Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
arbetsmarknadspolitiken, m.m.; given Stockholms slott
den i mars 1966.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken.
Förslagen bygger på arbetsmarknadsutredningens betänkande och
innebär i stort sett fortsatt utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken med
bibehållen principiell målsättning och förbättrad samordning mellan olika
verksamhetsformer.

Målet för arbetsmarknadspolitiken skall vara att i såväl samhällets som
den enskildes intresse åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt
vald sysselsättning. För att detta syfte skall nås måste arbetsmarknadspolitiken
vara i hög grad differentierad. Den skall främja balansen på
arbetsmarknaden. Den skall vidare i samklang med den ekonomiska politiken
i stort och med lokaliseringspolitiken främja ekonomisk tillväxt
i samhället och bidra till en ändamålsenlig utveckling av näringslivets
struktur.

I propositionen förutses behov att successivt bygga ut arbetsförmedlingen
så att den kan motsvara kraven på ökade insatser bl. a. för att bättre utnyttja
arbetskraftstillgångarna. En omedelbar förstärkning av den allmänna förmedlingen
föreslås. Syftet är främst att medverka till snabb stegring av
yrkesverksamheten och därigenom underlätta fortsatt expansion inom
näringslivet. Vidare föreslås personalökning inom arbetsvärd och yrkesvägledning.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Omskolning till nya yrken är ett av arbetsmarknadspolitikens mest betydelsefulla
hjälpmedel. Frågan om dess utformning och omfattning är emellertid
en del av det frågekomplex som berör vuxenutbildningen i stort.
Beredningen av gymnasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens
betänkanden om vuxenutbildningens framtida utformning har inte avslutats.
Avsikten är att till nästa års riksdag lägga fram förslag beträffande såväl
utformningen av det studiesociala stödet åt vuxenstuderande som vuxenutbildningens
framtida organisation. Vissa av arbetsmarknadsutredningens
förslag bör prövas först i samband med det samlade ställningstagandet till
vuxenutbildningen. Detsamma gäller ett av arbetsmarknadsstyrelsen framlagt
förslag om försöksverksamhet med s. k. uppskolning.

Kriterierna för omskolning utformas så att sysselsättningsutvecklingen
på längre sikt kan beaktas vid bedömning av omskolningsbehovet. Behovet
av aktivare strukturpolitiska insatser och önskemålet att skapa grundläggande
betingelser för att förbättra de lågavlönades ställning motiverar att
omskolningen av inte arbetslösa byggs ut väsentligt. För bristyrkesutbildning
föreslås att högst 10 milj. kr. skall få disponeras mot f. n. högst
500 000 kr. Utbyggnaden skall ha formen av försöksverksamhet.

Utbildning i samband med lokalisering av företag till orter med brist
på yrkeskunnig arbetskraft skall kunna stödjas med statsbidrag om företaget
är beläget på en ort där lokaliseringsstöd enligt kungörelsen om statligt
lokaliseringsstöd i princip kan utgå. Arbetsmarknadsverket får bestämma
bidragens storlek.

Vissa höjningar föreslås av utbildningsbidragen. Grundbidraget ökas
från 410 kr./mån. till 450 kr./mån. Även hyresbidragen, familjetilläggen
och barntilläggen höjs. Till elever med hemmavarande barn under 16 år
skall helt barntillägg utgå utan hinder av gällande inkomstprövning.

Villkoren för att få flyttningsbidrag skall i princip utformas och tillämpas
på samma sätt som för omskolning. Flyttningsbidrag skall i vissa fall
kunna utgå även till personer som bär arbete. Möjligheten att ge familjebidrag
föreslås utsträckt från f. n. högst nio månader till högst 12 månader.
I syfte att öka försörjningsmöjligheterna för säsongarbetslösa skall familjebidrag
kunna utgå på försök med högst 300 kr./mån. vid tillfälligt arbete
utom hemorten. Utrustningsbidraget kompletteras med barntillägg om 150
kr./mån. för varje barn under 16 år.

Försöksverksamheten med inlösen av egnahem utvidgas.

Den arbetsmarknadspolitiska målsättningen är densamma för män och
kvinnor. Särskilda åtgärder kan emellertid vara motiverade i fråga om
kvinnlig arbetskraft för att kompensera de sämre valmöjligheterna för
kvinnor soin under längre lid har varit borta från förvärvslivet. Vissa förslag
läggs fram i detta syfte. För att förbättra de äldres möjligheter att kvarstå
i produktionen föreslås vidgad användning av provanställning med möjlighet
till utbildningsbidrag under högst tre månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

På arbetsvärdens område föreslås fortsatt utbyggnad. Statsbidrag skall
utgå till anordnande och drift av lokaler för arbetsprövning. Företag som
förbinder sig att utbilda handikappade för anställning i företaget skall
kunna få statsbidrag till kostnaderna under högst sex månader. Huvudmän
inom norra stödområdet skall i vissa fall kunna få förhöjt bidrag till anordnande
av lokaler för arbetsträning och skyddad sysselsättning.

Näringshjälpsbeloppet föreslås höjt från 10 000 kr. till 12 000 kr. I vissa
fall skall lån därutöver kunna beviljas med högst 12 000 kr. På försök
skall näringshjälp kunna utgå när två eller flera handikappade gemensamt
startar företag. Maximibidraget till inköp av motorfordon höjs från 10 000
kr. till 12 000 kr.

Statliga industribeställningar i sysselsättningsstödjande syfte skall kunna
göras även i fortsättningen. I fråga om kommunala industribeställningar
föreslås statsbidrag med högst 20 %.

Beredskapsarbeten skall så långt möjligt drivas lika rationellt som andra
arbeten. Beträffande valet av arbetsobjekt framhålls bl. a. att arbetena skall
vara angelägna och att urvalet av arbetsobjekt i ökad utsträckning bör frigöras
från beroende av de arbetslösas bostadsort. Svårigheterna att i längden
finna lönsamma objekt i tillräcklig omfattning i arbetslöshetsområdena
gör det nödvändigt att dessa arbetsplatser i första hand reserveras för äldre
och lokalt bunden arbetskraft. Försöksverksamheten med placering av
arbetslösa i ordinarie arbeten föreslås vidgad.

Statsbidraget till kommunala beredskapsarbeten liksom till kommunala
arkivarbetsplatser föreslås bestämt till 33 %. Möjlighet skall föreligga att
jämka bidragen. Bidrag skall kunna utgå också till enskilda beredskapsarbeten.

Kontanthjälpen behålls som medel att bereda den arbetslöse och arbetsförmedlingen
rådrum att omsorgsfullt pröva förutsättningarna för en varaktig
arbetsplacering.

Ett institut för arbetsmarknadsfrågor inrättas vid Stockholms universitet.
Uppgiften skall vara att bedriva utbildning och forskning rörande arbetsmarknadens
förhållanden.

För nästa budgetår förordas ca 150 nya tjänster vid arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingen. Anslagen till den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten föreslås ökade med omkring 48 milj. kr. i förhållande till
riksstaten för innevarande budgetår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
den i mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Kling, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer
för arbetsmarknadspolitiken, m. in. och anför.

Inledning

1960 års riksdag begärde en översyn av arbetsmarknadspolitiken (SU
1960: 81 p. 8, rskr 207). Med anledning härav tillsattes samma år arbetsmarknadsutredningen1
(direktiv se 1961 års riksdagsberättelse s. 122). Utredningen
har den 17 december 1964 avlämnat betänkandet »Arbetsmarknadspolitik»
(SOU 1965:9).

Efter remiss har följande myndigheter och organisationer avgett yttranden
över betänkandet, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen — som har bifogat
yttranden av länsarbetsnämnderna — bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
centrala studiehjälpsnämnden, civilförsvarsstyrelsen, domänstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, poststyrelsen, jordbruksnämnden, järnvägsstyrelsen,
kammarrätten, kommerskollegium, konjunkturinstitutet, lantbruksstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
samtliga län med undantag av Östergötlands län, medicinalstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
riksarkivarien, riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket,
riksskattenämnden, sjöfartsstyrelsen, skogsstyrelsen, skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, statens arbetsklinik
i Stockholm, statens friluftsnämnd, statens lånenämnd för den mindre

1 Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, riksdagsmännen Knut Johansson, Folke Björkman,
Rune Gustavsson, Bertil Ohlin och Gunnel Olsson, direktören Carl Jacobsson, ombudsmannen
Märta Liljegren, direktören Gunnar Lindström, ombudsmannen Bert Lundin, kanslirådet
Olof Petersson, avdelningschefen Gösta Rehn och landshövdingen Valter Åman. På därom
gjord framställning har Åman den 15 december 1960 entledigats från uppdraget som ledamot
av utredningen och direktören Otto Nordenskiöld tillkallats i Åmans ställe.

Kmujl. Maj:ts proposition nr 52 år UttiG

skeppsfarten, statens naturvårdsnämnd, statens råd för byggnadsforskning,
statens utlänningskommission, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, överbefälhavaren — som har bifogat yttranden
av fortifikationsförvaltningen och försvarets intendenturverk —
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, bostadsbyggnadsutredningen,
byggindustrialiseringsutredningen, centrala rehabiliteringsberedningen,
1962 års företagareföreningsutredning, pensionsförsäkringskommittén,
personalutbildningsberedningen, utlänningsutredningen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelseutredningen, yrkesutbildningsberedningen, Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation, Fredrika-Bremer-Förbundet, Handelskamrarnas
Nämnd, Kooperativa förbundet (KF), Riksförbundet Landsbygdens
Folk (RLF), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska
Bankföreningen, Svensk industriförening, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges Grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges Lantbruksförbund, Landsorganisationen
i Sverige (LO) — som har bifogat yttranden av de förbund som är anslutna
till organisationen — Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO)
— som har bifogat yttrande av Svenska Arkitekters Riksförbund —
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Statstjänstemannens Riksförbund
(SR), Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening, Sveriges Socionomförbund,
Yrkeskvinnors Klubbars Riksförbund, De Handikappades Riksförbund
(DHR), Handikapporganisationernas Centralkommitté (HCK),
Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka, Svenska Diakonsällskapet samt
Svenska vanförevårdens centralkommitté (SVCK).

I skrivelse den 16 mars 1965 har arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit försöksverksamhet
med s. k. uppskolning. Förslaget bygger på promemorior
som har utarbetats av en arbetsgrupp inom styrelsen. Till styrelsens skrivelse
har fogats yttranden över promemoriorna av skolöverstyrelsen, SAF, LO,
TCO och SACO. Därjämte har Kungl. Maj:t inhämtat yttranden av statskontoret,
statens institut för hantverk och industri, centrala studiehjälpsnämnden,
personalutbildningsberedningen, yrkesutbildningsberedningen,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Universitetskanslersämbetet har den 18 februari 1966 med eget yttrande
överlämnat en av konsistoriet vid Stockholms universitet avgiven, till ämbetet
ställd skrivelse den 17 juni 1965 angående inrättande av ett institut
för arbetsmarknadsfrågor.

1965 års långtidsutredning har i sin nyligen framlagda huvudrapport
»Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980» belyst utvecklingslinjerna
i svensk ekonomi i första hand fram till år 1970 men också för tiden
därefter fram till år 1980. Rapporten, som f. n. remissbehandlas, uppehåller

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

sig ingående vid utvecklingen av arbetskraftstillgångarna och efterfrågan på
arbetskraft. Eftersom det framlagda materialet i dessa avseenden berör en
av förutsättningarna för den framtida arbetsmarknadspolitiken kommer i
det följande att i sammandrag återges utredningens huvudresultat i fråga
om den väntade utvecklingen på arbetsmarknaden på längre sikt i anslutning
till arbetsmarknadsutredningens motsvarande bedömning.

I statsverkspropositionen (bil. 13 s. 65—68) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten beräkna

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av

14 800 000 kr.;

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av
4 500 000 kr.;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar ett förslagsanslag av 72 500 000
kr.;

d) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader ett förslagsanslag av 19 000 000
kr.;

e) till Allmänna beredskapsarbeten m. m. ett reservationsanslag av

400 000 000 kr.; ,

f) till Vissa sysselSättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl.
ett reservationsanslag av 155 000 000 kr.;

g) till Förläggningsbyggnader m. m. ett förslagsanslag av 26 000 000 kr.;

h) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet ett
reservationsanslag av 1 000 kr.;

i) till Omskolning m. m. ett förslagsanslag av 180 000 000 kr.;

j) till Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade ett förslagsanslag
av 3 000 000 kr.;

k) till Bidrag till driften av verkstäder för handikappade ett förslagsanslag
av 18 000 000 kr.

Beredningen av dessa frågor är nu avslutad, och jag anhåller att få
redogöra för dem närmare.

1. Den allmänna bakgrunden
Arbetsmarknadsutredningen

Arbetsmarknadspolitikens uppgifter och metoder. Utredningen framhåller
att det i vårt land råder enighet om att huvudmålen för den ekonomiska
politiken är snabbt ekonomiskt framåtskridande, full sysselsättning
och stabilt penningvärde. Sysselsättningsfrågorna måste därför behandlas
i relation till > målsättningen i fråga om penningvärde och framstegstakt.
Hänsyn måste tas både till de konflikter som i vissa lägen kan uppstå
mellan de olika målen och till det inbördes stöd som de i andra lägen kan
ge varandra. De avvägningsproblem som därvid kan uppstå har utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

ningen inte ansett sig kunna ta upp till närmare behandling. Däremot har
utredningen velat understryka att de ekonomiska målen för arbetsmarknadspolitiken
måste underordnas sociala och mänskliga hänsyn.

Innebörden i begreppet full sysselsättning är i det allmänna språkbruket
oklar. Det är enligt utredningens mening inte möjligt att i siffror ange
vad som skall anses vara målet för sysselsättningspolitiken. Sysselsättningsnivån
bär i vårt land successivt höjts. Det finns emellertid enligt
utredningens uppfattning utrymme för att ytterligare öka sysselsättningen,
bl. a. genom att grupper som nu är arbetslösa eller ofullständigt sysselsatta
ges ökade möjligheter till arbete. Detta förutsätter en effektivering
av arbetsmarknadspolitikens båda grenar, nämligen åtgärderna för arbetskraftens
anpassning och de sysselsättningsskapande åtgärderna, till vilka
senare utredningen också räknar lokaliseringspolitiken.

Det är arbetsmarknadspolitikens uppgift att söka skapa tillfredsställande
sysselsättning utan ökat inflationstryck. Med arbetsmarknadspolitik avser
således utredningen åtgärder som främjar anpassningen mellan tillgång
och efterfrågan på arbetskraft samt åtgärder som åstadkommer sysselsättningsökning
med andra än gene’rella ekonomisk-politiska medel. Samtidigt
ingår arbetsmarknadspolitiken som ett led i den ekonomiska politiken
och skall kunna medverka till att i vissa lägen höja den totala efterfrågan
på varor och tjänster, i andra lägen sänka efterfrågan.

Utredningen understryker att en tillräckligt aktiv och omfattande arbetsmarknadspolitik
lämnar ett oumbärligt bidrag till lösningen av den
konflikt som föreligger mellan skilda ekonomiska mål. Den utgör därigenom
ett nödvändigt komplement till de generellt verkande ekononliskpolitiska
medlen.

Ju verksammare arbetsmarknadspolitiken främjar en snabb anpassning
mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknadens olika delområden,
desto kraftigare kan de generellt verkande medlen sättas in för att främja
en efterfråge- och produktionsökning när förhållandena gör detta behövligt
eller för att dämpa ett inflationstryck utan att det uppstår risk för arbetslöshet.
Det finns tecken som tyder på att den internationella konkurrensen
på flera för vårt land viktiga områden kommer att hårdna, varvid interna
pris- och kostnadsstegringar kommer att bli en större fara för sysselsättningen
än hittills. Den höga sysselsättningsgrad som vi eftersträvar måste
därför åstadkommas i ett mindre inflatoriskt klimat än hittills under
efterkrigstiden. Kraven på arbetsmarknadspolitiken växer härigenom i
fråga om både anpassningsåtgärder och åtgärder som syftar till att under
begränsade perioder öka sysselsättningen på speciella områden.

Utredningen hänvisar till att det samtidigt förekommer markerad arbetskraftsbrist
i vissa expansiva industrier och svårigheter att sysselsätta
de anställda i vissa andra branscher. Mot denna bakgrund anser utredningen
att fördelarna med de åtgärder som avser att underlätta rörlig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

heten på arbetsmarknaden är så påtagliga, att utredningen även utan preciserade
lönsamhetsberäkningar finner sig kunna föreslå en viss förstärkning
av dessa åtgärder. Förslagen avser arbetsförmedlingens organisation
och resurser, åtgärder för omskolning och fortbildning, ekonomiska bidrag
till och bostäder för flyttande arbetskraft samt medverkan till försäljning
och inlösen av egnahem.

Också åtgärderna för att anpassa arbetstillfällena till arbetskraftens förutsättningar
behöver förstärkas, bl. a. med sikte på starkt ortsbundna
arbetslösa. I diskussionen om arbetsmarknadspolitikens utformning har
ofta två huvudlinjer ställts mot varandra: att flytta arbetstillfällena till
arbetskraften på de orter där den befinner sig eller att hjälpa arbetskraften
att komma till arbetstillfällena. På båda sätten kan man öka den enskildes
frihet till ett rationellt arbetsval och främja anpassningen mellan tillgång
och efterfrågan på arbetskraft. I vissa fall är hindren och kostnaderna för
att upprätthålla eller öka sysselsättningen på en ort eller i en bransch så
påtagliga att flyttning och omskolning framstår som den enda rimliga
lösningen. I andra fall ter sig sysselsättningsskapande åtgärder på en
viss ort eller i en viss bransch fördelaktiga. I en mängd mellanfall måste
ske en avvägning som man inte kan göra något generellt uttalande om.

Arbetsmarknadspolitiken måste också ha möjligheter att påverka den
totala omfattningen av efterfrågan på arbetskraft. Detta kan ske genom
åtgärder som arbetsmarknadsmyndigheterna äger besluta inom av regering
och riksdag givna ramar, t. ex. beredskapsarbeten eller extra statsbeställningar.
I andra fall ankommer det på arbetsmarknadsstyrelsen att föreslå
Kungl. Maj:t åtgärder i samma syfte, t. ex. ändringar i det offentliga byggandets
eller bostadsbyggandets omfattning. Svårigheter har förelegat att
få åtgärder av detta slag rätt avvägda — både i fråga om tidpunkt, art
och omfattning i förhållande till arbetslöshetens storlek och sammansättning.
Utredningen har funnit att en differentiering av de sysselsättningsskapande
åtgärderna bör eftersträvas och att ökad uppmärksamhet
måste ägnas åt att insatserna sätts in i rätt tid.

Utvecklingstendenser på arbetsmarknaden. Utredningen konstaterar att
antalet sysselsatta enligt arbetskraftsundersökningarnas definitioner beräknas
ha ökat med 205 000 under 1950-talet eller med drygt 6 ®/o. Större delen
av denna ökning inträffade under decenniets andra hälft, då antalet sysselsatta
steg med ungefär 120 000 personer eller med 3,5 ®/0. Utredningen beskriver
vidare kortfattat de förändringar av arbetskraftsutbudet som kan
väntas fram till år 1980. Beskrivningen baseras på en preliminär beräkning
av landets arbetskraftstillgångar, som har lagts fram av arbetsmarknadsstyrelsens
prognosinstitut. Vid bedömningen av de framtida relativa arbetskraftstalen
har yrkesintensiteten i de yngsta åldrarna antagits komma
att minska starkt på grund av den ökade utbildningsfrekvensen i dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

åldrar. För vuxna män och för inte gifta kvinnor beräknas yrkesintensiteten
förbli oförändrad upp till de högre åldrarna, medan för gifta kvinnor
har antagits en fortsatt stegring av yrkesintensitoten. Nettoimmigrationen
antas liksom under 1950-talets andra hälft komma att ligga vid 10 000
personer per år. Utredningen påpekar att det ligger i sakens natur att beräkningar
av det slag det här gäller måste betraktas som osäkra.

På grundval av de gjorda antagandena beräknar utredningen att arbetskraften
ökar med uppskattningsvis 215 000 personer under den första
hälften av 1960-talet och knappt 20 000 personer under andra hälften.
Under 1970-talet beräknas arbetskraftstillgångarna öka endast obetydligt.
En utförligare redovisning av beräkningarna lämnas i följande tabell som
gäller förändringar i arbetskraften åren 1960—1980.

(1 000-tal)

År	Män	Kvinnor	Därav	Summa	Förändring

			gifta	inte gifta		1 /O
1960	2 288,7	1 242,3	655,1	587,2	3 531,0
1965	2 334,3	1 411,5	826,1	585,4	3 754,8	+ 6,1
1970	2 324,5	1 440,4	934,2	506,2	3 764,9	+0,5
1975	2 306,5	1 463,0	1 025,0	438,0	3 769,5	+ 0,1
1980	2 300,0	1 490,7	1 088,5	402,2	3 790,7	+ 0,6

Beräkningarna i tabellen ger vid handen att antalet män åren 1960—1965
ökar med ca 45 000 men åren 1965—1970 minskar med ca 10 000. Även
under de båda följande femårsperioderna beräknas antalet män i arbetskraften
minska. Den uppskattade ökningen av arbetskraften hänför sig
sålunda helt till kvinnorna, som under den första femårsperioden antas
öka med ca 170 000 och de följande med mellan 20 000 och 30 000 personer
per femårsperiod. Denna ökning avser emellertid enbart gifta kvinnor.
Antalet inte gifta kvinnor i arbetskraften beräknas minska, bl. a. på grund
av ökande giftermålsfrekvens.

Den för andra hälften av 1960-talet och det följande årtiondet mycket
svaga ökningen av arbetskraftstillgångarna kommer att variera starkt
inom olika landsdelar. Takten i arbetskraftens tillväxt kan väntas bli betydligt
snabbare i Stockholms stad och län, i Mälarlänen samt i övre
Norrland än för riket i dess helhet, östra Götaland, Dalarna och nedre
Norrland beräknas få minskade arbetskraftstillgångar. Dessa regionala
bedömningar är emellertid ytterligt osäkra. Lokaliseringspolitikens framtida
utformning liksom arbetsmarknadspolitiken i övrigt utövar starkt
inflytande på befolkningsrörelserna inom landet.

Utredningens beräkningar av arbetskraftsförändringarna avser antalet
personer, oavsett om dessa arbetar på heltid eller deltid. Prognosinstitutet
har också sökt räkna om antalet personer till årsarbetare. Vid denna omräkning
har förutsatts att varje man i arbetskraften utför ett årsverke, varje
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

Rungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

inte gift kvinna 80% av ett årsverke och varje gift kvinna 70% beroende
på deltidsarbete m. m. Beräknat antal årsarbetare under perioden 1960—
1980 framgår av följande tabell.

(1 000-tal)

	1960	1965	1970	1975	1980
Män...............	2 288,7	2 334,3	2 324,5	2 306,5	2 300,0
Kvinnor............	928,3	1 046,6	1 058,9	1 067,9	1 083,8
Summa	3 217,0	3 380,9	3383,4	3 374,4	3 383,8

Mellan åren 1960 och 1965 sker alltså eu ökning av antalet årsarbetare
med 165 000. Därefter kan antalet beräknas ligga helt stilla under hela
prognosperioden och approximativt uppgå till i runt tal 3,4 milj. I den
mån förkortad veckoarbetstid genomförs, minskar detta också tillgången
på arbetskraft i timmar räknat.

Den knapphet på arbetskraft som kommer att känneteckna återstoden
av 1960-talet och de första åren av 1970-talet kommer enligt utredningen
att kräva åtgärder för att ta till vara de arbetskraftsresurser som f. n. inte
alls eller endast ofullständigt utnyttjas inom näringslivet. I första hand
gäller det att ge hemarbetande kvinnor, partiellt arbetsföra och äldre arbetskraft
ökade möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden. Arbetslösheten
bör reduceras ytterligare. Här kommer särskilt säsongarbetslösheten och den
strukturellt betingade arbetslösheten i blickpunkten. Också omsättningsarbetslösheten
bör kunna minskas ytterligare.

Den ytterligare expansion av näringslivet och därmed av efterfrågan på
arbetskraft som kan motses under det närmaste årtiondet kommer att avse
stadsnäringarna. Behovet av arbetskraft inom jord- och skogsbruk väntas
däremot fortsätta att minska. Det torde vara klart att stadsnäringarnas
behov av arbetskraftstillskott i stor utsträckning kommer att avse arbetskraft
med teoretisk skolning och yrkesutbildning. För att kunna omplacera
den arbetskraft som friställs i jord- och skogsbruk till arbete inom stadsnäringarna
kommer det att erfordras omskolning och andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i stor omfattning.

Arbetskraftsefterfrågan inom de expanderande delarna av stadsnäringarna
har efter hand i allt större utsträckning gällt tjänstemannapersonal
med olika slag av teoretisk utbildning. Allmänt kan sägas att arbetskraftsbehovet
under det kommande årtiondet i stigande grad kommer att gälla
personal med kvalificerad utbildning. Utvecklingen kommer att medföra
att arbetskraft tid efter annan behöver omskolas för nya arbetsuppgifter i
produktionen. Detta gäller personal med såväl längre som kortare utbildning.
Det är därför i hög grad angeläget att både nybörjarutbildning och
vuxenutbildning får resurser som svarar mot arbetsmarknadens behov.

Kungl. Maj:ta proposition nr 52 år 1066

övergången från jord- och skogsbruk till stadsnäringar kommer att
medföra en fortsatt utflyttning från områden där stadsnäringarna nu är
svagt företrädda om utflyttningen inte kan begränsas av en intensifierad
lokaliseringsverksainhet. Även kommande förändringar inom stadsnäringarna
kan göra en geografisk omflyttning av arbetskraft nödvändig. Bl. a.
med hänsyn till den knapphet på arbetskraft som kan motses är det angeläget
att den erforderliga geografiska omflyttningen av arbetskraft inte
fördröjs. Det är därför av vikt att arbetsmarknadspolitiken förfogar över
hjälpmedel som underlättar den geografiska rörligheten bl. a. därför att
man framöver har att räkna med en betydande ökning av personer i
åldrarna 50 år och däröver. Bland dessa är det förenat med större svårigheter
än hland de yngre åldersklasserna att flytta.

Särskilt yttrande

Ledamoten Gustavsson anför att han inte kan ansluta sig till utredningens
uppfattning att en ökning av den geografiska rörligheten skulle
vara särskilt angelägen vid fullföljande av de arbetsmarknadspolitiska
syftena. I yttrandet framhålls* att det är nödvändigt att lokaliseringspolitiska
åtgärder skjuts mera i förgrunden. Särskilt för kvinnor och
äldre torde lokaliseringspolitiska insatser som ger lämpliga sysselsättningstillfällen
inom hemregionen vara väsentliga för att ta till vara arbetskraftsresurserna.

1965 års långtidsutredning

Befolkningsutvecklingen. Sveriges totala folkmängd som var ca 7,7 miljoner
år 1965, beräknas stiga till 8,1 miljoner år 1970 och till 8,7 miljoner
år 1980. Detta innebär att befolkningen under perioden 1965—1980 ökar
med 0,8 % per år, dvs. ungefär lika mycket som i genomsnitt under efterkrigstiden.

Prognosen bygger på medelalternativet i statistiska centralbyråns senaste
befolkningsframräkning. I fråga om utvecklingen av dödligheten innebär
detta alternativ en fortsatt nedgång för alla åldersgrupper fram t. o. m. år
1980 utom för män över 65 år och för kvinnor över 80 år. I dessa senare
fall antas dödligheten ligga kvar på 1964 års nivå. Fruktsamheten antas
ligga kvar på 1964 års nivå för alla kvinnor mellan 15 och 47 år. Detta är
en jämförelsevis hög nivå och det framhålls att fruktsamheten kan bli lägre
än enligt medelalternativet.

Nettoinvandringen har beräknats på grundval av utvecklingen av in- och
utvandring sedan slutet av 1940-talet. Fram t. o. m. år 1963 uppgick det
årliga invandringsöverskottet till i genomsnitt 10 000 ä 11 000. År 1964
var överskottet ca 23 000 och förra året utgjorde det ca 30 000. Befolkningsprognosen
förutsätter ett fortsatt årligt invandringsöverskott på 10 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

personer. Eftersom antalet utvandrare tycks ha stabiliserat sig till 15 000
innebär detta att bruttoinvandringen årligen behöver uppgå till ca 25 000
för att prognosen skall slå in.

Invandringsöverskottet kommer f. n. till ca 75 % från de övriga nordiska
länderna. Finland dominerar bland dessa. Under tioårsperioden 1955—-1964
kom inte mindre än 60 % av invandringsöverskottet därifrån. Under långtidsutredningens
prognosperiod ökar de arbetsföra åldrarna i Finland kraftigt
men ökningen avtar successivt fram t. o. in. år 1975. Finska ekonomiska
rådet angav i en rapport i slutet av år 1964 att arbetslösheten i Finland
kunde väntas öka med 4 000 å 5 000 personer om året under perioden 1962—
1967 såvida inte ut vand ringsöverskottet från Finland blev av samma omfattning
som under 1950-talet.

Långtidsutredningen konstaterar att inga tillgängliga data motsäger att
ett invandringsöverskott fram till år 1970 om 10 000 per år skulle vara möjligt.
Det är inte heller uteslutet att siffran kommer att överträffas. Överskottets
storlek varierar tydligt med den inhemska konjunkturen i Sverige.
Om ett efterfrågetrvck på den svenska arbetsmarknaden av den styrka som
rått under åren 1964 och 1965 står kvar torde befolknings- och sysselsättningsutvecklingen
i Finland inte hindra att invandringsöverskottet därifrån
blir större än som förutsatts i prognosen. Detsamma torde gälla även för
den del av immigrationen som kommer från medelhavsländerna.

Valet av alternativ beträffande antagandena om utvecklingen av fruktsamhet
och invandringsöverskott påverkar resultaten avsevärt. Redan år
1970 är skillnaden mellan högsta och lägsta befolkningstal enligt olika alternativ
över 100 000 personer trots att invandringsöverskottet i alla alternativen
upptas till 10 000 personer om året fram till år 1970. För år 1980 är
skillnaden nästan en halv miljon. Långtidsutredningen framhåller att av
tänkbara avvikelser från medelalternativet synes sådana som följer av ett
högre invandringsöverskott och en lägre fruktsamhet vara mest troliga. Om
sådana avvikelser inträffar torde detta på kort sikt ha en positiv effekt på
arbetsmarknaden.

Befolkningens åldersfördelning kommer att påverkas så att åldersgruppen
16—64 år omfattar en successivt allt mindre del av befolkningen. Över
hela perioden fram t. o. m. år 1980 kommer grupperna 0—15 år och 65-w
år att stå för större delen av ökningen. Befolkningen i de arbetsföra åldrarna,
15—69 år, som växte med ca 220 000 under perioden 1960—1965, förutses
öka med endast ca 120 000 under perioden 1965—1970. Ökningen 1970—
1975 väntas bli ca 70 000 och 1975—1980 ungefär lika stor.

Arbetskraftstillgångnrna 1965—1970. Den framtida tillgången på arbetskraft
har beräknats med utgångspunkt i den redovisade befolkningsprognosen.
Denna har kombinerats med antaganden om förvärvsfrekvenserna för
olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper i de arbetsföra åldrarna 15—69
år. Härigenom har man fått fram antalet förvärvsarbetande personer. För
olika grupper har slutligen förändringarna i arbetad tid uppskattats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1966

Då det gällt att bestämma förvärvsfrekvenserna för grupperna män och
icke gifta kvinnor under prognosperioden har man utgått från den utveckling
som i folkräkningarna kunnat iakttas mellan åren 11)50 och 1960. Denna
utveckling antas fortsätta även under prognosperioden dock med viss
modifikation beträffande antalet studerande.

För de gifta kvinnorna har en annan metod använts. Det alternativ som
har valts bygger på hypotesen att utbudet av kvinnlig arbetskraft varierar
med barnantalet samt utgår från en beräkning av »återvändandefrekvenser»,
dvs. kvinnornas benägenhet att återvända till arbetsmarknaden när barnen
vuxit upp.

För männen innebär antagandena att förvärvsfrekvenserna sjunker i åldersgrupperna
15—24 år och 25—54 år men är konstanta i åldersgruppen
55—64 år. Även för icke gifta kvinnor beräknas sjunkande förvärvsfrekvenser
för åldersgrupperna upp till 50 år. Åldersgruppen 50—64 år har ökande
förvärvsfrekvenser. De gifta kvinnornas förvärvsfrekvens beräknas öka
starkt. Riksgenomsnittet uppgår f. n. till ca 35 %. Det beräknas stiga till ca
40 % i åldersgruppen 15—39 år och till ca 45 % i åldersgruppen 40—64 år.

Prognosen innebär att antalet förvärvsarbetande ökar med 0,7 % årligen
under perioden 1966—1970 mot 1,0 % under perioden 1960—1965. Antalet
förvärvsarbetande gifta kvinnor väntas öka med drygt 30 000 om året.
Utredningen uppehåller sig ingående vid frågan om förutsättningarna för
att de kraftigt höjda förvärvsfrekvenserna för de gifta kvinnorna skall komma
till stånd.

Förvärvsfrekvenserna för gifta kvinnor varierar starkt mellan olika delar
av landet som framgår av följande tablå från 1960 års folkräkning.

	Förvärvsfrekvens för gifta kvinnor i åldrarna
	15—39	40—64	65—oj
	år	år	år
Riksgenomsnitt...............................	29,3	24,0	2,1
A. Värmland, Dalarna, Norrland................	23,7	17,3	1,6
Södra och mellersta Sverige..................	31,0	26,0	2,3
B. Städer med minst 50 000 inv.................	37,7	35,1	3,7
varav: Stockholm...........................	40,3	41,9	5,5
Borås...............................	46,3	45,9	4,8
Övriga landet.................................	25,4	19,1	1,6

Tablån visar att förvärvsfrekvenserna låg högre i södra och mellersta
Sverige än i skogslänen och att de var högre i städer med minst 50 000 invånare
än i övriga landet. Utredningen konstaterar att de delar av landet
som hade relativt låga förvärvsfrekvenser år 1960 också hade en jämförelsevis
liten del av landets totala befolkning. Även med kraftiga höjningar av
förvärvsfrekvenserna i dessa områden fram till år 1970 krävs stora ökningar
i Syd- och Mellansverige resp. i de stora städerna för att det förutsatta
riksgenomsnittet skall uppnås.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Utredningen konstaterar att det med fog kan antas att möjligheterna att
höja de gifta kvinnornas förvärvsfrekvenser blir mindre ju högre nivå de
ligger på i utgångsläget. Dessa förhållanden motiverar en diskussion om det
i prognosen förutsatta riksgenomsnittet år 1970 för de gifta kvinnornas
förvärvsfrekvens är realistiskt. Utredningen framhåller att man måste tänka
sig ett »tak» för de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens även om detta troligen
kommer att ligga högre år 1970 än år 1965. Förekomsten av ett sådant
tak beror framför allt på omfattningen av negativa attityder mot gifta kvinnors
förvärvsarbete och på att brist på hemhjälp, daghemsplatser o. d.
hindrar en del gifta kvinnor att förvärvsarbeta.

Det finns risk för att vi redan före år 1970 i vissa områden törnar mot
det tak för gifta kvinnors förvärvsfrekvens som sätts av de nämnda förhållandena.
Utredningen ställer frågan vilka möjligheter som under sådana omständigheter
föreligger för att de förutsatta förvärvsfrekvenserna skall kunna
uppnås. Förvärvsfrekvenserna kan tänkas höjas mera i andra delar av landet.
Den regionala och näringsgrensvisa utveckling av produktionen som
redovisas i rapporten antyder emellertid snarare att betydande svårigheter
kan uppstå när det gäller att anpassa utbud och efterfrågan till varandra.
Man kan tänka sig en ökad rörlighet för den arbetskraft, som utgörs av
gifta kvinnor, dvs. i praktiken en accelererad inflyttning till tätorterna. Redan
nu lägger emellertid bostadssituationen hinder i vägen för omflyttning
av arbetskraft från överskotts- till underskottsområden. Olika hinder för
kvinnans deltagande i förvärvslivet kan tas bort eller minska i betydelse.
Inte ens en fördubbling av antalet daghemsplatser kan emellertid i avgörande
grad påverka arbetskraftsutbudet.

De praktiska slutsatser som kan dras av det föregående är enligt utredningen
att en rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik inriktad speciellt
på de gifta kvinnorna får en fortsatt stor vikt. Utredningen framhåller också
att det är naturligt att uppfatta prognosen för det samlade arbetskraftsutbudet
som optimistiskt hållen. Den kräver både offentliga åtgärder och
ganska radikala förändringar i kvinnors och arbetsgivares syn på »manliga»
resp. »kvinnliga» arbeten för att slå in.

Vid beräkningen av den totala arbetstidens utveckling har de gifta kvinnornas
medelarbetstid, som för år 1965 antagits vara 85 % av männens,
förutsatts sjunka till 80 % år 1970. Sänkningen la?ror på att andelen gifta
kvinnor med deltidsarbete väntas öka.

Utredningen anför att det är realistiskt att räkna med arbetstidsförkortning
även i framtiden. Utan att därmed söka prognosticera den arbetstidsförkortning
som kan väntas äga rum åren 1965—1970 har utredningen infört
ett antagande som innebär en successiv nedgång till 42l/s timmars veckoarbetstid
för de grupper som nu har 45 timmars arbetsvecka.

Beräkningarna av antalet förvärvsarbetande och förändringarna i medelarbetstid
ger till resultat att arbetskraftsvolymen mätt i antal arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

timmar kommer att minska med 0,3 % per år 1965—1970 mot en ökning
med 0,6 % per år under perioden 1960—1965. Utvecklingen belyses i följande
tablå.

Arbetskraftens förändringar åren 1960—1970

	1960—1965	1965—1970
1. Absoluta förändringar (tusental personer)
Medelbefolkning i åldrarna 15—69 år.........	+ 255	+ 118
Antal förvärvsarbetande.....................	+ 157	+ 109
Antal årsarbetande1.........................	+ 134	+ 49
Arbetskraftsvolym i timmar.................		—
2. Procentuell förändring över hela perioden
Medelbefolkning i åldrarna 15—69 år.........	+ 4,9	+ 2,2
Antal förvärvsarbetande.....................	+ 4,9	+ 8,3
Antal årsarbetande1.........................	+ 4,3	+ 1,5
Arbetskraftsvolym i timmar.................	+ 2,0	— 1,5
3. Procentuell förändring per år
Medelfolkning i åldrarna 15—69 år...........	+ 1,0	+ 0,4
Antal förvärvsarbetande.....................	+ 1,0	+ 0,7
Antal årsarbetande1.........................	+ 0,9	+ 0,3
Arbetskraftsvolym i timmar.................	+ 0,6	— 0,3

1 Utan arbetstidsförkortning.

Efterfrågan på arbetskraft åren 1965—1970. Utredningen har låtit inhämta
uppgifter för de olika näringsgrenarna om deras väntade efterfrågan på
arbetskraft. Denna genomgång har givit vid handen att stegringen av arbetskraftsutbudet
över perioden 1965—1970 skulle behöva vara 165 000 för att
tillgodose efterfrågan i stället för de 110 000 som utbudsprognosen betecknar
som möjlig att uppnå. Efterfrågans fördelning på de olika näringsgrenarna
framgår av följande tabell.

Arbetskraftsefterfrågan åren 1965—1970 enligt planer och expertbedömningar

■ - l i « ’ 1 i . i i	Antal förvärvsarbetande
1965	Förändring 1965—1970
340 000 1 150 000 340 000 270 000 460 000 320 000 520 000	— 85 000 + 85 000 + 30 000 + 10 000 + 10 000 + 15 000 + 100 000





Offentliga tjänster.............................
Totalt	3 400 000	+ 165 000
Totajt efter uppräkning för att medge kompensation för arbetstidsför-	+ 165 000 å 265 000 + 110 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

För jord- och skogsbruk beräknas en minskning med 85 000 medan alla
övriga näringsgrenar väntas öka sin arbetskraftsefterfrågan. Den starkaste
ökningen redovisas för offentliga tjänster med 100 000 och för industri och
hantverk med 85 000.

Den beräknade efterfrågeökningen på 165 000 inkluderar inte personalbehov
på grund av arbetstidsförkortning. Om en sådan genomförs och får
den omfattning utredningen antagit måste talet för arbetskraftsefterfrågan
justeras uppåt med kanske så mycket som 100 000. Detta innebär att gapet
i arbetskraftskalkylen uppgår till mellan 55 000—155 000 förvärvsarbetande.
De ställda anspråken på arbetskraft kommer alltså inte att kunna
tillgodoses och utredningen har därför efter vissa överväganden som
redovisas i rapporten reducerat anspråken för att åstadkomma balans mellan
möjligt utbud och väntad efterfrågan. Arbetskraftsökningen för industrins
del upptas till 45 000 i stället för till 85 000. Ökningen motsvarar det
antal personer som krävs för att kompensera arbetstidsförkortningen. Sysselsättningsökningen
inom den offentliga sektorn begränsas till 90 000.

Utredningen pekar avslutningsvis på vissa anpassningsproblem på arbetsmarknaden
till följd av den arbetskraftssituation som förutses. Eftersom
den möjliga nettoökningen av tillgången på arbetskraft med ca 110 000
förvärvsarbetande består nästan helt av gifta kvinnor kan ökningen realiseras
bara om det blir möjligt att undanröja de hinder som f. n. finns för
gifta kvinnor att inträda på arbetsmarknaden. En betydelsefull del av arbetskraftstillskottet
kommer att bestå av invandrare från utlandet. Frågan om
invandringspolitikens utformning kommer därför att vara aktuell. Även om
det är möjligt att öka arbetskraftstillgången med 110 000 personer torde
det komma att uppstå problem eftersom tillskotten av arbetskraft inte uppträder
där efterfrågan ökar. Detta skapar både geografiska och yrkesmässiga
rörlighetsproblem.

Arbetskraftsutvecklingen åren 1970—1980. I denna kalkyl har prognosen
för befolkningsutvecklingen utsträckts fram till år 1980. Utredningen understryker
att antagandena för 1970-talet blir osäkrare med hänsyn till möjligheterna
att på så lång sikt bedöma utvecklingen av sådana faktorer som
invandring, fruktsamhet och dödlighet. Nettoinvandringen har antagits
bli 10 000 per år. Utredningen pekar emellertid på förhållanden som kan
påverka nettoinvandringen, t. ex. att balans uppnås på bostadsmarknaden
eller att vi får mer internationaliserad arbetsmarknad.

Under 1970-talet förstärks förskjutningen av åldersfördelningen i ogynnsam
riktning från produktionssynpunkt. Åldrarna 15—65 år ökas med endast
70 000 av en total folkökning med ca 640 000. Vissa åldersklasser, utbildningsgrupper
och lokala grupper av gifta kvinnor väntas närma sig ett
tak för yrkesverksamheten. Antalet årsarbetare beräknas som en följd härav
stiga med mindre än 50 000 på ett årtionde eller med knappt 1,5 %. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

motsvarande årliga tillskottet, ea 5 000 årsarbetare eller 0,1 a 0,2 %, liggei
inom prognosens sannolika felmarginal.

I prognoserna för arbetskraften har man inte råknat med någon ökning
av den äldre befolkningens arbetsinsats. Tvärtom har förskjutningen från
jordbruk till stadsnäringar föranlett ett antagande om en mindre nedgång
för männen i åldrarna över 64 år. Utredningen ställer 1 rågan om inte dessa
grupper i växande grad kommer att betraktas som eu arbetskraftsreserv.
Som utgångspunkt för bedömningen av denna reservs potentiella storlek
anför utredningen att om var tionde person i åldersklasserna 65—75 år —
utöver vad som antagits i arbetskraftsprognoserna — kunde beredas arbete
skulle år 1980 ytterligare ca 85 000 personer tillföras arbetskraften.

Utredningen har antagit en fortsatt arbetstidsförkortning under första
hälften av 1970-talet, som innebär genomförandet av 40-timmarsveckan.
Därefter antas en paus i arbetstidsförkortningen inträda till 1970-talets slut.

Resultaten av beräkningarna beträffande arbetsmarknadens tillgångssida
redovisas i följande tablå.

	ökning 1970—1980
Antal personer i arbetskraften (folkräkningsdefinition)	Antal årsarbetare i arbetskraften
+ 10 000 +239 000 — 56 000 +183000	+ 10 000 + 94 000 —56 000 +38 000
Kvinnor
övriga..........................
Summa	+ 193 000	+ 48 000

ökningen av antalet personer i arbetskraften hänför sig nästan uteslutande
till gifta kvinnor, för vilka ett relativt osäkert antagande gjorts om en
ökad förvärvsintensitet. Utredningen konstaterar att redan i denna omfördelning
av arbetskraften mot gifta kvinnor, med deltidsarbete i stor utsträckning,
ligger svårlösta anpassningsproblem på arbetsmarknaden. Med
hänsyn till ovissheten om hur dessa problem kan komma att lösas framstår
vinsten av arbetskraft som relativt osäker.

Sänkningen av årsarbetstiden till följd av den antagna arbetstidsförkortningen
har i kalkylen upptagits till 5 %. Detta skapar ett ytterligare behov
av arbetskraft, som uppgår till ca 170 000 personer och som bör ställas mot
ökningen av antalet årsarbetare i tablån med ca 50 000. Man skulle därmed
stanna vid en minskning under 1970-talet av arbetskraftsvolymen mätt i
antal årsarbetare som skulle uppgå till drygt 120 000. Utredningen anmärker
att enbart för att uppväga denna minskning skulle det krävas en ökning
av nettoinvandringen från antagna 10 000 per år till ca 30 000 per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Remissyttrandena över arbetsmarknadsutredningens förslag

Arbetsmarknadsutredningens förslag i stort har i
allmänhet mötts positivt vid remissbehandlingen. Arbetsmarknadsstyrelsen,
SAF, Sveriges industriförbund, TCO och SACO förklarar sålunda att de
i huvudsak kan ansluta sig till utredningens förslag.

LO finner att flertalet av de förslag utredningen lägger fram är helt i linje
med den nuvarande arbetsmarknadspolitiken, som LO vid flera tillfällen
uttalat sitt stöd för. En allmänt positiv ståndpunkt till förslagen intar vidare
bl. a. lantbruksstyrelsen, skolöverstyrelsen, flera länsstyrelser samt Svenska
landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

I åtskilliga remissyttranden framhålls att betänkandet innehåller en värdefull
översikt över arbetsmarknadspolitiska problem och problemlösningar.
Man konstaterar att det över huvud taget torde vara första gången en sammanfattning
gjorts av den svenska arbetsmarknadspolitiken. De framlagda
förslagen anses medföra att den nuvarande arbetsmarknadspolitiken effektiveras.
Svenska landstingsförbundet har det helhetsintrycket att utredningens
förslag till ökade resurser och deras användning är väl försvarbara med
hänsyn till den avgörande betydelse som arbetsmarknadspolitiken har för
såväl samhällets ekonomiska utveckling som för de enskilda människor,
vilkas placering i arbetslivet av en eller annan orsak är problematisk.

I vissa remissyttranden, bland dem statskontorets, framhålls vidare att
betänkandet får ses som ett förtroendeuttalande från arbetsmarknadspolitikens
intressenter för de väsentliga dragen i den nuvarande arbetsmarknadspolitiken.

Remissorganen riktar emellertid även en råd allmänna invändningar mot
betänkandet. Man anmärker sålunda att betänkandet endast i mindre grad
har karaktären av handlingsprogram, att några nya utvecklingslinjer knappast
framförts utan att förslagen i flera avseenden får anses vara en sanktionering
av redan tillämpad praxis. Vidare noteras att diskussionerna i betänkandet
på ett flertal punkter inte mynnar ut i konkreta förslag utan
stannar vid allmänt hållna uttalanden och rekommendationer.

En del remissmyndigheter — bland dem skogsstyrelsen, överbefälhavaren
och några länsstyrelser — anser att utredningen överbetonat de åtgärder
som främjar arbetskraftens geografiska rörlighet, medan lokaliseringspolitiska
synpunkter inte beaktats i tillräcklig utsträckning. Sambandet
mellan rörlighetsstimulerande åtgärder och lokaliseringspolitik borde ha
analyserats närmare. Länsstyrelsen i Västmanlands län har en annan uppfattning
och anser att utredningen inte haft anledning att närmare gå in
på lokaliseringspolitiska spörsmål bl. a. därför att lokaliseringspolitiken
prövats av statsmakterna under de senaste åren.

Från många håll, bl. a. SAF, Svenska bankföreningen och Sveriges indu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1066

striförbund, understryks att frånvaron av kostnadsberäkningar försvårar
ställningstagandet till betänkandet i dess helhet och till de olika delförslagen.

Eu allmänt negativ inställning till utredningens förslag intar RLF och
Sveriges lantbruksförbund, som i sitt gemensamma yttrande avslutningsvis
anför att betänkandet inte bör leda till att man låser fast den framtida arbetsmarknadspolitikens
målsättning och utformning. Detta motiveras även
av önskemålet att statskontorets pågående översyn av arbetsmarknadsverket
och övriga myndigheter och organ inom arbetsmarknadspolitikens område
bör redovisas före ett ställningstagande till den framtida arbetsmarknadspolitiken.
I statskontorets översyn bör naturligen ingå även en diskussion
kring avvägningen av olika arbetsmarknadspolitiska medel.

I fråga om arbetsmarknadspolitikens uppgifter och
metoder anser en del remissorgan — exempelvis konjunkturinstitutet,
SAF och RLF — att utredningen borde ha utförligare diskuterat arbetsmarknadspolitikens
mål och ha lagt diskussionen till grund för förslagen
om arbetsmarknadspolitikens utformning. Mellan förslagen borde ha gjorts
en inbördes avvägning. I dessa delar anses betänkandet inte motsvara förväntningarna.

LO instämmer med utredningen i att till målen för den ekonomiska politiken
hör kraven på full sysselsättning, ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
och ett stabilt penningvärde. Enligt LO:s bestämda uppfattning är
dock den ekonomiska politiken ofullständig, om den inte inrymmer åtgärder
för en jämnare fördelning av inkomsterna.

Utredningen har enligt LO:s mening kommit att förlora det strukturpolitiska
perspektivet. Arbetsmarknadspolitiken är till sitt innehåll i väsentlig
grad en långsiktigt syftande politik. En ekonomisk diskussion, som
knappast berör strukturpolitiska aspekter utan till väsentlig del utgår från
stabiliseringspolitiska, finner LO vara ofullständig. En intensifierad strukturpolitik
i förening med de arbetsmarknadspolitiska medlen för att underlätta
arbetskraftens anpassning skulle tvinga låglöneföretag och branscher
att lägga om sin produktion. LO menar att företagen i den mån de inte kan
betala högre löner skulle förlora arbetskraften och därmed kanske bli tvungna
att lägga ned produktionen. Låglönegrupper på den tjänsteproducerande
arbetsmarknaden skulle på samma sätt kunna förbättra sitt löneläge. En
aktiv strukturpolitik medverkar alltså enligt LO inte enbart till att öka
produktiviteten utan kan också bidra till en önskvärd inkomstutjämning,
samtidigt som den underlättar för fackföreningsrörelsen att föra en solidarisk
lönepolitik.

LO framhåller vidare att vissa allmänt kända faktorer i den kommande
strukturutvecklingen borde ha bedömts från arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter.
Den tekniska utvecklingen är visserligen svår att bedöma men
man bör dock undersöka vad redan nu kända tekniska framsteg kan betyda
för behovet av arbetskraft och vilka omställnings- och anpassningsproblem

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

de kan föra med sig. Den internationella handelns utveckling är också ett fält
som starkt berör framtidens arbetsmarknadspolitik, eftersom förutsättningarna
för vissa branscher inom vårt näringsliv såväl på kort som lång sikt
kommer att radikalt förändras. Likaså berör vårt växande ansvar för utvecklingsländerna
morgondagens arbetsmarknadspolitik. En annan väsentlig
aspekt vid bedömning av det framtida behovet av arbetsmarknadspolitiska
insatser är de långsiktiga förändringarna i konsumenternas efterfrågan.

Kraven på vad som skall benämnas full sysselsättning har skärpts inte
minst genom de goda konjunkturer som kännetecknat efterkrigstiden och
urbaniseringsprocessen, som också påverkat den totala sysselsättningsnivån.
LO beklagar att utredningen inte närmare diskuterat innebörden av vad
som i dag är att anse som full sysselsättning. Denna diskussion är avgörande
för hur vår arbetsmarknadspolitik bör utformas.

Även TCO berör inkomstfördelningsfrågan och påpekar bl. a. att de
senaste årens snabba produktionshöjning i inte obetydlig utsträckning är
resultat av den fortgående omflyttningen av arbetskraft från områden med
låg till områden med hög produktivitet och lönsamhet. Rätt utnyttjad kan
arbetsmarknadspolitiken således utgöra ett av de effektivaste långsiktiga
bidragen till en lösning av låglöneproblematiken i dess olika aspekter.

Utredningens bedömning av utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden
kritiseras av konjunkturinstitutet, som framhåller
att utredningen vid diskussionen av de framtida arbetskraftstillgångarna
har helt anammat de preliminära beräkningar som gjordes vid arbetsmarknadsstyrelsens
prognosinstitut våren 1964. Dessa beräkningar är emellertid
ytterligt schematiska och från metodisk synpunkt otillfredsställande genomförda.

Statistiska centralbyrån påpekar att arbetskraftsprognosen i betänkandet
är preliminär och att den kommer att överarbetas i vissa delar inom centralbyrån.
Det förefaller dock som om prognosen inte kommer att behöva
revideras i någon väsentlig utsträckning. Inom centralbyråns prognosinstitut
sammanställt material avsett att belysa den kvinnliga arbetskraften från
skilda aspekter kommer att komplettera utredningens. Det arbete som hittills
utförts bekräftar utredningens resultat.

LO anser, att det hade varit värdefullt om utredningen i någon mån hade
försökt att analysera bruttoförändringarna på arbetsmarknaden fram till år
1980. Det skulle då ha varit lättare att precisera de arbetsmarknadspolitiska
insatserna med hänsyn tagen till bl. a. åldersförskjutningen, de gifta kvinnornas
ökade benägenhet att förvärvsarbeta, den ökade utbildningsfrekvensen
och näringslivets strukturomvandling.

SACO ifrågasätter om arbetskraftsutbudet kan hållas uppe ens på en oförändrad
nivå fram till 1970-talets slut. Mot bakgrunden av den allt mer
accentuerade knappheten på arbetskraft i flertalet europeiska länder före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

laller det väl optimistiskt att räkna med samma årliga nettotillskott utifrån
som under 1950-talet. Mycket talar för att det hastigt växande utbildningsintresset
kommer att påverka yrkesintensiteten negativt i större utsträckning
än vad utredningen räknat med. Slutligen kan man enligt SACO inte
förutsätta att inga som helst arbetstidsförkortningar skall genomföras under
eu femtonårsperiod.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att den väntade kraftiga ökningen
av antalet arbetstillfällen och den svagare ökningen av arbetskraftstillgången
endast gäller under förutsättning att nuvarande högkonjunktur
består under den tid prognosen gäller, vilket ingalunda är säkert. Erfarenheten
från tidigare ekonomiska utvecklingsskeden har nämligen visat att
det finns skäl att bedöma situationen mera försiktigt. En avmattning i nuvarande
uppåtgående ekonomiska utveckling är långt ifrån otänkbar, även
om detta inte skulle behöva leda till direkt lågkonjunktur. Om utvecklingstakten
på det ekonomiska området skulle avta, minskar också automatiskt
efterfrågan på arbetskraft och de sysselsättningsskapande åtgärderna kommer
i stället i förgrunden.

2. Arbetsförmedling
Nuvarande förhållanden

Arbetsförmedlingens uppgifter. Den offentliga arbetsförmedlingen omfattar
alla slag av ax-betskraft och arbete. Förmedlingen skall bevaka att hjälpverksamheten
för de arbetslösa anpassas till läget på arbetsmarknaden. En
viktig uppgift är därför att samla in uppgifter om arbetslöshet och om väntade
förändringar på arbetsmarknaden. I första hand skall förmedlingen
eftersträva utjämning på den egna orten och inom det egna förmedlingsområdet.
Det åligger förmedlingen att i detta syfte bedriva ackvisition av
arbetstillfällen och arbetskraft. För att nå utjämning inom hela landets arbetsmarknad
äger samarbete rum mellan de olika förmedlingskontoren i
form av omfattande interlokal förmedling.

För att söka mera långsiktiga lösningar av de arbetslösas sysselsättningsproblem
har förmedlingen möjligheter att utnyttja ett flertal olika hjälpåtgärder.
Arbetskraftens geografiska rörlighet främjas genom ekonomiska
bidrag. Arbetsförmedlingen verkar även för att arbetskraften skall bli yrkesmässigt
rörlig genom omskolning och fortbildning. Härvid har yrkesvägledningen
en stor uppgift inte endast vad gäller skolungdom, för vilken den
bedrivs inom skolorna genom lektioner och föredrag, och för ungdom som
nyss avslutat sin skolgång utan även för äldre arbetskraft för vilken omskolning
eller fortbildning kan bli aktuell. För yrkesvägledningen står medi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

cinska och psykotekniska experter till förmedlingens förfogande. Arbetslösa
som av olika skäl inte kan placeras på den öppna marknaden — temporärt
eller för längre tid — skall förmedlingen söka bereda sysselsättning i beredskapsarbete
eller i s. k. skyddad sysselsättning. För de partiellt arbetsföra
skall arbetsförmedlingen vidta arbetsvårdande åtgärder. Även för detta
ändamål kan förmedlingen utnyttja medicinsk och annan expertis.

Det åligger förmedlingen att aktivera de arbetskraftsresurser som finns,
främst kvinnor, partiellt arbetsföra och äldre arbetskraft. I förmedlingens
uppgifter ingår vidare förmedling av praktikplatser till teoretiskt studerande
och för den praktiska yrkesorienteringen inom grundskolans ram. I viss utsträckning
handhar arbetsförmedlingen även mönstring på fartyg och därmed
förenade göromål.

Arbetsförmedlingens organisation. Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn
över och ledning av arbetsförmedlingen. I länen handhas denna uppgift av
länsarbetsnämnderna och i Stockholms stad av arbetsnämnden. I nämnderna,
som utses av Kungl. Maj :t, är de tre största partsorganisationerna på
arbetsmarknaden representerade.

Den egentliga förmedlingsorganisationen omfattade vid ingången av år
1964 25 huvudkontor, 234 avdelningskontor (varav 29 deltidskontor), 229
ortsombud och 193 lokalombud. Av avdelningskontoren var 15 tillfälligt
inrättade.

Huvudkontoren är uppdelade på olika expeditioner, såsom för jordbruk,
industri, byggnadsverksamhet osv. Där finns även yrkesväglednings- och
arbetsvårdsexpeditioner samt tjänstemannaförmedling. Avdelningskontoren
är indelade i klasser i förhållande till folkmängd, näringslivets struktur
m. m. Förutom ortsombud och lokalombud har under de senare åren förekommit
även s. k. ambulatorisk arbetsförmedling, vilken utgår från huvudeller
avdelningskontor.

Personalrekryteringen vid arbetsförmedlingen sker genom årlig antagning
av aspiranter. Utbildning och fortbildning av personalen sker genom kurser
som anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Antalet heltidsanställda tjänstemän vid länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingskontor
uppgick vid ingången av år 1964 till 2 250. Personalens
fördelning på verksamhetsgrenar framgår av följande sammanställning.

Verksamhetsgren Antal

tjänstemän

Allmän förmedling in. m............................ 1181

Y rkesvägledning................................... 137

Arbetsvärd........................................ 230

Länsarbetsnämndernas kanslier...................... 456

Kontorsbiträden.................................... 246

Summa 2250

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966 23

Omfattningen av arbetsförmedlingens verksamhet åren 1953—1962.

			Tillsatta platser (1 000-tal) år]
	1953	1954	1955	1956	1957	1958	1959	1960	1961	1962
Jordbruk och skogsbruk......	70	80	63	63	59	55	55	53	50	43
Industri och hantverk.......	98	117	117	99	93	80	101	117	115	106
Byggnadsverk-samhet.........	128	117	112	116	112	115	109	100	95	96
Samfärdsel.......	180	185	215	213	171	157	170	162	137	146
Handel...........	137	139	146	132	125	117	128	143	145	135
Förvaltning och fria yrken......	83	86	82	81	83	79	85	91	99	109
Hälso- och sjukvård	20	24	25	22	21	21	22	22	22	23
Husligt arbete ....	162	153	148	142	139	137	135	129	119	in
Genomgående yrken..........	96	108	121	96	86	94	97	101	89	92
Annat arbete.....	31	29	22	27	26	20	18	24	17	18
	1005	1038	1051	991	915	875	920	942	888	879
Därav i samverkan mellan olika ar-betsförmedlingar	77	87	69	64	59	51	59	71	71	66
Lediga platser ....	1175	1238	1244	1174	1075	1013	1084	1167	1126	1103
Arbetssökande personer........	660	679	684	718	696	714	716	716	717	744

Utredningen

Som framgår av den nyss angivna sammanställningen har den totala platstillsättningen
under perioden minskat med 12 %. Denna utveckling bör enligt
utredningen inte ses som ett uttryck för minskad effektivitet i förmedlingsverksamheten.
Den är i stället ett resultat av den utjämning och stabilisering
av förhållandena på den svenska arbetsmarknaden som ägt rum under
efterkrigstiden. Under den första delen av denna period var både arbetslöshet
och arbetskraftsbrist i regel betydligt större än under senare år. Sådana
lägen ger upphov till en relativt omfattande arbetskraftsomsättning, inklusive
en inte önskvärd överrörlighet. Med den fortgående stegringen av
utbildningsnivån och anspråken på yrkeskvalifikationer inom näringslivet
har vidare följt ökade kvalitativa krav på förmedlingsarbetet. Tillsättning
av platser för vilka fordras yrkeskunnighet förutsätter givetvis en mer
kvalificerad och tidskrävande insats från förmedlingens sida än ett rutinmässigt
anvisande av arbetslösa till mer eller mindre tillfälliga anställningar
med okvalificerade arbetsuppgifter.

Den högre kvaliteten på förmedlingsarbetet, en väntad successiv ökning
av antalet sökande till förmedlingen samt stegrade anspråk i övrigt på förmedlingens
tjänster för med sig krav på större resurser för förmedlingen.

Kungl. Maj.ds proposition nr 52 år 1966

Med hänsyn till vikten av en smidig arbetsmarknadsfunktion och arbetsförmedlingens
betydelse härför är det enligt utredningens mening angeläget
att dessa krav tillgodoses i den takt de ger sig till känna. Detta
kommer utan tvivel att föra med sig ökade kostnader för arbetsförmedlingsverksamheten.
I gengäld kan dock kostnaderna för sysselsättningsskapande
åtgärder väntas minska, åtminstone vid en oförändrad ambitionsgrad
för sådana åtgärder. En snabb och smidig anpassning av arbetskraften
till förhållandena på den öppna marknaden ger också betydande samhällsekonomiska
vinster. Samtidigt främjas den enskildes trygghet. Man bör
därför enligt utredningens mening inte av statsfinansiella skäl avstå från
att anpassa arbetsförmedlingsorganisationen till arbetsmarknadspolitikens
krav.

Förmedling sorganisationens anpassning till det arbetsmarknadspolitiska
läget. F. n. har arbetsmarknadsverket större frihet att lokalt och temporärt
med kort varsel sätta in sysselsättningsskapande åtgärder, t. ex. beredskapsarbeten,
än att förstärka förmedlingsorganisationen. Ett sådant förhållande
kan enligt utredningens uppfattning bli till förfång för en av huvudlinjerna
i arbetsmarknadspolitiken, nämligen arbetskraftens anpassning
till förändringar inom näringslivet. Utredningen föreslår därför att arbetsmarknadsstyrelsen
får möjligheter att i extraordinära arbetsmarknadssituationer,
som gör en tillfällig ökning av arbetsförmedlingspersonalen
nödvändig, inom av statsmakterna angivna gränser utnyttja sakanslag som
står till styrelsens disposition. Som en följd av detta förslag bör den i avlöningsstaten
för arbetsförmedlingen upptagna anslagsposten till Avlöningar
till tillfällig personal utgå. Den personal som nu är avlönad av
medel från denna anslagspost bör avlönas från anslagsposten till Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal. Sistnämnda anslagspost bör med
hänsyn härtill räknas upp i motsvarande grad. Även kostnader för reseersättningar
och traktamenten bör inom vissa gränser få bestridas från
sakanslag i lägen då förmedlingspersonal snabbt behöver flyttas om i stor
omfattning.

Arbetsförmedlingens andel av arbetskraftsomsättningen. En grundläggande
förutsättning för att arbetsförmedlingen på ett tillfredsställande sätt
skall kunna fullgöra sin huvuduppgift att utjämna tillgång och efterfrågan
på arbetskraft är uppenbarligen att förmedlingens andel i den totala arbetskraftsomsättningen
är tillräckligt stor. Även om aktuella uppgifter
saknas om hur stor förmedlingens omsättningsandel är, framstår det som
klart att andelen för en del sektorer av arbetsmarknaden är otillräcklig.
Detta gäller bl. a. vissa delar av tjänstemännens arbetsmarknad. Behovet av
intensifierade insatser för bl. a. de handikappade, den äldre arbetskraften
och de hemarbetande kvinnorna motiverar även en viss ökning av omsätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966 25

ningsandelen. Utredningen föreslår att förutsättningar skapas för att göra
eu sådan ökning av förmedlingens oinsättningsandel möjlig.

Yrkesvägledning. I syfte att höja kvaliteten i förmedlingsarbelet bör förmedlingsåtgärderna
i större utsträckning än som f. n. är fallet föregås av
yrkesvägledande åtgärder och anlagsprov. Insatser av detta slag skall enligt
utredningens mening inte ingå i handläggningen av varje förmedlingsäreride
utan förbehållas fall där de är ett villkor för att man skall kunna
prestera lämplig arbetsanvisning. Frekvensen av sådana fall ökar emellertid.
En orsak härtill är strukturförändringarna inom näringslivet med därav
följande behov av yrkesbyten. En annan orsak är att arbetsförmedlingen
under senare år fått avsevärt bättre möjligheter att medverka till utbildning
och omskolning. En ökning av de yrkesvägledande insatserna förutsätter
att yrkesvägledningen byggs ut.

Utbyggnaden bör ta sikte på såväl att förstärka nuvarande yrkesvägledningsexpeditioner
som att anordna nya expeditioner vid en del s. k.
kretskontor. Åtskilliga av de kretskontor som nu saknar expeditioner bör
dock kunna betjänas genom ambulerande yrkesvägledningsverksamhet.

Yrkesvägledande åtgärder kräver inte alltid insatser av specialister. Att
t. ex. upplysa om utbildningsvägar och anvisa lämpligt informationsmaterial
är något som alla arbetsförmedlare bör kunna göra. Detta förutsätter
dock att förmedlarna har åtminstone elementära kunskaper om
yrkesvägledning och det informationsmaterial som yrkesvägledningen utnyttjar.
Utredningen föreslår därför att den inom arbetsmarknadsverket
bedrivna utbildningen av arbetsförmedlare utvidgas till att omfatta även
yrkesvägledning.

Arbetsförmedlingens informationsverksamhet. Det är självklart att arbetsförmedlingen
måste kunna ge sådan information om konkreta förmedlingserbjudanden
att arbetssökande och arbetsgivare får tillförlitlig grund
för sina ställningstaganden. Arbetsförmedlingen måste dessutom kunna
ge en mer allmän information om det aktuella arbetsmarknadsläget och
väntade förändringar i detta. Det måste anses vara en viktig uppgift för
arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna att genom lägesöversikter
och prognoser sörja för att varje särskild arbetsförmedling kan ge
sådan information till arbetssökande och arbetsgivare. Enligt utredningens
mening bör vidare television, radio samt riks- och lokalpress användas i
betydligt större utsträckning än hittills för att sprida information om aktuella
arbetsmarknadsfrågor. Detta skulle göra det lättare för arbetsförmedlingen
att åstadkomma en rationell utjämning på arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingens personalrekrytering. Höga fordringar måste ställas
på förmedlingstjänstemännen i fråga om kunskaper om arbetsliv och arbetsmarknad
samt personlig lämplighet. Avgörande för att arbetsförmed -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

lingen skall kunna försäkra sig om personer med sådana kunskaper och
egenskaper är uppenbarligen de löner som kan erbjudas aspiranterna. Rekryteringslönerna
måste därför ägnas fortlöpande uppmärksamhet av arbetsmarknadsverket.

Förmedlingspersonalen som i tjänsten vinner överblick över arbetsmarknaden
kan förutsättas få särskild benägenhet att gå över till annan
verksamhet om löneförhållandena inom förmedlingen framstår som ofördelaktiga.
Å andra sidan bör förmedlingen ha intresse av att kunna anställa
personer med relativt lång tids erfarenhet av arbetsförhållanden
inom visst område av näringslivet. Ett ömsesidigt utbyte av personal mellan
förmedlingen och näringslivet får anses önskvärt. En förutsättning
härför är dock att arbetsmarknadsverket får större frihet att smidigt anpassa
lönesättningen efter förhållandena i de särskilda fallen.

Några villkor om formell kompetens finns f. n. inte vid antagning av
aspiranter till förmedlingen. Utredningen anser inte att denna ordning bör
ändras. Till yrkesvägledningen rekryteras numera aspiranterna i stor
utsträckning från grupper med högskole- eller därmed jämförlig utbildning.
Utredningen anser denna praxis vara sakligt motiverad men framhåller att
det är angeläget att olika rekryteringsvägar kan följas även inom yrkesvägledningen.

Av arbetsvårdspersonalen bör krävas grundliga kunskaper i psykologi
och sociallagstiftning. Rekryteringen av denna personal bör därför inriktas
på personer med kunskaper i dessa ämnen som i huvudsak motsvarar
examen från socialhögskola. För att en sådan rekrytering skall kunna ske
kan eventuellt inom arbetsvärden behöva införas en reglerad befordringsgång
som liknar den som nu finns inom yrkesvägledningen.

Den interna utbildningen av förmedlingens personal. Under åren 194&—
1963 bär visserligen den interna utbildningsverksamheten sexdubblats men
den helt övervägande delen av verksamheten riktar sig till aspiranter och
specialister inom förmedlingen. Förmedlingspersonalen behöver ständigt
hållas å jour med förändringar i arbetsmarknadspolitiken och inom andra
samhälleliga aktiviteter som är av betydelse i förmedlingsarbetet liksom
också med nya arbetsmetoder m. in. Utredningen yrkar därför på att denna
utbildningsverksamhet byggs ut kraftigt. Målet bör vara att ge utbildningen
sådan omfattning att personalen kan få i genomsnitt en veckas fortbildningskurs
varje år.

Ombudsorganisationen. Arbetsförmedlingen är i glesbygder och på
mindre orter till stor del representerad av orts- och lokalombud. Ombuden
utför utan tvivel ett i förhållande till tjänstgöringstid och förutsättningar i
övrigt gott arbete. Det ligger emellertid i sakens natur att ombud med
obetydlig tid till sitt förfogande och med föga eller ingen utbildning för

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

sina arbetsuppgifter inte kan göra samma arbetsinsats som fast inrättade
förmedlingskontor. Samtidigt är det ofta just i glesbygder och på mindre
orter som de besvärligaste arbetsinarknadsproblemen finns. Det bär t. ex.
beräknats att ca 25 % av den registrerade arbetslösheten i landet finns i
områden som är betjänade av ombud. Till detta kommer att dessa områden
har en ofta betydande latent arbetslöshet. Utredningen föreslår därför att
omhudsföfmedlingen såvitt möjligt ersätts med förmedling från kontor
som är väl utrustade med personal och förlagda till lämpliga centralorter.
Detta behöver enligt utredningen inte innebära att ett stort antal nya
kontor inrättas. Det bör liksom hittills i viss utsträckning vara möjligt
att lita till ambulerande förmedlingsverksamhet. Denna förmedlingsform
hedrivs redan med positiva resultat. En utbyggnad kräver dock personalförstärkningar
som arbetsmarknadsstyrelsen bör precisera närmare.

Utredningen förutsätter att förmedlingsverksamheten inom vissa områden
av olika skäl måste bygga på ombud även i fortsättningen. Dessa ombud
bör genom länsarbetsnämndernas försorg ges sådan utbildning och sådant
stöd i sitt arbete att förmedlingsservicen i fråga om sin kvalitet så nära
som möjligt ansluter till den som tillhandahålles i orter med kontor.

Resebidrag till arbetssökande hos förmedlingen. För arbetssökande hos
t. ex. ombud eller enmanskontor kan det vara nödvändigt att resa till huvudeller
avdelningskontor för att där överlägga med yrkesvägledare, arbetsvårdare
eller andra specialister om en adekvat arbetsplacering. Som ett
led i strävandena att ge alla arbetssökande likvärdig förmedlingsservice
föreslår utredningen att arbetsförmedlingen ges möjlighet att betala reseersättningar
och traktamenten till sökande som är inskrivna hos förmedlingen.
Denna möjlighet är nu begränsad till de partiellt arbetsföra.

Varsel vid driftnedläggelser och driftinskränkningar. Utredningen framhåller
att tidiga informationer om väntade förändringar i sysselsättningen
är en förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Det nu
gällande varselsystemet anses ha fungerat tillfredsställande. Utredningen
anser sig därför inte ha anledning föreslå någon ändring av det nuvarande
systemet som bygger på frivilliga överenskommelser.

Särskilda yttranden

Ledamoten Gustavsson anför att de arbetsbyten som sker utan förmedlingens
medverkan, inte minst genom annonsering i dagspressen, är synnerligen
värdefulla för arbetstagarna. Detta utbud av arbetstillfällen bör inte
minska utan gärna öka. Den enligt utredningens mening önskvärda ökningen
av arbetsförmedlingens omsättningsandel bör inriktas på områden
där behov och brister föreligger. En allmän arbetslöshetsförsäkring skulle
kraftigt öka arbetsförmedlingens omsättningsandel, främst genom att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

dolda arbetslösheten som f. n. inte kominer till förmedlingens kännedom
skulle uppdagas och bli bättre åtkomlig för förmedlingsåtgärder.

I yttrandet framhålls vidare att det synes tveksamt om förmedlingsverksamheten
i glesbygder och på mindre orter blir tillfredsställande om verksamheten
koncentreras till större centralorter.

Ledamoten Petersson anför att han inte kan ansluta sig till utredningens
förslag att arbetsförmedlingspersonal skall få anställas samt reseersättningar
och traktamenten bekostas med anlitande av sakanslag. Anledning
saknas att på detta sätt frångå den normala ordningen inom statsförvaltningen
för att täcka personalkostnader. Arbetsmarknadsverkets båda avlöningsanslag
bör under posterna till tillfällig personal i stället inrymma
belopp som är reserverade för extraordinära arbetsuppgifter.

Remissyttrandena

Beträffande arbetsför in edlingsorganisationen i allmänhet
understryker arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna,
att om arbetsförmedlingen skall kunna tillgodose det växande servicebehovet
på ett tillfredsställande sätt, det krävs att förmedlingens organisation
förstärks väsentligt och att förmedlingsarbetet fortsätter att effektiviseras.

LO är inte övertygad om att själva målsättningen och inriktningen på förmedlingsarbetet
motsvarar dagens krav och ifrågasätter om företag med påtagligt
stor arbetskraftsomsättning på grund av lönesättning och brister i
personalpolitiken bör få belasta arbetsförmedlingen i lika hög grad som f. n.
Företag med god lönesättning och i övrigt goda arbetsförhållanden, som nu
i mindre grad kan använda arbetsförmedlingen, skulle samtidigt kunna få
bättre service och därigenom stimuleras att i högre grad utnyttja arbetsförmedlingens
resurser. Vid brist skulle arbetskraften genom förmedlingens
insatser i allt större utsträckning gå över till företag med gott löneläge och
i regel också hög produktivitet eller samhällsviktig funktion.

SAF, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund anför att det
principiella statsmonopol som råder på arbetsförmedlingens område medför
höga krav på den offentliga arbetsförmedlingens service. Skulle man på ett
speciellt område inte klara denna service tillfredsställande, förefaller det
rimligt att noggrant överväga om privata organ kan lyckas bättre. Om enskilda
organ med särskilda förutsättningar härför under arbetsmarknadsstyrelsens
överinseende lämnar service på speciella områden, t. ex. förmedling
av högre tjänstemän, specialister m. fl. med mycket begränsad arbetsmarknad,
behöver detta inte påverka möjligheterna att driva en effektiv
arbetsmarknadspolitik. Grossistförbundet understryker vidare behovet av
skrivbyråverksamheten som den offentliga arbetsförmedlingen rimligen
inte kan utföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1 !)!>(>

TCO uttalar däremot att om arbetsförmedlingen f. n. inte anses vara ett
effektivt serviceorgan detta inte bör leda till att förmedlingsuppgifter överförs
till privata institutioner. Det naturliga bör i stället vara att bygga ut
förmedlingen så att den verkligen kan förmedla alla slag av arbete för alla
grupper av arbetssökande.

Utredningens förslag att sakanslag skall 1''å anlitas för att
bestrida kostnader för tillfälliga personalökninga
r in. in. biträds av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, LO och
TCO. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att ett genomförande av förslaget avsevärt
skulle öka verkets möjligheter att snabbt kunna sätta in speciella förmedlingsaktioner
och därigenom reducera behovet av andra, mera kostnadskrävande
åtgärder mot arbetslöshet och arbetskraftsbrist. Styrelsen framhåller
också, att större anslag för tillfällig personal i verklig mening bör
övervägas.

SAF och Sveriges industriförbund instämmer i att åtgärderna måste sättas
in snabbt för att långtgående ekonomisk-politiska ingripanden skall kunna
undvikas men ifrågasätter om detta kan motivera att man frångår den normala
ordningen inom statsförvaltningen för att täcka rese- och traktamentskostnader.

Enligt riksrevisionsverket bör i princip avlöningar till tillfällig personal
inte belasta sakanslag utan avlöningsanslag. Om en av sysselsättningsrubbningar
framkallad katastrofsituation leder till att tillfällig personal måste
nyanställas i stor omfattning, torde avlöningsanslaget, som är av förslagskaraktär,
kunna överskridas i erforderlig mån. Samma inställning har länsstyrelsen
i Kronobergs län.

Även statskontoret anser att avlöningar till tillfällig personal tills vidare
lämpligen kan belasta avlöningsanslaget.

SR yttrar att det i extraordinära arbetsmarknadssituationer torde ställas
särskilt stora krav på arbetsförmedlingspersonalen. I sådana situationer
torde det endast i mycket begränsad utsträckning vara möjligt att tillfälligt
anställa personer som har nödvändiga kvalifikationer. Mot denna bakgrund
finner förbundet utredningens förslag mindre välbetänkt.

Länsarbetsnämnden i Södermanlands län frågar sig var man i dagens
arbetsmarknad kan finna personal som är villig att ta anställning på så
osäkra villkor som skulle erbjudas.

I fråga om arbetsförmedlingens andel av arbetskraftsom
sättningen påpekar SACO att tendensen med starkare
målinriktning av studierna kommer att ställa stora anspråk på förmedlingen
av praktikplatser. Det är även angeläget att öka arbetsförmedlingens andel
av omsättningen på tjänstemannasektorn. TCO framhåller starkt betydelsen
av en förstärkt tjänstemannaförmedling.

Enligt konjunkturinstitutets uppfattning hade det varit önskvärt att en
mer allsidig belysning hade givits av de möjligheter — tidningsannonsering,

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

organisationskontakter etc. -— som står till buds för arbetsgivare och arbetstagare
att få kontakt med varandra. Den snäva avgränsning som utredningen
valt gör det svårt för läsaren att på ett tillfredsställande sätt ta ställning
till förslaget.

Svenska landstingsförbundet menar att utredningen borde ha redovisat
vilka åtgärder som kan vidtas för att öka andelen i arbetskraftsomsättningen,
kostnaderna härför samt hur en ökande andel återverkar på möjligheterna
att nå resultat beträffande de svårplacerade grupperna.

RLF och Sveriges lantbruksförbund finner det svårförståeligt, varför det
anses angeläget att öka arbetsförmedlingens omsättningsandel. ökningen
behöver ju i och för sig inte vara ett tecken på ökande effektivitet i verksamheten.
Det är snarare önskvärt att höja kvaliteten än kvantiteten på arbetsförmedlingens
verksamhet.

I utredningens uttalande om behovet av fortsatt utbyggnad av yrkesvägledningen
instämmer bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, som finner
behovet härav uppenbart, skolöverstyrelsen och De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation.

LO betonar värdet av att höja arbetsförmedlingsåtgärdernas kvalitet genom
ökad yrkesvägledning och möjligheter att i större utsträckning anlita
anlagsprövning i förmedlingsarbetet.

Skolöverstyrelsen understryker starkt behovet och vikten av yrkesvägledning
för vuxna, för vilka omskolning eller annan utbildning anses aktuell.

Att vissa kunskaper om yrkesvägledning ges vid grundutbildningen av arbetsförmedlingstjänstemännen
finner arbetsmarknadsstyrelsen vara en
önskvärd åtgärd därför att det inte går att dra en skarp gräns mellan arbetssökande
som behöver råd av yrkesvägledningsexperter och andra arbetssökande.
Skolöverstyrelsen anser att denna utvidgning av personalutbildningen
bör komma till stånd snarast möjligt. TCO föreslår att utbildningen
därutöver skall omfatta arbetsvårdsfrågor.

Med anledning av vad utredningen anfört om arbetsförmedlingens
informationsverksamhet uttalar LO, att förmedlingen bör
ge en bättre och öppnare information om företagens lönesättning, lönespridning
och övriga villkor och förhållanden på den tilltänkta arbetsplatsen
samt bättre service åt ombytessökande och en intensifierad ackvisitionsverksamhet.
Därigenom får de arbetssökande fler valmöjligheter och arbetsgivarna
bättre information om tillgänglig arbetskraft.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om det inte också vore önskvärt
att verket gav lokala och regionala översikter över det aktuella och beräknade
utbudet av arbetskraft med eller utan yrkestillhörighet. En information
av antytt slag skulle i hög grad kunna bli vägledande för den lokaliseringspolitik
som kommer att bedrivas jämsides med och delvis komplettera
arbetsmarknadspolitiken.

Vad angår arbetsförmedlingens personalrekrytering

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 19116

framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att aspirantlönegraden A 11 i dag inte
verkar lockande på kvalificerade sökande när därtill kommer att befordringsmöjligheterna
inåste anses ogynnsamma därför att ett betydande antal
av tjänsterna inom förmedlingen är placerade endast i lönegrad A 13.

Beträffande förslaget att införa reglerad befordringsgång för befattningshavare
inom arbetsvärden ställer sig styrelsen tveksam till åtgärder som leder
till kategoriklyvningar bland tjänstemännen på fältet. Speciella rekryterings-
och befordringsbestämmelser för en viss grupp, som i praktiken närmast
omöjliggör utbyte av tjänstemän med andra delar av verksamheten, är
inte önskvärda. Det är emellertid synnerligen angeläget att mer allmänt
kunna rekrytera tjänstemän med högre grundläggande utbildning till arbetsförmedlingen.
Styrelsen avser därför att överväga detta spörsmål i samråd
med berörda organisationer.

Av bl. a. de skäl som arbetsmarknadsstyrelsen anfört avstyrker också LO
förslaget om reglerad befordringsgång.

Skolöverstyrelsen ifrågasätter om det inte åtminstone vid huvudkontor
kunde anställas fackutbildad personal med praktiska erfarenheter av bl. a.
arbetsmetoder och arbetskrav inom mer vanligt förekommande yrken.

Vad utredningen anfört om behovet av ökad intern personalutbildning
inom arbetsförmedlingen understryks av arbetsmarknadsstyrelsen.
Även SAF och Sveriges industriförbund finner den föreslagna förbättringen
av personalutbildningen betydelsefull och understryker i sammanhanget
vikten av att förmedlingstjänstemännen bibringas kunskaper
om de krav som ställs på utövarna av förekommande yrken.

Till utredningens förslag ansluter sig vidare skolöverstyrelsen och TCO.
Utbildningen bör dock enligt TCO anordnas som två- eller treveckorskurser
vartannat resp. vart tredje år i stället för en vecka varje år.

LO anser att det med hänsyn till att en analys av verksamheten saknas
är svårt att bedöma utbildningsbehov och resultat. LO kan dock instämma
i utredningens allmänna slutsats att utbildningsverksamheten bör byggas
ut kraftigt. Kurserna för aspiranter (assistentkurserna) bör inte, såsom
skett under senare år, krympas tids- och innehållsmässigt utan i stället förbättras
och utökas, bl. a. för att arbetsmarknadsverket skall kunna behålla
sin breda rekryteringsbas av personer med kontakt och erfarenhet från
arbetslivet.

Personalutbildningsberedningen anmärker att nödvändiga uppgifter om
de föreslagna kursernas syfte, omfattning, innehåll m. m. saknas i förslaget.
Beredningen ser sig följaktligen inte i stånd att uttala någon mening om det
berättigade i att fastställa just en kursvecka i genomsnitt per anställd och
år som lämplig ram.

Skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, LO, Svensk industriförening,
SAF, Sveriges industriförbund och TCO tillstyrker utredningens förslag
beträffande ombudsorganisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Länsarbetsnämnderna i Kopparbergs och Västerbottens län menar att
även enmanskontoren bör dras in, eftersom erfarenheten visar att dessa
kontor inte kan lämna fullgod förmedlingsservice åt allmänheten. TCO har
samma uppfattning.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att en koncentration av förmedlingsorganen
till färre enheter pågår. Denna utveckling rymmer emellertid för
glesbygdens del problem, vilkas lösning behöver övervägas noga.

Länsarbetsnämnden i Stockholms län påpekar att ambulatorisk förmedling
i stället för ombud inte har enbart fördelar, eftersom förmedlingstjänstemännen
inte kan äga den ingående personkännedom som ett ombud onekligen
har. Samma synpunkt anför länsstyrelsen i Jämtlands län, som därför
finner en ambulerande förmedling mindre lämplig i vidsträckta län.

SR ifrågasätter om inte inrättandet av nya kontor och resebidrag till
arbetssökande blir mycket kostnadskrävande och föreslår att tjänstemän
från huvudkontoren eller de större avdelningskontoren i länen reser ut till
de olika kommunerna och där har mottagning för arbetssökande på bestämda
tider.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Uppsala län, som därutöver
anser att det borde finnas arbetsförmedlingstjänstemän som på kallelse
kunde besöka en eller flera familjer för att diskutera familjemedlemmarnas
möjligheter till utbildning och anställning vid flyttning till annan ort.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation understryker att avvecklingen
av ombud bör ske försiktigt så att man inte försvårar kassamedlemmarnas
möjligheter att vid arbetslöshet besöka arbetsförmedlingen
minst en gång per vecka.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län ifrågasätter om glesbygden
och de mindre orterna kan få en tillfredsställande lokal förmedling om verksamheten
koncentreras till större centralorter och ser en lösning i att behålla
nuvarande ombudsorganisation och ge samtliga ortsombud eu väsentligt
bättre utbildning.

Lantbruksstyrelsen anser att ombuden bör behållas vid sidan av centralorternas
arbetsförmedlingar. Ombuden bör dock endast ha informativa uppgifter
och inte bedriva förmedlingsverksamhet. Liknande synpunkter anförs
av RLF och Sveriges lantbruksförbund.

Förslaget om resebidrag till arbetssökande hos förmedlingen
tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen, LO, RLF, Sveriges
lantbruksförbund och länsstyrelsen i Örebro län.

I anslutning till vad utredningen anfört i fråga om varsel vid
driftnedläggelser m. m. upplyser arbetsmarknadsstyrelsen att
rekommendation om varsel vid planerade personalutvidgningar i februari
1965 har utgått till medlemmarna i SAF och Sveriges industriförbund.

LO och SR ifrågasätter om inte varseltiden borde förlängas med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966 83

till att nu gällande två månader inte sällan visat sig vara alltför kort tid för
att göra ändamålsenliga omplaceringar av arbetskraften möjliga.

Svenska stadsförbundet påpekar att kommunerna f. n. inte nås av varsel.
Kommunernas styrelser måste emellertid på ett tidigt stadium få kännedom
om sådana för den kommunala planeringen i många fall avgörande faktorer
som mer betydande förändringar i driften vid ortens industriföretag. Även
om arbetsmarknadsmyndigheterna i praktiken ofta tar sådan kontakt med
de kommunala myndigheterna, föreligger inte någon organiserad och automatisk
rapporteringsrutin i dylika fall. Det är en fråga av största vikt för
kommunerna att en generell informationsskyldighet av antydd art blir
genomförd.

3. Yrkesutbildning

Nuvarande förhållanden

Yrkesutbildningens omfattning m. m. Anordnande av yrkesutbildning.
Vuxenutbildning sker f. n. dels direkt inom näringslivet, dels genom den
omskolnings- och fortbildningsverksamhet som bedrivs av arbetsmarknadsverket
i samarbete med skolöverstyrelsen eller med annan huvudman. Stor
betydelse har även den vuxenutbildning som sker inom det ordinarie yrkesutbildningsväsendet,
enskilda och statsunderstödda skolor för yrkesutbildning
samt genom de frivilliga bildningsorganisationerna och genom korrespondenskurser.

I huvudsak svarar företagen själva för kostnaderna för företagsutbildningen.
Arbetsmarknadsverket kan emellertid lämna bidrag till kursavgifter vid
företagsutbildning i vissa fall. Sådana bidrag kan bl. a. lämnas till företag,
som handhar utbildning av arbetslösa m. fl. i samband med industrilokalisering.

De grundläggande bestämmelserna om utbildning av arbetslösa finns i
kungörelserna den 29 juni 1945 (nr 445, ändrad 1954: 422 och 1957: 129)
ang. yrkesutbildningskurser för arbetslösa och den 5 juni 1963 (nr 427, ändrad
1964: 492) om utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl. Kurserna står
under ledning av skolöverstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
Ämbetsverken har tillsatt ett samarbetsorgan, »Sainarbetsdelegationen för
omskolningskurser in. m.». I varje län finns en kursstyrelse för samtliga centrala
arbetslöshetskurser inom länet samt en rådgivande kursnämnd för
varje yrke eller grupp av närliggande yrken.

Det finns tre olika typer av arbetslöshetskurser. Nybörjarkurser, för
grundläggande utbildning av arbetslös ungdom utan utbildning, fortbildningskurser
för kompletterande yrkesutbildning av arbetslösa med viss yr2
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

keserfarenhet samt omskolningskurser för grundläggande utbildning av
arbetslösa i syfte att placera dem inom annat yrkesområde. I begränsad omfattning
anordnas därjämte utbildningskurser i yrken inom vilka det med
hänsyn till rådande arbetsmarknadsläge eller eljest är av väsentlig betydelse
att snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft. Dessa kurser står öppna
även för inte arbetslösa.

Omskolningsverksamheten hade fram till år 1957 relativt obetydlig omfattning
men har ökat kraftigt under senare år. Den 30 juni 1957 pågick 55
arbetslöshetskurser inom 14 yrkesområden. Trots betydande organisatoriska
svårigheter ökade antalet kurser anordnade av dåvarande överstyrelsen för
yrkesutbildning under budgetåren 1957/58—1962/63 till resp. 155, 350, 550,
614, 700 och 1 000 kurser.

Kurstiden vid de av överstyrelsen anordnade kurserna varierar från tolv
veckor till två år. Utbildningen avser ett stort antal yrkesspecialiteter. I
september 1963 förekom utbildning inom motorbranschen i nio yrken, inom
byggnadsindustrin i fem yrken, inom grafisk industri i ett yrke, inom handel
och kontor i tre yrken, inom hotell och restaurang i två yrken, inom
hälso- och sjukvård i sju yrken, inom konfektion i ett yrke, inom metallindustri
i 14 yrken, inom tekniska arbetsområden i fem yrken, inom träindustrin
i fyra yrken samt i tre olika former av husligt arbete. Dessutom
förekommer anpassningskurser för handikappade samt andra mer eller
mindre tillfälligt anordnade kurser.

Fr. o. m. budgetåret 1958/59 har arbetslösa m. fl. kunnat få utbildning
även inom det ordinarie undervisningsväsendet och inom näringslivet.
Detta har gjort det möjligt att anordna ett avsevärt antal kontors- och
handelskurser samt utbildning inom vårdyrken och andra servicenäringar
i samarbete med yrkesskolor, privata skolor, branschorganisationer, enskilda
företag, bildningsorganisationer och liknande. Kostnaderna för undervisningen
bestrids i sådana fall av arbetsmarknadsverket i form av
kursavgifter.

Utbildning av arbetslösa bedrivs nästan uteslutande genom särskilda kurser
som anordnas av skolöverstyrelsen. För partiellt arbetsföra har däremot
möjligheterna till enskild utbildning inom det ordinarie undervisningsväsendet
eller inom näringslivet utnyttjats i relativt stor utsträckning.
Det totala antalet personer i utbildning uppgick enligt arbetsmarknadsstyrelsens
redovisning under budgetåren 1959/60—1963/64 i runda tal till
resp. 11 000, 14 000, 20 000, 32 000 och 35 000. Dessa tal innefattar samtliga
personer som under resp. budgetår varit i utbildning, alltså även sådana
som varit i utbildning över budgetårsskiftena.

Utbildningsbidrag. Till den som deltar i omskolnings- eller fortbildningskurs,
som anordnats enligt 1945 års kungörelse, eller eljest av sysselsättningspolitiska
skäl bereds yrkesutbildning kan utbildningsbidrag utgå under

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

förutsättning att arbetslöshet, risk för arbetslöshet eller placeringssvårigheter
på arbetsmarknaden har förelegat för honom, att han fyllt 21 år och
sökt arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen samt att utbildningen
bedöms vara ägnad att underlätta stadigvarande arbetsplacering, som inte
anses kunna komma till stånd utan sådan utbildning. Undantag från 21-årsregeln gäller elever vid riksyrkesskolor, hjälpklass- och särskoleelever
samt ensamstående mödrar, partiellt arbetsföra och flyktingar. Undantag
från regeln gäller vidare personer i åldern 18—21 år tillhörande någon av
följande tre grupper:

1. arbetslösa inom Norrland samt inom Kopparbergs och Värmlands län,

2. personer som erhåller utbildning i samband med lokalisering av företag
till arbetslöshetsorter samt

3. personer med försörjningsbörda.

Undantag enligt 1—3 gäller under förutsättning att sökanden tidigare
haft stadigvarande försörjning genom förvärvsarbete, att han inte kan beredas
utbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet och att han inte heller
kan beredas omskolning på hemorten.

Utbildningsbidragen utgörs av grundbidrag, högst 410 kr. per månad,
hyresbidrag, högst 100—150 kr. per månad, familjetillägg, högst 55 kr. per
månad till make eller husföreståndarinna om utbildningen sker i hemorten
och högst 200 kr. per månad om utbildningen sker utom hemorten samt
högst 45 kr. per månad för varje barn eller när särskilda skäl finns högst
130 kr. per månad samt särskilt bidrag till resekostnader, kursavgifter m. m.
Bidragen är inkomstprövade. Utbildningsbidrag utgår inte till deltagare i
nybörjarkurser. Dessa har i stället samma förmåner som elever vid ordinarie
yrkesskolor.

En detaljerad redogörelse för yrkesutbildningen lämnas i utredningens
betänkande s. 66—84, till vilka hänvisas.

Utredningen

Utbildningens uppgift. Utredningens förslag utgår från den grundläggande
tanken, att det moderna näringslivet kräver, att de yrkesverksamma har tillgång
till en fortgående utbildning och omskolning efter snabbt skiftande
behov och att en generell ökning av utbildningsnivån i samhället är ett medel
att främja samhällsekonomiska och sociala krav. Vuxenutbildningen måste
organiseras så att den både med avseende på sin inriktning och sin omfattning
skall kunna snabbt anpassas efter växlande förhållanden. Den kvantitativa
omfattningen av samhällsinsatserna på detta område måste bedömas
under utvecklingens gång men utredningen önskar understryka att en betydande
utvidgning torde vara samhällsekonomiskt fördelaktig. Utredningen

Kttngl. Maj.ts proposition nr 52 år WG6

framhåller att vuxenutbildningen måste ses som en del av en sammanhängande
utbildningsorganisation. De vuxenutbildningsfrågor som har nära samband
med arbetsmarknadspolitiken måste emellertid bli föremål för separata
och omedelbara lösningar.

Utredningen framhåller att en av de viktigaste orsakerna till bristen på
balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft är att de arbetslösa
saknar efterfrågade yrkeskunskaper. Några detaljerade undersökningar av
det totala behovet av omskolning och fortbildning som ett led i strävandena
att nå balans på arbetsmarknaden har inte gjorts. Utvecklingen på
sikt med allt snabbare förändringar i produktionstekniken och i näringslivets
struktur pekar emellertid på att allt fler människor måste byta arbetsuppgifter.
Eftersom befolkningsutvecklingen innebär att rekryteringsunderlaget
inom ungdomskullarna sjunker, kommer vidare behovet av
utbildad arbetskraft till inte obetydlig del att få tillgodoses genom ökad
utbildning inom de åldersgrupper som redan är ute i förvärvslivet.

Utredningen förutsätter att utbildningen i det enskilda fallet skall ges
en sådan omfattning att den utbildade kommer över den tröskel som de
bristande yrkeskunskaperna utgör. Utbildningen bör i en högkonjunktur
med stor efterfrågan på arbetskraft kunna göras kortare, bl. a. därför att
arbetsgivarna då är beredda att fullfölja utbildningen på arbetsplatsen.
Å andra sidan skulle den arbetsmarknadspolitiskt motiverade utbildningen
kunna fördjupas och utsträckas i tiden under en konjunkturdämpning.

Vid planeringen av vuxenutbildningen bör största möjliga följsamhet till
elterfrågan eftersträvas. Bl. a. bör förskjutningen mot mera teknikerbetonade
arbetsuppgifter samt servicenäringarnas arbetskraftsproblem beaktas.
En dylik följsamhet kan enligt utredningens mening komma att innebära
ökade krav på utbildningens kvalitet och utbildningstidens längd.

Den starka betoningen av vuxenutbildningen som ett led i arbetsmarknadspolitiken
får inte undanskymma den betydelse för ökad valfrihet och
bättre arbetstrivsel som utbildningen har för den enskilde arbetstagaren. I
debatten har ibland anförts att det finns relativt många personer som av
olika skäl inte kunnat få den utbildning som skulle ge dem säkrare fotfäste
på arbetsmarknaden. Man menar att dessa nu borde ges en chans att
ta igen något av vad de förlorat. Därför borde utbildningen få större bredd
och omfattning än som i och för sig är nödvändigt för en arbetsplacering.
Utredningen ansluter sig till detta resonemang och pekar på att tider av
försvagad arbetskraftsefterfrågan särskilt kan utnyttjas för att tillgodose
dessa socialt motiverade synpunkter.

Konstant behov av anpassningsutbildning för vuxna. Det är utredningens
uppfattning att samhället oberoende av konjunkturläget har ansvar för
åtgärder på vuxenutbildningens område för att underlätta anpassningen till
arbetsmarknadens krav och tillgodose arbetstagarnas behov av vrkesutbild -

Kiuujl. Mnj.ts proposition nr 52 år 1966 37

ning. Utbildningen skulle i främsta ruminet omfatta följande arbetstagargrupper: arbetslösa

eller undersysselsatta, särskilt på orter med överskott på
arbetskraft,

partiellt arbetsföra,

arbetssökande som på grund av ålder har svårighet att få anställning,
kvinnliga arbetssökande som önskar ta upp yrkesverksamhet,
säsongarbetslösa eller andra för begränsad tid arbetslösa.

Utredningen erinrar om att ett villkor för att få utbildningsbidrag genom
arbetsmarknadsverket är att den utbildningssökande är arbetslös eller löper
risk att bli arbetslös eller att det är svårt att placera honom i arbete.
Utredningen anser att i synnerhet arbetslöshetsvillkoret bör tolkas generöst.
Den strukturella omdaningen inom bl. a. jordbruket, skogsbruket och
detaljhandeln kan för den enskilde medföra en successiv försämring av
inkomst- och sysselsättningsmöjligheterna utan att en direkt arbetslöshetssituation
uppstår. Det måste vara rationellt att i sådana fall på ett tidigt
stadium genom utbildning underlätta omställningen till andra arbetsuppgifter.
Om därför en bedömning av sysselsättningsförhållandena på längre
sikt klart ger vid handen att en övergång till annat yrke är nödvändig och
att utbildning i samband därmed behövs, bör detta vara tillräckligt för att
kunna bevilja utbildningsbidrag.

