Kungl. Maj:ts proposition nr 40 dr 1966

Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till patentlag
m. m.; given Stockholms slott den 11 februari
1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) patentlag,

2) lag om ändring i lagen den 29 november 194-6 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret,

3) lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning,

4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644),

5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr
521),

6) lag om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen,

dels godkänna en i Strasbourg den 27 november 1963 undertecknad konvention
om förenhetligande av vissa delar av patenträtten.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en total revision av den patenträttsliga lagstiftningen.
Förslaget har tillkommit på initiativ av Nordiska rådet och det förberedande
lagstiftningsarbetet på området har bedrivits i samverkan med utredningar
i Danmark, Finland och Norge.

Förslaget syftar till att allmänt modernisera lagstiftningen och tillgodoföra
den resultaten av det internationella konventionsarbetet på patentområdet.
I detta hänseende innebär förslaget att patentskyddet i vissa avseenden
stärks. Samtidigt beaktas samhälleliga intressen, bl. a. genom att möjligheterna
att meddela tvångslicens vidgas och genom att regler införs som
innebär ökad offentlighet i patenteringsförfarandet.

Vidare föreslås ett system med s. k. nordiska patentansökningar. Systemet

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

innebär, att den som vill erhålla patent i de nordiska länderna skall kunna
vända sig med en patentansökan till endast ett av de nordiska patentverken,
som i stort sett ensamt behandlar ansökningen och meddelar patent även
för de övriga länderna. Patent meddelas därvid för varje land för sig. Sådana
patent blir jämställda med patent som meddelas efter vanlig nationell ansökan.
Systemets tillämpning är beroende av att särskild överenskommelse
därom träffas mellan de nordiska länderna.

Systemet förutsätter att patentlagstiftningen i de nordiska länderna förenhetligas.
De förslag till patentlagar som samtidigt läggs fram i Danmark,
Finland, Norge och Sverige är helt överensstämmande i fråga om reglerna
rörande beviljande av patent. Även i vad avser övriga civilrättsliga bestämmelser
är förslagen i allt väsentligt överensstämmande.

Nu gällande undantag från patenterbarhet för bl. a. kemiska föreningar
samt livs- och läkemedel avskaffas, beträffande livs- och läkemedel dock
först efter en övergångsperiod. Kravet på uppfinningshöjd skärps något.
Förslaget inför ett krav på absolut eller generell nyhet. Enligt de nuvarande
nyhetsreglerna medför bara vissa särskilt angivna omständigheter att uppfinningen
ej anses som ny.

De nuvarande bestämmelserna om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
föreslås bilda en särskild lag. Vidare föreslås vissa följdändringar
i försvarsuppfinningslagen, varumärkeslagen, namnlagen och utsökningslagen.

I propositionen föreslås att Sverige i anslutning till den nya lagstiftningens
gnomförande tillträder en inom Europarådet år 1963 antagen konvention,
som syftar till att vissa delar av patentlagstiftningen i de olika länderna
skall förenhetligas. Detta gäller bl. a. patenterbarhet och undantag därifrån,
nyhet och uppfinningshöjd.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari
1967.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 dr 1066

Förslag

till

Patentlag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Den som gjort en uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt, eller
den till vilken uppfinnarens rätt övergått äger efter ansökan erhålla patent
på uppfinningen och därigenom förvärva ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja
uppfinningen enligt denna lag.

Patent meddelas icke på

1) uppfinning vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän
ordning,

2) växtsorter eller djur raser eller väsentligen biologiskt förfarande för
framställning av växter eller djur; patent må dock meddelas på mikrobiologiskt
förfarande och alster av sådant förfarande.

2 §•

Patent meddelas endast på uppfinning som icke är närliggande i förhållande
till vad som blivit känt innan patentansökningen gjordes.

Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett
genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på annat sätt. Även innehållet i
patentansökan som tidigare gjorts här i riket anses som känt, om denna
ansökan blir allmänt tillgänglig enligt 22 §.

Patent må dock meddelas utan hinder av att uppfinningen inom sex månader
innan patentansökningen gjordes blivit allmänt tillgänglig

1) till följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon
från vilken denne härleder sin rätt eller

2) genom att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt
förevisat uppfinningen på officiell eller officiellt erkänd internationell utställning.

3 §•

Den genom patent förvärvade ensamrätten innebär att, med de undantag
som anges nedan, annan än patenthavaren ej må utan dennes lov utnyttja
uppfinningen yrkesmässigt genom att använda patentskyddat förfarande, genom
att tillverka, införa, använda eller till försäljning, uthyrning eller utlåning
utbjuda patentskyddat alster eller på annat sätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Avser uppfinningen förfarande för tillverkning av alster, omfattar ensamrätten
även alster som tillverkats enligt förfarandet.

Ensamrätten omfattar icke utnyttjande av alster, som sålts här i riket
i butik eller på därmed jämförligt sätt i strid mot ensamrätten, om köparen
vid köpet icke ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten kränktes.

4 §•

Den som utnyttjade uppfinning yrkesmässigt här i riket när ansökan om
patent därå gjordes må utan hinder av patentet fortsätta utnyttjandet med
bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet icke innefattade uppenbart
missbruk i förhållande till patentsökanden eller någon från vilken
denne härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande tillkommer under motsvarande
förutsättningar även den som vidtagit väsentliga åtgärder för att
utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket.

Rätt enligt första stycket må övergå till annan endast tillsammans med
rörelse, vari den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

5 §.

Utan hinder av patent må uppfinningen utnyttjas på utländskt fartyg,
luftfartyg eller annat utländskt samfärdsmedel för dess behov, när det tillfälligt
inkommer till riket vid regelbunden trafik eller eljest.

Konungen äger förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan
hinder av patent må införas till riket och användas här för reparation av
luftfartyg, hemmahörande i främmande stat i vilken motsvarande förmåner
medgivas för svenska luftfartyg.

6 §•

Konungen äger förordna, att ansökan om patent på uppfinning, vilken
tidigare angivits i ansökan om skydd i främmande stat, skall vid tillämpning
av 2 § första och andra styckena samt 4 § anses gjord samtidigt med
ansökningen i den främmande staten om sökanden yrkar det.

I förordnande skola anges de närmare villkor, under vilka sådan konventionsprioritet
må åtnjutas.

7 §■

Innehavare av patent äger erhålla tilläggspatent på utveckling av uppfinningen,
om ansökan härom inkommit innan ansökningen om huvudpatentet
blev allmänt tillgänglig enligt 22 §.

Tilläggspatent meddelas utan hinder av att villkoret enligt 2 § första stycket
icke är uppfyllt i förhållande till innehållet i ansökningen om huvudpatentet.
Tilläggspatent upphör att gälla samtidigt med huvudpatentet, om
annat ej följer av tredje stycket, och må övergå till annan endast tillsammans
med huvudpatentet.

Upphör huvudpatentet på grund av att patenthavaren avstår från patentet
eller förklaras patentet ogiltigt, utgör tilläggspatentet självständigt patent
för återstoden av patenttiden. Finnas flera tilläggspatent till huvudpatentet,
gäller det först meddelade tilläggspatentet som huvudpatent och
de övriga som tilläggspatent till detta.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1966

2 KAP.

Patentansökan och dess handläggning

8 §•

Patentmyndighet för Sverige är patent- och registreringsverket.

9 §•

Ansökan om patent göres skriftligen hos patentmyndigheten.

Ansökningen skall innehålla beskrivning av uppfinningen, innefattande
även ritningar om sådana behövas, samt bestämd uppgift om vad som
sökes skyddat genom patentet (patentkrav). Beskrivningen skall vara så
tydlig, att en fackman med ledning därav kan utöva uppfinningen.

I ansökningen skall uppfinnarens namn anges. Sökes patent av annan
än uppfinnaren, skall sökanden styrka sin rätt till uppfinningen.

Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift.

10 §.

I samma ansökan må icke sökas patent pa två eller flera uppfinningar,
som äro oberoende av varandra.

11 §•

Sökes patent på uppfinning som framgår av tidigare av sökanden ingiven
patentansökan vilken icke slutligt avgjorts, skall den senare ansökningen
på de villkor Konungen bestämmer anses gjord vid den tidpunkt då de handlingar
av vilka uppfinningen framgår inkommo till patentmyndigheten, om
sökanden yrkar det.

12 §.

Sökande som ej har hemvist här i riket skall ha ett här bosatt ombud,
som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

13 §.

Ansökan om patent må icke ändras så, att patent sökes på något som ej
framgick av ansökningshandlingarna när ansökningen gjordes eller enligt
14 § skall anses gjord.

14 §.

Ändrar sökanden ansökningen inom sex månader från den dag då ansökningen
gjordes, skall ansökningen anses gjord vid den tidpunkt då ändringen
vidtogs, om han yrkar det.

Yrkande enligt första stycket må framställas endast en gång och må ej
återtagas.

15 §.

Har sökanden icke iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller finner
patentmyndigheten annat hinder föreligga för bifall till ansökningen,
skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidtaga
rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller
vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, skall ansökningen avskrivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

Underrättelse därom skall intagas i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom fyra månader efter
utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för
att avhjälpa brist och inom samma tid erlägger fastställd återupptagningsavgift.

16 §.

Föreligger även efter det yttrande avgivits hinder för bifall till ansökningen
och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökningen
avslås, om anledning ej förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

17 §.

Påstår någon inför patentmyndigheten bättre rätt till uppfinningen än
sökanden och finnes saken tveksam, må patentmyndigheten förelägga honom
att väcka talan vid domstol inom viss tid vid äventyr att påståendet
lämnas utan avseende vid patentansökningens fortsatta prövning.

Är tvist om bättre rätt till uppfinningen anhängig vid domstol, må patentansökningen
förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

18 §.

Visar någon inför patentmyndigheten att han äger bättre rätt till uppfinningen
än sökanden, skall patentmyndigheten överföra ansökningen på
honom, om han yrkar det. Den som får patentansökan överförd på sig
skall erlägga ny ansökningsavgift.

Yrkas överföring, må ansökningen icke avskrivas, avslås eller bifallas förrän
yrkandet slutligt prövats.

19 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för patent
föreligga, skall ansökningen godkännas för utläggning enligt 21 §.

Sedan ansökningen godkänts för utläggning, må patentkraven icke ut\idgas

20 §.

Inom två månader efter det ansökningen godkänts för utläggning skall
sökanden erlägga fastställd tryckningsavgift. Sker det ej, skall ansökningen
avskrivas. Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom fyra månader
efter utgången av sagda tid erlägger tryckningsavgiften jämte fastställd,
återupptagningsavgift.

Sökes patent av uppfinnaren och begär han befrielse från tryckningsavgiften
inom två månader efter det att ansökningen godkänts för utläggning,
må patentmyndigheten medge honom sådan befrielse, om han har
avsevärd svårighet att erlägga avgiften. Avslås framställningen, skall avgift
som erlägges inom två månader därefter anses erlagd i rätt tid.

21 §.

Sedan tryckningsavgift enligt 20 § erlagts eller befrielse från tryckningsavgiften
medgivits, skall patentmyndigheten utlägga ansökningen för att bereda
allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen.
Utläggningen skall kungöras.

Invändning göres skriftligen hos patentmyndigheten inom tre månader
från kungörelsedagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr ''iO år 1966

Från och med den dag då ansökningen utlägges skola tryckta exemplar
av beskrivning och patentkrav, med uppgift om sökanden och uppfinnaren,
finnas att tillgå hos patentmyndigheten.

22 §.

Från och med den dag då ansökningen utlägges skola handlingarna i
ärendet hållas tillgängliga för envar.

När aderton månader förflutit från den dag då patentansökningen gjordes,
eller, om konventionsprioritet yrkas, den dag från vilken prioriteten
begäres, skola handlingarna hållas tillgängliga för envar, även om ansökningen
icke utlagts. Har beslut fattats om avskrivning eller avslag, skola
handlingarna dock hållas tillgängliga endast om sökanden begär att ansökningen
återupptages eller anför besvär. ^ .....

På framställning av sökanden skola handlingarna hallas tillgängliga tidigare
än som följer av första och andra styckena.

När handlingarna bli tillgängliga enligt andra eller tredje stycket, skall
kungörelse därom utfärdas.

Innehåller handling företagshemlighet och rör den icke uppfinning vara
patent sökes, äger patentmyndigheten, om särskilda skäl föreligga, pa yrkande
förordna att handlingen icke må utlämnas. Har sådant yrkande framställts,
må handlingen icke utlämnas förrän yrkandet ogillats genom beslut
som vunnit laga kraft.

23 §.

Efter utgången av den i 21 § andra stycket föreskrivna tiden upptages ansökningen
till fortsatt prövning för avgörande av frågan huruvida ansökningen
skall bifallas. Vid denna prövning äga 15—18 §§ tillämpning.

Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom och tillfälle
beredas honom att yttra sig över invändningen.

24 §.

Talan mot slutligt beslut av patentmyndigheten på patentavdelningen i
ärende angående ansökan om patent ma föras av sökanden, om det gått honom
emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits oaktat invändning framställts
i behörig ordning, må talan föras av den som gjort invändningen.
Återkallar invändaren sin talan, må denna likväl prövas, om särskilda skäl
föreligga.

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 15 § tredje
stycket eller 20 § första stycket avslagits eller yrkande om överföring enligt
18 § bifallits, må talan föras av sökanden. Mot beslut, varigenom yrkande
om överföring enligt 18 § avslagits, må talan föras av den som framställt
yrkandet.

Mot beslut, varigenom yrkande om förordnande enligt 22 § femte stycket
avslagits, må talan föras av sökanden eller den som eljest framställt yrkandet.

25 §.

Talan enligt 24 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra
besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd
att besvären icke upptagas till prövning.

Mot beslut på besvärsavdelningen må talan föras av sökanden, om det gått

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader
från beslutets dag.

Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga motsvarande tillämpning beträffande
handlingar som inkomma till Konungen.

26 §.

Patent är meddelat, när patentansökningen bifallits och beslutet vunnit
laga kraft. När patent meddelats, skall det kungöras och patentbrev utfärdas.
Har beskrivning eller patentkrav ändrats efter det de tryckts enligt
21 § tredje stycket, skola tryckta exemplar av handlingarna, med uppgift
om patenthavaren och uppfinnaren, i slutligt skick finnas att tillgå hos
patentmyndigheten.

Avskrives eller avslås ansökan, som blivit tillgänglig för envar, skall beslutet
kungöras när det vunnit laga kraft.

27 §.

Meddelat patent antecknas i patentregistret som föres av patentmyndigheten.

3 KAP.

Nordisk patentansökan

28 §.

Konungen äger efter överenskommelse med Danmark, Finland och Norge
om att patent på uppfinning skall kunna erhållas för Sverige, Danmark,
Finland och Norge eller för tre av dessa stater efter ansökan om patenten i
en av de stater som ansökningen omfattar (nordisk patentansökan) förordna,
att bestämmelserna i 29—38 §§ skola lända till efterrättelse.

29 §.

Nordisk patentansökan här i riket skall avse patent, förutom för Sverige,
antingen för Danmark, Finland och Norge eller för två av dessa stater.

Sådan ansökan behandlas och prövas, med iakttagande av bestämmelserna
i detta kapitel, enligt vad som gäller för patentansökan i allmänhet. Patent,
som meddelats på grund av sådan ansökan, äger samma giltighet här
i riket som annat här meddelat patent.

Meddelas på grund av nordisk patentansökan i Danmark, Finland eller
Norge patent för Sverige, gäller patentet här i riket som om det meddelats
här.

Föreligga i fråga om patent som meddelats i Finland beskrivning och
patentkrav på såväl svenska som finska språket och råder icke överensstämmelse
mellan texterna, omfattar patentskyddet här i riket endast vad
som framgår av båda texterna. Patentskyddet bestämmes dock enbart med
hänsyn till den svenska texten, om denna är avgörande i Finland.

3° §.

I fråga om nordisk patentansökan här i riket äger bestämmelsen i 2 §
andra stycket sista punkten motsvarande tillämpning med avseende på tidigare
patentansökan i annan stat som omfattas av ansökningen. Beträffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

ansökan om patent enbart för Sverige äger nämnda bestämmelse motsvarande
tillämpning med avseende på nordisk patentansökan som gjorts i annan
stat och som omfattar Sverige.

31 §.

Avser nordisk patentansökan här i riket även Finland, må patentansökningen
godkännas för utläggning endast om beskrivning och patentkrav
föreligga även på finska språket.

32 §.

I fråga om nordisk patentansökan här i riket skola tryckta exemplar av
beskrivning och patentkrav som avses i 21 § tredje stycket innehålla uppgift
om vilka stater ansökningen omfattar. När ansökningen godkännes
för utläggning, skola sådana exemplar översändas till patentmyndigheterna
i övriga stater som omfattas av ansökningen, för att i dessa hållas tillgängliga
för allmänheten enligt vad därom är stadgat.

33 §.

När nordisk patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar
Sverige, utlägges i den andra staten, skall den samtidigt utläggas hos patén
tmyndigheten här i riket. Utläggningen skall kungöras.

Tryckta exemplar av beskrivning och patentkrav skola finnas att tillgå
hos patentmyndigheten här i riket.

34 §.

Invändning mot nordisk patentansökan här i riket må göras, förutom
hos patentmyndigheten här i riket, hos patentmyndigheten i annan stat
som omfattas av ansökningen.

Inkommer till patentmyndigheten här i riket invändning mot nordisk
patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar Sverige, skall patentmyndigheten
ofördröj ligen översända handlingen till patentmyndigheten
i den andra staten. Därvid skall dagen då handlingen inkom anges.

35 §.

Nordisk patentansökan, som gjorts här i riket och som omfattar Sverige,
Danmark, Finland och Norge, må ändras till nordisk patentansökan för
Sverige och två av de övriga staterna.

Nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, må ändras till särskild
patentansökan för Sverige.

Företages ändring som avses i andra stycket eller återkallas ansökan hos
patentmyndigheten här i riket, må sökanden enligt vad därom är stadgat
fullfölja den som särskild ansökan i annan stat, som omfattas av ansökningen.
Vill sökanden sålunda fullfölja ansökningen, skall han samtidigt
med ändringen eller återkallelsen avge förklaring därom till patentmyndigheten
här i riket.

Hållas handlingarna i ansökningsärendet tillgängliga enligt 22 §, skall om
ändring, återkallelse och förklaring som avses i första—tredje styckena utfärdas
kungörelse. Förklaring skall även intagas i kungörelse enligt 21 §
första stycket.

36 §.

Ändras nordisk patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar
Sverige, till ansökan för den staten eller återkallas ansökningen och har
lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

sökanden enligt 35 § avgivit förklaring att han vill fullfölja ansökningen
som särskild patentansökan för Sverige, skall ansökningen upptagas och
prövningen fortsättas av patentmyndigheten här i riket, om sökanden gör
anmälan härom hos denna myndighet inom två månader från ändringen
eller återkallelsen. Hållas handlingarna i ärendet tillgängliga enligt 22 §,
skall anmälningen kungöras.

Ansökan som upptages enligt första stycket skall behandlas och prövas
som om den ursprungligen gjorts här i riket som patentansökan för Sverige.
Sökanden skall dock erlägga fastställd ansökningsavgift här i riket,
även om han erlagt ansökningsavgift i den stat där ansökningen gjordes.

37 §.

Bifalles nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, skall patentbrevet
utvisa för vilka stater patent meddelats.

38 §.

Konungen äger, efter avtal därom med berörd stat, förordna, att nordiska
patentansökningar som göras här i riket skola överlämnas till patentmyndigheten
i annan stat, som omfattas av ansökningarna, enligt närmare
bestämmelser i förordnandet. Förordnande som nu sagts må icke avse
ansökan av den som är bosatt här i riket.

Konungen äger även, efter avtal därom med berörd stat, förordna att
nordiska patentansökningar, som gjorts i annan stat och som avser Sverige,
må överlämnas till patentmyndigheten här i riket. Ansökan, som överlämnas
enligt sådant förordnande, skall behandlas och prövas som om den ursprungligen
gjorts här i riket.

4 KAP.

Patents omfattning och giltighetstid

39 §.

Patentskyddets omfattning bestämmes av patentkraven. För förståelse av
patentkraven må ledning hämtas från beskrivningen.

40 §.

Meddelat patent kan upprätthållas intill dess sjutton år förflutit från
den dag då patentansökningen gjordes.

Om upprätthållande av tilläggspatent stadgas i 7 §.

5 KAP.

Årsavgifter

41 §.

För patent, som icke är tilläggspatent, skall för varje år räknat från den
dag patentansökningen gjordes (patentår) erläggas fastställd årsavgift, om
annat icke bestämts med stöd av 73 §.

Har tilläggspatent övergått till självständigt patent enligt bestämmelserna
i 7 § tredje stycket, skall från och med närmast följande patentår erläggas

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år JS66

årsavgift med belopp, som skulle ha utgålt för huvudpatentet om det alltjämt
varit gällande.

42 §.

Årsavgift förfaller till betalning första dagen av det patentår den avser.
Årsavgift för patentår, som börjat innan patentet meddelats eller inom två
månader därefter, förfaller dock först den dag då två månader förflutit
efter patentets meddelande. Årsavgift må icke erläggas före patentets meddelande
och ej heller tidigare än sex månader före patehtårets början.

Innehas patentet av uppfinnaren och har han avsevärd svårighet att erlägga
årsavgift, må patentmyndigheten medge honom anstånd under högst
tre år från patentets meddelande, om han gör framställning därom senast
den dag då årsavgift första gången förfaller. Avslås framställningen,
skall avgift som erlägges inom två månader därefter anses erlagd i rätt lid.

Årsavgift må, med den förhöjning som må vara fastställd, erläggas inom
sex månader efter patentårets ingång eller i fråga om patentår, som börjat
innan patentet meddelats, efter sistnämnda tidpunkt. Årsavgift, med vars
erläggande anstånd medgivits enligt andra stycket, må med samma förhöjning
erläggas inom sex månader efter den tidpunkt till vilken anstånd
erhållits.

6 KAP.

Licens, överlåtelse m. m.

43 §.

Har patenthavaren medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja uppfinningen
(licens), äger denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats
därom.

44 §.

Har patent övergått på annan eller licens upplåtits, skall på begäran anteckning
därom göras i patentregistret.

Visas att i registret antecknad licens upphört att gälla, skall anteckningen
om licensen avföras.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning
beträffande tvångslicens och rätt som avses i 53 § andra stycket.

I mål eller ärende angående patent anses den som patenthavare, vilken
senast blivit införd i patentregistret i sådan egenskap.

45 §.

Ha tre år förflutit sedan patent meddelades och tillika fyra år sedan
patentansökningen gjordes och utövas icke uppfinningen inom riket i skäligt
omfång, äger den som här i riket vill utöva denna erhålla tvångslicens
därtill, om godtagbar anledning till underlåtenheten saknas.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att vid
tillämpning av första stycket utövning i främmande stat skall jämställas
med utövning här i riket.

46 §.

Innehavare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av annan
tillhörigt patent, äger erhålla tvångslicens att utnyttja den uppfinning

Kungl. Maj. ts proposition nr W år 1966

som skyddas därav, om detta är skäligt på grund av den förstnämnda uppfinningens
betydelse eller eljest särskilda skäl föreligga.

Innehavare av patent, till vilket tvångslicens åtnjutes enligt första stycket,
äger erhålla tvångslicens att utnyttja den andra uppfinningen, om det
icke föreligger särskilda skäl däremot.

47 §.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, äger den
som vill yrkesmässigt utnyttja uppfinning, varå annan har patent, erhålla
tvångslicens därtill.

48 §.

Den som utnyttjade patentsökt uppfinning yrkesmässigt här i riket när
handlingarna i ansökningsärendet blevo tillgängliga enligt 22 § äger, om
ansökningen leder till patent, erhålla tvångslicens till utnyttjandet, om synnerliga
skäl föreligga samt han saknade kännedom om ansökningen och ej
heller skäligen kunnat skaffa sig kännedom därom. Sådan rätt tillkommer
under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga
åtgärder för att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket. Tvångslicens
kan avse även tid innan patentet meddelades.

49 §.

Tvångslicens må icke meddelas annan än den soin kan antagas äga förutsättningar
att utnyttja uppfinningen på godtagbart sätt och i överensstämmelse
med licensen.

Tvångslicens utgör ej hinder för patenthavaren att själv utnyttja uppfinningen
eller att upplåta licens. Tvångslicens må övergå till annan endast
tillsammans med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts
skola ske.

50 §.

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning
uppfinningen må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor
för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äger
rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

7 KAP.

Patents upphörande m. m.

51 §.

Erlägges icke årsavgift enligt föreskrifterna i 41 och 42 §§, är patentet
förfallet från och med ingången av det patentår för vilket avgiften icke erlagts.

Patent, som förfallit enligt första stycket, må återupprättas av patentmyndigheten,
om patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet.
Ansökan om återupprättande skall göras skriftligen hos patentmyndigheten
senast sex månader från den dag, då avgiften senast skolat erläggas.
Inom samma tid skall årsavgiften med den förhöjning, som må vara
bestämd, och fastställd återupprättningsavgift erläggas. Behörigen gjord
ansökan skall kungöras.

Kungl. Maj:Is proposition nr AO år 1006

Den som efter det att patent förfallit men innan ansökan om återupprättande
kungjorts börjat utnyttja uppfinningen yrkesmässigt har i riket eller
vidtagit väsentliga åtgärder därför äger den rätt som anges i §, P
tentet återupprättas.

52 §.

Har patent meddelats i strid mot 1 eller 2 §, skall rätten förklara patentet
ogiltigt om talan föres därom. Patent må dock ej förklaras ogiltigt på den
«rund att den som erhållit patentet varit berättigad till blott viss andel dan.
° Utom i fall som avses i tredje stycket må talan foras av envar som
lider förfång av patentet och, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt,

av myndighet som Konungen bestämmer.

Talan, som grundas på att patent meddelats annan an den som artoataj
gad till patentet enligt 1 §, må föras endast av den som påstår sig berättigad
till patentet. Talan skall väckas inom ett ar efter erhållen kännedom om pa
tentets meddelande och de övriga omständigheter på vilka falan grundas.
Var patenthavaren i god tro när patentet meddelades eller nar det °^ergic
på honom, må talan ej väckas senare än tre ar efter patentets meddelande.

53 §.

Har patent meddelats annan än den som är berättigad till patentet enligt
1 §, skall rätten på talan av den berättigade överfora patentet pa honom.
I fråga om den tid inom vilken talan skall väckas äga bestämmelserna i

52 § tredje stycket tillämpning. .....

Har den som frånkännes patentet i god tro borjåt utnyttja uppfinningen
yrkesmässigt här i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder darfor, ager■han
mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsatta det paborjade
eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna
art. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar aven
innehavare av licens som är antecknad i patentregistret.

Rätt enligt andra stycket må övergå till annan endast tillsammans med
rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

54 §.

Avstår patenthavaren skriftligen hos patentmyndigheten från patentet,

skall myndigheten förklara patentet upphört. .

År patent utmätt eller är tvist om överföring av patent anhangig, må patentet
icke förklaras upphört så länge utmätningen består eller tvisten icke

blivit slutligt avgjord.

55 §.

Har patent förfallit eller förklarats upphört eller har genom lagakraftvunnen
dom patent förklarats ogiltigt eller blivit överfört, skall patentmyndigheten
utfärda kungörelse därom. Kungörelse skall aven utfardas, nar ansökan
om återupprättande blivit prövad genom lagakraftvunnet beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

8 KAP.

Uppgiftsskyldighet

56 §.

Åberopar patentsökande ansökningen gentemot annan innan handlingarna
i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 §, är han skyldig att på
begäran lämna sitt samtycke till att denne får taga del av handlingarna.

Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom
påskrift på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger att patent
sökts eller meddelats utan att samtidigt lämna upplysning om ansökningens
eller patentets nummer, är skyldig att på begäran utan dröjsmål
lämna sådan upplysning. Anges icke uttryckligen att patent sökts eller
meddelats men är vad som förekommer ägnat att framkalla uppfattningen
att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas upplysning huruvida
patent sökts eller meddelats.

9 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

57 §-

Gör någon intrång i den ensamrätt som patent medför (patentintrång)
och sker det uppsåtligen, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om målsägande anger det
till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

58 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång skall utge
skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning för den
ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet,
må ersättningen jämkas.

Begår någon patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge
ersättning för utnyttjandet av uppfinningen, om och i den mån det finnes
skäligt.

Talan om ersättning för patentintrång må avse skada endast under de
fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan
är rätten till ersättning förlorad.

59 §.

På yrkande av den som lidit patentintrång äger rätten efter vad som är
skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att patentskyddat
alster, som tillverkats utan patenthavarens lov, eller föremål, vars användande
skulle innebära patentintrång, skall på visst sätt ändras eller sättas
i förvar för återstoden av patenttiden eller förstöras eller, i fråga om patentskyddat
alster, mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget. Vad nu
sagts gäller ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild
rätt därtill och själv icke begått patentintrång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 är 1066

Egendom som avses i första stycket må lagas i beslag, om brott som anges
i 57 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag
i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket må ratten, om synnerliga
skäl föreligga, på yrkande förordna att innehavare av egendom som avses i
första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av patenttiden
eller del därav mot skäligt vederlag och på skaliga villkor i ovngt.

60 §.

Utnvttiar någon yrkesmässigt patentsökt uppfinning efter det handlingarna
i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 §, äger vad som sags
om patentintrång motsvarande tillämpning i den mån ansökningen le er
till patent. Till straff må dock ej dömas och ersättning för skada på
grund av utnyttjande som sker innan utläggning av patentansökningen kungjorts
enligt 21 § må bestämmas endast enligt 58 § andra stycket.

Bestämmelserna i 58 § tredje stycket äga ej tillämpning, om ersättningstalan
väckes senast ett år efter patentets meddelande.

61 §•

Har patent förklarats ogiltigt genom dom som vunnit laga kraft, må
ej enligt 57—60 §§ dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd.

Föres talan rörande patentintrång och gör den mot vilken talan fores
gällande att patentet är ogiltigt, skall rätten på hans yrkande förklara
målet vilande i avbidan på att frågan om patentets giltighet slutligt provas.
Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med yilandeforklaringen
förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall vackas.

62 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa underlåter att
fullgöra vad som åligger honom enligt 56 § dömes till dagsböter.

Sådan påföljd skall även ådömas den som i fall som avses i namnda paragraf
lämnar felaktig upplysning, om för gärningen ej ar stadgat stratt

i brottsbalken. ... „ - „

Brott som avses i första och andra styckena ma atalas av allmän åklagare
endast om målsägande anger det till åtal och åtal av särskilda skäl finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

63 §.

Patenthavare eller den som på grund av licens äger utnyttja uppfinningen
må föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av patentet
åtnjuter skydd gentemot annan, om ovisshet råder om förhållandet och
denna länder honom till förfång.

Den som driver eller avser att driva verksamhet ager, under samma villkor,
föra talan mot patenthavare om fastställelse, huruvida hinder mot
verksamheten föreligger på grund av visst patent.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att patentet ar ogiltigt,
äga bestämmelserna i 61 § andra stycket motsvarande tillämpning.

64 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

yjH i*5ens*a^are väcka talan om intrång i patent eller om fastställelse enligt
63 § första stycket, skall han underrätta patenthavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när underrättelse
i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som
antecknats i patentregistret.

Visas ej, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt
föreskrifterna i första stycket, skall käranden givas tid därtill. Försitter han
denna tid, må hans talan icke upptagas till prövning.

65 §.

Stockholms rådhusrätt är rätt domstol i mål som gäller

1. bättre rätt till patentsökt uppfinning,

2. patents ogiltighet eller överföring av patent,

3. meddelande av tvångslicens, fastställande av nya villkor för eller upphävande
av sådan licens eller rätt som avses i 53 § andra stycket,

4. patentintrång,

5. fastställelse enligt 63 § eller

6. bestämmande av ersättning enligt 75 §.

66 §.

I mål som anges i 65 § består rådhusrätten, utom i fall som avses i andra
stycket nedan, av sex ledamöter, av vilka tre skola vara lagfarna och tre
tekniskt sakkunniga. Har förfall uppkommit för en av ledamöterna sedan
huvudförhandling påbörjats, är rätten dock domför med övriga fem ledamöter.
En av de lagfarna ledamöterna är rättens ordförande.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid handläggning, som ei
sker vid huvudförhandling eller syn på stället, består rådhusrätten av en
agiaren ledamot eller, om så är lämpligt, av en lagfaren och en tekniskt
sakkunnig ledamot, varvid den lagfarna ledamoten är rättens ordförande.

67 §.

Hovrätten är i mål, i vars avgörande i rådhusrätten tekniskt sakkunnig
ledamot deltagit, domför med fyra lagfarna och två tekniskt sakkunniga
ledamöter. Flera än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter
må ej sitta i rätten.

68 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar för tre
år i sänder minst tjugofem personer att tjänstgöra som tekniskt sakkunniga
ledamöter i rådhusrätten och hovrätten. Under treårsperiod äger Konungen
vid behov för återstående del av perioden förordna ytterligare personer för
sadan tjänstgöring.

Rättens ordförande utser bland de sålunda förordnade, med hänsyn till
onskvurd teknisk sakkunskap och Övriga förhållanden, för varje särskilt
mål dem som skola inträda i rätten. Tekniskt sakkunnig ledamot som avgatt
ar skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål i vars handläggning
han förut deltagit.

69 §>

I mål enligt 65 § skall rätten inhämta yttrande från patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning, om det finnes erforderligt.

70 §.

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 65 § skall sändas
till patentmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

10 KAP.

Särskilda bestämmelser

71 §.

Patenthavare, som ej har hemvist här i riket, skall ha ett här bosatt ombud,
som äger för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser och
andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av
stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen
inför domstol. Ombud skall anmälas till patentregistret och antecknas däri.

Har patenthav&ren ej anmält ombud som avses i första stycket, må delgivning
i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom
med posten i betalt brev under hans i patentregistret antecknade adress.
Är fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom
att handlingen anslås i patentmyndighetens lokal. Om delgivningen skall
kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses ha skett när
vad nu sagts blivit fullgjort.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna
i första och andra styckena icke skola äga tillämpning i fråga
om patenthavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den
staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och
äger behörighet som anges i första stycket.

72 §.

Talan mot annat slutligt beslut av patentmyndigheten enligt denna lag
än som avses i 24 §, föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill
anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid
påföljd att besvären icke upptagas till prövning.

Mot besvärsavdelningens beslut föres talan genom besvär hos Konungen
inom två månader från beslutets dag.

73 §.

Avgifter enligt denna lag fastställas av Konungen. Därvid äger Konungen,
såvitt avser årsavgifter, förordna att ett eller flera av de första patentåren
skola vara avgiftsfria.

74 §.

Närmare bestämmelser angående ansökan om patent, kungörelser i patentärende,
tryckning av ansökningshandlingarna, patentregistret och dess
förande samt patentmyndigheten utfärdas av Konungen eller i den omfattning
Konungen bestämmer av patentmyndigheten. Diarier hos patentmyndigheten
skola vara tillgängliga för allmänheten i den utsträckning Konungen
bestämmer.

Konungen äger förordna, att handlingar i ärenden angående ansökan om
patent må utlämnas till myndighet i annan stat.

Konungen äger även förordna att granskning av ansökningar om patent,
efter framställning av patentmyndigheten, må äga rum hos myndighet i
annan stat eller hos internationell institution samt att den som söker patent
på uppfinning, varå han tidigare sökt patent i annan stat, skall vara skyldig
att redovisa vad patentmyndigheten i den staten delgivit honom rörande
prövningen av uppfinningens patenterbarhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
75 §.

Befinner sig riket i krig eller krigsfara äger Konungen, om det finnes
nödvändigt ur allmän synpunkt, förordna, att rätt till viss uppfinning skall
avstås till staten eller till annan som Konungen bestämmer. För rätt till uppfinning,
som sålunda tages i anspråk, skall skälig ersättning utges. Träffas
icke överenskommelse om ersättningen med den ersättningsberättigade, bestämmes
ersättningen av rätten.

Har rätt till uppfinning tagits i anspråk av annan än staten till följd av
förordnande enligt första stycket och fullgör denne icke sin ersättningsskyldighet,
är staten pliktig att på ansökan av den ersättningsberättigade genast
utge ersättningen.

76 §.

Om uppfinningar av betydelse för rikets försvar gälla särskilda bestämmelser.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent upphör att gälla. Avser uppfinning livseller
läkemedel må dock, intill dess Konungen förordnar annat, patent icke
meddelas på själva alstret.

2. Den nya lagen äger tillämpning även på patent som meddelats före
lagens ikraftträdande eller som meddelas på grund av ansökan som ingivits
dessförinnan i den mån annat ej följer av vad som stadgas nedan.

Bestämmelserna i 16 § första stycket förordningen angående patent äga
fortfarande tillämpning i fråga om patent som meddelats eller meddelas på
grund av ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande eller som enligt
bestämmelserna i 6 § den nya lagen skall anses gjord före denna tidpunkt.

3. Fråga om ogiltigförklaring av patent, som meddelats enligt förordningen
angående patent, och om rätt att väcka talan om sådan ogiltigförklaring
bedömes enligt nämnda förordning. I fråga om ersättning för patentintrång,
som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande, och om rätt
att väcka talan härom äger förordningen angående patent alltjämt tilllämpning.

4. Den som vid den nya lagens ikraftträdande här i riket yrkesmässigt
utnyttjade uppfinning, varå patent icke kunnat meddelas enligt förordningen
angående patent, eller vidtagit väsentliga åtgärder härför äger utan
hinder av att patent sedermera meddelas på uppfinningen den rätt som
sägs i 4 § den nya lagen, oaktat han påbörjat utnyttjandet eller vidtagit åtgärder
härför efter det ansökningen gjordes.

5. Har före den nya lagens ikraftträdande uppfinning blivit allmänt
tillgänglig till följd av åtgärd, som vidtagits av sökanden eller någon från
vilken denne härleder sin rätt, och har patentansökningen ingivits före
den 1 juli 1967, skall vid bedömningen huruvida till följd därav hinder
föreligger mot meddelande av patent eller patent skall förklaras ogiltigt 3 §
förordningen angående patent äga tillämpning.

6. Patentansökan, som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängig
hos patentmyndigheten, skall behandlas och avgöras enligt förordningen
angående patent, om patentmyndigheten före ikraftträdandet givit sökanden
underrättelse enligt 7 § första stycket nämnda förordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr \0 år 1966

7. Ansökan om patent, som ingivits före den nya lagens ikraftträdande,
skall icke hållas tillgänglig enligt 22 § den nya lagen före den 1 juli 1967,
om ansökningen icke dessförinnan utlägges eller sökanden begär att ansökningen
skall hållas tillgänglig.

8. I fråga om årsavgift för patentår som börjar före den 1 juli 1967 gälla
bestämmelserna i 11 § förordningen angående patent.

9. Vad i förordningen angående patent är särskilt stadgat om tilläggspatent
äger, i stället för 7 § andra stycket andra punkten och tredje stycket
samt 41 § andra stycket den nya lagen, tillämpning på tilläggspatent som
meddelats före lagens ikraftträdande.

10. Bestämmelserna i 61 § andra stycket och 63 § tredje stycket den nya
lagen äga icke tillämpning i fråga om patentmål, som anhängiggjorts före
lagens ikraftträdande. För sådana mål skall i stället äldre lag tillämpas.
Bestämmelserna i 67 § den nya lagen äga icke tillämpning i fråga om patentmål
som avgjorts av rådhusrätten före lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret

Härigenom förordnas, att 5, 8, 9 och 10 §§ lagen den 29 november 1946
med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Så länge förbudet är gällande skall
ansökning om patent d uppfinningen
icke offentliggöras enligt 7 § första
stycket eller 20 § andra stycket förordningen
angående patent.

Är uppfinning som i 1 § sägs av
särskild betydelse för försvaret, äger
Konungen föreskriva, att 7 § förordningen
angående patent ej skall tilllämpas
på ansökningen.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga
och har anledning ej förekommit
att, efter vad i 6 § förordningen
angående patent sägs, avslå
ansökningen, varde hemligt patent

(Föreslagen lydelse)

§•

Så länge förbudet är gällande
skall ansökning om patent på uppfinningen
icke offentliggöras enligt
21 och 22 §§ patentlagen.

§•

Är uppfinning som sägs i 1 § av
särskild betydelse för försvaret, äger
Konungen föreskriva, att 19—-23,
26 och 27 §§ patentlagen ej skola
tillämpas på ansökningen.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga
och har anledning ej förekommit
att avslå ansökningen efter
vad som sägs i 16 § patentlagen, skall
hemligt patent meddelas samt bevis

1 Senaste lydelse av 8 och 9 §§, se SFS 1962: 624.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 ar 1966

(Nuvarande lydelse)

meddelat samt bevis därom utfärdat;
och må förty de till ärendet hörande
handlingarna icke utan granskningsmyndighetens
tillstånd utlämnas
till annan än patenthavaren eller
något yppas om dem.

Patentmyndigheten skall---

Upphäves föreskrift som i 8 §
sägs, skall alltjämt anhängig ansökan
i fortsättningen handläggas enligt
7 § förordningen angående patent.
Är patent meddelat, skall anteckning
därom göras i det allmänna
patentregistret samt kungörande
och offenliggörande i övrigt ske i
enlighet med sjätte stycket i samma
paragraf.

(Föreslagen lydelse)

därom utfärdas. De till ärendet hörande
handlingarna må icke utan
granskningsmyndighetens tillstånd
utlämnas till annan än patenthavaren
och ej heller må något yppas om
dem.

för allmänheten.

§•

Upphäves föreskrift som sägs i 8 §,
skall alltjämt anhängig ansökan i
fortsättningen handläggas enligt
19—23, 26 och 27 §§ patentlagen. Är
patent meddelat, skall anteckning
därom göras i det allmänna patentregistret
samt kungörande och offentliggörande
i övrigt ske i enlighet
med 26 § patentlagen.

Meddelas enligt —------

Talan om ersättning prövas av
Stockholms rådhusrätt i den sammansättning
som angives i 23 § förordningen
angående patent.

§.

- ----därigenom sker.

Talan om ersättning prövas av
Stockholms rådhusrätt i den sammansättning
som angives i 66 § patentlagen.
Angående hovrättens sammansättning
i mål som här avses
äger 67 § patentlagen motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Vad som sägs i 10 § om hovrättens sammansättning äger icke tillämpning
i mål som avgjorts av rådhusrätten före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966

Förslag

till

Lag

om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Inom patent- och registreringsverket skall finnas en besvärsavdelning för
prövning av besvär i ärenden rörande patent och varumärken samt ärenden
angående släktnamn och förnamn.

Besvärsavdelningen består av ämbetsverkets chef som ordförande, minst
fem av Konungen utsedda tekniskt kunniga ledamöter och minst tre av
Konungen utsedda lagkunniga ledamöter.

Besvärsavdelningen må arbeta på avdelningar. Ordförande på avdelning
förordnas av Konungen.

2 §.

Besvärsavdelningen är vid handläggning av patentärenden beslutför med
tre ledamöter, av vilka minst två skola vara tekniskt kunniga. Om patentärendes
beskaffenhet fordrar det, skall lagkunnig ledamot deltaga.

Vid handläggning av varumärkes- och namnärenden är besvärsavdelningen
beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara lagkunniga.

3 §•

Som besvärsavdelningens beslut gäller den mening, varom flertalet förenar
sig, eller vid lika röstetal den mening som ordföranden biträder.

4 §-

Besvärsavdelningen äger låta höra vittne vid allmän domstol till utredning
i ärende som ankommer på dess prövning.

5 §.

Närmare bestämmelser om besvärsavdelningens verksamhet utfärdas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Förslag
till
Lag

om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)

Härigenom förordnas, att 37, 47 och 48 §§ varumärkeslagen den 2 december
19601 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Gör någon-------— -

Brottet må åtalas av allmän åklagare
endast om det av målsägande
angives till åtal.

Klagan över slutligt beslut av patent-
och registreringsverket å varumärkesbyrån
enligt denna lag må föras
av sökanden ävensom, i fall då
ansökan om registrering av varumärke
bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning, av den
som gjort invändningen. Klagan föres
genom besvär hos verkets besvärsavdelning
inom två månader
från beslutets dag.

Över besvärsavdelningens beslut
må klagan föras allenast av sökanden.
Klagan föres genom besvär hos
Konungen inom två månader från
beslutets dag.

Det ankommer på Konungen att
meddela närmare föreskrifter om
vad sökanden i registreringsärende
har att iakttaga, om kungörande som
sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest

1 Senaste lydelse av 47 § se SFS 1962:145.

(Föreslagen lydelse)

- —- sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare
endast om målsägande angiver
det till åtal och åtal av särskilda skäl
finnes påkallat ur allmän synpunkt.

§•

Talan mot slutligt beslut av registrerings
myndigheten enligt denna
lag må föras av sökanden, om det
gått honom emot. Mot beslut, varigenom
ansökan bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning,
må talan föras av den som gjort invändningen.
Återkallar invändaren
sin talan, må denna likväl prövas,
om särskilda skäl föreligga.

Talan föres genom besvär hos patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning
inom två månader
från beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut
må talan föras av sökanden, om det
gått honom emot. Talan föres genom
besvär hos Konungen inom två månader
från beslutets dag.

§•

Det ankommer på Konungen eller
i den omfattning Konungen bestämmer
på registreringsmyndigheten att
meddela närmare föreskrifter om
vad sökanden i registreringsärende

Kungl. Maj:ts proposition nr hO år 1066

(Nuvarande lijdelse)

om förfarandet i dessa ärenden, om
förfarandet vid besvär enligt 47 §
och om sammansättningen av patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning
vid prövning av dit
fullföljda varumärkesärenden ävensom
om varumärkesregistrets förande.

Vid ansökan —------

(Föreslagen lydelse)

har att iakttaga, om kungörande som
sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest
om förfarandet i dessa ärenden, om
förfarandet vid besvär enligt 47 §
ävensom om varumärkesregistrets
förande.

registreringsperiodens utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Klagan över namnmyndighetens
slutliga beslut i ansökningsärende
må föras av sökanden ävensom, i
fall då ansökan bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning,
av den som gjort invändningen.
Klagan föres genom besvär, som
skola hava inkommit till namnmyndigheten
inom en månad från beslutets
dag.

För prövning av besvär skall hos
namnmyndigheten finnas särskild
besvär savdelning. Avdelningen är
beslutför med tre ledamöter, av vilka
minst två skola vara rättskunniga.

över besvärsavdelningens beslut
må klagan icke föras.

(Föreslagen lydelse)

§•

Talan mot slutligt beslut av namnmyndigheten
må föras av sökanden,
om det gått honom emot. Mot beslut,
varigenom ansökan bifallits oaktat
invändning framställts i behörig ordning,
må talan föras av den som
gjort invändningen. Återkallar invändaren
sin talan, må denna likväl
prövas, om särskilda skäl föreligga.

Talan föres genom besvär hos patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning
inom en månad från
beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut
må talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

När fast------

Då fast------

Utmätes fartyg--—■

Gäller utmätningen--

Myndighet, vilken--

Har domstol-----

Sker utmätning---

(Föreslagen lydelse)

85 §.

---hos överexekutor.

---utmätningen skett.

-----urskiljande erfordras.

--------rörande luftfartyg.

---------är sagt.

----till överexekutor.

-----till kommerskollegium.

Utmätes patent, skall utmätningsmannen
ofördröjligen till patentmyndigheten
sända bevis om utmätningen
med angivande av patentets
nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Senaste lydelse se SFS 1964: 446.

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1966

Utdrag av protokollet över justitiedepurtementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 15 september 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Lundkvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ng nordisk patentlagstiftning
samt anför.

På initiativ av det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt samarbete
tillsattes under åren 1949—50 en nordisk kommitté med uppdrag att
verkställa en förberedande utredning angående möjligheterna till nordisk
patentgemenskap. Kommittén, som var sammansatt av danska, norska och
svenska delegerade, slutförde sitt arbete under senare delen av år 1952, då
likalydande betänkanden avgavs till vederbörande myndigheter i Danmark,
Norge och Sverige (SOU 1952: 43).

Kommittén lade huvudvikten vid att undersöka möjligheterna för en
nordisk patentgemenskap på det administrativa området och redovisade i
sina betänkanden olika tänkbara lösningar. I första hand förordades ett
system med nordiska patent till närmare utredning.

Sedan kommitténs betänkande remissbehandlats i vanlig ordning, behandlades
frågan om en nordisk patentgemenskap vid Nordiska rådets
andra session i Oslo 1954 med resultat att rådet hemställde hos regeringarna
i Danmark, Island, Norge och Sverige att snarast söka genomföra ett
system med nordiska patent. Finland var vid nämnda tid ej representerat i
rådet men inbjöds sedermera att deltaga i det utredningsarbete som kom
till stånd med anledning av rådets hemställan.

Härefter utsågs i Danmark, Finland, Norge och Sverige sakkunniga för
fortsatt utredning rörande frågan om nordiska patent. De sakkunniga antog
som benämningar respektive danska, finska, norska och svenska kommittén
för nordiska patent.

Island har inte deltagit i utredningen men den isländska regeringen har
under arbetets gång av den danska kommittén hållits underrättad om detta.

I mars 1962 framlade kommittéerna ett gemensamt preliminärt betänkande
som remissbehandlades i samtliga länder.

Kungl. Maj:ts proposition nr £0 år 1966

Kommittéerna har därefter i början av år 1964 avgivit ett i december 1963
dagtecknat slutligt betänkande (Nordisk utredningsserie 1963:6) med förslag
till nya patentlagar för Danmark, Finland, Norge och Sverige, utkast
till överenskommelse rörande nordisk patentansökan samt utkast till tilllämpningsföreskrifter
i anledning av den nya lagstiftningen.1 Den svenska
kommittén har därjämte avgivit promemoria (stencilerad) med förslag till
lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning m. m.

Betänkandet har remissbehandlats i samtliga länder. Den nämnda promemorian
har remissbehandlats i Sverige. I Sverige har yttranden avgivits
av Svea hovrätt, riksåklagarämbetet, som bifogat yttrande av statsåklagaren
i Stockholm, försvarets civilförvaltning, medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska
laboratorium, telestyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
statens centrala frökontrollanstalt, kommerskollegium, som bifogat yttranden
av Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Gefle samt
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, patent- och registreringsverket,
näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor,
statens pris- och kartellnämnd, statens tekniska forskningsråd, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala län, Östergötlands län, Göteborgs
och Bohus län, Hallands län samt Västernorrlands län, besvärssakkunniga,
mönsterskyddsutredningen, förvaltningsdomstolskommittén, växtförädlingsskyddsutredningen,
Stockholms rådhusrätt, Apotekarsocieteten,
Ingeniörsvetenskapsakademien, Jernkontoret, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Läkemedelsindustriföreningen, RUFI, Representantföreningen
för utländska farmacevtiska industrier, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges lantbruksförbund,
Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska industritjänstemannaförbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges civilingenjörsförbund;
Svenska teknologföreningen, Sveriges juristförbund, Tekniska läroverkens
ingenjörsförbund, Statsverkens ingenjörsförbund, Sveriges advokatsamfund,
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska uppfinnarkontoret,
Svenska uppfinnareföreningen, Svenska industriens patentingenjörers
förening samt Svenska patentombudsföreningen.

Sveriges industriförbund åberopar i sitt yttrande ett av industriförbunden
i de nordiska länderna gemensamt avgivet utlåtande ävensom ett av
Sveriges kemiska industrikontor avgivet utlåtande.

1 Betänkandet är från svensk sida undertecknat av justitieombudsmannen Alfred Bexelius,
ordförande, expeditionschefen Göran Borggård, f. d. byråchefen Gunnar Reiland, direktören
Gustaf Settergren och generaldirektören Åke von Zweigbergk ävensom överingenjören Saul Lewin,
sekreterare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1066

I. HUVUDDRAGEN I LAGSTIFTNINGEN
Gällande rätt

De grundläggande patenträttsliga bestämmelserna är givna i förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent. Ändringar i denna har skett bl. a.
genom lagar den 11 maj 1928 (nr 99), den 5 juni 1931 (nr 192), den 23 inars
1934 (nr 60), den 22 juni 1944 (nr 357), den 21 december 1949 (nr 667), den
20 mars 1953 (nr 85), den 27 mars 1953 (nr 103), den 28 juli 1958 (nr 423)
och den 11 maj 1962 (nr 144). Lagen den 22 juni 1944 innebar tämligen
omfattande ändringar, särskilt rörande reglerna om förfarandet i patentansökningsärenden
och om patentintrång.

I fråga om patenträttens föremål stadgas i 1 § första stycket att
patent må meddelas på nya uppfinningar, som avser alster eller förfarande
och kan utnyttjas i industriell verksamhet. Sistnämnda begrepp har i praxis
givits en mycket vidsträckt innebörd så att även uppfinningar inom lantbruk,
skogsbruk m. m. anses kunna skyddas.

I 2 § stadgas vissa undantag från patenterbarhet. Patent
må ej meddelas på uppfinning vars utövning skulle strida mot lag eller
goda seder. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,
må patent ej meddelas på själva alstret utan endast på särskilt förfarande
för dess framställning.

Berättigad att erhålla patent är enligt 1 § andra stycket endast uppfinnare,
svensk eller främmande, eller uppfinnares rättsinnehavare. Till
skydd för uppfinnarens personliga intresse krävs att uppfinnaren anges
i patentansökningen. Uppfinnarens namn upptages även i den tryckta patentskriften
och i patentregistret.

I 3 § utläggs den närmare innebörden av n y h e t s k r a v e t. Enligt första
stycket må uppfinning ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om
patent därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så beskriven i allmänt
tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sakkunnig person
kan med ledning av därigenom vunna upplysningar utöva uppfinningen,
eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster eller förfarande,
som förut blivit sålunda känt. Såsom undantag härifrån stadgas i andra
stycket, i anslutning till föreskrifterna om s. k. utställningsskydd i Pariskonventionens
artikel 11, att i fall då uppfinning blivit förevisad på internationell
utställning, den omständigheten, att uppfinningen därvid eller sedermera
blivit känd genom tryckt skrift eller genom uppfinningens utövning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

dock inte må utgöra hinder för patents meddelande, om ansökan därom inkommer
inom sex månader efter det uppfinningen utställdes.

Av betydelse i förevarande sammanhang är även stadgandet i 9 §. Enligt
detta skall i fall då flera anmäler sig för erhållande av patent på samma
eller väsentligen lika uppfinning, den ha företräde, som först inkom till patentmyndigheten
med så beskaffade ansökningshandlingar, att ansökningens
föremål därav tydligt framgår.

Patenträttens innehåll anges endast indirekt genom bestämmelser
om vad som skall anses som patentintrång. Enligt 19 § 1 mom.
första stycket föreligger patentintrång, om någon olovligen inom riket yrkesmässigt
utnyttjar patenterad uppfinning genom att tillverka patentskyddat
alster eller använda patentskyddat förfarande eller genom att införa,
använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster eller
alster, som framställts medelst patentskyddat förfarande. I andra stycket
stadgas att när fråga är om intrång i patent, som avser förfarande för framställning
av visst nytt ämne, skall, utom såvitt angår straffansvar, sådant
ämne anses ha framställts medelst det patentskyddade förfarandet, om ej
annat visas.

Beträffande patentförfarandet stadgas i 4 § att patent sökes
skriftligen hos patentmyndigheten. Ansökningen skall innehålla uppgift om
sökandens namn och adress samt uppfinningens benämning. Vid ansökningen
skall fogas ritningar och så tydlig och fullständig beskrivning att
sakkunnig person med ledning därav kan utöva uppfinningen. Beskrivningen
skall avslutas med patentanspråk som innehåller bestämd uppgift om
vad som kännetecknar uppfinningen och sökes skyddat genom patentet.
Har sökanden uppgivit annan som uppfinnare, skall han inge handling som
visar att han är uppfinnarens rättsinnehavare. Därjämte åligger det sökanden
att inbetala viss ansökningsavgift. Sökes patent på flera uppfinningar,
skall särskilda ansökningshandlingar inges för varje uppfinning. Är sökanden
inte boende inom riket, skall han vid ansökningen foga fullmakt för ett
inom riket bosatt ombud.

Inkomna patentansökningar underkastas i patentverket granskning
såväl i formellt hänseende som med avseende på uppfinningens nyhet och
patenterbarhet i övrigt (5—6 §§). Granskningen sker till en början internt
inom patentverket och ansökningshandlingarna är under denna tid i regel
hemliga. Finnes ansökningen behäftad med brist, skall sökanden underrättas
härom och föreläggas att yttra sig över anmärkningen eller avhjälpa
bristen. Underlåter sökanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet,
skall patentmyndigheten avföra ansökningen. Sökanden äger dock återuppliva
denna genom att inom fyra månader från utgången av den föreskrivna
tiden till patentmyndigheten inkomma med yttrande och återupplivningsavgift.
Om sökanden avger yttrande i anledning av föreläggandet
men underlåter att inom den föreskrivna tiden avhjälpa anmärkt brist, är

Kiinyl. Maj. ts proposition nr HD år 1966 29

förfarandet olika allteftersom bristen är av formell eller materiell natur.
Rör bristen det formella, äger patentmyndigheten förklara ansökningen förfallen.
Om uppfinningen inte är patenterbar eller sökanden inte visat att
han är uppfinnarens rättsinnehavare eller ansökningsavgiften ej erlagts,
skall ansökningen däremot avslås.

Över sådant beslut kan sökanden enligt 8 § första stycket inom två månader
anföra besvär hos patentmyndighetens besvärsavdelning. Skulle även
detta beslut gå sökanden emot, kan han enligt 8 § fjärde stycket inom samma
lid fullfölja talan till Kungl. Maj:t (regeringsrätten).

Om patentmyndigheten finner ansökningen kunna bifallas, skall ansökningen
jämlikt 7 § kungöras och utläggas till allmänhetens granskning.
Från denna tidpunkt är i regel ansökningshandlingarna offentliga. Härefter
står det envar öppet att inom två månader inkomma med skriftlig i nvändning
till patentmyndigheten. Sökanden har att inom samma tid
erlägga viss utfärdningsavgift. Underlåter sökanden detta — och har befrielse
från avgiften ej heller medgivits —- avförs ansökningen som återtagen.
Har avgift erlagts — eller befrielse medgivits — och invändning ej
inkommit, meddelas patent. Om invändning gjorts, upptages ärendet däremot
till ny behandling. Finner patentmyndigheten att ansökningen trots
invändningen bör bifallas, kan invändaren enligt 8 § andra stycket inom två
månader överklaga beslutet hos besvärsavdelningen. Däremot kan invändare
ej föra saken vidare till regeringsrätten.

När beslut om meddelande av patent vunnit laga kraft, skall patentmyndigheten
utfärda patentbrev. Patentmyndigheten skall även göra anteckning
rörande patentet i ett för sådant ändamål upprättat register och införa
kungörelse därom i allmänna tidningarna ävensom på lämpligt sätt
genom tryck offentliggöra beskrivningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga
delar.

Patenttiden är enligt 10 § första stycket sjutton år, räknat från
den dag då ansökningen inkom. För att patenträtten skall bestå fordras
dock enligt 11 § att vissa i detta stadgande fastställda årsavgifter erlägges.
Den som erhållit patent kan jämlikt 10 § andra stycket få tilläggspat
e n t på förbättring av uppfinningen. För tilläggspatent utgår ej årsavgifter
men det gäller å andra sidan ej längre än huvudpatentet.

Överlåtelse av patent skall jämlikt 12 § anmälas till patentmyndigheten,
hos vilken överlåtelsehandlingen också skall företes. Intill dess detta
skett betraktas i patentavseende den såsom patenthavare, vilken senast
finns i denna egenskap antecknad hos patentmyndigheten.

I fråga om intrång i patent ges straff- och skadeståndsregler
m. m. i 19 § 1—4 mom. och 21 § 1 mom. Straffansvar inträder endast vid
uppsålligt intrång i beviljat patent; straffet är dagsböter eller, där omständigheterna
är synnerligen försvårande, fängelse. Ersättningsskyldighet
uppkommer även vid intrång av oaktsamhet. Föreligger endast ringa oakt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

samhet, kan ersättningen jämkas. Även den som begått intrång i god tro
kan förpliktas utge ersättning om och i den mån domstolen prövar skäligt
och högst intill beloppet av den uppkomna vinsten. För ersättningstalan
gäller vissa särskilda preskriptionsbestämmelser. Beträffande olagligen
framställda alster föreligger skyldighet att mot lösen avstå dem till patenthavaren
m. m. Talan i anledning av patentintrång får endast väckas av patenthavaren.
I 20 § ges regler om visst intrångsskydd för patentsökt uppfinning
redan före patentbeviljandet.

Enligt 19 § 6 mom. äger patenthavaren föra talan om fastställe
1 s e, huruvida han på grund av patentet åtnjuter skydd gentemot annan.
En förutsättning är dock att ovisshet råder härom och att denna länder
patenthavaren till förfång. Den som utnyttjar eller avser att utnyttja
uppfinning äger under motsvarande villkor föra talan mot patenthavare
om fastställelse, huruvida hinder däremot föreligger på grund av visst patent.

Tvångslicens kan meddelas i två fall. Enligt 15 § kan sådan licens
beviljas om den patenterade uppfinningen ej utövas inom riket i tillfredsställande
omfång sedan tre år förflutit från patentbeviljandet och giltig anledning
till underlåtenheten att utöva uppfinningen ej visas. Om synnerliga
skäl föreligger, kan jämlikt 21 § 2 mom. tvångslicens vidare tillerkännas
den som inom riket börjat utnyttja patenterad eller patentsökt uppfinning
eller vidtagit särskilda åtgärder därför. Förutsättningen är att vederbörande
saknat kännedom om att patent blivit meddelat eller sökt och
att han ej heller skäligen kunnat skaffa sig sådan kännedom. Tvångslicens
meddelas av rätten, som även fastställer vilken ersättning som skall utgå.

Enligt 16 § är patent ej gällande mot den som inom riket utövade uppfinningen
eller hade vidtagit väsentliga åtgärder härför, när patentansökningen
ingavs, s. k. föranvändarrätt. Utan hinder av patent får
uppfinning även utnyttjas på fartyg eller annat transportmedel för dess
behov, när transportmedlet utan att vara hemmahörande i Sverige vid regelbunden
trafik eller eljest tillfälligt inkommer hit.

I 17 § stadgas att patenterad uppfinning kan genom expropriation
upplåtas för statens räkning eller allmänhetens fria begagnande. Patenthavaren
skall härvid tillerkännas full ersättning.

Om patent har meddelats i strid mot någon av de allmänna patenterbarhetsförutsättningarna
i 1—3 §§, kan jämlikt 18 § envar som anser sin rätt
vara förnärmad genom patentet väcka talan vid domstol om ogiltigförklaring
av patentet. Sådan talan kan även väckas av allmän
åklagare. Fråga om patents ogiltighet kan även prövas i intrångsmål. Finnes
härvid att patentet bör anses ogillt, inträder jämlikt 19 § 5 mom. ej
någon intrångspåföljd.

Rättegång i patentmål skall enligt 23 § föras vid Stockholms
rådhusrätt, som härvid har särskild sammansättning. Utöver tre lagfarna
ledamöter sitter det nämligen tre i tekniska förhållanden kunniga perso -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1006

ner i rälten. överinstanser är Svea hovrätt och högsta domstolen med vanlig
sammansättning.

I 22 § ges bestämmelser om viss uppgiftsskyldighet rörande
patent och patentansökan. Bl. a. gäller att den som genom meddelande på
vara, anslag o. d. uppger, att patentskydd åtnjutes här i riket med avseende
på alster eller förfarande, utan att därvid ange patentets eller ansökningens
nummer, är skyldig att lämna den, som kan ha olägenhet därav, uppgift
om numret. För underlåtenhet att uppfylla denna uppgiftsskyldighet
stadgas straff och skadeståndsansvar.

I internationellt hänseende gäller att in- och utlänningar
enligt 1 § är i lika mån berättigade att söka patent här i riket. I förhållande
till de stater som är anslutna till 1883 års Pariskonvention för skydd av
den industriella äganderätten gäller dessutom enligt 25 § patentförordningen
och 1 § kungörelsen den 2 december 1960 (nr 649) med bestämmelser i
fråga om skgdd för vissa främmande patent, mönster och varumärken, att
den som tidigare sökt skydd för uppfinning i annan konventionsstat får
räkna viss prioritet från denna ansökning, om han söker patent i Sverige
inom ett år från den första ansökningen. Den svenska ansökningen betraktas
då som om den inkommit samtidigt med att skydd söktes i den främmande
staten, såvitt gäller nyhetshinder och förhållandet till andra ansökningar.
Härvid kan ej heller föranvändarrätt för annan uppstå på grund av
utövning, som påbörjats under prioritetstiden.

Lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser om
uppfinningar av betydelse för försvaret innehåller specialföreskrifter rörande
patent på uppfinningar som har särskilt avseende på krigsmateriel
m. m.

Lagen den 18 juni 1949 (nr 345) om rätten till arbetstagares uppfinningar
ger särskilda regler om rätten till patenterbara uppfinningar av arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst.

Internationella överenskommelser

Pariskonventionen. Sverige har sedan den 1 juli 1885 varit anslutet till
1883 års Pariskonvention för skydd av den industriella äganderätten och
därmed medlem av den s. k. Parisunionen. Härigenom har Sverige bl. a.
åtagit sig att i viss i konventionen angiven omfattning bereda patenträttsligt
skydd åt medborgare och företag i andra unionsländer.

Pariskonventionen har reviderats vid återkommande revisionskonferenser.
Sådana har hållits i Bryssel 1900, i Washington 1911, i Haag 1925, i
London 1934 och i Lissabon 1958.

Den 1 juli 1965 var 68 länder medlemmar i Parisunionen.

Sedan den 1 juli 1953 är Sverige anslutet till Londontexten. Med anledning
av denna anslutning har tillämpningsföreskrifter utfärdats i kungö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

relse den 22 maj 1953. Kungörelsen har med anledning av den år 1960
genomförda revisionen av varumärkeslagstiftningen ersatts av den förut
nämnda kungörelsen den 2 december 1960 (nr 649) med bestämmelser i
fråga om skydd för vissa främmande patent, mönster och varumärken.

Det industriella rättsskyddet har enligt Pariskonventionen till föremål
patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller (mönster),
fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma samt ursprungsbeteckningar
ävensom undertryckande av illojal konkurrens (artikel 1). Konventionen
bygger på två huvudprinciper. Den ena är att de, som är medborgare
eller bosatta eller driver näring i något unionsland, i övriga unionsländer
skall åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rättsskyddet
som landets egna medborgare (artiklarna 2 och 3). Den andra är
att ett visst minimum av skydd alltid skall tillkomma de enligt konventionen
berättigade, även om de egna medborgarna inte åtnjuter motsvarande
rättigheter; reglerna härom är givna i artiklarna 4—11.

För patentens del innefattar Pariskonventionens minimiregler i första
hand skydd för viss prioritet; den som i ett av unionsländerna i behörig
ordning gjort ansökan om patent skall för en motsvarande ansökan i de
övriga länderna äga prioritetsrätt intill tolv månader efter det den ursprungliga
ansökningen gjordes (artikel 4). Prioritetstiden skall ej inverka
på patenttidens längd (artikel 4 bis). Uppfinnaren har vidare rätt att omnämnas
som sådan i patentet (artikel 4 ter). Patent får ej förvägras eller
förklaras ogiltigt på grund av att i den inhemska lagstiftningen stadgas
förbud för eller begränsningar i fråga om försäljningen av den patenterade
produkten eller produkt som erhållits medelst det patenterade förfarandet
(artikel 4 quater). Vissa regler ges om vad som i de nationella lagstiftningarna
får stadgas rörande förverkande av patent eller meddelande av tvångslicens
(artikel 5). Provisoriskt skydd skall meddelas åt uppfinningar avseende
varor, som utställes på internationella, officiella eller officiellt erkända
utställningar (artikel 11). Slutligen ges bestämmelser om undantag
i patentskyddet för användande av patenterade anordningar på annat
unionsland tillhörande samfärdsmedel, som tillfälligtvis eller tidvis inkommer
i unionsland (artikel 5 ter), och om tidsfrister i samband med åberopande
av konventionsprioritet (artikel 4), meddelande av tvångslicens (artikel
5) och erläggande av avgifter (artikel 5 bis).

I betänkandet lämnas närmare redogörelse för nu berörda bestämmelser
vid motsvarande stadganden i förslaget.

Europarådskonventioner. Lagkonventionen. Inom Europarådet har den 27
november 1963 antagits en av rådets patentkommitté1 utarbetad konvention
om förenhetligande av vissa delar av patenträtten. Konventionen underteck 1

Svenska representanter i kommittén är generaldirektören Åke von Zweigbergk och överingenjören
Saul Lewin.

Kungl. Maj.ts proposition nr hti år 19G6

nades nämnda dag av Danmark, Frankrike, Italien, Schweiz, Storbritannien,
Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland. Sedermera har den även
undertecknats av Belgien, Irland och Nederländerna.

Konventionen träder i kraft sedan den ratificerats eller godkänts av åtta
stater. Hittills har ingen av signatärstaterna ratificerat eller godkänt konventionen
men sådana åtgärder är under förberedande i flera av staterna.

Konventionen upptager vissa regler om patenterbarhet och undantag
från huvudregeln härom, om nyhet och äldre rätt, om uppfinningshöjd samt
om patentkrav. I betänkandet lämnas dels en allmän redogörelse för konventionen
på s. 72—73 och dels redogörelse för de särskilda artiklarna i motiveringen
för motsvarande paragrafer i lagförslaget.

Konventionen är avfattad på engelska och franska. Texten jämte svensk
översättning torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
l.

Europarådets patentkommitté fortsätter arbetet på att förenhetliga patentlagstiftningen
och undersöker för närvarande bl. a. möjligheterna att
uppnå en enhetlig skyddstid i Europarådets medlemsstater samt enhetliga
bestämmelser om föranvändarrätt och om tidsbegränsning av patentansökningars
hemlighållande.

Formalitetskonventionen och klassificeringskonventionen. Inom Europarådet
har även antagits två andra av patentkommittén utarbetade konventioner,
nämligen 1953 års europeiska konvention angående patentformaliteter
och 1954 års europeiska konvention angående internationell patentklassificering.
Formalitetskonventionen anger de formaliteter, som medlemsstaterna
maximalt får kräva rörande ansökningshandlingarnas beskaffenhet
m. m. Klassificeringskonventionen anger bl. a. klasser och subklasser
i ett enhetligt internationellt system. Sverige har anslutit sig till dessa konventioner,
som även tillträtts av bl. a. Danmark och Norge. Reglerna i konventionerna
iakttas också i Finland. Arbete med utbyggnad av klassificeringskonventionen
pågår och närmar sig slutet. Arbete på en revision av
formalitetskonventionen har påbörjats.

Samarbete rörande förprövning. Inom en särskild arbetsgemenskap av
västeuropeiska länder med förprövning har utarbetats ett utkast till konvention,
som avser att minska dubbelarbete för patentverk med förprövning
genom att möjliggöra att utnyttja resultatet av nyhetsgranskning av
patentmyndigheten i det första ansökningslandet eller av det genom ett avtal
år 1947 mellan Beneluxländerna och Frankrike inrättade Internationella
patentinstitutet i Haag. Utkastet har underställts Europarådets patentkommitté,
som emellertid inte ansett sig kunna förorda att det genomförs för
närvarande. Andra strävanden att lätta förprövningsbördan har i stället
kommit i förgrunden. Inom den på amerikanskt initiativ tillkomna inter 2

Bihang till riksdagens protokoll 1966. i samt. Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

nationella organisationen ICIREPAT1 söker man finna lämpliga metoder för
mekanisk granskning av patentansökningar. ICIREPAT samarbetar därvid
i vissa frågor med BIRPI (den för Parisunionen och den upphovsrättsliga
Bernunionen gemensamma internationella byrån i Geneve). Arbete fortgår
också med bilaterala avtal om utbyte av granskningsresultat.

EEC-utkastet. De till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) anslutna
länderna beslöt i slutet av år 1959 att upptaga ett omfattande arbete på
det industriella rättsskyddets område. En serie kommittéer tillsattes i detta
syfte, däribland en för patentfrågor. Sedan denna kommitté uppdragit vissa
riktlinjer för verksamheten och fått dessa godkända, påbörjades detaljarbetet
under år 1961. Redan på senhösten 1962 publicerade denna kommitté
ett utförligt preliminärt utkast till patentkonvention. Utkastet har sedermera
överarbetats med hänsyn till inkomna remissyttranden. Det överarbetade
utkastet föreligger sedan januari 1965 men har inte publicerats.

EEC-utkastet innehåller en fullständig patentlag avsedd att reglera för
konventionsländerna gemensamma (»europeiska») patentansökningar och
patent. Hela konventionsterritoriet betraktas enligt utkastet som en enhet i
patentavseende med en gemensam patenträtt (artikel 1). De europeiska
patenten uttalas vara »enhetliga och autonoma». Enhetligheten består däri,
att ett europeiskt patent har verkan i alla fördragsstaters territorium och
kan överlåtas eller upphävas endast för hela området som en enhet. Med
att ett europeiskt patent är autonomt menas att det är underkastat endast
bestämmelserna i konventionen (artikel 2). För de europeiska patentansökningarna
och patenten tillskapas särskilda för konventionsländerna gemensamma
institutioner, nämligen ett europeiskt patentverk (artikel 3) och en
europeisk patentdomstol, som i sista instans avgör vissa mål angående
europeiska patent (artikel 4). Till dessa hör främst mål om ogiltigförklaring
av sådant patent samt om meddelande av tvångslicens. Talan om intrång i
europeiskt patent föres däremot vid de nationella domstolarna. Vid sidan
av den europeiska patentlagen bibehålies de nationella patentlagarna som
reglerar nationella patentansökningar och patent. Nationella patentansökningar
skall alltjämt handläggas av de nuvarande patentverken (artikel 6).
Europeisk patentansökan skall kunna omvandlas till nationella ansökningar
i de olika länderna (artiklarna 114—118).

