Kungl. Maj:ts proposition nr d8 dr 1966

1

Nr 48

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillskott till
Norrbottens järnverk aktiebolag; given Stockholms
slott den \ mars 1966.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att Norrbottens järnverk aktiebolag erhåller dels
ett aktieägaretillskott av 100 milj. kr. för att förbättra företagets likviditet
och dels ett kapitaltillskott av 50 milj. kr. att användas för investeringar i
järnverket. För ändamålet hemställs att på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66 anvisas ett reservationsanslag av 100 milj. kr. Vidare
hemställs om riksdagens medgivande att den av bolaget disponerade rörliga
krediten i riksgäldskontoret på f. n. högst 75 milj. kr. ökas med 50 milj. kr.
till högst 125 milj. kr.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 48

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1966

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
4 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Kling, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om tillskott till
Norrbottens järnverk aktiebolag och anför.

Inledning

Norrbottens järnverks aktiebolag bildades efter beslut av 1939 års urtima
riksdag (prop. 1939u: 70, Säm: 76, rskr 98).

Frågan om att anlägga ett tackjärnverk i Norrbotten hade dessförinnan
vid ett flertal tillfällen prövats av statsmakterna. En första utredning tillsattes
redan år 1913. Frågan aktualiserades under 1930-talet framförallt av
angelägenheten att skapa nya försörjningsmöjligheter i det av arbetslöshet
hårt drabbade länet. Trots en betydande utflyttning hade arbetslösheten
även under goda tider varit omfattande, särskilt under vinterhalvåret. Anledningen
till att en tackjärnsindustri inte kommit till stånd synes ha varit
att bränslekostnaderna ställt sig alltför höga. Vid 1930-talets slut hade
modernare arbetsmetoder med minskad bränsleåtgång skapat bättre ekonomiska
förutsättningar. Förutom önskan att öka sysselsättningen i Norrbotten
och utveckla länets näringsliv till större mångsidighet framstod på
hösten 1939 det internationella krisläget som ett vägande skäl för att uppföra
en tackjärnsanläggning i Luleå. Det förelåg risk för att landets järnindustri
vid en avspärrning inte skulle få sitt behov av tackjärn tillgodosett.

Den första utbyggnaden av Norrbottens järnverk omfattade sinterverk,
tre elektriska tackjärnsugnar med en total kapacitet av 90 000 ton per år
ock ett elektrostålverk. Staten lämnade för denna utbyggnad fram till år
1946 22 milj. kr. i form av aktiekapital. Härjämte anvisades 4,5 milj. kr.,
också som aktiekapital, till ett thomasstålverk.

År 1945 anhöll riksdagen om en utredning beträffande möjligheterna att
vidga den metallurgiska industrin i Norrbotten. Bolagets styrelse, som fick

3

Kungl. Maj.ts proposition nr Uf> dr 1966

i uppdrag att göra denna utredning, tade år 11)4(» fram ett förslag som föranledde
en proposition samma år om fortsatt utbyggnad av Norrbottens
järnverk (prop. 302).

Utbyggnadsprogrannnet innebar att bolaget i en första etapp uppförde
det tidigare beslutade thomasverket, en koksmasugn med en kapacitet av
200 000 ton tackjärn om året, ett götvalsverk och ett grovvalsverk. Som
följd av detta måste också andra anläggningar och avdelningar byggas ut.

År 1947 återkom styrelsen med förslag beträffande den andra etappen.
Det innebar bl. a. att valsverken kompletterades med fin- och trådvalsverk
och projekterades för en kapacitet av 300 000 ton handelsjärn om året med
en beräknad faktisk produktion av ca 250 000 ton. En proposition förelädes
riksdagen samma år (prop. 1947:267).

Kostnaderna för detta utbyggnadsprogram, som godkändes av de båda
riksdagarna (SU 1946:241, rskr 1946:467 resp. SU 1947:202, rskr 1947:
390), beräknades till 155 milj. kr. Av detta belopp hade tidigare 4,5 milj.
kr. som aktiekapital redan anvisats för thomasverket. I form av aktiekapital
beviljade de båda riksdagarna tillsammans 55,5 milj. kr. Resten, 95 milj.
kr., skulle enligt riksdagens beslut bolaget skaffa genom lån, för vilka staten
ställde garanti genom riksgäldskontoret.

Kostnaderna för utbyggnaden kom att bli större än beräknat. År 1950
hemställde styrelsen om ett tillskott till aktiekapitalet på 110 milj. kr. samt
en lånegaranti på 35 milj. kr. Riksdagen begränsade aktiekapitaltillskottet
till 60 milj. kr. och beslöt att lånegaranti skulle ställas för högst 50 milj.
kr. (prop. 1951: 74, SU 104, rskr 189). Efter ny framställning från bolaget
år 1951 tillfördes detta 35 milj. k.r genom upplåning med statsgaranti
(prop. 1952: 1 bil. 31, s. 8, SU 45, rskr 82).

År 1954 anvisade riksdagen ytterligare 200 milj. kr. i form av aktiekapital
(prop. 51, SU 60, rskr 163). Av anslaget disponerades 180 milj. kr. för
att återbetala lån, som bolaget tidigare tagit för utbyggnaden. Bolaget fick
dessutom disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på högst 75 milj. kr.