Vuxenutbildning för andra än arbetslösa. Omskolningsverksamheten är
i första hand inriktad på att göra det möjligt för arbetslösa, partiellt arbetsföra
m. fl. att få arbete. Näringslivets behov av arbetskraft kommer i
andra hand. Självklart inriktas utbildningen på yrkesområden med brist
på yrkeskunnig arbetskraft. Begränsningen i elevurvalet medför emellertid
att utbildningsyrkena måste bestämmas med hänsyn till deltagarnas kapacitet
och intresse.

Det synes utredningen uppenbart att utbildningen bättre skulle underlätta
en rationell anpassning till arbetsmarknadens krav om rekryteringsunderlaget
kunde vidgas till andra grupper av arbetstagare än de arbetslösa.
Utredningen syftar framför allt på personer som fastnat i okvalificerade
arbetsuppgifter och som skulle kunna göra en bättre insats i produktionen
om de finge genomgå en utbildning som de har intresse för. Samtidigt
skulle arbetslösa utan intresse och fallenhet för utbildning kunna fylla
uppkommande luckor. För dem som återkommande drabbas av arbetslöshet
eller korttidsarbete skulle vidareutbildning kunna medverka till jämnare
och högre arbetsinkomster samt en bättre insats i produktionen.

Den helt övervägande delen av vuxenutbildningen bedrivs utanför arbetslöshetskurserna,
nämligen vid yrkesskolor och statliga eller statsunderstödda
undervisningsanstalter. Vuxenutbildning sker vidare i betydande
omfattning i statliga verk och inom näringslivet. Vid sidan av statligt stöd

.‘38

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

till företagsutbildningen finns behov av kompletterande åtgärder från samhällets
sida. Detta gäller främst inom sådana yrkesområden där det råder
uppenbar brist på yrkesutbildad arbetskraft och där bristen inte kan avhjälpas
genom åtgärder i ordinarie ordning eller genom företagsutbildning.

Arbetslöshetskurserna kan till följd av rekryteringsreglerna endast delvis
tillgodose akuta behov av utbildad personal. Däremot har skolöverstyrelsen
bemyndigande att anordna s. k. särskilda utbildningskurser inom yrken där
tillgången på utbildad arbetskraft snabbt behöver ökas. Dessa kurser står
öppna för alla. Verksamheten har emellertid obetydlig omfattning eftersom
anslaget för ändamålet har begränsats starkt. Utredningen föreslår att
maximigränsen för kostnaderna för de särskilda utbildningskurserna antingen
slopas eller höjs väsentligt. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen att bedöma i vilken omfattning sådan utbildning
bör bedrivas och vidta de anordningar som erfordras för att genomföra
utbildningen. Utredningen förutsätter att rekryteringen till de
särskilda kurserna bedrivs så att man i möjlig mån undviker störningar i
företagens arbetskraftsförsörjning.

Utbildningens organisation och planering. Utredningen erinrar om att
enligt riksdagens ställningstagande till propositionen om riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala ledning m. in. (prop. 1963: 144) omskolningsverksamheten
bör planeras och genomföras i samverkan mellan
arbetsmarknadsverket och skolöverstyrelsen. Utredningen har inte funnit
skäl till invändningar mot den överenskommelse om central och regional
administration av anpassningskurser som arbetsmarknadsstyrelsen och dåvarande
överstyrelsen för yrkesutbildning träffat. Som forum för detta samarbete
fungerar den år 1960 tillsatta samarbetsdelegationen för omskolningskurser
m. in. Utredningen betonar att organisationen måste tillgodose omskolningsverksamhetens
krav på snabbhet, effektivitet och kapacitet. Utredningen
finner det angeläget att utbildningsverket ägnar ökad uppmärksamhet
åt frågor som har samband med kursverksamhetens omfattning,
organisation och kvalitet.

Behovet av att göra avvägningar mellan insatserna på utbildningens område
i förhållande till andra arbetsmarknadspolitiska insatser liksom det
förhållandet att utbildningen måste byggas upp för att tillgodose riksomfattande
behov nödvändiggör ett fast centralt grepp om planeringen. Därför kan
man ej överlåta till de lokala och regionala myndigheterna att ensamma
bestämma utbildningens omfattning och yrkesinriktning.

En fortsatt utbyggnad av verksamheten kommer att ställa ökade anspråk
på insatser av samarbetsdelegationen. Denna skall vara det aktivt ledande
organet för en fortsatt kvalitativ och kvantitativ utbyggnad av vuxenutbildningen.
Några ändringar i delegationens status synes för den skull inte
erforderliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Utredningen understryker betydelsen av den pedagogiska tillsynen av
verksamheten, som enligt dess mening bl. a. på grund av bristande personella
resurser varit otillräcklig. Det centrala skolverket måste ges betydligt
större resurser för en fortlöpande pedagogisk tillsyn av kursverksamheten.

I detta sammanhang betonar utredningen angelägenheten av att kontakt
upprätthålles med arbetslivet och att även annan tillgänglig sakkunskap
fortlöpande anlitas.

Undervisnings planer, lärarfrågor. önskemålet att revideringen och nyskapandet
av undervisningsplaner genomföres i snabbare takt än vad som hittills
varit fallet kvarstår enligt utredningens uppfattning. Undervisningsmetoder
för vuxna skiljer sig i många avseenden från de ordinarie yrkesskolornas.
Under senare år har förbättrade utbildningsmetoder utarbetats
speciellt lämpade för vuxenutbildning. För en systematisk genomgång och
revidering av gällande undervisningsplaner och för utarbetande av nya
sådana planer skulle det enligt utredningens uppfattning vara möjligt att i
större utsträckning använda den sakkunskap som finns tillgänglig i näringslivet
och hos arbetsmarknadsparterna.

Svårigheterna att skaffa lärare till anpassningskurser har vissa perioder
varit betydande. Detta beror enligt utredningens uppfattning bl. a. på att
anställningsvillkoren inte kunnat konkurrera med dem som erbjudits i
näringslivet liksom på att de ordinarie yrkesskolorna kunnat erbjuda fastare
anställning. Utredningen konstaterar emellertid att med hänsyn till de
snabbt växlande kraven på utbildningens omfattning och inriktning torde
det inte vara möjligt att annat än i mindre utsträckning fastare knyta de
anställda lärarna till verksamheten. Väl avvägda utbyten av lärare vid kurserna
kan bidra till att ge undervisningen friska impulser från näringslivet.
Utredningen framhåller allmänt att en ur både kvantitets- och kvalitetssynpunkt
förbättrad lärarutbildning är ett framträdande önskemål. Detta gäller
såväl den grundläggande pedagogiska och praktiska utbildningen som återkommande
fortbildning.

Lokaler för kursverksamheten. Arbetslöshetskurserna har framför allt
tidigare inrymts i gamla fabrikslokaler, garagebyggnader, f. d. mejerier,
källarlokaler och liknande. I många fall har dock nya byggnader uppförts.
På orter med arbetslöshet bär detta skett i form av statskommunalt
beredskapsarbete. Under åren 1959—1963 har som beredskapsarbete uppförts
sammanlagt 96 kurslokaler med plats för 3 700 elever. Kommunerna
har fått samma statsbidrag som normalt utgår för provisoriska vrkesskolbyggnader.
Lokalhyran till kommunerna har sedan beräknats på självkostnadspris.

Erfarenheten från denna produktion visar att man har utfört programmering
och projekteringsarbete i varje särskilt fall. Denna ordning resulterar
i en individuell utformning av lokalerna samt en betydande stegring

40 Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

av byggnadskostnaderna. Utredningen föreslår därför att skolverket snarast
möjligt får uppdrag att upprätta typritningar för omskolningslokaler
som kostnadsfritt ställs till kommunernas förfogande.

Det råder fortfarande brist på lämpliga lokaler för arbetslöshetskurser.
Statsbidrag kan inte ges till att uppföra sådana lokaler i ordinarie ordning.
För att tillgodose behovet av ändamålsenliga lokaler finner utredningen
det vara angeläget att statsbidrag kan utgå till kommuner som
är beredda att uppföra lokaler för vuxenutbildning på annat sätt än som
bidrag till statskommunalt beredskapsarbete. Utredningen föreslår att bidrag
utgår med samma belopp som för provisoriska vrkesskollokaler eller
med 325 kr per in2. För ändamålet bör anvisas ett särskilt anslag under
elfte huvudtiteln.

Utbildningsbidrag. Utbildningsbidragen bör enligt utredningens mening
anpassas efter de stegrade levnadskostnaderna varvid man samtidigt hör
ta hänsyn till löneläget för arbete i öppna marknaden i jämförbara yrkesområden.
De vid 1964 års riksdag beslutade höjningarna av maketillägg
vid utbildning utom hemorten, av barntillägg till ensamstående med särskilda
kostnader för barntillsyn samt av bidraget till hyresrum tillgodoser
enligt utredningens uppfattning angelägna behov. Utredningen framhåller
att även barn- och maketillägg vid utbildning inom hemorten måste förbättras
för att en godtagbar familjeförsörjning skall uppnås.

Utredningen anför att en gränsdragning mellan det ordinarie utbildningsväsendet
och den arbetsmarknadsmässigt motiverade vuxenutbildningen
i princip är nödvändig för att undvika konkurrens mellan de olika
utbildningsformerna och för att inte ungdomar i stället för en grundläggande
och mera omfattande yrkesutbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet
av ekonomiska skäl skall välja en i detta avseende förmånligare
omskolningskurs. Ett strikt upprätthållande av denna princip förutsätter
att det ordinarie utbildningsväsendet har tillräckliga resurser för
att tillgodose ungdomens behov av utbildning. Under det utbyggnadsskede
för yrkesutbildningsväsendet som pågår kan emellertid ungdomar i en
arbetslöshetssituation komma att stå utan möjlighet till utbildning och
arbete om inte resurserna inom det ordinarie utbildningsväsendet och
omskolningsverksamheten samordnas. I det avseendet har på senare tid
klarlagts att ungdomar skall kunna vinna inträde till omskolningsverksamheten
och att därvid studiebidrag och stipendier skall kunna utgå enligt
samma regler som gäller för de ordinarie skolorna. Detta klarläggande
innebär att möjligheter öppnas för att bättre utnyttja tillgängliga utbildningsresurser.

Ungdomsarbetslösheten i Norrland, Dalarna och Värmland som främst
har sin grund i försämrade sysselsättningsmöjligheter inom skogsbruket
kräver under en övergångstid speciella åtgärder för att underlätta arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

kraftens omställning. Det är enligt utredningens uppfattning nödvändigt
att i dessa områden kunna erbjuda ungdomar, som efter en tids förvärvsarbete
blivit arbetslösa, utbildning med sådana förmåner som kan medverka
till eu snabb och ändamålsenlig omställning. Enligt utredningens
mening bör därför arbetsmarknadsstyrelsens utbildningsbidrag utgå under
den tid som speciell omställningsaktivitet pågår och även komma dem till
del som genomgår anpassningskurser på hemorten. Det är också utredningens
uppfattning att utbildningsbidrag till arbetslös ungdom i åldern
18—21 år även i övrigt bör kunna medges om särskilda skäl gör det erforderligt
att höja effekten av tidsbegränsade och arbetsmarknadspolitiskt
betingade omställningsaktioner.

Härutöver bör liksom nu person i åldern under 21 år som har försörjningsansvar,
som är handikappad eller som är flykting kunna erhålla utbildningsbidrag
enligt nyss angivna regler. Detsamma bör även gälla personer
som får utbildning i samband med lokalisering av företag till arbetslöshetsorter.

Företagsutbildning. Behovet av anpassningsutbildning för vuxna är enligt
utredningen så stort att det av flera skäl inte kan täckas enbart genom
kurser för vilka det allmänna svarar. En väsentligt ökad företagsutbildning
blir därför enligt utredningens mening nödvändig, om arbetskraften skall
kunna anpassas till yrkeskraven med den smidighet och snabbhet som är
nödvändig. En del av de utbildningsfall, vilka nu går den administrativt
krångligare och för samhället kostsammare vägen över anpassningskurser
som helt bekostas av staten, skulle kunna tas om hand direkt av företagen
för en utbildning som sannolikt snabbare skulle föra dem in i produktionen.
En förbättrad och utökad fortbildning inom företagen skulle vidare
underlätta omställningen i fråga om produktion och teknik samt ge de
utbildade aktuella yrkeskunskaper, vilket allt skulle kunna medverka till
att höja produktiviteten i företagen. Tillträde till utbildning inom företag
är fritt för samtliga arbetstagare och är sålunda inte förenat med något villkor
om arbetslöshet. Man får därmed inom företagsutbildningen en vidare
rekryteringsram och därmed också möjligheter att tillgodose ett mera allmänt
behov av vuxenutbildning såväl för arbetslösa som för personer som
har arbete i eller utom företagen.

De statsbidrag som f. n. står till buds har i ringa utsträckning använts
för vuxenutbildning inom företagen. Orsaken härtill torde vara att bidragsbestämmelserna
inte utformats för att stödja detta slag av utbildning utan
främst tar sikte på permanent inrättade företagsskolor för lärlingsutbildning.
För att stimulera företagen till att ta på sig en ökad andel av den
utbildning som är nödvändig för att anpassa arbetskraften till rådande
produktionsförhållanden och för att allmänt lyfta arbetstagarnas yrkeskvalifikationer
bör bidragsbestämmelserna förenklas. Vidare bör bidraget
2*—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

ökas med beaktande bl. a. av att lön förutsätts utgå vid den nu avsedda
vuxenutbildningen. Utredningen föreslår ett statsbidrag om 2 kr. per elev
och närvarotimme. Som allmänna villkor för statsbidrag föreslås gälla
att utbildningen bedrivs enligt av arbetsmarknadsparterna fastställd plan
antingen i kursform eller direkt på arbetsplatsen i sådana former att utbildningsbehovet
blir tillgodosett samt att utbildningen för deltagarnas
räkning är förenad med lön fastställd efter överenskommelse mellan arbetsmarknadsparterna.

Enligt det nu redovisade förslaget får företagen bära huvudparten av utbildningskostnaderna.
Om däremot ett företag i en konjunkturnedgång
åtar sig att utbilda arbetslösa som permitterats från andra företag utan att
bedriva utbildningen för egen räkning, måste staten liksom vid annan
utbildning av arbetslösa svara ''för de faktiska kostnaderna för instruktörslöner,
lokalhyror etc. Även ersättningen till eleverna måste helt täckas av
statsverket. Hänsyn måste dock tas till företagets inkomster av säljbar
produktion från utbildningsverksamheten och till att företaget kan behöva
anställa den arbetskraft som utbildas. Ersättningen till företaget kan därför
bestämmas först efter förhandlingar i varje särskilt fall mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och företaget.

Yrkesutbildning i samband med lokalisering av företag. I det föregående
har behandlats sådan företagsutbildning som huvudsakligen är avsedd att
bedrivas i organiserad kursform och med sikte på att lära ut vissa bestämda
yrkeskunskaper. Utbildning som avser att i det praktiska arbetet successivt
öva arbetstagarna i att utföra specifika arbetsuppgifter försiggår däremot
normalt utan statsbidrag i någon form. Detta utesluter inte att samhället
kan behöva stödja även en företagsutbildning av denna karaktär.
Framför allt gäller detta när en extra stimulans behövs för att öka företagens
benägenhet att starta verksamhet eller utöka redan befintlig verksamhet
på orter där uppenbart behov av tillskott till sysselsättningsmöjligheterna
föreligger. Det har i praktiken visat sig att lokalisering av
företag till orter som saknar industriella traditioner i vissa fall medfört
höga utbildnings- och anpassningskostnader. Detta kan leda till att företag
föredrar att etablera sig på orter där konkurrensen om arbetskraften visserligen
är hårdare men där möjlighet finns att rekrytera en grundstomme
av arbetare med industriell erfarenhet. Utredningen föreslår att arbetsmarknadsverket
som alternativ till andra sysselsättningsåtgärder skall
kunna lämna bidrag till utbildningskostnader åt företag som etablerar sig
på orter med otillräcklig tillgång på arbete. Med nyetablering bör enligt
utredningens mening jämställas rekonstruktion av produktion och sysselsättning
vid nedlagda eller av nedläggning hotade industrier samt utbyggnad
av redan etablerad verksamhet på orter med långsiktigt överskott på
arbetskraft. Bidraget bör utgå med av arbetsmarknadsverket i varje särskilt
fall bestämt belopp per elev och närvarotimme. Härvid förutsätts att

Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 år 1966

ersättning till eleverna utgår i form av lön från företaget fastställd efter
förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.

Syftet med verksamheten skall vara att stödja företaget under initialskedet
med upplärning och trimning av en grundstomme anställda. För
den interna utbildning som kan bli nödvändig vid fortsatt rekrytering av
personal bör företaget helt svara. Därvid bör bidrag som föreslagits i det
föregående kunna komma i fråga.

Yrkesutbildning för kvinnor. Den aktivitet som utvecklats under de senaste
åren för att förbättra placeringsmöjligheterna för kvinnliga arbetssökande
och stimulera inte yrkesverksamma kvinnor att återgå till arbetsmarknaden
har haft vuxenutbildningen som sitt främsta medel. Omfattningen
av utbildningsverksamheten har vuxit mycket snabbt. Antalet kvinnor
som under året påbörjat utbildning sexdubblades mellan utbildningsåren
1959/60 och 1962/63.

Utbildningens omfattning varierar starkt länen emellan. Skillnaderna i
antalet kvinnliga elever torde återspegla olikheter i fråga om både rekryteringsunderlaget
och den lokala arbetsmarknadens möjligheter att ta emot
arbetskraft med den utbildning som arbetsförmedlingen kunnat hänvisa de
arbetssökande till. Det senare har betydelse i synnerhet för den omfattning
som utbildningsverksamheten för lokalt bundna gifta kvinnor kan ges.

Utredningen understryker vikten av att man fullt tar till vara vuxenutbildningens
möjligheter att underlätta kvinnornas inträde på relativt oprövade
arbetsområden. Erfarenheterna av hittills gjorda försök har varit
goda. Det finns anledning att hoppas att intresset för denna utbildning
skall växa allt efter som de positiva resultaten blir mera kända. Det är
sannolikt realistiskt att räkna med att förutsättningarna för en mera pionjärbetonad
utbildningsverksamhet är större inom områden med ett mindre
differentierat näringsliv än i städer med stor efterfrågan på arbetskraft
inom de stora avnämarområdena för kvinnlig arbetskraft.

Skilda synpunkter kan läggas på frågan om utbildningens längd. Den
mycket korta utbildning som många av de kvinnliga kursdeltagarna genomgår
kan på många arbetsområden vara helt tillräcklig. I vissa fall förbereder
den för arbetsuppgifter där utbildningen tidigare helt skett på arbetsplatsen
och har närmast karaktären av introduktionskurser vid övergången
till yrkeslivet. Många av de utbildningssökande kvinnorna torde
också tveka inför längre utbildning. En allmän förlängning av kurstiderna
skulle därför kunna verka återhållande på rekryteringen av deltagare. Å
andra sidan måste de korta kurstiderna och de begränsade utbildningskraven
från personalanställarnas sida ses mot bakgrunden av att kvinnor
inom många områden övervägande sysselsätts med okvalificerade arbetsuppgifter.
Man kommer därmed in i en cirkel som det är angeläget att
utbildningsverksamheten försöker bryta.

Utredningen vill därför allmänt framhålla att det är önskvärt att vuxen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

utbildningen ger ökat utrymme åt mera kvalificerad utbildning. Inom vissa
arbetsområden skulle detta kunna ske i form av en etappvis uppbyggd utbildning
omfattande två eller flera kurser på tillsamman 1—2 år. Om sådana
integrerade kursplaner utarbetas bör deltagarna ha möjlighet att göra
avbrott mellan kurserna för att erhålla praktik inom arbetsområdet. Varje
etapp av utbildningen bör utgöra ett avslutat helt och därmed medge att
eleverna avstår från följande led av utbildningen om de saknar intresse
eller fallenhet för att fortsätta. Samtidigt hör den i kursplanen ingående
vidareutbildningen stå öppen för dem som bedöms ha förutsättningar att
tillgodogöra sig den utan att förnyad arbetslöshetsprövning behöver företas.

Utredningen föreslår vidare att en ensamstående kvinna som på grund
av bristande yrkeskunskap inte kan erhålla ett med hänsyn till sin försörjning
lämpligt arbete skall kunna beviljas utbildning i samma utsträckning
som om hon varit arbetslös. Förslaget motiveras av att f. d. hemmadöttrar
och andra ensamställda kvinnor med eller utan barn ofta är hänvisade
till så okvalificerat arbete att det ger en bristfällig försörjning.
Sysselsättning i ett lågavlönat arbete bör inte hindra att sådana kvinnor
genom utbildning får bättre möjlighet att försörja sig. Det förefaller inte
heller rimligt att de kvinnor det här gäller skall vara sämre ställda än de
hemarbetande gifta kvinnorna, som kan beviljas utbildning och utbildningsbidrag
på förhållandevis generösa grunder om de önskar återgå till
yrkesarbete.

Grundbidrag till gift kvinna som genomgår utbildning reduceras fr. o. in.
den 1 juli 1964 med hänsyn till makes inkomst. Detta innebär en klar
försämring för de gifta kvinnorna. Bidragsbestäinmelserna bör enligt utredningens
uppfattning vara så utformade att de uppmuntrar inte yrkesverksamma
kvinnor till att via utbildning återgå till arbetsmarknaden.
Starka skäl talar för att återgå till det tidigare tillämpade systemet, vilket
innebär att oreducerat grundbidrag alltid skall kunna utgå.

Det underhållsbidrag som en frånskild kvinna uppbär jämställs f. n.
med bl. a. sjukpenning och reducerar därmed utbildningsbidraget. Utredningen
föreslår att underhållsbidrag till hemskild eller frånskild kvinna
skall jämställas med makes inkomst och att grundbidraget därför också för
dessa kvinnor bör utgå oreducerat.

Yrkesutbildning för handikappade. Yrkesutbildning är ett effektivt hjälpmedel
för att öka de handikappades möjligheter till arbetsplacering. En
allmän ökning av vuxenutbildningen kommer även de arbetshindrade till
del. Den särutbildning som kan bli nödvändig härutöver kräver ökade
insatser i form av speciella arrangemang för undervisning, inkvartering
och tillsyn. Sådana anordningar i förening med förlängd utbildningstid
kan medföra kostnader som väsentligt överstiger vad som i övrigt kan anses
normalt vid yrkesutbildning. Kostnadsjämförelser av detta slag får dock

Knngl. Maj:is proposition nr 52 år 1066 45

enligt utredningens mening inte vara avgörande vid beslut om utbildning
för handikappade personer. Det är nämligen utredningens uppfattning att
samhället måste göra betydligt större insatser än hittills för att hjälpa
svårt handikappade till ett aktivt och meningsfullt liv.

Utredningen föreslår att företag, som förbinder sig att utbilda handikappade
personer för anställning i företaget och som under utbildningen utbetalar
lön efter partsöverenskommelse, från arbetsmarknadsverket skall
kunna erhålla kursavgifter enligt samma principer som vid lokaliseringsutbildning.
Utredningen understryker att handläggningen av dessa ärenden
måste ske med yttersta omsorg för att gränserna till den ordinarie vuxenutbildningen
och till arbetsgivarens normala ansvar för introduktion och
utbildning av arbetstagare skall kunna upprätthållas. Bl. a. av dessa skäl är
arbetstagarpartens medverkan vid uppläggning och tillsyn av utbildningen
önskvärd.

Yrkesutbildning för äldre arbetskraft. När det gäller den yrkesmässiga
rörlighet som vuxenutbildningen avser att främja har utredningen förståelse
för att svårigheterna att få en omställning till stånd är större bland
äldre arbetslösa än bland yngre. Behovet av vuxenutbildning hos medelålders
och äldre arbetslösa bör dock vara väsentligt större än vad den
hittillsvarande åldersfördelningen bland personer i utbildning låter förmoda.
Vid sidan om en effektiv ackvisitions- och placeringsverksamhet
betraktar utredningen en utökning av utbildningen för de äldre arbetslösa
som den angelägnaste deluppgiften för att åstadkomma en bättre anpassning
av denna arbetskraft till arbetsmarknadens krav. Utredningen föreslår
i detta syfte att kursprogrammet utvidgas med särskild tanke på
äldre arbetslösa samt att man gör ytterligare försök att anordna särskilda
kurser som med avseende på yrkesinriktning och utbildningsmetod är avpassade
för dessa åldrar. Det råder delade meningar om möjligheterna att
mera generellt ange vilka slag av arbetsuppgifter som är lämpade för de
äldre men en inventering av uppgifter där äldre arbetstagare faktiskt sysselsätts
bör kunna ge viss vägledning vid val av lämpliga kursyrken.

Slutligen anför utredningen att kombinationen av provanställning och
individuell utbildning i företag, som när det gäller äldre torde ha vissa
fördelar framför utbildning i kursform, i större utsträckning bör komma
till användning.

Beredskapsplanering av yrkesutbildningen. Erfarenheter från tidigare
dämpningar i konjunkturen visar att den ökade arbetslösheten och de förlängda
arbetslöshetsperioderna i en sådan situation i högre grad än vad
som hittills varit fallet måste kunna mötas med åtgärder på utbildningsområdet.
För att åtgärder vid sysselsättningsstörningar skall kunna vidtas
snabbt föreslår utredningen att en beredskap på yrkesutbildningens om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

råde upprättas. För skolverkets kurser bör en sådan beredskapsplanering
normalt ingå i skolöverstyrelsens verksamhet. En beredskapsplanering på
företagsutbildningens område kräver enligt utredningen åtgärder av en helt
annan omfattning. Dessa bör ankomma på företagens branschorganisationer
som härför bör åtnjuta statsbidrag med 50 % av kostnaderna för att upprätta
undervisningsplaner, för instruktörsutbildning samt för organisationsplaner
i övrigt för beredskapsplanering av utbildning under en sysselsättningskris.

Särskilda yttranden

Experten Feldt och ledamoten Petersson anför att utredningens förslag
om en utvidgad målsättning för den sysselsättningspolitiskt motiverade
vuxenutbildningen inte bör realiseras förrän en samlad bedömning av mål
och medel för samhällets politik på vuxenutbildningsområdet framlagts.
Centrala element i en sådan analys bör vara en avvägning mellan resurser
och behov samt frågan om studiebidragens utformning.

Frågan om det studiesociala stödets utformning för personer under 21 år
bör granskas på nytt med beaktande av de synpunkter och förslag som
utredningen framfört. Utifrån de anförda synpunkterna kan inte heller
utredningens förslag om företagsutbildning accepteras. I yttrandet framhålls
att ett genomförande av förslaget avsevärt skulle påverka ansvarsoch
kostnadsfördelningen mellan samhälle och enskilda företag. Dessa
frågor bör behandlas i ett större sammanhang, lämpligen av vrkesutbildningsberedningen.

Slutligen framhålls i yttrandet att kursavgift för sysselsättningspolitiskt
motiverad vuxenutbildning, till vilken arbetsmarknadsstyrelsen lämnar bidrag,
bör vara godkänd av skolöverstyrelsen eller av annat berört statligt
organ så att man undviker att statsbidrag kommer att utgå enligt olika
grunder beroende på vilket statligt organ som beviljar bidraget.

Ledamoten Rehn anser att bidrag till yrkesutbildning i samband med lokalisering
bör kunna utgå inte bara som ett initialstöd utan även fortsättningsvis
vid fortlöpande rekrytering till företag som en gång fått sådant
stöd så länge arbetsmarknadsläget är sådant att det över huvud taget
motiverar dylika åtgärder på lokaliseringsorten.

Till denna del av Rehns yttrande har ledamoten Gustavsson anslutit sig.

Rehn anför vidare att den pågående utökningen av samhällets insatser
till stöd åt utbildning ovanför ungdomsskolorna så småningom bör ge alla
medborgare lika rätt till en viss minimisumma av bidrag till levnadskostnaderna
under utbildning att utnyttjas vid valfri ålder och i möjlig mån på
valfritt sätt. Det kommer att ligga i samhällets intresse att denna rätt av
så många som möjligt utnyttjas på sådant sätt att de snabbt kan få sysselsättning
på områden med akut knapphet på arbetskraft liksom att man går

Kungl. Maj:Is proposition nr .72 år 1966

över till utbildning vid tidpunkter då många annars skulle belasta arbetslöshetsförsäkringen
eller eu hastig igångsättning av dyrbara beredskapsarbeten
skulle krävas. Extra stimulans bör kunna sättas in för att ge utnyttjandet
av rätten till vuxenutbildning sådan inriktning att arbetskraften
i varje läge snabbt kommer näringslivets växlande behov till mötes. Med
denna uppläggning behöver möjligheten att använda kraftigt verkande
medel för att ge snabb omställningseffekt inte hämmas av farhågor för
statsfinansiella konsekvenser i det generella utbildningssystemet.

Arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande försöksverksamhet

med s. k. uppskolning

En inom styrelsen verksam arbetsgrupp har diskuterat åtgärder för att
under vissa förutsättningar främja utbildning av anställda inom näringslivet.
Arbetsgruppen har varit sammansatt av företrädare för näringslivet,
vissa till LO och TCO anslutna förbund, SACO, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Arbetsgruppens överläggningar sammanfattas i två promemorior
dagtecknade den 21 och 29 september 1964. Styrelsen föreslår att
styrelsen bemyndigas att bedriva försöksverksamhet med uppskolning i
enlighet med arbetsgruppens förslag. Kostnaderna för verksamheten bör
bestridas från förslagsanslaget Omskolning m. m.

I arbetsgruppens promemorior anförs bl. a.

Arbetsgruppen konstaterar allmänt, att ett stort behov av vuxenutbildning
föreligger inom det svenska näringslivet och att detta f. n. inte blir
tillgodosett i tillräcklig omfattning. Den personalutbildning som nu bedrivs
av i främsta rummet storföretagen behöver breddas till att omfatta även
medelstora och mindre företag. För att någorlunda snabbt åstadkomma
denna utveckling krävs särskilda åtgärder från samhället.

Med uppskolning avser arbetsgruppen en kortsiktig utbildning som direkt
syftar till att tillgodose specifika produktionsbehov och lösa akuta bristproblem.
Eleverna förutsätts bli uttagna bland personal anställd i företag
med brist på kvalificerad arbetskraft och efter genomgången utbildning
återgå till sina företag för att utjämna den rådande bristen. Utbildningen
förutsätts ske i förhållandevis korta etapper och bli inriktad på de yrkesområden,
näringsgrenar och geografiska områden, där arbetskraftsbristen
bedöms vara av särskilt allvarlig karaktär. Det blir dock det enskilda företagets
behov som i varje särskilt fall blir avgörande för om uppskolning skall
sättas in och vägledande för hur uppskolningen skall utformas.

Arbetsgruppen framhåller att den mera långsiktiga utbildning för vuxna
som bedrivs i yrkesskolor, merkantila och tekniska skolor, gymnasier etc.
måste genomföras i annan ordning än genom uppskolning. Arbetsgruppen
betraktar således uppskolning som ett komplement till omskolningsverk -

Kungl. Maj:t,s proposition nr 52 år 1966

samheten. Medan omskolningsåtgärder primärt är ett stöd åt den enskilde
löntagaren för att vid arbetslöshet hjälpa honom fram till ett lämpligt arbete,
tar uppskolningsverksamheten sikte på företagets behov av viss kvalificerad
arbetskraft och kommer i fråga först då det kan konstateras att detta behov
inte kan tillgodoses genom lokal eller interlokal förmedling av arbetssökande.
Hjälper omskolningen den enskilda arbetslöse till ett lämpligt arbete,
skulle man således kunna säga att uppskolningen i sin tur hjälper företaget
att genom bättre tillgång på kvalificerad personal genomföra en mera effektiv
produktion.

Arbetsgruppen understryker att uppskolningsverksamheten inte avses
träda i stället för den introduktions- och vidareutbildning av personal som
normalt förekommer inom företagen och inte heller bör uppskolning påbörjas
på grund av att ett företag exempelvis lägger om produktionen, inför
nya produktionsmetoder eller nya maskiner och för detta ändamål behöver
anordna särskild utbildning av personalen. Sådana åtgärder får anses utgöra
ett normalt led i produktionsprocessen och bör, med bortseende från den i
yrkesskolor in. m. tillhandahållna samhälleliga utbildningsservicen, belasta
produktionskostnaderna. Även lokaliseringsutbildning bör skiljas från uppskolningen.

Administrationen av uppskolningen bör anknytas till den befintliga organisationen
för omskolningsverksamheten. Skolöverstyrelsen bör således vara
central myndighet för uppskolningen. Samarbetet med arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsmarknadsorganen bör förläggas till samarbetsdelegationen
för omskolningskurserna.

Initiativ till uppskolning bör tas antingen av arbetsförmedlingen eller
vederbörande företag. Uttagning av elever bör ske i samråd med företagsledning
och personal på arbetsplatsen. Vilka anställda som skall tas ut är
trämst en fråga av driftteknisk natur. Tidigare kvalifikationer liksom vederbörandes
allmänna förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen är också
av avgörande betydelse. Man bör dock inte bortse från andra, mera personliga
hänsyn, t. ex. önskvärdheten att hjälpa lämplig personal till en utbildning
som annars inte skulle vara möjlig.

Eleverna förutsätts under utbildningstiden få ordinarie lön av arbetsgivaren.
Statsverket bör bidra till lönekostnaden med det grundbidrag som ingår
i utbildningsbidraget till arbetslösa. Själva utbildningsverksamheten bör
bekostas av statsverket, men företagen bör bidra till extra ordinära anordningar
som ligger i deras intresse.

För att genomföra utbildningen, som väsentligen får bedrivas på dagtid,
bör utnyttjas ledig kapacitet vid omskolningskurserna. Utbyggnad av omskolningens
resurser kan ifrågakomma för ändamålet. Även företagens utbildningskapacitet
bör kunna utnyttjas. Alla praktiska möjligheter att
genomföra programmet bör tas till vara.

Arbetsgruppen beräknar statens kostnad per elev till 3 000 kr. Med en

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966 4!»

verksamhet omfattande 5 000 elever under eu tolvinånadersperiod skulle
statsverkets kostnad alltså bli 15 milj. kr.

Remissyttrandena över utredningens förslag

Utredningens allmänna synpunkter beträffande behovet av eu
ökad vuxenutbildning bar tagits upp av många remissinstanser
och behandlats med gillande. Några remissinstanser berör vissa speciella
aspekter i anslutning till utredningens uttalanden. SAF och Sveriges industriförbund
framhåller att anslutningen till teoretiska linjer i grundskolan
f. n. pendlar omkring 80 % av eleverna i en årskull. Fackskolorna och
gymnasierna beräknas ta 50 % av en årskull. Detta förefaller att kunna
leda till ökade svårigheter att rekrytera elever i ungdomsåren till den praktiska
yrkesutbildningen. Då industrin i stor utsträckning behöver kvalificerade
yrkesarbetare, måste den brist som härigenom uppstår läckas genom
vuxenutbildningen som under en övergångstid till stor del får inriktas mot
de åldersgrupper som inte genomgått grundskolan. — Kommerskollegiiim
ger uttryck åt liknande synpunkter.

LO instämmer i att en generell ökning av utbildningsnivån är ett medel
att främja samhällsekonomiska och sociala krav. Rekryteringen till en
vidgad vuxenutbildning kan emellertid bli alltför ensidig därigenom att
grupper som redan har relativt god utbildning utnyttjar möjligheterna till
utbildning, medan de som har en begränsad utbildning kommer att släpa
efter ytterligare, något som kan få stora sociala konsekvenser. Denna risk
gäller inte den arbetsmarknadsinriktade vuxenutbildningen i samma grad
som den övriga framväxande vuxenutbildningen. Snarare har den arbetsmarknadsinriktade
yrkesutbildningen möjligheter att just stimulera grupperna
med den svagaste utbildningstraditionen att utnyttja vuxenutbildningens
resurser inte minst tack vare de bättre ekonomiska villkor som här
gäller.

SACO ifrågasätter om inte den nuvarande starka koncentrationen på ungdomsutbildningen
inom en snar framtid måste ersättas av utbildning som
pågår »från vaggan till graven». De i ungdomen förvärvade kunskaperna blir
efter en allt kortare tid otillräckliga och måste kompletteras och ersättas.
En sådan utveckling skulle betyda en kraftigt ökad betydelse för vuxenutbildningen.
— Liknande synpunkter anförs av TCO.

Det förhållandet att flera utredningar samtidigt behandlat närbesläktade

frågor _ förutom arbetsmarknadsutredningen även gymnasieutredningen

och yrkesutbildningsberedningen — har föranlett många remissinstanser att
i anslutning till det särskilda yttrandet av ledamoten Petersson och experten
Feldt ta upp frågan om en samlad prövning av utredningsförslagen.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anser det knappast rimligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

att ta ställning till arbetsmarknadsutredningens förslag utan att avvakta
gynmasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens betänkanden. Dessa
betänkanden bör underkastas en samlad bedömning. Också överståthållarämbetet
finner det motiverat att en samlad bedömning av mål och
medel för samhällets utbildningspolitik sker innan målsättningarna för den
sysselsättningspolitiskt motiverade vuxenutbildningen realiseras.

Länsstyrelserna i Uppsala och Xorrbottens län menar att förslagen endast
bör genomföras provisoriskt så att man inte föregriper en samlad bedömning
av vuxenutbildningen i samband med att gymnasieutredningen och yrkesutbildningsberedningen
framlägger sina förslag.

TCO framhåller å andra sidan att det inte vore tillfredsställande om de
förslag som arbetsmarknadsutredningen nu framlagt ej fick bilda underlag
för separata och omedelbara lösningar. Samma ståndpunkt intas av S.46’0
liksom av länsstyrelsen i Hallands län. Statskontoret uttalar att de önskvärda
reformerna på vuxenutbildningens område, som bör bli aktuella under
de närmaste åren, kräver ett vidare erfarenhetsmaterial, vilket lämpligen
kan förvärvas genom en försöksvis bedriven verksamhet.

Skolöverstyrelsen vill med hänsyn till den roll som omskolningsverksamheten
har i arbetsmarknadspolitiken inte motsätta sig att denna verksamhet
tills vidare bryts ut från övrig vuxenutbildning. Skolöverstyrelsen liksom
TCO och Svenska stadsförbundet anser emellertid att, när resultatet av
gynmasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens arbete föreligger,
yrkesutbildningen på alla nivåer bör underkastas en total översyn varvid
även omskolningsverksamheten bör komma in i blickfältet.

Vad utredningen anfört om en konjunkturanpassning av utbildningen
tillstyrks av LO, som dock betonar att konjunkturläget inte får
vara avgörande i den utsträckning utredningen tycks förutsätta. Det finns
i så fall risk för att utbildningen i vissa lägen får för liten omfattning.

Skolöverstyrelsen kan i stort sett ansluta sig till utredningens synpunkter
beträffande ett konstant behov av anpassnings utbildning
för vuxna. Yrkesntbildningsberedningen delar utredningens
uppfattning att samhället oberoende av konjunkturläget har ansvar för åtgärder
på vuxenutbildningens område för att underlätta anpassningen till
arbetsmarknadens krav och tillgodose arbetstagarens behov av yrkesutbildning.
Beredningen tillstyrker liksom LO och TCO en generös tolkning av
arbetslöshetsbegreppet i fråga om placering i utbildning.

LO, SACO och TCO tillstyrker utredningens förslag om v u x e n u tbildning
för andra än arbetslösa.

Skolöverstyrelsen kan i princip ansluta sig till vad utredningen anfört
men framhåller att rekryteringen av personer som redan är sysselsatta
skulle i viss mån komma att gripa över på vad som kan betecknas som den
reguljära vuxenutbildningens område. Eftersom utbildningsbidragen vid
den sysselsättningspolitiskt motiverade vuxenutbildningen är avsevärt hög -

Ktirujl. Maj :ts proposition nr ~>2 är 1 !)6<>

re än inom den reguljära utbildningen, kan stimulansen till sådan utbildning
bli så kraftig att vissa inte avsedda konkurrensförhållanden blir följden.
Med hänsyn till att samhället i dagens läge måste övervinna den brist
på lämpligt utbildad arbetskraft som råder inom mycket viktiga branscher
tillstyrker överstyrelsen utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att behovet av vidareutbildad arbetskraft
inom näringslivet bör fasthållas som förutsättning för omskolning
och fortbildning av andra än arbetslösa. Att övergång från låglöne- till höglöneyrken
kan underlättas bör inte enbart vara tillräcklig kvalifikationsgrund
för utbildning. Inte heller Svensk industriförening kan biträda utredningens
åsikt att vuxenutbildning på grund av några slags rättviseskäl
skall få en större bredd och omfattning än vad som strängt taget är nödvändigt
för att åstadkomma en arbetsplacering.

Lantbruksstyrelsen understryker att det i vissa fall kan vara nödvändigt
att utsträcka utbildningen också till undersvsselsatta. För jordbrukets del
aktualiseras två fall av utbildning, dels att omskola den arbetskraft i jordoch
skogsbruket som önskar övergå till andra näringsgrenar, dels att utbilda
brukare av små och ofullständiga jordbruk som vill driva större jordbruk.
En småbrukare som övergår till att driva ett familjejordbruk har ofta
inte tillräckliga kunskaper för att bemästra de problem han då ställs inför.
Det är därför angeläget att han kan i samma mån vidareutbilda sig inom
yrket som om han vill omskola sig till annat yrke. Under budgetåret 1964/65
bär anordnats tre kurser av det slag det här gäller. Erfarenheterna av dessa
kurser är goda. Det bör även i fortsättningen vara möjligt att ge mindre företagare
vidareutbildning inom det egna yrket. Liknande synpunkter framför
RLF och Sveriges lantbruksförbund.

Frågan om utbildningen och fortbildningen av företagare behandlas även
av Sveriges hantverks- och industriorganisation som anser detta vara en
viktig fråga som ej behandlats av utredningen. Många skäl talar för en
kraftig satsning på sådan utbildning.

Luftfärtsstyrelsen anser det synnerligen angeläget att en statligt organiserad
utbildning av piloter, flyglärare och flygtekniker för den civila luftfarten
kommer till stånd. Sådan utbildning saknas f. n. S jöfartsstyrelsen
pekar på att samtidigt som sjöfarten har en avsevärd brist på utbildad arbetskraft
sjömansskolorna ofta har underskott på elever. Dessa skolor kan
alltså utan utbyggnad ta emot ett ökat antal ungdomar och vuxna elever för
omskolning till sjömän.

Frågan om arbetsmarknadsutbildningens organisation
och ställning i förhållande till annan vuxenutbildning liksom
till yrkesutbildningen inom det reguljära utbildningsväsendet berörs i åtskilliga
yttranden.

Arbetsmarknadsstyrelsen betonar att det är nödvändigt att den arbetsmarknadspolitiskt
motiverade vuxenutbildningen ges en särställning i för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

hållande till annan vuxenutbildning. TCO menar att all vuxenutbildning
som inte är avsedd att fylla ett akut behov för individen eller samhället utan
som syftar till att mera långsiktigt förbättra den enskildes anpassningsbarhet
till förvärvslivets krav helt bör tillhöra det reguljära skolväsendet. De
av arbetsmarknadsverket initierade kurserna däremot, som har ett bestämt
mål för vederbörandes sysselsättning, måste få dimensioneras och utformas
efter relativt kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska bedömningar.

Skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands län, arbetsnämnden
i Stockholms stad, yrkesutbildningsberedningen, Svenska stadsförbundet,
SAF och Sveriges industriförbund betonar angelägenheten av att
omskolningsverksamheten nära samordnas med utbildningen inom det reguljära
utbildningsväsendet. Yrkesutbildningsberedningen framhåller betydelsen
av att den reguljära yrkesutbildningen får en betydande frihet så
att utbildningen blir alltmer användbar som ett arbetsmarknadspolitiskt
hjälpmedel. Å andra sidan bör omskolning och uppskolning i fråga om innehåll
och organisation närmas den reguljära yrkesutbildningen. Arbctsnämnden
i Stockholms stad ifrågasätter om man inte i högre grad än hittills bör
försöka få fram önskvärd arbetskraft genom att anpassa det ordinarie vrkesutbildningsväsendet
mer efter arbetsmarknadens behov.

SAF och Sveriges industriförbund anför att det med tanke på det allmänna
intresset av samordning och målmedveten planmässighet inom de samlade
utbildningsinsatserna är mycket som talar för att vuxenutbildningen i största
möjliga utsträckning bedrivs inom det ordinarie undervisningsväsendet.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör emellertid kunna vidta erforderliga åtgärder
då särskilt snabba och flexibla insatser behövs.

Skogsstyrelsen understryker att all yrkesutbildning för vuxna bör så
långt möjligt vara organisatoriskt sammanhållen. Förutom att lärare, lokaler
och materiel utnyttjas på effektivaste sätt bör dessutom lärarna i yrkesskolorna
känna sig stimulerade av att vid sidan av de ordinarie kurserna få
medverka i mera akuta utbildningsproblem i kontakt med arbetsmarknadsorgan
och näringsliv. Men framför allt vinner man att man inte skapar konkurrerande
utbildningsorgan med risker för parallell utbildningsutbyggnad
och irrationell verksamhet.

SACO finner det naturligt att den yrkesinriktade vuxenutbildningen i en
framtid inordnas i skolöverstyrelsens och universitetskanslersämbetets reguljära
verksamhet. Mellan arbetsmarknadsstyrelsen och ämbetet bör omedelbart
inledas ett samarbete i syfte att driva en verksamhet liknande den
som skolöverstyrelsen nu är engagerad i beträffande utbildning på en lägre
nivå.

Utredningens synpunkter beträffande behovet av ökade insatser ifråga om
undervisningsplaner understryks av skogsstyrelsen, skolöverstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län samt av SAF och Sveriges industriförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1906 53

I lärarfråg a n menar skogsstyrelsen att yrkeslärare från det ordinarie
yrkesutbildningsväsendet i forsta band och till väsentlig del skall
kunna utnyttjas för all vuxenutbildning. För vissa koncentrerade insatser
föranledda av arbetsmarknadsskäl erfordras givetvis mera tillfälliga lärare.
Det ordinarie utbildningsväsendet bör dock vara så dimensionerat att sådana
extra lärarkrafter inte som regel erfordras.

Skolöverstyrelsen redovisar vissa förslag till en etappvis upplagd utbildning
av yrkeslärare. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det synnerligen angeläget
att utbildningen av lärare förbättras och bringas i nivå med utbildningen
av lärare vid övriga yrkesskolor. Även LO och TCO understryker vikten
av en förbättrad lärarutbildning.

Skolöverstyrelsen bär ingenting att erinra mot utredningens förslag beträffande
lokaler för kursverksamheten. Tillräckliga anslag
bör dock ställas till förfogande för bidrag till uppförande av kurslokaler.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att kommunerna bör stimuleras att
ytterligare medverka till lokalanskaffningen genom tillräckliga statsbidrag.
Svenska stadsförbundet menar att möjligheterna till samordning mellan den
arbetsmarknadspolitisk! motiverade vuxenutbildningen och reguljär utbildning
ökar om möjlighet öppnas att ge statsbidrag efter samma grunder
som inom det vanliga skolväsendet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län
finner förslaget värdefullt.

DHR påpekar att eftersom många handikappade för sin fortsatta yrkesutbildning
kommer att placeras i omskolningsverksamheten bör man tillse
att dessa lokaler blir väl lämpade för handikappade elever.

Skogsstyrelsen anser att lokalerna för omskolningsverksamheten bör integreras
med befintliga yrkesskolor. Särskilda lokaler bör alltså inte uppföras
annat än undantagsvis.

Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker bestämt förslaget att göra lokaler
för omskolningsverksamheten till en kommunal angelägenhet. Detta
kan stimulera till en konkurrens i överhettade områden om vem som effektivast
skaffar arbetskraft från utflyttningsområdena.

Med anledning av vad utredningen föreslagit i fråga om utbildningsbidrag
anför studiehjälpsnämnden bl. a. att den yrkesutbildning som
sker genom arbetsmarknadsmyndigheterna ur studiefinansieringssynpunkt
skulle komma att te sig åtskilligt gynnsammare för den enskilde än den
ordinarie yrkesutbildningen. En sådan ordning förefaller svår att motivera
när det gäller utbildning på samma åldersnivå och för elever med likartade
förutsättningar. Nämnden anser i avvaktan på den prövning av studiestödet
som kan aktualiseras till följd av gymnasieutredningens förslag att nuvarande
regler bör gälla för det ekonomiska stödet. Nämnden ifrågasätter vidare
om inte en överflyttning av det administrativa arbetet med utbildningsbidragen
från länsarbetsnämnden till skolstvrelsen skulle innebära fördelar.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anför att bidragen

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

bör ligga på en sådan nivå att kursdeltagarna inte finner det förmånligt
att under utbildningstiden anlita arbetslöshetsförsäkringen. Annars riskeras
att ersättningsrätten konsumeras så att kursdeltagaren inte kan få någon
försäkringsersättning om han efter kurstidens slut inte omedelbart kan få
arbete.

HCK påpekar att utbildningsbidragen f. n. ofta är lägre än motsvarande
socialhjälp och uttalar som önskvärt att bidragen åtminstone kommer i samma
nivå som socialhjälpen och helst också indexregleras. LO och TCO förordar
utredningens förslag att utbildningsbidragen skall anpassas efter de
stegrade levnadskostnaderna.

SACO menar att en fullständig täckning av de utbildades levnadskostnader
är nödvändig för att framkalla tillräcklig utbildningsbenägenhet bland de
arbetslösa.

Yrkesutbildningsberedningen anser att en rationell avvägning mellan utbildningsbidragen
och studiebidragen bör komma till stånd varvid det blir
ofrånkomligt att de totala resurserna beaktas.

I fråga om utbildningsbidrag till ungdomar i åldern
18 —2 1 år anför skolöverstyrelsen att ungdomar under 21 år bör få den
vidare och mer allmänt grundläggande utbildning som erbjuds vid det ordinarie
yrkesskolväsendet och inte uppmuntras att via en omskolningskurs
eller företagsutbildning med dess mer specialiserade inriktning göra ett
mindre övervägt yrkesval. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i
Jämtlands län.

TCO anser visserligen farhågorna att ungdomarna skulle föranledas att
välja omskolning i stället för yrkesutbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet
vara väsentligt överdrivna. Under förutsättning att personer
i åldrarna 18—21 år får tillträde till omskolningskurserna efter de regler utredningen
förordat samt att möjlighet kommer att föreligga att ge de större
bidragen till ungdomar som har särskilt stora ekonomiska behov, anser sig
TCO dock kunna tillstyrka att övriga elever i åldern 18—21 år erhåller
samma förmåner som utgår till elever på det postgymnasiala utbildningsstadiet.

SAF och Sveriges Industriförbund anser att kravet att personer skall ha
uppnått 21 års ålder inte bör tolkas alltför kategoriskt. Arbetsmarknadsstyrelsen
instämmer i att 21-årsgränsen är principiellt önskvärd men anser
att vissa undantag måste kunna göras. LO tillstyrker att man skall kunna
utge utbildningsbidrag till ungdom i åldern 18—21 år. Inga begränsningar
bör gälla för handikappade, flyktingar och personer med stor försörjningsbörda.

Konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Blekinge län, skogsstyrelsen och SR
är allmänt positivt inställda till utredningens förslag beträffande företagsutbildning.

Även LO tillstyrker förslagen men betonar att planeringen av utbildning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

eu bör ske i samråd med och godkännas av arbetstagarnas organisationer.
Företagsutbildningen får t. ex. inte vara alltför specialiserad och rekryteringen
inte för ensidig. TCO anser att stödet bör utformas efter grunder som
nära ansluter till gällande bestämmelser för inbyggda yrkesskolor.

Yrkesutbildningsberedningen föreslår som bidragsvillkor att utbildningen
skall bedrivas enligt av skolöverstyrelsen efter samråd med parterna fastställd
plan.

Skolöverstyrelsen ställer sig tveksam till några av de synpunkter som utredningen
framför som stöd för sina förslag, överstyrelsen säger sig vara
medveten om att ett genomförande av förslagen kan komma att avsevärt
påverka fördelningen av ansvar och kostnader mellan samhället och det
enskilda företaget. Men då överstyrelsen delar uppfattningen att en väsentligt
ökad företagsutbildning blir ofrånkomlig om den yrkesmässiga anpassningen
framdeles skall kunna ske med erforderlig smidighet och snabbhet,
motsätter sig överstyrelsen inte att utredningens förslag genomförs. I relativt
stor utsträckning praktiseras ju dessutom den föreslagna utbildningsformen
redan nu.

Sveriges hantverks- och industriorganisation finner det vara risk för att
utredningens bedömning är starkt präglad av de gynnsamma förhållandena
inom den större verkstadsindustrin och jämförliga branscher och att man
därför kommer att ställa orealistiskt stora anspråk på utbildningsinsatser
från branscherna över lag. Det är därför lämpligt att inhämta synpunkter
från representanter för skilda branscher om deras ekonomiska och personella
resurser för denna uppgift.

När det gäller det av utredningen föreslagna bidragsbeloppet om 2 kr. per
elev och närvarotimme förutsätter skolöverstyrelsen att detta belopp prövas
ytterligare. Yrkesutbildningsberedningen kan inte ta ställning till beloppet.
TCO är tveksam om bidraget bör fastställas generellt till 2 kr. och Sveriges
hantverks- och industriorganisation finner i stället lämpligt att tillämpa en
efter olika branscher och dessas förhållanden avpassad ersättning.

Skolöverstyrelsen är medveten om att statsbidraget i form av kursavgifter
vid yrkesutbildning i samband med lokalisering av
företag enligt utredningens förslag kan komma att täcka företagens
samtliga kostnader för utbildningen och alltså bli väsentligt bättre än de bidrag
som skolverket ger. överstyrelsen anser emellertid att det särskilda
stödet vid nyetablering bör realiseras med hänsyn till behovet av insatser för
att få en väl fungerande arbetsmarknad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län samt RLF och Sveriges lantbruksförbund
ansluter sig till det särskilda yttrandet på denna punkt av ledamoten Rehn.
De båda organisationerna tillägger att bidrag av den karaktär det här gäller
i vissa fall kan vara att föredra framför andra former av lokaliseringspolitiskt
stöd till företag.

Yrkesutbildningsberedningen anser att lokaliseringsutbildningen inte bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

betraktas som en särskild form av statens stöd till arbetsmarknadsmässigt
betingad yrkesutbildning. Den synes klart kunna ingå som naturlig del av
den vanliga omskolningen om denna ges den friare tolkning som i annat
sammanhang förordats.

Behovet av att yrkesutbildningen för kvinnor breddas och
byggs ut för att ge utrymme åt mer kvalificerade utbildningsalternativ understryks
av arbetsmarknadsstyrelsen, yrkesutbitdningsberedningen, Fredrika-Bremer-Förbundet,
LO, SAF och Sveriges industriförbund.

LO anmärker att den yrkesfördelning som kommer till uttryck i arbetsmarknadsstyrelsens
utbildning alltför klart motsvarar det traditionella
mönstret. Genom utveckling av längre, grundläggande yrkeskurser inom industriellt,
tekniskt, kommersiellt, administrativt in. in. arbete bör denna inriktning
brytas. LO anser att utbildningen är en nyckelfaktor då det gäller
att vidga kvinnornas yrkesfält och väsentligt öka integrationen mellan manliga
och kvinnliga arbetsområden. Utredningens förslag kan på denna
punkt inte anses leda till väsentliga framsteg. LO förordar att skolmyndigheter,
arbetsmarknadsstyrelsen och branschrepresentanter deltar i ett intensifierat
samarbete för att öppna nya utbildningsvägar för kvinnor. Samarbetet
avses gälla såväl vuxenutbildningen som annan utbildning.

S.4 CO anför att av de arbetsmarknadspolitisk! betonade åtgärder, som kan
komma i fråga för att öka yrkesintensiteten hos kvinnor med högre utbildning
reaktiverings- och repetitionskurserna bör i första hand framhållas.
Viss sådan verksamhet avsedd för bl. a. socionomer och sjukgymnaster har
redan anordnats. En breddning till andra kategorier, såsom lärare, receptarier,
bibliotekarier m. fl. bör genomföras snarast. Organisationen framhåller
vidare att det finns en grupp akademiskt utbildade kvinnor, som inte
kan återgå till ett tidigare yrke på grund av att de aldrig förvärvsarbetat eller
ens avslutat studierna eller som inte kan utnyttja sin yrkesutbildning på
den ort, dit mannens tjänstgöring fört dem. För dessa kategorier krävs en
mera omfattande yrkesutbildning. Naturligtvis bör strävan vara att i möjligaste
mån utnyttja tidigare inhämtade kunskaper, men man får inte dra
sig för omskolning till helt nya yrkesområden om detta skulle visa sig
lämpligt. Inom vårdområdet och den administrativa karriären finns sysselsättningar
som torde kunna rekrytera sådan arbetskraft.

Inom ramen för arbetsmarknadsstyrelsens akademikerprogram bör enligt
SACO utbildningen och aktiveringen av inte yrkesverksamma akademiker
intensifieras och utvidgas till allt flera grupper. Av stor betydelse är att förutsättningarna
och formerna för verksamheten noggrant utreds. Bl. a. bör
man undersöka motivationen hos dem som anmäler sig till kurserna. I vissa
fall torde deltagande mera vara betingat av önskemål om kontakt med gamla
kolleger och avbrott från den vardagliga rutinen än planer på framtida förvärvsarbete.
Det är anmärkningsvärt att man inte hittills har följt upp
resultaten av verksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 19(iti

SAF och Sveriges industriförbund samt Fredrika-11 remer-Förbundet påpekar
att möjligheterna till kvalificerad utbildning kanske kan komina att
uppfattas som orättvisa av sådana män och kvinnor, som inte kan komina
i fråga för denna utbildning.

Svenska landstingsförbundet framhåller alt, om eu ökad vuxenutbildning
för kvinnor skall åstadkommas bl. a. genom propaganda för att kvinnor utbildas
i yrken som hittills varit manliga, detta också kan återverka på de
unga kvinnornas yrkesval. Man bör därför vid utformningen av sådan propaganda
beakta att en omfattande ökning av kvinnors benägenhet att välja
manliga yrken kan få allvarliga följder för exempelvis vårdområdenas rekrytering,
såvida inte en motsvarande ändring av männens benägenhet att
välja kvinnliga yrken kan frampropageras samtidigt.

Skolöverstyrelsen anser förslaget om etappvis uppbyggd utbildning
för kvinnor intressant och väl värt att pröva.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner detta förslag vara en praktisk och möjlig
väg att stimulera kvinnorna till ökad yrkesutbildning. Styrelsen förutsätter
att i en sådan etappvis utbyggd yrkesutbildning även kan ingå fortbildning
i allmänna teoretiska ämnen. Yrkesvalet begränsas nämligen för
inånga medelålders kvinnor av att de saknar teoretiska skolkunskaper ovanför
den obligatoriska skolan.

Förslaget att utbildningsbidrag till gifta kvinnor bör
utgå med oavkortat belopp tillstyrks av LO och TCO men avstyrks
av länsstyrelsen i Norrbottens län, bl. a. med hänsyn till att de allmänna
resurserna för att skapa bättre sysselsättningsförhållanden bör förbehållas
och koncentreras till åtgärder där den enskilde verkligen är i behov
av hjälp och stimulans. Socialstyrelsen anser att bidragen med hänsyn till
deras sociala betydelse och stora omfattning bör särskilt utredas av socialpolitiska
kommittén.

I anslutning till förslaget att utbildning bör kunna ges ensamstående kvinnor
som inte kan få ett med hänsyn till sin försörjning lämpligt arbete på
grund av bristande yrkeskunskaper ifrågasätter länsarbetsnämnden i Gotlands
län om det inte kan vara lika angeläget att ge utbildning åt ensamstående
män eller gifta familjeförsörjare som befinner sig i en liknande
situation. Yrkesutbildningsberedningen är inne på samma tankegång och
uttalar att regler och villkor inom vuxenutbildningen bör gälla såväl män
som kvinnor.

Utredningens synpunkter på yrkesutbildning för handikappade
delas i allt väsentligt av skolöverstyrelsen.

IiCK framhåller att utbildningsåtgärderna bör vara ännu mer generöst
avvägda än f. n. Det räcker inte med alt handikappade får en utbildning som
gör det möjligt för dem att få sysselsättning i botten på karriären. Ännu
mycket mer än hittills bör därför t. ex. utbildning för kontorsarbete och för
teoretiska arbetsuppgifter komma i fråga för handikappade. Möjligheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

för t. ex. handikappad kontorsarbetskraft som är väl utbildad torde vara
betydande på öppna marknaden.

Förslaget om särskilt bidrag till företag som åtar sig att utbilda handikappade
tillstyrks av skolöverstyrelsen, centrala rehabiliteringsberedningen,
LO och Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka.

I fråga om yrkesutbildning för äldre arbetskraft framhåller
skolöverstyrelsen att det är nödvändigt att veta mer om hur utbildningen
skall bedrivas för att nå godtagbara resultat, överstyrelsen vill därför
tillstyrka utredningens förslag om särskilda kurser för äldre. Vad utredningen
anför om individuell utbildning av äldre i enskilt förelag i samband
med provanställning kan överstyrelsen ansluta sig till. överstyrelsen understryker
angelägenheten av att resultatet av utbildningen föl js upp och systematiseras
på sådant sätt att det kan tjäna till vägledning för den försatta
verksamheten.

Yrkesutbildningsberedningen är mycket tveksam om värdet av de särskilda
kurserna. Pedagogiskt synes det inte finnas skäl som kan verifieras
för dessa kurser.

LO anser att i den mån man har efterfrågan på arbetskraft inom ett yrke
med arbetsuppgifter, som väl lämpar sig även för äldre, utbildning bör ske
och då kan äga rum i kurser med enbart äldre deltagare. Rent praktiska
överväganden måste avgöra hur man handlar. I fråga om provanställning
kombinerad med enskild utbildning i företag finner LO utredningens förslag
motiverat i de fall sådan provanställning verkligen innefattar utbildning
för en ny arbetsuppgift.

Vad slutligen gäller beredskapsplanering av yrkesutbildningen
har skolöverstyrelsen ingen annan invändning mot utredningens
förslag och rekommendationer än att frågan om storleken av bidraget till
braschorganisationerna bör prövas om längre fram. Även skogsstyrelsen och
Svenska stadsförbundet är positiva till förslaget om beredskapsplanering.
TCO anser förslaget mycket beaktansvärt men betonar att planeringen är
förenad med betydande svårigheter på grund av att utbildningen ständigt
ändras.

Yrkesutbildningsberedningen finner utredningens förslag inte förefalla
särskilt realistiska. Om de förverkligas måste planeringen samordnas med
yrkesutbildningens ordinarie planering för att undvika överorganisation
och merkostnader.

Svensk industriförening tillstyrker det föreslagna bidraget till planeringen
men anser att bidraget även bör kunna utgå till branschorganisationernas
kostnader för att upprätta utbildningsplaner för lokaliseringsutbildning.

SAF och Sveriges industriförbund konstaterar att utredningen vill lägga
stora uppgifter på branschorganisationernas utbildningsavdelningar. Efter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1060

som ersättningsfrågan f. n. utreds inom yrkesutbildningsberedningen avstår
organisationerna från att i detta sammanhang ta ställning i denna tråga.

TCO kan inte tillstyrka att branschorganisationerna får särskild ersättning
för sin medverkan. SR förordar däremot att organisationerna skall få
sina kostnader för beredskapsplanering helt täckta av statsmedel.

Remissyttrandena över arbetsmarknadsstyrelsens framställning

Arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande försöksverksamhet med
s. k. uppskolning tillstyrks av samtliga remissinstanser med undantag av
statens institut för hantverk och industri och personalutbildningsberedningen.

SAF erinrar om den stora omfattning den utbildning som bedrivs inom
företagen redan har. Av många skäl är det huvudsakligen de större företagen
som ägnar sig åt sådan uppskolning. Det är i och för sig önskvärt att en
verksamhet av detta slag kunde breddas. Kunde de av arbetsgruppen föreslagna
åtgärderna medverka därtill skulle de ha en stor uppgift att fylla. I
övrigt finner SAF sammanfattningsvis att företagets behov bör vara uteslutande
bestämmande för verksamheten, att hela frågan bör hänskjutas till
exempelvis yrkesutbildningsberedningen för att ingå i dess förslag med
avseende på vuxenutbildningen samt att i avvaktan på beredningens förslag
försöksverksamhet enligt förslaget bör igångsättas, varvid bör uppställas så
strikta kriterier att säkra slutsatser kan dras ur försöken.

LO ser försöksverksamheten som en möjlighet att ytterligare förstärka
den arbetsmarknadspolitiska beredskapen. LO vill dock starkare än arbetsgruppen
gjort betona att samtidigt som företagens behov av utbildad arbetskraft
tillgodoses också de anställdas behov och krav på bättre utbildning bör
uppfyllas. LO vill särskilt understryka den principiella betydelsen av att
uppskolningen inte används för att stödja konkurrenssvaga företag och
branscher med lågt löneläge.

TCO anser det inte minst för tjänstemannagrupperna vara av vikt att olika
initiativ för uppskolning tas och stimuleras. Enligt TCO borde även arbetstagarorganisationerna
kunna initiera uppskolning. TCO finner den föreslagna
kostnadsfördelningen mellan samhälle och företag vara riktig. Med
denna anordning synes man ha anvisat en framtida godtagbar lösning av de
studiesociala problemen över huvud taget för vuxenstuderande som bedriver
målinriktade studier.

Skolöverstyrelsen anför bl. a. att den föreslagna försöksverksamheten
aktualiserar en rad detaljproblem som måste närmare övervägas. Eftersom
man endast genom praktiska försök torde få det underlag som behövs för
fortsatta ställningstaganden till frågan om uppskolningens faktiska värde

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

och utförbarhet i organisatoriska och ekonomiska hänseenden vill överstyrelsen
inte motsätta sig att en försöksverksamhet igångsätts under förutsättning
att också yrkesutbildningsberedningen ställer sig positiv, att försöket
arrangeras i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och beredningen samt att
sådana bestämmelser kommer att gälla för verksamheten att säkra slutsatser
kan dras av försöken.

Yrkesutbildningsberedningen anser det rimligt och skäligt att försöksverksamheten
får sättas i gång omedelbart. Ett absolut villkor bör dock vara
att verksamheten bedrivs gemensamt av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
i samråd med beredningen. — Det synes beredningen framgå
av förslaget att man inte kan renodla uppskolningen och klart avgränsa den
från övrig vuxenutbildning. Här bör alltså hållbara gränser sökas. Eftersom
uppskolningen ibland skall kunna ges inom ramen för omskolningskurserna,
bör man söka en regel för hur man i dylikt fall skall skilja mellan uppskolnings-
och oinskolningselever. Även gränsdragningen mellan uppskolningen
och de särskilda kurser som bedrivs inom omskolningen i syfte att snabbt
öka tillgången på utbildad arbetskraft bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Enligt Svenska kommunförbundets och Svenska stadsförbundets mening
bör uppskolningskurserna stå öppna även för personal vid kommunala verk.
Stadsförbundet nämner i sammanhanget knappheten på grävmaskinister,
viss sjuk- och hälsovårdspersonal, mätnings- och stadsplanetekniker samt
viss socialvårdspersonal. Stadsförbundet understryker vidare behovet av att
samordna uppskolningen med omskolningen av arbetslösa och utbildningsorganisationen
i övrigt. Enligt stadsförbundet är förutsättningarna goda för
ett samlat grepp inom den närmaste tiden på hela vuxenutbildningspolitiken.
Detta bör dock inte hindra att försöksverksamhet med uppskolning igångsätts.

Svenska landstingsförbundet ställer sig i princip positiv till den föreslagna
uppskolningsverksamheten. Innan försök inom hälso- och sjukvården igångsätts
bör doek centrala överläggningar äga rum med bl. a. kommunförbunden.

Personalutbildningsberedningen anser det inte möjligt att på grundval av
föreliggande material ta ställning till förslaget vilket, även om det presenteras
som försöksverksamhet, måste anses ha en mycket vittsyftande innebörd.
Beredningen har inte kunnat undgå att hysa tvekan särskilt för hur
den föreslagna verksamheten skall kunna fungera i praktiken i större omfattning
utan att få betydande konsekvenser för hittillsvarande former av
yrkesskolverksamhet och företagsutbildning. Beredningen påpekar att konsekvenserna
av förslaget för den statliga personalutbildningens del också är
oklara.

Statens institut för hantverk och industri avstyrker förslaget. Institutet är
fullt medvetet om att vuxenutbildningen måste breddas till att omfatta även
medelstora och mindre företag. Såsom den enda offentliga fortbildnings -

Kutujl. Maj:ts proposition nr 52 är 1966 61

institutionen med specialinriktning på den mindre och medelstora industriella
företagsamheten torde institutet ha presterat resultat som man inom
näringslivet anser vara mycket betydelsefulla. Den fortgående starkt stigande
kursverksamheten vid institutet visar också att här föreligger en faktor
som man inom näringslivet räknar med och är angelägen om att vidareutveckla.
Institutet anser att kriterierna för verksamheten är lösligt bestämda.
Gränslinjerna till det allmänna skolväsendet och den förekommande
vuxenutbildningen samt till gängse introduktions- och vidareutbildning kan
inte anses vara klart markerade. Initiativrätten till uppskolningen är också
bristfälligt klarlagd. Eftersom principbetänkande från yrkesutbildningsberedningen
kan förväntas inom en snar framtid, synes det institutet olämpligt,
oekonomiskt och orationellt att genomföra den föreslagna uppskolningsverksamheten.

4. Åtgärder för att främja arbetskraftens geografiska rörlighet
Nuvarande förhållanden

Bidrag till flyttande arbetskraft. Ekonomiskt stöd från samhällets sida
till arbetstagare som på grund av arbetslöshet tvingats flytta till annan ort
har förekommit under flera decennier, först i form av förskott eller lån till
resor sedermera i form av bidrag. Stödet hade länge en rent arbetslöshetspolitisk
motivering och var liksom annan arbetslöshetshjälp behovsprövat.
Bortsett från tiden under andra världskriget var det först under 1950-talets
senare del som ekonomiska bidrag mera konsekvent började användas såsom
ett led i strävandena att åstadkomma en ändamålsenlig anpassning på
arbetsmarknaden. Resebidragen har byggts ut och efter hand kompletterats
med starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag. Bidragen har avvägts
så att de i huvudsak täcker de direkta kostnaderna för resa och flyttning
till annan ort, för etablering på den nya orten och för uppehälle i väntan
på första avlöning samt merkostnaderna för hushåll på två orter i väntan
på familjebostad på den nya arbetsorten.

Bidrag till flyttande arbetskraft utgår f. n. i form av respenning, familjebidrag,
starthjälp och utrustningsbidrag. Förutsättningar för att få bidrag
är att arbetstagaren är arbetslös eller på grund av varsel eller annan omständighet
beräknas bli arbetslös inom en snar framtid samt att han inte kan
beredas arbete på eller i närheten av vistelseorten och att en avflyttning därför
bedöms vara nödvändig av arbetsmarknadsskäl. Om de allmänna förutsättningarna
för bidrag föreligger, kan bidrag utgå även till sådana arbetstagare
som på eget initiativ söker och tillträder anställning på annan ort.

Respenningen avser i främsta rummet att täcka arbetssökandes kostnader
för att tillträda eller söka anställning på annan ort. Även flyttnings -

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

kostnader ersätts. Om arbetstagaren bor kvar i hemmet och arbetet är
beläget så långt från hemmet att betungande kostnader uppstår för resor
till och från arbetet, kan bidrag till dessa kostnader beviljas under högst
tre månader från arbetets början. Sistnämnda form av respenning har
förekommit i mycket begränsad utsträckning.

Familjebidraget utgår med 200 kr. per månad till hustru eller husföreståndarinna
samt med 45 kr. per månad till varje barn under 16 år. I familjebidraget
ingår också bidrag med den faktiska kostnaden för familjebostaden
på hemorten. Bostadsbidraget är maximerat till 250 kr. per månad.
Familjebidraget utgår tills familjebostad kunnat anskaffas på den nya
arbetsorten dock högst under nio månader. Bidraget reduceras efter tre
månader till två tredjedelar och efter sex månader till en tredjedel av det
ursprungliga beloppet.

Starthjälp utbetalas när anställning på annan ort tillträds och utgår med
belopp mellan 150 och 500 kr. Beloppets storlek i det enskilda fallet är
beroende på hur länge den nya anställningen beräknas vara.

Ett särskilt utrustningsbidrag med 2 000 kr. utgår till familjeförsörjare
i fall då familjen flyttar från område med exceptionellt hög och mera varaktig
arbetslöshet. Arbetsmarknadsstyrelsen anger de områden som kommer
i fråga. Under tiden september 1962—april 1963 kunde utrustningsbidrag
utgå till dem som flyttade från vissa kommuner i Tornedalen och
Ådalen samt från Idre kommun. Därefter har bidragsverksamheten utsträckts
att omfatta alla kommuner i de fem norrlandslänen, med undantag
av kommunerna i Gästrikland, samt ett antal kommuner i nordvästra delen
av Kopparbergs län.

Inlösen av egnahem. Ofta visar det sig att arbetslösa personer, vilka i och
för sig är positivt inställda till att flytta till annan del av landet, inte anser
sig kunna lämna hemorten på grund av att de bor i fastighet som inte kan
säljas eller som inte kan säljas utan ekonomisk förlust. För att underlätta
flyttning i sådana fall började år 1964 försöksverksamhet som innebär att
arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med bostadsstyrelsen kan inlösa egnahem
i de fyra nordligaste länen om ägaren på grund av arbetslöshet tvingas flytta
till annan ort. Inlösenvärdet skall i princip motsvara taxeringsvärdet, om
detta inte är uppenbart lågt.

Ifråga om närmare uppgifter om bidrag till flyttande arbetskraft och inlösen
av egnahem hänvisas till utredningens betänkande s. 116—130 och
152—156.

Sedan utredningen avgav sitt betänkande har Kungl. Maj:t i beslut den
21 januari 1966 meddelat bestämmelser om försäljning av sådana egnahem
som arbetsmarknadsstyrelsen har inlöst. Försäljningsverksamheten handhas
av arbetsmarknadsstyrelsen med biträde av länsbostadsnämnd och länsarbetsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1956

Utredningen

Bidrag till flyttande arbetskraft. Utredningen framhåller att bidragen till
arbetslösa i samband med flyttning primärt har syftat till att undanröja ekonomiska
hinder för en ändamålsenlig omställning på arbetsmarknaden. De
bör ses som uttryck för ett samhällsansvar för den enskilde arbetstagarens
sysselsättning och för samhällets intresse av att tillgodose angelägna arbetskraftsbehov.
Utredningen finner starka skäl tala för att samhället även i fortsättningen
ger ekonomiskt stöd till personer som på grund av sysselsättningssvårigheter
flyttar från orter med överskott på arbetskraft.

Det är utredningens uppfattning att nuvarande belopp och regler för
bidrag till flyttande arbetskraft inte medger en anpassning till de skiftande
arbetsmarknadssituationer som kan föreligga. Vissa sysselsättningslägen
kan motivera bidrag av en sådan storlek att en mera påtagligt rörlighetsstimulerande
effekt uppnås. Detta gäller främst orter eller områden i landet,
där sysselsättningsunderlaget på lång sikt — även om hänsyn tas till lokaliseringsåtgärder
— bedöms vara otillräckligt och där överskottet på arbetskraft
medför omfattande arbetslöshet.

Bidrag till dagliga resor mellan hemorten och arbetsorten utgår f. n.
endast i mindre omfattning. Sådana bidrag bör användas i större utsträckning
som ett initialstöd vid arbetsplacering av arbetslösa.

Det nuvarande bidraget till flyttning av familj och bohag avser att täcka
enbart direkta flyttningskostnader. De kostnader som uppstår för nyanskaffningar
vid inflyttning i en ny bostad, för personlig utrustning och för
familjens anpassning till nya förhållanden motiverar att bidraget till
familjens flyttningskostnader kompletteras med ett kontant grundbidrag
på 500 kr. och ett tillägg på 150 kr. för varje barn under 16 år.

Familjebidrag till arbetstagare med hushåll på två orter utgår som tidigare
nämnts under högst nio månader och med en successiv minskning av
bidragsbeloppet. Utredningen framhåller att på orter med stark expansion
och framträdande arbetskraftsbrist läget på bostadsmarknaden är sådant att
väntetiden för att erhålla bostad överstiger den fastställda maximitiden för
bidrag. Det är utredningens mening att även en måttlig förlängning av
familjebidragstiden skulle underlätta anpassningssträvandena. Familjebidrag
bör därför kunna utbetalas under en tid av högst 12 månader och
efter de tre första månaderna minskas med en fjärdedel var tredje månad.

Arbetslösa på överskottsorter som tillträder anställning på annan ort
med en beräknad varaktighet av minst sex månader kan f. n. som starthjälp
få 500 kr. Beloppet torde enligt utredningens uppfattning i flertalet fall
vara tillräckligt. För att pröva om ett ökat starthjälpsbelopp i vissa sysselsättningssituationer
kan kraftigare understödja en omställning från områden
med uppenbart otillräcklig sysselsättning föreslår utredningen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

beloppet i sådana fall skall kunna ökas till 1 000 kr., varav 500 kr. utbetalas
vid anställningens början och 500 kr. efter sex månaders anställning.

I syfte att förbättra de lokalt bundnas situation i områden med exceptionellt
hög och långvarig arbetslöshet bör flyttningsförmånerna enligt
utredningen i särskilda fall kunna utgå även till personer som har arbete.
Härigenom skulle konkurrensen om de otillräckliga arbetstillfällena kunna
begränsas och en effektivare utjämning åstadkommas. Bidragen bör under
en försöksperiod inskränkas till personer, som är sysselsatta inom yrkesområden
med vikande sysselsättning. I praktiken innebär detta att i första
hand jordbruksarbetare, skogsarbetare och i vissa områden byggnadsarbetare
kommer i fråga. Utredningen är medveten om att en sådan utvidgning
av bidragsgivningen lokalt kan leda till komplikationer och förutsätter
därför att samråd sker med de arbetsgivare som får sin arbetskraft utbytt
samt att arbetsmarknadsverket ägnar speciell uppmärksamhet åt att följa
verksamheten.

Ansökningar om flyttningsbidrag skall enligt ett till betänkandet fogat
förslag till arbetsmarknadskungörelse inges till arbetsförmedlingen innan
den nya anställningen har tillträtts eller flyttning har skett. Ansökningar om
familje- och utrustningsbidrag samt starthjälp bör dock kunna beviljas i
efterhand om det finns särskilda skäl till detta.

Utredningen uttalar att ekonomiska bidrag till flyttande arbetskraft
regelmässigt inte bör beskattas med hänsyn till bidragens syfte och avvägningen
av bidragsbeloppen.

Bostäder och geografisk rörlighet. Utjämningen mellan områden med
överskott resp. brist på arbetskraft har försvårats eller förhindrats av
bristen på bostäder i orter med efterfrågan på arbetskraft. Utredningen
bedömer det inte vara möjligt att på kort sikt genom en total ökning avbostadsproduktionen
eliminera det problem som bostadsbristen utgör vid
omställningen på arbetsmarknaden. Utredningen förordar därför en fortsatt
förskjutning av bostadsbyggandet till förmån för expanderande orter och
orter med bostadsbrist. Härutöver måste emellertid åtgärder vidtas för att
begränsa den tid flyttande arbetskraft har att vänta på bostad. Utredningen
finner det lämpligt att länsarbetsnämnder och länsbostadsnämnder söker
träffa överenskommelse med kommunerna om förtur till bostad för flyttande
arbetskraft. I vissa lägen torde detta få kombineras med möjligheter
för de expanderande kommunerna att få extra tilldelning av lånemedel.
Förturen bör gälla inte bara arbetslösa utan också kvalificerad arbetskraft
av olika slag. Härmed avses nyckelpersoner som behövs för att företagen
på inflyttningsorten skall kunna ta emot arbetslösa från överskottsområdena
samt annan personal som är nödvändig för företagens drift eller för
att den samhälleliga verksamheten skall kunna fungera.

Utredningen förutsätter att särskilda insatser liksom hittills blir nöd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

vändiga för att öka tillgången på möblerade rum. De monteringsfärdiga
förläggningspaviljonger som uppförts under senare år erbjuder enligt utredningens
mening en hygglig rumsstandard. Även om paviljongernas standard
bör kunna förbättras ytterligare, kan dock denna boendeform inte
accepteras om det gäller att tillgodose ett mera permanent behov av s. k.
ungkarlslägenheter. I sådana fall bör uppföras permanenta byggnader med
normal standard, dvs. med bad- eller duschrum, kokmöjligheter etc. Både
kommunerna och de berörda myndigheterna bör ägna ökad uppmärksamhet
åt det permanenta behovet av ungkarlslägenheter.

Inlösen av egnahem. Enligt utredningens mening behöver man kunna
komplettera flyttningsbidragen med möjlighet att lösa de särskilda problem
som egnahemsägare kan ställas inför. Hur denna fråga bör lösas i detalj
kan enligt utredningens mening prövas först sedan resultaten föreligger
av den av 1964 års riksdag beslutade försöksverksamheten med inlösen
av egnahem. Detta synes kunna ske tidigast efter utgången av budgetåret
1964/65. I detta sammanhang bör också prövas hur man skall kunna avveckla
ett bostadsrättsinnehav i sådana fall där det hindrar en eftersträvad
utjämning på arbetsmarknaden.

Fastighets inlösenvärde skall enligt gällande riktlinjer för försöksverksamheten
i första hand grundas på taxeringsvärdet. Utredningen ifrågasätter
om inte — även efter jämkning — inlösenvärdet i vissa fall kommer
att ligga så lågt att inlösenverksamheten kan allvarligt försvåras. I sådana
fall bör finnas möjlighet att utge en särskild avvecklingsersättning.

Enligt riktlinjerna för försöksverksamheten gäller vidare att i fråga om
äldre arbetstagare inlösen bör ske endast om särskilda omständigheter
föreligger. Utredningen förutsätter att inom ramen för en slutligt utformad
verksamhet inlösen skall kunna ske även då fråga är om äldre arbetskraft
under förutsättning givetvis att en inlösen är arbetsmarknadsmässigt
motiverad.

Särskilda yttranden

Ledamoten Gustavsson anför att han inte kan biträda utredningens förslag
att höja slarthjälpen och att komplettera flyttningsbidraget med ett
kontant grundbidrag eftersom utredningen inte påvisat att otillräckliga
bidragsbelopp skulle vara orsaken till att de rörlighetsfrämjande åtgärderna
inte medfört sådana resultat som utredningen anser önskvärda.
Höjningarna kan inte heller motiveras av penningvärdesskäl eller ekonomiska
förändringar.

Förslaget att utsträcka flyttningsförmånerna till personer som har arbete
förklarar Gustavsson sig inte kunna biträda.

I anslutning till vad utredningen anfört under avsnittet om bostäder och
geografisk rörlighet anför Gustavsson att det enligt hans mening är själv3
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

klart att bostadsproduktionen måste ökas främst inom de områden där
bostadsbristen är störst, inte minst i storstadsregionerna. Eftersläpningen
på bostadsmarknaden inom dessa områden är dock så stor att det uppenbarligen
kommer att ta lång tid innan bristen kan hävas. För de bostadssökande
inom dessa områden måste en fortsatt inflyttning te sig som en
belastning. Detta måste uppmärksammas genom en kombination av arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiska åtgärder. Syftet bör vara att särskilt
tillgodose dessa områdens behov av nödvändig arbetskraft, inte minst
byggarbetskraft, samtidigt som man genom lokaliseringspolitiska åtgärder
försöker förlägga företag och verksamhet som inte oundgängligen måste
ligga i storstadsområdena till andra orter.

Ledamoten Petersson anför, med instämmande av Gustavsson, att till
villkoren för bidrag till flyttande arbetskraft bör fogas föreskrift om att
anställningen skall ha anvisats av arbetsförmedlingen. Bedömningen av
om flyttningen är nödvändig från arbetsmarknadssynpunkt bör inte få
ske i efterhand, vilket kan bli fallet om förmedlingen inte medverkat till
arbetsplaceringen. Petersson anför vidare att som allmän regel bör gälla
att flyttningsbidrag inte utgår i samband med att en person tillträder sin
första anställning efter avslutad utbildning, eftersom flyttningsbidrag i
regel inte är arbetsmarknadspolitiskt motiverade i sådana fall.

Remissyttrandena

Förslagen till förbättring av bidragen till flyttande arbetskraft
mottas allmänt positivt av arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten),
konjunkturinstitutet, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste
lånen, Kooperativa förbundet, länsstyrelserna i Älvsborgs och Västmanlands
lån, SACO och TCO. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter dock
om det är lämpligt att i en kungörelse binda de olika föreskrifter och belopp
som kan gälla vid flyttning, då därigenom en angelägen anpassning av rörlighetspolitiken
till de aktuella behoven försvåras. En del av de av utredningen
föreslagna åtgärderna är tänkta som försöksanordningar och nya
behov och belopp kan komma att aktualiseras. En mera långsiktig reglering
av dessa frågor bör därför anstå tills vidare.

Samma synpunkter anförs av LO, som även anser det vara värdefullt om
bidragen kunde anpassas efter olika arbetsmarknadssituationer så att man
kunde öka bidragen för att snabbt åstadkomma en omflyttning vid exempelvis
större driftnedläggelser. LO anser vidare att bidragen bör höjas så
att den flyttande arbetstagaren får full kompensation för sina kostnader,
vilket f. n. inte är fallet. LO ifrågasätter om arbetsförmedlingen bör stimulera
flyttning av arbetskraft till företag som på grund av sitt löneläge bar
uppenbara svårigheter att behålla arbetskraften.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att de samhällsekonomiska
vinster som kan nås genom en effektiv arbetsmarknadspolitik motiverar
stor generositet vid utbyggnaden av flyttningsbidragen.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner det angeläget att stöd i form av familjebidrag
vid säsongarbetslöshet, utrustningsbidrag, inlösen av egnahem och
utbildningsbidrag till arbetslösa i åldrarna 18—21 år ges utan geografiska
begränsningar om stödet lämnas under en försöksverksamhet. Även erfarenheter
från andra delar av landet än de tillfälliga stödområdena kan bli
vägledande för den fortsatta verksamheten. Om stödåtgärder skall tillgripas
eller inte bör för övrigt avgöras av den enskildes behov av hjälp med att
finna ett lämpligt arbete och inte av var han bor. Enligt lantbruksstyrelsens
mening är det önskvärt, att bidragen i möjligaste mån ifrågakommer endast
som engångsbidrag.

SACO anser att flyttningsbidrag kan vara motiverade av arbetsmarknadspolitiska
skäl även för dem, som efter avslutad utbildning tillträder sin
första anställning. Det måste t. ex. vara angeläget att förmå en nyutbildad
lärare i Uppsala att fylla en vakans i övre Norrland i stället för att hanka
sig fram med korttidsvikariat och timlärarsysslor i studiestaden.

TCO finner det motiverat att låta flyttningsbidrag i vissa fall utgå efter
avslutad utbildning, men utbildningens art får inte avgöra om bidrag bör
utgå eller inte.

Länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län menar att flyttningsbidrag
endast bör ifrågakomma vid tillträde av anställning som anvisats av arbetsförmedlingen.
Länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Östergötlands och
Blekinge län understryker att beslut om flyttningsbidrag inte bör meddelas
i efterhand.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till utredningens detalj förslag
men framhåller att utflyttningen nu gått så snabbt att länet inte tål en
fortsatt, accelererad avtappning. De lokaliseringspolitiska medlen kan visserligen
medverka till att bromsa upp flyttningsströmmen från en stor del
av länet, men om flera av de stora inlandskommunerna även i framtiden
skall vara befolkade krävs att kraftiga direkta statliga åtgärder sätts in. På
åtminstone en ort i Tornedalen och en ort i inlandskommunerna bör komma
till statlig eller statsstödd industri av betydande omfattning. Länsstyrelsen
i Uppsala län menar att risk kan föreligga att arbetsmarknadspolitiska
åtgärder successivt kan rycka bort underlaget för lokaliseringspolitiska
åtgärder om inte relativt långsiktiga planer beträffande näringslivets utveckling
inom ett område får ligga till grund för handlandet. I väntan på att
sådana planer utarbetas bör en viss försiktighet med de rörlighetsstimulerande
åtgärderna iakttas i mera tveksamma fall.

En reservant i arbetsmarknadsstyrelsen kan inte biträda utredningens
förslag därför att eu ytterligare uppräkning av flyttningsbidragen måste

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

komma att innebära att de lokaliseringspolitiska ansträngningarna motverkas.

Svensk industriförening anser att en kompletterande kostnadsutredning
bör göras innan slutlig ställning tas till utredningens förslag.

Utbyggnaden av respenningen med grundbidrag och barntillägg
tillstyrks av länsarbetsnämnden i Norrbottens län men avstyrks av länsarbetsnämnden
i Jämtlands län.

Att giltighetstiden för familjebidraget förlängs till tolv månader
finner arbetsmarknadsstyrelsen och LO väl motiverat. Vad gäller den reduktion
av bidrag, som skall inträda efter viss tid, ifrågasätter arbetsmarknadsstyrelsen
om inte den av utredningen föreslagna reduktionsregeln leder till
alltför små belopp under 12-månadersperiodens senare del. Ett bättre alternativ
synes vara att låta bidragen kvarstå oförändrade fr. o. m. den sjunde
månaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna i Älvsborgs och Norrbottens
län samt LO och SR tillstyrker att starthjälpen i särskilda
fall liöjs till 1 000 kr. Arbetsmarknadsstyrelsen och LO finner dock att uppdelning
av utbetalningen på två poster inte är förenlig med starthjälpens
syfte att minska de ekonomiska påfrestningarna under den första omställningstiden.
LO föreslår att den andra hälften av beloppet betalas ut efter
tre månader. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län anser att den höjda
starthjälpen bör generellt utgå till familjeförsörjare som får en anställning
som beräknas vara minst tolv månader.

Länsarbetsnämnden i Uppsala län tror att den flyttande arbetskraften inte
stimuleras att stanna längre på inflyttningsorten av utsikten att få ny starthjälp
utan att det är trivseln på den nya arbetsplatsen och den nya orten som
är avgörande. Även länsarbetsnämnden i Hallands län ställer sig tveksam
till ökningen av starthjälpen.

Länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Jämtlands län avstyrker förslaget
eftersom man bör undvika att bidragen får karaktären av direkt ersättning
för den uppoffring det innebär att flytta från hemorten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det inte motiverat att ge även
ogifta arbetstagare starthjälp med 1 000 kr.

Svenska bankföreningen ställer sig mycket tveksam till förslaget om höjning
av starthjälpen som kan befaras leda till en inte önskvärd oro på
arbetsmarknaden i berörda områden och svårigheter för de där redan verksamma
företagen.

Förslaget avstyrks av Samarbetsdelcgationen för de fyra nordligaste länen
och en reservant i arbetsmarknadsstyrelsen. Delegationen pekar på de psykologiska
verkningarna av detta flyttningsstöd. De områden inom vilka stödet
skulle utgå kommer att framstå i än ogynnsammare dager.

LO anser att flyttnings b idragen bör und antas från

Knngl. Maj.ts proposition nr .''52 år 1966

s k a 11 e p 1 i k t. Stimulanseffekten skulle därmed öka. Dessutom kan
ersättningen anses motsvara de merkostnader som uppstår genom flyttningen.

Länsarbetsnämnden i Hallands län hävdar att det är till fördel för bidragstagaren
om familjebidraget beskattas med hänsyn till hans möjlighet att
göra avdrag för fördyrade levnadskostnader. Även bidraget till dagliga resor
kan utan olägenhet beskattas, eftersom avdrag kan göras för resekostnader.
Övriga bidrag bör däremot undantas från beskattning.

TCO anser, att bidrag som utgör ersättning för speciella utgifter eller
fördyrade levnadskostnader bör vara skattefria, medan däremot bidrag som
är avsedda att ersätta frånvaro av arbetsinkomst bör vara skattepliktiga.

Riksskattenämnden vill i princip inte rikta någon erinran mot att göra
de nu skattepliktiga bidragen skattefria något som ur praktiska synpunkter
kan te sig lämpligt. Dessförinnan bör dock de olika statsbidrag som nu
förekommer och deras behandling i beskattningshänseende kartläggas. Att,
såsom skett under senare år, lagstifta om enbart vissa typer av bidrag, försvårar
möjligheterna till överblick och leder inte till önskvärd likformighet.
Besvärande motsättningar kan också uppstå mellan skattefria statliga bidrag
och liknande, skattepliktiga bidrag från enskild näringsidkare.

Kammarrätten hänvisar till sitt utlåtande över en tidigare framställning
från arbetsmarknadsstyrelsen i samma ämne, varvid kammarrätten förklarat
sig inte kunna tillstyrka ändring i beskattningsreglerna.

Förslaget att flyttningsbidrag under vissa förutsättningar skall
kunna utgå även till personer i arbete tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen
(majoriteten), LO, TCO och länsstyrelsen i Malmöhus lån.

TCO anser dock utredningens förslag vara alltför försiktigt hållet och
inte svara mot dagens krav på en rörlig arbetsmarknad. Exempelvis skulle
man inte kunna hjälpa ett par makar, om hustrun saknar förvärvsarbete
men önskar få sådant. TCO föreslår, att flyttningsbidrag skall utgå till
arbetstagare utan andra inskränkningar än att arbetstagarens flyttning
från hemorten bedöms vara önskvärd från arbetsmarknadssynpunkt.

Domänstyrelsen, kommerskollegium, SAF, Sveriges grossistförbund och
Sveriges industriförbund vill inte motsätta sig förslagets genomförande men
framhåller att stor hänsyn måste tas till berörda arbetsgivares synpunkter.
Efter några års försök bör verkningarna undersökas.

Utredningens förslag i fråga om bostäder och geografisk
rörlighet tillstyrks till alla delar av arbetsmarknadsstyrelsen.

LO delar utredningens åsikt om bostadsbyggandets strategiska betydelse
för en ökad rörlighet av arbetskraften. LO anser att arbetsmarknadsorganen
vid förmedling av arbetskraft i större utsträckning än nu bör beakta om
bostäder finns på orten till de inflyttande eller inom rimlig tid kan ställas
till förfogande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

SAF och Sveriges industriförbund menar att utredningens förslag torde
leda till vissa förbättringar men att de verkliga problemen kommer att
kvarstå.

SACO beklagar att utredningen inte med större kraft angripit det hinder
för arbetskraftens flyttning, som trögrörligheten på bostadsmarknaden utgör,
trots att man konstaterar att bristen på bostäder under lång tid kommer
att vara ett av de största hindren för en utjämning mellan tillgång och efterfrågan
på arbetskraft.

Länsarbetsnämnderna i Hallands. Jämtlands och Norrbottens län föreslår
att arbetsmarknadsverket får möjlighet att bevilja flyttande arbetslösa
lån till kontantinsats i lägenhet eller eget hem med hänsyn till att produktionen
av insatslägenheter på många orter är förhållandevis stor.

I utredningens förord för en fortsatt förskjutning av bostadsbyggandet
till expanderande orter instämmer bostadsstyrelsen,
bostadsbyggnadsutredningen, länsstyrelsen i Jämtlands län, Kooperativa
förbundet, SAF och Sveriges industriförbund.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Örebro och Norrbottens län ansluter
sig däremot till de synpunkter som anförts i det särskilda yttrandet
av ledamoten Gustavsson.

Enligt länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län skulle det vara
fördelaktigt om vid beslut i ärende om industrilokalisering samtidigt kunde
anvisas såväl byggnadskvot för bostäder som anslag för vägbyggen i erforderlig
omfattning.

Konjunkturinstitutet menar att de av utredningen föreslagna kriterierna
expansionsort och bostadsbristort i odefinierat skick och vart för sig knappast
kan vara tillräckliga som underlag för att ur arbetsmarknadssynpunkt
fördela bostadsbyggandet. Institutet påpekar att det är uppenbart att problematiken
kring bostadsbyggandets geografiska fördelning inte kan behandlas
isolerat från lokaliseringspolitiska problemställningar. Om bostadsbristen
i exempelvis Stor-Stockholm avhjälps skulle detta med all sannolikhet
locka fram utvidgningar inom områdets näringsliv som annars inte
kommit till stånd. Å andra sidan kan en stagnerande ort få expansionsimpulser
av ett överskott på bostäder. Att bostadsbyggandets fördelning kan
påverka näringslivets struktur förbises i utredningen, som utgår från att
problemställningen enbart gäller en passiv anpassning av bostäder och
arbetskraft till näringslivets geografiska struktur.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker att kortsiktiga behov inte
bör dirigera bostadsbyggandet. Genom bostadsbyggnadsprogrammen är det
möjligt för kommunerna att mera långsiktigt beräkna sitt bostadsbehov.
Förslaget om extra tilldelning av medel för bostadsbyggande är därför rätt
tveksamt utom i fall av plötslig och bestående expansion inom ett eller
flera företag på en ort.

Att förtur i bostadskön ges flyttande arbetslösa och nyckelmän

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1 !)!>(>

kan enligt LO vara nödvändigt. Frågan torde enligt bostadsstyrelsens mening
kunna lösas genom överenskommelser mellan de kommunala myndigheterna
och företagen i kommunen i samråd med arbetsmarknadsverket.
Frågan om statlig påverkan därutöver eller direkta statliga ingrepp i kommunernas
bostadsförmedlingsverksamhet bör enligt styrelsens mening vila
tills resultat föreligger från pågående utredning av denna verksamhet.

Konjunkturinstitutet framhåller att en så hred definition som utredningen
lämnat på den personal som skulle komma att gynnas av förtur gör det möjligt
att inkludera de flesta kategorier med undantag bara av inte yrkesverksamma,
exempelvis studerande och pensionärer. Möjligheterna till godtycklighet
är stora. Institutet föreslår därför att avgränsningen av de förtursberättigade
görs betydligt snävare.

Svenska sparbanksföreningen anser att förtur i kombination med extra
tilldelning av lånemedel skulle innebära införande av en kreditprioritering,
som man under de senaste årens kreditpolitik har gått ifrån.

SAF och Sveriges industriförbund finner att förtur för vissa yrkesgrupper
ibland kan te sig fördelaktig för att lösa en prekär situation men inte är
ägnad att lösa några problem på lång sikt.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län, TCO och Sveriges grossistförbund
ställer sig tveksamma och menar att förtursrätt i bostadskön
endast bör medges i undantagsfall och med största försiktighet. TCO hyser
synnerligen starka principiella betänkligheter mot ett system för bostadsfördelningen
som innebär att medborgarna indelas i »nyckelmän» och Övriga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och SR avstyrker en allmän förtursrätt
för flyttande arbetskraft. SR anser det föreslagna förturssystemet orimligt
inte minst med hänsyn till att många av övriga bostadssökande på eget initiativ
har flyttat från områden med otillräcklig tillgång på arbetstillfällen.

Beträffande användningen av förläggningspaviljonger
m. m. anför bostadsstyrelsen att de sociala nackdelarna och farorna — risken
för permanentning och i samband därmed förslumning — talar starkt
för en synnerligen begränsad användning av paviljonger o. d. som tillfälliga
bostäder åt familjer. Av samma skäl bör största försiktighet iakttas
vid uppförande av tillfälliga bostäder för ogifta. Vidare påpekar styrelsen
att på åtskilliga orter redan finns eller snart uppstår behov av kategorihus
för ogift arbetskraft. Styrelsen ansluter sig till utredningens uttalande och
understryker att lägenheterna i kategorihus måste få en god standard. Vid
byggandet av dessa kategorihus bör de erfarenheter kunna utnyttjas som
samlats vid studentbostadsbyggandet.

Vad angår inlösen av egna hem delar bostadsstyrelsen, länsstyrelsen
i Älvsborgs län och TCO utredningens uppfattning att erfarenheterna
av den nuvarande försöksverksamheten bör avvaktas.