Prövningen av europeisk patentansökan skall enligt utkastet ske i två
stadier. Det första utmynnar i meddelande av s. k. provisoriskt patent. På
detta stadium sker endast en formell granskning vid det europeiska patentverket.
Samtidigt sker nyhetsgranskning vid det förut nämnda Haaginstitutet.
Provisoriskt patent beräknas normalt kunna meddelas inom 18 månader
från ansökningsdagen. Medan provisoriskt patent gäller får intrångs 1

Ad hoc Committee for International Cooperation in Information Retrieval among Examining
Patent Offices.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 är 1006

mål väl anhängiggöras men, i den mån det provisoriska patentets giltighet
bestrides, inte avgöras förrän slutlig prövning skett (artikel 170). Om provisoriskt
patent inte begärts fastställt som slutligt europeiskt patent inom
fem år från meddelandet, utslocknar det provisoriska patentet.

Det slutliga patentet fastställes efter egentlig förprövning, d. v. s. sedan
patentverket bedömt uppfinningshöjd och patenterbarhet i övrigt. Sådan
prövning göres först efter hemställan antingen av sökanden eller någon
utomstående.

Frågan i vilken utsträckning EEC-konventionen bör stå öppen för andra
än EEC-länder är föremål för delade meningar. Enligt en uppfattning bör
medlemskap i konventionen reserveras för EEC-länderna men utomstående
länder erbjudas möjlighet till associering. Denna s. k. EEC-lösning förordas
av Frankrike, Italien, Luxemburg och Förbundsrepubliken Tyskland.
Enligt en annan uppfattning bör utomstående stater erbjudas möjlighet till
fullt medlemskap. För denna s. k. internationella linje har Nederländerna
och i viss mån Belgien uttalat sig. Utformningen av åtskilliga bestämmelser
i konventionen blir beroende av vilken väg man här slutligen väljer. En annan
svävande fråga som är av stor betydelse är om europeiskt patent skall
kunna förvärvas även av den som inte tillhör konventionsland (accessibilitet).

Konventionsarbetet väntas inte bli avslutat under den närmaste tiden. För
EEC-ländernas ratifikationer anses därefter krävas ytterligare minst två år.
Härtill kommer att EEC-systemet föreslås träda i kraft successivt med början
inom vissa avgränsade industriområden. Systemet torde därför komma
att tillämpas fullt ut först efter en mångårig övergångstid.

EFTA. Också inom den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)
har bildats en arbetsgrupp för patentfrågor. Denna har till uppgift att studera
verkningarna av en EEC-konvention för EF3 A-länderna och Finland
och att därvid verka för en samordning av patentfrågorna inom EFTA och
mellan marknadsgrupperna.

Kommittéerna

Kommittéerna för nordiska patent erhöll vid tillsättningen direktiv att
fullfölja det arbete med att skapa en nordisk patentgemenskap, som påbörjats
genom den förberedande utredningen. Kommittéernas förslag är grundat
på ett system med s. k. nordiska patentansökningar. Då detta system
förutsätter att patentlagstiftningen i de nordiska länderna i väsentliga delar
förenhetligas, har kommittéerna upptagit patentlagstiftningen i dess
helhet till översyn, vilket ansetts nödvändigt även med tanke på den utveckling
som skett sedan de nuvarande nordiska patentlagarna antogs. Det

Kungl. Maj. ts proposition nr tO år 1966

framlagda betänkandet innefattar förslag till nya patentlagar för Danmark,
Finland, Norge och Sverige, avsedda att ersätta nu gällande patentlagstiftning
i dessa länder. För att systemet med nordiska patentansökningar skall
kunna fungera på avsett sätt måste de nya patentlagarna vara helt överensstämmande
i allt som gäller patentbeviljandet och i denna del är också
förslagen helt likformiga. Även i vad avser övriga civilrättsliga bestämmelser
är förslagen i allt väsentligt överensstämmande inte bara till sakinnehållet
utan även till avfattningen. Straff- och processrättsliga regler har
däremot inte kunnat förenhetligas i samma grad med hänsyn till de skiljaktigheter
som råder mellan de straff- och processrättsliga systemen i de
olika länderna.

Det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar, som saknar
motstycke såväl i andra länders patentlagstiftning som inom andra rättsområden,
innebär att den, som vill erhålla patent på en och samma uppfinning
i alla de av samarbetet omfattade länderna, kan göra en ansökan
därom i endast ett av länderna, primärlandet. På grundval av denna ansökan
beviljas i primärlandet patent inte bara för detta land utan även
för övriga länder, sekundärländerna. De för varje land särskilt meddelade
patenten är jämställda med vanliga nationella patent och alltså lika oberoende
av varandra som om de meddelats efter särskilda ansökningar i varje
land. Enligt förslaget finns två typer av nordiska patentansökningar,
den ena ledande till patent i Danmark, Norge och Sverige, den andra till
patent i dessa länder och Finland. Vid den första typen räcker det att beskrivning
och patentkrav avfattas på primärlandets språk. Då patent skall
meddelas även för Finland, måste beskrivning och patentkrav föreligga
även på finska, om Danmark, Norge eller Sverige är primärland. Är Finland
primärland måste texten föreligga på finska och svenska. Systemet
med nordiska patentansökningar beräknas medföra dels avsevärd arbetsbesparing
för patentverken, som för närvarande belastas av ständigt stigande
balanser av oavgjorda ärenden, och dels kostnadsminskning för de
patentsökande. Kommittéerna framhåller emellertid att balansen av oavgjorda
ärenden hos patentmyndigheterna för närvarande är så stor att den
arbetsbesparing som uppnås ej kan leda till personalbesparingar. Vinsten
kommer att bestå i att man kan minska nyrekryteringen av personal.

Kommittéerna har gjort vissa beräkningar rörande den minskning av
antalet patentansökningar som systemet med nordiska patentansökningar
väntas medföra i jämförelse med nuvarande system. År 1965 skulle denna
minskning uppgå för Danmark till 39 %, för Finland till 22 %, för Norge
till 26 % och för Sverige till 37 %. För samtliga länder skulle minskningen
vara 34 %.

Det är avsett att tillämpningen av systemet med nordiska patentansökningar
skall regleras av en särskild överenskommelse mellan de nordiska
länderna. Kommittéerna har framlagt utkast till sådan överenskommelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1 !)(>(>

Kommittéerna framhåller att på längre sikt utbildandet och säkerställandet
av eu enhetlig praxis i de olika länderna vid tillämpningen av de
nya patentlagarna kan komma att kräva vissa gemensamma institutioner.
Redan det av kommittéerna utarbetade utkastet till överenskommelse rörande
nordisk patentansökan förutser att en gemensam kommission tillsättes,
som bl. a. har att följa tillämpningen av den nya lagstiftningen. Utöver
en sådan allmän övervakning bör enligt kommittéernas mening i första
hand inrättas en gemensam nordisk besvärsinstans för patentansökningsärenden.
Kommittéerna föreslår att denna fråga utreds särskilt.

Enligt kommittéernas förslag skall vid sidan av de nordiska patentansökningarna
fortfarande kvarstå möjligheten att söka nationella patent. I
princip skall båda typerna av ansökningar behandlas på samma sätt. De föreskrifter
som gäller för nationella patent och patentansökningar har därför
gjorts tillämpliga även på de nordiska ansökningarna.

Reglerna rörande nordisk patentansökan har införts som ett särskilt kapitel
i de föreslagna patentlagarna. I det följande lämnas en sammanfattande
redogörelse för förslaget till svensk patentlag.

Förslaget är uppdelat på nio kapitel, vartill kommer ett avsnitt med
övergångsbestämmelser. I 1 kap. upptages allmänna bestämmelser, i 2 kap.
föreskrifter om patentansökan och dess handläggning m. m., i 3 kap. specialreglerna
rörande nordisk patentansökan. I 4 kap. behandlas årsavgifter,
i 5 kap. överlåtelse, licens in. m. och i 6 kap. patentets upphörande
m. m. Till 7 kap. har förts bestämmelser till skydd för patenträtt, till 8 kap.
särskilda bestämmelser och till 9 kap. bestämmelser om rättegång i patentmål.

De allmänna bestämmelserna i 1 kap. inleds med grundläggande föreskrifter
om patenträttens föremål il och 2 §§. I överensstämmelse
med gällande rätt anges i 1 § som huvudregel att patent skall kunna
meddelas på uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt. Från patenterbarhet
undantages, i anslutning till gällande rätt, uppfinning vars utnyttjande
skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Vidare görs uttryckligt
undantag för växtsorter eller djurarter.

En nyhet av stor principiell vikt är att förslaget inte bibehåller nu gällande
undantag rörande s. k. produktpatent på uppfinningar avseende livseller
läkemedel eller kemisk förening. Enligt förslaget skall alltså produktpatent
kunna meddelas på dylika uppfinningar. I fråga om livs- och läkemedel
skall dock upphävandet av det gällande undantaget inte träda i kraft
samtidigt med lagen i övrigt utan först efter särskilt förordnande av Kungl.
Maj :t.

Det för patenträtten grundläggande nyhetskravet kommer i 2 §
till uttryck genom bestämmelse att patent meddelas endast på uppfinning
som inte är närliggande i förhållande till vad som blivit känt innan patentet
söktes. Såsom känt skall därvid anses allt som blivit allmänt tillgäng -

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

iigt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på annat
sätt. Att sålunda varje omständighet som blivit allmänt tillgänglig, oavsett
hur detta skett, kan vara nyhetsskadlig innefattar en principiell utvidgning
av nyhetsregeln i gällande rätt, som endast beaktar vissa former
av offentliggörande.

I samband med nyhetsregeln har kommittéerna även behandlat frågan
om kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma eller
liknande uppfinning. En betydelsefull nyhet i detta sammanhang är att innehållet
i en tidigare här i riket ingiven patentansökan anses som känt,
därest denna ansökan sedermera blir allmänt tillgänglig enligt vissa föreskrifter
i 22 §. Allmänheten får härigenom bättre skydd mot att det ges patent
på uppfinningar som ur patenterbarhetssynpunkt är likartade.

Som undantag från den allmänna nyhetsregeln har upptagits dels det
s. k. utställningsskyddet, som i vissa hänseenden preciserats, och dels en
ny bestämmelse, som gör det möjligt för sökanden att under viss tid få patent
även om uppfinningen blivit allmänt tillgänglig, under förutsättning
att detta skett till följd av att kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats
gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt.

Kommittéerna anser det önskvärt att kravet på s. k. uppfinningshöjd
något skärpes genom en ändring av praxis vid patenterbarhetsbedömningen.

Patenträttens innehåll behandlas i 3 §. Den genom patent
förvärvade ensamrätten förklaras innebära att annan än patenthavaren inte
må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja uppfinningen. Härvid anges vissa
exempel på här avsedda utnyttjanden — tillverkning m. m. —- men i
princip faller alla slags yrkesmässiga utnyttjanden under ensamrätten. Den
valda generella formuleringen utgör en principiell utvidgning av ensamrätten
i förhållande till gällande rätt, som endast låter denna omfatta vissa
angivna utnyttjandeformer.

Liksom för närvarande skall s. k. förfarandepatent även omfatta alster
som tillverkats enligt det patenterade förfarandet.

Eu ny regel inskränker på visst sätt ensamrätten beträffande patenterade
varor som sålts i butik till godtroende köpare.

I 4—6 §§ upptages regler om s. k. föranvändarrätt, rätt att i
vissa fall nyttja patenterad uppfinning på samt ärdsmedel och s. k.
konvention sprioritet. Dessa regler överensstämmer i stort sett
med gällande rätt.

I 7 § föreslås som en betydelsefull nyhet att patenttiden förlänges
från nuvarande 17 till 20 år.

Reglerna om tilläggspatent i 8 § skiljer sig avsevärt från gällande
rätt. Bl. a. inskränkes möjligheten att erhålla sådant patent till tiden, då
ansökningen om huvudpatentet är hemlig. Tilläggspatent skall vidare kunna
meddelas på en uppfinning även om den kan anses närliggande i förhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966 39

lande till vad som blir känt genom innehållet i ansökningen om huvudpatentet.

Bestämmelserna i 2 kap. om patent ansök an och dess handläggning
in. in. ansluter i princip till patentförordningen och den praxis
som utbildats på grundval av denna. Eu rad praktiskt betydelsefulla nyheter
föreslås dock. Uttryckliga bestämmelser om patentkraven och deras betydelse
har upptagits (10 §). Om sökande ändrar sin ansökan inom viss
kortare tid, skall ansökningen på hans begäran anses gjord då ändringen
vidtogs, s. k. löpdagsförskjutning (14 §). Särskilda regler föreslås för fall
då någon påstår bättre rätt till uppfinningen (17—18 §§). Patentkraven skall
ej få utvidgas sedan beslut fattats om utläggning (19 §). Ansökningshandlingarna
tryckes redan i och för utläggningen (21 §); för närvarande
trycks de först i samband med att patent meddelas. En annan
viktig nyhet innehålles i 22 §, som behandlar offentliggörande av ansökningshandlingarna.
För närvarande blir handlingarna normalt offentliga
först i och med utläggningen men enligt förslaget skall de bli offentliga sedan
18 månader förflutit från ansökningsdagen eller tidigare prioritetsdag,
även om tiden för utläggning ännu ej är inne.

Om besvär i patentärende stadgas i 24—25 §§. Liksom för närvarande
skall patentmyndighetens beslut kunna överklagas till patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning, mot vars beslut talan skall kunna föras hos
Kungl. Maj it (regeringsrätten). En betydelsefull nyhet är att även invändare
tillerkännes rätt att föra talan hos Kungl. Maj :t.

Reglerna om nordisk patent an sökan i 3 kap. inleds i 28 § med
en fullmakt för Kungl. Maj :t att med Danmark, Finland och Norge ingå
överenskommelse om att införa den ordning som här avses. Under tid, när
sådan överenskommelse är i kraft, skall övriga stadganden i kapitlet gälla.
I 29—33 §§ och 35 § ges närmare regler om förfarandet i hithörande ärenden.

Systemet med nordiska patentansökningar förutsätter att sådana ansökningar
i skälig grad fördelar sig på de olika patentverken. Då någon garanti
härför ej finns och alltså en snedbelastning kan uppstå, ingår i systemet att
ansökningar som görs i ett land skall kunna överlämnas till ett annat land.
Fullmakt för Kungl. Maj:t att meddela förordnande härom har upptagits
i 34 §.

Föreskrifterna om årsavgifter i 4 kap. innebär bl. a. nyheten att
avgifterna inte längre är fastställda i lagen; de skall, liksom andra avgifter
enligt lagen, fastställas av Kungl. Maj:t (59 §) som även skall bestämma
om ett eller flera av de första patentåren skall vara avgiftsfria (36 §).
Vidare har fristerna för betalning ändrats.

Liksom patentförordningen innehåller förslaget inte närmare regler om
avtal rörande överlåtelse eller upplåtelse av licens till uppfinning. 5 kap.,

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

med rubriken överlåtelse, licens ni. in., behandlar i huvudsak registeranteckningar
rörande överlåtelse och licens varjämte kapitlet innehåller regler om
tvångslicens. Endast den inledande bestämmelsen (39 §) är av avtalsrättslig
art; här stadgas att vidareöverlåtelse av licens endast får
äga rum när avtal träffats därom.

Stadgandet rörande registeranteckningar i 39 § innehåller bl. a.
eu ny regel enligt vilken registeranteckning grundar möjlighet till godtrosförvärv
av patent eller licens.

Enligt patentförordningen kan tvångslicens meddelas i två fall,
nämligen vid underlåten utövning från patenthavarens sida och i vissa fall
då någon i god tro inom riket börjat utnyttja patenterad eller patentsökt
uppfinning eller vidtagit särskilda åtgärder därför. Bestämmelserna härom
bibehålls i förslaget väsentligen oförändrade (40 och 43 §§). För sistnämnda
fall uppställes dock begränsningen att utnyttjandet skedde innan handlingarna
i patentansökningsärendet offentliggjordes. Härutöver föreslås bestämmelser
om tvångslicens i ytterligare två fall. I 41 § föreslås att innehavare
av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av annan tillhörigt
patent, äger erhalla tvångslicens att utnyttja den uppfinning som
skyddas därav, därest detta finnes skäligt på grund av den förstnämnda
uppfinningens betydelse eller eljest särskilda skäl är därtill. Normalt skall
dämd innehavaren av det patent, till vilket tvångslicens meddelats, i sin tur
kunna få tvångslicens på beroendepatentet. Vidare föreslås i 42 § att om hänsyn
till allmänt intresse av synnerlig vikt så kräver, den som vill yrkesmässigt
utnyttja uppfinning, varå annan har patent, äger erhålla tvångslicens
därtill. Denna tvångslicens är avsedd att utnyttjas för tillgodoseende av viktiga
samhälleliga intressen, såsom beredskap, kraftförsörjning in. m.

Vissa gemensamma bestämmelser om förutsättningar för att erhålla
tvångslicens m. m. upptages i 44 §. Liksom för närvarande skall tvångslicens
meddelas av rätten. Närmare föreskrifter om rättens befattning med hithörande
mål ges i 45 §.

Bestämmelserna i 6 kap. om patentets upphörande m. in. inleds
med ett stadgande i 46 § om patentets bortfall vid underlåtenhet att erlägga
årsavgift; gällande bestämmelse har här underkastats vissa jämkningar. I
47 § behandlas ogiltighetstalan. En nyhet är bl. a. att talan som grundas på
att patentet meddelats oberättigad endast kan föras av den som påstår sig
vara berättigad. I 48 § upptages en likaledes ny bestämmelse att rätten i sist
avsedda fall kan överföra patentet på den berättigade i stället för att förklara
det ogiltigt. Bestämmelserna i 49 § behandlar avstående från patent
m. m. I 50 § ges vissa regler om kungörande.

Straff- och ansvarsbestämmelser har förts till 7 kap., som
även innehåller vissa regler om uppgiftsskyldighet rörande patent. Straffet
för patentintrång har i 51 § bestämts till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader. Patentintrång skall alltjämt utgöra målsägandebrott. Regler -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 19(>C>

na om skadestånd i 52 § överensstämmer i huvudsak med gällande rätt;
dock föreslås vissa jämkningar i de särskilda preskriptionsbestämmelser
som gäller för talan om sådant skadestånd. I 53 § upptages regler om säkerhetsåtgärder
beträffande olovligen framställda patentskyddade alster in. in.,
som i högre grad än gällande stadganden ger domstolen möjlighet att förfara
efter skälighet. I 54 § ges föreskrifter om visst skydd för patentsökt
uppfinning även under tiden före patentets meddelande. Delta skydd har
förstärkts på ett par punkter.

En nyhet av principiell betydelse föreslås beträffande förfarandet då i mål
om patentintrång invänds att patentet bör anses ogiltigt. För närvarande
gäller att om rätten finner patentet böra anses som ogiltigt, ansvars- och
skadeståndsskyldighet för intrånget bortfaller. Själva patentet består emellertid
alltjämt. Enligt förslaget föreslås till en början den begränsningen
i möjligheten att framställa invändning om patentets giltighet, att sådan invändning
endast skall få upptagas till prövning, om patenthavaren är part
i målet. Föres talan av licenshavare, måste den mot vilken talan föres alltså
i målet särskilt instämma patenthavaren. Bifalles invändning, skall enligt
förslaget ansvar och skadeståndsskyldighet bortfalla men dessutom har
skyldighet ålagts rätten att förklara patentet ogiltigt.

I 56 och 57 §§ har upptagits nuvarande bestämmelser om skyldighet att
i vissa fall, då patent eller patentansökan påstås föreligga, lämna uppgift
om patentets eller ansökningens nummer. Bestämmelserna
bär i vissa avseenden förtydligats.

De särskilda bestämmelserna i8 kap. behandlar skilda frågor.
En principiellt och praktiskt viktig nyhet är här att Kungl. Maj :t utrustats
med vissa fullmakter, som avser att möjliggöra samarbete med patentmyndigheter
i andra länder och med internationella institutioner på området
(60 §). I övrigt stadgas i kapitlet om skyldighet för utländsk patenthavare
att hålla ombud (58 §), om rätt för Kungl. Maj :t att fastställa avgifter
(59 §) och utfärda tillämpningsföreskrifter (60 §), om expropriation av
patent (61 §) och om talan mot vissa beslut av patentmyndigheten (63 §).
Rörande försvarsuppfinningar hänvisas till vad därom är särskilt stadgat
(62 §).

Bestämmelserna om rättegång i patentmål i 9 kap. överensstämmer
i huvudsak med nu gällande, vid 1944 års revision i patentförordningen
införda föreskrifter. Som en viktig nyhet föreslås dock i 67 § att tekniskt
sakkunniga ledamöter, som för närvarande blott ingår i rätten i första instans
(Stockholms rådhusrätt), även skall ingå i andra instans (Svea hovrätt).
I övrigt meddelas i kapitlet stadganden om att Stockholms rådhusrätt
är exklusivt forum för patentmål (64 §), om fastställelsetalan (65 §),
om tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätten (66 §), om sättet för utseende
av tekniskt sakkunniga ledamöter (68 §), om viss underrättelseskyldighet
i samband med väckande av talan i vissa patentmål (69 §), om skyl 2f

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

dighet för rätten att inhämta yttrande från patentmyndighetens besvärsavdelning
i vissa mål m. m. (70 §) och om expedition av dom i patentmål
(71 §).

Kommittéerna har berört frågan om skydd bör införas för s. k. nyttighetsmodeller
(Gebrauchsmuster) men stannat för att inte taga upp denna fråga
till närmare övervägande. En sådan skyddsform har enligt kommittéernas
mening i varje fall inte sin plats inom patentlagstiftningens ram.

Förslaget föranleder följdändringar i lagen den 29 november 1946 (nr
722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret.
Särskilt förslag härom framlägges.

Förslaget till lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
innebär att de nuvarande bestämmelserna om patentverkets besvärsavdelning
i patentförordningen, varumärkeslagen och namnlagen utbryts och
sammanförs i en särskild författning. I denna upptages emellertid endast
grundläggande bestämmelser. Liksom hittills är det avsett att ge närmare
bestämmelser om förfarandet i administrativ ordning.

I anslutning till nu nämnda lagförslag framläggs förslag om ändringar i
varumärkeslagen och namnlagen.

Utkastet till överenskommelse rörande nordisk patentansökan inleds med
en bestämmelse i artikel 1 att de fördragsslutande staterna åtager sig att
införa en ordning med nordiska patentansökningar i enlighet med bestämmelserna
i kapitel 3 av de nordiska patentlagarna. Enligt artikel 2 må i de
fördragsslutande staternas patentlagar och med stöd av dessa givna föreskrifter
ändring av betydelse för ordningen med nordiska patentansökningar
företagas endast efter föregående överläggning med övriga fördragsslutande
stater. De fördragsslutande staterna förbinder sig att inte låta sådana
ändringar, om vilka inte alla stater är eniga, träda i kraft förrän 18
månader förflutit från det övriga stater skriftligen underrättats därom. I
artikel 3 stadgas att förordnande enligt 6 § i patentlagarna — d. v. s. förordnande
angående s. k. konventionsprioritet — må avse endast ansökan i
främmande land, som omfattas av motsvarande förordnande i alla de fördragsslutande
staterna. Enligt artikel 4 skall de fördragsslutande staterna,
för att främja en enhetlig nordisk praxis vid behandlingen av patentärenden,
tillsätta en gemensam kommission med uppgift att följa tillämpningen
av den nya lagstiftningen, medverka i utbytet av erfarenheter av denna samt
i övrigt behandla frågor av gemensamt intresse på patentområdet. Artiklarna
5 och 6 innehåller slutbestämmelser.

Kommittéernas förslag står i överensstämmelse med Europarådets lagkonvention
och möjliggör sålunda för de nordiska länderna att ansluta sig
till denna konvention. Det möjliggör även anslutning till Pariskonventionen
i dess år 1958 i Lissabon antagna lydelse, såvitt angår konventionens
bestämmelser om patentskydd.

Förslaget står vidare i överensstämmelse med Europarådets formalitetskonvention,
som redan förut tillträtts av Danmark, Norge och Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966 43

Kommittéerna liar eftersträvat att nå överensstämmelse med EEC-utkastct
i det skick detta förelåg vid tiden för kommittéernas slutliga prövning
av lagstiftningsärendet. 1 fråga om de materiellrättsliga bestämmelserna
har också en sådan överensstämmelse kunnat uppnås i det väsentliga. Däremot
har det inte ansetts att eu motsvarighet bort upptagas till EEC-systemets
anordning med s. k. provisoriska patent. Kommittéerna framhåller
bl. a. att detta skulle fordrat en ganska omfattande omarbetning av det preliminära
förslag, som kommittéerna avgav 1962. Eu sådan omarbetning skulle
ha medfört en ovälkommen fördröjning av genomförandet av det nordiska
patentsamarbetet, vilket kommittéerna bedömer som det viktigaste medlet
att omedelbart åstadkomma en avlastning av de nordiska patentverkens
nuvarande arbetsbörda.

Den svenska kommittén har i en särskild promemoria behandlat de ändringar
i lagförslaget som skulle erfordras om ett system med provisoriska
patent, svarande mot EEC-utkastets regler i detta hänseende, skulle anses
böra upptagas i den nordiska patentlagstiftningen.

Europarådets förut nämnda klassificeringskonvention saknar direkt betydelse
för lagförslaget. Om den konvention om samarbete rörande förprövning,
som för närvarande är under förberedande inom Europarådet,
framdeles skulle komma till stånd, öppnar lagförslaget (60 § i den svenska
texten) möjlighet för de nordiska länderna att deltaga i sådant samarbete.

Remissyttrandena

Kommittéernas förslag har i huvudsak fått ett mycket gynnsamt mottagande
i remissyttrandena och i allmänhet uttalas det helhetsomdömet
att detta är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Uttalanden
i denna riktning göres bl. a. av patentverket, som även framhåller att
den bearbetning av förslaget som ägt rum efter remissbehandlingen av det
preliminära betänkandet i det väsentliga innebär en utveckling i gynnsam
riktning.

Sveriges industriförbund uttalar sin tillfredsställelse över att den svenska
patentlagstiftningen nu gjorts till föremål för en fullständig och samlad
översyn. Det är vidare glädjande att denna skett i nordiskt samarbete och
resulterat i ett förslag om en modern och i stort sett enhetlig nordisk patentlagstiftning.
Sveriges advokatsamfund finner förslaget vara resultatet av
ett omsorgsfullt och kunnigt arbete och finner det, efter den överarbetning
som skett, väl ägnat att läggas till grund för en ny patentlagstiftning. Kooperativa
förbundet framhåller att betänkandet innefattar många betydelsefulla
förbättringar beträffande nu gällande lagstiftning. Det får enligt
förbundets uppfattning anses vara ett mycket gott resultat av ett omfattande,
grundligt och sakkunnigt utredningsarbete. Svenska föreningen för industriellt
rättsskgdd uttrycker sin uppskattning av de i betänkandet på

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

flera ställen redovisade strävandena att utforma den nya lagstiftningen så
att ett snabbare, enklare och billigare patenteringsförfarande skall kunna
genomföras.

Vad särskilt angår det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar
har detta rönt ett positivt mottagande och anses vara
väl ägnat att förkorta de nuvarande långa behandlingstiderna för patentansökningar.
Man understryker därvid behovet av en enhetlig praxis
i de nordiska patentverken och nödvändigheten av att en gemensam
nordisk besvärsinstans snabbt inrättas.

Patentverket framhåller sålunda, att systemet med nordiska patentansökningar
förutsätter inte bara en överensstämmelse i fråga om de i lag
och tillämpningsföreskrifter uppställda patenterbarhetskraven och reglerna
beträffande handläggningen av patentansökningar utan även en vittgående
överensstämmelse beträffande praxis vid patenterbarhetsbedömningen
och handläggningen i övrigt av ärendena. För att säkerställa en sådan
enhetlig nordisk praxis bör enligt patentverkets bestämda mening finnas
en gemensam nordisk besvärsinstans. Behovet av en sådan besvärsinstans
är särskilt påtagligt i inledningsskedet, varför förslag härom helst borde
framläggas samtidigt med förslaget om ny patentlagstiftning. Liknande
synpunkter anlägges bl. a. av Sveriges industriförbund, som särskilt framhåller
angelägenheten av att en nordisk besvärsinstans kan börja fungera
samtidigt med att de nya bestämmelserna börjar tillämpas.

Patentverket granskar kritiskt kommittéernas utredning om vilken a rbetsbesparing
som kan väntas bli uppnådd om systemet med nordiska
patentansökningar genomförs. Enligt verket bygger denna utredning
i flera hänseenden på osäkra antaganden. Efter en ingående prövning av
frågan förklarar verket sig emellertid dela kommittéernas förmodan att en
arbetsbesparing kan erhållas genom det föreslagna systemet, även om det
är ovisst om besparingen kan uppgå till den av kommittéerna beräknade
storleken. Patentverket anser sig däremot inte kunna godtaga kommittéernas
uppfattning att arbetsbesparingen kan föranleda minskad rekrytering
av personal. Med hänsyn till föreliggande brist på personal inom de nordiska
patentverken måste i stället nyrekryteringen ytterligare intensifieras.
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret
framhåller, att även om de i betänkandet redovisade beräkningarna av
den möjliga arbetsbesparingen enligt sakens natur är i viss mån osäkra,
man kan utgå från att systemet med nordiska palentansökningar skall
medföra en betydande total arbetsbesparing. Viktigt är dock att också en
skälig fördelning av granskningsarbetet mellan de olika patentverken uppnås.
Sveriges juristförbund framhåller att även om det föreslagna systemet
kan medföra en arbetsbesparing för den tekniska personalen, arbetsbördan
för juristpersonalen däremot snarare torde komma att öka.

Patentverket tar i detta sammanhang även upp andra spörsmål rörande

Kungl. Maj.ts proposition nr ''iO år WtiC>

vidgat nordiskt patentsamarbetc. Till en början behandlas
frågan om den särskilda k o in in i s s i o n, som inom ramen för den föreslagna
nordiska konventionen skall tillsättas för att behandla frågor a\ gemensamt
intresse. Patentverket tillstyrker livligt att en sådan kommission
tillsättes och får de uppgifter som anges i konventionsförslaget. Enligt verket
bör denna kommission hl. a. kunna övertaga de arbetsuppgifter som ett
redan nu fungerande »sainarbetsorgan» för de nordiska patentverken har att
utföra. Med hänsyn till att det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar
—- inte minst i initialskedet — medför ett stort antal problem
av ekonomisk och administrativ natur, som kommittéerna inte närmare behandlat
i sitt betänkande och som måste lösas i samförstånd, anser verket
ofrånkomligt att kommissionen snarast utses interimistiskt, så att den kan
börja sitt arbete redan innan den nya lagen träder i kraft. Som exempel
anföres bl. a. att kommissionen i god tid bör behandla de praktiska problem
som tryckningen av utläggningsskrifter i en gemensam serie medför. Närmare
föreskrifter om hur handlingar i patentärenden skall vara beskaffade,
om ärendenas handläggning samt om verkets granskning av patentansökningar
måste även utarbetas i samarbete med de övriga nordiska länderna.
Kommissionen torde vidare i förväg böra närmare överväga de problem som
kan uppstå vid snedbelastning av de olika patentverken samt hur dessa
lämpligen bör lösas. Patentverket berör också frågan om de nuvarande p atentverksmötena,
varvid patentmyndigheternas chefer och viss personal
vid myndigheterna sammanträffar. Enligt verkets mening har dessa
möten hittills visat sig värdefulla. I flera av de frågor, som behandlats vid
mötena, har sålunda likformiga bestämmelser i de nordiska länderna utarbetats.
Med hänsyn till att större krav än hittills torde komma att ställas
på både enhetliga och snabba lösningar av aktuella frågor kan det emellertid
visa sig bli mera rationellt att direkt tillsätta mindre, nordiska arbetsgrupper
som av kommissionen får till uppgift att lösa olika problem eller
föreslå enhetliga bestämmelser i särskilda ämnen. Dessa frågor torde enligt
verket få behandlas av den förut nämnda kommissionen. Slutligen framhåller
patentverket alt även ytterligare åtgärder måste vidtagas för
att den av kommittéerna önskade — och enligt verkets mening alldeles nödvändiga
— vittgående överensstämmelsen beträffande praxis och handläggning
skall kunna uppnås. Likformig, samordnad utbildning av såväl nyanställd
teknisk personal som redan anställda granskare torde erfordras. Möjlighet
bör även beredas den tekniska personalen, eventuellt på utbytesbasis,
att tjänstgöra i annat nordiskt patentverk. Regelbunden information och
kommunikation av avgöranden mellan de olika patentverken bör även upptagas
i detta syfte.

Även försvarets civilförvaltning behandlar patentverksmötena och framhåller
att i den mån avsikten är att vid sådana sammanträffanden behandla
jämväl praxis i fråga om beviljande av patent synes i konsultationerna böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

deltaga befattningshavare som beslutar eller medverkar i beslut i patentfrågor.
Ur effektivitetssynpunkt synes det emellertid vara angeläget att
kretsen av deltagande representanter från de olika länderna vid varje särskilt
tillfälle hålles relativt snäv. Blir kretsen av sådana befattningshavare
alltför stor, riskeras att konferenserna inte kan hli det värdefulla instrument
för skapande av likformighet som kommittéerna åsyftat.

Särskilt intresse tilldrager sig det nordiska förslagets relation till det nu
pågående internationella arbetet på patentområdet, särskilt arbetet
inom EEC. Allmänt framhålles att resultatet av detta arbete i största
möjliga utsträckning bör beaktas men att dröjsmålet med EEC-konventionen
inte får leda till uppskov med genomförandet av den föreslagna nordiska
gemenskapen.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret
framhåller sålunda vikten av internationell enhetlighet på patentlagstiftningsområdet.
Det är därför angeläget att den nordiska lagstiftningen så
långt som möjligt anpassas till Europarådets lagkonvention och den blivande
EEC-konventionen. Instanserna har med tillfredsställelse konstaterat att
kommittéerna beaktat dessa synpunkter i det nu framlagda förslaget. Vad
angår EEC-konventionen är en anpassning önskvärd även ur den synpunkten
att det är angeläget att en eventuell framtida anslutning från svensk sida
till denna patentgemenskap ej försvåras. Det nordiska lagförslaget torde
emellertid i huvudsak vara så utformat, att det ej skulle hindra en sådan
anslutning. Även under det fortsatta lagstiftningsarbetet bör emellertid utvecklingen
inom EEC på detta område beaktas. Vad beträffar tidpunkten
för genomförandet av EEC-konventionen bär de beräkningar därom, som
gjordes i det förberedande skedet, ej hållit streck och det är ovisst när ett
ikraftträdande kan komma till stånd. Önskemålen att för svenskt vidkommande
nå enhetlighet med EEC-konventionen får emellertid ej tagas till
intäkt för att man låter anstå med införandet av det nordiska förslaget. Det
är tvärtom för svensk industri angeläget att den revidering av svensk patentlagstiftning
som föreslagits snarast genomföres.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Smålands
och Blekinge samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare
framhåller att det givetvis i och för sig är önskvärt att lagstiftningen i de
nordiska länderna inte onödigtvis avviker från vad som gäller på den europeiska
kontinenten. Intresset av att den nordiska lagstiftningen bringas i
överensstämmelse med lagstiftningen i EEC-länderna bör emellertid inte
få leda därhän att man i valet mellan olika tänkbara lösningar stannar för
den som föreslagits i EEC-utkastet även i sådana fall då denna från andra
synpunkter framstår som olämplig. Det är för närvarande ovisst såväl när
det i EEC-utkastet föreslagna systemet kan träda i kraft som vilka ändringar
som dessförinnan kan komma att vidtas däri, och med hänsvn härtill
synes viss försiktighet böra iakttas då det gäller att i de nordiska In -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1900

garna införa nya regler som föreslagits i nämnda utkast. Liknande synpunkter
framföres av handelskammaren i Gefle. Även Svenska uppfinnarkontoret
framhåller att man inte på varje punkt behöver ansluta sig till EEC-utkastet.

Patentverket erinrar om att det i EEC-utkastet upptagits ett system med
provisoriska patent och ifrågasätter om en framtida anslutning till
den europeiska patentgemenskapen i praktiken verkligen kan ske utan att
ett motsvarande system införes också hos oss. I varje fall borde erforderliga
fullmaktsbestämmelser finnas, som lägger i Kungl. Maj :ts hand att utfärda
de föreskrifter om ändringar i handläggningen av patentärenden som för
detta ändamål kan erfordras. Några sådana har emellertid inte intagits
i förslaget. I stället framgår det mera tydligt av det slutliga betänkandet,
att de nordiska patentlagarna--om en anslutning till EEC:s patentgemen skap

skall kunna ske — erfordrar en ganska omfattande omarbetning. Patentverket
har förståelse för kommittéernas obenägenhet att nu medan
EEC-systemet blott föreligger såsom ett preliminärt förslag som dessutom
dragit på sig kritik från inflytelserika kretsar — framlägga ett definitivt
förslag till hur samordningen mellan de nordiska patentlagarna och EECkonventionen
bör utformas. Det hade dock varit värdefullt om kommittéerna
något närmare velat redovisa de undersökningar i detta stycke som kommittéerna
vidtagit.

Beträffande s. k. Gebrauchsmuster noterar mönsterskyddsutredningen
att kommittéerna i slutbetänkandet redovisat en i huvudsak negativ
inställning. Detta överensstämmer med den uppfattning som, med en enda
dissens, råder inom utredningen och som f. ö. är rådande även inom de
Övriga nordiska mönsterrättskommittéerna. Utredningen nämner, att dess
förslag till lag om mönster kommer att omfatta inte bara vad som brukar
kallas för prydnadsmönster utan även mönster med praktiskt syfte, en
mönsterkategori som utredningen valt att kalla för nyttomönster. Genom
att bereda skydd också för nyttomönster anser sig utredningen tillgodose
ett visst mått av det skyddsbehov beträffande Gebrauchsmuster, som emellanåt
gör sig gällande.

Sveriges hantverks- och industriorganisation beklagar däremot att kommittéerna
inte ansett sig böra föreslå införande av regler i detta hänseende
och framhåller att om utredningen inte kompletteras härvidlag, denna viktiga
fråga torde förbli olöst under överskådlig framtid. Även Svenska teknologföreningen
föreslår att frågan utredes närmare.

Några instanser anser att förslaget inte tagit tillräcklig hänsyn till uppfinnarverksamhetens
förväntade framtida utveckling och framställer i anledning
härav vissa önskemål om kompletteringar.

Sveriges hantverks- och industriorganisation framhåller sålunda att utvecklingen
torde leda till ökade insatser från olika exploateringsorgan för
att tillvarata och nyttiggöra uppfinningar av skilda slag. Med hansyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

att en betydande andel av de objekt som patentsöks inte exploateras finner
organisationen det önskvärt, att det föreslagna patentinstitutet kompletteras
med en form av tillfälligt skydd, gällande under den tid utredning
om exploateringsmöjligheterna pågår. Möjligheterna att meddela ett
sådant tillfälligt skydd kan förväntas medföra en kraftig minskning av patentmyndighetens
administrativa arbetsbörda.

Liknande önskemål framställes av Svenska uppfinnarkontoret, som även
tar upp frågan om en särskild skyddsf orm för enklare uppfinningar.
Kontoret framhåller att behov härav framträtt med hänsyn
till den kraftiga ökningen av antalet småuppfinningar av konstruktionseller
förbättringstyp.

Åtskilliga remissorgan har framhållit, att de inskränkt granskningen till
frågor som berör vederbörande remissorgans verksamhetsområde. Även av
andra remissyttranden framgår, att granskningen inskränkts på nu angivet
sätt.

Departementschefen

Tanken på ett nordiskt patentsamarbete är mycket gammal. Så tidigt
som år 1881 diskuterades vid ett nordiskt juristmöte i Köpenhamn möjligheten
att införa överensstämmande patentlagar i de nordiska länderna. I
olika former har därefter nordiska överläggningar ägt rum i frågan. Ett
mera omfattande samarbete har emellertid kommit till stånd först sedan
Nordiska rådet i en rekommendation år 1954, i anslutning till ett av en
dansk-norsk-svensk kommitté dessförinnan framlagt principförslag, hemställt
att regeringarna snarast ville söka genomföra ett system med nordiska
patent. Med anledning av rekommendationen tillsattes sakkunniga för
fortsatt utredning av denna fråga. De sakkunniga, vilka som benämningar
antagit respektive danska, finska, norska och svenska kommittén för nordiska
patent, har efter omfattande utredningsarbete i början av år 1964
framlagt ett betänkande med förslag till gemensam nordisk patentlagstiftning.
Arbetet ingår därvid som ett led i det pågående nordiska lagstiftningssamarbetet
pa immaterialrättens område som bl. a. lett till de nya varumärkes-
och upphovsrättslagarna.

Den svenska kommittén har lagt fram särskilda lagförslag om patentoch
registreringsverkets besvärsavdelning och om följdändringar i försvarsuppfinningslagen,
varumärkeslagen och namnlagen.

För svensk rätts del innebär kommittéernas förslag en total revision av
den för patent i allmänhet gällande lagstiftningen, som innefattas i förordningen
den 16 maj 1884 angående patent. Speciallagstiftningen om arbetstagares
uppfinningar och om försvarsuppfinningar har lämnats utanför.
En sådan allmän revision av patenträtten har sedan länge varit ett önske -

Kungl. Mtij:ts proposition nr ''iO är 1966

mål. Förslag därtill har utarbetats vid olika tillfällen — främst märkes ett
år 1919 av palentlagstiftningskommittén avgivet betänkande med förslag
till lag om patent m. m. — men har inte lett till resultat. Vissa partiella
reformer har dock ägt rum. Viktigast är en år 1944 genomförd lag om ändring
i patentförordningen, vilken grundades på ett av 1938 års patentutredning
år 1942 avgivet betänkande.

Det nu avgivna förslaget har ett dubbelt syfte: det avser dels att vid sidan
av de vanliga nationella patentansökningarna införa ett system med
s. k. nordiska patentansökningar och i samband därmed åstadkomma såvitt
möjligt enhetliga nordiska patentlagar och dels att allmänt modernisera
lagstiftningen och tillgodoföra den resultaten av det internationella
konventionsarbetet på patentområdet.

Det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar innebär, att
den som vill erhålla patent i de nordiska länderna skall kunna vända sig
med en patentansökan, s. k. nordisk patentansökan, till endast ett av de
nordiska patentverken, som därvid i stort sett ensamt behandlar ansökningen
enligt samma regler som gäller för nationell ansökan och meddelar patent
även för de övriga länderna. Patent meddelas därvid för varje land för
sig. Sådana patent är i allt jämställda med patent som meddelas efter vanlig
nationell ansökan. Enligt förslaget finns två typer av nordiska patentansökningar,
den ena ledande till patent i Danmark, Norge och Sverige,
den andra till patent i dessa länder och Finland. Systemet med nordiska patentansökningar
beräknas medföra avsevärd rationalisering av arbetet vid
de nordiska patentverken, som för närvarande belastas av stigande balanser
av oavgjorda ärenden.

Systemet förutsätter ett förenhetligande av patentlagstiftningen i de nordiska
länderna. Kommittéerna har därför upptagit patentlagstiftningen i
dess helhet till översyn, vilket ansetts påkallat även med tanke på den utveckling
som skett på området sedan de nuvarande patentlagarna antogs.
Som resultat av kommittéernas arbete framlägges förslag till nya patentlagar
för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Förslagen är helt överensstämmande
i fråga om patentbeviljandet. Även i vad avser övriga civilrättsliga
bestämmelser är förslagen i allt väsentligt överensstämmande. Straffoch
processrättsliga regler har däremot inte kunnat förenhetligas i samma
grad, med hänsyn till de skiljaktigheter som råder mellan de straff- och
processrättsliga systemen i de olika länderna.

Reglerna rörande nordiska patentansökningar har upptagits i ett särskilt
kapitel i de nya patentlagarna. Bland de viktigaste nyheterna i övrigt i förslaget
må nämnas följande. Nu gällande undantag från patenterbarhet för
bl. a. kemiska föreningar samt livs- och läkemedel avskaffas, beträffande
livs- och läkemedel dock först efter en övergångsperiod. Kravet på uppfinningshöjd,
d. v. s. att uppfinningen inte kan betraktas som närliggande för
en genomsnittsfackman, är avsett att något skärpas. Vid bedömningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1966

uppfinningshöjden måste hänsyn tagas till vad som blivit känt innan patentet
söktes. Som känt skall enligt förslaget anses allt som blivit allmänt
tillgängligt samt dessutom tidigare ingivna patentansökningar i den mån
dessa blir offentliga. Förslaget inför alltså ett krav på absolut eller generell
nyhet till skillnad från vad som är fallet enligt de nuvarande nordiska nyhetsreglerna,
vilka blott anger vissa omständigheter såsom medförande att
uppfinningen ej får anses som ny. Handläggningen av patentansökningsärenden
sker för närvarande i stort sett under sekretess fram till dess ansökningen
utlägges för allmänheten efter verkställd granskning. Kommittéerna
föreslår en väsentligt utökad offentlighet. Sekretessen skall kunna bibehållas
under högst 18 månader från ansökningsdagen, respektive den dag från
vilken sökanden åtnjuter prioritet från en utomlands gjord ansökan på
samma uppfinning. Möjligheterna att erhålla tvångslicens utvidgas. Bl. a.
skall tvångslicens kunna meddelas om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig
vikt så kräver.

Vid remissbehandlingen har kommittéernas förslag genomgående fått ett
gynnsamt mottagande och det anses väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Vad särskilt angår det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar
är det en allmän uppfattning hos remissinstanserna att detta
kommer att medföra en rationalisering av de nordiska patentverkens arbete
och därmed medföra en förkortning av de nuvarande långa behandlingstiderna
för patentansökningar.

Efter remissbehandlingen har hållits fortsatta nordiska överläggningar i
ämnet mellan berörda departement och ministerier i Stockholm den 19—
20 augusti 1964, i Helsingfors den 23—26 november 1964, i Köpenhamn den
8—10 februari 1965 och i Oslo den 12—13 april 1965.1 Vid överläggningarna
har kommittéernas förslag överarbetats under hänsynstagande till de
synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen i de olika länderna.
I fråga om systemet med nordiska patentansökningar har därvid på finskt
förslag i princip förordats den principiellt betydelsefulla modifikationen,
att nordisk patentansökan skall kunna omfatta antingen de fyra nordiska
länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige eller blott tre av dessa länder.
Finland skall alltså — i motsats till vad kommittéerna föreslog —
kunna medtagas i ansökning avseende endast tre länder.

Med anledning av ett från svensk sida framlagt regeringsförslag har kommittéernas
förslag behandlats vid Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik
i februari 1965. Rådet beslöt därvid rekommendera regeringarna att
söka genomföra förslaget. Mellan regeringarna i Danmark, Finland, Norge
och Sverige har därefter under hand träffats överenskommelse om att bedriva
arbetet så att propositioner i ämnet skall kunna framläggas för folkrepresentationerna
i början av år 1966.

1 Från svensk sida deltog jnstitierådet Tonvald Hesser, ordförande, expeditionschefen
Göran Borggård, generaldirektören Åke von Zweigbergk, överingenjören Saul Lewin och hovrättsassessorn
Eric Essén.

Kungl. Maj.ts proposition nr ’t() är 1966

I enlighet härmed vill jag nu förorda att lagstiftning genomföres i principiell
överensstämmelse med kommittéernas förslag. Såsom jag uttalade
i samband med alt jag anmälde frågan om avlåtande till Nordiska rådet av
del förut nämnda regeringsförslaget framstår ett system med nordiska patentansökningar
i dagens läge som enda vägen att snabbt genomföra den
rationalisering av arbetsförhållandena vid de nordiska patentverken, som
visat sig alltmera angelägen. En sådan rationalisering skulle komma de patentsökande
till godo i form av väsentligt minskade behandlingstider och
ett billigare förfarande. För patentverken skulle den leda till en betydande
minskning i den nuvarande synnerligen betungande arbetsbelastningen. Enligt
kommittéernas beräkningar skulle minskningen för år 1965 uppgå för
Danmark till 39 %, för Finland till 22 %, för Norge till 26 % och för Sverige
till 37 %. För samtliga länder skulle minskningen bli 34 %. Även om
dessa siffror får betraktas som osäkra finns grundad anledning antaga att
kommittéernas förslag'' skulle medföra en påtaglig minskning av patentverkens
arbetsbelastning och därmed innebära betydande besparingar för det
allmänna och även vinster i nationalekonomiskt avseende. På grund av de
ytterligt ansträngda arbetsförhållandena vid det svenska patentverket torde
systemet med nordiska patentansökningar visserligen för närvarande inte
kunna leda till att personal friställes men klart är att patentverkets anspråk
på teknisk personal blir väsentligt mindre än det eljest skulle vara.

Även i vad angår patentlagstiftningen i allmänhet innefattar kommittéernas
förslag enligt min mening i stort sett lämpliga lösningar av de ofta
komplicerade frågor som möter inom detta område. Förslaget innebär här
att patentskyddet i vissa avseenden stärkts men beaktar samtidigt samhälleliga
intressen på området, bl. a. genom vidgade möjligheter att meddela
tvångslicens och genom regler som innebär ökad offentlighet i patenteringsförfarandet.
Jag finner den avvägning som sålunda skett i det väsentliga
ändamålsenlig.

Även om alltså huvudlinjerna i kommittéernas förslag bör följas, har den
granskning av förslaget som med beaktande av de avgivna remissyttrandena
verkställts vid de nordiska departementsöverläggningarna visat att en
del jämkningar är påkallade. Vid det fortsatta arbetet inom justitiedepartementet
har jag sökt att så långt som möjligt taga hänsyn till resultatet av
dessa överläggningar.

Som jag förut anfört har de delegerade i fråga om systemet med nordiska
patentansökningar framlagt ett ändringsförslag av mera principiell betydelse,
som går ut på att införa möjlighet att i nordisk patentansökan, som avser
endast tre länder, medtaga även Finland. Jag vill för min del tillstyrka
delta förslag.

Till övriga ändringsförslag av de delegerade återkommer jag i det följande.

I internationellt hänseende har kommittéerna vid utformandet av sitt
förslag tagit hänsyn till den inom Europarådet utarbetade konventionen
den 27 november 1963 om förenhetligande av vissa delar av patenträtten.

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Med förslagets genomförande kan alltså denna konvention ratificeras från
svensk sida.

Kommittéerna har vidare eftersträvat att i största möjliga utsträckning
beakta det utkast till en konvention rörande patentgemenskap mellan EECländerna
som är under utarbetande. Detta arbete har dragit ut på liden
och det torde för närvarande vara svårt att bedöma när konventionen kommer
till stånd. Ett beslut att nu genomföra kommittéernas förslag innebär
att man inte avvaktar resultatet av EEC-arbetet. I den nordiska diskussionen
har också i stort sett rått enighet om att dröjsmålet med arbetet på
EEC-konventionen inte får leda till uppskov med genomförandet av den
nordiska patentgemenskapen. Frågan om en samordning mellan det nordiska
systemet och EEC-konventionen får upptagas längre fram sedan denna
konvention genomförts. Härvid får också prövas den av patentverket vid
remissbehandlingen av kommittéernas förslag väckta frågan om införande
av s. k. provisoriska patent.

Den av några remissinstanser diskuterade frågan om skydd för s. k. Gebrauchsmuster
torde få upptagas i samband med revisionen av mönsterlagstiftningen.

Ett par remissinstanser har framställt önskemål om särskilda regler för
skydd av uppfinning under tid då utredning om exploateringsmöjligheter
pågår och om en särskild skyddsform för enklare uppfinningar. Något större
praktiskt behov av sådana specialregler torde emellertid inte föreligga
och jag är inte beredd att framlägga några förslag härom.

Det förenhetligande av den nordiska patenträtten, som det framlagda
förslaget åsyftar, aktualiserar frågan om en samordning av prövningen av
besvär över beslut i patentärenden. I sitt betänkande har kommittéerna
framhållit önskvärdheten av att en gemensam nordisk besvärsinstans för
patentärenden inrättas och förordat att denna fråga snarast måtte utredas.
Mellan regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige har sedermera
under hand träffats överenskommelse att verkställa en sådan utredning.
I Sverige har sakkunniga för ändamålet tillkallats med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 26 maj 1965.

I detta sammanhang har bl. a. patentverket i sitt remissyttrande framhållit
att det nordiska patentsamarbetet bör vidgas även på det administrativa
planet. Jag vill för min del ansluta mig till denna uppfattning.

Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till

1) patentlag;

2) lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret;

3) lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning;

4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644); och

5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 2.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

II. DE SÄRSKILDA LAGFÖRSLAGEN

Förslaget till patentlag

Departementschefen. Kommittéerna har föreslagit att den nya lagen rubriceras
patentlag. Jag tillstyrker detta förslag.

Vad angår lagens disposition har kommittéerna i 1 kap. upptagit allmänna
bestämmelser. I 2 kap. har behandlats patentansökan och dess handläggning
m. in., i 3 kap. nordisk patentansökan, i 4 kap. årsavgifter, i 5 kap.
överlåtelse, licens m. m. och i 6 kap. patentets upphörande m. m. I 7 kap.
har upptagits sanktionsbestämmelser m. m. och i 8 kap. vissa särskilda bestämmelser.
9 kap. innehåller slutligen bestämmelser om rättegång i patentmål.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har förordats aft de enligt
kommittéernas förslag i 7 § och 10 § första stycket tredje och fjärde punkterna
upptagna bestämmelser om patents giltighetstid och omfattning upptages
i ett särskilt kapitel, som placeras omedelbart efter 3 kap. i kommittéernas
förslag. Vidare föreslås att bestämmelserna i 56 § i kommittéernas
förslag om viss uppgiftsskyldighet rörande patent m. m. utbrytes och placeras
i ett nytt kapitel, som inskjutes omedelbart efter 6 kap. i kommittéernas
förslag. Sanktionsbestämmelserna i 7 kap. föreslås överförda till 9 kap., som
därvid åsättes den nya rubriken Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.
Slutligen förordas att de särskilda bestämmelserna i 8 kap. överförs till sista
kapitlet. De nu nämnda ändringarna föranleder omnumrering av 4—8 kap.
i kommittéernas förslag.

Jag biträder de delegerades förslag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 §•

I förevar ande paragraf, som frånsett ett par redaktionella jämkningar är
likalydande med 1 § i kommittéförslaget, behandlas patenträttens föremål
och subjekt.

Gällande rätt. Enligt 1 § första stycket patentförordningen må patent
meddelas på nya uppfinningar, som avser alster eller förfaranden och kan
utnyttjas i industriell verksamhet. Berättigad att erhålla patent är enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

andra stycket endast uppfinnare, svensk eller främmande, eller uppfinnares
rättsinnehavare. I 2 § stadgas vissa undantag från patenterbarhet. Patent
må ej meddelas på uppfinning, vars utövning skulle strida mot lag
eller goda seder. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,
må patent ej meddelas på själva alstret utan endast på särskilt förfarande
för dess framställning.

I fråga om livs- och läkemedel samt kemisk förening må framhållas att
patent på förfarande för framställning härav på grund av den under 3 §
i förslaget berörda regeln i 19 § 1 mom. patentförordningen om s. k. indirekt
produktskydd ger skydd även åt det framställda alstret såsom produkt
av just det patenterade förfarandet.

Kommittéerna. Kommittéerna föreslår att patentlagen inledes med stadgande
att den som gjort en uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt,
eller den till vilken uppfinnarens rätt övergått enligt vad i patentlagen stadgas
efter ansökan äger erhålla patent på uppfinningen och därigenom förvärva
ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja denna. I motiven frainhålles att i
nordisk och främmande rätt, genom domstolars och myndigheters praxis
och diskussionen inom doktrinen, ett tämligen fast patenträttsligt uppfinningsbegrepp
utbildat sig. Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för
att det skall föreligga en uppfinning i patenträttslig mening. Bl. a. måste
uppfinningen ha teknisk karaktär och teknisk effekt och den måste vara
reproducerbar; rörande kommitténs utläggning av dessa villkor hänvisas
till betänkandet s. 96—99. Kommittéerna framhåller att det knappast är
möjligt att i lagtext ange vad som här avses. Med hänsyn till att önskemål
härom likväl framkommit i diskussionen rörande det preliminära betänkandet
föreslår kommittéerna emellertid att nu berörda krav — såsom i
den gällande svenska patentförordningen — antydes genom att i lagtexten
anges att uppfinning, för att kunna patenteras, skall kunna tillgodogöras industriellt.
Kommittéerna anför att förslaget här står i överensstämmelse
med Europarådets lagkonvention och EEC-utkastet. Kommittéerna framhåller
att uttrycket industriellt främst åsyftar kravet att uppfinningen skall
äga teknisk karaktär samt tillägger att övriga här avsedda krav ligger i
själva ordet uppfinning.

Kommittéerna har inte ansett det lämpligt att, såsom i den gällande
svenska patentförordningen, uppställa krav att uppfinningen avser alster
eller förfarande; vissa uppfinningar kan inte enligt allmänt språkbruk föras
till dessa två kategorier men bör ändå kunna patenteras, t. ex. uppfinningar
som består i att använda kända medel för nya ändamål.

I andra stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från patenterbarhet.
Under 1) anges, i nära anslutning till gällande rätt, att patent inte
kan meddelas på uppfinning, vars utnyttjande skulle strida mot goda seder
eller allmän ordning. Under 2) upptages en ny bestämmelse enligt vilken

Kungl. Maj. ts proposition nr AO år 1966 55

patent ej må meddelas på växtsorter eller djurarter. Del framhålles att konventionen
den 2 december 1961 om skydd för växtförädlingsprodukter föreskriver
att skydd för dylika produkter inte får beviljas enligt såväl nämnda
konvention som patenllagstiltningen. Undantaget omfattar inte mikrobiologiska
förfaranden eller produkter av sådana förfaranden. Kommittéerna
anför vidare att rätt att göra undantag enligt 2) upptagits i Europarådets
lagkonvention och i EEC-utkastet.

Kommittéernas förslag upptager inte motsvarighet till den nu gällande
specialbestämmelsen rörande livs- och läkemedel samt kemisk förening, enligt
vilken patent ej må meddelas på själva alstret utan endast på särskilt
förfarande för dess framställning; förslaget innebär alltså att patent även
då det gäller livs- eller läkemedel eller kemisk förening skall kunna meddelas
på själva den produkt det gäller. Till stöd för denna ståndpunkt anför
kommittéerna bl. a. att man med undantaget för kemiska föreningar torde
ha avsett att gynna hemmaindustrin på bekostnad av de utländska industrierna.
Patentlagstiftningen bör emellertid enligt kommittéernas mening
inte användas för detta ändamål. Anses en hemmaindustri i behov av särskilt
skydd, bör sådant anordnas på andra vägar. Beträffande undantaget
för läkemedel och livsmedel har tidigare anförts sociala skäl; det har ansetts
att patentering här många gånger skulle onödigt fördyra dessa för allmänheten
nödvändiga eller värdefulla produkter. Numera kan man emellertid
här säkra sig mot otillbörliga utnyttjanden av patent, t. ex. genom
social lagstiftning, lagstiftning rörande apoteksvaror och kontroll av sådana
varor, prislagstiftning och monopollagstiftning. De skäl som tidigare
anförts för undantagen är alltså enligt kommittéernas mening ej längre
hållbara. I praxis har undantagen också i viss mån kringgåtts. Redan enligt
gällande lag kan patent erhållas för förfaranden för framställning av
kemiska föreningar och skyddet omfattar här, enligt reglerna om s. k. indirekt
produktskydd, även det framställda kemiska ämnet såsom produkt av
just det patenterade förfarandet. Praxis har utvidgat denna möjlighet till
indirekt skydd för kemisk förening genom att patent beviljats på förfaranden
för framställning av nya kemiska föreningar även om förfarandet endast
inneburit utnyttjande av ett arbetssätt som i princip är förut känt vid framställning
av andra kemiska föreningar. Vad som motiverat patent i dessa
fall har då i själva verket varit nyheten hos den kemiska föreningen som
sådan och dess värdefulla egenskaper.

Enligt kommittéernas mening bör man nu ta steget fullt ut och införa
möjlighet till patentering av kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel.
Till stöd härför anföres.

De grunde, der ligger bag patentinstitutet som sådan — nemlig åt opfinderen
kan få en vis eneret til udnyttelsen af sin opfindelse, således åt
den opfinderiske virksomhed derved opmuntres og fremmes, og åt hele samfundet
gennem den offentliggprelse af opfindelsen, som patenteringen med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

f0rer, får adgang til efter patenttidens udl0b frit åt tilgodeg0re sig de åndeUge
nyskabelser — g0r sig gaeldende på disse områder med samme vaegt
som på de 0vrige tekniske områder. Man kan vel endog sige, åt netop disse
områder er i saerlig grad vigtige, de kemiske förbindelser på grund af de
saerlig rige muligheder, nyskabelser her byder på, lsege- og naeringsmidler
på grund af den overordentlige betydning, disse saerlige områder har. En
lremme af opfindelselsesvirksomheden indenfor disse grupper må derfor
anses for i ganske saerlig grad betydningsfuld. Det er komitéernes opfattelse,
åt forskningsarbejdet, f. eks. indenfor levnedsmiddelbranchen, vil kunne
haemmes af de gaeldende regler, og der er en nserliggende mulighed for, åt
opfindelser af naeringsmidler ikke bliver realiseret, fordi risikoen for efterligninger
og deraf f0lgende Överproduktion g0r det for 0konomisk risikabelt
åt saette en produktion igång.

I detta sammanhang anför kommittéerna att det även i utländsk patentlagstiftning
finns en tendens att upphäva tidigare gällande undantag för
patenterbarhet av kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel. Undantag
beträffande kemiska föreningar är ej tillåtna enligt Europarådets lagkonvention
eller EEC-utkastet. Vad angår livs- och läkemedel medger lagkonventionen
endast att gällande undantag bibehålies under en tioårsperiod och
i EEC-utkastet är undantag över huvud taget ej tillåtna.

På grund av det anförda anser kommittéerna att man i princip bör införa
möjlighet att patentera kemiska föreningar, läkemedel och livsmedel
enligt vanliga regler.

I fortsättningen tar kommittéerna upp frågan huruvida skyddet för kemiska
föreningar samt livs- och läkemedel bör utformas som ett s. k. obegränsat
produktskydd, d. v. s. ett skydd som omfattar det patenterade ämnet
i och för sig oberoende av vilken användning det är fråga om, eller om
patentet bör begränsas till att omfatta användning av ämnet för sådana områden
som patentsökanden angivit i ansökningen. Kommittéerna anför att
de i det preliminära betänkandet förordat att skyddet begränsades på detta
sätt. I utlåtandena över betänkandet hade denna ståndpunkt emellertid övervägande
kritiserats. Kommittéerna har i det slutliga betänkandet omprövat
sin ståndpunkt och föreslår nu att skyddet göres obegränsat. Härom anföres.

Det må erkendes, åt en så snaever begraensning av beskyttelsesområdet
vil kunne volde betydelige, praktiske vanskeligheder. Dels vil det ofte vaere
vanskeligt åt fastlaegge en rimelig afgraensning — og for så vidt angår laegemidler,
hvor årsagerne til en konstateret terapeutisk virkning ikke altid vil
kunne påvises, kan dette eventuelt vsere umuligt — dels vil man let kunne
komme i den situation, åt patenthavaren ikke vil kunne gennemf0re sin
patentret på grund af usikkerheden ved konstateringen af, til hvilket anvendelsesformål
stoffet i givet fald saelges. Når dertil kommer, åt det vil
vaere relativt sjaeldent, åt et stof viser sig praktisk anvendeligt på vidt forskellige
områder, har man fundet det rigtigst og ikke förbundet med vaesentlige
betaenkeligheder, åt der gives adgang til en patentering af selve stoffet,
hvilket harmonerer med den praksis, der er gennemf0rt i England og USA,

Kimgl. Maj:Is proposition nr 40 år 1900

og som må forventes også åt blive gennemf0rt for det europauske patents
vedkommende. En opfindelse, der gar ud på en ny ikke forudset og ikke
naerliggende anvendelse af det pågaeldende stof, vil herefler kun kunne f0rc
til et afhamgigt patent.

Kommittéerna framhåller alt ett införande av möjlighet till patentering
av kemiska föreningar hör medföra den ändringen i gällande praxis att patent
på förfarande för framställning av kemisk förening meddelas endast
om förfarandet i sig självt uppfyller samtliga villkor för patenterbarhet. 1
detta sammanhang anför kommittéerna att det för patentering av ett ämne
måste vara fråga om ett bestämt ämne eller eventuellt flera närbesläktade
ämnen, som har den i ansökningen angivna tekniska effekten. Det blir alltså
inte — som hittills vid patentering av förfaranden — möjligt att skydda en
grupp av ämnen, bestämd endast genom en omfattande kemisk formel, i
vilken en eller flera variabla grupper ingår.

Från kommittéernas mening att skyddet för kemiska föreningar samt
livs- och läkemedel bör utformas som obegränsat produktskydd är en medlem
av den norska kommittén skiljaktig. Enligt reservantens mening bör
skyddet, såsom anförts i det preliminära betänkandet, begränsas till att
avse ämnets användning inom ett eller flera av patentsökanden angivna
användningsområden; jfr härom betänkandet s. 114—116.

Enligt kommittéerna bör den ändring rörande patenterbarhet för livsoch
läkemedel som följer av förslaget inte genomföras samtidigt med förslaget
i övrigt utan först vid en senare tidpunkt. Enligt punkt 1 i övergångsbestämmelserna
har det överlämnats åt Kungl. Maj :t att bestämma när
detta skall ske.

I frågan vem som skall kunna erhålla patent innebär förslaget att man
bibehåller nuvarande huvudregel i patentförordningen, att endast uppfinnaren
eller hans rättsinnehavare är berättigad därtill. Spörsmålet om arbetstagares
uppfinningar bör enligt kommittéernas mening inte behandlas i
själva patentlagen.

Här må anmärkas att kommittéerna i sitt preliminära förslag (7 §) upptog
en bestämmelse om s. k. företagsuppfinning av innebörd att om uppfinning
tillkommit genom samarbete mellan flera inom ett företag på sådant
sätt att man inte kunde ange bestämd person eller bestämda personer som
uppfinnare, ägde likväl företaget eller den till vilken dess rätt övergått erhålla
patent. Av hänsyn till den kritik som vid remissbehandlingen av det
preliminära förslaget riktades mot sistnämnda stadgande och med beaktande
av att bestämmelser av detta slag i allmänhet inte återfinns i patentlagstiftningen
och inte heller upptagits i EEC-utkastet har kommittéerna inte
medtagit stadgandet i det slutliga förslaget. Även föreskriften att uppfinnaren
skulle anges har slopats. Kommittéerna framhåller att detta inte innebär
att man godkänner tanken på företagsuppfinningar, d. v. s. att en juridisk
person skulle kunna anses som uppfinnare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Rörande bestämmelsen att patentet innebär ensamrätt att yrkesmässigt
utnyttja uppfinningen hänvisas till 3 §.

Remissyttrandena. Vad kommittéerna anfört rörande patenträttens
föremål lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Den föreslagna
bestämningen att uppfinning, för att vara patenterbar, skall kunna tillgodogöras
»industriellt» tillstyrkes av flera remissinstanser, bl. a. kommerskollegium,
Sveriges industriförbund och Kooperativa förbundet.

Patentverket anser att bestämningen knappast utgör någon förbättring,
eftersom ordet »industriell» på svenska normalt har en mera begränsad
innebörd än den som åsyftas enligt motiven och väl även får anses obligatorisk
enligt artikel 1 (3) Pariskonventionen. Sannolikt har ordet både på
engelska och franska en vidsträcktare innebörd, som närmast torde svara
mot det vidare svenska ordet »näringsverksamhet». Patentverket vill emellertid
inte motsätta sig den föreslagna utformningen av bestämmelsen.

Sveriges hantverks- och industriorganisation är mera tveksam och anföi
att även om bestämmelsen ansluter sig till Europarådets lagkonvention,
den principiella lämpligheten därav synes kunna ifrågasättas.

Flera remissinstanser, bl. a. Sveriges industriförbund, understryker vad
i betänkandet anföres om att uttrycket »industriell» bör tagas i ordets vidaste
betydelse.

Vad härefter angår bestämmelserna i 1 § andra stycket om vissa undantag
från patenterbarhet, har undantaget för vad som strider mot goda
seder eller allmän ordning inte föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Även undantaget beträtffande växtsorter och djurarter godtages
i allmänhet i remissvaren och tillstyrkes uttryckligen av patentverket,
kommerskollegium, statens centrala frökontrollanstalt och växtförädlingsskyddsutredningen.
Sistnämnda utredning framhåller att växtförädlarens
möjlighet att enligt gällande rätt erhålla rättsligt skydd för sitt arbetsresultat
genom patent är synnerligen begränsad. Patent kan visserligen i princip
erhållas på en metod eller ett förfarande, varigenom en ny växtsort framställes,
men på grund av det för erhållande av patent uppställda kravet på
reproducerbarliet finns i allmänhet inte praktiska möjligheter för förädlaren
att erhålla patent. Det är uppenbart, att patentlagstiftningen inte utformats
med tanke på växtförädlingens problem. Lagstiftningen har också
i vårt land kommit att i det närmaste sakna praktisk betydelse på ifrågavarande
område. Endast i ett begränsat antal fall har patent beviljats på
speciella metoder inom detta område. Det har då närmast rört sig om föröknings-
och planteringsmetoder samt metoder eller medel som påvei’kar
ett växtexemplars egenskaper, men däremot har patent inte beviljats direkt
på en framställd ny växtsort. Utredningen erinrar om att enligt konventionen
den 2 december 1961 om skydd för växtförädlingsprodukter unionsstat

Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1960 59

bl. a. skall meddela förädlare från annan unionsslat en ensamrätt till sin
produkt. Denna ensamrätt kan tillerkännas förädlaren antingen genom en
särskild skyddsform, reglerad genom konventionen, eller genom patent.
Hinder föreligger inte för unionsstat att i sin nationella lagstiftning medge
skydd under båda dessa former, men endast endera av formerna får tilllämpas
på samma växtsläkte eller växtart. Utredningen framhåller i fortsättningen
att dess arbete bl. a. syftar till att utreda den för svenska förhållanden
lämpligaste utformningen av ett system, som kan möjliggöra för vårt
land att tillträda konventionen. Under utredningsarbetet har i främsta
rummet övervägts ett system, enligt vilket förädlaren skulle beträffande
en av honom framställd ny sort beredas en ensamrätt av upphovsrättslig
karaktär genom en särskild skyddsform, s. k. sortskydd.. Delta system skulle
ligga inom ramen för de regler som upptagits i konventionen. På grund av
de begränsade möjligheterna att tillämpa patentlagstiftningen på ifrågavarande
område, särskilt såvitt gäller den av förädlaren framställda växtsorten,
har utredningen ansett sig redan nu kunna fastslå, att vid införande av
rättsskydd för förädlingsprodukter patent lämpligen ej bör användas som
skyddsform. Utredningen har därför inte någon erinran mot den i patentlagförslaget
intagna undantagsbestämmelsen beträffande växtsorter. Utredningen
framhåller att efter genomförandet av en dylik bestämmelse möjligheten
alltjämt kvarstår att erhålla patent exempelvis på föröknings- och
planteringsmetoder samt på metoder eller medel, som påverkar en växts
egenskaper.

En ledamot av utredningen har ansett att utredningen bort avstyrka undantaget.

I redaktionellt hänseende föreslår statens centrala frökontrollanstalt att
ordet »djurarter»» utbytes mot »djurraser», då raser inom djurriket närmast
motsvarar sorter inom växtriket och då utredningens överväganden och
förslag torde gälla raser och ej hela djurarter. I samma riktning uttalar sig
patentverket, som anser det uppenbart orimligt att en djurart, t. ex. hästen
eller kon, skulle kunna patenteras; på sin höjd är patent tänkbart beträffande
en ny ras inom en djurart.

Förslaget att avskaffa nu gällande undantag från patenterbarhet för k emiska
föreningar tillstyrkes av flertalet remissinstanser och möter
i allmänhet inte principiella invändningar. I avstyrkande riktning uttalar
sig emellertid kommerskollegium, som anser att övervägande skäl talar för
att bibehålla gällande undantag. Enligt ämbetsverkets mening bör i vart fall
det slutliga ställningstagandet i denna fråga anstå tills det blir aktuellt för
vårt. land att ansluta sig till ett mera vidsträckt internationellt samarbete
på patenträttens område, där ett slopande av undantagsbestämmelserna utgör
eu förutsättning för en anslutning. Med hänsyn härtill bör beträffande
kemiska föreningar upptagas samma övergångsbestämmelser som i fråga
om livs- och läkemedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Vad angår skyddets närmare utformning uttalar sig försvarets civilförvaltning,
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivarföreningen och Jcrnkontoret
mot att det såsom kommittéerna föreslår införes ett obegränsat
produktskydd och förordar i stället, i anslutning till kommittéernas
preliminära förslag, ett system med ett till användningsområdet begränsat
produktpatent. Även kommerskollegium anser att skyddet bör begränsas
på detta sätt, om ett skydd på området över huvud skall införas.

