugornas
utbyggnad — framhållit att den samhälleliga barntillsynen bör vara flexibel
i den meningen, att man snabbt skall kunna öka kapaciteten för en viss
tillsynsform. Det finns anledning understryka, att redan de nuvarande
typerna av barnstugor rymmer möjligheter i detta avseende. I framförallt de
största städerna med en relativt stor utbyggnad av den samhälleliga barntillsynen
är det angeläget att man tillvaratar möjligheterna till lokalmässiga
och personella förändringar, som oavsett verksamhetens ursprungliga funktion
kan skapa en ökad tillgång på exempelvis daghemsplatser i ett läge, där
denna sektor är sämre försörjd. Den integrerade barnstugan utgör ett sätt
att under den fortsatta planeringen och utbyggnaden tillgodose kravet på
flexibilitet i här berört avseende. Under förutsättning att lokal- och utrustningsfrågoma
ägnas ökat metodiskt och tekniskt studium bör emellertid
problemet rimligen kunna lösas även inom ramen för de traditionella typerna
av barnstugor. Det är viktigt att denna fråga beaktas, eftersom man
framförallt för de större städernas del av olika skäl får räkna med en fortsatt
utbyggnad även av nuvarande barnstugetyper.
Vad gäller önskemålet om att barnstugornas organisation skall tillåta ett
mindre stelt utnjitjande av institutionernas kapacitet, främst med avseende
på tiden för barnens vistelse, må följande anföras.
Den gemensamma barnstugan bör i viss omfattning kunna möjliggöra en
bättre service för enskilda föräldrars och barns skiftande behov av olika
tillsynstider. Även om en stor del av institutionens kapacitet är bunden under
hela tiden för institutionens öppethållande, finns det möjlighet att låta ett
mindre antal av de barn, som åtnjuter mindre än heltidsvård, vid särskilda
tillfällen stanna där längre tid. Familjeberedningen har vid sina beräkningar
av personalbehovet förutsatt, att de barn, som vistas på barnstugan mindre
del av dagen, i allmänhet skall komma och gå vid bestämda tider. En
undersökning från Stockholm beträffande närvaron vid daghemmen visar
dock, att utnyttjandegraden vid de traditionella daghemmen under vissa
tider är långt ifrån 100 %-ig på grund av att många föräldrar inte utnyttjar
institutionerna under hela deras öppethållande. Detta talar för att ledig
kapacitet kommer att uppstå även i en integrerad barnstuga och kommer
att kunna tillåta relativt flexibla tider för de barn, som vistas där mindre
tid av dagen i tre- eller femtimmarsgrupper. Beredningen vill understryka,
att personalen vid institutionerna och deras huvudmän bör sträva efter ett
57
Kungl. Maj.ts proposition nr öh år 1 !)(>!>
sådant effektivt utnyttjande av institutionerna, som eu utbredd tillämpning
av flexibla tider innebär. Naturligtvis kan detta inte i praktiken drivas hur
långt som helst. Det skulle ställa alltför stora krav på personalen. En alltför
utbredd tillämpning av olika tider för barnen skulle också försvåra det
pedagogiska arbete som bygger på gruppsamvaro och sammanhållna grupper.
Därför måste tillämpningen av principen om flexibla tider syfta till att
i första hand hjälpa de föräldrar, som har mest behov av att kunna få tillsyn
under skiftande tidspass. Tillämpningen måste ske efter den praxis som
varje kommun anser mest lämplig.
4.5. Barnstugornas öppethållande
Familjeberedningen rekommenderar, att daghemmen skall hålla öppet
till kl. 19.00 måndagar—fredagar för de barn, som inte kan hämtas tidigare
av föräldrar eller annan anhörig. Beredningen finner inte något skäl
föreligga för en ändring av stängningstiderna på lördagar liksom inte
heller av daghemmens nuvarande öppningstid på morgnarna. (Enligt uppgifter
lämnade till familjeberedningens kommunundersökning 1962 var den
helt dominerande öppningstiden kl. 6.30, medan stängningstiden på lördagar
i allmänhet var kl. 14.00 eller 15.00.) Däremot kan det finnas skäl för en
speciell organisation på lördagar. Av en undersökning som för familjeberedningens
räkning utförts av Stockholms stads barnstugebyrå framgår nämligen
att beläggningen på lördagar är mycket låg. Det torde därför vara
motiverat att dessa dagar sammanföra barnen inom en institution till en
familjegrupp. På detta sätt kan personalen i stor utsträckning ges lördagsledighet,
samtidigt som deras arbetsinsats koncentreras till veckans övriga
dagar.
I de fall då en barnstuga i huvudsak betjänar en viss eller vissa yrkesgrupper
med längre arbetstid, vilket kan vara fallet på orter med en dominerande
industri, bör det vara möjligt för den lokala tillsynsmyndigheten
att medge längre öppethållande. Även på orter med mera differentierat näringsliv
finns alltid vissa yrkesgrupper med arbetstider som kräver ett längre
öppethållande än vad som här föreslagits. Denna anpassning till lokala
förhållanden bör också innefatta överväganden angående eventuellt nattöppna
daghem. Av många skäl kan man anse det olyckligt, att föräldrar med
barn i förskoleåldern måste ha nattarbete, men det torde vara ett faktum,
som inte får förbises i en realistisk analys av situationen, att nattarbete
faktiskt förekommer och att även småbarnsföräldrar har sådant arbete. Då
valet av arbete är fritt och bör vara fritt, måste denna rätt också gälla för
de föräldrar, som väljer att arbeta på obekväm arbetstid. Såvitt möjligt bör
samhället försöka ge även kategorin föräldrar med obekväma arbetstider en
hjälp med barntillsynen som gör barnens tillvaro tryggare. I barnstugan kan
de sålunda få bättre tillsyn än vad många föräldrar själva har möjlighet att
58
Kungt. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
ordna för dem, och deras fysiska och psykiska hälsa kan stå under kontroll
av barnstugans läkare. Längden av barnstugornas öppethållande är en avvägningsfråga
och bör kunna anpassas till lokala behov och omständigheter.
5. Familjedaghemmen — ett nödvändigt komplement
Enligt familjeberedningens mening är det av största betydelse att en kraftig
utbyggnad av barnstugorna kommer till stånd. Detta bör vara grundvalen
i det system för en organiserad barntillsyn, som erbjuds av samhället. I
detta system torde samtidigt familjedaghemmen under överskådlig tid
komma att utgöra en ofrånkomlig del, om det totala behovet av barntillsyn
skall kunna tillgodoses genom samhällets försorg.
Mot bakgrunden härav har beredningen företagit en förberedande undersökning
av den nuvarande kommunalt organiserade familjedaghemsverksamheten
och i anslutning därtill övervägt åtgärder för att åstadkomma
större stabilitet och en höjd standard i fråga om familjedaghemmen. Resultatet
härav redovisas i det följande.
5.1. Genomgång av den kommunalt organiserade familjedaghemsTerksamheten i fyra städer
Från barnavårdsnämnderna i Göteborg, Linköping och Hälsingborg samt
från familjenämnden i Borås har vissa uppgifter inhämtats beträffande
respektive orters familjedaghemsverksamhet. Kommunerna tillfrågades om
familjedaghemmens bostadsstandard och årsinkomst, antalet egna barn i
förskole- respektive skolåldern samt uppgifter om dagbarnsvårdarnas åldersfördelning.
Vidare efterfrågades vilken omsättning av familjedaghemmen
som förekommit under de första tre kvartalen 1965 och om möjligheter till
nyrekrytering.
Barnavårdsnämnden i Göteborg
I oktober månad var 555 dagbarn placerade i 489 av barnavårdsnämnden
godkända familjedaghem. Vid samma tidpunkt fanns det en ko om ca 200
barn, för vilka plats inte kunnat anskaffas. På grund av att det råder stor
omsättning av platser och eftersom det visat sig svårt att hålla en jämn nyrekrytering
av hem, har barnavårdsnämnden varit inne på tanken att begränsa
antalet platser för att på så sätt söka hålla en bättre kontinuitet.
Verksamheten är uppdelad på fyra distrikt. Sju befattningshavare, varav
tre med heltidstjänst och fyra med halvtidstjänst, sköter inspektions- och
administrationsuppgifterna. Befattningarna uppehålls av socionomer och
förskollärare. Följande uppgifter föreligger från ett urval av 200 familjedaghem
i Göteborg:
Kungl. Maj. ts proposition nr 54 dr 1966 |
59 |
||
Bostadens storlek: |
Årsinkomster: |
||
40 |
Under 5 000: —...................... |
11 |
|
93 |
5 000: ——10 000: —................ |
13 |
|
52 |
10 000:--15 000: —................ |
33 |
|
9 |
15 000:--20 000: —................ |
67 |
|
6 |
20 000:--25 000: —................ |
35 |
|
över 25 000: —....................... |
27 |
||
Inkomstuppgift saknas................ |
14 |
||
200 |
|||
Bostadstyp: |
Dagbarnsvårdarnas medelålder: 36,5 år. |
||
Modern lägenhet................... |
. . 124 |
Antalet egna barn: |
|
Halvmodern....................... |
43 |
Förskolebarn........................ |
135 |
Omodern.......................... |
33 |
Skolbarn (7—16 år).................. |
199 |
200 |
334 |
||
Borås stads familjenämnd |
305 barn var placerade i 227 familjedaghem i oktober 1965. 450 barn står
i ko till de ca 480 redan upptagna daghemsplatserna och den övervägande
delen av föräldrarna efterfrågar daghemsplatser före plats i familjedaghem.
Omsättningen av familjedaghem är mycket stor. 115 av de 227 familjedaghemmen
hade tagit emot barn före 1965, 54 hem hade börjat med dagbarn
våren 1965 och 58 hem hade tillkommit under hösten 1965.
Antalet hem som slutat verksamheten under tiden januari—oktober 1965
var 142. Av dessa hade 14 hem haft dagbarn mer än 4 år, 22 hade haft dagbarn
i 2—3 år, 35 i 6 mån.—1 år, 19 i 4—6 män., 32 i 2—4 mån. och 20 hem
hade haft dagbarn under kortare tid än 2 månader.
Hälften av familjedaghemmen i Borås har således utbytts under 1965 och
av de under de tre första kvartalen nytillkomna hemmen har ca 100 hem
redan upphört med dagbarnsverksamheten.