RLF och Sveriges lantbruksförbund konstaterar att utredningen nöjer
sig med att avvakta den ytterst blygsamma försöksverksamhet som nu pågår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Förbunden förklarar att de är medvetna om de problem som är förknippade
med ökad statlig inlösen av egnahem och inte bärkraftiga jordbruk men
att det ändå hade varit önskvärt att utredningen gjort ett verkligt försök
att belysa dessa problem och lägga fram konstruktiva förslag.

Kooperativa förbundet tillstyrker att den inledda försöksverksamheten
fortsätter och ges sådana former att fastighetsinnehavarna anser sig kunna
acceptera inlösenerbjudandet.

LO finner det berättigat att staten bidrar till ökad rörlighet genom inlösen
av fastigheter i de fall försörjning inte kan ordnas på annat sätt. LO
förordar en generell tillämpning av bestämmelserna. Även sociala skäl bör
tas med vid bedömningen. Fastigheter ägda av äldre arbetstagare och pensionärer
bör således kunna komma i fråga för inlösen. I annat fall finns
stor risk för att man i allt större utsträckning leder utvecklingen mot en
ogynnsam åldersfördelning i avfolkningsområdena. Man kan enligt LO
inte heller bortse från att relationerna till äldre anförvanter utgör ett hinder
för den yngre arbetskraften att flytta, även om man inte är bunden av fast
egendom. Även domänstijrelsen anser att inlösen bör kunna ske då fråga
är om äldre arbetskraft.

Järnvägsstyrelsen föreslår att försöken med inlösen omfattar även
statsanställda som tvångsförflyttas. Egnahemsproblemen är desamma för
dem som för andra som får arbete på annan ort.

LO uttalar att inlösen värdet bör grundas på kostnaderna för förvärvet
av fastigheten eller på byggnadskostnaderna. I intet fall bör inlösenbeloppet
understiga taxeringsvärdet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att hänsyn även bör tas till kostnaderna
för motsvarande anskaffning på inflyttningsorten.

Förslaget om awecklingsersättning tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen,
LO och TCO samt av länsstyrelsen i Norrbottens län, som menar att i andra
hand kunde övervägas ett räntefritt lån på 5 000 kr. med fem års amorteringstid.
Till räntefria lån till egnahem eller bostadsrätt i andra sammanhang
ställer sig länsstyrelsen tveksam.

RLF och Sveriges lantbruksförbund påpekar att lantbruksnämndernas
förvärv av s. k. stödjordbruk och ofullständiga jordbruk
i stort sett inskränker sig till objekt som är lämpliga för jordbruksnäringens
strukturrationalisering. När det gäller andra objekt kan lantbruksnämndernas
verksamhet inte anses utgöra något arbetsmarknadspolitiskt stöd till
de innehavare som önskar byta sysselsättning och sysselsättningsort.

Lantbruksstyreisen anför att praktiska skäl talar för att lantbruksnämnderna
får befogenhet att lösa in sådana småjordbruk som inte har någon
större betydelse för rationaliseringsändamål för att så snart det lämpligen
kan ske avveckla dem och sammanföra marken med närliggande fastigheter.
Styrelsen förutsätter att särskilda medel ställs till förfogande för
detta ändamål.

Knngl. Maj ds proposition nr 52 år 1966

5. ökning av arbetskraftsutbudet
Nuvarande förhållanden

I detta avsnitt tas upp vissa av utredningen särskilt behandlade frågor
rörande handikappade samt kvinnlig, äldre och utländsk arbetskraft. De
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för kvinnor och äldre är i allt väsentligt
desamma som för arbetstagare i allmänhet (arbetsförmedling,
yrkesvägledning, yrkesutbildning etc.). Dessa åtgärder har redan behandlats
i det föregående. För kvinnornas förvärvsverksamhet är även sådana
frågor som barntillsyn, familjebeskattning och lönesättningen av stor betydelse.
Eftersom dessa frågor inte torde böra prövas i detta sammanhang, berörs
de inte heller i följande översikt över nuvarande förhållanden, som sålunda
gäller endast de handikappade samt utländsk arbetskraft.

Handikappade. Antalet sökande till arbetsvårdsexpeditionerna ökade mellan
åren 1958 och 1963 från 24 873 till 49 633. Dessa tal är inte något mått
på det totala arbetsvårdsbehovet i landet, bl. a. därför att åtskilliga handikappade
inte torde söka upp expeditionerna. I fråga om de sökandes arbetshinder
har under senare år förmärkts en markant ökning av de rörelsehindrade,
medan lungtuberkulösa som tidigare varit en av expeditionernas
största grupper minskat undan för undan.

Den utredning som görs på arbetsvårdsexpeditionerna syftar till att klarlägga
den sökandes möjligheter att försörja sig genom arbete. Utredningen
skall mynna ut i förslag om lämpligt yrke och erforderliga åtgärder för
arbetsplacering eller startande av egen rörelse. I sitt arbete kan arbetsvårdsexpeditionerna
anlita medicinsk expertis för specialistundersökningar. Vidare
kan expeditionerna remittera sökande till anlagsprövning.

För mera svårbedömda arbetsvårdsfall kan arbetsprövning vara nödvändig.
Arbetsprövningen innefattar medicinska och psykologiska undersökningar,
prövning i praktiskt arbete och funktionsförbättrande behandling.
Arbetsprövning utförs vid statens arbetsklinik samt vid särskilda avdelningar
som inrättats vid vissa arbetsiräningsverkstäder. Verkstädernas huvudmän
ersätts därvid för sina kostnader för provningsverksamheten av
arbetsmarknadsverket i form av en särskild prövningsavgift för varje prövningsfall.

För personer som på grund av sjukdom eller annan anledning behöver
successivt träna upp sin arbetsförmåga finns inrättade särskilda arbetsträningsverkstäder.
Dessa verkstäder har byggts ut snabbt särskilt under senare
år. Statsbidrag utgår såväl till uppförande av verkstadslokaler som till
anskaffning av en grunduppsättning maskiner. Huvudman som hyr lokaler
får hyresbidrag i stället för uppförandebidrag. Till personer i arbetsträning
utgår försörjningsbidrag med samma belopp som utbildningsbidrag till
3* B ihan g till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

arbetslösa, dock under högst sex månader. Staten svarar för halva bidragskostnaden.
Underskottet på verkstädernas drift täcks också till hälften av
staten. Statsbidraget är dock begränsat till högst 2 000 kr. per plats och år.

Många arbetssökandes arbetsförmåga kan för kortare eller längre tid vara
så nedsatt alt de måste hänvisas till någon form av skyddad sysselsättning.
Verkstäder för sådan sysselsättning har inrättats av ett hundratal huvudmän,
främst av kommuner men även av enskilda sammanslutningar. Verksamheten
omfattar till övervägande del verkstadsrörelse, t. ex. metallarbete,
snickeri, textilarbete eller bokbinderi. På vissa håll förekommer även skrivbyråer
med enklare former av kontorsarbete. Statsbidrag till anordnande
och drift av skyddade verkstäder är desamma som för arbetsträningsverkstäder
med det undantaget att direkt bidrag inte utgår till de sysselsattas
löner. Ersättning för utfört arbete utbetalas i form av ackordslön eller garanterad
timersättning. Medeltimförtjänsten vid verkstäderna var år 1963
3: 87 kr.

Industrier som upprättar separata avdelningar för att sysselsätta handikappade
(halvskyddad sysselsättning) kan få statsbidrag härför med 2 kr.
per fullgjord arbetstimme.

Beredskapsarbeten för handikappade och arkivarbeten redovisas i ett
senare avsnitt.

Handikappade, ensamställda kvinnor samt medelålders och äldre arbetskraft
som inte kan placeras i lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden
kan få näringshjälp för att starta egen rörelse. Näringshjälp utgår med högst
10 000 kr. antingen som bidrag eller, om så befinns lämpligt, helt eller delvis
som lån. Innan näringshjälp lämnas utreder arbetsvårdsexpeditionerna behovet
av sådant stöd, de ekonomiska förutsättningarna för rörelsen och
sökandens personliga förutsättningar. Om hjälpbehovet överstiger 10 000 kr.
försöker expeditionerna att medverka till att kompletterande bidrag eller lån
erhålls från annat håll.

I samma ordning som näringshjälp kan bidrag utgå till anskaffande av
smärre verktyg och arbetsredskap i samband med arbetsplacering av handikappad.

Handikappade som för sin utkomst genom arbete eller för yrkesutbildning
är beroende av personbil eller motordriven invalidvagn kan få bidrag och lån
till anskaffning av sådant fordon enligt bestämmelser som utfärdats av
Kungl. Maj :t den 26 maj 1965. Bidrag och lån ges även vid byte av fordon.
Det medicinska behovet av fordonet skall vara styrkt av läkare. Bidraget
utgår med högst 10 000 kr. och är inkomstprövat. Sökande som till följd av
inkomstprövningen får reducerat bidrag kan emellertid beviljas räntefritt
lån med det belopp som utgör skillnaden mellan det beviljade bidraget och
oreducerat bidrag. I övrigt torde beträffande nuvarande verksamhet för
handikappade få hänvisas till betänkandet, s. 340—354.

Den utländska arbetskraften. Fram till 1930 var Sverige ett emigrations -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är W66

land. Från mitten av detta decennium har vi haft en årlig nettoimmigration
vars storlek emellertid varierat kraftigt. Under 1950-talet uppgick nettoimmigrationen
till i genomsnitt 10 000 personer per år. De första åren av
1960-talet var antalet invandrare något högre. Närmare fyra procent av
bruttoinvandringen under åren 1950—1962 utgjordes av kollektivt överförda
flyktingar från flyktingläger i Tyskland, Österrike och Sydeuropa. En markant
stegring av antalet invandrare har ägt rum under de två senaste åren.
Immigrationen kulminerade under hösten 1965 då över 12 000 nya arbetstillstånd
beviljades. Antalet arbetsanmälda utlänningar uppgick den 1 oktober
1965 till ca 155 000.

Under åren närmast efter kriget förekom enligt avtal med olika stater en
omfattande kollektiv överföring av utländsk arbetskraft. Fr. o. m. år 1950
har företagen i stället fått göra framställningar hos arbetsmarknadsstyrelsen
om önskad rekrytering. Styrelsen har efter samråd med länsarbetsnämnd
och fackförbund introducerat företaget i det land där rekryteringen avsetts
skola ske. Därefter har företaget i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna
i vederbörande land försökt att skaffa den efterfrågade arbetskraften.
Samarbetet har främst bedrivits med Västtyskland och Italien men man
har även haft kontakter med Österrike, Nederländerna och Grekland.

Med anledning av den starkt ökade invandringen under hösten 1965 från
vissa sydeuropeiska länder, framför allt Jugoslavien, Grekland och Turkiet,
bedömdes det nödvändigt att ersätta den spontana invandringen med en
organiserad invandring av utländsk arbetskraft. I slutet av år 1965 bemyndigades
arbetsmarknadsstyrelsen att vidta åtgärder för att överföra utländsk
arbetskraft till Sverige. Innan överföring sker skall överenskommelse ha
träffats med berörda svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer om
antalet arbetstagare och deras fördelning på olika företag. Det förutsätts att
arbete, arbetstillstånd och bostad skall vara ordnade före utlänningarnas
ankomst till Sverige.

En utförlig redogörelse för statistiska data beträffande immigrationen
samt för de bestämmelser som reglerar utlännings rätt till uppehåll och
arbete i landet in. m. finns i utredningens betänkande, s. 418—434, vartill
hänvisas.

Utredningen

Kvinnorna och arbetsmarknaden. Utredningen erinrar om att yrkesverksamhetsgraden
bland kvinnorna sammanhänger med en rad skilda faktorer
och kan påverkas genom åtgärder av många olika slag. Av sådana
tänkbara åtgärder faller endast en del inom området för arbetsmarknadsutredningens
uppdrag, medan andra väsentligen tillhör områden som
nyligen behandlats eller befinner sig under utredning i andra sammanhang.
På arbetsmarknadsutredningen har det ankommit att behandla verkningarna

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

av arbetsmarknadspolitiska åtgärder på kvinnornas yrkesverksamhet och
sysselsättningsförhållanden, effektiviteten hos de generella arbetsmarknadspolitiska
medlen när det gäller att lösa de särskilda problem som kvinnorna
kan möta på arbetsmarknaden och frågan huruvida särskilda åtgärder
av arbetsmarknadspolitisk art erfordras för att nå en åsyftad
verkan.

Utredningen framhåller de svårigheter som är förknippade med att
bedöma arbetslösheten hland kvinnorna, framför allt de gifta kvinnorna.
Det är emellertid enligt utredningens mening uppenbart att det existerar
ett betydande, delvis latent arbetskraftsutbud från de gifta kvinnornas sida
vilket inte tas till vara.

Hindren för att anpassa kvinnornas utbud av arbetskraft och den rådande
efterfrågan till varandra kan sammanfattas under tre rubriker:

a) Hinder hos arbetssökande: Bristande yrkesutbildning eller yrkeserfarenhet,
geografisk bundenhet, speciella villkor beträffande arbetstid eller
andra arbetsförhållanden och otillräcklig kännedom om arbetsmarknadens
krav.

b) Hinder som sammanhänger med efterfrågans art eller lokalisering:
Bristande anpassning av arbetsvillkoren till de arbetssökandes behov, villkor
beträffande kön eller ålder vid rekrytering av arbetskraft, otillräcklig
total efterfrågan på arbetskraft på orter med tillgång till kvinnlig, ortsbunden
arbetskraft.

c) Brister hos de medel, som skall underlätta anpassning mellan utbud
och efterfrågan: De arbetsmarknadspolitiska medlen, information och personalresurser,
andra former av samhällelig service (exempelvis barntillsyn,
kollektiva anordningar av annat slag).

De arbetsmarknadspolitiska medlen är generellt tillämpliga för alla arbetssökande.
Det finns inga föreskrifter, som begränsar användandet av
medlen till män eller kvinnor. Detta hindrar emellertid inte att de arbetsmarknadspolitiska
medlen fått olika betydelse för män resp. kvinnor. Beredskapsarbetena
har endast i obetydlig utsträckning berört kvinnliga
arbetslösa. Flyttningsbidragen har haft relativt större betydelse för manlig
arbetskraft än för kvinnlig. Inom omskolningsverksamheten har som tidigare
nämnts antalet kvinnor under de senaste åren ökat kraftigt, men
utbildningens innehåll och längd skiljer sig rätt avsevärt kvinnor och män
emellan.

I det följande redogörs för utredningens synpunkter och förslag beträffande
åtgärder i syfte att skapa ökade möjligheter för kvinnor att göra sig
gällande på arbetsmarknaden. Sådana förslag som berör utbildningsområdet
har redovisats i det föregående.

Utredningen framhåller att arbetsförmedlingen bör se som sin uppgift
att motverka både könsbunden rekrytering till vissa yrkesområden och ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 ur 1066

alltför snävt inriktat arbetsval från kvinnliga sökandes sida. Motståndet
mot mera omfattande förändringar av rekryteringsmönstret på många
arbetsområden finns både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Personalanställarc
är obenägna att pröva kvinnor i uppgifter där man tidigare haft
erfarenhet endast av män, särskilt om det finns möjligheter att få manlig
arbetskraft. På motsvarande sätt är flertalet kvinnliga arbetssökande inriktade
på ett fåtal arbetsområden med övervägande kvinnlig arbetskraft.
Det är angeläget att förmedlingen aktivt tar till vara de möjligheter som
finns att bryta detta mönster. Dit hör hög efterfrågan på arbetskraft, tillgång
på kvinnlig arbetskraft som inte sugs upp av de traditionellt kvinnliga
arbetsområdena och lämpliga utbildningsvägar som gör det lättare att
introducera kvinnor på arbetsuppgifter som hittills är oprövade.

Ett led i strävandena att göra en aktiv insats för att ändra det rådande
rekryteringsmönstret bör vara att avskaffa nuvarande indelning i manliga
och kvinnliga expeditioner vid arbetsförmedlingen. Denna indelning är en
i hög grad passiv anpassning till de förhållanden som råder på arbetsmarknaden
och innebär en påtaglig risk för att kvinnorna avskärmas från
en stor del av arbetsmarknaden. Utredningen anser det därför önskvärt
att arbetsmarknadsstyrelsen vidtar åtgärder som leder till en snabbare avveckling
av indelningen av förmedlingsexpeditioner efter kön.

Under de senaste åren har inte minst de medelålders kvinnorna visat
ett ökat intresse för enskild yrkesvägledning. Med hänvisning till att väntetiderna
vid yrkesvägledningsexpeditionerna tidvis är långa, förordar utredningen
att yrkesvägledningen får sådana resurser att den kan möta det
stigande behovet av yrkesvägledning också för medelålders och äldre
kvinnor.

Förmedlingen bör också söka medverka till en bättre anpassning av
arbetsvillkoren efter de arbetssökande kvinnornas möjligheter att ställa
sin arbetskraft till förfogande. Det gäller framför allt arbetstidens längd
och förläggning men också avståndet mellan bostad och arbetsplats, ledighet
under sommaren och liknande villkor. När det gäller att tillgodose
efterfrågan på deltidsarbete ligger svårigheterna inte enbart i att antalet
arbetstillfällen är för lågt. Det väsentliga problemet är att tillgången på
deltidsarbete är alltför litet yrkesmässigt differentierat.

Arbetsförmedlingen har inte bara att spåra upp arbetstillfällen som
svarar mot arbetskraftsutbudet hos förmedlingen. Det ankommer också på
förmedlingen att försöka få kontakt med och aktivera inte yrkesverksamma
kvinnor inom yrkesgrupper, där det råder brist på arbetskraft. Som exempel
nämner utredningen att fainiljeberedningen bär beräknat att det finns
närmare 3 000 inte yrkesverksamma förskollärare mot 2 100 inom yrket
verksamma. Förvärvsintensiteten år 1960 bland gifta sjuksköterskor har
uppskattats till ca 37 o/o. 54% av de gifta kvinnliga socionomerna var

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

enligt 1960 års folkräkning förvärvsarbetande. Andelen förvärvsarbetande
gifta kvinnor med examen vid filosofisk fakultet var 62 %.

Den utökning av ackvisitionsarbetet för att bl. a. anskaffa deltidsplatser
och de reaktiveringsåtgärder som utredningen anser behövliga kan inte
rymmas inom det löpande förmedlingsarbetet. Härför krävs personalförstärkningar
på det regionala planet. Utredningen föreslår att länsarbetsnämndernas
kanslier får en tjänst på inspektörsnivå med särskild uppgift
att svara för de åtgärder som krävs för att bättre tillvarata de totala arbetskraftstillgångarna
(inspektör för aktiveringsuppgifter). De åtgärder som
kan komma i fråga är delvis av samma art vare sig det gäller inte yrkesverksamma
gitta kvinnor, medelålders eller äldre arbetskraft.

Utredningen anser att fhjttningsbidragen får ett begränsat värde som
medel att aktivera gifta kvinnor, vilkas män har en stadigvarande sysselsättning
på familjens bostadsort. Bland inte ortsbundna kvinnor bör det
däremot tinnas ett relativt stort utrymme för att öka den geografiska rörligheten.

Av flyttningsbidragen torde framför allt respenningen och starthjälpen
bil aktuella. När det gäller familjebidraget är det önskvärt att det klart
sägs ut att sådant bidrag kan beviljas flyttande kvinnliga familjeförsörjare
på samma grunder som gifta män.

I fråga om de sysselsiittningsskapande åtgärderna har allmänna beredskapsarbeten
aldrig haft och kan inte väntas få någon nämnvärd betydelse
för kvinnliga arbetslösa. De särskilda beredskapsarbetena för svårplacerade
har också använts endast i begränsad utsträckning för att sysselsätta
kvinnliga arbetslösa men bör kunna ge ökade arbetstillfällen om lämpliga
arbetsobjekt kan anskaffas. Arkivarbete har däremot använts i relativt
stor utsträckning för svårplacerade arbetslösa kvinnor. Även arkivarbetena
bör kunna utökas. Detta förutsätter ökad ackvisitionsverksamhet från arbetsmarknadsverket
och generösare bidrag till statskommunala arkivarbeten.

Handikappade. Intresset för de partiellt arbetsföras sysselsättningsproblem
har inte enbart uppenbara sociala och humanitära bevekelsegrunder
utan även arbetsmarknadspolitiska och ekonomiska. Mot bakgrunden av
de knappa arbetskraftsresurserna ligger det i samhällets intresse att snarast
möjligt bereda förvärvsarbete åt personer som fått sin arbetsförmåga
nedsatt. Till detta har på senare år i högre grad än tidigare rent statsfinansiella
aspekter kommit. En snabb återgång till arbetslivet medför nämligen
bl. a. betydande besparingar inom socialförsäkringssystemet.

Verksamheten för handikappade omfattar medicinsk rehabilitering och
arbetsvärd. Till den medicinska rehabiliteringen hör den egentliga sjukvården,
sjukgymnastik, sysselsättnings- och arbetsterapi, fysikalisk beaandling,
ortopediska hjälpmedel, funktionsprövning och kurativ verksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år I!)(>(>

hot. Arbetsvärden omfattar arbetsförmedling, arbctsprövning, arbetsträning,
yrkesutbildning, skyddad sysselsättning samt näringshjälp för att
starta rörelse. Den statliga arbetsvärden begränsas till vuxna handikappade.
Ansvaret för träning och utbildning av handikappade barn och ungdomar
faller på ordinarie skolor eller specialskolor.

Gränserna mellan medicinsk rehabilitering och arbetsvärd är i många
fall flytande. Utredningen går inte närmare in på dessa gränsfrågor utan
uppehåller sig i huvudsak vid den verksamhet som arbetsmarknadsverket
bedriver.

Antalet arbetssökande handikappade personer vid arbetsvårdsexpeditionerna
har successivt ökat och närmade sig under kalenderåret 1964 60 000.
ökningen är främst följden av ett större intresse för rehabiliteringsfrågor
från sjukhus, vårdanstalter och socialförsäkringsinrättningar. I synnerhet
har det under senare år organiserade samarbetet mellan sjukförsäkring
och arbetsvärd bidragit till att fler sökande kommit till arbetsvardsexpeditionerna.
Det råder även ett klart samband mellan ökningen av antalet
arbetsvårdssökande och förbättringen av den statliga arbetsvärdens resurser.
I samma mån som möjligheterna till hjälp förbättras, kan nya arbetsvårdsfall
aktualiseras. Förbättrade personalresurser, ökade möjligheter till
arbetsträning, yrkesutbildning och skyddad sysselsättning ökar spontant
tillströmningen av sökande och gör det möjligt för arbetsvårdsexpeditionerna
att öka och förbättra kontakterna med olika vårdområden.

Trots de större resurser som ställts till arbetsvårdsexpeditionernas förfogande
och som lett till en väsentlig ökning av antalet hjälpta personer
har många partiellt arbetsföra inte kunnat beredas arbetsträning eller
yrkesutbildning eller arbetsplaceras i öppna marknaden eller i skyddad
sysselsättning. Orsaken härtill är främst allmänt otillräckliga resurser men
även bristande möjligheter att tillgodose krav på särbehandling av de
enskilda fallen.

Utredningen konstaterar att arbetsvärdens resurser är otillräckliga för
att på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodose det vid arbetsvårdsexpeditionerna
redan nu anmälda behovet. Härutöver finns ett känt men inte
hos expeditionerna registrerat behov av arbetsvärd för vissa handikappgrupper.
Konsekvensen av dessa konstateranden måste bli att det behövs
ökade insatser på arbetsvärdens område.

Även om den allmänna förmedlingen i större utsträckning än hittills bör
medverka vid utplacering av arbetshindrade personer som remitteras från
arbetsvärden och helt ta ansvaret för vissa handikappade personer, anser
utredningen att personalbesättningen vid arbetsvårdsexpeditionerna vid
nuvarande arbetsbelastning är otillräcklig. Till detta kommer att kraven på
insatser från arbetsvårdsexpeditionernas sida uppenbarligen kommer att
öka under de närmaste åren. Utredningen framhåller därför att arbets -

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

vårdsexpeditionerna bör tillgodoses med resurser i största möjliga utsträckning.

En metodiskt utförd arbetsprövning som ger besked om arbetsförmåga
och yrkesförutsättningar är i ett stort antal arbetsvårdsfall ett villkor för
val och utformning av lämpliga åtgärder. Sådan prövning bör göras i betydligt
störie utsträckning än hittills innan placering sker i arbetsträning,
skyddad sysselsättning, yrkesutbildning eller arbete eller näringshjälp
beviljas eller arbetsvärden avger utlåtanden om handikappade personers
förutsättningar att förvärvsarbeta till socialförsäkrings- eller socialvårdsorganen.
Utredningen föreslår att arbetsprövningsavdelningar inrättas i
anslutning till arbetsträningsverkstäder som är belägna på orter med regionssjukhus
eller fullt utrustade centrallasarett. Avdelningarnas uppgifter
bör begränsas till en standardiserad yrkesmässig prövning av handikappade.
Möjligheterna att bygga upp verksamheten beror på tillgången på
kvalificerad personal. Den specialutbildning som blir nödvändig, bör planeras
av arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Statsbidrag bör utgå till uppförande av lokaler och anskaffning av en
grunduppsättning maskiner och instrument enligt samma grunder som
gäller för arbetsträningsverkstäder och verkstäder för skyddad sysselsättning.

Till uppehälle under prövningstiden kan utgå utbildningsbidrag enligt de
regler som gäller vid yrkesutbildning av arbetslösa. Huvudmännens kostnader
för själva prövningen täcks f. n. helt genom att arbetsmarknadsverket
betalar kursavgifter. Utredningen har ingen erinran mot att utbildningsbidrag
utgår under prövningen. Utredningen anser också att prövningskostnaderna
i princip bör åvila staten. Metoden att betala en avgift som beräknas
efter resp. avdelningars kostnader är däremot inte invändningsfri. Ersättningen
bör i stället baseras på en normalkostnad för arbetsprövningen och
utgå med ett fixerat belopp för varje prövningsfall. Beloppet bör beräknas så
att det i huvudsak täcker driftkostnaderna vid en rationellt driven arbetsprövningsinstitution.

Det är enligt utredningens mening angeläget att kvalitativt förbättra
arbetsträning en. Med ledning av erfarenheterna från den träningsverksamhet
som nu bedrivits i många år bör det vara möjligt att göra upp planer
för metodisk arbetsträning. Träningsplanerna bör kunna få ungefär samma
funktion som undervisningsplanerna inom vuxenutbildningen. Arbetsmarknadsstyrelsen
bör utarbeta sådana planer i samverkan med erforderlig sakkunskap.
Standardförbättringen av arbetsträningen medför att huvudmännen
får ökade utgifter för bl. a. läkartillsyn, fysiologisk och annan expertis.
På samma gång kommer huvudmännens inkomster av arbetsträning att
minska eftersom produktionen liksom vid yrkesutbildning huvudsakligen
blir ett hjälpmedel för att nå åsyftade resultat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1066

Vid arbetsträning utgår försörjningsbidrag till klienterna enligt samma
grunder som gäller för utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl. Huvudmännens
kostnader för försörjningsbidrag täcks till hälften av statsbidrag.
Den arbetsträning som utredningen skisserat företer stora likheter med
den vuxenutbildning som bedrivs i kursforin. Det är därför utredningens
uppfattning att kostnaderna för försörjningsbidrag under högst sex månader
bör helt täckas av statsmedel. Detta skulle innebära en ekonomisk
avlastning för huvudmännen men framför allt ha betydelse för uppläggningen
av arbetsträningen eftersom man lättare skulle kunna frigöra sig
från det produktionsintresse som hittills haft alltför stort inflytande på
arbetsträningens utformning.

Vid de skyddade verkstäderna utgår arbetslön eller försörjningsbidrag
f. n. efter skilda principer vid de olika verkstäderna. Förtjänstmöjligheterna
är ofta otillfredsställande. Enligt utredningens uppfattning bör lön till de
sysselsatta ha direkt samband med arbetsuppgifternas art och arbetsprestationens
omfattning. Den bör beräknas på grundval av garanterad timlön
och såvitt möjligt baseras på ackord. Huvudmännen bör i samråd med
fackliga organisationer genomföra ett enhetligt lönesystem i likhet med
vad som redan skett för svårplacerade på de statskommunala beredskapsarbetena.

Statsbidrag utgår till driften av skyddade verkstäder med 50 °/o av underskottet
dock med högst 2 000 kr. per plats och år. Bidraget kan inte
jämkas. Enligt utredningens mening bör statsbidraget kunna utgå med
nögre belopp vid sysselsättning av särskilt produktionssvag arbetskraft,
exempelvis utvecklingshämmade och svårt invalidiserade. Sådan sysselsättning
kan medföra stora kostnader för huvudmannen och är samtidigt
angelägen från skilda synpunkter.

I fråga om näring shjälpen anför utredningen att det kan diskuteras om
det nuvarande, till 10 000 kr. maximerade beloppet är tillräckligt. Utredningen
har låtit göra en undersökning av näringshjälpsverksamheten under
budgetåret 1962/63. Av undersökningen framgår att totalkostnaden i 65 %
av antalet näringshjälpsfall understeg 10 000 kr. Kostnaderna för invalidbilar
som dominerar verksamheten låg i 62% av fallen under 10 000 kr.
Ett maximibelopp av 12 000 kr. skulle ha gjort det möjligt att helt täcka
inköpskostnaderna i 92 % av fallen. Utredningen finner det angeläget
att kostnaderna för invalidbilar i större utsträckning täcks av allmänna
medel och föreslår att maximibeloppet höjs till 12 000 kr. Detta är även
motiverat av att inköpskostnaderna stiger relativt snabbt. Höjningen av
maximibeloppet skulle även göra det lättare för handikappade att starta
affärs- och verkstadsrörelser eller annan verksamhet.

Av den tidigare nämnda undersökningen av näringshjälpsverksamheten
har framgått att totalkostnaderna för näringshjälpsobjekten bara i ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

fåtal fall överstiger 15 000 kr. I de fall kostnaderna endast obetydligt överstiger
maximibeloppet för näringshjälp bör i regel resterande belopp kunna
tillskjutas av den sökande själv eller täckas genom bidrag eller lån från
annat håll. Uppenbarligen är det dock förenat med betydande svårigheter
att finansiera starten av en rörelse som har relativt höga initialkostnader.
Oftast har den handikappade fått skrinlägga planer på egen verksamhet
när kostnaderna varit höga och lånemöjligheter inte stått till buds. Utredningen
finner lämpligt att företagareföreningarna lämnar kompletterande
kredit i det begränsade antal fall det här gäller. Huvudparten av den
näringshjälp som utgår till att starta egen rörelse ligger inom området
för det statliga kreditstöd som lämnas av företagareföreningarna. Utanför
ligger kioskrörelser och handelsföretag samt enstaka jordbruksföretag men
även sådana rörelser bör kunna ingå i den särskilda långivningen. Utredningen
föreslår att ett årligt anslag på förslagsvis 5 milj. kr. ställs till
företagareföreningarnas förfogande för lån till handikappade som förutom
näringshjälp behöver kompletterande kredit. Lånen bör beviljas intill
samma belopp och enligt i huvudsak samma regler som gäller för hantverks-
och industrilån. Vid bestämmande av avbetalningstid bör man dock
ta skälig hänsyn till den handikappades speciella situation.

Näringshjälp kan f. n. inte utgå till en handikappad som redan driver
ett företag. Det förekommer att handikappade som under små förhållanden
och med bristfällig utrustning startat en verksamhet har svårt att
ersätta förslitna maskiner och redskap eller saknar möjlighet att göra
en sådan komplettering av maskinpark, inventarier eller lager som skulle
kunna rationalisera och underlätta arbetet eller nyinrikta produktionen.
I sådana fall bör näringshjälp kunna ges till en rörelse som redan pågår
om en företagsekonomisk utredning ger vid handen att detta stöd eller lån
genom företagareföreningen kan ge den handikappade full försörjning.
En ytterligare förutsättning för stödet bör vara att den handikappade inte
kan placeras i arbete på den öppna marknaden.

I en del fall kan det vara ändamålsenligt ätt lämna näringshjälp till
två eller flera handikappade som gemensamt startar ett företag. Det ligger
i sakens natur att den företagsekonomiska utredning som görs och de
bolagsavtal som upprättas i sådana fall måste prövas noggrant. Bidrag och
lån bör i de fall det här gäller endast kunna utgå till enskilda handikappade.
I de fall myndigheter eller organisationer startar verksamhet för
sysselsättning av handikappade bör detta betraktas som skyddad sysselsättning.

I de fall det blir fråga om att lämna näringshjälp är det betydelsefullt
att förebygga misslyckanden. Utredningen understryker därför vikten av
att arbetsvärden gör en grundlig utredning. Den sökande bör kunna få
särskild utbildning avsedd att förbättra hans yrkeskunskaper eller ge

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966 83

kunskaper om den ekonomiska skötseln av ett företag. Kommunala myndigheter
och företagareföreningarna bör kunna lämna hjälp och utöva
tillsyn i samband med starten av företaget och under den första tiden
därefter. Arbetsmarknadsstyrelsen bör i samråd med olika organ utarbeta
närmare riktlinjer för service till handikappade som startar eget företag
och för övervakning av företagets verksamhet.

Utredningen har haft att samråda med centrala reliabiliteringsberedningen
när det gäller näringshjälpen. Beredningen anser att maximibeloppet
för näringshjälpen hör höjas till 15 000 kr. I övrigt biträder beredningen
de förslag som redovisats i det föregående.

Den äldre arbetskraften. Utredningen menar att det från flera synpunkter
är angeläget att finna vägar för att tillvarata de äldres arbetsinsats. Den
stigande medellivslängden och det förbättrade hälsotillståndet i de högre
åldrarna har förlängt den period under vilken den enskilde kan önska
kvarstå i produktivt arbete samtidigt som hans ålder skapar växande
svårigheter för honom att — en gång arbetslös — få ny anställning. Knappheten
på arbetskraft som i viss utsträckning underlättar placeringen av
äldre arbetssökande gör det från samhällsekonomisk synpunkt angeläget
att fullt ut ta till vara den enskildes arbetsvilja och arbetsförmåga såväl
före som under åren efter den reguljära pensionsåldern. Starka sociala
och humanitära skäl talar också för att de äldre som önskar fortsätta att
arbeta får möjlighet att göra detta.

Utredningen finner dock endast i begränsad omfattning anledning att
framlägga kompletterande förslag som särskilt tar sikte på de äldre.
Bortsett från det tidigare redovisade förslaget om att inrätta särskilda
tjänster vid länsarbetsnämndernas kanslier för inspektörer med aktiveringsuppgifter
avser utredningens rekommendationer närmast tillämpningen
av de arbetsmarknadspolitiska medlen.

Utredningen lägger därvid huvudvikten vid att det egentliga förmedlingsarbetet
effektiveras. Arbetsförmedlingen bör sträva efter att utvidga
sin ackvisitionsverksamhet. I detta arbete bör ingå att anskaffa fler s. k.
provanställningar och deltidsarbeten. Arbetet bör stödjas av en ökad information
till arbetsgivarna om den äldre arbetskraftens situation och om
befolkningsutvecklingens inverkan på de framtida arbetskraftstillgångarna.

För att få en säkrare uppfattning om resultat av förmedlingsarbetet för
de äldre arbetssökandena bör förmedlingsstatistiken innefatta någon form
av åldersstatistik. F. n. förs särskild åldersstatistik bara av ett par av
storstadsförmedlingarna i samband med den löpande förmedlingsstatistiken.

Utredningen anser det vara realistiskt att räkna med att flyttningsbidragen
får en begränsad effekt när det gäller äldre arbetssökande. De

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

förbättringar av flyttningsbidragen som utredningen har föreslagit bör
dock kunna påverka den geografiska rörligheten högre upp i åldrarna än
som hittills skett. Det är också uppenbart att möjligheten att lösa in
egnahem är särskilt ägnad att underlätta flyttningen för medelålders och
äldre arbetskraft.

Utredningen aktualiserar ett tidigare framlagt förslag om att inrätta
lokala sysselsättningsnämnder. Vid utgången av 1963 fanns i åtta län 21
sådana nämnder. Nämnderna består av representanter för arbetsgivare,
fackliga organisationer och kommunalförvaltning och har till uppgift att
informellt diskutera lokala arbetskraftsproblem och individuella fall som
är svåra att arbetsplacera. De nämnder som nu finns tillkom åren 1961
och 1962. Enstaka nämnder har uppnått värdefulla resultat men verksamheten
har tenderat att avstanna. Även om utredningen är medveten om
faran att man inrättar samarbetsorgan som efter någon tid finner sig
sakna meningsfulla arbetsuppgifter vill utredningen likväl föreslå att arbetsmarknadsstyrelsen
utarbetar en plan för att lokala sysselsättningsnämnder
tillkommer på lämpligt antal orter i samtliga län. Utredningen
förutsätter att de inspektörer för aktiveringsuppgifter som utredningen
föreslagit kommer att förse nämnderna med lämpligt informationsmaterial
samtidigt som dessa genom att bevista sammanträdena får värdefulla personkontakter.

Utredningen föreslår vidare att en central delegation knyts till arbetsmarknadsstyrelsen.
I delegationen bör ingå representanter för arbetsgivareoch
arbetstagareorganisationerna samt för medicinsk och vuxenpedagogisk
forskning. Även kommunförbunden bör vara representerade. Delegationens
ledamöter skall bl. a. följa vad arbetsmarknadsverket gör för att
lösa de äldres sysselsättningsfrågor och via sina organisationer bidra till
en allmän samverkan vid gemensamma aktioner. Utredningen betonar vikten
av att information och förslag från den centrala delegationen når ut
till de lokala sysselsättningsnämnderna.

Utredningen berör slutligen ett par bestämmelser i lagen om allmän
försäkring som enligt utredningens mening kan förhindra eller försvåra
den äldre arbetskraftens anpassning till arbetslivet.

Uttag av förtida pension — även om det sker under kort tid — leder till
att den minskning av pensionen som då görs består livet ut. Det en gång
fastställda pensionsbeloppet kan nämligen inte bytas ut mot förtidspension
även om den försäkrade före 67 års ålder skulle få sin arbetsförmåga så
nedsatt att han annars skulle vara berättigad till förtidspension. Det kan
inte heller bytas ut mot änkepension. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser
som kan verka hämmande på intresset för att utnyttja det
rörliga pensionsuttaget ses över.

Utredningen föreslår vidare att gällande regler för inkomstprövning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

folkpensionsförmåner (vissa änkepensioner, hustrutillägg och kommunala
bostadstillägg) omprövas, eftersom avdragsreglerna i vissa fall kan ha
negativ effekt på pensionärernas intresse för fortsatt förvärvsarbete, något
som från utredningens synpunkt är otillfredsställande.

Den utländska arbetskraften. Under 1950-talet uppgick den årliga nettoimmigrationen
till i genomsnitt ca 10 000 personer. Ca 112 000 utlänningar
fick svenskt medborgarskap under åren 1951—1963. Vid ingången av år
1964 var ca 133 000 utlänningar arbetsanmälda. Nettoimmigrationen är till
övervägande delen spontan. Det viktigaste undantaget härifrån är överföringen
av flyktingar, som åren 1950—1963 omfattade ca 13 500 personer.

Enligt utredningens uppfattning kan man ha anledning att i framtiden
räkna med ett sjunkande invandringsöverskott. Med hänsyn härtill och till
att det är önskvärt att invandringen styrs till områden av arbetsmarknaden
med brist på arbetskraft är det nödvändigt att den svenska invandringspolitiken
ges en mera aktiv och planmässig utformning. Utredningen understryker
att detta måste ske i samförstånd med parterna på arbetsmarknaden.

Som underlag för en planmässig invandringspolitik erfordras i första
hand ett vidgat utbyte av information om arbetssökande och arbetstillfällen
mellan Sverige och de länder med vilka ett ökat arbetskraftsutbyte
närmast kan komma i fråga. Utredningen finner det därför angeläget att
arbetsmarknadsstyrelsen inom ramen för den av OECD antagna rekommendationen
om clearing av lediga platser och arbetsansökningar bygger
ut kontakterna med de stater som deltar i clearingen. Hit hör samtliga
EEC-länder, EFTA-länderna med undantag av Portugal, Grekland och
Spanien.

Vid sidan om det löpande utbytet av information kan det vid olika
tillfällen, bl. a. då företag i utlandet nödgas permittera sina anställda, bli
aktuellt att ta upp direkta förhandlingar med andra länders arbetsmarknadsmyndigheter
om att rekrytera yrkeskunnig arbetskraft som efterfrågas
hos arbetsförmedlingen. För att kunna ta till vara sådana tillfällen måste
arbetsmarknadsstyrelsen emellertid kunna följa läget på arbetsmarknaden
i dessa länder. Vidare måste styrelsen vara bemyndigad att snabbt vidtaga
de åtgärder som kan underlätta rekryteringen. Utredningen föreslår därför
att arbetsmarknadsstyrelsen får rätt att i sådana lägen förhandla med
den utländska arbetsmarknadsmyndigheten om kollektiv rekrytering av
arbetskraft, vidtaga erforderliga rekryteringsåtgärder och svara för att
den utländska arbetskraften överförs till Sverige. Aktioner av detta slag
skall göras i samverkan med berörda arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer
samt med de företag som avser att anställa den utländska
arbetskraften. Uttagningen av denna arbetskraft skall göras av en
delegation med representanter för arbetsmarknadsverket och organisatio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nerna på arbetsmarknaden. För att underlätta de utländska arbetstagarnas
anpassning bör dessa fördelas på och introduceras hos de enskilda arbetsgivarna
i samarbete med den fackliga organisationen.

Utredningen finner det ofrånkomligt att en aktivare invandringspolitik
medför vissa kostnader för statsverket. Hit hör bl. a. ökade personalkostnader
för arbetsmarknadsstyrelsens utlänningsverksamhet, resekostnader
och traktamenten för verkets personal i samband med uttagning av arbetskraft
samt utarbetande och tryckning av upplysningsmaterial om
svenska arbets- och levnadsförhållanden. Kostnaderna för arbetstagares
resor och utrustning bör kunna förskotteras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningen understryker att en aktivare invandringspolitik måste innefatta
åtgärder för att underlätta den utländska arbetskraftens anpassning
till svenska arbets- och levnadsförhållanden. I första hand bör företagen
svara för arbetstagarnas förläggning, introduktion på arbetsplatsen och
inträning i arbetsuppgifterna. Vid kollektiv rekrytering av arbetskraft, som
sprids på ett stort antal arbetsställen (exempelvis inom det husliga området
eller vårdområdet), kan emellertid arbetsmarknadsstyrelsen behöva
anordna kompletterande yrkesutbildning, språkkurser m. m.

Utredningen anser att utländsk arbetstagare som överförts till Sverige av
arbetsmarknadsverket bör vara garanterad trygghet vid sjukdom eller
arbetslöshet och föreslår att dessa arbetstagare får ersättning vid sjukdom
samt vid arbetslöshet möjlighet att få kommunalt kontantunderstöd eller
sysselsättning i beredskapsarbete enligt samma grunder som nu gäller för
flyktingar.

Särskilda yttranden

Ledamoten Märta Liljegren anför bl. a. att det är angeläget att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna samordnas med åtgärderna inom skatteoch
familjepolitik, samhällsplanering och utbildningspolitik för att undanröja
hindren för kvinnor, som vill gå ut i förvärvsarbete. Dessa frågor borde
utredningen ha behandlat mer ingående än som skett.

Ledamöterna Lundin och Petersson anser att Kungl. Maj :t även i fortsättningen
bör avgöra i vilken omfattning kollektiv överföring av utländsk
arbetskraft till Sverige bör ske.

Remissyttrandena

Vad utredningen anfört angående kvinnorna och arbetsmarknaden
har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. De
erinringar som riktats mot utredningens förslag går mestadels ut på att frågan
bör behandlas ur vidare aspekter än utredningen gjort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker allmänt att i princip ingen könsskillnad
bör göras i fråga om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Att
särskilda problem möter inånga kvinnor som önskar utföra förvärvsarbete
är emellertid obestridligt och det är från den synpunkten befogat att, såsom
utredningen i vissa fall gjort, söka särskilda lösningar i samband därmed.
Det måste emellertid även understrykas, alt effekten av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna i mycket stor utsträckning är beroende av en samordning
mellan dessa och det familjepolitiska stödet.

Skolöverstyrelsen instämmer i allt väsentligt i de kategoriseringar, överväganden
och förslag som utredningen lägger fram. Det synes emellertid
överstyrelsen viktigt att man realiserar förslagen såväl i detta som i övriga
avsnitt genomgående så att de träffar avsedda kategorier oavsett kön (t. ex.
ensamstående mödrar och fäder, hemarbetande kvinnor och män, flyttningsbidrag
av samma karaktär till make eller maka, stimulans att bryta traditionellt
yrkesval för kvinnor och män). Bl. a. påtalas att utredningen inte
diskuterar om man borde försöka erbjuda och aktivera arbetslösa män att
utbilda sig för och ta arbete inom områden som hittills betraktats som
kvinnliga, t. ex. inom vårdnadsområdet och vissa servicenäringar.

LO accepterar utredningens förslag eftersom de ligger i linje med den integrationspolitik
för arbetsmarknaden som LO vill främja. Vid en allmän
översyn som denna av arbetsmarknadspolitiken är det dock lämpligt att
skissera ett aktivitetsprogram som har större räckvidd och betydelse än det
som utredningen lagt fram. Till ledning för arbetet under de kommande
åren räcker det inte med en serie förslag, som endast i måttlig grad ökar
kvinnornas yrkesfält, förbättrar sysselsättningsmöjligheterna och graden av
likabehandling. Arbetsförmedlingen bör överge den passiva attityden till arbetsgivarnas
negativa inställning mot kvinnlig arbetskraft och i stället aktivt
verka för att könsreglcrna för lediganmälda arbeten prövas om. Detta
bör ske i samarbete med företagen. Enskilda större företag har utrett arbetsfördelningen
mellan könen på olika avdelningar med resultat att de ändrat
sin anställningspraxis. Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna
bör kunna bekosta och genomföra liknande undersökningar bransch för
bransch i samarbete med enstaka företag eller branschorganisationer. Resultaten
av undersökningarna bär sedan på lämpligt sätt utnyttjas vid aktiv
arbetsackvisition från förmedlingens sida.

SACO anför att det mot bakgrunden av utredningsuppdragets omfång är
förståeligt men inte desto mindre beklagligt att utredningen begränsat sig
till att diskutera endast de aspekter på den kvinnliga arbetskraftens situation
som står i mera direkt relation till arbetsmarknadspolitiken. Emellertid
är det, som påpekas i ledamoten Liljegrens reservation, främst andra åtgärder
som krävs för att underlätta kvinnornas förvärvsarbete. Här kan nämnas
behovet av barntillsyn och annan serviceverksamhet, svårigheterna att
få deltidsarbete och den skattemässiga behandlingen. Liknande synpunkter

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år J966

har anförts av Svensk industriförening och Yrkeskvinnors Klubbars Riksförbund.

Daghems- och fritidshemsfrågorna berörs också av LO och TCO.

RLF, Svensk industriförening och Sveriges lantbruksförbund anser att de
frågor som berör den kvinnliga arbetskraften skulle ha behandlats mer ingående.

De allmänna synpunkter, den probleminventering och de förslag som utredningen
har lagt fram ger enligt Fredrika-Bremer-Förbundet ett motsägelsefullt
intryck. Utredningen tycks försöka förena nödvändiga kortsiktiga
förslag med ett statiskt långsiktigt resonemang i de fall där det senare
över huvud taget förekommer.

Sveriges Socionomförbund erinrar om att de förändringar, som håller på
att ske beträffande kvinnors och mäns roller i samhället och i hemmet och
som innebär bl. a. att både kvinnan och mannen önskar behålla förvärvsarbete
även sedan de fått ansvar för hem och barn, ställer krav på den framtida
arbetsmarknadspolitiken som utredningen helt förbisett att behandla.
Inte heller har utredningen preciserat målsättningen på lång sikt och tagit
ställning till vilken utveckling som kan vara eftersträvansvärd ur både produktions-
och sysselsättningssynpunkt beträffande den kvinnliga förvärvsintensiteten.

Länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län anför att de lokaliseringspolitiska
åtgärderna måste skjutas mer i förgrunden, om den kvinnliga arbetskraften
på landsbygden och i vissa mindre tätorter skall kunna utnyttjas
ytterligare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att kvinnorna torde vara mest intresserade
av deltidssysselsättningar, vilka förekommer i större utsträckning
endast i betydande centralorter, och anser därför att det viktigaste
inedlet att ta tillvara de gifta kvinnornas arbetskraft utom hemmen utgörs
av åtgärder som ökar männens rörlighet och medför en ökad koncentration
av rikets befolkning till större tätortsregioner och dessas närhet.

Utredningens önskemål om snabbare avveckling av nuvarande
indelning i manliga och kvinnliga expeditioner
på arbetsförmedlingarna biträds av länsstyrelsen i Örebro
län, Sveriges socionomförbund, SR, TCO samt av Yrkeskvinnors Klubbars
Riksförbund, som anser att expeditionsuppdelningen medför en påtaglig
risk för att kvinnorna avskärmas från en stor del av arbetsmarknaden.
Samma risk innebär den enligt förbundets mening för männens del. Avvecklingen
bör kunna vara genomförd inom kort tid och en slutdag för dess
genomförande bör sättas.

Länsarbetsnämnden i Malmöhus län påpekar att det åtminstone i storstäderna
kan behövas skilda väntrum. Det har nämligen hänt att kvinnliga arbetssökande
inte återkommit till förmedlingen därför att de vid det första

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1966

besöket mötts av en avskräckande attityd från vissa manliga besökande i det
gemensamma väntrummet.

Förslaget om inrättande av tjänster som aktivering sinspekt
ö r vid nämndkanslierna för bl. a. kvinnlig arbetskraft tillstyrks av bl. a.
skolöverstyrelsen, LO och TCO.

Fredrika-Bremer-Förbundet anför att låg yrkesverksamhetsgrad hos förskollärare,
sjuksköterskor m. fl. beror mindre på att de inte blir uppspårade
eller informerade om arbetsmarknadens villkor än på att familjebeskattnings-
och barntillsynsfrågorna inte är lösta. Inspektörstjänsterna torde
även vara ett för litet kapacitetstillskott för en framgångsrik uppspårande
verksamhet. Dessa tjänster bör i stället främst inriktas på att i samarbete
med de olika arbetsgivarna på orten söka skapa intresse för yrkesarbetets
villkor i allmänhet inte minst inom industrin. Härigenom borde också en
större bredd på yrkesvalsmöjligheterna kunna skapas. Liksom utredningen
betonar förbundet starkt att inspektörerna inte enbart skall syssla med den
kvinnliga arbetskraften, då detta kan leda till att en ny könsuppdelning införs
inom förmedlingen. Liknande synpunkter anförs av SAF och Sveriges
industriförbund.

LO anför att till grund för inspektörernas verksamhet bör läggas ett utbyggt
aktivitetsprogram, som sätter i förgrunden utredningar och information
om eliminerandet av traditionella kompetens- och rekryteringsregler
efter kön samt ett aktivt ackvisitionsarbete från förmedlarnas sida efter dessa
principer. För planeringsuppgifter och samordning bör förstärkningar
utöver vad som föreslagits komma till stånd inom arbetsmarknadsstyrelsen.
LO ifrågasätter om inte länsarbetsnämnderna också kräver förstärkningar
för ändamålet utöver de av utredningen föreslagna.

Utredningens förslag till åtgärder för att bereda de handikappade
ökade möjligheter till förvärvsarbete tillstyrks i huvudsak av bl. a. medicinalstyrelsen,
riksförsäkringsverket, SAF, Sveriges industriförbund, HCIi,
SVCK och SACO. Samhällets ansvar för att den handikappade blir delaktig
i rätten till ett meningsfyllt och lönsamt arbete är enligt SVCK en väsentlig
del av det trygghetssystem, som är under uppbyggnad i vårt land. De synpunkter
och förslag utredningen anför rörande arbetsprövning, arbetsträning,
yrkesutbildning, arbetsplacering, skyddad verksamhet och näringshjälp
synes väl ansluta sig till en sådan uppfattning.

HCK anmärker att utredningen inte försöker sig på den svåra uppgiften
att mäta hela behovet av arbetsvärd och rehabilitering utan nöjer sig med att
förorda fortsatt utbyggnad i olika avseenden. Ringa uppmärksamhet ägnas
åt behovet av en uppspårande verksamhet. Man kan näppeligen ta för givet
att hela behovet automatiskt registreras genom försäkringskassor samt arbetsförmedlings-,
sjukvårds- och socialorgan. Vissa handikappgrupper tycks
HCK vara underrepresenterade i arbetsvärdens verksamhet, bl. a. kvinnliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

handikappade, psykiskt sjuka och defekta samt hörselskadade. Handikappfrekvensen
är högre i glesbygderna än i tätorterna, beroende på att de handikappade
till stor del lämnas kvar vid flyttning till städer. Veterligen finns
inga uppgifter som direkt belyser i vad mån befolkningen i glesbygderna får
sitt behov tillgodosett i liknande utsträckning som i stadsbygderna.

SAF och Sveriges industriförbund anför att den rent arbetsmarknadsmässiga
arbetsvärdens resurser bör förbehållas sådana handikappade, som har
vilja och förmåga till anpassning i arbetslivet. Detta torde vara nödvändigt
inte minst för att kunna etablera ett förtroendefullt samarbete mellan arbetsvårdsmyndigheterna
och de företag som bereder anställning åt handikappade.
Det torde således vara av stor betydelse, att de handikappades
problem analyseras med utgångspunkt i olika handikappgruppers möjligheter
till anpassning i arbetslivet. Utredningen tillgodoser enligt SAF:s och
industriförbundets mening inte detta önskemål.

Centrala rehabiliteringsbercdningen konstaterar att utredningen -—- samtidigt
som den anger att gränsen mellan medicinsk rehabilitering och arbetsvärd
måste vara flytande — ändå ibland själv drar mycket skarpa sådana
gränslinjer. Anmärkningsvärt är också att utredningen ibland hänför även
klart medicinskt präglade åtgärder till arbetsvärden. Utredningen synes här
ha varit alltför bunden vid rehabiliteringssynen från ett tidigare utvecklingsskede,
då arbetsvärden i stort sett ensam hade att svara för rehabilitering av
sjuka och handikappade i syfte att tillgodogöra samhället de partiellt arbetsföras
arbetskraft.

Riksförsäkringsverket påpekar att försäkrad som undergår arbetsprövning,
yrkesutbildning eller arbetsträning får både utbildningsbidrag från
arbetsmarknadsverket och förmåner från den allmänna försäkringen, ett
system som kräver ett relativt omständligt aviseringsförfarande mellan försäkringskassorna
och länsarbetsnämnderna och därför är administrativt
tyngande. Enligt verkets mening är det angeläget att få till stånd ett enhetligt
och rationellt system för att tillgodose försörjningsbehovet under tid
för rehabiliteringsåtgärder. Frågan härom är av sådan betydelse att den
bör utredas närmare.

Utredningens uttalande om att arbetsvårdsexpeditionernas
personalbehov bör tillgodoses i största möjliga utsträckning
stöds av bl. a. medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, centrala rehabiliteringsberedningen
och Sveriges Socionomförbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen uppger att antalet arbetsvårdssökande fördubblades
mellan åren 1960 och 1964. Arbetsvårdsexpeditionerna har inte tillförts
personalförstärkningar i takt med de växande anspråken. Den eftersläpning
i handläggningen av ärendena som härigenom uppstått orsakar samhället
kostnader som hade kunnat undvikas om de handikappade snabbt kunde
återföras till arbetslivet.

HCK understryker att personalkapaciteten är avgörande inte minst för de

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966 91

gravt handikappade som ständigt blir eftersatta vid knapphet på arbetsvårdsresurser
eller på grund av en naturlig strävan hos arbetsvårdsorganen
att redovisa »statistiskt» goda resultat av verksamheten.

SVCK anför att fördelen med arbetsvärdens flexibla personalpolitik otvivelaktigt
bar varit att rekryteringssvårigheter inte bar varit lika kännbara
som inom sjukvården med dess mera strikta kvalifikationsnormer. En nackdel
med denna politik, som kan komma att bli mera betydelsefull i framtiden,
är en viss ojämnhet i personalkvaliteten. Här synes ytterligare överväganden
erfordras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Även centrala rehabiliteringsberedningen understryker önskvärdheten av
att upprustningen av arbetsvärden inte enbart blir kvantitativ. Arbetsuppgifterna
ställer stora krav på personlig lämplighet och förutsätter grundläggande
utbildning i bl. a. socialmedicin, socialkunskap, psykologi och arbetsfysiologi
förutom kunskaper om arbetsmarknadsfrågor in. in.

Förslaget att avdelningar för standardiserad arbets pr öv ning inrättas
vid vissa träningsverkstäder biträds av skolöverstyrelsen, styrelsen för
statens arbetsklinik, DHR, Sveriges Socionomförbund och LO. Klinikstyrelsen
hävdar att det inte går att bedriva en metodisk arbetsträning vid en
institution som saknar prövningsavdelning. Å andra sidan är prövningsavdelningarna
beroende av träningsverkstädernas resurser i form av realistiska
arbetsuppgifter, maskiner och en verklighetsbetonad arbetsmiljö.

Centrala rehabiliteringsberedningen finner det osäkert vad utredningens
förslag innebär och därmed vilken reell skillnad som kan föreligga mellan
utredningens förslag och beredningens riktlinjer för en till rehabiliteringsklinikerna
förlagd arbetsprövning. Beredningen erinrar om att den uttalat
att, till dess rehabiliteringskliniker hunnit byggas ut, det kan vara av värde
att övergångsvis anordna arbetsprövning vid särskilda träningsverkstäder,
varvid ansvaret för den medicinska sidan av provningsverksamheten bör
läggas på en lämpligt utbildad läkare vid närbeläget lasarett.

Svenska landstingsförbundet har inte något att erinra mot att arbetsprövningsresurser
i nuläget tillförs arbetsvårdsorganisationen men anser det
angeläget att sådana former väljs härför att, om så visar sig lämpligt, prövningsresurserna
kan överföras till eller i vart fall mtimt samordnas med
prövningsresurserna inom den medicinska rehabiliteringen.

Arbetsmarknadsstyrelsen och LO tillstyrker utredningens förslag om
statsbidrag till prö v ningsa v delningar.

Svenska landstingsförbundet uttalar att bidrag till driftkostnaderna enligt
fastställd normalkostnad kan vara acceptabelt under förutsättning att
normalkostnaden bygger på principen om full kostnadstäckning och att ersättningarna
ändå kan fortlöpande anpassas med hänsyn till ofrånkomliga
kostnadsstegringar. Förbundet förutsätter att huvudmännen lämnas tillfälle
till direkta överläggningar om dessa problem innan nya föreskrifter fastställs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

När det gäller arbetstränin g och skyddade verkstäder
understryker medicinalstyrelsen behovet av skyddad sysselsättning
för institutionsklientelet. Härför avsedda verkstäder bör få en mer industriell
inriktning än nu är fallet och bör därför inte förläggas inom utan i nära anslutning
till vårdanstalt. Vissa grupper psykiskt utvecklingsstörda och mentalt
sjuka, som f. n. är mer eller mindre permanent omhändertagna i sluten
eller halvöppen vård, skulle därigenom kunna beredas en meningsfull sysselsättning.

För att öka val- och differentieringsmöjligheterna vid skyddade verkstäder
bör enligt HCK ses till att verkstäderna får viss minsta kapacitet, vilket
stödjer tendensen att låta uppgiften bli sekundärkommunal i stället för primärkommunal.
Detta å sin sida skapar behov av transportservice, inackorderingshem
och invalidbostäder inom räckhåll från verkstäderna.

Med hänsyn till att träningen är en form av utbildning ifrågasätter LO
om det inte är lämpligast att arbetsvårdsorganen utrustas med anslag för
att köpa de kommunala träningsverkstädernas tjänster. På det sättet kunde
de ställa krav på att verksamheten skall ha en tillräckligt hög kvalitet.

Centrala rehabiliteringsberedningen anser att träningsverkstäderna inte
tillräckligt följt med utvecklingen på arbetsmarknaden och de ändrade krav
som delvis nya klientgrupper ställer. Träningsmöjligheterna borde utökas
till exempelvis kontors-, handels- och hushållsarbete. För att öka registret
av träningsmöjligheter borde träningsplatser kunna förläggas till annan
kommunal och statlig verksamhet liksom till det privata näringslivet. Liknande
synpunkter anför TCO.

Förslaget att statsbidraget vid arbetsträning bör
helt täcka kostnaderna för bidraget till klienternas uppehälle förordas av
skolöverstyrelsen, HCK samt av Svenska landstingsförbundet, som framhåller
att en frigörelse från eventuellt förefintligt felinriktat produktionsintresse
kan åstadkommas genom upplysning. Det gäller enligt förbundets
mening inte i första hand ett ekonomiskt problem. Förslaget om ökat statligt
åtagande beträffande försörj ningsbidraget torde ändock vara väl motiverat.

Länsarbetsnämnden i Malmöhus län anför mot förslaget att verksamheten
ännu inte är lokalmässigt skild från den skyddade verksamheten och att
det lätt kan hända att man till träningsfall kommer att hänföra sådana som
rätteligen borde anses vara placerade i skyddad sysselsättning.

I fråga om arbetslönerna vid skyddad sysselsättning
framhåller Svenska landstingsförbundet att förtjänstmöjligheterna
inom den skyddade verksamheten torde inrymma svåra avvägningsproblem.
Tyvärr innehåller betänkandet inget material som belyser denna fråga. Förbundet
är dock berett att med landstingen och andra berörda parter diskutera
frågan om mera enhetliga lönesystem för ifrågavarande verksamhet.
Skulle nödvändiga justeringar av löneförmåner leda till att maximibeloppen
för statsbidrag allmänt överskrids, aktualiserar detta självfallet frågan om
en höjning av dessa belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966 93

Länsarbetsnämnden i Malmöhus lön påpekar att en direkt prestationslön
skulle verka försämrande för ett hårt handikappat klientel som liai svårt
att göra skäl för den garanterade timpenningen.

LO anser att de principer som anges i betänkandet ansluter väl till dem
som tillämpas på den öppna arbetsmarknaden. Avtalsförhållandena vid beredskapsarbetena
för svårplacerad arbetskraft bör också kunna ge vägledning.
Frågan bör lösas i samarbete mellan den fackliga rörelsen, kommunförbunden
och arbetsmarknadsstyrelsen.

Behovet av och förutsättningarna för att anordna skyddad sysselsättning
för svårt invalidiserade och utvecklingshämm
a d c personer bör enligt Svenska landstingsförbundet utredas närmare.
I anslutning därtill bör även övervägas hur särskilda statsbidrag
för sådan verksamhet lämpligen bör vara utformade.

Medicinalstyrelsen finner det tveksamt om differentierade bidrag bör införas
eftersom olika bidrag riskerar att leda till kategoritänkande och ofta
medför gränsdragningsproblem. DHR anger som särskilt skäl för höjning
av driftbidraget att i detta även bör få inräknas resekostnader för rörelsehindrade
och blinda.

Vad angår användningen av näringshjälp anför LO skepsis
mot att handikappade startar egna företag. Av en undersökning framgår
att endast 24 av 53 innehavare av verkstadsrörelse kunde helt försörja sig
på sin verksamhet. För arbetsvärden är näringshjälpsärenden i samband
med startande av egna företag mycket arbetskrävande. Det kan innebära att
andra arbetsuppgifter under lång tid får stå tillbaka för ett enda ärende.
Arbetsvärdens personalresurser är knappa. Med hänsyn till det ständigt
ökade antalet arbetsvårdssökande torde utsikterna att avsevärt förbättra
denna situation vara begränsade även vid ganska stora personalförstärkningar.

Höjning av näringshjälpens maximibelopp från 10 000 till 12 000 kr. tillstyrks
av LO.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att bidrag till inköp av bilar i särskilda
fall skall kunna utgå med 15 000 kr.

Länsarbetsnämnderna i Stockholms, Uppsala och Göteborgs och Bohus
län anser att bidraget till motorfordon kan begränsas till 12 000 kr. men att
detta belopp inte är tillräckligt när det gäller näringshjälp till egen rörelse
om stödet skall få avsedd effekt.

HCK och DHR menar att även en gräns vid 12 000 kr. kommer att verka
hindersam i många fall. Om det av budgettekniska skäl skulle anses ogörligt
att helt avskaffa maximigränsen bör en gränsdragning endast binda
lokala organ, medan centrala organ, som har ansvar för att det totala anslagsbeloppet
räcker för så många som möjligt, får rätt att i enskilda fall
sträcka sig över maximigränsen.

Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka ifrågasätter om inte de maximerade
beloppen enbart borde tillämpas på bilköp med hänsyn till att man

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

där rör sig inom en relativt enhetlig kostnadsram, medan näringshjälpen till
rörelse borde anpassas till de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet.

A rbetsmarknadsstijrelsen och HCK förordar att företagareföreningarna
får anslag för att ge kompletterande kredit till handikappade vid start av
egen rörelse.

1962 års företagareföreningsutrcdning framhåller att de ärenden som
främst berör företagareföreningarnas verksamhetsområde, nämligen verkstadsrörelserna,
såväl antals- som beloppsmässigt utgör endast en mindre
del av låneärendena. Merparten utgörs av hjälp att starta kiosk- eller affärsrörelser,
alltså ärenden som ligger utanför föreningarnas normala verksamhetsområde.
Även om den föreslagna kreditgivningen skall ske efter noggranna
undersökningar om personlig lämplighet och efter företagsekonomiska
undersökningar av kvalificerad expertis förutsätts dessa ärenden bli
mera liberalt bedömda än övriga låneärenden. Det är tydligt att det slutliga
avgörandet vid en kreditprövning av detta slag måste bygga på en samlad
bedömning av den handikappades situation och utkomstmöjligheter. En sådan
måste enligt företagareföreningsutredningens uppfattning åvila arbetsvårdsmyndigheten,
inte företagareföreningen. Om den nuvarande räntefria
långivningen även i fortsättningen skall ingå bland de stödformer som arbetsvårdsexpeditionerna
äger tillämpa, synes eu samordning inom arbetsmarknadsverkets
ram av bidrag, räntefria lån och räntebärande lån vara naturlig.
Detta utesluter givetvis inte att företagareföreningarna när det gäller
verkstadsrörelser och liknande företag fungerar som utredande och förslagsställande
instans. Om lånemedlen utlämnas centralt genom arbetsmarknadsstyrelsen,
skulle vidare undvikas olägenheten av att mellan föreningarna
fördela det föreslagna lånebeloppet (i medeltal 200 000 kr. per förening).
Behovet av lånemedel inom varje enskilt län måste ju förutsättas
variera mycket mellan olika år. — Beträffande formerna för anvisning och
förvaltning av de föreslagna lånemedlen förordar företagareföreningsutredningen
att utlåningen sker från särskild lånefond, förvaltad av arbetsmarknadsstyrelsen.

HCK och DHR biträder förslaget att näringshjälp skall kunna lämnas två
eller flera handikappade som startar gemensamt företag.

Slutligen tillstyrker 1962 års företagareföreningsutredning, HCK och TCO
att arbetsmarknadsstyrelsen utarbetar riktlinjer för hjälp och tillsyn vid
handikappads start av rörelse.

Utredningens synpunkter och förslag rörande den äldre arbetskraften
har genomgående mottagits positivt av remissinstanserna. Generellt
tillstyrks utredningens förslag av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen
och TCO.

SACO anser att de generella arbetsmarknadspolitiska medlen torde vara
verksamma även vid tillvaratagandet av den äldre arbetskraften. Speciellt
intresse bör ägnas åt att skaffa fram deltidsanställningar och åt utformning

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966 05

av olika pensionsbestämmelser, vilka inte får motverka arbetsbenägenheten
bos de gamla.

Även LO understryker att alla arbetsmarknadspolitiska medel bör stå de
äldre till buds. LO anser vidare att det torde finnas tillfällen då åtgärder av
arbetsvårdskaraktär bör komma till användning. Dessutom understryker
LO utredningens uttalande om behovet av yrkesvägledning och att möjligheter
bör finnas att hänvisa äldre till anlagsprövning.

Centrala rehabiliteringsberedningen finner det anmärkningsvärt att utredningen
föga diskuterar den fortsatta automatiseringens inverkan på de äldre
och handikappades sysselsättningsproblem. Mot bakgrunden av den väntade
stora ökningen av antalet äldre begränsat arbetsföra hade det också varit
önskvärt att mera konkreta förslag till åtgärder hade lagts fram.

Skolöverstyrelsen, länsarbetsnämnden i Gävleborgs län, LO, SAF, Sveriges
industriförbund, Sveriges Socionomförbund och SR tillstyrker utredningens
förslag beträffande lokala sysselsättningsnämnder,
medan länsstyrelsen i Jämtlands län samt länsarbetsnämnderna i Kristianstads,
Malmöhus, Skaraborgs och Jämtlands län avstyrker förslaget. Länsstyrelsen
anser att samarbetet på det lokala planet liksom hittills bör kunna
ske mellan den lokala arbetsförmedlingen och de kommunala organ som nu
sysslar med dessa frågor.

LO anser att, om en tjänst som inspektör för aktiveringsuppgifter avseende
bl. a. äldre arbetskraft inrättas vid länsarbetsnämnderna, det blir nödvändigt
med en motsvarande förstärkning i form av en central delegation hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Även TCO och Statstjänstemannens riksförbund lägger
stor vikt vid att den föreslagna delegationen inrättas.

Till förslaget om översyn av bestämmelserna rörande förtida uttag
av pension ansluter sig SAF, Sveriges industriförbund och
Sveriges Socionomförbund.

Riksförsäkringsverket påpekar att utredningen berör endast ett par av de
många negativa följdföreteelser som ett förtida uttag drar med sig. Å andra
sidan kan vissa för pensionstagaren gynnsamma effekter inträffa. Det är
svårt att i siffror värdera dessa i olika riktningar verkande effekter av ett
förtida uttag. Genomsnittligt sett torde nuvarande bestämmelse om pensionsavdrag
ge full kompensation för att den förmån, som utredningen berör,
inte ingår i gällande lagstiftning. Verket ifrågasätter starkt om problemet
har sådan räckvidd som utredningen synes göra gällande. Det förefaller också
tveksamt om en särbestämmelse kan vara av sådan betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt
att den motiverar ett ytterligare komplicerande av pensionslagstiftningen.
Inte heller Kooperativa förbundet och LO finner den föreslagna
översynen erforderlig.

SAF, Sveriges industriförbund och Sveriges Socionomförbund förordar
förslaget att reglerna för inkomstprövning av vissa folkpensionsförmåner
övervägs på nytt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

LO kan förstå slutsatsen att avdragsreglerna kan ha ogynnsamma verkningar
ur arbetsmarknadssynpunkt. En viss mildring av dessa verkningar
skulle under tiden fram till ATP:s fullfunktionsstadium uppnås om inkomstgränserna
värde- eller standardsäkrades.

Riksförsäkringsverket hänvisar till det avvisande uttalande rörande en
uppmjukning av inkomstprövningsreglerna som gjorts av socialförsäkringskommittén
och som lämnats utan erinran av departementschefen (prop.
1962:90) och riksdagen. Enligt detta uttalande skulle en uppmjukning av
avdragsreglerna väsentligen tillgodose de ekonomiskt bäst ställda pensionärerna.
Enligt verkets mening saknas f. n. anledning att ompröva reglerna
för inkomstprövning av vissa folkpensionsförmåner.

Kommerskollegium, skolöverstyrelsen, Kooperativa förbundet, Svensk industriförening,
SR och TCO tillstyrker helt utredningens förslag rörande
den utländska arbetskraften.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att vad utredningen anfört överensstämmer
med en av styrelsen tidigare gjord framställning om bemyndigande
att medverka till överföring av utländsk arbetskraft.

SAF och Sveriges industriförbund anför att en invandring av utländsk
arbetskraft är önskvärd för att i en situation med totalt sett hårt ansträngda
arbetskraftsresurser möjliggöra realiserandet av enskilda företags produktionsmål.
Dessutom bör beaktas de stora förändringar, som sker eller redan
genomförts inom EEC-området och som syftar till att skapa en helt fri arbetsmarknad.
Sverige bör mot denna bakgrund vidta mer aktiva åtgärder
än hittills för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen om
arbetskraften. Det samarbete mellan de olika ländernas arbetsförmedlingar
som föreslås av utredningen är av stort värde men kommer kanske inte att
vara tillfyllest. Fastmera torde rekryteringen liksom hittills även få lov att
bedrivas av enskilda företag för att bli fullt effektiv. Arbetsmarknadsmyndigheterna
bör dock kunna göra nytta som marknadsundersökare och som
allmänt goodwill-organ för vårt land. En avgörande fråga i sammanhanget
är möjligheterna för utlänningar att få arbetstillstånd. Det är beklagligt att
utredningen inte har tagit klar ställning för en uppmjukning av nuvarande
regler angående arbetstillstånd. Som bestämmelserna nu tolkas, innebär de
att arbetstagarorganisationerna i praktiken avgör vilka utlänningar som
skall få arbetstillstånd och på vilka villkor. Då arbetstagarorganisationernas
ställningstagande i det enskilda fallet ofta är grundat på kortsiktiga gruppintressen,
är denna utveckling synnerligen betänklig. Här bör en ändrad tilllämpning
komma till stånd.

Även länsstyrelsen i Örebro län anser att ett smidigare förfarande vid
meddelande av arbetstillstånd är önskvärt. Den ingående prövning av individuella
ansökningar som förekommer inom vissa fackförbund torde med
fördel kunna ersättas med en mera generell tillståndsprövning från arbetsmarknadsstyrelsens
sida.

5)7

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1966

LO anför hl. a. afl uppmärksamheten i högre grad än utredningen gjort
hör riktas på sociala och ekonomiska anpassningsproblem som möter utlänningar
i Sverige. Det kan gälla höstäder, kontakter med myndigheter och
arbetskraftens anpassning. En sådan undersökning bör genomföras snart.
Det är LO:s mening att eu aktiverad invandringspolitik förutsätter vidsträckta
åtgärder för att garantera en god anpassning i Sverige.

Både den in- och utländska rörligheten har enligt vad LO framhåller med
nödvändighet selektiva drag. Tyvärr har arhetsmarknadsutredningen avstått
från att diskutera selektiviteten i invandringen i Sverige och att bedöma
dess överensstämmelse med den i övrigt bedrivna strukturpolitiken. F. n.
finns en selektiv styrning av invandrarströmmen i mindre önskvärd riktning
på det sättet att en koncentration av utlänningar observeras i vissa företag
i låglönebranscher. LO anser att arbetstillståndsgivning bör ske enligt
generella regler så att inte omotiverade skillnader mellan yrken och branscher
uppstår. Genom att göra tillstånden konsekvent beroende av behovsoch
tillgångstendenserna på ett allmängiltigt sätt skulle en viss grad av
överensstämmelse med strukturpolitiken nås.

En giltighet för arbetstillstånden inom en brett avgränsad yrkesfamilj eller
ett branschområde kan, uttalar LO, vara önskvärd för att möjliggöra lättare
anpassning och flyttning. De nu rådande selektionstendenserna bör mötas
med speciella åtgärder för undervisning och yrkesutbildning av utlänningar.

Enligt LO bör inte ett rent ekonomiskt, nationellt betonat betraktelsesätt
vara utslagsgivande för ställningstagandena utan också sociala och kulturella
hänsyn. Mot bakgrunden av att nettoinvandringen i motsats till utredningens
förutsägelser ökat de sista åren och således visat sig relativd
flexibel, att de ekonomiska aspekterna på utländsk invandring behöver belysas
ytterligare samt att åtskilliga interna svenska arbetsmarknadsproblem
ännu är olösta, vill LO inte i detta sammanhang förorda en väsentlig liberalisering
av invandringen.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter med hänsyn till att rekryteringsaktioner
i regel måste samordnas med andra åtgärder bl. a. på bostadsförsörjningens
område lämpligheten av att helt åt arbetsmarknadsmyndigheterna
överlämna avgörandet i vilken omfattning kollektiv överföring skall
ske.

Statens utlänningskommission finner önskvärt att Sverige medverkar till
en fortsatt liberalisering av arbetskraftsutbytet mellan de till OECD anslutna
staterna i syfte att få till stånd en gemensam arbetsmarknad. Arbetsmarknadsstyrelsen
bör få de resurser som behövs för att effektivera den internationella
arbetsförmedlingsverksamheten inom OECD:s ram. Om behovet
av utländsk arbetskraft måste tillgodoses från länder utanför OECD anser
kommissionen att det liksom tidigare bör åvila Kungl. Maj :t att från fall
till fall avgöra i vilken omfattning en sådan överföring skall ske och att
ställa erforderliga medel till förfogande härför.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Konjunkturinstitutet ifrågasätter om Sverige behöver en nettoinvandring
av den storlek som utredningen förutsatt. I den mån vi får en mindre spontan
nettoinvandring måste de kostnader vi tvingas lägga ned på att öka nettoinvandringen
till önskad storlek vägas mot de vinster vi kan göra härigenom.
En sådan ekonomisk kalkyl är givetvis inte lätt att göra, men utredningen
har inte ens diskuterat frågan på sådant sätt. Enligt institutets uppfattning
måste mer ingående kostnadsdiskussioner föras innan beslut fattas
om en aktivare invandringspolitik.

När det gäller förmåner vid sjukdom eller arbetslöshet
för utländsk arbetskraft som överförts till Sverige genom arbetsmarknadsverket
erinrar statens utlänningskommission om att Sverige anslutit
sig till vissa av Europarådets medlemsstater träffade avtal om social
''trygghet. Härigenom har Sverige redan förbundit sig att i fråga om sjukförmåner
jämställa medborgare i ett flertal av de stater som är anslutna
till OECD med svenska medborgare. Att därutöver införa speciella förmåner
för en viss grupp utlänningar förefaller mindre välbetänkt. Det måste nämligen
för alla de utländska arbetare, som anlänt till Sverige på annat sätt än
genom kollektiv överföring, te sig orättvist att de i fråga om sjukförmåner
skall ställas i sämre läge, trots att de är lika betydelsefulla för den svenska
produktionen. Förslaget om bättre förmåner vid arbetslöshet för de kollektivt
överförda utlänningarna avstyrks av kommissionen. En kollektiv överföring
av utländsk arbetskraft bör nämligen rimligen planläggas på sådant
sätt, att garantier föreligger för att vederbörande utlänning kan beredas
sysselsättning i Sverige under åtminstone ett år.

SAF och Sveriges industriförbund tillstyrker däremot utredningens förslag.
LO som har samma mening tillägger att arbetslöshetshjälp i olika former
bör ges utlänning som har fått arbetstillstånd oberoende av om initiativet
till rekryteringen kommit från svensk sida. Så långt det är möjligt bör
Utlänningens förmåner överensstämma med den svenske arbetstagarens och
tryggas genom särskild försäkring snarare än genom bidrag från länsarbetsnämnderna.

6. Konjunktur- och säsongväxlingar i sysselsättningen
Nuvarande förhållanden

Investeringsfonder. Investeringarna är i hög grad känsliga för konjunktursvängningar.
De tenderar att öka vid högkonjunktur och minska under
lågkonjunktur. Detta gäller särskilt de privata investeringarna. För att nå
utjämning har bestämmelser införts, varigenom aktiebolag, ekonomiska föreningar
och sparbanker får möjlighet att skattefritt fondera vinstmedel för
framtida investeringsändamål. Investeringsfonderna är av två slag, dels för

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

rörelse, dels för skogsbruk. Avsättningen är maximerad för rörelse till 40 %
av årsvinsten före skatt och för skogsbruk till 10 % av bruttointäkten. Villkor
för skattefrihet är att viss del av fonden, för aktiebolag 40 % och för
övriga 40 %, insätts på spärrat konto i riksbanken. Fonderna får investeringsstyrande
effekt genom att skatteförmåner utgår om fonderna används
på sätt som myndigheterna finner önskvärt från arbetsmarknadssynpunkt.
Beslut om fondernas användning fattas av Kungl. Maj :t eller efter beslut av
Kungl. Maj :t av arbetsmarknadsstyrelsen. Besluten innehåller bestämmelser
om den tid under vilken fonderna får tas i anspråk och kan gälla generellt
eller omfatta endast vissa branscher eller vissa geografiska områden. En
närmare redogörelse för gällande bestämmelser om fonderna, de skatteförmåner
de medför samt det sätt på vilket de utnyttjats under senare år lämnas
i utredningens betänkande, s. 157—162 och 171—180.

Industribeställningar. Under senare år har man uppmärksammat möjligheten
att möta en reducerad efterfrågan på vissa industriers produkter genom
att lägga ut statliga, kommunala och privata beställningar för att därmed
stödja produktion och efterfrågan. Utläggning av industribeställningar
i sysselsättningsskapande syfte har prövats åren 1958 1959 och 1963.

Under 1958—1959 var avsikten att förhindra arbetslöshet. Beställningarna
styrdes till olika slag av företag med avsättnings- och sysselsättningssvårigheter.
Bl. a. ställdes efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen särskilda
medel till förfogande för att möjliggöra fortsatt produktion. Dispens
lämnades från upphandlingsförordningens bestämmelser om anbudsförfarande.
Med direkt arbetsmarknadspolitisk motivering tillkom under perioden
industribeställningar från statliga verk och myndigheter för 65 milj. kr.
De fördelades på varvsindustri, textilindustri, teleindustri, verkstadsindustri
m. fl. Tack vare dessa beställningar undgick uppskattningsvis 3 000 personer
permittering.

År 1963 syftade beställningarna till att stödja sysselsättningen inom en
hel bransch, nämligen verkstadsindustrin. Man följde strikt upphandlingsförordningens
regler. Statliga beställningar för 50 milj. kr. tidigarelades.
Beställningarna finansierades dels med redan tillgängliga medel, dels med
extra medel som ställdes till myndigheternas disposition. Dessutom erhöll
arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigande att under år 1963 bevilja kommuner,
landsting in. fl. kommunala myndigheter och bolag statsbidrag med
högst 20 % av inköpssumman vid beställningar i sysselsättningsfrämjande
syfte. Medel togs från reservationsanslaget till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder. Beställningar uppgående till 83,3 milj. kr. utlades. De nämnda
åtgärderna medförde sysselsättning för ca 1 300 årsarbetare.

En utförlig redogörelse för industribeställningarna finns i utredningens
betänkande s. 185—190, vartill hänvisas.

Beredskapsarbeten. Syftet med beredskapsarbetena var ursprungligen atf
ge de arbetslösa en tillfällig hjälp. Senare vidgades syftet till att öka de

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

offentliga investeringarna för att direkt och indirekt påverka den totala
sysselsättningen vid en konjunkturavmattning.

Trots stora framsteg på säsongutjämningens område under de båda senaste
årtiondena är sysselsättningsgraden alltjämt väsentligt lägre under
vintern än under sommaren, särskilt i fråga om byggnads- och anläggningsarbetena.
Den kvarstående säsongarbetslösheten har under senare år i stegrad
utsträckning mötts med beredskapsarbeten.

Inom av arbetsmarknadsstyrelsen för viss tid bestämda ramar må länsarbetsnämnderna
besluta om särskilda arbeten för svårplacerade och om
skogsvårdsarbeten. I fråga om andra arbeten beslutar styrelsen. Hos nämnderna
och styrelsen registreras statliga och kommunala anläggningsarbeten
som lämpar sig som beredskapsarbeten. För statliga byggnadsarbeten samarbetar
arbetsmarknadsstyrelsen och fackmyndigheten.

Enligt arbetslöshetskungörelsen (SFS 1949:278) skall till beredskapsarbeten
väljas projekt, som är så angelägna, att de kan förutses komma att
utföras under den närmaste tiden oberoende av om arbetslöshet råder eller
inte. Bland projekt av samma angelägenhetsgrad bör företräde lämnas dem
som utan större olägenhet kan upptas, nedläggas, utökas eller inskränkas
alltefter arbetslöshetens växlande omfattning och åt dem som kan utföras
oberoende av årstid.

Beredskapsarbetena är av två slag, statliga och statskommunala. De
senare drivs i kommunal regi och till dem utgår statsbidrag i form av arbetsbidrag
och i förekommande fall årskostnadsbidrag. Arbetsbidrag utgår för
styrkta av arbetsmarknadsstyrelsen godkända kostnader för arbetet. I övrigt
utgår bidraget efter en normalbidragsprocent, vars storlek arbetsmarknadsstyrelsen
årligen fastställer på grundval av antalet skattekronor per innevånare
och den totala skattebelastningen inom kommunen. Normalbidragsprocenten
kan variera mellan 20 och 90 procent. Årskostnadsbidrag utgår i
förhållande till kommunens årliga av arbetsmarknadsstyrelsen godkända
kostnader. Bidragets storlek fastställs av styrelsen. Därvid skall iakttas att
kommunerna skall i bidragshänseende hänföras till grupper på sådant sätt
att högre årskostnadsbidrag utgår vid stigande normalbidragsprocent och
att även årskostnadsbidraget ökar då kommunens egna arbetslöshetskostnader
per skattekrona ökar.

Vid beredskapsarbeten tillämpas öppna marknadens löner.

Till beredskapsarbeten hänvisas i princip endast sådana arbetslösa som
inte kan erbjudas arbete i öppna marknaden eller utbildas för sådant arbete.
Av undersökningar som gjorts vid ett par tillfällen framgår att tre fjärdedelar
av de hänvisade är 45 år eller äldre. Andelen hänvisade i åldern 60 år
och däröver ligger mellan 20 och 25 %. Tre fjärdedelar eller fler av de hänvisade
kommer från yrkesgrupperna lantbruks- och skogsarbete, byggnadsarbete
och diversearbete, dvs. yrken med betydande säsongförändringar.
Särskilt i övre Norrland är en del äldre arbetslösa placerade i beredskapsarbete
under långa sammanhängande perioder.

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1!)(>6

Arkivarbeten var ursprungligen avsedda som arbetslöshetshjälp för sådana
personer för vilka vanligt beredskapsarbete inte är lämpligt. I ökad
omfattning har de emellertid kommit att fungera som arbetsträning eller
skyddad sysselsättning för arbetslösa från tjänstemannagrupper vilka på
grund av personliga arbetshinder inte kan placeras på öppna marknaden.
Arkivarbetena kan vara statliga eller statskommunala. Till de statskommunala
utgår statsbidrag enligt arbetslöshetskungörelsens bestämmelser om
årskostnadsbidrag.

I princip får löpande arbetsuppgifter inte ges åt arkivarbetare. Detta sker
emellertid numera ofta för att underlätta återgången till öppna marknaden.
Tidigare bedrevs arkivarbeten inte efter öppna marknadens villkor. En anpassning
därtill har emellertid skett genom riksdagsbeslut år 1962 om lönedifferentiering
med hänsyn till arbetets karaktär och individuell prestation.

Musikerhjälpen som är en särskild gren av arkivarbetena innefattar sysselsättning
åt arbetslösa musiker i aktivt musikerarbete, undervisning och
notskrivning hos amatörorkestrar, musikcirklar eller andra sammanslutningar
som inte bedriver yrkesmässig musikutövning.

Beträffande ytterligare uppgifter om beredskapsarbete m. m. hänvisas till
utredningens betänkande, s. 201- -227.

Utredningen

Användningen av investeringsfonder. Utredningen finner att investeringsfonderna
var ett verkningsfullt sysselsättningsstimulerande medel under
konjunkturnedgången 1958—1959. En alltför stor del av sysselsättningseffekten
sammanföll emellertid med konjunkturuppgången och den följande
högkonjunkturen. Vid frisläppandet av fonderna år 1962 blev effekten
gynnsammare främst tack vare att åtgärder vidtogs snabbare efter
konjunkturomslaget och samtidigt begränsades ganska snävt i tiden.

Utredningen rekommenderar att investeringsfonderna används även om
det inte föreligger en fullt utvecklad konjnnkturavmattning. I lägen då
man inte är säker på hur konjunkturen kommer att utvecklas bör man
kunna ta vissa risker, eftersom det har avgörande betydelse att man sätter
in åtgärderna snabbt. Riskerna kan minskas genom att man i inledningsskedet
ger tillstånd i begränsad omfattning och genom att metoden att
meddela beslut för begränsad tid utvecklas vidare.

År 1963 togs investeringsfonderna i bruk också som lokaliseringspolitiskt
instrument. Utredningen finner uppenbara risker förknippade med en sådan
utvidgning av fondernas användning och uttalar att investeringsfondssystemet
i sin nuvarande utformning bör förbehållas rent konjunkturpolitiska
uppgifter.

Variationer i de offentliga investeringarna. Det är numera en allmänt vedertagen
uppfattning att statens utgiftspolitik bör motverka det enskilda

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

näringslivets konjunktursvängningar. Ett ganska omfattande administrativt
och finansiellt svängrum för en aktiv konjunkturpolitik finns inom
ramen för den ordinarie statsbudgeten samt systemet med beredskapsstat
och därtill knuten finansfullmakt.

Direkta möjligheter för staten att åstadkomma en konjunktur anpassad
styrning föreligger först och främst beträffande investeringarna inom den
egna sektorn. Av de totala maskininvesteringarna svarade staten år 1963
för ca */«. I fråga om byggnader och anläggningar var statens andel ca Vs.
Till detta kommer sektorer, som staten har möjlighet att mer eller mindre
direkt påverka med olika medel. En väsentlig del av det kommunala och
enskilda byggandet, framför allt bostadsbyggandet, sker sålunda med statliga
lån eller bidrag.

Utredningen anser att den konjunkturpolitik som förts under de senaste
konjunkturcyklerna företer vissa brister. Främst har det visat sig svårt att
öka investeringarna i sysselsättningsstödjande syfte tillräckligt snabbt. Eftersom
avmattningsperioderna tenderar att bli allt kortare kan en försening på
bara några månader innebära att den åtgärd som vidtas blir verkningslös
eller direkt olämplig därför att den kommer att verka först under nästa
konjunkturfas. Utredningen understryker mot bakgrunden härav att det
inte bör behöva föreligga en fullt utvecklad konjunkturavmattning för att
man ökar de offentliga investeringarna. Osäkerhet om den kommande utvecklingen
bör vara nog för att vidta åtgärder i sådant syfte. Skulle sedermera
tecken framkomma på att resurserna håller på att överansträngas
kan detta korrigeras på olika vägar.

För de arbetsobjekt som ingår i den allmänna beredskapsstaten gäller att
de skall kunna startas inom fyra månader, för husbyggnadsarbeten inom
sex till nio månader. Så långa igångsättningstider anser utredningen inte
vara tillfredsställande, utan planering och projektering bör drivas så långt
att man har underlag för att infordra anbud.

Variationer i investeringarna har på den statliga sidan inte mött ekonomiska
hinder vilket däremot i viss utsträckning varit fallet på den kommunala
sidan. Utredningen finner det sannolikt att kommuner med sysselsättningssvårigheter
skulle få lättare att finansiera väl förberedda arbetsobjekt
om statsbidrag som beviljats för tidigare utförda arbeten kunde
betalas ut omedelbart. Inte minst gäller detta statsbidrag för vatten- och
avloppsarbeten. Utredningen ifrågasätter vidare om inte riksbanken borde
medverka till att kommunerna under en konjunkturavmattning får lättare
att ta upp lån för att finansiera investeringsobjekt som är angelägna från
arbetsmarknadssynpunkt. I enstaka fall kan riksbankens medverkan till
sådana aktioner vara motiverad även under en högkonjunktur, särskilt om
det råder betydande skillnader i sysselsättningen mellan olika delar av landet.

Utredningen erinrar om att stabiliseringsutredningen varit inne på tanken
att statsbidragen till kommunerna skulle höjas under en lågkonjunktur.

Kungl. Maj :ts proposition nr 52 år 1966 103

Även om det är osäkert om så särdeles mycket är att vinna härmed torde
dock systemet vara väl värt att pröva.

I ml as t r ibeställningar lades ut i ganska obetydlig omfattning åren 1958—
1959. Erfarenheten ger emellertid vid handen att de utgjorde ett värdefullt
komplement till andra sysselsättningsskapande åtgärder eller kontanthjälp.
Möjligheter hör därför finnas att även i fortsättningen lägga ut beställningar
till företag som varslat om friställning av personal till följd av definitiv
driftinskränkning eller driftnedläggelse. Beställningarna hör dock inte göras
mer omfattande än vad som är oundgängligen nödvändigt för att ge arbetsförmedlingen
erforderligt rådrum för att anskaffa nya anställningar eller
anordna utbildning. I sådana fall har nämligen sysselsättningssvårigheteina
som regel sin grund i strukturellt betingade förhållanden som det är angeläget
att så snart som möjligt komma till rätta med.

Beställningar bör även kunna läggas ut till företag som varslat om temporär
driftinskränkning eller driftnedläggelse om det bedöms som angeläget
att hålla personalen samlad för att snabbt kunna ta upp produktionen, då
utsikterna till avsättning ånyo förbättras. Innan stödbeställningar i sådana
fall läggs ut bör genom ingående undersökningar och överväganden klarläggas
vad som är anledningen till de aktuella avsättningssvårigheterna.
Visar det sig att svårigheterna beror på ett i förhållande till övriga företag
i branschen otillfredsställande kostnadsläge e. d., bör stödbeställningar inte
komma i fråga.

De stödbeställningar som under vårmånaderna 1963 lades ut till verkstadsindustrin
visar att man på denna väg kan stödja en hel sektor av
industrin. Utredningen föreslår därför att man även i fortsättningen vid en
mer allmän nedgång i en industribransch får möjlighet att genom beställningar
höja aktiviteten i branschen. Genom att mer definitivt slå in på denna
väg skulle man också vinna fördelen att kunna förebygga arbetslöshet för
tjänstemän, kvinnor och partiellt arbetsföra som hittills i endast obetydlig
utsträckning kunnat hjälpas genom beredskapsarbeten.

För att extra industribeställningar snabbt skall kunna sättas in bör den
del av investeringsreserven som avser statliga anskaffningar av industriprodukter
utökas. Vidare bör arbetsmarknadsstyrelsen årligen inventera kommunernas
förutsättningar att vid en konjunkturdämpning lägga ut stödbeställningar
hos industrin.

Till kommuner som år 1963 lagt ut stödbeställningar till verkstadsindustrin
utgick statsbidrag med 20 % av inköpssumman. Ett sådant bidrag
erfordras även i fortsättningen för att täcka kommunernas merkostnader.
Statliga industribeställningar bör i första hand bekostas av medel som
respektive verk och myndigheter redan disponerar. Dessutom bör arbetsmarknadsstyrelsen
disponera medel för industribeställningar på anslaget
till Allmänna beredskapsarbeten m. m.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Om iUdustribeställningar läggs ut till enskilda företag måste man, såsom
skedde vid de beställningar som gjordes åren 1958—1959, göra avsteg från
upphandlingsförordningens bestämmelser om infordrande av anbud. När
beställningar läggs ut till hela branscher bör däremot dessa bestämmelser
följas i princip.

Stödbeställningar branschvis bör inte användas när det gäller förnödenheter
som kan upphandlas utomlands på fördelaktigare villkor. I annat
fall diskrimineras utländska leverantörer, en verkan som bl. a. strider mot
reglerna för EFTA-samarbetet.

Beredskapsarbeten. Arbetslinjen har länge haft företräde framför understodslinjen
i arbetsmarknadspolitiken. Utredningen ansluter sig till arbetslinjen
men vill inte reservationslöst prioritera beredskapsarbeten före t. ex.
kontantersättning. Arbetslinjen får enligt utredningens mening inte fattas
så bokstavligt att varje arbetslös som inte omedelbart kan anpassas till
öppna marknadens möjligheter skall hänvisas till beredskapsarbete eller
likartad sysselsättning. I större utsträckning än som hittills skett bör arbetslöshetsförsäkringen
och den kommunala kontantunderstödsverksamheten
anlitas för att ge ekonomiskt skydd under kortare arbetslöshetsperioder
för att därmed bereda arbetsmarknadsorganen erforderligt rådrum
för omställning av arbetskraften. Kontantersättning måste också kunna tillgripas
när det visar sig omöjligt att bedriva beredskapsarbeten till rimliga
kostnader.

Inte heller för dem som drabbas av långvarig eller ständigt återkommande
arbetslöshet kan hänvisning till beredskapsarbete anses vara den
generellt sett lämpligaste lösningen. Beredskapsarbeten anordnas till alldeles
övervägande del inom byggnads- och anläggningsområdet. Till följd
av den snabba tekniska utvecklingen på detta område har beredskapsarbetena
efter hand i allt högre grad kommit att ge sysselsättning åt byggnads-
och anläggningsarbetare medan möjligheterna att sysselsätta arbetskraft
som inte är yrkeskunnig har minskat. Jämsides med denna utveckling
har det uppstått behov av att anordna sysselsättning för arbetslösa med
nedsatt arbetsförmåga. Detta betyder att man måste kunna skaffa fram
fler projekt som kräver mer manuellt arbete eller ordna sysselsättning i
andra former.

Man måste också i framtiden räkna med säsongvariationer i sysselsättningen.
Även om det sannolikt skulle vara både lättare och billigare att ge
de säsongarbetslösa en generös kontantersättning i stället för att fylla ut
deras lediga tid med allmänna arbeten, talar flera skäl för att beredskapsarbeten
också i fortsättningen måste tillgripas för att på ett önskvärt sätt
jämna ut sysselsättningen över året. Omfattningen av arbetena får bedömas
från sociala och ekonomiska synpunkter. Utredningen understryker vikten
av att arbetena bedrivs så att de ger maximal sysselsättning under vintern.
Utredningen är medveten om att det är svårt att nå denna effekt utan att

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1060 105

göra förberedande arbeten tidigt under hösten då del i regel inte behövs
extra sysselsättning. Denna svårighet bör dock vara möjlig att brygga över,
om man för nödvändiga förberedelsearbeten i ökad utsträckning använder
antingen svårplacerad arbetskraft som även sommartid sysselsätts i beredskapsarbeten
eller de berörda myndigheternas ordinarie personal.

Svårigheterna med att beredskapsarbetena bedrivs som separata företag
skulle vidare i betydande grad kunna begränsas om de arbetslösa placeras
i myndigheternas ordinarie arbeten. De arbetslösa skulle härigenom kunna
sättas in på de mest angelägna arbetsföretagen, och de skulle kunna fä
sysselsättning snabbare eftersom de kan hänvisas till redan etablerade arbetsplatser.
Problemet med förberedelse- och avslutningsarbeten bortfaller, eftersom
dessa arbeten kan utföras med ordinarie anslagsmedel och arbetskraft.
Utredningen föreslår att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får placera arbetslösa
i ordinarie arbeten som försöksverksamhet, antingen genom att de
arbetslösa får bilda särskilda lag i pågående ordinarie arbeten eller genom
att ett särskilt avsnitt av arbetena avdelas för dem. Kostnaderna för att
sysselsätta de hänvisade, lämpligen beräknade per dagsverke, bör belasta
anslaget till Allmänna beredskapsarbeten in. in.

Vidare måste man även i framtiden räkna med alL tillgripa beredskapsarbeten
för att brygga över kortare eller längre störningar i sysselsättningen
i samband med struktur- eller konjunkturbetingade förändringar i näringslivet.
Särskilt kommer beredskapsarbeten att behövas under eu övergångstid
när företag inskränker eller helt ställer in driften för att ge arbetsförmedlingen
rådrum att placera om de anställda eller för att ett nytt företag
skall kunna lokaliseras till orten. Ett specialfall utgör den pågående omställningen
i skogsbruket. Denna berör i betydande utsträckning personer som
är starkt lokalt bundna och förhållandevis gamla. Utredningen, som i andra
avsnitt föreslår åtgärder ägnade att begränsa dessa omställningshinder,
anser likväl att beredskapsarbeten kommer att behöva sättas in i betydande
omfattning för att sysselsätta skogsarbetare/småbrukare som inte kan anpassas
till nya arbetsuppgifter i den öppna marknaden. Framför allt kommer
sådana insatser att behövas i skogslänen, dvs. i Norrland samt i Värmland
och Kopparbergs län.