Försvarets civilförvaltning ansluter sig i denna fråga till den reservation,
som avgivits av en ledamot av den norska kommittén, samt anför.

Kommittéerna har icke gjort någon verklig jämförelse och därpå grundad
analys av verkningarna mellan ett system med oinskränkt produktskydd
och ett system med ändamålsbundet produktskydd. Både kommittéerna och
vissa remissinstanser har emellertid berört frågan om vilket bidrag som har
största betydelse, avslöjandet av en ny produkt t. ex. ett nytt kemiskt ämne
eller avslöjandet av denna produkts användbarhet. Frågan torde icke kunna
besvaras på ett enhetligt sätt. I vissa fall kan avslöjandet av en ny kemisk
förening innebära en mycket stor prestation medan användbarheten
av produkten, sedan den väl upptäckts, ger sig själv. I andra fall — och de
torde vara många — kan det vara svårare att finna ett lämpligt användningssätt.
Det kan då föreligga risk att den som upptäckt en förut icke känd
kemisk förening söker utverka oinskränkt produktskydd på föreningen för
att sedan dra fördel av andras uppfinningsrikedom när det gäller att finna
användning för den upptäckta föreningen. Åstadkommandet av den förut
icke kända kemiska föreningen torde därför böra jämställas med upptäckten
av en ny naturlag och således icke innebära uppfinning. Uppfinning och patentering
synes endast kunna avse den upptäckta föreningens användbarhet
och naturligtvis olika metoder att åstadkomma föreningen.

Civilförvaltningen vill fästa uppmärksamheten även på en annan sida
av problemet. Väljes systemet med ändamålsbundet produktskydd förenklas
arbetet för patentmyndigheten. Den patenterbarhetsbedömning som skall
ske där blir nämligen oberoende av om den kemiska föreningen (produkten'')
är förut känd eller icke. Väljes däremot system med obegränsat produktskydd
har patentmyndigheten även att ta ställning till den mycket svårbedömbara
frågan om den i en aktuell ansökning avsedda produkten, ehuru
ny i betydelsen icke förut känd, är så närliggande andra kända produkter
att patenterbarhet uteslutes. Med sistnämnda system införes således en ny
bedömningsgrund som torde ställa mycket höga krav på vederbörande granskares
insikt i det speciella område, som patentansökningen avser.

Om obegränsat produktskydd för kemiska föreningar införes, torde det i
många fall bli nödvändigt att utnyttja bestämmelsen om tvångslicens i 41 §..
I sådana mål kan svåra avvägningsproblem uppkomma då det gäller att fastställa
vederlaget för licensen. Patent på en kemisk förening som sådan kan
i sådant sammanhang verka hämmande på tillkomsten av för allmänheten
nyttiga produkter i vilka föreningen ingår som utgångsmaterial. Här skulle
med andra ord ett patent på produkten utan att den hänförde sig till något
därav framställt alster kunna motverka sitt eget syfte att främja utvecklingen.

Som stöd för förslaget har bl. a. åberopats anglosaxisk praxis. Man bör
emellertid vara försiktig med att draga några bestämda slutsatser av en

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 År 1966 61

jämförelse mellan det produktskydd som medgives enligt nämnda praxis och
ett ändamålsbundet produktskydd. I Amerika tillämpas t. ex. system med
obegränsat produktskydd. Verkningarna härav torde emellertid i viss
män motverkas av där gällande bestämmelser och praxis beträffande missbruk
av patent.

Man har vidare hänvisat till att EEC sannolikt kommer att gå in för ett
obegränsat produktskydd med avseende på kemiska föreningar. Med anledning
härav erinras om att det ännu kan dröja länge innan något slutligt
resultat av EEC:s arbete på patentområdet föreligger. Det torde därför vara
omöjligt att nu med någon grad av säkerhet kunna förutsäga vilket system
EEC kommer att stanna för. Det kanske icke är orealistiskt att tänka sig
att EEC, om man inom den nordiska patentgemenskapen väljer systemet
med ändamålsbundet produktskydd och lar goda erfarenheter därav, också
väljer detta system.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret
åberopar ett gemensamt uttalande av de nordiska industriförbunden,
vilka, likaledes i anslutning till den reservation som avgivits av en ledamot
av den norska kommittén, förordar ett system med ett till användningsområdet
begränsat produktpatent. I nämnda uttalande tillägger de nordiska
industriförbunden, »åt det trods ubestridlige internationale tendenser i retning
af et mere absolut stofpatent, i hvert fald indtil denne tendens har givet
sig tydeligere udtryk i lovgivningerne uden for U.S.A. og England, må vsere
bedst i overensstemmelse med den rigtige linie åt indskraenke stofpatenters
beskyttelse til det, der fremgår av patentkravets angivelse af anvendelse(r).
Industriforbundene bemaerker i denne förbindelse, åt den anbefalede skserpelse
af kravene til opfindelsehpjden efter organisationernes mening medfprer,
åt patentbeskyttelsens omfång, for så vidt angår anvendelseområdet,
bliver videre end hvad de hidlil gaeldene krav ville fpre til».

Nu nämnda remissinstanser hänför sig vidare till ett av Sveriges kemiska
industrikontor avgivet yttrande, vari kontoret kritiserar kommittéernas skäl
att ej längre vidhålla det preliminära förslaget om ett till användningsområdet
begränsat produktpatent. Iveinikontoret anför.

De praktiska invändningar som rests mot det preliminära förslaget synes i
huvudsak vara tre. Dels har det gjorts gällande, att det relativt sällan förekommer,
att ett ämne visar sig praktiskt användbart på flera olika områden,
dels skulle man — vid ett till användningsområdet begränsat produktpatent
■— lätt kunna komma i den situationen att patenthavaren ej skulle kunna hävda
sin patenträtt på grund av osäkerhet om för vilket ändamål det patenterade
ämnet i ett givet fall saluföres, och dels skulle, slutligen, ett fastläggande
av avgränsningen innebära betydande svårigheter.

Mot det första av dessa påståenden måste emellertid från svensk kemisk
industris sida inläggas en gensaga. Många exempel kan anföras, där en kemisk
förening kan finna användning inom vitt skilda områden. Sålunda
kan en viss kväveförening — urea — användas som en väsentlig beståndsdel
i olika gödselmedel, i både plast- och textilprodukter och som karieshämmande
medel i halstabletter. En etylenoxidprodukt av särskild typ användes
dels som tvättmedel och dels för att förhindra uppkomsten av statisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1966

elektricitet hos textilier. Antalet fall av vitt skilda användningar för en och
samma kemiska förening är ej så fåtaliga, att icke en begränsning av patentskyddet
till användningsområden sknlle vara av praktisk betydelse

Den andra invändningen tar sikte på förmodade svårigheter för en patenthavare
att bevaka sin rätt. Till denna må anmärkas, att praktiska erfarenheter
av likartade förhållanden faktiskt föreligger. I praktiken meddelas
redan metodpatent, som i realiteten ntgör användningspatent, och det
dansk-norska »middelpatentet» är i själva verket just ett till användningsområde
begränsat produktpatent. Från svensk kemisk industris sida har
man emellertid ej erfarenhet av nämnvärda praktiska svårigheter av den art
kommittéerna anfört. Enligt uppgift förekommer sådana svårigheter icke
heller i Danmark.

De praktiska svårigheterna att göra lämpliga avgränsningar av patentskyddet
har ej redovisats av utredningen. Kemikontoret är emellertid medvetet
om att dessa kan te sig betydande. Problemet finns dock redan för närvarande,
då patent meddelas, som i praktiken är användningspatent; veterligen
har man i praktiken inga svårigheter att bemästra de problem som
avgränsningarna innebär. Enligt uppgift föreligger ej heller från Danmark
erfarenheter som stöder kommittéernas uppfattning att avgränsningssvårigheterna
skulle vara oöverkomliga. Härtill kommer, att samma svårigheter i
stor utsträckning måste komma att kvarstå även enligt det definitiva förslaget,
i och med att särskilda (beroende) patent skall kunna meddelas för
nya användningar av en redan patenterad produkt. Även i detta fall måste
rimligen avgörandet avse vilka användningsområden som är konsumerade
av det primära patentet. Samma avgränsningsproblem uppstår f. ö. också
om någon — trots möjlighet att erhålla »obegränsat» patent — t. ex. för att
undvika alltför många invändningar eller av misstag begränsar sig till att
söka produktpatent allenast för visst eller vissa uppgivna ändamål. Kemikontoret
kan därför icke biträda uppfattningen att avgränsningssvårigheterna
kan åberopas som ett avgörande skäl mot att produktpatentskyddet begränsas
till användningsområde(n).

De av kommittéerna anförda praktiska betänkligheterna synes således ej
vara av sådan tyngd att de föranleder Kemikontoret att frångå sin principiella
uppfattning, enligt vilken patentskyddet för kemiska föreningar icke
bör sträckas utöver det (eller de) praktiska användningsområde(n) som
angivits av sökanden (och näraliggande). I

I sitt yttrande anger emellertid Kemikontoret också att vissa av organisationens
medlemmar anser att den industriella utvecklingen bland såväl större
som mindre företag inom den kemiska branschen skulle främjas av ett
patentskydd, utformat enligt kommittéernas definitiva förslag. Därvid
tramhålles särskilt de positiva erfarenheter man haft av det oinskränkta
produktskyddet på kemiska föreningar i länder som USA, Canada, England,
Frankrike, Belgien, Japan och Sydafrika.

Kemikontorets yttrande åberopas även av kommerskollegium.

En tveksam hållning beträffande frågan om obegränsat produktskydd
för kemiska föreningar intages av Skånes handelskammare. Handelskammaren
är närmast böjd för att förorda kommittéernas ursprungliga förslag
med ett till användningsområdet begränsat produktskydd. Om emellertid -

Knngl. Maj.ts proposition nr ''iO år 1906

vilket vill synas sannolikt — den internationella utvecklingen mera bestämt
kommer att gå i riktning mot erkännande av ett obegränsat produktskydd,
kan handelskammaren acceptera den föreslagna ordningen. Handelskammaren
ifrågasätter dock om inte frågan om införande av det obegränsade
produktskyddet bör få anstå under den övergångstid som avses i punkt 1 i
övergångsbestämmelserna.

I redaktionellt avseende uttalar Lukemedelsföreningen starka betänkligheter
mot att frågan huruvida den föreslagna patentlagens uppfinningsbegrepp
avser obegränsat produktskydd inte lösts i lagtexten eller tillämpningsförfattning.
Om erforderliga bestämmelser inte lämpligen kan infogas
i själva lagtexten, måste ett otvetydigt klarläggande lämnas i en tillämpningsförfattning.

f frågan rörande patenterbarhet av kemiska föreningar tar patentverket
upp en tillä mpningsfråga och anför.

Kommittéerna har i detta sammanhang anfört (s. 111) att det för patentering
av ett ämne måste vara fråga om ett bestämt ämne eller eventuellt
flera närbesläktade ämnen, som har den i ansökningen angivna tekniska
verkan. Det skulle således icke — som hittills vid patentering av förfaranden
— vara möjligt att skydda en grupp av ämnen, bestämd genom en omfattande
kemisk formel, i vilken en eller flera variabler ingår. Verket vill
emellertid för sin del tillstyrka en liberalare praxis än den kommittéerna
här utan närmare motivering synes förorda. Skydd för en grupp av föreningar,
bestämd genom en kemisk formel, i vilken en eller flera variabla
grupper ingår, bör sålunda kunna godtagas, förutsatt att erforderligt tekniskt
underlag finnes i ansökningshandlingarna och kravet på enhetlighet
är uppfyllt.

Förslaget att avskaffa nu gällande undantag från patenterbarhet för
livs- och läkemedel tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det
övervägande antalet remissinstanser. Patentverket anför i sitt tillstyrkande
yttrande att dessa undantag enligt verkets mening vilat på oriktiga och numera
förlegade uppfattningar om patentsystemets verkningar. Med det mera
moderna betraktelsesättet, enligt vilket man ser patentväsendet såsom en
grundläggande förutsättning och stimulans för sådan forskning och investering
som är nödvändig för det tekniska och ekonomiska framåtskridandet,
finnes inte några skäl att undantaga vissa områden av tekniken.
Gör man sådana undantag — och gör man dem effektiva —- kan detta inte
undgå att få en retarderande verkan på framstegstakten just på de undantagna
områdena. Att något sådant skulle kunna vara motiverat av sociala
skäl är uppenbarligen orimligt. Sådana skäl kan däremot väl motivera olika
ingrepp mot missbruk av patenträtten. Inom själva patenträtten erbjuder
här reglerna om tvångslicens det närmast liggande korrektivet. Näringsfrihetsråciet
framhåller att man visserligen kan hysa betänkligheter beträffande
lämpligheten av att införa möjlighet att patentera livs- och läkemedel.
Enligt rådets mening är emellertid förslaget om uppskov med ikraftträdan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

det av de nya reglerna på detta område ägnat att minska sådana betänkligheter.
Frågan om patentering av livs- och läkemedel måste även bedömas
mot bakgrunden av kommittéernas förslag om skärpning av kravet på uppfinningshöjd
och av de föreslagna reglerna i 41 och 42 §§ (46 och 47 §§ i
departementsförslaget) om tvångslicens vid beroendepatent och på grund
av allmänt intresse av synnerlig vikt. Med beaktande härav har näringsfrihetsrådet
kommit till den slutsatsen, att det ej finns skäl att göra invändning
mot kommittéernas slutliga förslag i nu ifrågavarande avseende.

Liknande synpunkter framförs av medicinalstyrelsen och Kooperativa
förbundet, vilka dessutom åberopar den klara tendensen inom det internationella
patentsamarbetet att slopa ifrågavarande undantagsbestämmelser.
Även länsstyrelsen i Hallands län godtager kommittéernas förslag men
framhåller att ett utvidgat patentskydd för läkemedel kan komma att medföra
vissa olägenheter ur social och medicinsk synpunkt, särskilt som det
föreslagna systemet med tvångslicenser endast torde kunna tillgripas i mera
extrema fall.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret
åberopar ett yttrande av Sveriges kemiska industrikontor, vilket godtager
kommittéernas förslag, beträffande livsmedel dock endast under förutsättning
att en övergångstid fastställes och att stränga krav på uppfinningshöjd
vidmakthålles.

I avstyrkande riktning uttalar sig kommerskollegium, som anser övervägande
skäl tala för att undantaget för livs- och läkemedel bibehålies. I
vart fall bör man, såsom kommittéerna föreslagit, bibehålla undantaget under
en övergångstid tills det blir aktuellt för vårt land att ansluta sig till ett
mera vidsträckt internationellt samarbete på patenträttens område, där ett
slopande av undantagsbestämmelserna utgör en förutsättning för en anslutning.

Några remissinstanser yttrar sig särskilt beträffande läkemedel.
RUFI, Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier hälsar
med tillfredsställelse att nuvarande undantag från patenterbarhet för
dessa produkter avskaffas.

I avstyrkande riktning uttalar sig däremot Apotekarsocieteten, försvarets
civilförvaltning och statens farmacevtiska laboratorium. Försvarets civilförvaltning
framhåller att kommittéerna endast anfört patentmonopolets betydelse
för den forskning och det utvecklingsarbete som bedrives inom läkemedelsindustrien.
I betänkandet har däremot inte berörts det mycket omfattande
forsknings- och utvecklingsarbete som på här ifrågavarande område
utan tanke på vinst bedrives vid olika samhälleliga institutioner. Ämbetsverket
fortsätter.

För sådant arbete anslås årligen stora belopp av allmänna medel. Även
betydande donationer har gjorts för att främja sådan forskning. Sådan verksamhet
som här berörts leder ofta till mycket betydelsefulla resultat, som

K it ii (/I. Mnj: Is proposition nr i It år 1 !)(><> 65

ulan annan tanke än alt främja folkhälsan ställs till allmänhetens törlogande.
Om undantagsbestämmelser beträffande läkemedel slopades skulle
säkerligen antalet patenttvister inom det medicinska området komma att
öka. Patenlrätbegångar berörande här avsedda samhälleliga institutioners arhetsområden
måste inverka i hög grad störande på det vetenskapliga arbetet,
då de vetenskapsmän som är avdelade för forskningsarbetet på grund av sin
sakkunskap måste i stor utsträckning biträda med arbetet för rättegången.
Man frågar sig om vårt land med sina begränsade resurser har råd till detta.
I anslutning härtill vill civilförvaltningen framhålla att ett slopande av nu
gällande undantagsbestämmelser för läkemedel otvivelaktigt skulle aktualisera
frågan huruvida vissa statliga institutioner, som sysslar med forskning
på läkemedelsområdet och framställning av läkemedel, hör införa eu aktiv
patentpolitik för att i största möjliga utsträckning ekonomiskt tillgodogöra
sig sina arbetsresultat i den mån dessa bedömas patenterbara. Härmed sammanhänger
också vilken inverkan förslagets genomförande kommer att ha
för den vetenskapliga friheten. Gränsen mellan grundforskning och målforskning
torde på här berörda område vara svår att upprätthålla.

Statens farmacevtiska laboratorium anför.

Patentlagstiftningen är av näringspolitisk och ekonomisk natur och bär
tillkommit för att stimulera företagsamhet och uppfinningsförmåga genom
att bevara frukterna av arbetet åt dem som utfört det. Möjligheten att direkt
eller indirekt patentera en uppfinning har säkert stor betydelse som
drivfjäder för utvecklingen på läkemedelsområdet. Tyvärr måste patenterbarhet
medföra en monopolställning och en sådan kan brukas så att olägenheter
uppstår för konsumenten. Det gäller alltså här att väga fördelar
och nackdelar mot varandra.

Den mest påtagliga olägenheten av monopolställningen är de höga priserna
men därtill kommer en fara för kvardröjande av onödigt låga kvaliteter.
På de flesta områden är man beredd att finna sig i olägenheterna framförallt
därför att konsumenten har möjlighet avstå från varan, om han
t. ex. finner den för dyr. Så är icke förhållandet, då det gäller läkemedel.
EU sådant skall vara möjligt att anskaffa för var och en, som behöver det,
och det skall finnas i en tillfredsställande kvalitet. Av dessa skäl har man
icke tidigare velat gå med på att med patent skydda läkemedel lika starkt
som uppfinningar på de flesta andra områden.

1 ett avseende råder emellertid nu en betydande skillnad mot förhållandena
för endast ett fåtal år sedan. Genom sociallagstiftning har i betydande
omfattning den direkta utgiften för läkemedlen överflyttats från den enskilde
till samhället. Något ekonomiskt hinder torde därför numera sällan
föreligga för den enskilde att erhålla behövlig medicin, även om med nuvarande
utformning av läkemedelsrabatteringen dyrare läkemedel fortfarande
kan bli betungande för den sjukes ekonomi. Frågan är nu i stället om man
skall tolerera att samhället skattevägen åt företagen tar ut de i en del fall
sannolikt onödigt höga priser på patentskyddade läkemedel, som man velat
skydda den enskilde sjuke mot. Laboratoriet har svårt acceptera den tanken.
I motsats till vad kommittéerna antyder har vi den uppfattningen, att
det knappast finns något annat effektivt, för samhället tillgängligt vapen
mot för höga priser på nya läkemedel än inskränkning i patenträtten. I
varje fall har de olika former av prisgranskning, som tillämpats för farmacevtiska
specialiteter i Sverige visat sig ineffektiva i avseende å nya läkemedel.

3 Bihang titt riksdagens protokoll t966. 1 samt. Yr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Vad angår skyddets utformning hälsas kommittéernas förslag, att även
för läkemedel införes obegränsat produktskydd avseende varans
användning inom hela läkemedelsområdet, med tillfredsställelse av
RUFI, Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier.

Även Sveriges kemiska industrikontor godtager det föreslagna obegränsade
produktskyddet samt anför..

Kommittéerna anförde i det preliminära betänkandet att ett ämne ej
skulle kunna patenteras som läkemedel i allmänhet. Den som påvisade att
det patenterade ämnet hade i patentet ej nämnda egenskaper med annan
terapeutisk verkan skulle vara berättigad till ett självständigt patent. Det
framgår ej av det definitiva betänkandet huruvida kommittéerna avsett
att denna tolkning skall vara vägledande för beviljandet av (beroende) anvädningspatent
för det fall att det »obegränsade» produktskyddet införes.
Kemikontoret utgår från att så icke är fallet. Från läkemedelsindustrien
framfördes i särskilt yttrande över det preliminära betänkandet en — enligt
Kemikontorets uppfattning -— övertygande bevisning för att en sådan
ytterligt snäv tolkning av läkemedelspatentet ej kunde upprätthållas. Bortsett
från de praktiska svårigheter som anfördes, förtjänar att understrykas
de tekniska synpunkter som utvecklades i yttrandet. Dessa utvisade, sammanfattningsvis,
att det utvecklingsarbete, som föregår en substans’ introduktion
som läkemedel icke blott har avseende på de egenskaper och indikationer,
som närmast är aktuella, utan är av fundamental betydelse för
användningen som läkemedel över huvud. Den som påvisar en ny terapeutisk
effekt hos ett redan känt läkemedel kan därför ej anses ha gjort en
uppfinning som i avgörande grad skiljer sig från den tidigare. Om en produkt
patenterats såsom läkemedel — antingen självständigt eller som beroende
användningspatent enligt det definitiva förslaget — måste följaktligen
skyddet omfatta hela läkemedelsområdet. Det synes då också rimligt
att detta förhållande får komma till uttryck redan i patentkravet. Med
hänsyn till betänkandets tystnad på denna punkt och till att problemet har
aktualitet även för det fall det »obegränsade» produktskyddet införes vill
Kemikontoret yrka på att ett auktoritativt uttalande av denna innebörd om
rättstillämpningen på ifrågavarande område ges.

Ä andra sidan anser kommerskollegium att skyddet för läkemedel bör
begränsas till visst användningsområde. Försvarets civilförvaltning uttalar
att det skulle vara olyckligt att ge ett obegränsat produktskydd åt läkemedel.

Läkemedelsindustriföreningen och flera handelskammare finner betänkandets
mening vara att den som påvisar ett nytt indikationsområde för ett
patentskyddat läkemedel ej skall kunna erhålla beroendepatent på grund
därav. Då det emellertid inte klart framgår av kommittéernas motiv att
förslaget har denna innebörd hemställer dessa instanser om ett klarläggande
härutinnan.

1 lörevarande sammanhang diskuterar ett par remissinstanser frågan om
vilken dokumentation av en uppfinnings tekniska effekt som bör
krävas för patenterbarhet, närmast på läkemedelsområdet. RUFI, Represen -

Knngl. Maj:Is proposition nr 40 år !!)<>(> <>7

tantföreningen för utländska farmacevtiska industrier delar komittéernas
uppfattning, att man inte kan uppställa någon allmängiltig regel härom.
Det bör i stället avgöras i varje särskilt fall, huruvida en klinisk dokumentation
är erforderlig eller om experimentalbiologisk dokumentation med
hänsyn till uppfinningens art är tillräcklig. RUFI understryker att eu klinisk
prövning av ett läkemedel inte får medföra att uppfinningens nyhet
bortfaller, även om prövningen måste företagas så att flera läkare lär känna
läkemedlet i fråga innan patentansökningen inges. Även patentverket har
tagit fasta på kommittéernas uttalande att man inte kan ge någon allmän
regel om vilken dokumentation för den tekniska effekten som skall krävas.

I fråga om läkemedel bör sålunda sökandens uppgift om terapeutisk verkan
normalt kunna godtagas utan särskild dokumentation.

I frågan v em som kan erhålla patent konstaterar flera instanser,
nämligen försvarets civilförvaltning, mönsterskyddsutredningen, Ingeniörsvetenskapsakademien,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska industritjänstemannaförbundet, Sveriges
akademikers centralorganisation, Sveriges civilingenjörsförbund, Svenska
teknologföreningen, Tekniska läroverkens ingenjörsförbnnd, Statsverkens
ingenjörs förbund och Svenska uppfinnareföreningen med tillfredsställelse
att det preliminära förslagets bestämmelser om företagsup p fin ning
utgått. Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller härom.

Den inom industriföretag icke ovanliga företeelsen, att en uppfinning
tillkommer genom samverkan av flera personer under arbete i företagets
laboratorier, försvårar ibland identifiering av vederbörande uppfinnare.
Härav har frammanats tanken, att företag borde kunna beredas möjlighet
att i eget namn söka och erhålla patent, varvid orättmätigt förbigången person
skulle hänvisas till domstol för att vinna rättelse. Mot detta resonemang
kan anföras, att rätten till en uppfinning icke kan göras beroende av den
miljö, i vilken uppfinningen tillkommit, och att ett företags berättigade intressen
i avseende på anställdas uppfinningar bäst torde tillgodoses genom
förpliktelsen, att dessa i första rummet skall hembjudas till företaget. Det
bör vidare uppmärksammas, att det alltid är svårt för enskild person att
föra talan emot ett ekonomiskt starkt företag, och att den enskilde ogärna
angriper företag, av vilket han är beroende. Tillkomsten av »företagspatent»
skulle följaktligen medföra en för uppfinnarna allvarlig, mot grundtanken
i patentlagstiftningen stridande rättsförlust.

Andra instanser beklagar frånvaron av bestämmelser om företagsuppfinning.
Hil hör handelskammaren i Gefle, Sveriges industriförbund, Svenska
arbetsgivareföreningen, Jernkontoret, Läkemedelsindustriföreningen och
Sveriges lantbruksförbund. Sveriges industriförbund åberopar det gemensamma
yttrandet av de nordiska industriförbunden, vari framhålls att förslaget
om företagsuppfinning täckte ett reellt behov, som i framtiden torde
göra sig än mera gällande, eftersom forskningen inom företagen mer och

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

mer organiseras på kollektiv basis. Sveriges lantbruksförbund anför att särskilt
producentkooperationen med sina speciella relationer mellan medlemmar
och företag samt det tekniska servicesamarbetet dem emellan torde ha
behov av att företaget anses som uppfinnare, när tekniska lösningar växer
fram under kontakterna mellan föreningen och flera av dess medlemmar.

Departementschefen. Kommittéerna har i 1 § upptagit grundläggande
bestämmelser om patenträttens föremål och subjekt. Som inledande huvudbestämmelse
i första stycket har föreslagits stadgande att den som gjort en
uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt, eller den till vilken uppfinnarens
rätt övergått enligt vad i patentlagen stadgas efter ansökan äger erhålla
patent på uppfinningen och därigenom förvärva ensamrätt att yrkesmässigt
utnyttja denna. Förslaget, som sakligt står i överensstämmelse med
gällande rätt, har i princip godtagits vid remissbehandlingen. I ett par remissvar
ifrågasättes huruvida formuleringen, att uppfinning för att vara
patenterbar skall kunna »tillgodogöras industriellt», är alltför begränsad.
Man åsyftar här en mycket vid betydelse av ordet industriell, som avser ej
endast industri i egentlig mening utan även andra näringsgrenar. Även jag
tinner det vara något tveksamt om denna vida betydelse verkligen framgår
av den föreslagna lydelsen. Att, såsom bl. a. diskuterats vid 1944 års revision,
i stället ange att uppfinning för att kunna patentskyddas skall kunna
utnyttjas i näringsverksamhet, vill jag dock inte förorda. Mot en dylik bestämning
kan bl. a. anmärkas att den ur vissa synpunkter är för snäv,
eftersom den kan tänkas ange att vissa offentliga funktioner, t. ex. försvarsväsendet,
ej omfattas. Termen »industriell» har fördelen att antyda
att uppiinningen, för att vara patenterbar, skall ha teknisk karaktär. Med
hänsyn härtill och då termen har gammal hävd inom patenträtten — den
användes med den här avsedda innebörden i Pariskonventionen och i den
gällande svenska patentförordningen — bör den enligt min mening godtagas.
Jag tillstyrker därför kommittéernas förslag.

I andra stycket har upptagits vissa undantag från patenterbarhet.

Under 1) anges, i nära anslutning till gällande rätt, att patent inte kan
meddelas på uppfinning, vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller
allmän ordning. Stadgandet har inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen
och torde böra upptagas i lagen.

Under 2) upptages en ny bestämmelse enligt vilken patent ej må meddelas
på växtsorter eller djurarter. Förslaget har i allmänhet godtagits i remissvaren.
I fråga om skydd för växtsorter undersökes inom växtförädlingsskyddsutredningen
behovet av särskild lagstiftning, varvid även prövas
frågan om svensk anslutning till konventionen den 2 december 1961 om
skydd för växtförädlingsprodukter. Enligt konventionen får skydd för växtsorter
inte beviljas enligt både konventionen och patentlagstiftningen. Även
om det för närvarande inte kan bedömas huruvida Sverige bör ansluta sig

D O

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1 !)(>(> (i!)

till konventionen, finner ja}*, lika med bl. a. patentverkel och växttörädlingsskyddsutredningen,
patent i allt fall inte utgöra lämplig skyddsform
för växtsorter. Denna synpunkt gäller även produkter av djuravel in. in.
Jag tillstyrker därför i princip kommittéernas förslag.

1 redaktionellt avseende vill jag förorda dels, av skäl som ett par remissinstanser
anfört, alt ordet djurarter utbytes mot djurraser och dels att i lagtexten,
såsom skett i Europarådets lagkonvention, intages uttrycklig töreskrift
att undantaget även gäller väsentligen biologiskt förfarande för framställning
av växter och djur; i sistnämnda avseende bör dock, i enlighet med
vad som skett i Europarådskonventioner möjlighet till patent medges för
mikrobiologiskt förfarande och alster av sådant förfarande.

Kommittéernas förslag upptager inte motsvarighet till det i patentförordningen
gällande förbudet mot patentering av kemisk förening och innebär
således att sådan förening skall kunna patenteras. Förslaget har i princip
tillstyrkts eller godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Även
jag finner för min del — med beaktande av den principiella räckvidd av
patent på kemiska föreningar och liknande produkter som jag kommer att
förorda i det följande — rimligt att man inför denna möjlighet. Det praktiska
behovet av patentskydd för kemiska föreningar är redan i viss mån
erkänt i gällande rätt som medger patent på särskilt förfarande för framställning
av sådana föreningar. Denna möjlighet har emellertid visat sig
otillräcklig och man har i praxis sökt utvidga skyddsområdet genom meddelande
av patent på s. k. analogiförfarande och på annat sätt. Det är emellertid
mer naturligt att direkt medge patenterbarhet av kemiska föreningar
som sådana.

Ett genomförande av patenterbarhet för kemiska föreningar innebär att
den nuvarande liberala praxis rörande patentering av förfaranden för framställning
av kemiska föreningar bör skärpas, så att sedvanliga krav på nyhet
och uppfinningshöjd här kommer att tillämpas. Å andra sidan bör enligt
min mening patent, liksom hittills i fråga om förfaranden, kunna meddelas
på en grupp av föreningar, bestämd genom en kemisk formel, i vilken
en eller flera variabla grupper ingår, förutsatt att erforderligt tekniskt underlag
finns i ansökningshandlingarna och kravet på enhetlighet är uppfyllt/ Kommittéernas

förslag upptager ej heller motsvarighet till det nu gällande
förbudet mot patentering av livs- och läkemedel och innebär alltså att
även sådana produkter skall kunna patenleras. I denna del har förslaget
emellertid ej ansetts böra genomföras förrän efter en övergångstid; jaghänvisar
här till punkt 1 i övergångsbestämmelserna.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller godtagits av remissinstanserna.
Bl. a. har näringsfrihetsrådet, efter vägande av skälen för och emot samt
under åberopande bl. a. av de föreslagna övergångsbestämmelserna och de
enligt förslaget föreliggande möjligheterna till tvångslicens kommit till

Kungl. Maj. ts proposition nr ''i0 år 1966

slutsatsen att det ej finns skäl att göra invändning mot förslaget. Liknande
synpunkter har framförts av medicinalstyrelsen. Beträffande läkemedel
liar emellertid några remissinstanser uttalat sig i avstyrkande riktning.
Dessa instanser har bl. a. framhållit att patentskydd här medför risk för
höga priser som med nuvarande sociallagstiftning ytterst drabbar samhället.
Det har även framhållits att patentskydd på olika sätt skulle inverka
störande på det omfattande forsknings- och utvecklingsarbete på läkemedelsområdet
som bedrives vid olika samhälleliga institutioner.

För egen del vill jag framhålla att frågan om patenterbarhet av livs- och
läkemedel i praktiskt avseende inte torde ha den betydelse som man ofta
tillmäter den i diskussionen. Vad till en början angår livsmedel är det i
själva verket knappast tänkbart att det kan göras några patenterbara uppfinningar
i fråga om den stora mängden av våra vanliga födoämnen som
har verklig betydelse för folkhushållet. Vad som kan komma i fråga är patent
på speciella och avgränsade områden utan någon större vikt i försörjningsmässigt
eller nationalekonomiskt avseende. Uppfattningen att det
från samhällelig synpunkt skulle föreligga behov av ett förbud mot patentering
av livsmedel är därför enligt min mening inte hållbar. I fråga om läkemedel
är möjligheterna att göra nya och betydelsefulla uppfinningar större.
Det bör emellertid uppmärksammas att redan gällande rätt här ger vidsträckt
utrymme för patentering. Visserligen kan ett läkemedel inte patenteras
i och för sig, men som framgår av det jag har sagt förut är det möjligt
att patentera särskilt förfarande för framställning av ämnet. Erhålles sådant
patent omfattar det också de läkemedelsprodukter som framställs enligt
förfarandet. Genom att praxis här utsträckt skyddet till att avse även
s. k. analogiförfaranden har man i själva verket kommit mycket nära ett
rent produktskydd och det gällande undantaget för patentering av läkemedel
har därför i praktiken inte hindrat en mycket omfattande patentering
på läkemedelsområdet. Något hållbart skäl varför det i detta läge från
samhällelig synpunkt skulle vara nödvändigt eller lämpligt med ett förbud
mot patentering av själva produkterna kan enligt min mening inte anföras.

Jag vill i detta sammanhang vidare erinra om att tendensen internationellt
går mot att upphäva undantag från patenterbarhet som tidigare gällt
för livs- och läkemedel. Sådana undantag är ej tillåtna enligt EEC-ulkastet
och i princip ej heller enligt Europarådets lagkonvention; enligt sistnämnda
konvention får gällande undantag behållas endast efter uttrycklig reservation
och endast för en tid av tio år.

Av anförda skäl vill jag i princip tillstyrka kommittéernas förslag att
man upphäver det nuvarande undantaget från möjligheten till patentskydd
för livs- och läkemedel. Som kommittéerna föreslagit och åtskilliga remissinstanser
förordat bör emellertid undantaget bibehållas under en övergångstid,
till dess motsvarande ändring allmänt har genomförts i andra industriländer.
Jag återkommer till denna fråga vid övergångsbestämmelserna.

Kungl. Muj:ts proposition nr ''tO år

Av eu om det såvitt nu kan bedömas knappast kan befaras att ett mforiiiule
av patenteringsmöjligheter för livs- och läkemedel skall lä ogynnsamma
verkningar, kan man inte förbise att vissa risker i detta avseende
kan komma alt uppstå. Det är därför anledning alt med uppmärksamhet
följa utvecklingen på området. Skulle tendenser till missbruk framträda i
något avseende, får självfallet vidtagas etfektiva motåtgärder.

Departementsförslaget innebär alltså att patent skall kunna meddelas pa
kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel. Kommittéerna har till ingående
diskussion tagit upp frågan vilken principiell räckvidd man bör
tillägga patent på sådana produkter. Frågan har varit föremål för delade
meningar både inom kommittéerna och bland remissinstanserna. Kommittéernas
majoritet har förordat att patent inom förevarande områden skall
anses medföra skydd för varje tänkbar användning, s. k. obegränsat produktskydd,
medan en ledamot reserverat sig till förmån för betraktelsesättet
att patentet medför skydd endast för det eller de användningsområden som
uppfinnaren anger. Sistnämnda mening har vid remissbehandlingen i viss
utsträckning fått stöd från bl. a. de nordiska industriförbunden.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har frågan tagits upp till
förnyade överväganden. De delegerade har därvid, med visst beaktande
bl. a. av kritiken från industrihåll, stannat för att man inte helt kan ansluta
sig till den av kommittéernas majoritet hävdade uppfattningen. Enligt de
delegerades mening leder förslagets allmänna patenterbarhetsvillkor till att
ett patent på en kemisk förening kan gälla endast inom de områden, som
uppfinnaren själv angivit i patentkraven, och andra områden, som för
fackmannen kan anses närliggande i förhållande till dessa. Det är alltså
inte uteslutet att annan kan påvisa nya användningsområden och erhålla
självständigt patent på användning av ämnet inom dessa. Vid bestämmande
av sränserna för vilka användningsområden som kan anses täckta av patenten
bör emellertid inte anläggas ett alltför snävt betraktelsesätt, utan
man bör ge den som uppfunnit ämnet och påvisat dess praktiska nytta en
rimlig marginal.. I fråga om hithörande ämnen bör det dessutom vara tilllätet
att ange flera olika användningsområden utan att uppfinningen darmed
anses oenhetlig. De delegerade har vidare anfört att frågan far en
speciell karaktär i fråga om läkemedel. Här kan förhållandet ofta vara det,
afl man i fråga om det nya ämnet konstaterat en terapevtisk verkan som
grundar patent, men att man ej vet orsaken till denna verkan eller vilka
egenskaper hos ämnet som betingar den. Om andra anser sig kunna konstatera
att ämnet har terapevtisk verkan i andra avseenden än som angivits i
patentbeskrivningen, kan det — även om det gäller ämnets användning på
ett helt annat sätt — vara osäkert om det inte i själva verket är fråga om
samma terapevtiska verkan. Det kan då synas berättigat, att för begränsning
av patentskyddet ange att ämnet kan användas som läkemedel. Även
här kan emellertid påvisande av en ny biologisk verkan representera en så -

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

dan npplinningshöjd i förhållande till vad man, även med god vilja, kan
utläsa av patentet, att ett nytt, självständigt patent bör kunna beviljas. De
delegerade har slutligen anfört att användningsområdet skall anges i patentkraven.
Om angivandet skett i alltför generella termer, kan patent endast
uppnås om kravet i erforderlig mån preciseras.

Jag vill för egen del ansluta mig till vad de delegerade sålunda anfört om
patentskyddets principiella begränsning på nu förevarande områden. Jag
vin tillägga att det får ankomma på praxis att, med ledning av de delegerades
uttalanden, ytterligare precisera gränserna. Någon närmare reglering
i lagtexten av frågan synes knappast lämplig eller möjlig.

En fråga av stor praktisk betydelse, som har särskild vikt inom läkemedelsområdet,
är vilken dokumentation av den tekniska effekten som bör
krävas för patenterbarhet. Såsom kommittéerna och ett par remissinstanser
uttalat torde man inte kunna ge någon generell regel härom. I fråga om läkemedel
bör sålunda sökandens uppgift om terapevtisk verkan ofta kunna
godtagas utan särskild dokumentation.

2§.

I paragrafen, som motsvarar 2 § i kommittéernas förslag, behandlas kraven
på nyhet och uppfinningshöjd och i samband därmed frågan om kollision
med äldre anspråk.

Gällande rätt. Den inom patenträtten gällande grundsatsen, att uppfinning,
för att vara patenterbar, skall vara ny, kommer i gällande patentförordning
till uttryck redan i den förut återgivna inledande bestämmelsen i
1 §. Den närmare innebörden av nyhetskravet utlägges i 3 § första stycket.
Enligt denna bestämmelse må uppfinning ej anses såsom ny, om den, innan
ansökan om patent därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så
beskriven i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sakkunnig
person kan med ledning av därigenom vunna upplysningar utöva
uppfinningen, eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster
eller förfarande, som förut blivit sålunda känt. Såsom undantag härifrån
stadgas i 3 § andra stycket, i anslutning till föreskrifterna om s. k. utställningsskydd
i Pariskonventionens artikel It, att i fall då uppfinning blivit
förevisad på internationell utställning, den omständigheten, att uppfinningen
därvid eller sedermera blivit känd genom tryckt skrift eller genom
uppfinningens utövning, dock inte må utgöra hinder för patents meddelande,
såframt ansökan därom inkommer inom sex månader efter det uppfinningen
utställdes.

Av betydelse i förevarande sammanhang är även stadgandet i 9 § patentförordningen.
Enligt detta skall i fall, då flera anmäler sig för erhållande
av patent på samma eller väsentligen lika uppfinning, den ha företräde,

Kiuujl. Maj:ts proposition nr Mt år Uttiti

som först inkom till patentmyndigheten med sä beskaffade ansökningshandlingar,
att ansökningens föremål därav tydligt framgår.

Kommittéerna. I 2 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgande,
alt patent meddelas bara på uppfinning som inte är närliggande i förhållande
till vad som blivit känt innan patentet söktes. Enligt andra stycket
första punkten skall därvid såsom känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt,
vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på annat
sätt.

Kommittéernas förslag innebär i förhållande till gällande rätt en utvidgning
av de omständigheter som räknas som nyhetshinder. I motiven
framhålles, att de hänsyn, soin ligger till grund för patenträtten — såväl
den synpunkten, att patentet är ett slags vederlag, som samhället skänker
den, som tillför den tekniska utvecklingen något nytt, som den synpunkten,
att samhället vill främja andligt nyskapande genom att ge upphovsmannen
ett sådant skydd, att han kan njuta frukterna av sin verksamhet utan att
befara ingrepp från annat håll —- talar för att gå långt i kraven på nyhet;
det kan inte föreligga något samhälleligt intresse av att tillgodose den,
som har frambringat något som sakkunniga redan känner till eller har
kunnat skaffa sig kännedom om. Patenträttens ändamål talar således i och
för sig för att anse varje omständighet, som har möjliggjort kännedom om
uppfinningen, som nyhetshindrande. Kommittéerna anför att praktiska hänsyn
väl i någon mån talar emot denna stränga ståndpunkt. Det ligger ett
inte oväsentligt intresse i att man i sådan grad begränsar kretsen av nyhetshindrande
omständigheter, att den förprövning som företages innan patent
meddelas blir praktiskt genomförbar och ger patenthavaren en rimlig garanti
att patentet kommer att bestå. Detta är av betydelse inte blott för patenthavaren
utan även för dem, med vilka denne träder i kontraktsförhållande,
t. ex. licenshavare och andra, som erhåller rättigheter till patentet. Det är
likaledes av betydelse — om än i motsatt riktning — för dem som i sin verksamhet
måste ta hänsyn till patentets existens. Kommittéerna framhåller
emellertid att mot dessa hänsyn till rättssäkerheten står hänsynen till allmänheten;
ett patent berövar allmänheten möjligheten att utöva uppfinningen.

Vad särskilt angår skrifter såsom nyhetshinder framhåller kommittéerna,
att de inte funnit någon rimlig grund för den nuvarande begränsningen i
svensk och dansk rätt att hänsyn endast tages till tryckta skrifter. Ett krav
på mångfaldigande kan knappast motiveras. Det avgörande torde vara, att
skriften varit allmänt tillgänglig. Kommittéerna framhåller vidare bl. a. att
man varit enig om att även offentliga föredrag, utställningar och förevisningar
bör vara hinder för patentering.

Enligt kommittéerna är det en naturlig följd av de anförda synpunkterna,
att man slopar hittillsvarande uppräkning av särskilda nyhetshindrande om 3|

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 40

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

ständigheter. Har patent meddelats på en uppfinning som var känd, är det
löga rimligt att låta spörsmålet om giltigheten av patentet vara beroende avom
kännedomen om uppfinningen härrörde från en omständighet eller från
en annan. I stället föreslår kommittéerna en generell nyhetsregel; allt som
blivit allmänt tillgängligt skall anses som känt. Härtill har ansetts böra fogas
en exemplifiering av de vanligaste sätten att göra nyhetshindrande omständigheter
kända för allmänheten; som exempel nämnes skrift, föredra"
och utnyttjande.

Kommittéerna framhåller, att eu omständighet anses ha blivit allmänt
tillgänglig om en större eller obestämd krets av personer haft tillfälle att få
del av den; undantag får dock göras för fall där de personer det gäller står i
ett särskilt förhållande till uppfinnaren. I detta sammanhang ger kommittéerna
flera exempel på vad som här avses; se härom betänkandet s. 123___

124.

Kommittéernas förslag att uppfinning, för att kunna patentskyddas, inte
far vara »närliggandes, i förhållande till vad som principiellt kan åberopas
som nyhetshindrande omständigheter ersätter patentförordningens krav att
»sakkunnig person» inte skall kunna utöva uppfinningen med ledning av
sådana omständigheter eller att uppfinningens föremål skall väsentligen
skdja sig från alster eller förfarande som förut blivit känt på visst sätt I
det preliminära betänkandet hade kommittéerna för det sålunda uppställda
kravet på s. k. uppfinningshöjd använt uttrycket att patent endast meddelas
på uppfinning som »väsentligen skiljer sig från» vad som förut blivit
känt. Kommittéerna framhåller att den nya formuleringen har sin ’motsvarighet
i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet. Även den nya
formuleringen innebär, att en uppfinning måste skilja sig väsentligt från
vad som är förut känt. Den får alltså inte betraktas som närliggande för
en fackman inom ifrågavarande område, d. v. s. för en person som inte besitter
särskild uppfinningsförmåga men som å andra sidan har fullständig
kännedom om teknikens ståndpunkt och har förmåga att utnyttja allt känt
material på ett fackmannamässigt sätt; hit hör också att företaga närliggande
konstruktioner. Rörande innebörden av kommittéernas förslag i övrigt
hänvisas till betänkandet s. 127 ff.

I detta sammanhang behandlar kommittéerna även frågan huruvida administrativa
myndigheter, å ena, och domstolar, å andra sidan, anlägger
olika måttstock vid bedömandet av kravet på uppfinningshöjd. Vad särskilt
angår Sverige ar, enligt kommittéernas mening, tendensen att domstolarna
har staller strangare krav än de administrativa myndigheterna och därvid
stundom går längre än som är lämpligt. Enligt kommittéernas mening bör
vid tillämpning av den nya lagen de administrativa myndigheterna något
skärpa kraven på uppfinningshöjd medan domstolarna bör iakttaga att de
inte driver kraven utöver vad som enligt del förut anförda bör vara lagens
ståndpunkt.

Kungl. Maj.ls proposition nr ''/<) dr 1 !)<>(>

I 11 § andra stycket andra punkten i kommittéernas förslag behandlas
frågan om kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma
eller liknande uppfinning. Kommittéerna framhåller att enligt gällande rätt
i alla nordiska länderna den äldre sökanden äger företräde att få patent;
patentförordningens hithörande stadgande i 9 § och motsvarande bestämmelser
i övriga lagar tolkas så att den yngre sökanden får patent på sin uppfinning
endast om denna uppvisar eu »rimlig teknisk skillnad» i förhållande
till den uppfinning som avses med den äldre ansökningen. Å andra sidan behöver
den inte uppfylla eljest gällande krav på nyhet och uppfinningshöjd
i förhållande till den förut patentsökta uppfinningen. Vid bedömande av vad
som skall anses vara »en rimlig teknisk skillnad» är praxis emellertid vacklande.
Kommittéerna anser också att detta kriterium på grund av sin vaghet
föranleder vanskligheter i tillämpningen och inte är lämpat att användas
i den nya lagstiftningen. Enligt kommittéernas mening bör man därför här
finna en annan lösning. Kommittéerna har därvid övervägt att införa möjlighet
till patentering av den senare patentsökta uppfinningen, oavsett alt den
är lik den tidigare patentsökta. En sådan s. k. dubbelpatentering anses dock
av kommittéerna vara förbunden med stora betänkligheter och svårigheter.
Kommittéerna anser att man tvärtom bör något skärpa kravet på skillnad
mellan uppfinningarna och ställa den fordran att den senare patentsökta
uppfinningen uppfyller lagens allmänna nyhetskrav också i förhållande till
den tidigare patentsökta. Enligt kommittéernas mening bör därför den äldre
ansökningen principiellt betraktas som nyhetshinder för den yngre, dock
under förutsättning att den tidigare ansökningen offentliggöres enligt 22 §.
Kommittéerna framhåller att denna effekt under alla förhållanden inträder
då den äldre ansökningen blir offentlig enligt 22 §. Den bör emellertid utgöra
nyhetshinder även för tiden dessförinnan.

I fråga om den närmare utformningen av ett stadgande i ämnet töreslog
kommittéerna i det preliminära betänkandet att den äldre ansökningen
skulle äga nyhetshindrande verkan endast om den visade sig leda till patent.
Denna ståndpunkt innebar även att omfattningen av den nyhetshindrande
effekten hos den äldre ansökningen skulle bedömas enbart med hänsyn till
de i ansökningen ställda patentkraven. Sedermera har emellertid i Europarådets
lagkonvention upptagits stadgande, att konventionsländerna äger tilllägga
den äldre ansökningen nyhetshindrande effekt oavsett om den leder
till patent; regeln avser inte blott patentkraven utan även innehållet i övrigt
i ansökningen. Regeln är visserligen inte obligatorisk, men kommittéerna
anser att man kan utgå från att övriga konventionsländer kommer all
tillämpa den; den har i varje fall i viss form upptagits i EEC-utkastet. Med
hänsyn till önskvärdheten av att uppnå största möjliga europeiska enhetlighet
på området förordar kommittéerna därför att innehållet i en tidigare
här i riket ingiven patentansökan skall anses som känt, därest ansökningen
blir allmänt tillgänglig enligt 22 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1966

Rörande den föreslagna regeln framhåller kommittéerna bl. a. att den
även gäller fall där båda ansökningarna inges av samma sökande. Det är
alltsa inte möjligt att i form av vanligt patent få skydd för en vidareutveckling
av uppfinningen, därest denna inte uppfyller eljest gällande krav på
nyhet och uppfinningshöjd i förhållande till huvuduppfinningen. Kommittéerna
hänvisar emellertid till möjligheten att erhålla tilläggspatent, se 7 §
i departementsförslaget. Vidare framhålles att det är avsett att utforma tilllämpningsbestämmelserna
så att en sökande skall kunna inge flera ansökningar
samtidigt utan att de sinsemellan utgör nyhetshinder. Har däremot
olika sökande samtidigt ingivit patentansökningar, skall en ansökning med
lägre ansökningsnummer anses vara gjord tidigare än en ansökning med
högre ansökningsnummer.

Två av ledamöterna i den norska kommittén är skiljaktiga och anser att
kommittéerna bort vidhålla det preliminära förslagets ståndpunkt.

I tredje stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från nyhetskravet.
Enligt stadgandet må patent meddelas utan hinder av att uppfinningen
inom sex månader före patentansökningen blivit allmänt tillgänglig
till följd av 1) att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt
utställt föremål på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning
eller 2) att kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats gentemot
sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt. Undantaget under
1) rörande internationella utställningar motsvarar regeln i 3 § andra
stycket patentförordningen men har något begränsats genom att det endast
hänvisar till sådana internationella utställningar som är officiella eller officiellt
erkända. Kommittéerna har ansett denna begränsning motiverad med
hänsyn till regelns ringa betydelse i praktiken och till att regeln medför en
viss risk för uppfinnarna; dessa kan av regeln föranledas att utställa sina
uppfinningar, med den påföljd att förevisningen av ett eller annat skäl blir
att betrakta som nyhetshinder i andra länder. Enligt kommittéernas mening
innebär begränsningen att regeln endast omfattar utställningar, som
avses i konventionen den 22 november 1928 angående internationella utställningar
(SÖ 1932:27) ändrad genom protokoll den 10 maj 1948 (SÖ
1950:34). Förslaget står här i överensstämmelse med Europarådets lagkonvention
och EEC-utkastet, vilka uttryckligen begränsar regeln till utställningar
som avses i nämnda konvention.

Undantaget under 2) är nytt. Kommittéerna framhåller att det i fall då
ett offentliggörande äger rum utan uppfinnarens vilja synes rimligt att i
viss omfattning skydda honom mot att offentliggörandet får menliga verkningar
i patenthänseende. Enligt kommittéerna bör man begränsa skyddet
till fall då offentliggörandet beror på att kännedom om uppfinningen uppenbart
missbrukats gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder
sin rätt. Därjämte bör, liksom beträffande utställningsskyddet, krävas
att patentansökan inges inom sex månader efter publiceringen. För att

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år I())>(>

missbruk skall föreligga kräves enligt kommittéerna dels att sökanden eller
någon från vilken han härleder sin rätt inte själv medverkat till offentliggörandet
och dels att den som direkt eller indirekt är ansvarig för offentliggörandet
uppträtt otillbörligt gentemot sökanden eller annan som tidigare
innehaft uppfinningen, t. ex. genom att han skaffat sig upplysningar
om uppfinningen på rättsstridigt sätt eller genom att han vidarebefordrat
sådana upplysningar under omständigheter som innefattar tillitsbrott. Kommittéerna
tillägger att en liknande undantagsregel upptagits i Europarådets
lagkonvention och i EEC-ulkastet.

I motiven diskuterar kommittéerna även huruvida det bör införas undantag
från nvhetskravet i fall då uppfinnaren själv föranstaltat om förpublicering,
t. ex. genom föredrag inför ett vetenskapligt torum före det egentliga
offentliggörandet. Kommittéerna anser dock att det i allmänhet inte
bör vålla uppfinnaren större olägenheter eller kostnader att skydda sig genom
att i vanlig ordning söka patent före förpubliceringen och har därför
inte upptagit någon regel i ämnet.

Remissyttrandena. Förslaget i 2 § första stycket och andra stycket första
punkten om en utvidgad allmän nyhetsregel lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. Försvarets civilförvaltning framhåller
att förslaget är välmotiverat och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser det innebära en fördel i förhållande till nuvarande regler. Även patentverket
och handelskammaren i Gefle godtar förslaget.

I avstyrkande riktning uttalar sig Sveriges hantverks- och industriorganisation,
som anser att den föreslagna regeln är alltför vidsträckt med hänsyn
till den omfattande informationsverksamhet som forskarna i vårt land
traditionellt utövar beträffande sina forskningsresultat. Enligt organisationens
förmenande bör enbart det förhållandet att en uppfinnare exempelvis
i ett föredrag lämnat relativt utförliga upplysningar om en viss uppfinning
i praktiken ej leda till att denna ej kan patenteras.

Statens tekniska forskningsråd avstyrker bestämt förslaget i vad det innebär
att offentlig handling skall kunna användas som nyhetshinder. Förslaget
innefattar här en skärpning i förhållande till gällande rätt i så matto
att ansökningar, remisser, rapporter och andra handlingar som inkommer
till forskningsråd kan utgöra hinder för patentering. Ett genomförande av
förslaget skulle följaktligen få allvarliga konsekvenser beträffande forskningens
nyttiggörande. Skulle det likväl genomföras maste möjligheter skapas
för att sekretessbelägga till forskningsråd inkommande handlingar. Till
närmare belysning av förslagets konsekvenser anför rådet.

Ansökan till forskningsråd eller därmed jämförbara handlingar är för
närvarande, trots att den är offentlig handling, ej att betrakta som nyhetshinder.
Detta är av väsentlig betydelse då forskaren, vid tidpunkten för ansökans
inlämnande, i regel inte med säkerhet vet om ifrågavarande projekt
kommer att leda till praktiskt användbara resultat. Han är emellertid, for

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1966

att möjliggöra en bedömning av projektets förutsättningar och betydelse,
tvungen att lämna en så utförlig beskrivning att möjligheter, arbetsplan
och tankbara tillämpningar klart framstår. Härvid kan, om det nya lagförslaget
genomföres, utan tvekan ansökan i många fall komma att användas
som nyhetshinder vid senare patentering. Teoretiskt kan denna möjlighet
förebyggas genom att forskaren, innan ansökan om forskningsanslag
inlämnas, ansöker om patent. Detta kommer i praktiken endast undantagsvis
att ske eftersom förfarandet gör önskvärt att de resultat redan
föreligger vilka man avser att nå genom det föreslagna projektet och eftersom
forskaren i allmänhet varken förfogar över ekonomiska medel för ett
dylikt patenteringsförfarande eller är tillräckligt hemmastadd i detta arbetssätt
för att begagna det. Även om dessa båda senare förutsättningar förelåg
skulle det ändå medföra en komplicering av ansökningsförfarandet
och orsaka osäkerhet och oro bland forskarna beträffande ansökningar till
forskningsråd och därvid försvåra det förtroendefulla samarbete mellan
forskare och råd som i dag utgör en väsentlig förutsättning för rådsverksamheten.
Det är vidare uppenbart att ett dylikt förfarande skulle medföra
ett antal patentansökningar som senare visar sig inte vara motiverade ur
nyttosynpunkt.

I detta sammanhang vill rådet även erinra om att ansökningar till exempelvis
Malmfonden inte på samma sätt som ansökningar till TFR kommer
att vara offentliga handlingar. I Malmfondens instruktion har emellertid föreskrivits
att projekt gällande teknisk forskning skall remitteras till TFR.
Genom det således föreskrivna remissförfarandet kommer även dessa handlingar
att bli offentliga.

Liknande synpunkter framförs av Ingeniörsvetenskapsakademien.

Beträffande tolkningen av orden »allmänt tillgänglig» framhåller Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare, till vilken länsstyrelsen i
Västcrnorrlands län ansluter sig, att det inte framgår av förslaget huruvida
ett studiebesök skall anses göra en därvid demonstrerad uppfinning
allmänt tillgänglig och därmed inte patenterbar. Handelskammaren anser
det därför betydelsefullt, att frågan klargöres och framhåller att det vore
beklagligt, om den föreslagna skärpningen av den ifrågavarande nvhetsregeln
skulle försvåra eller förhindra studiebesök.

Flertalet remissinstanser godtar kommittéernas uttalanden att en viss
skärpning av kravet på uppfinningshöjd bör åstadkommas i administrativ
praxis. I vissa yttranden framhålles önskvärdheten av att patentmyndigheternas
krav på uppfinningshöjd bringas i höjd med de krav som
nu tillämpas av de svenska domstolarna.

Svensk industriförening anser att kravet på uppfinningshöjd bör differentieras.
Det synes vara motiverat med höga krav på uppfinningshöjd inom
vissa speciella tekniska områden, men inom andra områden, särskilt
sådana som företrädes av småindustrien, bör kraven vara mildare. Enligt
föreningens mening bör därför någon generell skärpning av patentmyndigheternas
krav på uppfinningshöjd inte genomföras. Den olikhet som nu
föreligger mellan patentverkets och domstolarnas praxis bör givetvis elimineras,
men detta bör ske genom en skärpning av patentverkets praxis inom

Kungl. Maj:ts proposition nr M) år 1966

vissa speciella tekniska områden och en mildring av domstolarnas praxis
inom vissa andra områden.

I redaktionellt hänseende framhåller åtskilliga remissinstanser alt det
preliminära förslagets formulering »väsentligen skiljer sig från» ger bättre
uttryck åt det skärpta kravet på uppfinningshöjd än det slutliga förslagets
avfattning »icke är närliggande i förhållande till».

Förslaget i 2 § andra stycket andra punkten att äldre rätt skall jämställas
med nyhetshinder biträdes uttryckligen av mönsterskyddsutredningcn
och lämnas utan erinran i flertalet remissvar. Åtskilliga remissinstanser
ställer sig emellertid tveksamma till eller avstyrker förslaget.

Tveksamhet inför förslaget uttalas av försvarets civilförvaltning, Sveriges
industriförbund, Skånes handelskammare och patentverket. Sveriges industriförbund
framhåller, att kommittéerna som ett stöd för de föreslagna reglerna
anfört att dessa upptagits i EEC-utkastet. Detta utkast har dock på
denna punkt utsatts för stark kritik från vissa industriorganisationer. Därest
man inom EEC skulle frångå det preliminära förslaget om utformningen
av dessa regler och i stället förorda en annan lösning föreligger enligt förbundets
mening inga skäl att ändra gällande svensk rätt i förevarande avseende.
Förbundet erinrar vidare om att den föreslagna regleringen enligt
kommittéerna skall äga tillämpning även i fråga om flera ansökningar från
en och samma sökande. Kommittéerna har här framhållit att sökanden i
vissa fall kan söka tilläggspatent på den senare uppfinningen. Förbundet
vill framhålla att denna möjlighet är i vissa avseenden begränsad; kravet på
enhetlighet måste nämligen upprätthållas, vilket innebär att tilläggspatentansökan
bör ha kunnat göras till föremål för underanspråk i huvudpatentansökan.

Skånes handelskammare anser det angeläget, att de nordiska länderna
inte blir ensamma om den föreslagna regleringen och ifrågasätter därför om
inte gällande ordning borde provisoriskt bibehållas i avvaktan på den internationella
utvecklingen.

Patentverket vill, med hänsyn till önskvärdheten av att uppnå likformighet
med vad som kan komma att bli internationellt accepterat, inte direkt
avstyrka den föreslagna regeln om äldre rätt men skulle helst ha sett att
regeln utgått. Verket framhåller att särskilda bestämmelser om äldre rätt
såsom patenthinder i allmänhet motiverats av en önskan att undvika dubbelpatentering,
d. v. s. att två eller flera var för sig får patent på samma
uppfinning eller mycket snarlika sådana. Vissa betänkligheter är onekligen
förbundna med dubbelpatentering. För någon som begår intrång kan det
sålunda hända att han måste svara i flera processer, eventuellt utgiva skadestånd
till flera berättigade o. s. v. Patentverket framhåller emellertid att
man mot olägenheterna av dubbelpatentering bör väga de nackdelar som
särskilda regler om äldre rätt å sin sida medför. Endast om de förra anses
väga tyngre än de senare kan det vara befogat att införa regler om äldre

Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

rätt. Kommittéerna har inte redovisat någon sådan avvägning utan endast
uttalat, att dubbelpatentering är förbunden med stora betänkligheter och
svårigheter. Patentverket tror att kommittéerna överskattat betänkligheterna.
I själva verket kunde det vara värt att överväga om inte den föreslagna
regeln om utsträckt nyhetshinder — både sådan den presenterades i det preliminära
betänkandet och i den nuvarande i och för sig mer acceptabla lydelsen
— medför större betänkligheter och svårigheter än den dubbelpatentering
den tjänar att undvika. Någon uttömmande granskning ex officio av
det svåröverskådliga nyhetsmaterial som den föreslagna regeln framskapar
kan naturligtvis över huvud taget inte ifrågakomma. Däremot får man räkna
med att nyhetshinder av detta slag kommer att framföras genom invändning.
Det får då prövas av patentmyndigheten i vanlig ordning. Häremot har
verket intet att erinra. Emellertid är det uppenbart att bevakningen av detta
material från potentiella invändares sida inte kan bli ens tillnärmelsevis
fullständig, därtill är det alltför svårtillgängligt. Effekten av den föreslagna
regeln kan därför enligt ämbetsverkets åsikt knappast undgå att bli en ökning
av antalet patent vilkas hållbarhet efter beviljandet kan dragas i tvivelsmål.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Smålands
och Blekinge handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Svenska uppfinnareföreningen, Svenska uppfinnarkontoret och
Svenska patentombudsföreningen anser, att äldrerättsregeln bort erhålla
den avfattning som kommittéerna föreslog i det preliminära betänkandet.
Svenska uppfinnareföreningen anför i detta sammanhang att den finner den
föreslagna äldrerättsregeln stridande mot rättsmedvetandet, eftersom patentansökningen
dock faktiskt under den ifrågavarande perioden fram till
offentliggörandet enligt 22 § varit hemlig. Svenska uppfinnarkontoret framhåller,
att innehållet i den äldre patentansökningen inte kommer att finnas
tillgängligt i tryckt skrift i fall då ansökningen ej leder till patent. Med hänsyn
till att dessa fall representerar mer än hälften av antalet patentansökningar
skulle kommittéernas förslag medföra att man inom kort tid skulle
få ett mycket stort material av nyhetshinder som inte på vanligt sätt är åtkomligt
i tryckta skrifter. Kommittéernas motivering att största möjliga
anslutning till EEC-utkastet har eftersträvats finner kontoret i detta fall
inte tillräckligt bärande. Svenska patentombudsf öreningen motsätter sig
äldre rätt som nyhetshinder dels då det gäller egen äldre rätt, dels då den
äldre rätten inte manifesterar sig i en patenträtt, d. v. s. inte blir föremål
för patentkrav i ett patent eller åtminstone i en tryckt skrift enligt 21 §. Beträffande
kommittéernas hänvisning till Europarådets lagkonvention och
EEC-utkastet framhålles, att lagkonventionen i förevarande del inte är obligatorisk
och att EEC-utkastet endast låter innehållet i äldre ansökan utgöra
nyhetshinder i fall da tryckt skrift till provisoriskt patent utkommer.
Enligt EEC-utkastet finns alltså ett för granskning lättillgängligt »nyhets»-

Kunijl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

dokument till ledning vid framtida bedömande av annat patents eller annan
patentansökans värde, och ovissheten blir i praktiken inte sä utpräglad
som enligt kommittéernas förslag. Även patentombudsföreningen anför att
kommittéernas förslag leder till att man vid all framtida nyhetsgranskning
kommer att behöva ta hänsyn till ett ständigt växande antal av enligt 22 g
offentliggjorda beskrivningar, som blott finns tillgängliga i patentmyndigheternas
arkiv; detta gör inte blott bedömningen av patents giltighet allt
ovissare utan lägger även en ytterligare svår börda på såväl patentmyndigheternas
som allmänhetens nyhetsgranskare. Det framhålles att förhållandet
har en inte oväsentlig betydelse i fråga om nordiska patentansökningar,
där dylikt patenthindrande material tydligen kan ligga även i arkiven hos
andra nordiska länders patentmyndigheter, praktiskt taget oåtkomligt. Patentombudsföreningen
ställer också frågor rörande förslagets innebörd och
anför.

Betydande andra komplikationer torde också vara att förvänta av den
föreslagna lydelsen. Hur skall man exempelvis förfara i det fall, som ingalunda
är sällsynt, att två (eller flera) patentansökningar har identiskt lika
beskrivningar av med varandra förknippade, samverkande uppfinningar,
vardera i och för sig patenterbar, och skydd sökes i den ena med huvudvikt
på ena uppfinningen och i den andra med huvudvikt på andra uppfinningen.
Måste dessa ansökningar ingivas samtidigt för att icke eljest den
först ingivna skall bli nyhetshinder för den senare? Ansökningarna står ju
icke i tilläggsförhållande till varandra, varför möjligheten med tilläggspatent
är utesluten. Skall det, om ansökningarna icke kan inlämnas samtidigt,
bli nödvändigt att avdela den senare ur den förra? Blir det, ifall vissa
kompletteringar eller generaliseringar erfordras, därvid nödvändigt att ingiva
tilläggsansökan? Hur ställer det sig i detta fall i fråga om två eller
flera ansökningar här i landet, i vilka prioritet åberopas från olika dagar
(som enligt 6 § i detta hänseende är att räkna som ansökningsdag här i
riket); och hur ställer det sig om prioritet åberopas från flera ansökningar
i en och samma ansökan här i riket?

Det är icke nödvändigt, att beskrivningarna skall vara lika för att komplikationer
skall inträffa. I en första ansökan kan en sekundäruppfinning
behöva beskrivas t. ex. för en särskild utföringsform av primäruppfinningen.
Sekundäruppfinningen är emellertid för sig patenterbar i betydligt vidare
omfattning. En andra ansökan på den betydligt vidgade sekundäruppfinningen
blir emellertid hindrad av den förra, som ju är »nyhetshinder» mot
den genom vad som är uppenbarat där om sekundäruppfinningen, och
tilläggsansökan kan ju icke ifrågakomma, för så vitt man icke först gör en
avdelning från den första ansökan och sedan ett tillägg till avdelningsansökan.

Den föreslagna äldrerättsregeln avstyrkes lielt av Svenska industriens patentingenjörers
förening, Svenska teknologföreningen och Läkemedelsindustriföreningen.
Svenska industriens patentingenjörers förening hemställer
att den hittillsvarande äldrerättsregeln bibehålies. Att såsom i betänkandet
föreslagits betrakta i de olika nordiska ländernas och prioritetsländernas

Kiuigl. Maj:ts proposition nr iO år

patentverksarkiv befintliga hemliga informationer såsom om de vore kända
18 månader innan de enligt 22 § andra stycket verkligen blir tillgängliga
för allmänheten, finner föreningen stötande för rättsmedvetandet. Föreningen
kan ej heller finna något direkt behov av alt skapa ett dylikt oegentligt
nyhetshindersbegrepp. Den patentsökande, som särskilt önskar att innehållet
i hans patentansökan skall behandlas såsom nyhetshinder gentemot
senare inkomna patentansökningar, har möjlighet att enligt 22 § tredje
stycket begära att handlingarna göres allmänt tillgängliga, så att de enligt
2 § andra stycket första punkten får karaktären av verkliga nyhetshinder.
Föreningen anser vidare, att det står i bättre samklang med det av kommittéerna
i 10 § första stycket tredje punkten (39 § första punkten i departementsförslaget)
föreslagna stadgandet om patentkravens betydelse, att den
äldre ansökningens nyhetshindrande effekt endast bestämnres av däri framförda
patentkrav, ej av ansökningens innehåll i övrigt. Svenska teknologföreningen
anser förslaget att hela innehållet i äldrerättsansökan skall utgöra
nyhetshinder allför långtgående och förordar bibehållande av hittillsvarande
praxis. Föreningen framhåller att om de föreslagna bestämmelserna genomfördes,
betydande svårigheter skulle uppstå vid patentansökan rörande större
uppfinningskomplex, omfattande flera inbördes oberoende uppfinningar,
eftersom det för varje dylik uppfinning ofta kan vara svårt att ur dess ansökningshandlingar
exkludera delar av övriga uppfinningar inom komplexet.

Försvarets civilförvaltning tar upp frågan om kollision mellan en tidigare
hemlig och en senare patentansökan samt anför.

Ansökningsföremålet i den hemliga ansökningen kan avse en speciell militär
tillämpning av en mer generell i och för sig icke hemlig problemlösning
som sökes skyddad i den senare ansökningen. Ett sådant kollisionsfall
är icke löst i förslaget. Problemet var icke aktuellt i kommittéernas
preliminära förslag där frågan om den äldre patentansökningens inverkan
gjordes beroende av om den ledde till patent eller ej. Så som det definitiva
förslaget utformats skulle den senare patentansökan kunna leda till
patent trots att uppfinningen redan beskrivits i en äldre ingiven hemlig
patentansökan som aldrig blivit allmänt tillgänglig i enlighet med vad i
22 § stadgas. Ett sådant resultat kan icke godtagas, enär i så fall patentskyddet
för en hemlig uppfinning skulle bli illusoriskt.

Ett särskilt problem uppstår under alla förhållanden som följd av införandet
av nordiska patentansökningar. En patentansökan i ett nordiskt
(and kan nämligen komma i kollision med en tidigare där ingiven hemlig
patentansökan och sålunda komma att behandlas på annat sätt än om den
ingivits i ett annat nordiskt land där patentansökan motsvarande den hemliga
icke finnes.

Sveriges industriförbund framhåller att enligt förslaget en tidigare ansökan
utgör nyhetshinder endast om den blir allmänt tillgänglig i enlighet med
bestämmelserna i 22 §. På grund härav anser förbundet att en hemlig patentansökan
över huvud taget ej torde kunna åberopas som nyhetshinder.

De i 2 § tredje stycket föreslagna undantagen från den al1-

Kunyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1000 83

m it n n a n y h e t s r e g c 1 n lämnas allmän) utan erinran av remissinstanserna.

Beträffande undantaget för offentliggörande till följd av uppenbart
missbruk gentemot patenthavaren anser dock länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att ordet »uppenbart» bör utgå. Det bör räcka med att missbruk
kunnat bevisas, även om missbruket inte ligger i öppen dag. Länsstyrelsen
vill även ifrågasätta om inte varje form av uppfinningens bekantgörande
före patentansökningen bör medföra rätt till samma tidsfrist som
i stadgandet föreslagits endast för två särskilt angivna fall. Statens tekniska
forskningsråd framhåller önskvärdheten av att man, på liknande sätt som i
Amerikas förenta stater, säkerställer rätten för uppfinnare att inom ett år
efter resultatens publicerande utan nyhetshinder kunna söka patent. Som
publicering bör därvid räknas utgivande i tryck eller i duplicerad skrift,
föredrag eller utställning, varvid åtskillnad ej bör göras mellan internationell
och nationell utställning.

1 redaktionellt hänseende föreslår patentverket att stadgandet förtydligas
genom att uttrycket »patentansökningen» ersättes med »patentansökningens
ingivningsdag», varigenom även samma uttryckssätt erhålles som i de danska
och norska lagtexterna.

Departementschefen. Den i patenträtten gällande grundsatsen, att uppfinning
för att kunna patentskyddas skall vara ny, är i patentförordningen
begränsad genom att endast vissa former för framläggande av nyhetshindrande
omständigheter beaktas, nämligen beskrivning i allmänt tillgänglig
tryckt skrift och öppen utövning. 2 § första stycket i kommittéernas förslag
innebär att denna begränsning upphäves och att allt som är allmänt känt
i princip blir av betydelse för bedömningen av uppfinningens nyhet. Förslaget
har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstanser
har dock uttalat sig i avstyrkande riktning. För egen del finner jag
principiella synpunkter tala för kommittéernas förslag. Till förmån för detta
kan även åberopas samhällets intresse att patent inte meddelas på sådant
som gjorts tillgängligt för allmänheten, låt vara att kännedomen ännu
faktiskt är begränsad till en mindre grupp personer. Jag tillstyrker därför
kommittéernas förslag.