Familjenämnden förfogar över ett 35-tal verkligt stabila hem, där nyplaceringar
kan göras så snart något barn slutar. Det finns också en typ av
familjedaghem, som omhändertar barn till vilka man står i ett speciellt
förhållande (barnbarn, släktbarn eller bekantas barn) och i vilka man ej
har möjlighet att kunna placera andra barn.
Att familjedaghemmen upphör efter ganska kort tid påverkas, enligt familjenämnden,
av dagbarnsvårdarnas benägenhet att själva söka få sina
barn placerade för att gå ut i förvärvsarbete, att dagbarnsvårdaren väntar
barn och således inte längre orkar med att ha dagbarn, att ersättningen
bedöms som alltför låg eller att det uppstår konflikter mellan dagvårdare—
föräldrar eller mellan dagbarn—dagvårdare.
Familj edaghemsverksamheten sköts av två befattningshavare, en familj edaghemsinspektris
och ett kanslibiträde.
Bostadens storlek:
1 rum och kök....................... 18
2 » * * 104
3 i • » 85
4 » * * 18
större än 4 rum och kök.............. 2
227
60
Kungl. Maj.ts proposition nr öi år 1966
Familjedaghemmens inkomstuppgifter har inte kunnat hållas aktuella
i familjenämndens registrering. För 82 av familjedaghemmen föreligger
dock för 1965 aktuella inkomstuppgifter vilka redovisas enligt följande:
Årsinkomster:
10 000:--15 000: —................ 18
15 000:--20 000: —................ 51
20 000:--30 000:—................ 11
över 30 000: —....................... 2
82
Dagbarnsvårdarnas ålder:
19—29 år........................... 49
30—39 »........................... 74
40—49 »........................... 47
50—59 *........................... 36
60—69 » ............ 21
227
Antal egna barn:
Förskolebarn........................ 128
Skolbarn (7—10 år).................. 73
201
Antalet skolbarn avser barn i åldrarna 7—10 år medan från övriga städer
har uppgivits antal skolbarn i åldrarna 7—16 år. Det får anses troligt att
dagbarnsvårdarna i Borås även har ett relativt stort antal barn i åldrarna
10—16 år.
Nio av dagbarnsvårdarna är helt barnlösa och av dessa omhänderhar endast
en mer än ett dagbarn.
Av de 227 dagbarnsvårdarna har 31 uppgivit tidigare yrke medan de övriga
uppgivit hemmafru. Bland dem som uppgivit yrke var en apotekstekniker,
en hörselvårdsassistent, två barnsköterskor, ett sjukvårdsbiträde, en
hemsyster och fyra kontorister medan de övriga hade uppgivit yrken inom
servicenäringarna eller inom den i orten dominerande sömnadsindustrin.
Barnavårdsnämnden i Linköping
239 barn var placerade i 210 familjedaghem i oktober 1965. Platsantalet
är klart otillräckligt och svårigheter att kunna rekrytera nya hem föreligger.
Familj edaghemsverksamheten är uppdelad på två befattningshavare, vilka
också har hand om dag- och fritidshemmen, sommarbarns- och koloniverksamhet
samt vissa barnavårdsärenden. På grund av arbetsuppgifternas
omfattning föreligger svårigheter att fullgöra inspektionen av familjedaghemmen
på ett tillfredsställande sätt. Avgången av hem är relativt stor, men
någon närmare precisering av antalet avgångna och nytillkomna hem har
inte lämnats. Erfarenhetsmässigt anförs dock, att hem med yngre dagbarnvårdare
är mindre stabila än hem med vårdare i litet högre ålder.
Från ett urval av 53 familjedaghem i Linköping föreligger följande uppgifter,
vilka enligt barnavårdsnämnden bör ge en rättvis bild av familjedaghemmens
struktur.
Knntjl. Maj:ts proposition nr 5A år 1966
61
Höstadens storlek:
1 rum och kök....................... 2
2 * * * ....................... 19
3 » » » ....................... 22
4 7
större än 4 rum och kök.............. 3
53
Beräknad medelinkomst per år: 18 000: —
Dagbarnsvårdarnas ålder:
20—30 år........................... 11
31—40 *........................... 25
41—50 *........................... 13
51—60 ............................ 4
53
Antal egna barn:
Förskolebarn........................ 28
Skolbarn (7—16 år).................. 61
89
Två av förskolebarnen och ett av skolbarnen är fosterbarn. I fyra fall är
dagbarnsvårdaren mormor till dagbarnet. Två av dagbarnsvårdarna är ensamstående
(änkor) och en vårdare är barnlös.
Barnavårdsnämnden i Hälsingborg
525 dagbarn var placerade i 429 familjedaghem. På grund av att den
månatliga statistiken ligger efter har inga statistiska uppgifter om omsättningen
av familjedaghemmen lämnats. Ca 100 familjedaghem avgick inför
semestrarna, men rekryteringsförhållandena är relativt goda och ungefär
samma antal har anskaffats under de första höstmånaderna. I oktober hade
man ett överskott på 131 familjedaghem, där ännu inga barn hade placerats.
Det fanns således ingen ko till familjedaghemsplatserna, medan ca 20—30
barn väntar på plats i daghem. De befintliga daghemsplatserna uppgår
till 86.
Två tjänster är avdelade för familjedaghemsverksamheten. Inspektionen
och vissa andra arbetsuppgifter sköts av en förste assistent, medan en kontorist
förutom löpande kontorsgöromål också sköter en del av återbesättningen.
Det föreligger inga statistiska uppgifter beträffande familjedaghemmens
bostadsförhållanden. Däremot har nämnden uppgivit, att man ställer relativt
höga krav och att man inte gärna godkänner hem med lägenheter, som
understiger 2 rum och kök som lämpliga familjedaghem. Endast i de fall
mödrarna själva skaffat familjedaghem åt sina barn har hem med 1 rum
och kök kunnat godkännas. Nämnden anser dock dessa anordningar som
mindre önskvärda.
Inkomstuppgifter från de 131 familjedaghem, som nytillkommit under
tiden 1/8—22/10 1965, visar en medelinkomst på 18 779 kronor per år.
Nämnden ifrågasätter, om uppgiften kan anses representativ för hela gruppen
familjedaghem och anser att alltför säkra slutsatser inte bör göras på
grundval av det ringa material som undersökts.
62
Kungl. Maj.ts proposition nr oi år 1966
Tåb. 7. Dagbarnsvårdarnas ålder och antal egna barn i förskole- och skolåldern i familjedaghem
där barn var placerade under oktober 1965
Hem |
Familj edagbarns-vårdarnas ålder |
Egna barn |
||
antal |
% |
förskolebarn |
skolbarn |
|
28 |
6,5 |
20—25 |
9 |
3 |
40 |
9,3 |
26—30 |
10 |
7 |
68 |
15,9 |
31—35 |
9 |
17 |
78 |
18,2 |
36—40 |
9 |
14 |
67 |
15,6 |
41—45 |
3 |
9 |
81 |
18,9 |
46—50 |
— |
10 |
39 |
9,1 |
51—55 |
— |
4 |
18 |
4,2 |
56—60 |
— |
2 |
10 |
2,3 |
61—65 |
— |
|
429 |
100,0 |
40 |
66 |
. ''• i!*’:t *; s-7 tf''.» o >5» . I• - j: i •». ; i!i»v
Tab. 8. Åldersfördelning och antalet egna barn för under tiden 1/8—22/10 1965 nytillkomna
familjedaghem
Hem |
Familj edagbams-vårdarnas ålder |
Egna barn |
||
antal |
J-M-5 ‘i!‘ *''« % |
förskolebarn |
skolbarn |
|
20 |
15,3 |
M : i, M tf- f: '' fV 20—25 |
. 4 |
_ |
18 |
13,7 |
26—30 |
9 |
5 |
14 |
10,7 |
31—35 |
''■> '' - 7 '' |
5 |
19 |
14,5 |
36—40. , |
7 |
9 |
11 |
8,4 |
41—45 |
2 |
8 |
15 |
11,5 |
46—50 ! 1 |
» A f. |
3 |
8 |
6,1 |
51—55 |
— |
— |
18 |
13,7 |
56—60 |
-‘ '' '' |
— |
8 |
6,1 |
61—65 |
— |
-‘ |
131 |
100,0 |
29 |
30 |
)
Den första sammanställningen visar att 281 (65 %) av dagbarnsvårdarna
är i åldern 20—45 år. Denna grupp hade 40 egna förskolebarn och 50 egna
skolbarn att sköta, vilket visar att endast vart tredje familjedaghem i åldersgruppen
20—45 år har egna barn under 16 år.
294 dagbarnsvårdare (68,6 %) i åldern 31—50 år har 21 förskole- och 50
skolbarn, vilket betyder att endast vart fjärde familjedaghem i denna åldersgrupp
har egna barn att sköta. 138 dagbarnsvårdare i åldern 46—60 år har
16 egna skolbarn.
Av den andra sammanställningen framgår att barnantalet är ringa även
i de anmälda hemmen. 97 kvinnor i åldern 20—50 år har 29 förskole- och 30
skolbarn eller sammanlagt 59 egna barn att sköta.
Uppgifterna visar att i Hälsingborg sker rekryteringen av familjedaghem
i mycket stor utsträckning bland familjer utan barn eller redan vuxna barn.
Kungl. Maj. ts proposition nr 54 dr 1966
63
5.2* Familjedaghemmen från arbetsmarknadssynpunkl
Det är för närvarande över 8 000 kvinnor, som genom de kommunalt organiserade
familjedaghemmens medverkan kan tillgodogöras arbetsmarknaden.
Som ett av skälen mot denna verksamhet brukar anföras, att den inte
ger något egentligt nettotillskott till arbetskraften, eftersom varje förvärvsarbetande
binder en vårdare, som istället skidle kunna gå ut på arbetsmarknaden.
Resonemanget är riktigt, om man utgår ifrån att dagbarnsvårdarna
själva är benägna att ta förvärvsarbete, att de bär en utbildning/yrkesvana,
som motsvarar den arbetskraftsefterfrågan som råder på orten och att de
inte har egna barn i förskole- eller skolåldern att sköta. Ett av skälen till
att kvinnor påtar sig uppgiften att tillse andras barn i stället för att arbeta
utanför hemmet i något yrke är förekomsten av egna barn i förskole- eller
skolåldern. De kvinnor med egna barn, som väljer att vårda dagbarn, kan
tänkas göra detta av två olika skäl: antingen föredrar de att stanna hemma
under den tid de egna barnen är små eller också är anledningen, att de
själva helst vill förvärvsarbeta men inte kan ordna tillsynen för sina egna
barn. Med utgångspunkt från denna situation kan båda kategorierna — av
ekonomiska eller andra skäl — önska mottaga dagbarn.