Av olika skäl måste samhället i ökad omfattning vidta särskilda åtgärder
för att sysselsätta svårplacerade arbetslösa. Det kan ske genom alt anordna
speciella statliga eller statskommunala beredskapsarbeten, arkivarbeten,
arbetsträning och skyddad sysselsättning i kommunala verkstäder eller halvskyddad
sysselsättning i näringslivet. Det kominer att bli nödvändigt att
satsa kraftigt på alla dessa typer av sysselsättningsmöjligheter.

Det är inte möjligt att ange hur stort behovet är av speciella beredskapsarbeten
för svårplacerad arbetskraft. Mellan budgetåren 1961/62 och 1962/66
fördubblades antalet dagsverken i sådana arbeten samtidigt som antalet
arkivarbetsplatser och platser i verkstäder för arbetsprövning, arbetsträning
4* - - Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 52

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

och skyddad sysselsättning väsentligt ökades. Likafullt kunde konstateras
att resurserna var otillräckliga. Vad som hittills gjorts för t. ex. kriminalvårdsfall
och mentalvårdspatienter kan rubriceras som försök i liten skala.
Även för alkoholister finns betydande eftersatta behov av arbetsträning och
skyddad sysselsättning. Härtill kommer de inte specificerade grupper av
svårplacerade sökande som är anmälda hos arbetsförmedlingarna. Det är
alltså angeläget att de särskilda arbetena för svårplacerade utökas och om
möjligt differentieras ytterligare.

För intagna på mentalsjukhus, alkoholistanstalter, ungdomsvårdsskolor
och kriminalvårdsanstalter ordnas arbetsterapi i olika former huvudsakligen
i anstalternas egen regi. På försök har också anordnats beredskapsarbeten
för dessa vårdtagare. Det är delvis en praktisk fråga hur denna
utökade arbetsterapi skall administreras. Eftersom behovet av särskilda
sysselsättningsåtgärdcr för utskrivna hittills inte på långt när kunnat tillgodoses,
är det arbetsmarknadsutredningens uppfattning att arbetsmarknadsverkets
insatser i första hand bör inriktas på dem som lämnar anstalterna
och att de för vården ansvariga myndigheterna bör svara för den
förbättring av arbetsterapin på anstalterna som är nödvändig.

Endast i begränsad utsträckning lyckas arbetsförmedlingen ordna anställningar
i öppna marknaden för dem som placeras i beredskapsarbeten för
svårplacerade. Detta beror sannolikt på att de anvisade ofta är svårt handikappade.
En annan orsak torde vara att arbetsvårdsinsatserna för klientelet
över huvud taget varit otillräckliga. Eftersom dessa beredskapsarbeten i
största möjliga utsträckning skall tjäna som förberedelse och träning för
arbete i öppna marknaden, bör tränings- och utbildningsmomenten beaktas
i högre grad än vid andra beredskapsarbeten. För att underlätta de hänvisades
återgång till arbete i öppna marknaden fordras också en systematisk
observation av de enskilda sysselsatta i likhet med vad som sker vid arbetsträning
och skyddad sysselsättning i de kommunala verkstäderna för
handikappade. Arbetslag bör därför bildas av läkare, kurator, arbetsvårdsassistent
och platsledare med uppgift att kontinuerligt följa de hänvisade
och bedöma vilka åtgärder som behövs för att de skall kunna placeras i
arbete på den öppna marknaden. Kostnaderna för denna aktivare arbetsvärd
bör till huvudsaklig del bestridas från anslaget till Vissa sysselsättningsfrämjande
åtgärder för handikappade m. fl.

Arkivarbetena fyller i princip samma uppgift som de särskilda beredskapsarbetena
för svårplacerade. Även när det gäller arkivarbetarna bör återgången
till den normala arbetsmarknaden främjas genom effektivare åtgärder
på samma sätt som föreslagits för de sysselsatta i de särskilda beredskapsarbetena.
Under år 1963 placerades endast 3 % av arkivarbetarna i
öppna marknaden. I en del fall kan det vara fördelaktigt att arbetsträning
och skyddad sysselsättning sker inom den handikappades tidigare yrkesområde,
i andra fall kan det vara nödvändigt att växla om till ett annat.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1066

Arkivarbetena bör sålunda inrangeras bland övriga rehabiliteringsarbeten
och inte förbehållas bestämda yrkesgrupper.

Arkivarbetena är ensidigt förlagda till orter som bar eu mer omfattande
statlig verksamhet. Det är ett önskemål att sådana arbeten kan anordnas
också i områden där de nu inte alls eller endast sparsamt förekommer. Lämpliga
arbetsuppgifter torde inte saknas inom kommunerna.

Kritiken mot arkivarbetena har framför allt gällt lönesättningen. Det är
angeläget att det beslut som 1962 års riksdag fattade om en ökad differentiering
och marknadsanpassning av lönerna utnyttjas för att slopa de sista
resterna av systemet med reservarbetslöner. I den utsträckning lön för
aktuella arbetsuppgifter är fastställd i avtal eller reglemente bör denna lön
utgå. I övriga fall bör lönen bestämmas med beaktande av vad som gäller
för likartade arbetsuppgifter i den öppna marknaden. Reducering av lönen
med hänsyn till nedsatt arbetsförmåga bör ske enligt i avtal eller reglementen
fastställda regler.

För arkivarbete gäller liksom vid andra former av arbetslöshetshjälp
67 år som övre åldersgräns. För sysselsättning i arkivarbete för den som
uppnått denna ålder krävs dispens som i vissa fall meddelas av Kungl. Maj :t,
i andra av arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen föreslår att dispensprövningen
helt skall ankomma på styrelsen.

Även om det är arbetsmarknadsverkets strävan att gå över till billigare
projekt för beredskapsarbetena dominerar fortfarande de tunga anläggningsarbetena
av typen vägar, hamnar och husbyggnadsarbeten. Dessa ger
numera en sysselsättningseffekt som är liten i förhållande till totalkostnaden.
Däremot blir de sekundära verkningarna stora. De traditionella
beredskapsarbetena är därför inte särskilt lämpade att fylla det behov av
extra sysselsättning som kan finnas under en högkonjunktur. Under konjunkturdämpning
kan man däremot välja projekt inom ett vidare fält.
Betydande sekundära verkningar blir då inte bara acceptabla utan i vissa
fall också eftersträvansvärda.

Uppenbarligen är valet av objekt för beredskapsarbeten mycket traditionsbundet.
Inte minst vid de avgöranden som sker på kommun- och länsplanet
finns det en förklarlig tendens att ta arbetslösheten till intäkt för
att få i och för sig angelägna investeringsbehov tillgodosedda. De centrala
arbetsmarknadsmyndigheterna bör därför ge sådana direktiv att planering
och val av arbetsobjekt kan anpassas efter konjunkturerna.

I fråga om alla beredskapsarbeten sker någon form av angelägenhetsprövning.
Möjligheterna att konsekvent välja arbetsobjekt efter angelägenhet och
lönsamhet begränsas av att många arbetslösa är lokalt bundna liksom i
vissa fall av kravet på konjunkturanpassning. Även behovet av att snabbt
kunna sätta i gång beredskapsarbeten försvårar en angelägenhetsprövning.
Det svåraste hindret för ett ekonomiskt riktigare objektval tycks vara uppfattningen
att beredskapsarbetena bör bedrivas i närheten av de arbetslösas

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

hemorter. Under den tid arbetslöshetspolitiken i huvudsak var en kommunal
fråga var detta betraktelsesätt förklarligt. Principen har emellertid levt
kvar med den skillnaden att man nu tänker i län i stället för i kommuner.
Även om de arbetsobjekt som under senare år valts på dessa grunder i och
för sig varit angelägna har systemet inte medgivit ett konsekvent val efter
angelägenhet mellan olika projekt i hela landet.

Utredningen finner det inte möjligt att genomföra en konsekvent angelägenhetsprövning
av arbetsobjekt från hela landet. De förbättringar som
ligger inom räckhåll bör dock göras. De berörda fackmyndigheterna bör
inom sina områden pröva objekten utan att i samma grad som hittills ta
hänsyn till kommun- och länsgränser. Eftersom behovet av sysselsättning
kan täckas genom arbeten av skilda slag har utredningen övervägt om
vägningen av objekt från skilda fackområden kan hänskjutas till högre
instans som svarar för avvägningen mellan olika invcsteringsönskemål. En
sådan ytterligare prövning kan emellertid medföra allvarliga risker för att
försena igångsättningen av beredskapsarbeten. Utredningen begränsar sig
därför till att föreslå att arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med andra
myndigheter och när så är påkallat med vederbörande fackdepartement
såvitt möjligt angelägenhetsprövar arbetsobjekt inom olika fackområden.

Er. o. m. budgetåret 1963/64 har arbetslösa i Norrland i viss utsträckning
hänvisats till vägarbetsplatser i södra och mellersta Sverige. De arbetslösa
har härigenom lättare kunnat placeras om till fasta anställningar i den
öppna marknaden. Utredningen understryker vikten av att arbetsförmedlingarna
effektivt bevakar den öppna marknadens arbetstillfällen för dem
som sysselsätts i beredskapsarbete. Arbetsförmedlingarna bör därför regelbundet
besöka beredskapsarbetsplatserna för att överlägga om arbete i
öppna marknaden, utbildning etc. Vid alla större beredskapsarbetsplatser,
särskilt om de ligger i områden med efterfrågan på arbetskraft, bör inrättas
tillfälliga arbetsförmedlingar med uppgift att bedriva en intensiv arbetsanskaffning.
Kostnaderna för dessa tillfälliga arbetsförmedlingar bör täckas
av medel från anslaget till Allmänna beredskapsarbeten m. in.

Kostnaderna för ett arbetsobjekt blir vanligtvis högre när det utförs som
beredskapsarbete än när det utförs i ordinarie ordning. Orsakerna härtill
är bl. a. att till beredskapsarbeten hänvisas även inte yrkeskunnig arbetskraft
samt arbetskraft med nedsatt arbetsförmåga, att beredskapsarbetena
till övervägande del utförs vintertid, att kraftiga variationer i sysselsättningen
vid beredskapsarbetena förekommer mellan sommar och vinter samt
att regler om begränsning i användningen av maskiner och specialarbetare
kan ha tillämpats. I fråga om arbetenas mekaniseringsgrad har utredningen
den bestämda uppfattningen att alla begränsningar i användningen av maskiner
och yrkesarbetare, som sänker produktiviteten och höjer byggnadskostnaderna
bör avskaffas.

Utredningen finner att man även i fortsättningen får räkna med att

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år ti)6tf

beredskapsarbetenas produktivitet förblir lägre än vid ordinarie arbeten.
Eftersom beredskapsarbetena även framdeles torde komma att spela en
väsentlig roll i arbetsmarknadspolitiken, är det utomordentligt angeläget
alt alla möjligheter att begränsa merkostnaderna tas till vara effektivt. 1
första hand är detta en uppgift för arbetsmarknadsstyrelsen och övriga
fackmyndigheter. Om merkostnaderna inte kan begränsas får beredskapsarbetenas
roll i arbetsmarknadspolitiken tas under förnyad prövning.

För den byggande verksamheten har arbetsmarknadsstyrelsen en egen
organisation. Syftet med denna var ursprungligen att styrelsen i akuta
arbetslöshetssituationer skulle kunna ingripa med offentliga arbeten snabbt
och effektivt. Av olika skäl är behovet av »brandkårsutryckningar» inte alls
lika accentuerat som tidigare. Därtill kommer att beredskapssyftet numera
knappast tillgodoses eftersom styrelsens byggande kapacitet i allt högre
grad bundits dels vid ett antal större projekt som bedrivits kontinuerligt
under flera år och dels vid skogs- och vägarbetsplatser för svårplacerade.

Redan vid tillkomsten av arbetsmarknadsstyrelsens byggande organisation
framhölls att denna skulle innebära en irrationell dubbelorganisation. Detta
gäller särskilt om vägbyggandet. På detta område har arbetsmarknadsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen var sin organisation för planering,
upphandling, inspektion m. in. Denna dubbelorganisation har inte
odiskutabelt varit till fördel från arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Snabbheten
och följsamheten i arbetsmarknadspolitiken kan numera uppnås
mycket väl även om beredskapsarbetena helt utförs i fackmyndigheternas
egen regi eller genom entreprenörer som dessa myndigheter anlitar. Med
hänvisning härtill föreslår utredningen att arbetsmarknadsstyrelsens byggande
verksamhet avvecklas successivt. Under övergångstiden bör arbetsmarknadsstyrelsen
närmare utreda hur arbetsvårdssynpunkterna skall kunna
tillgodoses så väl som möjligt när det gäller arbeten för svårplacerade.

Om arbetsmarknadsstyrelsens byggande organisation avvecklas bör som
en följd därav styrelsens förrådsverksamhet läggas ned till den del verksamheten
har till uppgift att förse styrelsens arbeten i egen regi med materiel
och maskiner. Däremot bör förrådshållningen av förläggningsbyggnader
m. m. behållas.

Nu gällande arbetslöshetskungörelse föreskriver en karenstid av sex dagar
innan den arbetslöse får hänvisas till beredskapsarbete. Utredningen
anser det inte lämpligt att förorda någon bestämd karenstid utan denna bör
bedömas av arbetsförmedlingen med hänsyn till den aktuella arbetsmarknadssituationen.
Som följd härav bör den nuvarande karensbestämmelsen
slopas.

Arbetslöshetskungörelsen förutsätter att arbetslöshetshjälp lämnas efter
behovsprövning. Denna har successivt förlorat i betydelse och torde under
senare år ha tillämpats endast undantagsvis vid hänvisning till beredskapsarbete.
Utredningen anser att det avgörande för om en arbetslös skall hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

visas till beredskapsarbete bör vara om det inte kan anses möjligt att placera
honom i arbete på den öppna marknaden och föreslår att behovsprövningen
slopas.

Enligt arbetslöshetskungörelsen bör företrädesvis anordnas statskommunala
beredskapsarbeten. Trots denna prioritering har de statskommunala
arbetena relativt sett minskat och svarade under 19G3 för 15 % av totalkostnaderna
för beredskapsarbetena. Utvecklingen mot en allt större andel
för de statliga åtgärderna gäller inte bara beredskapsarbetena utan de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna över huvud taget. Med hänsyn härtill
och till att konjunktur- och angelägenhetssynpunkter bör få ökat utrymme
vid val av beredskapsarbeten föreslår utredningen att prioriteringen av de
statskommunala arbetena upphävs.

När arbetslösa placeras i statligt beredskapsarbete är kommunerna enligt
arbetslöshetskungörelsen skyldiga att ge ut s. k. dagavgift till arbetsmarknadsstyrelsen.
Styrelsen, som har rätt att befria kommun från denna skyldighet,
har år 1958 lämnat en generell dispens. I förhållande till totalkostnaderna
för beredskapsarbetena saknar dagavgifterna betydelse och utredningen
föreslår att de slopas.

I statlig regi förekommer även beredskapsarbeten som bedrivs för enskildas
räkning. Huvudsakligen är det fråga om arbeten för ekonomiska och
idella föreningar samt stiftelser. De enskilda deltar i kostnaderna med s. k.
intressentbidrag. Eftersom lämpliga arbeten kan förekomma inom områden
där ingen statlig myndighet är verksam bör beredskapsarbeten kunna utföras
även i enskild regi.

F. n. är regiformen avgörande för hur ett beredskapsarbete benämns.
Utredningen föreslår att beredskapsarbetena kallas statliga, kommunala
resp. enskilda beroende på vem som är huvudman för arbetet.

Till kommunala beredskapsarbeten utgår statsbidrag i form av årskostnadsbidrag
och arbetsbidrag. Årskostnadsbidraget har under lång tid saknat
betydelse för kommunernas kostnader och bör slopas. Arbetsbidraget
kan utgå på två sätt. Kan statsbidrag utgå till arbetet enligt särskild författning
bestäms arbetsbidragets storlek efter de grunder som föreskrivs
i författningen. Utredningen föreslår ingen ändring av denna regel. Till
andra arbeten utgår normalbidrag. Normalbidragssystemet innebar från
början att statsbidraget differentierades efter kommunernas bärkraft och
arbetslöshetskostnader. Denna effekt har successivt minskat bl. a. till följd
av att kommunernas ekonomi förbättrats och att arbeten till vilka bidrag
har utgått strikt efter dessa bestämmelser har minskat starkt. Enligt nuvarande
bestämmelser blir normalbidraget lägst 20 %.

Utredningen föreslår att det differentierade normalbidraget slopas och
ersätts av ett enhetligt bidrag till kommunala beredskapsarbeten. Detta bidrag
bör täcka merkostnaderna för att arbetet utförs som beredskapsarbete
och dessutom ha en viss stimulerande effekt. Bidraget bör bestämmas till

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är li)6<> 111

eu tredjedel av de beräknade kostnaderna för arbetena. Från denna regel
bör undantas kommunala beredskapsarbeten för svårplacerade. Till sådana
arbeten bör som redan nu är fallet utgå bidrag med 50 %.

För kommunala arkivarbeten utgår f. n. bidrag med 20 % av arkivarbetarnas
lön. Utredningen som i det föregående framhållit att det är önskvärt
att ge de kommunala arkivarbetarna en större spridning föreslår att bidraget
höjs till samma nivå som för beredskapsarbeten för svårplacerade.

Nuvarande normalbidragsbestämmelser ger arbetsmarknadsstyrelsen möjlighet
att efter omständigheterna jämka bidragets storlek. Denna möjlighet
bör finnas kvar men bör inte användas till att allmänt lyfta statsbidraget
till en större eller mindre grupp arbeten. Sådana generella ändringar bör
underställas statsmakternas prövning.

Bidrag till enskilda beredskapsarbeten bör bestämmas efter förekommande
författningsföreskrifter. Saknas sådana föreskrifter bör bidraget bestämmas
så att den andel av kostnaderna som faller på den enskilde motsvarar
minst det belopp vartill man kan uppskatta värdet för honom av arbetet.
Detta överensstämmer med nuvarande bestämmelser. Bidraget bör i särskilda
fall kunna jämkas.

Säsongarbetslösheten utgör en mycket betydande del av den totala arbetslösheten.
Under år 1961 — ett normalår då det i huvudsak rådde full sysselsättning
inom större delen av näringslivet — uppgick årsmedeltalet arbetslösa
till i runt tal 21 000. Av dessa beräknar utredningen att ca 8 300
var säsongarbetslösa. Av de säsongarbetslösa kom 4 700 eller 57 % från
byggnadsverksamheten. Industrin i övrigt samt jord- och skogsbruk svarade
för 18 resp. 14 % av den totala säsongarbetslösheten. Utredningen anser
att en påtaglig reducering av säsongarbetslösheten kan ge stora sociala, samhällsekonomiska
och statsfinansiella vinster.

Säsongarbetslösheten utgör ett allvarligare problem i glesbygder och på
mindre orter än på andra håll eftersom efterfrågan på arbetskraft där ofta
understiger tillgången. En del torde vara att vinna genom lokaliseringspolitiska
åtgärder men också andra åtgärder måste vidtas. I första hand
bör arbetsförmedlingsservicen förbättras.

Temporär överflyttning av säsongarbetslösa möter ofta svårigheter på
grund av de kostnader som uppstår för den arbetslöse när han tillfälligt
skall slå sig ned på en annan ort. Dessa kostnader kan i viss mån kompenseras
genom starthjälp, men däremot kan familjebidrag inte utgå för
att täcka kostnaden för dubbla hushåll. Eftersom en sådan möjlighet skulle
göra det lättare att genomföra omflyttningen under säsongnedgången, föreslår
utredningen att bidrag skall kunna utgå till familjeförsörjare enligt
samma grunder som gäller för familjebidrag, dock med högst 300 kr. per
månad. Förutsättningar för bidrag bör vara att arbetet kommer att vara
minst en månad och att den tillfälliga arbetsorten ligger utanför den arbets -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

löses ordinarie arbetsräjong. Med hänsyn till de verkningar bidraget kan
få på den spontana omflyttningen vid säsongarbetslöshet bör bidragsgivningen
begränsas till en försöksperiod av ett år och endast omfatta områden
med exceptionellt hög och mera varaktig arbetslöshet. Familjeförsörjare
bör vidare under den tid han arbetar på annan ort få bidrag till kostnaderna
för en tur- och returresa per månad från arbetsorten till hemorten.

I den mån säsongarbetslösa inte kan omplaceras bör liksom hittills arbetslöslietstiden
utnyttjas för utbildning. Det gäller om bl. a. säsongfriställda
jordbruksarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare. För byggnadsarbetare
bör den fortbildning som bedrivits under de senaste åren byggas
ut kraftigt. För jordbruksarbetare och skogsarbetare bör arbetslöshetstiden
i större utsträckning än hittills användas för omskolning till arbetsuppgifter
inom expanderande arbetsmarknadssektorer.

Utredningen framlägger vidare olika förslag särskilt avsedda att reducera
byggnadsarbetarnas säsongarbetslöshet.

Beträffande det statliga byggandet finns redan bestämmelser om att tyngpunkten
i sysselsättningen skall förläggas till vinterhalvåret. Som riktpunkt
för statsmyndigheternas byggnadsplanering bör gälla att sysselsättningen
vintertid bör överstiga sommarsysselsättningen med 10 %.

I fråga om det kommunala byggandet bör det bli en viktig uppgift för
byggarbetsnämnderna att säkra en från säsongutjämningssynpunkt bättre
förläggning i tiden. När det gäller det statsbelånade flerfamiljshusbyggandet
bör tyngdpunkten i sysselsättningen i större utsträckning än hittills
förskjutas mot vinterhalvåret genom länsbostadsnämndernas lånebeslut.
Också när det gäller småhusbyggandet samt reparations- och underhållsarbeten,
som inte omfattas av byggnadsregleringen men spelar en stor roll
på byggarbetsmarknaden, bör en bättre säsongutjämning eftersträvas. Till
småhusbyggandet kan numera utgå vinterbidrag för att kompensera merkostnader
under vinterbyggande. Skulle bidraget inte visa sig leda till bättre
säsongutjämning bör dess utformning övervägas på nytt. Även eu förbättring
av vinterbidraget till flerfamiljshus kan behöva övervägas. Reparationsoch
underhållsarbeten torde i de flesta fall utan olägenhet kunna utföras
på vintern men bedrivs av traditionella och andra skäl i stor utsträckning
under högsäsongen. Byggarbets- och länsarbetsnämnder bör propagera för
att dessa arbeten utförs vintertid.

Till den fortlöpande arbetslöshetsstatistiken infordras kvartalsvis detaljerade
uppgifter om arbetslöshetens längd i de enskilda fallen. Utredningen
anser att dessa mätningar bör göras med tätare mellanrum under vintermånaderna.
Härigenom skulle man kunna få bättre kunskaper om arbetslösheten.

Planering för säsong- och konjunkturutjämning inom byggnadsindustrin.
Byggnads- och anläggningsverksamheten intar en nyckelställning i konjunktur-
och sysselsättningspolitiken. De marknadsbalanserande åtgärderna på
detta område måste vanligen förberedas i god tid för att ge önskad effekt.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 19C>C>

Eljest är det risk för att effekten begränsas eller att den kommer vid fel tid.

Igångsättningsregleringen i förening med den tekniska och ekonomiska
utvecklingen bär lett till en avsevärd utjämning av sysselsättningen. Hittills
har det emellertid ej varit möjligt att så överblicka planeringsprocessen, att
man fått erforderligt underlag för att bedöma kommande arbetskraftsbehov
och behovet av marknadsbalanserande åtgärder. Fortfarande härrör också
en betydande del av störningarna i sysselsättningen från byggnadsindustrin.
Bakom dessa störningar skönjer man framför allt brister i planeringen.

Stabiliseringsutredningen har föreslagit att de statliga verken borde ha
en reserv av projekt för två år framåt. Arbetsmarknadsutredningen tror att
det är förenat med en råd svårigheter att bygga upp en så omfattande reserv.
Redan en reserv som motsvarar tre—tolv månaders byggande skulle
emellertid innebära ett väsentligt framsteg. Med en sådan målsättning löper
man inte heller någon större risk att satsa de knappa planeringsresurserna
på objekt som kan få ligga i reserv så länge att de senare behöver projekteras
om.

Det finns en råd hinder som måste undanröjas för att man skall kunna
få till stånd den önskvärda förtidsplaneringen. Dit hör knappheten på arkitekter
och ingenjörer. Utbyggande av arkitekt- och civilingenjörsutbildningen
ger effekt först i början av 1970-talet. På kort sikt krävs därför
temporära insatser. Utredningen föreslår en ökad utbildning av byggnadsritare
och plantekniker inom omskolningsverksamheten. Dessa skulle kunna
avlasta den kvalificerade personalen rutinbetonade uppgifter. Vidare
bör arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med partsorganisationerna på området
organisera rekrytering av utländska arkitekter och byggnadsingenjörer.
Utredningen pekar på den effektökning som skulle kunna nås genom
att arkitekt- och konstruktionsuppdragen sprids till fler arkitekt- och
konstruktionsbyråer än nu är fallet. En viss projekteringskapacitet borde
också kunna vinnas genom att dämpa strävan efter originalitet i sammanhang,
där denna inte har någon funktionell uppgift. En ökad typisering
skulle dessutom underlätta en önskvärd ytterligare industrialisering av
byggandet. Eftersom kravet på en individuell utformning av varje enskilt
objekt kan ha ett samband med det sätt på vilket arkitekterna arvoderas,
bör SAR-taxans utformning utredas. Utredningen förordar vidare en ökad
användning inom det statliga området av totalupphandling på grundval
av väl utarbetade byggnadsprogram. Det är av intresse att så sker även
inom den privata sektorn.

Det finns inga direkta föreskrifter för statsmyndigheterna att förtidsplanera
byggnads- och anläggningsarbeten samt industrianskaffningar så
att investeringarna med kort varsel kan ökas eller minskas med hänsyn
till säsong- och konjunkturförändringar. Sådan långsiktig planering bör
myndigheterna åläggas att utföra. Härför bör myndigheterna få erforderlig
personal.

För bostadsbyggandet görs numera upp femårsprogram. Programmen

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

kommer visserligen att driva på den kommunala planeringen, men benägenheten
att göra undan alla förberedelser för att kunna sätta i gång byggandet
blir även i fortsättningen beroende av besked om när projekten
får påbörjas. Bostadsstyrelsen kan f. n. lämna bestämda lånebesked för
endast ett kalenderår i sänder. Utredningen föreslår att bostadsstyrelsen i
samband med definitiv fördelning av medelsramarna för ett påföljande år
lämnar preliminärt besked om medelsram för ytterligare ett kalenderår.
Sedan medelsramarna har fördelats på kommunerna skulle dessa i sin tur
för två år fördela låneutrymmet mellan olika byggherrar. Genom de tidigare
beskeden skulle både myndigheter och byggherrar engageras i förberedelsearbetet
på ett annat sätt än nu är fallet.

På skolbyggnadsområdet torde finnas förutsättningar för fleråriga fördelningsplaner
för statsbidragsgivningen på grundval av den investeringsserie
som skolberedningen föreslagit för budgetåret 1962/63—1969/70. Av
praktiska skäl bör investeringsplanen till en början inskränkas till tre år.
Skolverket bör göra sådana fördelningsplaner.

När det gäller annat byggande som det utgår statsbidrag till, exempelvis
ålderdomshem, allmänna skyddsrum, enskilda vägar och samlingslokaler,
bör också prövas om det är möjligt att göra fleråriga fördelningsplaner för
bidragsgivningen.

Kostnaderna för förtidsplanering på det kommunala området bär kommunerna
till övervägande del själva. Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock
lämna bidrag till projektering av kommunala objekt. Motivet för denna
bidragsgivning är att det ibland visar sig svårt att intressera kommunerna
för en förtidsplanering som drar extra kostnader eller som anstränger deras
likviditet.

Användningen av projekteringsbidrag bör i större utsträckning än hittills
stimulera till planering under högkonjunktur, medan ansökningar om bidrag
under tider med låg ekonomisk aktivitet borde behandlas restriktivt.
Erfarenheten visar att bidragsgivningen krymper under en högkonjunktur
för att stiga vid konjunkturdämpningar. Resultatet blir att de företag som
projekteras under en konjunkturnedgång i stor utsträckning kommer att
utföras under den följande högkonjunkturen.

Bidrag får inte lämnas för att projektera byggnader för vilka bostadslån
kan utgå. I övrigt gäller ingen begränsning. Hittills har bidragen till helt
övervägande del gått till att projektera vatten- och avloppsföretag. Eftersom
man får räkna med att vatten- och avloppsbyggandet kommer att avta
under de närmaste åren, bör planeringsstimulansen styras över till andra
områden, främst till kommunala husbyggnader av skilda slag. Vidare finner
utredningen, om än med viss tvekan, att projekter ingsbidrag bör kunna utgå
till bostadsbyggandet. Även enskilda byggherrar bör kunna få bidrag. Projekteringsbidragen
bör därvid kopplas samman med de årliga låneramarna.
Denna medelsfördelning ger underlag för en minimiigångsättning av byg -

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

gandet. Kommunerna bör emellertid liksom hittills intresseras för att
planera för en större igångsättning som blir beroende av det ekonomiska
läget och situationen på arbetsmarknaden. För denna »överplanering» bör
bidrag kunna utgå direkt till byggherrarna med 50 % av kostnaderna för
att projektera husen. Bidrag bör inte utgå till den fysiska planeringen.

Projekteringsbidragsärendena handläggs f. n. av arbetsmarknadsstyrelsen
efter förberedande granskning av länsarbetsnämnderna. I syfte bl. a. att
göra handläggningen mindre tidskrävande föreslår utredningen att denna
överflyttas till länsarbetsnämnderna.

Med hänsyn till byggnadsverksamhetens nyckelroll på arbetsmarknaden
bör länsarbetsnämnderna utökas med två ledamöter för att göra det möjligt
för representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom byggnadsindustrin
att ingå i nämnden.

Inom arbetsmarknadsstyrelsen är sysselsättningsplaneringen fördelad på
olika byråer. För att effektivisera och samordna denna planering bör härmed
sammanhängande arbetsuppgifter sammanföras till en särskild sektion
inom tekniska byrån, som får sina arbetsuppgifter väsentligt minskade
om styrelsens byggande verksamhet avvecklas i enlighet med utredningens
förslag.

Särskilda yttranden

Ledamoten Gustavsson anser att investeringsfondsmedel tills vidare bör
få användas i lokaliseringspolitiken och att på längre sikt rätt till initialavskrivning
bör prövas.

Vid val av objekt för beredskapsarbeten bör lokaliseringspolitiska synpunkter
vara vägledande. Hänsyn bör därvid tas både till kommunikationernas
betydelse för företagslokaliseringen i fråga om vägbyggandet och
till beredskapsarbetenas betydelse som uppehållande försvar i avvaktan
på att de lokaliseringspolitiska insatserna ger resultat i form av varaktigt
förbättrade sysselsättningsmöj ligheter.

Förslaget om odifferentierade bidrag till kommunala beredskapsarbeten
förutsätter en tillfredsställande kommunal skatteutjämning, om kommuner
med höga kostnader för att bekämpa arbetslösheten skall bli tillgodosedda.

Ledamoten Lundin anför att om man som alternativ till beredskapsarbete
vid enstaka kortare arbetslöshetsperioder låter arbetslöshetsförsäkringen
träda in i större utsträckning än hittills, bör det statliga stödet till de erkända
arbetslöshetskassorna justeras. Detta kan lämpligast ske genom att
höja grundstatsbidraget till kassorna.

Ledamoten Ohlin anför att statsbidraget till kommunerna för industribeställningar
inte bör fixeras vid 20 % av inköpssumman eftersom en lägre
procentsiffra kan vara tillräcklig i vissa fall.

Ledamoten Petersson ifrågasätter om inte arbetsmarknadsstyrelsens möjlighet
att jämka bidrag till kommunala och enskilda beredskapsarbeten bör

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

begränsas till kommunala arbeten som inte är av kommersiell natur. Majoritetens
förslag innefattar inte någon maximering av bidraget varigenom
arbetsmarknadsstyrelsen kan täcka större delen av eller hela kostnaden
för ett enskilt arbete eller för t. ex. ett kommunalt hotell.

Remissyttrandena

Med anledning av vad utredningen anfört om användningen av
investeringsfonder påpekar konjunkturinstitutet att den
ojämnhet i utbud av och efterfrågan på arbetskraft, främst byggnadsarbetare,
som råder i landets olika delar innebär att ett generellt frisläppande
av investeringsfonderna mycket väl kan få långsiktiga och strukturförvandlande
effekter i områden med full sysselsättning och därför kan medföra
ett inflationsdrivande efterfrågetryck. Institutet menar att en viss geografisk
selektivitet vid användningen av investeringsfonderna med en avskärmning
av utpräglade sysselsättningsområden mycket väl kan förbättra fondsystemets
avsedda temporära effekt. Institutet noterar vidare att den huvudsakliga
inriktningen av investeringsfondernas användning på byggnadsoch
anläggningsverksamhet varit något olycklig. Det kan vara lämpligt att
reservera ett frisläppande av fonderna för byggnads- och maskininvesteringar
inom maskin- och verkstadsindustrin om produktionen behöver stimuleras,
t. ex. under en temporärt vikande efterfrågan från utlandsmarknaderna.

Utredningens uttalande att investeringsfonderna inte bör användas som
lokaliseringspolitiskt instrument utan förbehållas rent konjunkturpolitiska
uppgifter vinner stöd hos arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium,
Kooperativa förbundet, SAF, Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen
och Sveriges grossistförbund. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar dock
om att styrelsen i yttrande över det av kommittén för näringslivets lokalisering
avgivna betänkandet uttalat att möjligheten bör hållas öppen att kunna
utnyttja fonderna för att realisera mera betydande investeringsprojekt
som inte lämpligen kan inrymmas inom det reguljära stödet för industrilokalisering.
Styrelsen har inte funnit anledning att ändra denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län delar i princip utredningens uppfattning
men ifrågasätter om inte investeringsfonderna borde få användas i lokaliseringspolitiskt
syfte under ännu några år. Länsstyrelsen i Kronobergs län,
RLF och Sveriges lantbruksförbund finner att utredningens ställningstagande
strider mot godtagna riktlinjer för lokaliseringspolitiken och kan alltså
inte dela utredningens uppfattning. Också länsstyrelsen i Västerbottens
län och Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen tar avstånd
från utredningens uttalande.

Mot utredningens synpunkter på variationer i de offentliga
investeringarna har arbetsmarknadsstyrelsen och kommers -

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1D(>6

kollegium ingen erinran. Kollegiet tillägger dock atL det i praktiken blir
svårt att anpassa åtgärderna så att man uppnår det mål utredningen uppställt.

SAF och Sveriges industriförbund menar att, eftersom utredningens resonemang
till största delen rör sig om liur de statliga och kommunala investeringarna
skall kunna ökas under konjunkturdämpningsperioder, dess bedömningar
har ett starkt begränsat värde. Utredningen lar sålunda endast
mycket flyktigt upp de problem som sammanhänger med översysselsättning
trots de senaste årens högkonjunktur.

Bostadsstgrelsen finner det angeläget alt man mer än vad utredningen har
gjort uppmärksammar problemen vid byggandet i ett högkonjunkturläge.
Vid högkonjunkturer har bostadsbyggandet varit utsatt för nedskärningar,
ibland med mycket snabb verkan. Sådana åtgärder medtör givetvis störningar
i ofta långt drivna förberedelsearbeten. Även bostadsbyggnadsutredningen
och LO framhåller att bostadsbyggandet inte bör användas som konjunkturregulator.
Utredningen påpekar att bostadsbyggandet till följd av
sin långa planeringstid är ett ineffektivt instrument för konjunkturreglering
och tillfogas stor skada genom sådana åtgärder.

Byggnadsstyrelsen anför att utredningen synes förutsätta att den offentliga
verksamheten skall vara ett arbetsmarknadspolitiskt korrektiv till den
enskilda verksamheten. Utgångspunkt synes därvid huvudsakligen vara att
den offentliga sektorn är mera direkt styrbar än den enskilda. En funktion
som säsong- och konjunkturregulator innebär att det offentliga byggandet
belastas med kostnader som inte hänför sig till byggandet utan till arbetsmarknadspolitiken.
Storleken av denna belastning är omöjlig att närmare
bestämma men torde kunna vara betydande. Detta gäller särskilt nybyggnader.
Däremot torde kostnadsbelastningar till följd av säsong- och konjunkturreglering
bli mindre vid ombyggnader, reparationer och underhåll
som utgör en betydande del av de totala investeringarna. Variationen i investeringarna
bör därför enligt styrelsens uppfattning helt förläggas till
detta område.

Enligt vad vattenfallsstyrelsen framhåller kan beslut om kraftutbyggnader
inte primärt fattas på basis av sysselsättningsskäl utan att det medför
antingen rubbningar i landets kraftförsörjning eller en ekonomisk belastning
för verket. Vidare påpekar styrelsen att det tar ca tio år från projekteringens
början till färdig anläggning. Telestyrelsen anför att en högkonjunktur
även ökar efterfrågan på televerkets tjänster varför möjligheterna att via
eu minskning av verkets investeringar motverka en allmän högkonjunktur
är mycket begränsade, om man skall undvika en stark försämring av verkets
service.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärker att om summan av s. k. ordinarie
verksamhet och beredskapsarbeten ses som en helhet det med fog torde
kunna hävdas att man inom vägsektorn rätt väl lyckats variera investe -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

ringsutgifterna mot konjunkturerna. En viss eftersläpande effekt har dock
inte alltid kunnat undvikas.

SAF, Sveriges industriförbund och TCO instämmer i utredningens önskemål
om att planering och projektering av objekt i investeringsreserven drivs
längre än f. n. Sjöfartsstyrelsen och överbefälhavaren finner det nödvändigt
att särskilda projekteringsanslag ställs till förfogande för att den av utredningen
eftersträvade beredskapen skall kunna hållas. Av samma uppfattning
är länsstyrelsen i Skaraborgs län.

I anslutning till utredningens uttalande att beviljade men inte utbetalade
statsbidrag till kommunala arbeten bör regleras omedelbart nämner vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att summan av oreglerade statsbidrag för färdigställda
vatten- och avloppsarbeten f. n. uppgår till ca 280 milj. kr. De
statsbidragsärenden som närmast står i tur för utbetalning har stått oreglerade
i sju år sedan påbörjandetillstånd lämnats. Styrelsen framhåller att
bidrag till lånefinansierade arbeten som regel måste användas till återbetalning
av lånen och sålunda inte kan direkt disponeras av kommunerna för
nya arbetsobjekt.

Utredningens uttalande att kommunerna bör få lättare att ta upp lån vid
konjunkturavmattningar godtas av Kooperativa förbundet och Svenska sparbanksföreningen.
Förslaget om höjda kommunala statsbidrag vid lågkonjunktur
anser sjöfartsstyrelsen böra prövas, särskilt vad avser handelshamnar.
TCO ansluter sig till förslaget men anser att slutlig ställning kan
tas först efter någon tids försöksverksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner utredningens förslag beträffande i ndustribeställningar
väl genomtänkta och avvägda. Förslagen
lämnas vidare i huvudsak utan erinran av bl. a. överbefälhavaren, länsstyrelserna
i Älvsborgs och Norrbottens län, LO, Sveriges grossistförbund och
TCO. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap anser att industribeställningar
under en konjunkturnedgång kan vara av värde med hänsyn till
landets självförsörjning. Detta gäller särskilt vid en allmän nedgång inom en
industribransch. Önskvärda strukturrationaliseringar bör dock inte hindras
eller försenas genom stödbeställningar.

Överbefälhavaren anför att ett väsentligt medel i arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitiken skulle tillkomma om möjligheter fanns för alla statliga
myndigheter att lägga sina inaterielbeställningar till industrier i områden
med sysselsättnings- och avfolkningsproblem även om detta inte skulle
vara det mest ekonomiska alternativet. Merkostnaderna, som sannolikt
skulle bli relativt små, borde därvid ersättas från särskilda anslag.

Civilförsvar sstyr elsen, kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, LO och
Sveriges grossistförbund instämmer i utredningens uppfattning att man vid
industribeställningar bör iaktta försiktighet så att inte önskvärda strukturella
förändringar motverkas. Kommerskollegium och grossistförbundet
framhåller vidare att industribeställningarna inte får läggas ut så att de
kommer att strida mot våra internationella förpliktelser.

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

LO anser att det skulle vara av stort värde om arbetsmarknadsmyndigheterna
kontinuerligt följde upp resultaten av de vidtagna åtgärderna. Man
skulle genom detta få vidgade erfarenheter och bättre underlag för framtida
åtgärder.

SAF och Sveriges industriförbund yttrar att utredningens förslag kan förefalla
välmotiverade från rent sysselsättningspolitiska utgångspunkter, men
om man bedömer industribeställningar också från strukturekonomisk synpunkt
uppstår vissa betänkligheter. Organisationerna instämmer i att
branschvis utlagda beställningar i vissa fall och under kortare perioder kan
anses lämpliga som arbetsmarknadspolitiska medel. Vid utläggande av industribeställningar
bör dock myndigheterna fasthålla vid upphandlingsförordningens
principer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen noterar med tillfredsställelse utredningens
uttalande om att beställningar inte bör läggas ut till företag med
otillfredsställande kostnadsläge jämfört med andra företag inom branschen.
En utläggning av stödbeställning punktvis sker utan konkurrens från andra
leverantörer. Därmed föreligger enligt styrelsens erfarenhet problem med
överpriser i förhållande till allmänna marknadens priser.

Konjunkturinstitutet intar en allmänt negativ hållning till att utnyttja
industribeställningar som arbetsmarknadspolitiskt instrument. Institutet avstyrker
sålunda förslaget att punktvisa stödbeställningar vid varsel om definitiv
driftnedläggelse skall kunna göras för att bereda arbetsförmedlingarna
erforderligt rådrum. Arbetsförmedlingarnas beredskapsgrad bör i stället
höjas för alt permitteringarna skall bli så kortvariga som möjligt. Även
mot användningen av stödbeställningar vid varsel om temporär driftinskränkning
eller driftnedläggelse ställer sig institutet avvisande. De ingående
överläggningar som förutsätts föregå stödbeställningarna liksom de priskalkyler
som måste göras för att frångå bestämmelserna i upphandlingsförordningen
är inte förenliga med det krav på snabbhet i handlandet som
användningen av detta arbetsmarknadspolitiska instrument kräver. För de
branscher för vilka statliga, kommunala eller privata stödbeställningar
kunde tänkas bli aktuella har man dessutom svårt att hitta andra orsaker
till temporära driftinskränkningar än otillfredsställande kostnadsläge e. d.,
något som inte heller enligt utredningens mening motiverar stödbeställningar.
När det gäller branschvis utlagda beställningar ställer sig institutet
tveksamt också till sysselsättningsskapande insatser av detta slag, bl. a.
till följd av den bromsande effekten på rationaliseringstakten.

Förslagen vad angår beredskapsarbeten godtas utan reservationer
av domänstyrelsen, statens friluftsnämnd, statens naturvårdsnämnd,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker
det stora värdet av den prioritering av »arbetslinjen» som kännetecknat
svensk arbetsmarknadspolitik och utgår från att någon ändrad attityd i detta
hänseende inte kommer i fråga.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Mot utredningens uttalande att arbetslinjens företräde framför kontantlinjen
inte får fattas så bokstavligt att varje arbetslös bör hänvisas till beredskapsarbete
eller liknande sysselsättning och att det därför bör ankomma
på bl. a. arbetslöshetsförsäkringen att ge ekonomiskt skydd i större utsträckning
än hittills gör De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
invändningar. Samorganisationen anför att, om det är utredningens
avsikt att man medvetet skall införa en princip som måste innebära en överföring
på arbetslöshetskassorna av kostnader som tidigare legat på andra
arbetslöshetsbekämpande åtgärder, det blir nödvändigt med ökat statligt stöd
till försäkringen. Självfallet kan de försäkrade inte åläggas bära dessa kostnader
genom ökade avgifter.

Inte heller LO kan helt oreserverat instämma i utredningens ståndpunkt
att kontantersättning bör tillämpas i större utsträckning än hittills. Det primära
målet för arbetsmarknadspolitiken är att skapa arbetstillfällen för
alla som önskar arbeta och inget avkall kan enligt LO:s mening göras på
denna princip. De sysselsättningsskapande åtgärderna i förening med geografisk
och yrkesmässig rörlighet bör utgöra tyngdpunkten i åtgärderna.
Endast i de fall, då arbetsmarknadspolitiken i övrigt inte kan lösa sysselsättningsproblemen
för arbetstagare i områden med ett krympande näringsliv
och överskott på arbetskraft, bör kontantersättningar tillgripas. Avser
utredningen däremot enbart att öka rådrummet för den arbetslöse och ge
arbetsförmedlingen mera tid för att analysera den arbetssökandes situation
som underlag för en god arbetsplacering delar LO utredningens uppfattning.
Detta är arbetslöshetsförsäkringens naturliga funktion.

När det gäller det fortsatta behovet av beredskapsarbeten
framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län den betydelse beredskapsarbetena
haft i länet dels genom att realisera en omfattande och nödvändig
investeringsverksamhet, dels för att mildra de uppkomna omställningsproblemen
för arbetskraften i länet. Länsstyrelsen anser att arbetena
även i fortsättningen kommer att fylla en viktig uppgift i länet. Länsstyrelsen
i Jämtlands län understryker den betydelse de vägbyggen vilka utförts
som beredskapsarbeten haft för länet. Beredskapsarbeten lämpar sig enligt
länsstyrelsen väl för att motverka den säsongbundna nedgång i arbetstillfällen
på vintrarna som är ett utmärkande drag för arbetsmarknaden i länet.
Inom länet finns en mer eller mindre fast arbetarstam som är van vid
beredskapsarbeten på vägarna. Denna arbetskraft är i hög grad ortsbunden,
varför det är mindre lämpligt att genom rörlighetsstimulerande åtgärder
försöka flytta den till andra delar av länet.

Konjunkturinstitutet sätter ett frågetecken för utredningens uppfattning
att beredskapsarbeten kommer att behövas i betydande omfattning för skogsarbetare
och småbrukare i utflyttningsområdena. Om dessa inte får arbete
i hemorten skulle de tvingas att söka sig till expanderande orter, där de
skulle kunna få arbete med högre löner och troligen också kunna öka sin

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

produktiva insats. Beredskapsarbetena blir enligt institutets mening för
dessa personer produktivitetshäminande och medför ett konserverande av
undersysselsättning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar utredningens uppfattning om de
fördelar som skulle vinnas genom att placera arbetslösa i
ordinarie arbeten. Förfarandet har redan prövats i begränsad
utsträckning. Erfarenheterna ger vid handen att frågan är avsevärt mer
komplicerad än som framgår av utredningens betänkande. Med hänsyn till
de fördelar som står att vinna är styrelsen positivt inställd till att påbörja
den föreslagna försöksverksamheten. RLF och Sveriges lantbrnksförbund
tillstyrker förslaget under åberopande av att man bör eftersträva att föra
över verksamheten till en normal sysselsättning, även om den säsongvarieras
eller avpassas efter konjunkturväxlingarna och kanske bedrivs under
hänsynstagande till arbetskraftens speciella kvalifikationer och kapacitet.

Försöksverksamheten tillstyrks vidare av länsstyrelsen i Älvsborgs län,
medan domänstyrelsen finner förslaget tveksamt, eftersom det förefaller
styrelsen vara en utomordentlig risk för att genom ett dylikt förfarande
skapa irritation på den lokala arbetsplatsen, speciellt i en lågkonjunktur
eller inom arbetsområden med vikande sysselsättning.

I fråga om beredskapsarbetena för svår placerade understryker
arbetsmarknadsstyrelsen, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
och LO starkt utredningens uttalande att dessa arbeten bör ökas
och om möjligt differentieras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åberopar
goda erfarenheter av arbeten av denna typ. Den jämna tillgången på arbetskraft
året runt medger nämligen att de olika arbetsmomenten kan utföras
under lämpligaste årstid. Riksantikvarieämbetet har goda erfarenheter av
de arbeten inom fornminnes- och byggnadsminnesvården som utförs av
mentalsjukhuspatienter resp. äldre svårplacerade byggnadsarbetare och finner
det önskvärt att ett ökat antal svårplacerade ställs till förfogande inom
kulturminnesvården.

Centrala rehabiliteringsberedningen och HCK anser det vara angeläget att
behovet av medicinsk och socialmedicinsk tillsyn tillgodoses vid de särskilda
beredskapsarbetsplatserna för svårplacerade och vid arkivarbetsplatserna.
Konjunkturinstitutet finner däremot utredningens förslag i denna del vara
mer att hänföra till socialstyrelsens verksamhet än till arbetsmarknadsverkets
och förordar att förslagen tas upp vid statskontorets organisationsundersökning
beträffande arbetsmarknadsverket.

HCK och DHR föreslår att vid sidan om arkivarbeten också bör
förekomma skyddad kontorsverksamhet, t. ex. i form av skrivbyråer eller
bokföringsbyråer. Även ännu mer kvalificerade uppgifter bör komma i åtanke
i och med att högre undervisning framdeles blir allmänt tillgänglig även
för handikappad ungdom.

TCO understryker vikten av att energiska ansträngningar görs för att

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

slussa arkivarbetarna ut på den öppna marknaden. Detta kräver att arbetsmarknadsmyndigheterna
får bättre resurser, så att mer tid och krafter kan
ägnas åt varje arkivarbetare. Att arkivarbeten i allt större utsträckning ersätts
efter grunder som i princip svarar mot den öppna marknadens löner
anser TCO vara ett oavvisligt rättvisekrav, vars successiva uppfyllande hälsas
med stor tillfredsställelse. Om arkivarbetare knutits till en speciell arbetsuppgift
och utför en effektiv arbetsinsats, bör något slag av personliga
tjänster med marknadsmässig lön kunna inrättas. När arkivarbetaren sedan
lämnar arbetsplatsen, upphör också hans tjänst att existera, varför man
står fri att i det nya läget eventuellt låta arbetsuppgifterna bli lösta på annat
sätt. TCO påpekar att personer som uppnått eller är mycket nära pensionsåldern
i regel inte bör hänvisas till arkivarbete. Detta kan dock undantagsvis
vara nödvändigt för sådana utländska medborgare, som inte har
pensionsförmåner.

Riksarkivet förklarar sig f. n. ha 30 arkivarbetare, av vilka några kunnat
placeras på mera kvalificerade arbetsuppgifter, medan flertalet har uppgifter
som inte kräver nämnvärd självständig arbetsinsats. Riksarkivets erfarenheter
av arkivarbetare är blandade. Å ena sidan har större omflyttningar,
ombuntningar, registreringar etc. kunnat genomföras. Å andra sidan
uppstår säkerhetsproblem med avseende på riksarkivets oersättliga och dyrbara
bestånd. Vidare tar arbetsledningen tid från andra uppgifter. Stärks
arbetstränings- och utbildningsmomenten ytterligare, måste riksarkivet få
disponera ökade personal- och materialresurser.

Vad utredningen anfört om angelägen hetsprövning av
beredskapsobjekten föranleder luftfartsstyrelsen och skogsstyrelsen att invända
att den direkta lönsamheten inte bör överbetonas. Ett projekt kan
trots ringa lönsamhet indirekt ha hög angelägenhetsgrad ur allmän social
synpunkt eller för att göra en region attraktiv ur lokaliseringssynpunkt. Så
är fallet med t. ex. fritidsanläggningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det synnerligen betydelsefullt att
beredskapsarbeten även i fortsättningen i stor utsträckning kan användas för
sådana investeringar som inte kan utföras som företagsekonomiska åtgärder
men som är starkt motiverade ur samhällsekonomisk synpunkt. Länsstyrelsen
sätter sig bestämt emot åtgärder som kan leda till minskad skogsvägbyggnad
eftersom skogsbrukets vägtäthet fortfarande ligger långt efter
landet i övrigt. Också domänstyrelsen framhåller att det finns ett betydande
behov av skogsvägbyggen i övre Norrland.

SAF och Sveriges industriförbund finner det vara väsentligt att beredskapsarbeten
i ökad utsträckning ordnas i södra och mellersta Sverige för
arbetslösa från utpräglade arbetslöshetsområden för att de sysselsatta snabbare
skall kunna placeras om på den öppna marknaden.

LO finner det rimligt att beredskapsarbeten i viss mån lokaliseras till områden
där de angelägnaste arbetsuppgifterna finns. Till sådana beredskaps -

1211

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

arbeten bör hänvisas personer som kan bedömas vara oinflyttningsbara och
inte äldre lokalt bundna arbetssökande.

Att alla begränsningar i fråga om användningen
av maskiner och specialarbetare vid beredskapsarbetena
avskaffas förordar bl. a. luftf artsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och LO.

Om utredningens förslag alt avveckla arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet är meningarna bland
remissmyndigheterna delade. Förslaget tillstyrks av bl. a. byggnadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, länsarbetsnämnderna
i Uppsala, Jönköpings och Kronobergs län, TCO samt Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen. Samarbetsdelegationen anser att ju
mindre karaktär av beredskapsarbete en sysselsättning har desto bättre är
det inte minst ur psykologisk synpunkt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar sig vara beredd att överta ansvaret
för den volymökning som kan uppstå inom vägväsendets byggande
verksamhet om arbetsmarknadsverkets befattning härmed upphör. Detta
gäller även arbetena för svårplacerade. Frågan om formerna för det kurativa
arbetet för de svårplacerade synes vara av rent praktisk natur och torde
utan större svårigheter kunna lösas i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen.
Styrelsen framhåller dock som sin bestämda mening, att under arbete
varande projekt som regel ej bör överflyttas utan att en förändring
bör ske först efter hand som nya projekt sätts igång.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om man inte vid länsarbetsnämndens
kansli under ännu åtskilliga år borde bibehålla en kontrollerande
och konsulterande avdelning, med uppgift att i tekniskt och ekonomiskt avseende
följa den pågående verksamheten.

Civilförsvarsstyrelsen anför att arbetsmarknadsverkets förhållandevis stora
maskinpark vid avvecklingen skulle kunna friställas för att lämpligen
kunna utnyttjas för beredskapsändamål. Även förläggningsbyggnaderna
skulle med fördel kunna användas som förläggning under beredskap för
civilförsvarets personal.

TCO anser att avveckling av arbetsmarknadsverkets byggande verksamhet
måste genomföras med stor försiktighet och kombineras med en förstärkning
av de kurativa resurserna hos de myndigheter — främst väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen — som skall överta arbetsuppgifterna.

Arbetsmarknadsstyrelsen, skogsstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, länsarbetsnämnderna i
Stockholms, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, LO och SR anför betänkligheter
mot förslaget. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller den egna
byggande organisationens betydelse för att framgångsrikt kunna bedriva beredskapsarbeten
för svårplacerade. Dessa arbetens andel uppgick under

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

budgetåret 1963/64 kostnadsinässigt til] 44% och sysselsättningsmässigt till
53 % av samtliga beredskapsarbeten. Arbetena för svårplacerade har med
undantag av arbeten för mentalvårdsklientelet bedrivits av styrelsen i egen
regi. Det har inneburit väsentliga fördelar att denna försöksverksamhet
kunnat bedrivas i intimt samarbete mellan arbetsvärd, arbetsförmedling och
styrelsens byggande organisation. Styrelsens byggnadspersonal har sedan
lång tid tillbaka särskild erfarenhet av att sysselsätta svårplacerade av olika
kategorier vilket varit betydelsefullt vid utformningen och organiserandet
av denna verksamhet. Fördelen härav har vid upprepade tillfällen framhållits
av fackliga organisationer och statliga myndigheter. Styrelsen vill
mycket bestämt hävda, att tillgång till en egen organisation för att bedriva
dessa arbeten är oundgängligen nödvändig för att tillvarata de med arbetena
förenade målsättningarna.

Vad gäller de s. k. »storarbetsplatserna» ingår det enligt vad styrelsen
framhåller i principen för dessa, att omsättningen på arbetskraft skall vara
hög, då de hänvisade givetvis snarast möjligt bör beredas tillfälle till arbete
i öppna arbetsmarknaden, som inom de ifrågavarande bristområdena kan
förutsättas erbjuda goda möjligheter i detta hänseende. Med hänsyn till
denna stora omsättning synes entreprenadförfarandet vara förenat med särskilda
svårigheter. Styrelsens avsikt är att utöka antalet »storarbetsplatser»
både inom den statliga och framför allt inom den kommunala sektorn.

Länsarbetsnämnden i Norrbottens län betvivlar att man vid behov kan
öka eller minska arbetenas omfattning lika snabbt om arbetena utförs på
entreprenad i stället för i egen regi. Nämnden har inte enbart goda erfarenheter
av entreprenadverksamhet främst på husbyggnadsområdet. Stundtals
har nämnden fått uppträda på gränsen till aggressivitet för att förmå
vederbörande att hålla uppgjorda tidplaner under vintermånaderna. Vidare
har enligt nämndens mening oskäliga krav på ekonomiskt vederlag förts
fram när nämnden begärt ändringar i tidplaner.

SR anser det ytterst tveksamt om några besparingar görs genom att arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet förs över till andra myndigheter.
I högre grad än annan arbetskraft är specialhänvisade och svårplacerade
beroende av goda arbetsledare som även har tid till och intresse för att ge
varje enskild arbetstagare ingående råd och anvisningar. Inte heller LO
har blivit övertygad av den motivering utredningen anfört för sitt förslag.
Utredningen synes ha underskattat värdet och betydelsen av de insatser som
arbetsmarknadsstyrelsen gjort i fråga om beredskapsarbeten för svårplacerad
arbetskraft.

Skogsstyrelsen yttrar att utredningens förslag bl. a. innebär att de av arbetsmarknadsstyrelsen
bedrivna s. k. skogsstationerna för svårplacerad arbetskraft
överflyttas till skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna. Den nuvarande
verksamheten har i stort sett fungerat väl och några skäl att överflytta
den till skogsvårdsorganisationen finns inte enligt styrelsens mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1966

125

Skulle emellertid arbetsmarknadsstyrelsens hela byggande verksamhet avvecklas
är det tekniskt och organisatoriskt möjligt att driva skogsstationerna
i skogsvårdsmyndigheternas regi under förutsättning att kuratorsverksamheten
omhänderhas av arbetsmarknadsverket.

Förslaget att slopa k arenstiden för hänvisning till beredskapsarbete
tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen, LO och TCO, medan SAF och Sveriges
industriförbund finner förslaget mindre välbetänkt, då risk kan uppstå att
personer alltför snabbt kan komma att skickas på beredskapsarbete.

LO och TCO biträder utredningens förslag alt behovsprövnin ge
n vid hänvisning till beredskapsarbete slopas. Arbetsmarknadsstyrelsen
instämmer i att denna prövning torde ha överlevt sig själv men anser liksom
konjunkturinstitutet samt länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Norrbottens
län, att vissa regler för uttagningen av arbetslösa till beredskapsarbete
är nödvändiga att tillämpa, bl. a. när det gäller fördelning av tillgängliga
platser på eller i närheten av hemorten och platser i andra län.

Utredningens förslag till statsbidragsgr under för kommunala
beredskapsarbeten och arkivarbeten har med få undantag lämnats utan
erinringar vid remissbehandlingen. Förslaget förordas av länsstyrelsen i
Örebro län, som anser det särskilt värdefullt att bidragen görs fasta men
med jämkningsmöjlighet för arbetsmarknadsstyrelsen. De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation finner det tveksamt om det föreslagna
bidraget utgör tillräckligt stöd för arbetslöshetstyngda kommuner och tillräcklig
stimulans för dessa att söka få fram arbetstillfällen i önskvärd omfattning.
Även Svenska stadsförbundet finner den föreslagna höjningen av
statsbidraget otillräcklig mot bakgrunden av att staten får anses ha det
ekonomiska ansvaret för olika primärt arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Bidragshöjningen förefaller inte ens återföra bidraget till den relativa nivå
som det ursprungligen avsetts motsvara.

De av utredningen föreslagna åtgärderna för att minska säsongarbetslösheten
finner arbetsmarknadsstyrelsen väl motiverade.

Konjunkturinstitutet konstaterar att utredningens förslag i första hand
avser medel att minska säsongvariationerna i byggnadsindustrins verksamhet.
Innan det samhällsekonomiska utrymmet för fortsatt sysselsättningsökning
inom byggnadsindustrin liksom övriga produktionssektorer blivit
föremål för en samlad, grundläggande bedömning av 1965 års långtidsutredning,
är det enligt institutet inte lämpligt ta definitiv ställning till utredningens
förslag. Redan nu bör dock kunna övervägas att mycket kraftigt
bygga ut fort- och vidareutbildningen av byggnadsarbetare under lågsäsongerna.

LO tillstyrker utredningens förslag även om dessa i vissa fall inte kan anses
tillräckliga. Vår kunskap om säsongarbetslöshet hos olika yrkesgrupper
är enligt LO begränsad och i vissa fall ofullständig. Skiljelinjen mellan arbetslöshet
som är betingad av konjunkturpåverkan, strukturella föränd -

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

ringar eller säsongvariationer är också obestämd. Ökad vetskap om dessa förhållanden
är enligt LO nödvändig, om effektiva åtgärder mot säsongarbetslösheten
skall kunna vidtas.

Den föreslagna försöksverksamheten med särskilt familj ebidrag
för att underlätta omflyttning vid säsongarbetslöshet tillstyrks av domänstyrelsen
samt av arbetsmarknadsstyrelsen, som anser förslaget innebära en
angelägen förstärkning av nuvarande rörelsestimulerande åtgärder.

Skolöverstyrelsen har ingen erinran mot att utbildningsverksamheten
för säsongarbetslösa byggs ut men ifrågasätter om inte arbetslöshetsperioderna
även skulle kunna utnyttjas för att bibringa de säsongarbetslösa
allmänt nivåhöj ande kunskaper som kunde öka deras förmåga
till anpassning efter snabbt skiftande förhållanden och därmed den
personliga friheten i arbetsvalet.

Vad gäller förslagen i syfte att reducera byggnadsarbetarnas
säsongarbetslöshet ställer sig byggnadsstyrelsen tveksam till
en generell föreskrift om att det statliga byggandet vintertid bör överstiga
sommarsysselsättningen med 10 °/o. Styrelsen påpekar att dess byggnadsprogram
är stort och på många punkter starkt försenat. Dirigeringen via länsarbetsnämnder
och byggnadsnämnder beträffande starttidpunkter har i
huvudsak lett till den åtminstone objektvis önskade förläggningen av huvudsysselsättningen
till vinterhalvår. Många av styrelsens byggnadsobjekt har
emellertid så långa byggnadstider att de i regel spänner över minst ett sommarhalvår.
Objekten är oftast då i sådant produktionsläge att en nedskärning
av antalet byggnadsarbetare svårligen låter sig göra. Vattenfallsstyrelsen
finner att utredningens målsättning i och för sig inte är omöjlig att genomföra
inom vattenfallsverket men understryker att den skulle leda till
fördyringar som saknar motsvarighet inom den konkurrerande privata kraftindustrin.

Utredningens åsikt att flerfamiljshusbyggandet bör kunna styras till vinterhalvåret
via lånebesluten delas av bostadsstyrelsen, som hänvisar till att
detta kan ske med stöd av 9 § bostadslånekungörelsen. SAF och Sveriges
industriförbund har den uppfattningen att säsongutjämningen i fortsättningen
bör genomföras inom ramen för den frivilliga planeringsverksamhet,
som byggarbetsmarknadens parter och arbetsmarknadsstyrelsen enats
om i särskild överenskommelse. Att reglera säsongutjämningen via administrativa
beslut om lånemedlens fördelning faller helt utanför överenskommelsens
grundtanke att ökad säsongutjämning skall åstadkommas genom
frivillig samverkan.

Gentemot utredningens farhågor för att småhusbyggandet till men för en
jämn sysselsättning ytterligare skall koncentreras till sommaren anför bostadsstyrelsen
att småhusbyggandet tenderar att i väsentligt ökad utsträckning
ske i grupp. De byggnadsindustriföretag som ägnar sig åt gruppbyggande
är ofta relativt stora och har stora fasta kostnader. Detta gör det

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nödvändigt för dem att försöka driva en kontinuerlig produktion året runt.
Gruppbyggen av småhus kan också liksom flerfamiljshus styras till viss tid
på året. —- Enskilt byggda småhus, s. k. styckehus, kan enligt vad styrelsen
framhåller på grund av mångfalden ärenden inte med framgång styras till
vinterhalvåret utan alltför stor administrativ arbetsinsats. Styrelsen erinrar
i detta sammanhang om att 1956 års riksdag betonat angelägenheten av att
egnahemsbyggarnas berättigade önskemål att få påbörja sitt bostadsbygge
under sommarhalvåret blir tillgodosedda.

Styrelsen anser liksom utredningen att frågan om vinterbidrag till småhusbyggandet
bör ytterligare prövas. Styrelsen räknar med att inom kort
kunna framlägga resultatet av en översyn av gällande bestämmelser om
vinterbidrag. Frågan behöver därför inte hänskjutas till någon av de pågående
utredningarna på bostadsbyggnadsområdet.

Behovet av förbättrad planering för säsong- och konjunkturutjämning
inom byggnadsindustrin har
vitsordats av de remissinstanser som behandlat frågan. Sålunda förklarar
arbetsmarknadsstyrelsen att vad utredningen anför om behovet av en samordnad
och mer långsiktig planering för byggarbetsmarknaden helt stämmer
med styrelsens uppfattning. Byggindustrialiseringsutredningen finner
att de åtgärder som utredningen anser erforderliga överensstämmer med
flera av de synpunkter som framförs i utredningens direktiv och att utredningen
i väsentliga stycken kan tillstyrka arbetsmarknadsutredningens
synpunkter och förslag.

Även byggnadsstyrelsen understryker starkt betydelsen av långtidsplanering
för att uppnå önskad säsong- och konjunkturutjämning inom byggnadsindustrin.
Långtidsplanering och prioritering av viss byggnadsverksamhet
utgör enligt styrelsen grundläggande förutsättningar för att överhuvudtaget
kunna använda det statliga byggandet med nämnvärd verkan
som en säsong- och konjunkturutjämnande faktor genom tillskapandet av en
rullande investeringsreserv.

Svenska stadsförbundet har i princip inte någon erinran mot vad utredningen
anfört om angelägenheten av förtidsplanering av statsunderstödda
kommunala byggnads- och anläggningsprojekt. För kommunerna är utredningens
önskemål om en planeringsreserv motsvarande tre—tolv månaders
byggande i och för sig inte svårt att uppfylla. Problemet är snarare att en
realistisk förtidsplanering knappast går att åstadkomma så som låne- och
kapitalmarknaden f. n. ter sig för kommunerna. Höggradigt angelägna investeringsobjekt
av betydande storlek ligger färdigprojekterade ute i kommunerna
i avvaktan på att förverkligas inom en mer eller mindre osäker
tidrymd. Vidare erinras om att kommunerna på grund av sina författningsenliga
åligganden, exempelvis på skolans område, ofta saknar möjlighet att
i konjunkturutjämnande syfte mera nämnvärt tidsförskjuta sina investe -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år i966

Statens råd för byggnadsforskning betonar att utnyttjandet av byggnadsverksamheten
som konjunktur- och sysselsättningsregulator motverkar denna
industris möjligheter till rationalisering och industrialisering. Detta finner
rådet beklagligt. Utan tvekan får härigenom en av våra största näringsgrenar
ett handikapp i sin utveckling mot rationellare arbetsformer. Enligt
rådets uppfattning — liknande synpunkter anförs av överbefälhavaren,
Svenska Arkitekters Riksförbund och Svenska Konsulterande Ingenjörers
Förening — har utredningen inte i tillräcklig grad beaktat erfarenheterna
i fråga om förtidsprojekteringen. Dessa visar att den anpassning till förändrade
direktiv och produktionsförutsättningar som objekten måste underkastas
när de blir aktuella inte sällan blir så omfattande att omprojektering
blir nödvändig. Härigenom blir den åsyftade beredskapen endast en
beredskap på papperet. Vidare belastas de knappa teknikerresurserna ännu
mer genom dubbelarbete.

Byggindustrialiseringsutredningen finner det uppenbart att med de speciella
förutsättningar, under vilka det industriella byggandet måste arbeta,
projekt inom denna sektor inte med framgång kan användas som en rörlig
investeringsreserv. Utredningen fortsätter.

En industrialisering av byggandet innebär bl. a. att en del av byggnadsarbetet
överförs från de olika byggplatserna till fasta byggnadsdelsfabriker.
Antalet byggnadsarbetare i förhållande till produktionen kommer därför att
minska. Material- och byggnadsdelsindustrin kommer dock att få ökat behov
av arbetskraft och för att nå jämnhet i sysselsättningen vara direkt
beroende av kontinuitet i avsättningen. Denna är i sin tur mycket nära beroende
av ett kontinuerligt byggande. Även om lagerproduktion av byggnadselement
är tekniskt sett möjlig anses förutsättningarna för en sådan av
ekonomiska skäl vara begränsade. Lagrings- och hanteringskostnaderna
medför nämligen en betydande fördyring av produkterna.

I anslutning till förslaget om åläggande för statsmyndigheterna
att förtidsplaner a sina investeringar anför poststyrelsen
att nybyggnadsverksamheten inom postverket i allmänhet motiveras
av posttrafikens ökning inom företrädesvis expanderande tätorter,
d. v. s. platser med arbetskraftsbrist. Värdet av att ta med sådana byggnadsföretag
i en planeringsreserv framstår därför som tvivelaktigt. Järnvägsstyrelsen
påpekar att SJ:s projekteringskapacitet måste begränsas av
bl. a. företagsekonomiska skäl, då allt projekteringsarbete som utförs av
SJ :s personal belastar företagets driftkostnader.

Bosladsstyrelsen ansluter sig till utredningens uttalanden om behovet av
långtidsbesked o in en miniminivå för bostadsbyggandet,
fördelat ned på byggherrenivå, och erinrar om att 1964
års riksdag har tagit upp frågan om besked på något längre sikt än f. n. om
sannolik lånemedelstilldelning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att utredningen borde mera uttryck -

121)

Kanyl. Maj.ts proposition nr 52 är 1506

ligt lut framhållit angelägenheten av alt kommunerna i god tid förvärvar
mark som erfordras för nybebyggelse och sanering. För att råda bot på den
nuvarande eftersläpningen i bebyggelseplaneringen krävs emellertid ökade
insatser även från vissa länsorgans sida i en omfattning, som nu inte är möjlig
att åstadkomma. Härför erfordras nämligen att medel ställs till förfogande
för oundgängliga personalförstärkningar. Även länsstyrelsen i Älvsborgs
län anser att en förstärkning av personalen för plan- och byggnadsärenden
är angelägen.

Statens råd för byggnadsforskning föreslår alt för skol byggandet
med dess stora omfattning prövas ett system av långtidsplaner, med olika
detaljeringsgrad, t. ex. en typ för översiktbedömning 10—20 år framåt, en
för detaljerad planering inom de närmaste 5 åren. Skolöverstyrelsen menar
alt en så långsiktig planering av enskilda skolbyggnadsprojekt som utredningen
förordar är svår att genomföra. Överstyrelsen förordar för sin del en
tvåårig fördelningsplan. Härigenom undviks kostnadskrävande och tidsödande
omarbetningar, orsakade av fortgående utveckling på skolbyggnadso
mrådet.

Förslaget om bidrag till projektering av bostadsbyggandet
tillstyrks av bostadsbyggnadsutredningen. Statens råd för
byggnadsforskning förordar att stödåtgärder i fråga om den kommunala
projekteringen i första hand inriktas på bebyggelseplaneringen som är ett
av de största hindren när det gäller att snabbt få fram byggnadsobjekt. Åtgärder
på detta område torde kunna få stor verkan med en förhållandevis
liten insats av tekniker.

Enligt konjunkturinstitutets mening är det med tanke på de resurshinder
som f. n. finns för en förtidsplanering tveksamt om kommunerna bör ges
möjlighet till en ökad projekteringsverksamhet i någon högre grad. Effekten
av ett dylikt förfarande kan bli att hela projekteringsläget snedvrids och
andra projekteringsarbeten än de kommunala får stå tillbaka eller ej blir
utförda. Sannolikt skulle även kostnaderna för projektering drivas upp. Syftet
med en förtidsplanering skulle därmed bli förfelat.

Bostadsstyrelsen delar utredningens tveksamhet beträffande projekteringsbidrag
till bostadsbyggandet. De administrativa insatserna för handhavandet
av ett projekteringsbidrag torde inte bli ringa. Ett bidrag till husprojekteringen
kan endast syfta till att inom en mycket kort period tidigarelägga
en projektering.

TCO finner det av principiella skäl orimligt att det skulle åligga staten
att lämna särskilda bidrag till enskilda företag inom byggnadsindustrin för
alt upprätthålla eu så relativt blygsam beredskap som 3—12 månader. Kan
denna beredskap inte hållas, är felet mindre att söka i frånvaron av statliga
subventioner än i byggnadsindustrins egen struktur.

Bland de åtgärder utredningen anvisat för att undanröja hinder för förtidsplaneringen
tillstyrks förslaget om ökad utbildning av bygg5
- B i han g till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 52

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nadsritare m. fl. av skolöverstyrelsen, LO och Svenska Konsulterande
Ingenjörers Förening. Statens råd för byggnadsforskning stöder i princip
förslaget men påminner om att den förstärkning av utbildningen på olika
nivåer som planerats eller är beslutad i väsentliga avseenden tar hänsyn till
utredningens önskemål. Som exempel nämner rådet att utbildning av olika
teknikerkategorier kommer att ske i den nya tekniska fackskolan.

Byggnadsstyrelsen anför att den i skolöverstyrelsens och byggnadsstyrelsens
regi igångsatta kursverksamheten för plantekniker har visat sig tillgodose
ett behov. Anmälningar till en kurs vårterminen 1965 har betydligt
överstigit det tillgängliga antalet platser.

Då det gäller import av utländska arkitekter m. fl.
har byggnadsstyrelsen inte någon deciderad uppfattning. Om sådan rekrytering
kommer till stånd bör den enligt styrelsens mening inriktas på tekniker
med erfarenhet av industrialiserad förtillverkning av byggnadsdelar.
Enligt LO:s mening bör import inte ske från länder med låg levnadsstandard
och knapphet på sådan arbetskraft.

TCO anser det rimligt att försök görs att rekrytera utländsk arbetskraft
och förutsätter att rekryteringsaktionerna bedrivs efter de principer, som
utredningen utvecklat i avsnittet om den utländska arbetskraften.

Svenska Arkitekters Riksförbund vitsordar att det i vissa avseenden råder
stor brist på högskoleutbildade arkitekter. Man bör emellertid ha klart för sig
att de som snabbast torde kunna sätta sig in i svenska förhållanden är de
skandinaviska och i viss utsträckning de anglosachsiska arkitekterna. Enligt
vad förbundet har sig bekant har dessa länder ungefär samma rekryteringssvårigheter
som Sverige och de arkitekter som nu kommer hit från dessa
länder gör det i studiesyfte utan avsikt att mer varaktigt bosätta sig här. En
rekrytering från dessa länder torde därför vara besvärlig.

I anslutning till utredningens önskemål om spridning av projekteringsuppdragen
till fler arkitektbyråer upplyser byggnadsstyrelsen
att det vid en undersökning för några år sedan visade sig att
inte mindre än ca 70 arkitektföretag anlitades av byggnadsstyrelsen.

I utredningens kritik av en alltför individuell utformning
av de enskilda byggobjekten instämmer TCO. Bostadsstyrelsen erinrar om
att en omfattande typisering av småhusen redan har skett. Beträffande flerfamiljshusen
torde en mera allmän tillämpning av 3M-moduliseringen komma
att leda till en ytterligare planteknisk standardisering. Styrelsen vill dock
framhålla nödvändigheten av att experiment med olika planlösningstyper
in. in. bedrivs för att trygga en vidareutveckling av bostadsstandarden.

Byggnadsstyrelsen anser att berättigad kritik mot byggandet snarare bör
riktas mot torftighet och stereotyp miljöutformning än mot överdriven originalitet.

I fråga om konsultarvodena och S A R-t a x a n erinrar bostadsstyrelsen
om att pris- och kartellnämnden har bemyndigats företa utredningar i syfte

i3i

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år JU66

att nå cn sammanhängande bild för hela byggnads- och anläggningsindustrin
av fakta om och orsakssammanhang mellan olika kostnader. Riksrevisionsverket
framhåller att frågan om nya former för ersättning för arkitektarbetet
vid statliga byggen bl. a. aktualiserats genom statens byggnadsbesparingsberednings
betänkande III och Svenska Arkitekters Riksförbund att byggnadsstyrelsen
i november 1964 har hemställt om en utredning med uppgift
att finna nya regler för beräkning av konsultarvoden m. m.

Utredningens förord för ökad användning av totalupphandling
på byggnadsområdet kritiseras av byggnadsstyrelsen, Svenska Arkitekters
Riksförbund, Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening och byggindustrialiseringsutredningen
som alla är ense om att projekteringsarbetet
liksom behovet av tekniker med denna upphandlingsform kommer att öfaa
i stället för att minska.

Att länsarbetsnämnderna utökas med representanter
för byggarbetsgivare och byggarbetstagare tillstyrks av statens råd för byggnadsforskning
samt länsarbetsnämnderna i Stockholms och Västerbottens
län. Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län tillstyrker förslaget i princip men
befarar att utökningen kan tynga nämndernas arbete. Länsarbetsnämnden
i Norrbottens län har ingenting att invända mot att nämnderna utökas men
är tveksam om ett enda yrkesområde uttryckligen bör tillförsäkras representation.
Länsarbetsnämnderna i Jönköpings och Malmöhus län ifrågasätter
om utökningen är nödvändig och länsarbetsnämnderna i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands samt Skaraborgs lån avstyrker förslaget.

Enligt TCO tjänar länsarbetsnämnderna bättre sitt syfte, om de behåller
sin nuvarande mera allmäninriktade sammansättning än om en enskild industrigren
placeras i en särställning. Dessutom erinras om att särskilda byggarbetsnämnder
nyss har blivit inrättade. Liknande synpunkter anför länsstyrelserna
i Uppsala och Södermanlands län, som menar att frågan bör
vila till dess byggarbetsnämnderna varit i verksamhet någon tid.

7. Kontanthjälp vid arbetslöshet

Nuvarande förhållanden

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen är i vårt land den helt dominerande
formen för kontanthjälp vid arbetslöshet. Grunderna för denna försäkring
har senast prövats av 1964 års riksdag (prop. 115 och 116, L2U 48).
Arbetslöshetsförsäkringen omfattade vid utgången av försäkringsåret
1963/64 1 563 000 medlemmar.

En annan form för kontanthjälp är kommunala kontantunderstöd.
Dessa understöd som är behovsprövade utgörs av dagunderstöd och barntillägg.
Dagunderstöd utgår för ensam person med högst 15 kr. och för
makar med högst 19 kr. per dag. Barntillägg utgår med högst 2 kr. per
dag och barn under 16 år. Understöd får som regel inte utgå till den som på

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

grund av arbetslöshet åtnjuter socialhjälp och i princip inte heller samtidigt
som den arbetslöse uppbär ersättning från arbetslöshetskassa.

Statsbidrag utgår enligt arbetslöshetskungörelsens bestämmelser som
årskostnadsbidrag. Under ett flertal år har bidraget inte överstigit 20 %.

På grund av bl. a. utbyggnaden av arbetslöshetsförsäkringen har kontantunderstödsverksamheten
under senare tid avsevärt minskat i omfattning.
År 1963 utgick sålunda understöd till i genomsnitt endast 243
personer.

Enligt lagen den 30 juni 1944 om arbetslöshetsnämnd äger Kungl. Maj:t
förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för att handha
lokala åtgärder vid oförvållad arbetslöshet. Om särskild nämnd inte finns
tillsatt skall drätselkammare eller kommunalnämnd vara arbetslöshetsnämnd.

Eu närmare redogörelse för kontanthjälp vid arbetslöshet lämnas i utredningens
betänkande, s. 254—264, vartill hänvisas.

Utredningen

Trots en god omställningsberedskap uppstår inte sällan i de enskilda fallen
kortare eller längre arbetslöshet innan ett nytt arbete kan anskaffas.
Det är utredningens uppfattning att denna period bör göras så kort som
möjligt. För ett övervägt arbetsval krävs emellertid i många fall rådrum.
Denna tid bör — om den inte blir för lång — bryggas över med kontant
ersättning.

Det är arbetslöshetsförsäkringen som i stort sett har övertagit uppgiften
att trygga försörjningen vid inträffad arbetslöshet. Ett stort antal arbetstagare
står dock utanför arbetslöshetsförsäkringen. Den kontantunderstödsverksamhet
som bedrivs av kommunerna är av blygsam omfattning.
Den har, framför allt i några större städer, blivit ett komplement till socialvården
för personer med nedsatt arbetsförmåga och inte en allmänt tillgänglig
hjälpform vid arbetslöshet.

De bristande möjligheterna att ge kontanthjälp till dem som inte är arbetslöshetsförsäkrade
eller till försäkrade som saknar rätt till ersättning
resulterar ofta i att man vid arbetslöshet får tillgripa dåligt förberedda eller
i övrigt irrationella lösningar eller att kostnaderna för arbetslösheten övervältras
på den enskilde. Enligt utredningens mening talar därför starka skäl
för att det nuvarande kontanthjälpsystemet vid arbetslöshet utformas så
att arbetstagare vid behov kan få kontant hjälp vid i första hand kortvariga
arbetslöshetsperioder. Detta innebär inte att kontantunderstöden i fortsättningen
bör inta en dominerande plats i arbetsmarknadspolitiken. De
behövs emellertid som ett komplement till övriga åtgärder.

För att öka kommunernas benägenhet att driva kontantunderstödsverk -

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 ur 1066

samhet bör statsbidraget till verksamheten höjas. Bidraget som är dilicrontierat
efter hl. a. skattebelastningen har under senare år inte överstigit
20%. EU enhetligt bidrag bör sättas till 50%, av kontantunderstödsbeloppet.
Till kommunernas administrationskostnader för verksamheten bor
däremot inte utgå bidrag. Det föreslagna bidraget skulle bli något lägre än
det som utgår till arbetslöshetsförsäkringskassorna. Till kommun med ansträngd
ekonomi och betydande kostnader för att bekämpa arbetslösheten
bör dock bidraget till kontantunderstöd kunna jämkas.

Enligt lagen om arbetslöshetsnämnd kan Kungl. Maj :t förordna att det
inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd. Sådan nämnd handhar
bl. a. frågor om kontantunderstöd. Saknas arbetslöshetsnämnd ankommer
det på drätselkammare eller kommunalnämnd att handlägga iiågor om
åtgärder mot arbetslöshet. Det är arbetsmarknadsutredningens uppfattning
att ansvaret för kommunala åtgärder mot arbetslöshet bör laggas direkt
på kommunens verkställande organ som har den erforderliga överblicken
över den kommunala verksamheten och som även kan uppdra åt andia kommunala
organ alt verkställa kommunala beslut som har betydelse för sysselsättningen.
1 enlighet härmed bör lagen om arbetslöshetsnämnd upphävas.

Ett betydande antal personer i framför allt norrlandslänen hav under
lång tid haft en mer eller mindre kontinuerlig sysselsättning i beredskapsarbeten.
I den män beredskapsarbeten med angelägna objekt kan ordnas i
tillräcklig utsträckning kan någon anmärkning inte riktas mot att ortsbundna
och i övrigt svårplacerade arbetslösa sysselsätts på detta sätt i beredskapsarbete.
Om antalet ortsbundna långtidsarbetslösa ytterligare växer
i glesbygderna, där det redan nu råder knapphet på angelägna och för beredskapsarbete
lämpade objekt, får man utgå från att många lokalt bundna
arbetslösa blir beroende av7 kontant ersättning för sin försörjning.tI viss
omfattning kan det ske genom arbetslöshetsförsäkringen men med hänsyn
till försäkringens konstruktion kommer också kassamcdlemmar all bli beroende,
av ersättning i andra former. För alt lösa försörjningsfi ägan för
dessa arbetslösa på ett tillfredsställande sätt är det enligt utredningens
mening önskvärt att frågorna om bättre försäkringsskydd, om förtidspensionering
av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna och om samordningen
mellan dessa båda stödformer tas upp till utredning i särskild ordning.
I avvaktan på resultatet av en sådan utredning måste , kommunala
kontantunderstöd utbetalas till långtidsarbetslösa i vissa fält undei för liållandevis
långa perioder. För att motverka de stora ekonomiska påfrestningar
som de kommunala kontantunderstöden medför för en utflyttningskommun
med vikande sysselsättningsunderlag bör arbetsmarknadsstyrelsen, som
i det föregående föreslagits, kunna ge jämkat statsbidrag till understödsverksamheten.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Särskilt yttrande

Ledamoten Gustavsson anser att statsbidrag till den kommunala kontantunderstödsverksamheten
bör utgå med minst det belopp som skulle ha utgått
om vederbörande varit ansluten till arbetslöshetskassa.

Remissyttrandena

Utredningens linje att kontantunderstödsverksamheten bör byggas ut
stöds av konjunkturinstitutet, riksförsäkringsverket, länsstyrelsen i Örebro
län, SAF, Sveriges industriförbund, TCO och SR, medan arbetsmarknadsstyrelsen,
överståthållarämbetet, LO och Svenska kommunförbundet intar
en avvisande hållning.

Konjunkturinstitutet anser att kontantersättning i vissa fall bör prioriteras
framför beredskapsarbeten. En utvidgning av understödsverksamheten
blir därför nödvändig. Verksamheten bör dock inte få en sådan omfattning
att den i utflyttningsområdena håller kvar undersysselsättning och blir till
hinder att flytta regionalt bundna arbetslösa till expanderande orter.

SAF och Sveriges industriförbund ansluter sig till utredningens uppfattning
att det i många fall framstår som en lämplig utväg att vid kortare
arbetslöshetsperioder i första hand ge den arbetslöse kontantbidrag som alternativ
till beredskapsarbete. Det är samtidigt uppenbart att avvägningen
mellan kontanta bidrag och hänvisningar till beredskapsarbete kan vara
utomordentligt svår.

Riksförsäkringsverket finner utredningens förslag ägnat att förhindra det
ökade tryck på sjukförsäkringen och pensioneringen, som kan bli följden
av en mindre effektiv kontantunderstödsverksamhet vid arbetslöshet.

Länsstyrelsen i Örebro lån anför, att det i vart fall föreligger behov av
kontantunderstödsverksamhet så länge frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
inte lösts, en fråga som enligt länsstyrelsens uppfattning
dock måste få sin snara lösning.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation understryker angelägenheten
av att arbetslöshetsförsäkringen behåller sin konkurrenskraft
mot kontantunderstöden. Kassamedlemmarna bör inte få den uppfattningen
att kontantunderstödsverksamheten, för vilken inga avgifter erläggs, är
fördelaktigare eller åtminstone lika fördelaktig som den avgiftskrävande arbetslöshetsförsäkringen.

Länsarbetsnämnderna i Hallands samt Göteborgs och Bohus län menar att
det finns risk för att gränsen mellan arbetslöshetshjälp och socialhjälp suddas
ut. Om kontantunderstödsverksamheten byggs ut bör därför klart anges
att kontantunderstöd endast ges åt arbetsföra.

135

Kungl. Muj.ts proposition nr 52 år 1966

Arbetsmarknadsstyrelsen är inte beredd att nu förorda det förslag till
upprustning av den kommunala kontanthjälpen som utredningen tramlagt.
Såsom utredningen framhållit är de fall som aktualiseras i stor utsträckning
förlagda till glesbygdskommuner, vilkas förutsättningar att själva i
stor utsträckning bära kostnaderna för en effektiv kontanthjälp är särskilt
begränsade. Det kan enligt styrelsens mening ifrågasättas, om inte ett rent
statligt engagemang är nödvändigt för att åt ett kontanthjälpsystem ge den
allmängiltighet och effektivitet som utredningen åsyftar.

LO understryker att arbetslinjen alltid måste vara det primära i all arbetsmarknadspolitik.
De motiveringar utredningen anfört för ökning av
statsbidraget till kontantunderstöden synes tala för att man ytterligare bör
förstärka de sysselsättningsskapande och rehabiliterande åtgärderna. Med
ett förstärkt kontantunderstöd riskerar man att detta medel används till
en minimiförsörjning åt de grupper som av olika anledningar slås ut från
arbetsmarknaden. Risken för att få en kontantersättningslinje för vissa
grupper i vissa kommuner är så uppenbar att LO inte kan acceptera förslaget.

Utredningens förslag om höjt statsbidrag till kontantunderstöden
tillstyrks av konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Stockholms län,
Kooperativa förbundet, TCO och SR.

Domänstyrelsen anmäler den uppfattningen att även om den föreslagna
höjningen av statsbidraget förverkligas torde kommuner med hårt ansträngd
ekonomi ändå få svårigheter att bära de ökade kostnaderna för understöden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, RLF och Sveriges lantbruksförbund,
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser att staten helt
bör ta det ekonomiska ansvaret för kontantunderstöden. Stadsförbundet
finner det i varje fall anmärkningsvärt att lägre statsbidrag skall utgå till
dessa understöd än till de erkända arbetslöshetskassorna. Kommunförbundet
anför.

De enskilda små kommunerna har mycket små möjligheter att påverka
den av staten bedrivna arbetsmarknads- och näringspolitiken. Att kommunerna
heller inte anses böra befatta sig med dessa frågor framgår av uttalanden
från statsmakternas sida vid olika tillfällen. Om kommunerna
vidtagit åtgärder i syfte att förbättra arbetsmarknadsläget inom den egna
kommunen, har dylika åtgärder starkt kritiserats från statsmakternas sida
under hänvisning till att arbetsmarknadspolitiken samt frågor rörande näringslivets
lokalisering etc. är en statlig angelägenhet och inte en kommunal.
Statsmakterna bör därför helt och fullt ta konsekvenserna av den intagna
ståndpunkten och följaktligen ta på sig hela det ekonomiska ansvaret också
för kontantunderstöd till arbetslösa. Att kontantunderstöd till arbetslösa
är en del av arbetsmarknadspolitiken framgår av vad departementschefen uttalade
i prop. 1955: 177. En ökad tillämpning av kommunala kontantunder -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

stöd enligt utredningens förslag skulle komma att belasta sådana kommuner,
som redan är hårt drabbade. Ivontantunderstöden bör således bestridas
av staten och utbetalas av arbetsmarknadsverket. Om emellertid systemet
med kommunala kontantunderstöd tills vidare kommer att bestå, bör kostnaderna
för desamma helt täckas av statsmedel.

Förslaget att avskaffa arbetslöshets nämnder na och överflytta
deras uppgifter på kommunernas verkställande organ biträds av länsstyrelserna
i Älvsborgs och Örebro län, LO, TCO och SR. TCO påpekar att
arbetsmarknadspolitisk viktiga bedömanden ständigt måste göras i drätselkammare
och kommunalnämnder. Da bör inte heller den gren av sysselsättningspolitiken
som arbetslöshetsbekämpningen utgör vara anförtrodd åt
något annat organ.

Länsstyrelsen i Örebro län konstaterar att arbetslöshetsnämnderna i länet
med några få undantag fört en tynande tillvaro. Länsstyrelsen finner det
viktigt att de delegationer som de styrande organen tillsätter för ändamålet
består av personer med tid, kraft och intresse för de i många fall känsliga
och maktpåliggande uppgifter som det här gäller.

Länsstyrelsen i Södermanlands län däremot ifrågasätter om kommunernas
styrelser på alla håll har sådan sammansättning att de lämpar sig för arbetsmarknadsuppgifter
på det lokala planet. Den lokala organisationen bör
inte försvagas utan i stället förstärkas. Särskilda nämnder bör därför finnas
med representanter för arbetsmarknadens parter. Nämnderna bör inte
längre benämnas aibetslöshetsnämnder utan i stället förslagsvis sysselsättningsnämnder.

Utredningens förslag om utredning angående bättre arbetslöshetsförsäkrings
skydd för långvarigt arbetslösa i
glesbygder tillstyrks av TCO, SR samt RLF och Sveriges lantbruksförbund,
som erinrar om att 1960 års jordbruksutredning tagit upp denna fråga liksom
spörsmålet om förtidspensionering av äldre ortsbundna
arbetslösa i glesbygder. Beträffande sistnämnda fråga
anför riksförsäkringsverket att det skulle strida mot principerna för förtidspensionssystemets
uppbyggnad att generellt genom förtidspension kompensera
inkomstbortfall som huvudsakligen har sin grund i fluktuationer
på arbetsmarknaden, medförande ett försämrat försörjningsläge för de kategorier
arbetstagare som här avses. Ett införande i pensionslagstiftningen
av bestämmelser i sådant syfte anser sig riksförsäkringsverket böra avvisa.
Verket erinrar vidare om att spörsmålet om en lägre pensionsålder för vissa
yrkesgrupper vid olika tillfällen har övervägts av riksdagen och ingående
har diskuterats av 1958 års socialförsäkringskommitté. Kommittén rekommenderade
att behovet av kompletterande pensionsanordningar i första hand
tillgodosågs avtalsvägen och påpekade vidare att möjligheter att komplettera
försäkringsskyddet förelåg bl. a. genom den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.
Vad kommittén uttalat lämnades utan erinran av departe -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

inentschefen (prop. 1962: 90 s. 283). Verket framhåller därjämte att andra
lagutskottet i utlåtande till 1965 års riksdag avstyrkt väckta motioner om
förtidspension för försäkrade med särskilt tunga yrken.

8. Vissa anslagstekniska frågor in. m.

Utredningen

Arbetsmarknadspolitiken måste vara flexibel både till sin omfattning och
till sitt innehåll. Arbetsmarknadsorganen måste därför ha eu betydande
ekonomisk och administrativ rörelsefrihet. Genom att flera större eller
mindre anslag avseende olika aktiviteter sammanförts till att omfatta grupper
av åtgärder som kan tillgripas alternativt har arbetsmarknadsstyrelsen
på vissa områden under senare år successivt fått en ökad rörelsefrihet. Detta
gäller inte minst det stora anslaget till Allmänna beredskapsarbeten in. in.
Fr. o. in. budgetåret 1964/65 har emellertid detta anslag på nytt delats upp
så att beredskapsarbeten in. in. för handikappade redovisas under det
särskilda anslaget till Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade
m. fl.

Denna senare verksamhet är möjligen mindre konjunkturbetingad än
de allmänna beredskapsarbetena, men eftersom den tidigare ordningen med
ett enda anslag för beredskapsarbeten in. ni. innebär ökade möjligheter att
utan tidskrävande omgång lägga tonvikten på den ena eller den andra
grenen av de sysselsättningsskapande åtgärderna föreslår utredningen att
de båda anslagen sammanslås till ett.

Svårigheterna att förutse medelsbehovet för i första hand beredskapsarbeten
framgår av att det under senare år visat sig nödvändigt att begära
betydande medelsförstärkningar på tilläggsstat för detta ändamål. Den
nuvarande ordningen innebär som regel att de begärda medlen de facto
redan disponerats när riksdagen fattar sitt beslut. Det förefaller emellertid
som om man skulle kunna komma närmare det verkliga medelsbehovet i
samband med petitaarbetet. Genom en mer realistisk anslagsberäkning i
petitaframställningen och i statsverkspropositionen skulle riksdagen kunna
utöva ett större inflytande på denna del av arbetsmarknadspolitiken. Utredningen
föreslår därför att anslaget till Allmänna beredskapsarbeten
in. m. görs förslagsvis.

Intagning av flyktingar sker f. n. efter beslut av Kungl. Maj :t. Enligt
utredningens mening talar skäl för att arbetsmarknadsstyrelsen får generellt
medgivande att i samråd med medicinalstyrelsen och statens utlänningskommission
besluta om flyktingintagningen inom den ram som anslaget
till Omhändertagande av flyktingar utgör.

Utredningens förslag innebär inte några större förändringar av anslagen
eller av reglerna för deras användning. Arbelsmarkadsstyrelsen bör alltså
ha en betydande rörelsefrihet inom anslagens ram. Utredningen framhåller
5* Rihcing till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

att kravet på större inflytande från riksdagens sida gör sig starkast gällande
beträffande anslaget till Allmänna beredskapsarbeten in. m. inte minst
på grund av medelsbehovets storlek. Genom beredskapsarbetena tillförs t. ex.
vägbyggandet och skogsvården i vissa delar av landet medel i en omfattning
som ibland kan överstiga de ordinarie anslagen. Detta synes emellertid
utredningen oundvikligt om man inte vill ge upp kravet på en snabbt
verkande och ändamålsenligt inriktad arbetsmarknadspolitik. Riksdagen
torde dock inte — bortsett från beredskapsstaten — på förhand kunna ange
mer än de allmänna riktlinjerna för medlens användning. Riksdagens kontroll
måste därför ske i efterhand. Om riksdagens insyn i och inflytande på
den verksamhet som arbetsmarknadsstyrelsen bedriver skall ökas, erbjuder
sig möjligheten till någon form av kontinuerlig kontroll, t. ex. genom
att riksdagens revisorer fortlöpande följer verksamheten.

Remissyttrandena

Arbetsmarknadsstyrelsen, LO och TCO vill allmänt instämma i vad utredningen
anfört om betydelsen av att anslagstekniken utformas så att arbetsmarknadsorganen
har en betydande rörelsefrihet vid valet mellan olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Statskontoret delar utredningens mening alt en ändamålsenlig organisatorisk
och ekonomisk rörelsefrihet är önskvärd vid genomförande av arbetsmarknadspolitiken.
Hur en sådan rörelsefrihet i kombination med god insyn
i verksamheten skall åstadkommas torde dock behöva prövas mer ingående
än vad utredningen gjort.

Riksrevisionsverket anmärker att utredningen, vars förslag såväl organisatoriskt
som ekonomiskt innebär ökad rörelsefrihet för arbetsmarknadsstyrelsen
vid genomförande av arbetsmarknadspolitiken, inte närmare har
gått in på frågan om de statliga kontrollorganens insyn och inflytande på
verksamheten. Utredningen uttalar endast att om riksdagens insyn och inflytande
på verksamheten skall ökas möjligheten till någon form av kontinuerlig
kontroll erbjuder sig, t. ex. genom att riksdagens revisorer fortlöpande
följer verksamheten. Om riksdagens revisorers granskningsverksamhet
låter sig förena med en kontinuerlig kontroll av arbetsmarknadsverket,
undandrar sig riksrevisionsverkets bedömande.

Frågan om större rörelsefrihet för arbetsmarknadsstyrelsen liksom frågan
om revisionens inriktning äger enligt verkets mening starkt samband med
utformningen av det material som kan ligga till grund för en efterhandsbedömning
av den förda arbetsmarknadspolitiken. Ett sådant material bör
bl. a. innehålla en detaljerad analys av vilka resultat som uppnåtts beträffande
de olika delmålen. För eu sådan analys krävs en adekvat kostnadsredovisning.
Verket förutsätter att dessa frågor prövas i annat sammanhang.

När det gäller den av utredningen förordade sammanslagning -

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år lUöti

eu av de båda reservation san slagen Allmänna beredskapsarbeten
in. in. och Vissa sysselsättningsfräinjande åtgärder för handikappade
in. fl. till ett gemensamt, förslagsvis betecknat anslag uttalar
riksrevisionsverket och statskontoret att anslagen tills vidare bör hållas åtskilda
med tanke på anslagens olika syfte. Statskontoret tillstyrker att anslagen
tas upp förslagsvis och påpekar att möjlighet därigenom öppnas för
Kungl. Maj :t att vid behov medge överskridanden av anslagen. Riksrevisionsverket
anför att, om förslagsformen väljs för riksdagens medelsanvisning,
med fog kan göras gällande att riksdagens inflytande på medelstilldelningen
minskas. Ramen för arbetsmarknadsverkets verksamhet blir därmed beroende
av de särskilda föreskrifter, som Kungl. Maj :t kan finna skäl meddela.
Under alla förhållanden måste enligt riksrevisionsverkets uppfattning
någon sådan ram föreskrivas om anslaget får förslagskaraktär.

9. Institut för arbetsmarknadsfrågor
Förslag av konsistoriet vid Stockholms universitet

Konsistoriet vid Stockholms universitet har i skrivelse till universitetskanslersämbetet
den 17 juni 1965 föreslagit att vid universitetet inrättas ett
institut för arbetsmarknadsfrågor fr. o. m. budgetåret 1966/67. I skrivelsen
anförs i huvudsak.

Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden utgör ett centralt inslag
i samhällsutvecklingen. Vid de svenska universiteten har emellertid arbetsmarknadsfrågorna
inte ägnats den uppmärksamhet som svarar mot deras
betydelse. Dessa frågor behöver belysas ur olika synpunkter som representeras
av skilda universitetsämnen såsom statistik, nationalekonomi, sociologi,
statskunskap, psykologi, pedagogik och juridik. Samtidigt föreligger ett
uppenbart behov att kombinera olika betraktelsesätt och uppnå en samverkan
mellan forskare inom olika specialområden. För att belysa arbetsmarknadens
sätt att fungera och följa de snabba förändringarna bör en
kontakt med de centrala institutionerna på arbetsmarknaden och deras utredningsverksamhet
verka stimulerande.

Ett likartat behov av förstärkning och samordning finns beträffande undervisningen.
I studieplanerna för olika ämnen finns betydande dubbleringar,
som torde kunna ersättas med gemensamma kurser.

Inom ett flertal samhällsvetenskapliga ämnen och inom arbetsrätten
vid Stockholms universitet har forskning och utbildning i dessa frågor fått
en relativt stor omfattning. Forskningen har bedrivits i kontakt med de
organisationer och statliga institutioner på arbetsmarknadens område vilka
är förlagda till Stockholm. Det föreligger ett starkt behov att förstärka och
bättre än hittills samordna denna verksamhet. I detta syfte bör vid universitetet
inrättas ett institut för arbetsmarknadsfrågor.

Institutets uppgifter. I fråga om utbildningen skall institutet samordna
och utveckla undervisningen i arbetsmarknadsfrågor på de lägre stadierna
vid universitetet. Samarbete bör ske mellan berörda läroämnen för att skapa
för fler ämnen gemensamma kurser i arbetsmarknadskunskap. Institutet

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

bör verka för anordnande av högre utbildning av personer verksamma inom
arbetsmarknadens institutioner. För undervisningen bör experter från
centrala arbetsmarknadsinstitutioner i Stockholm kunna anlitas. Samverkan
bör utvecklas med tekniska högskolan, karolinska institutet, handelshögskolan
och socialhögskolan.

Institutet skall i fråga om forskning och forskningshandledning bilda
en vetenskaplig kontaktpunkt för arbetsmarknadsforskning genom seminarier
och symposier, medverka till att utveckla forskningen vid olika institutioner
inom och utom universitetet och samarbetet mellan dem i form av
tvärvetenskapliga forskningsobjekt, verka för vetenskaplig metodutveckling,
i mån av resurser bedriva egen forskning, verka för kontakter med utländsk
arbetsmarknadsforskning samt sammanföra akademiska lärare och forskare
med personer praktiskt verksamma på arbetsmarknaden.

Institutets organisation. Institutet föreslås få följande personal: en chef
för institutet i lönegraden B 3, en forskarassistent i lönegraden A 23, 1 000
assistenttimmar och en kansliskrivare i lönegraden All. Medel för materielanslag
bör beräknas enligt vanliga regler. Institutet förutsätts bli inrymt inom
Stockholms universitets lokaler och dess medel bör förvaltas av universitetet.

Chefen skall ha goda vetenskapliga kvalifikationer samt vara lämplig
att leda institutets verksamhet. Hans undervisningsskyldighet bör regleras av
universitetskanslersämbetet efter förslag av universitetets konsistorium.
Han bör med hänsyn till de självständiga och kvalificerade arbetsuppgifterna
ha professors lön även om han ej har formell kompetens för professur. Han
bör utses av Kungl. Maj :t efter förslag av konsistoriet.

Ett institutskollegium bör inrättas, i huvudsaklig överensstämmelse med
universitetsstadgan. I detta bör också samhällsvetenskapliga fakulteten utse
tre representanter och juridiska fakulteten en. Chefen för institutet bör
adjungeras till dessa fakulteter i frågor som berör institutets verksamhetsområde.

En rådgivande nämnd bör knytas till institutet med eu representant för
vardera arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, LO, SACO, TCO,
SAF, karolinska institutet, tekniska högskolan, handelshögskolan och socialhögskolan
i Stockholm. Regler för nämndens verksamhet bör fastställas av
konsistoriet i samråd med de representerade institutionerna utom universitetet.

Remissyttrandena

Konsistoriets skrivelse har genom universitetskanslersämbetets försorg
remissbehandlats. Därvid har yttranden inkommit från rektorsämbetena
vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg, samtliga efter hörande
av samhällsvetenskapliga fakulteten, rektorsämbetet Aid universitetet i
Umeå, efter hörande av filosofiska fakulteten, rektorsämbetena vid karolinska
institutet, handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg och tekniska
högskolan i Stockholm samt från styrelserna för socialhögskolorna i Lund,
Stockholm och Umeå, statistiska centralbyrån, statens råd för samhällsforskning,
arbetsmarknadsstyrelsen, SAF, LO, SACO, som bifogat yttrande
av Sveriges juristförbund, samt TCO.

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Samtliga remissinstanser ansluter sig till uppluttningen att arbetsmarknadsfrågorna
behöver belysas med metoder som representeras av olika
universitetsämnen samt att en förstärkning av forskningen inom specialområden
och en samverkan mellan forskarna inom dessa områden är nödvändiga.
Förslaget om inrättande av ett institut för arbetsmarknadsfrågor
tillstyrks av flertalet remissinstanser. Helt avstyrks förslaget endast av
styrelserna för socialhögskolorna i Lund och Umeå. Statistiska centralbyrån
anför att vissa frågor först behöver penetreras närmare. Rektorsämbetet
vid Lunds universitet tillstyrker att förslaget blir föremål för försöksverksamhet.

Styrelsen för socialhögskolan i Umeå anför att samhällsutvecklingen i
allt högre grad tenderar att bli styrd genom en genomgripande och långsiktig
samhällelig strukturpolitik, som aktualiserar ett starkt ökat behov
av målbestämd forskning och utbildning. Mot denna bakgrund synes det
styrelsen tvivelaktigt om man redan i dag bör binda sig för eu lösning av
det slag som skisserats. Dessa tvivel förstärks bl. a. av att gränsdragningen
mot andra likartade strukturpolitiska frågor och sektorer synes oklar och
av att vissa fackhögskolor redan i dag har målinriktad utbildning av detta
slag som huvuduppgift. Man bör i stället pröva möjligheten att inrätta en
tillfällig tjänst vid samhällsvetenskapliga forskningsrådet på vars innehavare
skulle ankomma att i samarbete med myndigheter och utredningar
kartlägga samordningsproblemen, föreslå lösningar och biträda vid behandlingen
av forskningsanslag. Styrelsen för socialhögskolan i Lund anser
inte att förslaget löser föreliggande samordningsproblem. Rektorsämbetet
vid Göteborgs universitet anser förhållandet mellan institutet och andra
universitet oklart och menar att även dessa måste få möjlighet att genomföra
ett likartat samarbete. Institutet kan inte tänkas fylla en mera samordnande
forsknings- och utbildningsfunktion på riksplanet. Det bör ges
en klar lokal begränsning. Statistiska centralbyrån anför att ansvaret för
samordning och initiering av nya forskningsobjekt i och för sig skulle
kunna tänkas förlagd till organ utanför universitetsinstitutionerna, exempelvis
arbetsmarknadsstyrelsen. Man skulle därvid nå en värdefull integrering
mellan praktiska arbetsmarknadsproblem och forskningen. För att
man skall uppnå den önskade samordningen för hela riket måste institutet
få ställning av organ på riksnivå och eventuellt anknytas till exempelvis
fakultetsberedningen eller samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Frågor
om arbetsmarknadsstatistiken bör lösas inom ramen för centralbyråns
verksamhet.

Rektorsämbetet vid handelshögskolan i Göteborg finner det uppenbart
att institutet bör ha säte i huvudstaden och anför att placeringen vid Stockholms
universitet förefaller lämplig. Även statens råd för samhällsforskning
finner institutets lokalisering till Stockholm lämplig med hänsyn till att de
centrala arbetsmarknadsorganen återfinnes där. TCO betonar, liksom SACO,

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

att institutets anknytning till Stockholms universitet givetvis inte får utgöra
något hinder för forskare ■säd andra universitet och högskolor att få stöd från
institutet i sitt forskningsarbete.

Rektorsämbetet vid Lunds universitet anför att inrättandet av speciella
forskningsinstitutioner kan leda till att dessa suger till sig personal från
andra områden. Det medför vidare en geografisk centralisering till huvudstaden
som kan vara till nackdel för utbildning och forskning inom samhällsvetenskaperna.

Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att institutet
bör vara fristående från universitetet. Eventuella licentiat- och doktorsavhandlingar
bör utföras vid de universitets- och högskoleinstitutioner, dit
vederbörande arbete kan anses höra.

I fråga om institutets uppgifter framhåller 5,4 CO behovet av förbättrad
dokumentationsservice. SACO fx-amhåller vidare att utbildningen även bör
omfatta vidareutbildning. LO finner det svårt att på föreliggande material
ta ställning till uppläggningen av undervisningen i arbetsmarknadskunskap
och förordar en försöksverksamhet för att nå tillräcklig erfarenhet för den
fortsatta verksamheten. Det är angeläget att undervisningen inte förbehålls
universitetsstuderande. Även icke-akademisk postgymnasial undervisning
bör förekomma och kunna förläggas till andra orter än universitetsstäderna.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför att bl. a. tjänstemän från styrelsen genom
specialseminarier bör beredas möjlighet att aktualisera och fördjupa sina
kunskaper. Rektorsämbetet vid Lunds universitet menar att frågor om
lämpligheten av för fler ämnen gemensamma kurser närmast hör samman
med den översyn av den samhällsvetenskapliga utbildningen som pågår f. n.

Rektorsämbetet vid karolinska institutet anför att även andra än de
fakulteter som nämns i förslaget kan få stor betydelse för den framtida
utvecklingen och då också bör få representation i institutskollegiet och
den rådgivande nämnden. Den definitiva organisationen av dessa organ
bör därför anstå tills vidare. Rektorsämbetet vid handelshögskolan i Göteborg
anser att vissa läroämnesrepresentanter, exempelvis företrädare för
handelshögskolan i Stockholm, hellre bör knytas till institutskollegiet än
till den rådgivande nämnden. Statens råd för samhällsforskning anser att
även forskningsrådet bör vara representerat i nämnden. Enligt LO:s mening
bör även arbetarskyddsstyrelsen och det blivande arbetsmedicinska
institutet få representanter i nämnden. TCO understryker, liksom SACO,
att nämnden inte får ges sådana uppgifter att de till universitetet knutna
forskarnas frihet inskränks. Nämndens uppgift bör vara att underlätta
institutets kontakter med myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer.

SAF framhåller att kraven på vetenskaplig meritering hos institutionschefen
inte får sättas så lågt att en påtaglig disparitet uppkommer mellan
honom och övriga institutionschefer. Han bör ha avlagt disputationsprov för

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

doktorsgraden. Rektorsämbetet vid Umeå universitet anser att chefen bör
äga professors kompetens och att befattningen skall tillsättas i samma ordning
som vanlig professur. Rektorsämbetet vid Göteborgs universitet, som
anser att institutet klarare bör inordnas i den lokala universitetsorganisationen,
har samma uppfattning om tillsättning av chefsbefattningen. Rektorsämbetet
vid Lunds universitet anser att det på chefen måste ställas
krav på fullgod meritering inte endast i fråga om kunskap om dagens aktuella
läge utan framför allt i fråga om den vetenskapliga meritering som består
i att metodiskt kunna studera och analysera förändringarna. Chefsbefattningen
bör därför utbytas mot en professur. SACO anser att man väl kan
ifrågasätta om inte institutets chef bör vara professor. Med hänsyn bl. a.
till att det gäller flera olika universitetsämnen och att det är fråga om
en koordination av verksamheter mellan olika institutioner anser SACO
dock konsistoriets förslag ändamålsenligt.

Universitetskanslersämbetet

Universitetskanslersämbetet finner förslaget om inrättande vid universitetet
i Stockholm av ett institut för arbetsmarknadsfrågor väl motiverat.
Ett sådant institut bör kunna utvecklas till ett betydelsefullt organ för allmän
aktivering och samordning av den på skilda håll inom landet förekommande
forsknings- och utbildningsverksamheten på detta centrala och i betydelse
växande område. Ämbetet pekar också på den betydelse institutets verksamhet
kan komma att få för fördjupningen av kunskaper rörande grundläggande
betingelser för utformningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Enligt ämbetets mening bör upprättande av ett institut för arbetsmarknadsfrågor
betraktas som en reformåtgärd vid sidan av det utbyggnadsprogram
för universitet och högskolor som fastställts på grundval av prop.
1965: 141. Ämbetet framhåller att om statsmakterna finner det möjligt
att för ändamålet anvisa medel utöver vad som erfordras för utbyggnaden
av universitet och högskolor enligt nämnda proposition från ämbetets sida
ingen erinran föreligger mot ett genomförande av förslaget.

Vid bifall till universitetets förslag finner ämbetet det lämpligt att institutet
upprättas fr. o. m. den 1 januari 1967 men att för allmän planering
av verksamheten institutets chef förordnas redan från den 1 juli 1966.
Institutet bör genom den förutsatta anknytningen till universitetet i Stockholm
erhålla lokaler inom Frescatiområdet.

Vid beredningen inom ämbetet har fakultetsberedningen för rätts- och
samhällsvetenskaperna med anledning av det av vissa remissinstanser påtalade
behovet av samarbete mellan institutet och institutioner utanför Stockholm
föreslagit att till institutets förfogande ställs ett anslag för resor om

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

förslagsvis 10 000 kr. Beredningen tillstyrker vidare i remissyttrandena
framförda förslag om komplettering av den rådgivande nämnden med representanter
för statens råd för samhällsforskning, arbetarskyddsstyrelsen och
arbetsmedicinska institutet.

I anledning av de synpunkter som under remissbehandlingen anförts
beträffande tillsättningen av tjänsten som chef för institutet uttalar fakultetsberedningen
att det är angeläget att chefen väl fyller alla de i universitetets
förslag uppställda kraven men att med hänsyn till tillgången på
lämpliga personer det sedvanliga sättet för tillsättning av professurer inte i
nuläget torde ge garantier för att man kan förvärva lämplig person.

10. Anslag för budgetåret 1966/67
C 5. Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

1964/65

1965/66

1966/67 (förslag)

Anslag Nettoutgift

11 050 000 11 674 497

13 400 000

14 822 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 16 715 000
(+3 315 000) kr.

1. Personalförändringar

a) Arbetsförmedlingsbyrdn

1 byrådirektör Ae 27........

3 förste byråsekreterare Ae 23

4 förste byråsekreterare Ae 21

1 förste byråsekreterare Ag 21
1 amanuens Af 17/Ae 21.....

1 förste assistent Ae 16......

3 kanslister Af 9/Ae 15.......

b) Yrkesvägledn ingsbyrån

2 byrådirektörer Ae 25.......

1 förste byråsekreterare Ae 23

c) Arbetsoärdsbyrån

1 byrådirektör Ae 25........

2 förste byråsekreterare Ae 23 ,

1 förste byråinspektör Ae 21. .
1 amanuens Af 17/Ae 21......

d) Försoarssektionen

1 byråchef Bo 3.............

1 byrådirektör Ae 25........

1 förste byråsekreterare Ae 23.
1 kanslist Af 9/Ae 15........

ökning
46 332
113 040
135 888
33 972
30 648
26 256
67 464

83 544
37 680

41 772
75 360
33 972
30 648

59 460
41 772
37 680
22 488

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966 145

c) Tekniska byrån ökning

1 byrådirektör Ae 27................................................. 46 332

8 förste avdelningsingenjörer högst Ae 27............................... 351 936

1 förste byråingenjör Ae 21........................................... 33 972

1 byråinspektör Ae 19................................................ 30 648

f) Försäkringsbyrdn

1 förste byråsekreterare Ae 23......................................... 37 680

1 kanslist Af 9/Ae 15................................................. 22 488

g) Kameralbyrän

1 förste byråingenjör Ae 23........................................... 37 680

2 amanuenser Af 17/Ae 21............................................. 61 296

2 kanslister Af 9/Ae 15................................................ 44 976

h) Kanslibyrån

1 förste byråsekreterare Ae 23......................................... 37 680

1 personalkonsulent Ae 21............................................. 33 972

2 amanuenser Af 17/Ae 21............................................. 61 296

1 biblioteksassistent Ae 11............................................. 20 280

1 kontorist Ae 9...................................................... 18 312

i) För styrelsen gemensam personal

10 kansliskrivare Ae 11............................................... 202 800

j) Avlöningar till tillfällig personal......................................... 300 000

2. Tj&nsteförändringar

a) Lönegradsförändringar................................................ 456 276

b) Extraordinariesättningar m. m......................................... 8 268

3. Löneomräknlng......................................................... 591 132

3 315 000

Motiv

{''J .

1 a) Arbetsförmedlingsbyrån

För att handlägga vissa för de fyra regionavdelningarna inom förmedlingssektionen
gemensamma ärenden erfordras en byrådirektör. Eftersom ärenden
rörande utbildning och omskolning av arbetskraft hittills har handlagts
med ett minimum av personal, bör utbildningssektionen tillföras två förste
byråsekreterare i Ae 23 och en i Ae 21. En förste byråsekreterare i Ag21
och en i Ae 21 behövs för förmedling av svenska och utländska praktikanter
inom teknikerområdet resp. för övrig praktikförmedling. Tre tjänster som
förste byråsekreterare, varav en i Ae 23 och två i Ae 21, bör inrättas för att
handha nu eftersatta frågor om den utländska arbetskraftens anpassning på
den svenska arbetsmarknaden. För översättningsarbete föreslås en tjänst
som förste assistent. Byrån bör vidare tillföras en amanuens med uppgift att
svara för fortlöpande översyn av blankettmaterial, vakanslistor m. in. samt
tre kanslister för att möjliggöra en rationell och effektiv arbetsfördelning
inom byrån.

1 b) Yrkesvägledningsbyrån

För att centralt leda och initiera yrkesvägledningsverksamheten för vuxna,
som under senare år har ökat starkt, bör inrättas en tjänst som byrådirektör.
Ytterligare en byrådirektörstjänsl erfordras för att centralt handlägga
frågor om yrkesvägledning för universitets- och högskolestuderande. Slutligen
bör tillkomma en tjänst som förste byråsekreterare för dokumentation
och redigering av källmaterialet till yrkesvägledningspublikationerna.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

1 c) Arbetsvårdsbyrån

Byråns verkstadsdetalj granskar ritningar och fastställer statsbidrag till
skyddade verkstäder. En byrådirektör föreslås bli chef för verksamheten,
som vidare bör förstärkas med en förste byråsekreterare med huvudansvar
för kamerala uppgifter. En tjänst som förste byråinspektör bör inrättas avsedd
att placeras vid statens arbetsklinik. Byråns sociala sektion, som handlägger
ärenden rörande arkivarbetare, arbetar med helt otillräckliga personalresurser
och bör därför tillföras en förste byråsekreterare och två
amanuenser.

1 d) Försvarssektionen

Styrelsen hemställer ånyo att den fristående försvarssektionen organiseras
om till en försvarsbyrå (jfr senast prop. 1965: 1 bil. 13 s. 66). En tjänst som
byrådirektör bör inrättas för att leda handläggningen av anståndsärendena.
En förste byråsekreterare avses för långsiktig planering av personalbehov
och personaltillgång för totalförsvaret. Sektionen bör dessutom förstärkas
med en kanslist.

1 e) Tekniska byrån

Skogliga beredskapsarbeten inkl. anläggning av skogsbilvägar utfördes
under budgetåret 1964/65 för sammanlagt 85 milj. kr. och torde komma att
öka ytterligare. En byrådirektör bör omhänderha arbetsuppgifter som sammanhänger
med denna typ av beredskapsarbeten. För fortbildning av den
tekniska personalen vid styrelsens arbetsplatser m. m. bör disponeras en
förste byråingenjör och för granskning av slutredovisningar i bidragsärenden
m. m. en byråinspektör. Av medel från anslaget Allmänna beredskapsarbeten
m. m. har under de senaste åtta åren avlönats tjänster såsom avdelningsingenjörer.
För att kunna rekrytera och behålla dessa viktiga befattningshavare
är det nödvändigt att de får en fastare anställningsform.

1 f) Försäkring sby rån

De nya bestämmelserna inom arbetslöshetsförsäkringen har ökat behovet
av juridiskt utbildad personal. En tjänst som förste byråsekreterare bör därför
inrättas. På grund av ökat antal ärenden bör byrån också tillföras en
kanslist.

1 g) Kameralbyrån

En tjänst som förste byråingenjör bör inrättas för ärenden rörande bostäder
för tillflyttande arbetskraft. På grund av att nya ärendegrupper tillförs
byrån och befintliga uppgifter ökar i antal föreligger behov av ytterligare
två amanuenser och två kanslister.

1 h) Kanslibyrån

På grund av ökad belastning av juridiska ärenden bör byrån tillföras ytterligare
en amanuens. Arbetsbelastningen vid styrelsens bibliotek är så stor
att en ny tjänst som biblioteksassistent erfordras. Resurserna för en intensi -

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1960

fierad personalutbildning är i hög grad otillräckliga, Byrån bör därför lörstärkas
med en förste byråsekreterare och en amanuens. En av medel från
posten Avlöningar till tillfällig personal inrättad tjänst som personalkonsulent
bör införas på personalplanen. För de växande personalregistreringsuppgifterna
behövs ytterligare eu kontorist.

1 i) Gemensam personal

Biträdessituationen inom styrelsen har under senare år varit prekär. Eftersom
några väsentliga förstärkningar inom denna personalsektor inte har
tillförts styrelsen, vill styrelsen starkt understryka vikten av alt tio tjänster
som kansliskrivare inrättas.

1 j) Avlöningar till tillfällig personal

De hittills disponibla medlen har trots ansträngningen att begränsa belastningen
inte visat sig motsvara ofrånkomliga behov. Anslagsposten bör därför
uppräknas med 300 000 kr.

2 a) Lönegrads förändringar. Styrelsen föreslår uppflyttning i lönegrad av
följande tjänster, nämligen

vid arbetsförmedlingsbyrån 2 byrådirektörer i Ae 27 till avdelningsdirektörer
i Be 1, 2 förste byråinspektörer i Ae 23 till byrådirektörer i Ae 25, 1
förste byråsekreterare i Ao 23 till byrådirektör i Ao 25, 4 förste byråinspektörer
i Ao, Ae21 till Ao, Ae 23, 2 amanuenser i Af 17/Ae21 till förste byråsekreterare
i Ae 23, 4 byråinspektörer i Ao, Ae 19 till förste byråinspektörer
Ao, Ae 21, 1 assistent i Ae 13 till förste assistent i Ae 16, 3 kansliskrivare i
Ao, Ae 11 till kontorsskrivare i Ao, Ae 13, 1 kontorist i Ae 9 till kanslist i
Af 9/Ae 15, 1 kontorist i Ao 9 till kansliskrivare i Ao 11,

vid yrkesvägledningsbyrån 2 byrådirektörer i Ao, Ae 27 till avdelningsdirektörer
i Bo, Be 1, 1 byrådirektör i Ae 25 till Ae 27, 3 förste byråsekreterare
i Ae 23 till byrådirektörer i Ae 25, 2 förste byråsekreterare i Ao, Ae 21 till
Ao, Ae 23, 2 konsulenter i Ae 21 till förste konsulenter i Ae 23, 2 kansliskrivare
i Ao, Ae 11 till kontorsskrivare i Ao, Ae 13,

vid arbetsvårdsbyrån 1 byrådirektör i Ae 27 till avdelningsdirektör i Be 1,
1 förste byråsekreterare i Ae 23 till byrådirektör i Ae 25, 4 förste byråinspektörer
i Ae 21 till Ae 23, 1 byråinspektör i Ae 19 till förste byråinspektör i
Ae 21, 1 kontorist i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,

vid försvarssektionen 1 förste byråinspektör i Ae 23 till byrådirektör i
Ae 25, 1 byråinspektör i Ae 19 till förste byråinspektör i Ae21, 1 kontorist
i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,

vid tekniska byrån 1 byrådirektör i Ae 25 till Ae 27, 4 förste byråingenjörer
i Ae 23 till byrådirektörer i Ae 25, 1 förste byråingenjör i Ae 21 till förste
byråinspektör i Ae 23, 1 byråingenjör i Ae 19 till förste byråingenjör i Ae 21,
1 byråinspektör i Ae 19 till förste byråsekreterare i Ae 21, 1 ingenjör i Ae 17
till byråingenjör i Ae 19, 2 kontorister i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,
vid försäkringsbyrån 1 byrådirektör i Ao 27 till avdelningsdirektör i Bo 1,
1 förste byråsekreterare i Ao 23 till byrådirektör i Ao 25, 3 förste byråinspektörer
i Ao, Ae 21 till Ao, Ae 23,

vid utredningsbyrån 2 byrådirektörer i Ae 27 till avdelningsdirektörer i
Be 1, 1 byrådirektör i ABp 27 till avdelningsdirektör i Be 1, 1 byrådirektör i
Ao 25 till Ao 27, 2 byrådirektörer i Ae 25 till högst Ae 27, 1 förste byråingen -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

jör i Ae 23 till förste byråingenjör, byrådirektör högst Ae 25, 1 förste byråsekreterare
i Ao 23 till högst Ao 27, 3 förste byråsekreterare i Ae 23 till förste
byråsekreterare, byrådirektörer högst Ae 27, 1 förste byråingenjör i Ae 21
till högst Ae 23, 5 amanuenser i Af 17/Ae 21 till byråsekreterare, förste byråsekreterare
högst Ae 23, 2 kontorister i Ae 9 till kanslister i Af 9/Ae 15, 2
kontorister i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,

vid kameralbyrån 1 byrådirektör i Ao 27 till avdelningsdirektör i Bo 1,
1 byrådirektör i Ae 25 till Ae 27, 1 förste revisor i Ae 23 till byrådirektör i
Ae 25, 1 förste byråingenjör i Ae 23 till byrådirektör i Ae 25, 1 förste byråingenjör
i Ae 21 till Ae 23, 1 förste byråinspektör i Ae 21 till Ae 23, 1 byråinspektör
i Ao 19 till förste byråinspektör i Ao 21, 1 revisor i Ae 19 till förste
revisor i Ae 21, 1 förste assistent i Ao 16 till byråinspektör i Ao 19, 1 bokhållare
i Ao 15 till byråinspektör i Ao 19, 1 biträdande tryckeriföreståndare i
Ae 11 till Ae 13, 1 kansliskrivare i Ae 11 till kontorsskrivare i Ae 13, 1 ritare
i Ae 9 till förste ritare i Ae 11,

vid kanslibyrån 1 pressombudsman i Ae 23 till Ae 25, 1 förste byråsekreterare
i Ae 23 till byrådirektör i Ae 25, 2 amanuenser i Af 17/Ae 21 till förste
byråsekreterare i Ae 23, 1 förste biblioteksassistent i Ae 13 till Ae 17, 1 förste
assistent i Ao 16 till byråinspektör i Ao 19, 1 kontorsskrivare i Ao 13 till
förste kontorsskrivare i Ao 15, 1 kansliskrivare i Ae 11 till förste assistent i
Ae 16, 1 kansliskrivare i Ae 11 till kontorsskrivare i Ae 13, 6 kontorister i
Ae 9 till kontorsskrivare i Ae 13, 2 kontorister i Ao, Ae 9 till kansliskrivare
i Ao, Ae 11.

2 b) Extraordinariesåttningar. Till extra ordinarie tjänster föreslås en
förste byråsekreterare i Ag 23 och en förste byråsekreterare i Ag 21 (föreslås
till Ae23), båda vid arbetsförmedlingsbyrån, samt en byrådirektör i Ag 25
(föreslås till Ae 27) vid utredningsbyrån.

Yttranden

Statskontoret anför.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att försvarssektionen ombildas till byrå
och tillförs fyra nya tjänster. Eftersom det är statskontorets mening att omfattande
förändringar i byråorganisationen bör undvikas under pågående
översynsarbete synes det lämpligt att avvakta med inrättandet av en särskild
försvarsbyrå.

Arbetsmarknadsstyrelsen förfogar f. n. inte över någon organisatorisk enhet
med huvudsaklig uppgift att bedriva löpande rationaliseringsarbete. Resultaten
av statskontorets undersökningar väntas bli presenterade under
budgetåret 1967/68. Eftersom huvudansvaret för genomförande och uppföljning
av förslagen måste åvila styrelsen, finner statskontoret att en rationaliseringsenhet
snarast bör inrättas. Dess personal bör deltaga i undersökningsarbetet
och trimmas under nästa budgetår. Även sedan man slutfört
de arbetsuppgifter, som sammanhänger med pågående organisationsöversyn
behöver arbetsmarknadsverket en permanent rationaliseringsenhet. Statskontoret
föreslår därför att anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal
räknas upp med 200 000 kr. för angivna ändamål.

Statskontoret har vidare, liksom personalntbildningsnämnden, yttrat sig
över de av arbetsmarknadsstyrelsen begärda tjänsterna på kanslibyrån för
personalutbildning. Yttrandena återges i denna del under anslaget Arbetsförmedlingen
: Avlöningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1960 149

Framställning av arbetsmarknadsstyrelsen rörande visst praktikantutbyte
med utlandet

Det internationella utbytet av praktikantplatser inom det tekniska området
sker inom ramen för den internationella organisationen International
Association for Exchange of Students for Technical Experience (IAESTE).
Denna organisation upptar som medlemmar s. k. nationalkommittéer, som
enligt stadgarna skall representera akademiska, industriella och studerandes
intressen. Varje nationalkommitté skall ha ett sekretariat med en permanent
sekreterare. Sekretariatet är underställt nationalkommittén.

Sverige har varit representerat i IAESTE av Svenska industrins praktiknämnd.
Samarbetet mellan praktiknämnden och arbetsmarknadsstyrelsen
i fråga om förmedling av praktikplatser på det tekniska området grundar
sig på ett avtal från februari 1950. Avtalet upphör att gälla med utgången
av budgetåret 1964/65. Styrelsen avser att tillsätta en central praktikdelegation
som för praktikantutbytet med utlandet utser ett arbetsutskott. Utskottet
förutsätts fungera som svensk nationalkommitté inom IAESTE.

IAESTE :s centrala kostnader täcks genom en fast årsavgift, f. n. 200
tyska mark, samt en avgift av 2: 20 tyska mark för varje utsänd praktikant.

Deltagare i praktikantutbytet är skyldig att före avresan till utlandet
teckna försäkring mot sjukdom, olycksfall och dödsfall. Den nya svenska
nationalkommittén bör liksom praktiknämnden gjort hittills förmedla dessa
försäkringar till vederbörande försäkringsbolag. Premieinbetalningarna bör
dock inte ingå i arbetsmarknadsstyrelsens räkenskaper och den provision
som utgår bör få användas för att täcka kostnader för representation m. in.
i samband med verksamheten.

Styrelsen föreslår att den planerade kommittén får anmälas som medlem
i IAESTE.

Yttranden

Enligt vad riksrevisionsverket inhämtat är avsikten att arbetsmarknadsstyrelsen
skall tillhandagå nationalkommittén med erforderlig personal
(kansli) m. m. Enligt verkets mening erfordras att — om praktikantutbytet
med utlandet skall anordnas genom nationalkommittén — arbetsmarknadsstyrelsen
bemyndigas ställa härför erforderlig personal till kommitténs förfogande
samt lämna kommittén det bidrag som behövs för att bedriva verksamheten.
Frågan härom bör underställas riksdagens prövning. Kommittén
bör vara redovisningsskyldig för uppburna bidragsmedel och dess räkenskaper
vara underkastade vederbörlig revision.

Statskontoret tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsens framställning, men
förutsätter att förslagen i alla avseenden genomförs så att arrangemangen
kan bli rent tillfälliga. Det bör alltså lämnas öppet om den av styrelsen föreslagna
formen för svensk anslutning till IAESTE bör behållas i längden
liksom vilken ställning sekretariatet bör ha i förhållande till en national -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

kommitté och i förhållande till en större förvaltningsorganisation, där sekretariatet
skall kunna ingå. Arbetsmarknadsstyrelsen bör få i uppdrag att
för övergångsperioden utfärda särskilda tjänstgöringsregler för de tjänstemän
inom styrelsens kansli vilka även handhar uppgifter vid sidan av det
internationella praktikantutbytet.

Svenska industrins praktiknämnd, som varit representerad i den utredning
vilken föregått förslaget om det internationella praktikutbytets organisation,
tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsens framställning.

C 6. Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1964/65 ........................	3 500 000		3 792 908
1965/66	3 920 000
1966/67 (förslag)	4 460 000
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att	anslaget förs	upp med	5 974 000
( + 1 574 000) kr.
	Anvisat	Föreslagen ändr. 1966/67
	1965/66		Mynd.	Dep.ch.
1. Sjukvård m. m..............................	44 000	+	6 000	+ 6 000
2. Reseersättningar............................	525 000	+	189 000	+ 100 000
3. Bränsle, lyse och vatten ....................	____ 25 000	+	20 000	+ 10 000
4. Bearbetning av statistiskt material...........	____ 180 000	+	200 000	+ 70 000
5. Övriga expenser för eget behov..............	____ 1 250 000	+	182 000	+ 60 000
6. Expenser för annat än eget behov............	____ 300 000	+	50 000	+ 50 000
7. Annonskostnader............................	500 000	+	700 000	+ 200 000
8. Publikationstryck...........................	____ 985 000	+	175 000	+ 65 000
9. Material och maskiner för tryckerianläggningen	166 000	+	52 000	— 21 000
		+ 1 574 000	+ 540 000
Motiv
2. Reseersättningar. Höjda traktamentsersättningar	samt vissa	taxehöj-

ningar beräknas medföra en fördyring av styrelsens resor med 30 000 kr.
För utökad reseverksamhet i samband med aktivering av tillgängliga arbetskraftsresurser,
den växande omskolningsverksamheten, yrkeskonsulentverksamheten,
intensifierad arbetsvårdsverksamhet, lokaliseringsverksamheten
in. m. bör posten i övrigt ökas med 159 000 kr. I detta belopp har inräknats
en höjning av medlen för internordiska resor från 15 000 till 20 000 kr.

3. Bränsle, lyse och vatten. Förutom en höjning av posten med hänsyn till
belastningen bör medel också beräknas för smärre underhåll och reparationer.

4. Bearbetning av statistiskt material. För byggnads- och arbetslöshetsstatistik
beräknas 100 000 kr., för annan intern statistik rörande strukturundersökningar
m. m. 30 000 kr., för specialundersökningar i anslutning till
extern statistik avseende främst bearbetningar av arbetskraftsundersökningarna
100 000 kr., för regionala bearbetningar av extern statistik inkluderande
bl. a. material för bedömningar i lokaliseringssammanhang 100 000 kr.
samt för abonnemang på statistiska centralbyråns företagarregister 50 000 kr.

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

5. Övriga expenser för eget behov. Jämfört med de för innevarande budgetår
tillgängliga beloppen beräknas för nästa budgetår ytterligare 26 000 kr.
för städning och renhållning, 46 000 kr. för skrivmaterialier m. in., 45 000 kr.
för telegram, telefon och annonsering samt 65 000 kr. för inköp och underhåll
av möbler och kontorsmaskiner m. m.

6. Expenser för annat än eget behov. Höjningen beror på belastningen på
anslagsposten som för 1964/65 uppgick till 352 400 kr.

7. Annonskostnader. Under de senaste åren har anvisade medel främst
disponerats av länsarbetsnämnderna för verkets omskolnings- och fortbildningsverksamhet
för arbetslösa och undersysselsatta. Verksamheten fordrar
numera större externa rekryteringsåtgärder än tidigare. Även för arbetsförmedlingens
aktiveringsuppgifter i övrigt har annonsinformation behövts
men har inte kunnat lämnas på grund av anslagsbegränsningen. Riksannonsering
genom styrelsens försorg har främst gällt rekrytering från flera län
till vissa utbildningskurser. Enligt styrelsens uppfattning bör samhället genom
en inte alltför knapphändig upplysningsverksamhet underlätta de omställningar
på arbetsmarknaden som orsakas av produktionens inriktning,
omfattning och lokalisering. En bättre upplysning erfordras också för att
hemmafruar, handikappade och äldre skall kunna komma in på arbetsmarknaden.

8. Publikationstryck. Styrelsen beräknar att under nästa budgetår behöva
utgiva yrkesvägledande m. fl. publikationer för en sammanlagd kostnad av
410 000 kr. Utgivandet av tidskriften Platsjournalen med dagslistor och lärarlistan
beräknas kosta 750 000 kr.

9. Material och maskiner för tryckerianläggningen. För underhåll av maskiner
samt inköp av papper och förbrukningsmaterial beräknas 145 000 kr.
Styrelsen avser att nästa budgetår införa s. k. snabboffset. Reproduktionsutrustning
och offsettryckmaskin kostar ca 53 000 kr., vartill kommer ca
20 000 kr. för ytterligare papper och material.

Yttrande

Statskontoret har yttrat sig över förslaget om utbyggnad av arbetsmarknadsstyrelsens
offsettryckeri. Ämbetsverket anser sig f. n. inte berett att biträda
förslaget i avbidan på resultatet av pågående utredning om kostnader
in. m. för olika metoder att mångfaldiga skrivet material.

C 7. Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

1964/65 57 000 000 59 854 535

1965/66 66 750 000

1966/67 (förslag) .............. 72 240 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 81 616 000
( + 14 866 000) kr.

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

1. Personalförändringar

a) Länsarbetsnämndernas kansliorganisation ökn. el.

Försvarsärenden minskn.

3 förste inspektörer Ae 21........................................ + 99 216

21 inspektörer Ae 19.............................................. -f 623 196

b) Länsarbetsnämndernas kansliorganisation
Övriga ärenden

2 byrådirektörer Ae 27........................................... -f 91 368

24 förste inspektörer Ae 21 (aktiveringsuppgifter).................... + 793 728

23 konsulenter Ae 21 (personalutbildning)............ -f 760 656

5 förste assistenter Ae 16........................................ -f- 126 240

5 kanslister Af 9/Ae 15........................................... 4- 107 280

c) Arbetsförmedlingsverksamhelen

Huvudkontoren

8 förste inspektörer Ae 21. ....................................... 4- 264 576

21 inspektörer Ae 19.............................................. + 623 196

7 förste assistenter Ae 16........................................ 4- 176 736

Avdelningskontoren

8 inspektörer Ae 19.............................................. + 237 408

20 förste assistenter Ae 16......................................... 4- 504 960

d) Yrkesvägledningsverksamheten

19 förste konsulenter Ae 23....................................... -f 699 276

23 konsulenter Ae 21 ............................................. -)- 760 656

e) Arbetsvårdsverksamheten

12 förste inspektörer Ae 21........................................ -f 396 864

30 inspektörer Ae 19.............................................. -f- 890 280

18 förste assistenter Ae 16........................................ 4- 454 464

f) Överföring av tjänster från anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal till

anslagsposten Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, m. m............ + 5 751 754

g) Tillfällig personal m. m.

Biträdespersonal.................................................. 4- 200 000

Minskning med 1 förste inspektör Ag 23............................ — 36 804

Minskning enligt f)............................................... — 5 485 284

h) Arvoden till yrkesvalslärare........................................... 4- 445 000

i) Arvoden till länsarbetsnämndernas läkare............................... 4- 252 000

2. Tjänsteförändringar m. in.

a) Tjänsteförändringar................................................ 4- 4 170 946

b) Särskilt yrkande angående arbetsförmedlingsaspiranter.................... 4- 720 000

3. Löneomräknlng....................................................... 4- 1 238 288

4-14 866 000

Motiv

1 a) Länsarbetsnämndernas kansliorganisation, försvarsärenden. Styrelsen
föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med sitt senast föregående år
framförda förslag (jfr prop. 1965: 1 bil. 13 s. 74), att för försvarsändamål
inrättas en tjänst som förste inspektör vid var och en av länsarbetsnämnderna
i Stockholms, Malmöhus resp. Göteborgs och Bohus län samt 21 tjänster
som inspektör vid övriga nämnder.

1 b) Länsarbetsnämndernas kansliorganisation, övriga ärenden. Styrelsen
föreslår ånyo (jfr senast prop. 1965: 1 bil. 13 s. 74), att länsarbetsnämnderna
i Västerbottens och Norrbottens län tillförs vardera ytterligare en
tjänst som byrådirektör.

Styrelsen har under senare år utformat aktivitetsprogram för angelägna

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966 153

åtgärder i syfte att tillföra arbetsmarknaden ny arbetskraft. Programmen
siktar i första band på kvinnor utan förvärvsarbete samt äldre och medelålders
arbetskraft. Arbetsinarknadsutredningen bar föreslagit att länsarbetsnämndernas
kanslier bör få eu tjänst på inspektörsnivå med uppgift att svara
för de åtgärder som erfordras för att bättre ta till vara de totala arbctskraftstillgångarna
(inspektörer för aktiveringsuppgifter). Utredningen har i sitt
betänkande utförligt angivit de uppgifter, som bör ankomma på dessa speciella
tjänstemän. Med hänvisning härtill föreslås att varje länsarbetsnämnd
tilldelas en tjänst som förste inspektör i Ae 21 för dessa uppgifter.

Under de senaste åren har önskemålen om förbättrade resurser för den
interna utbildningen av arbetsmarknadsverkets personal markerats allt
starkare. Arbetsinarknadsutredningen har föreslagit att personalutbildning
byggs ut kraftigt. F. n. disponeras fyra tjänster inom styrelsen för utbildningsfrågor,
medan motsvarande tjänster saknas inom fältorganisationen.
Personalutbildningen har hittills huvudsakligen haft formen av kurser och
konferenser. Utbildning och instruktion i direkt anslutning till verksamheten
på arbetsplatserna är emellertid enligt styrelsens uppfattning en effektivare
och mera ändamålsenlig metod. Den övervägande delen av den grundläggande
och fortsatta utbildningen bör decentraliseras och anförtros länsarbetsnämnderna.
För att göra detta möjligt måste varje nämnd — med undantag
för nämnden i Gotlands län —- förstärkas med en befattningshavare
på inspektörsnivå, förslagsvis med tjänstebenämningen konsulent för personalutbildning.

Länsarbetsnämndernas kanslier har tillförts sammanlagt 20 tjänster som
förste assistent i Ae 16 för handläggning av administrativa och kamerala
uppgifter. På grund av arbetsanhopningen bör tjänster inrättas även vid de
fem nämnder, som hittills inte fått sådana.

Styrelsen upprepar sitt senast föregående år framförda förslag (jfr prop.
1965: 1 bil. 13 s. 75) om förstärkning med fem kanslister i reglerad befordringsgång.

1 c) Arbetsförmedlingsverksamheten. Under senare år har anspråken på
arbetsförmedlingens insatser ökats betydligt, såväl kvalitativt som kvantitativt.
Det är därför angeläget att förmedlingsorganisationen får tillräckligt
stor personal. Även vissa organisatoriska omständigheter motiverar en upprustning
av arbetsförmedlingen. Styrelsen delar arbetsmarknadsutredningens
uppfattning att personalen bör koncentreras till större förmedlingsenheter.
Denna fråga kan emellertid lösas endast på längre sikt. Tills vidare
bör endast som en första etapp vissa huvudkontor och större avdelningskontor
erhålla en begränsad personalförstärkning, som bl. a. medger att en
redan i andra sammanhang med framgång prövad ambulatorisk förmedlingsverksamhet
kan utvidgas.

En förstärkning av arbetsförmedlingen skulle vidare medge att utbyte av
tjänstemän mellan kontor på orter med överskott på arbetskraft och på orter

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

med markerad efterfrågan på arbetskraft kan genomföras effektivt. Erfarenheterna
från redan genomförda utbyten har varit mycket positiva.

Styrelsen föreslår därför att arbetsförmedlingsverksamheten tillförs sammanlagt
64 tjänster.

1 d) Yrkesvågledningsverksamheten. I petitaskrivelsen för budgetåret
1963/64 redovisade styrelsen ett behov av personalförstärkningar med 70
tjänster, varav hittills medgivits 41. Sedan en ny översyn av personalbehovet
verkställts inom styrelsen, beräknas nu att det erforderliga tillskottet är 82
tjänster av vilka för nästa budgetår begärs 42. Vidare föreslår styrelsen
vissa lönegradsförändringar. Föreslagna förändringar framgår av följande
uppställning.

Tjänst	Löne- grad	Antal tjänster 1/7 1965	Förslag	ökning eller minskn.
Ao	Ae	Ag	S:a	Ao	Ae	Ag	S:a
Byrådirektör .	A 25	3	_	_	3	8	_	_	8	+ 5
Förste konsu-
lent.......	A 23	22	n	—	33	17	48	—	65	+ 32
Konsulent . . .	A 21	—	40	—	40	—	47	—	47	+ 7
Amanuens/
konsulent . .	A 17—21	—	32	16	48	—	72	—	72	+ 24
Förste assi-
stent......	A 16	7	19	—	26	—	—	—	—	— 26
	Summa	32	102	16	150	25	167	—	192	+ 42

Anm. 16 extra tjänster som amanuens/konsulent extraordinariesätts.

1 e) Arbetsvårdsverksamheten har åren 1963—1965 tillförts 80 nya
tjänster. Enligt en inom styrelsen gjord översyn av personalbehovet inom
arbetsvårdsorganisationen beräknas de aktuella personalförstärkningarna
till 168 tjänster. Som en första etapp begär styrelsen 60 nya tjänster. Vissa
lönegradsförändringar föreslås också. Styrelsens yrkanden framgår av följande
uppställning.

Tjänst	Löne- grad		Antal tjänster 1/7 1965			Förslag		ökning eller
	Ao	Ae	Ag	S:a	Ao	Ae	Ag	S:a	minskn.
Byrådirektör .	A 25	i	_	_	1	5	_	_	5	+ 4
Förste inspek-tör ........	A 23	ii	_	_	11	20	7	__	27	+ 16
Förste konsu-lent........	A 23 j	_	_	_	_	5	_	_	5	+ 5
Förste inspek-tör ........	A 21	13	16		29	5	41	_	46	+ 17
Konsulent. . . .	A 21	5	—	—	5	—	—	—	—	— 5
Inspektör ....	A 19	7	33	8	48	5	fc.81	—	86	+ 38
Förste assi-stent ......	A 16	12	108	io y2	130%	10	146 y2	_	156&	+ 26
Assistent.....	A 13	1	34	6	41	—	—	—	—	— 41
	Summa	50	191	24 y2	265 y2	50	275 y2	—	325i/2	+ 60

Anm. 24 tjänster förs över från Ag till Ae.

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

1 f) överföring av tjänster från anslagsposten Avlöningar till tillfällig
personal till anslagsposten Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
in. m. Anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal uppgår för budgetåret
1965/66 till 6 720 000 kr. Medlen avser endast kostnader för grundlöner. Styrelsen
anser att anslagsposten är oproportionerligt stor i relation till övriga
anslagsposter inom avlöningsanslaget. Ett stort antal av de tjänster, som avlönas
från anslagsposten är med hänsyn till arbetsuppgifternas varaktighet
och angelägenhetsgrad helt jämförbara med ordinarie eller extraordinarie
tjänster. Som framgår av följande uppställning återfinns tjänsterna inom
samtliga grenar av fältorganisationen.

Verksamhetsgren	Lönegrad Ag	Amanu- ens/kon- sulent	Summa
23	21	19	16	13
Kansliorganisation......	26	26	43	21	16		132
Arbetsförmedling........	—	—	31	71	81	—	183
Yrkesvägledning........	—	—	—	—	—	16	16
Arbetsvärd.............	—	—	8	io%	6	—	24%
Sjömanshusorganisation..	—	—	1	i	4	—	6
Summa	26	26	83	ios y2	107	16	361%

Styrelsen föreslår att 174 av tjänsterna överförs till anslagsposten Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal samt att de i samband härmed
extraordinariesätts. För 73 tjänster föreslås dessutom lönegradsuppflyttningar.
överföringen och extraordinariesättningen skulle beröra följande
tjänster, nämligen

vid länsarbetsnämndernas kansliorganisation 1 förste inspektör i Ag 21
(föreslås till förste inspektör i Ae 23) och 24 förste inspektörer i Ag 21, planeringsuppgifter,
samt 24 inspektörer i Ag 19 (föreslås till förste inspektörer
i Ae21), omskolnings- och fortbildningsuppgifter,

vid arbetsförmedlingsverksamheten 15 inspektörer i Ag 19, 30 förste assistenter
i Ag 16 och 40 assistenter i Ag 13 (föreslås till förste assistenter
i Ae 16),

vid yrkesvägledningsverksamheten 16 amanuenser/konsulenter,

vid arbetsvårdsverksamheten 8 inspektörer i Ag 19, 10 förste assistenter i
Ag 16 och 6 assistenter i Ag 13 (föreslås till förste assistenter i Ae 16).

Därjämte föreslår styrelsen att 2 tjänster som sjömanshusombudsmän i
Ag 19, vilka redan avlönas från icke-ordinarieposten, blir extraordinariesatta
med placering i Ae 21.

1 g) Tillfällig personal m. m. För biträdeshjälp begärs ytterligare 200 000
kr.

Styrelsen anser att ett genomförande av arbetsmarknadsutredningens förslag
om möjlighet för arbetsmarknadsverket att inom en fastställd ram vid
extraordinära arbetsmarknadssituationer disponera medel från sakanslag
för tillfälliga personalförstärkningar avsevärt skulle öka verkets möjligheter
att snabbt kunna sätta in speciella förmedlingsaktioner och därigenom re -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

ducera behovet av andra, mera kostnadskrävande åtgärder mot arbetslöshet
eller arbetskraftsbrist. Styrelsen föreslår att den erhåller befogenhet att för
ändamålet ta i anspråk högst 1 000 000 kr. från sakanslag.

1 h) Arvoden iill yrkesvalslärare. Under budgetåret 1966/67 kan ytterligare
ett hundratal lärare eller sammanlagt omkring 765 antas vara i tjänst.

1 i) Arvoden till länsarbetsnämndernas läkare. Nuvarande medelstilldelning
medger att 25 läkare vid huvudkontoren tjänstgör 4 veckotimmar och
38 läkare vid avdelningskontor med arbetsvårdsexpeditioner tjänstgör 2 veckotimmar.
Denna tjänstgöring har visat sig otillräcklig. Antalet arbetsvårdssökande
uppgick under 1964 till 60 965 och beräknas vid utgången av år
1965 till ca 75 000 och 1966 till drygt 90 000. Det är vidare nödvändigt att
den medicinska expertisen kompletteras med psykiatriker. Behovet av läkarmedverkan
beräknas nu till 6 veckotimmar vid huvudkontoren och till
3 veckotimmar vid avdelningskontoren. Den 1 juli 1966 beräknas arbetsvårdsexpeditioner
komma att inrättas vid ytterligare några avdelningskontor.

Vid oförändrade ersättningar till läkarna beräknas medelsbehovet till
638 500 kr., vilket innebär en ökning med 252 000 kr. Av beloppet avses
40 000 kr. för vikarier under läkarnas semester.

2 a) Tjänsteförändringar m. in.

Sammanslagning av arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden
i Stockholms län. 1961 års storstadsutredning har föreslagit att
arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden i Stockholms län
snarast möjligt sammanförs till ett gemensamt organ. En arbetsgrupp inom
verket utreder organisationsfrågorna. Arbetsgruppen har i juli 1965 överlämnat
en första promemoria, avseende kansliorganisationen. Arbetsnämnden
och länsarbetsnämnden i Stockholms län har med vissa reservationer
tillstyrkt arbetsgruppens förslag. Länsarbetsnämnden anser emellertid att
omorganisationen bör anstå till den 1 juli 1967.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser övervägande skäl tala för att genomföra
omorganisationen redan den 1 juli 1966. Det synes riktigast att en gemensam
länsarbetsnämnd får ta ställning till förslagen beträffande den gemensamma
förmedlingsorganisationens utformning och omfattning.

Styrelsen föreslår följande:

1) En gemensam nämnd, kallad länsarbetsnämnden i Stockholms stad och
län, inrättas fr. o. m. den 1 juli 1966.

2) Länsarbetsnämnden bör bestå av åtta ledamöter och få följande sammansättning: Ordförande.

Vice ordförande.

En representant för vardera SAF, LO, TCO, Stockholms stad och Stockholms
läns landsting.

En representant, utsedd efter förslag av generaldirektören och företrädande
något betydelsefullt arbetsmarknadsområde.

157

KiiikjI. Maj.ts proposition nr 52 ar 1906

3) Chefen för den nya länsarbetsnämnden bör ha tjänstetiteln länsarbetsdirektör.

Kansliet bör få följande högre tjänster:

1 länsarbetsdirektör i Bo 3

1 avdelningsdirektör i Bo 1

2 byrådirektörer i Ao 27
1 byrådirektör i Ao 25

3 förste inspektörer i Ao 23

1 förste inspektör i Ae 23

2 förste inspektörer i Ag 23

En tjänst som förste inspektör i Ag 23 dras in.

Lönegradsuppflyftningar. Styrelsen föreslår vidare nppflyttning i lönegrad
av följande tjänster, nämligen

vid länsarbetsnämndernas kansliorganisation 23 länsarbetsdirektörer i
Bo 1 till Bo 3, 1 länsarbetsdirektör i Ao 27 till Bo 3, 3 byrådirektörer i Ao 27
till avdelningsdirektörer i Bo 1, 1 byrådirektör i Ao 25 till avdelningsdirektör

1 Bo 1, 22 byrådirektörer i Ao 25 till Ao 27, 1 förste inspektör i Ao 23 till byrådirektör
i Ao 25, 19 förste inspektörer (koordinatorer) i Ao 21 till Ao 23,
4 förste inspektörer (koordinatorer) i Ae 21 till Ae 23, 1 assistent i Ao 13 till
förste assistent i Ao 16, 17 assistenter i Ae 13 till förste assistenter i Ae 16
och 25 kansliskrivare i Ao 11 till kontorsskrivare i Ao 13,

vid arbetsförmedlingsverksamheten 2 förste inspektörer i Ae 21 till Ae 23,
17 inspektörer i Ao 19 till förste inspektörer i Ao 21, 12 inspektörer i Ae 19
till förste inspektörer i Ae 21, 43 förste assistenter i Ao 16 till inspektörer i
Ao 19, 56 förste assistenter i Ae 16 till inspektörer i Ae 19, 27 assistenter i
Ao 13 till förste assistenter i Ao 16, 393 assistenter i Ae 13 till förste assistenter
i Ae 16 och 11 assistenter i Ae 13 till förste assistenter i Ae 16 (halvtidstjänster),

vid yrkesvägledningsverksamheten 5 förste konsulenter i Ao 23 till byrådirektörer
i Ao 25, 16 konsulenter i Ae 21 till förste konsulenter i Ae 23, 2
amanuens/konsulenter till förste konsulenter i Ae 23, 7 förste assistenter i
Ao 16 till amanuens/konsulenter och 19 förste assistenter i Ae 16 till amanuens/konsulenter,

vid arbetsvårdsverksamheten 4 förste inspektörer i Ao 23 till byrådirektörer
i Ao 25, 18 förste inspektörer i Ao 21 till Ao 23 (därav 5 konsulenter),
7 förste inspektörer i Ae 21 till Ae 23, 5 inspektörer i Ao 19 till förste inspektörer
i Ao 21, 20 inspektörer i Ae 19 till förste inspektörer i Ae 21, 3 förste
assistenter i Ao 16 till inspektörer i Ao 19, 30 förste assistenter i Ae 16 till
inspektörer i Ae 19, 1 assistent i Ao 13 till förste assistent i Ao 16 och 34 assistenter
i Ae 13 till förste assistenter i Ao 16 samt

vid sjömanshusorganisationen 2 sjömanshusombudsmän i Ae 23 till Ae 25,

2 sjömanshusombudsmän i Ae 21 till Ae 23, 4 inspektörer i Ao 19 till förste
inspektörer i Ao 21, 7 sjömanshusombudsmän i Ae 19 till Ae 21, 1 inspektör
i Ae 19 till förste inspektör i Ae 21, 1 förste assistent i Ao 16 till inspektör
i Ao 19, 5 förste assistenter i Ae 16 till inspektörer i Ae 19, 2 assistenter i
Ao 13 till förste assistenter i Ao 16 och 23 assistenter i Ae 13 till förste assistenter
i Ae 16.

Enligt nu gällande klassindelning, beroende bl. a. av antalet befattningshavare
vid respektive kontor, är kontor sföreståndarna placerade i följande

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

lönegrader, nämligen vid kontor i klass 1 i A 25, i klass 2 i A 23, i klass 3 i
A 21, i klass 4 i A 19, i klass 5 i A 16 och i klasserna 6—8 i A 13. Styrelsen
föreslår följande ändringar i kontorsindelningen:

Till klass 1 hänförs kontoret i Lund. Till klass 3 uppflyttas 16 kontor.
I klass 5 finns 73 kontor. Vid dessa finns två—fyra tjänster. Som en konsekvens
av styrelsens i det följande redovisade förslag om uppflyttning av
assistenttjänsterna från A 13 till A 16, bör föreståndartjänsten höjas till
A 19. Slutligen bör, såsom styrelsen hävdat i de två senaste petitaskrivelserna,
samtliga kontorsföreståndartjänster i A 13 flyttas upp till A 16.

Styrelsen föreslår vidare, att samtliga tjänster som assistent i A 13 flyttas
upp till A 16. Som skäl härför anförs dels arbetsuppgifternas ändrade karaktär,
dels att befordringsförhållandena inom arbetsförmedlingssektorn är
klart otillfredsställande. 80 °/o av de ordinarie och extraordinarie tjänsterna
är placerade i de båda lägsta lönegraderna, A 13 och A 16. Det är inte ovanligt
med 12—15 års anställning innan befordran till A 16 kan ske.

2 b) Arbetsförmedlingsaspiranternas löner in. in. Styrelsen föreslår att
aspirantlönegraden höjs från All till A 14 eftersom den nuvarande lönegraden
i förening med otillfredsställande befordringsmöjligheter inom verket
inte är tillräckligt attraktiv för kvalificerade sökande.

Av anvisade medel kan f. n. anställas 76 årsaspiranter. Detta antal motsvarar
inte behovet av rekryteringstjänster efter den utbyggnad som numera
skett av arbetsförmedlingen. Medel bör därför beräknas för 100 aspiranter.

Yttranden

Statskontoret tillstyrker styrelsens förslag om inrättande av tjänster som
inspektörer för aktiveringsuppgifter. Dock synes några frågor av närmast
organisatorisk art återstå att lösa innan aktiveringsinspektörerna träder i
verksamhet. Arbetsmarknadsutredningen beskriver deras arbetsuppgifter
men poängterar att arbetsinnehållet delvis blir beroende av de förhållanden
som råder inom resp. läns arbetsmarknad.

Alla ev. avvikelser till trots kommer aktiveringsinspektörernas arbetsuppgifter
att även kunna karakteriseras som yrkesvägledning, arbetsvärd (åtminstone
profylaktisk), plats- och arbetskraftsackvisition m. fl. redan existerande
funktioner. Av denna anledning bör aktiveringsinspektörernas ställning
i förhållande till övriga befattningshavare preciseras närmare än arbetsmarknadsutredningen
gjort. Arbetsmarknadsstyrelsen bör låta utarbeta
befattningsbeskrivningar länsvis, som anger gränser för deras ansvar och
befogenheter. Sådana beskrivningar kan också underlätta bästa möjliga rekrytering
och urval vid tjänstetillsättningarna. Kanske blir arbetsinnehållet
så olika, t. ex. i län med överskott resp. underskott på arbetskraft, att alla
inspektörer inte lämpligen bör utväljas enligt samma mall. — Statskontoret
föreslår att medel för aktiveringsinspektörernas löner tillförs anslagsposten
Avlöningar till tillfällig personal.

Bl. a. med hänvisning till arbetsmarknadsutredningen föreslår styrelsen en
omfattande kvalitativ och kvantitativ utökning av verkets personalutbild -

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år l‘Jt>6

ning. Styrelsens kanslibyrå bör sålunda förstärkas med eu förste byråsekreterare
och eu amanuens. De mest omfattande förstärkningarna anses emellertid
böra tillföras fältorganisationen. För detta ändamål föreslås att varje
nämnd utökas med en konsulent för personalutbildning.

Statskontoret instämmer för sin del i arbetsmarknadsstyrelsens åsikt att
ifrågavarande verksamhet bör utvidgas och förbättras. Arbetsmarknadsstyrelsen
och statskontoret har gemensamt beslutat ge hög prioritet åt de avsnitt
av pågående organisationsundersökningar, vilka innefattar analyser av
arbetskrav och utbildningsbehov. Projektet befinner sig på planeringsstadiet.
Schematiskt uttryckt anser statskontoret att det bör genomföras i fyra
etapper. Först därefter bör man fastställa utbildningens framtida organisatoriska
förankring, vilka utbildningsavsnitt som därvid lämpligen bör handhas
av regionala organ och hur personella och ekonomiska resurser hör
fördelas. På anförda grunder är statskontoret inte berett att tillstyrka förslaget
att redan nästa budgetår inrätta utbildningskonsulenttjänster vid
länsarbetsnämnderna.

Som ytterligare skäl mot att tillsätta konsulenter för personalutbildning
i full skala nästa budgetår kan anföras att det får ifrågasättas om befattningshavare
med erforderliga kvalifikationer finns att tillgå för snabb rekrytering
i ett sammanhang. En successiv rekrytering torde öka möjligheterna
att upprätthålla höga kvalitativa krav.

För statskontoret framstår det som lämpligast att arbetsmarknadsstyrelsen
i första hand erhåller medel för att utvidga den centrala utbildningsplaneringen
och administrationen. Statskontoret föreslår att anslagsposten
Avlöningar till tillfällig personal tillförs 150 000 kr. för detta ändamål.
Under arbetet med uppläggning av nytt utbildningssystem och under
dess första tillämpningstid (sannolikt hela budgetåret 1966/67) torde behov
föreligga att anlita utomstående konsulters tjänster. För härmed förenade
kostnader bör arbetsmarknadsstyrelsen få disponera 100 000 kr.

I remissyttrande över betänkandet om organisations- och samarbetsfrågor
i stockholmsområdet har statskontoret biträtt utredningens förslag att en
sammanslagning av arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden
i Stockholms län skall genomföras utan att man avvaktar resultatet av
statskontorets undersökningar. Vad beträffar den nya nämndens kansliorganisation
förutsätter ämbetsverket att denna organisatoriska enhet blir föremål
för översyn i samma ordning som övriga nämnders kanslier.

Personalutbildningsnämnden anför bl. a.

För den alldeles övervägande delen av styrelsens fältpersonal torde utbildningsbehovet
vara ensartat. Verksamheten är ju underkastad en för alla
länsnämnder och förmedlingskontor gällande reglering. Att splittra personalutbildningen
inom arbetsmarknadsverket på ett tjugotal geografiskt åtskilda
organ framstår följaktligen redan av denna anledning som irrationellt.
Personalutbildning i större skala bör enligt nämndens mening normalt vara

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

centralt organiserad och ledas från styrelsen med tillämpning av enhetliga
regler och med i huvudsak likartat kursinnehåll. Detta hindrar givetvis icke
att kursverksamhet kan anordnas regionalt.

De olika uppgifter som skulle tillkomma utbildningskonsulenterna utgör
knappast tillräcklig motivering för tjänsterna. Vissa av angivna uppgifter
aktualiserar snarare frågan om arbetsledningens effektivitet inom arbetsmarknadsverkets
länsorgan.

Nämnden finner sig alltså inte kunna tillstyrka förslaget om inrättande
av tjänster som konsulenter för personalutbildning. Förslaget om förstärkning
av arbetsmarknadsstyrelsen med två kvalificerade tjänstemän för personalutbildningsuppgifter
tillstyrks däremot av nämnden.

C 8. Arbetsförmedlingen: Omkostnader

		Anslag		Nettoutgift
	1964/65 ....................	14 320 000		16 085 118
	1965/66 .....................	16 045 000
	1966/67 (förslag) ...........	18 970 000
	Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs	upp med	20 058 000
( + 4 013 000) kr.
		Anvisat		Föreslagen ändr. 1966/67
		1965/66		Mynd.	Dep.ch.
l.	Sjukvård in. in...........................	..... 160 000	+	40 000	+ 40 000
2.	Reseersättningar.........................	..... 2 050 000	4-	480 000	+ 350 000
3.	Underhåll och drift av tjänstebilar........	..... 115 000	+	40 000	+ 30 000
4.	Utbyte av tjänstebilar....................	..... no 000	+	45 000	+ 15 000
5.	Lokalkostnader...........................	..... 6 350 000	+ 1 325 000	+ 1 100 000
6.	Expenser................................	..... 6 660 000	+ 1 498 000	+ 1 140 000
7.	Utbildnings- och instruktörsverksamhet.....	..... 600 000	+	585 000	+ 250 000
			4-	4 013 000	+ 2 925 000

Motiv

2. Reseersättningar. Höjda ersättningar för tjänsteresor med egen bil medför
en kostnadsökning med 120 000 kr. För utökad reseverksamhet för yrkesvägledningens
och arbetsvärdens personal samt till följd av intensifierad
planering av byggnadsverksamheten beräknas ytterligare 60 000 respektive
100 000 kr. För ambulerande förmedlingsverksamhet inom glesbygderna
beräknas 200 000 kr.

3. Underhåll och drift av tjänstebilar. För ökade underhållskostnader till
följd av bilparkens ålder beräknas 15 000 kr. och för under punkt 4 föreslagen
ökning av antalet bilar 25 000 kr.

4. Inköp och utbyte av tjänstebilar. För nödvändiga utbyten av 6 bilar beräknas
80 000 kr. Vidare bör bilar till en kostnad av 75 000 kr. anskaffas
till 5 av de 9 länsarbetsnämnderna, som f. n. saknar tjänstebil.

5. Lokalkostnader. Årshyrorna för lokaler uppgick den 1 juli 1965 till
5 995 468 kr. De ökade kostnader, som uppkommer till följd av inflyttning
i nya och utökade lokaler under innevarande och nästa budgetår, beräknas
till ca 1,1 milj. kr. Ändring av äldre lokaler för att anpassa dessa till

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

en effektivare arbetsmetodik beräknas kosta 0,5 milj. kr. För lokalersättningar
till arbetsförmedlingsombud beräknas 75 000 kr.

6. Expcnser. Kostnaderna för städning beräknas öka med 130 000 kr., för
skrivmaterialier m. in. med 105 000 kr., för telegram och telefon med 540 000
kr., för inköp och underhåll av möbler och kontorsmaskiner med 540 000 kr.
samt för bokinköp in. fl. ändamål 183 000 kr.

7. Utbildnings- och instruktionsverksamhet. Styrelsen avser att väsentligt
utvidga den interna utbildningen av verkets personal. För centrala kurser
och konferenser beräknas 600 000 kr., för lokala kurser och konferenser
400 000 kr., för material och övriga omkostnader 75 000 kr., för kursavgifter
för personalens fritidsstudier vid korrespondensinstitut och bildningsorganisationernas
kurser 10 000 kr. samt för yrkesvalslärarnas praktiktjänstgöring
och fortbildning 100 000 kr.

Yttrande

Personalutbildningsnämnden tillstyrker att medel beräknas för bidrag till
personalens fritidsstudier med föreslaget belopp. Nämnden erinrar om att
organiserad korrespondensundervisning förekommer vid flera verk, i regel
med gott resultat.

G 9. Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Anslag Nettoutgift

1964/65 .................... > 620 000 000 503 418 481

1965/66 .................... 2 420 000 000

1966/67 (förslag) .......... 400 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 403 (— 17)
milj. kr.

A. Utgifter

Åtgärder för att underlätta arbetskraftens rörlighet

1. Respenning..................................

2. Familj e- och utrustningsbidrag................

3. Starthjälp...................................

4. Inlösen av egnahem..........................

Summa åtgärder för att underlätta arbetskraftens

rörlighet....................................

Sysselsättningsskapande åtgärder

5. Beredskapsarbeten............................

Uppförande av industribyggnader i lokaliserings syfte.

.....................................

Beredskapsarbeten på vägar och gator.........

Övriga beredskapsarbeten m. m................

6. Industribeställningar..........................

7. Detaljplanering av vissa allmänna arbeten......

Summa sysselsättningsskapande åtgärder.......

Arbetsmarknadsstyrelsens
beräkning för budgetåret
1965/66 1966/67

kr. kr.

Utgift resp.
inkomst
1964/65
kr.

7 631 620
9 116 549
9 743 907
228 648

26 720 724

453 292 523

9 000 000

11 500 000

12 000 000
2 000 000

34 500 000

370 000 000

10 000 000

13 000 000

14 000 000
5 000 000

42 000 000

340 000 000

( 45 393 295) — —

(284 935 614) (250 000 000) (200 000 000)
(122 963 614) (120 000 000) (140 000 000)

6 887 506 5 000 000 5 000 000

7 240 010 10 000 000 10 000 000

467 420 039 385 000 000 355 000 000

1 Varav 305 milj. kr. anvisats på tilläggsstat.

* Av anslaget skall förslagsvis 250 milj. kr. avräknas mot automobilskattemedlen.
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 52

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Kontanthjälp

8. Kontantunderstödsverksamhet................

Diverse ändamål

9. Psykotekniska undersökningar................

10. Övervakning av statens stenlager.............

11. Övriga ändamål......,......................

Summa diverse ändamål.....................

Summa utgifter

Utgående förskott...........................

Utgående reservation........................

Utgifter totalt

B. Inkomster

1. Ingående reservation........................

2. Anslag.....................................

3. Anslagsbehov...............................

Summa inkomster

4. Ingående förskott...........................

Inkomster totalt

Arbetsmarknadsstyrelsens
beräkning för budgetåret
1965/66 1966/67

kr. kr.

350 000 350 000

Utgift resp.
inkomst
1964/65
kr.

176 291

1 551 828
18 884
3 799 505
5 370 217
499 687 271

9 826 427
145 763 331
655 277 029

29181 812
617 812 813

646 994 625
8 282 404
655 277 029

2 000 000
25 000
2 500 000
4 525 000
424 375 000

424375 000

145 763 331
420 00 0000

565 763 331

3 000 000
25 000
2 500 000
5 525 000
402 875 000

402 875 000

402 875 000
402 875 000

402 875 000

Motiv

1—4. Åtgärder för att underlätta arbetskraftens rörlighet. Starthjälp m. fl.
bidrag utgick under åren 1963 och 1964 i följande antal fall:

År

Starthjälp

Familje-

bidrag

Utrustnings-

bidrag

Respenning

flyttnings-

bidrag

resor

1963................

17 128

23 194

3 042

3 662

1 156

2 152

2 471

3 627

26 523

40 549

1964................

De intensifierade åtgärderna i syfte att genom interlokal arbetsförmedling
få till stånd en utjämning mellan orter med hög efterfrågan på arbetskraft
och arbetslöshetsområden beräknas under de närmaste budgetåren medföra
ökade kostnader för bidrag till flyttande arbetskraft.

Erfarenheterna från den i början av år 1965 startade försöksverksamheten
med inlösen av egnahem tyder på att denna verksamhet kommer att bestå
och få en alltmer ökad betydelse för att underlätta omflyttning av arbetskraft
från vissa områden med sysselsättningssvårigheter. F. n. är ett 100-tal
inlösenärenden under utredning. Att flera ärenden hittills inte aktualiserats
hänger delvis samman med att nuvarande värderingsregler vid inlösen inte
alltid leder till för fastighetsägarna acceptabla priser. Mot bakgrunden av
hittills vunna erfarenheter hemställer styrelsen om bemyndigande att jämka
inlösenbeloppet i de fall då taxeringsvärdet inte motsvarar full täckning av
kvarstående lån i fastighet som är aktuell för inlösen. Styrelsen hemställer
vidare att försöksverksamheten utsträcks till att undantagsvis även avse inlösen
av bostadsrättslägenheter. Vid medelsberäkningen utgår styrelsen från

Kunyl. Maj.ts proposition nr 52 dr ltltjti 163

att medel som flyter in vid försäljning av inlösta egnahem skall tillgodoföras
riksstatstiteln Övriga diverse inkomster.

5. Beredskapsarbeten. Under hudgetåret 1964/65 uppgick antalet dagsverken
till 1 554 000, därav 860 000 på vägarbeten, 210 000 på industribyggen i
lokaliseringssyfte och 484 000 på övriga beredskapsarbeten. Bokförda utgifter
uppgick till 458 293 000 kr., varav för vägarbeten 284 936 000 kr., för
industribyggen 45 393 000 kr. och för övriga beredskapsarbeten 122 964 000
kr.

För bedrivande av beredskapsarbeten under budgetåret 1965/66 bar i riksstaten
beräknats 370 milj. kr. Styrelsen kan inte bedöma om detta belopp
kommer att förslå. För budgetåret 1966/67 utgår styrelsen från en sysselsättningsvolym
av samma storlek som för innevarande budgetår. En fortsatt
övergång till mindre kostnadskrävande arbetsobjekt väntas kunna genomföras.
Styrelsen föreslår därför att anslaget för beredskapsarbeten upptages
till 340 milj. kr. Av beloppet bör uppskattningsvis 200 milj. kr. avräknas mot
automobilskattemedlen.

I samband med att särskilda medel anslagits för lokaliseringsändamål från
1 juli 1965 har styrelsens medverkan till uppförande av industrilokaler upphört.
Detta gäller även uppförande av kommunala byggnader för småindustri
och hantverk. Från kommunalt liåll och från småindustrier har föreslagits
att uppförande av lokaler för småindustri och hantverk i lokaliseringspolitiskt
syfte åter införs soin statskommunala beredskapsarbeten. Styrelsen
vitsordar detta medels ändamålsenlighet och hemställer att Kungl.
Maj :t ställer frågan under riksdagens prövning.

6. Industribeställningar. Medelsbehovet för innevarande och nästa budgetår
kan endast uppskattningsvis beräknas. Ett belopp av 5 milj. kr. bör
reserveras för detta ändamål för såväl innevarande som nästa budgetår.

7. Detaljplanering av vissa allmänna arbeten. För budgetåret 1965/66 beräknas
att 7 milj. kr. erfordras för bidrag till kommuner. För statliga myndigheter
beräknas för i huvudsak skogliga planeringsåtgärder under budgetåret
1965/66 en medelsåtgång av 3 milj. kr. För budgetåret 1966/67 beräknas
för ändamålet likaledes ett belopp av 10 milj. kr.

8. Utgifterna för psykotekniska undersökningar uppgick under budgetåret
1964/65 till ca 1 552 000 kr. Under detta budgetår utfördes ca 4 000 anlagsprövningar,
varav ca 1 500 i form av grupptest. För innevarande budgetår
beräknas medelsbehovet till 2 milj. kr. Styrelsen räknar med en fortsatt
ökning av såväl individual- som gruppundersökningar under budgetåret
1966/67 och föreslår att medelsbehovet beräknas till 3 milj. kr.

Anslaget för budgetåret 1965/66 är uppfört med 420 milj. kr. Vid ingången
av budgetåret förelåg en reservation av 145 763 331 kr. varav ca 140 milj. kr.
erfordras för att täcka oreglerade statsbidrag. På anslaget är alltså ca 425
milj. kr. disponibelt. Även de sammanlagda utgifterna under budgetåret

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

1965/66 uppskattas till 425 milj. kr. Det sammanlagda medelsbehovet för
budgetåret 1966/67 skulle uppgå till avrundat 403 milj. kr.

C 10. Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl.

Anslag Nettoutgift

1964/65 ......................»155 000 000 112 632 834

1965/66 ......................* *135 000 000

1966/67 (förslag) ............ 155 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 158 (+23)
milj. kr.

A. Utgifter

1. Beredskapsarbeten m. m......................

(Beredskapsarbeten på vägar och gator).......

(Övriga beredskapsarbeten m. m.).............-

2. Arkivarbeten m. m............................

3. Näringshjälp.................................

Summa utgifter

Utgående förskott...............................

Utgående reservation.............................

Utgifter totalt

B. Inkomster

1. Ingående reservation..........................

2. Anslag.......................................

3. Anslagsbehov.................................

Summa inkomster

4. Ingående förskott.............................

Inkomster totalt

Arbetsmarknadsstyrelsens
beräkning för budgetåret

1965/66

kr.

100 000 000
(45 000 000)
(55 000 000)
29 000 000
15 000 000

1966/67

kr.

100 000 000
(45 000 000)
(55 000 000)
33 000 000
25 000 000

Utgift

1964/65

kr.

78 795 865
(36 501 334)
(42 294 531)
23 702 251
9 990 604
112 488 720

144 115
42 367 165
155 000 000

155 000 000

144 000 000

42 367 165
135 000 000

177 367 165
144 115
177 511 280

158 000 000

158000 000
158 000 000

158 000 000

Motiv

1. Beredskapsarbeten m. m. Beredskapsarbetena bedrivs dels som statskommunala
beredskapsarbeten för s. k. svårplacerad arbetskraft, dels som
statliga beredskapsarbeten för såväl svårplacerad som s. k. specialhänvisad
arbetskraft.

Statskommunala beredskapsarbeten utgörs av enklare utearbeten, såsom
skogsröjning, parkarbeten, upprensning av stränder och badplatser etc. I
dessa arbeten sysselsätts sådana handikappade, som inte kan få arbete på
öppna arbetsmarknaden eller flytta till ort, där de kan få lämpligt arbete.
Antalet sysselsatta i dylika arbeten under budgetåret 1964/65 utgjorde ca
1 900.

Statliga beredskapsarbeten för specialhänvisad arbetskraft utgörs i huvudsak
av vägarbeten, skogsvårdsarbeten samt fornminnes- och naturvårds -

1 Varav 78 milj. kr. anvisats på tilläggsstat II.

* Av anslaget skall 30 milj. kr. avräknas mot automobilskattemedlen.

Kungl. Maj.ts proposition nr ii 2 nr li) t it) 165

arbeten. I de båda sistnämnda sysselsätts i huvudsak nientalvårdsklientel
och psykiskt utvecklingsstörda och i de övriga nykterhetsvårds-, kriminalvårds-
och ungdomsvårdsklientel. Den 1 juli 1965 fanns 41 arbetsplatser
anordnade i arbetsmarknadsstyrelsens regi med en sammanlagd kapacitet
för 930 personer. Därutöver har i skogsstyrelsens regi ca 1 300 svårplacerade
sysselsatts med skogsvårdsarbeten och ca 200 med lättare utearbeten i anslutning
till mentalsjukhus.

Under budgetåret 1964/65 utfördes 755 000 dagsverken varav 287 000 vid
statskommunala och 468 000 vid statliga beredskapsarbeten. Statsverkets
kostnader uppgick till 78 795 865 kr.

Av de vid arbetsförmedlingens arbetsvårdsexpeditioner inskrivna personerna
var den 30 juni 1965 ca 5 000 i behov av skyddad sysselsättning, utan
att sådan under den närmaste tiden kunde beredas dem. Ett ökat behov av
skyddade arbetsformer för ungdomsvårds-, kriminalvårds- och mentalvårdsklientel
samt psykiskt utvecklingsstörda föreligger också. En fortsatt ökning
av såväl statskommunala som statliga beredskapsarbeten är nödvändig.
Styrelsen uppskattar medelsbehovet för beredskapsarbeten m. m. under
budgetåren 1965/66 och 1966/67 till 100 milj. kr.

2. Arkivarbeten in. m. Antalet arkivarbetare, som under budgetåret
1963/64 utgjorde i medeltal 2 194, ökade under budgetåret 1964/65 till 2 525,
varav 2 310 svenskar och 215 utlänningar. Den 30 juni 1965 uppgick totalantalet
arkivarbetare till 2 701.

Sysselsättningsmöjligheter för arkivarbetare har på en del håll inte kunnat
beredas genom placering hos myndigheter och institutioner. För den
skull har i en del län anordnats s. k. arkivarbetscentraler. Ett ökat behov
av skyddad sysselsättning i form av arkivarbeten väntas bestå. Månadsmedeltalet
arkivarbetare för budgetåret 1965/66 uppskattas till 2 850.

Musikerhjälp har under senare år tagits i anspråk i obetydlig utsträckning.
Under budgetåret 1964/65 sysselsattes i denna hjälpform i medeltal
39 personer under 8V2 månader och 8 personer under återstoden av budgetåret.
För budgetåret 1965/66 förutses situationen bli i stort sett oförändrad.
Kostnaderna för arkivarbete och musikerhjälp beräknas för budgetåret
1965/66 till 29 milj. kr. och för budgetåret 1966/67 till 35 milj. kr.

3. Näringshjälp. Enligt nu gällande bestämmelser utgår näringshjälp till
egen rörelse endast i samband med själva starten. Ett undantag gäller för
handikappade kioskägare, som ålagts av hälsovårdsnämnd att vidtaga byggnadsåtgärder.
Styrelsen har upprepade gånger i tidigare petitaframställningar
framhållit behovet och nödvändigheten av att näringshjälp i vissa
fall kan utgå även till rörelse, som startats tidigare. Det har i ett flertal fall
visat sig att handikappade som startat egen rörelse med bristfällig utrustning
och blygsamt rörelsekapital inte har ekonomiska möjligheter att klara
kostnaderna för ersättningsanskaffning av förslitna maskiner och redskap
eller för komplettering av maskinutrustning, verktyg, inventarier etc. Om

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

ekonomiskt stöd inte kan ges, finns i åtskilliga fall ingen annan möjlighet
än att lägga ned rörelsen och att söka lösa den handikappades försörj ningsfråga
genom förtidspension eller socialhjälp. Styrelsen hemställer därför
ånyo att näringshjälp skall kunna utgå efter särskild prövning även vid
förändring eller utbyggnad av egen rörelse enligt samma normer som vid
startande av egen rörelse (jfr senast prop. 1965: 1 bil. 13 s. 99).

Maximibeloppet för näringshjälp höjdes den 1 juli 1963 från tidigare under
lång tid gällande 5 000 till 10 000 kr. Arbetsmarknadsutredningen har
föreslagit att beloppet höjs till 12 000 kr. Styrelsen anser det angeläget att
beloppet sättes högre än det av utredningen föreslagna och föreslår att det
ökas till 15 000 kr.

I samband med arbetsplacering av handikappad kan bidrag utgå till denne
för vissa arbetsredskap och verktyg, som normalt inte tillhandahålls av arbetsgivaren.
Däremot kan bidrag inte utgå till arbetsgivaren för anordningar
på arbetsplatsen. Styrelsen anser det skäligt, att staten bidrar till
arbetsgivarens kostnader för sådana fasta tekniska anordningar på arbetsplatsen
genom vilka arbetsuppgifterna kan anpassas till handikappet. Härigenom
skulle säkerligen betydligt flera arbetsuppgifter kunna erbjudas de
handikappade. Styrelsen föreslår därför att bidrag efter särskild prövning
av arbetsmarknadsstyrelsen skall kunna utgå till hälften av kostnaderna
för särskilda för den handikappade vidtagna anordningar.

Arbetsmarknadsutredningen har föreslagit att även maximibeloppet för
bidraget till motorfordon för handikappade skall höjas till 12 000 kr. Eftersom
vissa gravt rörelsehindrade måste ha större utrymme för att t. ex. få in
en rullstol och i vissa fall också behöver särskilt avpassat aggregat eller
helautomatiska funktioner, föreslår styrelsen att bidrag efter särskild prövning
kan medges upp till 15 000 kr.

Styrelsen räknar med att kostnaderna för näringshjälp och motorfordonsbidrag
m. m. för budgetåret 1965/66 kommer att uppgå till omkring 15 milj.
kr. För budgetåret 1966/67 räknar styrelsen med avsevärt ökade kostnader
för dessa ändamål. Antalet ansökningar om bidrag till bilar, som budgetåret
1964/65 uppgick till ca 1 100 beräknas uppgå till inemot 1 700 under
budgetåret 1966/67. Med hänsyn härtill och till styrelsens förslag om utvidgning
av näringshjälpen beräknar styrelsen medelsbehovet under budgetåret
1966/67 till ca 25 milj. kr.

Anslaget för budgetåret 1965/66 är uppfört med 135 milj. kr. Vid ingången
av budgetåret förelåg en reservation av 42 367 000 kr., av vilket belopp ca
25 milj. kr. erfordras för att täcka statsbidragsskulder m. in. Medelstillgången
för finansiering av nya under budgetåret 1965/66 uppkommande utgifter
uppgår sålunda till avrundat 152 milj. kr. Medelsbehovet under samma
budgetår beräknas till 144 milj. kr. Styrelsen uppskattar det sammanlagda
medelsbehovet för budgetåret 1966/67 till 158 milj. kr.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 52 dr 1966

167

Yttranden

Yttranden över anslagsframställningen i vad den avser beredskapsarbeten
har inhämtats av kriminalvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen och socialstyrelsen,

Kriininahmrdsstyrelsen anför hl. a.

Under år 1964 var fyra särskilda beredskapsarbetsplatser för kriminalvårdsklientel
anordnade. Varje arbetsplats kunde sysselsätta 24 personer.
Sammanlagt mottogs 391 personer medan 341 personer avgick. Av dem som
avgick från arbetena placerades 56 i arbete på öppna marknaden och 12 i
omskolning. 58 slutade på egen begäran. Övriga slutade på grund av sjukdom,
annan orsak, avstängdes på grund av onykterhet eller avvek utan
anmälan.

Erfarenheterna från arbetsplatserna visar att anordnade arbeten inte i
allo är lämpliga för kriminalvårdens klientel. I största möjliga utsträckning
borde klientelet hellre beredas skyddad industriell sysselsättning. Det är
dock angeläget att beredskapsarbeten står till buds för sådant klientel som
har särskilda svårigheter att anpassa sig till arbetslivet. Behovet av dylika
arbeten torde komma att öka. Det är önskvärt att lättare arbeten väljs liksom
att arbetsplatserna blir mindre.

Medicinalstyrelsen yttrar.

I beredskapsarbetena deltar i växlande omfattning patienter från mentalsjukhus
och vårdanstalter för psykiskt efterblivna.

Klientelet är mycket varierande och omfattar defektläkta schizofrenier,
långdragna psykiska insufficienser, karaktärsanomalier med anpassningssvårigheter
och defekttillstånd efter tidiga hjärnskador. Arbetet utgör här ett
led i rehabiliteringen och är av betydelse för bedömningen av arbetsprestation
och uthållighet innan patienten skrivs ut till arbetsträningsverkstad i
arbetsvärdens regi, till tidigare arbete eller annan placering i öppna marknaden,
till utbildning eller till omskolning. Det är sålunda fråga om en arbetsprövning
inom sjukhusens och vårdanstalternas ram som är av mycket
stort värde och förtjänar att utökas.

Socialstyrelsen utnyttjar beredskapsarbetena för alkoholmissbrukare och
ungdomsvårdsskoleelever. Vid utslussningen till den fria arbetsmarknaden
av detta klientel är beredskapsarbetena till ovärderlig nytta.

Arbetsmarknadsstyrelsen har ca 800 platser reserverade för alkoholmissbrukare.
Platserna utnyttjas helt. Flertalet arbetstagare hänvisas till beredskapsarbetena
genom nykterhetsnämnderna. Uppskattningsvis 10—15 °/o
av arbetstagarna är placerade från vårdanstalter.

Även om arbetsplatserna redan är av mycket stor betydelse för nykterhetsvården,
måste man konstatera att de inte är tillräckliga för att täcka
behovet av arbetsvärd för nykterhetsvårdsklientelet. Erfarenheterna har visat,
att en ytterligare differentiering av arbetsmöjligheterna behövs. De nu -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

varande arbetsplatserna ger uteslutande sysselsättning i väg- eller skogsarbete.
Dessa arbeten som förutsätter en god fysik är ofta för krävande för
det äldre nykterhetsvårdsklientelet. Någon form av inomhusarbete är alltså
ett önskemål från socialstyrelsens sida.

Verksamheten för ungdomsvårdsskoleklientelet har bedrivits sedan år
1960 och omfattar f. n. tre arbetsplatser med sammanlagt 30 platser, varav
10 reserverats för psykiskt instabila och alkoholiserade elever. Under de fem
senaste åren har sammanlagt 358 ungdomsvårdsskoleelever placerats i beredskapsarbete,
varav 106 under år 1964.

Omkring hälften av eleverna lämnade under 1964 arbetsplatserna för arbete
i öppna marknaden eller placering på omskolningskurs. Resultatet av
verksamheten bedöms av skolorna som gott. Från ungdomsvårdsskolornas
sida har framförts önskemål framför allt om bättre ordnade fritidsmöjligheter
för eleverna samt ökade personalresurser för tillsyn av eleverna och
för kurativa åtgärder. Socialstyrelsen föreslår att ytterligare två arbetsplatser
anordnas för ungdomsvårdsskoleelever. Det saknas nämligen f. n.
placeringsmöjligheter i denna form dels för flickor och dels för debilklientelet
bland pojkarna.

C 11. Förläggningsbyggnader m. m.

Anslag

1965/66 ...................................... 23 000 000

1966/67 (förslag) ............................ 26 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 29,5 (+6,5)
milj. kr.

ArbetsmarkAnvisat
nadsstyrelsens

1965/66 beräkning för
1966/67

1. Nyanskaffning av förläggningsbyggnader m. m................ 6 700 000 -f 3 800 000

2. Ersättningsanskaffning av förläggningsbyggnader............. 5 000 000 + 1 000 000

3. Underhålls- och driftkostnader............................. 18 300 000 -f 700 000

Summa 30 000 000 + 5 500 000

Särskilda uppbördsmedel

1. Ersättningar för upplåtna förläggningsplatser................ 5 000 000 —

2. Inkomster vid försäljning m. m. av förläggningsbyggnader...... 2 000 000 —1 000 000

Summa 7 000 000 —1000 000

Nettoutgift kr. 23 000 000 -f 6 500 000

Motiv

1. Nyanskaffning av förläggningsbyggnader m. m. För budgetåret 1966/67
räknar styrelsen med att alltjämt och i ökad omfattning tillhandahålla förläggningar
för uthyrning till kommuner och företag vid överflyttning av
arbetskraft. För detta ändamål bör anskaffas ytterligare 750 platser till en
kostnad av 9,5 milj. kr. För nyanskaffning och uppsättning av ett 10-tal
familjebostäder för zigenare beräknas 1 milj. kr.

Kungl. Maj ds proposition nr 52 år 1966 169

2. Ersättningsanskaffning av förläggningsbyggnuder. För budgetåret
1966/67 måste byggnader med 200 platser anskaffas såsom ersättning för
äldre oreparabla byggnader. Dessutom bör resterande 200 platser i dubbelrum
på arbetsplatserna ersättas med enkelrum. Kostnaderna härför beräknas
till 5 milj. kr. För återanskaffning av försålda byggnader beräknas
1 milj. kr.

3. Underhålls- och driftkostnader. Vid beredskapsarbetsplatserna behövs
förläggningsplatser för ca 3 000 personer. För underhålls- och driftkostnader
på arbetsplatserna, inkl. uppsättnings- och flyttningskostnader, beräknar
styrelsen 12 milj. kr. För flyttning och uppsättning av byggnader för
omskolningsförläggningar samt för underhålls- och driftkostnader vid dessa
förläggningar med ca 1 600 platser beräknas 5,5 milj. kr. De av styrelsen
drivna förläggningarna för överflyttad arbetskraft i Malmö-, Lund- och Göteborgsområdet
omfattar 500 platser. Underhålls- och driftkostnaderna för
dessa beräknar styrelsen till 1,5 milj. kr.

C12. Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet

1964/65 ........

1965/66 ........

1966/67 (förslag)

Anslag Nettoutgift

2 000 000 1 110 963

1 000
1 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs
l 000 kr.

1. Kostnader för förrådens drift.............

2. Anskaffning av maskiner och reservdelar. .

3. Anskaffning av redskap och arbetsmateriel

upp med

Anvisat

1965/66

3 000 000
3 800 000
200 000

7 000 000

oförändrat

Arbetsmarknadsstyrelsens

beräkning för
1966/67
-f 200 000
+ 100 000
+ 100 000
+ 400 000

Motiv

Vid utgången av budgetåret 1964/65 fanns på anslaget en reservation av
11 583 685 kr.

1. Uppräkningen beror på löne- och prishöjningar.

2. För utbyte av förslitna eller tekniskt föråldrade maskiner beräknas
3,2 milj. kr. och för reservdelar 0,7 milj. kr.

Styrelsen beräknar inkomsterna på anslaget till 7,0 milj. kr. och utgifterna
till 7,4 milj. kr. Vid utgången av budgetåret 1966/67 beräknas en reservation
av ca 11,2 milj. kr. kvarstå på anslaget.

I detta sammanhang torde få erinras om att arbetsmarknadsstyrelsen för
de senaste nio budgetåren jämlikt riksdagens medgivande bemyndigats att
under vissa förutsättningar avskriva inom arbetsmarknadsverket uppkom6*—Bihang
till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

mande fordringar till ett belopp ej överstigande 500 kr. Styrelsen har anmält
att styrelsen i enlighet härmed under budgetåret 1964/65 fattat beslut om
avskrivning av fordringar till ett sammanlagt belopp av 161 543 kr. 51 öre.
Avskrivningarna avser nästan helt fordringar på flyktingar, deltagare i
fortbildnings- och omskolningskurser samt arbetstagare, som erhållit starthjälp
och familjebidrag.

C 13. Omskolning in. in.

Anslag Nettoutgift

1964/65 ...................... 135 000 000 135 109 699

1965/66 ...................... 142 000 000

1966/67 (förslag) ............ 180 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen hemställer

1. att ytterligare 150 extra ordinarie tjänster inrättas för lärare vid omskolningskurserna,

2. att av anslaget får disponeras dels högst 3 milj. kr. för undervisning
i svenska och svensk samhällskunskap bland i Sverige mera varaktigt boende
utlänningar samt inresande studie- och praktikantgrupper, dels ock
högst 300 000 kr. för informationsverksamhet bland nämnda befolkningsgrupper,

3. att maximibeloppet för utbildningsbidragen höjs, samt

4. att anslaget förs upp med 196 ( + 54) milj. kr.

Motiv

1. För budgetåret 1965/66 får finnas inrättade högst 300 extra ordinarie
lärartjänster för omskolningskurserna, varav ca 250 för lärare i yrkesämnen
och ca 50 för lärare i läroämnen. En avsevärd ökning av antalet extra
ordinarie tjänster erfordras under de närmaste åren. För budgetåret 1966/67
föreslår skolöverstyrelsen en ökning med sammanlagt 150 extra ordinarie
lärartjänster, varav 100 i högst lönegrad Ae 17 för lärare i yrkesämnen och
50 i högst lönegrad Ae 25 för lärare i läroämnen.

2. Genom beslut den 13 augusti 1965 har Kungl. Maj :t för budgetåret
1965/66 anvisat 3 milj. kr. för anordnande av undervisning i svenska språket
för i Sverige mera varaktigt boende utlänningar. Även för budgetåret 1966/
67 beräknas behov föreligga av här avsedd undervisning. Medelsbehovet beräknas
till 3 milj. kr.

3. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår på nytt att utbildningsbidragen höjs
(jfr senast prop. 1965:1 bil. 13 s. 109). Utbildningsbidraget har i väsentliga
delar varit oförändrat sedan 1959. De höjningar som då gjordes grundade
sig på ett konsumentprisindextal av 152. Detta tal hade i juni 1965 stigit till
188, en ökning med 24 %. Även den allmänna standardstegringen är ett skäl
för en höjning. Personer under utbildning uppbär i viss omfattning ersätt -

171

Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 år 106ti

■lingar frän arbetslöshets- eller försäkringskassor i stället för utbildningsbidrag.
Dessa ersättningar är i många fall förmånligare än utbildningsbidrag.
Det kan vidare framhållas afl det familjetillägg, som ingår i utbildningsbidraget,
ansetts ligga långt under normal socialhjälpsstandard. Styrelsens
förslag innebär att grundbidraget höjs från 410 till 500 kr. för månad,
faniiljetillägget till make från 55 till 110 kr. för månad vid utbildning i hemorten
och från 200 till 240 kr. för månad vid utbildning utom hemorten samt
familjetillägget för barn från 45 till 100 kr. för månad eller, när särskilda
skäl föreligger, från 130 till 150 kr. för månad. De ortsgraderade hyresbidragen
bör slutligen höjas med 25 kr. till högst 125, 150 resp. 175 kr. för månad.

De föreslagna höjningarna av utbildningsbidraget beräknas kosta 10 milj.
kr.

På grund av beslut vid 1964 års riksdag reduceras grundbidraget till gift
kvinna med hänsyn till makes inkomst så att endast halva bidraget utgår.
Enligt styrelsens erfarenhet avstår många gifta kvinnor från utbildning på
grund av den ringa ekonomiska kompensationen under utbildningstiden.
Styrelsen föreslår i likhet med arbetsmarknadsutredningen att grundbidraget
som regel får utgå utan reduktion.

4. Under budgetåret 1964/65 deltog omkring 40 000 personer i omskolningsverksamheten,
varav 20 821 personer i skolöverstyrelsens 1 231 kurser.
Medelsförbrukningen om 135,1 milj. kr. fördelas med 77 milj. kr. på
arbetsmarknadsstyrelsen och 58,1 milj. kr. på skolöverstyrelsen. För budgetåret
1965/66 beräknas en utbildningsvolym av 45 000 personer, varav ca
20 000 vid skolöverstyrelsens kurser.

Under senare år har behovet av omskolning, fortbildning etc. fortsatt att
öka. De beräkningar, som gjorts rörande utbildningsvolymen i de senaste
petitaframställningarna har sålunda varit i underkant. Den fortgående strukturomvandlingen
och rationaliseringen inom näringslivet har medfört större
fortsatta behov av omskolning än som kunde förutses. Arbetsmarknadsstyrelsens
intensifierade verksamhet att bl. a. via vuxenutbildning stimulera
kvinnorna att söka sig ut på arbetsmarknaden har verkat i samma riktning
liksom de handikappades ökade behov av utbildning.

I avvaktan på prövningen av arbetsmarknadsutredningens förslag har 1965
års riksdag anvisat 500 000 kr. för försöksvis bedriven yrkesutbildning även
av inte arbetslösa för att öka tillgången på utbildad arbetskraft inom områden,
där påtaglig brist föreligger. Arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
hemställer att denna medelsram vidgas väsentligt och erinrar om
att arbetsmarknadsutredningen har funnit att en mera väsentligt vidgad ram
är erforderlig, för att det skall bli möjligt att tillgodose behovet av yrkeskunnig
arbetskraft inom trånga sektorer på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare den 16 mars 1965 gjort framställning
om åtgärder för att påskynda en nödvändig utökning av fortbildningen
(uppskolningen) av i företagen redan anställda.

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Ett bifall till dessa förslag kommer att snabbare öka den arbetsmarknadsmässigt
betingade utbildningen med tyngdpunkten förlagd till företagsutbildning.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsens bedömning skulle en sådan verksamhet
för budgetåret 1966/67 komma att omfatta inemot 60 000 personer, varav
ca 27 000 vid kurser i skolöverstyrelsens regi. Vid en utbildningsverksamhet
av denna omfattning beräknas medelsbehovet för utbildningsbidrag vid
oförändrade grunder till 90 milj. kr.

Antalet kurser i skolöverstyrelsens regi beräknas till ca 1 500. Kostnaderna
för denna kursverksamhet beräknas till i runt tal 93 milj. kr., varav 45 milj.
kr. för ersättningar till lärare, 20 milj. kr. för undervisningsmaterial, 13,9
milj. kr. för förbrukningsmaterial m. m., 19,5 milj. kr. för lokalkostnader
m. m. och 2 milj. kr. för lärarutbildning. Produktionsinkomsterna beräknas
till 7 milj. kr.

De totala kostnaderna under budgetåret 1966/67 beräknas alltså till 196
milj. kr.

C 15. Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

Anslag Nettoutgift

1964/65 ........................ 10 000 000 6 501 247

1965/66 ........................ 11 000 000

1966/67 (förslag) ................ 3 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår dels att grunderna för statsbidrag ändras,
dels ock att anslaget förs upp med 25 ( + 14) milj. kr.