I 2 § andra stycket har kommittéerna upptagit en bestämning av uttrycket
»vad som blivit allmänt känt»; härmed skall förstås allt som blivit allmänt
tillgängligt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på
annat sätt. Stadgandet har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och
föranleder ej heller från min sida några erinringar. Ett par remissinstanser
framhåller, att stadgandet innebär att alla offentliga handlingar kommer
att utgöra nyhetshinder och att det alltså kommer att medföra den inte
önskvärda konsekvensen att även handling som forskare inger till statligt
forskningsråd blir nyhetshinder för forskaren själv om denne senare vill
söka patent på i handlingen beskrivna projekt. Enligt min mening kan nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

anmärkta förhållande dock inte föranleda att man skulle göra avsteg från
principen att allt som blivit känt skall utgöra nyhetshinder. Spörsmålet torde
emellertid böra beaktas vid utformningen av sekretesskyddet för ifrågavarande
handlingar. Ej heller anser jag att man, på sätt en annan remissinstans
yrkat, kan införa rätt för forskare att söka patent inom ett år efter
det han publicerat sina resultat.

Såsom kommittéerna anfört bör en omständighet anses ha blivit allmänt
tillgänglig om eu större eller obestämd krets av personer haft tillfälle att
fä del av den, varvid undantag dock får göras för fall där de personer det
fäller står i ett särskilt förhållande till uppfinnaren. Den av ett par remissinstanser
ställda frågan, huruvida ett studiebesök skulle anses göra en därvid
demonstrerad uppfinning allmänt tillgänglig och därmed inte patenterbar,
synes kunna besvaras med utgångspunkt härifrån.

Det för patentskydd gällande kravet på s. k. uppfinningshöjd kommer i
kommittéernas förslag till uttryck genom formuleringen alt uppfinning,
för att kunna patenteras, ej får vara närliggande i förhållande till vad som
principiellt kan åberopas som nyhetshindrande omständigheter. Formuleringen,
som är avsedd att äga samma innebörd som det i kommittéernas preliminära
betänkande valda uttryckssättet, att uppfinningen måste väsentligen
skilja sig från vad som förut blivit känt, har valts för att vinna överensstämmelse
med Europarådets lagkonvention och EEC-utkastet. Jag har
inte någon erinran mot detta förslag.

Såsom kommittéerna yttrat i denna del är det självfallet ett önskemål
att nuvarande något olikformiga praxis vid administrativa myndigheter och
domstolar vid bedömning av kraven på uppfinningshöjd samordnas.

1 förevarande sammanhang har kommittéerna även tagit upp frågan om
kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma eller liknande
uppfinning. Enligt patentförordningen äger den äldre sökanden bär
företräde om uppfinningarna är lika eller väsentligen lika. I praxis tillämpas
detta så, att den yngre får patent på sin uppfinning om den uppvisar en
rimlig teknisk skillnad i förhållande till den äldre sökandens uppfinning.
Detta innebär att den inte behöver uppfylla eljest gällande krav på nyhet
och uppfinningshöjd i förhållande till den äldre sökandens uppfinning.
Kommittéerna framhåller att denna ordning visat sig medföra vissa vanskligheter
i tillämpningen och har här sökt en annan lösning. Efter att ha
diskuterat och avvisat tanken att införa möjlighet till s. k. dubbelpatentering,
har kommittéerna i anslutning till vissa bestämmelser i Europarådets
lagkonvention och EEC-utkastet föreslagit, att man ger den äldre sökanden
ett absolut företräde och betraktar hans ansökan som nyhetshinder för
den yngre, dock under förutsättning att den äldre ansökningen offentliggöres
enligt 22 §.

Förslaget har i remissbehandlingen blivit föremål för delade meningar.
Det har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet instanser, men åt -

8f)

Kungl. Ma j. ts proposition nr iO år 1 UHii

sl har bl. a. gjorts gällande att det vore stötande alt äldre ansökningar skulle
kunna utgöra nyhetshinder under en period då de faktiskt är hemliga och
inle åtkomliga för allmänheten.

För egen del vill jag till eu början biträda kommittéernas mening alt man
inte bör bibehålla nuvarande praxis, enligt vilken det är tillräckligt för den
yngre sökandens rätt att erhålla patent att det föreligger en rimlig teknisk
skillnad mellan hans uppfinning och den äldre sökandens. Såsom kommittéerna
anfört måste det vara förenat med betydande olägenheter att i tilllämpningen
arbeta med ett så vagt kriterium. Man riskerar också att praxis
kan komma att utveckla sig olika vid de skilda nordiska patentverken. Då
det gäller att finna en annan lösning har patentverket ifrågasatt om man
inte borde undersöka huruvida man kan införa möjlighet till dubbelpatentering.
Liksom kommittéerna vill jag emellertid avböja denna tanke. Även
dubbelpatentering medför i tillämpningen åtskilliga svårigheter, bl. a. vid licensgivning
och intrångstalan. Enligt min mening är däremot åtskilliga fördelar
förenade med den av kommittéerna föreslagna lösningen, att absolut
företräde tillerkännes den äldre sökanden under förutsättning att hans ansökan
blir allmänt tillgänglig enligt 22 §, och att ansökningen alltså, under
nämnda förutsättning, betraktas som nyhetshinder i vanlig mening. Allmänheten
får härigenom bättre skydd mot att det ges patent på uppfinningar
som ur patenterbar hetssynpunkt är likartade. För praxis innebär denna ordning
en fast och principiellt enkel regel. Mot invändningen, att det vore
principiellt otillfredsställande att en inte offentliggjord omständighet kan
betraktas som nyhetshinder, bör framhållas att den äldre sökanden enligt
22 § äger när som helst begära offentliggörande och att den yngre sökanden
knappast bör kunna påräkna ett bättre skydd än om sådant offentliggörande
begärts. Härtill kommer att regeln upptagits i Europarådets lagkonvention,
låt vara i fakultativ form, och i EEC-utkastet. Av anförda skäl tillstyrker jag
kommittéernas förslag.

Regeln kan möjligen synas medföra vissa komplikationer i fall då den
äldre och yngre ansökningen inges av samma sökande. Såsom kommittéerna
framhållit bör dock i de flesta fall möjligheterna till tilläggspatent
vara tillfyllest för att bereda sökanden det skydd han behöver. Med anledning
av ett remissyttrande vill jag framhålla, att om patent sökes på samverkande
uppfinningar o. d., man synes kunna begära att sökanden inger
ansökningarna samtidigt.

Med anledning av vad som yttrats därom i remissdiskussionen vill jag
framhålla att en hemlig patentansökan ej kan åberopas som nyhetshinder,
eftersom en sådan ej blir tillgänglig enligt 22 §. Spörsmålet i vad mån ett
hemligt patent skall anses utgöra nyhetshinder torde få prövas i samband
med den kommande revisionen av försvarsuppfinningslagen.

1 tredje stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från nyhets -

86 Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

kravet. Enligt stadgandet må patent meddelas utan hinder av att uppfinningen
inom sex månader före patentansökningen blivit allmänt tillgänglig
till följd av 1) att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt
utställt föremål på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning
eller 2) att kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats gentemot
sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt. Undantaget
under 1), som återgår på ett stadgande i Pariskonventionen, finns redan i
gällande rätt men har i förslaget preciserats i vissa hänseenden. Stadgandets
nya redaktion har ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde,
med en smärre jämkning, böra godtagas. Undantaget under 2) är nytt och
motiveras av att uppfinnaren i viss omfattning bör vara skyddad mot offentliggörande
av uppfinningen som sker utan hans vilja. Liknande bestämmelser
har upptagits i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet.
Även detta stadgande har i allmänhet lämnats utan erinringar vid remissbehandlingen
och jag tillstyrker att det upptages i lagen. Angående frågan
vad som menas med missbruk i förevarande avseende biträder jag vad kommittéerna
uttalat därom. Såsom kommittéerna föreslagit bör stadgandet vara
tillämpligt endast i fall då missbruket är uppenbart och jag finner ej
skäl att, som en remissinstans yrkat, låta detta krav utgå. Jag finner ej
heller skäl att, som jämväl yrkats vid remissbehandlingen, införa ett undantag
från nyhetskravet för fall då uppfinnaren själv föranstaltat om förpublicering.
Såsom kommittéerna anfört synes i allmänhet inte föreligga
svårigheter för uppfinnaren att skydda sig genom att inge patentansökan
före publiceringen.

3 §•

I förevarande paragraf, som motsvarar 3 § kommittéernas förslag, behandlas
patenträttens innehåll.

Gällande rätt. I patentförordningen anges patenträttens innehåll endast
indirekt genom bestämmelser om vad som skall anses som patentintrång.
Enligt 19 § 1 mom. första stycket föreligger patentintrång, om någon olovligen
inom riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning genom att
tillverka patentskyddat alster eller använda patentskyddat förfarande eller
genom att införa, använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat
alster eller alster, som framställts medelst patentskyddat förfarande.

Kommittéerna. Kommittéerna har i första stycket av förevarande paragraf
upptagit stadgande att den genom patent förvärvade ensamrätten innebär
att, med de undantag som i patentlagen stadgas, annan än patenthavaren
inte må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja uppfinningen genom

Knmjl. Mnj:ts proposition nr 40

tillverkning, införsel, användande, utbjudande, saluhållande, överlåtande,

111 »plåtande eller annorledes. 1 motiven 1''ramhålles bl. a. alt det synts önskvärt
alt ange patenträttens innehåll i ett från bestämmelserna om patentintrång
fristående stadgande. Patentet har härvid förklarats medföra en ensamrätt.
Genom patentet erhålles nämligen eu av rättsordningen tryggad ensamrätt
till uppfinningens utnyttjande till skillnad från den endast faktiska ensamrätt
som uppfinnaren kan tillvinna sig t. ex. genom hemlighållande av
uppfinningen. I valet mellan eu positiv och en negativ formulering av ensamrättens
innehåll har man stannat för en negativ; avgörande har härvid
särskilt varit det förhållandet, att patenten ofta kan vara beroende av varandra,
så att en patentskyddad uppfinning inte kan utnyttjas ulan att intrång
göres i annat företrädesberättigat patent. Dessutom har beaktats, att
hinder för uppfinningens tillgodogörande kan föreligga på grund av annan
lagstiftning, t. ex. tekniska föreskrifter på grund av byggnadsstadga, arbetarskyddslag
etc. Det synes därför värdefullt att understryka att patenthavaren
inte genom patentet erhåller en ovillkorlig rätt att utnyttja uppfinningen.

Då i förslaget anges att ensamrätten hänför sig till möjligheten att »utnyttja»
uppfinningen åsyftas att ensamrätten avser tillgodogörandet av uppfinningens
ekonomiska värde; rörande den begränsning som detta innebär
hänvisas till betänkandet s. 145. Ensamrätten avser endast »yrkesmässigt»
utnyttjande. Härmed uteslutes från ensamrätten uppfinningens tillgodogörande
för tillfredsställande av personliga behov. Uttrycket innebär däremot
inte att den verksamhet, i vilken uppfinningen utnyttjas, behöver
vara av ekonomisk art. Utnyttjande av uppfinning inom t. ex. statlig eller
kommunal förvaltning är således att betrakta som yrkesmässigt. Även verksamhet
som bedrives i välgörande eller ideellt syfte omfattas.

Beträffande de former för utnyttjande, som faller in under patenträtten,
har kommittéerna ansett det principiellt riktigast att allt yrkesmässigt utnyttjande
av uppfinningen förbehålles åt patenthavaren. Skyddet bör inte
kunna kringgås genom att lagstiftaren inte kunnat förutse någon speciell
form för utnyttjande. Kravet på yrkesmässighet torde i och för sig innefatta
en avgränsning som är tillräckligt betryggande ur rättssäkerhetssynpunkter.
Enligt kommittéernas mening bör dock vissa vanligen förekommande
former för utnyttjande anges som exempel. Att ensamrätten i princip är
generell framgår i den föreslagna lagtexten av att efter exemplifieringen
tillagts orden »eller annorledes».

1 motiven behandlas vidare den närmare innebörden av patenträtten i
fråga om de olika utnyttjandeformerna; härom hänvisas till betänkandet s.
148—150. Här må endast anmärkas att kommittéerna bl. a. tagit upp problemet
huruvida ensamrätten omfattar offert av varor som sker under patenttiden
men avser leverans först efter patenttidens slut. Enligt kommittéerna
bör så inte anses vara fallet. Upplysningen att patentskyddet utlöper
vid viss tidpunkt framgår redan av patentet och offerten innebär inte annat

Kungi. Maj ds proposition nr it) år 1966

än att denna upplysning vidarebefordras i samband med ett erbjudande att
leverera varor när patentskyddet inte längre hindrar sådan leverans.

1 andra stycket av förevarande paragraf har kommittéerna upptagit elt
stadgande om s. k. indirekt produktskydd. Enligt stadgandet skall i fall,
då patentet avser uppfinning av sätt att tillverka alster, ensamrätten omfatta
jämväl alster som tillverkats enligt detta sätt. I motiven framhålles att frågan
huruvida indirekt produktskydd bör medges uppkommer vid alla de
tre huvudkategorier av uppfinningar som förekommer i praktiken, nämligen
uppfinning av alster, av förfarande och av användning, och som enligt kommittéernas
mening bör användas vid kategoriindelningen av uppfinningar i
administrativt avseende. Det indirekta produktskyddet bör inte gälla för produkter,
som tillverkats med utnyttjande av patentskyddade alster. Ett sådant
skydd skulle föra för långt och bli alltför svåröverskådligt. Ej heller bör
alla slags patenterade förfaranden omfattas; endast förfaranden för ti 11-vcrkning av alster bör medföra indirekt produktskydd. I fråga om uppfinningar
rörande användning framhålles att sådana ligger nära uppfinningar
av förfaranden och att det inte sällan är likgiltigt för resultatet vilken av
dessa kategorier man väljer för beskrivning av uppfinningen. Vid användning
bör, liksom vid förfarande, gälla att indirekt produktskydd i allmänhet
bör åtnjutas endast där fråga är om direkt tillverkning av ett alster. Indirekt
produktskydd bör åtnjutas när uppfinningen avser användning av nya utgångsmaterial
vid ett till sina handlingsmoment redan känt förfarande.

I frågan huruvida det indirekta produktskyddet omfattar endast det alster
som omedelbart utgår ur tillverkningsprocessen eller även mer eller
mindre bearbetade former därav anföres i motiven att det redan i bestämningen
att produkten skall ha tillverkats genom förfarandet får anses ligga,
att produkten skall ha erhållit sina väsentliga egenskaper genom det patenterade
förfarandet och att produkten inte skall ha förlorat sin identitet på
grund av ytterligare tillverkningsmoment. När det t. ex. gäller ett förfarande
för framställning av ett färgämne bör det indirekta produktskyddet inte
gälla för textilier som färgats med detta ämne. Inte heller bör t. ex. ett patent
på ett nytt förfarande för framställning av plast som råvara täcka allehanda
av detta material förfärdigade artiklar. Å andra sidan är det klart att
förfarandet kan syfta på sådana moment som är så dominerande för slutproduktens
karaktär, att denna bör erhålla indirekt produktskydd. Som exempel
nämnes att en glödlampa bör kunna skyddas genom patent på förfarande
för framställning av glödtråd. Kommittéerna åsyftar inte en så stel
rättstillämpning att det indirekta produktskyddet omfattar endast alster i
det skick de föreligger, när tillverkningsproceduren enligt patentet avslutats.
Uppenbart är att tillverkningsmoment kan tillkomma utan att förändra
produktens väsentliga karaktär, t. ex. inslipning eller polering av maskindetaljer
som tillverkats genom palenterat förfarande.

I tredje stycket av förevar ande paragraf har upptagits bestämmelse att

Kungl. Maj:ts proposition nr AO år 1966 89

ensamrätten inte omfattar sådant utnyttjande av föremål, som sker sedan
föremålet här i riket köpts i butik eller på därmed jämförligt sätt, om köparen
vid förvärvet inte ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten
kränkts. I motiven till bestämmelsen, som införts på danskt initiativ, anföres
bl. a. att ensamrätten enligt första stycket är absolut och i princip även
gäller mot godtroende köpare av patentskyddat alster; använder denne alstret
gör han sig i princip skyldig till patentintrång. Med hänsyn till utformningen
av sanktionsreglerna saknar detta större betydelse då det gäller konsumtionsvaror.
I fråga om produktionsmedel och andra kapitalvaror, såsom
lantbruksmaskiner, lantbruksredskap, verktygsmaskiner och redskap för
hantverk och industri, är förhållandet ett annat. Här skulle patenthavaren
kunna förbjuda köparen att använda varorna eller genom hot om sådant
förbud avpressa köparen licensavgifter för varornas utnyttjande i köparnas
förvärvsverksamhet. Detta vore emellertid orimligt i fall då varorna sålts i
butik eller liknande; lantbrukare, hantverkare m. fl. saknar förutsättningar
att bedöma tekniska detaljer i redskap som de köper och möjligheten av att
dessa detaljer är skyddade utan förutsätter som självklart, att de efter köpet
har rätt att utnyttja varorna utan risk för inskridande från patenthavares
sida.

Regeln har begränsats till detaljhandeln, d. v. s. till inköp som sker i butik
eller på därmed jämförligt sätt; det har synts rimligt att en handlande,
som köper varor för vidareförsäljning har skyldighet att kontrollera att det
ej sker patentintrång i hans försäljningsverksamhet.

Remissyttrandena. Den allmänna bestämmelsen i första stycket om p atenträttens
innehåll lämnas i huvudsak utan erinran av remissinstanserna.

Sveriges advokatsamfund diskuterar innebörden av begreppen »saluhållande»,
»överlåtande» och »upplåtande», särskilt med hänsyn till tidpunkten
för leveransen, och ställer frågan huruvida förslaget innebär, att patentintrång
inte skall anses föreligga, om någon i en butik utställer och saluhåller
patentskyddade produkter under angivande att leveransen kommer att
ske först efter patenttidens utgång. Samfundet undrar också, om förslaget
innebär, att man skall gå ännu längre, så att man i orden överlåtelse och
upplåtelse inlägger ett krav på att en besittningsövergång skall ha ägt rum,
vilket skulle innebära, att något patentintrång genom överlåtelse eller upplåtelse
inte skulle anses föreligga förrän leverans skett. Samfundet finner
starka skäl tala för att man bör ge 3 § första stycket den innebörden, att
varje olovligt yrkesmässigt utbjudande, saluhållande, överlåtande och upplåtande,
som äger rum före utgången av patenttiden, skall anses innebära
patentintrång, även om avsikten är att leveransen skall ske efter patenttidens
utgång. En sådan tolkning skulle stå i överensstämmelse med vad som
gäller enligt schweizisk rätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1966

Bestämmelsen i andra stycket om indirekt produktskydd har
i allmänhet lämnats utan erinran. Kommittéernas motivering för bestämmelsen
har emellertid väckt invändningar på flera håll.

Patentverket framhåller sålunda att det inte är fullt klart i motiven i vilka
fall indirekt produktskydd skall gälla. Enligt ämbetsverkets uppfattning
bör rättsverkan i detta avseende vara densamma, vare sig uppfinningen anges
som ett förfarande eller som en användning. Vidare bör enligt verkets
mening bestämmelserna i detta avseende kompletteras med motsvarighet
till presumtionsregeln i 19 § 1 mom. andra stycket i nuvarande patentförordning.

Svenska patentombudsföreningen anser, att eu patenthavare skall i full
utsträckning åtnjuta det honom beviljade skyddet, även när detta avser ett
förfarande och därmed likvärdig användning. Skyddet skall ej kunna kringgås
genom att förfarandet utövas utrikes; det bör ej ifrågakomma att frukterna
av det åtnjuts här i landet utan hinder av patentet, endast därför att
förfarandet inte är ett påtagligt tillverkningsförfarande eller därför att produkten,
som direkt erhållits genom förfarandet, givits en viss form, t. ex. en
kniv av stål eller bägare av plast, eller direkt applicerats i enlighet med sin
bestämmelse på ett i patentavseende neutralt föremål, såsom ett färgämne
i en textilvara. Föreningen anser den i betänkandet, delvis med exempel,
gjorda gränsdragningen olycklig och vill förorda, att det i stället måtte komma
till uttryck, att det väsentliga är, huruvida det kan bevisas, att det här i
riket patenterade förfarandet kommit till användning utrikes och lett till
vinning här i landet mot patenthavarens intressen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län befarar att viss oklarhet kan
uppstå i tillämpningen av bestämmelsen. I denna har den av patent på visst
förfarande följande ensamrätten förklarats omfatta jämväl alster, som tillverkats
genom detta förfarande. Om emellertid en i förhållande till nyssnämnda
alster närliggande produkt tillverkats enligt ett annat inte närliggande
förfarande, torde ensamrätten inte utgöra hinder mot patent på sådan
närliggande produkt. Två arter av produktpatent kommer härigenom att
finnas, framhåller länsstyrelsen, den ena utgörande nyhetshinder mot närliggande
alster och den andra inte utgörande sådant hinder.

Sveriges industriförbund fruktar att det indirekta produktskyddet enligt
förslaget blir snävare än enligt gällande rätt samt anför.

För att bli effektivt behöver det direkta patentskyddet för tillverkningsförfaranden
kombineras med ett indirekt produktskydd; först härigenom
erhåller patenthavaren ett importskydd för uppfinningen. Praktiskt sett är
det här fråga om samma skyddsbehov som föranlett importskyddet för patenterade
alster. Visserligen möjliggör slopandet av de nuvarande patenterbarhetsundantagen
ett direkt produktskydd i de fall då produkten är ny,
men ofta är detta ej fallet.

Kommittéerna har i sitt slutliga betänkande föreslagit en regel om indirekt
produktskydd av samma lydelse som i det preliminära betänkandet. I

Kiuujl. Mnj:ls proposition nr U> år 1 !)(>(> *.)1

lagtexten har detta skydd uttryckligen begränsats till »sätt att tillverka alster»
(--------).

1 motiven (s. 148) har emellertid kommittéerna uttalat att de jämkat sin
ständpunkt i förhållande till det preliminära betänkandet vad beträffar val
av nya utgångsmaterial vid ett till sina handlingsmoinent redan känt förfarande.
Där framställningen av eu produkt på sådant sätt anses utgöra eu
patenterbar uppfinning, bör enligt kommittéerna denna, oberoende av om
den betecknas som användning eller förfarande, åtnjuta indirekt produktskydd.
I kommentaren till 10 § uttalar kommittéerna (s. 188) vidare, att såväl
användning som förfarande i allmänhet ej medför indirekt produktskydd
om de icke avser direkt tillverkning av ett alster. Tidigare (s. 187)
uttalar emellertid kommittéerna, att det indirekta produktskyddet är knutet
till en bestämd uppfinningskategori, nämligen förfarande för framställning
av ett alster.

Dessa olika uttalanden är ej ägnade att klargöra, huruvida lagtexten »sätt
att tillverka» endast omfattar förfarande i trängre mening eller även användning
i vissa fall. Med hänsyn till de dansk-norska lagtexternas otvetydiga
formulering samt det förhållandet att den svenska lagtexten bibehållits
oförändrad från det preliminära betänkandet, torde det vara tveksamt
om ett patentanspråk angivande användningen av nya utgångsmaterial vid
ett känt förfarande och betecknande uppfinningen såsom tillhörande kategorin
användning trots vissa motivuttalanden kan tillerkännas indirekt produkt
skydd.

En uppfinning avseende en användning torde emellertid alltid kunna beskrivas
såsom ett förfarande. Därest full frihet för patentsökande att beskriva
ifrågavarande uppfinningar såsom förfarande råder, torde sålunda
en förtänksam patentsökande alltid kunna tillförsäkra sig indirekt produktskydd.
Bortsett från att det kan synas mindre rationellt att knyta så
väsentligt olika rättsverkningar till olika formuleringar av materiellt sett
samma sak och därmed tvinga patentsökandena att underlåta att använda
det kanske naturligaste uttryckssättet, är det dock tveksamt om en sådan
frihet avsetts och kan förväntas bli tillämpad. I det preliminära betänkandet
hade kommittéerna i tillämpningsbestämmelserna infört för patentsökandena
tvingande bestämmelser om indelningen i de olika uppfinningskategorierna.
Redan det förhållandet, att sådana bestämmelser ej återfinnes
i det slutliga betänkandet, talar onekligen för att frihet för patentsökanden
på denna punkt skall råda. Med hänsyn bl. a. till kommittéernas uttalanden
om indelningen i de olika kategorierna kan emellertid patentmyndigheterna
i praxis eventuellt komma att kräva, att viss uppfinning betecknas med viss
bestämd kategori för att uppnå klarast möjliga definition av uppfinningen.
Bibehålies de olika rättsverkningarna av kategorierna förfarande och användning
bör därför otvetydigt fastslås att patentsökanden äger välja vilken
kategori han finner lämpligast.

Som framgår av det ovan anförda torde kommittéerna ha avsett, att indirekt
produktskydd skall föreligga för uppfinningar avseende användning
av nya utgångsmaterial vid kända förfaranden. Förbundet vill emellertid
framhålla, att samma skyddsbehov föreligger jämväl i fråga om uppfinningar
avseende t. ex. användning av eu ny katalysator eller ett nytt reduktionsmedel
vid ett till sina handlingsmoment känt förfarande. För närvarande
torde sådana uppfinningar patenteras såsom förfaranden. Uppenbarligen föreligger
sålunda även beträffande nu berörda uppfinningar särskilt inom

Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 1966

kemisk industri ett behov av importskydd. Som förbundet tidigare uttalat,
torde några olägenheter ej ha uppkommit av den nuvarande omfattningen
av det indirekta produktskyddet, vilket därför synes böra bibehållas för alla
uppfinningar som för närvarande åtnjuter sådant skydd.

Sveriges advokatsamfund hemställer att frågan om det indirekta produktskyddet
blir föremål för nya överväganden samt anför.

De motivuttalanden, som kommittéerna gjorde i sitt preliminära betänkande
(s. 126—128) i anslutning till bestämmelsen i andra stycket av 3 §
om det indirekta produktskyddet, blev föremål för kritik från flera remissinstanser.
I anledning av denna kritik har de ifrågavarande motivuttalandena
underkastats en viss omarbetning (s. 147—148), som innebär åtminstone
i ett avseende en utvidgning av det omfång för det indirekta patentskyddet,
som enligt kommittéerna borde gälla. Någon ändring av lagbestämmelsens
formulering har kommittéerna emellertid därvid icke vidtagit. Den
omständigheten, att kommittéerna själva i den av dem föreslagna bestämmelsen
inlagt olika innebörd vid olika tidpunkter, visar med all önskvärd
tydlighet, att bestämmelsen icke fått en tillfredsställande utformning. De
ändrade motivuttalandena ger heller icke i och för sig någon klarhet om
bestämmelsens innebörd. Så mycket synes dock kunna fastställas, att kommittéerna
tager avstånd från tanken, att det indirekta produktskyddet endast
skulle omfatta den omedelbara, oförändrade produkten av det patenterade
förfarandet och att kommittéerna å andra sidan icke är benägna att
låta det indirekta produktskyddet omfatta alla produkter, vid vilkas tillverkning
i något från slutprodukten mer eller mindre avlägset led det patenterade
förfarandet kommit till användning. Om var mellan dessa båda
ytterligheter gränsen för det indirekta produktskyddet skall gå, giver kommittéernas
motivuttalanden icke heller i sin ändrade utformning något klart
besked. Man uppställer visserligen det kravet för det indirekta produktskyddet,
»att produkten skall ha erhållit sina väsentliga egenskaper genom
det patenterade förfarandet och att produkten icke skall ha förlorat sin
identitet på grund av ytterligare tillverkningsmoment», men en regel av
denna innebörd är obestämd. De exempel, som valts för att belysa denna
regel, är knappast övertygande och ger ingen säker ledning vid bedömandet
av gränserna för det indirekta produktskyddet. Man frågar sig, varför ett
patent på ett nytt förfarande för framställning av plast som råvara icke
skulle kunna anses täcka av detta material förfärdigade artiklar. Den formgivning,
som vid artiklarnas förfärdigande sker, kan icke sägas beröva artiklarna
de väsentliga egenskaper, som plastmaterialet fått genom det patenterade
förfarandet, och detta plastmaterial kan icke sägas förlora sin
»identitet» genom en sådan formgivning. Vill man hävda en motsatt uppfattning,
borde samma betraktelsesätt gälla i det av kommittéerna åberopade
exemplet med glödlampan. Även där är det ju fråga om viss formgivning
av ett material — i detta fall av glödtråd — som framställts genom ett patenterat
förfarande, vartill kommer glödtrådens inpassning i den större enhet,
som glödlampan representerar. Skillnaden mellan det fallet, att man
har ett plastmaterial som utgångsmaterial och det fallet, där man har en
glödtråd som utgångsmaterial, måste anses vara hårfin.

Kommittéerna säger sig icke ha velat åstadkomma »någon ändring i förhållande
till nu gällande nordisk lagstiftning eller praxis». I anledning härav
bör anmärkas, att någon säker praxis i nu förevarande avseende bär icke

Kungl. Maj:ts proposition nr AO år 1966 93

utbildat sig, i varje fält icke i Sverige. Tvärtom råder här för närvarande
stor ovisshet om gränserna för det indirekta produktskyddet. Just därför
har vi i rättssäkerhetens intresse hoppats, att den nya lagstiftningen skulle
skapa full klarhet i detta i praktiken viktiga hänseende.

Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att patentets
skyddsomfång, som ju enligt 10 § första stycket tredje punkten skall bestämmas
av patentkraven, klarare torde framgå om i patentansökan jämte
förfaringssättskraven medtages ett patentkrav avseende alster framställt enligt
något av förfaringssättskraven. Föreningen ifrågasätter därför om inte
3 § andra stycket kunde utgå och i stället 11 § kompletteras med ett tillägg
av ungefär följande lydelse: »Avser patentet uppfinning av sätt att tillverka
alster, må ensamrätten, därest skydd därför sökes i patentet, jämväl omfatta
alster som tillverkats enligt detta sätt.»

I redaktionellt hänseende framhåller patentverket att 3 § andra
stycket nämner »uppfinning av sätt att tillverka» medan det i motiven (s.
148, 188) framhålles att indirekt produktskydd kan åtnjutas även vid uppfinningar,
som avser användning av speciella utgångsmaterial vid en tillverkning.
Lagtextens uttryck inkluderar således både förfarande i trängre
mening och användning. Detta måste anses mindre lämpligt. Patentverket
föreslår därför att bestämmelsen omredigeras och erhåller förslagsvis följande
lydelse: »Avser patentet tillverkning av alster, omfattar ensamrätten
jämväl sålunda tillverkat alster.»

Bestämmelsen i tredje stycket om undantag från ensamrätten i fråga om
butiks varor hälsas med tillfredsställelse av Kooperativa förbundet
medan en del andra remissinstanser uttalar viss kritik.

Svenska teknologföreningen anser sålunda att bestämmelsen bör formuleras
klarare och Svenska industriens patentingenjörers förening menar att
om en sådan undantagsbestämmelse över huvud befinnes erforderlig den bör
överföras till 7 kapitlet, där frågan om ansvaret vid intrång i god tro i övrigt
regleras. Föreningen diskuterar vad som säges i betänkandet på s. 150
om lantbrukares och hantverkares bristande förutsättningar att bedöma tekniska
detaljer i inköpta redskap och framhåller, att detta synes ej äga
mindre giltighet i fråga om t. ex. en bank eller ett försäkringsbolag som köper
en elektronisk databehandlingsanläggning. När det gäller om säljaren
eller köparen har störst förutsättningar att bedöma intrångsfrågan, torde
det avgörande vara, huruvida det rör sig om en av säljaren till andra utbjuden
standardvara eller om ett efter köparens anvisningar tillverkat föremål.

Svenska patentombudsföreningen anser att hänsyn till den allmänhet, som
ej kan beräknas känna till patent, inte skall tagas genom inskränkning av
ensamrätten, utan i den mån patentlagen över huvud taget skall innefatta
bestämmelser därom, genom förbehåll i 52 eller 53 §§ (58 eller 59 §§ i departementsförslaget).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att i bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

omförmält utnyttjande knappast torde vara hänförligt till i 3 § första stycket
avsett yrkesmässigt utnyttjande. Oavsett hur härmed förhåller sig, finner
länsstyrelsen bestämmelsen böra utgå.

Departementschefen. Innehållet av den genom patent förvärvade ensamrätten
beskrives i gällande patentförordning endast indirekt genom angivande
av vilka handlingar som utgör patentintrång; som patentintrång anses,
om någon olovligen inom riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning
genom att tillverka patentskyddat alster eller använda patentskyddat
förfarande eller genom att införa, använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller
upplåta patentskyddat alster eller alster, som framställts medelst patentskyddat
förfarande. Kommittéerna har ansett det önskvärt att denna viktiga
fråga i den nya lagen behandlas i självständiga bestämmelser som placeras
hland lagens inledande stadganden. Enligt första stycket av förevarande
paragraf i förslaget skall som huvudregel gälla att den genom patent förvärvade
ensamrätten innebär att, med de undantag som i patentlagen stadgas,
annan än patenthavaren inte må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja uppfinningen
genom tillverkning, införsel, användande, utbjudande, saluhållande,
överlåtande, upplåtande eller annorledes. Bestämmelsen innebär att ensamrätten
i förhållande till gällande rätt utvidgats och gjorts generell. I
princip omfattar den alla tänkbara former av yrkesmässigt utnvttjande; de
särskilt nämnda formerna utgör endast exempel.

Förslaget har i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Även jag anser att ett stadgande av förevarande innehåll bör upptagas i lagen
med den placering som kommittéerna föreslagit. I fråga om stadgandets
redaktion vill jag, i anslutning till ett förslag av de nordiska departeinentsdelegerade,
förorda att man grupperar de särskilt nämnda utnyttjandeformerna
med hänsyn till de i praktiken viktiga uppfinningskategorierna förfarande
och alster. Jag vill vidare förorda att de till alster hänförliga formerna
utbjudande, saluhållande, överlåtande och upplåtande, beskrives som
en rätt att utnyttja uppfinningen genom att patentskyddat alster utbjudes
till försäljning, uthyrning eller utlåning. Bl. a. vinner man härmed överensstämmelse
med upphovsrättslagens motsvarande bestämmelse.

Med anledning av ett remissyttrande vill jag som min mening framhålla
att varje utbjudande under patenttiden omfattas av ensamrätten och alltså
även utbjudande som avser leverans först efter patenttidens utgång. Ensamrätten
skulle kunna betänkligt försvagas, särskilt under slutet av patenttiden,
om patenthavaren vore tvungen att tåla utbud från konkurrenter i nu
avsedda fall.

I andra stycket av förevarande paragraf har kommittéerna upptagit ett
stadgande om s. k. indirekt produktskydd, svarande mot sista punkten i den
förut återgivna regeln om patentintrång i patentförordningen. Enligt stadgandet
skall, om patentet avser uppfinning av sätt att tillverka alster, ensamrätten
omfatta jämväl alster som tillverkats enligt detta sätt. I motiven

liungl. Moj.ts proposition nr 40 år 1900 95

framhåller kommittéerna hl. a. att stadgandet normalt avser uppfinning av
förfarande för tillverkning av alster. Det bör emellertid även avse användning
av nya utgångsmateriel för ett känt förfarande att tillverka alster.

Vid remissbehandlingen har förslaget väckt viss kritik. Bl. a. har framhållits
att kommittéernas uppfattning alt det indirekta produktskyddet skall
åtnjutas även för den av kommittéerna angivna formen av användning inte
klart framgår av den av kommittéerna valda formuleringen. Vidare har anförts
att indirekt produktskydd bör åtnjutas även vid vissa andra former av
användning. Som exempel har anförts uppfinningar avseende användning av
eu ny katalysator eller elt nytt reduktionsmedel vid ett till sina handlingsmoment
känt förfarande.

Enligt min mening torde man i diskussionen vara tämligen ense om att indirekt
produktskydd bör åtnjutas för alla uppfinningar som i realiteten avser
förfaranden för tillverkning av alster men inte för andra uppfinningar.
Vad som vållar svårigheter är att dylika uppfinningar inte alltid betecknas
som förfarande vid den indelning av uppfinningar i olika kategorier, som
sker inom patentverket för att underlätta behandlingen av patentärendena.
Det indirekta produktskyddet bör alltså erkännas även för vissa uppfinningar
som i nämnda indelning betecknas som användning. Indelningen
i fråga har emellertid inte någon materiellrättslig betydelse. Det synes mig
därför inte föreligga hinder att det indirekta produktskyddet i lagen förklaras
uteslutande tillkomma uppfinning som avser förfarande för tillverkning
av alster, varvid frågan huruvida en uppfinning bör anses som sådant förfarande
får bedömas enbart med hänsyn till uppfinningens egen natur och
alltså oberoende av den beteckning som åsatts den för behandlingen inom
patentverket. Med denna lösning torde de förut åsyftade fallen av användning
i regel inbegripas under det indirekta produktskyddet. Den föreslagna
formuleringen av stadgandet överensstämmer med de danska och norska
förslagen.

Jag finner ej anledning föreligga att det indirekta produktskyddet, såsom
yrkats i ett remissutlåtande, skulle göras beroende av att krav därpå framställts
i patentanspråken.

En annan fråga i detta sammanhang är huruvida det indirekta produktskyddet
omfattar endast det alster som omedelbart utgår ur tillverkningsprocessen
eller även mer eller mindre bearbetade former därav. Kommittéernas
uttalanden i denna del har i ett remissvar kritiserats som alltför vaga
och bestämda regler i ämnet har efterlysts. Det ligger dock i sakens natur
att frågor av denna art ej kan lösas enligt generella regler utan i viss mån
får bero av uppfinningens beskaffenhet. Enligt min mening bör kommittéernas
uttalanden kunna läggas till grund för en rimlig praxis.

I tredje stycket av förevarande paragraf har upptagits bestämmelse att
ensamrätten inte omfattar sådant utnyttjande av föremål, som sker sedan
föremålet här i riket köpts i butik eller på därmed jämförligt sätt, om köparen
vid förvärvet inte ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

kränkts. Bestämmelsen innebär att godtroende köpares förvärv av patentskyddat
föremål avskär ensamrätten, såvitt avser senare åtgärder med föremålet.
Sådana åtgärder omfattas alltså inte — även om de sker i ond tro —
av ensamrätten vare sig de företages av förvärvaren eller av personer till
vilka föremålet sedermera övergår. Bestämmelserna har i allmänhet godtagits
vid remissbehandlingen och torde med viss redaktionell jämkning böra
upptagas i lagen. Med anledning av vissa remissyttranden vill jag framhålla
att bestämmelsen bör upptagas i 3 § och inte bland sanktionsbestämmelserna.
Som framgår av vad jag anfört innebär den nämligen en principiell begränsning
av ensamrätten, vilken sedan den en gång inträtt blir gällande
oavsett föreliggande subjektiva omständigheter hos senare utnyttjare.

4 §•

I paragrafen, som motsvarar i 4 § i kommittéernas förslag, behandlas den
s. k. föranvändarrätten.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket är patent ej gällande mot någon,
som vid den tid, då ansökningen därom inkom, inom riket var i utövning
av den patenterade uppfinningen eller där vidtagit väsentliga åtgärder för
sådan utövning.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att de inte funnit det underkastat
något tvivel att föranvändarrätten bör bibehållas i den nya lagen.
Kommittéernas överväganden har huvudsakligen gällt de villkor som bör
clällas för rätten och det omfång den bör ha. Stadgandet härom, upptaget i
första stycket av förevarande paragraf, har fått utformningen att den som,
när patentansökningen gjordes, här i riket yrkesmässigt utnyttjade uppfinningen
må utan hinder av patent fortsätta utnyttjandet med bibehållande
av dess allmänna art, såframt utnyttjandet inte gentemot patentsökanden
eller någon från vilken denne härleder sin rätt utgjorde uppenbart
missbruk av kännedom om uppfinningen. Föranvändarrätt som nu sagts
skall enligt stadgandet under motsvarande förutsättningar tillkomma även
den som vidtagit väsentliga åtgärder för yrkesmässigt utnyttjande här i riket
av uppfinningen. I förhållande till nuvarande svenska regler innebär förslaget
preciseringar i tre hänseenden. För det första stadgas att det utnyttjande
som utgör grund för föranvändarrätten inte får gentemot patentsökanden
eller någon från vilken denne härleder sin rätt ha utgjort ett
uppenbart missbruk av uppfinningen. Däremot är det inte något hinder att
föranvändaren erhållit kännedom från dubbeluppfinnare. Uttrycket »uppenbart
missbruk av uppfinningen» är avsett att ha samma betydelse som i
2 § tredje stycket under 2). För det andra har uttryckligen angivits att utnyttjandet
måste vara yrkesmässigt. Vilken yrkesmässig utnyttjandetcrm
som helst kan bilda grundval för rätten, alltså även t. ex. import. Ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1000

nyttjandets omfattning spelar inte någon roll. Endast utnyttjande inom riket
räknas och utnyttjandet måste principiellt pågå vid tiden för patentansökningen.
För det tredje har stadgats, att föranvändarrätten består i en rätt
att fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna karaktär. Häri
ligger att föranvändaren måste hålla sig inom ramen för den utnyttjandeform
som använts. Har utnyttjandet bestått i tillverkning av de patenterade
alstren, omfattar föranvändarrätten endast tillverkning och inte t. ex. import.
Däremot gäller inte några begränsningar i rättens omfång. Ett utnyttjande
i eu mindre verkstad, som växer till eu stor rörelse, tår i samma
män utvidgas. Utnyttjandet får dock endast ske i egen verksamhet. Utnyttjande
i främmande verkstäder får ske endast i den utsträckning detta är
nödvändigt för den egna verksamheten. Att väsentliga åtgärder för utnyttjande
jämställes med utnyttjande överensstämmer med patentförordningen.
Liksom enligt denna måste åtgärderna ha syftat till ett utnyttjande i riket;
däremot behöver åtgärderna själva inte ha vidtagits i riket.

I paragrafens andra stycke har upptagits stadgande att föranvändarrätt
må övergå till annan allenast tillsammans med rörelse, vari den uppkommit
eller utnyttjandet avsetts skola ske. I motiven till bestämmelsen, som
saknar motsvarighet i patentförordningen, anföres att föranvändarrätten
utan denna begränsning skulle få alltför stark prägel av en med patenthavarens
rätt konkurrerande befogenhet. Också vid övergång genom arv eller
i exekutiv ordning måste föranvändarrätten följa verksamheten. Någon
uppdelning av rätten får inte heller äga rum. Begränsningen innebär dock
inte att hela den rörelse som verksamheten knyter sig till måste överlåtas.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet godtagits i remissvaren.
Ett fåtal mindre anmärkningar har dock framställts.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det i törsta stycket
första punkten upptagna ordet »uppenbart» bör utgå ur förslaget. Sveriges
advokatsamfund framhåller önskvärdheten av att det i motiven klarlägges,
huruvida föranvändarrätt skall kunna uppkomma för den, som i god tro
utnyttjar en uppfinning, varom han direkt eller indirekt fått kännedom från
någon, som förvärvat sin kännedom om uppfinningen genom missbruk gentemot
den, som söker patent på uppfinningen, eller någon, från vilken denne
härleder sin rätt.

Försvarets civilförvaltning erinrar om att ett före patentansökningen påbörjat
amatörmässigt utnyttjande av en uppfinning senare skulle kunna
övergå i ett yrkesmässigt. Detta blir enligt förslaget inte tillåtet, vilket enligt
ämbetsverket någon gång kan komma att te sig obilligt mot den som
verkligen varit före i utövningen, låt vara inte yrkesmässigt. Ämbetsverket
framhåller att här givetvis också kan uppkomma tvister huruvida det tidigare
utövandet varit yrkesmässigt eller innefattat väsentliga åtgärder för
yrkesmässigt utnyttjande här i riket av uppfinningen. Den gräns som koin 4

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

Kiingl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

mittéerna här velat uppdraga mellan yrkesmässig och amatörmässig verksamhet
lär i praktiken inte alltid vara lätt att upprätthålla.

Sveriges industriförbund framhåller att, även om någon vägledning för
tolkningen av uttrycket »väsentliga åtgärder» — som övertagits från gällande
rätt — kan hämtas från rättspraxis, det skulle vara önskvärt med
en närmare precisering och exemplifiering av detta rekvisit.

Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att tillämpningen
av töranvändarrätten i praktiken kan medföra vissa svårigheter för
patenthavaren, emedan han inte utan att tillgripa rättegång kan förvissa sig
om det berättigade i ett från utnyttjaren inkommet obestyrkt påstående om
att utnyttjande eller väsentliga åtgärder därför vidtagits redan vid tidpunkten
för patentansökningens ingivande. Föreningen finner det därför skäligt
att den som i intrångs- eller fastställelsetalan tillerkännes föranvändarrätt
på basis av underlag, som han uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit
att på begäran låta patenthavaren taga del av före rättegången, regelmässigt
ådömes även motpartens rättegångskostnader, om dennes talan i övrigt är
berättigad.

Departementschefen. Kommittéernas förslag i förevarande paragraf om
s. k. föranvändarrätt överensstämmer väsentligen med motsvarande bestämmelser
i patentförordningen. Vissa preciseringar har dock gjorts. Förslaget
har i allmänhet godtagits i remissvaren och synes väsentligen ej föranleda
erinran. Enligt min mening är det dock onödigt att belasta lagtexten med
själva den tekniska termen föranvändarrätt; termen återkommer inte i någon
av de följande paragraferna och torde även här kunna utgå.

Enligt törslaget lår utnyttjande för att grunda föranvändarrätt inte gentemot
patentsökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt ha utgjort
ett uppenbart missbruk av uppfinningen. Rörande den närmare innebörden
av uttrycket »missbruk» i förevarande sammanhang kan jag hänvisa
till vad jag anfört därom vid 2 §. Med anledning av ett remissyttrande
vill jag framhålla att avsikten med den föreslagna texten är att föranvändarrätt
skall kunna uppkomma för den som i god tro utnyttjar en uppfinning,
även om hans kännedom om uppfinningen härrör från någon som
förvärvat sin kunskap om uppfinningen genom sådant missbruk varom nu
är tal.

Förslaget innebär vidare att endast yrkesmässigt utnyttjande kan grunda
föranvändarrätt. En remissinstans har funnit denna begränsning, som saknar
motsvarighet i patentförordningen, någon gång kunna leda till obilliga
resultat. Jag delar emellertid kommittéernas mening att den som endast
utnyttjat uppfinning i amatörmässiga eller eljest inte yrkesmässiga former
ej har grundat anspråk på att med stöd av föranvändarrätt övergå till yrkesmässigt
utnyttjande.

Liksom enligt patentförordningen skall även väsentliga åtgärder för yr -

Kungl. Maj:ls proposition nr 40 år 1006 99

kesmässigt utnyttjande kunna grunda föranvändarrätt. Med anledning av
ett remissuttalande vill jag framhålla att frågan huruvida eu åtgärd är väsentlig
i regel torde få bedömas med hänsyn till vad som sammantaget foidras
för att igångsätta utnyttjandet. Åtgärder som i sammanhanget är obetydliga
kan ej grunda föranvändarrätt, även om t. ex. kostnaderna för dem
i absoluta tal räknat är tämligen höga.

En remissinstans har hemställt om särskilda regler rörande rättegångskostnad
i mål om föranvändarrätt. Rättegångsbalkens föreskrifter torde
emellertid här vara tillfyllest för uppnående av rimliga resultat.

5 §•

Paragrafen, som motsvarar 5 § i kommittéernas förslag, upptager vissa
undantagsregler rörande uppfinnings utnyttjande på samfärdsmedel.

Gällande rätt. Enligt 16 § andra stycket patentförordningen må utan hinder
av patent på fartyg eller annat transportmedel, som utan att vara hemmahörande
i riket vid regelbunden trafik eller eljest dit tillfälligt inkommer,
den patenterade uppfinningen utövas för transportmedlets behov. Bestämmelsen
svarar mot artikel 5 ter i Pariskonventionen.

Kommittéerna. I första stycket förevarande paragraf har kommittéerna
upptagit stadgande, att utan hinder av patent uppfinning må utnyttjas på
fartyg, luftfartyg eller fordon för dess behov när sådant samfärdsmedel utan
att vara hemmahörande här i riket vid regelbunden trafik eller eljest tillfälligt
inkommer hit. I förhållande till den gällande svenska föreskriften innefattar
förslaget endast den ändringen att stadgandet begränsats till att gälla
»samfärdsmedel». Därmed avses endast sådana transportmedel, som kan utnyttjas
i och för den internationella samfärdseln; hit hör alltså inte transportmedel
som genom sin förflyttning åstadkommer ett visst produktionsarbete
och alltså snarare är att betrakta som arbetsredskap eller dylikt, t. ex.
transportband och vägmaskiner.

I paragrafens andra stycke har upptagits fullmakt för Kungl. Maj :t att
förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg må utan hinder av patent
införas till riket och användas här för reparation av luftfartyg, hemmahörande
i visst främmande land i vilket motsvarande förmåner medges för
svenska luftfartyg. I motiven framhålles att stadgandet föranletts av artikel
27 i konventionen den 7 december 1944 angående internationell civil luftfart
(SO 1946: 2). Under a) förbjudes här kvarstad m. m. av luftfartyg, som
nyttjas i internationell luftfart, eller ingripande mot dess ägare eller förare
under påstående att fartygets konstruktion, utrustning m. in. innebär intrång
i rätt till patent, mönster eller modell gällande i territorium vartill
fartyget ankommit. Enligt b) skall dessa bestämmelser äga tillämpning jämväl
på lagrade reservdelar och reservutrustning för luftfartyget samt på rätt
att begagna och inmontera desamma vid reparation av en fördragsslutande

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

stats luftfartyg inom en annan fördragsslutande stats territorium, under
förutsättning att inte någon patenterad del eller något tillbehör, som lagrats
på nämnda sätt, säljes eller distribueras inom landet eller exporteras i kommersiellt
syfte från den fördragsslutande stat, till vilken luftfartyget ankommit.
Kommittéerna anför, att stadgandet under a) täckes av den i första
stycket av förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen. Stadgandet under
b) fordrar däremot en särskild föreskrift i patentlagen. På grund av bestämmelsens
speciella natur har krav på reciprocitet ansetts böra uppställas. Rörande
stadgandets tolkning framhåller kommittéerna att här avsedda föremål
får införas oberoende av luftfartygen och här lagras för reparationstillfällen
som senare kan uppkomma. Lagrade föremål får emellertid inte utan
iakttagande av gällande patentskydd säljas från lagret eller distribueras inom
landet eller exporteras härifrån i kommersiellt syfte.

Departementschefen. De här föreslagna reglerna om undantag i patentskyddet
vid uppfinnings utnyttjande på samfärdsmedel i vissa fall har inte
föranlett erinringar och torde, med vissa redaktionella jämkningar, böra
upptagas i lagen.

6 §•

Paragrafen, som motsvarar 6 § kommittéernas förslag, innehåller regler
om s. k. konventionsprioritet.

Gällande rätt. I 25 § patentförordningen ges fullmakt för Kungl. Maj:t
att utfärda vissa förordnanden med avseende på uppfinning, skyddad i stat,
som for här i riket patenterad uppfinning gör motsvarande medgivande. Enligt
1) må förordnande avse att, om någon här i riket sökt patent på en uppfinning,
varå han tidigare sökt skydd i den främmande staten, då må förstberörda
ansökning i förhållande till andra ansökningar ävensom med hänsyn
till sådant hinder mot patents meddelande, som sägs i 3 § — patentförordningens
bestämmelser rörande nyhetskravet — betraktas så, som vore
den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten, om ansökningen
här i riket har skett före utgången av viss tid, som kan i förordnandet
bestämmas antingen till högst tolv månader från det skyddet söktes i den
främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myndighet
där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden hos patentmyndigheten
här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och
på sätt, som av Kungl. Maj:t i förordnandet bestämmes. Enligt 3) må förordnande
avse att, om här i riket har meddelats patent åt sökande med sådan
företrädesrätt, som sägs under 1), vid tillämpning av 16 § första stycket
— patentförordningens stadgande om s. k. föranvändarrätt — skall så anses,
som vore patentansökningen gjord samtidigt med att skydd söktes i den
främmande staten. Bestämmelserna återgår på artiklarna 4 och 4 bis i Pariskonventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr hö år llHUi

101

Kommittéerna. 1 första stycket av förevarande paragraf har kommittéerna
upptagit fullmakt för Kungl. Maj:t att förordna, att ansökan om patent på
uppfinning, vilken tidigare angivits i ansökan om skydd i visst främmande
land, skall vid tillämpning av 2 § första och andra styckena samt 4 § anses
gjord samtidigt som ansökningen i det främmande landet (konventionsprioritet).
Enligt andra stycket skall i förordnande anges de närmare villkor,
under vilka konventionsprioritet må åtnjutas. Stadgandet motsvarar i sak
de nuvarande svenska bestämmelserna. I motiven anföres bl. a. att uttrycket
»ansökan om skydd» täcker alla situationer, då prioritetsrätt från ansökan i
främmande land skall kunna åberopas, d. v. s. inte blott ansökan om patent
utan även ansökan om s. k. Gebrauchsmuster (nyttighetsmodell), varom lagstiftning
finnes i vissa länder. Däremot torde stadgandet ej vara tillämpligt i
fråga om ansökan om registrering av mönster eller modell där fråga enbart
är om skydd för den yttre utformningen. Stadgandet är främst avsett att användas
i förhållande till andra medlemsstater i Parisunionen, men även andra
internationella överenskommelser om här avsedd prioritetsrätt förutsättes
kunna ingås. Nu gällande krav på ömsesidighet har ansetts kunna utgå.

Remissyttrandena. Bestämmelsen har vid remissbehandlingen inte föranlett
annat uttalande än att Svenska uppfinnareföreningen finner det angeläget
att i paragrafen stadgad prioritetsrätt får åtnjutas vid tillämpning även
av 2 § tredje stycket.

Departementschefen. Förevarande bestämmelser om fullmakt för Kungl.
Maj :t att utfärda förordnande om s. k. konventionsprioritet överensstämmer
i sak med motsvarande stadganden i patentförordningen; nu gällande krav
på ömsesidighet har dock fått utgå. I ett remissvar har framställts ett yrkande
av innebörd att reglerna om utställningsskydd i 2 § tredje stycket skall
kunna tillämpas i förhållande till den för prioritet åberopade ansökningsdagen.
Detta är emellertid ej tillåtet enligt Pariskonventionen. I övrigt har
stadgandet ej föranlett erinringar och torde böra upptagas i lagen. Den tekniska
termen »konventionsprioritet» synes kunna begagnas ehuru det är avsett
att paragrafen skall kunna användas även i förhållande till länder utanför
Pariskonventionen.

7 §■

Paragrafen, som motsvarar 8 § i kommitténs förslag, innehåller regler
om s. k. tilläggspatent.

Gällande rätt. I 10 § andra stycket patentförordningen stadgas, att om
någon, utan att söka nytt patent, vill undfå tilläggspatent på förbättring av
en för hans räkning patenterad uppfinning, må sådant under i övrigt stadgade
villkor beviljas, dock ej för längre tid än den, under vilken det förra

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

patentet förblir gällande. Enligt särskild föreskrift i 11 § utgår inte årsavgifter
för tilläggspatent.

Kommittéerna. Kommittéerna anför att de i sitt preliminära utkast föreslagit
att ordningen med tilläggspatent skulle upphävas, eftersom fördelarna
därav knappast synes uppväga olägenheterna i form av eu avsevärd
komplikation av patentsystemet och därmed ökad belastning på patentverk
och patentombud. Efter ingående överväganden har kommittéerna emellertid
stannat för att en ordning med tilläggspatent dock bör bibehållas för
den period ansökningen om huvudpatentet är hemlig. En på detta sätt begränsad
möjlighet att erhålla tilläggspatent har tett sig som motiverad
främst med hänsyn till den stränga regel om äldre rätt som föreslagits i 2 §.
Nämnda regel innebär nämligen i och för sig att huvudpatentet anses utgöra
hinder även för tilläggsansökan beträffande vidareutveckling av samma
uppfinning. Enligt kommittéerna bör sökande emellertid under period då
hans ansökan är hemlig äga inge tilläggsansökningar på vidareutvecklingar
av uppfinningen utan att huvudansökningens innehåll skall kunna anses
som nyhetshinder i förhållande till tilläggsansökningen. En dylik ordning
har föreslagits i EEC-utkastet.

På grundval av dessa överväganden föreslår kommittéerna i första
stycket av förevarande paragraf att innehavare av patent må erhålla tillläggspatent
på utveckling av uppfinningen, såframt ansökan härom inkom
innan ansökningen om huvudpatentet blivit allmänt tillgänglig enligt vad i
22 § stadgas. Enligt andra stycket första punkten må tilläggspatent meddelas
på uppfinning utan hinder av att kravet enligt 2 § första stycket inte är
uppfyllt i förhållande till innehållet i ansökan om huvudpatentet.

Huvudstadgandet om tilläggspatentets förhållande till huvudpatentet upptages
i andra stycket andra punkten. Här stadgas att tilläggspatent upphör
med de undantag som i lagen stadgas att gälla samtidigt med huvudpatentet
och må övergå till annan endast tillsammans med huvudpatentet.

Kommittéerna framhåller att förslaget om att tilläggspatent sålunda skall
vara beroende av huvudpatentet inte har ansetts böra vara undantagsfri. Om
huvudpatentet upphör på grund av att patenthavaren avstår från patentet
eller om patentet förklaras ogiltigt bör tilläggspatentet behandlas som självständigt
patent för återstoden av patenttiden. Finns flera tilläggspatent till
huvudpatentet bör därvid det först meddelade tilläggspatentet gälla som
huvudpatent och de övriga som tilläggspatent till detta. Regler härom har
upptagits i paragrafens tredje stycke.

Remissyttrandena. Stadgandet har allmänt tillstyrkts eller lämnats ulan
erinran av remissinstanserna.

Några av de instanser som godtagit förslaget har anmält vissa reservationer.
Svenska industriens patentingenjörers förening finner det sålunda inte

1U3

Kungl. Mnj:ls proposition nr M) år WHO

av bestämmelsens första stycke entydigt framgå, vad som kan göras till
f ö r e in å 1 för tilläggspatent och vad som avses med dylikt patent.

Beträffande tredje stycket framhåller Svenska industriens patentingenjörers
förening att frågan om vilket av t 1 e r a tilläggspatent som i
där avsedda fall skall gälla som huvudpatent inte alltid bör avgöras med
hänsyn till i vilken ordning patenten meddelats. Dagen för meddelande är
nämligen i viss mån beroende av behandlingstidens längd i patentverket.
Det svnes därför föreningen lämpligt att den föreslagna regeln får gälla endast
om patenthavaren ej framställt annan önskan till patentmyndigheten.

Rörande stadgandets tillämpning framhåller Svenska patentombudsföreningen
att bestämmelserna gäller i lika mån för utlänning som för
svensk medborgare och alt de kritiska data då är respektive prioritetsdagar.
Med stöd av 6 § bör tilläggspatent sålunda kunna meddelas även på en ansökan
som inges här i landet efter det att huvudansökan blivit tillgänglig
enligt 22 §, bara den äger prioritet från ett tidigare datum.

Departementschefen. Patentförordningen innehåller vissa bestämmelser
om s. k. tilläggspatent, d. v. s. patent på förbättring av huvuduppfinningen.
Ansökan härom kan göras när som helst under huvuduppfinningens giltighetstid
och för prövningen av patenterbarheten gäller samma regler som
eljest. I fråga om nyhetskravet gäller i princip kravet på uppfinningshöjd
även i förhållande till huvuduppfinningen sedan denna blivit nyhetshindrande
i allmänhet. I praxis har dock framträtt en tendens till mildare bedömande
i detta hänseende. Tilläggspatent beviljas för den tid, under vilken
huvudpatentet förblir gällande, och är ej underkastat årsavgift.

Kommittéerna har övervägt huruvida detta system, som ansetts medföra
avsevärda komplikationer av patentärendena, skulle kunna upphävas.
Med hänsyn till den stränga äldrerättsregeln som föreslås i 2 § andra
stycket har det emellertid, i anslutning till en motsvarande regel i EEC-utkastet,
ansetts rimligt att behålla möjligheten till tilläggspatent under den
tid då ansökningen om huvudpatentet är hemlig; tilläggspatent skall därvid
kunna meddelas utan hinder av att det enligt äldrerättsregeln eljest gällande
kravet på uppfinningshöjd i förhållande till huvuduppfinningen inte
är uppfyllt. Den nuvarande regeln att tilläggspatent upphör att gälla samtidigt
som huvudpatentet bibehålies i princip. Vissa modifikationer föreslås
dock. Om huvudpatentet upphör på grund av att patenthavaren avstår från
patentet eller om patentet förklaras ogiltigt, skall tilläggspatentet behandlas
som självständigt patent för återstoden av patenttiden. Finns flera tillläggspatent,
skall därvid det först meddelade gälla som huvudpatent och
de övriga som tilläggspatent till detta. Slutligen föreslås en regel att tillläggspatent
må övergå till annan endast tillsammans med huvudpatentet.

De sålunda föreslagna bestämmelserna har i princip godtagits vid remissbehandlingen
och innefattar även enligt min mening ett lämpligt sätt

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

att tillgodose uppfinnarens intresse av att kunna erhålla patent på vidareutveckling
av uppfinningen, trots att hans egen ansökan om patent på denna
principiellt utgör nyhetshinder. De föreslagna bestämmelserna torde därför
böra upptagas i lagen. Vissa redaktionella jämkningar bör dock göras.

I ett par detalj spörsmål har framställts vissa erinringar. En remissinstans
anser att det inte tillräckligt klargjorts vad som kan göras till föremål
för tilläggspatent. Enligt min mening beskrives föremålet emellertid väl av
den av kommittéerna valda termen »utveckling» av uppfinningen. Avgörande
för vad som skall kunna upptagas i en ansökan om tilläggspatent blir
om patentkraven i denna hade kunnat upptagas som patentkrav i ansökningen
om huvudpatent. I ett annat remissvar har yrkats att innehavare av
flera tilläggspatent i fall då huvudpatentet upphör skall äga bestämma vilket
av dem som skall utgöra huvudpatent. Enligt min mening fordras dock i
detta hänseende en fast regel och jag godtager kommittéernas förslag att
man följer den ordning i vilken tilläggspatenten meddelats.

Beträffande det i första stycket upptagna villkoret att ansökan om tillläggspatent
skall ha inkommit innan ansökningen om huvudpatent blev
allmänt tillgänglig vill jag framhålla, att en ansökan principiellt skall på
begäran behandlas såsom avseende tilläggspatent, även om den från början
avsåg självständigt patent. Kravet på att ansökningen skall ha inkommit
före offentliggörandet av ansökningen om huvudpatentet hänför sig härvid
till den ursprungliga inkomstdagen.

I anledning av vad som uttalats i ett remissyttrande vill jag framhålla att
reglerna i 6 § om konventionsprioritet inte inverkar på kravet att ansökan
om tilläggspatent måste inges här i riket innan ansökningen om huvudpatentet
här blivit allmänt tillgänglig enligt 22 §. Av allmänna regler följer
även att ett offentliggörande av huvuduppfinningen i annat land medför att
denna blir vanligt nyhetshinder i förhållande till ansökan om tilläggspatent,
som har prioritet efter huvudansökningen, även om ansökningshandlingarna
rörande huvuduppfinningen ännu inte blivit allmänt tillgängliga här i
riket enligt 22 §.

Till frågan om årsavgifter för tilläggspatent återkommer jag vid 41 §.

Kunr/l. Maj:ts proposition nr >,YO är 1966

105

2 KAP.

Patcntansökan och dess handläggning

8 §.

Paragrafen, som motsvarar 9 § i kommittéernas förslag, innehåller stadgande
om patentmyndigheten.

Gällande rätt. I patentförordningen finns inte någon bestämmelse om vilken
myndighet som är patentmyndighet. Enligt 2 § instruktionen den 25 maj
1962 (nr 365) för patent- och registreringsverket är verket central statsmyndighet
för ärenden angående bl. a. patent. Enligt 6 § skall inom patentverket
finnas bl. a. patentavdelningen och besvärsavdelningen. Patentavdelningens
verksamhet regleras av bestämmelser i 1962 års instruktion och i
särkilda av patentverket internt utfärdade föreskrifter. Rörande besvärsavdelningens
sammansättning finns vissa allmänna bestämmelser i 8 § tredje
stycket patentförordningen, som också innehåller regler om avdelningens beslutförhet
och om omröstning inom avdelningen. Närmare bestämmelser om
besvärsavdelningen finns i 1962 års instruktion.

Kommittéerna. I 9 § första punkten förslaget har upptagits stadgande att
patentmyndighet för riket är patent- och registreringsverket. I andra punkten
anges, att inom patent- och registreringsverket finns en besvärsavdelning,
om vilken är särskilt stadgat. Rörande besvärsavdelningen framhålles
i kommittéernas förslag att närmare regler om avdelningens sammansättning
och verksamhet bör ges i särskild lag, eftersom avdelningen har befattning
inte endast med patentärenden utan även med varumärkes- och namnärenden.
Särskilt förslag om sådan lag har avgivits av den svenska kommittén.

Remissyttrandena. Till andra punkten framhåller patentverket att verket i
och för sig inte har något att invända mot att besvärsavdelningen omnämnes
men att i så fall även bör upptagas stadgande om första instansen,
patentavdelningen. Om så inte anses böra ske, bör besvärsavdelningen nämnas
endast i form av en hänvisning till den särskilda lagen därom.

Departementschefen. Enligt min mening är det tillräckligt att i patentlagen
ange att patentmyndighet för riket är patent- och registreringsverket. Närmare
bestämmelser om de i detta ämbetsverk ingående patent- och besvärsavdelningarna
ges i 1962 års instruktion för patentverket och vissa med
stöd därav utfärdade föreskrifter. Rörande besvärsavdelningen får jag vi 4f

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

dare hänvisa till det särskilda förslaget till lag om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning.

9 §.

I denna paragraf, som motsvarar 10 § i kommittéernas förslag, ges föreskrifter
om innehållet i patentansökan.

Gällande rätt. Om patentansökans innehåll stadgas för närvarande i 4 §
patentförordningen. Enligt bestämmelserna i 1 mom. första—tredje styckena
skall den, som vill erhålla patent, till patentmyndigheten inge eller i
betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga beskrivning i tre
exemplar över uppfinningen och de ritningar, som erfordras för att tydliggöra
beskrivningen, jämväl i tre exemplar, ävensom, där sådant behövs,
modeller, varuprov och dylikt. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens
namn, yrke och postadress samt uppfinningens benämning. Beskrivningen
skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person bör
kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Beskrivningen skall avslutas
med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som kännetecknar
uppfinningen och sökcs skyddat genom patent. Enligt 3 mom. åligger
det därjämte sökanden att bifoga en ansökningsavgift av tvåhundra kronor.
För övriga bestämmelser i 4 § patentförordningen redogöres vid 10—12 §§
i departementsförslaget.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 10 § första stycket upptagit stadgande
att ansökan om patent göres skriftligen hos patentmyndigheten. Ansökningen
skall innehålla så tydlig beskrivning av uppfinningen att eu fackman
med ledning därav kan utöva denna samt bestämd uppgift om vad
som sökes skyddat genom patentet (patentkrav). Vidare stadgas att patentskyddets
omfattning bestämmes av patentkraven samt att för förståelse av
patentkraven ledning må hämtas från beskrivningen. I andra stycket föreskrives
att sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift. I motiven framhåller
kommittéerna inledningsvis att i lagtexten endast intagits de grundläggande
uppgifterna om patentansökans innehåll. Övriga bestämmelser har
ansetts böra intagas i tillämpningsföreskrifterna. I förhållande till patentförordningen
innebär förslaget — utom att en del detalj föreskrifter sålunda
uteslutits ur lagtexten — ett par smärre redaktionella jämkningar. 1
andra punkten har uttrycket »fackman» ansetts mera adekvat än den för
närvarande både i patentförordningen och övriga nordiska patentlagar brukade
termen »sakkunnig». Vidare saknas motsvarighet till det i patentförordningen
upptagna kravet på alt beskrivningen skall vara, förutom tydlig,
även fullständig. Ett dylikt fullständighetskrav har kommittéerna ansett
vara innefattat i föreskriften afl en fackman med ledning av beskrivningen
skall kunna utöva uppfinningen. Den av kommittéerna föreslagna defini -

107

Kungl. Maj:ts proposition nr ''i0 dr l!)6(i

tionen av »patentkrav» är kortare än bestämningen i patentförordningen
men är avsedd att äga samma innebörd. I denna del hänvisas till 30 § i
departementsförslaget.

1 motiven har kommittéerna behandlat frågan huruvida uppfinnarens
namn bör anges och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Kommittéerna
anför att de i sitt preliminära förslag i 9 § föreskrivit att uppfinnaren
skulle anges i ansökningen och i It § att om patent söktes av annan än uppfinnaren,
sökanden skulle styrka sin rätt till uppfinningen. Samtidigt hade
i 7 § upptagits eu bestämmelse om s. k. företagsuppfinning. Såsom har anförts
vid 1 § har sistnämnda bestämmelse emellertid ej medtagits i det slutliga
betänkandet. I samband härmed har även föreskriften om angivande av
uppfinnaren slopats. Därmed vinnes den fördelen, att prövningen av frågan
om sökandens rätt kan begränsas till de fall, då hans rätt verkligen har blivit
bestridd, vilket medför en väsentlig rationalisering av patentmyndighetens
arbete. Kommittéerna har även slopat bestämmelsen i It § i preliminärförslaget
om att en sökande, som inte själv har gjort uppfinningen, alltid
skall vara förpliktad att styrka sin rätt till uppfinningen. Detta betyder
dock inte att patentmyndigheten skulle sakna möjlighet att i de fall, då den
finner skäl därtill, fordra att sökanden styrker sin rätt. Tillbörlig hänsyn
till »uppfinnaräran» tas i 26 §, där det stadgas att uppfinnaren äger påfordra
att han nämnes som uppfinnare i patentet.

Kommittéernas uttalande i denna del är inte enhälligt. Två ledamöter av
den svenska kommittén, herrar Reiland och von Zweigbergk, har under åberopande
av principiella och praktiska skäl reserverat sig för bibehållande
av bestämmelserna i 9 och 11 §§ i preliminärförslaget.

Kommittéerna anser att man alltjämt, liksom i flertalet andra länder
med förprövningssystem, bör täcka patentverkens omkostnader genom avgifter
från patentsökandena och patenthavarna. I överensstämmelse med
gällande rätt bör dessa kostnader fördelas på olika avgifter. Om ansökningsavgift
stadgas i förevarande paragraf. Rörande övriga avgifter hänvisas
till 15, 20, 25, 41, 42 och 51 §§ i departementsförslaget. Avgifterna skall enligt
förslaget fastställas i administrativ ordning, jämför 73 g i departementsförslaget.

Remissyttrandena. Kommittéernas beslut att ur det definitiva förslaget
utesluta preliminärförslagets bestämmelser om att uppfinnarens
n a in n skall anges och att — därest patent sökes av annan än uppfinnaren
_ sökanden skall styrka sin rätt till uppfinningen har väckt bestämda invändningar
från det övervägande antalet remissinstanser, vilka helt ansluter
sig till vad reservanterna Reiland och von Zweigbergk anfört. Flera instanser,
nämligen Landsorganisationen, Statsverkens ingenjörsförbnnd, Svenska
industritjänstemannaförbundet, Svenska uppfinnaref öreningen, Svenska
uppfinnarkontoret, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges civil -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

ingenjörsförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund och Tjänstemännens
centralorganisation, förklarar denna fråga vara av så stor betydelse att
den är avgörande för huruvida förslaget i dess helhet kan godtagas eller ej.

I förevarande sammanhang förordar Statsverkens ingenjörsförbund och
Tjänstemännens centralorganisation ett stadgande om viss underrättelseplikt
för p a t e n t v e r k e t. Då det kan förflyta lång tid innan
en rättsinnehavare, på vilken en uppfinning överlåtits, föranstaltar om ansökan
om patent, är det önskvärt att patentverket ålägges att i god tid underrätta
den i patenthandlingarna angivne uppfinnaren om att patent sökts.
Därest rättsinnehavaren underlåter att ansöka om patent i andra länder och
ansökningen publiceras, kan uppfinnaren eljest komma att utsättas för ekonomisk
skada.

Departementschefen. De av kommittéerna i förevarande paragraf upptagna
bestämmelserna om innehållet i patentansökan synes väsentligen ej ge anledning
till erinran. I första stycket torde dock i anslutning till artikel 8 i
Europarådets lagkonvention böra intagas bestämmelse att beskrivningen av
uppfinningen skall innefatta jämväl ritningar, om sådana erfordras. Bestämmelserna
rörande patentkravens rättsverkan har i departementsförslaget
överförts till 39 §.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har förordats att i lagen
upptages bestämmelser om att uppfinnaren skall anges och att, därest patent
sökes av annan än uppfinnaren, sökanden skall styrka sin rätt till uppfinningen.
Jag biträder detta förslag, som tillgodoser en av åtskilliga svenska
remissinstanser uttalad uppfattning. Föreskrift om att uppfinnaren skall anges
torde böra upptagas i förevarande paragraf. Bestämmelse om att sökanden
skall styrka sin rätt till uppfinningen, därest patent sökes av annan än
uppfinnaren, synes böra intagas i en följande paragraf.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte patentverket borde åläggas
skyldighet att, då patent sökes av annan än uppfinnaren, underrätta denne
om att patent sökts. Enligt min mening finns det knappast anledning härtill.
I samband med överlåtelse av uppfinningen har uppfinnaren möjlighet att
utverka åtagande av förvärvaren att denne själv underrättar uppfinnaren om
patentansökningen.