200 undersökta familjedaghem i Göteborg hade 135 egna förskolebarn
och 199 skolbarn eller sammanlagt 334 egna barn. Om man förutsätter, att
det finns ett dagbarn i varje hem (i en del hem har man mer än ett dagbarn)
finner man, att de 200 dagbarnsvårdarna i Göteborg har 534 barn att sköta.
Visserligen har skolbarn upp till 16 år inräknats, men även om man borträknar
barnen i de högsta åldrarna kominer man fram till att varje vårdare
har två barn i förskole- och den lägre skolåldern att vårda. I de 227 familjedaghemmen
i Borås har man 128 egna förskolebarn och 73 egna barn i den
lägre skolåldern (7—10 år) att vårda. Samtidigt tar man omhand 305 dagbarn.
Efterfrågan på kvinnlig arbetskraft är mycket stor i Borås, men efterfrågan
på tillgängliga daghemsplatser är också mycket stor. Skulle de 227
dagbarnsvårdarna ställa sig i daghemskö (fritidshem finns inte), skulle
platsunderskottet om ca 450 daghemsplatser öka med ytterligare 128. I de
53 familjedaghem i Linköping, som undersökningen omfattar, finns 28 egna
förskolebarn och 61 skolbarn i åldern 7—16 år. Av dessa är tre fosterbarn i
familjerna. Av de 53 dagbarnsvårdarna är en barnlös, medan de övriga har
egna barn. Ett stort antal av familjerna i Linköping är flerbarnsfamiljer.
Med egna barn under 16 år inräknade har 53 dagvårdare 142 barn att sköta.
Familjedaghemmen i Hälsingborg har en annan struktur. 429 dagbarnvårdare
har endast 106 egna barn att vårda. 40 är i förskoleåldern och 66
i skolåldern (7—16 år). 281 vårdare i åldern 20—45 år svarar ensamma
för 40 förskolebarn och 50 skolbarn. Endast vart tredje familjedaghem i
åldersgruppen 20—45 år har egna förskole- eller skolbarn att sköta. 148 av
dagbarnsvårdarna är i åldersgruppen 46—65 år. Uppgifterna visar att re
-
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
kryteringen av familjedaghemmen i Hälsingborg i mycket stor utsträckning
sker bland familjer utan egna barn och/eller bland familjer med redan vuxna
barn. Vilka faktorer som spelar in för dels den större benägenheten att ta
dagbarn än i övriga orter och dels för att åldersfördelningen och förekomsten
av egna barn är annorlunda än i de övriga städerna är svårt att klargöra.
Ersättningsfrågan kan inte spela in, eftersom det knappast råder några
skillnader i fråga om ersättningen orterna emellan. Däremot råder det
ganska stora skillnader beträffande utbudet av arbetstillfällen för kvinnor i
exempelvis Hälsingborg och Borås. Enligt 1960 års folkräkning var 41,6 %
av de gifta kvinnorna i Borås förvärvsarbetande, medan motsvarande siffra
för Hälsingborg var 31,6 %. Men eftersom både Göteborg och Linköping
hade en ännu lägre förvärvsgrad bland gifta kvinnor (26,5 respektive 26,0 %,
och deras familjedaghemsstruktur mer liknar den som råder i Borås än i
Hälsingborg, kan inte heller frågan om förvärvsgraden vara förklaringen till
den annorlunda familjedaghemsstrukturen i Hälsingborg. Det är förmodligen
andra faktorer som spelar in. Tänkbart är att förklaringen kan sökas
i förhållandet att familjedaghemsverksamheten i Hälsingborg är av äldre
datum än verksamheten i de övriga städerna, att den redan tidigt fick en
relativt stor omfattning och att därför ett relativt stort antal dagbarnvårdare,
som tagit emot dagbarn under en lång följd av år, fortsätter med detta,
även när deras egna barn vuxit upp och de själva uppnått högre ålder.
Tab. 9. Den kvinnliga förvärvsgraden i de fyra undersökta städerna, enligt folkräkningen
1960
Stad |
Förvärvsarbetande kvinnor |
Förvärvsarbetande kvinnor |
||
gifta kvinnor |
övriga kvinnor |
gifta kvinnor |
Övriga kvinnor |
|
26 101 |
35 699 |
26,5 |
32,8 |
|
6 777 |
7 917 |
41,6 |
40,8 |
|
4 164 |
5 283 |
26,0 |
30,2 |
|
Hälsingborg..................... |
5 937 |
7 418 |
31,6 |
34,2 |
Uppgifterna från Göteborg, Borås och Linköping beträffande dagbainsvårdarnas
ålder och förekomsten av egna barn bekräftar att den övervägande
delen av familjedaghemmen har egna barn i förskole- eller skolåldern att
sköta, som således binder mödrarna i hemmen oavsett om de tar hand om
dagbarn eller inte. Om dagbarnsvårdarna också vill gå ut på arbetsmarknaden,
kommer de att tära på redan knappa tillsynsresurser. De får själva
ställa sig i daghemskö. Det är möjligt, att en del av dagvårdarna på grund
av att de inte själva lyckats erhålla hjälp med barntillsynen har valt att ta
emot dagbarn för att på så sätt erhålla en om även blygsam arbetsförtjänst.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5A år 1966 65
Andra åter skulle inte välja att gå ut i förvärvsarbete, även om den egna
barntillsynen kunde ordnas.
Vissa mödrar är och kommer att vara ovilliga att lämna bort sina barn i
andras vård annat än i tvångslägen. Många mödrar föredrar att stanna liemma
medan barnen är små, men räknar med att kunna gå ut i förvärvslivet
efter några år när barnen vuxit upp. Det finns heller inget belägg för att
dagbarnvårdare med egna barn skulle vara villigare att gå ut i produktionen,
om familjedaghemsverksamheten slopades. Den anspråkslösa ersättningen,
som utgår för dagbarnsvård, kan inte utgöra ett konkurrenskraftigt
hinder för ett eventuellt inträde på arbetsmarknaden. Däremot
skulle otvivelaktigt en god tillgång på daghems- och fritidshemsplatser kunna
medverka till att en del av mödrarna själva kunde välja att stanna hemma
och ha dagbarn eller att gå ut i förvärvslivet och anlita tillsyn för de egna
barnen. Arbetsmarknadsmässigt bör gruppen av dagbarnvårdare kunna
bedömas på samma sätt som annan arbetskraft.
Det behövs barntillsyn, i dagens läge kan den inte tillgodoses genom fasta
institutioner. Det krävs stora investeringsresurser i kapital, material och
byggarbetskraft för att åstadkomma det antal platser som skulle behövas
för att tillgodose efterfrågan på daghemsplatser. I detta läge får det anses
vara ett arbetsmarknadsintresse att en del av barntillsynen tillgodoses genom
att kvinnor med egna barn att vårda eller som av andra orsaker väljer
att stanna hemma också påtar sig uppgiften att sköta andras barn.
5.3. Ersättning för vård i familjedaghem
Den ersättning, som dagbarnsmammorna eller dagbarnsvårdarna erhåller,
varierar avsevärt mellan olika kommuner. Det förekommer en spridning
mellan 6 och 12 kr. per barn och dag. I 12 av landets största städer varierar
avgiften, från 7 till 12 kr. per barn och dag. Enligt socialstyrelsen kommer
några städer, som har den lägre avgiften, att höja ersättningen till 10 kr., i
Stockholm har nyligen avgiften höjts från 10 till 12 kr. per dag för heldagsvård
av förskolebarn. Borås har beslutat om en höjning från 7 till 11 kr. för
heldagsvård av sina förskolebarn, Göteborg och Hälsingborg om höjning
från 8 till 10 kr. Den vanligaste avgiften för heldagsvård skulle således i
de största städerna vara eller bli 10 kr., medan det är troligt att den genomsnittliga
avgiften i samtliga kommuner understiger detta belopp.
Eftersom ersättningen till dagbarnsvårdaren inkluderar ett lagat mål mat
per dag samt mellanmål är den direkta ersättningen för vård och tillsyn
blygsam. Om man antar att medelersättningen är 10 kr. och beräknar matkostnaden
till 3 kr. skulle den direkta ersättningen för vård för närvarande
utgå med 7 kr. per dag. Visserligen kan det invändas att dagbarnsvårdaren
i de flesta fall sköter ett eller ett par egna barn jämsides och att ordinarie
hemsysslor kan utföras under vårdtiden och att man slipper lämna sin bo5
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 5i
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
stad för att gå ut på arbetsmarknaden. Det kan ändå konstateras, att ersättningen
för familj edaghemsvård är låg och knappast motsvarar den krävande
arbetsinsatsen, när ett barn blir ordentligt och kärleksfullt omhändertaget
på heltid. Kostnaden per barn och dag för löner och pensionsavgifter
för barn på daghem uppgick 1964 till ca 20 kr.
Utan tvivel är ersättningsfrågan av vital betydelse för den fortsatta utvecklingen
av familj edaghemsverksamheten. Benägenheten att ta om hand
barn för familjevård kommer självfallet att öka, om det ekonomiska utfallet
för arbetsinsatsen väsentligt skulle förbättras. Undersökningen av familjedaghemmens
inkomster i de fyra städerna visar att 15 000—20 000 kr. är
den vanligaste årsinkomsten i familjedaghemmen i dessa städer. Även om
undersökningsmaterialet är begränsat, bör det ge en relativt god bild av
i vilka inkomstlägen familjedaghemmen befinner sig. Inkomsterna är så
låga, att man kan förmoda att förekomsten av dagbarn oftast hänger samman
med intresset att skaffa extra inkomster. I dessa inkomstlägen kan en
relativt liten extra ersättning, som de hemmavarande kvinnorna kan skaffa
sig, vara av betydelse för familjeekonomin. Att extrainkomsten är skattefri
kan också medverka till, att man inte jämför den med andra arbetslöner
utan accepterar en så exceptionellt låg lönesättning. Man kanske inte heller
beräknar hur pass stora tilläggskostnader, som ytterligare någon person i
maten kan förorsaka.