Sammanlagt har riksdagen för aktieteckning i Norrbottens järnverk anvisat
(22 -f- 4,5 + 55,5 + 60 + 200 =) 342 milj. kr. Med stöd av riksdagens
medgivande (prop. 1946:302, SU 241, rskr 467 och prop. 1954:51, SU 60,
rskr 163) har aktiekapitalet satts ned med 12 milj. kr. resp. 30 milj. kr.
för att förluster på motsvarande belopp skulle kunna skrivas bort. Aktiekapitalet
är sålunda 300 milj. kr. Dessutom disponerar bolaget en rörlig
kredit i riksgäldskontoret på högst 75 milj. kr. Sedan år 1954 har staten
inte gjort några finansiella insatser i bolaget.

Ett principbeslut om att fortsätta utbyggnaden för att möjliggöra förädling
av valsverksprodukterna fattades år 1958 och anmäldes i prop. 1959: 1
bil. 12 s. 16.

Utbyggnadsplanen avsåg en anläggning för framställning av tunnplåt.
Syftet var att möjliggöra vidare bearbetning av en del av järnverkets stål -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1966

produktion, ca 90 000 ton per år, som dittills måst saluföras som halvfabrikat.
Avsättningen av sådana produkter var nämligen ytterst känslig för konjunktursvängningar.
Tillverkning av tunnplåt bedömdes ur marknadssynpunkt
vara fördelaktig. Den planerade anläggningen skulle i huvudsak omfatta
ett varmvalsverk och ett kallvalsverk för valsning av tunnplåt upp till
omkring en meters bredd. I valet mellan olika typer av valsverk hade bolaget
stannat för s. k. Sendzimir-verk för både varmvalsverket och kallvalsverket.
Sendzimir-kallvalsverk drevs på ett flertal håll med gott resultat.
Sendzimir-varmvalsverk är ett s. k. planetvalsverk och baserat på en annan
teknisk princip. Varmvalsverk av detta slag för valsning upp till en
meters bredd fanns vid denna tid endast vid ett järnverk. Denna anläggning
hade inte i allo lämnat godtagbara resultat. Såväl konstruktören som
tillverkaren lämnade emellertid garantier för att ett nytt varmvalsverk
skulle komma att fungera tillfredsställande.

Bolaget ansåg sig kunna bestrida en väsentlig del av anläggningskostnaderna
för tunnplåtvalsverken av vinstmedel eller genom upplåning. Huruvida
något kapitaltillskott från statens sida framdeles skulle bli erforderligt
skulle klarläggas senare. Eftersom projektet sålunda kunde medföra framlida
anslagframställningar, underställdes frågan riksdagen, som godkände
de i prop. 1959: 1 angivna riktlinjerna för utbyggnaden (SU 10, rskr 10).

Framställningar av Norrbottens järnverk aktiebolag

Norrbottens järnverk aktiebolag har i skrivelse den 23 november 1965
anhållit om en kapitalförstärkning inte understigande 100 milj. kr. Bolaget
föreslår, att kapitalförstärkningen sker genom aktieteckning.

I skrivelsen erinrar bolaget om 1954 års riksdagsbeslut, som innebar, att
aktiekapitalet ökades till 300 milj. kr., att en balanserad förlust skrevs bort
och att en rörlig kredit i riksgäldskontoret på högst 75 milj. kr. ställdes till
bolagets förfogande. Vidare lämnas uppgifter, som belyser företagets produktionsutveckling
i fråga om valsade produkter. Av uppgifterna framgår,
att produktionen år 1955 utgjorde 252 507 ton och att den därefter undergått
en i stort sett jämn stegring till 441 700 ton år 1964. För år 1965 beräknas
produktionen uppgå till 460 000 ton.

Till stöd för sin framställning om kapitaltillskott anför bolaget i övrigt
huvudsakligen följande.

Sedan år 1954 har aktieägaren-staten inte gjort några finansiella insatser
i bolaget. Den fortsatta expansionen till dagens produktionskapacitet
— ca 500 000 ton — har skett med anlitande av egna vinstmedel och genom
lån i öppna marknaden.

Den valsverksanläggning för framställning av tunnplåt, som uppförts
med stöd av riksdagens beslut år 1959, har i tekniskt hänseende inte mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr A8 år 1966

5

svarat förväntningarna. Alltsedan anläggningen togs i drift sommaren 1962
har det däri ingående Sendzimirvarmvalsverket vållat stora svårigheter.
Verkets hållbarhet har varit dålig, något som förorsakat produktionsbortfall
och kostnader. Kvaliteten hos de framställda produkterna har delvis
varit otillfredsställande. Under år 1965 har förbättringar inträtt, men problemen
är långtifrån lösta. Det är f. n. omöjligt att säga om varmvalsverket —
det s. k. planetvalsverket — skall kunna bringas att fungera eller om det
behöver ersättas med ett valsverk av annan typ.

Utöver plåtvalsverken har sedan år 1954 tillkommit en stor elektrostålugn
samt en kaldostålugn för framställning av syrgasfärskat stål och ett
universalvalsverk, varjämte en förhållandevis stor manufakturanläggning
f. n. håller på att uppföras. Laboratorieresurserna har även ökats. Såväl
elstålugnen som kaldougnen och universalvalsverket har visat sig vara utmärkta
produktionsenheter. Detsamma gäller också de äldre delarna av
järnverket, som innefattar kokshytta och eltackjärnsverk, thoinasstålverk
och de mindre elektrostålugnarna samt finvalsverket och de båda grovvalsverken.
Tekniskt kan därför bolaget sägas ligga väl framme, om man bortser
från de svårigheter planetvalsverket medför.