10 §.

Paragrafen, som är likalydande med 11 § i kommittéernas förslag, behandlar
det s. k. enhetskravet.

Gällande rätt. Enligt 4 § 1 mom. sista stycket patentförordningen skall, om
patent sökes på flera uppfinningar, särskilda ansökningshandlingar inges
för vardera.

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år l!)6(i

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller alt kravet att endast eu uppfinning
får upptagas i varje ansökan — enhelskravet — i första hand grundas
på administrativa hänsyn. Om flera av varandra oberoende uppfinningar
fick medtagas i en ansökan, skulle handläggningen kompliceras och klassificeringen
försvåras. Även fiskaliska skäl anförs; man bör inte för en och
samma avgift kunna få handläggning och skydd avseende flera uppfinningar.

Kommittéernas förslag till stadgande i ämnet, som upptagits i förevarande
paragraf, har fått utformningen, att i samma ansökan inte må sökas patent
på två eller flera av varandra oberoende uppfinningar. Frågan i vad
mån uppfinningar som är beroende av varandra får upptagas i samma ansökan
behandlas ej i stadgandet. Föreligger emellertid ett tekniskt samband
mellan uppfinningarna måste det enligt kommittéerna anses praktiskt och
rimligt att de medtages i samma ansökan. Närmare bestämmelser rörande
tillämpningen av stadgandet har ansetts böra ges i administrativ ordning.

Departementschefen. Jag tillstyrker kommittéernas förslag, som inte föranlett
erinringar vid remissbehandlingen.

11 §■

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéernas förslag.

Departementschefen. I 4 § 2 mom. patentförordningen föreskrives, att om
sökanden uppger annan såsom uppfinnare, sökanden skall förete handling,
som visar att han är dennes rättsinnehavare. Såsom jag uttalat vid
behandlingen av 9 § bör en liknande föreskrift upptagas i den nya lagen.
Stadgandet, som lämpligen bör placeras som 11 §, torde böra få utformningen,
att om patent sökes av annan än uppfinnaren, sökanden skall styrka
sin rätt till uppfinningen.

12 §.

I denna paragraf, som överensstämmer med 12 § i kommittéernas förslag,
har intagits bestämmelse om ombud för sökande, som inte har hemvist i
Sverige.

Gällande rätt. I 4 § 1 mom. fjärde stycket patentförordningen föreskrives,
att om sökanden ej är boende inom riket, skall han vid ansökningen foga
fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att i allt vad patentet angår
svara för honom.

Kommittéerna. Kommittéerna har här i anslutning till gällande rätt upptagit
stadgande, att om patentsökanden saknar hemvist här i riket, han
skall ha ett härstädes bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som
rör ansökningen. Ett motsvarande stadgande om ombudsplikt på patentstadiet
har intagits i 58 § i kommittéernas förslag (71 § i departementsför -

HO Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

slaget). I motiven framhålles att föreskriften är motiverad av praktiska
skäl. Som exempel nämnes bl. a. att de förhandlingar, som äger rum mellan
patentsökanden och patentmyndigheten, kan förmodas bli betydligt försvårade,
om myndigheten måste stå i direkt kontakt med en sökande, som
hor utomlands och som därför måste antas sakna nödig kunskap om språk
och förhållanden här i landet.

Departementschefen. Förevarande stadgande om skyldighet för patentsökande,
vilken inte har hemvist i Sverige, att ha ett här bosatt ombud, överensstämmer
i sak med gällande rätt. Det har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen
och torde med en mindre redaktionell jämkning böra
upptagas i lagen.

13 §.

I denna paragraf, som motsvarar 13 § i kommittéernas förslag, behandlas
möjligheten att ändra patentansökan.

Gällande rätt. I patentförordningen saknas särskilda bestämmelser om ändring
i ansökans innehåll. Möjligheten härtill måste dock anses vara förutsatt
i 5 §, som ålägger patentmyndigheten skyldighet att utfärda föreläggande
för att bereda sökanden tillfälle till rättelser. Enligt praxis får ansökan
emellertid inte ändras till att avse sådant som saknar motsvarighet i de
handlingar, som förelåg då ansökningen gjordes eller som enligt särskilda
föreskrifter kan anses ha förelegat vid detta tillfälle.

Kommittéerna. Kommittéerna har här upptagit stadgande att ansökan om
Patent inte må ändras så att patent sökes på något som ej framgick av ansökningen
när denna gjordes eller vid den tidpunkt då ansökningen enligt
14 § skall anses gjord. I motiven anför kommittéerna att bestämmelserna om
patentansökningens innehåll uppställer vissa fordringar på beskrivningens
tydlighet och patentkravens innehåll och bestämdhet. Vid patentmyndighetens
granskning kan det visa sig att sökanden inte uppfyllt dessa fordringar,
och han bör då ha tillfälle att rätta anmärkta brister. Han bör också ha rätt
att självmant göra ändringar av detta slag. Det kan även hända att det under
handläggningen befinnes att sökanden inte är berättigad till ett så omfattande
skydd som han begärt. I detta fall bör sökanden ha rätt att inskränka
patentkraven. Vad angår den omfattning i vilken ändringar får göras
bör i princip endast sådana ändringar godtagas som har motsvarighet i
ansökningshandlingarna sådana dessa förelåg ansökningsdagen. Har ansökningsdagen
framflyttats enligt 14 §, bör dock i stället hänsyn tagas till ansökningshandlingarna
sådana de förelåg vid den tidpunkt då ansökningen
enligt nämnda paragraf skall anses gjord.

Kanyl. Muj.ts proposition nr ''it) år t it (it>

Remissyttrandena. Stadgandet Ivar inte föranlett annat yttrande än att en
ledamot i Stockholms rådhusrätt i särskilt yttrande föreslagit, att uttrycket
»ansökningen» utbytes mot »ansökningshandlingarna» eller »ansökningens
grundhandlingar».

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittéerna i överensstämmelse
med gällande praxis upptagit stadgande att ansökan om patent
inte må ändras så att patent sökes på något som ej framgick av ansökningen
när denna gjordes eller vid den tidpunkt då ansökningen enligt 14 § skall
anses gjord. Jag tillstyrker stadgandet, som inte föranlett någon saklig erinran
vid remissbehandlingen. Vissa redaktionella jämkningar torde dock böra
vidtagas; bl. a. bör, såsom föreslagits i ett remissyttrande, uttrycket »ansökningen»
utbytas mot »ansökningshandlingarna».

14 §.

I denna paragraf, som motsvarar 14 § i kommittéernas förslag, behandlas
frågan om rätt för sökanden att vid ändring av ansökan få åberopa dagen
för ändringen som ny ansökningsdag (s. k. löpdagsförskjutning). Stadgandet
saknar motsvarighet i patentförordningen.

Kommittéerna. Kommittéerna erinrar om att det av 13 § framgår att patentkrav
får avse endast vad som innehålles i de ursprungliga ansökningshandlingarna.
Om dessa inte är tillräckligt fullständiga för att grunda det
patentskydd sökanden önskar, finns enligt gällande svensk och dansk rätt
inte möjlighet att i efterhand vidtaga erforderlig komplettering utan sökanden
är hänvisad till att göra ny ansökan. I de finska och norska patentlagarna
erbjudes emellertid i stället möjlighet för sökanden att vidhålla den ursprungliga
ansökningen men begära att denna skall anses gjord vid den tidpunkt
då kompletteringen vidtages, s. k. löpdagsförskjutning. Enligt kommittéernas
mening bör detta system upptagas i den nya lagstiftningen. Löpdagsförskjutning
bör dock enligt kommittéerna kunna påkallas endast inom
viss tid från den ursprungliga ansökningsdagen; som lämplig tid föreslås
sex månader. Det har också synts rimligt att förmånen av löpdagsförskjutning
får utnyttjas endast en gång i varje ärende. I enlighet med det anförda
föreslår kommittéerna i första stycket av förevarande paragraf stadgande,
att om sökanden inom sex månader från ansökningsdagen vidtager ändring
i ansökningen, ansökningen skall, där han så begär, anses gjord vid den
tidpunkt, då ändringen gjordes; i andra stycket föreslås, att framställning
som avses i första stycket inte må göras mera än en gång och ej må återtagas.

Kommittéerna framhåller att löpdagsförskjutning kan begäras även i fråga
om ansökan, beträffande vilken åberopas prioritet enligt 6 §. Löpdagsförskjutning
medför dock inte någon förlängning av prioritetstiden. Om den

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

dag, som skall anses som ny ansökningsdag, infaller efter prioritetstidens
utgång, går alltså prioriteten förlorad.

I motiven behandlar kommittéerna även frågan vilken betydelse en löpdagsförskjutning
har, om ansökningen sedermera åberopas som prioritetsgrundande
vid ansökan om patent i annat land inom Parisunionen. Enligt
kommittéernas mening bör frågan besvaras med hänsynstagande till ett vM
Lissabonkonferensen i artikel 4 C (4) Pariskonventionen nyinfört stadgande
om rätt att under vissa villkor åberopa förnyad ansökan rörande samma
uppfinning som prioritetsgrundande. Kommittéerna utgår från att sökanden,
med tillämpning av denna artikel, kommer att tillerkännas valrätt mellan
att räkna prioriteten från den ursprungliga ansökningsdagen eller från
den dag som skall anses som ny ansökningsdag.

Remissyttrandena. Det föreslagna systemet med löpdagsförskjutning bär
i allmänhet inte föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Patentverket känner dock viss tvekan inför förslaget. Även om systemet
skulle ha vissa fördelar för patentmyndigheten, innebär det risk för prioritet
sfor lus t utomlands. Vad som i anslutning härtill anföres i betänkandet
om tillämpningen av artikel 4 C (4) Pariskonventionen kan komma att visa
sig oriktigt. I 14 § är ju inte, såsom i nämnda artikel, fråga om flera ansökningar
utan om en ansökan med förskjuten löpdag. En ledamot är skiljaktig
och tillstyrker utan förbehåll det föreslagna systemet.

Departementschefen. Såväl i gällande patentförordning som i förslaget är
det en grundläggande princip att patentkraven inte får gå utöver vad som
innehålles i de ursprungliga ansökningshandlingarna. Är dessa inte tillräckligt
fullständiga för att grunda de krav sökanden önskar ställa, går det alltså
i princip inte alt i efterhand komplettera dessa utan ny ansökan måste göras.
I anslutning till finsk och norsk rätt öppnar förslaget här möjlighet för
sökanden att göra komplettering under vidhållande av ansökningen och begära
att denna skall anses gjord vid den tidpunkt då kompletteringen vidtages.
Enligt förslaget skall begäran om löpdagsförskjutning göras inom sex
månader från ansökningsdagen. Sådan begäran skall inte få göras mer än en
gang och skall ej få återtagas. Bestämmelserna har inte föranlett erinran
vid remissbehandlingen och torde, med viss redaktionell jämkning, böra
upptagas i lagen.

Såsom kommittéerna framhållit inverkar begäran om löpdagsförskjutning
inte på beräkning av prioritetstid som enligt 6 § räknas från en tidigare i utlandet
gjord ansökan. Om den dag, som skall anses som ny ansökningsdag
infaller efter prioritetstidens utgång, går alltså prioriteten förlorad.

Kommittéerna har även behandlat frågan vilken betydelse löpdagsförskjutning
har i fall, då ansökningen sedermera åberopas som prioritetsgrundande
vid ansökan om patent i annat land. Enligt min mening är det svårt

113

Iiiingl. Maj. ts proposition nr 40 år W60

att göra något uttalande härom, eftersom frågan beror av lagstiftningen i det
land där ansökningen göres. Som patentverket antytt bör emellertid en patentsökande,
som framdeles ämnar söka patent utomlands, beakta att en bär
gjord löpdagsförskjutning vid prövning i annat land kan anses medföra en
förskjutning av prioritetstiden i förhållande till vad som skulle gälla om
sökanden i stället gjort ny ansökan.

15 §.

I paragrafen, som motsvarar 15 § i kommittéernas förslag, ges regler om
behandlingen av patentansökan då patenthinder anses föreligga.

Gällande rätt. I 5 § första och andra styckena patentförordningen föreskrives,
att om patentmyndigheten finner att sökanden ej fullgjort vad enligt
4 § 1 mom. ålegat honom — se härom vid 9, 10 och 12 §§ i departementsförslaget
— patentmyndigheten skall hålla sökanden till handa eller,
om fullständig adress uppgivits, med posten till honom översända skriftlig
underrättelse därom med föreläggande för honom att inom viss tid skriftligen
yttra sig över anmärkningen och avhjälpa förefintlig brist. Underlåter
sökanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet, skall patentmyndigheten
avföra ansökningen. Sökanden äger dock att återuppliva denna genom
att inom fyra månader från utgången av förenämnda tid till patentmyndigheten
inkomma med yttrande och viss avgift (återupplivningsavgift).

I 6 § första och andra styckena stadgas, att om patentmyndigheten finner
att uppfinningens föremål inte är av sådan beskaffenhet att patent må
meddelas därå, eller att uppfinningen uppenbarligen inte är ny, eller att
sökande, vilken uppgivit annan såsom uppfinnare, ej visat att han är dennes
rättsinnehavare, eller att sökande underlåtit att erlägga ansökningsavgift,
patentmyndigheten skall på sätt i 5 § sägs lämna sökanden skriftlig underrättelse
därom med föreläggande för honom att inom viss tid skriftligen
yttra sig över anmärkningen och avhjälpa förefintlig brist. Underlåter sökanden
att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet, äger vad i 5 § stadgas
om avförande av ansökningen och om återupplivning motsvarande tillämpning.

Kommittéerna. Kommittéerna anser att reglerna rörande handläggning av
bristfällig ansökan bör vara desamma, vare sig fråga är om formella eller
materiella brister. I 15 § första stycket har upptagits ett för båda fallen gemensamt
stadgande, att om sökanden inte iakttagit vad om ansökan är
föreskrivet eller patentmyndigheten eljest finner hinder föreligga för bifall
till ansökningen, sökanden skall föreläggas att inom viss tid avge yttrande
eller vidtaga rättelse. Det har inte funnits påkallat att i lagtexten bestämma
på vilket sätt delgivning av föreläggande skall ske.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

I andra stycket stadgas att om sökanden underlåter att inom förelagd tid
inkomma med yttrande eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist,
skall ansökningen avskrivas. Bestämmelsen motsvarar nuvarande regel om
avförande av ansökan.

I anslutning till gällande rätt ges i tredje stycket en regel om återupptag*
nmg. Det stadgas sålunda, att prövningen av ansökningen återupptages, därest
sökanden inom fyra månader efter utgången av den förelagda tiden inkommer
med yttrande eller vidtager åtgärd för att avhjälpa brist och inom
samma tid erlägger fastställd återupplivningsavgift.

Remissyttrandena. Bestämmelsen har föranlett yttrande endast av Svenska
patentombudsf öreningen, som anser att för sent erläggande av återupplivningsavgift
bör kunna avhjälpas i efterhand. De olägenheter som
befaras av en sådan ordning, särskilt att den kunde användas i uppehållande
syfte, synes föreningen vara överdrivna och kan för övrigt motverkas genom
att man stipulerar en mycket kort frist för avhjälpandet och hög straffavgift.

Departementschefen. De föreslagna reglerna rörande förfarandet då ansökan
är bristfällig synes väsentligen ej ge anledning till erinran. I andra
stycket torde dock av praktiska skäl böra tilläggas föreskrift om att underrättelse
rörande sådan påföljd som avses i stycket skall intagas i föreläggandet.
I tredje stycket torde termen »återupplivningsavgift» böra ersättas
med »återupptagningsavgift». Därjämte torde vissa redaktionella jämkningar
böra vidtagas.

Svenska patentombudsföreningens förslag att för sent erläggande av
återupptagningsavgift bör kunna avhjälpas i efterhand är förenat med
olägenheter och synes för övrigt onödigt med hänsyn till den väl tilltagna
återupptagningsfristen. Jag kan därför inte biträda förslaget.

16 §.

I paragrafen, som motsvarar 16 § i kommittéernas förslag, regleras handläggningen
sedan sökanden avgivit yttrande i anledning av föreläggande.

Gällande rätt. I 5 § tredje stycket patentförordningen stadgas att om sökanden
inom förelagd tid inkommer med yttrande rörande sådana brister
som avses i paragrafen — se härom vid 15 § i departementsförslaget — eller
inom fyra månader från utgången av sagda tid inkommer med yttrande och
återupplivningsavgift, men underlåter att inom föreskriven tid avhjälpa anmärkt
brist, patentmyndigheten äger förklara ansökningen förfallen. Beträffande
brister som avses i 6 § patentförordningen finns ett motsvarande
stadgande i tredje stycket av denna paragraf; påföljden är dock här att ansökningen
avslås.

115

Kungl. Maj.ts proposition nr >,W ur W6(i

Kommittéerna. Kommittéerna har i paragrafen upptagit stadgande att om
liinder för bifall till ansökningen föreligger även efter det yttrande inkommit
och sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, ansökningen skall
avslås, där ej anledning förekommer att ånyo ge sökanden föreläggande.
Regeln motsvarar gällande rätt med det undantaget att den nuvarande
skillnaden mellan förfallo- och avslagsbeslut ansetts ej böra bibehållas.

Remissyttrandena. Patentverket anser det vara en förtjänst hos förslaget
att motsvarighet till den nuvarande patentförordningens uppspaltning på
förfallobeslut vid formella brister och avslagsbeslut vid hinder av materiell
innebörd inte upptagits i förslaget. Den nuvarande ordningen har nämligen
påtagliga svagheter.

Departementschefen. Det av kommittéerna föreslagna stadgandet har ej
föranlett erinran vid remissbehandlingen och torde med en mindre redaktionell
jämkning böra upptagas i lagen.

17 §.

I denna paragraf, som motsvarar 17 § i kommittéernas förslag, behandlas
förfarandet då någon påstår bättre rätt till patentsökt uppfinning. Stadgandet
saknar motsvarighet i patentförordningen.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att det i patentärende kan inträffa
att annan än sökanden påstår bättre rätt till uppfinningen. Den som
framställer sådant påstående gör t. ex. gällande att han själv är den verkliga
uppfinnaren och att sökanden erhållit kännedom om uppfinningen eller
om de idéer, på vilka den väsentligen bygger, genom att missbruka uppgifter
som uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare givit i förtroende.
Även där sökanden ostridigt är upphovsman till uppfinningen, kan mot
honom göras gällande att han t. ex. i anställningskontrakt förbundit sig
att alla uppfinningar som han gör skall tillkomma hans arbetsgivare. Sökandens
rätt kan också vara beroende av en civilrättslig tvist, t. ex. om arv.
Någon rätt för patentmyndigheten att hänskjuta tvist om bättre rätt till
domstol finns för närvarande inte i någon av de nordiska patentlagarna.
Med beaktande av att frågan om rätten till uppfinningen i allt fall kan dragas
inför domstol sedan patentet beviljats har kommittéerna emellertid
funnit det ändamålsenligt att bereda patentmyndigheten möjlighet att slippa
att avgöra frågor, vilkas behandling och avgörande ligger bättre till för
de allmänna domstolarna.

I paragrafens första stycke stadgas i enlighet härmed, att om någon inför
patentmyndigheten påstår bättre rätt till uppfinningen än sökanden och
saken finnes tveksam, patentmyndigheten må förelägga honom att inom
viss tid väcka talan vid domstol. Efterkommes ej föreläggandet, må på -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

ståendet lämnas utan avseende vid patentansökningens avgörande. Underrättelse
därom skall intagas i föreläggandet. Kommittéerna framhåller att
påstående om bättre rätt kan göras när som helst intill dess patentansökningen
avgjorts. Sådant påstående är således inte jämställt med invändning
enligt 21 §.

I andra stycket föreskrives att om tvist om bättre rätt till patentsökt uppfinning
är anhängig vid domstol, patentansökningen må förklaras vilande
i avbidan på att målet slutligt avgöres.

Kommittéerna understryker att de föreslagna bestämmelserna är fakultativa.
Patentmyndigheten får med hänsyn till omständigheterna avgöra om
föreläggande skall ges, respektive ansökningen förklaras vilande, eller om
den t. ex. såsom gällande uppenbart inte patenterbar uppfinning skall avslås
oberoende av eventuellt pågående rättegång.

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna har
inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen. Jag tillstyrker att de med
vissa redaktionella jämkningar upptages i lagen.

18 §.

Paragrafen, som motsvarar 18 § i kommittéernas förslag, ger en regel
om överföring av patentansökan. Regeln saknar motsvarighet i patentförordningen.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att den som under ansökningsförfarandet
visar att han äger bättre rätt till uppfinningen än sökanden i
regel har intresse av att själv få patent på uppfinningen. Att härvid hänvisa
honom till att själv göra ny ansökan är inte tillfredsställande eftersom
den redan föreliggande ansökningen, trots att den var oberättigad, utgör
nyhetshinder i de fall när den hunnit bli offentliggjord. En annan utväg
måste därför väljas. Efter att ha övervägt olika alternativ har kommittéerna
stannat för att, efter mönster från schweizisk rätt, föreslå att den ursprungliga
ansökningen skall kunna överföras på den berättigade. Härigenom
vinnes bl. a. att det inte kan uppstå en period under vilken uppfinningen
inte är föremål för någon ansökan och alltså fri för allmänheten.
Enligt kommittéernas mening bör den berättigade emellertid inte få tillgodogöra
sig den för den första ansökningen redan erlagda ansökningsavgiften.
Ny sådan avgift bör erläggas, bl. a. med tanke på det extra arbete
som uppstår för patentmyndigheten i form av korrespondens och överläggningar
med den nya sökanden. För att hindra rättsförlust, bör ansökningen
inte få avskrivas eller avslås, förrän yrkande om överföring blivit slutligt
prövat.

I enlighet härmed föreslås i första stycket av förevarande paragraf stadgande
att om någon visar, att han äger bättre rätt till patentsökt uppfin -

117

Kungl. Maj ris proposition nr M) är lU6(i

ning än sökanden, patentmyndigheten skall, där han så begär, i stället för
att på den grund avslå ansökningen överföra denna på honom. Den som
sålunda får patentansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsavgift.
I andra stycket föreskrives, att om överföring av patentansökan yrkats,
ansökningen inte må avskrivas eller avslås, förrän yrkandet blivit slutligt
prövat.

Remissyttrandena. Stadgandet har inte föranlett annat yttrande än att
patentverket föreslagit att regeln i andra stycket utvidgas så att den utsäger
att, om överföring av patentansökan yrkas, ansökningen — förutom att
den inte får avskrivas eller avslås — ej heller får beviljas eller ens utläggas
förrän frågan om vem som skall anses vara rätt sökande blivit avgjord.
Även genom åtgärder som leder till utläggning eller bifall kan nämligen
den berättigades patent komma att bli så begränsat eller urholkat att
det i praktiken blir värdelöst för honom.

Departementschefen. De av kommittéerna i första stycket av förevarande
paragraf föreslagna bestämmelserna om rätt för den som visar att han äger
bättre rätt till uppfinningen än sökanden att få ansökningen överförd på
sig har lämnats utan erinran av remissinstanserna och torde med ett par
redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen. Bättre rätt kan i uppenbara
fall styrkas direkt inför patentmyndigheten. I tveksamma fall kan patentmyndigheten
jämlikt 17 § i förslaget utfärda föreläggande för den som
anser sig berättigad att väcka talan vid domstol. Bifalles sådan talan, styrkes
den bättre rätten inför patentmyndigheten genom uppvisande av lagakraftvunnen
dom.

Enligt andra stycket i kommittéernas förslag må, när yrkande om överföring
framställts, patentansökningen inte avskrivas eller avslås förrän
yrkandet blivit slutligen prövat. Patentverket har förordat att ansökningen
i avbidan på den slutliga prövningen av överföringsfrågan ej heller skall
kunna bifallas eller utläggas. Enligt min mening ligger det emellertid i parternas
intresse att handläggningen av ansökningsärendet kan fortsättas
medan överföringsfrågan prövas och det synes mest praktiskt att även slutligt
beslut i form av bifall därvid skall kunna ges. Jag biträder därför kommittéernas
förslag med viss redaktionell jämkning.

19 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 19 § i kommittéernas förslag,
regleras villkoren för ansökans godkännande för utläggning och verkan av
sådant godkännande med avseende på sökandens möjligheter att ändra
sina yrkanden.

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Gällande rätt. I patentförordningen saknas bestämmelser om godkännande
för utläggning, d. v. s. det beslut som föregår det förfarande varigenom allmänheten
beredes tillfälle alt inkomma med invändningar mot patentansökningen.
1 7 § första stycket i förordningen anges emellertid som villkor för
de åtgärder som här avses att ansökningshandlingarna är fullständiga och
att anledning ej förekommit att avslå ansökningen. Patentförordningen har
inte heller några bestämmelser med avseende på sökandens möjligheter att
ändra sina yrkanden. I praxis anses dock sådan rätt föreligga och någon
tidsbegränsning anses därvid inte gälla.

Kommittéerna. I första stycket av förevarande paragraf har kommittéerna
upptagit stadgande att om ansökningshandlingarna är fullständiga och
hinder för patent ej finnes föreligga, ansökningen skall godkännas för utläggning
enligt 21 §. I motiven anföres bl. a. att beslut om utläggning inte
binder patentmyndighetens slutliga ställningstagande. Beslutet innebär endast
att i det töretintliga läget hinder mot patentbeviljande inte funnits
föreligga och att därför utläggning kan ske.

I andra stycket har upptagits stadgande, att sedan beslut fattats om ansökningens
godkännande för utläggning, patentkraven inte må utvidgas eller
framställning enligt 14 § göras. I motiven framhålles att en rätt för sökanden
att efter utläggningen i samma utsträckning som dessförinnan ändra
ansökningen medför vissa olägenheter såväl ur rättssäkerhetssynpunkt som
med hänsyn till en rationell handläggning av ärendena. I förstnämnda hänseende
märkes bl. a., att en rätt att ändra ansökningen i samma omfattning
som förut skulle vålla svårigheter för intresserade att avgöra om invändning
bör göras. Vad angår handläggningen av ärendena synes det
uppenbart att en oinskränkt ändringsrätt måste medföra en belastning av
patentmyndighetens granskningsarbete och motverka en planmässig behandlingsgång.
Kommittéerna har därför ansett att den begränsningen i ändringsrätten
bör införas att patentkraven efter ansökans godkännande för
utläggning inte bör få utvidgas. De skäl som anförts för denna begränsning
leder enligt kommittéernas mening också till att efter beslutet om utläggning
framställning om s. k. löpdagsförskjutning inte längre bör få göras.

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna har
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde med ett par mindre
redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen.

20 §.

Denna paragraf, som motsvarar 20 § i kommittéernas förslag, innehåller
regler om tryckningsavgift och befrielse därifrån.

Gällande rätt. I 7 § sjätte stycket patentförordningen stadgas bl. a. att
patentmyndigheten, sedan patent meddelats, skall på lämpligt sätt genom

119

Kunyl. Maj:ts proposition nr ''it) år 1 Uti t i

tryck offentliggöra beskrivningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga
delar. Kostnaderna för sådan tryckning är avsedda att bestridas av de s. k.
utfärdningsavgifterna. Sådan avgift uttages i varje patentärende enligt närmare
bestämmelser i 7 § tredje stycket. Enligt detta skall sökanden före
utgången av invändningsfristen till patentmyndigheten inbetala en utfärdningsavgift
av etthundra kronor; dock må denna avgift, förhöjd med tjugufem
kronor, erläggas inom två månader därefter. Sökes patent av uppfinnaren
och gör han före utgången av invändningsfristen framställning om
befrielse från utiardningsavgift, må patentmyndigheten medge sådan befrielse,
där det finnes förenat med stor svårighet för honom att erlägga avgiften.
Avslås framställningen, äger sökanden städse erlägga avgiften, utan
förhöjning, inom två veckor från det sökanden underrrättats om beslutet.
Talan mot beslutet må ej föras. I fjärde stycket föreskrives att om sökanden
ej fullgör vad i tredje stycket stadgas, ansökningen skall avföras såsom
återtagen. I händelse patent ej meddelas, återbetalas erlagd utfärdningsavgift.

Kommittéerna. Såsom framgår av 21 § föreslår kommittéerna att beskrivningen
av uppfinningen jämte patentkrav skall tryckas redan i och för utläggningen.
För att täcka tryckningskostnaderna bör enligt kommittéernas
mening alltjämt uttagas särskild avgift. Någon återbetalning bör inte ifrågakomma,
även om patent sedermera inte skulle beviljas. I enlighet härmed
föreslås i 20 § första stycket stadgande att sökanden inom två månader efter
det ansökningen godkänts för utläggning skall erlägga fastställd tryckningsavgift.
Sker det ej, avskrives ansökningen. Prövningen återupptages dock,
därest sökanden inom fyra månader efter utgången av sagda tid erlägger
tryckningsavgiften jämte fastställd återupplivningsavgift. Kommittéerna anmärker,
att om ansökningen efter utläggningen skulle ändras så att det
meddelade patentet får annat innehåll än som avsetts vid utläggningen
handlingarna skall enligt 26 § tryckas på nytt. För sådan omtryckning utgår
enligt förslaget ingen ytterligare avgift.

I 20 § andra stycket har upptagits bestämmelser om befrielse från tryekningsavgift.
Sökes patent av uppfinnaren och begär han inom två månader
efter beslutet om ansökningens godkännande för utläggning befrielse från
tryckningsavgiften, må patentmyndigheten medge honom sådan befrielse,
därest det finnes förenat med stor svårighet för honom att erlägga avgiften.
Avslås framställningen, skall avgift som erlägges inom två veckor därefter
anses erlagd i rätt tid. Bestämmelserna överensstämmer med gällande rätt.
Av 24 § framgår att patentmyndighetens beslut i ärende om avgiftsbefrielse
ansetts böra vara slutgiltigt.

Två reservanter i den norska kommittén avstyrker bestämmelserna om befrielse
från tryckningsavgift.

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Remissyttrandena. Patentuerket ansluter sig till de två reservanterna i den
norska kommittén och avstyrker bestämmelserna i andra stycket om b efrielse
från trycknings avgift under framhållande att det samhälleliga
stöd till obemedlade uppfinnare, som förvisso ibland kan vara både
behjärtansvärt och ekonomiskt väl motiverat, inte bör ske genom befrielse
Irån avgifter enligt patentlagen utan i andra former, t. ex. genom bistånd
från Svenska uppfinnarkontoret.

Departementschefen. Förevarande stadgande om tryckningsavgift har i allmänhet
godtagits vid remissbehandlingen och synes väsentligen ej ge anledning
till erinran. I överensstämmelse med vad jag förordat vid 15 § bör dock
termen återupplivningsavgift i första stycket utbytas mot återupptagningsavgift.

Beträffande andra stycket kan jag ej ansluta mig till patentverkets önskemål
att helt slopa möjligheten för uppfinnare att erhålla befrielse från tryckningsavgift.
Bestämmelsens karaktär av undantagsregel synes dock böra
ytterligare framhävas genom att man för befrielse ställer krav att det föreligger
avsevärd svårighet för uppfinnaren att erlägga avgiften. Vid de nordiska
departementsöverläggningarna har enighet nåtts om att förlänga respittiden
vid avslag på framställning om befrielse från tryckningsavgift från
två veckor till två månader. Jag tillstyrker sådan förlängning.

21 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 21 § i kommittéernas förslag, upptager
bestämmelser om utläggning och invändning samt om tryckning av
utläggningsskrift.

Gällande rätt. I 7 § första stycket patentförordningen stadgas att om ansökningshandlingarna
är fullständiga och anledning ej förekommit att avslå
ansökningen — jämför vad som härom anföres vid 19 § i departementsförslaget
— patentmyndigheten skall, efter underrättelse till sökanden, i allmänna
tidningarna införa kungörelse om ansökningen med uppgift om dess
huvudsakliga innehåll. Enligt andra stycket står det envar öppet att inom
två månader efter kungörandet inkomma med skriftlig invändning till patentmyndigheteo.
i sjätte stycket stadgas att patentmyndigheten, sedan patent
meddelats, skall på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra beskrivningen
jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar.

Kommittéerna. I paragrafens första stycke har kommittéerna upptagit
stadgande att patentmyndigheten, efter det tryckningsavgift enligt 20 § erlagts
eller befrielse från tryckningsavgiften medgivits, skall utlägga ansökningen
för att bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning däremot.
Utläggningen skall kungöras. Enligt andra stycket skall invändning mot

121

Kungl. Maj:ts proposition nr ''it) är 1!)06

patenlansökan göras skriftligen och vara inkommen til! patentmyndigheten
inom tre månader från kungörelsedagen. I jämförelse med gällande rätt innebär
förslaget att bestämmelser om sättet för kungörande fått utgå; det är
avsett att reglera denna fråga i tillämpningsföreskrifterna. Vidare har fristen
för invändningar ansetts böra förlängas till tre månader.

t motiven diskuterar kommittéerna frågan om det, för att invändning
skall anses behörigen gjord, bör fordras att i denna — eller i allt fall inom
tremånadersfristen — anges grunden för invändningen. Kommittéerna framhåller
att detta inte kräves i gällande praxis. Ett sådant krav är inte heller
tillfredsställande i fall då invändare, oaktat han ej anfört någon grund, har
stöd för sin invändning. Om invändningen ej upptages till behandling,
kunde han föranledas att i stället föra sin talan vid domstol. Detta skulle stå
i mindre god överensstämmelse med invändningsinstitutets syfte att förebygga
processer. I lagen har därför inte ställts krav i förevarande avseende.
Normalt bör emellertid enligt kommittéernas mening grunden anges i invändning
och i förslaget till tillämpningsföreskrifter har upptagits stadgande
om skyldighet härutinnan. Någon påföljd för den som ej iakttager denna
regel har ej stadgats. Regeln ger emellertid patentmyndigheten möjlighet att
behandla invändningar, i vilka grunden ej angivits, i summarisk ordning.
Detta bör ske så snart förhalningssyfte föreligger. Kommittéerna framhåller
i detta sammanhang att patentmyndigheten självfallet har skyldighet tillse
att ärendena avgöres utan onödig tidsutdräkt. Detta är inte minst viktigt
efter utläggningen, eftersom denna medför ett starkare intrångsskydd än
dessförinnan. Medgivande av uppskov för inkommande med motivering till
invändning bör därför ske ytterst restriktivt.

I tredje stycket har kommittéerna upptagit föreskrifter om tryckning av
utläggningsskrift. Det stadgas att från och med den dag då ansökningen utlägges
skall hos patentmyndigheten finnas att tillgå tryckta exemplar av
skrift med beskrivning av uppfinningen jämte patentkrav. Skriften skall
innehålla uppgift om sökanden samt om uppfinnaren, där han angivits. I
motiven framhåller kommittéerna att man utgår från att meddelade patent
liksom hittills alltid skall vara tillgängliga i tryckt form. Samma intresse
av att handlingarna finns tryckta föreligger emellertid även beträffande
patentansökningar, som skall utläggas. Som framgår av 54 § (60 § i
departememtsförslaget) åtnjuter uppfinningen sedan ansökningens utläggning
kungjorts skydd i flera avseenden, under förutsättning att patent sedermera
meddelas. Inom näringslivet har man därför behov av att på ett
bekvämt sätt kunna ta del av de patentansökningar som göres. Även syftet
att endast materiellt riktiga patent meddelas främjas av en publicering,
som ger en vidare krets av allmänheten möjlighet att studera ansökningen
och eventuellt inkomma med invändningar. Enligt kommittéernas mening
bör därför ansökningshandlingarna i erforderliga delar — beskrivningen och
patentkraven — vara tillgängliga i tryck från och med utläggningen. Ändras

122 Kangl. Maj. ts proposition nr AO år 1966

handlingarna sedermera, bör de åter tryckas i slutligt skick sedan patentet
meddelats; bestämmelse härom har upptagits i 26 §. I övriga fall anser kommittéerna
något omtryck i samband med patentets meddelande ej vara erforderligt.

Remissyttrandena. Bestämmelserna i förevarande paragraf godtas allmänt
eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret uttalar sin tillfredsställelse
över att invändningsfristen förlängts till tre månader.

Sveriges industriförbund tar i detta sammanhang upp frågan om en
minskning av nuvarande långa behandlingstider. Förbundet
framhåller att invändningsinstitutet från industrins synpunkt tillmäts
den största betydelse men påpekar att en för patentsökanden allvarlig
fördröjning kan uppkomma till följd av obefogade invändningar. Invändningsförfarandet
skänker sålunda viss möjlighet att utan fog avsevärt försena
patentbeviljandet. Det är enligt industriförbundets mening angeläget
att dessa olägenheter såvitt möjligt undanröjes. Inte minst bör man stävja
invändningar utan motivering. Förbundet delar den i betänkandet anförda
uppfattningen, att uppställandet av vissa formella villkor för att invändning
skall anses behörigen inkommen inte är en lämplig utväg. Sådana
formella krav torde bli tämligen invecklade och ändå oftast kunna kringgås.
I förslaget till tdllämpningsförfattning har emellertid föreskrivits att, då
invändning göres, grunden för densamma skall anges. I enlighet härmed
bör invändningar utan motivering i vanliga fall upptas till avgörande omedelbart
efter invändningsfristens utgång. Medgivande av uppskov för ingivande
av motivering bör — såsom även kommittéerna förordat — ske ytterst
restriktivt och då endast för kort tid. Förbundet finner det emellertid vara
minst lika väsentligt, att man under hela invändningsförfarandet — såväl
gentemot invändaren som gentemot sökanden — endast ger korta frister för
kompletterande motiveringar och att skriftväxlingen ej tillätes fortsätta, när
det synes uppenbart att den ej kan ge något nytt. Genom dylika åtgärder
skulle antagligen nuvarande långa behandlingstider med därav följande olägenheter
kunna minskas.

Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att bestämmelsen
i tredje stycket om angivande av uppfinnarens namn på patentskriften
är ägnad att stimulera uppfinnarverksamheten. I många fall innebär
också uppgiften om uppfinnaren en ledtråd för identifierandet av patent
som i olika länder meddelats på samma uppfinning.

Telestyrelsen anser att viss otydlighet vidlåder föreskrifterna i 21 och
26 §§ i vad gäller procedurerna för tryckning av patentansökningar
respektive patent. Styrelsen föreslår att efter första meningen i tredje stycket
i 21 § inom parentes tillägges ordet »utiäggningsskrift», varjämte i 26 § kan
direkt anknytas till denna term. Starka skäl talar även för att patentrit -

123

Kungl. Maj. ts proposition nr ■''/() år

ningar omnämns i samband med såväl preliminär som slutgiltig tryckning
av patenthandlingarna.

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittéerna upptagit
föreskrifter om utläggning och invändning samt om tryckning av utläggningsskrift.
Enligt första stycket skall patentmyndigheten, efter det tryckningsavgift
enligt 20 § erlagts eller befrielse från tryckningsavgiftcn medgivits,
utlägga ansökningen för att bereda allmänheten tillfälle att inkomma
med invändning däremot. Utläggningen skall kungöras. I andra stycket
stadgas, att invändning mot patentansökan skall göras skriftligen och
vara inkommen till patentmyndigheten inom tre månader från kungörelsedagen.
Bestämmelserna överensstämmer i sak med gällande rätt. Invändningsfristen
föreslås dock förlängd. I tredje stycket har upptagits ett nytt
stadgande om tryckning av utläggningsskrift. Enligt gällande rätt trycks patenthandlingarna
i samband med att patentet meddelas. Med hänsyn bl. a.
till att enligt förslaget — liksom enligt gällande rätt — uppfinning skall
åtnjuta visst skydd redan från och med utläggningen har kommittéerna
emellertid ansett, att handlingarna bör föreligga i tryckt form redan vid
denna tidpunkt. Stadgandet härom har fått utformningen, att från och med
den dag då ansökningen utlägges tryckta exemplar av skrift med beskrivning
av uppfinningen jämte patentkrav skall finnas att tillgå hos patentmyndigheten.
Skriften skall innehålla uppgift om sökanden samt om uppfinnaren,
där han angivits.

De föreslagna reglerna har godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Jag tillstyrker att de upptas i lagen. Föreskriften i tredje
stycket om angivande av uppfinnaren bör dock göras obligatorisk med hänsyn
till departementsförslagets vid 9 § redovisade ståndpunkt i denna
fråga. Därjämte torde böra vidtagas vissa redaktionella jämkningar.

I likhet med kommittéerna och Sveriges industriförbund vill jag understryka
nödvändigheten av att behandlingstiderna inte onödigt fördröjes.
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittéerna och industriförbundet
anfört härom. Särskilt vill jag betona önskvärdheten av att man
är ytterst återhållsam med beviljande av uppskov för komplettering av ofullständiga
invändningar och att nödiga frister görs så korta som möjligt.

I anledning av telestyrelsens anmärkning erinrar jag om att i 9 § departementsförslaget
upptagits bestämmelse, att ansökning skall innehålla beskrivning
av uppfinningen, innefattande jämväl ritningar, där sådana erfordras.
Beskrivningen anses alltså innefatta ritningarna och även dessa skall
återges i den tryckta utläggningsskriften.

22 §.

Paragrafen, som motsvarar 22 § i kommittéernas förslag, behandlar offentliggörande
av patentansökan.

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Gällande rätt. Grundstadgandet om allmänhetens rätt att taga del av handlingar
i patentansökningsärenden är 23 § i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Enligt
törsta punkten i detta lagrum, sådant det lyder efter en år 1962 vidtagen
ändring, tår handlingar i ärenden angående ansökan om patent inte utan
sökandens samtycke utlämnas till annan i vidare mån än som föranledes av
gällande lagstiftning rörande patent. I andra punkten föreskrivs, att sådana
handlingar dock skall utlämnas i vad de angår uppfinning varå patent beviljats,
såframt ej annat är stadgat i nyssnämnda lagstiftning.

1 23 § törsta punkten i 1937 års lag åsyftade föreskrifter finns för närvarande
i 7, 8 och 20 §§ patentförordningen. I 7 § första stycket stadgas
i anslutning till den i lagrummet upptagna, vid 21 § i departementsförslaget
berörda föreskriften rörande kungörelse om utläggning av handlingar
i patentärende — att samtliga till ärendet hörande handlingar efter
utläggningen skall hållas tillgängliga för envar, där ej patentmyndigheten
finner särskilda skäl föreligga att göra undantag för viss handling, som angår
uppfinning på vilken patent ej sökes i ärendet. Jämlikt 8 § femte stycket
skall vad i 7 § första stycket stadgas om handlingarna i ärendet hos patentmyndigheten
äga motsvarande tillämpning med avseende på de handlingar,
som inkommer till Kungl. Maj :t. I 20 § andra stycket stadgas slutligen
att sökanden äger medge att ansökningshandlingarna skall hos patentmyndigheten
hållas tillgängliga för envar jämväl innan ansökningen kungjorts
enligt 7 §; om sådant medgivande skall patentmyndigheten införa
meddelande i allmänna tidningarna.

I 23 § andra punkten i 1937 års lag åsyftas lagen den 29 november 1946
(nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret,
i vilken stadgas om möjlighet att erhålla hemligt patent på uppfinning,
som har särskilt avseende på krigsmateriel.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att patentansökning för närvarande
i samtliga nordiska länder blir offentlig först vid utläggningen. Det
bör emellertid övervägas, om inte offentliggörande skall ske vid en tidigare
tidpunkt. Det är nämligen uppenbart att ansökningens hemlighållande under
en utsträckt behandlingstid kan vålla andra näringsidkare betydande
olägenheter. Dessa kan själva ha börjat utnyttja uppfinningen under den
tid ansökningen var hemlig och de ansträngningar som därvid gjorts kan
gå till spillo, om patent sedermera beviljas. I någon mån kan sådana
»efteranvändare» tillgodoses genom särskild tvångslicens; kommittéerna
framlägger förslag härom i 43 § (48 § i departementsförslaget). I huvudsak
synes dock enligt kommittéernas mening de intressen det här gäller böra
beaktas genom en utvidgad olfentlighet under tiden för ansökningens behandling.
En lämplig utväg har synts vara att i lagen fastställa en tidsfrist
efter vars utlopp ansökningshandlingarna skall göras offentliga även

125

Kungl. Maj.ts proposition nr U) ur lUflii

om utläggning ej skett. Fristen kan enligt kommittéernas mening lämpligen
bestämmas till 18 månader från ansökningsdagen eller i fråga om ansökning,
för vilken åberopas prioritet, från prioritetsdagen, I enlighet med det
anförda har kommittéerna i 22 § första slyckel upptagit stadgande, att från
och med den dag då ansökningen utlägges handlingarna rörande ansökningen
skall hållas tillgängliga för envar, och i andra stycket första punkten
stadgande att när aderton månader förflutit från den dag då patentansökningen
gjordes, eller, om konventionsprioritet yrkas, den dag från vilken
prioriteten begäres, handlingarna skall hållas tillgängliga för envar, även
om ansökningen inte utlagts.

Kommittéerna framhåller att regeln om offentliggörande efter 18 månader
inte gäller om ansökan före utgången av denna tid avskrivits eller avslagits
genom beslut som vunnit laga kraft; i detta fall förblir handlingarna
hemliga. Har sådant beslut vid fristens utgång fattats men ej hunnit vinna
laga kraft, bör enligt kommittéernas mening offentliggörande ske endast om
sökanden begär återupptagning eller anför besvär. Stadgande därom har
upptagits i andra stycket andra punkten.

I tredje stycket har, i anslutning till gällande rätt, upptagits stadgande,
att handlingarna på framställning av sökanden skall hållas tillgängliga tidigare
än eljest skulle gälla.

Enligt fjärde stycket skall patentmyndigheten, när handlingarna enlig!
andra eller tredje stycket blir tillgängliga, utfärda kungörelse därom.

I femte stycket föreslår kommittéerna slutligen bestämmelse, som i anslutning
till gällande rätt ger patentmyndigheten möjlighet att i vissa fall
begränsa offentligheten. Enligt bestämmelsen skall patentmyndigheten i
fall då handling, som inte rör uppfinning på vilken patent sökes i ärendet,
innehåller företagshemlighet, där .särskilda skäl är därtill på ansökan äga
förordna att handlingen inte må utlämnas. Kommittéerna framhåller, att
ett stadgande i ämnet bör ha till huvudsakligt ändamål att, liksom motsvarande
stadgande i patentförordningen, möjliggöra för sökanden att från offentlighet
undandraga sådana uppfinningselement, som angivits i ansökningen
men på vilka han inte söker patent i ärendet. Det synes dock kommittéerna
ej böra vara tillräckligt skäl för hemlighållande att ifrågavarande
uppfinningselement ej omfattas av patentkraven, då de även om så ej är
fallet ändock kan ha värde för att belysa den patentsökta uppfinningen. Ä
andra sidan bör ett hemlighållande också kunna tillåtas beträffande handling
som ej rör uppfinning utan innehåller upplysningar om affärsförbindelser,
kontraktsförhållanden etc., vilket kan tänkas förekomma t. ex. i
tvist om bättre rätt till uppfinning. Stadgandet bör därför enligt kommittéernas
mening, i motsats till bestämmelsen i patentförordningen, omfatta
även handlingar som ej rör uppfinning, men i stället bör uppställas kravet
att handlingen innehåller företagshemlighet.

I motiven anför kommittéerna att i fall då yrkande om hemlighållande

126

Kungl. Maj. ts proposition nr it) år 1966

enligt femte stycket ogillas, beslutet omedelbart bör lända till efterrättelse.
En rätt att klaga över beslutet skulle då knappast tjäna något ändamål och
kommittéerna anser därför att någon talan mot beslut av förevarande slag
ej bör medges.

Remissyttrandena. Bestämmelsen i första stycket om patentansökans
offentliggörande vid utläggning har inte föranlett
någon erinran i remissvaren.

Bestämmelserna i andra, tredje och fjärde styckena om offentliggörande
aderton månader från ansöknings- respektive
p r i o r i t e t s d a g e n m. m. har i allmänhet ej heller mötts av erinringar.
Vissa påpekanden görs dock.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret
påtalar att från obligatoriskt offentliggörande undantagits endast
fall då beslut fattats om avskrivning eller avslag. I det preliminära förslaget
hade även undantagits fall då patentansökan återkallats. Dessa remissinstanser
understryker vikten av att en återkallad patentansökan inte mot sökandens
önskan offentliggöres. Kan garantier ej lämnas för att avskrivningsbeslut
städse meddelas samma dag som en återkallelse inkommit, bör
därför bestämmelsen bibehållas i dess preliminära lydelse.

Sveriges akademikers centralorganisation framhåller, att vissa uppfinningar
är av den karaktären att undersökning om deras exploateringsmöjligheter
kräver lång tid. Det bör därför enligt organisationens mening övervägas
om inte möjlighet borde införas att i särskilda fall förlänga
sekretesstiden fram till utläggningen.

Svenska uppfinnarkontoret betonar vikten av att patentsökanden i god tid
innan ansökningshandlingarna blir offentligt tillgängliga har erhållit ett
tekniskt föreläggande med så fullständiga upplysningar om nyhetshinder
som möjligt. Föreskrift bör därför införas att offentliggörandet
får ske tidigast två månader efter det att sökanden erhållit sådant föreläggande.

Svenska industriens patentingenjörers förening anser, att det vore önskvärt
att tryckta exemplar av patentansökningens beskrivning av uppfinningen
jämte patentkrav finnes att tillgå hos patentmyndigheten från och
med den dag, då ansökningshandlingarna blir tillgängliga enligt 22 §. Ett dylikt
förfarande skulle bidraga till, att samma nyhetshindrande verkan, som
de ifrågavarande handlingarna får i de nordiska länderna, ernås även i länder,
där endast tryckt skrift är nyhetshindrande. Visst, ehuru mera begränsat
skydd mot efterföljande utländsk patentansökan skulle alternativt kunna
erhållas genom att endast ett patentkrav och någon ritningsfigur ur ansökningen
tryckes på ungefär samma sätt som nu sker i fråga om patent
som publiceras i »Svensk tidskrift för industriellt rättsskydd». En tryckning
av ansökningarna i den mån de görs tillgängliga enligt 22 § synes även

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 ur 1966

127

önskvärd med hänsyn till att tidpunkten när ansökningshandlingarna blir
»tillgängliga för envar» är av särskild vikt såsom avgörande för bortfallet av
den i 43 § (48 § i departementsförslaget) stadgade möjligheten att erhålla
tvängslicens och enligt 54 § (00 § i departementsförslaget) för inträdet av
skadeståndsansvar i händelse av patentintrång.

Beträffande det undantag från offentliggörande av företagshe m1
i g h e t, som på ansökan kan medges enligt paragrafens femte stycke,
påpekar patentverket, att begreppet företagshemlighet är mycket vidsträckt
och omfattar allsköns tekniska och kommersiella förhållanden liksom även
framtidsplanering inom företagen o. s. v. Frågan om skydd för företagshemligheter
är under övervägande inom utredningen om illojal konkurrens. Intill
dess begreppet företagshemlighet eventuellt genom denna utredning erhållit
klarare konturer anser ämbetsverket önskvärt att om möjligt en mera
preciserad term användes i den nu förevarande bestämmelsen. Enligt Sveriges
hantverks- och industriorganisations mening bör stadgandet omarbetas,
så att patentmyndigheten inte emot patentsökarens vilja kan utlämna företagshemlighet.
Även Svenska industriens patentingenjörers förening anser
att kravet på särskilda skäl för undantagande av handling från offentligheten
bör strykas. Stockholms handelskammare, Handelskammaren i Göteborg,
Smålands och Blekinge handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare och Läkcmedelsindnstriföreningen förordar att hänvisningen
till företagshemlighet slopas.

Departementschefen. Inom patenträttens område gäller vissa inskränkningar
i grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet på grund av särskilda
stadganden därom i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. Enligt 23 § i nämnda lag skall handlingar
i ärenden angående ansökning om patent inte utan sökandens samtycke utlämnas
till annan i vidare mån än som föranleds av gällande lagstiftning
rörande patent. I vad sådana handlingar angår uppfinning varå patent har
beviljats skall de utlämnas, om ej annat är stadgat i nämnda lagstiftning.

Stadgandet innebär att handlingarna i patentärende under ansökningsstadiet
är hemliga till den tidpunkt då de enligt patentlagstiftningen skall offentliggöras.
I denna del gäller enligt patentförordningen som huvudregel
att så skall ske först när ansökningshandlingarna utläggs. Kommittéerna
framhåller att denna regel, med de långa behandlingstider som numera ofta
förekommer, leder till att ansökningarna kommer att hemlighållas under
avsevärd tid och att detta förhållande kan vålla näringslivet betydande olägenheter.
Ett tidigare offentliggörande än som följer av nuvarande regel är
därför enligt kommittéernas mening önskvärt. Kommittéernas förslag innebär,
att man kompletterar den nuvarande regeln om att handlingarna skall
offentliggöras vid utläggningen med en regel om att handlingarna, även om
utläggning ej ägt rum, skall offentliggöras efter förloppet av viss frist. Fris -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

ten har ansetts böra bestämmas till 18 månader från den dag då patentansökningen
gjordes, eller, om konventionsprioritet yrkats, den dag från vilken
prioriteten begäres. Från den nya regeln har undantag ansetts böra göras
för fall, då vid fristens utgång beslut fattats om avskrivning eller avslag;
handlingarna skall då inte offentliggöras om inte sökanden begär återupptagning
eller anför besvär.

De föreslagna reglerna, som upptagits i första och andra styckena av förevarande
paragraf, har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Även jag finner dem utgöra en lämplig väg att komma till
rätta med de olägenheter som följer av det nuvarande systemet. Jag tillstyrker
därför i princip kommittéernas förslag varvid jag även beaktat att detta
står i överensstämmelse med de internationella utvecklingstendenserna.

Enligt kommittéernas förslag skall offentliggörandet omfatta »handlingarna
rörande ansökningen». För att klargöra att hela den i ansökningsärendet
upprättade akten skall omfattas, bör detta uttryck utbytas mot »handlingarna
i ärendet».

Med anledning av vissa remissinstansers påpekande att i andra stycket
från obligatoriskt offentliggörande undantagits endast fall då beslut fattats
om avskrivning eller avslag men inte fall då patentansökningen återkallats,
erinrar jag om att en återkallelse skall föranleda avskrivningsbeslut; förslaget
omfattar alltså även dessa fall. I detta sammanhang vill jag understryka
vikten av att en återkallad patentansökning inte handlägges så att den mot
sökandens önskan kommer att offentliggöras. I de fall då en återkallelse inkommer
samtidigt med eller strax före sekretessfristens utgång bör det därför
tillses att avskrivningsbeslut meddelas samma dag som återkallelsen inkommit.

Enligt min mening torde det ej föreligga anledning att, såsom yrkats i
ett par remissvar, införa möjlighet att i särskilda fall förlänga sekretesstiden
fram till utläggningen eller föreskriva att offentliggörande endast får ske
viss tid efter det att sökanden erhållit tekniskt föreläggande. Principen att
patentansökningar efter viss tid offentliggöres är så viktig, att något undantag
ej bör medges.

En remissinstans har förordat att det föreskrives att offentliggjorda, men
ännu inte utlagda patentansökningar skall tryckas. Detta synes dock knappast
påkallat, eftersom prioritetsansökningar ofta inom förhållandevis kort
tid ändå föreligger som tryckta patentskrifter på grund av att motsvarande
ansökan gjorts i land med anmälningssystem. Även hemlandsansökningar
torde i regel komma att utläggas och därmed tryckas inom sekretessfristen
av 18 månader eller inom jämförelsevis kort tid därefter. Självfallet finns
inte något hinder att offentliggjorda ansökningar tryckes.

I tredje och fjärde styckena har kommittéerna upptagit regler om rätt för
sökandena att begära offentliggörande och om kungörande. Jag har inte
principiella erinringar mot dessa förslag.

Kungl. Maj:Is proposition nr 40 år 1060

129

I femte stycket bär kommittéerna upptagil ett stadgande som ger patentmyndigheten
möjlighet att i vissa fall undanta handling från offentliggörande.
Enligt patentförordningen må sådant undantag, där särskilda skäl
finnes föreligga, göras beträffande handling som angår uppfinning på vilken
patent ej sökes i ärendet. I kommittéernas förslag har stadgandet, som för sin
tillämplighet alltjämt skall förutsätta att särskilda skäl föreligger, å ena sidan
begränsats till handling som innehåller företagshemlighet och å andra
sidan vidgats till varje handling av denna art som inte rör den uppfinning
varå patent sökes i ärendet. Förslaget har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Ett par remissinstanser har dock ansett att patentsökandens
skydd här bör stärkas, varvid bl. a. yrkats att kravet på särskilda skäl för
undantag får bortfalla. Enligt min mening bör dock detta krav, som finns i
patentförordningen, bibehållas. Jag tillstyrker därför kommittéernas förslag.

Vad närmare angår själva termen företagshemlighet har en annan remissinstans
anmärkt att denna term är vidsträckt och oklar och efterlyst en precisering.
Enligt min mening torde termen dock knappast kunna missförstås.
Den avser i första hand affärs- och fabrikationshemligheter i vanlig mening
men den torde i vissa fall även kunna omfatta andra förhållanden beträffande
företaget, i fråga om vilka sökanden får anses äga ett beaktansvärt intresse
att de hålles hemliga. I det särskilda fallet får ske en avvägning mellan å
ena sidan sökandens intresse att det förhållandet som är i fråga hemlighålles
och å andra sidan det allmänna intresset att det ges offentlighet åt allt
material som belyser uppfinningens beskaffenhet och patentansökningens
räckvidd.

Enligt kommittéernas förslag skulle beslut om hemlighållande av handling
rörande företagshemlighet inte kunna överklagas. Vid de nordiska departementsöverläggningarna
har emellertid, i anledning av ett remissyttrande,
föreslagits att sökande skulle tillerkännas rätt att klaga över beslut varigenom
sådant yrkande avslagits, eftersom frågor av förevarande slag kan röra
för sökanden synnerligen värdefulla affärs- och fabrikationshemligheter.
Jag biträder detta förslag; en bestämmelse om talerätt i detta fall har upptagits
i 24 § tredje stycket departementsförslaget. De nordiska delegerade
har vidare föreslagit att till 22 § femte stycket fogas ett stadgande att om ett
yrkande rörande hemlighållande ogillats, handlingen likväl inte må utlämnas
förrän beslutet vunnit laga kraft; utan ett sådant stadgande skulle
nämligen rätten att överklaga i vissa fall bli värdelös för sökanden. Jag biträder
även detta förslag av de delegerade.

I redaktionellt avseende torde de av kommittéerna i paragrafen föreslagna
bestämmelserna böra underkastas vissa jämkningar.

De föreslagna bestämmelserna är tillämpliga både vid handläggningen hos
patentmyndigheten och, i överklagade ärenden, i överinstanserna.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

23 §.

I denna paragraf, som motsvarar 23 § i kommittéernas förslag, har intagits
bestämmelser om behandlingen av patentansökning efter utläggningstidens
slut.

Gällande rätt. I 7 § temte stycket patentförordningen stadgas, att sedan
tiden för framställande av invändning tilländagått samt utfärdningsavgift
erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller befrielse från
avgiften medgivits, patentmyndigheten skall företaga ärendet till avgörande.

Kommittéerna. I paragrafens första stycke har kommittéerna upptagit
stadgande att ansökningen efter utgången av den i 21 § andra stycket stadgade
tiden upptages till fortsatt prövning för avgörande av frågan om patent
skall meddelas. Vid denna prövning skall 15, 16, 17 och 18 §§ äga
tillämpning. Kommittéerna framhåller att uttrycket »fortsatt» prövning innebär
att patentmyndigheten inte är bunden av den prövning den företagit
före utläggningen utan måste taga hänsyn till varje patenthindrande omständighet
som den vid utläggningsfristens utgång har kännedom om. Förslaget
överensstämmer här med gällande praxis.

Kommittéerna anför vidare att patentförordningen saknar bestämmelse
om förfarandet när invändning har gjorts. I praxis remitteras vanligen inkomna
invändningsskrivelser till sökanden med föreläggande för honom att
yttra sig däröver. Svarsskrivelsen remitteras ofta i sin tur till in vändaren,
som därigenom får tillfälle att framföra ytterligare synpunkter, vilka sökanden
får bemöta. Myndigheten prövar därefter ärendet med ledning av vad
som har framkommit vid nämnda skriftväxling. Vid utformningen av förslaget
har kommittéerna ansett att handläggningen ej bör bindas i alltför stela former.
Det har dock synts vara av vikt att sökanden alltid skall få tillfälle att
yttra sig över inkommen invändning innan ärendet upptages till avgörande.
I paragrafens andra stycke har därför endast stadgats att om invändning
har inkommit, den skall delges sökanden och denne beredas tillfälle att yttra
sig däröver.

Departementschefen. Förevarande stadgande om behandling av patentansökning
efter utläggningstidens slut har godtagits vid remissbehandlingen
och synes väsentligen ej ge anledning till erinran. Andra stycket torde dock
böra omformuleras. I stället för att föreskriva att inkommen invändning
skall delges sökanden torde bestämmelsen böra utsäga att om invändning
gjorts, sökanden skall underrättas därom och tillfälle beredas honom att
yttra sig över invändningen. Det torde böra överlämnas åt patentmyndigheten
att bestämma om formen för sökandens underrättande.

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
24 §.

I paragrafen, som motsvarar 24 § i kommittéernas förslag, har upptagits
föreskrifter om talan över patentmyndighetens beslut i ärende rörande ansökan
om patent.

Gällande rätt. Bestämmelser om rätt att överklaga patentmyndighetens beslut
finns i 8 § patentförordningen. I fråga om själva talerätten stadgas här
i första stycket att sökanden äger anföra besvär hos patentmyndighetens
besvärsavdelning över beslut på anmälningsavdelning, varigenom patentansökning
förklarats förfallen eller avslagits, samt i andra stycket att i fall då
palentansökning bifallits, oaktat invändning framställts i behörig ordning,
invändaren äger påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 24 § första stycket upptagit stadgande
att mot beslut, varigenom ansökan om patent eller begäran om återupplivning
av sådan ansökan avslagits eller yrkande om överföring av ansökan
bifallits, talan må föras av sökanden. Stadgandet överensstämmer med gällande
rätt såvitt gäller beslut om avslag på patentansökan. Motsvarande regel
har ansetts böra gälla vid avslag på begäran om återupptagning och bifall
till yrkande om överföring; det senare institutet är nytt i förslaget. Med
hänsyn till möjligheten att vid avskrivning av ansökan få denna återupplivad
har i förslaget inte upptagits bestämmelser om rätt att överklaga själva
avskrivningsbeslutet.

Enligt andra stycket må mot beslut, varigenom yrkande om överföring
av ansökan avslagits, talan föras av den som framställt yrkandet. Regeln
är ny.

I tredje stycket första punkten föreslås att mot beslut, varigenom patent
meddelats, talan må föras av den som enligt 21 § andra stycket inkommit
med invändning. Regeln överensstämmer med gällande rätt. I andra punkten
upptages en ny regel att om invändaren återkallar sin talan, denna
likväl skall prövas. Kommittéerna anför att bestämmelsen står i överensstämmelse
med gällande finsk och norsk praxis och motiveras av hänsyn till det
allmännas intresse av att bristfälliga patent ej meddelas. Genom bestämmelsen
motverkas att sökanden, exempelvis genom erbjudande om ekonomiska
förmåner eller delaktighet i patentet, påverkar invändaren att återkalla
sin talan.

Kommittéerna har inte ansett det nödvändigt eller ändamålsenligt alt
medge besvärsrätt beträffande beslut under förfarandet, t. ex. beslut om
klassificering, om frister eller om muntlig förhandling. Det rör sig här om
förhållanden som antingen ej medför någon rättsförlust eller som kan
överklagas i annan ordning. Har förhållandet lett till avskrivning kan sökanden
begära återupplivning och har det förekommit något fel vid handläggningen
varigenom en ansökning blivit felaktigt avslagen, kan detta

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

åberopas i samband med besvär över avslagsbeslutet. I enlighet härmed föreslås
i fjärde stycket att annat beslut än de i paragrafen förut behandlade,
vilket meddelats av patentmyndigheten i ärende rörande ansökan om
patent, inte må överklagas.

Remissyttrandena. Reglerna i 24 § första stycket om sökandens rätt
att överklaga patentmyndighetens beslut har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Besvärssakkunniga anser emellertid att sökande bort tillerkännas
rätt att överklaga även beslut om avskrivning, oaktat ansökan om
återupplivning kan göras. Det normala är att avskrivningsbeslut i förvaltningsärenden
får överklagas. Detta synes böra gälla även i patentärenden.
Även patentverket anser att avskrivningsbeslut bör få överklagas. Någon
godtagbar förklaring till varför patentavdelningen skall ha sista ordet i sådana
beslut eller här ha frihet att utbilda en praxis, som inte kan överprövas,
har enligt verkets mening inte anförts. En enkel regel att slutliga beslut
kan överklagas vore därför vida att föredraga. Samma uppfattning uttalas
av Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges juristförbund.

Förslaget i tredje stycket att, om invändaren återkallar sin
talan, denna likväl skall prövas, väcker betänkligheter hos förvaltningsdomstolskommittén
och besvärssakkunniga. Förstnämnda instans erinrar
om att kommittéerna såsom skäl för denna bestämmelse anfört att frågan
huruvida patent skall meddelas inte bara är en fråga som angår parterna
och att bestämmelsen anses nödvändig för att motverka att sökanden, exempelvis
genom anbud om ekonomiska förmåner eller delaktighet i patenttet,
påverkar invändaren att återkalla sin talan. Förvaltningsdomstolskommittén
vill framhålla, att eftersom invändaren har möjlighet att välja mellan
att anföra besvär eller att inte anföra besvär, det även med den föreslagna
bestämmelsen finns utrymme för sådana uppgörelser mellan invändare
och sökande som bestämmelsen är avsedd att motverka. Bestämmelsen
har dock den betydelsen att den i vissa fall öppnar möjlighet att på administrativ
väg ändra ett av lägre instans fattat beslut, som framstår såsom
oriktigt. Med hänsyn till betydelsen av att besluten i patentärenden är riktiga
— särskilt i de grundläggande avseenden varom fråga är i 1 och 2 §§
i den föreslagna patentlagen — vill kommittén inte motsätta sig en bestämmelse
som ger patentmyndighetens besvärsavdelning och regeringsrätten
möjlighet att företaga en sakprövning trots att invändaren återkallat sina
besvär. Förvaltningsdomstolskommittén förordar att bestämmelsen ges
det modifierade innehållet, att om invändaren återkallar sin talan, denna
likväl må prövas, där särskilda skäl därtill föreligger. Besvärssakkunniga
erinrar om att de i sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet upptagit
en bestämmelse av innebörd att, om en klagande återkallar sin talan, ärendet
skall avskrivas, där ett avgörande i sak inte finnes påkallat av hänsyn

133

Kungl. Mnj:ts proposition nr i() år 1966

till annans intresse. Till grund för förslaget om officialprövning vid återkallelse
av invändares talan ligger emellertid inte såsom lör besvärssakkunnigas
förslag omsorgen om motpartens intressen utan eu önskan att det
allmänna intresset av rättelse av oriktiga beslut skall kunna tillgodoses
utan hinder av en besvärstalans återkallelse. Den föreslagna lösningen,
som saknar motsvarighet på andra områden, har hos besvärssakkunniga
väckt principiella betänkligheter. Om en prövning ex officio önskas, bör den
inte vara begränsad till sådana fall då enskild klagoberättigad anfört besvär,
som sedermera återkallats. I stället bör i dylika fall en representant
för det allmänna utrustas med talerätt. Med hänsyn till att bestämmelsen
synes vara motiverad främst med hänsyn till grannländernas önskemål hai
de sakkunniga dock, om ock med tvekan, ej ansett sig böra helt gå emot
densamma men de föreslår att besvärsmyndigheten (såväl besvärsavdelningen
som regeringsrätten) skall äga pröva målet även om besvären återkallats,
därest särskilda skäl det föranleder.

Departementschefen. De föreslagna reglerna att sökanden skall äga rätt alt
överklaga patentmyndighetens beslut, varigenom ansökan om patent eller
begäran om återupptagning av sådan ansökan avslagits eller yrkande om
överföring av ansökan bifallits, har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen
och torde böra upptagas i lagen. I likhet med flera remissinstanser
och i enlighet med förslag av de nordiska departementsdelegerade vill jag
emellertid förorda att även beslut om avskrivning skall kunna överklagas;
det är knappast tillfyllest att sökande enligt förslaget i hithörande fall har
rätt att begära återupptagning. Som jag anfört vid 22 § femte stycket vill
jag dessutom förorda att sökanden skall äga överklaga avslag på yrkande
om sådant förordnande om hemlighållande av handling rörande företagshemlighet
som avses i nämnda stadgande.

Jag biträder kommittéernas av remissinstanserna utan erinran lämnade
förslag att den som fått avslag på yrkande om överföring skall kunna överklaga
beslutet härom och att invändare, liksom enligt gällande rätt, skall
äga överklaga patentmyndighetens beslut, varigenom patent meddelats.

Som en nyhet har kommittéerna föreslagit att om invändaren återkallar
sin talan, denna likväl skall prövas. Förslaget, som står i överensstämmelse
med norsk och finsk praxis, har motiverats med att det är ett allmänt intresse
att framställda invändningar mot patentansökningar blir föremål för
prövning för att i vidast möjliga mån förebygga att oriktiga patent meddelas.
Förslaget har i allmänhet godtagits i remissvaren men ett par remissinstanser,
förvaltningsdomstolskommittén och besvärssakkunniga, har anmält
vissa betänkligheter och har ansett att rätten att pröva återkallad invändning
i allt fall bör underkastas viss begränsning. Även jag finner det
betänkligt att i den utsträckning som följer av kommittéernas förslag inskränka
parternas möjligheter att träffa uppgörelse i överklagade patent -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

ärenden. Om t. ex. invändningen grundats på att invändaren påstått bättre
rätt till patentet, synes invändaren böra själv få disponera över sin talan;
återkallas den, bör prövningen alltså ej äga rum. För vissa fall synes dock
en regel av det slag kommittéerna förordat vara motiverad. Om invändningen
grundas t. ex. på förekomsten av ett objektivt patenterbarhetshinder, över\äger
det allmännas intresse av att oriktiga patent utrensas och prövning
bör då få ske även om invändningen återkallas. Att i lagtext närmare ange
de fall då invändning skall prövas, oaktat den återkallats, synes knappast
vara möjligt. I anslutning till vad de båda nämnda remissinstanserna föreslagit
torde det vara tillräckligt att ange att prövning skall ske, när särskilda
skäl föreligger.

I redaktionellt avseende förordar jag, i anslutning till förslag vid de nordiska
departementsöverläggningarna, en viss omgruppering av de av kommittéerna
föreslagna bestämmelserna. I första stycket synes böra behandlas
talerätten rörande slutliga beslut. Härmed avses beslut genom vilka patentmyndigheten
skiljer sig från patentärendet, d. v. s. beslut om avskrivning,
avslag och bifall. I andra stycket bör ges regler om talerätt rörande beslut
om återupptagning och överföring. I tredje stycket bör stadgas om talerätt
rörande beslut enligt 22 § femte stycket.

Av de föreslagna reglerna i 24 och 25 §§ torde följa att annat beslut i
ärende angående ansökan om patent än de i 24 § behandlade ej får överklagas.
Ett av kommittéerna föreslaget uttryckligt stadgande härom torde
kunna utgå som överflödigt.

25 §.

I paragrafen, som motsvarar 25 § i kommittéernas förslag, har upptagits
föreskrifter om sättet för överklagande av beslut enligt 24 § in. m.

Gällande rätt. Enligt det vid 24 § berörda stadgandet i 8 § första stycket
patentförordningen skall talan i där avsedda fall föras genom besvär hos
patentmyndighetens besvärsavdelning. Besvär föres inom två månader från
beslutets dag. ^ id besvären skall sökanden foga viss avgift (besvärsavgift),
vid äventyr, om avgiften inte erlagts före nämnda tids utgång, att besvären
inte upptages till prövning.

Om talan mot besvärsavdelningens beslut stadgas i 8 § fjärde stycket
patentförordningen. Enligt detta stadgande äger endast sökanden överklaga
sådant beslut. Klagan skall vid talans förlust fullföljas genom besvär hos
Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets dag. Besvär inges, såsom närmare
antörs vid 72 § i departementsförslaget, i handelsdepartementet och
prövas i regeringsrätten.

Kommittéerna. I paragrafens första stycke har kommittéerna, i anslutning
till gällande rätt, upptagit stadgande att talan mot beslut av patentmvndigheten
i ärende rörande ansökan om patent föres hos patentmyndighetens
besvärsavdelning genom besvär inom två månader från beslutets dag samt

13f»

Kungl. Maj:ts proposition nr tO av 19t>6

bestämmelse ull den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga
fastställd bcsvärsavgift vid äventyr att besvären eljest inte upptages till
prövning.