Kommunerna har att svara för ersättningen till familjedaghemmen och
har också att bestämma om ersättningens storlek. Det har otvivelaktigt funnits
en önskan från kommunernas sida att kraftigt utbygga familj edaghemsverksamheten,
inte minst av den anledningen att familjedaghemmen ställt
sig billigare än daghemsvården. Tillgången på hem har också under uppbyggnadstiden
varit förhållandevis god, varför ersättningen ej behövt höjas.
Visserligen har det skett smärre justeringar uppåt, men storleken av medelersättningen
(eller 10 kr.) visar dock att några större höjningar inte har
skett. Om man i en situation med ökad konkurrens om den kvinnliga arbetskraften
skall kunna repliera på familjedaghem i måhända större utsträckning
än f. n. måste man räkna med en höjning av ersättningarna.
5.4. Fortsatt utbyggnad åt den kommunalt organiserade familjedaghemsverksamheten
De undersökningar, som verkställts under de senaste åren, bl. a. familjeberedningens
attitydundersökning, visar att det råder stor efterfrågan på
barntillsyn och främst på platser i fasta institutioner. De flesta föräldrar
väljer att placera barnen i daghem, om möjlighet föreligger. Endast i andra
hand eller som en tillfällig lösning väljer man familjedaghemsvård. Starka
skäl talar för att daghemmen även i fortsättningen bör prioriteras och att
kraftiga insatser måste ske för att öka utbyggnadstakten väsentligt.
Den starka efterfrågan på barntillsyn måste emellertid leda till att även
()7
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1906
andra vägar prövas än institutionsvägen och att tillgängliga resurser tillvaratages
på bästa sätt. Den kommunalt organiserade familjedaghemsverksamheten
har redan stor omfattning och utgör en tredjedel av den samhälleligt
organiserade barntillsynen. Även om vissa invändningar kan göras beträffandet
verksamheten, kan det i dagens läge knappast vara realistiskt att
inte söka tillvarataga och vidareutveckla de tillsynsmöjligheter den erbjuder.
En förutsättning för att verksamheten skall kunna accepteras som en
god ersättning för daghemmen är dock att den blir föremål för en kvalitativ
upprustning. I första hand bör ett noggrant urval ske, så att endast de hem
som erbjuder möjligheter till god vård och tillsyn godtages som familjedaghem.
Bostadsstandarden spelar en stor roll i detta sammanhang.
För närvarande tycks inga preciserade krav ställas beträffande bostadens
beskaffenhet och lägenhetsyta. Från Stockholm har genom underhandskontakter
bekräftats, att familjer med ett enda rum eller med lägenheter om
ett rum och kök kan godkännas som familjedaghem. Det förekommer även,
att man placerar spädbarn i familjedaghem, där man bor så trångt. I Göteborg
godkänns familjedaghem med ett rum och kök, om friytan bedöms som
tillräcklig (dvs. lägenheten får inte vara övermöblerad) och om möjligheter
till utelek finns på nära håll. I så fall kan barn från tvåårsåldern placeras i
sådana hem. När det gäller spädbarn »ser man helst», att det finns ett avskilt
rum där de kan sova ostörda. Av de 200 familjedaghem i Göteborg, som
undersökningen omfattar, hade 40 familjer en bostad om 1 rum och kök. I
Hälsingborg, Linköping och Borås har man i allmänhet något högre krav
beträffande familjedaghemmens bostadsstandard. Men även i dessa städer
kan i vissa fall familjer, som bebor enrumslägenheter, få ta hand om dagbarn.
Från Hälsingborg har det uppgivits, att endast i de fall, när mödrarna
själva skaffat familjedaghem åt sina barn, har hem med 1 rum och kök
kunnat godkännas. Man anser dock att dessa anordningar är mindre önskvärda.
Av samtliga familjedaghem i Borås, eller 227, var det endast 18, som
hade enrumslägenheter, och av 53 undersökta familjedaghem i Linköping
fanns bara två med 1 rum och kök.
När det gäller daghemmen ställs vissa minimikrav på lokalerna. De skall
ligga i marknivå, ha tillfredsställande belysning, vara försedda med erforderlig
sanitär utrustning samt vara ändamålsenligt disponerade. Beträffande
utrymmesstandarden ställs rätt höga krav, och det framhålls att barnens
behov av aktivitet och rörelsefrihet bör bli väl tillgodosett. Det är naturligtvis
av stor vikt, att det ställs vissa minimikrav beträffande bostadsytan och
övrig bostadsstandard även när det gäller familjedaghemmen. Det bör ankomma
på kommunerna att genom sin inspektionsverksamhet söka höja
standarden på familjedaghemmen till åtminstone 2 rum och kök och se till
att boendestandarden f. ö. är fullt godtagbar.
Dagbarnsvårdarnas möjligheter och förutsättningar att fullgöra den
grannlaga uppgiften att ha hand om främmande barn bör mycket noga prö
-
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
vas i varje enskilt fall. De bör i inycket större utsträckning än vad soin nu
är fallet biträdas med handledning beträffande pedagogiska och psykologiska
spörsmål i samband med vårdaruppgiften. När det gäller daghemmen
anses det självklart, att den ansvariga personalen skall ha en särskild pedagogisk
utbildning. I Socialstyrelsens anvisningar anförs att »i daghemmet
är barnen hänvisade till personalens omvårdnad, ofta under en följd av år
och under en för dem mycket betydelsefull utvecklingsperiod. Härigenom
ökas daghemspersonalens ansvar för barnen och därmed även dess behov
av utbildning.» Man påpekar också hur viktigt det är »att all personal medverkar
till en glad och vänlig anda i institutionen och att barnen bör få möta
värme och förståelse från alla de vuxnas sida. Det är av stor vikt att personalen
har god hälsa, även i mentalt hänseende, och förmåga till samarbete.
Den bör dessutom ha ett allmänt intresse för barn i alla åldrar och särskilt
tycka om småbarn.» Utan tvivel kan de krav och önskemål, som ställs beträffande
daghemspersonal, också ställas på de dagbarnvårdare, som har
hand om andras barn i sina egna hem. Eftersom kommunerna inte gärna
vill ge avkall på, att utbildad och kompetent personal skall handha heldagsvården
på barnstugorna, bör de inte heller ge avkall på att urvalet av familjedaghem
sker med största noggrannhet och att vissa krav ställs på de personer
som skall omhänderha barnets fostran och vård. Att uppställa fasta
normer för hur rekryteringen av familjedaghem skall ske är naturligtvis
inte möjligt. Man kan uppställa vissa krav beträffande bostadsstandard,
hygien, hälsotillstånd, högsta antal barn, egna inräknade, som får vårdas i
samma hem osv. Däremot är det betydligt svårare att fastställa vilka egenskaper
de personer skall ha som anses lämpliga för uppgiften att vara dagbarnvårdare.
Uppgifterna från de fyra städerna visar, att dagbarnsvårdarna återfinns
i samtliga åldrar mellan 19 och 69 år. Från Göteborg föreligger endast uppgift
om medelåldern (36,5 år), medan de övriga städerna lämnat mer detaljerade
uppgifter. Av de 227 dagbarnsvårdarna i Borås var 113 under 40
år, men inte mindre än 21 var i åldern 60—69 år. Av 53 dagbarnsvårdare
i Linköping var 36 i åldern 20—40 år och i högsta åldersgruppen i Linköping,
51—60 år, återfanns endast 4 dagbarnsvårdare. I Hälsingborg var 215
(50 %) av dagbarnsvårdarna i de använda hemmen över 41 år och av dem
var 28 i åldern 56—65 år. De flesta dagbarnsvårdarna i Linköping och Borås
återfinns i åldersgruppen 31—40 år, medan grupperna 31—40 år och 41—50
år väger jämnt i Hälsingborg. Även om undersökningen omfattar ett mindre
material, bör man kunna utgå ifrån att majoriteten av dagbarnsvårdarna
befinner sig i åldrarna 30—45 år. Det är naturligtvis önskvärt, att rekryteringen
av familjedaghem i ännu större utsträckning än vad som nu tycks
vara fallet vänder sig till, om inte de allra yngsta, så dock till yngre vårdare.
Det är av utomordentligt värde att egna små barn finns i familjerna, dels
för gemensamma lekar och möjlighet till social gemenskap, men också för
69
Kungl. Maj:Is proposition nr 5b år 1066
att dagbarnen inte i alltför hög grad skall komma att stå i känslomässigt
beroende till dagbarnsvårdarna. 1 de fall när dagbarnvårdare är helt barnlösa
eller har egna vuxna barn bör de helst ha två dagbarn att sköta. Å andra
sidan bör man, liksom nu sker i de flesta orter, eftersträva all antalet dagbarn
anpassas till förekomsten av egna barn i förskole- och skolåldern. Det
bör också vara möjligt att intressera dagbarnvårdare i lägre ålder (20—35
år) för att genomgå viss utbildning och på så sätt skapa ökade möjligheter
att få ett gott urval av dagbarnvårdare. Dagbarnvårdare, främst i de
yngre åldersgrupperna, bör vara mottagliga för handledning och kan förväntas
vara benägna att ställa sig till förfogande för utbildningsverksamhet
i samband med att nya barn anvisas dem. Det utesluter givetvis inte att
också vårdare i högre åldrar bör komma i fråga för utbildning, om de själva
är villiga att ställa sig till förfogande. Försöken på sina håll med särskilda
kurser anordnade i samverkan mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och
kommunen bör som närmare behandlas i det följande sålunda fullföljas.
Inspektionssidan får ses som ett viktigt led i familjedaghemsverksamlieten,
och det är nödvändigt, att det sker en kvantitativ förstärkning, om
familjedaghemsverksamlieten skall utvecklas med samhällets stöd. Genom
uppgifter från de fyra städerna och genom underhandskontakter med ett
antal andra kommuner har framkommit, att inspektionssidan ofta är underbemannad
och att möjligheter ofta saknas att tillfredsställande följa
verksamheten. Inspektriserna svarar ofta för rekrytering av nya familjedaghem,
för fortlöpande tillsyn, handledning och råd, vilket inte sällan blir
en för stor arbetsbörda med följd att en del uppgifter blir eftersatta. Enligt
de tillfrågade städerna skulle inspektionsverksamheten behöva förstärkas.
Från barnavårdsnämndernas sida råder en samstämd uppfattning om att
det krävs minst en heltidsanställd inspektris per 100 familjedaghemsplatser,
om inspektionen skall kunna skötas på ett tillfredsställande sätt. Inspcktrisen
bör då också ha biträde med administrations- och kontorsarbete.