Stålproduktionen i Sverige har sedan år 1950 varit hög. Exempelvis har
produktionen av stångstål och profilstål, inklusive balk och räls, ökat från
370 000 ton år 1950 till 1 200 000 ton år 1964. Även produktionen av plåt
av olika slag samt band och valstråd har stigit avsevärt.

Fram till det andra världskriget importerade Sverige betydande kvantiteter
handelsstål. Utbyggnaden av produktionsapparaten inom landet för
detta slag av stål torde i de flesta fall ha syftat till att ersätta importen. Till
följd av den knapphet på stål, som fram till början av 1960-talet gjorde sig
internationellt kännbar, har efter kriget handelsstål även kunnat exporteras
från Sverige. Utsikterna på exportmarknaden är emellertid numera väsentligt
sämre. Den svenska försäljningen av handelsstål måste därför
inriktas främst på den inhemska marknaden. Bättre förutsättningar ernås
därvid om materialet kan levereras i manufakturerat skick.

Till följd av den sedan några år dåliga stålkonjunkturen har företagets
lönsamhet försämrats så starkt att medel inte finns för en ur företagspolitisk
synpunkt önskvärd investeringsverksamhet. Bolaget anger vissa investeringsprojekt,
som f. n. övervägs. Bland dessa märks åtgärder för en ökning
av produktionskapaciteten. Övriga angivna investeringsprojekt avser i
huvudsak rationalisering av den nuvarande verksamheten såsom anordnande
av fasta traversbanor för lagerhanteringen, utbyte av fyra mindre stålugnar
mot en stor ugn, anskaffning av utrustning för bearbetning av ämnen
genom varmhyvling med syrgas och för s. k. stränggjutning samt utbyggnad
och komplettering av adjustageavdelningarna vid valsverken. Anskaffning
av ny utrustning för tunnplåtvalsverket, alternativt ombyggnad av
detta, nämns även i sammanhanget.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1966

Investeringskostnaderna för de sålunda angivna projekten beräknas preliminärt
till 115 milj. kr. Det framhålls i skrivelsen, att intet av projekten
är så genomarbetat, att lönsamhetskalkyl f. n. kan läggas fram. Åtgärderna
kommer att i vanlig ordning av bolagets styrelse prövas från teknisk-ekonomisk
synpunkt.

Bolaget har sedermera överlämnat kompletterande uppgifter om sitt aktuella
ekonomiska läge. I anslutning härtill har bolagsledningen i skrivelse
den 18 februari 1966 anmält att den överväger att, med anlitande av utomstående
expertis, göra upp en plan för en ingående utredning om järnverkets
nuvarande situation och framtida utveckling. I skrivelsen anhåller bolaget
om det ytterligare kapitaltillskott, som utöver medel till de förut nämnda
investeringarna erfordras för att säkerställa likviditeten under de närmaste
åren.

Jag övergår nu till att redogöra för de spörsmål, som aktualiserats av bolagets
sist berörda framställning.

Bolagets ekonomiska läge

Följande redogörelse för bolagets ekonomiska läge är grundad på bolagets
årsredovisningar, kompletterade med uppgifter, som bolaget lämnat.

I. Allmänna uppgifter om utvecklingen

1955

1960

1961

1962

1963

1964

1965

Produktion...........

252

371

407

363

386

442

456

Leveranser...........

241

368

387

374

386

423

439

Fakturering .........

Antal anställda:

140

218

206

185

180

214

232

1 913

2 459

2 576

2 511

2 605

2 688

2 662

Tjänstemän ......

308

447

493

545

622

674

708

2 221

2 906

3 069

3 056

3 227

3 362

3 370

Utbetalda löner.......

..... Milj. kr.

27

47

53

59

65

77

81

Investeringar.........

..... Milj. kr.

21

43

57

37

33

25

Uppgifterna angående produktionen avser tillverkningen för avsalu av
valsade produkter. Produktionen nådde under år 1955 den storlek, som avsetts
vid järnverkets planering, ca 250 000 ton. Den ökade från år 1955 till
år 1960 med ca 47 % och från sistnämnda år till år 1965 med ca 23 %.
Leveranserna av valsverksprodukter ökade mellan åren 1955 och 1960 med
ca 53 % samt mellan åren 1960 och 1965 med ca 19 %. I stort sett har sålunda
försäljningen volymmässigt hållit jämna steg med den stigande produktionen.

Den totala faktureringen, som år 1955 uppgick till 140 milj. kr., steg under
tiden t. o. m. år 1960 med ca 56 % och uppgick nämnda år till 218

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1966

7

milj. kr. Därefter har faktureringen, trots den kvantitativa ökning av leveranserna
soin tidigare berörts ovan, gått tillbaka. Först under år 1965 steg
faktureringen över 1960 års nivå, dock inte med iner än omkring 6 %. Förklaringen
ligger i den nedgång av priserna på stålområdet, som längre fram
kommer att belysas närmare.