Enligt andra stycket skall talan mot beslut av besvärsavdelningen föras
hos Kungl. Maj:t genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den
nuvarande begränsningen att talan endast må föras av sökanden har inte
bibehållits. Förslaget innebär alltså den nyheten att även invändare får
överklaga till Kungl. Maj:t (regeringsrätten).

Enligt den finska texten fullföljes talan i sista instans hos högsta förvaltningsdomstolen.
Motsvarighet till denna instans finns ej i Danmark och
Norge. Enligt de danska och norska texterna kan emellertid den som fått
avslag på patentansökan i andra instans påkalla domstols prövning av
saken.

Remissyttrandena. Förslaget att införa rätt för invändare att
föra talan hos regeringsrätten tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser.

Förvaltningsdomstolskommittén diskuterar förslaget ingående samt anför.

Förslaget om invändares rätt att föra talan hos regeringsrätten är ej helt
utan olägenheter. Främst må härutinnan framhållas att möjlighet skapas
för en invändare att väsentligt fördröja det slutliga avgörandet av ett patentärende
utan att detta för invändarens del är förknippat med några kostnader
eller risker. Eftersom den vars invändning slutligt ogillats har möjlighet
att efteråt instämma sin talan till allmän domstol, som då kan ogiltighetsförklara
patentet, ökar den föreslagna ordningen också området för
fall, då administrativ domstol och allmän domstol företar ungefär samma
prövning och konfliktsituationer följaktligen kan uppstå.

Förvaltningsdomstolskommittén har emellertid funnit övervägande skäl
tala för förslaget att även invändare skall få rätt att föra talan hos regeringsrätten.
Kommittén tillägger härvid det förhållandet avgörande vikt,
att det administrativa förfarandet i patentärenden är förhållandevis enkelt
och billigt, medan rättegångar vid allmän domstol angående patents ogiltighetsförklaring
i allmänhet är mycket kostnadskrävande. Mot denna bakgrund
synes det kommittén vara av intresse både för uppfinnarna och näringslivet
och för staten, att processer vid allmän domstol i patentärenden
i största möjliga utsträckning onödiggöres. Detta intresse synes bäst bli
tillgodosett, därest i enlighet med förslaget även beslut om bifall till patentansökan
får dragas under regeringsrättens prövning. Härigenom skapas starkast
möjliga garantier för att de administrativa beslut som fattas står i full
överensstämmelse med gällande lag och minskas i motsvarande män behovet
av efterföljande processer vid allmän domstol. De reella fördelarna
härav synes väga tyngre än det motstående intresset att i största möjliga
utsträckning förebygga möjligheten till konflikt mellan allmän domstols
och administrativ domstols avgörande. Den ytterligare garanti för lagligheten
av meddelade patent, som invändares rätt att föra talan hos regeringsrätten
innefattar, synes kommittén också utgöra tillräcklig grund för att
invändare tillägges''besvärsrätt, fastän vederbörande icke har ställningen

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

av part i egentlig mening. Understrykas må att annan person än den som
har verkligt intresse i saken sällan torde komma att underkasta sig besväret
att granska patentansoknmgar, framställa invändningar och fullfölia ingeringsrättoi10111
beSVär hos Patentmyndighetens besvärsavdelning och re För

att icke den sammanlagda behandlingstiden för patentansökningar,
som moter invändningar, skall alltför mycket utsträckas är det önskvärt
att den nya målgruppen i regeringsrätten kan bli föremål för en ganska
snabb handläggning, särskilt i sådana fall där invändaren saknar grund
för sin talan. Den arbetsbalans, som regeringsrätten för närvarande har
bor icke hindra att vid den revision av patentlagstiftningen som nu göres
regeringsrättens arbetsuppgifter i fråga om patentärenden utvidgas på säd
varom har ar fråga. Man torde ej behöva befara, att det skall röra sig om
nagon betydande ökning av antalet fullföljda mål (under de tre sista åren
bär de inkomna, ej återkallade patentbesvärsmålen av materiell karaktär
hos regeringsrätten f. ö. utgjort blott resp. 27, 16 och 14), och dessutom
raknar kommittén med att snart lägga fram förslag som skall medföra en
minskning av regeringsrättens arbetsbörda och öka möjligheterna för den
högsta förvaltningsdomstolen att utan dröjsmål handlägga hithörande viktiga
mål. I detta förslag kommer att ingå regler om fullföljdstillstånd som
förutsättning för klagan till högsta instans.

I enlighet med det anförda tillstyrker förvaltningsdomstolskommittén det
i betänkandet framlagda förslaget.

I avstyrkande riktning uttalar sig Sveriges advokatsamfund och patentverket.

Advokatsamfundet framhåller att en besvärsrätt för invändare till regeringsrätten
över beslut, varigenom patent meddelats, utan tvivel i många
fall skulle komma att begagnas av invändare för att utan större kostnad
väsentligt fördröja ett lagakraftägande beslut om patents meddelande. Detta
skulle medföra att patentsökanden under den tid ansökningen komme att
hgga under regeringsrättens prövning vore förhindrad att vidtaga några åtgärder
för beivrande av invändares och andras kanske uppenbara patentintrång.
Patentsökanden skulle visserligen ha möjlighet att när patent blivit
slutgiltigt beviljat begära skadestånd för det tidigare skedda intrånget, men
det är ingalunda säkert, att vad han sålunda skulle utfå tillnärmelsevis
skulle motsvara den skada han lidit genom att han inte tidigare kunnat
ingripa mot intrånget. Den som begått intrånget kan bli insolvent. Ingen
åtgärd skulle kunna vidtagas mot någon, som indirekt medverkat till
patentintrånget, även om denne handlat uppsåtligen. Advokatsamfundet
framhåller även, att man ingalunda kan räkna med att förfarandet hos
regeringsrätten skulle komma att ske så snabbt, att det dröjsmål, besvärsförfarandet
hos regeringsrätten skulle medföra, skulle kunna anses vara
ringa samt anför härom.

Besvärstiden, som ju kommer att gälla i alla fall, där invändare funnits,
skall vara två månader. Anföres besvär kommer det givetvis att äga
rum en skriftväxling, som lätt kan bli omfattande och tidsödande. Det är

137

Knngl. Moj.ls proposition nr 40 or V.HiO

sannolikt, att regeringsrätten även i de fall, där det är en invändare, som
föranlett eu patentansökans prövning av regeringsrätten, normalt kominer
att tillämpa det förfarande, som nu tillämpas, när eu patentansökande besvärar
sig över ett av patentverket meddelat avslagsbeslut. nämligen att
man inhämtar yttrande från patentverket. Det är under nu angivna förhållanden
sannolikt, att besvärsförfarandet inför regeringsrätten i många,
kanske de flesta fallen kommer att omfatta eu tid av mera än ett år. Den
av vissa remissinstanser uttalade förhoppningen, att man sknlle kunna
åstadkomma en snabbare besvärsprocess genom bl. a. en summarisk behandling
av illa motiverade invändningar ter sig orealistisk, särskilt när
man betänker hur många illa motiverade invändningar, som städse under
åratal förhalar avgörandena i patentverket.

Enligt advokatsamfundet är den föreslagna anordningen otilltredsställande
även med tanke på nordiska patentansökningar. Härom anföres.

Man finner, att enligt de danska och norska lagförslagen finns det för
en invändare, som är missnöjd med ett beslut om ett patents meddelande,
endast en besvärsinstans att vända sig till, nämligen i Danmark det s. k.
Patentankenaevnet och i Norge andra avdelningen av Styret for det Industrielle
Rettsvern. (Beslut av nämnda besvärsinstanser, varigenom en
patentansökan avslås, kan däremot av sökanden hänskjutas till domstols
prövning). De båda besvärsinstanserna måste närmast anses motsvara den
svenska patentmyndighetens besvärsavdelning. Endast det finska lagförslaget
innefattar en instansordning, som motsvarar den föreslagna svenska.
Särskilt med tanke på de nordiska patentansökningarna är det beklagligt,
att man icke lyckats uppnå större enighet beträffande det administrativa förfarandet
för patentansökningars behandling. Därest lagförslagen accepteras,
kommer situationen att bli den att en patentsökande måste räkna med att
det kommer att dröja väsentligt längre tid att få beviljat ett nordiskt patent,
om ansökan härom inges i Sverige eller Finland än om den inges i
Danmark eller Norge. Det är icke osannolikt, att denna omständighet kommer
att föranleda, att många av de ansökningar, som normalt skulle ha ingivits
i Sverige eller Finland, i stället kommer att inges i Danmark eller
Norge. En sådan konsekvens kan med hänsyn till den svenska patentmyndighetens
stora arbetsbalans måhända tills vidare te sig gynnsam, men det
kan dock icke anses vara en tillfredsställande tanke, att man skulle åstadkomma
en minskning av balansen genom att patentsökandena skulle på angivet
sätt lockas att inge sina ansökningar om nordiska patent i annat land
än det, som ur normala synpunkter varit det för dem naturliga.

Advokatsamfundet framhåller vidare att det inte skulle kunna anses
vara någon större olägenhet för en invändare, om man liksom för närvarande
skulle vara betagen möjligheten att anföra besvär hos regeringsrätten
över ett patents beviljande. Den invändare, som verkligen anser sig ha
bärande skäl att motsätta sig ett patents beviljande, har ju möjlighet att
omedelbart efter det att patentet beviljats med åberopande av dessa skäl
hos domstol anhängiggöra talan om patentets ogiltighetsförklaring. Vinner
han bifall till sin talan, får han ju ersättning för sina rättegångskostnader.

Avslutningsvis uttalar advokatsamfundet att förhoppningen, att man genom
fler regeringsrättsbeslut i ansökningsärenden skulle få fram en fastare

5f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. 40

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

praxis, troligen är illusorisk. Långt större förhoppningar anser samfundet
kunna ställas till att patentverkets besvärsavdelning, som torde komma att
hälla kontakt med motsvarande instanser i de andra nordiska länderna,
kan komma att få fram en fast praxis. Avsikten är ju också, att man skall
arbeta för en gemensam nordisk besvärsinstans.

Patentverket anser att sökande och invändare visserligen bör ha samma
tullföljdsrätt men menar att detta bör åstadkommas inte genom att invändaren
erhåller vidgad besvärsrätt utan i stället genom att sökandens
rätt att fullfölja talan hos regeringsrätten avskäres.
Verket tramhåller att tvistefrågan i det stora flertalet patentärenden är av
utpräglad teknisk karaktär och i sådana frågor kan det inte sägas att regeringsrätten
har bättre förutsättningar än ämbetsverkets besvärsavdelning
att komma till ett riktigt resultat. Något principiellt betänkligt i att göra besvärsavdelningen
till sista instans i den administrativa prövningen synes
ej förefinnas. Patentverket erinrar om att 1963 års namnlag gjorde besvärsavdelningen
till sista instans i de ofta juridiskt besvärliga namnärendena,
ehuru dessa mycket väl skulle lämpat sig för prövning i regeringsrätten.
För närvarande är den genomsnittliga förlängningen av handläggningstiden
för de ärenden som fullföljs till regeringsrätten omkring två år.
Dessutom innebär det en betydande belastning för patentavdelningen att
tillhandahålla föredragande i regeringsrättsärendena och för besvärsavdelningen
att avge utlåtanden till regeringsrätten i dessa ärenden. Den föreslagna
rätten för invändare att fullfölja talan i regeringsrätten skulle medlöra
en ökning, kanske en fördubbling av nu angivna belastning. Patentverket
anser att en gemensam nordisk besvärsinstans i framtiden bör ha
sista ordet i den administrativa prövningen av patentärenden. När denna
ordning har genomförts, måste regeringsrättens befattning med patentansökningar
sannolikt upphöra. Mot denna bakgrund skulle det te sig som föga
väl överlagt att nu — för en som det får antas kort interimsperiod — i
stället öka fullföljdsrätten till regeringsrätten.

Patentverket påpekar vidare att det av betänkandet inte framgår i vad
mån man tänkt sig att bestämmelserna om handläggningen, t. ex. om avskrivning
och återupplivning, skall tillämpas även under behandlingen av
ärendena i besvärsavdelningen.

Departementschefen. De av kommittéerna i första stycket föreslagna reglerna
rörande överklagande av patentmyndighetens beslut enligt 24 §, som
överensstämmer med gällande rätt, har lämnats utan erinringar vid remissbehandlingen
och torde böra upptas i lagen; det synes dock lämpligt
att beteckna besvärsavdelningen som patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.
Jag finner ej skäl att, såsom yrkats i några remissvar,
införa en regel om rätt att erlägga besvärsavgift under viss frist från förfallodagen.

139

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1966

Det av kommittéerna i andra stycket föreslagna stadgandet om överklagande
av besvärsavdelningens beslut till regeringsrätten innebär den nyheten
alt även invändare tillerkännes rätt till sådan fullföljd. Förslaget bär
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser, bl. a. förvaltningsdomstolskommittén.
Ett par instanser, patentverket och advokatsamfundet,
bar dock avstyrkt det. I de tillstyrkande yttrandena har bl. a.
anförts, att det administrativa förfarandet i patentärenden är förhållandevis
enkelt och billigt, medan rättegångar vid allmän domstol angående patents
ogiltigförklaring i allmänhet är mycket kostnadskrävande och att det med
hänsyn härtill synes vara av intresse både för uppfinnarna och näringslivet
och för staten, att processer vid allmän domstol i patentärenden i största
möjliga utsträckning onödiggöres. Detta intresse synes bäst bliva tillgodosett,
därest i enlighet med förslaget även beslut om bifall till patentansökan
får dragas under regeringsrättens prövning. Av de avstyrkande instanserna
har advokatsamfundet bl. a. gjort gällande att en besvärsrätt för invändare
kommer att fördröja patentärendena och därmed möjligheterna att ingripa
mot patentintrång. Det har även åberopats att motsvarighet till den föreslagna
ordningen visserligen finns i det finska förslaget men ej i de danska
och norska förslagen, varvid gjorts gällande att förhållandet i fråga om
nordiska patentansökningar kan medföra att många av de ansökningar,
som normalt skulle ha ingetts i Sverige eller Finland, i stället kommer att
inges i Danmark eller Norge. Patentverket går ett steg längre och anser att
sökande och invändare visserligen bör ha samma fullföljdsrätt men att detta
bör åstadkommas inte genom att invändaren erhåller vidgad besvärsrätt
utan i stället genom att sökandens rätt att fullfölja talan hos regeringsrätten
avskäres. Verket framhåller bl. a. att tvistefrågan i det stora flertalet patentärenden
är av utpräglat teknisk karaktär och att det i sådana frågor
inte kan sägas att regeringsrätten har bättre förutsättningar än ämbetsverkets
besvärsavdelning att komma till ett riktigt resultat. Regeringsrättens
befattning med patentärenden medför redan nu i skilda avseenden en
betydande arbetsbelastning för patentverket och den förslagna rätten för
invändare att fullfölja talan i regeringsrätten skulle medföra en ökning,
kanske en fördubbling av belastningen.

För egen del vill jag erinra om att sakkunniga för utredning av frågan
om upprättande av en gemensam nordisk besvärsinstans i patentärenden
har tillkallats. Enligt min mening vore det olämpligt att ändra den nuvarande
instansordningen innan resultatet av denna utredning föreligger. Regeringsrätten
bör alltså tillsvidare behållas som högsta instans. Av samma
skäl bör reglerna om talerätt nu ej heller ändras.

1 övrigt synes det inte påkallat att närmare reglera förfarandet hos besvärsavdelningen
eller Kungl. Maj :t. I allmänhet torde bestämmelserna i
2 kap. kunna erhålla analogisk tillämpning. I frågor som ej regleras genom
dessa bestämmelser, t. ex. frågor rörande återförvisning, torde dessa in -

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

stanser böra äga frihet att fatta avgöranden med ledning av allmän förvaltningsprocessuell
praxis.

26 §.

Paragrafen, som motsvarar 26 § i kommittéernas förslag, ger regler om
kungörande av patent m. m.

Gällande rätt. I 7 § sjätte stycket patentförordningen stadgas att om hinder
mot bifall till patentansökning ej möter, patent skall meddelas under förbehåll
av den i 18 § angivna rätten att föra talan om patentets ogiltighet. När
lagakraftägande beslut härom föreligger, skall genom patentmyndighetens
försorg patentbrev utfärdas. Patentmyndigheten skall vidare göra anteckning
rörande patentet i ett för sådant ändamål upprättat register och införa
kungörelse därom i allmänna tidningarna ävensom — såsom anförts vid 21 §
i departementsförslaget — på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra beskrivningen
jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar. Har patentansökan,
som kungjorts enligt 7 § första stycket, blivit slutligt behandlad genom
beslut, som vunnit laga kraft, utan att patent meddelats, skall enligt
sjunde stycket kungörelse härom genom patentmyndighetens försorg införas
i allmänna tidningarna.

Kommittéerna. Enligt 26 § första stycket första och andra punkterna i kommittéernas
förslag skall, om ansökan om patent bifalles, beslutet härom, sedan
det vunnit laga kraft, kungöras samt patentbrev utfärdas. Beskrivning
och patentkrav som ändrats skall i tryckta exemplar föreligga i slutligt
skick. Förslaget överensstämmer med gällande rätt utom så till vida att beskrivning
och patentkrav, som enligt förslaget (21 §) skall tryckas redan
vid utläggningen, skall tryckas på nytt vid patentets meddelande endast om
de blivit föremål för ändring sedan den första tryckningen. Ett omtryck i
andra fall har ansetts medföra så små fördelar att de inte uppväger tryckningskostnaderna.
I tredje punkten har upptagits stadgande att uppfinnaren
äger påfordra att han nämnes såsom uppfinnare i patentet. Stadgandet återgår
på en bestämmelse i artikel 4 ter i Pariskonventionen.

I andra stycket har upptagits stadgande att om ansökan, som är allmänt
tillgänglig, blir slutligt avskriven eller avslagen, kungörelse därom skall utfärdas.
Kommittéerna framhåller att enligt gällande rätt kungörelse i här
avsedda fall endast skall ske om ansökningen utlagts. Det har emellertid
ansetts lämpligt att kungörelse äger rum i samtliga fall då ansökningen
blivit offentlig enligt 22 §.

Departementschefen. Finner patentmyndigheten hinder inte möta mot ansökningen,
skall denna bifallas. Beslutet får emellertid fulla rättsverkningar
först sedan det vunnit laga kraft. Förslaget använder terminologien att

141

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1066

patentet då är meddelat. Tidpunkten för meddelandet är även av betydelse
för beräkning av vissa frister. Det torde vara lämpligt att i lagtexten uttryckligen
ange den innebörd, som termen meddelat patent sålunda skall
äga. Stadgande härom torde böra upptagas som första punkt i förevarande
paragraf.

De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna om vissa åtgärder i samband
med att patent meddelas föranleder väsentligen ingen erinran från min
sida och torde böra upptagas som följande punkter i paragrafen. Den av
kommittéerna föreslagna andra punkten (tredje punkten i departementsförslaget)
torde dock böra förtydligas, så att det framgår att omtryckning avbeskrivning
och patentkrav behöver ske endast om de ändrats efter utläggningen.
Vidare bör, på motsvarande sätt som i 21 § tredje stycket, stadgas
att patenthavaren och uppfinnaren skall anges i de tryckta exemplaren. Den
av kommittéerna föreslagna bestämmelsen om angivande av uppfinnare i
patentet synes då kunna utgå.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen om kungörande av beslut om
avskrivning eller avslag i fall, då ansökningen blivit allmänt tillgänglig, har
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde med en redaktionell
jämkning böra godtagas.

27 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. I paragrafen har kommittéerna upptagit stadgande att hos
patentmyndigheten föres patentregister, i vilket skall antecknas uppgiftei
om meddelade patent och rättigheter till dessa i den omfattning som följer
av patentlagen eller föreskrivs med stöd därav.

Departementschefen. Jag tillstyrker kommittéernas förslag att i en särskild
paragraf upptaga föreskrift om det för patentväsendet grundläggande
patentregistret. Det synes dock vara tillräckligt att i lagtexten ange att meddelat
patent skall antecknas i detta register och att registret föres av patentmyndigheten.
Att övergång av patent och licensupplåtelse skall antecknas i
registret framgår av 44 §. Enligt 74 § skall de ytterligare bestämmelser som
erfordras rörande patentregistret och dess förande utfärdas av Kungl. Maj :t.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 4tf år 1966

3 KAP.

Nordisk patentansökan

28 §.

Paragrafen motsvarar 28 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna har i första punkten upptagit stadgande att
Kungl. Maj :t skall äga träffa överenskommelse med Danmark, Finland och
Norge om att patent på en uppfinning i den ordning varom stadgas i 3 kap.,
kan erhållas förutom för Sverige jämväl antingen för nyssnämnda länder
eller för Danmark och Norge efter ansökan om alla patenten (nordisk patentansokan)
i ett av de av ansökan omfattade länderna. Enligt andra punkten
skall under tid, när sådan överenskommelse är i kraft, bestämmelserna
i 29—35 §§ gälla.

Departementschefen. Som jag anfört i den inledande framställningen har
vid de nordiska departementsöverläggningarna förordats den modifikationen
i kommittéernas förslag att nordisk patentansökning skall kunna omfatta
antingen de fyra nordiska länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige
eller blott tre av dessa länder. Finland skall alltså — i motsats till vad
kommittéerna föreslog — kunna medtagas i ansökning avseende endast
tre länder. Den av kommittéerna föreslagna fullmaktsbestämmelsen bör ändras
i enlighet härmed.

Enligt andra punkten skall följande paragrafer i kapitlet gälla under tid,
när överenskommelse om nordisk patentansökan är i kraft. I vilken utsträckning
de skall upphävas när en sådan överenskommelse eventuellt upphör
synes emellertid böra bero på senare överväganden. För närvarande synes
tillfyllest att stadga att bestämmelserna skall gälla för det fall, att överenskommelse
om nordiska patentansökningar ingås.

29 §.

Paragrafen motsvarar 29 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. I första stycket har kommittéerna upptagit stadgande att
nordisk patentansökan som gjorts här i riket behandlas och avgöres, med de
avvikelser som följer av 3 kap. eller föreskrivits med stöd av patentlagen, enligt
de bestämmelser som gäller för annan härstädes gjord patentansökan.
Patent, som meddelats på grund av sådan ansökning, äger här i riket samma
giltighet som annat härstädes meddelat patent. I andra stycket stadgas att
om på grund av nordisk patentansökan i Danmark, Finland eller Norge
patent meddelas för Sverige, patentet gäller här i riket som om det sökts

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 dr 1966

och meddelats härstädes. Har patent meddelats i Finland och föreligger beskrivning
och patentkrav på såväl svenska som finska språket ulan att den
svenska språktexten enligt finsk lag äger företräde, omfattar patentskyddet
här i riket inte annat än vad som framgår av båda texterna.

Remissyttrandena. Särregeln i andra stycket för nordiska patent
meddelade i Finland har väckt invändningar hos Svenska uppfinnareföreningen
och Svenska uppfinnarkontoret, vilka anser att det skulle
vara en fördel om patentskyddet i Sverige förklarades omfatta vad som framgår
av den svenska texten av beskrivning och patentkrav.

Departementschefen. De i paragrafen föreslagna grundläggande reglerna
rörande nordiska patentansökningar har inte föranlett erinringar och torde
med vissa redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen. Vid de nordiska
departementsöverläggningarna har förordats, att stadgandet därjämte kompletteras
med en inledande bestämmelse att nordisk patentansökan bär i riket
skall avse patent, förutom för Sverige, jämväl antingen för Danmark,
Finland och Norge eller för två av dessa länder. Jag biträder detta förslag.
Med anledning av vad som anförts i remissyttrandena rörande i Finland meddelade
patent vill jag framhålla, att den av kommittéerna föreslagna regeln
innebär mindre risker för allmänheten än den som förordats i yttrandena.

I praktiken kan den intresserade regelmässigt utgå från den svenska texten.
Den som enligt denna kan anses begå patentintrång kan emellertid undgå
intrångspåföljder genom att hänvisa till den finska texten, for den händelse
ifrågavarande skydd inte är omfattat av patentet i dess finskspråkiga lydelse.

30 §.

Paragrafen motsvarar 30 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna har i första stycket upptagit stadgande, att
vid prövningen av nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, bestämmelsen
i 2 § andra stycket sista punkten äger motsvarande tillämpning i fråga
om patentansökan i annat av den nordiska ansökningen omfattat land. Enligt
andra stycket skall vid prövning av patentansökan som omfattar enbart
Sverige bestämmelsen i 2 § andra stycket sista punkten äga motsvarande
tillämpning i fråga om nordisk patentansökan i Danmark, Finland och Norge.
I motiven framhålles, att regeln i 2 § andra stycket om att innehållet i en
tidigare här i riket ingiven patentansökan anses som känt, därest denna ansökan
blir allmänt tillgänglig i enlighet med vad i 22 § stadgas, genom
förevarande paragraf göres tillämplig på förhållandet mellan ansökningar
gjorda i olika nordiska länder. Hänsyn till en äldre ansökan i annat nordiskt
land måste således i vissa fall tagas vid prövningen av en yngre ansökan

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

även om den äldre ansökningen ej var offentlig, då den senare ansökningen
gjordes.

Kommittéerna framhåller, att prövningen av en i visst nordiskt land ingiven
ansökan enligt förslaget åligger primärlandets patentmyndighet. Möjlighet
finns dock till viss kompletterande granskning under utläggningstiden
hos sekundärländernas patentmyndigheter. Det har ansetts böra överlämnas
åt de nordiska patentmyndigheterna att överenskomma om omfattningen av
och praxis i fråga om en sådan granskning, varvid med ledning av vunna
erfarenheter ändringar kan vidtagas utan större omgång.

En ledamot av den norska kommittén hävdar i särskilt yttrande, att det
ar nödvändigt med en kompletterande granskning i sekundärländerna.

Remissyttrandena. Patentverket tar upp frågan huruvida någon k o mpletterande
granskning under utläggningstiden bör
aga rum hos sekundärländernas patentmyndigheter men avstyrker bestämt
att så sker. Härmed skulle nämligen den arbetsbesparing som systemet med
nordiska patent syftar till att åstadkomma i väsentlig mån tillspillogivas.
Patentverket anser, att det i stället får ankomma på tidigare sökande i sekundarland
att själva bevaka sin rätt och vid behov göra denna gällande
genom invändning.

Svenska patentombudsf öreningen instämmer däremot med den av en ledamot
av den norska kommittén gjorda reservationen, vari framhäves nödvändigheten
av en kompletterande granskning av förevarande slag.

Departementschefen. Det av kommittéerna föreslagna stadgandet har i sak
godtagits av remissinstanserna. En viss jämkning är nödvändig med hänsyn
till att enligt departementsförslaget Finland skall kunna medtas i ansökan

avseende endast tre av länderna. Även vissa redaktionella ändringar bör vidtas.

I den av kommittéerna och ett par av remissinstanserna diskuterade frågan
huruvida någon kompletterande granskning bör äga rum i sekundärländerna,
vill jag ansluta mig till den av kommittéernas majoritet uttalade
uppfattningen att det bör överlämnas åt de nordiska patentmyndigheterna
att överenskomma om omfattningen av och praxis i fråga om en sådan
granskning, varvid med ledning av vunna erfarenheter ändringar kan vidtagas
utan större omgång. Självfallet är det dock ett önskemål att granskningen
i sekundärländerna begränsas så långt som möjligt.

31—33 §§.

Paragraferna motsvarar 31 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 31 § upptagit bestämmelser rörande
utläggning av nordisk patentansökan m. m. Enligt första stycket skall nordisk
patentansökning samtidigt utläggas i alla av ansökningen omfattade

Kunijl. Maj.ts proposition nr 40 år 1066 145

länder. Enligt andra stycket skall kungörelser rörande ansökningen utfärdas
i sagda länder. Enligt tredje stycket Skall de tryckta exemplar av beskrivning
jämte patentkrav, som avses i 21 § tredje stycket, finnas att tillgå i alla
länderna. Av de tryckta exemplaren skall framgå vilka länder ansökningen
omfattar. Enligt fjärde stycket må i fall, då nordisk patentansökan även avser
Finland, patentansökningen inte godkännas för utläggning om inte
beskrivning och patentkrav föreligger jämväl på finska språket. Enligt femte
stycket må i fall då handling rörande nordisk patenlansökan, som gjorts i
Danmark, Finland eller Norge, inte är tillgänglig för envar i det land, där
ansökningen prövas, handlingen ej heller utlämnas här i riket.

Remissyttrandena. Handelskammaren i Gefle anser att i de fall, där finsk
text verkligen är behövlig, översättningen till finska bör kunna utföras i
efterhand. Kammaren anser en sådan regel lämpligare än ett stadgande om
obligatorisk översättning till finska i alla ansökningar, i vilka Finland på
något sätt är berört. Ett obligatoriskt översättningskrav medför även ett betydande
merarbete och kostnadsökning.

Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna har ej föranlett principiella
erinringar i remissvaren. Vid de nordiska departementsöverläggningarna
har man enats om att bestämmelsernas räckvidd bör begränsas att avse
endast sådana åtgärder som skall vidtagas i det land där lagen gäller, i fråga
om den svenska patentlagen alltså Sverige. Vad som i samband med nordisk
patentansökan skall göras i annat land får regleras av lagstiftningen
där. För sammanhangets skull har det dock ansetts att man på några punkter
bör omnämna åtgärder även i annat land. Med nu angivna princip blir
bestämmelserna i redaktionellt avseende något mer omfattande än i förslaget
och de delegerade har förordat att de uppdelas på tre paragrafer. Jag
biträder de delegerades förslag.

Det i ett remissyttrande framförda önskemålet om viss begränsning av
skyldigheten att i fråga om nordisk patentansökan som avser även Finland
tillhandahålla beskrivning och patentkrav på finska är av praktiska skäl
inte möjligt att tillgodose.

34 §.

Paragrafen motsvarar 32 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 32 § upptagit bestämmelser om invändning
mot nordisk patentansökning. Enligt första stycket skall i fall,
då invändning mot här i riket gjord nordisk patentansökan inom föreskriven
tid inkommit till patentmyndigheten i annat av ansökningen omfattat
land, invändningen anses inkommen i rätt tid. I andra stycket stadgas

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

att i fall, då invändning mot nordisk patentansökan, som behandlas i Danmark,
Finland eller Norge, inkommer till svenska patentmyndigheten, patentmyndigheten
skall ofördröj ligen med angivande av dagen då handlingen
inkom översända denna till den patentmyndighet, där ansökningen prövas.

Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna har ej föranlett erinringar
i remissvaren och torde böra godtagas med vissa redaktionella jämkningar.

35—36 §§.

Paragraferna motsvarar 33 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Enligt det av kommittéerna föreslagna systemet skall nordisk
patentansökan kunna fullföljas såsom särskild patentansökan i varje
land, som den nordiska patentansökningen omfattat. Ett allmänt stadgande
härom har upptagits i 33 § första stycket, varvid tillika angivits att fullföljden
sker enligt vad därom stadgas i vederbörande lands lag.

Närmare bestämmelser om särskild fullföljd av nordisk patentansökan
som gjorts här i riket har upptagits i andra och tredje styckena. Ändras sådan
ansökan till patentansökan för Sverige eller återkallas den i vad gäller
Sverige, skall sökanden, om han avser att fullfölja ansökningen i annat land,
samtidigt med ändringen eller återkallelsen avge en förklaring härom. Ändring
eller återkallelse som nu sagts skall jämte avgiven förklaring kungöras,
om ansökningen är tillgänglig för envar. Har förklaring gjorts, skall uppgift
härom även intagas i kungörelse enligt 21 § första stycket.

I fråga om särskild fullföljd av nordisk patentansökan som gjorts i annat
land ges närmare föreskrifter i fjärde stycket. Ändras sådan ansökan till
ansökan för det landet eller återkallas den i vad gäller sagda land och har
sökanden samtidigt med ändringen eller återkallelsen förklarat, att han
ämnar fullfölja ansökningen som patentansökan för Sverige, skall ansökningens
prövning fortsättas här i riket, såframt sökanden härstädes gör anmälan
härom inom två månader från ändringen eller återkallelsen. Sådan
ansökan skall behandlas och prövas som om den gjorts här i riket såsom
patentansökan för Sverige. Sökanden skall dock, även om han erlagt ansökningsavgift
i det land där ansökningen gjordes, här i riket erlägga fastställd
ansökningsavgift. Är ansökningen tillgänglig för envar, skall anmälningen
kungöras.

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna reglerna har inte
föranlett erinringar vid remissbehandlingen. En viss jämkning av bestämmelserna
är erforderlig med hänsyn dels till att enligt departementsförslaget
Finland skall kunna medtagas i ansökan avseende endast tre länder och

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

dels till att departementsförslaget, såsom anförts vid 31—33 §§, har ansetts
böra begränsas till att avse endast sådana åtgärder som skall vidtagas i det
land där lagen gäller, i fråga om den svenska patentlagen alltså Sverige. Bestämmelserna
bar ansetts böra uppdelas på två paragrafer.

37 §.

Paragrafen motsvarar 35 § i kommittéernas förslag.

Departementschefen. I 35 § har kommittéerna upptagit stadgande, att när
nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, bilalles, av patentbrevet
skall framgå för vilka länder patent meddelats. Jag tillstyrker detta förslag,
som inte mött erinringar vid remissbehandlingen.

38 §.

Paragrafen motsvarar 34 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller, att nordisk patentansökan kan
göras i vilket av de av ansökningen omfattade länderna som helst. Det är
emellertid ett önskemål, att ansökningarna fördelas på de olika patentverken
i ungefär samma proportion som det nuvarande antalet ansökningar hos
verken. Detta skulle betyda, att av totala antalet patentansökningar i de nordiska
länderna danska patentmyndigheten skulle få omkring 20 %, finska
myndigheten 10 %, norska myndigheten 20 % och svenska myndigheten
50 %. Tendenser till snedbelastning bör i tid mötas med råd och rekommendationer
till den patentsökande allmänheten. Kommittéerna pekar också på
möjligheten att meddela förordnande att granskningsarbete skall äga rum
vid patentmyndighet i annat land (se 74 § tredje stycket i departementsförslaget).
Skulle man emellertid inte på dessa vägar kunna hindra snedbelastning,
måste möjlighet finnas att vidtaga andra åtgärder. En lämplig utväg
har synts vara att införa möjlighet att nordiska patentansökningar som
inkommer i ett land överlämnas till patentmyndigheten i annat av ansökningen
omfattat land. Enligt kommittéernas mening bör ett dylikt överlämnande
ske enligt närmare bestämmelser i särskilda avtal mellan länderna.

I förslaget till den svenska lagtexten har det av kommittéerna i ämnet föreslagna
stadgandet, som upptagits i 34 §, fått utformningen, att Kungl.
Maj:t äger förordna, att nordiska patentansökningar som göres här i riket
skall, i den omfattning och under de förutsättningar som anges i förordnandet,
överlämnas till patentmyndigheten i annat av ansökningen omfattat
land. Ansökan för vilken sådant förordnande gäller skall så snart ske kan,
med angivande av tidpunkten för ansökningen, av patentmyndigheten översändas
till patentmyndigheten i land som framgår av förordnandet. Förordnande
som nu sagts må inte avse ansökan av den som är bosatt här i riket,
överlämnas till den svenska patentmyndigheten från patentmyndigheten i

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Danmark, Finland eller Norge därstädes gjord nordisk patentansökan, skall
ansökningen behandlas och avgöras här i riket som om den gjorts härstädes.
Beträffande stadgandet framhåller kommittéerna, att begränsningen
till nordiska patentansökningar som »göres» här i riket innebär att överlämnande
kan komma i fråga endast beträffande ansökningar, som göres
efter det att förordnande har meddelats. Föreskriften att förordnande inte
må avse ansökan av den som är bosatt i riket motiveras av att en överflyttning
i sådana fall skulle innebära en onödig komplicering med hänsyn till
reglerna för ombuds ställande och det språk, på vilket beskrivning och patentkrav
skall vara avfattade.

Kommittéerna framhåller, att den kommission som skall tillsättas enligt
artikel 4 i konventionsförslaget bör fungera som samordnande organ då det
gäller att kontrollera uppkomsten av snedbelastning och rekommendera åtgärder
däremot.

Remissyttrandena. Förslaget att vid snedbelastning möjliggöra överflyttning
av ansökningar från ett lands patentverk till patentmyndigheten i något
av de andra nordiska länderna tillstyrkes av patentverket. Ehuru onekligen
vissa olägenheter kan bli förbundna med eu sådan överflyttning, är
riskerna för snedbelastning enligt verkets mening så allvarliga, att bestämmelserna
är alldeles nödvändiga. Verket hyser dock vissa farhågor för att
bestämmelserna inte kan bli helt effektiva. Självfallet måste de handhavas
med varsamhet och största smidighet städse eftersträvas vid alla omdispositioner
som kan bli erforderliga.

Skånes handelskammare ifrågasätter, om bestämmelsen att överlämnande
inte må avse ansökan av någon som är bosatt i riket kan anses förenlig med
Pariskonventionens grundsats om likabehandling av inhemska och utländska
patentsökande.

Förslaget avstyrks av Svenska patentombudsföreningen, som finner synnerligen
allvarliga betänkligheter däremot. Även telestyrelsen anser förslaget
olämpligt och framhåller att en tvångsdirigering av patentansökningar är en
åtgärd, som inte bör tillgripas vid fredligt samarbete nationer emellan.

Departementschefen. Enligt det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar
äger sökande frihet att ge in ansökan i vilket därav omfattat
land som helst. Som kommittéerna framhållit medför detta en viss risk för
en snedbelastning av de nordiska patentverken. Enligt kommittéerna bör
därför införas en ordning enligt vilken länderna kan avtala om att ansökningar
som inkommer i ett land överlämnas till patentmyndigheten i annat
av ansökningen omfattat land. Förslaget har i allmänhet godtagits i remisssvaren
och även jag vill för min del tillstyrka det med vissa redaktionella
jämkningar. De betänkligheter mot systemet som framkommit i vissa remissvar
finner jag ej grundade.

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

1 avtal som ingås med stöd av stadgandet bör självfallet anges i vilken utsträckning
överlämnande skall ske. Denna fråga får avgöras med hänsyn till
omständigheterna vid den tid då avtalet ingås, varvid bl. a. får beaktas proportionen
mellan antalet ansökningar hos de olika patentverken och den utveckling
som ägt rum i internationellt avseende.

4 KAP.

Patents omfattning och giltighetstid

39 §.

Paragrafen, som motsvarar 10 § första stycket tredje och fjärde punkterna
i kommittéernas förslag, innehåller bestämmelser om patentkravens betydelse
för bestämmande av patentskyddets omfattning. Bestämmelserna saknar
motsvarighet i patentförordningen.

Kommittéerna. Enligt 10 § första stycket andra punkten kommittéernas
förslag skall ansökan om patent innehålla så tydlig beskrivning av uppfinningen
att en fackman med ledning därav kan utöva denna samt bestämd
uppgift om vad som sökes skyddat genom patentet (patentkrav). I tredje
och fjärde punkterna har kommittéerna upptagit stadgande att patentskyddets
omfattning bestämmes av patentkraven och att för förståelse av patentkraven
ledning må hämtas från beskrivningen. I motiven framhålles att patentkraven
spelar en central roll för patentets tolkning. Vid nordiska patenträttsförhandlingar
1938—1941 hade man också varit enig om att låta detta
komma till uttryck direkt i lagtexten i form av en bestämmelse att vid bedömande
av patentskyddets omfång patentanspråken i första hand skulle vara
avgörande. Förslaget utgjorde förebild för en bestämmelse i ämnet i den
finska patentlagen. Däremot hade förslaget inte genomförts vid 1944 års
revision av den svenska patentförordningen, väsentligen under hänvisning
till att regeln inte gav några verkliga hållpunkter för den förevarande tolkningsfrågan.
Kommittéerna hade inte heller i sitt preliminära förslag ansett
att man i själva lagen borde ha någon bestämmelse om patentkravens
betydelse. En sådan bestämmelse hade emellertid förordats i flera yttranden
över det preliminära betänkandet. Bl. a. med hänsyn härtill och till att en
bestämmelse av förevarande slag upptagits bade i Europarådets lagkonvention
och i EEC-utkastet har kommittéerna slutligen stannat för att föreslå
att en uttrycklig regel om patentkravens betydelse upptages i lagtexten. Regeln
har därvid ansetts böra grundas i uppfattningen att det är patentkravens
uppgift att skapa klarhet om vad som begäres skyddat genom patentet
och att det då inte bör komma i fråga att låta skyddet omfatta något som

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

över huvud taget inte kan återfinnas i dessa krav. Det är alltså patentkraven
som är föremål för tolkningen. Beskrivningen med eventuella ritningar är,
liksom övriga dokument i saken, endast hjälpmedel för denna tolkning.

Rörande innebörden av det föreslagna stadgandet anför kommittéerna vidare.

Man har selvsagt ikke villet antyde åt patentkravet skal gj0res til gjenstand
for noen form av bokstavtolkning. Hvor streng tolkningen i det enkelte
tilfelle b0r vsere, må overlates til praksis å avgj0re. En omstendighet
som b0r has för 0ye ved tolkningen, er den rettsusikkerhet de uklare patentkrav
forårsaker, og som tilsier åt man b0r s0ke oppmuntret bestrebelsene
for oppnåelse av klarest mulige patentkrav. Det b0r således påses åt patenthaveren
ikke h0ster fordel av uklarheten gjennom et utvidet patentvern.
Dokumentene i s0knadssaken vil i denne förbindelse kunne viere av betydning.
Disse kommer etter forslaget til å bli offentlig tilgjengelig i alle de
nordiske land. Har spkeren i skrift til patentmyndigheten eller ved muntlig
forhandling overfor denne, f. eks. i hensikt å fremholde ulikheter i forhold
til anfprte nyhetshinder, selv tolket uttrykk som er anvendt i kravene, på en
restriktiv måte, er det rimelig åt denne restriktive tolkning også legges til
grunn i en senere rettergang.

Remissyttrandena. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna rörande
patentkravens betydelse och tolkning har i remissvaren i allmänhet
lämnats utan erinran. Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
och Jernkontoret hälsar med tillfredsställelse att det i lagtexten
direkt utsäges, att patentskyddets omfattning bestämmes av patentkraven.

Rörande tolkningen av patentkraven finner nämnda remissinstanser i
likhet med kommittéerna det angeläget, att en viss restriktivitet tillämpas,
så att skyddet inte kommer att omfatta sådant som ej kan härledas ur patentkraven.
Av vikt är även att oklarheter i patentkraven inte tolkas till patenthavarens
förmån. Enligt Industriförbundet är det sålunda ej önskvärt
att domstolarna —- såsom nu stundom synes förekomma — efter patentets
beviljande utvidgar dess skyddsområde. Förbundet vill emellertid framhålla,
att vid tolkning av patentkraven ledning bör kunna hämtas ur beskrivning
och ritningar. Har vidare sökanden i skriftväxling med patenlverket
själv angivit en restriktiv tolkning av patentkraven bör, såsom kommittéerna
anfört, jämväl dessa uppgifter tjäna som ledning vid tolkningen. Även
Svenska industriens patentingenjörers förening betonar att oklarheter i patentkraven
inte bör lända annan än patenthavaren till förfång. Föreningen
framhåller att sökanden måste anses ha avstått från krav på skydd för sådant,
som inte är angivet i patentkraven, och att tredje man måste kunna lita
på att han får fritt tillämpa det, som ej angivits i patentkraven. Lagen synes
i detta avseende böra följa tillitsgrundsatsen. Om sökanden till äventyrs
skulle befinnas ha av misstag avstått från att kräva skydd i så vid utsträckning,
som han skulle ha varit berättigad till, bör han enligt föreningen ensam
bära konsekvenserna härav. Ett misstag av detta slag synes för övrigt

Kungl. Maj:Is proposition nr iO år 19(iG

inte vara allvarligare för sökanden än om han t. ex. pa grund av felbedömning
av lönsamheten avstått från att söka patent över huvud taget eller underlåtit
att upprätthålla ett beviljat patent. Föreningen framhåller vidare,
alt det inte bör vara tillåtet att taga bort s. k. »överbestämningar» ur patentkraven
eller att ersätta bestämningarna med sådana, som har en vidare innebörd
än de i kraven angivna. Om huvudpatentkravet befinnes ogiltigt vid
en ogiltighetstalan, bör vidare ett nytt huvudkrav få formuleras endast genom
att ett eller flera underkrav kombineras med det tidigare huvudkravet.

Mot bestämmelsen i sista punkten av första stycket anmärker Stockholms
rådhusrätt att av denna inte framgår att en förutsättning för dess tillämpning
är att det patentkrav, varom fråga är, inte är entydigt. Regeln bör därför
formuleras på sådant sätt, att man inte felaktigt kan få den uppfattningen,
att man även vid fullt klara patentkrav har rätt att begagna innehållet
i beskrivningen för tolkning av patentkraven. I samma riktning uttalar
sig Svenska industriens patentingenjörers förening. För att bringa regeln
mera i överensstämmelse med Europarådets lagkonvention och EEC-utkastet
föreslår Svenska patentombudsföreningen att ordet »förståelse» ändras
till »tolkning av omfattningen». Liknande önskemål framförs av telestyrelsen
och Svenska uppfinnareföreningen. Telestyrelsen föreslår att det jämväl
utsäges att ledning för tolkning av patentkraven må hämtas, förutom
från beskrivningen, även från ansökningen tillhörande ritningar.

Departementschefen. Då det gäller att bestämma omfattningen av ett meddelat
patent, spelar de av sökanden framställda patentkraven en central roll.
Hur pass betydelsefull denna är torde tidigare ha varit föremål för delade
meningar. Vid 1944 års revision av patentförordningen ansågs något stadgande
i ämnet ej böra upptagas i lagen. Numera synes emellertid den uppfattningen
vara allmän att patentkravens roll är avgörande, så att patentskyddets
omfattning helt bestämmes av patentkraven. I enlighet med kommittéernas
av remissinstanserna i allmänhet godtagna förslag anser jag att
en dylik regel nu bör upptagas i lagen. Bestämmelser av samma slag har influtit
i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet.

Kommittéerna har föreslagit att den nämnda huvudregeln kompletteras
med stadgande att för förståelse av patentkraven ledning må hämtas från
beskrivningen. Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
I ett remissyttrande har framförts uppfattningen att beskrivningen
skulle få åberopas endast där patentkraven inte är otvetydiga. En
dylik regel synes mig dock alltför restriktiv; hur sträng tolkningen här bör
vara bör, såsom kommittéerna anfört, bestämmas av praxis. Som flera remissinstanser
påpekat bör dock härvid iakttagas att patenthavaren inte får
begagna sig av oklarheter i patentkraven för att därigenom utvidga patentskyddet.
I den mån beskrivning och ritningar tillgripes för tolkningen, bör
därför detta ske endast för att åstadkomma erforderlig precisering av de i

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

patentkraven använda uttryckssätten. Vad nu sagts torde följa av kommittéernas
förslag. Jag tillstyrker därför detta, som motsvaras av liknande bestämmelser
i de nyssnämnda internationella instrumenten. Jag erinrar om
att ordet beskrivning, som jag anfört vid 10 §, även omfattar ritningar där
sådana förekommer.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har föreslagits att stadgandet
utbrytes ur 10 § och erhåller sin placering i ett särskilt kapitel närmast
efter 3 kap. Jag biträder detta förslag, som markerar att patentkraven
behåller sin betydelse under hela patenttiden.

40 §.

Paragrafen, som motsvarar 7 § i kommittéernas förslag, innehåller bestämmelser
om patenttiden.

Gällande rätt. Enligt 10 § första stycket patentförordningen skall patent,
som ej är tilläggspatent, meddelas för en tid av sjutton år, räknat från den
dag, då ansökningen inkom. Samma patenttid gäller i övriga nordiska länder.

Kommittéerna. I sitt preliminära betänkande föreslog kommittéerna att
den gällande 17-årstiden skulle bibehållas, varvid dock påpekades att vissa
skäl talade för en förlängning. I sitt slutliga betänkande framhåller kommittéerna
att man i en rad yttranden över betänkandet förordat en förlängning
till 20 år. En annan ny omständighet är att denna tid föreslagits
i EEC-utkastet. Kommittéerna har därför slutligen stannat för att
föreslå att patenttiden bestämmes till 20 år; stadgandet har fått utformningen
att patent meddelas för tiden till dess 20 år förflutit från den dag
patentansökningen gjordes.

Remissyttrandena. Förslaget att förlänga skyddstiden från
17 till 20 år tillstyrkes av det övervägande antalet remissinstanser.
Kooperativa förbundet och näringsfrihetsrådet godtager dock förslaget endast
under förutsättning att den slutgiltiga EEC-konventionen kommer att
innehålla motsvarande regel; för näringsfrihetsrådets del är det även en
förutsättning att den föreslagna skärpningen av kravet på uppfinningshöjd
kommer till stånd.

Även kommerskollegium, Skånes och Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, Smålands och Blekinge handelskammare, Östergötlands
och Södermanlands handelskammare samt läkemedelsindustriföreningen
anser att ändringen bör genomföras först vid den tidpunkt då en
gemensam lagstiftning för EEC-länderna innefattande en patenttid av 20
är träder i kraft.

I avstyrkande riktning uttalar sig de nordiska industriförbunden och för -

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1960

svarets civilförvaltning. Sistnämnda ämbetsverk finner att den allt snabbare
utvecklingen på ett flertal tekniska områden talar för eu förkortning
eller i vart fall emot eu förlängning av patenttiden. Även om stundom lång
tid kan åtgå innan eu uppfinning införlivats med en färdigutvecklad produkt
som ger intäkter, något som skulle motivera en lång patenttid, visar
av kommittéerna anförd statistik enligt ämbetsverkets mening att en förhållandevis
liten del av patenten i Norden upprätthålles under 17 år, även
om tendensen synes gå i riktning mot en ökning av sådana patent. I detta
sammanhang finner ämbetsverket det vara av betydelse att genom det tidigare
offentliggörandet av patentansökningar, som anges i 22 § av förslaget,
den genomsnittliga tiden för patentskyddets civilrättsliga verkan
med avseende på intrång i realiteten utökas med sannolikt omkring 2 till
3 år. Detta beror på att den tidpunkt, då patenthandlingarna blir tillgängliga
för envar, blir bestämmande för inträdet av vissa påföljder av patentintrång.
Då offentliggörandet enligt förslaget skall inträffa 18 månader och ibland tidigare
efter ansökningsdagen, medan det hittills skett först i genomsnitt 4 år
efter ansökningsdagen, är det lätt att inse den angivna vinsten i tid för patentskyddets
verkan. Ämbetsverket betonar vidare att en lång patenttid är till
stort ohägn för näringslivet om för patent kräves endast låg uppfinningshöjd.
Någon garanti för att en skärpt praxis i detta avseende skall komma till
stånd torde dock ej kunna påräknas förrän en gemensam besvärsinstans inrättats.
Ämbetsverket förordar därför att frågan om utökning av den 17-åriga patenttiden får vila ännu en tid i avvaktan på utvecklingen i det
övriga Europa rörande patenttidens längd.

Departementschefen. Frågan om patenttidens längd är självfallet ett av de
allra viktigaste spörsmålen man har att ta ställning till vid den revision
av patentlagstiftningen som nu företages. Tiden är för närvarande i samtliga
nordiska länder bestämd till 17 år från den dag då patentansökningen
inkom. Kommittéerna har föreslagit att tiden ökas till 20 år, varvid kommittéerna
bl. a. beaktat att denna tid förordats i många yttranden över kommittéernas
preliminära betänkande och upptagits i EEC-utkastet. Även inom
Europarådets patentkommitté har samtliga utomskandinaviska länder
enats om en 20-årig patenttid. I de nordiska länderna hyser näringslivet
emellertid för närvarande betänkligheter mot en sådan förlängning. De delegerade
vid de nordiska departementsöverläggningarna har med hänsyn
härtill förordat att frågan om en förlängning i allt fall inte tages upp förrän
20-årstiden faktiskt blivit genomförd i de viktigare industriländerna i Västeuropa
och att man alltså tillsvidare behåller 17-årstiden. Jag biträder detta
förslag.

I fråga om stadgandets avfattning föranleder paragrafens flyttning från 1
kap. till 4 kap. en mindre jämkning för att klargöra att 17-årstiden inte är
absolut utan betingad av att patentet i vederbörlig ordning upprätthålles.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

5 KAP.

Årsavgifter
41 §.

Paragrafen, som motsvarar 36 § i kommittéernas förslag, upptager grundläggande
bestämmelser om skyldighet att erlägga årsavgift.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket i patentförordningen skall för
meddelat patent till patentmyndigheten för varje patentår från och med
det femte erläggas vissa i stadgandet angivna årsavgifter. Från stadgandet
har undantagits tilläggspatent, som alltså är helt fria från årsavgift.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 36 § första stycket upptagit stadgande
att för patent, som inte är tilläggspatent, skall för varje år räknat från den
dag patentansökningen gjordes (patentår) erläggas fastställd årsavgift.
Kungl. Maj:t skall äga förordna att ett eller flera av de första patentåren
skall vara avgiftsfria. I stället för den nuvarande obligatoriska regeln att de
lyra första patentåren skall vara avgiftsfria bär alltså lämnats åt Kungl.
Maj :t att avgöra i vilken omfattning avgiftsbefrielse skall äga rum. Enligt
andra stycket skall i fall, då tilläggspatent övergått till att bli självständigt
patent enligt vad i 8 § tredje stycket (7 § tredje stycket i departementsförslaget)
stadgas, från och med närmast följande patentår årsavgift erläggas
med belopp, som skulle ha utgått för huvudpatentet därest det alltjämt
varit gällande. Regeln saknar motsvarighet i gällande svensk rätt, som
inte medger att tilläggspatent omvandlas till självständigt patent.

Remissyttrandena. De föreslagna bestämmelserna tillstyrkes eller lämnas
i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Patentverket anser dock att
goda skäl talar för att årsavgifter uttages även för tilläggspatent.
Vidare anser telestyrelsen att åtminstone de tre eller fyra första patentåren
borde vara avgiftsfria i alla de nordiska länderna, detta bl., a. med
hänsyn till den långa behandlingstid för patentansökningar som för närvarande
råder vid alla nordiska patentverk.

Patentverket påpekar att det kanske ej är alldeles klart vad som menas
med bestämmelsen att patentår räknas från den dag patentansökningen
gjordes. Enligt motiven avses därmed att patentårets första dag
motsvarar ansökningsdagen. Verket anser emellertid detta inte vara riktigt,
ty enligt lagen om beräkning av lagstadgad tid är den dag som svarar
mot ansökningsdagen tvärtom slutdag för föregående patentår.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1066

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna reglerna rörande
skyldighet att erlägga årsavgift synes ej ge anledning till erinran. Jag delar
kommittéernas uppfattning att tilläggspatent alltjämt bör vara avgiftsfria.
Det torde också vara en fördel att det lämnats åt Kungl. Maj:t att avgöra
huruvida och i vilken omfattning de första patentåren skall vara avgiftsfria.
Det torde få förutses att avgiftsbefrielsen i förhållande till vad som nu gäller
kommer att inskränkas. Detta synes motiverat med hänsyn till att den
nya lagen utvidgar skyddet under ansökningstiden och står också i överensstämmelse
med internationella tendenser.

Såsom patentverket framhållit innebär bestämmelsen att patentår räknas
från den dag patentansökningen gjordes, att patentåret börjar den dag
som motsvarar dagen efter ansökningsdagen och slutar den dag som motsvarar
ansökningsdagen.

42 §.

Paragrafen, som motsvarar 37 § i kommittéernas förslag, ger närmare
bestämmelser om årsavgifts erläggande.

Gällande rätt. Enligt 11 § andra stycket skall avgift för varje patentår
erläggas före det årets början; dock må avgift för patentår, som börjat innan
patent meddelats genom lagakraftägande beslut, erläggas före ingången
av det patentår, som börjar näst därefter.

1 tredje stycket stadgas om möjlighet att vinna anstånd med skyldighet
att erlägga årsavgift. Innehaves patent av uppfinnaren och gör denne, innan
skyldighet att erlägga någon årsavgift inträtt, framställning om uppskov
med sådan avgift, må patentmyndigheten, om det finnes förenat med stor
svårighet för honom att erlägga avgiften, medge uppskov därmed högst intill
ingången av det patentår, som börjar näst efter två år från det patent
blivit genom lagakraftägande beslut meddelat. Avslås framställningen, äger
patenthavaren erlägga förfallen avgift, utan förhöjning, inom två veckor
från det han har underrättats om beslutet på sätt i 5 § sägs (jfr härom
vid 15 § i departementsförslaget). Talan mot beslutet må ej föras.

Fjärde stycket behandlar rätten att under vissa villkor betala årsavgift
efter förfallodagen. Årsavgift må, förhöjd med en femtedel, erläggas inom
de tre första månaderna efter utgången av den tid, inom vilken avgiften
enligt andra stycket eller tredje stycket första punkten skall gäldas, och,
förhöjd med ytterligare en femtedel, inom därpå följande tid av tre månader.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 37 § första stycket upptagit stadgande
att årsavgift skall erläggas senast törsta dagen av det patentår den
avser. Årsavgift för patentår, som börjat innan patentet meddelats eller

156

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966

inom två månader därefter, förfaller dock först den dag, då två månader
förflutit efter patentets meddelande. Årsavgift må inte erläggas före patentets
meddelande och ej heller mer än sex månader före patentårets början.
J fråga om årsavgifter för patentår som börjat före patentets meddelande
innebär regeln i andra punkten, liksom motsvarande bestämmelse i It §
andra stycket andra punkten patentförordningen, att avgifterna förfaller först
efter patents meddelande; i motsats till den nuvarande bestämmelsen, som
anger att avgifterna skall betalas före ingången av nästa patentår, uppställer
förslaget emellertid en absolut frist av två månader från patentets meddelande.
Regeln i tredje punkten är ny och motiveras av att förskottsinbetalningar
i vidare omfattning än där sägs kan medföra komplikationer, om
årsavgifterna senare höjes eller patentet upphör att gälla sedan avgifterna
för flera patentår erlagts i förskott.

1 andra stycket har upptagits stadgande att i fall, då patentet innehaves
av uppfinnaren och det finnes förenat med stor svårighet för honom att erlägga
årsavgift, patentmyndigheten må, därest han gör framställning därom
senast den dag då årsavgift första gången förfaller, medge honom anstånd
med årsavgifts erläggande under högst tre år från patentets meddelande;
avslås framställningen, skall avgift som erlägges inom två veckor därefter
anses erlagd i rätt tid. Stadgandet motsvarar It § tredje stycket patentförordningen;
dock har beräkningen av respittiden förenklats. Frågan om rätt
till talan mot beslut om avslag på ansökan om anstånd behandlas i 63 §
kommittéernas förslag (72 § departementsförslaget).

Enligt 37 § tredje stycket i kommittéernas förslag må årsavgift, med
den förhöjning som må vara fastställd, erläggas inom sex månader efter
patentårets ingång eller i fråga om patentår, som börjat innan patentet
meddelats, efter sistnämnda tidpunkt. Årsavgift med vars erläggande anstånd
enligt andra stycket medgivits må med angivna förhöjning erläggas
inom sex månader efter den tidpunkt till vilken anstånd erhållits. Reglerna
motsvarar i stort sett It § fjärde stycket patentförordningen. Respittiden
på sex månader är obligatoriskt minimum enligt Pariskonventionen efter
en vid 1958 års Lissabonkonferens vidtagen ändring i artikel 5 bis. Beloppet.
av den här avsedda förhöjningen skall enligt förslaget fastställas i administrativ
väg. I fråga om utgångspunkten för beräkning av respittiden innebär
förslaget en viss förenkling.

Remissyttrandena. Remissvaren innehåller vissa erinringar mot de föreslagna
bestämmelserna.

Sålunda anser Svenska patentombudsföreningen att den i första stycket
andra punkten angivna respiten på två månader mellan ett patents
beviljande och förfallodagen för de ackumulerade årsavgifterna är alldeles
för kort och bör vara minst fyra månader med hänsyn till uppdragsgivare
bosatta på avlägsen ort. Respittiden är för närvarande väsentligt längre.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

Bestämmelsen i första stycket tredje punkten att årsavgiften inte får
erläggas mera än sex månader före patentärets början synes Sveriges
akademikers centralorganisation vara helt grundad på fiskala skäl. Ur allmänhetens
synpunkt är bestämmelsen opraktisk och bör därför utgå. Liknande
synpunkter framförs av Landsorganisationen, Svenska uppfinnarkontoret
och Sveriges civilingenjörsförbund.

Tjänstemännens centralorganisation, Statsverkens ingen jörsförbund,
Svenska industritjänstemannaförbundet och Svenska teknologföreningen
finner att övervägande skäl talar för att tillåta en obegränsad möjlighet
att inbetala avgifter i förskott, eftersom en ändring
av avgiftens storlek torde kunna regleras i efterhand med avgiftsinbelalaren
utan alltför stort besvär.

Svenska teknologföreningen, Svenska uppfinnarkontoret, Sveriges akademikers
centralorganisation och Sveriges civilingenjörsförbund föreslår dessutom
att avgiften för patent i andra nordiska länder genom ett clearingförfarande
bör kunna erläggas till patentverket i det egna landet.

Patentverket avstyrker de föreslagna bestämmelserna i andra stycket och
tredje stycket andra punkten om anstånd med erläggande av årsavgift
och hänvisar här till vad ämbetsverket anfört vid 20 § angående befrielse
från tryckningsavgift.

Departementschefen. Mot de av kommittéerna i första stycket och tredje
stycket första punkten föreslagna bestämmelserna med närmare regler om
årsavgifts erläggande har vid remissbehandlingen framförts önskemål om
en liberalisering i vissa avseenden. Från ett håll har yrkats att fristen för betalning
av årsavgifter som ackumulerats vid patentets meddelande skall
göras längre än de två månader från nämnda tidpunkt som kommittéerna
föreslagit, varvid åberopats att man bör ta hänsyn till avlägset boende rättsägare.
Enligt min mening bör det dock med nutida kommunikationsmöjligheter
vara helt tillräckligt med en frist på två månader. Åtskilliga remissinstanser
har framfört önskemål att årsavgift skall få erläggas längre tid
än sex månader före patentårets början; flera remissinstanser har t. o. m.
förordat en obegränsad möjlighet att inbetala avgifter i förskott. Jag kan
emellertid ej tillstyrka en sådan ordning, eftersom den medför betydande
komplikationer i administrativt avseende. Ej heller torde det, såsom yrkats
i några remissvar, för närvarande av praktiska skäl vara lämpligt att anordna
clearingförfarande rörande avgifterna mellan de nordiska patentverken.
Jag tillstyrker därför de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna.

De av kommittéerna i andra stycket och tredje stycket andra punkten
föreslagna reglerna rörande möjligheten att få anstånd med årsavgifts erläggande
bär avstyrkts av patentverket. Av skäl som jag anfört vid 20 §
andra stycket rörande anstånd med erläggande av tryckningsavgift vill jag

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

emellertid biträda kommittéernas förslag. Motsvarande jämkningar som i
nämnda stadgande bör dock företagas.

Av 26 § framgår att frister som räknas från patentets meddelande börjar
löpa först från det beslutet om patentets beviljande vunnit laga kraft.

6 KAP.

överlåtelse, licens m. m.

43 §.

Paragrafen, som motsvarar 38 § i kommittéernas förslag, upptager en
ny bestämmelse som reglerar rätten att vidareöverlåta licens till patenterad
uppfinning.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att av de nordiska patentlagarna
endast den finska innehåller direkta regler rörande överlåtelse av rätt att
mot ersättning utnyttja uppfinning (licens). Kommittéerna har inte heller
funnit lämpligt att i den nya lagstiftningen upptaga en reglering av licensavtalet.
Endast i ett avseende, nämligen rörande rätt för licenshavare att
överlåta rätten vidare, har ett stadgande ansetts påkallat. Då licensavtal i
allmänhet förutsätter ett visst förtroendeförhållande parterna emellan och
eventuellt möjlighet för patenthavaren att kontrollera att licensen utnyttjas
på överenskommet sätt, har det synts kommittéerna ändamålsenligt att
töreskriva att licens inte får överlåtas vidare, om inte avtal har träffats därom.

Departementschefen. Jag biträder kommittéernas av remissinstanserna
utan erinran lämnade uppfattning att i patentlagen inte bör införas någon
allmän reglering av licensavtalet. Förhållandena torde här vara så skiftande
att törutsättningar saknas för genomförande av av en mera enhetlig ordning.

Det av kommittéerna föreslagna särskilda stadgandet med dispositivt
förbud mot vidareöverlåtelser av licens har godtagits vid remissbehandlingen.
Jag tillstyrker att stadgandet, som har motsvarighet inom varuinärkesoch
upphovsrätten, upptages i lagen.

44 §.

Paragrafen, som motsvarar 39 § i kommittéernas förslag, behandlar verkan
av anteckning i patentregistret rörande övergång av patent eller upplåtelse
av licens.

159

Kungl. Maj.ts proposition nr it) är 1966

Gällande rätt. Enligt 12 § patentförordningen skall i fall, då patent övergår
på annan, med anmälan härom den handling, varigenom sådan övergång
visas, företes hos patentmyndigheten. Intill dess sådant skett, betraktas i
patentavseende den såsom patenthavare, vilken senast finnes i denna egenskap
antecknad hos patentmyndighelen.

Kommittéerna. Kommittéerna har i första och andra styckena av förevarande
paragraf upptagit stadganden att i fall, då patent har övergått på annan
eller licens upplåtits, anteckning därom på begäran skall göras i patentregistret
samt att i mål och ärenden angående patent den skall anses som
patenthavare, vilken senast blivit införd i patentregistret i sådan egenskap.
1 motiven framhålles bl. a. att kommittéerna varit eniga om att registeranteckning
bör tilläggas den verkan, att mål rörande patent alltid kan anhängiggöras
mot den som enligt registret är patenthavare och att meddelanden
från patentmyndigheten kan sändas till denne. En sådan passiv saklegitimation
är nödvändig av hänsyn till tredje man, som måste kunna lita
på att han, då han väcker talan mot den som är införd i patentregistret
som patenthavare, inte möts med invändning att patentet har övergått till
annan. En motsvarande aktiv saklegitimation har man däremot inte ansett
böra fastslås. Om registrerad patenthavare väcker talan om patentintrång
oaktat patentet övergått på annan, måste svaranden kunna göra invändning
att motparten inte är rätt kärande, oavsett att den nya patenthavaren ej är
registrerad.

1 de danska och norska förslagen har motsvarande bestämmelse fått utformningen
att käromål som rör patent alltid kan väckas mot den som är
antecknad som innehavare i registret och att meddelanden från patentmyndigheten
kan sändas till denne.

I tredje stycket har kommittéerna upptagit stadgande att i fall, då någon
till patentregistret anmält att patent överlåtits eller licens upplåtits till honom,
överlåtelse av patent eller upplåtelse av licens, som inte anmälts eller
som senare anmälts till registret, inte gäller mot honom, därest han vid sin
anmälning var i god tro. Angående skälen till denna bestämmelse hänvisas till
betänkandet s. 289—291. Bestämmelser av motsvarande slag finns i de
finska och norska texterna men ej i den danska.

Remissyttrandena. Stadgandena har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna.

Försvarets civilförvaltning avstyrkte dock förslaget i vad det avser r egistrering
av licens. Civilförvaltningen åberopar att betänkligheter
häremot framfördes redan i patentlagstiftningskommitténs betänkande
år 1919 och att dessa betänkligheter kvarstår. Syftet med en registrering
av patentlicenser skulle närmast vara att skapa möjligheter till kontroll i
vad mån licens tidigare upplåtits och att skapa förutsättningar för bedö -

160

Kungl. Maj. ts proposition nr W år 1966

mande av värdet av en ifrågasatt licens. Härvid uppställer sig frågan om
det inom näringslivet yppats behov av sådana kontrollbestämmelser och om
detta behov kan antas bli tillgodosett genom det föreslagna registreringssystemet.
Så långt civilförvaltningens erfarenhet sträcker sig skulle ämbetsverket
vara benäget att besvara den första frågan nekande. Civilförvaltningen
är därför mycket tveksam om skäl verkligen kan föreligga att belasta
näringslivet och patentmyndigheterna med här ifrågasatt registreringsarbete.
Civilförvaltningen framhåller vidare att en särskild komplikation uppstår
med avseende på registrering av licenser beträffande arbetstagares
uppfinningar, vartill arbetsgivaren förvärvat rätt enligt lagen om rätt till
arbetstagares uppfinningar, och anför härom.

Såvitt civilförvaltningen kunnat finna skulle registreringen enligt förslaget
icke gälla sådana uppfinningar. I så fall blir registret icke fullständigt,
varför man måste ställa sig än mer tvekande till frågan om registrering.
Skulle man åsyfta att arbetsgivarlicenser omfattas av plikten eller rätten
till registrering, skulle på patentverket läggas skyldigheten att pröva huruvida
arbetsgivaren hade rätt att ensidigt förvärva den rätt lian påstår sig
ha. Detta lärer patentmyndigheten ej kunna åtaga sig. Även om så skulle
anses vara fallet uppstår den komplikationen att rätten till en arbetstagares
uppfinning merendels förvärvas redan innan patent sökts. Det torde väl
knappast vara möjligt att dessförinnan få denna rätt »förtursanmäld» hos
patentverket. Sökes patentet genom arbetsgivaren, kan denne givetvis göra
anmälan om sin rätt i samband med patentansökningens ingivande. Vidare
skulle för att förenkla patentmyndighetens prövning kunna övervägas
att medge arbetsgivare rätt att registrera licens utan att styrka sin
materiella rätt. I så fall uppkommer emellertid frågan om arbetsgivaren
icke i alla fall måste styrka sin ställning som arbetsgivare. Sökes emellertid
patentet av annan än uppfinnaren eller arbetsgivaren torde stora svårigheter
kunna yppa sig. Fördelen av att en presumtiv licenstagare i patentregistret
kan få upplysning om redan registrerade licensavtal måste sålunda, även
om möjligheter skulle kunna skapas för att göra registret fullständigt, vägas
mot risken att en tidigare licenshavare, på grund av olika svårigheter att
få sin rätt registrerad i tid, kan gå denna förlustig.

Civilförvaltningen anför slutligen, att det gjorts gällande att en licensregistrering
skulle vara till fördel för näringslivet därigenom att tillgång till
registret — om detta vore fullständigt — skulle göra det lättare att bedöma
möjligheterna till upptagande av ny produktion eller ändring av en redan
förefintlig sådan inom det tekniska området som uppfinningen tillhör. Så
länge registreringen inte kan göras obligatorisk torde emellertid licenstagare
i många fall underlåta registrering till och med medvetet därför att de ur
olika synpunkter inte finner sådan registrering önskvärd. Ett ofullständigt
register förlorar väsentligt i värde och motarbetar sitt syfte, då det rent av
kan ge en falsk bild av rättsläget.

Beträffande förfarandet vid registrering av licens påpekar
Sveriges advokatsamfund att eftersom patentregistret skall endast avse

161

Kungl. Maj.ts proposition nr åt) år 1960

meddelade patent, kan tydligen den, till vilken upplåtits licens att utnyttja
uppfinning, som är föremål för eu alltjämt under behandling varande ansökan,
inte förrän patentet beviljats få till stånd någon anteckning i patentregistret
om sin licens. Detta finner samfundet otillfredsställande. Det bör
ordnas så att en licenstagare efter licensavtalets träffande skall kunna genast
hemställa, att så snart patentet meddelas och uppgifter därom införes
i patentregistret, samtidigt skall ske anteckning om licensen. Den skrivelse,
vari dylik hemställan göres, bör förvaras bland ansökningshandlingarna och
patentverket bör underrätta patentsökanden om att skrivelsen inkommit.
Skulle man inte medge att licenstagaren fick anmäla sin licensrätt förrän
efter det patentet meddelats och antecknats i patentregistret, skulle licenstagaren
på grund av bestämmelsen i paragrafens tredje stycke kunna råka
ut för att han inte skulle kunna göra sin licensrätt gällande mot den, som
efter det att licensen upplåtits fått på sig överlåten hela rätten på grund av
patentansökningen men därvid ej fått kännedom om den redan skedda licensupplåtelsen.
Även försvarets civilförvaltning och Kooperativa förbundet
framhåller att anmälan om licensupplåtelse bör kunna göras redan på patent
ansökningsstadie t.

Sveriges advokatsamfund föreslår att första stycket kompletteras med eu
bestämmelse av innehåll, att om licensrätt som antecknats i registret upphört
att gälla, anteckning härom kan göras i registret på begäran av
licensgivaren eller licenstagaren, i förstnämnda fallet dock först efter licenstagarens
hörande. Samma önskemål framställes av Kooperativa förbundet
och Stockholms rådhusrätt.