Motiv

Stora olikheter föreligger mellan skilda delar av landet i fråga om produktionskostnader
för byggnader. Styrelsen anser att huvudman inom område
med höga byggnadskostnader bör kunna få ett häremot svarande högre
bidrag. Därigenom skulle en värdefull stimulans ernås framför allt beträffande
de fyra nordligaste länen som f. n. har de minsta resurserna i förhållande
till platsbehovet. Det nu utgående bidraget om 390 kr. per m2 torde
genomsnittligt motsvara omkring hälften av produktionskostnaderna. Styrelsen
föreslår att bidrag må, då särskilda skäl föreligger, utgå med högst
500 kr. per m2 nettogolvyta motsvarande ca två tredjedelar av produktionskostnaderna.
Genom höjningen skulle bidragskostnaderna öka med uppskattningsvis
1,5 milj. kr.

Vid utgången av budgetåret 1964/65 förelåg en reservation på anslaget
av 16 093 082 kr., varav 14 978 927 kr. motsvarar beviljade men inte utbetalade
bidrag. För innevarande budgetår anvisat anslag av 11 milj. kr. jämte
odisponerat belopp av 1,1 milj. kr. beräknas inte räcka till. Styrelsen räknar
med att bidrag till ett belopp av ca 16 650 000 kr. behöver beviljas och avser
att göra liärav betingad framställning om anvisande av medel å tilläggsstat
för innevarande budgetår.

173

Kvnyl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1966

Vid utgången av år 1904 disponerades sammanlagt 5 750 platser för arbetsträning
och skyddad sysselsättning. Under åren 1965 och 1960 väntas
ett nytillskott om ca 1 550 resp. 2 150 platser. Vid utgången av år 1966 skulle
alltså omkring 9 450 platser finnas disponibla. Detta motiverar endast omkring
hälften av det av styrelsen uppskattade totala platsbehovet. Den väntade
ökningen av platsbeståndet och den föreslagna höjningen av bidragsbeloppet
i vissa fall medför ett ökat medelsbehov för budgetåret 1966/67, vilket
styrelsen beräknar till 25 milj. kr.

C 16. Bidrag till driften av verkstäder för handikappade

Anslag Nettoutgifl

1964/65 ........................ 13 000 000 10 782 399

1965/66 ........................ 14 000 000

1966/67 (förslag) .............. 18 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår dels att grunderna för statsbidrag ändras,
dels ock att anslaget förs upp med 24 ( + 10) milj. kr.

Motiv

Under 1964 bereddes 2 714 personer arbetsträning och 5 232 skyddad sys»elsättning.
Vid 1964 års slut uppgick det totala antalet platser för arbetsträning
och skyddad sysselsättning till 5 750. Under kalenderåret 1965 beräknas
tillkomma ytterligare ca 1 550 platser, och under kalenderåret 1966
ca 2 150. Sammanlagda antalet vid 1966 års slut skulle då utgöra ca 9 450
varav 1 700 på träningsverkstäder och 7 750 på verkstäder för skyddad sysselsättning.
Styrelsen beräknar medelsbehovet för budgetåret 1966/67 för
driftbidrag enligt nu gällande bestämmelser till 22,7 inilj. kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser liksom arbetsmarknadsutredningen att
klientersättning under arbetsträning helt bör utgå av statsmedel. Ytterligare
kostnader härför beräknas uppgå till 3,4 milj. kr.

Styrelsen föreslår ånyo att möjlighet ges att i speciella fall lämna bidrag
för arbetsträning under längre tid än 6 månader och beräknar härigenom
uppkommande kostnadsökning till 50 000 kr. (jfr prop. 1965:1 bil. 13 s. 121).

Styrelsen har i maj 1965 utfärdat råd och anvisningar för arbetsträning
enligt vilka denna kommer att bedrivas i mera planmässiga former än hittills
med metodisk upplåning av den handikappades fysiska och psykiska
arbetskapacitet och samtidigt ge ett visst yrkeskunnande utan att eftersätta
träningsmomentet. Dessa riktlinjer kommer att medföra en väsentlig kvalitativ
förbättring av träningsinstitutionernas verksamhet. Den förutsätter
emellertid ökade personalinsatser av bl. a. läkare, psykologer, kuratorer,
sjukgymnaster, arbetsledare och arbetsvårdstjänstemän. Den kvalitativa förbättringen
av arbetsträningen kommer att medföra höjda kostnader. Styrelsen
hemställer därför att nu gällande maximering av bidraget till 2 000

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

kr. per plats slopas. Kostnaderna för bidrag till träningsverkstäder kommer
härigenom att öka med 850 000 kr.

För de verkstäder för skyddad sysselsättning som är belägna på orter med
svag arbetsmarknad och/eller som har särskilt höga driftkostnader föreslår
styrelsen att bidraget till andra driftkostnader än lokalkostnader må kunna
utgå med 75 °/o av underskottet, dock högst med 3 000 kr. per plats och år.
Kostnadsökningen beräknas till 600 000 kr.

Styrelsen upprepar förslaget att bidrag till verkstäder med halvskyddad
verksamhet skall höjas från 2 till 3 kr. för varje fullgjord arbetstimme (jfr
prop. 1965:1 bil. 13 s. 121). Merkostnaderna beräknas till 450 000 kr.

Ett genomförande av ovan angivna metodik för arbetsträning förutsätter
även fortbildning av personalen. Utbyggnaden av de skyddade institutionerna
medför relativt kraftiga nytillskott av arbetsledare, som behöver utbildning
för de speciella uppgifter som väntar dem i denna verksamhet. Styrelsen
har i samråd med kommunförbunden anordnat centrala kurser, varvid
styrelsen svarat för kurskostnaderna medan resp. huvudman fått bekosta
deltagarnas resor, traktamenten och löner under kurstiden. Antalet kurser
måste ökas. Styrelsen beräknar för detta ändamål 220 000 kr. under budgetåret
1966/67.

Styrelsen beräknar det totala medelsbehovet under anslaget till 29 milj.
kr. Med hänsyn till att verkstäderna tillkommer successivt, vilket minskar
bidragsbehovet, bör beloppet nedsättas med uppskattningsvis 5 milj. kr. Det
totala bidragsbehovet skulle alltså bli 24 milj. kr.

Departementschefen

Arbetsmarknadsutredningen har gjort en samlad översyn av arbetsmarknadspolitiken
och lagt fram förslag till riktlinjer för denna politik under
den tid som f. n. kan överblickas. Förslagen innebär i stort sett en fortsatt
utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken med bibehållen principiell målsättning
och förbättrad samordning mellan olika verksamhetsformer.

Innan jag går närmare in på frågan om riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
vill jag erinra om några huvuddrag i den arbetsmarknadspolitiska
utvecklingen, de samhälleliga arbetsmarknadsorganens tillkomst och vårt
lands internationella förpliktelser på det arbetsmarknadspolitiska området.

Återblick

Svensk arbetsmarknadspolitik är en jämförelsevis ung företeelse. Ännu
vid 1900-talets ingång inskränkte sig samhällets insatser på detta område
i huvudsak till kommunala åtgärder i form av fattigvård för att lindra den
sociala nöd som följde i arbetslöshetens spår. Omkring sekelskiftet införde
några större städer offentlig arbetsförmedling. Ett framträdande motiv för

175

Kuiujl. Maj:ts proposition nr ,r>2 är W(Ui

denna åtgärd var att .minska utgifterna för fattigvård till arbetslösa. Samtidigt
innebar den emellertid eu för den fortsatta utvecklingen betydelsefull
nyorientering i fråga om samhällsåtgärdernas form.

11)06 års riksdag fattade beslut om statsbidrag till arbetsförmedlingarna.
Det var ett första erkännande av statsmakternas ansvar för förhållandena
på arbetsmarknaden. Ännu ett steg i denna riktning togs är 1914, då statens
arbetslöshetskommission (AK) inrättades som utredande och rådgivande
organ i arbetslöshetsfrågor. Efter hand utvecklades AK till statlig central
myndighet för arbetslöshetshjälp. Länsstyrelserna upprättade länshjälpkommittéer
och i kommunerna bildades arbetslöshetskommittéer. AK utfärdade
råd och anvisningar till dessa kommittéer. På AK:s initiativ åtog
sig staten att bidra till kostnaderna för kommunala kontantunderstöd till
arbetslösa. Som villkor för understöd skulle gälla att de arbetslösa sökte
arbete genom arbetsförmedlingen.

Er. o. m. år 1916 drev AK nödhjälps- och reservarbeten för arbetslösa.
På dessa arbeten ställdes kravet att de inte fick ha sådan aktualitet att de
kunde anses konkurrera med den öppna arbetsmarknadens arbeten. Lönerna
skulle vara lägre än de som var vanliga på orten för att inte hämma
arbetskraftens återströmning till den allmänna arbetsmarknaden.

Huvudlinjen i arbetsmarknadspolitiken fram till de första åren av 1930-talet innebar att ingripandena begränsade sig till socialpolitiskt motiverade
stödåtgärder under depressionstider, medan man avhöll sig från åtgärder
för att stimulera ökad sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Egentlig
konjunkturpolitik förekom praktiskt taget endast i penningpolitikens
form. En vändpunkt kom med 1933 års krisuppgörelse, som utgör en milstolpe
i arbetsmarknadspolitikens utveckling. Krisuppgörelsen betecknade
ett genombrott för den moderna konjunkturpolitik som inte betjänar sig av
enbart penningpolitiska metoder för att motverka konjunkturväxlingarna
utan tar i anspråk även finanspolitik och sysselsättningspolitik i detta syfte.

Genom krisuppgörelsen inleddes en avveckling av nödhjälpsarbetena. I
stället igångsattes omfattande offentliga arbeten, som finansierades med
lånemedel. Statsbudgeten underbalanserades. Syftet var inte bara att bereda
sysselsättning åt de arbetslösa utan även att allmänt stimulera den ekonomiska
verksamheten, öka köpkraften i samhället och vända den rådande
depressionen till ett ekonomiskt uppsving. Hela den ekonomiska politiken
inriktades på att främja en sådan utveckling. Större delen av de medel
som anslogs för arbetslöshetsbekämpande åtgärder gick till allmänna arbeten
i öppna marknaden. Vid dessa tillämpades kollektivavtalens löner.
Nödhjälps- och reservarbetena ersattes till största delen med beredskapsarbeten.
Till skillnad från tidigare skulle dessa arbeten utgöras av aktuella
och angelägna projekt. Även vid beredskapsarbetena utgick avtalsenliga
löner. Arbetsförmedlingen förblev tills vidare en kommunal angelägenhet
men ansvaret för verksamheten lades på landstingen.

176

Kiinyl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

När andra världskriget bröt ut blev det en central uppgift att utnyttja
tillgängliga arbetskraftsresurser så effektivt som möjligt för att tillgodose
folkförsörjningen och värna vårt lands oberoende. Den omställning
av produktionen som förhållandena krävde kunde inte ske utan motsvarande
anpassning hos arbetskraften. För att möjliggöra denna anpassning
förstatligades arbetsförmedlingen provisoriskt och ställdes under central
ledning av statens arbetsmarknadskommission som avlöste AK. Till den
nya kommissionen överflyttades också olika arbetsmarknadspolitiska uppgifter
från andra statliga organ.

Utvecklingen mellan de båda världskrigen hade präglats av allt starkare
engagemang från statens sida i sysselsättningsfrågorna. Arbetslöshetshjälpen
hade efterträtts av en aktiv och differentierad sysselsättningsskapande
politik. Alltjämt var dock ledningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
till stor del anförtrodd åt kommunerna. Under andra världskriget
övertog den centrala statliga arbetsmarknadsmyndigheten till väsentlig del
ansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Vid krigets slut var en återgång till
förkrigsförhållandena otänkbar. Arbetsmarknadskommissionen ombildades
är 1948 till arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsförmedlingen förstatligades
definitivt.

Ett av huvudmålen för statsmakternas politik under efterkrigstiden blev
att upprätthålla full sysselsättning. Kravet på full sysselsättning har rönt
allmän uppslutning och det har i hög grad blivit bestämmande för utformningen
av vårt lands ekonomiska politik. I väsentliga avseenden har syftet
att upprätthålla full sysselsättning nåtts. Antalet arbetslösa har pressats
ned mer än vad man tidigare trodde vara möjligt. Säsongväxlingarna har
lått minskad betydelse, övergången från mindre till mer produktiva arbetsområden
har gått i snabb takt, undersysselsatta har i stor utsträckning fått
möjlighet att arbeta full tid, de handikappade har fått större möjligheter
att försörja sig genom eget arbete.

Samtidigt som de mål som vid krigsslutet uppställdes för den fulla sysselsättningens
politik till stor del har nåtts har de arbetsmarknadspolitiska
ambitionerna vuxit och kraven på differentierade åtgärder ökat. Till förskjutningen
av perspektivet på sysselsättningsfrågan och därmed på arbetsmarknadspolitikens
utformning har flera olika förhållanden bidragit.

Den snabba takten i samhällsomdaningen har skärpt kraven på omställningsberedskap
hos både individen och samhället. Minskande efterfrågan
på arbetskraft inom jord- och skogsbruk, industrins samtidiga expansion
och servicenäringarnas ökande betydelse har medfört stegrad omflyttning
av arbetskraft både mellan olika näringsgrenar och mellan landsbygd och
tätorter.

Påtagliga skillnader i sysselsättningsgraden bär förelegat mellan olika
delar av landet. Medan en tendens till överefterfrågan på arbetskraft har
rått i södra och mellersta Sverige, särskilt i storstadsregionerna, har det

177

Kunyl. Maj:ts proposition nr 52 ur li)66

i de nordliga delarna av landet förelegat svårigheter att tillräckligt snabbt
kompensera sysselsättningsminskningen i de traditionellanäringarna,främst
jord- och skogsbruk, med en utbyggnad av andra näringar som kan bereda
tillräcklig och differentierad sysselsättning. En av förutsättningarna för
att komma till rätta med dessa problem är en aktiv lokaliseringspolitik.
Betydande insatser har gjorts på detta område under 1950-talet på grundval
av ett lokaliseringspolitiskt program som antogs av statsmakterna år 1952.
Den lokaliseringspolitiska verksamhet som igångsattes den 1 juli 1965 innebär
att dessa insatser intensifieras. Lokaliseringspolitiken måste emellertid
liksom hittills kombineras med arbetsmarknadspolitiska åtgärder, sysselsättningsskapande
och rörlighetsfrämjande.

Det låga arbetslöshetstalet för landet i dess helhet döljer stora skillnader
inte endast mellan olika delar av landet utan också mellan olika näringsgrenar.
Inom byggnadsverksamheten förekommer alltjämt säsongsvängningar,
som leder till att byggnadsarbetarna har avsevärt högre arbetslöshetstal
än flertalet andra yrkesgrupper. Årsmedeltalet för arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna sjönk under 4 % första gången år 1964
medan motsvarande arbetslöshetstal för industriarbetarna under hela den
gångna delen av 1960-talet har legat under 1 %. Inom en del yrkesområden
— särskilt inom vissa delar av jordbruket — finns en markant undersysselsättning
samtidigt som det på grund av arbetskraftsbrist förekommer outnyttjad
produktionskapacitet inom andra områden.

De betydande skillnader i sysselsättningsnivå som har rått mellan olika
näringsgrenar och mellan olika delar av landet har lett inte bara till skärpta
krav på att den återstående arbetslösheten och undersysselsättningen skall
undanröjas. I en tid, då stora delar av det expansiva näringslivet har haft
svårt att få arbetskraft och tendenser till överkonjunktur har framträtt i
den svenska ekonomin, har det framstått som eu minst lika viktig uppgift
för arbetsmarknadspolitiken att genom rörlighetsfrämjande åtgärder och
effektiv arbetsförmedling lämna aktiv medverkan till att häva arbetskraftsbristen
och underlätta omställningen inom näringslivet. Arbetsmarknadsorganens
insatser i samband med invandringen av utländsk arbetskraft är
ett annat uttryck för förskjutningen i arbetsmarknadspolitiken.

Från att ursprungligen ha syftat till att lindra arbetslöshetens följder
och sedermera till att aktivt bekämpa arbetslöshet har arbetsmarknadspolitiken
sålunda kommit att få en allmänt balansskapande funktion på
arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken har behållit sin socialpolitiska
förankring men har successivt fått allt större betydelse som ett led i den
allmänna ekonomiska politiken.

Det är naturligt att denna vidgade målsättning för arbetsmarknadspolitiken
har följts av stegrade ambitioner i fråga om att bistå arbetslösa. Det
är emellertid inte i första hand samhällets behov av att tillgodogöra sig all

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

tillgänglig arbetskraft som har spelat en roll härvidlag. En väsentligt ändrad
syn på samhällets skyldighet att garantera den enskildes rätt till
arbete i ett fritt valt yrke och till trygghet genom utbildning har vuxit fram,
till stor del genom det intensiva reformarbete på utbildningsområdet som
har präglat efterkrigstidens samhälle. Målsättningen när det gäller åtgärder
för arbetslösa begränsas inte längre till att garantera den enskildes försörjning
under arbetslöshetsperioder. Den har utvidgats till att genom utbildning
och på annat sätt ge honom säkrare ställning på arbetsmarknaden
och därmed begränsa riskerna för att han blir arbetslös i framtiden.

Arbetsmarknadspolitikens dynamiska utveckling under efterkrigstiden
återspeglas i förändringarna i statens utgifter för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. År 1948 uppgick utgifterna till 51 milj. kr. År 1965 hade de stigit
till inemot en miljard kr.

Utgiftsökningarna har huvudsakligen inträffat efter år 1957. För att
motverka den konjunkturavmattning som inträdde detta år igångsattes beredskapsarbeten
för arbetslösa i stor omfattning. Nya medel för att underlätta
arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rörlighet infördes. Åtgärderna
i samband med konjunkturavmattningen ledde till att arbetsmarknadsstyrelsens
nettoutgifter ökade med sammanlagt 415 milj. kr. från
år 1957 till år 1960. Den följande återhämtningen inom det ekonomiska livet
ledde till att utgifterna åter minskade under år 1961.

Den relativt omfattande arbetslösheten i Norrland, ansträngningarna att
ge sysselsättning åt handikappade och underlätta deras inplacering i arbetslivet
samt upprustningen av arbetsförmedlingsapparaten har emellertid
därefter lett till en fortgående stegring av utgifterna. För åren 1963 och 1964
uppgick utgiftsökningen till sammanlagt 410 milj. kr.

Åtgärderna i syfte att underlätta arbetskraftens geografiska rörlighet hade
ringa omfattning under 1940-talet och början av 1950-talet. Även yrkesutbildningsverksamheten
soin arbetsmarknadspolitisk medel var under perioden
obetydlig. De utbildningskurser som bedrevs avsåg i huvudsak partiellt
arbetsföra. Från år 1957 har utbildningsverksamheten utvidgats successivt
och blivit ett allt mer karakteristiskt inslag i arbetsmarknadspolitiken.
Antalet omskolningskurser har ökat i snabb takt. Även det ordinarie yrkesutbildningsväsendet
och företagen anlitas numera för omskolningsverksamheten.
Familjebidrag infördes vintern 1957—58 för arbetstagare
som vid tillträde av nytt arbete måste ha hushåll på två orter under en
övergångstid. Genom nya bestämmelser om resebidrag har .möjlighet skapats
att lämna direkta bidrag för att täcka kostnaderna för resa och för
flyttning av familj och bohag. År 1959 motsvarade utgifterna för de rörlighetsfrämjande
åtgärderna inklusive omskolningskurser 8 % av de totala
utgifterna för arbetsmarknadspolitiken. År 1965 hade deras andel av totalutgifterna
ökat till 18 %.

De handikappades ställning har ägnats allt större uppmärksamhet. Åt -

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1906

{färderna för att öka deras sysselsättningsmöjligheter och underlätta deras
inplacering i arbetslivet har successivt vidgats. Den stora expansionen har
skett efter år 1959. Mellan åren 1959 och 19(15 ökade utgifterna för dessa
ändamål från 15 milj. kr. till 148 milj. kr. Av sistnämnda belopp avsåg
sammanlagt 86 milj. kr. särskilt ordnade beredskapsarbeten för handikappade.
Medan arbetsmarknadsverkets totala utgifter inte fullt fördubblades
mellan åren 1959 och 1965 blev utgifterna till åtgärder för handikappade
tiodubblade under samma tid.

Den utveckling som arbetsmarknadspolitiken har genomgått under efterkrigstiden
och särskilt under de senaste tio åren har ställt stora krav på
administrationen. Det har varit av den största betydelse för denna utveckling
att samhället har haft till sitt förfogande ett modernt uppbyggt och väl
förgrenat arbetsmarknadsverk med initiativkraft och handlingsförmåga,
med förutsättningar att snabbt och smidigt anpassa arbetsmarknadspolitikens
praktiska utformning på fältet till lägets ständigt skiftande fordringar
samt med tillgång till personal som har varit väl skickad att fullgöra
de krävande uppgifterna. Jag vill gärna i detta sammanhang ge uttryck
åt min uppskattning av det skickliga och effektiva sätt varpå arbetsmarknadsverket
har fullgjort de svårlösta uppgifter som statsmakterna har anförtrott
verket.

Internationella förpliktelser

Det finns skäl att dröja vid ytterligare en faktor som har varit av betydelse
för utvecklingen av den svenska arbetsmarknadspolitiken, nämligen
arbetsmarknadens internationalisering. Norden har i fråga om arbetskraftsutbytet
gjort en pionjärinsats, som i viss mån blivit vägledande för andra
länder i strävandena att tillförsäkra arbetskraften möjlighet att röra sig
fritt över gränserna. Genom slopande av passtvånget vid resa mellan Danmark,
Finland, Norge och Sverige och genom den överenskommelse mellan
dessa länder om gemensam arbetsmarknad, som trädde i kraft sommaren
1954, tryggades arbetskraftens fria rörlighet mellan de nordiska länderna.
För att handlägga gemensamma frågor inrättades i samband härmed nordiska
arbetsmarknadsutskottet. De centrala arbetsmarknadsmyndigheterna
samarbetar för att åstadkomma direkt samverkan mellan ländernas arbetsförmedlingar.
Tillgången till arbetskraft från de nordiska länderna har varit
av stor betydelse för det svenska näringslivets expansion.

Även på ett vidare internationellt plan har arbetsmarknadspolitiken kommit
att spela en viktig roll. Samarbetet inom Internationella arbetsorganisationen
(ILO) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD) har otvivelaktigt stimulerat utvecklingen av arbetsmarknadspolitiken
i de olika länderna. I de internationella sammanhangen bär svensk

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

arbetsmarknadspolitik många gånger varit förebild och vunnit erkännande
och uppskattning.

Sverige har tillhört ILO sedan dess tillkomst år 1919 och har tagit många
viktiga initiativ i dess verksamhet. Åtskilliga av de konventioner som organisationen
antagit har Sverige biträtt. Vid ILO:s konferens år 1964 antogs
en konvention och en rekommendation angående sysselsättningspolitik.
Vid 1964 års riksdag beslöts att Sverige skulle ratificera konventionen. Riksdagen
uttalade samtidigt att rekommendationen borde beaktas då ställning
tas till arbetsmarknadsutredningens förslag.

Enligt konventionen skall varje medlemsstat, i syfte att stimulera den
ekonomiska tillväxten och höja levnadsstandarden samt för att tillgodose
behovet av arbetskraft och bekämpa arbetslöshet och undersysselsättning,
se som en av sina viktigaste uppgifter att utforma och fullfölja en aktiv
politik, som är ägnad att främja full, produktiv och fritt vald sysselsättning.

Rekommendationen anger vissa allmänna principer för sysselsättningspolitiken.
Målen för denna bör tillkännages klart och offentligt, om möjligt
i form av en kvantitativ målsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
Målsättningen bör samordnas med och förverkligas inom ramen
för den allmänna ekonomiska och sociala politiken och bör utformas i samråd
med arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadspolitiken bör baseras
På analyser av den nuvarande och framtida omfattningen och fördelningen
a\ ai betskraft, sysselsättning, arbetslöshet och undersysselsättning. Vikten
av att motåtgärder vid lämplig tidpunkt kan tillgripas mot balansrubbningar
av ekonomisk art medför att varje regering, inom ramen för sin konstitution,
bör utrustas med befogenheter att vidta eller modifiera sådana åtgärder
med kort varsel. Utjämning av säsongväxlingar i sysselsättningen bör
eftersträvas. Selektiva åtgärder bör vidtas i syfte att främja och stimulera
anpassning av produktion och sysselsättning till strukturomvandlingar i
näringslivet samt för att förebygga arbetslöshet på grund av sådana omvandlingar.

ILO:s rekommendation stämmer väl överens med den rekommendation
som OECD:s råd antog den 21 maj 1964 angående arbetsmarknadspolitiken
som medel för ekonomiskt framåtskridande. I denna rekommenderas medlemsstaterna
att i en nära framtid pröva om sin arbetsmarknadspolitik
med beaktande av det utlåtande OECD:s arbetskraftskommitté avgav i anslutning
till rekommendationen. Omprövningen borde sikta till att öka
ländernas förmåga att lösa uppkommande sysselsättningsproblem. Huvudmedlen
skall enligt utlåtandet vara förbättrad arbetsförmedling, ökad beredskap
för motaktioner vid sysselsättningsstörningar, utvidgad vuxenutbildning
och utbildningsreformer ägnade att möta den snabba tekniska utvecklingen,
prognosverksamhet till ledning för utbildningsprogrammen, förstärkning
av stödåtgärderna för industrilokalisering och geografisk omflyttning,
ökad hjälp åt missgynnade grupper att få lönsam sysselsättning samt

181

Kanyl. Maj:Is proposition nr ö2 är 1966

slutligen åtgärder till skydd mot inkomstbortfall. Det understryks alt åtgärderna
inte bör ses som eu socialt betingad belastning utan mera som eu
värdefull investering i anpassning. Genom att främja ömsesidig anpassning
mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft liar eu aktiv arbetsmarknadspolitik
fördelen att kunna främja ökad sysselsättning och produktion
och samtidigt medverka till att hålla tillbaka kostnader och priser.

Det framhålls även att ökad förmåga hos de enskilda länderna att lösa
uppkommande sysselsättningsproblem genom aktiv arbetsmarknadspolitik
är ett gemensamt internationellt intresse, eftersom den minskar benägenheten
att tillgripa ömsesidigt skadliga protektionistiska åtgärder.

Tillgång och efterfrågan på arbetskraft

En arbetsmarknadspolitik som syftar till att främja full, produktiv och
fritt vald sysselsättning måste utformas så att den snabbt kan anpassas efter
förändringar inom befolkning och näringsliv. Sådana förändringar pågår
ständigt och som det synes i accelererande takt. Vid bedömning av arbetsmarknadspolitikens
framtida uppgifter är det angeläget att i första hand
söka få belyst vilka allmänna förutsättningar man har att utgå från i fråga
om befolkning och ekonomi. Jag vill därför peka på några karakteristiska
drag i befolkningens och näringslivets utveckling i framtiden så långt en
prognos i dag är möjlig.

Senast gjorda analyser av den framtida arbetskraftsutvecklingen redovisas
i 1965 års långtidsutredning (SOU 1966: 1) och bygger i huvudsak
på material från folkräkningarna. Dessa undersökningar ger i skilda avseenden
lägre värden än de beräkningar som har redovisats av arbetsmarknadsutredningen
och som bygger på arbetskraftsundersökningarna. Eftersom
folkräkningarna måste anses säkrare än arbetskraftsundersökningarna
kommer jag i den följande redovisningen av tillgång på arbetskraft att
stödja mig på långtidsutredningens beräkningar.

Den avgörande faktorn för utvecklingen av arbetskraftsutbudet blir ytterst
befolkningsutvecklingen i stort. Av särskilt intresse blir förändringen av antalet
personer i arbetsföra åldrar. Medelalternativet i statistiska centralbyråns
befolkningsprognos för tiden fram till år 1980, som legat till grund
för långtidsutredningens kalkyler, innebär att antalet personer i åldersgruppen
15—64 år ökar med ca 160 000 från år 1965 till år 1980. Till följd
av att åldersgrupperna under 15 år och över 64 år tillväxer snabbare än befolkningen
i arbetskraftsåldrarna beräknas denna minska sin relativa andel
av totalbefolkningen (från 65 % år 1965 till beräknat 59 % år 1980).

Tillväxten av befolkningen i åldrarna 15—64 år kommer sannolikt att
förete kraftiga regionala skillnader. Statistiska centralbyrån har hösten
1965 publicerat en framskrivning av befolkningen inom kommunblocken
i riket fram till år 1980. Beräkningen bygger beträffande omflyttningen

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

på tendenserna nnder åren 1960—1963. Den kraftigaste tillväxten av befolkningen
i arbetskraftsåldrarna kommer enligt framskrivningen att ske i
storstockholmsområdet med inemot 20 % från år 1965 till år 1980. En ökning,
om än avsevärt mindre, blir det även i de övriga mälarlänen liksom i
södra och västra Götaland medan Östergötland, Småland, Gotland och skogslänen
i Svealand och Norrland drabbas av minskning. Givetvis ger en jämförelse
för så stora områden en mycket utjämnad bild av den väntade utvecklingen
och lokala avvikelser från detta mönster blir vanliga. Det är ju inte
heller fråga om en prognos utan om en framskrivning, byggd på antagandet
att flyttningstendenserna utvecklar sig på samma sätt som åren 1960—1963.
Det vill synas som om flyttningsrörelserna under de två senaste åren har
ändrats i viss mån, och det är möjligt att siffrorna skulle ha blivit något
annorlunda om de i stället hade baserats på flyttningarna under den senaste
treårsperioden.

En dominerande tendens i befolkningsutvecklingen är den kraftiga urbaniseringen.
Tätortstillväxten har skett mycket snabbt under de senaste årtiondena.
År 1960 bodde ca 73 % av befolkningen i tätorter (varmed avses
orter med mer än 200 invånare) mot 49 % år 1930. Enligt beräkningar för
år 1980 kommer 85 % av befolkningen att då bo i sådana orter. Urbaniseringen
är av betydande intresse från arbetsmarknadssynpunkt bl. a. därför
att det mera differentierade näringslivet i tätorterna ger de gifta kvinnorna
ökade möjligheter till förvärvsarbete.

I det föregående har jag redogjort för långtidsutredningens kalkyler beträffande
tillgång och efterfrågan på arbetskraft fram till år 1980. Jag skall
därför här begränsa mig till att beröra de problem som enligt utredningen
är förknippade med den väntade arbetskraftsutvecklingen. I fråga om de
grundläggande förutsättningarna för kalkylen konstaterar långtidsutredningen
att inga tillgängliga data motsäger att ett årligt invandringsöverskott
fram till år 1970 av 10 000 personer är möjligt. Det är inte uteslutet att
siffran kommer att överträffas, något som enligt utredningen sammanhänger
med bl. a. den inhemska konjunkturen.

Arbetskraftsprognosen innebär att antalet förvärvsarbetande fram till
år 1970 ökar med ca 110 000. Denna ökning består helt av gifta kvinnor
och bygger på ett antagande om ökad förvärvsfrekvens för dessa.
Riksgenomsnittet som i dag uppgår till ca 35 % antas år 1970 ha stigit till
inemot 45 %. Långtidsutredningen diskuterar ingående realismen i antagandet
om en så stark ökning av förvärvsfrekvensen. Det framhålls att man
måste räkna med en gräns för ökningen av de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens.
En negativ attityd mot gifta kvinnors förvärvsarbete verkar återhållande
på stegringen av de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens och knapphet
på dagliemsplatser o. d. hindrar en del gifta kvinnor från att förvärvsarbeta.
Det finns enligt långtidsutredningen risk för att vi redan före år
1970 i vissa områden når den gräns för gifta kvinnors förvärvsfrekvens som

183

Kunyl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1966

de nämnda förhållandena bestämmer. Slutsatsen är att eu rörlighetsfrämjande
politik som inriktas speciellt på de gifta kvinnorna tår fortsatt stor vikt.

Det är enligt långtidsutredningen naturligt att uppfatta prognosen för
det samlade arbetskraftsutbudet som optimistisk. Om den skall slå in krävs
både offentliga åtgärder och ganska radikala förändringar i kvinnors och
arbetsgivares syn på »manliga» resp. »kvinnliga» arbeten.

Den genomgång långtidsutredningen har låtit göra av de olika näringsgrenarnas
anspråk på arbetskraft fram till år 1970 visar att antalet förvärvsarbetande
behöver ökas med sammanlagt 165 000. Denna siffra kan
stiga till ca 265 000 om veckoarbetstiden förkortas till 42V2 timmar under
den kommande femårsperioden. Det finns alltså ett »gap» i arbetskraftskalkylen
på 55 000—155 000 förvärvsarbetande.

Den arbetskraftssituation som förutses kommer enligt långtidsutredningen
att ge upphov till en rad anpassningsproblem. Eftersom den förutsedda
nettoökningen av tillgången på arbetskraft med ca 110 000 förvärvsarbetande
består av gifta kvinnor kan ökningen realiseras bara om det
går att undanröja de hinder som f. n. finns för gifta kvinnor att inträda
på arbetsmarknaden. En betydelsefull del av arbetskraftstillskottet kommer
att bestå av invandrare. Frågan om invandringspolitikens utformning
kommer därför att förbli aktuell. Även om arbetskraftstillgången ökar
med 110 000 personer torde det komma att uppstå både geografiska och
yrkesmässiga rörlighetsproblem eftersom tillskotten av arbetskraft inte
alltid uppträder där efterfrågan ökar.

Arbetskraftsläget ter sig inte annorlunda i det vidare perspektiv mot
1980-talet som utredningen antyder. Antalet årsarbetare beräknas under
1970-talet komma att stiga med mindre än 50 000, eller med knappt 1,5 %.
ökningen ligger inom prognosens felmarginal. Tillväxten av arbetskraften
under denna period är i än högre grad än under 1960-talets senare del beroende
av att de gifta kvinnornas förvärvsverksamhet ökar. Utredningen
konstaterar att den förutsatta omfördelningen av arbetskraften mot större
andel gifta kvinnor med deltidsarbete i stor utsträckning innefattar svårlösta
anpassningsproblem på arbetsmarknaden. Med hänsyn till ovissheten
om hur dessa problem kommer att lösas framstår arbetskraftsökningen som
relativt osäker.

Allmänna synpunkter på arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadsutredningen har lagt fram ett värdefullt material, som
ger ökade möjligheter att bedöma resultaten av den förda arbetsmarknadspolitiken
och att på grundval av dessa erfarenheter utforma den fortsatta
reformverksamheten på området. Utredningen anger som en av arbetsmarknadspolitikens
uppgifter att lösa det dilemma som uppstår när sysselsättningsmöjligheterna
är otillfredsställande samtidigt som ett inflations -

184

Kungl. Maj :ts proposition nr 52 år 1966

tryck föreligger. Ju verksammare arbetsmarknadspolitiken främjar eu snabb
utjämning av skillnaden mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknadens
olika delområden desto kraftigare kan generellt verkande medel
sättas in för att främja en efterfråge- och produktionsökning när förhållandena
gör detta behövligt eller för att dämpa ett inflationstryck, utan
att det uppkommer risk för arbetslöshet. Kravet på en effektiv arbetsmarknadspolitik
är emellertid enligt utredningen inte betingat enbart av vad
konjunkturpolitiken fordrar. Det motiveras också av de långsiktiga tekniska
och ekonomiska förändringar som kan förutses inom näringslivet.
Ltredningen anser mot bakgrund av den samtidiga förekomsten av markerad
arbetskraftsbrist i vissa expansiva industrier och svårigheter att sysselsätta
de anställda i vissa andra branscher — att fördelarna med åtgärder
som avser att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden är så påtagliga,
att utredningen även utan preciserade lönsamhetsberäkningar finner sig
kunna föreslå viss förstärkning av dessa åtgärder.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till utredningens uppfattning
om arbetsmarknadspolitikens uppgifter. I en del yttranden har
dock vissa aspekter på arbetsmarknadspolitiken framhållits starkare än
i utredningens betänkande. Sålunda menar LO att utredningen synes ha
förlorat det strukturpolitiska perspektivet på utvecklingen. LO finner att
utredningens ekonomiska diskussion är ofullständig, eftersom den knappast
berör strukturpolitiska aspekter utan till väsentlig del behandlar stabiliseringspolitiken.
Om diskussionen hade förts om arbetsmarknadspolitiken i
strukturpolitiska sammanhang, skulle detta enligt LO:s uppfattning ha lett
till att arbetsmarknadspolitiken hade tilldelats en mera betydande roll vid
utformning av den ekonomiska politiken.

Som utgångspunkt för diskussionen om arbetsmarknadspolitikens uppgifter
vill jag framhålla att ett av den ekonomiska politikens främsta syften
är att främja sund ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten beror av
en mängd olika faktorer. En avgörande förutsättning för att en bransch
eller ett företag skall kunna hävda sig på marknaden är att branschen
eller företaget har konkurrensförmåga. Vi kan emellertid inte räkna med
att alla sektorer av näringslivet kan utvecklas positivt. Förutsättningen
för en gynnsam ekonomisk utveckling är därför att sådana grenar av näringslivet
som inte kan hävda sig från produktivitetssynpunkt får stå tillbaka
för att andra, mera lönsamma skall kunna expandera. Ett annat viktigt drag
i utvecklingen är den strukturförändring som sker inom branscherna. Ett
kännetecken på denna är fortgående specialisering, ofta förenad med koncentration
till större produktionsenheter. I vilka former förändringarna
inom näringslivet än försiggår kan de inte undgå att påverka arbetskraftens
förhållanden. En ömsesidig anpassning mellan arbetskraft och arbetsuppgifter
är ett nödvändigt inslag i den ekonomiska utvecklingen.

Arbetsmarknadspolitiken spelar i den fulla sysselsättningens samhälle

18f>

Knni/l. Maj:ts proposition nr 52 dr lyiiti

eu viktig roll som balansskapande faktor. Itrist ]»ä överensstämmelse mellan
efterfrågan och tillgång på arbetskraft kan motverkas med arbetsmarknadspolitiska
medel. Under senare år har svårigheterna att tillgodose behovet
av arbetskraft tilldragit sig den största uppmärksamheten. En ständig
beredskap mot arbetslöshet måste emellertid också upprätthållas. Inom
vissa delar av landet är sysselsättningssituationen sådan att de arbetslöshetsbekämpande
åtgärderna måste ha stor omfattning. Kontrasterna i sysselsättningsläget
på olika håll i landet ställer stora krav på anpassningsåtgärder.
Arbetsmarknadspolitiken måste i »lag vara i hög grad differentierad
för att tillgodose de skiftande anspråken.

Arbetsmarknadspolitiken utgör alltså en viktig gren av den ekonomiska
politiken. Dess mål är att åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt
vald sysselsättning. Detta mål nås inte en gång för alla. Full sysselsättning
kan tryggas endast genom åtgärder som ständigt anpassas till situationens
krav. Ambitionerna att ge medborgarna möjlighet till meningsfull
sysselsättning har vuxit och ansträngningarna måste ökas ytterligare. Produktiv
sysselsättning är i sig själv ett rörligt mål, som flyttas allt efter
som produktionens förutsättningar ändras. Fritt vald sysselsättning innebär
inte bara att varje tanke på att tvångsmässigt dirigera arbetskraften avvisas
utan också att möjligheterna vidgas för den enskilde att få ett arbete som
svarar mot hans önskemål och förutsättningar.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör utformas så att de bidrar till
att befästa den fria arbetsmarknaden och ge arbetsmarknadens parter
växande utrymme för egna insatser. De rörlighetsfrämjande åtgärderna ger
t. ex. arbetsgivare ökade möjligheter att rationalisera verksamheten utan
att komma i konflikt med sitt sociala ansvar. För arbetstagarna ökas samtidigt
möjligheterna att hävda sina intressen.

För många av de medel som står arbetsmarknadspolitiken till buds gäller
begränsningen att de kan användas i huvudsak endast i samband med
arbetslöshet eller för att medverka till att ge sysselsättning åt arbetslösa.
Skall arbetsmarknadspolitiken kunna utvecklas till ett ännu effektivare
medel i en dynamisk ekonomisk politik måste man åtminstone på sikt räkna
med att arbetslöshetskriteriet inte får ensamt avgränsa tillämpningsområdet
för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Detta gäller i första hand
beträffande den arbetsmarknadspolitisk motiverade utbildningen och de
rörlighetsfrämjande medlen. Jag återkommer till dessa frågor i det följande
men vill redan här anlägga några mera allmänna synpunkter.

Som jag förut har sagt är arbetsmarknadspolitiken ett led i den ekonomiska
politik som syftar till att främja den ekonomiska tillväxten i samhället.
Ekonomisk tillväxt innebär ökande produktion och därmed förbättrade
levnadsförhållanden för landets befolkning. Arbetsmarknadspolitiken
kan lämna sitt bidrag till det ekonomiska framåtskridandet inte minst
genom åtgärder som underlättar strukturförändringar inom näringslivet.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Åtgärder av detta slag kan inriktas på att i första hand påverka antingen avflyttningen
från krympande näringsgrenar eller tillströmningen till expanderande
sådana. I princip står alltså två möjligheter öppna, om man önskar
påverka arbetskraftsströmmarna med arbetsmarknadspolitiska medel i
sådan riktning att den ekonomiska tillväxten främjas mera påtagligt.
Bidrag för omskolning och flyttning kan sålunda göras tillgängliga för arbetstagare
inom näringar och yrkesområden, vilka bedöms komma att behöva
mindre arbetskraft framdeles eller vilka inte kan ge en rimlig försörjning.
Enligt denna tankegang skulle förutsättningen för sådana bidrag liksom nu
vara knuten till arbetskraftens betingelser vid prövningstillfället. Man kan
också tänka sig att knyta villkoret till bestämda förutsättningar i fråga
om den blivande sysselsättningen och i enlighet därmed låta bidragen utgå
vid övergång till näringar och yrken, vilka beräknas ge ökad sysselsättning
och dessutom kan antas ge sina utövare bättre försörjning. Givetvis
utesluter inte dessa båda möjligheter varandra. De kan mycket väl finnas
samtidigt.

Det är angeläget att fastställa så tydliga förutsättningar som möjligt för
de situationer då arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall vidtas. Vad beträffar
den arbetsmarknadspolitisk! motiverade utbildningen ligger det nära
till hands att rikta in sig på den blivande sysselsättningen. Man kan med
denna målsättning tänka sig att utbildningsverksamheten i ökad grad inriktas
på yrkesområden, inom vilka det råder betydande brist på arbetskraft
eller där det av andra skäl är särskilt angeläget att öka tillgången på
tackkunnig arbetskraft. Med detta mål för den arbetsmarknadspolitiska utbildningsverksamheten
kan det vara önskvärt att utbildningen inte uteslutande
förbehålls arbetslösa, undersysselsatta eller lågavlönade. Motsvarande
resonemang är i princip tillämpligt beträffande rörlighetsfrämjande
åtgärder i övrigt.

Det skäl som talar för att vissa arbetsmarknadsåtgärder inte görs beroende
av arbetslöshet är att arbetsmarknadspolitiken därmed bättre främjar en
strukturförändring, som påskyndar produktivitetsökningen och därmed skapar
underlag för en stigande levnadsstandard. Strukturförändringarna har
i vårt land mottagits positivt bland löntagarna. Förändringarna uppfattas
inte som ett hot mot sysselsättningen. Tvärtom hälsas de med tillfredsställelse
och betraktas som eu chans till bättre arbetsvillkor. Denna gynnsamma
löntagaropinion — som inte alla länder har förmånen av — är av grundläggande
betydelse för ett expansivi näringsliv. Arbetstagarnas positiva
inställning till snabba och radikala förändringar i det ekonomiska livet grundas
givetvis också på vissheten om att samhällets åtaganden ger dem trygghet
inför de omställningssvårigheter och ekonomiska påfrestningar som
förändringarna kan medföra.

Att samhället medverkar till att underlätta omställningen i näringslivet
har en dubbel motivering. Dels kan det inte anses rättvist att den som drab -

187

Kunyl. Maj:ts proposition nr 52 år 19(Ui

hus av förändringar i näringslivets behov av arbetskraft ensam skall bära
de kostnader omställningen för med sig, dels kan samhällets medverkan
innebära att omställningen sker snabbare och mera friktionsfritt och därmed
bidra till att öka produktionen och minska risken för rubbningar i
samhällsekonomin, något som är ett för alla medborgare gemensamt intresse.

Strukturförändringarna leder för arbetskraftens del i väsentlig utsträckning
till eu övergång till bättre betalda arbeten. Främst tar sig detta uttryck
i att de nytillträdande åldersgrupperna med sin ofta gedigna utbildning
i växande utsträckning rekryteras till näringar med genomsnittligt relativt
goda löneförhållanden och till bättre betalda arbetsuppgifter inom dessa
näringar. Liknande förskjutningar sker emellertid också inom de äldre
åldersgrupperna ehuru inte i samma utsträckning.

Strukturomvandlingen är alltså i sig själv ett verksamt medel att förbättra
arbetskraftens löneförhållanden. Det är troligen ingen överdrift att
påstå att rationalisering och strukturomvandling inom näringslivet i själva
verket är de mest effektiva medlen för att komma till rätta med låginkomstproblemet.
Det är i vårt land en allmänt omfattad mening att lönebildningen
och lönerelationerna mellan olika kategorier av arbetstagare skall avgöras
genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Dessa frågor anses
därför i princip ligga utanför området för statsmakternas politiska beslut
och åtgärder. Däremot är det samhällsorganens uppgift att underlätta och
bidra till en sådan utveckling av betingelserna för inkomstbildningen att
medborgarnas inkomstmöjligheter och levnadsstandard främjas. Genom att
arbetsmarknadspolitiken utformas så att den mera aktivt främjar strukturförändringarna
i näringslivet medverkar den sålunda även till att lösa
låginkomstgruppernas problem. .Tåg anser att detta är eu önskvärd effekt
av arbetsmarknadspolitiken.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den utredning i syfte att kartlägga
låginkomstgruppernas problem som nyligen har tillkallats. I utredningens
direktiv framhöll jag att behovet av ett bättre kunskapsmaterial i fråga om
låginkomstgrupperna gör sig starkt gällande vid utformningen av bl. a. arbetsmarknadspolitiken.
ökad kännedom om låginkomstgruppernas geografiska
och yrkesmässiga fördelning borde kunna ge allt bättre förutsättningar
för att bedriva denna politik effektivt. Jag uttalade vidare att det måste vara
angeläget att vinna ökad klarhet om varför många medborgare i den fulla
sysselsättningens samhälle inte har kunnat komma bort från en mindre
givande eller ojämn sysselsättning till eu mera fördelaktig. Även om utredningens
uppgift inte i första hand är att lägga fram förslag till åtgärder
för att lösa låglöneproblemen kan man dock förvänta att utredningsresultaten
kommer att ge underlag för fortsatt reformarbete.

Under de senaste åren har 10 000-tals människor under medverkan av
arbetsförmedlingen och med anlitande av de hjälpmedel som står till dess
förfogande för att främja yrkesmässig och geografisk omflyttning lämnat

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

arbeten som gett en dålig och otrygg utkomst. Arbetsmarknadsåtgärderna
har gjort det möjligt för dem att ta till vara de bättre arbetstillfällen som
stått till buds. Företag med behov av arbetskraft har därigenom fått ökade
möjligheter till expansion. Också för arbetstagare som stannat kvar i näringar
med minskande efterfrågan på arbetskraft har omflyttningen inneburit
fördelar i form av jämnare sysselsättning. Ett exempel på detta är
skogsbruket. Antalet skogsarbetare har minskat starkt men sysselsättningen
bland de kvarvarande skogsarbetarna har alltmer fått karaktären av helårsanställning.

På samma sätt bör arbetsmarknadspolitiken fungera i framtiden. Principiellt
bör det vara arbetsmarknadsorganens uppgift att ge arbetskraft som
inte kan få tryggad försörjning i sin anställning hjälp att övergå till arbete
som erbjuder bättre utkomstmöjligheter. Därmed blir arbetsmarknadspolitiken
en pådrivande kraft till strukturförändringar.

En viktig uppgift inom strukturpolitiken tillkommer också de lokaliseringspolitiska
åtgärderna. I diskussionen har stundom gjorts gällande att
åtgärderna för att öka arbetskraftens rörlighet står i motsats till de lokaliseringspolitiska
strävandena. Enligt min mening är förhållandet snarast
det omvända. En grundförutsättning för att nyetablerade och utvidgade
företag skall kunna hävda sig framgångsrikt är att de har tillräckligt med
arbetskraft och att denna är väl lämpad för sina arbetsuppgifter. Företagen
måste emellertid vara lokaliserade till orter med goda företagsekonomiska
betingelser. För att lämplig arbetskraft i tillräcklig utsträckning skall kunna
erhållas i dessa orter måste rekryteringen många gånger sträckas ut över
ett stort område. Skall den tillgängliga arbetskraften inom detta område
kunna mobiliseras är det nödvändigt att underlätta arbetskraftens flyttning
genom ekonomiska bidrag. Bidragen kan dock inte begränsas till dem
som flyttar inom eller till regionen. Samma bidrag måste erbjudas dem
som föredrar att flytta från regionen därför att de trots lokaliseringsverksamheten
inte inom regionen kan finna ett arbete som är lämpligt för dem.

Detta samband mellan arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik framträder
särskilt starkt beträffande den arbetsmarknadspolitiskt motiverade
yrkesutbildningen. Utan en intensifierad sådan utbildning skulle lokaliseringspolitiken
möta stora svårigheter.

De yrkesmässigt och geografiskt rörlighetsstimulerande åtgärderna medför
givetvis att utflyttningen från arbetslöshetsdrabbade områden ökar.
Utbyggnaden av nya arbetstillfällen inom dessa områden har ännu inte
fått sådan omfattning att den kompenserar bortfallet av arbetsmöjligheter
inom jordbruket och andra näringar med minskande sysselsättning.
Erfarenheten visar att det inte går att hålla kvar framför allt de unga i
områden, där de inte kan erbjudas god och differentierad sysselsättning.

I utpräglade glesbygdsområden kan man inte heller räkna med att förbättra
de framtida sysselsättningsmöjligheterna genom industrilokalisering.

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är Wtiti

Eu framgångsrik lokaliseringspolitik kan emellertid framkalla sådan ökning
av arbetstillfällena på expansionsorter inom avflyttningslänen att en stegrad
flyttningsrörelse till dylika orter uppkommer. Sådan flyttning bör givetvis
kunna underlättas med arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Koncentrationstendenserna inom näringslivet kommer som jag har sagt
förut med all sannolikhet att fortsätta. Målet för lokaliseringspolitiken skall
vara att få livskraftiga tätorter i olika delar av landet. Arbetsmarknadspolitiken
kan och bör främja en sådan utveckling. Samtidigt måste vi emellertid
uppmärksamma de problem som uppstår i utflyttningsområdena. Samhället
har ansvar för att befolkningen även inom dessa områden tillförsäkras
rimlig service. Den pågående kommunindelningsreformen och den
förbättrade skatteutjämning soin genomförts bidrar till att avlasta dem
som bor kvar i glesbygden kostnader för att upprätthålla kommunal service
men även andra åtgärder från samhällets sida torde vara erforderliga. Därför
har inom den lokaliseringspolitiska organisationen påbörjats ett arbete
i syfte att kartlägga glesbygdsbefolkningens serviceproblem och överväga
åtgärder i olika avseenden för att lösa dessa problem. Utfiyttningsoinrådenas
särskilda ställning förtjänar emellertid uppmärksamhet också vid utformning
av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vissa av mina förslag i
det följande har utformats mot denna bakgrund.

Av den tidigare lämnade redogörelsen för befolkningsutvecklingen framgår
att återstoden av 1960-talet och även 1970-talet totalt sett kommer att
utmärkas av knapphet på arbetskraft. Bristande balans geografiskt samt
näringsgrens- och yrkesmässigt kommer också att vara ett kännetecknande
drag. Konjunkturförändringar kan under längre eller kortare perioder göra
knappheten mer eller mindre markerad och risker för sysselsättningsstörningar
kan inte heller uteslutas.

Om utvecklingen blir sådan som prognosen nu gör sannolik kommer den
att ställa den ekonomiska politiken och särskilt arbetsmarknadspolitiken
inför skärpta krav på åtgärder, som kan bidra till balans på arbetsmarknaden.
Framför allt krävs åtgärder för att ta till vara de arbetskraftsresurser,
som f. n. inte alls eller endast ofullständigt utnyttjas inom näringslivet.
Om knappheten på arbetskraft blir så betydande att balansrubbningar
i samhällsekonomin kan befaras blir det nödvändigt att inom den ekonomiska
politikens ram vidta skärpta åtgärder för att hålla tillbaka den
totala efterfrågan på varor och tjänster. Så länge det ter sig möjligt att i
stället vidmakthålla jämvikten i ekonomin genom att främja en ökning av
arbetskraftsutbudet är givetvis detta att föredra från både samhällets och
den enskildes synpunkt. Vad som i första hand kommer i fråga är att söka
ge de hemarbetande kvinnorna, de partiellt arbetsföra och den äldre arbetskraften
större möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden.

Åtgärder måste också vidtas för att ytterligare minska arbetslösheten
och undersysselsättningen. Den expansion av näringslivet och därmed

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

av efterfrågan på arbetskraft som kan motses under det närmaste årtiondet
kommer liksom hittills att avse stadsnäringarna, medan en fortsatt nedgång
i arbetskraftsbehovet kan väntas för jord- och skogsbruk. Man kan
emellertid inte räkna med att den arbetskraft som friställts från jordoch
skogsbruk utan vidare kommer att kunna få arbete inom stadsnäringarna.
För att sådan omplacering skall kunna äga rum i största möjliga
utsträckning fordras omfattande insatser i form av omskolning och andra
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Övergången från jord- och skogsbruk till stadsnäringar kommer att medföra
fortsatt flyttning från glesbygder till tätorter. Man kan alltså förutse
en fortsatt utflyttning från områden, där stadsnäringarna nu är svagt företrädda,
även om den kan begränsas genom en intensifierad lokaliseringsverksamhet.
Inom stadsnäringarna kan de kommande åren likaledes väntas
medföra förändringar, som gör geografisk och yrkesmässig omflyttning
av arbetskraft nödvändig. Bl. a. med hänsyn till den knapphet på arbetskraft
som kan motses under återstoden av 1960-talet är det angeläget att
omflyttning av arbetskraft inte fördröjs när behov uppstår därav. Det är
därför av vikt att man inom arbetsmarknadspolitikens ram förfogar över
hjälpmedel för att underlätta arbetskraftens rörlighet.

Det räcker inte med en kvantitativ ökning av arbetskraftsutbudet. En
kvalitativ förbättring, differentierad efter de anspråk som kommer att
ställas på arbetstagarna, är minst lika viktig. Främsta medlet för en sådan
förbättring är utbildning. En god grundläggande ungdomsutbildning är härvid
avgörande. Vuxenutbildningen får emellertid allt större betydelse. Det
gäller såväl omskolning, som föranleds av ändrade produktionsförhållanden,
som vidareutbildning för att bättre utnyttja den enskildes förmåga och teknikens
land\ inningar. En fortsatt snabb utbyggnad av vuxenutbildningen
i alla dess former bör därför komma till stånd. Det är särskilt i fråga om
vuxenutbildningen av betydelse att den så snabbt som möjligt leder till
resultat som kan nyttiggöras i produktionen. Detta är angeläget både för
att begränsa det produktionsbortfall som utbildningstiden medför och för
att den som utbildas snarast möjligt skall få normala arbetsinkomster.

Allmänt gäller att arbetskraftsbehovet under det närmaste årtiondet i stigande
grad kommer att avse personer med kvalificerad utbildning. För
arbetsmarknadspolitiken är det angeläget att en prognosverksamhet med
tillräckliga resurser finns organiserad, så att arbetskraftsbehovet kan förutses
i god tid och möjligheter finns att tillgodose behovet, när det ger sig
till känna på arbetsmarknaden.

Flera remissinstanser har berört frågan om arbetsmarknadspolitikens
verkningar i olika hänseenden och framhållit att möjligheterna till bedömning
av åtgärdernas effektivitet behöver förbättras. Jag delar uppfattningen
att en bättre belysning av arbetsmarknadspolitikens verkningar är motiverad.
Över huvud taget finns det skäl att ägna ökad uppmärksamhet åt de

191

Kunyl. Maj:Is proposition nr 52 tir lUtili

arbetsmarknadspolitiska sammanhangen. En fördjupad och väl sammanhållen
forskning på detta område kan bli av stor betydelse när det gäller
alt bedöma bur samhällets arbetsmarknadspolitik bör utformas i framtiden.
Behovet av ökad forskning gäller också sådana ämnen som lönebildningsprocessen,
organisationsväsendet, arbetsplatsens problem in. in. Det synes
även vara av betydelse att den högre utbildningen i ökad grad tar sikte på
att ge kunskaper och orientering i arbetsmarknadsfrågor.

Det förslag som Stockholms universitet har lagt fram om att inrätta ett
institut för arbetsmarknadsfrågor bör bedömas mot denna bakgrund. Ett
genomförande av förslaget skulle vara ägnat att tillgodose de önskemål
jag nyss har berört. Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet
föreslår jag i det följande att ett institut för arbetsmarknadsfrågor inrättas
fr. o. in. nästa budgetår.

Vad jag har anfört här visar att arbetsmarknadspolitikens uppgift inte
kan uttryckas i en enkel, kortfattad formel. Det ligger i sakens natur att
den måste ha starkt differentierad inriktning och använda flera olika medel.
Den skall sålunda i samklang med den ekonomiska politiken i stort
främja balansen på arbetsmarknaden. Den skall vidare vara ett led i samhällets
strukturpolitik, främja den ekonomiska tillväxten samt stödja och
förstärka lokaliseringspolitiken. Den skall i såväl samhällets som den enskildes
intresse syfta till att bereda varje medborgare möjlighet till lönsam,
meningsfylld sysselsättning med fritt yrkesval. En sådan politik är en
grundval för fortsatt framåtskridande.

Arbetsförmedling

Arbetsförmedling bedrivs i Sverige huvudsakligen av de offentliga förinedlingsorganen.
Enskild förmedlingsverksamhet förekommer emellertid
i viss utsträckning. Den enskilda förmedlingsverksamheten regleras i lagen
den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Där
sägs att förmedlingsverksamhet inte får bedrivas i förvärvssyfte. Undantag
görs för verksamhet som började före lagens ikraftträdande år 1936. Förmedlingsverksamhet
mot ersättning för nödvändiga utgifter för förmedlingen
får drivas enskilt efter särskilt tillstånd. För att driva kostnadsfri enskild
förmedlingsverksamhet krävs anmälan. Från arbetsgivarhåll har vid
remissbehandlingen förordats att ökade möjligheter till enskild arbetsförmedling
övervägs, t. ex. på specialområden med begränsad arbetsmarknad.
Med anledning härav vill jag erinra om alt en översyn av arbetsförmedlingslagen
föregående år uppdrogs åt särskilda sakkunniga. Jag är inte beredd
att f. n. ta ställning till spörsmål om ändring av ifrågavarande lagstiftning.
I det följande behandlar jag därför bara den offentliga arbetsförmedlingen.

Jag har förut i korthet berört arbetsförmedlingens utveckling från ett
litet antal kontor som drevs av de större städerna, över förmedlingar i lands -

192

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

tingens regi fram till våra dagars helt statliga arbetsförmedling. Numera är
arbetsförmedlingen en verksamhet som omspänner hela landet. Detta är
nödvändigt för att den effektivt skall kunna fullgöra sin uppgift att bidra
till förbättrad balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft.

En betydande utbyggnad av arbetsförmedlingens organisation har ägt
rum under senare år. Utbyggnadens omfattning framgår av följande sammanställning,
som visar antalet befattningshavare i organisationen åren
1960 och 1965. Personalökningen uppgår till ca 840 personer. Relativt
sett har arbetsvärden ökat mest. Dess personalstyrka har fördubblats under
perioden, medan antalet tjänstemän inom den egentliga förmedlingsverksamheten
och yrkesvägledningen har ökat med ca 50 %. Regionalt fördelar
sig utbyggnaden ganska jämnt över landet.

V erksamhetsgren	Antal tjänstemän
1960	1965
Förmedlingsverksamhet............	873	1 296
Arbetsvärd.......................	132	261
Yrkesvägledning..................	101	151
Planering och administration.......	596	832
Summa	1 702	2 540

Utredningen anser att förutsättningar bör skapas för att öka arbetsförmedlingens
andel av arbetskraftsomsättningen. Förslaget motiveras med att
en tillräckligt stor andel av den totala arbetskraftsomsättningen är en grundläggande
förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna fullgöra sin
huvuduppgift att utjämna skillnader mellan tillgång och efterfrågan på
arbetskraft. Enligt utredningen är omsättningsandelen otillräcklig t. ex. för
vissa delar av tjänstemännens arbetsmarknad. Utredningen pekar vidare
på behovet av intensifierade insatser för de handikappade, den äldre arbetskraften
och de hemarbetande kvinnorna.

Man har länge diskuterat frågan hur stor andel av arbetskraftsomsättningen
som bör gå genom arbetsförmedlingen. Någon bestämd uppfattning
har man dock inte kommit fram till bl. a. därför att vi saknar uppgifter om
den totala arbetskraftsomsättningen. En del undersökningar har visserligen
gjorts för att klargöra olika informationsvägars betydelse för de arbetssökande,
men de har inte gett något entydigt residtat.

Det stora flertalet arbetssökande får emellertid sin anställning genom direkt
kontakt med arbetsgivaren eller genom bekanta. Arbetsförmedlingens
andel synes beröra omkring en fjärdedel av platstillsättningarna. Detta rent
kvantitativa mått ger dock inte en rättvisande bild av arbetsförmedlingens
insatser. En stor del av förmedlingens platstillsättningar är synnerligen arbetskrävande.
I åtskilliga fall skulle en arbetsplacering troligen över huvud
taget inte ha kommit till stånd utan ett omfattande arbete av förmedlingen.

193

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 är 1966

Arbetsförmedlingens betydelse som halansskapande faktor kan enligt min
mening alltså inte bedömas enbart med stöd av uppgifter om dess andel av
den sammanlagda arbetskraftsomsätlningen. Åtgärder i syfte att ändra relationerna
mellan olika informationsvägar på arbetsmarknaden till arbetsförmedlingens
fördel kan emellertid vara motiverade, i den mån de kan väntas
leda till större valfrihet genom ökade möjligheter att ge lämpliga platserbjudanden
åt arbetssökande som saknar förvärvsarbete eller har otillfredsställande
arbete och skapa förutsättningar för eu effektivare medverkan
till alt trygga arbetskraftsförsörjningen.

Med hänsyn till den arbetskraftssituation som vi har och till den väntade
utvecklingen av arbetskraftstillgångarna är det särskilt angeläget att hemarbetande
kvinnor som önskar förvärvsarbete får arbetsförmedlingens hjälp
till lämplig placering. Om det skall bli möjligt att avsevärt öka yrkesverksamhetsgraden
bland de gifta kvinnorna kommer det med all sannolikhet att
behövas speciella åtgärder för att intressera och förbereda de arbetssökande
för inträde på arbetsmarknaden och för att finna arbetsgivare som kan ge
dem lämpligt arbete och är beredda att i fråga om arbetstider in. m. ta hänsyn
till de gifta kvinnornas förutsättningar. Här kan arbetsförmedlingen
otvivelaktigt lämna värdefull medverkan.

Som utredningen framhåller och som tjänstemannaorganisationerna understryker
i sina remissyttranden är det vidare angeläget att arbetsförmedlingen
motsvarar anspråken från den växande tjänstemannasektorn. En
upprustning av förmedlingens organisation i detta syfte torde aktualiseras
inte minst därför att tjänstemännen själva kan väntas ta i anspråk arbetsförmedlingens
tjänster i större omfattning än f. n. Den nuvarande generationen
studerande kommer i kontakt med yrkesvägledningen och praktikförmedlingen
på ett tidigt stadium och blir därigenom van att anlita arbetsförmedlingen.
Vidare har man anledning att räkna med att arbetsgivarnas
krav på insatser från förmedlingens sida i ökad utsträckning kommer att
gälla tjänstemannagrupperna.

Allmänt kan man utgå från att den knapphet på arbetskraft som redan nu
råder och som att döma av den väntade befolkningsutvecklingen kommer att
skärpas under det närmaste decenniet nödvändiggör alltmer aktiva insatser
för att ta till vara arbetskraftsresurserna. Fortsatt omflyttning mellan olika
orter och yrken måste underlättas men det gäller också, som jag nyss har
framhållit, att främja de inte yrkesverksamma kvinnornas inträde på arbetsmarknaden,
öka förvärvsverksamhetsgraden bland äldre och handikappade
samt minska säsongarbetslösheten. De hjälpmedel som här står arbetsförmedlingen
till buds är främst ekonomiskt stöd vid flyttning samt omskolning.
Jag kommer i det följande att föreslå att dessa hjälpmedel förstärks.
Det ligger i sakens natur att sådan förstärkning medför behov av mera personal
inom arbetsförmedlingen och vid länsarbetsnämndernas kanslier.

Den ökade invandringen av utländsk arbetskraft har under senare tid ställt
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

194

Kangl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

bl. a. länsarbetsnämnderna inför vidgade arbetsuppgifter. Jag kommer att
behandla invandringspolitiken i det följande men vill redan här framhålla
att åtgärder för att arbetsplacera utländsk arbetskraft och underlätta dess
anpassning till svenskt samhällsliv sannolikt kommer att kräva än större insatser
av arbetsförmedlingen i framtiden.

Även inom andra verksamhetsområden får man räkna med ökade anspråk
på arbetsförmedlingens medverkan. Ett sådant område är sysselsättningsplaneringen,
framför allt på byggarbetsmarknaden, med syfte att ytterligare
utjämna säsongsvängningarna. Jag återkommer senare också till denna
fråga.

För att kunna möta de mångahanda anspråken måste arbetsförmedlingen
vara försedd med tillräcklig och väl utbildad personal. Jag räknar med att
en inte oväsentlig ökning av förmedlingens personal blir nödvändig. Utredningen
har särskilt pekat på behovet av sådan personal som skall verka för
ökad yrkesverksamhet och bättre sysselsättningsmöjligheter för kvinnor
och äldre. Vidare har utredningen betonat nödvändigheten av att yrkesvägledningen
och arbetsvärden byggs ut.

Enligt min mening bör den behövliga utbyggnaden av arbetsförmedlingen
komma till stånd successivt. Det är varken lämpligt eller praktiskt möjligt
att söka på en gång genomföra hela den ökning av arbetsförmedlingens personalstyrka
som kan bli erforderlig på sikt. Jag vill vidare erinra om att
betydande personalförstärkningar har ägt rum under senare år. Tillväxten
bör ske i sådan takt att de nytillkommande tjänstemännen snabbt och smidigt
och med minsta möjliga påfrestning för den existerande organisationen
får den utbildning som behövs och sätts in i sina arbetsuppgifter. Den förstärkning
av arbetsförmedlingen som bör komma till stånd omedelbart bör
därför koncentreras på sådana områden där arbetsmarknadspolitiska skäl
just nu gör ökade arbetsinsatser särskilt angelägna. I dagens läge gäller detta
i första hand de delar av förmedlingen som kan medverka till snabb stegring
av yrkesverksamheten och därigenom underlätta en fortsatt expansion inom
näringslivet. Arbetsförmedlingen bör därför främst förstärkas med personal
som skall ha till uppgift att öka sysselsättningsmöjligheterna för grupper,
som nu står utanför produktionen eller är ofullständigt sysselsatta.

En ökning av yrkesverksamhetsgraden inom dessa befolkningsgrupper förutsätter
aktiva och differentierade åtgärder från arbetsförmedlingens sida.
Som jag har sagt förut spelar omskolningsverksamheten här avgörande roll.
För att arbetsplacering skall bli möjlig räcker det emellertid många gånger
inte med att arbetstagaren söker bereda sig för arbetsplatsens krav. En annan
viktig förutsättning är att förhållandena på arbetsplatsen anpassas till den
enskilde arbetstagarens villkor och möjligheter så långt som möjligt. Det kan
ske genom att arbetsgivaren bereder deltidsarbete eller på annat sätt medverkar
till att förlägga arbetet till tider som underlättar för arbetssökanden att
gå ut i förvärvslivet. Det kan också krävas en omläggning av arbetsrutinen,

195

Kiuujl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

t. ex. så att moment som inte lämpar sig för handikappade förs över till annan
personal. Exemplen kan mångfaldigas. Meningen är givetvis inte att arbetsförmedlingen
skall klara alla dessa uppgifter. Dess tjänstemän måste emellertid
ha blicken öppen för problem av denna art, ägna tillräckligt med tid
och intresse åt att klarlägga de konkreta förutsättningarna för eu arbetsplacering
och ta initiativ till alt problemen blir uppmärksammade och att åtgärder
vidtas för alt möjliggöra en placering.

Särskilda tjänster för aktiveringsuppgifter bör inrättas vid länsarbetsnämnderna.
Likaså bör den successiva förstärkningen av arbetsvärdens resurser
fortsätta. Även yrkesvägledningen bör få viss personalförstärkning.
I många fall — inte minst när omskolning fordras — är nämligen tillgång
till kvalificerad yrkesvägledning för vuxna nödvändig för att nå lämplig
yrkesinriktning. BI. a. gäller detta grupper som under längre tid varit borta
från förvärvslivet, t. ex. de hemarbetande kvinnorna. En utbyggnad av yrkesvägledningen
är motiverad också för att tillgodose skolväsendets behov.
Man bör emellertid inte dra någon skarp gräns mellan å ena sidan arbetsvärd
och yrkesvägledning och å andra sidan allmän förmedling. Det måste sålunda
ingå i varje arbetsförmedlares uppgifter att i viss utsträckning ge service
åt t. ex. handikappade. Arbetsförmedlaren bör också kunna ge upplysningar
om de krav som ställs på utövarna av förekommande yrken. Alla de
intressen som ter sig mest angelägna blir alltså till väsentlig del tillgodosedda
genom att den allmänna förmedlingen förstärks. Enligt min mening
bör därför den utbyggnad av personalorganisationen som nu bör komma
till stånd till väsentlig del avse den allmänna förmedlingen. Jag vill i sammanhanget
erinra om att arbetsförmedlingen, yrkesvägledningen och arbetsvärden
prövas vid den översyn av arbetsmarknadsverkets organisation som
statskontoret genomför i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

Den grundläggande utbildningen för all arbetsförmedlingspersonal bör
som utredningen framhåller omfatta även yrkesvägledning. Detta är redan
nu i viss mån fallet. Arbetsmarknadsstyrelsen bör emellertid ha uppmärksamheten
riktad på det behov som kan föreligga att vidga denna del av
utbildningen.

Utredningen har förordat att fortbildningsverksamheten för arbetsförmedlarna
byggs ut. Målet bör enligt utredningens uppfattning vara att personalen
får i genomsnitt en veckas fortbildningskurs varje år. Personalutbildningsberedningen
har inte ansett sig kunna ta ställning till detta förslag
då det saknas uppgifter om kursernas syfte, omfattning, innehåll in. m.

Jag delar utredningens uppfattning att personalen vid arbetsförmedlingen
behöver fortlöpande vidareutbildning. Det är väsentligt att arbetsförmedlarna
är väl informerade om tendenserna i näringslivets utveckling och att
de fortlöpande får kännedom om hur arbetskraftsbehov, yrkeskrav och
arbetsförhållanden ändras inom olika näringar. Enligt min mening bör det
utarbetas planer som anpassas till det behov av utbildning och information

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

för olika personalkategorier som föreligger vid varje tillfälle. Frågan om
medel för finansieringen av denna verksamhet får prövas på grundval av
de planer och förslag som läggs fram.

Utredningen har föreslagit att rekryteringen av personal till arbetsvärden
inriktas på personer, som har förvärvat goda kunskaper främst i psykologi
och sociallagstiftning, och att yrkesvägledarna rekryteras huvudsakligen
från grupper med högskole- eller därmed jämförlig utbildning. Enligt förslaget
skall arbetsmarknadsverket dock alltjämt ha stor rörelsefrihet i fråga
om rekryteringen av personal till arbetsvården och yrkesvägledningen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i anslutning härtill uttalat att inga formella
kompetenskrav bör gälla vid rekrytering till arbetsförmedlingen. Jag vill
understryka delta uttalande. Inte heller utredningen har avsett att krav
på formell kompetens skall införas.

Till arbetsförmedlingens uppgifter hör att i samband med arbetsplacering
så långt möjligt tillgodose såväl arbetstagarens som arbetsgivarens behov
av information. LO har i sitt yttrande framhållit att arbetsförmedlingen
hör ge bättre och öppnare upplysningar om företagens iönesättning m. in.

Jag anser mig kunna räkna med att arbetsförmedlingen lämnar den information
som bedöms vara av väsentlig betydelse för de arbetssökandes
val av anställning. En så fullständig information som möjligt om arbetsvillkoren
beträffande lediga platser som är anmälda hos arbetsförmedlingen
är en självklar service från arbetsförmedlingarnas sida. Det bör även ligga
i företagens intresse att lämna arbetsförmedlingarna alla upplysningar som
fordras för att de skall kunna fullgöra sin uppgift i detta avseende. Om
arbetssökandena får vederhäftig och detaljrik information om löner och
andra förhållanden på den sökta arbetsplatsen ökas inte bara deras möjligheter
att välja det arbete som ger dem det bästa utbytet utan också förutsättningarna
för stabilitet i anställningen. Även med hänsyn till arbetsförmedlingens
ställning som ett neutralt organ på arbetsmarknaden är det dess
skyldighet att lämna fullständiga uppgifter om olika arbetstillfällen. Om
den arbetssökande inte får objektiva upplysningar härvidlag, begränsar
man i realiteten hans möjligheter till fritt val. Det är hans sak att välja.
Han måste då också få veta vilka alternativ det finns att välja mellan.

Arbetsgivaren har på sin sida rätt att få del av de informationer som
arbetsförmedlingen har om sökanden i den mån informationerna har betydelse
för att bedöma sökandens lämplighet för arbetet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har under senare år i växande omfattning lämnat
information till allmänheten genom press, film, radio och television.
För att tillgodose behovet av vidgad annonsering kommer jag i det följande
att föreslå ökad medelsanvisning för detta ändamål. Annonseringen bör
enligt min mening i första hand avse lediganmälda platser och meddelanden
om kursverksamhet o. d.

En förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna fullgöra sina
uppgifter är att den i god tid får kännedom om planerade förändringar på

197

Kungl. Mctj:ts proposition nr 52 år 19(16

arbetsmarknaden. Härvid spelar företagens varsel om personalinskränkningar
stor roll. Jag noterar med tillfredsställelse att varselsystemet i samförstånd
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och vederbörande organisationer
successivt byggts ut till att omfatta allt fler delar av näringslivet. Systemet innefattar
numera också varsel om planerad utvidgning av arbetsstyrkan. Vidare
är det angeläget att kontakterna mellan företagen och berörda kommuner
inför driftsnedläggelser och företagsförflyttningar förbättras. Jag
förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen i kontakt med kommunförbunden
och företagarorganisationerna tar initiativ till de åtgärder som kan vara
motiverade för att åstadkomma en önskvärd ordning i detta avseende.

Arbetsförmedlingen representeras i glesbygd och på mindre orter till stor
del av orts- och lokalombud. Utredningen föreslår att ombudens förmedlingsverksamhet
i all möjlig utsträckning ersätts med förmedling från kontor,
som är lokaliserade till lämpliga centralorter och väl utrustade med
personal. Eu utveckling i denna riktning har ägt rum under senare år. Samtidigt
har tjänstemän från de större kontoren i ökad utsträckning rest ut
till olika orter och anordnat tillfälliga mottagningar för arbetssökande. Enligt
vad jag har inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen är erfarenheterna
av denna verksamhet goda, och jag förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen
utvidgar verksamheten allt efter som det är lämpligt. Någon omedelbar avveckling
av ombudssystemet är jag dock inte beredd att föreslå. Som framhållits
i en del remissyttranden har ombuden alltjämt en viktig uppgift att
fylla i glesbygderna. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att i
samråd med berörda länsorgan från fall till fall avgöra på vilket sätt behovet
av arbetsförmedling tillgodoses bäst.

Utredningen föreslår att arbetsförmedlingen får bekosta resor och utge
traktamenten till personer som besöker förmedlingen. Även om vissa skäl
kan tala för förslaget är jag inte beredd att tillstyrka det. Som framgår av
vad jag nyss har anfört räknar jag med att arbetsförmedlare från de större
förmedlingskontoren i ökad utsträckning kommer att anlitas för att besöka
olika orter och etablera tillfälliga mottagningar som de arbetssökande kan
vända sig till. Genom en sådan ambulerande förmedlingsverksamhet och
genom att orts- och lokalombuden enligt mitt förslag tills vidare skall finnas
kvar torde behovet att ersätta kostnader för resor till förmedlingskontoren
inte bli så framträdande som utredningen från sina utgångspunkter har
haft anledning att anta. Jag avstyrker alltså utredningens förslag.

Som jag förut har påvisat kan växande krav på arbetsförmedlingens
tjänster förutses. Till en del bör dessa krav tillgodoses omedelbart genom
att medel beräknas för ökning av arbetsförmedlingens personal. Jag kommer
i det följande att föreslå höjning av arbetsförmedlingens avlöningsanslag
för att förstärka organisationen med ca 135 tjänster.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Yrkesutbildningen

Omskolning till nya yrken är ett av arbetsmarknadspolitikens mest betydelsefulla
hjälpmedel. Omskolning gör det möjligt att befria den enskilde
ur en akut arbetslöshetssituation. Genom att den ger nya kunskaper, som
avpassas efter yrkeslivets aktuella behov, minskar den även risken för att
den omskolade på nytt ställs utan arbete. Samtidigt ökar den valmöjligheterna
på arbetsmarknaden för den enskilde. Särskilt för den som förut
saknar eller har endast begränsad yrkesutbildning innebär omskolningen
en väsentlig förbättring av möjligheterna att hävda sig inom arbetslivet.
Även från samhällsekonomisk synpunkt är omskolningen betydelsefull. Den
möjliggör att resurserna utnyttjas bättre och främjar därmed det ekonomiska
framåtskridandet.

För att omskolning skall komma i fråga med arbetsmarknadspolitisk! stöd
gäller som huvudregel att vederbörande skall vara eller riskera att inom
en nära framtid bli arbetslös eller eljest vara svårplacerad på arbetsmarknaden.
Omskolningen har i dag sin största betydelse som hjälpmedel i
kampen mot den arbetslöshet som betingas av strukturförändringar inom
näringslivet. Omskolningsverksamheten spelar emellertid också en viktig
roll för att förbättra försörjningsmöjligheterna för handikappade, ensamstående
kvinnor m. fl. Den är vidare ett väsentligt inslag i lokaliseringspolitiken.
Sedan år 1961 har arbetsmarknadsstyrelsen särskilt strävat efter att
öka den kvinnliga och den medelålders och äldre arbetskraftens deltagande i
omskolningsverksamheten. Vid säsongmässig arbetslöshet, t. ex. inom byggnadsverksamheten,
har utbildningen inriktats främst på att förkovra de
arbetslösas yrkeskunskaper.

Vid sidan av den omskolning jag nu nämnt förekommer i begränsad omfattning
s. k. särskilda utbildningskurser i yrken inom vilka det med hänsyn
till rådande arbetsmarknadsläge eller eljest är av väsentlig betydelse
att snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft (bristyrken). Dessa kurser
står öppna även för andra än arbetslösa. För ändamålet får under
budgetåret 1965/66 disponeras högst 500 000 kr.

Före den 1 augusti 1963 begränsades denna verksamhet av att utbildningsbidrag
inte kunde utgå till deltagarna i bristyrkesutbildningen. Anslaget
höjdes från 200 000 kr. till nuvarande nivå innevarande budgetår.
Under åren 1963—1965 har utbildningsverksamheten koncentrerats till tre
områden. Sammanlagt har utbildats 78 liörselvårdsassistenter, 40 cytologassistenter
och 58 personer såsom personal för administrativ databehandling,
totalt 176 personer.

Omskolningen har använts länge inom arbetsmarknadspolitiken, inte
minst inom arbetsvärden. Mera betydande omfattning fick verksamheten
dock först i samband med konjunkturnedgången åren 1957—1959. Sedan
dess har verksamheten expanderat starkt. Budgetåret 1957/58 utgjorde sta -

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1566

tens utgifter för ändamålet ca It milj. kr. Budgetåret 1959/60 hade de stigit
till 52 milj. kr. och de beräknas för budgetåret 1965/66 uppgå till över 150
milj. kr. Antalet personer som berördes av verksamheten var budgetåren
1959/60 och 1964/65 11 000 resp. 40 000. Utvecklingen från år 1960 till år
1965 åskådliggörs i följande sammanställning, som anger elevantalet omräknat
till helårsstuderande.

År	Antal	Därav	Procentuell andel
män	kvinnor	män	kvinnor
1960...............	6 580	5 646	934	85,8	14,2
1965...............	15 921	10 183	5 738	64,0	36,0

Sedan år 1960 har verksamheten mer än fördubblats. Ökningen är mycket
starkare för kvinnorna än för männen. Antalet manliga deltagare, omräknat
i helårsstuderande, har ökat från ca 5 000 till ca 10 200 och antalet kvinnliga
från drygt 900 till över 5 700. Mer än en tredjedel av verksamheten avser
alltså nu kvinnor.

En intensifierad omskolningsverksamhet torde bli ett av de väsentliga inslagen
i framtidens arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar
i sin år 1965 framlagda långtidsbedömning med en starkt växande efterfrågan
på omskolning. Enligt denna bedömning kommer antalet personer
som varje år berörs av omskolningsverksamhet att i det närmaste fördubblas
från år 1965 till år 1970. Kalkylen förutser en stegring från ca 40 000
till ca 80 000. Den senare siffran inkluderar 10 000 som omskolas utan att
vara arbetslösa. Omräknat i helårsstuderande betyder detta att i genomsnitt
30 000—35 000 personer, dvs. ca 1 % av den förvärvsarbetande befolkningen,
kommer att vara under omskolning år 1970.

Med hänsyn till verksamhetens omfattning och de betydande belopp som
staten ger ut för omskolningen, synes det angeläget att få effekten av verksamheten
närmare belyst. Det är min avsikt att närmare överväga hur en
sådan belysning kan erhållas.

Utredningen diskuterar utbildningens innehåll i det enskilda fallet och
anför att den skall ha sådan omfattning att den utbildade kommer över
den tröskel som de bristande yrkeskunskaperna utgör. Den skall göra
honom attraktiv i det rådande arbetsmarknadsläget. Utbildningen skall
därför kunna konjunkturvarieras. Vid högkonjunktur med stor efterfrågan
på arbetskraft kan den göras kortare, bl. a. därför att arbetsgivarna
då är beredda att fullfölja utbildningen på arbetsplatsen. Under en konjunkturdämpning
däremot kan utbildningen behöva fördjupas och utsträckas
i tiden.

Jag kan ansluta mig till utredningens målsättning för utbildningens innehåll.
Enligt min mening bör dock variationerna i utbildningstidens längd
efter konjunkturläget inte bli alltför stora. Som jag har anfört i det före -

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

gående är en av de väsentliga fördelarna med omskolningen som arbetsmarknadspolitiskt
medel att den inte bara underlättar vederbörandes arbetsplacering
på kort sikt utan också förbättrar den omskolades ställning på
arbetsmarknaden i det långa loppet. Detta förutsätter att utbildningen ger
åtminstone grundläggande kompetens inom ett yrkesområde och inte i
alltför hög grad specialiseras efter ett visst företags behov. Jag är emellertid
på det klara med att inte minst hänsynen till elevernas egna önskemål
ofta kan leda till att utbildningen får ett mera begränsat, direkt produktionsinriktat
innehåll. I samband med företagslokalisering kan det finnas
anledning att ge stöd även åt i hög grad specialiserad utbildning. Jag återkommer
härtill i det följande. Även när syftet är att ge fullständig yrkesutbildning
bör denna med hänsyn till elevernas erfarenheter från arbetslivet
kunna göras mera målinriktad än den reguljära yrkesutbildningen
för ungdom. Omskolningselevernas skiftande förutsättningar medför att
utbildningen bör utformas så att den i möjlig mån kan individualiseras.

Utredningen har lagt fram vissa förslag i syfte att vidga omskolningens
användningsområde. De nuvarande bestämmelserna innebär som nämnts
att omskolning kan ske också om en faktisk arbetslöshetssituation inte
föreligger, nämligen om vederbörande riskerar att bli arbetslös i en nära
framtid. Utredningen förordar att denna föreskrift tillämpas generöst.
Omskolning bör sålunda kunna användas för att underlätta en omställning
till andra arbetsuppgifter, om en bedömning av sysselsättningsförhållandena
på längre sikt klart ger vid handen, att övergång till ett annat
yrke måste anses nödvändig för att trygga den enskildes sysselsättning.

För att ytterligare underlätta anpassningen till arbetsmarknadens krav
förordar utredningen vidare att rekryteringen till omskolningskurserna i
ökad omfattning skall kunna avse andra än arbetslösa. Utredningen föreslår
i detta syfte att maximigränsen för kostnader för anordnande av särskilda
kurser — dvs. det nyss nämnda beloppet om 500 000 kr. för bristyrkesutbildning
— slopas eller höjs väsentligt.

I detta sammanhang bör också nämnas att arbetsmarknadsstyrelsen hemställt
att få anordna försöksverksamhet med s. k. uppskolning. Härmed
avses en kortsiktig utbildning som direkt syftar till att tillgodose specifika
produktionsbehov och lösa akuta bristproblem. Den skall inte träda i stället
för normal introduktions- och vidareutbildning inom företagen eller för
utbildning som annars är en normal del av produktionsprocessen. Eleverna
skall tas ut bland personal som är anställd i företag med brist på kvalificerad
arbetskraft. Efter utbildningen skall de återgå till företagen för att jämna
ut bristen. Utbildningen skall ske i förhållandevis korta etapper och inriktas
på de yrkesområden, näringsgrenar och geografiska områden där arbetskraftsbristen
bedöms vara särskilt allvarlig. Det enskilda företagets behov
skall i varje särskilt fall bli avgörande för om uppskolning skall sättas in
och vara vägledande för hur den skall utformas.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 52 år 1966 201

Utredningens förslag att vidga användningen av omskolning liar vunnit
anslutning av remissinstanserna. Angelägenheten av att förslagen realiseras
har starkt strukits under. Beträffande arbetsmarknadsstyrelsens förslag om
försöksverksamhet med uppskolning har anförts i åtskilliga remissyttranden
att de av styrelsen angivna kriterierna för verksamheten är oklara.

Många remissinstanser har tagit upp frågan om omskolningsverksamhetens
ställning i förhållande till annan yrkesutbildning och till annan
vuxenutbildning. Man har särskilt pekat på att denna fråga berörs inte
bara av arbetsmarknadsutredningens förslag utan också av utredningsarbetet
inom gymnasieutredningen och yrkesutbildningsberedningen. Endast
ett fåtal instanser har dock ansett att åtgärder på området bör anstå
tills förslagen kan prövas gemensamt. Flertalet remissinstanser har tvärtom
understrukit angelägenheten av att de föreslagna åtgärderna kommer
till stånd, varvid dock några av dem framhållit att lösningarna får
ses som ett provisorium i avvaktan på en gemensam prövning.

Sedan yttrandena över arbetsmarknadsulredningen avgivits har både
gymnasieutredningen och yrkesutbildningsberedningen avlämnat förslag
som berör vuxenutbildningen. Gymnasieutredningen lade under hösten
1965 fram betänkandet »Vuxenutbildning i gymnasium och fackskola» (SOU
1965:60) och yrkesutbildningsberedningen har nyligen presenterat ett
principbetänkande, »Yrkesutbildningen» (SOU 1966:3), om yrkesutbildningens
framtida organisation, där principerna skisseras för en fullständig
gymnasial ungdomsskola och motsvarande vuxenutbildningsinstitution.
I sammanhanget bör även nämnas att radioutredningen i betänkandet
»Radions och televisionens framtid i Sverige» (SOU 1965:21) behandlat
dessa medias ställning i utbildningen.

Genom att dessa utredningsförslag nu föreligger finns det förutsättningar
att ta upp frågan om vuxenutbildningen till en samlad prövning.
Omskolningsverksamheten utgör en väsentlig del av vuxenutbildningen.
Det finns därför anledning att i samband med diskussionen om dess utformning
även beröra frågan om vuxenutbildningens roll i framtidens samhälle.

Utbildningsväsendet i vårt land har genomgått en omvälvande utveckling
under de senaste decennierna. Detta gäller både målsättningen och
ien kvantitativa omfattningen. Särskilt stark har expansionen varit i fråga
3m ungdomsutbildningen, dvs. den utbildning som påbörjas vid skolpliktens
inträde och avslutas med inträdet i förvärvsverksamhet vare sig
detta sker efter grundskolan eller efter utbildning på högre nivå. Starka
skäl talar för att denna expansion av ungdomsutbildningen i framtiden väsentligt
effektivare än hittills kompletteras med insatser för en ökad vuxenutbildning,
dvs. utbildning som tas upp efter en tidigare avslutad eller avbruten
ungdomsutbildning och efter en tids yrkesverksamhet.

Utvecklingen av ungdomsutbildningen har medfört betydande generationsskillnader
i fråga om möjligheterna att erhålla utbildning. Detta in7*—Bihang
till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nebär att många vuxna inte har fått den utbildning som motsvarar deras
förmåga och intressen och som de skulle ha fått möjlighet till om de tillhört
en yngre generation. Rättviseskäl talar för att dessa genom utbyggnad av
vuxenutbildningen ges tillfälle att ta igen vad de har förlorat.

Det finns vidare anledning att räkna med att åtskilliga personer på grund
av motvilja mot skolstudier under ungdomsåren går ut i arbetslivet med
otillfredsställande utbildningsnivå. De bör veta att de kan få kompletterande
utbildning senare. Ett annat och lika viktigt motiv för vuxenutbildningen
är att den frihet i studievalet som är en grundläggande princip för ungdomsutbildningen
blir ofullkomlig för den enskilde om den inte förenas
med möjlighet att genom förnyat val ändra utbildningens inriktning. Vuxenutbildning
ger sådan möjlighet.

Den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen medför att »livslängden»
hos inhämtade kunskaper blir kortare. På de flesta yrkesområden
tvingar sig därför en vuxenutbildning fram, som syftar till att bibringa
yrkesutövarna nya kunskaper och färdigheter.

I detta sammanhang spelar omskolningen en viktig roll. Frågan vilken
uppgift man vill tillägga den gäller givetvis både dess förhållande till annan
vuxenutbildning och dess ställning inom arbetsmarknadspolitiken. Från att
uteslutande ha syftat till att bistå dem som råkat ut för arbetslöshet har
arbetsmarknadspolitiken utvecklats till ett aktivt medel för samhällets ekonomiska
politik. Detta får återverkningar bl. a. på omskolningsverksamheten.
Förutsättningarna för stöd till omskolning är emellertid alltjämt i hög
grad präglade av den grundläggande sociala målsättningen. Det primära
syftet är sålunda att ge arbetslösa och svårplacerade chansen till en ny
placering på arbetsmarknaden. Det är en målsättning som utgår från individens
behov. Det är självklart att denna målsättning även i fortsättningen
måste vara grundläggande för verksamheten. Som jag förut framhållit har
emellertid uppfattningen om samhällets ansvar gentemot den enskilde
successivt vidgats och fått ett nytt innehåll. Samtidigt har nya motiv för
omskolningsverksamheten tillkommit.

Den mera vidsträckta tillämpning av begreppet risk för arbetslöshet som
arbetsmarknadsutredningen förordar är en direkt följd av uppfattningen
om samhällets ansvar för den enskildes försörjningsmöjligheter. Syftet
är att kunna bereda den enskilde möjlighet till omskolning inte bara när
sysselsättningssvårigheterna är nära förestående utan också när en bedömning
på längre sikt av sysselsättningsutsikterna klart ger vid handen
att övergång till annat yrke är nödvändig. Detta innebär att man inte behöver
företa arbetsomplaceringen under trycket av en akut krissituation
utan får tillfälle till en mera övervägd prövning av den enskildes förhållanden
och möjligheter. Därigenom bör också förutsättningarna för hans
anpassning till arbetsmarknadens behov öka.

De fall av omskolning som nu har berörts kan sägas vara uttryck för arbets -

203

Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 är 1966

marknadspolitikens uppgift alt bereda arbetsmöjligheter åt arbetslösa och
svårplacerade. Frågan gäller endast i vilken utsträckning arbetsmarknadsverket
skall ha möjlighet att vidta åtgärder innan akuta sysselsättningssvårigheter
ännu bär uppträtt. Jag kan ansluta mig till utredningens förslag,
som jag anser innebära en effektivering av arbetsmarknadspolitiken.

Principiellt skilt från dessa situationer är det fall då någon önskar omskolning
i en strävan att förändra sin ställning på arbetsmarknaden. Medan
det i de föregående fallen rör sig om att avveckla eller förebygga tvångslägen
som fråntar den enskilde lians förvärvsmöjligheter och för vilkas upplösning
samhället har tagit på sig ett ansvar, gäller det här individuella
önskemål vilkas tillgodoseende samhället hittills inte har iklätt sig något
sådant generellt ansvar för. Möjligheterna att genom omskolningsverksamhet
i större utsträckning tillgodose sådana önskemål bör ses mot bakgrunden
av de resurser som kan ställas till förfogande för vuxenutbildningen i
stort.

En viktig målsättning för utbildningssystemet är att det skall tillgodose
arbetsmarknadens behov av olika typer av arbetskraft så att näringslivets
produktionskapacitet kan utnyttjas och dess expansionsmöjligheter kan tillvaratas.
Ungdomsutbildningen är visserligen inriktad på arbetsmarknadens
behov av olika typer av arbetskraft men näringslivets strukturella förändring
leder till förändrade krav på arbetskraftens utbildning. Vuxenutbildning
behövs därför för att anpassa arbetskraftsutbudet till förändrade behov
i näringslivet och i samhället i sin helhet. Genom att angripa sådan brist
på arbetskraft som ger upphov till flaskhalsproblem kan arbetsmarknadspolitiken
lämna ett effektivt bidrag i strävandena att nå samhällsekonomisk
balans. Här kan marginella insatser ofta vara tillräckliga för att ge resultat.
Den allmänna brist på arbetskraft som utmärker dagens samhälle måste
givetvis angripas med andra och mera generella metoder inom den ekonomiska
politiken och utbildningspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken kan
emellertid genom insatser på strategiska yrkesområden, bl. a. i form av utbildning,
lämna ett väsentligt bidrag till att begränsa de samhällsekonomiskt
negativa verkningarna av sådana bristsituationer.

Behovet av utbildningsinsatser från arbetsmarknadsverkets sida till följd
av brist på utbildad arbetskraft föreligger emellertid även där verkningarna
inte främst är av ekonomisk art. Detta gäller om bristen leder till akuta
krissituationer på exempelvis ett vårdområde där en samhälleligt angelägen
verksamhet löper risk att hämmas.

Omskolningen kan emellertid även utformas så att den tillgodoser ett
vidare samhällsekonomiskt mål än det nu angivna. Den kan sålunda mera
renodlat än f. n. ges uppgiften att påverka och påskynda strukturomdaningen
i näringslivet och på så sätt medverka till att säkra en snabb tillväxttakt
i ekonomin. Detta är en aspekt som särskilt har framhållits i
LO:s yttrande. En omskolningsverksamhet med detta syfte kan läggas upp

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

på en råd olika sätt. Ett av dem är att genom utbildning öka valmöjligheterna
på arbetsmarknaden bl. a. för arbetskraft inom låglöneyrken.

Vill man slutligen se omskolningen som ett medel att lösa låglönegruppernas
problem blir det fråga om en målsättning för inkomstfördelningen
i samhället. En sådan målsättning kan förverkligas bl. a. genom en omfattande
utbildningsverksamhet direkt inriktad på personer tillhörande
låglönegrupperna. Därigenom öppnas möjligheter för sådana löntagare att
få arbete inom yrken med bättre lönevillkor. Den kartläggning av låginkomstgrupperna
som nyligen har igångsatts bör kunna ge värdefulla
uppgifter i detta sammanhang.

Jag vill understryka att det förda resonemanget delvis utgör en grov
schematisering av möjliga motiv för omskolningsverksamheten. Omskolningens
effekt blir självfallet i långa stycken densamma oavsett vilken
aspekt som betonas starkast i målsättningen. Den nuvarande omskolningen
i arbetslöshetsbekäinpande syfte underlättar strukturomvandlingen i näringslivet
och kan också förbättra inkomstförhållandena för tidigare låglöntagare.
Omskolning som siktar på att avhjälpa akut arbetskraftsbrist i
ett yrke kan likaså medverka till att lyfta låglöntagare till bättre inkomster
och dessutom förhindra uppkomsten av arbetslöshet. En fördelningspolitiskt
motiverad omskolningsverksamhet kan också motverka arbetslöshet
och påskynda en önskvärd strukturomvandling.

Över 100 000 personer har beretts tillfälle till utbildning genom arbetsmarknadsverkets
försorg under den senaste femårsperioden. Det är uppenbart
att en verksamhet av denna omfattning har haft gynnsamma ekonomiska
effekter för samhället samtidigt som den har tillgodosett viktiga
sociala behov. En fortsatt expansion av verksamheten innebär att des&
samhällsekonomiska och fördelningspolitiska återverkningar kommer att
förstärkas. Arbetsmarknadsstyrelsens långtidsbedömning fram till år 1970
innebär att ca 200 000 personer kommer att utbildas under den kommande
femårsperioden. Det synes under dessa förhållanden angeläget att omskolningsverksamheten
utformas med särskilt beaktande av samhällets strukturpolitik
och strävandena att lösa låglönegruppernas problem.

Mot denna principiella bakgrund är det anledning att beröra de faktorer
som måste beaktas vid bedömningen av omskolningens framtida omfattning.
Sannolikt kommer de sociala och sysselsättningspolitiska argumenten
för en omfattande omskolningsverksamhet att vara starka även framöver.
Flera faktorer talar för att människorna i framtiden i lika hög grad
som i dag kan ställas inför situationer som bäst möts med omskolning.
Man kan peka på arbetslösheten, som ännu inte är övervunnen, önskemålet
att förbättra de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden
och behovet av åtgärder för att lindra påfrestningarna för den enskilde
till följd av den allt snabbare strukturomvandlingen i näringslivet.

Sannolikt kommer särskilt de äldre och de handikappade att få svårig -

205

Kurujl. Maj.ts proposition nr 52 år 1UC>(>

helcr betingade av strukturomvandlingen varför insatserna för att så långt
möjligt trygga deras ställning på arbetsmarknaden genom utbildning
måste intensifieras. Bortsett från att åtgärder av detta slag kan tillgodose
den enskilde bättre än förtidspensionering är de också rationellare
från samhällets synpunkt genom att de minskar kostnaderna för pensionering
och ger ett tillskott till våra knappa arbetskraftsresurser.

Intensifieringen av lokaliseringspolitiken kommer också att öka behovet
av omskolning. Som utredningen framhåller är tillgången på arbetskraft
en av de väsentligaste faktorerna när företagen tar ställning till
olika lokaliseringsalternativ. Strävan att förbättra lokaliseringsförutsättningarna
på orter dit lokalisering av företag kan bli aktuell måste därför
leda till att man söker anpassa utbildningsnivån hos arbetskraften till företagens
behov.

Långtidsutredningens arbetskraftsprognos visar på det angelägna i att
aktivera de potentiella arbetskraftstillgångarna och att utnyttja den tillgängliga
arbetskraften rationellt. Omskolningsverksamheten har betydelse
i båda dessa hänseenden. För utvecklingen av arbetskraftsutbudet i framtiden
spelar de gifta kvinnornas förvärvsintensitet en avgörande roll. Detta
betvder att de redan omfattande åtgärderna för att aktivera denna grupp
till förvärvsarbete måste intensifieras. Härvid spelar ökade utbildningsmöjligheter
en central roll. Även när det gäller de handikappade och de
äldre kan behovet av utbildningsinsatser, som jag nyss nämnt, beräknas
öka. Jag återkommer i det följande till frågan om särskilda åtgärder för
att främja en ökning av arbetskraftsutbudet från dessa gruppers sida.

Det är också uppenbart att strukturomvandlingen inom näringslivet medför
behov av omskolning inte bara för att lindra verkningarna av omvandlingen
för den enskilde. Samhällets intresse av att underlätta och påskynda
omvandlingsprocessen kan medföra att omskolningsverksamheten många
gånger måste ges en aktivare roll och sättas in på ett tidigare stadium än
som nu är möjligt.