Antalet anställda vid järnverket har under den berörda perioden ökats
betydligt. Sålunda redovisas från år 1955 till år 1960 en uppgång med ca
30 % och från år 1960 till år 1965 en fortsatt ökning med ca 16 %. Summan
av utbetalda löner m. m. har stigit i ännu snabbare takt, nämligen
med 74 resp. 72 %. Denna avsevärda stegring av lönesumman förklaras
givetvis i första hand av rörelsens allmänna expansion och löneutvecklingen
i landet. En bidragande faktor är emellertid att antalet tjänstemän stigit
förhållandevis mera än övriga anställda, något som hänger samman med
dels den tekniska utvecklingen, som förutsätter en större insats av kvalificerad
ingenjörspersonal, dels behovet av en förstärkning av försäljningsorganisationen.

Vad angår bolagets investeringsverksamhet må först erinras om att den
av statsmakterna beslutade utbyggnaden av järnverket i huvudsak slutfördes
år 1954. Under återstoden av 1950-talet gjordes vissa kompletteringar
av anläggningarna, genom vilka produktionskapaciteten med förhållandevis
små investeringsinsatser ökades på sätt förut visats. Under den hittills
gångna delen av 1960-talet har bolagets investeringsverksamhet åter fått en
stor omfattning. Sålunda uppgick investeringarna under åren 1960—1965
till sammanlagt ca 216 milj. kr. Drygt hälften av beloppet hänför sig till den
valsverksanläggning för tillverkning av tunnplåt, som nämnts i det föregående.

För år 1954 — det år järnverkets utbyggnad slutfördes och anläggningarna
kördes i gång — redovisade bolaget en betydande förlust. Den upp -

II. Sammandrag ar vinst- och förlasträkningar. Belopp i milj. kr.

1955

1960

1961

1962

1963

1964

1965

Intäkter

överskott av rörelsen ................

22,4

37,4

25,6

21,5

4,8

15,5

11,5

Övriga intäkter......................

0,2

0,6

0,7

1,4

1,6

3,5

2,5

Summa intäkter......................

22,6

38,0

26,3

22,9

6,4

19,0

14,0

Kostnader och vinst

Utgiftsräntor........................

5,2

0,7

0,9

2,5

2,1

5,7

9,2

Avskrivningar ......................

17,0

19,6

22,2

20,4

4,3

13,3

20,3

Vinst ..............................

0,4

17,7

3,2

—

—

—

— 15,5

Summa kostnader och vinst ............

22,6

38,0

26,3

22,9

6,4

19,0

14,0

Avsättning till ( + ) resp. upplösning av

(—) dold lagerreserv och prislallsreserv

+ 4,2

+ 5,9

+ 14,6

— 18,0

— 4,3

— 4,1

— 3,5

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1966

gick till nära 33 milj. kr. Under återstoden av 1950-talet var rörelseresultaten
i stort sett tillfredsställande, överskotten medgav någorlunda betryggande
avskrivningar av anläggningsvärdena och vissa år dessutom en konsolidering
i form av dold avsättning till lagerreserven. Den från år 1954 balanserade
förlusten nedbringades successivt och utjämnades slutligen helt
i 1960 års bokslut. Även sistnämnda år och år 1961 visade järnverksrörelsen
goda resultat. Efter avskrivningar och inte obetydliga avsättningar till
allmän lagerreserv och till prisfallsreserv redovisade bolaget nettovinster
på nära 18 milj. kr. för år 1960 och drygt 3 milj. ler. för år 1961. Fr. o. m.
år 1962 har rörelsen gått med förlust. För åren 1962 och 1963 redovisas
i boksluten varken vinst eller förlust, och för år 1965 redovisas en förlust
av 15,5 milj. kr. Vid bedömningen av resultaten måste emellertid hänsyn
tas till att, som framgår av det återgivna räkenskapssammandraget, den
dolda lagerreserven under de angivna åren successivt lösts upp med angivna
belopp. Vidare bör framhållas, att avskrivningarna under senare år är
otillräckliga ur företagsekonomisk synpunkt. F. n. beräknas avskrivningsbehovet
uppgå till ca 30 milj. kr. om året. Efter utgången av år 1965 kan
det avskrivningsbehov, som inte blivit täckt av bokföringsmässiga avskrivningar,
beräknas motsvara ca 48 milj. kr. Härjämte kan framhållas, att utrymme
för de bokföringsmässiga avskrivningarna till ej oväsentlig del erhållits
icke genom verkliga rörelseöverskott utan genom att dold lagerreserv
tagits fram och genom att nettoförlust redovisats för år 1965.

Den ur ekonomisk synpunkt ogynnsamma utvecklingen av järnverkets
rörelse förklaras i bolagets förvaltningsberättelser i första hand med hänvisning
till att priserna på järnverkets huvudprodukter successivt gått ned.
En viss avmattning av den förut relativt goda stålkonjunkturen märktes redan
under år 1960. Priserna sjönk under nämnda och påföljande år. Under
år 1962 var prisfallet betydande. Efter en viss återhämtning under åren
1963 och 1964 har prisläget under år 1965 ånyo utvecklats i en för bolaget
ogynnsam riktning.

Till närmare belysning av prisutvecklingen lämnas här en sammanställning
av svenska prisnoteringar för stångjärn och balk, inhämtade genom
statens pris- och kartellnämnds försorg. De noterade priserna har gällt i
början av resp. år och är angivna i kronor per 100 kg fob verk.