Vad angår regeln i andra stycket om antecknings saklegitimerande
verkan framhåller Sveriges advokatsamfund att denna regel
motsvarar bestämmelsen i 33 § andra stycket varumärkeslagen. Enligt uttalande
av departementschefen i propositionen rörande varumärkeslagen
innebär sistnämnda bestämmelse att i mål om intrång, som pågått såväl
före som efter anteckning om överlåtelse, den som vid talans väckande är
antecknad som märkeshavare äger föra talan för hela den tid, varunder han
på grund av överlåtelsen ägt rätt till märket. Enligt uttalandet gäller vidare
att för tiden dessförinnan överlåtaren anses saklegitimerad; han kan dock
självfallet överlåta sitt anspråk på den som innehar registreringen. Förslagets
mening är uppenbarligen att samma principer skall gälla för patent.
Detta innebär att den som varit registrerad som patenthavare men överlåtit
sin rätt till patentet utan att samtidigt överlåta den rätt till skadestånd,
som må ha uppkommit under tiden före överlåtelsen, skall kunna föra talan
beträffande sådant skadestånd, oaktat han inte längre är patenthavare.
Det torde kunna ifrågasättas om dylik talerätt bör få föreligga om inte
den registrerade patenthavaren givit sitt tillstånd till talans anhängiggörande.
Man vet av erfarenhet, att en intrångstalan lätt drar med sig en talan
om giltighet av det omstämda patentet. En skadeståndstalan, som an 6

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

hängiggöres av en förutvarande patenthavare, kan sålunda medföra, att den
senare patenthavaren invecklas i en rättegång om patentets giltighet och
att han på grund därav kanske rentav förlorar sitt patent. Mot det nu sagda
kan givetvis anföras, att den som är rädd för dessa konsekvenser kan vid
sitt övertagande av patentet tillse att han antingen får till sig överlåten den
rätt till ersättning, som må finnas på grund av tidigare begånget patentintrång,
eller att den tidigare patenthavaren förbinder sig att inte utan den
senare patenthavarens medgivande anhängiggöra skadeståndstalan. Advokatsamfundet
har för sin del intet yrkande i nu angivna hänseende men
skulle önska, att problemställningen blev fullständigt belyst i de slutliga
motiven.

I redaktionellt hänseende ifrågasätter Stockholms rådhusrätt huruvida
inte en avfattning av andra stycket i enlighet med de danska och
norska förslagen är lämpligare än den svenska utformningen av stadgandet.
Av motiven framgår att bestämmelsen i de olika ländernas förslag är avsedd
att ha samma sakliga innehåll. Emellertid lämnar avfattningen av den
svenska bestämmelsen utrymme för den felaktiga tolkningen, att bestämmelsen
gäller även aktiv saklegitimation.

Den i tredje stycket intagna regeln om materiell rättsverkan
av anmälan till patentregistret tillstyrks av Kooperativa förbundet.

Även Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret
anser bestämmelsen vara ägnad att öka rättssäkerheten och tillstyrker
därför i princip kommittéernas förslag. Dessa remissinstanser finner
emellertid att omfattningen av de materiella rättsverkningarna av en
anteckning i registret ej blivit tillräckligt belysta. Detta gäller särskilt förhållandet
mellan å ena sidan överlåtelser och upplåtelser och å andra sidan
andra rättigheter till patentet. Vid övervägande av ifrågavarande bestämmelse,
som för svensk del utgör en principiell nyhet inom immaterialrätten,
synes även förhållandena på andra områden av immaterialrätten ha bort
beaktas. Frågan om godtrosförvärv av immateriella rättigheter bör därför
enligt instanserna göras till föremål för särskilda överväganden.

Mera tveksam är Skånes handelskammare, som erinrar om att frågan om
godtrosförvärv hittills inte reglerats inom någon del av immaterialrätten.
1 varumärkes- och firmautredningens år 1958 avgivna betänkande med förslag
till varumärkeslag fanns intagen en bestämmelse, motsvarande den
som nu föreslagits av patentkommittéerna. Vid departementsbehandlingen
av förslaget till varumärkeslag uteslöts likväl ifrågavarande stadgande. 7
propositionen anfördes, att för varumärkesrättens del frågan om godtrosförvärv
torde vara av ringa praktisk betydelse men att den däremot kunde
vara av större vikt inom patenträtten. Med hänsyn härtill förklarade departementschefen
sig finna det lämpligt, att frågan om införande av dylika bestämmelser
i varumärkeslagen fick anstå till dess motsvarande spörsmål
upptagits till övervägande vid den kommande revisionen av patenträtten.

163

Knngl. Maj:ts proposition nr hO är Wtiti

Departementschefens uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. Mot
bakgrund av vad sålunda anförts finner handelskammaren det något överraskande
all kommittéerna inte upptagit frågan om godtrosförvärv inom
patenträtten till en mera ingående prövning. Vidare bör beaktas att den
danska kommittén, i vars hemland godtrosförvärv i förevarande hänseende
hittills inte erkänts, klart sagt ifrån att den inte kan ansluta sig till förslaget
i denna del. Med hänsyn härtill och då en lösning av ifrågavarande
spörsmål inom patenträtten kan antagas bli prejudicerande för såväl varumärkesrätten
som mönsterrätten vill handelskammaren förorda att frågan
om verkningarna av anteckning i patentregistret i förevarande hänseenden
blir föremål för fortsatt utredning. Det kan i sammanhanget förtjäna erinras
om att år 1959 tillsatts nordiska utredningar för att undersöka möjligheterna
att uppnå nordisk rättslikhet angående godtrosförvärv av lös egendom.

1 avstyrkande riktning uttalar sig Svea honrätt och patentverket. Hovrätten
framhåller att godtrosförvärv innebär en nyhet på immaterialrättens område
och är främmande för svensk rätt även beträffande lösöre. Förhållandena
kan inte jämföras med dem som gäller fast egendom. Fastighetsrätten
vilar på särskilda förutsättningar och en fast tradition. Med regeln finns
risk, att den som förvärvat patenträtt eller licens är okunnig om lagens reglering
och därför lider rättsförlust. Hovrätten inser visserligen att regeln
föreslås för att skapa säkerhet i omsättningen och den kan onekligen bidraga
till större klarhet och ordning i rättsförhållandena. Det är dock tveksamt
om den inte blir vilseledande. Registreringen skyddar således endast
mot rätt, som förvärvas genom avtal, alltså ej mot utmätning, tvångslicens
och familjerättsliga fång. Den avsedda tryggheten är därför ej underbyggd
i lagregeln. Hovrätten ifrågasätter om ej saken bör upptagas och lösas i
samband med översynen av frågan om godtrosförvärv av lös egendom i allmänhet.

Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har kommittéerna
föreslagit stadgande, att om patent övergått på annan eller licens
upplåtits anteckning därom på begäran skall göras i patentregistret. Såvitt
angår anteckning av patenthavare står förslaget i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande rätt. Däremot innebär det en nyhet att anteckning skall
ske även beträffande licenstagare. Vissa betänkligheter mot förslaget i denna
del har framställts av försvarets civilförvaltning, som anfört att behov
av en dylik utvidgning av stadgandet ej torde föreligga och att stadgandet
härom, eftersom det i vart fall ej enligt förslaget skall vara obligatoriskt, ej
garanterar att registret blir fullständigt och därigenom, i stället för att skapa
klarhet, kan ge en falsk bild av rättsläget. Verket har även framhållit svårigheterna
för patentverket att fastställa vem som är berättigad anhålla om
anteckning i fall då patentet avser arbetstagares uppfinning. Enligt min me -

164

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

ning är det dock värdefullt att man öppnar möjlighet att i registret även anteckna
licensupplåtelse. Licenstagare erhåller härigenom möjlighet att offentliggöra
sitt förvärv av licensrätt och att därigenom vinna visst skydd
tör att hans rätt respekteras vid senare förfoganden över patentet. Bestämmelsen
garanterar visserligen inte att samtliga licensupplåtelser blir antecknade
men i praktiken torde man kunna räkna med att alla viktigare fall
blir intörda i registret. En förutsättning för att anteckning skall ske är
självtallet att upplåtelse av licensen sker från den som är patenthavare.
Som patenthavare bör härvid anses den som ursprungligen fått patentet beviljat
åt sig eller, om patentet enligt anteckning i registret övergått på annan,
den senast antecknade innehavaren. Någon svårighet att tillämpa denna
princip även i fråga om arbetstagares uppfinningar torde inte föreligga.
På grund av vad jag sålunda anfört vill jag tillstyrka bifall till kommittéernas
förslag, som står i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall
gäller inom varumärkeslagstiftningen.

Några remissinstanser har föreslagit att anmälan om licensupplåtelse
skall kunna göras redan på patentansökningsstadiet. En dylik regel skulle
dock medföra praktiska komplikationer och bör enligt min mening inte införas.

Såsom en remissinstans anfört bör, på motsvarande sätt som i varumärkeslagen,
i paragrafen upptagas stadgande att om det visas att i registret
antecknad licens upphört att gälla, anteckningen om licensen skall avföras.

I andra stycket har kommittéerna upptagit stadgande, att i mål och ärenden
angående patent den skall anses som patenthavare, vilken senast blivit
införd i patentregistret i sådan egenskap. Även i denna del överensstämmer
förslaget med varumärkeslagen och jag tillstyrker att stadgandet upptages
i lagen.

Rörande stadgandets tillämpning vill jag, med anledning av ett remissutlåtande,
framhålla att det endast hänför sig till frågan vem som skall anses
som patenthavare vid den tidpunkt då spörsmålet blir aktuellt. I rättegång
om patentintrång måste käranden självfallet styrka den materiella
grunden för sin talan, t. ex. i mål om patentintrång, att intrånget pågick
under tid då han faktiskt var patenthavare eller att han på grund av överlåtelse
är innehavare av motsvarande rätt. Stadgandet utesluter inte att tidigare
patenthavare för talan om intrång, som ägt rum under tid då han innehade
patentet. Såsom advokatsamfundet framhållit får detta förhållande
beaktas vid överlåtelse av patentet, varvid överlåtelsen självfallet kan förklaras
avse även tidigare uppkomna skadeståndsanspråk. Av det sagda följer
att stadgandet får sin egentliga betydelse då talan skall väckas mot patenthavare
som svarande, t. ex. rörande ogiltighet av patent eller utverkande av
tvångslicens. Sådan talan kan alltid riktas mot den som i registret är antecknad
som patenthavare. Vad nu anförts torde framgå av stadgandet, och
jag finner inte anledning föreslå en omformulering av kommittéernas för -

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

slag, vilket som jag förut anfört står i överensstämmelse med motsvarande
bestämmelse i varumärkeslagen.

I tredje stycket har kommittéerna intagit en regel enligt vilken den som
i god tro till registret anmält förvärv av patenträtt eller licens skall vara
skyddad mot förvärv som ej anmälts eller anmälts senare. Frågan i vilken
utsträckning och under vilka förutsättningar godtrosförvärv bör erkännas
inom patenträtten är emellertid komplicerad och synes böra lösas i ett
större sammanhang. I varje fall bör man avvakta resultatet av den pågående
översynen av reglerna rörande godtrosförvärv av lösöre. Jag vill därtör förorda
att det av kommittéerna föreslagna stadgandet får utgå.

45 §.

Paragrafen, som motsvarar 40 § i kommittéernas förslag, behandlar rätt
att erhålla tvångslicens vid underlätet utövande av patenterad uppfinning.

Gällande rätt. Enligt 15 § patentförordningen skall i fall då patenterad
uppfinning, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, ej inom riket
utövas i ett mot förhållandena därstädes väsentligen svarande omfång, den
som vill erhålla tillstånd att utan hinder av patentet utöva uppfinningen äga
att föra talan mot patenthavaren därom vid domstol. Visas ej giltig anledning
till underlåtenheten att utöva uppfinningen, skall domstolen, efter ty
skäligt prövas, föreskriva under vilka inskränkningar och villkor samt mot
vilken ersättning uppfinningen må utövas av käranden. Enligt 25 § äger
Kungl. Maj :t med avseende på uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgivande, meddela vissa förordnanden;
enligt 2) må förordnande avse att, om undersåte i den främmande
staten eller någon, som där är bosatt eller äger ett verkligt och inte pro
forma drivet industri- eller handelsetablissement, åtnjuter skydd för uppfinning
såväl här i riket som i den främmande staten, uppfinningens utövning
i den senare skall, såvitt angår påföljd för underlåtenhet att här utöva
uppfinningen, så anses, som hade utövningen ägt rum här i riket. Dylikt
förordnande har dock hittills inte meddelats.

Kommittéerna. I 40 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgande
att i fall, då tre år förflutit sedan patent meddelades och tillika fyra år
sedan patentansökningen gjordes och uppfinningen inte utövas inom riket
i skäligt omfång, den som här i riket vill utöva denna skall äga erhålla
tvångslicens därtill, såframt godtagbar anledning till underlåtenheten saknas.
Bestämmelsen överensstämmer i stort sett med stadgandet i 15 § patentförordningen.
Det nyinförda ytterligare villkoret att fyra år förflutit från dagen
för patentansökan återgår på en vid 1958 års Lissabonkonterens nyintörd
bestämmelse i artikel 5 A (4) Pariskonventionen. Med termen »utövas»
avses enligt kommittéerna verksamhet för egentlig framställning, d. v. s.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1966

framställning av patenterat alster eller användande av patenterat förfarande.
Däremot avses ej import av patenterat alster. Verksamhet för import av
sädana alster räcker alltså ej för att utesluta tvångslicens; jfr dock här
andra stycket. Tvångslicensen kan endast avse utövning här i riket. I enlighet
med vad nyss sagts om innebörden av termen »utövas» kan meddelad
licens endast omfatta egentlig framställning; kommittéerna framhåller
dock att även rätt att avsätta framställda alster självfallet omfattas. Däremot
faller import inte inom licensen. De i 15 § andra punkten patentförordningen
upptagna reglerna att tvångslicens meddelas av rätten och att rätten
fastställer vederlag och övriga villkor för licensen har i kommittéernas
förslag upptagits i 45 § (50 § i departementsförslaget).

1 andra stycket har upptagits fullmakt för Kungl. Maj :t att under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att vid tillämpning av första stycket
utövning i viss främmande stat skall jämställas med utövning här i
riket. Stadgandet motsvarar den förut återgivna fullmaktsbestämmelsen i
25 § 2) patentförordningen. Det har dock inte ansetts nödvändigt att i lagtexten
intaga andra villkor för förordnande som här avses än kravet på
ömsesidighet. Genom överenskommelser enligt stadgandet kan uppnås att
s\enska industrier tår möjlighet att exportera sina här framställda patenter
ade alster till annat land, där alstret är patenterat men ej föremål för
tillverkning, utan hinder av att utövningstvång gäller i det andra landet.
Stadgandet är även avsett att tillämpas i förhållandet mellan de nordiska
länderna för att uppnå att utövning i ett nordiskt land skall vara tillräcklig
för att hindra tvångslicens i något av de andra. Slutligen har stadgandet till
sytte att hindra att törevarande tvångslicensbestämmelser kommer i konflikt
med de förpliktelser de nordiska länderna kan påtaga sig i samband
med de större marknadsbildningarna.

Remissyttrandena. Stadgandet kritiseras av pcitentoerket, som anser den
föreslagna regeln om utövningstvång olämpligt utformad i så måtto att det
i princip skulle erfordras utövning inom riket. Enligt andra stycket
skall man emellertid kunna trätfa avtal med främmande länder om avsteg
från detta krav. Patentverket anser det knappast försvarligt att man i lagen
såsom huvudregel intar en bestämmelse som är principiellt oriktig, i huvudsakligt
syfte att använda bestämmelsen som ett förhandlingsobjekt gentemot
utlandet

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret
t inner kravet på utövning inom landet ej stå i överensstämmelse med

utvecklingen mot en rationell produktionsfördelning men anser att kravet_

med beaktande av svensk industris intresse av ömsesidighet — bör avskaffas
genom mellanstatliga överenskommelser.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

Departementschefen. De av kommittéerna i törsta stycket töreslagna l>estämmelserna
om rätt att erhålla tvångslicens i fall då tre år förflutit sedan
patent meddelades och tillika fyra år sedan patentansökningen gjordes och
uppfinningen inte utövas inom riket i skäligt omfång, överensstämmei i sak
med gällande rätt; lyraårsfristen, som återgår på en vid 19o8 års Lissabonkonferens
i Pariskonventionen införd bestämmelse är dock ny. Även det i
andra stycket föreslagna stadgandet om rätt för Kungl. Maj:t att på ömsesidighetsbasis
förordna att vid tillämpning av de nämnda bestämmelserna
utövning i visst främmande land skall jämställas med utövning här i riket
äger motsvarighet i gällande rätt. Ett par remissinstanser har ifrågasatt om
huvudbestämmelserna i första stycket bör upptaga krav på att utövningen
sker inom riket. Även om principiella invändningar kan riktas häremot, ar
dock detta villkor påkallat av praktiska skäl. .lag tillstyrker därför kommittéernas
förslag.

46 §.

Paragrafen, som motsvarar 41 § i kommittéernas förslag, ger en för
svensk rätts del ny bestämmelse om tvångslicens vid beroende patent.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att de finska och norska patentlagarna,
i motsats till de svenska och danska, innehåller tvångslicensregler
till förmån för patenthavare, som inte kan utnyttja sin uppfinning utan
att därvid kränka ett patent som tillhör annan. Enligt kommittéernas mening
bör regler av detta slag upptagas i den nya lagstiftningen. Stadgandet,
som fått sin plats i första stycket av 41 §, har fått avfattningen att innehavare
av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av annan tillhörigt
patent, äger erhålla tvångslicens att utnyttja den uppfinning som
skyddas därav, därest detta finnes skäligt på grund av den förstnämnda uppfinningens
betydelse eller eljest särskilda skäl är därtill. I motiven framhälles
bl. a. att när det för utövning av en betydelsefull uppfinning, som
utgör en förbättring eller en vidareutveckling av en annan uppfinning som
är skyddad av patent, är nödvändigt att även utnyttja den andra uppfinningen,
patenthavaren ej bör kunna hindra sådant utnyttjande. Man har
särskilt uppmärksammat att regler av detta slag tår väsentlig betydelse
om man, såsom enligt kommittéernas förslag, upphäver det undantag från
patenterbarhet som nu gäller för kemiska föreningar samt livsmedel och
läkemedel.

Det har ansetts vara en förutsättning för tvångslicens i nu berörda fall att
sökanden för egen del erhållit patent på sin uppfinning, så att det fastslagits
att denna är självständig i förhållande till den uppfinning beträffande
vilken licens sökes och så att man med säkerhet vet att sökanden har
rätt till den beroende uppfinningen.

För tvångslicens kräves att det ingrepp tvångslicensen utgör kan molive -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1966

ras av betydelsen hos sökandens uppfinning eller av annat särskilt skäl. 1
förstnämnda krav ligger enligt motiven att sökandens uppfinning skall vara
av så väsentlig betydelse också i förhållande till den uppfinning varå licens
sokes, att det kan anses rimligt och välgrundat att ensamrätten till denna
begränsas. Som exempel på annat särskilt skäl som kan motivera tvångshcens
nämnes att sökandens verksamhetsområde skiljer sig så mycket från
patenthavarens, att en tvångslicens blott kommer att innefatta en ringa
olägenhet för denne.

I paragrafens andra stycke har kommittéerna upptagit bestämmelse att
innehavaren av patent, till vilket tvångslicens enligt första stycket åtnjutes,
äger erhålla tvångslicens att utnyttja den andra uppfinningen, såframt inte
särskilda skäl är däremot. I motiven framhålles att rätten till tvångslicens
sålunda normalt bör vara ömsesidig i förhållandet mellan parterna. Som
exempel på särskilda skäl som talar mot ömsesidighet nämnes fall, där det
är ett sadant missförhållande mellan betydelsen av de båda uppfinningarna
eller mellan de verksamhetsområden där de utnyttjas, att en möjlighet för
innehavaren av patentet till den första uppfinningen att utnyttja den beroende
uppfinningen skulle verka orimlig.

Remissyttrandena. Förslaget att införa tvångslicens vid beroende
patent lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Flera av de
instanser som i princip godtager stadgandet uttalar sig emellertid för eu
restriktiv tillämpning därav.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto ret

påpekar salunda att bestämmelserna i törevarande paragraf och i 42_

43 §§ i kommittéernas förslag (47—48 §§ i departementsförslaget) för
svensk del innebär en väsentlig utvidgning av gällande tvångslicensbestämmelser
samt förordar helt allmänt en restriktiv tillämpning av dessa paragrafer.
Instanserna framhåller att det av flera skäl ofta för industrin ej är
likvärdigt att få ersättning för utnyttjande av ett patent och att med ensamrätt
kunna utnyttja en uppfinning för tillverkning. Med hänsyn härtill
är det en betydande olägenhet att patentskyddet i vissa fall urholkas till en
rätt till sådan ersättning. Vad särskilt angår patent som står i beroendeförhållande
till varandra föreligger stundom en intressekonflikt, som kan motivera
en tvångslicensbestämmelse för dessa fall. Instanserna finner det
emellertid av vikt att tvångslicens att utnyttja en betydelsefull uppfinning
ej bör kunna uppnås med stöd av mer eller mindre obetydliga förbättringsupptinningar.
Ett strängt krav på att beroendeuppfinningen skall vara av
särskild betydelse måste därför upprätthållas. Att tvångslicenssökanden balett
förvärvsmässigt intresse av att kunna utnyttja beroendeuppfinningen synes
i detta sammanhang ej tillräckligt. Ej heller synes det motiverat att för
vissa kategorier av uppfinningar upprätthålla lägre krav än som tillämpas
för andra. Den restriktivitet som bör iakttagas vid tillämpningen av föreva -

1G9

Kungl. Mnj:ts proposition nr it) ur 1966

rande bestämmelse bör i lagtexten komma till uttryck genom att uttrycket
»särskilda skäl» ändras till »synnerliga skäl».

Sistnämnda önskemål framförs även av Läkemedelsindustriföreningen
och Skånes handelskammare.

Stockholms handelskammare och handelskammaren i Gefle, till vilka
handelskammaren i Göteborg och Smålands och Blekinge handelskammare
samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare ansluter sig, hänför
sig i detta sammanhang till kommittéernas uttalande i motiven vari som
exempel på en situation, då särskilda skäl att bevilja tvångslicens kan föreligga,
anförts att tvångslicenssökandens verksamhetsområde är så avlägset
från patenthavarens att en tvångslicens skulle innebära blott ringa olägenhet
för denne. Handelskamrarna understryker att en sådan regel ej bör tillämpas
i andra fall än då de båda verksamhetsområdena är mycket klart åtskilda.

I fråga om paragrafens tillämpning på en särskild grupp produkter, nämligen
kemiska föreningar, läkemedel och livsmedel,
åberopar Sveriges industriförbund ett yttrande av Sveriges kemiska industrikontor.
Kemikontoret kan ej biträda kommittéernas synpunkt att förutsättningarna
för tvångslicens enligt paragrafen ofta skulle föreligga då uppfinningen
avser sådana produkter. Denna synpunkt är visserligen såtillvida
riktig, som antalet fall av tvångslicens vid »obegränsat» produktpatent kan
komma att bli större därför att en kemisk förening i regel ej är rent ändamålsbestämd
i samma mån som exempelvis en uppfinning på det mekaniska
området. Om emellertid med det anförda uttryckssättet avses att paragrafen
beträffande de uppräknade produkterna skall tillämpas under andra förutsättningar
än som gäller för andra uppfinningsområden, måste organisationen
bestämt motsätta sig denna tolkning. Det finns inga skäl att i detta avseende
sätta dessa produkter i särställning. Rättssäkerheten kräver att förutsättningarna
för tillämpningen av detta viktiga stadgande är desamma
oavsett uppfinningskategori. För det fall att det »obegränsade» produktpatentet
införes i enlighet med förslaget, vill kemikontoret framhålla att
tvångslicens för ett beroende läkemedelspatent bör få meddelas blott om
det tidigare patentet avsåg annat än läkemedel. Vidare bör i sådant fall endast
ett beroendepatent och en tvångslicens meddelas för läkemedelsområdet.
Skulle produktpatentskyddet begränsas till användningsområde, kommer
den primära och den beroende uppfinningen att ligga inom samma
verksamhetsområde. Kommittéerna har för detta fall själva varit inne på
tanken att större krav skulle ställas på den beroende uppfinningens särskilda
betydelse som villkor för tvångslicens. Det är kemikontoret angeläget
att understryka denna synpunkt. Rimligen måste i dessa fall utrymmet för
tvångslicens vara synnerligen begränsat. Liknande synpunkter framförs av
Läkemedelsindustriföreningen, som vidare berör förhållandet mellan ett
produktpatent och ett senare patent på en metod att framställa produkten.

6t Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

1 det fall tvångslieens erhålles, anser föreningen att restriktioner bör gälla
i fråga om licenstagarens rätt att använda de framställda produkterna för
samma ändamål som det primära patentet. Föreningen påpekar att det senare
patentets innehavare utnyttjar de resultat i fråga om frånvaron av inte
tolerabla biverkningar etc. som innehavaren av det tidigare patentet har uppnått.
Vid gottgörelsens bestämmande måste därför hänsyn tagas också till de
forskningsresultat som har uppnåtts utöver själva primäruppfinningen.

1 avstyrkande riktning uttalar sig Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare, till vilken länsstyrelsen i Västernorrlands län ansluter
sig. Handelskammaren understryker vikten av att en tidigare patenthavares
hela verksamhet inte får äventyras genom att dennes patent genom tvång
överlåtes på en ny patenthavare eller att hans rätt delvis inskränkes. Handelskammaren
anser därför, att innehavaren av ett beroendepatent —• liksom
hittills — bör vara hänvisad till en uppgörelse med den andre patenthavaren.

Några remissinstanser tar upp frågan om licenstagares ställning.
Sveriges advokatsamfund förordar att den rätt till tvångslieens, som anges
i paragrafens första stycke, skall tillkomma även den som endast har licensrätt
till beroendepatent. Det är mycket vanligt, påpekar samfundet, att det
inte är patenthavaren själv som exploaterar en patenterad uppfinning ulan
exploateringen sker genom en eller flera licenstagare. Då enligt 44 § andra
stycket (49 § andra stycket i departementsförslaget) tvångslieens får övergå
till annan endast tillsammans med rörelse vari den utnyttjas, skulle tvångslicensrätten
enligt första stycket i förevarande paragraf i en mängd fall
bli illusorisk, om denna rätt endast skulle tillkomma innehavaren av det
beroende patentet. Samma anmärkning göres av Kooperativa förbundet.

Enligt Sveriges advokatsamfunds mening bör vidare den rätt till tvångslicens,
som anges i paragrafens andra stycke, utsträckas att gälla även för
den till vilken, innan tvångslieens enligt första stycket meddelats och eventuellt
innan talan om sådan tvångslieens anhängiggjörts, ensamlicens till
det ifrågavarande patentet upplåtits. En tvångslieens enligt första stycket
kan för dylik ensamlicenstagare innebära en betydelsefull inskränkning i
hans i god tro förvärvade ensamrätt och denna inskränkning kan i själva
verket medföra större olägenhet för honom än för patenthavaren. Det synes
därför samfundet vara rimligt att en ensamlicenstagare beredes samma
möjlighet som patenthavaren att erhålla tvångslieens enligt paragrafens
andra stycke.

Även Stockholms rådhusrätt anser att den i paragrafen stadgade reciproka
tvångslicensrätten bör utsträckas att gälla även för licenstagare, åtminstone
innehavare av ensamlicens.

Departementschefen. Kommittéerna har i förevarande paragraf, i anslutning
till bestämmelser i gällande finska och norska patentlagar, upptagit

171

Kungl. Muj:ts proposition nr M) år

stadgande om tvängslicens till förmån för patenthavare, som inte kan utnyttja
sin patenterade uppfinning utan att därvid kränka ett patent som
tillhör annan (s. k. beroende uppfinning).. Stadgandet har fått avfattningen
att innehavare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av
annan tillhörigt patent, äger erhålla tvängslicens att utnyttja den uppfinning
som skyddas därav, därest detta finnes skäligt på grund av den törstnämnda
uppfinningens betydelse eller eljest särskilda skäl är därtill. I allmänhet
har stadgandet tillstyrkts vid remissbehandlingen och även jag finner
de skäl kommittéerna anfört till stöd för stadgandet vara övertygande.
Jag förordar därför att det upptages i lagen.

1 anslutning till kommittéernas motiv och vissa remissuttalanden vill jag
understryka att stadgandet får användas endast när särskilda skäl föreligger.
Bl. a. bör sålunda krävas att den beroende uppfinningen i sig själv
representerar ett beaktansvärt tekniskt framsteg. Av betydelse är även om
det råder konkurrensförhållande mellan den beroende uppfinningen och huvuduppfinningen.
Om den beroende uppfinningen faller inom samma verksamhetsområde
som huvuduppfinningen, bör på de flesta områden gälla att
man kräver starkare skäl för tvängslicens. I någon mån synes man emellertid
här även böra beakta uppfinningarnas allmänna art. Där det är fråga om
uppfinningar av särskild betydelse för samhället, t. ex. avseende livs- och
läkemedel, torde tvängslicens kunna beviljas i ett fall då exempelvis den
patenterade uppfinningen avser en produkt och beroendeuppfinningen en
ny metod att framställa produkten, oavsett att uppfinningarna här faller inom
samma område.

Några remissinstanser har ansett att den avsedda restriktiva tillämpningen
bör ytterligare understrykas genom att kravet »särskilda skäl» utbytes
mot »synnerliga skäl». Detta är emellertid enligt min mening knappast
påkallat och jag förordar att kommittéernas uttryckssätt bibehålies.

1 andra stycket har kommittéerna föreslagit stadgande att innehavaren
av patent, till vilket tvängslicens enligt första stycket åtnjutes, äger erhålla
tvängslicens att utnyttja den andra uppfinningen, såframt inte särskilda
skäl är däremot. Stadgandet har inte mött erinringar i remissvaren och bör
upptagas i lagen.

I några remissvar har förordats att även licenshavare i vissa fall borde
äga rätt till tvängslicens i de fall som avses i paragrafen. En sådan utvidgning
av tillämpningsområdet för stadgandet synes mig dock betänklig och
jag kan inte biträda detta förslag.

47 g.

Paragrafen, som motsvarar 42 § i kommittéernas förslag, ger ett nytt
stadgande om rätt att erhålla tvängslicens i fall där det kräves av hänsyn
till allmänt intresse.

172

Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1966

Kommittéerna. Kommittéerna har enats om att det är nödvändigt att för
fält som inte täcks av bestämmelserna i 40 och 41 §§ (45 och 46 §§ i departementsförslaget)
införa en rätt till tvångslicens för att tillgodose allmänna
intressen. Enligt förevarande stadgande skall den som vill yrkesmässigt
utnyttja patenterad uppfinning kunna erhålla sådan tvångslicens, varvid
som förutsättning uppställts att det kräves av hänsyn till allmänt intresse
av synnerlig vikt.

Kommittéerna förutsätter att bestämmelsen kommer att användas med
betydande varsamhet. Blott privata intressen kan inte i något fall åberopas.
Ej heller kan t. ex. allmänhetens allmänna intresse av en naturlig
konkurrens inom näringslivet komma i betraktande; endast allmänna intressen,
som ej har samband med affärsmässiga synpunkter, avses. Som
exempel nämnes statens säkerhet, befolkningens förseende med medicinalvaror
och livsmedel, kraftförsörjningen, kommunikationsväsendet och liknande
samhällsviktiga funktioner. Även andra nationella välfärdssynpunkter
kan komma i betraktande, t. ex. beredskapssynpunkter. Ett allmänt intresse
av synnerlig vikt kan också i vissa fall sägas föreligga, där det rör sig om
att motverka allvarligt missbruk av den genom ett patent skapade monopolställningen.
Ett högt pris på en patenterad vara kan i och för sig vara motiverat
som ersättning för det betydelsefulla forskningsarbete, som ligger
till grund för framställningen — varvid även får inräknas omkostnader som
kan ha gjorts i samband med forskning som varit förgäves — och någon
tvångslicens kan då ej komma i fråga. Men för det fallet, att behovet av
den patenterade varan är stort och priset, med hänsyn tagen till alla omständigheter,
är alldeles orimligt, bör tvångslicens kunna ges.

Kommittéerna framhåller vidare att förevarande bestämmelse torde kunna
fä praktisk användning särskilt inom de områden — uppfinningar rörande
kemiska föreningar, läkemedel och livsmedel — där hittillsvarande undantag
från patenterbarhet enligt förslaget upphäves. De hänsyn som legat till
grund för dessa undantag representerar ett sådant allmänt intresse, att de
torde kunna åberopas vid krav om tvångslicens, om förutsättningar härför
eljest föreligger. I detta sammanhang har kommittéerna varit inne på tanken
att i fråga om läkemedel lindra kraven på tvångslicens. Närmast skulle
ifrägakomma att efter engelskt mönster medge att tvångslicens beviljas i
alla fall utom där särskilda skäl talar däremot. Vissa sociala hänsyn kan tala
för sådana bestämmelser. Detta skulle å andra sidan innebära att patentskyddet
på detta område bleve av annan natur än eljest. Patenthavaren
skulle ej längre åtnjuta ensamrätt utan endast möjlighet att få vissa avgifter
från dem som utnyttjar uppfinningen. En sådan rätt torde vara av
väsentligt mindre värde för patenthavaren, eftersom det för hela hans verksamhet
kan vara av utomordentlig betydelse att just han gentemot förbrukarna
står som producent av — och garant för — det ifrågavarande läkemedlet;
härigenom får hans verksamhet nämligen del av det goodwill-värde

173

Kungl. Alaj.ts proposition nr h() år 1966

som läkemedlet medför. Har patenthavarens produkter önskvärd kvalitet
och framställes de i rimlig omfattning kan det, om hans leveransvillkor inte
ger anledning till kritik, inte finnas något godtagbart skäl att beröva patenthavaren
denna goodwill. Härtill kommer, att läkemedel inte intager eu sådan
särställning, att en tvångslicens av förevarande typ kan begränsas till
detta område. Det kunde göras gällande att den borde användas även inom
andra områden, t. ex. beträffande livsmedel. Med hänsyn till det anförda
har kommittéerna inte ansett det riktigt att töreslå särskilda bestämmelser
om tvångslicens till utnyttjande av uppfinningar rörande läkemedel.

Kommittéerna framhåller att de föreslagna bestämmelserna inte har karaktär
av expropriationsföreskrifter utan utgör en allmän begränsning i patenträtten.
Rörande de av kommittéerna föreslagna expropriationsföreskrifterna
hänvisas till 75 § i departementsförslaget.

Remissyttrandena. 1 fråga om förslaget att införa tvångslicens av
hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt har
olika meningar kommit till synes hos å ena sidan de pris- och monopolkontrollerande
myndigheterna, vilka tillstyrker förslaget och delvis anser att
bestämmelserna bör skärpas eller i varje fall tillämpas i större omtattning
än kommittéerna förordat, och å andra sidan näringslivets organisationer,
vilka ställer sig kritiska och understryker att bestämmelserna i allt tall
måste användas med stor varsamhet.

Vad först angår de nämnda myndigheterna uttalar sig statens pris- och
kartellnämnd närmast för en utvidgning av möjligheterna till tvångslicens.

1 sitt utlåtande berör nämnden inledningsvis patent- och kartellagstiftningarnas
inbördes förhållande och anför härom.

Kartellagstiftningen riktar sig icke mot den monopolism, som patentskyddet
i sig självt innebär, utan gränsdragingsproblemen gäller vilken omfattning
en patenthavares monopolställning skall ges och när man skall anse att
missbruk av monopolställningen föreligger. Dragés gränsen för snävt kring
patentet kan patentskyddet bli för svagt och uppfinnarverksamheten och den
tekniska utvecklingen icke få det stöd, som patentinstitutet åsyftar och de
allmännas intresse kräver. Ges å andra sidan den på patenträtten grundade
monopolismen alltför fritt spelrum kan konkurrensen på marknaden hämmas
på ett sätt som måste inge betänkligheter ur det allmännas och konsumenternas
synpunkt. Svårigheterna i samband med gränsdragningen mellan
de båda lagstiftningarna är dock ej sådana att man ej anser sig kunna
utpeka klara fall av missbruk av patenthavares monopolställning.

Nämnden framhåller härefter att man för att komma till rätta med patentmissbruk
i olika länder törlarit pa olika sätt och anför.

Ett flertal stater har liksom England i palentlagstiftningen intagit bestämmelser
om konkurrensbegränsande avtal i samband med patent och om
missbruk av patent i dessa sammanhang (Abuse of Monopoly). I andra länder
— främst Förenta staterna — har missbruken i fråga angripits via anti -

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

trustlagstiftningen respektive domstolspraxis i anslutning till denna lagstiftning.
Österrike torde intaga en särställning i förevarande hänseende
i det man där stiftat en särskild lag, som reglerar konkurrensbegränsningar
i samband med patent.

Beträffande Sverige kan sägas att hithörande frågor hittills icke rönt
större uppmärksamhet och att lagstiftaren endast ägnat dem ett mera
perifert intresse. Kartellagstiftningen innehåller på detta avsnitt endast ett
allmänt uttalande i förarbetena till 1953 års konkurrensbegränsningslag av
innebörd att om en patenträtt utnyttjas för att framtvinga annan konkurrensbegränsning
bör frågan kunna upptagas till behandling enligt konkurrensbegränsningslagen.
Några rättsfall på området från näringsfrihetsrådet
föreligger ännu icke. Den nuvarande svenska patentlagstiftningen innehåller
— bortsett från ett expropriationsstadgande — knappast några bestämmelser
ägnade att stöda kartellmyndigheternas verksamhet. I vissa fall
kan stadgandena i 3 kap. avtalslagen användas mot missbruk från patentliavares
sida.

Mot bakgrund av det anförda finner nämnden det angeläget att tvångslicensreglerna
i en ny lagstiftning får en sådan utformning att de blir av
Positivt värde, när det gäller att komma till rätta med skadlig konkurrensbegränsning
i samband med patentmonopolismen. Behovet av bestämmelser
i detta syfte torde ha stått klart för kommittéerna, men nämnden ifrågasätter
om förslaget är tillräckligt ur kartellagstiftningens synpunkt, i varje
fall om det ges den snäva tolkning som framgår av motiven.

Kommers kollegium, nöringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbete för
näringsfrihets frågor bar inte någon erinran mot de föreslagna bestämmelsernas
avfattning. Rörande tillämpningen framhåller kommerskollegium
att patentlagstiftningen i och för sig är ägnad att leda till konkurrensbegränsningar
inom samhället, konsumenterna till nackdel, och att det därför
är angeläget att patentskyddet inte göres mera vidsträckt än som är nödvändigt
för att det med skyddet avsedda syftet inte skall äventyras eller
tör att Sverige skall kunna deltaga i ett mera allmänt internationellt patentarbete.
Kollegium förutsätter att bestämmelserna om tvångslicens skall kunna
tillämpas också i sådana fall där det enligt grunderna för 1953 års konkurrensbegränsningslag
framstår som önskvärt att dylik licens bör meddelas.
Nöringsfrihetsrådet instämmer i kommittéernas uttalande att stadgandets
tvångslicensbestämmelse måste användas med betydande varsamhet.
Rådet utgår emellertid trån att ett sådant allmänt intresse som avses
i bestämmelsen måste anses föreligga, om en konkurrensbegränsning som
möjliggjorts genom ett patent tastslagits ha skadlig verkan och denna inte
kunnat undanröjas inom ramen för konkurrensbegränsningslagstiftningen.

I ett sådant fall bör alltså såsom ett yttersta medel tvångslicens kunna meddelas
enligt förevarande lagrum, förutsatt alt en sådan licens kan bidra till
att upphäva den skadliga verkan. Ombudsmannaämbete för näringsfrihetsjrågor
framhåller såsom mycket önskvärt, att förhållandet mellan konkurrensbegränsningslagstiftningen
och patenträtten ytterligare penetreras före

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 dr 1 !)<>(>

tillkomsten av eu ny patentlag samt att motiven till förevarande paragraf
blir så utförliga och väl övervägda alt de kan tjäna till hasta tankbara
ledning för bedömande av uppkommande konfliktsituationer. Ett försök
att därvid i möjligaste mån bl. a. skapa överensstämmelse mellan konkurrensbegränsningslagens
skadliglietskriterier samt förutsättningar för meddelande
av tvängslicens skulle enligt ämbetets mening vara värdefullt.

Vad angår näringslivets organisationer åberopar Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonlorel ett av de nordiska industriförbnnden
gemensamt avgivet uttalande vari i första hand forordas att
stadgandet utgår. Som skäl härför anföres att främjandet av eu effektiv industriell
forskning förutsätter så goda garantier som möjligt för att forskningskostnaderna
skall kunna återvinnas, varvid den ensamratt som patentskyddet
erbjuder är av avgörande betydelse. Det är av vikt att ett industriföretag
på sedvanliga företagsekonomiska grunder skall kunna beräkna
de ekonomiska risker som är förknippade med all investering i forskning.
I denna kalkyl ingår en bedömning av ensamrättens omfång och bestånd
såsom ett mycket väsentligt moment. Eu tvängslicens enligt bestämmelsens
förutsättningar kan emellertid på ett ur företagets synpunkt helt
irrationellt sätt förrycka grunden för denna kalkyl. Betydelsen av uttrycket
»allmänt intresse av synnerlig vikt» är i hög grad obestämd och uppenbarligen
beroende av ändamålsenlighetshänsyn, vilket klart understryker svårigheten
att på förhand bedöma stadgandets konsekvenser. Kommittéerna
har enligt industriförbundens mening ej heller påvisat att något behov av
stadgandet föreligger. Om stadgandet skulle bibehållas, bor enligt mdustntörbundens
mening dess karaktär av undantagsbestämmelse framhållas i
själva lagtexten och det bör tillämpas med sträng restriktivitet. Härom an -

töres.

Organisationerna vill rikta en bestämd gensaga mot att kommittéerna synes
avse, att stadgandet skall kunna användas för att motverka missbru
av en genom ett patent skapad monopolställning och detta galler i synnerhet
påståendet, att under vissa omständigheter prissättningen på den patentskvddade
produkten skall kunna föranleda att stadgandet tillampas. Organisationerna
är övertvgade om att en sammanblandning av målsättningarna
för patentlagstiftningen och lagstiftningen for motverkande av skadliga konkurrensbegränsningar
leder till ohållbara konsekvenser. Patentlagstiftningens
tekniskt och företagsekonomiskt betingade uppgifter bor icke tillatas
bli påverkade av de helt andra uppgifter, vilkas förverkligande konkurrensbegränsningslagstiftningen
är avsedd att tjana och för vilka särskilda myndigheter
med för dem utbildad speciell praxis förefinnes i samtliga lfragakommande
länder. Vad särskilt angår läkemedel ma vidare framhallas att
myndigheterna i samtliga nordiska länder även detta stadgande förutan har
möilighet att påverka priserna på dessa produkter.

Kommittéerna har understrukit att stadgandet skall tillampas med »betvdelig
varsomhed». Det synes dock organisationerna vara av vikt, att stadgandets
karaktär av undantagsbestämmelse ges ett tydligare uttryck i sjalva
lagtexten genom ett framhållande av att det skall tillämpas endast under

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

extraordinära förhållanden. Ett missförhållande, som icke uppstått

OffVriltsphor Citnntir\M nl„__ _____ o ■ i •. _ _ ^

förevarande paragraf.

Nu nämnda remissinslanser åberopar jämväl ett av Sveriges kemiska
industrikontor avgivet yttrande, vari även understrykes att paragrafen bör
användas med betydande varsamhet. Kemikontoret framhåller särskilt att
det forhållandet att en tvångslicenssökande arbetar »utan vinstintresse»
eller loretrader »allmänna intressen» — respektive gör gällande att så förhåller
sig — under inga omständigheter får anses utgöra en tillräcklig förutsättning
tor tillämpning av paragrafen. Den sökandes egna förhållanden
tar i detta sammanhang ej tillmätas betydelse, som också kommittéerna
framhåller. Avgörande skall endast vara omständigheter, som avser den
ifrågavarande patenterade produkten i relation till synpunkter, motsvarande
dem som anföres i betänkandet, alltså statens säkerhet, beredskapssynpunk -

For en restriktiv tillämpning av stadgandet uttalar sig vidare Läkemedelsindustriföreningen,
som med tillfredsställelse konstaterar att kommittéerna
understrukit att bestämmelsen måste tillämpas med största varsamhet
och att meddelande av tvångslicens förutsätter hänsyn till »allmänt
intresse av synnerlig vikt». Enligt föreningen torde nämnda uttryck vara
att förstå så, att det allmänna intressets tillgodoseende inte kan ske på annat
sätt än genom tvångslicensen. Föreningen framhåller med skärpa att det
under inga förhållanden får förekomma att en viss företagsform — även
om den är helt eller delvis statligt reglerad eller intager attityden att densamma
är att betrakta såsom en social institution utan egentliga vinstintressen
tår bli gynnad på andra företagsformers bekostnad genom tilldelande
av tvångsiicenser. I anslutning härtill erinrar föreningen om att
kommittéerna intagit den bestämda ståndpunkten, att patentlagstiftningen
inte tår utformas med sikte på att näringspolitiskt gynna landets egen
industri. Denna ståndpunkt understryker att man då ej heller får utnyttja
patentväsendet till att gynna viss företagsform eller viss kategori företagare.
Avslutningsvis framhåller föreningen att den omständigheten att ett
foretag är statligt ej heller bör utgöra ett skäl för tillämpning av paragrafen
till förmån för företaget i fråga. RUFI, representantföreningen för ut[.
andska farmacevtiska industrier ansluter sig till sistnämnda synpunkt och
i öreslår vidare att stadgandet inskränkes till vissa, i lagtexten uttryckligen
angivna undantagsfall, såsom större epidemier och avspärrning på grund

ler etc.

av krig.

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1966 177

Några remssinstanser tar särskilt upp frågan om prissättningens
betydelse för stadgandets tillämplighet. Stötens pris- och kartellnämnd anser
att kommittéernas tolkning här är för snäv. Hur restriktivt kommitterade
önskar stadgandet tolkat framstår särskilt tydligt, fortsätter nämnden, dä
man berör det viktiga fallet att patentmonopolismen leder till alltför hög
prissättning. Kommitterade anser härvidlag att »en helt urimelig pris»
bör ha uttagits för att tvångslicens skall kunna medges. Med eu sådan tolkning
kommer stadgandet i detta sammanhang att förlora all praktisk betydelse
och endast kunna tillämpas i sällsyntaste undantagsfall. Enligt
nämndens mening borde det vara tillräckligt att kräva att ett pris uttagits,
som med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter är uppenbart
för högt (jfr konkurrensbegränsningslagen 21 §). Även med en sådan
modifiering av kraven torde det bli ganska svårt att ingripa mot för hög
prissättning vid försäljning av patenterade varor. Sneriges kemiska industrikontor
invänder däremot med skärpa mot att paragrafen skulle tillämpas
som prisregulator. Det framhålles särskilt att dess användning för detta
ändamål — i motsats till vad kommittéerna synes mena — i vart fall måste
vara begränsad till områden, vilka inte är underkastade särskild prisövervakning.
Härigenom uteslutes dess tillämpning på exempelvis läkemedelssektorn,
inom vilken medicinalstyrelsen gör en särskild granskning avpriserna.
Det får under inga omständigheter förekomma, att priser som av
en statlig myndighet prövats vara skäliga av en domstol befinnes helt orimliga
vid ifrågasatt tillämpning av paragrafen. Även de nordiska industriförbunden
tar avstånd från kommittéernas uppfattning att under vissa omständigheter
prissättningen skall kunna föranleda att stadgandet tillämpas.

Vad särskilt angår stadgandets tillämpning på patent avseende kemiska
föreningar samt livs- och läkemedel framhåller statens
pris- och kartellnämnd, att om undantagsbestämmelserna beträffande patenterbarheten
inom dessa områden slopas och om de nya reglerna utformas
så att en reell utvidgning av patenteringsmöjligheterna blir följden, det
är av särskild vikt att tvångslicensbestämmelserna får en sådan utformning
att de erbjuder ett verkligt skydd mot missbruk och inte endast drabbar
ytterlighetsfall av ringa praktisk betydelse. Sveriges kemiska industrikontor
motsätter sig å andra sidan bestämt att kommittéernas motiveringar till 1 §
och förevarande paragraf tas till intäkt för en liberal tillämpning av sistnämnda
paragraf på uppfinningar inom här avsedda tre kategorier. Keinikontoret
utgår från att när det beträffande läkemedel anföres, att patenthavaren
ej skall berövas sin ensamrätt när hans produkt har önskvärd kvalitet
och framställes i rimlig omfattning samt hans leveransvillkor ej ger
anledning till kritik, detta inte skall förstås så, att betingelserna för tvångslicens
skall anses föreligga så snart någon av nämnda förutsättningar anses
brista. Då kommittéernas uttalande på denna punkt kan ge upphov till
missförstånd, måste emellertid kontoret kräva ett förtydligande. Vad

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

beträffar den påstådda särskilda praktiska betydelsen av paragrafen inom
de områden, som kemikontoret företräder, understryker kontoret vidare,
att kommittéerna i motiven till 1 § med rätta framhållit, att gällande undantag
för kemiska produkter, läkemedel och livsmedel i praktiken ej kunnat
upprätthållas. Förhållandena inom dessa områden skulle sålunda ej te
sig väsentligt annorlunda efter införandet av ett produktpatentskydd. Något
behov av en särskild möjlighet till tvångslicenser i det allmännas intresse
har för närvarande veterligen ej påvisats. Det synes ej rimligt att
göra gällande, att någon större praktisk ändring ej kommer att inträda
och samtidigt föreslå av de praktiska ändringarna motiverade långtgående
tvångslicensbestämmelser. Särskilt betänkligt är att en tvångslicens under
de allmänna förutsättningar som stadgas i 42 § kan komma att helt förrycka
den kalkyl som ligger bakom ett uppfinnings-, utvecklings- och marknadsföringsarbete.
Även de nordiska industriörbunden inskärper vikten av
att läkemedelsbranschen inte underkastas någon särbehandling Aid tillämpningen
av stadgandet. Den stränga restriktivitet som organisationerna påyrkar
bör alltså gälla generellt.

Departementschefen. Den med patentet förenade ensamrätten ger patenlhavaren
en monopolställning med hänsyn till utnyttjande av den patenterade
uppfinningen. Han äger sålunda i princip ensam bestämma t. ex. om
priset på patenterade produkter, formerna för deras avsättning, i vilken
utsträckning de får framställas av andra o. s. v. På grund av monopolställningen
kan han principiellt helt kontrollera i vilken omfattning och pa
vilka villkor produkterna föres ut på marknaden. I vissa lägen kan allmänna
hänsyn påkalla en inskränkning av denna rätt. I gällande patentförordning
tillgodoses detta behov endast genom vissa expropriationsbestämmelser
av begränsad räckvidd. Enligt kommittéernas mening bör det inforas
möjlighet att meddela tvångslicens i här avsedda fall. Det av kommittéerna
härom föreslagna stadgandet föreskriver att där hänsyn till allmant intresse
av synnerlig vikt så kräver, den som vill yrkesmässigt utnyttja uppfinning,
varå annan har patent, äger erhålla tvångslicens därtill. I motiven
har kommittéerna utvecklat vissa principer för hur stadgandet enligt deras
mening bör tillämpas.

Vid remissbehandlingen har olika meningar kommit till synes hos å ena
sidan särskilt de pris- och monopolkontrollerande myndigheterna, vilka tillstyrker
förslaget och delvis anser att bestämmelserna bör skärpas eller i
varje fall tillämpas i större omfattning än kommittéerna förordat, och å
andra sidan näringslivets organisationer, vilka ställer sig mera kritiska och
understryker att bestämmelserna i allt fall måste användas med stor varsamhet.

Frågan huruvida tvångslicensbestämmelser av förevarande slag bor införas
är av stor principiell räckvidd. Själva syttet med patentlagstittningen

17!)

Kungl. Maj:Is proposition nr \() år 19(>6

är att y;e uppfinnarna och företagen eu tidsbegränsad ensamrätt att utnyttja
de patenterade uppfinningarna, varigenom man dels vill stimulera den för
den tekniska utvecklingen nödvändiga uppfinnarverksamheten och dels
uppnå att uppfinningarna offentliggörs så att de efter patenttidens utgång
kommer att stå till näringslivets fria förfogande. Tvångslicensbestämmelser
av den generella karaktär som här diskuteras strider i viss mån mot
de principer som sålunda ligger till grund för patentlagstiftningen. Det
är emellertid tydligt att patenträttigheter i det enskilda fallet kan utnyttjas
på ett sätt som kommer i strid mot fundamentala samhällsintressen och
att det i ett sådant läge måste finnas möjlighet för det allmänna att ingripa.
I vissa fall kan härvid rättelse åstadkommas genom tillämpning av lagstämmelser
som mera allmänt är riktade mot osunda företeelser inom näringslivet,
såsom bestämmelser rörande prisövervakning, förhindrande av
konkurrensbegränsning o. d. Patenträttens särskilda natur gör emellertid
att uppkomna konflikter i vissa fall kan bemästras endast genom att man
direkt begränsar den med patentet förenade ensamrätten. Jag delar därför
kommittéernas mening att möjlighet härtill bör införas och att detta lämpligen
sker i form av tvångslicensbestämmelser av den art kommittéerna föreslagit.

Av vad jag anfört om grunden för stadgandet följer att, såsom kommittéerna
understrukit, detta måste tillämpas med betydande varsamhet.
Till en början bör fordras att den patenterade uppfinningen angår ett viktigt
samhällsintresse; jag hänvisar här till de av kommittéerna givna
exemplen, att uppfinningen angår statens säkerhet, befolkningens förseende
med medicinalvaror och livsmedel, kraftförsörjningen, kommunikationsväsendet,
beredskapssynpunkter och liknande samhällsviktiga funktioner.
1 fråga om uppfinningar av annat slag synes tvångslicens över huvud taget
inte böra komma i fråga. För tvångslicens bör vidare fordras att de villkor
under vilka den patenterade uppfinningen tillhandahålles marknaden uppenbarligen
strider mot vad som ur allmän synpunkt är godtagbart. Det bör
emellertid härvid tillika krävas att föreliggande missförhållanden inte
lämpligen låter sig rätta genom sådana åtgärder av mera allmän art som jag
förut berört. Har t. ex. patenthavaren i licensavtal uppställt villkor som är
oförenliga med lagstiftningen mot konkurrensbegränsning, bör det övervägas
huruvida denna lagstiftning i första hand kan tillämpas för att undanröja
villkoret. Endast då åtgärder av detta slag befinnes otillräckliga bör
tvångslicens kunna tillgripas. I det sagda ligger att tvångslicenssökandens
egna förhållanden inte kan beaktas. Att statliga företag eller annan speciell
företagsform principiellt ej bör tillerkännas någon särställning är sålunda
klart. Självfallet kan dock inom specialiserade branscher ett visst förelag
framstå som bärare av det allmänna intresse som är i fråga och därvid,
praktiskt sett, äga åberopa detta även för egen del.

Den av några remissinstanser särskilt diskuterade frågan om prissätt -

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

ningens betydelse är delvis besvarad genom det anförda. I de fall då tvångsJicensfrågan
är beroende av det pris patenthavaren uttager, bör som villkor
för tvångslicens uppställas att priset med hänsyn till kostnaderna och övriga
omständigheter är uppenbart för högt; som kommittéerna anfört bör
emellertid härvid tagas hänsyn till kostnader för bakomliggande forskningsarbete
och även kostnader för arbete som därvid varit förgäves.

48 §.

Paragrafen, som motsvarar 43 § i kommittéernas förslag, innehåller bestämmelser
om tvångslicens på grund av tidigare utnyttjande av den patenterade
uppfinningen.

Gällande rätt. I 21 § 2 mom. patentförordningen stadgas, att i fall då någon
börjat utnyttja uppfinning inom riket eller vidtagit särskilda åtgärder
därför utan att äga vetskap om att patent därå blivit meddelat eller sökt
och han ej heller skäligen kunnat förskaffa sig sådan kännedom, han må
på därom framställt yrkande, om synnerliga skäl är därtill, berättigas att
under skyddstiden eller viss del därav mot skälig ersättning utnyttja uppfinningen
i den omfattning som domstolen bestämmer. Stadgandet infördes
vid 1944 års revision av förordningen.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 43 § första punkten upptagit stadgande
att den som, när handlingarna i ärende rörande ansökan om patent blev
tillgängliga för envar, härstädes yrkesmässigt utnyttjade den patentsökta
uppfinningen äger, om ansökningen leder till patent, erhålla tvångslicens
till utnyttjandet, såframt synnerliga skäl är därtill samt han saknat kännedom
om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig sådan kännedom.
Enligt andra punkten skall rätt till tvångslicens som nu sagts under
motsvarande förutsättningar tillkomma även den som vidtagit väsentliga
åtgärder för yrkesmässigt utnyttjande av uppfinningen här i riket. Kommittéerna
framhåller att hänsyn till ett stadgande i artikel 4 B Pariskonventionen,
som föreskriver att utövning under prioritetstid inte får leda till
uppkomsten av någon rätt för tredje man, medför att nu förevarande regler
i förslaget måste avfattas och tolkas restriktivt. I förhållande till stadgandet
i 21 § 2 mom. patentförordningen har möjligheterna till tvångslicens
begränsats genom att endast utnyttjande som påbörjats före den tidpunkt
dä ansökningshandlingarna blev tillgängliga för envar kan grunda licens.
Liksom i nämnda stadgande fordras att sökanden varit i kvalificerat god tro.
Kommittéerna anför bl. a., att om patenthavaren i annons eller på annat
sätt angivit att uppfinningen patentsökts, den som söker tvångslicens haft
möjlighet att enligt 56 § skaffa sig kunskap om ansökningen; har han försummat
detta kan han ej anses ha varit i den kvalificerade goda tro som
förevarande paragraf förutsätter.

181

Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 dr 1060

Liksom det förut berörda stadgandet i patentförordningen kräver kommittéernas
förslag vidare att tvångslicenssökanden kan åberopa synnerliga
skäl. Som exempel anföres att han nedlagt så stort kapital, t. ex. i maskinpark
och liknande, att det inte blott kunde vara hårt för honom själv om
han skulle upphöra med sin verksamhet men att också nationalekonomiskt
betydelsefulla värden skulle gå till spillo.

1 fråga om licensens innehåll anmärker kommittéerna att licensen aldrig
bör ges ett vidare omfång än föranvändarrätten enligt 4 §. I allmänhet torde
i själva verket del intresse att undgå värdeförstörelse som ligger bakom
tvångslicensen kunna tillgodoses genom en väsentligt mera inskränkt rätt.

Remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund framhåller att det i motiven
anmärkta förhållandet, att tvångslicens enligt föreliggande paragraf ej bör
ha vidare omfattning än föranvändarrätten, bör komma till uttryck i lagtexten.

Advokatsamfundet framhåller vidare att orden »om ansökningen leder
till patent» synes ange att talan om tvångslicens enligt denna paragraf inte
skulle kunna anhängiggöras, förrän patent meddelats på den uppfinning
tvångslicensen skall avse. En sådan regel skulle göra värdet av bestämmelsen
i hög grad illusoriskt. Ett fortsatt utnyttjande av uppfinningen skulle —
förutsatt att patentet senare beviljas — innebära patentintrång ända till dess
tvångslicensen beviljats av domstol. Under den tid, som skulle komma att
förflyta från det patentet meddelades till dess tvångslicens beviljades, skulle
det till och med kunna vara fråga om uppsåtligt intrång, för vilket straffansvar
skulle kunna utdömas. Enligt samfundets mening bör det finnas
möjlighet för den, som får insikt om att han utnyttjar respektive vidtagit
väsentliga åtgärder för att utnyttja en uppfinning, varå honom ovetande annan
tidigare sökt patent, att redan under ansökningstiden anhängiggöra talan
om tvångslicens med avseende på det patent som senare må komma att
beviljas på grund av ansökningen. I dom som eventuellt kunde komma att
meddelas innan patent beviljades fick givetvis vid fastställandet av villkoren
för tvångslicensen hänsyn tagas till den möjligheten att patent inte komme
att beviljas. Samfundet påpekar även att formuleringen av 21 § 2 mom.
i nu gällande patentförordning inte utesluter möjligheten att talan enligt
sagda lagrum anhängiggöres före patentets beviljande samt att gällande rätt
inte torde utesluta möjligheten av retroaktiv verkan av domstolens beslut
om tvångslicens. Den föreslagna bestämmelsen i 43 § synes däremot utgöra
hinder för sådan retroaktiv verkan. Liknande synpunkter anföres av Stockholms
rådhusrätt.

Departementschefen. Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet om
tvångslicens på grund av tidigare i god tro påbörjat utnyttjande av den patenterade
uppfinningen överensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Me -

182

Kungi. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

dan det för närvarande inte krävs att utnyttjandet har påbörjats före viss
tidpunkt, fordras emellertid enligt förslaget att utnyttjandet har påbörjats
redan före den tidpunkt när ansökningshandlingarna blev offentliga.
Det föreslagna stadgandet har inte föranlett principiella erinringar vid remissbehandlingen
och torde böra upptagas i lagen.

Enligt stadgandet skall tvångslicens kunna meddelas »till utnyttjandet».
Stadgandet innebär att licensen inte får gå utöver det utnyttjande som redan
ägt rum. Stadgandet får här anses äga samma innebörd som bestämmelserna
i 4 § rörande den s. k. föranvändarrätten. Domstolens allmänna
befogenhet enligt 50 § att bestämma licensens omfattning måste alltså utövas
inom denna ram.

Med anledning av vad ett par remissinstanser anfört vill jag framhålla
att talan om tvångslicens bör kunna anhängiggöras redan innan patent meddelas
men att talan inte kan avgöras förrän så skett. Bifalles talan, torde
licens som meddelas kunna avse även utnyttjande som redan ägt rum. Härigenom
undvikes afl, på sätt remissinstanserna befarat, detta utnyttjande
skulle kunna medföra intrångspåföljd.

49 §.

Paragrafen, som motsvarar 44 § i kommittéernas förslag, innehåller vissa
allmänna villkor för erhållande och utnyttjande av tvångslicens. Bestämmelserna
saknar motsvarighet i patentförordningen.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 44 § första stycket upptagit stadgande
att tvångslicens inte må meddelas annan än den som kan antagas äga förutsättningar
att utnyttja uppfinningen på godtagbart sätt och i överensstämmelse
med licensen. I motiven framhålles att sökanden alltså bör vara i stånd att,
antingen själv eller genom de i hans företag anställda, utöva uppfinningen.
Häri ligger dock inte, att han inte skulle vara berättigad att för utövandet
i viss omfattning utnyttja andra företag, men utövandet måste ske i eller
iör hans egen verksamhet. Kommittéerna framhåller vidare att det för patenthavaren
kan vara av stor betydelse att tvångslicenshavarens produktion
uppfyller erforderliga krav i fråga om kvalitet. Föres undermåliga varor ut
på marknaden, kan detta skada uppfinningens anseende hos allmänheten.
Även patenthavarens intresse i denna del kan tillgodoses med stöd av stadgandet.

1 andra stycket föreskrives att tvångslicens ej utgör hinder för patenthavaren
att själv utnyttja uppfinningen eller att upplåta licens samt att
tvångslicens må övergå till annan allenast tillsammans med rörelse vari den
utnyttjas. Bestämmelserna återgår delvis på vissa vid 1958 års Lissabonkonferens
i artikel 5 A (4) Pariskonventionen nyinförda bestämmelser.

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 är 1966

Departementschefen. Jag tillstyrker de av kommittéerna föreslagna beslämmelserna,
som ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen.

50 §.

Paragrafen, som motsvarar 45 § i kommittéernas förslag, ger vissa bestämmelser
om sättet för meddelande av tvångslicens och om upphävande
av tvångslicens.

Gällande rätt. Enligt den vid 45 § departementsförslaget berörda regeln
i 15 § andra punkten patentförordningen skall tvångslicens som där avses
meddelas av domstol. Domstolen skall därvid, efter ty skäligt prövas, föreskriva
under vilka inskränkningar och villkor samt mot vilken ersättning
uppfinningen må utövas av käranden.

Kommittéerna. 1 45 § har kommittéerna upptagit bestämmelser att tvångslicens
meddelas av rätten, att rätten bestämmer i vilken omfattning uppfinningen
må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för licensen
ävensom att, där väsentligt ändrade förhållanden så påkallar, på
talan av endera parten licensen må upphävas, nya villkor fastställas eller
fastställda villkor ändras. Förslaget innebär att de nu gällande reglerna i
15 § patentförordningen om domstols funktioner rörande tvångslicens som
där avses utvidgas till att gälla även de nya former för tvångslicens som behandlas
i förslaget.

I fråga om vederlaget framhåller kommittéerna att detta kan fastställas
till ett belopp en gång för alla eller till en löpande licensavgift. Denna kan
fastställas i förhållande till produktionen av den patenterade varan eller i
övrigt på det sätt och i de terminer, som i det enskilda fallet må finnas rimligt
och naturligt. Som villkor för tvångslicensens utövande kan ifrågakomma
ställande av säkerhet för betalning av vederlaget eller andra särskilda
förpliktelser för tvångslicenshavaren, t. ex. särskild märkning av den framställda
varan.

Beträffande möjligheten att upphäva tvångslicens framhålles att denna
bl. a. kan utnyttjas om tvångslicensen övergått på annan med stöd av sista
punkten av 44 § (49 § i departementsförslaget) och denne inte uppfyller
villkoren i nämnda paragraf.

Remissyttrandena. Statens pris- och kartellnämnd anför att den bedömning
av priser på patenterade produkter som kan bli aktuell vid prövning
av tvångslicens enligt 42 § (47 § i departementsförslaget) bär förläggas till
ett organ med tillgång till särskild sakkunskap på området och inte till
allmän domstol.

Sveriges advokatsamfund önskar att motiven kompletteras i fråga om

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

exemplifieringen av de villkor för utövandet av tvångslicens, som domstolen
kan bestämma. Bland dessa exempel borde särskilt nämnas regler för
patenthavarens kontroll av licenstagarens redovisningar i sådana fall, där
vederlaget skall utgå i form av royalty. Det är för båda parter viktigt, att
kontrollfrågan är reglerad i den dom, genom vilken tvångslicensen meddelas.
Ett annat villkor, som kan tänkas förekomma och bör nämnas i motiven,
är att tvångslicenshavaren inte skall äga utan patenthavarens medgivande
anhängiggöra talan om intrång i det patent tvångslicensen avser.

Enligt Stockholms rådhusrätts mening bör i paragrafen införas en bestämmelse
om att på begäran skall göras anteckning i patentregistret
om beslut som avses i paragrafen.

Departementschefen. Kommittéernas förslag att tvångslicens skall meddelas
av rätten, som därvid skall bestämma i vilken omfattning uppfinning
må utnyttjas samt fastställa vederlaget och övriga villkor för licensen har i
princip lämnats utan invändningar vid remissbehandlingen och föranleder
ej heller från min sida några erinringar.

En remissinstans har framfört önskemål om att prisfrågor som är aktuella
vid meddelande av tvångslicens enligt 47 § skulle föreläggas organ
med tillgång till särskild sakkunskap. Med anledning härav vill jag framhålla
att domstolen i frågor av denna art och överhuvud i frågor som kräver
särskild sakkunskap bör, i den omfattning som finnes lämpligt, infordra
utlåtanden från sakkunniga. Jag finner det sålunda utan uttryckligt stadgande
självklart att domstol i mål om tvångslicens inhämtar yttrande från
sakkunnig myndighet på näringslagstiftningens område, om pris- eller monopollagstiftningen
kan få betydelse för utgången.

I fråga om de villkor för licens som domstolen kan bestämma hänvisar
jag som exempel till vad kommittéerna och en remissinstans anfört därom.

I paragrafens andra punkt har kommittéerna föreslagit ett nytt stadgande
om befogenhet för rätten att när väsentligt ändrade förhållanden påkallar
det upphäva meddelad tvångslicens, fastställa nya villkor eller ändra
fastställda villkor. Detta stadgande har likaledes lämnats utan invändningar
vid remissbehandlingen och torde, med viss redaktionell jämkning, böra
upptagas i lagen.

I detta sammanhang vill jag framhålla att förslaget inte innehåller något
stadgande om befogenhet för rätten att jämka avtalsvillkor då det gäller
frivilliga licensupplåtelser. I flera nya lagar på förmögenhetsrättens område
har upptagits s. k. generalklausuler, som innebär att domstol kan jämka
avtalsvillkor, om tillämpning därav skulle uppenbarligen vara stridande mot
god sed eller eljest otillbörlig. Av särskilt intresse är att så skett i 1949 års
lag om rätten till arbetstagares uppfinningar och i upphovsrättslagen. Att
införa ett stadgande i denna riktning i förslaget till patentlag har emellertid
ansetts mindre lämpligt, eftersom detta förslag — med undantag för regeln

18f>

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1066

i 43 § — över huvud taget inte går in på avtalsförhållanden. Domstols rätt att
jämka otillbörliga avtalsvillkor torde emellertid anses vara uttryck för en
allmän rättsgrundsats och enligt min mening bör frånvaron av en uttrycklig
bestämmelse i ämnet i patentlagen inte utgöra hinder för domstolarna att
tillämpa denna grundsats även inom patenträttens område.

Frågan i vilken omfattning domar rörande tvångslicens bör antecknas i
patentregistret torde få behandlas i tillämpningsföreskrifterna.

7 KAP.

Patents upphörande m. m.

Öl §•

ParagTafen, som motsvarar 46 § kommittéernas förslag, behandlar påföljd
av försummelse att erlägga årsavgift.

Gällande rätt. Såsom berörts vid 41 och 42 §§ i departementsförslaget stadgas
i 11 § första—fjärde styckena patentförordningen om årsavgifter. Enligt
femte stycket är patent förfallet, om inbetalning av årsavgift, med förhöjning
som stadgas i fjärde stycket, inte fullgörs inom den där föreskrivna
respittiden av sex månader från förfallodagen. Stadgandet avgör inte från
vilken tidpunkt patentets bortfall räknas. I praxis anses bortfallet ske vid
respittidens utgång.

Kommittéerna. I 46 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgande
att i fall då årsavgift inte erlägges enligt vad i 36 och 37 §§ i kommittéernas
förslag (41 och 42 §§ i departementsförslaget) stadgas, patentet är förfallet
från och med ingången av det patentår, för vilket avgiften inte erlagts.
Stadgandet innebär i förhållande till gällande svensk rätt ändring, såvitt
angår den tidpunkt från vilken bortfallet räknas; den nya regeln har hämtats
från den danska patentlagen.

1 andra stycket har upptagits regler om s. k. återupprättande av förfallet
patent. Patent, som förfallit enligt första stycket, må av patentmyndigheten
återupprättas, därest patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet.
Ansökan om återupprättande skall göras skriftligen hos patentmyndigheten
utan dröjsmål och senast sex månader från den dag då avgiften
senast skolat erläggas. Inom samma tid skall erläggas årsavgift med
den förhöjning, som må vara fastställd, samt fastställd återupprättningsavgift.
Behörigen gjord ansökan skall kungöras. Regler av detta slag saknas
i den svenska patentförordningen men gäller i dansk, finsk och norsk
rätt; att regler om återupprättande skall kunna ges förutsätts även i artikel

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

5 bis Pariskonventionen. I motiven anför kommittéerna bl. a. att de nu
föreslagna reglerna betingas av att försummelse att erlägga årsavgift kan
ha berott på omständigheter, som inte kan tillräknas patenthavaren. Det
har visserligen påpekats att möjligheten till återupprättande av patent, som
redan förfallit, kan vara till besvär för näringslivet, som inte med säkerhet
kan veta huruvida ett bortfall kommer att bestå eller ej. Med beaktande av
att ansökningar om återupprättande i Danmark, Finland och Norge förekommit
i rätt ringa antal (5—12 ansökningar per år) har kommittéerna
emellertid funnit billighetsskäl tala för att institutet införlivas med förslaget.
En förutsättning för att förfallet patent skall kunna återupprättas
har dock ansetts böra vara, att patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin
underlåtenhet att i tid erlägga årsavgiften. Han kan t. ex. åberopa att någon,
t. cx. patentombud, ätagit sig att för hans räkning inbetala årsavgift och
att omständigheterna därvid varit sådana att han haft anledning förlita sig
på att åtagandet skulle fullgöras.

I motiven framhåller kommittéerna att patentets bortfall inte kan konstateras
förrän den i 37 § (42 § i departementsförslaget) föreskrivna betalningsfristen
utgått. Efter fristens utgång kan intrångstalan rörande tid då
patentet på grund av bortfallet ej var gällande ej bifallas. Har talan vid fristens
utgång redan bifallits och vunnit laga kraft, står domen emellertid fast
såvitt angår utdömt skadestånd; däremot är säkerhetsåtgärder enligt 53 §
(59 § i departementsförslaget) inte längre exigibla.

Enligt 46 § tredje stycket i kommittéernas förslag skall den, som efter det
patent förfallit men innan ansökan om återupprättande kungjorts börjat
här i riket yrkesmässigt utnyttja uppfinningen eller vidtagit väsentliga åtgärder
därför, i fall då patentet återupprättas äga rätt som sägs i 4 §. I
motiven anföres att tredje man, som litat på att förfallet patent ej längre
utgör hinder att utnyttja den förut patenterade uppfinningen, skulle lida
oberättigad förlust om patenthavaren efter att ha fått patentet återupprättat
skulle kunna förbjuda honom att fortsätta med utnyttjandet.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket att patent förfaller,
om årsavgift inte rätteligen erlägges, avstyrkes av Kooperativa förbundet.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om man inte i lagen borde införa
en uttrycklig bestämmelse av den innebörden, att under sådan period, då det
på grund av underlåten årsavgiftsbetalning ännu är ovisst, om patentet förfallit
eller inte, patenthavaren inte får anhängiggöra ansvars- eller skadeståndstalan
på grund av sådant utnyttjande av uppfinningen, som ägt rum
under sagda period. En dylik regel skulle vara i överensstämmelse med regeln
i den nuvarande patentförordningen 20 § tredje stycket, enligt vilken
talan på grund av intrång före patentets beviljande ej får väckas förrän patent
meddelats genom lagakraftägande beslut. Samfundet anser att det inte
är tilltalande att det skulle kunna uppkomma fall, där en person skulle

187

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 är 1000

kunna drabbas av straffansvar och skadeståndsskyldighet för intrång, som
han begått under en tidsperiod, under vilken enligt vad det senare klarlägges
patentet skall anses ha varit förfallet i enlighet med regeln i första
stycket av förevarande paragraf.