Det bör dessutom av socialstyrelsen utfärdas anvisningar om hur en fortlöpande
tillsyn och kontroll av hemmen skall ske, och det bör därvid åvila
kommunerna att tillse att tillräckligt antal tjänster inrättas och att inspektionsverksamheten
fungerar på ett tillfredsställande sätt. Mycket noggranna
föreskrifter gäller redan för daghemmens vidkommande i avseende på
hälsovården för barnen. Liknande föreskrifter bör gälla för familjedaghemmen.
Enligt nu rådande praxis skall barnen ha genomgått läkarundersökning,
innan de placeras i familjedaghem. Däremot krävs det inte, att dagbarnsvårdaren
och dennes eventuella egna barn skall skaffa läkarintyg, innan
familjedaghemmet godkänns. Det brukar emellertid krävas ett dispensärintyg.
Uppgifter om dagfamiljernas hälsotillstånd bör dock föreligga, innan
hemmen godkänns, och en fortlöpande hälsokontroll bör upprätthållas. 6
6 — Bihong till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 5b
70
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1966
5.5. Samarbete mellan barnstugor och familjedaghem
Det samarbete, som socialstyrelsen förutsätter skall ske mellan daghem
och familjedaghem, praktiseras föga. För dagbarnens och dagbarnsvårdarnas
vidkommande skulle det emellertid vara av stort värde, om ett bättre
samarbete kom till stånd. Familjedagbarnen går miste om de pedagogiska
fördelar som ligger i barnstugevården genom den utbildade personal den
förfogar över. Utrustningsstandarden är där ofta mycket hög och lek- och
sysselsättningsmaterielen rikhaltig, medan dagbarnsvårdaren ofta saknar
möjlighet att sysselsätta och pedagogiskt leda barnen på det sätt som sker
i lekskolor, dag- och fritidshem. Genom den tidigare förordade utbildningen
och genom auskultation på barnstugan bör dagbarnsvårdarna få kännedom
om lek- och sysselsättningsmaterial och få värdefulla råd om barnens fostran.
Det uppstår givetvis en del organisatoriska problem. En kontinuerlig
kontakt mellan barnstugor och familjedaghem skulle också vara av värde,
och en sådan bör även, trots de organisatoriska problem, som kan uppstå,
prövas som en försöksverksamhet. Möten för dagbarnvårdare bör dessutom
kunna organiseras på samma sätt som de regelbundet återkommande föräldramötena
för daghems- och lekskoleföräldrar. Institutionernas personal
(förskollärare och barnsköterskor) bör medverka eller leda verksamheten.
De barn i familjedaghemmen, som uppnått fem- eller sexårsåldern, bör i
största möjliga utsträckning erbjudas lekskoleplats. Dels för att få möjligheter
till gruppsamvaro och pedagogisk ledning, dels för att avkorta familjedaghemsvården
och på så sätt göra uppgiften mer attraktiv för dagbarnsvårdarna.
Med daghemmet som centrum bör familjedaghemmet kunna bli en placeringsmöjlighet
inte bara för infektionskänsliga barn, blyga barn som har
svårt med stoj ig gruppsamvaro hela dagarna och barn till föräldrar, vilkas
arbetstider inte klaffar med daghemmens öppethållande, utan även för
barn som bor så långt från daghemmet, att ett närbeläget familjedaghem
är mera praktiskt och för barn som står i daghemskö utan chans att i nuvarande
läge få plats på daghem.
För yrkesgrupper med sådan arbetstidsförläggning att barntillsynen inte
kan lösas genom daghemsplacering, kan familjedaghemmen erbjuda en
lösning. De kan således tjänstgöra som kvälls- eller natthem i speciella fall
av obekväma arbetstider för föräldrarna.
Kort sagt — familjedaghemmet bör kunna bli ett erkänt betydelsefullt
komplement till daghemsinstitutionerna och en vårdform, som kommunen
använder inte bara som en möjlighet att avlasta institutionerna i ett beträngt
läge eller när barnets konstitution och familjens situation så kräver
utan även som en testmöjlighet, innan institutionerna har kommit till —
detta för att få en föreställning om det förefintliga, kanske mestadels latenta
behovet. Efter en sondering av barnavårdsnämnden eller av annan
Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1!)<>6
71
huvudman offererade familjedaghem bör kommunen ha vunnit erfarenhet
av huruvida det finns eller ej ett stadigt behov av barntillsyn med samhällets
medverkan och kommunen kan — om detta konstateras genom efterfrågan
på familj edaghemsplatser — sätta igång ett daghemsbygge.
Genom överenskommelser mellan föräldrar, dagbarnsvårdare och ansvarigt
kommunalt organ, bör familjedaghemsvården kunna anpassas till
skilda tillsynsbehov och kunna erbjuda valmöjligheter beträffande arbetstidens
förläggning även för presumtiva dagbarnsvårdare.
5.6. Kurser för dagbarnsvårdare
Kurser för utbildning av hem- och barnsamariter bedrivs inom det ordinarie
yrkesskoleväsendet i samarbete med kommuner och länsarbetsnämnder.
Undervisningen sker enligt fastställda läroplaner. Kurserna kan ordnas
som heltids- eller deltidskurser och ingår numera i många yrkesskolors
utbildningsprogram. Enligt bestämmelser angående yrkesutbildningsverksamheten
för arbetslösa, hemmafruar m. fl. utgår vissa förmåner vid utbildningen.
Utbildningsverksamheten är av stort värde för rekryteringen av
kvalificerade medhjälpare i den öppna åldringsvården och för tillsynen av
sjuka eller handikappade barn. Eftersom det främst är hemmafruar, som
söker denna utbildning, kan man också säga att den utgör en möjlighet att
aktivera och återinpassa kvinnor på arbetsmarknaden. För att åstadkomma
ett allmänt höjande av familjedaghemsvårdens status och kunna nå ett
säkrare urval av goda hem skulle någon form av dagbarnsvårdarutbildning
behövas. I skilda sammanhang har önskvärdheten av en sådan utbildningsverksamhet
framhållits men den har knappast praktiserats. Eftersom frågan
om rekrytering av familjedaghem och utbildning av dagbarnsvårdare i
hög grad är en arbetsmarknadsfråga, bör det uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen
att i samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen framlägga
förslag till kursverksamhet och läroplaner. De kursplaner, som används vid
utbildningen av barnsamariter och som f. n. omfattar 168 lektioner, bör i
sina huvuddrag kunna ligga till grund för denna utbildning. Det kan anses
betydelsefullt att dagbarnsvårdarutbildningen ansluter så mycket som möjligt
till samaritutbildningen, eftersom man kan påräkna att dagvårdare, när
de egna barnen vuxit upp, kan ha intresse av att gå över till hemhjälpsverksamhet
i andras hem. Utbildningen skulle då inte bara komma samhället
tillgodo under en relativt kort tidsperiod, utan kan i framtiden tillgodogöras
andra bristområden. De förmåner, som utgår till deltagare i samaritutbildning,
generella och behovsprövade, bör i princip också kunna utgå till
deltagare i dagbarnsvårdarkurser.
Det torde knappast vara möjligt att ålägga de redan fungerande vårdarna
att genomgå utbildning. Växlingen av familjedaghem är dock så pass stor
(en femtedel av familjedaghemmen i Hälsingborg och hälften av familjedag
-
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år i966
hemmen i Borås har bortfallit och nyrekryterats under 1965) att det inom
loppet av några år skulle vara möjligt att förfoga över ett relativt stort antal
dagbarnvårdare som genomgått utbildning och således knutits fastare
till verksamheten. En möjlighet att öka utbildningsverksamheten bland de
redan verksamma dagbarnvårdare är att de erbjuds en högre ersättning
efter genomgången kurs.
5.7. Sammanfattande synpunkter beträffande familjedaghemmens standard
Familj eberedningen vill sammanfatta sina överväganden beträffande familjedaghemmen
i följande synpunkter.
Det totala behovet av tillsynsplatser för barn till förvärvsarbetande är
mycket stöld. Barntillsynssituationen kännetecknas dels av eftersläpningen
på daghemssidan, dels av en förväntad ökning av antalet förvärvsarbetande
mödrar och dels av ett ökat barnantal genom högre födelsetal. För närvarande
skulle det behövas ca 20 000 nya platser för att tillgodose behovet. Även
om man räknar med en mycket snabb utbyggnad av daghem, kan det beräknas
att en betydande platsbrist kommer att kvarstå under de närmaste
åren. Ur arbetsmarknadssynpunkt är det väsentligt att daghemsutbyggnaden
sker så snabbt som möjligt och att tillräckliga resurser avsätts för detta
ändamål. Det är också angeläget att vidtaga andra åtgärder för att skapa
ökade möjligheter att klara barntillsynen för förvärvsarbetande föräldrar.
Redan nu sker en tredjedel av barntillsynen genom av samhället organiserade
familjedaghem. Man måste uppskatta denna form av barntillsyn, som
inte kräver investeringar i lokaler — nybyggda eller för ändamålet förhyrda
sådana — och som således inte tär på redan knappa resurser. Även om vissa
invändningar kan göras beträffande familjedaghemsverksamheten, bl. a.
dess brist på kontinuitet, kan det i dagens läge knappast vara realistiskt att
inte söka tillvarataga och vidareutveckla de tillsynsmöjligheter den erbjuder.
En förutsättning för att verksamheten skall kunna accepteras som en
god ersättning för daghemmen är att den blir föremål för en kvalitativ upprustning
så att verksamheten kan fungera på ett för de omhändertagna barnen
fullt tillfredsställande sätt. Målsättningen bör vara att endast fullt godtagbara
hem skall komma ifråga när det gäller att ta hand om dagbarn.