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

Stångjärn ...... 69,5 65,0 62,5 53,0 54,5 60,0 54,5

Balk............ 64,5 62,0 61,0 52,5 52,0 57,5 50,5

Av sammanställningen framgår bl. a., att priserna på ifrågavarande produkter
i början av innevarande år låg inte mindre än 22 % under motsvarande
priser i början av år 1960. En viss mindre prisjustering uppåt har
dock skett senare under år 1966.

Av sammandraget av balansräkningar framgår, att de belopp, som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1966

9

III. Sammandrag av balansräkningar. Belopp i milj. kr.

1955

1960

1965

Likvida medel m. m...........................

3

8

6

Kundfordringar ..............................

15

42

52

Varulager....................................

67

48

89

Anläggningstillgångar..........................

273

244

359

Summa tillgångar..............................

358

342

506

Kortfristiga skulder:

47

Leverantörsskulder m. m.....................

10

26

Rörlig kredit i riksgäldskontoret ..............

60

—

72

Övriga kortfristiga skulder ..................

—

—

10

Långfristiga skulder:

57

Obligationslån..............................

—

13

Reverslån..................................

15

30

Övriga långfristiga skulder....................

—

3

3

Summa skulder................................

85

42

219

Aktiekapital ................................

300

300

300

Reservfond ..................................

5

—

3

Balanserad vinst ( + ) eller förlust (—) ..........

— 32

— 18

—

Årets vinst ( + ) eller förlust (—)................

—

+ 18

— 16

Summa eget kapital............................

273

300

287

Summa skulder och eget kapital..................

358

342

506

bundna i kundfordringar och varulager, stigit från ca 82 milj. kr. år 1955
till ca 141 milj. kr. år 1965. Detta är en naturlig följd av rörelsens tillväxt
under perioden. Vidare redovisas för samma tid en ökning av den sammanlagda
skuldsättningen med 134 milj. kr. Den rörliga krediten i riksgäldskontoret
— vilken är avsedd som en rörelsekredit och av vilken vid
utgången av år 1965 ca 72 milj. kr. tagits i anspråk — är numera utnyttjad
till högsta medgivna beloppet, 75 milj. kr. Obligationslån, som ursprungligen
uppgick till sammanlagt 60 milj. kr., har genom amorteringar bringats
ner till 57 milj. kr. och skall i fortsättningen återbetalas med ca 2 milj. kr.
om året. Av övriga skulder må nämnas två reverslån. Det ena är på 10 milj.
kr. och förfaller till betalning i maj 1966. Det andra är på 30 milj. kr. och
förfaller i slutet av år 1967.

Som framgår av den nu lämnade redogörelsen har bolagets ekonomi under
de senaste åren utvecklats i ogynnsam riktning. En följd härav är att
bolagets likviditet f. n. är hårt ansträngd. Under den närmaste framtiden
kommer läget att ytterligare försämras. Enligt en aktuell likviditetsprognos
kommer bolagets inkomster att underskrida de oundgängliga utbetalningarna
med ca 17,0 milj. kr. under år 1966 och med ca 49,3 milj. kr. under år
1967. Det sammanlagda likviditetsunderskotteT under dessa två år uppgår
sålunda till ca 66,3 milj. kr. Bland utbetalningarna märks inlösen av förut
nämnda reverslån på tillhopa 40 milj. kr., vilka förfaller till betalning under

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1966

ifrågavarande tid, samt planenlig amortering av obligationslån. Vidare har
medel beräknats för att fullfölja pågående investeringar samt för vissa
smärre investeringar, som har karaktären av nödvändiga ersättningsanskaffningar.
Däremot har i likviditetsprognosen inte räknats med någon säkerhetsmarginal
för att möta eventuell ytterligare prisnedgång eller annan för
bolaget ogynnsam utveckling av avsättningsmöjligheterna. Ej heller har
några kostnader för större nya investeringar tagits med i denna beräkning.

Departementschefen

Norrbottens järnverk aktiebolag bildades efter beslut av 1939 års urtima
riksdag. Frågan om järnverkets utbyggnad och finansiering har vid skilda
tillfällen prövats av riksdagen. Sammanlagt har bolaget för investeringsändamål
av staten erhållit 342 milj. kr. i form av aktiekapital. Av detta har
42 milj. kr. skrivits av med stöd av riksdagens beslut. Aktiekapitalet utgör
alltså f. n. 300 milj. kr. Vidare har bolaget för att täcka sitt behov av rörelsekapital
medgetts att disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på
högst 75 milj. kr. Sedan år 1954 har bolaget inte erhållit något kapitaltillskott
av staten.

De anläggningar, för vilka de anvisade investeringsmedlen var avsedda,
byggdes under 1940-talet och under första hälften av 1950-talet. Efter utbyggnaden
utgjordes järnverkets produktion för avsalu huvudsakligen av
valsade produkter, såsom ämnen, balk, stångjärn, armeringsjärn och valstråd.
Denna produktion uppnådde redan under år 1955 den storlek, som
avsetts i utbyggnadsplanerna, omkring 250 000 ton.