Vad jag här har anfört om betydelsen av omskolning och annan vuxenutbildning
visar klart på angelägenheten av ökade insatser på detta område.
De utredningsförslag som har lagts fram är ett värdefullt underlag
för den fortsatta reformverksamheten. Remissbehandlingen av gymnasieutredningens
förslag har emellertid först nyligen avslutats och yrkesutbildningsberedningens
förslag avgavs helt nyligen. Beredningen av utredningsförslagen
har inte avslutats. Redan nu kan konstateras att de olika
förslagen i fråga om organisation och finansiering företer olikheter som
kräver ytterligare överväganden i syfte att nå enhetlighet.

Fn utvidgning av samhällets ansvar på utbildningsområdet till att omfatta
ökade möjligheter för de vuxna till omskolning och vidareutbildning
aktualiserar också frågan om tillgången på resurser i form av lärare och lokaler
och om förutsättningarna att utnyttja dessa resurser effektivare. De

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

reformer som har beslutats på ungdomsutbildningens område innebär att
de statliga driftkostnaderna för dessa ändamål budgetåret 1969/70 — då reformerna
ännu inte är fullt genomförda — beräknas uppgå till i runt tal
4 miljarder kr. Även anspråken på arbetskraft inom utbildningssektorn är
betydande. I 1965 års långtidsbudget bedömdes den möjliga ökningen av antalet
tjänster inom statlig och statsunderstödd verksamhet under budgetåren
1965/66—1969/70 till totalt 15 000. Härav var inemot 10 000 hänförliga
till utbildning och forskning.

Den utbyggnad av vuxenutbildningen som är i hög grad önskvärd och
angelägen förutsätter därför att man tar till vara alla möjligheter att på
utbildningsområdet i dess helhet utnyttja resurserna effektivare i syfte
att höja produktiviteten inom denna sektor. Inom vuxenutbildningen bör
övervägas sådana lösningar som innebär att studier på deltid möjliggöres i
ökad utsträckning. Eleverna bör sålunda kunna erhålla den från samhällets
och deras egen synpunkt angelägna utbildningen samtidigt som produktionsbortfallet
begränsas.

En väsentlig fråga som inte omfattas av de nu berörda utredningarnas
förslag gäller studiefinansieringen för de vuxnas del. Både gymnasieutredningen
och yrkesutbildningsberedningen har dock framhållit behovet
av samordning i studiesocialt hänseende mellan den arbetsmarknadspolitiskt
motiverade utbildningen och annan vuxenutbildning. Det
bör vidare i detta sammanhang anmälas att arbetsmarknadsstyrelsen och
skolöverstyrelsen i gemensam framställning till Kungl. Maj :t har hemställt
om en översyn av det studiesociala stödet i samband med omskolning av
ungdom under 21 år.

Mot denna bakgrund är det anledning att något beröra de olika studiesociala
system som nu finns. Dessa har utformats för att tillgodose behovet
för särskilda utbildningssituationer. Under omskolning erhåller deltagarna
förmåner i form av bidrag som är avsedda att i stort sett täcka
den enskildes och hans familjs utgifter. Studiehjälpssystemet är konstruerat
i första hand för ungdomarnas studier i gymnasiala skolor i
omedelbar anslutning till grundskolan. Det är uppbyggt främst i form av
bidrag och syftar till att göra det möjligt för ungdomarna att utan hinder
av föräldrarnas ekonomi och bostadsort kunna fortsätta sin utbildning.
För studier vid universitet och högskolor och andra postgymnasiala utbildningsanstalter
utgår studiemedel. Dessa är avvägda så att de helt
skall täcka den enskildes utgifter under terminerna. De skall till sin
huvuddel återbetalas. Samtliga här nämnda stödsystem är avpassade för
heltidsstudier. För studier på deltid består samhällets stöd dels av vuxenutbildningsbidrag
vid vissa läroanstalter för vuxna, dels av möjlighet till
studielån.

De här berörda studiefinansieringssystemen är principiellt olikartade inte
minst i fråga om bidragsnivå. En utbyggnad av vuxenutbildningen, bl. a. i

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

fråga om utbildningen av inte arbetslösa, aktualiserar behovet av eu samlad
prövning av de studiesociala stödformerna för vuxenstuderande som inte
omfattas av arbetslöshetskriteriet för omskolning.

En lösning av studiefinansieringsfrågorna bör i första hand syfta till att
hjälpa den studerande att komma över de svårigheter som är förenade med
bortfallet av normal förvärvsinkomst under studietiden. Stödet bör vidare
vara så konstruerat att det inte påverkar det individuella valet mellan olika
studievägar liksom inte heller valet mellan en sammanhängande utbildning
direkt efter grundskolan och en successiv utbildning i etapper under den
yrkesverksamma perioden.

Studiestödets utformning påverkar de enskildas efterfrågan på utbildning.
Ett mer eller mindre fullständigt övertagande av kostnaderna inte bara för
utbildningsapparaten utan även för elevernas försörjning under studietiden
kan sålunda skapa stora svårigheter att omedelbart tillgodose den därav
stimulerade efterfrågan på utbildning och försvåra en lämplig avvägning
såväl inom utbildningssektorn som mellan denna och andra sektorer. Det
är önskvärt att stödet utformas så att efterfrågan på utbildning kan mötas
med bibehållande av en samhällsekonomiskt lämpligt dimensionerad utbildningsapparat
och så att produktionsbortfallet under utbildningstiden inte
blir för stort.

Hur studiestödet konstrueras får emellertid betydelse också för inkomstfördelningen.
Den enskilde kan i allmänhet räkna med att tillgodogora sig
utbildningsresultatet i form av högre lön. Som framgår av vad jag har anfört
i det föregående får syftet med omskolningen delvis ses ur denna
aspekt särskilt när det gäller förbättringen av de lågavlönades ställning. I
syfte att kompensera för en bristande utbildningstradition kan det sålunda
vara önskvärt att samhället tar på sig en del av utbildningskostnaderna. Ett
allt för kraftigt stöd kan emellertid under vissa förutsättningar komma i
motsättning till vad som eftersträvas i fråga om inkomstfördelningen. I likhet
med LO finner jag det angeläget att man undviker en ensidig rekrytering
i så måtto att de nya möjligheterna till utbildning huvudsakligen kommer
sådana grupper till del som redan har relativt god utbildning medan de
som har en relativt begränsad utbildning fortsätter att släpa efter.

Av vad jag nu har anfört framgår att kommande åtgärder i fråga om
vuxenutbildningen bör syfta till att göra denna till en integrerad del av vår
utbildningsorganisation. Avsikten är att till nästa års riksdag skall läggas
fram förslag beträffande såväl lösningen av studiefinansieringsfrågorna för
de vuxenstuderandes del som vuxenutbildningens framtida organisation.

Vissa av arbetsmarknadsutredningens förslag är sådana att de bör prövas
först i samband med ett samlat ställningstagande till vuxenutbildningsfrågorna.
Jag avser härvid främst förslaget att fastställa statsbidraget till företagsutbildning
till ett enhetligt belopp av 2 kr. per elev och närvarotimme
samt förslaget beträffande utbildning i företag under nedgångskonjunktur.

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Ett genomforande av dessa förslag skulle, såsom också framhålls i ett särskilt
yttrande till betankandet, komma att avsevärt påverka kostnadsfördelningen
mellan samhället och företagen. Detta gäller även försöksverksamheten
med uppskolning i den form arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit. Även
frågan om undantagsregler för elever under 21 år torde böra prövas i det
storre sammanhanget. I samtliga nu berörda hänseenden bör någon ändring
inte vidtas i arbetsmarknadsstyrelsens befogenheter utan gällande regler
bör tillämpas även under nästa budgetår.

Förslaget om vidgad kursverksamhet för inte arbetslösa liksom förslaget
om försöksverksamhet med uppskolning bottnar i en strävan att öka tillgången
på personal i yrken där bristen är särskilt besvärande. Förslagen
bör enligt min mening ses även som ett led i strävandena att utnyttja omskolningen
i strukturpolitiskt syfte.

ökade möjligheter att omskola inte arbetslösa innebär att man bättre kan
tillgodogöra sig den betydande utbildningsreserv som den aktiva arbetskraften
utgör. Avsevärda produktionstillskott kan sannolikt nås genom en
höjning av dess utbildningsnivå. Den stigande utbildningsfrekvensen bland
ungdomen och den kraftiga utbyggnaden av ungdomsutbildningen utgör
såsom jag förut nämnt, ytterligare skäl för att man bör ge även den som är
ute i produktionslivet en chans att i efterhand skaffa sig yrkesutbildning
och darmed bättre hävda sin ställning på arbetsmarknaden.

Frågan om en mera väsentlig utbyggnad av utbildningsverksamheten
or inte arbetslösa måste ses som en del av det frågekomplex som gäller
vuxenutbildningens framtida organisation och omfattning över huvud taget.
Frågan bor darfor slutligt prövas i samband med det samlade ställningstagande
jag tidigare berört. De skäl som jag har anfört i det föregående,
inte minst behovet av aktivare strukturpolitiska insatser och önskemålet
att forbattra de lågavlönades ställning gör det emellertid enligt
min mening angeläget att redan nu öka omskolningen av inte arbetslösa
Utbyggnaden av verksamheten bör dock få formen av en försöksverksamhet,
som kan ge erfarenheter för att längre fram bedöma vuxenutbildningens
roll inom arbetsmarknadspolitiken. För att försöksverksamheten skall
kunna ge tillräckliga erfarenheter bör den finansiella ramen för utbildningen
av inte arbetslösa utvidgas.

I det följande kommer jag att föreslå att medelsanvisningen till omskolningsverksamhet
ökas med 38 milj. kr. till totalt 180 milj. kr. Inom ramen
för den utbildningsverksamhet som blir möjlig med denna medelsanvisnmg
bör arbetsmarknadsstyrelsen kunna anordna bristyrkesutbildning
inom ett belopp av 10 milj. kr. Detta innebär en betydande ökning i förhallande
till de 500 000 kr. som f. n. står till verkets förfogande för denna
verksamhet.

Som jag har anfört i det föregående torde en av de väsentliga uppgifterna
för en utbildning av det slag som här diskuteras liksom hittills bli att

20!)

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

genom insatser på särskilt betydelsefulla yrkesområden medverka till att
begränsa de negativa verkningarna av bristsituationer av flaskhalskaraktär.
Verksamheten måste därför förutsättas bygga på initiativ från arbetsmarknadsverket
och aktualiseras i fall då arbetsförmedlingen kan konstatera
att viss utbildad arbetskraft inte står alt uppbringa. Bristläget Ikir
gälla hela landet och sålunda inte kunna övervinnas genom geografisk
omflyttning och det bör avse arbetskraft som inte kan bytas ut mot personer
med annan utbildning. Verksamheten torde delvis komma att omfatta
sådana utbildningsfall som avses i arbetsmarknadsstyrelsens förslag
angående uppskolning.

I prop. 1964: 185 uttalade jag som min uppfattning att bidrag till utbildning
i samband med lokalisering av företag till orter med brist på
yrkeskunnig arbetskraft kunde ha en klart lokaliseringsfrämjande effekt.
Det kunde därför finnas särskild anledning att göra utbildningsbidragen
till företag attraktiva i de områden, där ekonomiskt stöd i lokaliseringssyfte
i övrigt skulle kunna lämnas. Ställningstagande till frågan
om förhöjda utbildningsbidrag i vissa delar av landet borde emellertid
anstå till dess arbetsmarknadsutredningens förslag framlagts.

Utbildning i samband med företagslokalisering har bedrivits i ökad utsträckning
under senare år. Särskilt under de tre senaste åren har verksamheten
skjutit fart. Arbetsmarknadsstyrelsen har bidragit till utbildningskostnaderna
med ett belopp per elev och undervisningstimme som
har bestämts efter överenskommelse med vederbörande företag i varje
särskilt fall. Under de tre senaste åren har bidrag utgått till 293 företag.
Totalt har inemot 11 300 personer omfattats av utbildningen. Enbart under
år 1965 erhöll 135 företag bidrag och antalet personer som berördes av
utbildningen uppgick till drygt 4 500.

Utredningen har förordat att arbetsmarknadsmyndigheterna skall kunna
lämna bidrag till utbildningskostnader till företag som etablerar sig på
orter med otillräcklig arbetstillgång. Utredningen anser att med nyetablering
bör jämställas rekonstruktion av produktion och sysselsättning vid
nedlagda eller nedläggningshotade industrier samt utbyggnad av redan
etablerad verksamhet på orter med långsiktigt överskott på arbetskraft.
Bidrag bör beviljas i form av ersättning till företaget med visst belopp per
elevtimme under förutsättning att ersättning till eleverna utgår i form av
lön från företaget fastställd efter förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.
Utredningen förordar att arbetsmarknadsverket lämnas rörelsefrihet
vid bestämmandet av statsbidragets storlek. Två ledamöter av
utredningen har i anslutning till vad som föreslagits av kommittén för
näringslivets lokalisering förordat att bidrag skall kunna utgå till företag
som en gång börjat erhålla sådant som bistånd vid nyetablering eller utvidgning
så länge arbetsmarknadsläget över huvud taget motiverar dylika
åtgärder på lokaliseringsorten.

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Utredningsförslaget har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.
Några av dem har dock anslutit sig till synpunkterna i det särskilda
yttrandet.

Utredningens förslag på denna punkt måste enligt min mening ses i samband
med de riktlinjer som sedan den 1 juli 1965 gäller för lokaliseringspolitiken.
Jag har redan i det föregående betonat värdet av omskolning som
ett led i lokaliseringsverksamheten och jag tillstyrker att bidrag skall kunna
utgå till stöd för utbildningsverksamheten. De lokaliseringspolitiskt
bestämda villkoren för bidrag till utbildningen bör anknyta till dem som
gäller för lokaliseringsverksamheten i övrigt. Som allmänt villkor bör därför
gälla att företaget är beläget på en ort där lokaliseringsstöd enligt kungörelsen
om statligt lokaliseringsstöd i princip kan utgå. Om denna förutsättning
är uppfylld bör bidrag kunna utgå på de villkor i övrigt som utredningen
förordat. Arbetsmarknadsverket bör i enlighet med utredningens
förslag lämnas rörelsefrihet vid bestämmande av bidragets storlek. En
förutsättning för bidrag bör vara att eleverna får ersättning i form av
lön på det sätt som utredningen har förordat.

Det ekonomiska stödet till omskolningseleverna utgår huvudsakligen i
form av utbildningsbidrag som f. n. omfattar grundbidrag på 410
kr./mån. jämte hyresbidrag samt familjetillägg och barntillägg. Hyresbidragen,
familjetillägget vid utbildning utom hemorten och det högre
barntillägget höjdes senast genom beslut av 1964 års riksdag. Samtliga
bidrag gjordes skattefria den 1 juli 1961 genom beslut av 1960 års riksdag.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret
1966/67 föreslagit vissa höjningar av utbildningsbidragen. I enlighet med
vad jag förutskickat i det föregående kommer dessa bidrag att prövas i
samband med det samlade ställningstagandet till vuxenutbildningsfrågorna.
I anledning av arbetsmarknadsstyrelsens framställning kan jag
tillstyrka att grundbidraget höjs från 410 kr./mån. till 450 kr./mån. samt
att hyresbidragen i enlighet med styrelsens förslag höjs med 25 kr. till resp.
högst 175, 150 och 125 kr./mån. I fråga om familjetilläggen föreslår jag en
höjning av nuvarande högsta bidragsbelopp från 55 till 75 kr./mån. vid
utbildning i hemorten resp. från 200 till 220 kr./mån. i andra fall och i
fråga om barntilläggen från 45 kr./mån. till 60 kr./mån. i ordinära fall resp.
från 130 kr./mån. till högst 150 kr./mån. när särskilda skäl föreligger.

I enlighet med uttalande av 1964 års riksdag (SU 1964: 11 rskr 11) reduceras
numera utgående grundbidrag till gift kvinna med hänsyn till makens
inkomst, dock inte till lägre belopp än halva grundbidraget. Utredningen
föreslår att prövningen med hänsyn till makes inkomst slopas. Vidare föreslår
utredningen, att oreducerat grundbidrag skall utgå i de fall då en hemskild
eller frånskild uppbär underhållsbidrag. Utredningen torde avse att
reglerna skall vara desamma för män som för kvinnor.

Syftet med förslaget är att åstadkomma en ökad rekrytering till omskol -

211

Kungl. Maj:ts proposition nr !)2 år 1066

ningskurserna av i första hand gifta kvinnor. För egen del är jag tveksam
om någon avsevärt ökad rekryteringseffekt kan nås genom införande av
sådana bestämmelser. Utredningens förslag att underhållsbidrag inte skall
verka reducerande på grundbidraget kan dessutom leda till att nya ojämnheter
i reglerna uppkommer. .lag anser mig därför inte böra biträda förslaget
i detta avseende.

Däremot anser jag att man bör ta särskild hänsyn till de grupper av gifta
kvinnor, för vilka särskilda merkostnader regelmässigt uppstår under utbildningstiden.
Sådana merkostnader torde främst uppkomma för gifta kvinnor
med minderåriga barn, för vilka tillsyn behöver ordnas. Jag vill därför
föreslå, att elever med hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år,
eget eller makens, alltid skall få rätt att erhålla familjetillägg för barn med
det lägsta belopp som jag har föreslagit i det föregående. Om båda makarna
är berättigade till utbildningsbidrag, skall familjetillägg för ett och samma
barn, utgå bara till ena maken. På grund av denna generella rätt till ett visst
minimibidrag för barn kommer samtliga gifta kvinnor med minderåriga
barn liksom ensamstående fäder med vårdnad om hemmavarande sådana
barn att få barntillägg, på samma sätt som i praktiken redan gäller för ensamstående
mödrar.

För att omskolningen skall kunna bedrivas framgångsrikt är det väsentligt
att kursplanerna utformas ändamålsenligt och att lärar- och lokalfrågorna
löses tillfredsställande.

Som utredningen framhåller skiljer sig undervisningsmetoderna för vuxna
i många avseenden från de ordinarie yrkesskolornas. Denna olikhet måste
beaktas vid den pedagogiska utformningen av omskolningen, önskvärdheten
av att man tillämpar undervisningsmetoder speciellt lämpade för vuxna
har också understrukits av skolöverstyrelsen. Det är väsentligt att man i
omskolningsverksamheten snabbt kan tillgodogöra sig de erfarenheter som
kan hämtas från näringslivet och från andra håll i syfte att göra undervisningen
effektivare. Ju snabbare eleven kan träda ut i arbetslivet med det
behövliga kunskapsmåttet desto större blir den ekonomiska vinsten både
för honom och för samhället.

Undervisningsplanernas utformning måste kompletteras med en tillfredsställande
lösning av lärarfrågorna. Utredningen har understrukit att eu
från både kvantitets- och kvalitetssynpunkt förbättrad utbildning av lärare
är ett framträdande önskemål. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande diskuterat
vissa åtgärder för att råda bot på den betydande eftersläpningen i fråga
om utbildningen av lärare vid omskolningskurser. Det har beräknats att
omkring 650 av dessa lärare saknar annan pedagogisk utbildning än de instruktionskurser
av någon eller några veckors längd som har anordnats,
överstyrelsen har nyligen satt i gång en etappvis upplagd utbildning för
lärare vid omskolningskurser. Syftet är att på relativt kort tid ta igen eftersläpningen
och att minska de olägenheter som är förknippade med att den

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

reguljära lärarutbildningen engagerar deltagarna helt under ganska lång
sammanhängande tid. Den totala kostnaden för utbildningen av de ca 650
lärarna har av skolöverstyrelsen beräknats till 6,5 milj. kr. som skulle fördelas
på ca tre år. Jag vill i sammanhanget erinra om de förslag till ökad
utbildning av yrkeslärare som har lagts fram i årets statsverksproposition
(bil. 10 s. 625).

Genom den utbildningsverksamhet, som nu har satts i gång blir det
möjligt att på relativt kort tid komma till rätta med den kännbara brist
som har förelegat i fråga om omskolningslärarnas utbildning. Som utredningen
framhåller är det emellertid angeläget att också uppmärksamma
behovet av fortbildning för lärarna. Genom åtgärder härför och genom att
extra ordinarie lärartjänster för omskolningskurserna inrättas successivt
— fr. o. m. den 1 juli år 1959 har 300 sådana tjänster inrättats — förbättras
lärarnas ställning kontinuerligt, vilket kommer verksamheten som helhet
till godo. Samtidigt måste dessa och liknande åtgärder avvägas så att de
inte leder till att organisationen låses fast och blir ur stånd att fylla
arbetsmarknadspolitikens grundläggande krav på flexibilitet och snabbhet.
Mycket talar för att denna anpassbarhet kan åstadkommas bl. a. genom väl
avvägda utbyten av lärare vid kurserna, såsom utredningen förordar, i syfte
att ge undervisningen friska impulser från det praktiska arbetet inom näringslivet.
En ökande andel av kursverksamheten organiserad som företagsutbildning
torde f. ö. komma att stimulera ett sådant utbyte mellan den
skolmässigt organiserade utbildningen och näringslivet.

Det är också av betydelse att förse omskolningsverksamheten med lämpliga
lokaler. F. n. finns 35 omskolningscentra med en sammanlagd kapacitet
av ca 6 500 platser. Enligt utredningen har det visat sig att lång tid
förflyter från det planerna på en omskolningslokal aktualiseras till dess
byggnadsarbetet kan påbörjas. I syfte att vinna tid och påverka kostnadsutvecklingen
i gynnsam riktning förordar utredningen att erfarenheterna
från den hittills bedrivna nybyggnadsverksamheten systematiseras och
läggs till grund för typritningar, som med lokala modifikationer och utan
mera ingående prövning av central utbildningsmyndighet skall kunna användas
av kommunerna vid uppförande av omskolningslokaler.

Skolöverstyrelsen bör därför, framhåller utredningen, ges i uppdrag att
snarast möjligt upprätta typritningar som kan ställas till kommunernas
förfogande kostnadsfritt. Förslaget har lämnats utan erinran av skolöverstyrelsen.
I likhet med utredningen anser jag att ett genomförande av förslaget
skulle kunna både stärka beredskapen för att sätta i gång byggandet
av nya lokaler och bidra till att sänka lokalkostnaderna. Jag ämnar i annat
sammanhang föreslå Kungl. Maj :t att skolöverstyrelsen får uppdrag av
den innebörd utredningen har föreslagit.

Utredningen har vidare föreslagit att den nuvarande ordningen för att
finansiera uppförandet av omskolningslokaler ersätts med ett reguljärt

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 11160

bidrag till kommunerna. Bidraget skall enligt förslaget utgå med samma
belopp som bidraget till provisoriska yrkesskolbyggnuder, dvs. med 325 kr.
per in- nettogolvyta. Jag liar inte blivit övertygad om att det f. n. föreligger
behov av särskilda regler av del slag utredningen bar förordat beträffande
finansieringen av omskolningslokalerna. Jag är således inte beredd att tillstyrka
förslaget.

Utredningen har tagit upp även frågan om en beredskapsplanering ao
omskolningen och understrukit vikten av att en sådan kommer till stånd.
1 detta syfte har utredningen lörordat att skolöverstyrelsen i samarbete med
arbetsmarknadsstyrelsen vidtar åtgärder för att åstadkomma en beredskapsplanering.
Förslaget har godtagits av bl. a. skolöverstyrelsen och jag
förordar att det genomförs. 1 avvaktan på ett samlat ställningstagande till
frågan om vuxenutbildningens organisation är jag inte nu beredd att
pröva utredningens förslag om statsbidrag för beredskapsplanering på
iöretagsutbildningens område.

Geografisk rörlighet

Liksom omskolning till ett nytt yrke ofta är en förutsättning för att en
arbetssökande skall kunna få lämplig sysselsättning är det inte sällan nödvändigt
att han flyttar från hemorten för att sysselsättningsfrågan skall
kunna lösas. I många fall måste yrkesbytet och flyttningen till annan ort
kombineras. Kravet på rörlighet hos arbetskraften är ingenting nytt för
vår tid även om det otvivelaktigt har accentuerats under senare år till följd
av den snahba strukturomvandlingen inom näringslivet. En viss förmåga
till rörlighet — både från en ort till en annan och från ett yrke till ett annat
— har emellertid arbetskraften i alla tider måst ha för att kunna anpassa
sig till de ständigt pågående förskjutningarna i näringslivets struktur.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att ekonomiskt underlätta arbetskraftens
rörlighet är emellertid av ganska sent datum. Förut framtvingades
rörligheten helt enkelt av försörj ningsskäl. Vi vill numera inte acceptera att
flyttning skall utgöra tvångsutvägen ur en social nödsituation. Samhället
träder därför in och underlättar sådan flyttning som är betingad av arbetsmarknadsskäl
och ersätter därigenom tvånget med ökad valfrihet för den
enskilde.

För att underlätta arbetsmarknadspolitisk! motiverad flyttning utgår
bidrag av staten. Bidragen är avsedda att i första hand ersätta de direkta
kostnader som flyttningen ger upphov till. Sålunda utgår respenning som
är avsedd att täcka kostnaderna för arbetstagarens och familjemedlemmarnas
resa till den nya anställningsorten samt för flyttning av bohaget.
I vissa fall kan stödet innefatta utrustningsbidrag för att underlätta bosättning
på den nya orten. Om bostadsfrågan på den nya orten inte kan
lösas omedelbart kan den flyttande under viss tid få ersättning för ökade
levnadskostnader på grund av att han och hans familj nödgas ha bostad på

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

två håll. Slutligen kan starthjälp beviljas för att under den första tiden täcka
vissa ofrånkomliga levnadsomkostnader på den nya orten.

Verksamhetens utveckling mellan åren 1961 och 1965 belyses i följande
sammanställning.

Flyttningsbidragen åren 1961 och 1965 (antal bidragsfall)

År	Respenning (an-ställningsresor)	Familjebidrag	Starthjälp	Utrustnings- bidrag
1961................	11 000	2 035	8 133
1965................	30 732	2 771	21 144	1 866

F. n. gäller som huvudregel för rätten att få flyttningsbidrag att den
sökande är eller i en nära framtid väntas bli arbetslös samt inte kan placeras
i arbete på hemorten. I fråga om rätten till omskolning har jag i det
föregående tillstyrkt utredningens förslag att motsvarande bidragsförutsättning
skall tillämpas mera vidsträckt än hittills. Härigenom underlättas
en allsidig prövning av den sökandes förhållanden och möjligheter. För
att få korrespondens mellan de olika rörlighetsfrämjande medlen bör i princip
förutsättningarna för flyttningsbidrag utformas på samma sätt. Särskilt
i fråga om personer som har oregelbunden sysselsättning eller som behöver
kompletterande sysselsättning under en del av året är det befogat att arbetslöshetsbegreppet
inte får en alltför snäv avgränsning. Om flyttning kan
medföra att en sådan person får stadigvarande sysselsättning bör enligt
min mening bidrag kunna utgå. Denna tillämpning, som i viss mån förekommer
redan nu, innebär t. ex. att innehavare av stöd- eller småjordbruk,
som för sin utkomst är beroende av kompletterande sysselsättning, blir
bidragsberättigade om de önskar övergå till annat arbete. Givetvis är det
i sådana fall inte tillräckligt att ge bidrag till kostnader i samband med
flyttningen. Det måste även vara möjligt att lösa in fastigheter liksom att
ge behövlig omskolning. För att en arbetsmarknadspolitiskt motiverad flyttning
skall bli meningsfull måste alltså många gånger en serie olika åtgärder
tillgripas och samordnas. Frågan om åtgärder från det allmännas sida
för att lösa in jordbruksfastighet som inte kan ge sina innehavare tillräcklig
försörjning bör dock prövas i annat sammanhang.

Utredningen föreslår att även personer som bär arbete skall kunna få
flyttningsbidrag om de är bosatta i områden med exceptionellt hög och långvarig
arbetslöshet. Under en försöksperiod bör dock bidragen enligt utredningens
mening inskränkas till personer inom yrkesområden med vikande
sysselsättning. Utredningen förutsätter att samråd sker med de arbetsgivare
som får sin arbetskraft utbytt samt att arbetsmarknadsverket ägnar särskild
uppmärksamhet åt att följa verksamheten.

Jag delar utredningens uppfattning att flyttningsbidrag i vissa fall bör
kunna utgå även till personer som har arbete. Jag har nyss förordat att

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

arbetslöshetsbegreppet skall tolkas vidsträckt vid bedömning av förutsättningarna
för flyttningsbidrag. Härigenom torde syftet med utredningens
förslag delvis bli tillgodosett. Det ligger nämligen i sakens natur att riskerna
för framtida arbetslöshet generellt sett måste bedömas vara större i
sådana områden som utredningen avser än i andra delar av landet.

Otvivelaktigt skulle det emellertid vara ägnat att öka flyttningsbidragens
sysselsättningspolitiska betydelse i sådana arbetslöshetsdrabbade områden
om möjligheten att ge flyttningsbidrag inte behöver grundas på eu bedömning
av individuella arbetslöshetsrisker. För många som bor i sådana områden
och som har arbete och inte kan bedömas löpa påtagliga risker att bli
arbetslösa i en nära framtid kan det av olika skäl vara lättare att flytta till
annan del av landet än för dem som redan är arbetslösa eller direkt arbetslöshetshotade.
Om det blir möjligt att för flyttning från sådana områden ge
bidrag även till personer som har sysselsättning innebär detta, som utredningen
framhåller, ökade möjligheter för dem som är mera lokalt bundna
att få arbete på hemorten.

Man måste dock gå fram försiktigt vid beviljandet av flyttningsbidrag
i de fall jag åsyftar här för att inte den negativa effekten skall uppkomma
att företag på utflyttningsorten får personalbrist på grund av att utflyttning
underlättas även för dem som inte är arbetslösa eller hotas av arbetslöshet.
Med de begränsningar som ligger i utredningens förslag synes det
emellertid inte finnas större risk för att företagen på utflyttningsorten råkar
i sådana svårigheter. Jag ansluter mig till utredningsförslaget.

I detta sammanhang vill jag också erinra om mitt förslag att försöksvis
utvidga möjligheterna att utbilda inte arbetslösa till bristyrken. Den insats
som här görs för att avhjälpa bristen på yrkesutbildat folk bör fullföljas
genom åtgärder för att de utbildade verkligen tillförs det bristyrke som de
har utbildats för. Ett naturligt komplement till försöksverksamheten på
utbildningsområdet blir därför att den som har fått bristyrkesutbildning
men inte kan få anställning i yrket på den ort där han bor får flyttningsbidrag
för att flytta till annan ort där han bereds varaktig anställning i det
yrke som han har fått utbildning för. Jag föreslår att bidragsgivning i sådana
fall skall omfattas av försöksverksamheten.

Utredningen har lagt fram vissa förslag som innebär att bidragen höjs
och i en del fall utgår under längre tid än f. n. Förslagen har i allmänhet
mottagits positivt vid remissbehandlingen. Vid ställningstagande till dessa
förslag anser jag att önskemålet att lätta bördan för flyttande med försörjningsplikter
bör vara vägledande.

Under den tid då arbetstagaren på grund av svårigheter att skaffa familjebostad
tvingas att ha hushåll på två orter kan familjebidrag nu utgå under
högst nio månader. Utredningen föreslår att denna tid utsträcks till 12 månader.
Med hänsyn till de svårigheter som ofta möter att skaffa familjebostad
biträder jag utredningens förslag. Jag vill i detta sammanhang erinra

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

om att familjebidragets belopp är av samma storlek som det i utbildningsbidraget
ingående familjetillägget. Den höjning av sistnämnda tillägg som jag
förordat i det föregående innebär därför motsvarande höjning av familjebidraget.

Respenning omfattar bl. a. ersättning för flyttningskostnader varjämte
möjlighet finns alt få utrustningsbidrag med 2 000 kr. Utredningen föreslår
att respenningen kompletteras med eit grundbidrag på 500 kr. som ökas
med 150 kr. för varje barn under 16 år för att täcka de kostnader som uppstår
för nyanskaffning vid inflyttning i ny bostad in. in., dvs. samma slags
kostnader som utrustningsbidraget avser. Jag är inte övertygad om behovet
av att ha två bidrag som utgår vid sidan av varandra och tjänar samma
syfte. Jag är därför inte beredd att biträda förslaget. Däremot anser jag
det skäligt ait utrustningsbidraget, som f. n. utgår till familjeförsörjare
med samma belopp oberoende av familjens storlek, differentieras efter antalet
familjemedlemmar. Enligt min mening bör utrustningsbidraget därför
kompletteras med barntillägg. Detta bör beräknas på samma sätt som
utredningen har förordat i fråga om respenningen, dvs. med 150 kr. för
varje barn under 16 år.

Vidare har utredningen föreslagit att starthjälpen, som f. n. utgår med
högst 500 kr., höjs till högst 1 000 kr. om utflyttningen är särskilt angelägen
från sysselsättningssynpunkt. Utredningens syfte synes vara att
härigenom öka stödets rörlighetsfrämjande effekt. Jag finner det inte sannolikt
att förslaget är ägnat att tillgodose detta syfte och kan därför inte
ansluta mig till det.

F. n. kan familjebidrag utgå endast när det gäller anställning som beräknas
medföra flyttning av familjen. Enligt vad utredningen föreslår skall
familjebidrag på försök kunna utgå med högst 300 kr./mån. vid tillfälligt
arbete utom hemorten. Förslaget syftar till att underlätta för säsongarbetslösa
att ta arbete utanför hemorten under arbetslöshetsperioden. Detta bedöms
öka möjligheterna att bereda dem arbete i öppna marknaden i stället
för i beredskapsarbete. Jag anser att den föreslagna bidragsgivningen bör
prövas på försök. Bidragsbestämmelserna bör utformas så alt kostnader
för dagtraktamenten som normalt åvilar arbetsgivaren inte övervältras på
staten genom bidragsgivningen.

Ett speciellt problem som utredningen pekat på är den praktiska tillämpningen
av bidragsbestämmelserna i fråga om nyutbildade som efter att ha
fullbordat reguljär yrkesutbildning tillträder sin första anställning. Särskild
uppmärksamhet har sådana fall tilldragit sig då flyttningsbidrag har
beviljats sökande i samband med tillträde av anställning efter akademiska
studier. Jag har från arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat uppgifter om i
vilken omfattning bidrag har utgått i samband med att högre studier avslutats.
Därav framgår att starthjälp under tiden den 1 juli 1963—den 1 oktober
1965 har beviljats 512 personer som nyligen avlagt examen vid uni -

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är liHiö

versilct och högskolor, i 4till lall liur vederbörande tillträtt anställning som
lärare på ort, inom vilken svårigheter har lorelegal au erhalia henonga
lårarkralter. Som villkor för erhållande av starthjälp gäller allmant ad
sökanden skall vara arbetslös och inte kunna erhålla arbete inom vistelseortens
arbetsmarknadsområde samt att behov av arbetskraft från annan
ort för ifrågavarande anställning skall föreligga. Eftersom samtliga universitetsorter,
möjligen med undantag för Umeå, är betagna inom stora
gemensamma arbetsmarknadsområden med goda sysselsättningsmöjligheter
för utbildad arbetskraft har bidragsverksamheten i lörhäiiniiue uii
hela antalet studerande och nyexaminerade på dessa orter haft mycket
begränsad omfattning.

Bidragsgivning till den som efter avslutad reguljär yrkesutbildning tillträder
sin första anställning torde inte ha varit avsedd vid bidragens tillkomst.
En bidragsgivning enligt reglerna för arbetslösa kan också leda till
orimliga konsekvenser när den tillämpas i de fall som avses här. i varje
fall synes det finnas anledning att använda flyttningsbidrag synnerligen
restriktivt i samband med tillträde av första anställning efter avslutad reguljär
yrkesutbildning. Respenning bör utgå endast när mera betungande
resekostnader uppstår vid tillträde av anställning och lämpligt arbete inte
kan erhållas på närmare håll. Förutsättningen bör vidare vara — liksom
vid flyttningsbidrag i andra fall — att det inte linns lämpliga sökande på
den ort där anställningen tillträds. Familjebidrag bör som regel utgå endast
när flyttningen anses motiverad av lokaliseringspolitiska skäl.

Som allmänt villkor för att få flyttningsbidrag bör gälla att flyttning sker
för att tillträda anställning som har anvisats av arbetsförmedlingen. Endast
därigenom kan arbetsförmedlingen bedöma om förutsättningar verkligen
föreligger för att bidrag skall kunna utgå. Prövningen av bidragsbehovet
behöver då inte ske i efterhand, något som inte bör komma i fråga i
fortsättningen. Det bör åligga förmedlingstjänstemännen att rutinmässigt
ta upp frågan om flyttningsbidrag med arbetssökande så snart s. k. interlokal
arbetsplacering är aktuell.

1 vissa fall kan resekostnaderna för dagliga resor till och från arbetet vara
ganska betungande. Från arbetsmarknadsverket kan i sådana fall bidrag
utgå till kostnaderna under högst tre månader. Denna bidragsverksamhet
har hittills haft obetydlig omfattning. Utredningen föreslår att den används
i större utsträckning och att bidrag skall kunna utgå under högst sex månader.

Bidrag till dagliga resor kan enligt min mening vara berättigade i vissa
fall. Det gäller t. ex. handikappade som ofta lever i små ekonomiska omständigheter
och har låga inkomster under den första anställningstiden.
Även andra förhållanden bör kunna berättiga till bidrag. I samband med
företagslokalisering kan det vara nödvändigt att under en övergångstid
ge bidrag för att suga upp arbetskraften i den omkringliggande bygden.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Bidragsgivning till dagliga resor kräver emellertid noggrann prövning för
att inte resekostnader som normalt åvilar den anställde eller hans arbetsgivare
skall belasta statsverket. Vad som skall anses vara betungande resekostnader
kan inte fastställas generellt — det beror på den enskildes möjligheter
att bära kostnaden. Uppenbarligen bör dock bidrag inte utgå när
kostnaden är så låg att administrationskostnaderna för bidragsgivningen
blir orimligt höga i förhållande till bidragets storlek. Liksom nu bör bidrag
i regel inte utgå mer än under ett initialskede av högst tre månader. För
handikappade bör dock bidragstiden kunna utsträckas till sex månader.

Det råder ett starkt samband mellan bostadstillgången och arbetskraftens
geografiska rörlighet. Utredningen framhåller att en fortsatt förskjutning
av bostadsbyggandet till förmån för expanderande orter och orter med utpräglad
bostadsbrist är ändamålsenlig och ägnad att tjäna arbetsmarknadens
intressen. Härutöver måste emellertid åtgärder vidtas för att begränsa
den tid som flyttande arbetskraft måste vänta på bostad. Utredningen förordar
att länsarbetsnämnder och länsbostadsnämnder söker träffa överenskommelser
med kommunerna om förtur till bostad för flyttande arbetskraft.
I vissa lägen förutsätts sådan förtur kombinerad med möjlighet för de
expanderande kommunerna att få extra tilldelning av statliga bostadslånemedel
för att kunna öka sin bostadsproduktion. Utredningen föreslår vidare,
att arbetsmarknadsstyrelsen även i fortsättningen skall kunna köpa förläggningar
och hyra ut dem till kommuner och företag för att tillgodose
temporära behov. Uthyrningen bör ske på sådana villkor, att statsverkets
kostnader täcks. När arbetsmarknadsläget fordrar det och andra lösningar
inte är möjliga bör styrelsen själv undantagsvis kunna driva förläggningar,
varvid omkostnaderna får bestridas från anslaget Allmänna beredskapsarbeten
m. m.

Frågan om bostadstillgångens betydelse för arbetskraftens rörlighet har
rönt livlig uppmärksamhet vid remissbehandlingen. Medan arbetsmarknadsstyrelsen
och LO tillstyrker förslaget att flyttande arbetslösa samt personer
i nyckelpositioner skall kunna få förtur till bostad, framför TCO starka
principiella betänkligheter mot att dela in medborgarna i s nyckel män»
och andra. Konjunkturinstitutet framhåller att utredningen har förbisett
att bostadsbyggandets fördelning kan påverka näringslivets struktur. Avhjälps
bostadsbristen i t. ex. Stor-Stockholm lockas med all sannolikhet
utvidgningar fram inom områdets näringsliv vilka annars inte hade kommit
till stånd. Å andra sidan kan en stagnerande ort få expansionsimpulser
om det finns ett överskott på bostäder. Frågan om förtur till bostad torde
enligt bostadsstyrelsen kunna lösas genom överenskommelser mellan de
kommunala myndigheterna och företagen inom kommunen i samråd med
arbetsmarknadsverket. Styrelsen anser att frågan om statlig medverkan i
övrigt bör vila i avvaktan på förslag från 1962 års bostadsförmedlingsutredning.

Kungl. Maj.ts proposition nr ,''72 år 1966 219

Arbetsmarknadsstyrelsen har i eu särskild framställning hemställt dels
att eu eventuell ökning av bostadsbyggandet för år 19(76 i sin helhet får
disponeras av arbetsmarknadsverket för att tillgodose bostadsbehovet för
flyttande arbetskraft, dels att statsmakterna vid fastställande av kommande
bostadsbyggnadsplaner reserverar 10 000 lägenheter per år för ändamålet.
Styrelsen anser det ofrånkomligt att bostadsbyggandet i fortsättningen i
betydligt högre grad än hittills inriktas på de orter och områden som efterfrågar
arbetskraft samt att bostäder i ökad utsträckning ställs till förfogande
för överflyttad arbetskraft. Styrelsen har allt oftare nödgats konstatera
att det har uppstått betydande svårigheter att få erforderlig arbetskraft
när industriutbyggnader bär färdigställts, främst på grund av bristen på
bostäder.

Bostadsstyrelsen har i yttrande över sistnämnda framställning anfört
att det är motiverat att vid fördelningen av lånemedel för åren 1967 och
1968 avsätta en större reserv för senare fördelning med hänsyn till de förändringar
som inte kan beräknas på förhand. Bostadsstyrelsen anser dock
att fördelningen av denna reserv'' och av en eventuell ökning av lånemedlen
för år 1966 som hittills bör göras av bostadsmyndigheterna i samråd med
arbetsmarknadsmyndigheterna. Därvid får även beaktas det behov av lägenheter
som arbetsmarknadsstyrelsen har pekat på.

Som utredningen har framhållit är tillgång på bostäder en förutsättning
för geografisk rörlighet på arbetsmarknaden. Detta har på olika sätt beaktats
i beslut och åtgärder på det bostadspolitiska området under senare år.
Jag vill erinra om att statsmakterna i samband med beslut om ramen för
den statliga bostadslångivningen år 1965 uttalade sig för att bostadsmyndigheterna
vid fördelningen av lånemedel borde uppmärksamma behovet
att öka bostadsbyggandet i orter med den mest påtagliga bostadsbristen. En
viss del av lånemedlen borde vidare reserveras för att fördelas under speciellt
hänsynstagande till det bostadsbehov som uppkommer i samband
med att industriföretag nyetableras eller utvidgas, t. ex. som ett led i den
samhälleliga lokaliseringspolitiken. Dessa riktlinjer har bestämt fördelningen
av de statliga bostadslånemedlen på olika kommuner och har därmed
också på ett avgörande sätt påverkat den geografiska fördelningen av
bostadsbyggandet.

Bostadsstyrelsen fördelar bostadslånemedlen på storstadsregioner och
län. Den vidare fördelningen på kommuner gör länsbostadsnämnderna. De
olika länens och kommunernas andel av lånemedlen bestäms främst av
bostadsmarknadsförhållandena. Det är emellertid givet att de arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna bör tillmätas väsentlig betydelse när bostadsmyndigheterna
beslutar om lånemedlens geografiska fördelning. Enligt
praxis förekommer redan nu samråd mellan arbetsmarknadsstyrelsen och
bostadsstyrelsen, innan bostadsstyrelsen meddelar beslut. På det regionala
planet förekommer nära samråd mellan länsarbetsnämnder och länsbostads -

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nämnder. Genom detta samrådsförfarande torde det finnas tillräckliga garantier
för att de arbetsmarknadspolitiska intressena blir vederbörligen beaktade
när lånemedlen fördelas. Jag kan därför inte finna det erforderligt från
arbetsmarknadspolitisk synpunkt att införa en ordning enligt vilken arbetsmarknadsstyrelsen
skulle besluta om fördelningen av vissa bostadslånemedel.

De lokaliseringspolitiska aspekterna på bostadsbyggandets geografiska
fördelning har uppmärksammats i ett särskilt yttrande som har fogats till
betänkandet och i vissa remissyttranden. Sambandet mellan bostadsbyggandets
fördelning på orter och lokaliseringsfrågorna är uppenbart och delta
har också, som framgår av vad jag nyss har anfört, uttryckligen beaktats
vid beslut om bostadslånemedlens fördelning. I anslutning till konjunkturinstitutets
yttrande vill jag framhålla att jag inte anser det försvarligt
att av lokaliseringspolitiska skäl hålla tillbaka bostadsbyggandet på orter
där det råder bostadsbrist. Det kan inte heller vara en rimlig ordning att
låta bostadsproduktionen styra företagslokaliseringen genom att bygga upp
lägenhetsreserver på orter där man önskar öka företagsamheten. Den samordning
mellan bostadspolitiken och de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna
som har kommit till uttryck i statsmakternas förut återgivna uttalande
rörande riktlinjerna för fördelningen av bostadslånemedel bör givetvis
fullföljas. Om staten ger lokaliseringsstöd på en viss ort, bör det också finnas
möjlighet att bygga de bostäder som behövs för att lokaliseringen skall
ge avsett resultat.

Utredningsförslaget om förtur till bostad för flyttande arbetskraft är
jag inte beredd att ta ställning till i detta sammanhang. Som bostadsstyrelsen
har framhållit bör principerna för den kommunala bostadsförmedlingen
prövas när 1962 års bostadsförmedlingsutredning har slutfört sitt
arbete.

Utredningen uttalar att ökad uppmärksamhet bör ägnas det permanenta
behovet av ungkarlsbostäder för personal hos den fasta industrin i expanderande
områden. I vissa kommuner har man under senare tid byggt industrihotell
eller liknande kollektivhus för alt komma till rätta med just detta
problem. Enligt min mening ligger det närmast till hands att betrakta
detta bostadsbehov som en del av kommunernas totala bostadsförsörjningsproblem.
Det bör därför även framdeles vara en kommunal angelägenhet
att beakta olika boendekategoriers behov av bostäder när kommunerna
gör upp sina bostadsbyggnadsprograin. Man torde få räkna med att
den minskning i utbudet av privata uthyrningsrum som har varit märkbar
en längre tid kommer att fortsätta. Detta gör det angeläget att kommunerna
i sin planering av bostadsförsörjningen fäster större uppmärksamhet
vid de ensamståendes bostadsbehov.

Sambandet mellan arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik gäller inte
bara problemet att skaffa bostäder åt flyttande arbetskraft. För den som har

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

elt eget hem i eu avfolkningsbygd och som överväger att Hytta av arbetsmarknadsskäl
kaii det ofta vara svart att finna köpare till fastigheten, i syfte
att finna en lösning pa detta problem pågår sedan något år försöksverksamhet
med inlösen av egnahem genom arbetsmarknadsorganens försorg. Veiksamheten
bedrivs i de fyra nordligaste länen. Länsarbetsnämnden i länet yttrai
sig om de arbetsmarknadsmässiga förutsättningarna att placera egnahemsägaren
i arbete på eller i närheten av hemorten och länsbostadsnämnden
yttrar sig efter besiktning och värdering om bl. a. möjligheterna att utan
inlösen försälja fastigheten. Därefter beslutar arbetsmarknadsstyrelsen i
ärendet. Taxeringsvärdet för fastigheten är bestämmande lör inlösenvärdet.
Om det anses påkallat kan dock särskild värdering ske enligt de grunder
som gäller vid särskild fastighetstaxering enligt taxeringsförordningen.

Under budgetåret 1964/(55 löste arbetsmarknadsstyrelsen in 29 egnahem
för ett sammanlagt belopp av 694 100 kr. Avslagsbeslut meddelades i 16
fall. Under det första kvartalet av innevarande budgetår bär arbetsmarknadsstyrelsen
inlöst 24 fastigheter för tillhopa 886 500 kr. Fyra ansökningar
har avslagits.

Endast i två fall har inlösensumman fastställts efter särskild värdering.
I övrigt överensstämmer den med taxeringsvärdet. Som skäl för avslag
anfördes i sju fall att den begärda inlösensumman översteg taxeringsvärdet
eller det värde som hade fastställts efter särskild värdering samt i sju
fall att försäljning i annan ordning bedömdes möjlig. Av de flyttande
53 egnahemsägarna var 27 tidigare skogs- och diversearbetare, 14 var byggnads-
och anläggningsarbetare och 12 tillhörde övriga yrken. Arbete hade
för 21 av dem beretts inom metall- och verkstadsindustrin, för 18 inom
bvggnadsverksamhet och för 14 inom övriga näringsområden. I 17 fall hade
flyttningen föregåtts av omskolning. I slutet av november 1965 höll länsarbetsnämnderna
på att utreda ett 70-tal ansökningar.

Erfarenheterna av försöksverksamheten har hittills varit goda. Ännu
saknas dock i stort sett erfarenheter av hur de inlösta fastigheterna skall
kunna nyttiggöras i framtiden. Försöksverksamheten bör pågå ännu någon
tid innan definitiv ställning tas till verksamheten och dess utformning.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör dock få ytterligare medel för att utöka
verksamheten. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

ökning av arbetskraftsutbudet

Långtidsutredningens prognos för utvecklingen av arbetskraftstillgångarna
innebär, som framgår av min tidigare redogörelse, att dessa under de
närmaste åren kommer att stagnera eller rent av minska. I det föregående
bär jag lagt fram vissa förslag i syfte att förbättra förutsättningarna att
utnyttja landets arbetskraftsresurser effektivare och göra det lättare för
den enskilde att finna ett arbete som motsvarar hans förmåga och ambitioner.
Dessa generellt syftande förslag behöver emellertid kompletteras med

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

speciella åtgärder i fråga om de befolkningsgrupper, inom vilka en ökning av
förvärvsverksamheten framstår som möjlig. Detta gäller främst de hemarbetande
kvinnorna, de äldre och de handikappade. Även i fråga om den
utländska arbetskraften är vissa särskilda åtgärder motiverade.

Den kvinnliga arbetskraften utgör sedan många år en växande andel
av arbetsstyi kan inom åtskilliga företag. Denna utveckling kommer med
all sannolikhet att fortsätta. Som jag har redovisat i det föregående har
en betydande ökning av antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor ägt rum
de senaste fem åren. Denna ökning förutses komma att fortsätta även
under 1960-talets senare hälft. Det framgår vidare av min redovisning att
eftersom antalet förvärvsarbetande män beräknas bli i det närmaste oförändrat
och antalet ogifta kvinnor i förvärvsarbete förutses minska, kommer
arbetskraftens tillväxt att helt bestämmas av om de gifta kvinnornas
förvärvsfrekvens ökar. I främsta rummet gäller det här gifta kvinnor
i åldrarna över 35 år. Inom arbetsmarknadspolitiken måste därför åtgärderna
i syfte att underlätta de gifta kvinnornas inträde i förvärvslivet
intensifieras.

En tendens till ökning i de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad har
funnits ganska länge. Mellan åren 1950 och 1960 ökade antalet förvärvsarbetande
gifta kvinnor från 235 000 till 426 000 eller med 81 So. ökningen förklaras
dock inte bara av stegrad yrkesverksamhetsgrad utan också avatt andelen
gifta bland kvinnorna har ökat totalt sett. En liknande utveckling mot en stegrad
yrkesverksamhetsgrad synes pågå i flera andra industriländer. Det är möjligt
att vi här har att göra med en långsiktig utveckling, som bl. a. sammanhänger
med de förbättrade utbildningsmöjligheter som kommit kvinnorna
till del under efterkrigstiden samtidigt som man har haft en tilltagande
knapphet på arbetskraft. Sålunda ökar yrkesverksamhetsgraden
f. n. bland såväl yngre som medelålders gifta kvinnor. Eftersom förvärvsarbete
bland gifta kvinnor ökar med förbättrad utbildning, är det sannolikt
att vi även i fortsättningen kan möta ett väsentligt ökat yrkesintresse
också bland yngre gifta kvinnor, som har fått bättre utbildning än den
äldre kvinnogenerationen. Tendensen till ökad förvärvsfrekvens motvägs
dock av den fördröjning av inträdet i arbetslivet som följer av förlängda
utbildningstider och sjunkande giftermålsålder.

Som jag nyss har framhållit beror den förutsedda ökningen av de gifta
kvinnornas förvärvsarbete till stor del på att relativt många kvinnor även
framdeles antas återvända till arbetsmarknaden när barnen kommit upp i
skolåldern och arbetsuppgifterna i hemmet härigenom minskat. En betydelsefull
uppgift för arbetsmarknadspolitiken blir därför att undanröja
de hinder härför som bl. a. består i bristande yrkeserfarenhet och yrkesutbildning.
En vidgad omskolningsverksamhet blir sålunda även i fortsättningen
det verksammaste arbetsmarknadspolitiska medlet för att tillgodose
kvinnornas ökade yrkesintresse.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Utredningen lägger fram olika förslag om hur de arbetsmarknadspolitiska
medlen skall utformas med hänsyn till de särskilda problem som hänger
samman med de gifta kvinnornas förvärvsarbete. Enligt min mening bör
den arbetsmarknadspolitiska målsättningen vara densamma för både kvinnor
och män. Någon särbehandling efter arbetstagarnas kön bör därför
inte komma i fråga när det gäller de arbetsmarknadspolitiska medlens användning.
Detta hindrar emellertid inte att man, som arbetsmarknadsstyrelsen
har strukit under i sitt yttrande, kan behöva vidta speciella aktiveringsåtgärder
inriktade på den kvinnliga arbetskraften för att kompensera
de sämre valmöjligheterna på arbetsmarknaden för dem som under
längre tid har varit borta från förvärvslivet. För kvinnor som har barn som
kräver omvårdnad i hemmet uppstår särskilda problem vid övergången
från hem till förvärvsarbete bl. a. när det gäller att anpassa arbetstiderna
till vårduppgifterna.

Det är av största vikt att kvinnornas efterfrågan på förvärvsarbete bedöms
enligt samma normer som tillämpas för männen. Någon prövning av »behovet»
av förvärvsarbete får således inte förekomma. Inte heller får de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna i syfte att trygga kvinnornas sysselsättning
minska i omfattning om konjunkturerna försvagas. Det var tidigare vanligt
att betrakta de gifta kvinnorna som en arbetskraftsreserv, vilken temporärt
kunde aktiveras under högkonjunkturer. Det är inte osannolikt att detta
föråldrade synsätt har bidragit till den kvarvarande undervärderingen av
kvinnorna på arbetsmarknaden, särskilt inom branscher som av tradition
sysselsätter övervägande manlig arbetskraft.

Vidgad yrkesutbildning i kombination med aktiv rekryteringsverksamhet
och arbetsförmedling är enligt min uppfattning de verksammaste arbetsmarknadspolitiska
medlen att stärka kvinnornas ställning i arbetslivet.
Genom att kvinnorna får bättre utbildning ökas inte bara arbetskraftsutbudet
rent kvantitativt. En ökad yrkesutbildningsfrekvens bidrar även till
längre yrkesverksamma perioder och större stabilitet på arbetsmarknaden
hos den kvinnliga arbetskraften. Ökningen av antalet familjer där båda
makarna önskar förvärvsarbeta kräver emellertid att arbetsmarknadsåtgärderna
kompletteras med en upprustning av familjeservice och anordningar
för barntillsyn.

I detta sammanhang bör nämnas att familjeberedningen i december 1965
har lagt fram förslag om utbyggnad av samhällets barntillsyn. Beredningen
eftersträvar en större smidighet i utnyttjandet av barnstugorna, dvs. daghem,
lekskolor in. m. Förslagen tar bl. a. sikte på att åstadkomma en ökning
av den arbetsmarknadsmässigt inriktade barntillsynen. I anslutning till
familjeberedningens promemoria har i socialdepartementet utarbetats förslag
om en väsentlig ökning av det statliga stödet till barnstugeverksamheten.
En av riktpunkterna har därvid varit att underlätta en snabb utbyggnad
av barnstugeverksamheten med nya institutioner. Jag vill erinra

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

om att Kungl. Maj :t på grundval av de berörda förslagen den 25 februari 1966
har beslutat lörelägga riksdagen proposition angående ökat statligt stöd till
barnstugor, in. m.

De gifta kvinnornas bundenhet till familjens bostadsort utgör för många
ett hinuer för vidgad yrkesverksamhet. Yrkesverksamhetsgraden för gifta
kvinnor företer mycket stora regionala variationer. De gifta kvinnornas
förvärvsiniensitet är låg inte bara i glesbygd och små tätorter utan även
i åtskilliga förhållandevis stora städer. Trots detta har näringslivet i dessa
orter till arbetsförmedlingen anmält brist på arbetskraft. Dessa regionala
variationer torde till stor del bero på att andelen traditionellt kvinnliga
sysselsättningar inte är lika stor i skilda orter. Sålunda har t. ex. städer,
aar textil- och konfektionsindustri!! dominerar, en stor andel förvärvsarbetande
gifta kvinnor.

Den låga yrkesverksamhetsgraden bland kvinnorna på många orter kan
också ses som uttryck för en omfattande dold arbetslöshet. Att så är förhållandet
har bestyrkts genom statistiska centralbyråns arbetskraftsundersokningar,
av vilka framgår att över 100 000 kvinnor som inte hade förvärvsarbete
under år 1965 skulle ha gått ut på arbetsmarknaden, om lämpligt arbete
hade erbjudits dem på bostadsorten.

Enligt 1960 års folkräkning återfinns hela 70 % av de förvärvsarbetande
kvinnorna i yrken, inom vilka endast 12 % av den manliga arbetskraften
är sysselsatt. Arbetsmarknaden är alltså väsentligen uppuelad i en manlig
och en kvinnlig del, medan det är relativt få yrken där båda könen är någorlunda
lika representerade. Vissa industriföretag har emellertid under senare
år inventerat de arbetsuppgifter som kan utföras av kvinnor men som
tidigare har utförts bara av män. Dessa undersökningar visar att rekryteringsunderlaget
för ett stort antal yrken kan vidgas till båda könen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också redovisat resultaten av en undersökning
bland större industriföretag, av vilken framgår, att framför allt metall- och
verkstadsindustrin under senare år i ökad omfattning har anställt kvinnor
i traditionellt manliga arbeten.

Det är min förhoppning att även andra branscher, som traditionellt har
sysselsatt endast manlig arbetskraft, skall pröva om sin rekryteringspraxis
så att kvinnornas förvärvsmöjligheter breddas. Som utredningen framhållit
är det av vikt att arbetsförmedlingen medverkar till att påskynda en
utveckling i denna riktning. Utredningen har vidare med instämmande av
LO anfört att förmedlingen bör verka aktivt för att villkor om könstillhörighet
prövas om i samband med att arbeten anmäls lediga och att detta
bör ske i samarbete med företagen. Jag biträder denna uppfattning. Enligt
min mening bör förmedlingen också ta initiativ till och medverka vid
inventeringar av sysselsättningar med ensidig könsrekrytering, så att rekryteringsunderlaget
kan vidgas till att avse båda könen. Som skolöverstyrelsen
har understrukit bör å andra sidan manliga arbetssökande er -

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

bjudas att utbilda sig till och ta arbete inom yrkesområden, som traditionellt
har betraktats som kvinnliga, t. ex. inom vårdområdena och i vissa
servicenäringar. Även yrkesvagleuningen bör aktivt medverka i delta arbete.
Det ar också vikugi alt arbetsförmedlingen upplyser arneissokande man
och kvinnor om de anställningsmöjligheter som har öppnats inom arbetsområden,
där rekryteringen tidigare i huvudsak har varit könsbunden.

1 enlighet med utredningens lorslag vilket har tillstyrkts av flera remissinstanser
bör indelningen i manliga och kvinnliga expeditioner vid arbetsförmedlingen
snarast avvecklas i den mån sådan indelning alltjamt torekomnier.

Utredningen har vidare pekat på att en vidgad yrkestillhörighet hos kvinnorna
för utsätter förbättrad tillgång på deiliusanstalhungar. um den stora
efterfrågan på deltidsarbete från de gifta kvinnornas sida skall kunna tillgodoses,
maste arbetsförmedlingen bedriva ett ackvisitionsaroete på bred
front.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning. Arbetsmarknadsstyrelsens
förut omnämnda undersökning angående vissa industriföretags rekryteringspnnciper
ger stöd åt antagandet att industrin kommer att visa ökad
benagenhet att anordna deltidsanställningar. Åtskilliga företag inom industrin
som har infört deltidsanställning för kvinnor har redovisat positiva
erfarenheter härav. Det finns exempel på att produktiviteten har ökat
och att frånvaron varit mindre än bland de heltidsarbetande. Ur rent företagsekonomisk
synvinkel kan deltidsarbete sålunda vara en gynnsam anställningsform.
Genom att öppna möjlighet till deltidsarbete för gifta kvinnor
kan näringslivet dessutom få ett arbetskraftstillskott på orter till vilka
inflyttning av arbetskraft försvåras av brist på bostäder. I sammanhanget
förtjänar framhållas att önskemål om deltidsarbete torde finnas även hos
t. ex. äldre arbetstagare och personer som genomgår vidareutbildning.

Jag har i det föregående förordat att särskilda inspektörstjänster för
aktiveringsuppgifter inrättas vid arbetsförmedlingen. Uppgiften för innehavarna
av dessa tjänster bör vara att inom länen samordna aktiveringsarbetet
för inte yrkesverksamma kvinnor samt för medelålders och äldre
arbetskraft. I överensstämmelse med utredningens förslag bör inspektörerna
ägna sig åt att inventera behovet av utbildnings- och annan aktiveringsverksamhet,
i kontakt med arbetsgivarna undersöka möjligheterna att finna
sysselsättningstillfällen som svarar mot det tillgängliga arbetskraftsutbudet,
söka intressera arbetsgivarna för vidgat deltidsarbete m. m. De bör
också svara för medverkan i sådana undersökningar av möjligheterna att
avveckla könsbunden rekrytering som jag tidigare har talat om. Vidare
bör inspektörerna planera de konkreta åtgärder, såsom utbildnings- och
rekryteringsaktioner, som arbetsgivaren och arbetsförmedlingen i samarbete
kan vidta för att tillgodose arbetsgivarens personalbehov. Denna
utbyggnad av länsarbetsnämndernas personalresurser för aktiveringsar8
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

betet medför en decentralisering av arbetsuppgifter som hittills har utförts
inom arbetsmarknadsstyrelsens arbetsförmedlingsbyrå. Jag förutsätter att
denna avlastning skall öka styrelsens möjligheter att avdela personal för
långsiktig planering och rådgivning till länsarbetsnämnderna.

I anslutning till mina förslag rörande yrkesutbildningen har jag redogjort
för det ökade inslaget av kvinnliga elever inom denna verksamhet.
Jag instämmer i utredningens uttalande att man fullt bör ta till vara möjligheterna
att genom utbildning underlätta kvinnornas inträde på oprövade
arbetsområden och att verksamheten bör ge ökat utrymme för mera kvalificerade
utbildningsalternativ. Genom en sådan inriktning av verksamheten
bör en koncentration av kvinnorna till låglöneyrken kunna motverkas.
Skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen bör beakta dessa synpunkter
i det fortsatta arbetet inom yrkesutbildningen.

Som jag tidigare anfört beräknas antalet ogifta kvinnor på arbetsmarknaden
minska de närmaste åren. Samtidigt kan konstateras att yrkesverksamhetsgraden
för de ogifta kvinnorna, i synnerhet för åldersgrupperna 30
år och äldre, ligger avsevärt lägre än för de ogifta männen. Det är därför
väsentligt alt behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser för de ogifta
kvinnorna, bl. a. på utbildningssidan, inte förbises. Utredningen har särskilt
nämnt behovet av bättre yrkesutbildningsmöjligheter för de ensamställda
hemmadöttrarna, som i medelåldern söker sig ut på arbetsmarknaden efter
de anhörigas bortgång. Olika undersökningar har också påvisat behovet
av yrkesutbildning för ensamstående mödrar och för ensamstående
kvinnor i åldern 50—66 år. Jag vill understryka att förutsättningarna för
stöd till utbildning bör vara relativt vida när det gäller dessa grupper.

Utredningens förslag beträffande villkoren för utbildningsbidrag m. in.
till kvinnor har jag behandlat i det föregående i samband med anmälan av
mina förslag beträffande yrkesutbildningen. Jag har därvid förordat vissa
ändringar, som bl. a. innebär att utbildningsstödet för kvinnorna förbättras.

Vår befolknings åldersstruktur gör att de äldres sysselsättningsproblem
måste ägnas ökad uppmärksamhet. Enligt statistiska centralbyråns senaste
befolkningsframskrivning kommer antalet personer i åldern 65 år och däröver
att öka med drygt 400 000 mellan åren 1965 och 1980. Samtidigt ökar
befolkningen i åldern 16—64 år med endast ca 160 000. Det innebär att ökningen
koncentreras till åldersgrupper med låg yrkesverksamhetsgrad. Fram
till 65-årsåldern är mer än 80 % av männen i förvärvsarbete men därefter
sjunker yrkesverksamhetsgraden snabbt. För kvinnornas del börjar avgången
från förvärvslivet vid något tidigare ålder.

Den framtida yrkesverksamhetsgraden bland de äldre påverkas av en rad
svårbedömbara faktorer. Man vet t. ex. inte hur en fortgående förbättring
av pensionärernas ekonomiska ställning kommer att påverka deras benägenhet
att stå kvar i produktionen. Inte heller kan det säkert bedömas om
produktionslivets förändringar medför fler eller färre arbetsuppgifter som

Kungl. Maj.ls proposition nr 52 år 1!)66

227

är lämpade för de äldre. En annan faktor som har betydelse för tidpunkten
för avgången ur arbetslivet är eu fortsatt förbättring av hälsostandarden
bland de äldre. Statistiska centralbyråns prognos räknar med sjunkande
yrkesverksamhet för män över 65 år och stigande för äldre kvinnor — för
gifta kvinnor i åldern 60—65 år starkt stigande. Det ligger i sakens natur
att prognoser av denna art är behäftade med stor osäkerhet. Under alla omständigheter
torde det inte vara realistiskt att räkna med sådana förändringar
av yrkesverksamheten bland de äldre att utbudet av arbetskraft påverkas
mera markant. Enligt min mening är det likväl angeläget att förbättra
de äldres möjligheter att stå kvar i produktionen. Vår arbetsmarknadspolitik
syftar till att den som kan och vill arbeta också skall få göra
det. Några åldersspärrar bör inte förekomma.

Utredningen har i sina överväganden om den äldre arbetskraftens problem
lagt tonvikten vid arbetskraft i åldrarna 45—65 år. Förslagen är dock inte
begränsade till en förbättring av sysselsättningsmöjligheterna för denna
kategori utan avser även dem som är över 65 år. Inte heller den lägre åldersgränsen
bör betraktas som generell framhåller utredningen. Även när det
gäller arbetssökande under 45 år kan inom vissa yrken åldern ibland bidra
till att de sökande kan vara svåra att placera.

Liksom utredningen anser jag att olika former av yrkesutbildning kan
bidra till att lösa de sysselsättningsproblem som kan uppstå i de angivna
åldrarna. Strukturförändringarna berör i samma utsträckning äldre som
yngre arbetskraft. Följaktligen är behovet av anpassning till förändrade
förhållanden likartat. Därtill kommer att de äldres grundutbildning ligger
längre tillbaka i tiden. Den tidigare vanliga uppfattningen att omskolning
varken skulle vara lämplig eller möjlig när en person har kommit upp i
medelåldern har visat sig vara felaktig. Åtskilliga personer i 50-årsåldern
har under senare år omskolats med gott resultat.

I regel torde särskilda utbildningskurser inte behöva anordnas för äldre.
Tvärtom torde det ofta vara till fördel att olika åldrar finns representerade
i kurserna. I regel bör också utrymme finnas för att inom kursramen lägga
upp undervisningen individuellt. Det kan enligt min mening ifrågasättas
om det skulle vara till de äldres fördel att utpeka vissa yrken som särskilt
lämpliga för dem. Jag kan därför inte biträda utredningens rekommendation
att utbildningsprogrammet skall byggas ut med kurser som är inriktade
med särskild hänsyn till placeringsmöjligheterna för äldre kursdeltagare
efter genomgången utbildning. Däremot är det givet att kursplaner
och utbildningsmetoder kan behöva anpassas efter deltagarnas ålder. Jag
vill därför inte utesluta att en viss kategoriindelning efter ålder sker när
sådana speciella omständigheter motiverar det.

Om en arbetsgivare är tveksam om en arbetssökandes lämplighet kan
provanställning eventuellt kombinerad med yrkesutbildning vara lämplig.
Detta system har hittills tillämpats i mycket begränsad omfattning och då

228

Kungi. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

huvudsakligen inom arbetsvärden. Utredningen föreslår att provanställning
används i vidgad omfattning för äldre arbetskraft utan individuella arbetshinder
och att utbildningsbidrag därvid skall kunna utgå under högst tre
månader. Jag biträder förslaget men vill liksom utredningen understryka
att utbildningsbidrag bör utgå endast när det verkligen gäller utbildning till
nya arbetsuppgifter. Bidraget får med andra ord inte användas så att det får
karaktär av lönesubvention.

Större delen av dem som sysselsätts i beredskapsarbete är 45 år eller äldre.
Som utredningen framhåller bör alla utvägar prövas att skaffa äldre liksom
andra arbetssökande arbete på öppna marknaden innan placering i beredskapsarbete
tillgrips. Enligt min mening måste dock beredskapsarbete i
vissa fall accepteras som den lämpligaste hjälpformen. Jag tänker i första
hand på äldre innehavare av stöd- eller småjordbruk i glesbygden, vilka
tidigare har fått en del av sin utkomst genom skogsarbete och annan kompletterande
sysselsättning men som på grund av strukturförändringar inom
näringslivet inte längre kan få sådana tillskott till sin försörjning. Omskolning
och flyttning är i många av dessa fall inte ett realistiskt alternativ.
Kontantunderstöd kan ibland vara en rationell lösning när det gäller temporära
sysselsättningssvårigheter men kan inte godtas när det gäller permanent
eller återkommande arbetslöshet.

Jag räknar alltså med att beredskapsarbeten för lokalt bunden äldre
arbetskraft i glesbygder kommer att fordras även framdeles. Med hänsyn
till svårigheterna att finna lämpliga arbetsobjekt för beredskapsarbeten i de
berörda bygderna bör det vara en angelägen uppgift för arbetsmarknadsorganen
och för de berörda kommunerna att inventera tillgången på lämpliga
objekt. Viss försöksverksamhet i fråga om skogsarbete för äldre har inletts
av arbetsmarknadsstyrelsen. Till skogsägare som sysselsätter svårplacerade
skogsarbetare över 55 år kan statsbidrag enligt arbetsmarknadsstyrelsens
föreskrifter utgå med 4 kr./tiin. Denna verksamhet bör fortsätta.
Statsbidrag bör kunna utgå i enlighet med de riktlinjer som jag i det följande
föreslår beträffande statsbidragsgivningen till enskilda beredskapsarbeten.

Arbetet på att tillgodose den äldre arbetskraftens intressen måste främst
drivas på det lokala planet och ute på arbetsplatserna. Arbetsförmedlingarna
har här en nyckelposition. Skall denna verksamhet bli framgångsrik,
måste de emellertid ha bistånd av arbetsgivare, fackliga organisationer och
kommunala organ. För att få samarbete till stånd mellan alla intresserade
parter har sysselsättningsnämnder med företrädare för bl. a. kommunerna
och arbetsmarknadens parter inrättats på en del orter. Enligt utredningens
mening bör en plan utarbetas med syfte att inrätta sådana nämnder i samtliga
län och på de orter där det är lämpligt.

Frågan om att inrätta lokala sysselsättningsnämnder bör enligt min
mening avgöras av arbetsmarknadsstyrelsen från fall till fall. Sådana nämn -

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

der bör inte tillkomma utan att man först har förvissat sig om att aktiv medverkan
kan påräknas från berörda lokala organ. I den mån nämnder inrättas
bör deras verksamhetsfält inte begränsas till den äldre arbetskraften, över
huvud taget synes det inte vara lämpligt att genom centrala direktiv avgränsa
nämndernas verksamhetsområden till någon viss kategori arbetssökande.
Det bör i första hand vara de lokala arbetsmarknadsorganens uppgift
att bedöma vilka sysselsättningsfrågor som det med hänsyn till situationen
på ortens arbetsmarknad vid varje tidpunkt är mest angeläget att
ta upp till behandling. Inte heller beträffande nämndernas lokala verksamhetsområden
synes generella riktlinjer behövliga. I regel torde dock kommunblocket
vara det lämpliga området.

Utredningens förslag beträffande omprövning av reglerna om förtida
uttag av ålderspension och vissa inkomstprövningsregler inom den allmänna
pensioneringen har enligt beslut denna dag av Kungl. Maj :t överlämnats till
pensionsförsäkringskommittén för beaktande i dess arbete.

De handikappades sysselsättningsproblem har under senare år ägnats
ökad uppmärksamhet av staten, kommunerna, arbetsmarknadens parter
in. fl. De statliga och kommunala åtgärderna har byggts ut kraftigt. Det gäller
såväl sysselsättningsskapande åtgärder genom inrättande av skyddade
verkstäder och anordnande av särskilda beredskapsarbeten som rehabiliteringsåtgärder
i form av arbetsprövning, arbetsträning och yrkesutbildning.

Utredningen har inte definierat begreppet handikappad. I direktiven för
handikapputredningen som tillkallades förra året har som handikappade
betecknats personer som av fysiska eller psykiska skäl möter mera betydande
svårigheter i sin dagliga livsföring. Inom arbetsvärden brukar även
social missanpassning och kriminalitet räknas som handikapp. Handikappbegreppet
bär alltså tolkats vidsträckt inom arbetsvärden. Det möter emellertid
betydande svårigheter att i en kortfattad definition uttömmande beskriva
vilka som i arbetsvärdens mening bör räknas som handikappade.
Bedömningen måste ske från fall till fall varvid hänsyn tas inte bara till
personlighetsbilden utan också till miljöförhållandena. Följaktligen är det
inte heller möjligt att kvantitativt närmare bestämma behovet av arbetsvårdsåtgärder.
Jag vill i sammanhanget peka på de förskjutningar i behovet
av arbetsvärd som följer av den ökade och förbättrade medicinska
vården samt den bättre tillgången på tekniska hjälpmedel. Den fortgående
utvecklingen i detta avseende medför att sjukdomar, som tidigare var invalidiserande,
numera kan hävas helt. Å andra sidan kan förr livshotande
sjukdomar botas men till priset av bestående invaliditet. De tekniska hjälpmedlens
utveckling leder vidare till att fler gravt handikappade kan placeras
i arbete och man torde kunna räkna med att ytterligare tekniska framsteg
kommer att göra det möjligt för ett stort antal personer som nu står
utanför arbetslivet att ägna sig åt produktiv sysselsättning.

Helt naturligt är förutsättningarna att bereda handikappade personer

230

Kungi. Maj.ds proposition nr 52 år 1966

lämplig sysselsättning gynnsammast om efterfrågan på arbetskraft ligger
på en hög nivå. Självfallet får dock detta förhållande inte undanskymma
behovet av åtgärder som gör de handikappade rustade att vid en konjunkturdämpning
möta hårdnande konkurrens om arbetstillfällena. De handikappades
sysselsättningsproblem är särskilt accentuerade i bygder med
ringa utbyggt näringsliv. Ju mer differentierat näringslivet är på en ort
desto större är möjligheterna att finna arbete som lämpar sig för personer
med handikapp. Följaktligen fordras särskilda insatser för att hjälpa de
handikappade i glesbygderna till sysselsättning.

Enbart hög sysselsättningsnivå och differentierat näringsliv löser emellertid
inte de handikappades sysselsättningsproblem. För att de handikappade
skall kunna utnyttja de arbetsmöjligheter som erbjuds krävs olika
rehabiliteringsåtgärder av arbetsvårdskaraktär. Under de två senaste årtiondena
har en rad möjligheter till sådana åtgärder skapats. Även om
några principiellt nya åtgärder inte är påkallade f. n. är det nödvändigt att
få till stånd fortsatt utbyggnad, effektivering och samordning av de åtgärder
och medel som redan förekommer. I detta sammanhang kommer jag att i
huvudsak behandla endast frågor som rör den fortsatta utbyggnaden av olika
institutioner och stödåtgärder inom arbetsvärden samt vissa frågor om
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

Allt efter som arbetsvärden byggs ut och differentieras träder också behovet
av samordning mellan olika rehabiliteringsåtgärder i förgrunden.
Samordningsbehovet finns inom arbetsvårdsorganisationen men i lika hög
grad när det gäller den samverkan som måste förekomma mellan arbetsvärden,
den medicinska rehabiliteringen och den allmänna försäkringen.
Frågan om organisatoriska ändringar i syfte att nå större effektivitet och
bättre samordning inom detta område kommer att tas upp vid statskontorets
pågående organisationsundersökning beträffande arbetsmarknadsverket.
Inom socialdepartementet övervägs vidare organisatoriska åtgärder
för att åstadkomma en bättre regional samordning mellan arbetsvärden,
den medicinska rehabiliteringen och den allmänna försäkringen.

Arbetsvärdens verksamhet belyses av följande sammanställning.

Verksamheten vid arbetsvårdsexpeditionerna åren 1960 och 1965

År	Arbetsvårdssökande	Antal arbetsvårdssökande placerade i	Antal per-
totalt	därav ak-tuella för placering i öppna markna-den	arbets-prövning, arbetsträ-ning el. yrkes-utbildning	arbete i öppna markna-den	skyddad verksamhet i form av	soner som beviljats närings-hjälp el. bidrag till motorfor-fordon
beredskaps-arbete eller arkivarbete	skyddad verkstad eller hemarbete
1960......	31 359	11 898	5 733	10 622	2 718	881	616
19651 ____	67 819	16 921	15 272	15 443	11 785	2 983	1 850

1 Preliminära uppgifter

231

Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Sammanställningen visar att antalet arbetsvårdssökande under den angivna
perioden mer än fördubblades. Den visar också att det numera är ett
svårare handikappat klientel som söker sig till arbetsvärden. Av de arbetsvårdssökande
var år 1960 ca 38 % aktuella för placering i öppna marknaden,
medan motsvarande procenttal för år 1965 hade sjunkit till ca 25.
Behovet av förberedande åtgärder i form av yrkesutbildning in. m. eller
placering i skyddad verksamhet ökade i samma mån. Den andel av de
arbetsvårdssökande som blev föremål för förberedande åtgärder steg mellan
åren 1900 och 1965 från 18 till 23 %. De personer som placerades i
skyddad verksamhet utgjorde år 1960 12 %. År 1965 var sistnämnda andel
22 %.

Sammanställningen illustrerar även den relativa betydelsen av de olika
verksamhetsformerna inom arbetsvärden. Hänvisning till yrkesutbildning
m. m., till skyddad sysselsättning inklusive beredskapsarbete och till arbetsplacering
i öppna marknaden svarade var för sig för ungefär lika stor
andel av arbetsvärdens åtgärder.

De konkreta förslag utredningen lägger fram syftar till kvantitativ och
kvalitativ förbättring av arbetsvärdens olika medel. Dock redovisar utredningen
inga i detalj utformade förslag rörande olika arbetsvårdsformer
eller den speciella behandlingen av olika handikappgrupper.

Utredningen framhåller att arbetsvärdens personalbehov bör tillgodoses
i största möjliga utsträckning. Uttalandet har vunnit stöd hos samtliga
remissinstanser som yttrat sig på denna punkt. Jag har tidigare vid behandling
av arbetsförmedlingen framhållit att dess personalbehov väsentligen
bör ses som en enhet. De handikappades behov av service från arbetsmarknadsorganen
påkallar medverkan inte bara av arbetsvårdstjänstemännen.
De handikappades särskilda problem måste beaktas också inom andra
grenar av arbetsförmedlingen. Den personalförstärkning inom den allmänna
förmedlingen som jag förordar i det följande kan därför beräknas medföra
bättre service även för handikappade. Mitt förslag till personalförstärkning
innebär emellertid även att nya tjänster tillförs arbetsvärden.

Ett relativt ringa utbyggt område av arbetsvärden är arbetsprövningen.
Denna har till uppgift att pröva arbetshindrade och från sysselsättningssynpunkt
svårbedömbara personers förutsättningar för olika arbetsuppgifter.
I många fall är arbetsprövning nödvändig för att man skall kunna
välja och utforma lämpliga arbetsvårdsåtgärder. Arbetsprövning utförs
vid statens arbetsklinik i Stockholm. Kliniken, vars verksamhet är inriktad
även på forskning, tar företrädesvis emot sådant klientel som behöver
kvalificerad arbetsprövning. Vidare bedrivs sedan år 1963 begränsad försöksverksamhet
med arbetsprövning i mindre avancerad form vid avdelningar,
anslutna till arbetsträningsverkstäder som drivs av landsting eller
kommuner. Under år 1965 var åtta prövningsavdelningar i verksamhet.
Vissa landsting har beslutat om ytterligare avdelningar medan utredning
i frågan pågår i andra landsting.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Statsbidrag till anordnande av arbetsprövningsavdelningar utgår f. n.
enligt samma regler som gäller för verkstäder för handikappade. Huvudmännens
driftkostnader täcks dels av bidrag enligt gängse normer för
driftbidrag till träningsverkstäder, dvs. med högst 2 000 kr. per plats och
år, dels av prövningsavgifter som motsvarar övriga godkända kostnader
för verksamheten. För verksamheten vid prövningsavdelningarna under år
1964 har till huvudmännen utbetalats 795 000 kr., varav närmare 690 000
kr. utgör prövningsavgifter. Härtill kommer kostnaderna för bidrag till
klienternas uppehälle under prövningstiden. Dessa bidrag bestrids helt av
statsmedel och utgår enligt bestämmelserna om utbildningsbidrag till arbetslösa
m. fl.

Utredningen föreslår att prövningsavdelningar för standardiserade prov
med rent yrkesmässig inriktning skall anordnas vid träningsverkstäder
som är belägna intill regionsjukhus eller stora centrallasarett. Förslaget har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Centrala
rehabiliteringsberedningen, som i en år 1962 avgiven promemoria med riktlinjer
för den allmänna rehabiliteringsorganisationen förordat att arbetsprövningen
införlivas med verksamheten vid rehabiliteringsklinikerna, erinrar
om att beredningen i samma promemoria uttalat att det kan vara av
värde att övergångsvis anordna arbetsprövning vid särskilda träningsverkstäder.

Jag anser det vara angeläget att resurserna på detta område ökas och
biträder därför utredningens förslag. Jag vill emellertid understryka att
verksamheten bör få den begränsade inriktning som utredningen avser.
Det synes vidare angeläget att nya prövningsavdelningar anordnas så att
de kan tillgodogöra sig de medicinska resurserna hos regionsjukhus eller
väl specialiserade lasarett. I likhet med Svenska landstingsförbundet anser
jag det önskvärt att utbyggnaden sker på sådant sätt att provningsverksamheten
i en framtid utan svårighet kan överföras till eller nära samordnas
med lasarettsanslutna rehabiliteringskliniker.

Utredningen föreslår att statsbidrag till anordnande av prövningsavdelningar
skall utgå enligt samma grunder som för träningsverkstäder och
verkstäder för skyddad sysselsättning. Statsbidrag till avdelningarnas drift
skall enligt förslaget utgå med fixerat belopp som för varje särskilt prövningsfall
bestäms så att det i huvudsak täcker driftkostnaderna för arbetsprövning
vid en institution som drivs rationellt. Förslaget har tillstyrkts
av arbetsmarknadsstyrelsen och i princip godtagits av Svenska landstingsförbundet.

För egen del har jag inte funnit mig helt kunna biträda utredningens
förslag till bidragsgrunder. Arbetsprövningen förutsätts vara lokalt knuten
till arbetsträningsverkstäderna och får därmed ses som en del av den där
bedrivna verksamheten. I arbetsprövningen ingår moment av arbetsträning
och man får också räkna med att många personer kommer att placeras di -

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

rekt i arbetsträning efter att ha genomgått arbetsprövning. Gränsen mellan
arbetsprövning och arbetsträning är alltså flytande. Jag föreslår därför att
bidrag till prövningsavdelningarnas anordnande och drift utgår efter samma
grunder som gäller beträffande arbetsträningsverkstäderna, vilket innebär
att kostnaderna för arbetsprövningsverksamheten delas mellan staten och
de kommunala huvudmännen.

Personer som på grund av sjukdom eller av annan anledning har varit borta
från arbetslivet en längre tid kan behöva träna upp sin arbetsförmåga successivt
och systematiskt. För att tillgodose detta behov har landsting och
kommuner inrättat iräningsverkstäder. Statsbidrag utgår till anordnande
och drift av sådana verkstäder. Bidragen förbättrades väsentligt genom
beslut av 1962 och 1963 års riksdagar. Utredningen rekommenderar nu en
standardförbättring av arbetsträningen. Eftersom en sådan förbättring medför
ökade utgifter för huvudmännen föreslår utredningen att kostnaderna
för försörjningsbidrag till personer i arbetsträning, vilka kostnader nu delas
mellan staten och huvudmännen, i sin helhet skall betalas av statsmedel.
Förslaget har tillstyrkts av skolöverstyrelsen, HCK och Svenska landstingsförbundet.
Arbetsmarknadsstyrelsen har fört fram samma förslag i sin
anslagsframställning för nästa budgetår.

Enligt min mening måste de metoder som tillämpas vid träningsverkstäderna
ständigt ses över och förbättras allt efter som erfarenheterna ger
underlag härför. Det är alltså fråga om en successiv standardhöjning och
inte om övergång från ett system till ett annat. Det förefaller mig inte troligt
att statsbidragets storlek avgör huvudmännens ambitioner och ansvarskänsla
när det gäller att förbättra arbetsträningens standard. Det skulle
inte heller förbättra klienternas ställning om staten tar på sig en ökad
andel av kostnaderna för försörjningsbidraget. Jag kan därför inte förorda
utredningens förslag på denna punkt. Däremot vill jag i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen
föreslå att statsbidrag vid arbetsträning skall kunna
utgå under längre tid än sex månader i de undantagsfall när sådan förlängning
är nödvändig för att arbetsträningen skall ge avsett resultat.

För att ytterligare öka möjligheterna till yrkesutbildning av handikappade
föreslår utredningen att företag, som förbinder sig att utbilda handikappade
för anställning i företaget och som under utbildningen utbetalar lön
efter partsöverenskommelse, skall kunna erhålla ett statsbidrag till kostnaderna
som är avvägt efter förhållandena i det enskilda fallet. Man bör
enligt min mening ta till vara enskilda företags beredvillighet att medverka
i strävandena att ge handikappade sysselsättning. Sedan länge gör många
företag berömvärda insatser i detta avseende främst då det gäller att ge
fortsatt sysselsättning åt den egna personal som på grund av ålder, sjukdom
eller av andra orsaker fått sin arbetsförmåga nedsatt. Eftersom det
nu framförda förslaget syftar till att stimulera till ytterligare insatser för
yrkesutbildning och arbetsplacering inom företagen av handikappade per8*
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

soner, tillstyrker jag förslaget. Samtidigt vill jag emellertid understryka
utredningens uttalande att ärenden av detta slag måste handläggas med
yttersta omsorg så att gränsen mot den ordinarie vuxenutbildningen inte
suddas ut och arbetsgivarens normala ansvar för introduktion och utbildning
inte begränsas. Med hänsyn härtill bör bidrag i regel inte utgå till
personer vilkas arbetsförmåga har blivit nedsatt under anställning i det
berörda företaget. Vidare bör bidrag utgå endast när det gäller personer
med svårare handikapp.Bidragstiden bör begränsas till högst sexmånader.

För personer med så svåra handikapp att arbetsplacering på öppna marknaden
inte är möjlig har de skyddade verkstäderna en vilttig uppgift att
fylla. Denna sysselsättningsform är nu under stark utbyggnad. I flertalet
fall står kommun som huvudman. Statsbidrag utgår till såväl anordnande
som drift av verkstäderna. Driftbidraget motsvarar hälften av uppkommande
underskott på verksamheten, dock högst 2 000 kr. per plats
och år. Utredningen framhåller att sysselsättning av speciellt produktionssvag
arbetskraft, t. ex. utvecklingshämmade och svårt invalidiserade, kan
medföra särskilt höga kostnader för huvudmännen. I sådana fall bör enligt
utredningens mening statsbidrag kunna utgå med högre belopp än som
nu är fallet. Förslaget har berörts endast i enstaka remissyttranden. Svenska
landstingsförbundet menar att frågan bör utredas närmare och medicinalstyrelsen
anför tveksamhet bl. a. med hänsyn till uppkommande gränsdragningsproblem.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin anslagsframställning
för nästa budgetår föreslagit en höjning av driftbidraget till verkstäder
med särskilt höga driftkostnader. Styrelsen avser med sitt förslag att särskilt
tillgodose verkstäder inom områden med begränsade sysselsättningsmöjligheter.

Driftunderskottet varierar nu inom vida gränser vid olika verkstäder för
skyddad sysselsättning. Variationerna beror inte bara på att klientelet har
olika sammansättning i fråga om arten av handikapp utan även på andra
förhållanden, t. ex. i vad mån man har lyckats få lämpliga arbetsobjekt
för verkstaden. Det torde i allmänhet inte vara möjligt att utröna i vad
mån driftunderskottet beror på den ena eller andra faktorn. Med hänsyn
härtill och till de gränsdragningsproblem som medicinalstyrelsen pekat på
anser jag mig inte böra förorda utredningens och arbetsmarknadsstyrelsens
förslag.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare föreslagit att bidraget till anordnande
av lokaler för arbetsträning och skyddad sysselsättning, vilket f. n.
utgår med högst 390 kr. per m2, skall differentieras efter byggnadskostnadernas
variationer i skilda orter. Syftet med förslaget är främst att stödja
en utbyggnad av arbetsvårdsverkstäderna i de norra delarna av landet, som
på detta område har de minsta resurserna i förhållande till behovet. Jag
delar styrelsens uppfattning att ett förbättrat statligt stöd till kommunala
arbetsvårdande insatser behövs i landets norra delar. Bl. a. med hänsyn

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

till att ett bidrag med den föreslagna konstruktionen torde medföra vissa
administrativa svårigheter är jag emellertid inte beredd att biträda förslaget
i den utformning styrelsen förordat.

I det föregående har jag flera gånger framhållit de speciella svårigheter
som den pågående omställningen inom näringslivet skapar i glesbygdskommunerna.
I dessa kommuner framstår det som angeläget att stimulera
till en snabb utbyggnad i främsta rummet av skyddad sysselsättning men
även av arbetsträning. Detta motiverar att staten lämnar högre bidrag
till dessa kommuner än i övriga fall. Då omställningsproblemen är mest
påtagliga i norra delarna av landet bör det förhöjda stödet begränsas till
kommuner i dessa delar av landet. Lämpligt synes vara att knyta avgränsningen
till bestämmelserna om statligt lokaliseringsstöd. Jag föreslår därför
att förhöjt bidrag skall kunna utgå inom det område som avses i § 2
kungörelsen om lån och bidrag till näringslivets lokalisering. Till huvudmän
som vill driva skyddad sysselsättning eller arbetsträning i orter
inom detta område som har otillfredsställande sysselsättning och vikande
befolkningsunderlag bör bidraget till anordnande av lokaler kunna höjas
till högst 500 kr. per m2.

Beredskapsarbeten för handikappade kan i viss mån betraktas som en
form av skyddad sysselsättning. I likhet med utredningen anser jag det
angeläget att dessa arbeten utökas och om möjligt ytterligare differentieras.
I viss utsträckning driver arbetsmarknadsstyrelsen beredskapsarbeten för
interner vid mentalsjukhus, kriminalvårdsanstalter, anstalter för alkoholmissbrukare
och ungdomsvårdsskolor. Utredningen betraktar denna verksamhet
närmast som en form av arbetsterapi och uttalar att ansvaret för
den bör åvila de myndigheter som är ansvariga för vården.

Jag kan inte dela utredningens uppfattning i denna fråga. Det synes
inte lämpligt att dra så strikta gränser mellan olika myndigheters verksamhetsområden
att praktiska lösningar försvåras eller hindras. Beredskapsarbeten
av det slag som det här är fråga om har tillkommit i samråd
mellan arbetsmarknadsorganen och vederbörande huvudman för vården.
Från vårdhuvudmännens sida har arbetsmarknadsmyndigheternas medverkan
välkomnats. Från organisatorisk synpunkt har det inte medfört
några olägenheter att arbetena har drivits i arbetsmarknadsverkets regi.
Det kan inte heller göras gällande att verksamheten har inkräktat på andra
arbetsmarknadspolitiska uppgifter. Det finns därför enligt min mening
ingen anledning att arbetsmarknadsverkets befattning med sådan verksamhet
skulle upphöra. Det synes emellertid lämpligt att initiativ till beredskapsarbeten
av detta slag tas av vederbörande anstaltsliuvudman, medan
arbetsmarknadsverket bör bestämma arbetsobjektet och stå för driften av
arbetena. Självklart bör dock en nära samverkan med den berörda vårdanstalten
äga rum.

Näringshjälp samt bidrag och lån till motorfordon är hjälpformer som

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

har utvecklats starkt under senare år. Ännu budgetåret 1958/59 var utgifterna
begränsade till 1 milj. kr. medan de för budgetåret 1964/65 uppgick
till ca 10 milj. kr.

Näringshjälp är ett bidrag till att starta egen rörelse. Den riktar sig inte
bara till handikappade utan även till medelålders och äldre arbetskraft.
En förutsättning är att vederbörande inte kan placeras i arbete på öppna
marknaden. Näringshjälpen utgår med högst 10 000 kr. och beviljas i regel
som bidrag men kan också helt eller delvis lämnas som lån.

Utredningen föreslår att näringshjälpens maximibelopp höjs till 12 000
kr. samt att ett årligt anslag av 5 milj. kr. ställs till företagareföreningarnas
förfogande för kompletterande kredit i den mån näringshjälpen inte är till
fyllest.

Den föreslagna höjningen av näringshjälpsbeloppet anser jag mig kunna
tillstyrka. Som flera remissinstanser påpekat kan det finnas fall då näringshjälpen
även med denna höjning inte är tillräcklig för att vederbörande
skall kunna starta en rörelse som skall ge honom rimlig försörjning. I
sådana fall blir alltså kompletterande kredit nödvändig. Är den planerade
rörelsen ett hantverks- eller småindustriföretag kan lån lämnas genom företagareföreningarna.
Denna lånemöjlighet står dock inte öppen i fråga om
affärs- och kioskrörelser. Mot utredningens förslag att låta företagareföreningarna
svara för kreditgivning även till detta ändamål har 1962 års
företagareföreningsutredning riktat vägande invändningar. Jag kan därför
inte tillstyrka förslaget. Det synes emellertid otillfredsställande att företagets
art blir avgörande för möjligheterna att få statligt kreditstöd. .lag
föreslår därför att arbetsmarknadsstyrelsen vid start av kioskrörelse skall
kunna bevilja lån vid sidan av eljest utgående näringshjälp när särskilda
skäl föreligger. Lån bör kunna beviljas med högst 12 000 kr. På sådant lån
bör utgå ränta med samma procentsats som gäller för hantverks- och industrilån.

Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att beslut i näringshjälpsärenden
föregås av omsorgsfull utredning. I den mån företagareföreningarna
inte kopplas in vid handläggningen bör annan företagsekonomisk
expertis anlitas. Om det råder tvekan beträffande förutsättningarna
att driva den tillämnade verksamheten framgångsrikt, bör näringshjälp
inte lämnas. Skälet till denna restriktivitet är inte bara att man måste
ställa krav på det tilltänkta företagets kreditvärdighet och därmed också
på dess möjlighet att på sikt ge rörelseidkaren försörjning utan också och
inte minst att det är viktigt att förebygga misslyckanden, som i de fall det
här gäller också kan innebära personliga katastrofer.

Utredningen föreslår att näringshjälp skall kunna utgå även till handikappad
som redan har startat egen verksamhet. Enligt gällande bestämmelser
kan detta komma i fråga endast när det gäller kiosker, som måste
byggas om på grund av nya anvisningar rörande kioskernas utrustning.

237

Kunijl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Vid bedömning av förslaget måste beaktas att förnyad näringshjälp kan
leda till att inte lönsamma rörelser upprätthålls och att därmed en mera
rationell lösning av sökandens sysselsättningsproblem kan bli fördröjd.
Å andra sidan kan det finnas sådana fall där rörelsen på längre sikt har
goda förutsättningar att bli lönsam och bereda ägaren en god försörjning
om ytterligare näringshjälp beviljas. Jag föreslår därför alt förnyad näringshjälp
skall kunna lämnas i undantagsfall när det föreligger starka skäl
att anta att dylik hjälp skall medföra goda försörjningsmöjligheter för den
handikappade. Ivungl. Maj :t bör äga meddela erforderliga föreskrifter.

Utredningen föreslår slutligen beträffande näringshjälpen att sådan
skall kunna utgå även när två eller flera handikappade gemensamt startar
ett företag. Uppslaget bör enligt min mening prövas på försök.

Bidrag och lån till motorfordon utgår liksom näringshjälpen med högst
10 000 kr. Kungl. Maj :t har under år 1965 meddelat föreskrifter för stödverksamheten.
Enligt dessa föreskrifter utgår bidrag och lån till nyanskaffning
eller byte av motorfordon till den som på grund av medicinskt handikapp
behöver sådant fortskaffningsmedel för sin utkomst genom arbete
eller för att kunna undergå yrkesutbildning. Det medicinska behovet skall
styrkas med läkarintyg. Bidraget är inkomstprövat.

Hittillsvarande erfarenheter av tillämpningen ger inte tillräckligt underlag
för att bedöma om föreskrifterna behöver ändras i något avseende.
I likhet med utredningen föreslår jag dock att bidragsgränsen höjs till
12 000 kr. Jag vill i sammanhanget erinra om att det ingår i handikapputredningens
uppdrag att se över de olika bestämmelserna om statligt stöd
för motorfordon till invalider.

Den utländska arbetskraften spelar en viktig roll på svensk arbetsmarknad.
Totalt fanns det den 31 december 1965 ca 162 000 arbetsanmälda
utlänningar här i landet, vilket var 17 000 fler än ett år tidigare. Av samtliga
arbetsanmälda utlänningar var ca Va nordbor. Invandringen från Sydeuropa
var tidigare förhållandevis blygsam. Under senare delen av år 1965 ökade
invandringen av sydeuropéer, i första hand jugoslaver.

Utredningen baserar sina förslag på antagandet om en sjunkande nettoinvandring
till Sverige. Utredningen förordar att arbetsmarknadsstyrelsen
skall få befogenhet och resurser att i samverkan med arbetsgivarnas och
arbetstagarnas organisationer vidta rekryteringsåtgärder i utlandet och
ombesörja att utländsk arbetskraft överförs till Sverige.

Mycket talar för att det under den senaste tiden starkt ökade intresset
för emigration till Sverige från Sydeuropa inte är en tillfällig företeelse.
Från de jugoslaviska myndigheternas sida har sålunda framhållits att
en relativt långsiktig utvandring från detta land torde kunna förutses och
att många utvandrare sannolikt kommer att vara intresserade av bosättning
i vårt land. Detsamma torde i viss mån gälla Grekland och Turkiet. Det
finns således faktorer som talar för att immigrationen kommer att utveck -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

las annorlunda än utredningen har antagit. Detta ökar enligt min mening
behovet att planera invandringen bättre. De riktlinjer härför som utredningen
har skisserat kan jag i allt väsentligt godta.

Invandringens omfattning bör bli beroende av möjligheterna att bereda
arbete och bostäder. Någon kvotering bör alltså inte förekomma vare sig
totalt eller för enskilda länder.

Utredningen har framhållit att liberaliseringen av flyttningsrörelserna
över gränserna bör fortskrida och att Sverige bör stödja de internationella
strävandena i denna riktning. Jag delar denna uppfattning. Som jag inledningsvis
berört har de nordiska länderna gjort en pionjärinsats på detta område
genom att skapa en gemensam arbetsmarknad. Sverige har också inom
olika internationella organ understött strävandena att liberalisera den internationella
arbetsmarknaden. Arbetet i OECD har för Sveriges vidkommande
haft särskild betydelse i detta avseende.