Bostadsstandarden spelar eu stor roll i detta sammanhang och man bör
kunna sträva efter att familjedaghemmen har bostäder, som helst inte är
mindre än två rum och kök. Hälsotillståndet i familjerna bör styrkas genom
hälsointyg och fortlöpande hälsokontroll ske av dagbarnen. Kommunerna
bör sträva efter att ge dagbarnsvårdarna möjligheter till utbildning och bör
därför i samarbete med länsarbetsnämnderna anordna kurser för dagbarnvårdare
samt söka stimulera nytillkommande och redan verksamma dagbarnvårdare
att genomgå utbildning. Kommunerna bör etablera ett fastare
samarbete mellan barnstugor och familjedaghem än vad som nu tycks vara
73
Kungl. Maj:ts proposition nr ö''i dr 1966
fallet. De bör fortlöpande anordna möten för dagbarnvårdare i barnstugelokaler
och under medverkan av barnstugornas personal. Kommuner, som
inte bedriver barnstugeverksamhet, bör kunna engagera förskollärare från
annan ort till möten med dagbarnvårdare. Vissa förbrukningsmaterial,
som förekommer i barnstugornas verksamhet, bör också ingå i familjedaghemmens
utrustning och bör kunna utlämnas till familjedaghemmen i form
av »lekpaket». Möjligheten att bereda dagbarnsvårdarna avlösning genom
hjälp av barnsamariter eller hemvårdarinnor bör undersökas inte bara vid
sjukdomsfall o. d. utan också för att inte dagbarnsvårdarnas intresse för
uppgiften skall hämmas genom en alltför stor bundenhet. Komplementen i
form av lekskoleplatser och avlösningshjälp får ses som led i strävan att
höja familjedaghemsvårdens standard för barnens vidkommande men också
som ett led i strävandena att underlätta rekryteringen av nya familjedaghem.
Det kan anses troligt, att familjedaghemsvården blir mer attraktiv
både för vårdare och föräldrar, om den får en ökad kontinuitet och genom
andra åtgärder i högre grad än nu kommer att likna vården i daghem.
Om tillgången på familj edaghemsplatser skall kunna öka, är det ofrånkomligt,
att det sker en uppräkning av kommunernas ersättningar till familjedaghemmen.
Utan att ersättningsfrågan regleras torde det inte vara
möjligt att skapa förutsättningar för en ytterligare utbyggnad av verksamheten
och bibehålla urvalsprincipen eller skärpa kraven på familjedaghemmens
standard.
5.8. Ersättningsprinciper
Kommunernas kostnader för daghemmen är trots statsbidragen betydligt
högre än deras kostnader för familjedaghem:.verksamhet. Medan som
nämnts kommunernas daghemskostnader per barn och dag kan beräknas till
20 kr., torde vården i familjedaghem kosta kommunen i genomsnitt 5: 50
kr. per barn och dag för heldagsvård. Familjedaghemmen fordrar — i
motsats till daghemmen — inte heller några investeringar. Detta kan ha
medverkat till att familjedaghemsverksamheten på åtskilliga orter utvecklats
snabbare än de institutionella formerna. Frågan om statsbidrag till
familjedaghemsverksamheten har diskuterats vid åtskilliga tillfällen under
senare år. Bl. a. har i ett antal riksdagsmotioner upptagits frågan om statsbidrag
till kommunernas familjedaghemsverksamhet. Familjeberedningen
behandlade frågan helt i förbigående i sin utredning 196,3 om ökat stöd till
barnstugor och i det förslag, som låg till grund för proposition till riksdagen,
anfördes följande: »Vid en höjning av det statliga stödet till daghem och fritidshem
uppkommer frågan om någon form av statsbidrag bör införas även
till den organiserade familjedaghemsverksamheten. Det får anses önskvärt,
att institutionsvårdens utbyggnad inte sker på bekostnad av familjedaghemsverksamheten.
En sådan utveckling förefaller emellertid osannolik eftersom
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 dr 1966
huvudmännens nettokostnader för daghem även efter den föreslagna höjningen
torde vara påtagligt större än deras kostnader för familjedaghem.
Det synes därför inte påkallat att införa statsbidrag till familj edaghemsverksamheten.
» Senare (1964) har en riksdagsskrivelse med begäran om
närmare utredning av hela det frågekomplex, som barntillsynen innebär —
familjedaghemmen inbegripna —, överlämnats till familjeberedningen för
beaktande. Detta gav beredningen anledning att inleda den förberedande
undersökning som har redovisats i det föregående. Därvid har beredningen
kunnat konstatera, att det fr. o. in. 1963 ökade daghemsstödet inte minskat
takten i jämväl familjedaghemsverksamhetens utbyggnad. De båda verksamheterna
har visat sig kunna växa parallellt. I varje fall finns inget som
tyder på att en utbyggnad av barnstugeverksamheten påverkat familjedaghemsverksamheten
oförmånligt. Frågan återstår om detta gäller även vice
versa gentemot barnstugorna.
I riksdagsmotionerna bär som ett skäl till att även familj edaghemsverksamheten
borde bli statsbidragsberättigad anförts att främst mindre kommuner,
vilka saknar underlag för daghemsverksamhet och således inte kommer
i åtnjutande av statsbidrag till sådan verksamhet, kan behöva ekonomiskt
stöd till av dem bedriven familjedaghems verksamhet. Det visar sig
emellertid att familjedaghemsverksamheten i de flesta fall bedrivs i kommuner,
som också har en betydande andel av befintliga daghemsplatser, varför
vid eventuellt införande av statsbidrag det skulle bli dessa som också komme
i åtnjutande av huvudparten av stödet. Vid kommunenkäten 1964, som
socialstyrelsen företog för långtidsutredningens räkning, framkom att organiserad
familjedaghemsverksamhet förekom i 203 kommuner. Av de 8 474
platserna fanns dock 7 282 i städer, medan köpingar och landskommuner
svarade för endast 1 192 platser. Över 6 000 av platserna fanns i 12 av rikets
största städer. Även om det kan beräknas, att ett stort antal kommuner, som
förut helt saknat familjedaghemsverksamhet, kommer att anordna sådan,
torde den kvantitativt största ökningen fortfarande komma att ske i de
orter som redan har en stor andel av daghems- och familj edaghemsverksamheten.
Ett av de skäl, som kan anföras mot ett statligt stöd till familj edaghemsverksamheten,
är just att kommunernas kostnader för denna form av barntillsyn
är mycket blygsamma i förhållande till deras kostnader för daghemsverksamheten.
Om ett statligt bidrag till familj edaghemsverksamheten infördes
skulle det kanske medverka till att daghemsutbyggnaden ägnades
mindre intresse och att eftersläpningen på daghemssidan bleve bestående.
Föräldrarnas efterfrågan, vilken i första hand gäller daghemsplatser, bör i
detta fall tillmätas stor betydelse. Familjedaghemmen kan inte ses annat än
som ett komplement — om än mycket betydelsefullt sådant — till dagheinsvården.
Ett eventuellt statsbidrag till familj edaghemsverksamheten kan därför
inte få medföra att kommunerna satsar ensidigt på denna vårdform och
Kungl. Maj.ls proposition nr 54 år 1966 75
åsidosätter dagliemsutbyggnaden. Det bleve nödvändigt med garantier för
alt avvägningen mellan daghemsutbyggnaden och en utökning av familjedagheinsverksamheten
inte blev en fråga om ekonomi utan en fråga om hur
kommunerna ska kunna skapa tillräckligt stora tillsynsresurser utan att
kvalitets- och kontinuitetskraven blir eftersatta.
Socialstyrelsen upptar i sina riksdagspetita för nästa budgetår frågan om
statsbidrag till familjedaghemsverksamhet och hänvisar till att verksamheten
numera har en sådan omfattning, att den bör sanktioneras av statsmakterna
genom att man inför begreppet familjedaghem i barnavårdslagen och
inför ett statsbidrag till sådan verksamhet. Socialstyrelsen anser att en förutsättning
för att statsbidrag skall kunna utgå till familjedaghem är att denna
vårdform blir reglerad i författning. Detta bör enligt styrelsens mening ske
genom att man inför dels en anmälningsskyldighet i samband med mottagande
av dagbarn och dels en skyldighet för barnavårdsnämnden att ha tillsyn
över denna verksamhet. Statsbidrag för vården bör utgå endast för de
hem, som för ändamålet godkänts av barnavårdsnämnden, och styrelsen
framlägger också ett förslag om tillägg i barnavårdslagen i detta hänseende
och föreslår att kungörelsen om fosterbarnsvård görs tillämplig även på
familjedaghemsverksamheten. När det gäller statsbidraget föreslår styrelsen
att 2 kr. per barn och dag för heldagsvård skulle ges kommunerna. Man har
därvid utgått ifrån, att den vanligaste ersättningen till hemmen numera utgör
10 kr. per dag och barn, att föräldraavgifterna utgör 45 % av bruttokostnaden,
eller 4: 50 kr. och att den kommunala kostnaden således belöper
sig till 5: 50 kr. per barn och dag. Förslaget innebär att den vanligaste kommunala
kostnaden för familjedaghemsvård i fortsättningen skulle komma att
bli 3: 50 kr.
Utan att ta ställning till frågan om statsbidrag eller inte till familjedaghemsverksamheten
kan man peka på några svagheter i detta förslag. Om
ett statsbidrag till familjedaghemsverksamhet skall kunna motiveras bör det
vara med sikte på att öka tillgången på barntillsyn genom att få flera hem
att erbjuda sig för familj edaghemsvård och för att påverka familjedaghemmens
standard, så att den får en välbehövlig lyftning uppåt. Den främsta
anledningen till familjedaghemsverksamhetens relativt låga standard och
brist på kontinuitet är emellertid den låga ersättning, som utgår till dagbarnvårdare.
Den skulle knappast förbättras av en tvåkrona i statsbidrag,
som kommunerna skulle kunna inkassera utan villkor, att familjedaghemmen
fick en höjning av sin ersättning, och inte heller skulle den särskilt
sporra de kommuner, som nu självmant håller en högre ersättning, att höja
denna ytterligare. Ett statsbidrag av denna typ skulle sålunda kunna få till
följd att vissa kommuner inte finge några kostnader alls för familjedaghemsverksamhet
eller oproportionerligt låga sådana. Ett så billigt alternativ
till barnstugorna skulle också kunna — som man befarat — försvaga det
kommunala intresset för barnstugeverksamhet.
76
Knngl. Maj.ts proposition nr ,54 år 1966
Kommuner, som söker hålla en mera rimlig ersättning till familjedaghemsvårdarna
och en väl utbyggd inspektionsverksamhet, skulle inte heller
uppmuntras till ytterligare förbättringar på detta område. Bidragskonstruktionen
stämmer knappast med de förenklingsprinciper som under senare år
tillämpats vid utformningen av statsbidrag till olika kommunala verksamheter.