År 1958 beslöt bolaget att bygga en anläggning för tillverkning av tunnplåt,
bestående av ett varmvalsverk och ett kallvalsverk, båda av en jämförelsevis
ny typ, s. k. Sendzimirverk. En väsentlig del av anläggningskostnaderna
beräknades kunna bestridas av bolaget. Huruvida något kapitaltillskott
från statens sida framdeles skulle bli erforderligt skulle klarläggas
senare. Eftersom projektet kunde medföra krav på framtida medelsanvisning
underställdes denna utbyggnadsfråga riksdagens prövning. På förslag
av Kungl. Maj :t godkände riksdagen år 1959 riktlinjerna för den angivna
utbyggnaden av järnverket.

Järnverkets produktion har sedan mitten av 1950-talet ökats avsevärt.
Som jag nyss nämnt tillverkades år 1955 omkring 250 000 ton valsverksprodukter.
Motsvarande siffra för år 1960 var 371 000 ton. Under år 1965 har
produktionen gått upp till 456 000 ton och innevarande år beräknas den
stiga till 490 000 ton. Leveranserna från järnverket har i stort sett följt
samma utveckling. Avsättningen av järnverkets produktion har sålunda
volymmässigt varit tillfredsställande.

Den i och för sig glädjande ökningen av produktionen har blivit möjlig

11

Kungl. Maj.ts proposition nr ''iH är it)Hd

främst tack vare fortsatta investeringar i järnverket. Redan under senare
delen av 1950-talet gjordes kompletteringsinvesteringar, genom vilka trånga
sektioner i produktionsapparaten vidgades så att kapaciteten hos övriga
anläggningar kunde utnyttjas bättre. Under 1960-talet bär investeringsverksamheten
legat på eu liög nivå. Sammanlagt har under åren 1960—
1965 investerats ca 216 milj. kr. i järnverket.

Ungefär hälften av beloppet hänför sig till tunnplåtvalsverken. Dessa har
dock inte hittills i nämnvärd mån bidragit till produktionsökningen. Jag vill
senare återkomma till de problem, som uppstått i fråga om denna anläggning.
Bland övriga större investeringsprojekt, som genomförts eller håller
på att genomföras, kan nämnas kaldougn med syrgasverk för ökning och
rationalisering av stålframställningen, universalvalsverk för tillverkning i
första hand av bredflänsbalk och ett manufakturverk för bearbetning av
byggnadsstål.

Det ekonomiska utfallet av järnverksrörelsen har emellertid under senare
år inte utvecklats på samma gynnsamma sätt som produktionen och leveranserna.
De årligen redovisade försäljningsintäkterna har inte ökats i samma
takt som leveranserna räknade i ton. En återblick ger vid handen, att
verksamheten från mitten av 1950-talet, då valsverksproduktionen kom i
gång, t. o. in. år 1961 lämnade ekonomiskt godtagbara resultat. Rörelseöverskotten
lämnade utrymme för erforderliga avskrivningar och gjorde det
möjligt att konsolidera företaget genom avsättning till lagerreserv. Fr. o. m.
år 1962 har däremot rörelsen gått med förlust. Företagsekonomiskt motiverade
avskrivningar på anläggningarna har sedan nämnda år inte kunnat
göras i full utsträckning och den tidigare uppbyggda lagerreserven har till
stor del lösts upp. För år 1965 har det belopp, som stått till förfogande för
avskrivningar, uppgått till knappt 1 milj. kr. Avskrivningsbehovet beräknas
f. n. till drygt 30 milj. kr. om året.

De otillfredsställande rörelseresultaten under senare år är en följd främst
av den för järnverket ogynnsamma utvecklingen av priserna på valsat stål.
Som exempel kan nämnas, att enligt noteringar, som inhämtats genom prisoch
kartellnämndens försorg, priserna på två av bolagets huvudprodukter,
stångjärn och balk, i början av år 1966 låg inte mindre än 22 % under motsvarande
priser i början av år 1960. På sista tiden har skett en mindre återhämtning
som dock kan vara av tillfällig natur. Prisnedgången har betingats
i huvudsak av att järnverken i Sverige och på kontinenten samt i Amerikas
förenta stater byggt ut sina anläggningar i sådan omfattning, att den
samlade produktionskapaciteten ökat i snabbare takt än konsumtionen av
stål. Det ligger i sakens natur, att en dylik utveckling för med sig en mycket
stark priskonkurrens, där mindre företag och företag som relativt nyligen
etablerats utsätts för de största påfrestningarna. Norrbottens järnverk
har visserligen en för svenska förhållanden stor produktionskapacitet. Dess
anläggningar är i stort sett moderna och i gott skick. Jämfört med de kon -

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1966

tinentala verk, som konkurrerar med Norrbottens järnverk på den svenska
marknaden och exportmarknaden, är det dock en liten enhet. Deiss geografiska
läge innebär dessutom vissa nackdelar ur produktions- och marknadsföringssynpunkt.
Bl. a. måste bolaget på grund av skeppningsförhållanden
hålla stora lager av koks och färdigfabrikat. Härigenom binds periodvis
betydande kapitalbelopp.