Enligt 1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad
behöver medborgare i de nordiska grannländerna inte ha arbetstillstånd för
att arbeta här i landet. Sådant tillstånd fordras däremot i de flesta yrken
för alla övriga utlänningar. Flertalet arbetstagare från utomnordiska länder
soin kommit till Sverige har emellertid rest hit helt på eget initiativ
och utan att på förhand ha försäkrat sig om arbete och bostad. Den stora
ökningen i antalet utlänningar som reste in i landet hösten 1965 medförde
en besvärlig situation. Det blev nödvändigt att genom extraordinära
anordningar få fram arbetstillstånd så snabbt som möjligt. Vissa provisoriska
bestämmelser härom gällde under huvuddelen av november 1965
och medförde att de akuta svårigheterna kunde bemästras. Åtgärder
vidtogs också för provisorisk inkvartering av de nyanlända utlänningarna.

De angivna åtgärderna var avsedda att endast temporärt lösa de problem
som den ökade spontana invandringen medförde. Man var på det klara med
att det i allas intresse var nödvändigt att ersätta denna invandring med en
bättre planerad immigration. I detta syfte hade jag under år 1965 överläggningar
med SAF, LO och TCO, vid vilka även arbetsmarknadsstyrelsen
och statens utlänningskommission har varit representerade. Sedermera
har arbetsmarknadsstyrelsen av Kungl. Maj :t bemyndigats att organisera
överföring av arbetskraft till Sverige. Enligt beslutet skall i princip,
innan överföring sker, överenskommelse ha träffats med berörda svenska
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer om det antal arbetstagare som
skall överföras och om deras fördelning på olika företag, överläggningar
pågår f. n. med vederbörande myndigheter i Jugoslavien om ett rekryteringsavtal
med detta land.

Kostnaderna för de utländska arbetstagarnas samt deras anhörigas resor
till Sverige kan i överensstämmelse med beslut vid 1964 års riksdag förskotteras
av arbetsmarknadsstyrelsen. Innan förskott beviljas skall styrelsen
träffa överenskommelse med vederbörande arbetsgivare om att förskottet
skall återbetalas till statsverket inom två år.

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Meningen är alt denna ordnade invandring när det gäller arbetskraft från
andra än de nordiska länderna skall ersätta den ordning som innebär att
utlänningar söker anställning och arbetstillstånd först sedan de kommit
hit. Avsikten är alltså att även individuellt inresande utlänningar som avser
att arbeta i Sverige skall ha skaffat sig arbete och arbetstillstånd före ankomsten
hit.

Invandrarna torde i eu del fall behöva viss yrkesutbildning för att kunna
placeras på den svenska arbetsmarknaden. Företagen kommer säkerligen
att framdeles liksom hittills vara beredda att meddela sådan utbildning
direkt på arbetsplatsen. I andra fall kan det vara ändamålsenligt att bereda
plats åt invandrare exempelvis på en omskolningskurs. Det kan i sammanhanget
erinras om att Kungl. Maj :t har bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen
att bereda de utlänningar som vistas på de av styrelsen särskilt inrättade
mottagningsförläggningarna sådan anpassningsutbildning tills arbetsplacering
kan ske. Det bör emellertid också vara möjligt att i vissa
fall ge denna utbildning i utlänningens hemland. Frågan om ett dylikt
arrangemang har aktualiserats under pågående överläggningar med de
jugoslaviska myndigheterna. Kungl. Maj :t bör äga anvisa erforderliga medel
från anslaget Omskolning m. m. för att bestrida kostnaderna för lärare,
undervisningsmateriel och kursdeltagarnas uppehälle under utbildningstiden
när det gäller sådan utbildning som ingår som en förberedelse för och följs av
invandring i vårt land.

Åtgärderna för en planerad invandring strider inte mot strävandena att
öka arbetskraftens internationella rörlighet. Det är avsikten att ett intimt
samarbete skall upprättas med arbetsmarknadsmyndigheterna i olika länder,
något som de internationella organen ständigt framhåller som grundläggande
för ett framgångsrikt förmedlingssamarbete över gränserna. Erfarenheterna
av den finländska invandringen visar att sådan samverkan har betydelse
för att undvika friktioner. Utan tvivel kan en sådan samverkan bli
av värde också för att ge de utländska arbetstagarna en god start här i landet.

En förutsättning för att utlänningarna skall kunna anpassa sig är att de
åtminstone hjälpligt förstår och talar svenska. Efter framställning från
arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen har Kungl. Maj :t anvisat
medel för språkundervisning åt utlänningar. Undervisningen som handhas
av studieförbunden har mötts av stort intresse och fått betydande omfattning.

Arbetsmarknadsstyrelsen skall vidare i samarbete med vederbörande arbetsgivare
och fackförening medverka till att den utländska arbetskraften
på lämpligt sätt introduceras på arbetsplatsen och får orientering om den
praxis och ordning som gäller på svensk arbetsmarknad.

Eftersom arbetsförmedlingen ofta är den första institution utlänningen
kommer i kontakt med i Sverige, vänder han sig gärna till förmedlingen
för att få råd och hjälp även i frågor, som inte direkt berör hans arbete.
Härtill bidrar också att arbetsförmedlingen i regel har tillgång till tolkar.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Genom att arbetsförmedlingen har fått mera personal för dessa uppgifter
har dess möjligheter att hjälpa utlänningarna till rätta ökat.

Som ett första led i arbetet att förbättra den skriftliga informationen till
utlänningar har utarbetats en handbok »Ny i Sverige» till vägledning för
myndigheter och enskilda i fråga om utlänningars rättigheter och skyldigheter
under vistelse i Sverige. Handboken kommer att ges ut på olika språk
för invandrande arbetskraft.

Utlänningarnas anpassning beror i hög grad på hur de mottas på arbetsplatserna,
hur kontakterna med arbetskamraterna utvecklar sig och vilka
möjligheter de får till fritidssysselsättning m. m. Genom att ordna konferenser
och ta kontakt med arbetsgivare, arbetstagarorganisationer, kommuner,
ideella föreningar m. fl. verkar länsarbetsnämnderna för att man på skilda
områden skall vidta aktiva åtgärder för att lösa utlänningarnas anpassningsproblem.
Medel har anvisats för att arbetsmarknadsverket skall kunna
anordna kurser om dessa problem.

Att skapa bättre trivsel för den utländska arbetskraften på svensk arbetsmarknad
är angeläget inte bara med hänsyn till den enskilde utan
också för samhället. Åtgärder i detta syfte medför även minskad rörlighet
samt lägre återflyttningsfrekvens vilket kan leda till större nettotillskott
till vår arbetskraft än enbart ökad bruttoinvandring. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att en arbetsgrupp nyligen har tillsatts med uppgift att
kartlägga de sociala, kulturella och andra problem, som möter utlänningar
vilka invandrat till Sverige, samt att överväga vilka åtgärder som bör vidtas
för att underlätta anpassningen för dem i det svenska samhället.

Konjunktur* och säsongväxlingar i sysselsättningen

Jag har hittills uppehållit mig vid åtgärder för att främja geografisk och
yrkesmässig anpassning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, aktivera
potentiella arbetskraftstillgångar samt i övrigt befordra jämvikt på
arbetsmarknaden. Dessa och andra åtgärder med samma inriktning kan
betraktas som nödvändiga inslag i den långsiktiga arbetsmarknadspolitiska
verksamhet som -— jämte en aktiv lokaliseringspolitik -—- måste bedrivas
oberoende av växlingar i konjunkturläget.

När sysselsättningen sviktar till följd av förändringar i konjunkturerna
för särskilda branscher eller för näringslivet i allmänhet behövs emellertid
en komplettering med särskilda åtgärder, som på kort sikt kan medverka
till den behövliga sysselsättningsökningen. Även de säsongvariationer i
sysselsättningen som alltjämt är vanliga inom vissa näringar påkallar särskild
uppmärksamhet. När jag nu övergår till att behandla frågan om sysselsättningsfrämjande
medel, som har sådant syfte, begränsar jag mig i likhet
med utredningen till spörsmålet om åtgärder, som inte är av allmän
ekonomisk-politisk natur. Till de sysselsättningsskapande medlen vid för -

241

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

svagning i konjunkturerna hör framför allt medgivanden att ta i anspråk
investeringsfonder, ökning av det offentliga byggandet samt av statens
och kommunernas beställningar hos industrin, utvidgning av bostadsbyggandet,
vidgade ramar för statlig utlåning till vissa investeringar och utökning
av beredskapsarbetena. För alt åtgärderna skall ge avsedd effekt
måste de sättas in vid en riktig tidpunkt med hänsyn till arbetsmarknadsläget.
Enligt vad utredningen anför bör osäkerhet om den kommande utvecklingen
på arbetsmarknaden vara nog för att vidta åtgärder i syfte
att öka de ordinarie offentliga investeringarna. Ett uttalande av liknande
innebörd gör utredningen beträffande användning av investeringsfonderna.

Jag vill framhålla att man vid tidsplaneringen av de arbetsmarknadspolitiska
insatserna i syfte att motverka konjunktursvängningar måste beakta
både uppåt- och nedåtgående rörelser i konjunkturen. När konjunkturen
viker måste stimulerande åtgärder med snabb genomslagskraft vidtas. Så
snart konjunkturen vänder uppåt bör de avvecklas. Om arbetskraftsefterfrågan
tenderar att vid konjunkturuppgång öka utöver ramen för tillgångarna
kan bromsande åtgärder bli aktuella. En optimal tidsplanering av konjunkturmotverkande
åtgärder kan dock inte alltid åstadkommas. Skälet härtill
är att det inte går att med säkerhet bedöma konjunkturutvecklingen annat
än för ganska korta perioder och att det under alla förhållanden måste
dröja en tid mellan beslutsfattandet och verkningarna av beslutet. Ju kortare
intervallen blir mellan beslutet och dess verkningar desto säkrare
underlag kan man grunda beslutet på och desto större blir möjligheterna
att koncentrera effekten av åtgärderna till den lämpligaste tiden. Inte minst
med hänsyn härtill är det av utslagsgivande betydelse att ha en effektiv
planering och god beredskap för konjunkturutjämnande åtgärder. Motsvarande
synpunkter äger giltighet också i fråga om åtgärder mot säsongvariationer
i sysselsättningen. Eftersom säsongvariationerna är mera regelbundna
bör planeringen av åtgärder mot dem kunna göras effektivare.

Utredningen har lagt fram en rad rekommendationer, som syftar till att
åstadkomma en mera långsiktig och bättre planering av investeringarna
särskilt i byggnader. Flertalet av dessa rekommendationer är inte av sådan
karaktär att de kräver beslut av riksdagen. De utgör emellertid ett värdefullt
bidrag till diskussionen om hur planeringen kan förbättras. En förutsättning
för att en utveckling efter de av utredningen skisserade linjerna
skall komma till stånd är att arbetsmarknadsverket förfogar över erforderlig
personal. Jag vill i detta sammanhang erinra om att länsarbetsnämnderna
för något år sedan fick särskilda tjänstemän för planeringsuppgifter
beträffande byggnadsverksamheten. Därmed torde även bättre möjligheter
ha skapats för verket att avdela personal med uppgift att i enlighet med utredningens
förslag medverka till att ytterligare effektivera planeringen av
den offentliga investeringsreserven.

För den centrala ledningen av planeringsverksamheten föreslår utred -

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

ningen att en särskild planeringssektion inrättas hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Eftersom en organisationsundersökning beträffande styrelsen pågår
genom statskontorets försorg bör utredningens förslag prövas i samband
med denna översyn. Utredningens förslag att länsarbetsnämnderna skall
tillföras ytterligare två ledamöter, representerande byggnadsindustrins parter,
torde jag få anmäla för Kungl. Maj :t i annat sammanhang.

Enbart en ökning av arbetsmarknadsverkets personal för planeringsuppgifter
löser givetvis inte planeringsproblemen. Den grundläggande planeringen
äger rum inom offentliga och enskilda företag. Ytterst är därför
verksamhetens effektivitet beroende av företagens intresse för sådan planering
och av deras tillgång på arbetskraft för uppgifterna. För att komma
till rätta med bristen på sådan arbetskraft förordar utredningen att åtgärder
för att öka personalresurserna på planeringssidan vidtas inom ramen
för den av arbetsmarknadsmyndigheterna initierade vuxenutbildningen
genom omskolning och uppskolning. Utredningen föreslår vidare en organiserad
rekrytering av utländska arkitekter och byggnadsingenjörer. Jag
har tidigare behandlat frågan om den arbetsmarknadspolitiskt motiverade
utbildningsverksamheten och den organiserade invandringen. Det är önskvärt
att utredningens intentioner så långt möjligt tillgodoses i denna verksamhet.

För att förbättra planeringen av den offentliga byggnadsverksamheten
föreslår utredningen bl. a. att fleråriga fördelningsplaner upprättas för
byggandet av bostäder, skolor, åldersdoinshem m. m. Det är angeläget att
få till stånd en effektiv långtidsplanering av byggnads- och anläggningsverksamheten
inom alla de viktigare investeringssektorer där förutsättningar
för en sådan planering är för handen. En väsentlig förbättring av
långtidsplaneringen inom bostadsproduktionens område har ägt rum genom
tillkomsten av de femåriga kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Vid
anmälan av frågan om bostadsbyggandets storlek i årets statsverksproposition
har jag vidare föreslagit att ramar för den statliga bostadslångivningen
skall bestämmas för tre år i följd mot f. n. två. Även denna åtgärd kan
väntas leda till en förbättring av planeringsförutsättningarna. Det är önskvärt
att långtidsplaneringen på liknande sätt underlättas inom övriga investeringssektorer.
Jag förutsätter att vederbörande fackmyndigheter tar de
initiativ, som kan vara behövliga i detta avseende.

För att främja en ökad projekteringsberedskap kan statsbidrag för projekteringskostnader
utgå till kommuner. Bidragen har karaktär av förskott
i de fall då projekteringskostnaderna får inräknas i bidragsunderlaget för
statsbidrag i ordinarie ordning. Utredningen föreslår att projekteringsbidrag
skall kunna utgå till alla byggherrekategorier inom bostadsbyggandet. Konjunkturinstitutet
ställer sig med hänsyn till våra knappa projekteringsresurser
tveksamt till att över huvud taget stimulera förtidsprojektering
och TCO finner det orimligt att lämna bidrag till en så kortsiktig projektering
som förslaget gäller.

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

Som jag nyss erinrat om har planeringsbetingelserna för bostadsproduktionen
i vissa avseenden förbättrats genom olika åtgärder i anslutning till
bostadspolitiken. Bl. a. har ökade förutsättningar skapats för kommuner
och byggherrar att genom förtida besked om statliga bostadslån grunda
planeringen och därmed även projekteringen av byggnaderna på säkrare
betingelser i fråga om byggandets finansiering. Det synes mig knappast
troligt att projekteringsläget för bostäder skulle kunna påtagligt förbättras
ytterligare genom att utredningens förslag förverkligas. Jag kan därför inte
biträda det.

Finansieringssvårigheter har enligt utredningen i viss utsträckning försvårat
en konjunkturanpassning av de kommunala investeringarna. Utredningen
framhåller att i fråga om kommuner med sysselsättningssvårigheter
och med arbetsobjekt som är så väl förberedda att de kan startas utan lång
tidsutdräkt finansieringen sannolikt skulle underlättas om fordringar på
staten för tidigare utförda statsbidragsberättigande arbeten reglerades omedelbart
och i förekommande fall med frångående av gällande turordning
mellan de fordringsägande kommunerna. De verk och myndigheter som
svarar för utbetalning av statsbidrag behöver vid en nedgång i konjunkturen
större anslag till sitt förfogande för detta ändamål.

Den av utredningen aktualiserade frågan har uppmärksammats i olika
sammanhang. En omedelbar avveckling av de oreglerade statsbidragsärendena
är av statsfinansiella skäl inte möjlig. Ett frångående av turordningen
mellan kommunerna kan jag inte heller förorda.

Utredningen ifrågasätter om man inte vid avmattning i konjunkturerna
borde underlätta för kommunerna att få lån för att finansiera investeringsobjekt
som är angelägna från arbetsinarknadssynpunkt. Riksbanken bör
särskilt i situationer då läget på arbetsmarknaden karakteriseras av betydande
skillnader mellan olika delar av landet efter framställning från
arbetsmarknadsstyrelsen kunna lämna berörda banker medgivande att hålla
vissa krediter utanför beräkningen när det gäller lånetak eller andra kreditbegränsningar.

Allmänt bör man enligt min mening kunna räkna med att en konjunkturavmattning
också medför ökade möjligheter för både kommuner och andra
att få kredit till investeringar. Under en högkonjunktur med stora skillnader
i arbetsmarknadsläget i olika delar av landet kan önskemålet om en
stram penningpolitik ibland komma i motsättning till behovet av en lokal
sysselsättningsstimulans. Det synes mig emellertid inte möjligt att ange
några generella riktlinjer för hur kommunernas kreditfrågor skall handläggas
i olika tänkbara konjunkturlägen.

Stabiliseringsutredningen var i sitt år 1961 avlämnade betänkande inne
på tanken att procentsatsen för de statliga bidragen till kommunerna borde
höjas vid lågkonjunktur för att kommunerna därmed skulle få ett direkt
ekonomiskt intresse av att förlägga sådana investeringar, som kan uppskjutas,
till lågkonjunkturperioder. Även om det enligt arbetsmarknads -

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

utredningens mening kan vara osäkert om så särdeles mycket är att vinna
härigenom — statsbidrag utgår till endast en begränsad del av de kommunala
investeringarna — anser utredningen dock att det system som
stabiliseringsutredningen antytt kan vara väl värt att pröva.

Jag tar i det följande upp frågan om ökade offentliga industribeställningar
under en lågkonjunktur. Därvid kommer jag att beröra även frågan
om statsbidrag till kommunala industribeställningar. Det förslag jag i det
sammanhanget framställer torde i viss mån tillgodose utredningens önskemål
i detta avseende.

Utredningen föreslår att arbetsmarknadsstyrelsen inte skall få medge
att investeringsfonder tas i anspråk för lokaliseringspolitiska ändamål. Jag
vill erinra om att denna fråga behandlades i prop. 1964: 185 angående riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik in. m. Jag framhöll därvid att investeringsfondernas
primära uppgift har varit och även i fortsättningen
måste vara att utgöra ett verksamt medel i den konjunkturutjämnande
politiken. Riksdagen hade inget att erinra häremot och jag finner ingen
anledning att frångå 1964 års beslut. Jag vill emellertid erinra om att investeringsfondslagstiftningen
medger att fonderna tas i anspråk om det med
hänsyn till läget på arbetsmarknaden och övriga förekommande omständigheter
befinns vara av synnerlig vikt för det allmänna att viss investering
görs. Härmed avses främst investeringar i våra på export inriktade
basindustrier och andra långsiktiga investeringar av betydelse för samhällsekonomin.

Utläggning av statliga industribeställningar för att stödja sysselsättningen
vid ett enskilt företag eller inom en bransch har förekommit i
viss omfattning under senare år. Utredningen anser att beställningarna
varit ett värdefullt komplement till andra sysselsättningsskapande åtgärder
och föreslår att industribeställningar även i fortsättningen skall kunna
läggas ut till enskilda företag vid varsel om definitiva driftinskränkningar
eller driftnedläggelser, dock inte i större omfattning än som är oundgängligen
nödvändigt för att ge arbetsförmedlingen rådrum för att anskaffa
nya anställningar eller anordna utbildning. Beställningar till enskilda företag
bör enligt utredningen kunna göras även när driften inskränks eller
läggs ned temporärt. Syftet skall i detta fall vara att göra det möjligt att
hålla personalen samlad så att produktionen snabbt kan återupptas. I fråga
om sådana fall bör dock särskild försiktighet iakttas och ingående undersökningar
och överväganden göras om anledningen till de aktuella avsättningssvårigheterna.
Beställning bör inte göras om svårigheterna beror på
otillfredsställande kostnadsläge e. d. i förhållande till övriga företag i branschen.
Utredningen förordar också att beställningar till en hel industribransch
skall kunna göras i samband med en allmän nedgång av sysselsättningen
inom branschen.

I remissyttrandena lämnas förslagen på denna punkt i allmänhet utan

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

erinran. Några remissinstanser understryker särskilt utredningens uppfattning
att man vid industribeställningar bör iaktta försiktighet så att önskvärda
strukturella förändringar inte motverkas. Konjunkturinstitutet avstyrker
i ett starkt kritiskt uttalande att stödbeställningar läggs ut punktvis
vid varsel om definitiv driftnedläggelse. Arbetsförmedlingarnas beredskapsgrad
bör i stället höjas så att permitteringarna blir så kortvariga som möjligt.
Även till stödbeställningar vid varsel om temporär driftinskränkning
eller driftnedläggelse ställer sig institutet avvisande.

Jag delar utredningens uppfattning att industribeställningar i sysselsättningsstödjande
syfte bör kunna göras även i fortsättningen. Fördelen med
sådana åtgärder är bl. a. att den berörda arbetskraftens speciella yrkesfärdigheter
kan nyttiggöras även under en nedgångsperiod och att annars
outnyttjad produktionskapacitet blir tagen i bruk samtidigt som statliga
och kommunala myndigheter samt arbetsmarknadsparternas organisationer
bereds rådrum för att överväga vilka åtgärder som kan vara påkallade
på längre sikt. För att beställningarna inte skall medföra att stöd utgår
till företag som är oräntabla på längre sikt är det som utredningen har
framhållit angeläget att verksamheten bedrivs med stor försiktighet. Fn
allmän förutsättning bör vara att arbetsmarknadsstyrelsen, innan beställningar
läggs ut, rådgör med kreditinrättningar och andra organ som kan
antas ha god kännedom om företaget. Beställningar till en hel industribransch
bör läggas ut endast efter prövning av Kungl. Maj :t.

Under år 1963 utlades även kommunala industribeställningar i sysselsättningsstödjande
syfte varvid statsbidrag utgick med 20 % av inköpssumman.
Utredningen anser att ett sådant bidrag kan erfordras även i
framtiden. Det torde i dessa fall inte vara praktiskt möjligt för arbetsmarknadsstyrelsen
att bestämma hos vilka företag beställningarna skall
läggas ut. Bidragen bör därför enligt min mening avse beställningar hos
en viss bransch. Liksom beträffande statliga beställningar branschvis anser
jag att avgörandet om bidrag till kommunala industribeställningar bör ligga
hos Kungl. Maj :t. Bidraget bör utgöra högst 20 %.

I cirkulär till statsmyndigheterna den 9 mars 1962 (nr 65) anbefallde
Kungl. Maj :t dessa att planera den statliga byggnads- och anläggningsverksamheten
på sådant sätt, att den i största möjliga utsträckning bidrog till
säsongutjämning. Utredningen föreslår att cirkuläret kompletteras med en
föreskrift om att planeringen skall ha till riktpunkt att den totala sysselsättningen
vintertid för samtliga statsmyndigheter i genomsnitt bör överstiga
sommarsysselsättningen med förslagsvis 10 %.

Även om 1962 års cirkulär i stort sett tillgodoser de önskemål utredningen
inser böra gälla i fråga om planeringen kan en viss överarbetning nu vara
motiverad. De intentioner som låg till grund för cirkuläret måste emellertid
ständigt vara aktuella i myndigheternas handlande om resultatet skall bli
det avsedda. Det bör vara en angelägen uppgift för länsarbetsnämnderna

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

och byggarbetsnämnderna att medverka till att det offentliga byggandet —
såväl statligt som kommunalt — bedrivs på sådant sätt att sysselsättningen
i största möjliga utsträckning förläggs till vintertid.

Det viktigaste arbetsmarknadspolitiska medlet för att snabbt och på
kort sikt skapa ökad sysselsättning utgör beredskapsarbetena. Under de
senaste åren har drygt 2 milj. dagsverken årligen utförts vid sådana arbeten.
Upp till 16 000 man har varit sysselsatta vintertid medan sysselsättningen
under sommaren varit endast ungefär en tiondel därav. Denna
möjlighet till mycket stora variationer allt efter konjunktur- och säsongsvängningarna
är en av beredskapsarbetenas största fördelar som arbetsmarknadspolitiskt
instrument. De arbeten som utförts såsom beredskapsarbeten
har tillgodosett många angelägna behov. Under åren 1958—1965
bär nybyggts 300 mil allmänna vägar och 270 mil skogsvägar. Närmare
350 mil vägar har varit föremål för omläggningsarbeten. Kostnaden för
berörda vägarbeten uppgår till 1,6 miljarder kr. och beräknas utgöra 34 %
av de totala investeringarna i landsbygdens vägnät. Enbart under den
gångna delen av 1960-talet har drygt 200 000 hektar skogsmark varit föremål
för skogsvårdande åtgärder. En avsevärd del av vatten- och avloppsledningarna
i Norrland har kommit till stånd såsom beredskapsarbeten.
Hamnar har förbättrats, flottleder rensats, naturvårdsarbeten utförts och
kulturminnesmärken restaurerats. Vissa uppgifter om beredskapsarbetena
lämnas i följande sammanställning.

Beredskapsarbetena budgetåren 1960/61 och 1964/65

År

Sysselsatta

Upparbetade kostnader och statsbidrag
(milj. kr.), antal dagsverken

års-

medeltal

därav

handi-

kappade

Kostna-

der

Stats-

bidrag

Dags-

verken

Därav de fyra nordligaste
länen

Kost-

nader

Stats-

bidrag

Dags-

verken

1960/61

1964/65

3 496

9 329

759

3 304

265

757

231

552

''1 000 000
2 309 000

150

466

133

338

>520 000

1 319 000

1 Beräknat antal

Beredskapsarbetena har till största delen varit förlagda till de områden
av landet där sysselsättningssvårigheter har förelegat. Därav följer att
arbetena har varit lokaliserade främst till de s. k. skogslänen, särskilt till
Norrbottens län. Såsom utredningen påpekar har koncentrationen till vissa
län medfört att det i regel inte görs någon jämförande bedömning över kommun-
och länsgränser av den relativa angelägenheten hos skilda slag av projekt.
På längre sikt kan härigenom uppkomma risker för en snedvridning
av de samhälleliga investeringarna. Särskilt beträffande vägbyggandet, inom
vilket huvuddelen av beredskapsarbetena hittills har bedrivits, aktualiseras

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 19G6

behovet av en samlad bedömning. 131. a. för att åstadkomma en geografisk
spridning av beredskapsarbetena på vägar liar arbetslösa från norrlandslänen
i viss utsträckning hänvisats till arbetsprojekt i södra och mellersta
Sverige, s. k. storarbetsplatser. Genom att arbetena förlagts i närheten av
orter med otillfredsställt behov av arbetskraft har möjligheterna att överföra
vederbörande till arbete i öppna marknaden förbättrats. Jag finner
det i likhet med utredningen önskvärt att urvalet av arbetsobjekt för beredskapsarbeten
i ökad utsträckning frigörs från beroendet av de arbetslösas
bostadsort. Jag vill emellertid understryka att — såsom jag framhållit
beträffande den äldre arbetskraften — beredskapsarbeten även måste
bedrivas inom arbetslöshetsområdena. Svårigheterna att i längden finna
lönsamma objekt i tillräcklig omfattning i dessa områden gör det dock
nödvändigt att arbetsplatserna där i första hand reserveras för äldre och

lokalt bunden arbetskraft.

Valet av arbetsobjekt för beredskapsarbeten erbjuder många problem.
Helst bör arbetena uppfylla en rad olika krav. Objekten bör sålunda vara
så aktuella och angelägna att de under alla omständigheter kan beräknas
komma till utförande under de närmaste åren. Med hänsyn till säsongvariationerna
i sysselsättningen måste möjligheter föreligga att i stor utsträckning
driva arbetena under vintern. Arbetena bör också kunna avbrytas
snabbt. En stor del av arbetsstyrkan bör vidare kunna rekryteras bland
arbetskraft som saknar yrkeserfarenheter på det aktuella området. I ett
arbetsmarknadsläge som i stort sett präglas av full sysselsättning men med
lokal arbetslöshet bör sådana projekt undvikas som medför betydande
sekundära verkningar i form av ökat arbetskraftsbehov. Arbetena bör
därför vara av sådan art att lönerna utgör en stor andel av de totala kostnaderna.
I varje fall en del av objekten bör vara lokaliserade med hänsyn
till arbetslösa som är lokalt bundna.

Det är i praktiken närmast omöjligt att finna objekt som uppfyller alla
de nämnda kraven. Enligt min mening måste dock ett av de angivna kraven
under alla förhållanden uppfyllas, nämligen att arbetena skall vara
angelägna. Jag anser det vidare starkt önskvärt att finna objekt vid vilka
dagsverkskostnaden inte är alltför hög. Under budgetåret 1964/65 varierade
dagsverkskostnaden från 95 kr. vid skogsvårdsarbeten till 400 kr. vid vägarbeten
och 600 kr. vid husbyggnadsarbeten. Variationerna inom de olika
objektgrupperna är emellertid också stora. Byggandet av skogsvägar är
exempelvis relativt billigt med en genomsnittlig dagsverkskostnad på ungefär
220 kr. I övrigt kan egentligen endast skogsvårdsarbeten samt arbeten
avseende naturvård och kulturminnesvård uppvisa lägre dagsverkskostnader.
Det är sålunda ingen enkel uppgift att finna angelägna dagsverksbilliga
projekt för beredskapsarbeten, dvs. arbeten med en relativt liten insats
av maskiner och materiel. Trots detta har arbetsmarknadsstyrelsen lyckats
vidga denna sektor betydligt under senare tid. Det är angeläget att dessa

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

strävanden i det nuvarande konjunkturläget fortsätter med oförändrad
intensitet. Läget blir givetvis ett annat i en nedåtgående konjunktur då det
kan vara en fördel att beredskapsarbetena får spridningseffekter till andra
delar av näringslivet.

Såsom utredningen framhållit bör inga inskränkningar gälla i fråga
om användningen av maskinella hjälpmedel eller yrkesarbetare vid beredskapsarbetena.
Dessa skall så långt möjligt drivas lika rationellt som andra
arbeten. På grund härav skärps emellertid ytterligare kraven på att särskilt
under en högkonjunktur välja dagsverksbilliga arbetsobjekt som kan drivas
rationellt med en ringa insats av maskiner och vid vilka större delen av
arbetsstyrkan inte behöver ha specialiserade yrkeskunskaper.

Av vad utredningen har anfört framgår att de i och för sig dagsverksbilliga
skogsvårdsarbetena har dragit avsevärt högre kostnader än den i
förväg beräknade s. k. normalkostnaden för arbeten av detta slag. Medan
normalkostnaden för sådana skogsvårdsarbeten som utfördes som beredskapsarbeten
under budgetåret 1962/63 beräknades till 9,1 milj. kr. blev
de verkliga kostnaderna 37,1 milj. kr. Skillnaden förklaras delvis av att en
stor del av arbetsstyrkan utgjordes av svårplacerad arbetskraft. Vissa förhållanden
därutöver har ofrånkomligen bidragit till att kostnaderna blivit
högre än normalt. Det framstår emellertid som angeläget att kostnadsfrågorna
ägnas ökad uppmärksamhet oavsett om objekten drar låga eller höga
dagsverkskostnader. Vidare torde det finnas anledning att söka få fram
mera realistiska beräkningar av normalkostnaden.

F. n. gäller en karenstid på sex dagar innan en arbetslös får hänvisas
till beredskapsarbete. Vidare prövas i varje individuellt fall behovet att
sysselsätta den arbetslöse i beredskapsarbete. Utredningen föreslår att båda
dessa villkor för hänvisning till beredskapsarbete skall upphävas. Remissinstanserna
har delade uppfattningar i frågan. Eftersom ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen utgår först efter en karenstid på fem dagar finner
jag det för min del inte lämpligt att andra regler tillämpas beträffande
hänvisning till beredskapsarbeten. Innan hänvisning sker skall arbetsförmedlingen
i första hand försöka skaffa arbete på öppna marknaden. Även
av detta skäl torde en karenstid vara lämplig. Karenstiden bör alltså behållas
men förkortas till fem dagar. I sammanhanget förtjänar påpekas att det
i 1964 års centrala överenskommelse mellan arbetsgivareföreningen och
landsorganisationen finns en bestämmelse om att arbetstagare på vissa
villkor är berättigad till permitteringslön under högst 10 dagar.

En behovsprövning kan enligt min mening inte undvaras vid hänvisning
till beredskapsarbeten. Eftersom beredskapsarbete inte i varje situation
kan erbjudas alla arbetslösa är ett visst urval nödvändigt. Hänsyn måste
då tas till den arbetslöses ålder, familjeförhållanden och lokala bundenhet.
Någon prövning av den arbetslöses behov av ekonomiskt stöd bör emellertid
inte utgöra förutsättning för att hänvisa honom till beredskapsarbete.

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år

Utredningen föreslår också att försök skall göras med att placera arbetslösa
i ordinarie arbeten, i första band hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Kostnaderna för denna verksamhet skulle bestridas från anslaget Allmänna
beredskapsarbeten in. in. Vissa försök att placera arbetslösa i ordinarie
vägarbeten har förekommit i begränsad omfattning. I den mån placering
av de arbetslösa vid ordinarie arbeten medför en sysselsättningsökning vid
dessa arbeten synes alternativet till särskilt anordnade beredskapsarbeten
ha vissa fördelar att erbjuda. I anslutning till utredningens förslag vill jag
därför förorda att försöksverksamheten vidgas. För att inte verksamheten
skall leda enbart till att de ordinarie vägarbetena utvidgas genom de anslag
som ställs till arbetsmarknadsverkets förfogande är det nödvändigt att
arbetsförmedlingen noggrant bevakar alla möjligheter att så snart som möjligt
placera de hänvisade i arbete på öppna marknaden. Jag vill vidare
framhålla att arbetslösa i enlighet med utredningens förslag bör inplaceras
i arbetslag, särskilda från den ordinarie verksamheten.

över huvud taget bör ytterligare ansträngningar göras för att överföra
dem som är sysselsatta i beredskapsarbete och arkivarbete liksom personer
som åtnjuter musikerhjälp till arbete i öppna marknaden. Var och
en som har sysselsättning i dessa former bör betraktas som aktuell sökande
hos arbetsförmedlingen. Följaktligen bör han erbjudas samma chanser till
arbete på öppna arbetsmarknaden som andra sökande. Vid en del större
beredskapsarbetsplatser kan det vara lämpligt att stationera en arbetsförmedlare
men i regel torde det vara tillräckligt med regelbundna besök
på arbetsplatserna från arbetsförmedlingens sida. Förmedlingsresultaten på
området synes böra följas genom regelbunden rapportering.

Vid beredskapsarbetsplatserna för handikappade skall enligt utredningens
förslag ett arbetslag bestående av arbetsvårdsassistent, läkare, platsledare
och kurator kontinuerligt följa de hänvisades utveckling och bedöma vad
som bör göras för att underlätta en återgång till arbete i öppna marknaden.
Vissa åtgärder i denna riktning har redan vidtagits av arbetsmarknadsstyrelsen.
Den begränsade tillgången på läkare gör det emellertid inte möjligt
att omedelbart genomföra utredningens förslag. Med hänsyn till angelägenheten
av att förutsättningarna för arbetsplacering på öppna marknaden
prövas med största omsorg finner jag det dock önskvärt att arbetslag
i enlighet med förslaget upprättas när så är möjligt.

Såsom framgått av min tidigare redogörelse för utvecklingen av arbetsmarknadspolitiken
har denna från att ha varit en rent kommunal angelägenhet
allt mer övergått till att bli en statlig uppgift. Arbetslöshetskungörelsens
bestämmelse att beredskapsarbeten företrädesvis bör anordnas
i kommunal regi måste nu betraktas såsom föråldrad. Denna bestämmelse
bör därför utgå i enlighet med utredningens förslag.

När det finns ordinarie statsbidragsbestämmelser för ett visst slag av
arbete skall dessa enligt arbetslöshetskungörelsen tillämpas även om arbetet
utförs som beredskapsarbete. Vid kommunala beredskapsarbeten avseende

250 Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 år 1966

objekt, som i vanliga fall inte är statsbidragsberättigade, ntgår statsbidrag
enligt arbetslöshetskungörelsen efter en normalbidragsprocent, vars storlek
arbetsmarknadsstyrelsen årligen fastställer på grundval av antalet skattekronor
per invånare och den totala skattebelastningen inom kommunen.

Endast i de fyra nordligaste länen har normalbidragsprocenten överstigit
20. Vare sig bidraget utgår enligt arbetslöshetskungörelsen eller enligt
annan författning kan det jämkas av arbetsmarknadsstyrelsen. Jämkning
till 50 % har generellt tillämpats i fråga om bidrag till s. k. utearbeten för
svårplacerade. Även i övrigt har bidragen jämkats i stor omfattning. I enstaka
fall har bidraget jämkats upp till 90 % av totalkostnaden. Bidrag kan
utgå också för vissa kommunala lånekostnader i samband med statskommunala
beredskapsarbeten om arbetslöshetskostnaderna i kommunen uppgår
till mer än 50 öre per skattekrona. Uetta s. k. årskostnadsbidrag saknar
emellertid sedan länge praktisk betydelse.

Utredningen föreslår att statsbidrag till kommunala beredskapsarbeten,
som inte är statsbidragsberättigade enligt särskild författning, skall utgå
med 33%. Detta innebär en betydande förenkling av bidragsgivningen.
I fråga om de totala bidragskostnaderna innebär förslaget inte några större
förändringar, eftersom jämkning av bidragen under senare år ägt rum
i stor omfattning, men det torde vara värdefullt för kommunerna att i förväg
veta vilken bidragsprocent de kan räkna med om ett arbete utförs
såsom beredskapsarbete. Ett ytterligare skäl för utredningens förslag är
att de nuvarande bidragsreglerna bygger på en skattedifferentiering av bidragen.
Denna differentieringsprincip har i huvudsak övergivits i samband
med tillkomsten av de statliga skatteutjämningsbidragen. Jag biträder alltså
förslaget att bidrag som regel skall utgå med 33 %. Utredningens förslag
att årskostnadsbidraget skall avskaffas förordar jag likaledes såvitt det
avser bidrag till beredskapsarbeten. Bestämmelsen att kommun kan åläggas
att erlägga s. k. dagavgift till staten för arbetslös som placeras i statligt
beredskapsarbete — vilken inte tillämpats sedan år 1958 -— bör också
i enlighet med utredningens förslag avskaffas.

Utredningen har föreslagit att statsbidraget till kommunala arkivarbetsplatser,
vilket nu utgår med 20 % av arkivarbetarens lön, höjs till 50 %.
Enligt min mening bör statsbidraget till dessa liksom till andra kommunala
beredskapsarbeten utgå med 33 %.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör alltjämt ha möjlighet att jämka statsbidragen
till kommunala beredskapsarbeten. Jämkning uppåt av bidragen bör
dock kunna medges endast när det gäller kommun med hög och långvarig
arbetslöshet samt med sjunkande befolkningstal. Någon viss procentsats
intill vilken jämkning skall kunna ske bör inte fastställas. Allmänt bör
dock gälla att jämkningsmöjligheten utnyttjas återhållsamt. Endast i rena
undantagsfall bör bidraget kunna jämkas mera väsentligt.

Enligt nuvarande bestämmelser kan beredskapsarbeten utföras även för

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 19(Sfi

enskildas räkning. Det iir huvudsakligen ekonomiska och ideella föreningar
samt stiftelser som på detta sätt får arbeten utförda. Arbetena utförs i
statlig regi och de enskilda deltar i kostnaderna med s. k. intressentbidrag.
Utredningen föreslår att sådana arbeten fortfarande skall kunna utföras
och då även i kommunal eller enskild regi. Bidrag bör enligt utredningen
kunna utgå enligt nu gällande regler, vilket innebär att i särskild författning
gällande bidragsregler skall tillämpas i de fall sådan författning finns
och att i övriga fall enskild skall bidra med belopp vartill värdet av arbetet
för honom kan uppskattas.

Såsom jag tidigare anfört är det önskvärt att objektvalet för beredskapsarbeten
kan vidgas. Eftersom utredningens förslag synes ägnat att medföra
ökade valmöjligheter biträder jag förslaget. Liksom beträffande bidraget
till andra beredskapsarbeten bör bidraget även i dessa fall kunna
jämkas när arbete utförs i områden med hög och långvarig arbetslöshet
samt med sjunkande befolkningstal.

När arbetsmarknadsstyrelsen inrättades år 1947 beslöts att styrelsen
skulle ha egen byggande verksamhet. Som ett avgörande skäl för detta beslut
anfördes att den centrala arbetsmarknadsmyndigheten borde ha möjligheter
att oberoende av andra myndigheter snabbt och effektivt ingripa med
offentliga arbeten. Av material som utredningen redovisat framgår att av
det totala antalet sysselsatta i beredskapsarbeten under åren 1958—1964
mellan 10 och 20 % har varit sysselsatta i arbeten som har drivits i arbetsmarknadsstyrelsens
egen regi. Därutöver har styrelsen tidvis uppdragit åt
olika byggnadsfirmor att driva beredskapsarbeten för dess räkning. Under
de senaste åren har endast ett par procent av de till beredskapsarbeten
hänvisade varit sysselsatta i sådana arbeten. Till största delen har de projekt,
som styrelsen utfört i egen regi, utgjorts av vägarbeten.

Utredningen föreslår att arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet
successivt avvecklas. Som motiv härför hänvisar utredningen bl. a. till
att möjligheterna att snabbt få i gång beredskapsarbeten i en akut arbetslöshetssituation
har förbättrats avsevärt. Man synes därför enligt utredningens
mening inte behöva hysa några farhågor för att snabbheten och effektiviteten
i handlandet skall minska om den byggande verksamheten flyttas
över från arbetsmarknadsstyrelsen till resp. fackmyndigheter eller till
entreprenörer som de anlitar. Uppdelningen av beredskapsbyggandet i fråga
om likartade arbetsobjekt på flera myndigheter — i första hand på arbetsmarknadsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — ter sig enligt
utredningens uppfattning irrationell och innebär på vissa punkter en dubbelorganisation,
som medför att resurserna splittras.

Remissinstanserna har delade uppfattningar om detta förslag. Byggnadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, samarbetsdelegationen för de fyra nordliga
länen och länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen förklarar sig beredd att överta vägbyggandet in -

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

klusive arbetena för handikappade. TCO förordar en försiktig avveckling
men pekar liksom vissa andra remissinstanser på att den kurativa verksamheten
inte får eftersättas. Arbetsmarknadsstyrelsen, skogsstyrelsen,
LO m. fl. avstyrker förslaget.

Arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet har varit ganska konstant
under flera år. Den starka expansionen av beredskapsarbetena har
i huvudsak skett genom att andra statliga myndigheter, entreprenörer m. fl.
har anlitats. Därigenom har arbetsmarknadsstyrelsens egen byggande verksamhet
kommit att svara för en allt mindre andel av beredskapsarbetena.
Såsom utredningen anför har inga färdigplanerade projekt som varit lämpliga
och behövliga som beredskapsarbeten blivit vilande under de senaste
åren därför att det saknats byggnadsresurser hos kommuner, statliga myndigheter
eller enskilda företag. Den ursprungliga motiveringen för att arbetsmarknadsstyrelsen
borde ha en egen byggande verksamhet har otvivelaktigt
försvagats genom denna utveckling.

Andra omständigheter har emellertid tillkommit som ger nya aspekter
på frågan. Under de senaste åren har särskilda beredskapsarbeten för handikappade
anordnats i allt större omfattning. Vid dessa arbeten måste arbetsledningen
besitta speciella kvalifikationer för att omhänderta den hänvisade
arbetskraften. Därutöver fordras tillgång till kurativ personal. Det är viktigt
att denna personal får aktivt stöd hos arbetsledningen. Arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsledande personal har förvärvat omfattande erfarenheter
på detta område och styrelsen har genom kursverksamhet förbättrat
dess kvalifikationer ytterligare. Man kan rimligtvis inte ställa samma krav
på arbetsledningen hos andra statliga myndigheter eller hos privatföretag.
Detta synes mig vara ett starkt skäl för att arbetsmarknadsstyrelsen alltjämt
bör ha hand om en del av beredskapsarbetena för handikappade.
Främst torde det bli fråga om arbeten avsedda för personer med psykiska
eller sociala handikapp. Beredskapsarbete för handikappade i form av vägarbete
bör dock liksom tidigare kunna drivas såväl av arbetsmarknadsstyrelsen
som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enligt min mening bör
sålunda inga skarpa gränser dras mellan de arbeten för handikappade som
arbetsmarknadsstyrelsen bör resp. inte bör handha. Frågan får avgöras
från fall till fall med hänsyn till arbetets art, de hänvisades handikapp
och möjligheterna att på bästa sätt omhänderta den hänvisade arbetskraften.

Även allmänna beredskapsarbeten bör arbetsmarknadsstyrelsen enligt
min mening alltjämt kunna driva i egen regi. Beredskapsarbeten på allmänna
vägar synes emellertid i första hand böra handhas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Eftersom en betydande omsättning av personal
i samband med övergång till arbete i öppna marknaden bör kunna påräknas
särskilt vid de s. k. storarbetsplatserna och med hänsyn till de speciella
problem denna omsättning skapar bör dock arbetsmarknadsstyrelsen vara
oförhindrad alt när så befinns lämpligt även driva vägarbeten som all -

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

manna beredskapsarbeten. Arbetsmarknadsstyrelsen bör genom samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och andra byggande organ från fall
till fall klarlägga i vilken form arbetet kan drivas på billigaste sätt utan att
de arbetsmarknadspolitiska intressena eftersätts. Som en konsekvens av
att arbetsmarknadsstyrelsen föreslås behålla en byggande verksamhet bör
också dess förrådshållning bestå.

En ledande princip för arbetsmarknadspolitiken har länge varit att åtgärder
för att bereda de arbetslösa sysselsättning har företräde framför hjälp
i form av kontantunderstöd. Under kortare arbetslöshetsperioder är det
dock, bl. a. med hänsyn till behovet av rådrum för arbetskraftens omställning,
nödvändigt att genom arbetslöshetsförsäkringen och den kommunala
kontantunderstödsverksamheten ge ekonomiskt skydd. Enligt utredningens
mening bör denna utväg väljas i ökad utsträckning. Arbetslinjens företräde
framför understödslinjen får enligt utredningens uppfattning inte
tolkas så bokstavligt att varje arbetslös, som inte omedelbart kan hänvisas
till arbete i öppna marknaden, bör hänvisas till beredskapsarbete eller liknande
sysselsättning. För att öka kommunernas intresse för att utge kommunala
kontantunderstöd vid arbetslöshet föreslår utredningen att statsbidraget
till sådant understöd höjs från det nuvarande minimibidraget på 20 %
till 50 %.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker i sitt yttrande det stora värdet av
att arbetslinjen prioriteras och utgår från att någon ändrad attityd i detta
hänseende inte bör komma i fråga. De erkända arbetslöshetskassornas sainorganisation
framhåller att en överföring på arbetslöshetskassorna av kostnader
som tidigare legat på andra arbetslöshetsbekämpande åtgärder måste
aktualisera frågan om ökat statligt stöd till försäkringen. Inte heller LO
kan oreserverat instämma i ståndpunkten att kontantersättning bör tillämpas
i större utsträckning än hittills. Det primära målet för arbetsmarknadspolitiken
är att skapa arbetstillfällen för alla som önskar arbeta och inget
avkall kan enligt LO:s mening göras på denna princip. Endast i de fall då
arbetsmarknadspolitiken i övrigt inte kan lösa sysselsättningsproblemen för
arbetstagare i områden med ett krympande näringsliv och överskott på
arbetskraft bör kontantersättningar tillgripas.

Som jag tidigare har framhållit skall arbetsmarknadspolitiken syfta till
full, produktiv och fritt vald sysselsättning. Därav följer att arbetslinjen
skall hävdas framdeles liksom hittills. Något annat torde inte heller utredningen
ha avsett. Självklart skall arbetslösa inte hänvisas till beredskapsarbete,
om lämpligt arbete står att erhålla på öppna marknaden. Om så
är fallet eller ej kan emellertid ofta inte avgöras utan att den arbetslöse
och arbetsförmedlingen haft viss tid på sig att undersöka arbetsmarknadens
möjligheter. I denna situation behövs möjligheter att ge kontantunderstöd
som ett tillfälligt skydd för den arbetslöse. Ivontanthjälpen erfordras därför
som ett medel att bereda den arbetslöse rådrum och ge arbetsförmed -

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

lingen tid att analysera hans situation som underlag för en arbetsplacering.
Härigenom bör den arbetslöse få bättre hjälp till en varaktig lösning av
sina sysselsättningsproblem än genom rutinmässig hänvisning till beredskapsarbete.
Kontanthjälpens viktigaste uppgift är att i sådana sammanhang
ge ersättning för inkomstbortfallet. Den är därmed ett viktigt komplement
till de sysselsättningspolitiska åtgärderna.

Enligt min mening behöver frågan om kontanthjälpens ställning inom
arbetsmarknadspolitiken och frågan om ett vidgat skydd mot inkomstbortfall
vid arbetslöshet belysas mera allsidigt. I samband därmed bör lämpligen,
i överensstämmelse med önskemål som uttalats av riksdagen, även arbetslöshetsförsäkringen
övervägas på nytt. Jag ämnar begära Kungl. Maj :ts
bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag att undersöka om och
hur ett mera omfattande skydd mot inkomstbortfall i samband med arbetslöshet
bör byggas upp.

Tills vidare bör därför den nuvarande regleringen av de kommunala
kontantunderstöden behållas. Liksom f. n. bör statsbidrag utgå till kontantunderstödsverksamhet.
Som utredningen redovisar har dessa bidrag
under senare år inte i något fall överstigit minimibidraget, dvs. 20 %. Av
praktiska skäl bör bidraget därför nu sättas till detta procenttal, varvid man
undgår de invecklade beräkningar som skall göras enligt nuvarande regler.

Institut för arbetsmarknadsfrågor

Jag vill erinra om att föregående års riksdag i anledning av väckta motioner
om inrättande av särskilda fakulteter eller institutioner för arbetsmarknadsfrågor
beslöt att hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning rörande
de i motionerna berörda frågorna (motion I: 154 och II: 190, SU 90,
p. 6 rskr. 223). Kungl. Maj :t uppdrog i anledning härav åt universitetskanslersämbetet
att efter samråd med berörda organisationer utreda spörsmål
sammanhängande med forskning in. m. i arbetsmarknadsfrågor samt därefter
till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som utredningen kunde
föranleda.

De berörda frågeställningarna har ingående belysts såväl i föreliggande
förslag av Stockholms universitet som i yttrandena över förslaget. Universitetskanslersämbetet
uttalar mot bakgrund härav sammanfattningsvis att
ämbetet finner förslaget väl motiverat och att det föreslagna institutet bör
kunna utvecklas till ett betydelsefullt organ för allmän aktivering och samordning
av den på skilda håll inom landet förekommande forsknings- och
utbildningsverksamheten på detta centrala och i betydelse växande område.
De skäl som anförts för att inrätta ett institut med de uppgifter som angetts
i Stockholms universitets förslag är enligt min mening övertygande. I samråd
med chefen för ecklesiastikdepartementet föreslår jag att ett institut för
arbetsmarknadsfrågor inrättas nästa budgetår.

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

Eu grundläggande tanke bakom det i motionerna ställda förslaget om
särskilda fakulteter eller institutioner för arbetsmarknadsfrågor var att
dessa skulle stå öppna för studier även för personer som saknade formell
kompetens för att bedriva universitetstudier men soin genom mångårig
praktisk erfarenhet förvärvat betydande kunskaper och erfarenheter på
dessa områden. I motionerna pekades härvid särskilt på de fackliga förtroendemännen
men det underströks att studierna skulle vara öppna för
alla intresserade.

Stockholms universitets förslag syftar bl. a. till att tillgodose utbildningsönskemål
av detta slag. Institutet bör sålunda enligt förslaget verka för
anordnande av högre utbildning av personer som är verksamma inom arbetsmarknadens
institutioner och organisationer. Även enligt min uppfattning
är det i hög grad angeläget att institutet kan meddela sådan utbildning. Möjligheten
att bli delaktig av denna utbildning bör naturligtvis inte vara beroende
av att vederbörande kan hänvisa till en formell anknytning till
nämnda organ utan den bör, i enlighet med vad motionärerna uttalat, stå
öppen för alla intresserade som kan bedömas vara i stånd att tillgodogöra
sig utbildningen.

Vad gäller institutets uppgifter i fråga om utbildning och forskning delar
jag helt universitetskanslersämbetets uppfattning att institutet bör kunna
utvecklas till ett betydelsefullt organ för allmän aktivering och samordning
av verksamheten på området. Jag kan sålunda även i dessa delar helt ansluta
mig till vad som föreslagits i universitetets skrivelse.

Institutets konstruktion enligt förslaget synes i huvudsak ändamålsenlig
med tanke på de uppgifter som skall ankomma på detsamma. Jag vill emellertid
förorda att institutet lyder direkt under universitetskanslersämbetet
som central förvaltningsmyndighet och ledes av en av Kungl. Maj :t utsedd
styrelse.

Institutet bör erhålla den personaluppsättning som förutsatts i förslaget
— en föreståndare, en forskarassistent, 1 000 assistenttimmar samt biträdespersonal.
Föreståndaren för institutet bör i denna sin egenskap åläggas att
meddela forskarhandledning och forskarundervisning enligt föreskrifter
som meddelas av universitetskanslersämbetet. Föreståndaren bör tillika
vara skyldig att förrätta examination inom sitt ämnesområde.

Jag finner det angeläget att institutet får en nära anknytning till Stockholms
universitet. Föreståndaren för institutet bör sålunda ha säte och
stämma såväl i den samhällsvetenskapliga som i den juridiska fakulteten i
frågor som rör institutets verksamhetsområde. Föreståndaren liksom institutets
lärarpersonal i övrigt bör av universitetet utnyttjas såsom speciallärare
eller timlärare för undervisningen vid universitetet. Såsom universitetskanslersämbetet
förutsatt bör institutet lokalmässigt förläggas i anslutning
till Stockholms universitet och det bör därmed kunna utnyttja universitetets
resurser i olika hänseenden, bl. a. i fråga om bibliotek. Institutets
medelsförvaltning bör omhänderhas av universitetet.

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Enligt universitetets förslag bör föreståndaren för institutet ha goda vetenskapliga
kvalifikationer samt vara lämplig att leda institutets verksamhet.
Han skulle utses av Kungl. Maj :t efter förslag av konsistoriet vid Stockholms
universitet. Hans ställning skulle markeras av att han skulle ha professors
lön.

Några remissinstanser har föreslagit att innehavaren av tjänsten som
föreståndare skall utses på samma sätt som professor vid universitet. I likhet
med vad som under beredningen av ärendet inom universitetskanslersämbetet
anförts av fakultetsberedningen för rätts- och samhällsvetenskaperna
finner jag det angeläget att föreståndaren väl fyller de i universitetets
förslag uppställda kraven men att med hänsyn till tillgången på lämpliga
personer det sedvanliga sättet för tillsättning av professor i nuläget inte ger
tillräckliga garantier för att man kan förvärva lämplig person.

Såsom förutsatts i förslaget bör föreståndaren ha lön som professor.
Tjänsten bör placeras i lönegrad Be 3. Beträffande medelsbehovet för institutet
för nästa budgetår torde jag få återkomma i det följande vid behandlingen
av anslagsfrågor för budgetåret 1966/67.

Anslagsberäkningar

Jag övergår härefter till att redovisa mina anslagsberäkningar för nästa
budgetår.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar. Den utvidgning och intensifiering
av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten som mina förslag i det föregående
syftar till återverkar givetvis på arbetsmarknadsstyrelsens arbetsbörda.
På grund härav föreslår jag en ökning av personalen vid flertalet av
styrelsens byråer. Arbetsförmedlingsbyrån bör sålunda förstärkas med tre
tjänster som förste byråsekreterare i Ae 23 för handläggning av frågor rörande
omskolningsverksamheten och den utländska arbetskraftens anpassning
i vårt land. För samma ändamål beräknar jag vidare medel för en
förste byråinspektör i Ae 21.

Vid yrkesvägledningsbyrån bör inrättas en tjänst som byrådirektör i Ae 25
med uppgift att svara för yrkesvägledningsverksamhet bland vuxna.

Den pågående utbyggnaden av verkstäder för handikappade har medfört
ökad tillströmning av statsbidragsärenden till arbetsvårdsbyrån. De förslag
till vidgad bidragsgivning, som jag lägger fram i det följande medför ytterligare
belastning på byrån. Jag föreslår därför att byrån tillförs en byrådirektör
i Ae 25 och en förste byråsekreterare i Ae 23.

Den stora omfattningen av de skogliga beredskapsarbetena gör det nödvändigt
att förstärka den tekniska byrån för planeringen av dessa ärenden.
Jag föreslår att en tjänst som byrådirektör i Ae 25 inrättas för ändamålet.

Försäkringsbyrån bör tillföras en ny tjänst som förste byråsekreterare

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1906

i Ae 23 med hänsyn till de ökade arbetsuppgifter som föranletts av nya
bestämmelser för arbetslöshetsförsäkringen.

Vid kameralbyrån hör tillkomma eu tjänst som förste byråingenjör i
Ae 23 med ansvar för upphandling i samband med styrelsens bostadsförläggningsverksamhet.
På grund av den ökade arbetsbelastningen vid byrån
beräknar jag vidare medel för en amanuens.

Därjämte beräknar jag medel för två kanslister avsedda för arbetsförmedlingsbyrån
och kameralbyrån samt för två kansliskrivare och två kontorister.

Vad gäller anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal föreslår jag
en uppräkning med 300 000 kr. Jag beräknar därvid i anslutning till vad
statskontoret anfört i sitt remissyttrande över styrelsens anslagsframställning
200 000 kr. för personal för fortlöpande rationaliseringsarbete inom
arbetsmarknadsverket. Återstoden av beloppet avses för att tillgodose personalbehov
för personalutbildning samt för centrala planeringsuppgifter
rörande byggarbetsmarknaden.

Jag föreslår slutligen att två tjänster som förste byråsekreterare i Ag 23
resp. Ag 21, båda vid arbetsförmedlingsbyrån, samt en tjänst som byrådirektör
i Ag 25 vid utredningsbyrån ombildas till extra ordinarie.

Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit vissa arrangemang för fortsatt
svenskt deltagande i den internationella organisationen för utbyte av praktikanter
på det tekniska området (IAESTE) sedan Svenska industrins praktiknämnd,
som hittills representerat Sverige i organisationen, numera lagt
ned sin verksamhet. I detta läge finner jag att frågan om fortsatt svensk
anslutning till IAESTE bör lösas i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens
förslag. Som statskontoret framhållit i sitt yttrande bör dock formerna
för verksamheten inte läggas fast redan nu utan möjligheten att
välja andra lösningar bör stå öppen om sådana framdeles kan visa sig ändamålsenligare.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör tills vidare få avdela erforderlig
personal för ifrågakommande sekreterargöromål. Kostnaden för medlemsavgift
till IAESTE bör bestridas från styrelsens omkostnadsanslag.
Ackvisitionen av lämpliga praktikplatser samt förmedling av in- och utländska
praktiksökande torde ingå i arbetsförmedlingens arbetsuppgifter.

Anslaget bör föras upp med (13 400 000 + 1 422 000) 14 822 000 kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader. Med hänvisning till den sammanställning
som återgetts i det föregående i samband med redovisningen
av arbetsmarknadsstyrelsens anslagsframställning (s. 150) förordar jag att
anslaget för nästa budgetår förs upp med (3 920 000 + 540 000) 4 460 000 kr.
Jag har härvid räknat in 204 000 kr. för engångsanskaffning av inventarier.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar. Vid behandlingen tidigare av arbetsförmedlingens
ställning och uppgifter har jag förordat en fortsatt utbyggnad
av den allmänna förmedlingen, yrkesvägledningen och arbetsvärden med
tyngdpunkten lagd på den allmänna förmedlingen. Vidare har jag uttalat
mig för att särskilda tjänster inrättas för aktiveringsuppgifter. Med hän9
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

visning till vad jag därvid anfört beräknar jag medel för dels 20 tjänster
som förste inspektör i Ae 21 (för aktiveringsuppgifter), dels 5 tjänster som
förste inspektör i Ae 21, 20 tjänster som inspektör i Ae 19 och 20 tjänster
som förste assistent i Ae 16 (allmän förmedling), dels 5 tjänster som konsulent
i Ae 21 (yrkesvägledning) och dels 5 tjänster som förste inspektör i
Ae 21, 10 tjänster som inspektör i Ae 19 och 5 tjänster som förste assistent
i Ae 16 (arbetsvärd). För yrkesvägledningsverksamheten bör dessutom inrättas
5 tjänster som förste konsulent i Ae 23.

För försvarsärenden beräknar jag medel för två inspektörer i Ae 19.

Från anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal bestrids kostnaderna
för ett stort antal extra tjänster trots att tjänsterna numera får anses ha
permanent karaktär. Jag föreslår att 100 av dessa tjänster extraordinariesätts,
nämligen 24 tjänster som förste inspektör i Ag 21 (planeringsuppgifter),
15 tjänster som inspektör i Ag 19 och 30 tjänster som förste assistent
i Ag 16 (allmän förmedling), 13 tjänster som amanuens/konsulent (yrkesvägledning)
samt 8 tjänster som inspektör i Ag 19 och 10 tjänster som
förste assistent i Ag 16 (arbetsvärd).

Med hänvisning till vad arbetsmarknadsutredningen har anfört därom
har arbetsmarknadsstyrelsen hemställt om bemyndigande att få disponera
1 milj. kr. av sakanslag för tillfälliga personalförstärkningar. Jag anser
mig inte kunna biträda förslaget att avlöningskostnader bestrids från sakanslag.
För att styrelsen vid akuta behov skall kunna temporärt sätta in
erforderlig personal föreslår jag i stället att anslagsposten Avlöningar till
tillfällig personal räknas upp. Under erinran om att under anslagsposten
för innevarande budgetår har tagits upp ett belopp av 325 000 kr. för sådant
ändamål beräknar jag för nästa budgetår ett ytterligare belopp av 675 000 kr.,
motsvarande ca 25 helårstjänster. Därutöver beräknar jag ett belopp av
115 000 kr. för personal för skriv- och kontorsgöromål. Genom beslut den
12 november 1965 har Kungl. Maj :t föreskrivit att vid arbetsnämnden i
Stockholms stad skall inrättas en tjänst som konsulent i högst Ag 21 med
uppgift att bistå utländska medborgare med råd och upplysningar. För denna
tjänst bör beräknas ett belopp av 30 000 kr. under anslagsposten.

I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen beräknar jag en ökning av beloppet
för arvoden till yrkesvalslärare med 445 000 kr. För arvoden till länsarbetsnämndernas
läkare bör medelsanvisningen ökas med 60 000 kr.

Såsom styrelsen föreslagit bör aspirantrekryteringen ökas från 76 till
100 årsaspiranter. Jag beräknar det ökade medelsbehovet för ändamålet
till 430 000 kr.

Till följd av att studerande vid socialinstituten inte längre uppbär lön
från arbetsmarknadsverket vid praktiktjänstgöring inom arbetsförmedlingen
kan medlen för avlöningar till praktikanter minskas med ca 163 000 kr.

1961 års storstadsutredning (SOU 1964:56) och arbetsmarknadsstyrelsen
har föreslagit att arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är lbtiti

i Stockholms län sammanslås till en gemensam nämnd. För sammanslagningen
talar att stadens arbetsförmedling i praktiken svarar för eu betydande
del av förmedlingsuppgifterna inom hela storstockholmsområdet.

I fråga om tjänstemannaförmedling, förmedling av sjukvårdspersonal, hyggarbetsmarknad
och försvarsärenden äger redan ett nära samarbete rum.
Arbetsmarknaden i storstockholmsområdet bildar en enhet. Jag föieslår
därför att de båda nämnderna sammanslås. Såsom arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit bör detta ske den 1 juli 19G6. Bortsett från att verksamheten
i staden och länet härigenom kommer att ställas under en gemensam ledning
kan några större förändringar i personalorganisationen inte göras.
Frågan om den närmare utformningen av personalorganisationen bör prövas
i samband med statskontorets pågående översyn av arbetsmarknadsverket.
Därvid torde erfarenheterna av den nya organisationen bli till
nytta vid ämbetsverkets arbete. I detta sammanhang föreslår jag därför
endast att av de båda tjänsterna som arbetsnämndsdirektör resp. länsarbetsdirektör
i Bo 1 den ena ändras till tjänst som chef för den gemensamma
nämnden och den andra till tjänst som ställföreträdande chef. Båda
tjänsterna bör vara ordinarie. Lönegradsplacering och tjänstebenämning
torde i annat sammanhang få underställas riksdagens lönedelegation. I övrigt
bör Kungl. Maj :t äga meddela föreskrifter om erforderliga övergångsanordningar
i samband med sammanslagningen.

Anslaget bör föras upp med (66 750 000 + 5 490 000) 72 240 000 kr.

Arbetsförmedlingen: Omkostnader. Med hänvisning till den sammanställning
som återgetts i det föregående i samband med redovisningen av
arbetsmarknadsstyrelsens anslagframställning (s. 160) förordar jag, att
anslaget för nästa budgetår förs upp med (16 045 000 + 2 925 000) 18 970 000
kr. Jag har härvid räknat in 746 000 kr. för engångsanskaffningar för bilar,
telefonväxlar och inventarier.

Allmänna beredskapsarbeten. Stora svårigheter att tillgodose efterfrågan
på arbetskraft har präglat arbetsmarknaden under år 1965 liksom
under de närmast föregående åren. Antalet vid mitten av varje månad kvarstående
lediga platser hos arbetsförmedlingen ökade under våren och försommaren
1965 betydligt starkare än som hittills varit säsongmässigt normalt
och låg under tredje kvartalet i genomsnitt 8 600 platser högre än under
motsvarande period år 1964. Svårigheterna att rekrytera arbetskraft återspeglades
också i en gradvis minskning av antalet tillsatta platser i förhållande
till antalet lediga platser. Under fjärde kvartalet 1965 inträdde emellertid
en viss förändring av arbetskraftsläget inom industrin. Rekryteringen av
andra än yrkesarbetare gick då betydligt lättare än tidigare under året.
Bristen på yrkesarbetare kvarstod dock.

Skillnaderna i arbetsmarknadsläget mellan landets olika delar är alltjämt
stora. Arbetskraftsbristen är särskilt kännbar i södra och mellersta delarna
av landet och framför allt i storstadsområdena, medan vissa sysselsättnings -

260 Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1566

svårigheter i synnerhet för äldre och ortsbunden arbetskraft förekommer
i skogslänen, främst i de båda nordligaste länen. Sysselsättningsläget har
emellertid blivit bättre än tidigare för skogslänens befolkning.

Arbetslösheten har under år 1965 varit mycket låg. I skogslänen har det
månatliga antalet hos arbetsförmedlingen registrerade arbetslösa minskat
med i genomsnitt 1 100 från år 1964 till år 1965. Månadsmedeltalet arbetslösa
i storstadsområdena har minskat med 350. I övriga delar av södra och
mellersta Sverige bär antalet däremot ökat med 300. Minskningen av arbetslösheten
har sålunda främst varit koncentrerad till skogslänen. Under slutet
av år 1965 och början av innevarande år har arbetslösheten på grund av
den stränga vintern varit större än vid motsvarande tid ett år tidigare.

Den arbetsförmedlande verksamheten har bedrivits intensivt för att tillgodose
efterfrågan på arbetskraft. Genom denna aktivitet har arbetsmarknaden
tillförts tidigare inte utnyttjad arbetskraft i främsta rummet kvinnor
men även äldre och handikappad arbetskraft. Samtidigt har den inter1
okal a förmedlingsverksamheten pågått med hög intensitet. Under budgetåret
1964/65 har sålunda arbetsförmedlingen tillsatt mer än 78 000 platser
med sökande från annan ort och i detta sammanhang har i runt tal 25 000
personer erhållit ekonomiskt stöd i någon form i samband med utflyttning
från arbetslöshetsort.

För att minska efterfrågan på arbetskraft inom byggnads- och anläggningsområdet
har för det statliga byggandet gällt föreskrifter om en begränsning
av antalet sysselsatta under tiden maj—oktober 1965. Därjämte
har skärpta bestämmelser utfärdats beträffande igångsättning av s. k. oprioriterade
byggen i områden med hög aktivitet inom byggnadsindustrin.

Med hänsyn till de planer på fortsatt produktionsutvidgning och nyrekrytering
av personal som föreligger inom industrin är det sannolikt, att den
bristande balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft kommer
att bestå. Allmänt sett torde dock förutsättningar finnas för en bättre
balanserad arbetsmarknad under år 1966 än under år 1965. Även beträffande
skogslänen synes förutsättningar finnas för en fortsatt förbättring i relationerna
mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Inom byggnadsverksamheten
har dock de ovanligt ogynnsamma väderleksförhållandena
under denna vinter medfört att många byggnadsföretag blivit avsevärt försenade.
Detta kommer sannolikt att leda till en stark anspänning inom byggnadsarbetsmarknaden
under våren och sommaren 1966.

Trots ett allmänt gott sysselsättningsläge behövs speciella sysselsättningsskapande
åtgärder för äldre och ortsbunden arbetskraft, som endast under
högsäsong kan få mer eller mindre tillfällig sysselsättning i öppna marknaden.
Det är i synnerhet äldre skogs- och jordbruksarbetare som i skogslänen
bereder arbetsförmedlingen placeringssvårigheter till följd av minskade
försörjningsmöjligheter vid mindre jordbruk och försämrad tillgång
till kompletteringsarbete i skogsbruket. Men även äldre byggnads- och an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

261

läggningsarbetare och arbetare med begränsade yrkeskunskaper har under
lågsäsong svårigheter att finna sysselsättning. Trots ökad omskolningsverksamhet
och intensifierad interlokal förmedling kvarstår behov av
sysselsättning i beredskapsarbeten främst i de nordligaste länen. Den 15
december 1965 sysselsattes sålunda i allmänna beredskapsarbeten 5 891
personer mot 7 250 vid samma tidpunkt år 1964. Av de sysselsatta var 48,6 %
i åldersgruppen 45—59 år och 19,3 % i åldern 60 år och däröver. Av det
totala antalet sysselsatta var 43 % hemmahörande i Norrbottens län och
av dessa var 53,0 % i åldern 45—59 år och 21,2 % i åldern 60 år och däröver.

Det totala antalet dagsverken utförda vid allmänna beredskapsarbeten
framgår av följande sammanställning.

Arbetsobjekt	Antal dagsverken
1963/64	1964/65
Vägar........................................	I 031 400	861 0001
därav de 4 norra länen.......................	762 900	638 000
Skogsvårdsarbeten..............................	300 600	93 000
därav de 4 norra länen.......................	282 300	50 000
Andra arbeten.................................	385 100	42S 000
därav de 4 norra länen.......................	289 600	284 000
Industribyggen................................	SO 200	no 000
därav de 4 norra länen.......................	66 100	147 000
Totalt hela riket...............................	1 997 300	1 534 000
Därav de 4 norra länen........................	1 400 900	1 119 000

1 Inklusive 115 000 dagsverken vid s. k. storarbetsplatser i södra och mellersta Sverige för arbetslösa
från skogslänen.

Såsom framgår av sammanställningen utfördes under budgetåret 1964/65
ca 1,5 milj. dagsverken vid allmänna beredskapsarbeten, varav 72 % i de
fyra nordligaste länen. Av dagsverksvolymen avsåg 55 % vägarbeten, därav
ca 14 % vid storarbetsplatser i de södra och mellersta delarna av landet.
Av samtliga dagsverken på vägar föll tre fjärdedelar på de fyra nordligaste
länen och mer än hälften enbart på Norrbottens och Västerbottens län.

Kostnaderna för beredskapsarbetena belyses av sammanställning på s. 262.

Statens kostnader för beredskapsarbeten ökade mellan budgetåren 1963/64
och 1964/65 med ca 10 milj. kr. och de totala kostnaderna med ca 100
milj. kr. De höga kostnaderna för budgetåret 1964/65 beror på att industribyggen
i lokaliseringssyfte bedrivits i tre gånger större omfattning än
under budgetåret 1963/64. Vidare har kommunala objekt såsom skolor
in. m. ökat betydligt. Kostnaderna för vägarbetena har uppgått till 300
milj. kr., vilket är något lägre än 1963/64. Skogsvårdsarbetena kunde på
grund av väderleksförhållandena inte bedrivas i samma utsträckning som
budgetåret 1963/64.

10 — B i han g till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 52

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Arbetsobjekt	Kostnader totalt milj. kr.	Därav statens kostnader milj. kr.
1963/64	1964/65	1963/64	1964/65
Vägar...........................	307,7	305,9	304,1	300,4
därav: allmänna vägar..........	265,6	263,0	265,0	259,5
skogsvägar..............	39,7	38,4	38,0	37,5
enskilda vägar...........	2,4	4,5	1,1	3,4
Skogsvårdsarbeten.................	38,7	9,3	33,1	7,7
Andra arbeten....................	148,7	185,5	79,9	91,7
därav: vatten- o. avl.arb.........	44,2	58,0	18,8	26,3
järnvägs- o spårarb.......	3,0	3,0	2,9	2,8
husbyggnadsarbeten...... militära arbeten, inkl. mili-tära hamn- och farledsar-	80,3	98,1	44,4	42,3
beten...................	2,4	10,0	2,4	10,0
diverse arbeten..........	18,8	16,4	11,4	10,3
Industribyggen...................	43.8	130,4	21,4	43,7
Sociala m. fl. kostnader.............	10,1	14,5	10,1	14,5
Totalt	349,0	645,6	448,6	458,0

För innevarande budgetår räknar jag liksom arbetsmarknadsstyrelsen
med att allmänna beredskapsarbeten kommer att behöva bedrivas i något
mindre omfattning än under budgetåret 1964/65. Uppskattningsvis torde ca
1,3 milj. dagsverken komma att utföras. Man kan räkna med att i vinter
sysselsätta ea 8 000 personer i allmänna beredskapsarbeten, varav 6 000 å
7 000 i skogslänen. Därutöver kommer 550 platser i beredskapsföretag i mellersta
och södra delarna av landet av disponeras för arbetslösa från skogslänen.
Av dem som får sysselsättning vid allmänna beredskapsarbeten i
skogslänen under den kommande vintern beräknas drygt 2 000 man vara
sysselsatta vid vägarbeten. Under de båda föregående vintrarna var motsvarande
siffror mer än 6 000 resp. närmare 5 000. De minskade vägarbetena
kommer att ersättas av ökad sysselsättning vid andra arbeten, i första hand
vid kommunala objekt.

Medelsbehovet för beredskapsarbeten för nästa budgetår blir beroende
av konjunkturläget. Under förutsättning att detta inte förändras torde beredskapsarbeten
behöva bedrivas i ungefär samma omfattning som under innevarande
budgetår. Även om möjlighet till en fortsatt förbättring av sysselsättningsläget
i nordligaste delen av landet synes föreligga, är det, såsom
jag tidigare framhållit, nödvändigt att bereda ett relativt stort antal äldre,
ortsbundna personer sysselsättning vid beredskapsarbeten. Fortsatt övergång
från de kostnadskrävande vägarbetena till andra arbetsobjekt torde
leda till viss utgiftsminskning. Jag beräknar därför i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen
för beredskapsarbeten ett belopp av 340 milj. kr., vilket i
förhållande till motsvarande beräkning för innevarande budgetår innebalen
minskning med 30 milj. kr. Vid denna beräkning har jag tagit hänsyn
till att chefen för kommunikationsdepartementet i prop. 1966: 1 (bil. 8 s. 461
föreslagit att — liksom för innevarande budgetår —- 60 milj. kr. av väg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 ur 1966 263

budgeten disponeras under särskilt beaktande av arbetsmarknadspolitiska
synpunkter.

Med anledning av vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört om att som statskommunala
beredskapsarbeten uppföra lokaler för småindustri och hantverk
i lokaliseringspolitiskt syfte vill jag erinra om att jag i prop. 1964: 185
uttalade, att beredskapsarbetena främst bör användas vid arbetslöshet av
konjunktur- och säsongmässig natur och inte som lokaliseringspolitiskt medel
och att systemet med investeringsbidrag till industrilokaler i form av
statskommunala beredskapsarbeten därför inte bör användas vidare. Detta
uttalande godtogs av riksdagen (B:oU 48; rskr. 408). Enligt min mening
har inga omständigheter inträffat som ger anledning att ändra ståndpunkt
beträffande detta spörsmål. Däremot bör det inte möta hinder att som kommunalt
beredskapsarbete uppföra lokaler för småindustri och hantverk som
avses för kollektivt utnyttjande, om projektet enbart syftar till att tillgodose
ett behov av lokal service som det ligger inom den kommunala kompetensen
att tillgodose. För att företaget skall få utföras som beredskapsarbete skall
givetvis förutsättningarna i övrigt för sådana arbeten vara uppfyllda.

Vad sedan gäller medelsbehovet för flyttningsbidrag bör beaktas å ena
sidan den vidgade användning av bidragen som jag förordat i det föregående
och å andra sidan att bidrag har beviljats under år 1965 i något
mindre omfattning än under år 1964. Med hänsyn härtill beräknar jag för
dessa ändamål 40 milj. kr., vilket är 7 milj. kr. mera än som tagits upp för
innevarande budgetår.

För inlösen av egnahem har för budgetåret 1965/66 anvisats 2 milj. kr.
Arbetsmarknadsstyrelsen har för nästa budgetår föreslagit att medelsanvisningen
ökas till 5 milj. kr. För egen del föreslår jag en ökning till 3 milj. kr.
Jag vill erinra om att inkomster av försäljning av inlösta egnahem får användas
på nytt i inlösenverksamheten enligt föreskrifter som meddelats av
Kungl. Maj:t. Härigenom torde styrelsens begäran om medel i huvudsak
vara tillgodosedd. Inlösenbeloppen grundas på fastighetens taxeringsvärde.
Såväl arbetsmarknadsutredningen som arbetsmarknadsstyrelsen har tagit
upp frågan om särskild avvecklingsersättning i de fall taxeringsvärdet är
så lågt att det försvårar en inlösen. I anslutning till styrelsens förslag förordar
jag att inlösenbeloppet skall kunna sättas högre än taxeringsvärdet
om detta inte täcker kvarstående inteckningslån i fastigheten. Kungl. Maj :t
bör äga meddela närmare föreskrifter härom.

I likhet med arbetsmarknadsutredningen och arbetsmarknadsstyrelsen
anser jag att ett belopp bör tas upp under detta anslag för utläggande av
industribeställningar. Jag beräknar 5 milj. kr. härför.

I övrigt ger arbetsmarknadsstyrelsens anslagsberäkning mig inte anledning
till erinran. Anslaget bör föras upp med ett till (420 — 20) 400 milj. kr.
avrundat belopp.

Arbetsmarknadsutredningen har föreslagit att detta anslag samt ansla -

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

get Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl. sammanslås
till ett gemensamt, förslagsvis betecknat anslag. Ett genomförande
av förslaget skulle i stort sett innebära en återgång till den ordning som
gällde under budgetåren 1961/62—1963/64, då ett gemensamt reservationsanslag
fanns för här avsedda ändamål benämnt Vissa sysselsättningpolitiska
åtgärder. Fr. o. m. budgetåret 1964/65 har detta anslag varit uppdelat
i de två nuvarande anslagen. Skälet härför var önskemålet att få ett anslag
för kostnader av socialpolitisk karaktär och ett anslag för övriga, i huvudsak
konjunkturpolitiskt betingade åtgärder. Utredningen har inte närmare
utvecklat skälen för sitt förslag''. För egen del anser jag att hittillsvarande
erfarenheter inte ger anledning att gå ifrån nu gällande anslagsuppdelning.
lag kan alltså inte biträda utredningens förslag på denna punkt. Inte heller
finner jag mig kunna tillstyrka en ändring av anslagens karaktär. Både
förevarande anslag samt anslaget Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder
för handikappade m. fl. bör alltså föras upp som reservationsanslag.

Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl. De särskilda
beredskapsarbetena för handikappade har under senare år fått allt
större omfattning. Antalet dagsverken vid sådana beredskapsarbeten under
de båda budgetåren 1963/64 och 1964/65 framgår av följande sammanställning.

Arbetsobjekt	Antal dagsverken
1963/64	1964/65
Statliga beredskapsarbeten för vårdklientel m. fl......	208 800	445 600
därav
vägarbeten.................................	81 300	68 400
skogsvård..................................	87 600	323 300
diverse.....................................	39 900	53 900
Statskommunala beredskapsarbeten för svårplacerade.	320 700	309 300
Totalt	529 500	754 900

Såsom framgår av sammanställningen utfördes under budgetåret 1964/65
ca 755 000 dagsverken vid beredskapsarbeten för handikappade. Den starka
expansionen av dessa arbeten framgår av att dagsverksantalet under budgetåret
1961/62 stannade vid ca 260 000. Vägarbeten svarar för en allt mindre
andel av arbetena. Ännu under budgetåret 1962/63 utfördes drygt en tredjedel
av dagsverkena på vägar medan under budgetåret 1964/65 andelen av
sådana arbeten sjunkit till mindre än 10 %.

Kostnaderna för här avsedda beredskapsarbeten framgår av följande sammanställning
(s. 265).

Av sammanställningen framgår att de totala kostnaderna under förra budgetåret
uppgick till 111 milj. kr. Kommunerna svarade för 16 % och staten
för övriga 84 % av kostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1906

205

Arbetsobjekt	Kostnader totalt, milj. kr.	Därav statens kostnader, milj. kr.
1963/64	1964/65	1963/64	1964/65
Statliga beredskapsarbeten för vård-	46,2	72,3	44,3	66,3
därav	33,5	34,6	33,5	34,6
	7.8 4.9 28,9	.30,7		25,7
	7,0	4,5	6,0
Slalskommunala beredskapsarbeten	25.9	13,2	14.0
Sociala m. jk kostnader.............	14,0	12,9	14.0	12,9
Totalt	89,1	111,1	73,5	93,2

För innevarande budgetår är anslaget uppfört med 135 milj. kr., varav
100 milj. kr. beräknats för beredskapsarbeten, 25 milj. kr. för arkivarbeten
och 10 milj. kr. för näringshjälp och bidrag till .motorfordon. Genom beslut
den 11 februari 1066 har Kungl. Maj :t medgett att ytterligare 3 milj. kr.
av anslaget får användas för sistnämnda ändamål. Jag kommer senare denna
dag att hemställa att ytterligare 25 milj. kr. begärs på tilläggsstat för innevarande
budgetår på grund av ökat behov av beredskapsarbeten för handikappade.

För nästa budgetår beräknar jag medelsåtgången för beredskapsarbeten
till 105 milj. kr. Med hänsyn till det ökade behovet av skyddad sysselsättning
i form av arkivarbete beräknar jag härför 30 (-f- 5) milj. kr. Vad näringshjälpen
och bidragen till motorfordon beträffar har jag i det föregående
föreslagit att maximibeloppen för dessa stödformer höjs från 10 000 till
12 000 kr. samt att användningen av näringshjälpen utvidgas i vissa avseenden.
I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen föreslår jag dessutom att bidrag
av näringshjälpsmedel skall kunna utgå till arbetsgivare, som i samband
med arbetsplacering av en handikappad vidtar sådana särskilda anordningar
på arbetsplatsen som är nödvändiga för att den handikappade skall
kunna fullgöra de med anställningen avsedda arbetsuppgifterna. Bidraget
bör begränsas att motsvara hälften av arbetsgivarens kostnader för anordningarna.
Med hänsyn till föreslagna förbättringar av näringshjälpen och
fordonsbidragen samt till den alltmer ökande användningen av dessa stödformer
beräknar jag medelsbehovet för ändamålet till 20 milj. kr. »

Jag vill slutligen ta upp två särskilda spörsmål rörande arkivarbetare.

Rätt till sysselsättning i arkivarbete liksom till annan arbetslöshetshjälp
upphör vid uppnådda 67 års ålder. För arkivarbetare finns emellertid möjlighet
att få dispens från denna åldersregel. Dispens meddelas av arbets^
marknadsstyrelsen, om arkivarbetaren har försörjningsplikt mot minderåriga
barn eller är utlänning och enligt gällande bestämmelser inte kan få

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

folkpension. I andra fall prövas dispensfrågan av Kungl. Maj:t. På senare
tid har antalet dispensfall under Kungl. Maj :ts prövning varit ca 200 per år.
Omkring hälften av dessa fall har varit flyktingar som har fått svenskt
medborgarskap. Dispens har beviljats i det stora flertalet fall. Eftersom
prövningen hos Kungl. Maj:t i regel kan bli av endast formell natur, föreslår
jag i likhet med arbetsmarknadsutredningen att samtliga frågor om åldersdispens
rörande arkivarbetare i fortsättningen avgörs av arbetsmarknadsstyrelsen.

Genom beslut av 1965 års riksdag (prop. 1965: 1 bil. 13 s. 115, SU 11, rskr
11) bereddes deltagare i omskolningskurser och sådana arkivarbetare som
placerats i enskilda institutioner förmånen av grupplivförsäkring. Denna
förmån gäller försäkringsfall fr. o. in. den 1 juli 1965. De efterlevande till
arkivarbetare, som avlidit dessförinnan, bär således inte fått möjlighet att
uppbära försäkringsersättning. Eftersom försäkringsskyddet för arkivarbetare
vid statliga eller kommunala institutioner trädde i kraft den 1 januari
1963, talar billighetsskäl för att efterlevande till arkivarbetare, som avlidit
under tiden den 1 januari 1963—den 30 juni 1965 medan han har varit
placerad vid enskild institution, tillerkänns ersättning enligt motsvarande
grunder. Kungl. Maj :t bör äga vidta erforderliga åtgärder härför liksom att
pröva ersättningsfrågan för den händelse motsvarande försäkringsfall skulle
komma att aktualiseras beträffande deltagare i omskolningskurs.

Anslaget bör föras upp med (135 + 20) 155 milj. kr.

Förläggningsbyggnader m. in. Från anslaget bestrids kostnaderna för
arbetsmarknadsstyrelsens förläggningsverksamhet. För innevarande budgetår
har för nyanskaffning av förläggningsbyggnader anvisats 6 milj. kr.,
''diket möjliggör ett tillskott av 550 platser i huvudsak avsedda att hyras
ut till kommuner och industrier som tillfälliga bostäder för överflyttad
arbetskraft. För nästa budgetår torde ett ytterligare tillskott av ca 600
platser för samma ändamål erfordras. På grund av inträdda prishöjningar
och ökade krav på förläggningsbyggnadernas standard i fråga om bl. a.
sanitär utrustning beräknar jag härför ett belopp av 7,5 milj. kr. Vidare
beräknar jag 1 milj. kr. för att anskaffa ett tiotal familjebostäder åt
zigenare.

I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen beräknar jag 6 milj. kr. för ersättningsanskaffning
av förslitna eller försålda förläggningsbyggnader och 19
''milj. kr. för underhåll och drift av styrelsens bostadsförläggningar.

De sammanlagda utgifterna under anslaget skulle i enlighet härmed utgöra
33,5 milj. kr. De inkomster, som kommer att tillgodoföras anslaget,
beräknar jag till 7,5 milj. kr. Anslaget bör alltså föras upp med (33,5 — 7,5)
26 (+3) milj. kr.

Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet. I likhet med
arbetsmarknadsstyrelsen beräknar jag utgifterna under anslaget till 7,4
milj. kr. Med hänsyn till storleken av inflytande inkomster och till den reser -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är It)(it! 267

vation som finns på anslaget torde detsamma behöva föras upp med endast
ett formellt belopp.

De avskrivningar av fordringar som styrelsen med stöd av lämnat bemyndigande
har verkställt under budgetåret 1964/65 synes inte ge anledning
till erinran. Närmare uppgifter rörande de meddelade avskrivningsbesluten
bär tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott. Oförändrat bemyndigande
har lämnats av riksdagen för innevarande budgetår. Med hänsyn
till de nya bestämmelser som gäller för avskrivning av kronans fordringar
torde förnyat bemyndigande inte behöva utverkas i fortsättningen.

Omskolning in. m. I det föregående har jag förutsatt att en samlad bedömning
av frågan om vuxenutbildningen kommer till stånd på grundval
av arbetsmarknadsutredningens, gymnasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens
förslag. Till följd härav bör omskolningsverksamheten
under nästa budgetår fortgå med i huvudsak oförändrad inriktning.

Anslaget är för innevarande budgetår uppfört med 142 milj. kr. Vid beräkningen
av medelsbehovet för nästa budgetår bör beaktas det alltmer
ökande behovet av omskolning. Under januari—november 1964 var det
genomsnittliga antalet kursdeltagare per månad 15 565, medan genomsnittstalet
för motsvarande tid under år 1965 var 15 712, d. v. s. en ökning med
drygt 15 %. En fortsatt stegring av antalet omskolade kan förutses, bl. a.
som följd av mitt förslag om en försöksverksamhet med en vidgad
utbildning av inte arbetslösa. För sistnämnda ändamål har jag förordat
att medelsanvisningen för bristyrkesutbildning höjs från 500 000 kr. till
10 milj. kr. Medelsbehovet påverkas vidare av den höjning av utbildningsbidragen
som jag föreslagit i det föregående.

Genom beslut den 13 augusti och den 30 december 1965 har Kungl. Maj :t
anvisat sammanlagt 5 850 000 kr. för innevarande budgetår till avgiftsfri
undervisning i svenska språket för i Sverige mera varaktigt bosatta utlänningar.
Medel bör beräknas för samma ändamål även för nästa budgetår.

Antalet extra ordinarie lärartjänster inom omskolningsverksamheten uppgår
under innevarande budgetår till 300, av vilka 50 är avsedda för lärare
i läroämnen. I enlighet med skolöverstyrelsens framställning på denna punkt
föreslår jag att ytterligare 150 tjänster får inrättas som extra ordinarie. Av
de nya extra ordinarie tjänsterna bör 100 avses för lärare i yrkesämnen
och 50 för lärare i läroämnen.

Arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen har föreslagit att anslaget
för nästa budgetår förs upp med 196 milj. kr. Med hänsyn till att den
av mig förordade försöksverksamheten med utbildning av inte arbetslösa
innebär en viss begränsning i förhållande till de föreliggande förslagen
samt till att jag inte ansett mig kunna helt tillstyrka de föreslagna höjningarna
av utbildningsbidragen räknar jag med en något lägre medelsförbrukning
än ämbetsverken har gjort. Med hänsyn härtill har jag beräknat
anslaget för nästa budgetår till 180 milj. kr., vilket innebär en uppräkning
med 38 milj. kr.

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 19ti(j

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade. Detta anslag har
hittills anvisats som reservationsanslag. Detta innebär att anslaget fungerar
som dispositionsram för arbetsmarknadsstyrelsens bidragsbeslut. Bidragsbesluten
fattas som regel innan verkstäderna börjat uppföras. Hälften av
bidraget kan utbetalas i förskott i samband med att byggnadsarbetena påbörjas
men återstoden först sedan byggnaden blivit avsynad och godkänd.
Till följd härav har uppstått en betydande eftersläpning i utbetalningarna
av beviljade bidrag, vilket tar sig uttryck i att reservationen på anslaget,
som vid ingången av budgetåret 1961/62 utgjorde ca 27 000 kr., vid ingången
av budgetåret 1965/66 vuxit till drygt 16 milj. kr. Enligt min mening är det
angeläget att arbetsmarknadsstyrelsen får vidgade möjligheter att bevilja
bidrag i den takt ansökningarna kommer in och å andra sidan anslagets
storlek anpassas till de faktiska utbetalningarna. Jag föreslår därför att
bidragsgivningens omfattning bestäms av en ram som statsmakterna fastställer.
Denna ram bör för nästa budgetår bestämmas till 20 milj. kr., vilket
kommer att medge nästan en fördubbling av bidragsgivningen jämfört med
innevarande budgetår. Eftersom bidragsgivningen i fortsättningen blir beroende
av ramens storlek, bör anslaget föras upp förslagsvis. Kvarstående
behållning på det för innevarande budgetår anvisade reservationsanslaget
bör få användas för att täcka kostnaderna för bidrag som redan beviljats
eller kommer att beviljas under återstoden av budgetåret men inte hinner
utbetalas före budgetårets utgång. Anslaget för nästa budgetår kommer
alltså att belastas endast av bidragsförskott samt av bidrag till de mindre
projekt som påbörjas och färdigställs under detta budgetår. Anslaget torde
därför kunna föras upp med (11—8) 3 milj. kr.

Kostnaderna för de bidrag till anordnande och drift av arbetsprövningsavdelningar
som jag har förordat i det föregående bör bestridas från förevarande
resp. närmast följande anslag.

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade. Som arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit bör medelsanvisningen för anordnande av kurser
för föreståndare och arbetsledare vid arbetsvårdsverkstäderna för nästa
budgetår höjas från 150 000 till 220 000 kr.

I det föregående har jag föreslagit att bidrag till de klientersättningar
som utgår vid arbetsträning skall kunna utsträckas utöver nu gällande
längsta tid av sex månader i de särskilda fall handikappets art gör en längre
träningstid nödvändig. I övrigt anser jag mig inte kunna biträda av styrelsen
föreslagna ändringar av bidragsgrunderna. Med hänsyn härtill anser
jag att anslagsökningen för nästa budgetår kan begränsas till 4 milj. kr.
Anslaget bör alltså föras upp med (14 -f 4) 18 milj. kr.

Institutet för arbetsmarknadsfrågor. Vid bifall till mina i det föregående
framställda förslag bör, utom tjänsten som föreståndare vid institutet, inrättas
en tjänst som extra ordinarie forskarassistent. Vidare bör medel anvisas
motsvarande 1 000 assistenttimmar samt för en kansliskrivare i lönegrad Ae

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 196ti 26!)

11. Därjämte beräknar jag ett belopp av 5 000 kr. för tillfälligt anställd personal.
Slutligen beräknar jag för sammanträdesarvoden in. in. ett belopp av
;i 000 kr.

Vid bifall till vad jag här har föreslagit bör i personalförteckningen under
ett förslagsanslag på åttonde huvudtiteln, benämnt Institutet för arbetsmarknadsfrågor:
Avlöningar, föras upp följande tjänstemän, nämligen eu
föreståndare i Be 3 och en forskarassistent i Ae 23.

Det totala medelsbehovet under institutets avlöningsanslag för budgetåret
1066/67 beräknar jag till 154 000 kr.

Medelsbehovet för omkostnader beräknar jag för nästa budgetår till
70 000 kr. Härvid har jag förutsatt att kostnader för materiel skall bestridas
från anslaget.

I riksstaten för nästa budgetår bör föras upp ett särskilt förslagsanslag
under åttonde huvudtiteln, benämnt Institutet för arbetsmarknadsfrågor:
Omkostnader.

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda har anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t föreslår riksdagen att

1) godkänna de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
som jag har förordat i det föregående,

2 a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen enligt vad jag har förordat
i det föregående,

b) godkänna följande avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1966/67:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
............................... 3 280 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis 41000

3. Avlöningar till tillfällig personal, förslagsvis
.................................... 1 130 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 9 921 000

5. Ersättningar till experter och sakkunniga,

förslagsvis ........................... 450 000

Summa kr. 14 822 000

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 14 822 000 kr.,

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

d) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 460 000 kr.,

3 a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra personalförteckningen
för arbetsförmedlingen enligt vad jag har förordat
i det föregående,

b) godkänna följande avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret 1966/67:

Avlöningsstat

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
................................

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis
Avlöningar till tillfällig personal, förslagsvis
................................

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
............................

Särskilda löneförmåner till ordinarie och
icke-ordinarie personal, förslagsvis
Arvoden till yrkesvalslärare, förslagsvis
Ersättningar till experter och sakkunniga,
förslagsvis ................,...........

18 616 000

707 000

8 405 000

41 014 000

2 400
3 395 600

100 000

Summa kr. 72 240 000

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
72 240 000 kr.,

d) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
18 970 000 kr.,

4) till Allmänna beredskapsarbeten m.m. för budgetåret
1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 000 kr.; därav förslagsvis 200 000 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen,

5) till Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade
m.fl. för budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 155 000 000 kr., därav
förslagsvis 30 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

6) till Förläggningsbyggnader m. m. för budgetåret 1966/67
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 26 000 000
kr.,

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

7) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
för budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 1 000 kr.,

8) till Omskolning m. in. för budgetåret 1966/67 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 180 000 000 kr.,

9) till Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade
för budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 000 000 kr.,

10) till Bidrag till driften av verkstäder för handikappade
för budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 18 000 000 kr.,

11 a) besluta, att en statlig institution för utbildning och
forskning i arbetsmarknadsfrågor, benämnd institutet för
arbetsmarknadsfrågor, skall inrättas den 1 juli 1966 med
de uppgifter och den organisation jag har förordat i det föregående,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag
har förordat i det föregående fastställa personalförteckning
för institutet för arbetsmarknadsfrågor,

c) godkänna följande avlöningsstat för institutet för
arbetsmarknadsfrågor, att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1966/67:

Avlöningsstat

1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis ................ 3 000

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal 151 000

Summa kr. 154 000

d) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 154 000 kr.,

e) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 70 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stina Wahlström

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Inledning............................................................ 4

1. Den allmänna bakgrunden........................................... 6

Arbetsmarknadsutredningen........................................ 6

1965 års långtidsutredning.......................................... 11

Remissyttrandena över arbetsmarknadsutredningens förslag............ 18

2. Arbetsförmedling................................................... 21

Nuvarande förhållanden............................................ 21

Utredningen...................................................... 23

Remissyttrandena................................................. 28

3. Yrkesutbildning................................................... 33

Nuvarande förhållanden............................................ 33

Utredningen...................................................... 35

Arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande försöksverksamhet med

s.k. uppskolning................................................. 47

Remissyttrandena över utredningens förslag.......................... 49

Remissyttrandena över arbetsmarknadsstyrelsens framställning......... 59

4. Åtgärder för att främja arbetskraftens geografiska rörlighet.............. 61

Nuvarande förhållanden............................................ 61

Utredningen...................................................... 63

Remissyttrandena................................................. 66

•i. Ökning av arbetskraftsutbudet........................................ 73

Nuvarande förhållanden................ 73

Utredningen...................................................... 75

Remissyttrandena................................................. 86

G. Konjunktur- och säsongväxlingar i sysselsättningen...................... 98

Nuvarande förhållanden............................................ 98

Utredningen...................................................... 101

Remissyttrandena................................................. 116

7. Kontanthjälp vid arbetslöshet......................................... 131

Nuvarande förhållanden............................................ 131

Utredningen...................................................... 132

Remissyttrandena................................................. 134

8. Vissa anslagstekniska frågor m.m.......... 137

Utredningen...................................................... 137

Remissyttrandena................................................. 138

9. Institut för arbetsmarknadsfrågor..................................... 139

Förslag av konsistoriet vid Stockholms universitet..................... 139

Remissyttrandena................................................. 140

Universitetskanslersämbetet........................................ 143

Kungl. Maj:ts proposition nr ö2 år 1966

10. Anslag för budgetåret 1900107...................................

C 5. Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar......................

C 6. Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader....................

G 7. Arbetsförmedlingen: Avlöningar...........................

C 8. Arbetsförmedlingen: Omkostnader.........................

C 9. Allmänna beredskapsarbeten m.m.........................

C 10. Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m.fl

C 11. Förläggningsbyggnader m.m..............................

C 12. Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet...

C 13. Omskolning m.m........................................

C 15. Bidrag till anordnande av verkstäder till handikappade......

C 1(5. Bidrag till driften av verkstäder för handikappade...........

Departementschefen...............................................

Återblick....................................................

Internationella förpliktelser....................................

Tillgång och efterfrågan på arbetskraft..........................

Allmänna synpunkter på arbetsmarknadspolitiken................

Arb etsf örmedling.............................................

Yrkesutbildningen............................................

Geografisk rörlighet...........................................

Ökning av arbetskraftsutbudet.................................

Konjunktur- och säsongväxlingar i sysselsättningen...............

Institut för arbetsmarknadsfrågor..............................

Anslagsberäkningar...........................................

273

Sid.

141

144

150

151
100
101
104
108
109
170

172

173

174

179

181

183

191

198

213

221

240

254

250

Hemställan

269