Det är svårt att värja sig mot intrycket av administrativt krångel, när
redovisningsskyldigheten för kommunerna presenteras. Ett statsbidrag till
familjedaghems verksamhet måste alltså bygga på andra administrativa förutsättningar
och kunna utlösa de bestämda effekter, som familjeberedningen
i det föregående betecknat som eftersträvansvärda, nämligen en ökad
tillgång på familjedaghem, en större kontinuitet i den barntillsyn de utövar
och en genomgående högre kvalitet i vårdhänseende. Beredningen har inte
för sin del tagit någon ståndpunkt till frågan om statsbidrag eller inte. Den
menar att för detta ändamål behövs en mer penetrerande utredning än vad
familjeberedningen för sin del hunnit åvägabringa.
Såsom framhållits tidigare i denna promemoria torde f. n. mellan 180 000
och 190 000 småbarnsmödrar befinna sig på arbetsmarknaden, men endast
vart nionde eller tionde av deras barn omhändertages f. n. på daghem eller
i av kommunerna godkända familjedaghem. Enligt familjeberedningens
hemarbetsundersökning (SOU 1965:65) är motsvarande siffra 9 Ur, vilket
nära överensstämmer med den officiella statistiken. Enligt samma undersökning
av familj eberedningen skulle drygt dubbelt så många barn omhändertas
av betald hemhjälp eller av släkt och grannar. Sammanlagt en tredjedel
av alla barn är redovisade i och med detta. Men hur återstående 2/3,
återstående 120 000 barn, har det ordnat för sig är inte utrönt. Man kan
antaga att här förekommer en stor marknad av privat ordnade familjedaghem.
Hur denna marknad skulle komma att påverkas av ett statsstöd till
familjedaghemsverksamheten i kommunal regi har man f. n. ingen föreställning
om. Det kan ju tänkas att de privata familjedaghemmen skulle framträda
med anspråk på att bli auktoriserade för att erhålla en högre ersättning
och därmed komma att betunga kommunerna administrativt och ekonomiskt
i en utsträckning, som dessa är oförberedda på, utan att det inbringar
något nettotillskott av tillsynsplatser. Eller de skulle kunna anpassa sig som
en grå marknad till de kommunalt kontrollerade familjedaghemmen och ta
ut motsvarande högre avgifter av sina privata kunder.
Familjeberedningen menar, att här bör göras en närmare undersökning
av den icke kommunalt ordnade familjedaghemsverksamhetens omfång och
kvalitet. Åtgärder för en ökad stabilitet i familjedaghemsverksamheten
måste vidare vägas mot ersättningsfrågan och denna i sin tur analyseras
med hänsyn till matkostnaderna för dagbarnen och den direkta arbetsersättningen,
vad som kan betraktas som utlägg och vad som är inkomst och
eventuellt skattepliktig sådan. Dessa många utestående frågor kräver ytterligare
utredning, och familjeberedningen vill förorda, att denna utredning
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 5b är 1066
anförtros en särskild utredningsman som får för ändamålet nödvändiga
resurser till sitt förfogande.
6. De statliga åtgärderna
Uppgifterna att svara för den av samhället organiserade barntillsynen är
en kommunal angelägenhet. De statliga åtgärderna bör därför ta sikte på
att underlätta för kommunerna att bedriva denna verksamhet på ett tillfredsställande
sätt och i ökad omfattning.
Möjligheterna till en utbyggnad av barnstugorna är till stor del beroende
av i vilken omfattning det utbildas tillräckligt med förskollärare. Den betydande
utökning av förskoleseminariernas kapacitet, som skett under senare
år, kommer emellertid att medföra väsentligt ökad tillgång på förskollärare
redan inom de närmaste åren. Därigenom undanröjs ett avgörande hinder för
en utbyggnad av den barntillsyn, som sker genom barnstugorna.
En eftersläpning i den kommunala planeringen för daghem och fritidshem
har varit en av de väsentligaste orsakerna till den hittills låga utbyggnadstakten
för dessa institutioner. Denna eftersläpning är ännu inte inhämtad,
även om planeringsläget i många kommuner har väsentligt förbättrats
sedan familjeberedningen gjorde sin förra undersökning i denna
fråga år 1962. Planeringen av barntillsynsinstitutioner är liksom övrigt byggande
till väsentlig del av långsiktig karaktär. Beredningen vill därför betona
betydelsen av en långsiktig planering, när det gäller barnstugebyggandet.
Redan i det första planeringsstadiet — vid utarbetandet av region- och
generalplanerna — bör mark reserveras för barnstugorna. Det är också
nödvändigt att bestämmelser utformas för att i stadsplanerna säkerställa
markbehovet för barnstugorna. Familjeberedningen förordar alltså att byggnadsstadgan
kompletteras i detta avseende. Därigenom skapas enligt beredningens
mening garantier för en långsiktigare planering när det gäller barnstugebyggandet.
Som ett led i de statliga initiativen för att stimulera intresset hos de lokala
myndigheterna för en förbättrad planering av kommunala åtgärder för barntillsynen
inrättades år 1963 en central samarbetsgrupp för daghem och fritidshem.
Den består av representanter för socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och bostadsstyrelsen. Genom samarbetsgruppens
tillkomst har getts möjligheter att jämsides med socialstyrelsens reguljära
rådgivningsverksamhet bedriva ett upplysningsarbete på bredare front. På
samarbetsgruppens tillskyndan har efter hand bildats regionala samarbetsgrupper
på länsplanet med representanter för olika statliga länsmyndigheter,
för de fackliga organisationerna och för arbetsgivarna. Länsgruppernas
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 är 1966
verksamhet har numera fått en fastare form, och Kungl. Maj :t har ställt
medel till förfogande för verksamheten. Hittills har länsgrupper inrättats i
22 län. Flertalet länsgrupper har vid detta laget informerat länets kommuner
om sitt arbete. På sina håll har denna information åtföljts av en begäran
om uppgifter rörande dagsläget och planering i fråga om daghem och fritidshem.
Några grupper har särskilt uppmanat kommunernas byggnadsnämnder
att bevaka daghemsbyggandet vid bostadsområdenas planering. I vissa
fall har länsgrupperna också verkställt utredningar om arbetskraftssituationen
i olika kommuner.
De statliga åtgärderna på utbildningssidan och i fråga om planeringen
kompletteras med en direkt ekonomisk insats i form av statsbidrag till barnstugeverksamheten.
En betydande förstärkning av dessa statliga bidrag genomfördes
år 1963. Enligt familjeberedningens mening bör nu övervägas en
ytterligare förbättring av det statliga stödet för daghem och fritidshem.
Kungl. Maj.ts proposition nr 54- är 196(>
79
Bilaga 2.
Departementspromemoria
angående ökat statligt stöd till barnstugor
Familj eberedningen har i december 1965 i en promemoria lagt fram vissa
förslag i syfte att göra barnstugeverksamheten mera flexibel. Beredningen
har därvid bl. a. anvisat olika möjligheter att organisera en integrerad eller
gemensam barnstuga för barn i åldrarna närmast under sju år. I promemorian
har familj eberedningen också berört frågan om det statliga stödet
till barnstugeverksamheten och erinrat om den betydande förstärkning av
statsbidragen som genomfördes år 1963. Enligt beredningens mening bör
dock nu övervägas en ytterligare förbättring av det statliga stödet för daghem
och fritidshem.
De berörda bidragsfrågorna har i anslutning till familj eberedningens promemoria
övervägts i socialdepartementet. Riktpunkterna har därvid varit
dels att betydligt öka bidraget till byggnadskostnaderna för att därigenom
underlätta en snabb utbyggnad av barnstugeverksamheten med nya institutioner,
dels att göra en översyn av driftbidragets utformning och i
samband därmed åstadkomma en höjning av driftbidragen till daghem och
fritidshem.
Bidrag till byggnadskostnaderna
Gällande bestämmelser
Statsbidrag till anordnande av daghem och fritidshem utgår med 50 %
av kostnaderna för erforderliga byggnadsarbeten, dock högst med 2 500 kr.
per plats. I fråga om lokal, vilken anordnas så att den kan användas för
såväl daghem som lekskola, beräknas platsantalet på grundval av lokalens
användning för daghemsändamål. Bidraget kan utgå till landstingskommun,
kommun, bolag, vari kommun äger ett bestämmande inflytande, förening
eller stiftelse. Av anordningsbidraget kan tre fjärdedelar utbetalas som
förskott under byggnadstiden. De gällande bidragsbestämmelserna fastställdes
år 1963.
Inom ramen för den statliga bostadslångivningen kan statliga bostadslån
beviljas till inbyggda eller fristående barnstugor inom bostadsområde, som
finansieras med statslån. Barnstugorna belånas då som s. k. lokaler. Vid
beräkning av bostadslånet minskas låneunderlaget med utgående anord
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 ur 1966
ningsbidrag. För barnstugelokaler som anordnas på annat sätt än i anslutning
till statsbelånat bostadsområde kan bostadslån inte utgå.
I de fall bostadslån utgår för barnstugor är den statliga kapitalinsatsen
— utöver anordningsbidrag — begränsad till den del av låneunderlaget vartill
statligt bostadslån kan beviljas, dvs. maximalt 30 %. För återstoden av
byggnadskostnaderna står till buds de vanliga belåningsmöjligheterna hos
kreditinstitut i form av bottenlån upp till 70 % av låneunderlaget. För sammanlagt
ett 50-tal aktuella barnstugebyggen bär bostadslån beviljats i 15
fall.
För lekskolor utgår inte anordningsbidrag. Bidrag härtill kan dock sökas
från allmänna arvsfonden. Arvsfondsbidraget uppgår i regel till 1 400 kr.
per plats. Från allmänna arvsfonden kan också sökas bidrag till inventarier
för barnstugor. Sådant arvsfondsbidrag utgår i regel med halva anskaffningskostnaden.
Förslag
Det statliga stödet till barnstugor bör vara så utformat, att det underlättar
en snabb utbyggnad av de tillsynsformer, på vilka råder den största
knappheten f. n., nämligen barntillsyn för förvärvsarbetande kvinnor i daghem
och fritidshem. En förstärkning av statsstödet bör främst sättas in på
investeringssidan.