En omständighet, som härjämte försämrat järnverkets ekonomiska resultat,
är att varmvalsverket för tunnplåt inte motsvarat förväntningarna.
Detta valsverk har en konstruktion, som vid den tid då anläggningen planerades
inte var slutligt prövad för utvalsning av plåt till den av bolaget avsedda
bredden, ca en meter. Konstruktören och tillverkaren lämnade emellertid
såvitt då kunde bedömas betryggande garantier för att verket skulle
fungera tillfredsställande. Verket har emellertid visat sig vara behäftat
med konstruktiva brister, som trots stora ansträngningar ännu inte kunnat
avhjälpas. Försöksdriften har varit mycket kostsam för bolaget. Den plåt
som producerats har endast i relativt ringa utsträckning varit kvalitetsmässigt
godtagbar för försäljning eller fortsatt bearbetning i kallvalsverket.
Sistnämnda anläggning har sålunda inte kunnat helt utnyttjas. Ett intensivt
arbete pågår för att få anläggningen i fullt driftsdugligt skick. Hittills gjorda
undersökningar visar, att det torde bli nödvändigt att kassera vissa delar
av varmvalsverket och att bygga om verket till en anläggning av konventionell
typ. F. n. är det inte möjligt att fastställa hur stora kostnaderna härför
kommer att bli. Sannolikt kan ytterligare 20—30 milj. kr. komma att
behöva investeras i anläggningen. Det är angeläget, att frågan om den slutliga
utformningen av valsverksanläggningen snarast löses.

Till följd av järnverksrörelsens expansion i samband med en omfattande
investeringsverksamhet har bolagets kapitalbehov stigit avsevärt under senare
år. I viss utsträckning har kapitalbehovet kunnat täckas av vinstmedel.
Möjligheten till självfinansiering har emellertid försämrats efter hand
och är f. n. obefintlig. Bolaget har därför nödgats låna medel för att finansiera
verksamheten. Till viss del har det erforderliga kapitaltillskottet kunnat
erhållas genom långfristiga obligationslån, men på sistone har även kortfristig
upplåning måst tillgripas. Härigenom har bolaget åsamkats inte blott
en avsevärd räntebelastning utan även en återbetalningsskyldighet, som i
fråga om den kortfristiga upplåningen gäller rätt stora belopp redan under
åren 1966 och 1967. Dessa betalningsanspråk kan bolaget i sitt nuvarande
ekonomiska läge inte tillgodose om det inte får ett kapitaltillskott i någon
form. Enligt en aktuell likviditetsprognos för innevarande och nästa år kommer
behovet av likvida medel för att täcka skillnaden mellan å ena sidan
beräknade inkomster och å andra sidan nödvändiga utbetalningar för driftens
upprätthållande samt för räntor och återbetalning av lån att uppgå till
drygt 66 milj. kr. Vid beräkningen har hänsyn tagits till behov av medel
för att fullfölja pågående anläggningsarbeten och för att genomföra smärre

Knngl. Maj.ts proposition nr 4N år 1!)t>6 13

ytterligare investeringar, som närmast har karaktären av ersättningsanskaffningar.

En realistisk bedömning av de faktorer som är av betydelse för marknadsutvecklingen
torde ge vid handen, att någon nämnvärd uppgång av
stålpriserna inte kan väntas inom överskådlig tid. Det är uppenbart, att de
stålproducerande företagen i Europa har en betydande överkapacitet och
att stålpriserna därför under de närmaste åren inte kan bli särskilt gynnsamma
för producenterna. Samtidigt har man att räkna med en stigande
lönenivå inom landet. Detta talar för att Norrbottens järnverk, om särskilda
åtgärder ej vidtas, kommer att i fortsättningen få stora svårigheter att
upprätthålla verksamheten.

När statsmakterna år 1939 fattade beslut om att bygga ett järnverk i
Norrbotten var skälen härför delvis av allmänt närings- och försörjningspolitisk
natur. Stor vikt fästes även vid att befolkningen i Norrbotten genom
järnverkets tillkomst skulle få ökade utkomstmöjligheter. Angelägenheten
av att skapa ny bestående sysselsättning i det av arbetslöshet hårt drabbade
länet har varit avgörande för senare beslut om järnverkets fortsatta utbyggnad.
Förhoppningen att järnverket skulle bli en faktor av stor betydelse för
Norrbottens arbetsmarknad har infriats. Redan år 1955, då valsverksanläggningen
togs i full drift, var antalet anställda uppe i drygt 2 200. År 1960
sysselsattes i företaget ca 2 900 anställda, och genom den expansion som ägt
rum sedan dess har antalet ökats till inemot 3 400.

Mot denna bakgrund är det utomordentligt angeläget, att alla ansträngningar
görs för att bemästra de nuvarande svårigheterna och att skapa förutsättningar
för en gynnsam utveckling av företaget i fortsättningen. Jag
vill i detta sammanhang framhålla, att järnverkets fortbestånd trots de aktuella
svårigheterna inte kan sättas i fråga.

Enligt vad som upplysts överväger bolagets ledning att låta verkställa
en ingående utredning om järnverkets aktuella situation och om de riktlinjer,
som skall gälla för bolagets framtida utveckling. Själv anser jag att
en sådan utredning snarast bör komma till stånd. Denna utredning bör innefatta
en grundlig genomgång av den tekniska produktionsapparaten med
sikte på möjligheterna att sänka tillverkningskostnaderna. Även företagets
organisation bör granskas i syfte att utröna om förbättringar kan ske. Bl. a.
bör undersökas om inte en ytterligare effektivisering av försäljningsorganisationen
är ändamålsenlig. Såvitt möjligt bör järnverkets utvecklingsmöjligheter
på kortare och längre sikt klarläggas mot bakgrunden av de marknadstendenser
som nu kan skönjas. Syftet härmed bör vara att skaffa underlag
för en bedömning av frågan om produktionens och marknadsföringens
optimala omfattning och inriktning. Resultaten av undersökningarna i
denna del blir av grundläggande betydelse för bolagets framtida investeringspolitik.

Det är min allvarliga förhoppning att utredningen skall ge sådana resul -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1966

tat, att en fastare grund för järnverkets fortsatta existens som affärsföretag
skall kunna läggas. Det är av utomordentligt stor principiell betydelse
att företaget tekniskt och kommersiellt stabiliseras så att det på ett affärsmässigt
godtagbart sätt kan hävda sig i den hårdnande konkurrensen på
stålmarknaden.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att Norrbottens järnverk är i behov
av ett kapitaltillskott för sin fortsatta verksamhet. I första hand gäller det
att trygga företagets likviditet för den närmaste tiden. Under rådande marknadsförhållanden
är det uppenbart, att järnverket inte kan förränta hela
det hittills investerade kapitalet. Det skulle därför inte vara försvarligt att
hänvisa bolaget till att söka åstadkomma likviditetsförbättringen genom
fortsatt upplåning. Jag förordar därför, att staten lämnar det erforderliga
stödet i form av ett aktieägartillskott utan förräntnings- och återbetalningsskyldighet.
Tillskottet bör vara så avpassat, att bolagets likviditet kan anses
i rimlig mån säkerställd även för det fall att stålpriserna sjunker ytterligare
eller avsättningsmöjligheterna försämras kvantitativt sett. Med denna utgångspunkt
föreslår jag, att ett aktieägartillskott av 100 milj. kr. anvisas
bolaget. Ett tillskott av denna storlek skulle räcka — utom till att lösa in
kortfristiga räntebärande betalningsförpliktelser m. m. och att ge en viss
säkerhetsmarginal för eventuellt tillkommande likviditetspåfrestningar —
även till att slutföra pågående investeringar och att göra smärre investeringar,
som närmast har karaktären av ersättningsanskaffningar. Däremot
ger tillskottet inte något utrymme för större investeringar. Självfallet
bör bolaget i rådande läge inte under den närmaste tiden engagera sig i något
mera betydande och på en allmän produktionsökning inriktat utbyggnadsprojekt.
Emellertid vore det ur företagsekonomiska synpunkter inte
försvarligt att ens för en kortare tid helt strypa sådan investeringsverksamhet
inom företaget som syftar till fortsalt utveckling och rationalisering.
Bolaget bör därför inte tvingas avstå från möjligheten att förbättra sin
konkurrenskraft genom investeringar för rationalisering och vidare utveckling
i den mån dessa investeringar är av måttlig storlek och kan bedömas
bli klart vinstgivande. Bolaget har i sin framställning angivit vissa investeringar,
som f. n. skulle vara aktuella, om medel stod till buds. Dessa projekt,
som preliminärt kostnadsberäknats till 115 milj. kr., är dock ännu inte tekniskt
och ekonomiskt genomarbetade. Det är därför inte möjligt att nu ta
ställning till dem. Av nyss anförda skäl anser jag emellertid, att medel bör
ställas till förfogande, så att företaget, i den mån tillfredsställande tekniskekonomiska
beräkningar rörande lönsamheten kan förebringas, kan genomföra
de mest angelägna investeringarna. För ändamålet beräknar jag nu ett
belopp av 50 milj. kr. Då tillskottet skall användas för lönsam investering
bör det vara räntebärande. Frågan om ytterligare kapitaltillskott för investeringar
i järnverket får framdeles underställas riksdagens prövning i
den mån bolaget i anslutning till utredningen lägger fram färdiga investeringsprojekt,
som bedöms uppfylla de ställda kraven på god lönsamhet.

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1966

Vad angår formen för medelsanvisningen vill jag erinra om att den rörelsekredit
i riksgäldskontoret, som bolaget sedan år 1954 disponerar och
som är maximerad till 75 milj. kr., numera torde få anses otillräcklig med
hänsyn till järnverksrörelsens ökade omfattning och det vidgade produktsortimentet.
Sålunda har i varulager och kundfordringar bundits belopp,
som vida överstiger denna kredit. Jag föreslår därför, att kreditens maximibelopp
höjs med 50 milj. kr. till 125 milj. kr. Härigenom kan de f. n. bundna
medlen, om det blir behövligt, i motsvarande mån frigöras för investeringsändamål.

Den nu föreslagna förstärkningen av järnverkets kapital och rörelsemedel
bör ske under innevarande budgetår. Höjningen av maximibeloppet för
den rörliga krediten i riksgäldskontoret bör ske så snart som möjligt efter
riksdagens beslut. Medelsanvisningen i övrigt torde böra ske på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1965/66.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår
riksdagen att

a) för Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor;

b) medgiva, att den av Norrbottens järnverk aktiebolag
disponerade rörliga krediten i riksgäldskontoret, efter beslut
av Kungl. Maj :t, ökas till högst 125 000 000 kronor.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fredrik Denecke

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660238