Den barnstugetyp, som är minst kostnadskrävande att uppföra och som
samtidigt är fullt godtagbar ur användningssynpunkt, utgörs av en serietillverkad
barnstuga. Byggnadskostnaden för en sådan barnstuga uppgår
f. n. till ca 9 000 kr. per plats. Det nuvarande statliga stödet täcker drygt
en fjärdedel av denna kostnad eller — om man vid sidan av det direkta
statliga bidraget också kan utnyttja möjligheten till lån vid den statliga
bostadslångivningen — ungefär hälften av kostnaden. Riktpunkten bör i
fortsättningen vara att det statliga stödet i stort sett täcker byggnadskostnaden
för en barnstuga av denna typ.
Liksom nu bör grunden i det statliga stödet bestå av ett direkt anordningsbidrag.
Det nuvarande bidragsbeloppet på högst 2 500 kr. per plats
bör fördubblas till högst 5 000 kr. per plats. Detta kraftigt höjda anordningsbidrag
bör kompletteras med ett särskilt statligt lånestöd. Ett sådant
statslån bör regelmässigt kunna utgå med 4 000 kr. per plats. Därigenom
kommer det statliga stödet till byggnadskostnader för en barnstuga att
totalt utgöra 9 000 kr. I de fall då den beräknade kostnaden för anordnande
av en barnstuga — exempelvis vid ombyggnad — understiger 9 000 kr. per
plats, bör anordningsbidrag utgå i första hand och lån vid behov kunna
beviljas för den del av den beräknade byggnadskostnaden som ligger mellan
5 000 och 9 000 kr. per plats.
Nuvarande anordningsbidrag utgår endast till lokaler som kan användas
för daghem och fritidshem. Även den nya stödformen — anordningsbidrag
81
Kungl. Maj:Is proposition nr Öl ur 1966
och särskilt lånestöd — bör avse sådana barnstugelokaler som ger möjlighet
till barntillsyn för förvärvsarbetande kvinnor. 1 enlighet härmed
bör anordningsbidrag och lån till barnstugelokaler utgå, då lokalerna är
anordnade på sådant sätt, alt de kan användas för barntillsyn hela dagen
eller i vart fall minst fem timmar per barn och dag. Den som anordnar
barnstugan bör lämna förbindelse att minst två tredjedelar av antalet
platser i lokalen tills vidare skall utnyttjas för barntillsyn åtminstone fem
timmar per barn och dag. För fritidshem bör motsvarande villkor vara att
lokalen hålls öppen minst fem timmar per dag.
För finansiering av byggnadskostnaderna för särskilda lekskolelokaler
finns liksom hittills möjlighet till bostadslån i form av lån för s. k. lokaler.
Anordningsbidraget och det särskilda lånestödet bör kunna beviljas kommun
och landstingskommun eller annan som anordnar barnstugelokal. Dä
lokalerna anordnas av annan än kommun bör kommunens barnavårdsnämnd
skaffa sig vissa garantier för att barnstugan kommer att drivas
enligt av barnavår dsnämnden godkända riktlinjer.
Lånet bör från den dag det i sin helhet utbetalats löpa med ränta. Denna
bör anknytas till den ränta som gäller för lån till lokaler inom bostadsiångivningen,
dvs. f. n. 5 %. Från det årsskifte som infaller närmast efter
utbetalningsdagen bör lånet årligen amorteras med en trettiondel. Då låntagaren
är annan än kommun eller landstingskommun bör för lånet ställas
inteckningssäkerhet eller därmed likvärdig säkerhet.
För lånestödet anvisade medel bör redovisas under särskild rubrik under
fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond.
Anordningsbidrag och lån bör beviljas av socialstyrelsen.
De föreslagna bestämmelserna om anordningsbidrag och särskilt lånestöd
bör kunna tillämpas på byggnadsföretag som påbörjats efter den 1
januari 1966.
Bidrag till driftkostnaderna
Gällande bestämmelser
Statsbidrag till driften av barnstugor utgår, för plats och år räknat, med
1 200 kr. vid daghem, 500 kr. vid fritidshem och 100 kr. vid lekskola. Bidraget
utgår för budgetår i efterskott. Förskott på bidrag kan lämnas med
högst hälften av det belopp, vartill bidraget beräknas uppgå för budgetåret.
Bidraget kan utgå till landstingskommun, kommun, bolag, vari kommun
äger ett bestämmande inflytande, förening, stiftelse eller industriföretag.
De gällande bidragsbestämmelserna fastställdes år 1963.
Bidrag till jordbruksdaghem utgår i särskild ordning med högst 60 %
av driftkostnaderna.
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
Förslag
De av familjeberedningen framlagda förslagen i syfte att göra barnstugeverksamheten
mera flexibel aktualiserar en delvis annan utformning av
de nuvarande driftbidragen til barnstugor. Beredningens förslag tar bl. a.
sikte på att barntillsyn under kortare tid (den nuvarande lekskoleformen)
och barntillsyn under längre tid (den nuvarande daghemsformen) i viss
omfattning skall kunna integreras. Beredningen eftersträvar med sina förslag
en sådan smidighet i utnyttjandet av barnstugorna, att platser i lekskolor
skall kunna utnyttjas även för längre tillsynstider, samtidigt som
vissa platser i daghem skall kunna användas för de kortare tillsynstiderna.
Vid tillämpningen av det flexibla system som förordas av familjeberedningen
utsuddas den nuvarande gränsen mellan daghem och lekskolor.
Det blir då önskvärt att söka åstadkomma ett bidragssystem som knyter
an till en sådan flexibilitet i barnstugeverksamheten.
Ett sådant bidragssystem bör liksom det hittillsvarande statsbidraget
främst underlätta utbyggnaden av den barntillsyn som efterfrågas på grund
av moderns förvärvsarbete. Bidragsbestämmelserna bör därför ha en sådan
utformning, att de ger garantier för att ett visst minimiantal platser i en
barnstugeavdelning används för så lång tillsynstid per barn och dag att de
kan stå till förfogande för barn till förvärvsarbetande kvinnor. Samtidigt
bör bidragsreglerna inte hindra en kombination av kortare och längre tillsynstider
inom en och samma barnstuga. En lämplig avvägning synes därvid
vara att i en bidragsberättigande barnstugeavdelning minst två tredjedelar
av antalet platser i avdelningen skall utnyttjas för heldagstillsyn eller för
tillsynstider på minst fem timmar per barn och dag.
Vid en sådan omläggning av bidragssystemet uppkommer frågan om det
finns tillräckliga skäl för att bibehålla det nuvarande driftbidraget till lekskolor.
Detta bidrag, som utgår med 100 kr. per plats och år, täcker endast
5—6 % av kostnaderna och är alltså av ringa ekonomisk betydelse. Eftersom
varje lekskoleplats i regel utnyttjas för två barn per dag, uppgår bidraget
i praktiken till 50 kr. räknat per barn och år. Ett bortfall av bidraget
kan alltså kompenseras med en så obetydlig avgiftshöjning som ca 5 kr.
per månad.
Det särskilda bidraget till lekskolor föreslås avvecklat i sin nuvarande
form i samband med att ändrade bidragsregler införs för barnstugeverksamheten.
Samtidigt med en ändring av bestämmelserna om bidrag till driften av
barnstugor bör de nuvarande bidragsbeloppen i övrigt höjas. Det nuvarande
bidraget med 1 200 kr. per plats och år vid daghem bör därvid ökas
till 1 600 kr. per plats och år och bidraget till fritidshem ökas från nuvarande
500 kr. till 600 kr. per plats och år.
De föreslagna statsbidragsreglerna för driften av barnstugor innebär sammanfattningsvis
följande.
83
Knngl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
1. I barnstuga anordnad tillsyn av barn under skolåldern (daghem eller
kombinerat daghem/lekskola): bidrag utgår med 1 600 kr. om året för varje
plats i sådana avdelningar där minst två tredjedelar av antalet platser utnyttjas
för barntillsyn som avser minst fem timmar per barn och dag.
2. I barnstuga anordnad tillsyn av barn i skolåldern (fritidshem): bidrag
utgår med 600 kr. om året för varje plats i sådana avdelningar som hålls
öppna under minst fem timmar per dag.
Nuvarande regler i fråga om bidragsmottagare, bidragets fastställande
och utbetalning m. m. torde i huvudsak kunna bibehållas.
Statsbidrag till jordbruksdaghem bör utgå enligt oförändrade grunder.
De nya statsbidragen bör tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1966.
Kostnaderna för det statliga stödet
Om man utgår ifrån att ca 2 500 nya bidragsberättigande platser anordnas
per år, kan årskostnaden för det föreslagna anordningsbidraget beräknas
till ca 13 milj. kr. Kostnaderna för det föreslagna särskilda lånestödet kan
enligt samma beräkningsgrunder uppskattas till ca 10 milj. kr. per år. Årskostnaden
för det föreslagna driftbidraget utgör ca 29 milj. kr. vid det antal
bidragsberättigande platser som förutsätts finnas under nästa budgetår.
Den totala årskostnaden uppgår enligt nämnda beräkningsgrunder således
till drygt 50 milj. kr.
För budgetåret 1966/67 skulle de framlagda förslagen medföra ett anslagsbehov
som — med hänsynstagande till utbetalningsbestämmelserna
— kan beräknas till 14 milj. kr. för anordningsbidraget, 10 milj. kr. för lånestödet
och 24 milj. kr. för driftbidraget, dvs. tillhopa 48 milj. kr. De för
innevarande budgetår anvisade anslagen utgör — förutom 1 å 2 milj. kr.
för statliga bostadslån — 20 milj. kr. Statens kostnader för stödet till barnstugeverksamheten
blir alltså mer än fördubblade.
Stockholm i socialdepartementet den 29 december 1965.
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1966
IN NEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Inledning............................................................ 2
Gällande bestämmelser................................................ 3
Familjeberedningens undersökningar.................................... 4
Behovet av organiserad barntillsyn................................... 4
Inriktningen av barnstugornas utbyggnad............................. 6
En gemensam barnstuga för kortare och längre tillsynstider............. 7
Familjedaghemmen................................................. 8
De statliga åtgärderna.............................................. 12
Departementspromemorian............................................ 13
Bidrag och lån till byggnadskostnaderna ............................. 13
Bidrag till driftkostnaderna.......................................... 14
Kostnaderna för det statliga stödet .. ................................. 14
Remissyttrandena................................... 15
Föredraganden.......... 21
Hemställan.......................................................... 29
Bilaga 1. Familjeberedningens promemoria angående utbyggnad av samhällets
barntillsyn.........................i........................ 31
Bilaga 2. Departementspromemoria angående ökat statligt stöd till barnstugor 79
ESSELTE AB. STHLM 66
614506