Stockholms rådhusrätt instämmer i kommittéernas uttalande att lagakraftägande
dom i mål om talan angående inträng på grund av handling,
begången under den tid patentet senare konstateras ej ha varit gällande,
måste stå fast såvitl gäller utdömt skadestånd. Rådhusrätten anser emellertid
att kommittéernas uttalande, att dom avseende åtgärder enligt 53 § (59 §
i departementsförslaget) efter patentets förfallande inte längre är exigibel,
inte torde vara riktigt för svensk rätts vidkommande.

Regeln i andra stycket om återupprättande av förfallet patent
avstyrkes av Sveriges advokatsamfund och Kooperativa förbundet. Advokatsamfundet
framhåller att det i rättslivet inom olika områden finns bestämmelser
om att innehavaren av viss rätt måste, för att rättigheten skall
vara bevarad, inom viss tid vidtaga viss bestämd åtgärd, eventuellt också
betala vissa avgifter. Det är mycket vanligt att man för dylik åtgärd och för
dylik betalning anlitar ombud av något slag. Såsom ett närliggande exempel
kan nämnas förnyelse av varumärke, vid vilken viss avgift skall betalas.
Ett annat exempel är försvarsavgifter, som måste betalas till förhindrande
av att rätt till gruva förverkas. Samfundet har svårt att förstå, att det i fråga
om patent skulle finnas mera vägande billighetsskäl än när det gäller
andra rättigheter för att man skulle medge ett återupprättande av rättigheten,
när det visas att försummelsen att vidtaga den ifrågavarande åtgärden
beror på omständighet, som inte kan tillräknas rättighetens innehavare.
Så mycket mindre anledning finns det att i nu angivet hänseende sätta patenthavare
i särskilt gynnad ställning som de föreslagna reglerna i 37 § tredje
stycket (42 tredje stycket i departementsförslaget) om förlängning av betalningsfristerna
får anses tämligen generösa. Enligt samfundetes mening
kan man begära, att en patenthavare, som inte själv vill vidtaga den enkla
åtgärden att betala en förfallande årsavgift utan härför anlitar annan person,
ger denne uppdraget i så god tid, att patenthavaren åtminstone före
den förlängda betalningsfristens utgång kan kontrollera att uppdraget fullgjorts.
Gör han inte detta och har han valt ett ombud, som inte förmår ersätta
honom den skada han lider genom försummelsen, bör han stå sitt eget
kast. Samfundet framhåller vidare att ett avgörande skäl för samfundet att
motsätta sig regeln om återupprättande av förfallna patent är den rättsosäkerhet,
som en dylik regel ovillkorligen måste skapa, samt anför härom.

Det måste för allmänheten te sig egendomligt för att icke säga orimligt,
att sedan patentverket jämlikt förslagets 50 § kungjort, att ett patent förfallit,
skulle man likväl behöva under viss tid framåt räkna med att patentet
kan återupprättas. För att vara riktigt säker på att ett förfallet patent
definitivt är borta, skulle man behöva vänta tills sex månader förflutit från
den dag patenthavaren senast skolat erlägga sin avgift, i vissa fall till och

188

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

med ännu längre, nämligen där patenthavaren inom sexmånadersperioden
ingiver ansökan om patentets återupprättande men denna ansökan icke
hinner slutbehandlas i patentverket före sexmånadersperiodens utgång.

Regeln i 46 § tredje stycket om föranvändarrätt är icke någon garanti för
att ett tillstånd av rättsosäkerhet icke kommer att föreligga intill dess det
definitivt fastslagits, att något återupprättande av patentet icke kommer att
ske. Den som sedan kungörelse skett, att visst patent förfallit, vill börja
utnyttja den uppfinning patentet omfattat och härför börjar vidtaga åtgärder,
riskerar att innan dessa åtgärder fått sådan omfattning, att de blir
att anse som »väsentliga», det kungöres att ansökan om patentets återupprättande
ingivits. Detta betyder, att såväl de redan vidtagna, såsom icke väsentliga
ansedda åtgärderna, som de fortsatta åtgärder vederbörande i god
tro vidtagit efter det kungörelsen skett men innan han fått kännedom om
densamma, blir till ingen nytta, detta även om de fortsatta åtgärderna i och
för sig varit väsentliga. Om den som vill utnyttja uppfinningen handlar så
snabbt, att utnyttjandet hunnit börja eller väsentliga åtgärder hunnit vidtagas,
när kungörelsen införes, är han givetvis bättre ställd, i det att han
får fortsätta utnyttjandet. Att märka är dock, att hans rätt att utnyttja uppfinningen
begränsas av bestämmelsen i 4 §, att utnyttjandet får fortsättas
endast »med bibehållande av dess allmänna art».

Mot den föreslagna regeln anför samfundet vidare dels alt kommittéernas
redogörelse för dansk, finsk och norsk praxis visar att det sällan förekommer
behov av återupprättande och dels att innebörden av att patentet återupprättas
är oklar. 1 sistnämnda avseende anföres.

Man frågar sig vad det egentligen skulle innebära, att patentet återupprättades.
Skulle det innebära, att patentet med det undantag, som kan utläsas
ur 46 § tredje stycket, skulle återfå sin fulla rättskraft även för den tid,
som skulle förflyta mellan den dag patentet förfallit till dagen för beslutet
om återupprättande? Denna fråga kan ha betydelse exempelvis för sådana
icke ovanliga fall, där en licenstagare förbundit sig att betala royalty för
tillverkning och/eller försäljning av patentskyddade produkter under patentets
giltighetstid.

I 46 § andra stycket anges, att »behörigen gjord ansökan» om återupprättande
skall kungöras, och i 50 § anges, att kungörelse också skall utfärdas,
när ansökan om återupprättande av patent »avgjorts». Man frågar
sig, huruvida meningen med den första kungörelsen är att bereda allmänheten
tillfälle att taga del av ansökningen och att yttra sig om densamma
< i vilket fall det väl borde anges viss tid, inom vilken yttrande skall ingivas).
Om så icke är fallet, frågar man sig, varför man skall ha två olika
kungörelser. Bör icke patenlverket samtidigt med sin prövning huruvida ansökningen
är »behörigen gjord» kunna avgöra, huruvida ansökningen på
grund av den ingivna utredningen bör bifallas eller icke?

Avslutningsvis framhåller advokatsamfundet att det av betänkandet inte
framgår, huruvida den omständigheten, att patentverkets beslut om återupprättande
senare belinnes vara oriktigt, antingen därför att det inneburit
en felaktig bedömning från patentverkets sida eller därför att det grundats
på oriktiga uppgifter från patenthavaren, skulle kunna medföra patentets

189

Kimtjl. Maj. ts proposition nr \0 år 19t><>

ogiltigförklaring. Detta borde rimligen vara fallet, anser samfundet, men
bestämmelserna i 47 § i kommittéförslaget (52 § i departementsförslaget)
synes inte medge denna möjlighet till ogiltighetsförklaring, inte ens om
patenthavaren förfarit bedrägligt vid sin ansökan om patentets återupprättande.

Svenska teknologföreningen hävdar att orden »godtagbar ursäkt» i andra
stycket första meningen av paragrafen bör ändras till »synnerliga skäl».
Hänsyn till rättssäkerheten kräver nämligen att extraordinära förhållanden
föreligger för att undantag från huvudregeln skall medges.

Departementschefen. Kommittéernas förslag att patent skall förfalla om
årsavgift inte erlägges står i principiell överensstämmelse med gällande
rätt. En ändring är att patentets bortfall inte såsom för närvarande sker i
praxis skall räknas från utgången av den för betalningen särskilt medgivna
fristen — se härom vid 42 § — utan från och med ingången av det
patentår, för vilket avgiften inte erlagts. Förslaget har i allmänhet inte
väckt erinringar vid remissbehandlingen och föranleder ej heller från min
sida några invändningar.

Det nya sättet för beräkning av tidpunkten för patentets bortfall medför
att man i fall av utebliven betalning först vid betalningsfristens utgång
kan konstatera om patentet under fristen var gällande eller ej. Mål om inträng
på grund av handling begången under denna tid, bör emellertid ej
avgöras förrän fristen utgått och visshet vunnits huruvida patentet bortfallit
eller ej; där så erfordras, bör målet förklaras vilande i avbidan härpå. Uttryckligt
stadgande om rätt för domstolen att förklara målet vilande synes
inte behöva upptagas.

I andra stycket har kommittéerna, efter mönster i dansk, finsk och norsk
lagstiftning, upptagit nya regler rörande s. k. återupprättande av förfallet
patent; patent, som förfallit enligt första stycket, må av patentmyndigheten
Återupprättas, därest patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet.
Förslaget har mött principiella erinringar hos Sveriges advokatsamfund
och Kooperativa förbundet. Det framhålles, att det ej finns anledning
antaga att en ordning av detta slag, som eljest saknar motsvarighet, skulle
behövas just inom patenträtten och att systemet leder till rättsosäkerhet. För
egen del vill jag inte frånkänna dessa anmärkningar visst fog. Som jag
förut antytt finns systemet emellertid redan i Danmark, Finland och Norge,
och i dessa länder har man velat behålla det. Med hänsyn härtill och då
man i de nämnda länderna inte haft ogynnsamma erfarenheter av systemet,
som för övrigt i praktiken endast tillämpas i sällsynta undantagsfall,
har jag inte velat motsätta mig att det upptages även i den svenska lagen.
Jag finner ej heller anledning att frångå kommittéernas förslag att villkoret
för återupprättande skall vara att patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin
underlåtenhet.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

De av kommittéerna i övrigt rörande återupprättande föreslagna reglerna
i andra stycket torde böra godtagas.

Med anledning av advokatsamfundets yttrande vill jag framhålla att beslut
om återupprättande innebär att patentet i andra sammanhang än som
beröres i tredje stycket får anses ha behållit sin giltighet under hela den
förflutna tiden och sålunda även under den period då dess bestånd tidigare
var ovisst. Avtalade royaltyavgifter skall alltså betalas även för denna period.

Patentmyndighetens beslut rörande ansökan om återupprättande kan i
vanlig ordning överklagas enligt 72 §. Bifalles sådan ansökan, kan inte
■vid domstol föras talan om att patentet skulle vara ogiltigt på den grund alt
den administrativa prövningen förmenas ha varit oriktig.

I tredje stycket har kommittéerna föreslagit stadgande att den som efter
det patent förfallit men innan ansökan om återupprättande kungjorts börjat
här i riket yrkesmässigt utnyttja uppfinningen eller vidtagit väsentliga
åtgärder därför äger, om patentet återupprättas, rätt som sägs i 4 §. Stadgandet
har ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde böra
upptagas i lagen.

52 §.

Paragrafen motsvarar 47 § i kommittéernas förslag. Den behandlar ogiltigförklaring
av patent.

Gällande rätt. Enligt 18 § patentförordningen må i fall, då patent blivit
meddelat i strid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§, envar, som anser sin rätt
vara genom patentet förnärmad, så ock allmän åklagare, när det allmännas
fördel påkallar det, vid domstol föra talan om patentets ogillande.

Kommittéerna. I 47 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgande,
att om patent meddelats i strid mot 1 eller 2 §, rätten skall på därom
törd talan törklara patentet ogiltigt; dock må patent ej förklaras ogiltigt
på den grund att den som erhållit patentet varit berättigad till blott viss
andel däri. Kommittéerna framhåller bl. a. att ogiltighetsgrunderna, liksom
för närvarande, bör begränsas till bristande uppfyllelse av de väsentliga
patenterbarhetsvillkoren och att någon tidsgräns för väckande av ogiltighetstalan
som huvudregel inte bör gälla. I motiven tar kommittéerna vidare
upp vissa tolkningsspörsmål och bl. a. frågan om ogiltighetsförklaring i fall
då patent beviljats på grund av patentkrav, som efter ändring kommit att
sakna motsvarighet i ansökningshandlingarna, utan att löpdagsförskjutning
skett. Enligt kommittéernas mening kan ogiltighetsförklaring erhållas på
grund av patenterbarhetshinder, som uppkommit mellan ansökningsdagen
och dagen för ändring av patentkravet.

Kommittéerna framhåller, att stadgandet, liksom 18 § patentförordningen,
innebär att patent även kan förklaras delvis ogiltigt. Så kan bl. a. ske

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 11)66 19!

där patentet avser flera uppfinningar men patenthavaren inte har rätten till
dem alla. Patent kan även i andra fall omfatta flera patentkrav, av vilka
något eller några påstås vara ogiltiga. Domen kan då gå ut på att ifrågavarande
patentkrav underkännes. Om det endast är vissa delar av kraven som
befinnes vara ogiltiga, kan skyddets omfattning inte bestämmas utan att
man i domen omformulerar kraven. Enligt kommittéernas mening bör en
sådan omformulering vara tillåten, men de omformulerade kraven niåste
ligga inom ramen för de tidigare. 1 de omformulerade kraven tår alltså inte
intagas något från beskrivningen som ej stått i de tidigare kraven.

Stadgandet i andra punkten, att patent ej må förklaras ogiltigt på den
grund att den som erhållit patentet varit berättigad till blott viss andel, är
nytt. I motiven anföres att det med bestämmelsen avsedda fallet, att annan
visar sig på grund av meduppfinnarskap vara jämte patenthavaren berättigad
till patentet, inte kan lösas genom att patentet skulle förklaras delvis
ogiltigt. Att förklara det helt ogiltigt vore enligt kommittéernas mening att
gå för långt; medupphovsmannens rätt bör ej vara sä vidsträckt. Kommittéerna
har därför stannat för att någon ogiltighetsförklaring inte skall kunna
utverkas på nu förevarande grund. Meduppfinnare får i stället anlita utvägen
att enligt 48 § (53 g i departementsförslaget) utverka delvis överföring av
patentet på sig.

1 47 § andra stycket bär upptagits huvudregler om talerätt. Talan skall,
med det undantag som stadgas i tredje stycket, kunna föras av envar, sä
ock då det allmännas fördel påkallar det, av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
I fråga om enskilds talerätt har kommittéerna inte ansett sig böra
bibehålla den nuvarande begränsningen att talan endast får föras av den
som anser sin rätt vara förnärmad genom patentet. Kommittéerna framhåller
att patentet riktar sig mot alla och envar och det är en naturlig följd
härav att man inte begränsar talerätten. Vad angår det allmännas talerätt,
har kommittéerna ansett att det bör överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma
vilken myndighet som skall utöva den.

I tredje stycket ges särskilda regler om talerätt i fall då talan grundas på
att patent meddelats annan än den enligt 1 § till patentet berättigade. Till en
början stadgas att sådan talan må föras allenast av den som påstår sig berättigad
till patentet. Till grund för denna begränsning anföres dels att det
är andra än parterna ovidkommande om ett i övrigt giltigt patent innehas av
den ene eller den andre, och dels att en rätt för utomstående att i dessa
fall få patentet ogiltigförklarat kunde medföra att den berättigade utestängs
från att få patentet överfört på sig enligt 48 § (53 § i departementsförslaget).
1 stadgandet ges vidare vissa frister för talans väckande. Talan skall väckas
inom ett år efter erhållen kännedom om de omständigheter, på vilka talan
grundas; dock må talan alltid väckas inom ett år efter patentets meddelande.
Var patenthavaren i god tro, må i intet fall talan väckas senare än tre
år efter patentets meddelande. De två första fristerna motiveras av att talan.

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

pa ett senare stadium kan få orimliga och nationalekonomiskt olyckliga
konsekvenser genom att dröjsmålet ökar förlusterna och möjliga biverkningar,
t. ex. uppsägning av personal, som engagerats för utnyttjande av patentet.
Den absoluta tristen för fall då patenthavare är i god tro motiveras
hl. a. av hänsyn till patenthavaren och omsättningens intresse; här må i
övrigt hänvisas till betänkandet s. 316—317.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i remissvaren. Vissa påpekanden göres dock.

Vad angår första stycket tar Försvarets civilförvaltning upp kommittéernas
uttalande att, då patent beviljats på grund av patentkrav, som
efter ändring kommit att sakna motsvarighet i ansökningshandlingarna,
utan att förskjutning av ansökningsdag
skett, ogiltigförklaring kan erhållas på grund av patenterbarhetshinder som
uppkommit mellan ansökningsdagen och dagen för ändring av patentkravet.
Civilförvaltningen anser det vara av stor vikt att denna tolkning får ett
otvetydigt stöd i lagtexten. Denna torde därför böra kompletteras med en ny
bestämmelse av innehåll att patent, om det meddelats i strid mot 13 § och
uppfinningen, sådan den framstår efter ändring av ursprungshandlingarna,
är närliggande i förhållande till vad som blivit känt innan ändringen
gjordes eller enligt 14 § skall anses gjord, på därom förd talan av rätten
skall förklaras ogiltigt med avseende på vad som tillkommit genom ändringen.
Liknande önskemål framställs av Svenska industriens patentingenjörers
förening, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Jernkontoret och Skånes handelskammare. Även en ledamot i Stockholms
rådhusrätt anser i särskilt yttrande att saken bör anges i lagtexten.

Patentverket opponerar sig mot kommittéernas uttalande att domstol i en
process skall kunna fastställa patentkrav av omformulerad
lydelse. Verket kan inte finna annat än att ett fastställande av nya
patentkrav från domstolens sida måste medföra sådana praktiska och administrativa
problem att något sådant måste vara uteslutet. Finner domstolen
ett enskilt patentkrav vara behäftat med så allvarliga brister att det inte
med en rimlig tolkning kan tillåtas bestå, bör det enligt patentverkets bestämda
uppfattning förklaras ogiltigt i sin helhet. Partiell ogiltighet av patent
bör alltså under inga förhållanden få medföra att enskilda patentkrav
befinnes delvis giltiga och delvis ogiltiga. En ledamot i Stockholms rådhusrätt
hemställer att spörsmålet regleras i lagtexten.

Beträffande bestämmelsen i andra stycket anser Svea hovrätt att rätten
att föra talan om ogiltigförklaring inte bör såsom där föreslås tillerkännas
»envar» utan begränsas i enlighet med vad som stadgas i nuvarande
patentförordning och enligt svensk rätt i allmänhet gäller för behörighet att
föra talan vid domstol. Nu avsedd talerätt bör således tillkomma endast
den vars rätt förnärmats genom patentet. Regeln kan avfattas med använ -

193

Kungl. Maj.ts proposition nr W ur 1966

(lando av det numera brukliga uttrycket »förfång». Skulle uttrycket »envar»
bibehållas i lagtexten, kan det ifrågasättas om bestämmelsen i samma
stycke om talerätt för myndighet har någon självständig betydelse och bör
bibehållas,

1 fråga om tredje stycket anför en ledamot i Stockholms rådhusrätt att,
om preskriptionstid som där stadgas är avsedd att börja löpa då beslutet
om meddelande av patent vunnit laga kraft, detta bör utsägas i lagtexten.

Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har kommittéerna
upptagit stadgande, att om patent meddelats i strid mot 1 eller
2 §, rätten skall på därom förd talan förklara patentet ogiltigt; dock må
patent ej förklaras ogiltigt på den grund att den som erhållit patentet varit
berättigad till blott viss andel däri. Stadgandet, vars första punkt motsvarar
gällande rätt och vars andra punkt överensstämmer med vad som för närvarande
torde få anses gälla utan uttryckligt stadgande, har inte föranlett
erinringar vid remissbehandlingen och jag tillstyrker att det upptages i
lagen.

Jag biträder kommittéernas i motiven gjorda uttalande att då patentet
beviljats på grund av patentkrav, som efter ändring kommit att sakna motsvarighet
i ansökningshandlingarna, utan att löpdagsförskjutning skett, patentet
bör kunna förklaras ogiltigt på grund av patenterbarhetshinder som
uppkommit mellan ansökningsdagen och dagen för ändring av patentkravet.
Enligt min mening kan det knappast uppkomma någon tvekan om att
stadgandet skall tolkas på detta sätt.

Ett uttalande av kommittéerna, att domstol vid ogiltigförklaring bör kunna
fastställa patentkrav av omformulerad lydelse, har föranlett erinringar
från patentverket, som ansett att ett fastställande av nya patentkrav måste
medföra sådana praktiska och administrativa problem att en möjlighet i
detta avseende måste anses utesluten. Även jag finner det tvivelaktigt
huruvida det kan vara lämpligt att omformuleringar av detta slag göres,
åtminstone om man frånser helt enkla fall. Ett närmare ståndpunktstagande
till dessa frågor torde emellertid få lämnas åt praxis.

I andra stycket har kommittéerna upptagit huvudbestämmelser om
talerätt. Talan skall, med det undantag som stadgas i tredje stycket, kunna
föras av envar, så ock då det allmännas fördel påkallar det, av myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer. I fråga om enskilds talerätt innebär förslaget
den ändringen att den nuvarande begränsningen att talerätt endast tillkommer
enskild, som anser sin rätt vara förnärmad genom patentet, fått utgå.
För denna ståndpunkt talar att begränsningen i praktiken är av mycket liten
betydelse, eftersom det knappast finns något hinder att vem som helst påstår
sig förnärmad av ett patent. Av principiella skäl synes en begränsning
av detta slag emellertid, såsom yrkats i ett remissuttalande, böra kvarstå.
Den svenska texten kommer härvid att överensstämma med den finska men

7 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. .Yr 10

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

skilja sig från den danska och den norska. Av skäl som nyss anförts blir
emellertid den praktiska skillnaden obetydlig. Vad angår det allmännas
talerätt biträder jag kommittéernas förslag att denna, som för närvarande
utövas av allmän åklagare, skall utövas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

I tredje stycket har kommittéerna upptagit särskilda regler rörande talerätt
i fall då talan grundas på att patent meddelats annan än den som är
berättigad till patentet enligt 1 §. Sådan talan skall bara få föras av den
som påstår sig berättigad till patentet. Talan skall väckas inom ett år efter
erhållen kännedom om de omständigheter, på vilka talan grundas; dock må
talan alltid väckas inom ett år efter patentets meddelande. Var patenthavaren
i god tro, må i intet fall talan väckas senare än tre år efter patentets
meddelande.

Reglerna har inte föranlett saklig erinran vid remissbehandlingen och
torde väsentligen böra godtagas. Huvudregeln rörande tiden för talans väckande
synes emellertid böra ändras. När i kommittéernas förslag stadgas
att den här förordade ettårsfristen skall räknas från det käranden erhöll
kännedom om de omständigheter, på vilka talan grundas, åsyftas sådana
omständigheter som käranden åberopar som grund för att han är berättigad
till patentet. Talan grundas emellertid jämväl på det förhållandet att
patent meddelats, och det synes skäligt att fristen räknas från den tidpunkt
då käranden fick kännedom om patentmeddelandet, i fall detta leder till
längre frist. Tiden bör därför räknas från det käranden fick kännedom om
patentets meddelande och de övriga omständigheter, på vilka talan grundas.
I övrigt tillstyrker jag kommittéernas förslag.

Av 26 § framgår att patentet anses meddelat den dag patentansökningen
bifallits och beslutet vunnit laga kraft.

53 §.

Paragrafen, som motsvarar 48 § i kommittéernas förslag, upptager en ny
bestämmelse om överföring av patent.

Kommittéerna. Kommittéerna erinrar om att i fall, då patent meddelats
annan än den enligt 1 § berättigade, den sistnämndes intresse i gällande
svensk rätt endast är tillgodosett genom möjligheten att föra ogiltighetstalan.
Denna möjlighet är emellertid ej tillfyllest. Det offentliggörande av uppfinningen
som patentet medfört utgör hinder för den berättigade att själv
få patent på grund av ansökan som han inger efter offentliggörandet. För
att den berättigade skall kunna få ekonomiskt utbyte av uppfinningen bör
han därför, såsom enligt finsk och norsk rätt, erhålla en rätt att få patent
överfört på sig. En bestämmelse härom har upptagits i 48 § första stycket.
Enligt denna skall i fall då patent meddelats annan än den enligt 1 § till

195

K ungt. Maj:ts proposition nr ''it) är ltttiti

patentet berättigade, rätten på talan av den berättigade överföra patentet
på honom. De frister som enligt 47 § tredje stycket (52 § tredje stycket i
departementsförslaget) gäller i fråga om väckande av ogiltighetstalan har
ansetts böra äga motsvarande tillämpning beträffande talan om överföring;
bestämmelse härom har upptagits i 48 § andra stycket.

I fortsättningen framhåller kommittéerna att särskilda regler fordras till
skydd för godtroende patenthavare. Denne åtnjuter visst skydd mot att talan
väckes mot honom på grund av den särskilda fristen för godtrosfall i sista
punkten av 47 § tredje stycket. Skydd fordras emellertid också i det fall
att talan väckts och bifallits. Om den som frånhänts patentet börjat i god
tro här i riket yrkesmässigt utnyttja uppfinningen eller vidtagit väsentliga
åtgärder därför, bör han enligt kommittéernas mening mot skäligt vederlag
och på skäliga villkor i övrigt äga fortsätta det påbörjade eller igångsätta
det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. Under
samma förutsättningar bör innehavare av licens som var antecknad i patentregistret
äga sådan rätt. Bestämmelser av detta innehåll har upptagits
i tredje stycket av förevarande paragraf. Kommittéerna framhåller att villkoret
att uppfinningen yrkesmässigt utnyttjats här i riket eller att väsentliga
åtgärder vidtagits därför är detsamma som gäller för föranvändarrätt
enligt 4 §. Utnyttjanderättens omfång är också begränsat på samma sätt
som i 4 §.

1 motiven anför kommittéerna vidare, att överföring får den verkan att
den på vilken patentet överförts framdeles kan hävda de till patentet knutna
rättigheterna. Vilken verkan överföringen får för den tid som redan gått
beror av omständigheterna. Någon generell regel härom går inte att uppställa.

Remissyttrandena. Stadgandet har i remissvaren inte föranlett annat yttrande
än att Sveriges advokatsamfund funnit det erforderligt med en reglering
av frågan om överförings verkan på saklegitimationen
vid en talan, som avser intrång under tiden innan beslutet om överföring
vunnit laga kraft men som anhängiggöres efter denna tidpunkt eller
som anhängiggjorts tidigare men som inte hunnit slutligen avgöras, när
överföringsbeslutet vinner laga kraft. Utan fasta regler i detta hänseende
måste stor osäkerhet komma att uppstå, så snart bestämmelsen i förevarande
paragraf skall tillämpas. Att överförings verkan skulle, såsom kommittéerna
synes förmena, kunna bero på omständigheterna i de enskilda
fallen, kan samfundet inte anse vara riktigt. Enligt samfundets uppfattning
bör det inte kunna ifrågakomma, att den som får ett patent överfört på sig
skulle kunna med stöd av patentet gentemot tredje man göra gällande några
anspråk avseende tiden innan beslutet om patentets överföring vunnit
Jaga kraft. Detta bör gälla inte bara talan på grund av tidigare patent -

196

Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1966

inträng utan också anspråk mot sådan tredje man, som enligt tidigare avtal
med förutvarande patenthavare utnyttjat uppfinningen. Den som fått
patentet överfört på sig bör inte ha någon rätt att inträda i den förutvarande
patcnthavarens ställe såsom part i ett av denne med tredje man träffat
licensavtal. Å andra sidan bör enligt samfundet gälla, att den som frånkänts
ett patent inte bör vara berättigad att efter det att beslutet om patentets
överföring vunnit laga kraft föra någon talan om påföljd på grund av inträng
som skett före sagda tidpunkt. Detsamma bör gälla beträffande den
som innehaft licensrätt på grund av avtal med den som frånkänts patentet.
Om vid den tidpunkt, då beslutet om patentets överföring vinner laga kraft,
en rättegång om patentintrång pågår, måste den förutvarande patenthavarens
respektive dennes licenstagares talan ogillas. Någon rätt för den nye
patenthavaren att inträda såsom part i rättegången bör inte medges. Följden
av en reglering i enlighet med vad nu sagts kommer visserligen att bli
den, att den som begått intrång i ett patent innan beslutet om dess överföring
vunnit laga kraft kan komma att slippa påföljder härför, men ett
sådant resultat finner samfundet knappast stötande, eftersom resultatet
skulle ha blivit detsamma, om patentet jämlikt 47 § (52 § i departementsförslaget)
förklarats ogiltigt därför att det meddelats annan än den enligt
1 § berättigade.

Departementschefen. Om patent meddelats annan än den som materiellt är
berättigad till patentet, har den berättigade enligt gällande rätt endast möjlighet
att få patentet ogiltigförklarat. Genom det av kommittéerna i första
stycket av förevarande paragraf föreslagna stadgandet, som har förebild i
gällande finsk och norsk rätt, erbjudes han den alternativa möjligheten att
få patentet överfört på sig. Genom en dylik överföring får han tillfälle att
i fortsättningen själv utnyttja patentet. Jag tillstyrker detta stadgande, som
inte föranlett principiella erinringar vid remissbehandlingen.

I andra stycket har kommittéerna upptagit vissa bestämmelser till skydd
för tidigare patenthavare och licenstagare, som var i god tro. Även dessa bestämmelser
har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och synes böra
upptagas i lagen.

Ett spörsmål som inte löses i det föreslagna stadgandet är vem som efter
överföring äger göra gällande de till patentet knutna anspråk som uppkommit
före överföringen. Enligt kommittéernas mening får denna fråga avgöras
med hänsyn till omständigheterna. Sveriges advokatsamfund, som
ingående diskuterat frågan, anser däremot att man generellt bör kunna fastslå
att den som fått patentet överfört på sig ej kan göra gällande anspråk
för tiden dessförinnan men att å andra sidan ej heller den förutvarande
patenthavaren eller dennes licenstagare äger göra gällande några anspråk.
Närmast till hands synes också ligga att i princip anse äldre avtal rörande
patentet som helt ogiltiga; i själva verket bygger bestämmelserna i andra

197

Kungl. Mnj.ts proposition nr 40 år 1966

stycket på denna uppfattning. Sedan patent överförts, synes dessa avtal alltså,
som advokatsamfundet uttalat, inte kunna läggas till grund för anspråk
från någondera sidan. Frågan huruvida och i vilken omfattning förhållandet
kan ge upphov till skadeståndsanspråk eller krav på återbäring av crlagda
prestationer torde få lösas enligt allmänna grundsatser om verkan av
avtals ogiltighet.

54 §.

Paragrafen, som motsvarar 49 § i kommittéernas förslag, behandlar patents
upphörande på grund av att patenthavaren avstår från patentet.

Gällande rätt. I 24 § patentförordningen stadgas bl. a. att i fall, då patenthavaren
hos patentmyndigheten anmält sig vilja avstå från patentet, patentmyndigheten
skall avföra detsamma nr patentregistret.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 49 § törsta stycket, i anslutning till
gällande rätt, upptagit bestämmelse att i fall, då patenthavaren skriftligen
hos patentmyndigheten avstår från patentet, myndigheten skall förklara
patentet upphört. Kravet på skriftlighet har uppställts med hänsyn till de
viktiga konsekvenser avståendet har för patenthavaren.

Kommittéerna framhåller att förklaring om avstående kan göras endast av
den i patentregistret införde patenthavaren. Visar det sig efter patentets
upphörande att annan var materiellt berättigad, har denne inte möjlighet
att få patentet återupprättat utan blir hänvisad till att söka skadestånd hos
den registrerade patenthavaren.

Kommittéerna har övervägt huruvida det borde krävas att i registret antecknad
licenshavare ger sitt samtycke till avståendet men inte funnit tillräckliga
skäl föreligga för ett dylikt krav. Strider patenthavarens avstående
mot hans förpliktelser mot licenshavaren, kan hans åtgärd emellertid, framhålles
det, medföra skadeståndsskyldighet.

Enligt kommittéernas mening bör patenthavare kunna återkalla ett a\-stående från patent intill dess patentmyndigheten utfärdat kungörelse om
att patentet förklarats upphört.

I andra stycket har kommittéerna upptagit stadgande att i fall då patent
är utmätt eller tvist om överföring av patent är anhängig, patentet inte må
förklaras upphört så länge utmätningen består eller tvisten inte blivit slutligt
avgjord.

Remissyttrandena. I särskilt yttrande ställer en ledamot i Stockholms rådhusrätt
frågan om den som påstår sig vara den materiellt berättigade med
framgång hos patentverket kan väcka invändning mot att den formellt
legitimerade förklarar sig avstå från patentet. Om så inte skulle vara

198 Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

lallet, kan detta leda till allvarlig rättsförlust för en materiellt berättigad.
1 yttrandet ifrågasättes ytterligare, om det är riktigt att återkallelse av ett
avslående från patent med verkan skall kunna ske efter patentmyndighetens
beslut om patentets upphörande men innan beslutet blivit kungjort.

Patentverket har inte någon erinran mot kommittéernas uttalande rörande
verkan av ett avstående, som göres utan samtycke av den som fått licens
tiil patentet, men erinrar om att motsvarande situation för varumärkesrättens
del föranlett en särskild föreskrift i 18 § andra stycket tillämpningskungorelsen
(SFS 1960: 648), enligt vilken licenstagaren skall erhålla meddelande
om varumärkeshavarens åtgärd och beredas skäligt rådrum för att
tillvarataga sina intressen i ärendet.

Departementschefen. I anslutning till gällande rätt har kommittéerna i
forsta stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande att i fall då patenthavaren
skriftligen hos patentmyndigheten avstår från patentet, myndigheten
skall förklara patentet upphört. Stadgandet, som ansluter sig till gällande
rätt, har inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde
böra upptagas i lagen.

Kommittéerna har framhållit att förklaring om avstående kan göras endast
av den i patentregistret antecknade patenthavaren och att den som
senare visar sig vara materiellt berättigad ej har möjlighet att få patentet
återupprättat. I den i ett remissyttrande diskuterade situationen, att den
som anser sig materiellt berättigad gör invändning mot avståendet redan innan
patentmyndigheten förklarat patentet upphört, torde myndigheten få
förfara efter omständigheterna. Visas t. ex. att talan väckts rörande rätten
till patentet, skall ärendet rörande upphörandet förklaras vilande. I andra
tall torde inte kunna undgås att patentmyndigheten förklarar patentet upphört.
Den materiellt berättigade blir i sådant fall hänvisad att söka skadestånd
av den antecknade patenthavaren.

Såsom kommittéerna anfört synes det knappast föreligga tillräckliga
skal föreskriva att licenstagare skall ge sitt samtycke till avstående. Såsom
skett inom varumärkeslagstiftningen bör emellertid i tillämpningsföreskrifterna
stadgas att licenstagare skall underrättas i ärendet.

Det av kommittéerna i andra stycket föreslagna stadgandet om förbud
mot att törklara patent upphört så länge utmätning av patentet består eller
tvist om överföring av patentet är anhängig har lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

55 §.

Paragrafen, som motsvarar 50 § i kommittéernas förslag, innehåller bestämmelser
om kungörande av vissa beslut rörande patent.

199

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1966

Gällande rätt. I 24 § patentförordningen stadgas att då patent upphört
att gälla, vare sig på grund av föreskrift i patentförordningen eller därigenom
att patenthavaren hos patentmyndigheten anmält sig vilja avstå från
patentet, patentmyndigheten skall införa kungörelse därom i allmänna tidningarna.

Kommittéerna. I anslutning till gällande rätt har kommittéerna i 50 §
upptagit stadgande att när patent förfallit, förklarats ogiltigt, överförts eller
förklarats upphört, patentmyndigheten skall utfärda kungörelse darom.
Enligt stadgandet skall kungörelse även utfärdas, när ansökan om återupprättande
av patent avgjorts.

Det är avsett att i tillämpningsföreskrifterna ange på vad sätt kungörande
skall äga rum. Kommittéerna har utgått från att kungörandet under alla
förhållanden skall göras i patentmyndigheternas officiella periodiska tidskrift,
för Sveriges del Svensk tidskrift för industriellt rättsskydd.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen inte föranlett
annat yttrande än att Sveriges advokatsamfund ställt frågan om man, nar
ansökning om återupprättande av patent avslagits av patentmyndigheten,
skall kungöra detta så snart beslutet föreligger eller om man skall avvakta
att beslutet vunnit laga kraft.

Departementschefen. Utredningens förslag om i vilka fall kungöranden
rörande patent skall ske synes ej ge anledning till erinran. Kungörande bor
i princip ej ske förrän den åtgärd varom fråga är står fast. När patent förklarats
ogiltigt eller blivit överfört, eller när ansökan om återupprättande
blivit avgjord, bör kungörande därför äga rum först då det föreligger dom
eller beslut som vunnit laga kraft. När patentmyndigheten konstaterar att
patent förfallit eller upphört, synes emellertid praktiska skal tala for att
kungörelse utfärdas omedelbart. Det är visserligen tänkbart att patentmyndigheten
misstagit sig och att sökanden anför besvär, men detta ar en i
praktiken så sällsynt komplikation att man ej torde behöva taga hansyn därtill
vid bestämmande av ordningen för kungörande. Stadgandet torde böra
jämkas i enlighet med vad som nu anförts.

200

Kungl. Maj.ts proposition nr A0 år 1966

8 KAP.

Uppgiftsskyldighet rörande patent

56 §.

Paragrafen, som motsvarar 56 § i kommittéernas förslag, innehåller bestämmelser
om skyldighet att i vissa fall lämna uppgift om patents num -

Gallande rätt. I patentförordningen regleras hithörande frågor av bestämmelser
i 22 §. Enligt första stycket är den, som genom meddelande på vara,
anslag eller skylt eller annorledes, utan att patentets eller ansökningens
nummer angivits, uppger att patentskydd, varom i 19 eller 20 § patenttorordningen
sägs, här i riket åtnjutes med avseende på alster eller förfarande,
skyldig att lämna den som därav kan ha olägenhet uppgift om numret.
Innehåller meddelandet ej bestämd uppgift, att patentskydd åtnjutes,
men kan av meddelandet framkallas den uppfattningen, att så är förhållandet,
är den som lämnat sådant meddelande skyldig att till den som därav
kan ha olagenhet uppge, huruvida och i så fall på vad grund han anser sig
atnjuta patentskydd enligt 19 eller 20 §.

Kommittéerna. Kommittéerna anser att även den nya lagen bör innehålla
regler svarande mot föreskrifterna i 22 § patentförordningen. En uppgiftsskyldighet
för patenthavare av förevarande slag är nödvändig för att ge
utomstående möjlighet att hos patentmyndigheten kontrollera räckvidden
av gjorda patentansökningar och meddelade patent i fall, då ansökning eller
patent aberopas på ett ofullständigt sätt och därigenom få tillfälle till säkrare
underlag for planeringen av den egna verksamheten med hänsyn till
ansökningen eller patentet. Kommittéerna framhåller emellertid att kontroll
hos patentmyndigheten då det gäller ansökningar kan ske endast om
ansökningshandlingarna hunnit bli offentliga. För fall då ansökningshandlingarna
mte är offentliga, bör föreskrifterna kompletteras med ett stadgande
som ålägger patentsökande att låta den utomstående taga del av handlingarna.
Kommittéerna har upptagit ett sådant stadgande i 56 § första
stycket; föreskrifter svarande mot de nu gällande har förts till andra och
tredje styckena.

Stadgandet i första stycket har fått utformningen att, när patentsökande
innan ansökningshandlingarna blivit tillgängliga för envar, åberopar ansökningen
gentemot annan, han är skyldig att på begäran låta denne taga del avhandlingarna
i ärendet. Kommittéerna framhåller att skyldigheten att tillhandahålla
handlingarna begränsats till att gälla fall då patentsökanden

201

Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 är 1966

åberopat ansökningen gentemot annan, d. v. s. fall då sökanden gjort gällande
rätt på grund av ansökningen gentemot en eller flera bestämda personer.
Det är också endast dessa personer som kan begära att l''å taga del av
handlingarna.

Andra och tredje styckena stadgar att den som eljest, vare sig genom direkt
hänvändelse till annan eller i annons eller genom påskritt på vara eller
dess förpackning eller annorledes, utan uppgilt om patentets eller ansökningens
nummer anger att patent meddelats eller sökts i visst avseende, är
skyldig att ge den som begär det uppgift om numret. Innehåller meddelande
inte bestämd uppgift att patent meddelats eller sökts men är det ägnat att
framkalla uppfattningen att så är fallet, är den som lämnat meddelandet
skyldig att på begäran av envar uppge, huruvida patent meddelats eller
sökts. Nytt i förhållande till gällande rätt är att uppgiftsskyldigheten, som
i gällande rätt är begränsad att gälla mot personer som kan ha olägenhet av
det ofullständiga meddelandet, utvidgats att gälla mot envar.

Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna, som sakligt i stort
sett överensstämmer med gällande rätt, har inte föranlett erinran vid remissbehandlingen
och torde böra upptagas i lagen. Vissa redaktionella jämkningar
bör dock vidtagas. Ordet »eljest» i andra stycket synes kunna föranleda
missförståndet att uppgiftsskyldighet som där avses ej skulle föreligga
innan ansökningshandlingarna blivit offentliga och torde därför böra utgå.
Även orden »i visst avseende» synes böra utgå. Det synes sålunda ej böra
krävas att uppgiften om att patent sökts eller meddelats är mera preciserad;
avbildas t. ex. i en annons viss vara eller anordning, bör även ett allmänt
uttalande i annonsen att patent sökts eller meddelats kunna medföra uppgiftsskyldighet.
Slutligen bör till stadgandet överföras den enligt kommittéernas
förslag i 57 § upptagna bestämmelsen att uppgiftsskyldigheten skall
fullgöras utan dröjsmål.

9 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

57 §.

Paragrafen, som motsvarar 51 § i kommittéernas förslag, behandlar ansvar
för patentintrång.

Gällande rätt. Enligt 19 § 4 mom. patentförordningen straffas den, som
uppsåtligen begår patentintrång, med dagsböter eller, där omständigheterna
är synnerligen försvårande, fängelse. Talan i anledning av patentintrång
må, enligt 1 mom. i samma paragraf, ej väckas av annan än patenthavaren.

7+ Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40

202

Kungl. Maj.ts proposition nr M år t966

Kommittéerna. Kommittéerna har i 51 § första stycket upptagit stadgande
att om någon gör intrång i den ensamrätt som patent medför (patentintrång)
och det sker uppsåtligen, han skall straffas med dagsböter eller med
fängelse i högst sex månader. Kommittéerna har övervägt om inte, såsom
i vissa utländska patentlagar, straffpåföljd för patentintrång skulle kunna
avskaffas. Vid uppsåtlig gärning är dock enligt kommittéernas mening sådan
påföljd påkallad av hänsyn till allmänprevention och moralbildning.
Vid oaktsamhet bör, såsom för närvarande, straffpåföljd ej ifrågakomma.

Kommittéerna framhåller att allmänna stadganden om medverkan till brott
är tillämpliga också i fråga om patentintrång. Då dessa stadganden innebär
att medverkande bär självständigt ansvar, kan uppsåtlig medverkan föranleda
straff även om den omedelbare gärningsmannen går fri från straff
därför att han förfarit endast oaktsamt eller var i god tro. Med hänsyn härtill
är det enligt kommittéernas mening inte behövligt att, såsom stundom
sker i utländsk lagstiftning och såsom föreslås i EEC-utkastet, upptaga
särskilda stratlstadganden om medelbart patentintrång.

Enligt paragrafens andra stycke må brott som avses i första stycket ej
åtalas av annan än målsäganden. Den svenska texten överensstämmer här
med den danska; i de finska och norska texterna föreslås brottet utgöra
angivelsebrott. Förslagen motsvarar i princip gällande rätt i de olika länderna.
Den svenska kommittén anför att brott mot upphovsrätts- och varumärkeslagarna
i form av angivelsebrott ligger under allmänt åtal och har
övervägt huruvida samma reglering borde införas i patentlagen. Kommitttén
har emellertid ansett att läget beträffande patentintrång är ett annat än i
fråga om intrång i upphovsrätten eller varumärkesrätten. Utredningen i
frågor om patentintrång lämpar sig enligt kommitténs mening mindre väl
för handläggning av allmän åklagare. Bl. a. anföres att patenthavaren i allmänhet
är ett företag, som ofta är bättre rustat än åklagaren att åstadkomma
en utredning och som ofta är ekonomiskt så starkt att det är mindre
tilltalande att det skall på det allmännas bekostnad kunna angripa mindre
näringsidkare. En utredning genom åklagarens försorg synes kunna vara
till förfång för näringslivet, med hänsyn till de särskilda tvångsmedel som
står till förfogande i brottmål även på utredningsstadiet. Att märka är även
att målsägandens åtalsrätt, om patentintrång göres till angivelsebrott, blir
subsidiär, så att han kan väcka åtal endast om han angivit brottet och
åklagaren därefter beslutat att inte åtala, önskar han yrka straffansvar,
måste han alltså avvakta åklagarens utredning.

Enligt kommittétörslaget skall var och en som materiellt är målsägande
kunna väcka talan. I jämförelse med gällande rätt, som endast tillerkänner
talerätt åt patenthavaren, innebär förslaget den utvidgningen att även licenstagare
får talerätt. Den svenska texten överensstämmer här med de övriga
förslagen.

203

K it ny I. Mnj:ts proposition nr hO år 11)66

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket om straff fö r p atentintrång
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Sveriges advokatsamfund tar upp frågan om medverkan till patentintrång
och beklagar att kommittéerna avvisat tanken att man
skulle anse medelbart intrång såsom en särskild form av uppfinningens utnyttjande,
varigenom självständigt ansvar skulle kunna utkrävas för det medelbara
intrånget, således oberoende av ansvar för det direkta patentintrånget.
Samfundet anser att det finns åtskilliga praktiskt viktiga tall, där
patenthavaren skulle önska att han i och för beivrande av intrång hade möjlighet
att — även utan bevisning om uppsåt — vända sig mot den som indirekt
medverkat till intrånget i stället för mot den som gjort sig skyldig till
det direkta intrånget. Som exempel nämnes det fallet, att det finns ett patentskyddat
förfarande, som går ut på att bekämpa ogräs eller skadliga insekter
genom besprutning med speciella kemikalier. I dylikt fall vill patenthavaren
naturligtvis hellre vända sig mot den som försäljer dessa kemikalier och
därigenom möjliggör patentintrången än mot de kanske tusentals jordbrukare
som använder kemikalierna. Under hänvisning härtill föreslår samfundet
att i den nya patentlagen skall intagas en regel, motsvarande artikel 66 i
den schweiziska patentlagen, där det anges att den som anstiftat, medverkat
till, befrämjat eller underlättat ett rättsstridigt utnyttjande av uppfinningen,
skall vara civil- och straffrättsligt ansvarig, varvid det civilrättsliga ansvaret
kan göras gällande även när den medverkande bara har handlat av oaktsamhet
(däremot ej när han handlat i god tro).

Stadgandet i andra stycket, varigenom patentintrång förklarats vara
målsägandebrott, föranleder viss tvekan hos statsåklagaren i
Stockholm. Statsåklagaren framhåller att förslaget här innebär en särreglering
på immaterialrättens område — i upphovsrätts- och varumärkeslagarna
är straffbestämmelserna utformade som angivelsebrott — och onekligen
i princip innebär en påtaglig försvagning av rättsskyddet vid patentintrång.
Ä andra sidan finner statsåklagaren många skäl tala för kommittéernas
ståndpunkt. Mål angående patentintrång har sålunda en påtaglig privaträttslig
karaktär, vilket gör att det kan anses mindre påkallat att ådöma
straff i fall där förlikning skett. Därest patentintrång låg under allmänt
åtal (angivelsebrott), skulle möjligheterna att återkalla ansvarstalan sedan
åtal väckts i regel inte föreligga i de lägen, då parterna sedermera förlikts
och målsäganden i anledning därav återtagit sin åtalsangivelse, vilket i sin
tur skulle kunna försvåra förlikningsuppgörelser. Patentmålens privaträttsliga
karaktär gör även att målsäganden många gånger torde ha större
möjligheter i processuellt avseende att föra talan än allmän åklagare. Reglerna
om målsägande^ subsidiära åtalsrätt vid angivelsebrott skulle medföra
att målsäganden — oaktat att han är beredd och även finner det önskvärt
att själv föra processen — måste avvakta åklagarens utredning och
avskrivningsbeslut, innan möjlighet därtill skulle föreligga, vilket många

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

gånger skulle betyda en avsevärd tidsutdräkt för målsägande^ Statsåklagaren
beaktar också att det många gånger skulle kunna te sig stötande om
statsverket åsamkades kostnader för offentlig försvarare i patentmål, där
ansvarstalan visserligen föres av allmän åklagare men där det reella intresset
rör rätten till skadestånd. Avslutningsvis betonar statsåklagaren att en
inte alltför restriktiv tillämpning av möjligheten till fri rättshjälp synes
vara ägnad att i någon mån uppväga nackdelarna av stadgandet.

Den föreslagna regeln avstyrkes av riksåklagarämbetet, som hemställer
att patentintrång förklaras utgöra angivelsebrott. Ämbetet, som inte finner
de i betänkandet anförda skälen för en från upphovsrätts- och varumärkeslagarna
avvikande regel beträffande patenträtt vara övertygande, anser det
svårt att påvisa någon avgörande olikhet mellan intrång i patent och intrång
i upphovsrätt. Båda står förmögenhetsbrotten nära. Ämbetet hänvisar
till straffrättskommitténs uttalande (SOU 1940: 20 s. 37), att det torde
strida mot nutida åskådning, att staten beträffande något förmögenhetsbrott,
av hur ringa beskaffenhet det vara må, skulle helt frånsäga sig möjligheten
att utkräva straffansvar och överlämna det till målsäganden ensam.
Att, som i betänkandet uttalas, åklagares medverkan skulle fördröja
åtalet, har ämbetet svårt att föreställa sig. Förundersökningen kan ju bedrivas
i nära samarbete mellan åklagaren och målsäganden. Även Landsorganisationen
i Sverige, Statsverkens ingen jörsförbund, Svenska uppfinnarkontoret
och Sveriges civilingenjörsförbund anser att patentintrång bör, i
form av angivelsebrott, ligga under allmänt åtal. Som skäl anföres bl. a.
de mycket betungande kostnaderna för en patentintrångsprocess.

Försvarets civilförvaltning finner anledning saknas att, som kommittéerna
föreslagit, utvidga kretsen av dem som skall äga rätt att föra talan
om patentintrång att även omfatta licenstagare. Enligt civilförvaltningens
mening bör denna rätt vara förbehållen patenthavaren, som genom
anställande av intrångstalan också skyddar sina inkomster av upplåtna
licenser. Värdet av dessa är beroende av att patentet kan skyddas, men
det är ingalunda självklart att en licenstagare, även om han ur viss synpunkt
lidit skada av intrånget, har lika stort intresse som patenthavaren
av att patentets okränkbarhet försvaras. För patenthavaren kan det därför
mänga gånger vara mer än tveksamt om han kan vara betjänt av att låta
patentet försvaras av licenstagare. Skall så ske torde det få avgöras från fall
till fall och bli beroende av överenskommelse i det särskilda fallet mellan
patenthavare och licenstagare. Därest patentet inte kan försvaras på tillfredsställande
sätt, riskerar patenthavaren bl. a. att gå förlustig sina i licensavtalen
betingade ersättningar. I vilket fall som helst synes frågan om konsekvenserna
för licenstagarna av en intrångstalans ogillande helt och hållet
böra vara en intern affär mellan patenthavaren och dennes licenstagare. Civilförvaltningen
har sig inte bekant att nuvarande ordning, enligt vilken endast
patenthavaren är befogad föra intrångstalan, medfört några olägenhe -

205

Kungl. Maj. ts proposition nr W år 11)06

ter som kan motivera ett frångående av denna till förmån för den ordning
som kommittéerna föreslagit. Sistnämnda ordning synes vara betydligt mera
komplicerad än den som civillörvaltningen har förordat. Civilförvaltningen
avstyrker därför att annan än patenthavaren skall äga töra talan om ersättning
för patentintrång.

Departementschefen. Det av kommittéerna i första stycket upptagna stadgandet
om straff för patentintrång, enligt vilket för ansvar kräves uppsåt,
överensstämmer i princip med gällande rätt; strattskalan har dock jämkats
till vad som gäller enligt upphovsrätts- och varumärkeslagarna. Stadgandet
har ej mött erinringar vid remissbehandlingen och torde, med viss redaktionell
jämkning, böra upptagas i lagen.

Såsom kommittéerna framhållit medför allmänna regler om medverkan
till brott att uppsåtlig medverkan till patentintrång kan föranleda straff
även om den omedelbare gärningsmannen går fri, därför att han hai förfarit
endast oaktsamt eller var i god tro. Jag anser att anledning saknas att, såsom
en remissinstans har yrkat, uppställa särskilda regler om medverkan till
patentintrång.

1 andra stycket föreslås stadgande rörande talerätt i fråga om patentintrång.
För närvarande gäller att talan ej må väckas av annan än patenthavaren.
Den svenska kommittén har övervägt huruvida patentintrång,
liksom brott mot upphovsrätts- och varumärkeslagarna, i form av angivelsebrott
borde läggas under allmänt åtal men har stannat för att talan alltjämt
bär kunna väckas endast av enskild part; kommittén har dock ansett
att talerätt borde tillkomma inte bara patenthavare utan envar målsägande.
I enlighet härmed föreskrives i stadgandet att patentintrång ej må
åtalas av annan än målsäganden.

Förslaget att patentintrång sålunda alltjämt skall vara undandraget allmänt
åtal har väckt delade meningar hos remissinstanserna; från flera
håll, bl. a. av riksåklagarämbetet, har förordats att man här i stället följer
regleringen i upphovsrätts- och varumärkeslagarna och gör brottet till angivelsebrott.
Vilken lösning man här bör välja är enligt min mening i hög grad
tveksamt. För kommittéförslaget kan främst anföras att patentintrång ofta
är av säregen och komplicerad beskaffenhet och lämpar sig mindre väl för
handläggning av allmän åklagare. Göres patentintrång till angivelsebrott,
försvåras också en uppgörelse i godo mellan parterna. För att göra patentintrång
till angivelsebrott talar emellertid principiella synpunkter. Patentintrång
står, liksom intrång i varumärkesrätt, nära de egentliga förmögenhetsbrotten
och bör åtnjuta det förhöjda skydd som ett läggande under
allmänt åtal medför. Det är även stötande att i fråga om ett så pass allvarligt
brott som patentintrång helt och hållet överlämna frågan om utkrävande
av ansvar åt målsäganden. Från praktisk synpunkt märkes att straffansvar
i regel torde aktualiseras endast i grövre och mera uppenbara fall. De mest

206

Kungl. Maj:ts proposition nr i0 år 1966

komplicerade målen torde i allmänhet handläggas som civila patentprocesser
mellan större företag, där frågan om ansvar över huvud aldrig blir
aktuell. För egen del finner jag därför övervägande skäl tala för att patentintrång
i form av angivelsebrott lägges under allmänt åtal, men att samtidigt
den begränsningen göres att allmänt åtal endast får ske om detta
av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. En motsvarande begränsning
torde även böra införas i 37 § varumärkeslagen. Däremot finner
jag ej anledning föreslå någon ändring i upphovsrättslagens åtalsregler.

Som jag förut nämnt innebär kommittéförslaget att talerätt, som för närvarande
tillkommer endast patenthavaren, skall kunna utövas även av annan
målsägande. Utvidgningen har betydelse dels för rätten att föra ansvarstalan
— enligt departementsförslaget blir här i första hand fråga om rätten
att ange patentintrång till åtal — och rätten att föra skadeståndstalan. I praktiken
innebär förslaget att även licenstagare tillerkännes befogenhet i dessa
hänseenden. Vid remissbehandlingen har förslaget kritiserats i ett yttrande,
vari bl. a. framhålles att licenstagares intresse att i fall då invändning framtöres
om patentets ogiltighet försvara patentet många gånger är mindre än
patenthavarens. Att så kan vara fallet synes emellertid inte vara något skäl
emot förslaget. Detta öppnar endast möjlighet för dem som lidit skada genom
patentintrång att samtliga föra talan därom. Självfallet finns inte något
hinder att de avtalar om ett gemensamt uppträdande och fördelar kostnaderna
sinsemellan allt efter graden av det intresse de har i saken. Jag tillstyrker
därför kommittéförslaget.

58 §.

Paragrafen, som motsvarar 52 § i kommittéernas förslag, behandlar skadeståndsskyldighet
vid patentintrång.

Gällande rätt. I patentförordningen regleras hithörande frågor i 19 § 2
mom. Enligt törsta stycket skall den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet
begar patentintrång, vara skyldig att utge skälig ersättning för utnyttjandet
av uppfinningen så ock ersättning för den ytterligare skada intrånget
må ha medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet, må ersättningen därefter
jämkas. I andra stycket stadgas att om någon eljest begår patentintrång
och härav uppkommit vinst för honom, han må, om och i den mån
det med avseende på omfattningen av och ändamålet med den verksamhet, i
vilken intrånget blivit begånget, hans tillgångar och övriga omständigheter
prövas skäligt, förpliktas att intill vinstens belopp utge ersättning efter vad
i första stycket sägs. Enligt tredje stycket skall talan om ersättning väckas
inom tre år från det patenthavaren fått vetskap om intrånget och den därför
ans\aiige samt senast inom fem ar från det intrånget ägde rum. Försummas
det, är rätten till ersättning förlorad. Av betydelse för skadeståndstalan
är en presumtionsregel i 19 § 1 mom. andra stycket att där fråga är

207

Kungl. Maj:ta proposition nr 10 dr 1000

om inträng i patent, som avser förfarande för framställning av visst nytt
ämne, sådant ämne skall, utom såvitt angår straffansvar, anses ha fiamställts
medelst det patentskyddade förfarandet, om ej annat visas.

Kommittéerna. Enligt kommittéernas mening bör nu gällande materiella
regler om skadeståndsskyldighet vid patentintrång bibehållas. I enlighet
härmed har i första stycket av paragrafen upptagits stadganden att den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång är skyldig utge
skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning tör den
ytterligare skada som intrånget må ha medfört samt att, om endast ringa
oaktsamhet föreligger, ersättningen må därefter jämkas. I andra stycket
stadgas att om någon begår patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet och
han därav haft vinning, han är, om och i den män det finnes skäligt, skyldig
att intill vinstens belopp utge ersättning enligt första stycket.

Vad särskilt angår regeln i första stycket att skadestånd vid uppsåtligt
eller oaktsamt intrång skall motsvara ersättning för utnyttjandet av uppfinningen
framhåller kommittéerna att erfarenheterna av motsvarande regel
i gällande rätt är gynnsamma; tvister om vad som utgör licensavgift
torde endast sällan ha förekommit inför domstolarna. Regeln är en minimiregel
för skadeståndets beräkning. I den män målsäganden kan påvisa
ytterligare skada, t. ex. i form av förlorad kapitalkostnad för produktionsmedel,
som på grund av'' intrånget inte kunnat utnyttjas, skall också denna
gäldas. Om målsäganden utnyttjar patentet endast genom licensgivning,
torde krav på ytterligare ersättning endast sältan uppkomma. Vad som utgör
skälig licensavgift får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet, däribland förefintliga möjligheter att utan patentintrång
framställa likvärdiga produkter, uppfinningens betydelse ur kostnadsbesparande
synpunkt o. s. v.

I fråga om regeln i andra stycket anför kommittéerna att det enligt deras
mening alltjämt bör finnas möjlighet till ersättning vid intrång i god tro
och att den nuvarande regeln därvid ansetts utgöra den lämpligaste lösningen
av frågan hur ersättningsskyldigheten bör regleras. Regeln begränsar skadeståndsskyldigheten
till den vinst som intrånget medfört och den skall tillämpas
endast i den mån det finnes skäligt. En mer vidsträckt skadeståndsskyldighet
vid god tro har ansetts medföra praktiska svårigheter i tillämpningen
och i vissa fall kunna medföra oförtjänta förmåner för rättsinnehavaren.
Den har också synts betänklig med hänsyn till rättssäkerheten. I samband
med 1944 års revision av patentlagen anfördes mot en sådan reglering
hl. a. att intrånget kunde ha pågått under flera år och att den uppkomna
vinsten åtminstone till större delen kunde ha förbrukats. Enligt kommittéernas
mening bör för tillämpning av regeln krävas att särskilda förutsättningar
föreligger, såsom att utnyttjandet skett i mer betydande omfattning
eller att det med hänsyn till intrångsgörarens tillgångar inte blir oskäligt

208

Kungl. Maj.ts proposition nr kO år 1966

betungande för honom att utge ersättning. Ersättning bör i förevarande
fall inte utges av allmännyttiga institutioner, sjukhus, försvarsinrättningar
o. d., som inte drives i vinstsyfte.

1 fråga om den tid inom vilken talan om skadestånd skall väckas har
kommittéerna stannat i olika meningar. De danska och norska kommittéerna
anser att allmänna regler skall tillämpas och att några specialregler ej
bör uppställas.. De finska och svenska kommittéerna anser däremot att
särskilda regler bör gälla. Enligt dessa kommittéers mening är det lämpligt
att, såsom i den svenska patentförordningen, uppställa en absolut preskriptionstid
av fem år från intrånget. Utgångspunkten bör därvid vara tidpunkten
för skadans faktiska uppkomst. Det måste emellertid beaktas att intrånget
mestadels inte är inskränkt till en enstaka handling utan är av
tortgäende karaktär. I sådana fall bör preskriptionstiden inte räknas från
det skadegörande beteendets upphörande utan successivt från varje tidpunkt
under vilken intrånget fortgår. Med hänsyn härtill föreslås i tredje
stycket stadgande att talan om ersättning för patentintrång endast må avse
skada under de senaste fem åren innan talan väcktes och att för skada, varom
talan ej förts inom tid som nu sagts, rätten till ersättning är förlorad.

De finska och svenska kommittéerna har övervägt huruvida man vid sidan
av den angivna absoluta preskriptionstiden av fem år bör, såsom enligt
gällande finsk och svensk lag, uppställa en relativ preskriptionstid av tre år
från det patenthavaren fått vetskap om intrånget. Regeln är motiverad av
det allmänna intresset att patenthavare, som anser viss verksamhet utgöra
patentintrång, inom rimlig tid bringar saken under rättslig prövning. Kommittéerna
anser emellertid att den absoluta preskriptionstiden på fem år
ar så pass kort att detta intresse ändå kan anses tillgodosett.

Kommittéerna har inte i sitt förslag upptagit motsvarighet till den i 19 §

1 mom. andra stycket patentförordningen upptagna presumtionsregeln, enligt
vilken — utom såvitt angår straffansvar —- vid intrång i patent, som
avser förfarande för framställning av visst nytt ämne, sådant ämne anses
ha framställts genom det patentskyddade förfarandet, om ej annat visas.
Kommittéerna framhåller att regeln torde ha sin största praktiska betydelse
i samband med förfaranden för framställning av ämnen som enligt nuvarande
lagstiftning är undantagna från patenterbarhet, d. v. s. huvudsakligen
kemiska föreningar samt livs- och läkemedel. När dessa undantag bortfallit
i förslaget, kan självständigt skydd erhållas på produkten som°sådan
och en presumtionsregel blir då obehövlig i fall då produkten är patenterad.
Visserligen kan tänkas att produkten är ny men ändå inte patenterbar.
I dessa fall torde emellertid domstol med tillämpning av den fria
bevisprövningen komma till samma resultat som med presumtionsregeln.
Kommittéerna har därför ansett denna kunna utgå.

Kommittéerna har i motiven till 3 § behandlat frågan huruvida särskilda
skadeståndsregler fordras i fråga om medverkan i patentintrång. Enligt

Knngl. Maj:ts proposition nr 40 år lOtiti 209

kommittéernas mening är förevarande paragraf inte direkt tillämplig i dessa
fall. Om medverkan är straffbar — rörande denna fråga hänvisas till vad
som anföres under 57 § i departementsförslaget —• utgår emellertid skadestånd
enligt allmänna regler om skadestånd i brottmål. Vid ej straffbar
medverkan synes dessa regler inte kunna tillämpas. Emellertid torde, särskilt
med hänsyn till den generella bestämningen av patenträttens innehåll
i 3 §, allmänna regler om skadestånd för oaktsamt handlande kunna få
visst utrymme. Några särskilda regler härutöver anser kommittéerna ej
vara påkallade.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet godtagits i remissvaren,
som endast innehåller erinringar i ett par avseenden.

Svenska patentombudsföreningen anser att i motiven bör understrykas,
att skadeståndsberäkningen enligt den nya lagen bör vara generösare
och baseras på vidare beräkningsgrunder än hittills. Hänsyn bör
bl. a. tagas till en patenterad detaljs värde för ökande av konkurrenskraften
hos en större enhet och till vinster ernådda genom den patenterade anordningens
användning i ett senare produktionsled.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, till vilken länsstyrelsen
i Västernorrlands län ansluter sig, saknar den nuvarande p r esumtionsregeln
till kärandens förmån vid intrång i vässa metodpatent.
Handelskammaren erinrar om att kommittéerna ansett att regeln har
sin största betydelse i samband med förfarande för framställning av ämnen,
vilka enligt nuvarande lagstiftning är undantagna från patenterbarhet,
d. v. s. kemiska föreningar samt livs- och läkemedel. När dessa undantag
bortfallit i förslaget och självständigt skydd kan erhållas för produkten,
har regeln enligt kommittéerna blivit inaktuell. Då emellertid undantagen
för livs- och läkemedel fortfarande kvarstår i övergångsbestämmelserna,
synes det handelskammaren vara välmotiverat att behålla presumtionsregeln.
Det kan ju nämligen dröja, innan övriga industriländer har slopat
dessa undantag. Även patentverket anser att presumtionsregeln bör bibehållas.

Här må även erinras om det vid 57 § berörda förslaget av Sveriges advokatsamfund
om särskilda skadeståndsregler vid medverkan i patentintrång.

Departementschefen. I denna paragraf har kommittéerna upptagit stadganden
om skadeståndsskyldighet vid patentintrång, välka nära ansluter till
gällande regler i ämnet. Enligt första stycket skall sålunda den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet begår patentintrång vara skyldig att utge skälig
ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning för den ytterligare
skada som intrånget må ha medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet,
skall ersättningen kunna jämkas därefter. I andra stycket stadgas

210 Kungl. Maj:ts proposition nr A0 år 1966

att om någon begår patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet och han
därav haft vinning, han är, om och i den mån det finnes skäligt, skyldig
att intill vinstens belopp utge ersättning enligt första stycket.

De föreslagna reglerna har inte väckt principiella erinringar vid remissbehandlingen.

Vad angår mitt eget ståndpunktstagande vill även jag ansluta mig till
kommittéernas förslag såvitt angår ersättningsskyldighet vid intrång som
sker uppsåtligen eller av oaktsamhet. I fråga om ersättningsskyldighet vid
inträng i god tro bör enligt min mening övervägas om det finns anledning
att behålla den nuvarande anknytningen av skadeståndsskyldigheten till den
vinst som uppkommit för intrångsgöraren. Den nuvarande regeln komplicerar
i hög grad utredningen i hithörande mål men kan det oaktat inte sägas utgöra
någon garanti för ett skäligt resultat vid bestämmande av skadeståndet;
detta kommer ändå att i dessa fall ytterst bestämmas efter en allmän
skälighetsprövning, varvid man tar hänsyn till samtliga omständigheter. I
upphovsrättslagen har en liknande vinstregel, som fanns i äldre författaroch
konstnärsrättslig lagstiftning, upphävts och ersatts med en enkel skadeståndsbestämmelse
av innebörd att vid intrång i god tro skall utges ersättning
som utgör skäligt vederlag för det olovliga utnyttjandet. Enligt
min mening är tiden inne att införa en liknande regel på patentområdet.
Med hänsyn till de särskilda förhållandena på detta område bör dock regeln
utformas så att ersättningen för utnyttjande utgör maximum för skadeståndet;
det bör finnas möjlighet att inom denna ram jämka skadeståndet.
Med ersättning för utnyttjandet avses, såsom framgår av första stycket,
skälig licensavgift o. d. Enligt min mening finns inte anledning att man
vid intrång i god tro skulle i något fall kunna ålägga skyldighet att utge
ersättning för sådan ytterligare skada, som kan bli ersättningsgill enligt
första stycket.

I fråga om beräkningen av skadeståndsbelopp vill jag, med anledning av
ett remissyttrande, understryka att man till fullo måste beakta vad intrånget
betytt för målsäganden. Erinras må att domstolen, där full bevisning
om skadan inte alls eller allenast med svårighet kan föras, har att med
stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp.

I tredje stycket har kommittéerna föreslagit vissa preskriptionsbestämmelser
rörande talan om skadestånd. Jag tillstyrker bestämmelserna, som
inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen.

Liksom kommittéerna anser jag den nuvarande presumtionsregeln till
kärandens förmån vid förfarandepatent vara mindre väl förenlig med nutida
straff- och processrättsliga grundsatser och i princip böra utgå.

De föreslagna skadeståndsreglerna gäller vid alla slags patentintrång. De
synes även böra vara tillämpliga vid medverkan i patentintrång. Enligt
min mening har den föreslagna lagtexten också denna innebörd och uttryckligt
stadgande härom synes inte vara erforderligt. Att, såsom advokat -

211

Kungl. Maj:Is proposition nr M) år 1!)(>6

samfundet yrkat, uppställa särskilda skadeståndsregler för nu avsedda fall
anser jag inte lämpligt.

59 §.

1 denna paragraf, som motsvarar 53 § i kommittéernas förslag, har upptagits
bestämmelser om särskilda åtgärder till förebyggande av fortsatt intrång.

Gällande rätt. I patentförordningen behandlas hithörande frågor i 19 §
3 mom. Enligt första stycket är den, som begått patentintrång pliktig att,
mot lösen, till patenthavaren avstå alster, med avseende på vilka sådant intrång
föreligger, såvitt ej annat föranledes av vad i 21 § stadgas. I andra
stycket stadgas, att om patenthavaren yrkar det, domstolen också må förordna
att med apparater, redskap och andra anordningar, vilka är användbara
uteslutande för ändamål som innebär patentintrång, skall så förfaras,
att dylikt missbruk därav ej kan äga rum. Enligt tredje stycket gäller bestämmelserna
i första och andra styckena endast föremål, vilka finns i den
skyldiges besittning eller över vilka han eljest förfogar.

Av betydelse i detta sammanhang är även den i 19 § 3 mom. första stycket
nämnda 21 §. Enligt 1 mom. i denna paragraf må, i fall då patenthavaren
ej vill lösa alster, som avses i nämnda stycke, den som begått intrånget
på därom framställt yrkande berättigas att mot skälig ersättning
förfoga över sådant alster under patentets skyddstid eller viss del därav.
1 2 mom. stadgas om rätt för den som i god tro börjat utnyttja patenterad
uppfinning att i vissa fall erhålla tvångslicens till fortsatt utnyttjande;
härom hänvisas till 48 § i departementsförslaget.

Kommittéerna. Kommittéerna har ansett att motsvarighet till nu gällande
bestämmelser om säkerhetsåtgärder bör upptagas i den nya lagstiftningen
men att tillämpningsområdet för dem bör utvidgas och samtidigt större
utrymme lämnas för skälighetssynpunkter. Säkerhetsåtgärder bör kunna
vidtagas inte endast vid straffbart patentintrång, utan även där intrång
skett oaktsamt eller i god tro. Då omständigheterna i det särskilda fallet
kan vara högst olika, bör det läggas i domstolens hand att efter vad som
finnes skäligt avgöra dels om några skyddsåtgärder alls är påkallade och
dels också vad åtgärderna skall gå ut på. Åtgärder bör kunna riktas både
mot alster, som omfattas av patentskyddet och som olovligen framställts,
och mot apparater, redskap m. m. som, utan att själva vara föremål för
patentskyddet, använts vid olovlig tillverkning eller annat patentskyddat
förfarande. Skyddsåtgärder kan t. ex. gå ut på att egendom skall på visst
sätt ändras eller sättas i förvar för återstoden av patenttiden eller förstöras.
I fråga om patentskyddat alster bör därjämte kunna ifrågakomma att
egendomen mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget. Sådant utlämnande
bör däremot ej kunna äga rum beträffande anordningar som, utan att
själva vara föremål för patentskyddet, använts för olovlig tillverkning. Det

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

föreligger en risk för att de i så fall skulle komma till obehörig användning.
Beaktas bör också att anordningarna kan vara av särskild konstruktion,
som kanske t. o. m. är i sin tur patentskyddad, så att målsäganden inte
äger begagna anordningarna.

På grundval av dessa överväganden har kommittéerna i paragrafens första
punkt upptagit stadgande att på yrkande av den som lidit patentintrång
rätten äger, efter vad som finnes skäligt, till förebyggande av fortsatt intrång
förordna att föremål, som obehörigen framställts eller vars användande
skulle inebära patentintrång, skall på visst sätt ändras eller sättas i förvar
för återstoden av patenttiden eller förstöras eller, i fråga om patentskyddat
alster, mot lösen utlämnas till den som har lidit intrånget.

I fråga om åtgärder som riktas mot anordningar som använts vid patentintrång
har kommittéerna inte bibehållit det nuvarande villkoret att de
skall vara användbara uteslutande för ändamål, som innebär patentintrång.
Åtgärder bör kunna tillgripas, framhålles det, även om det ej kan anses
uteslutet att en anordning kan användas för annat ändamål. I vissa fall
kanske endast en smärre ändring i t. ex. en större verktygsmaskin kan vara
tillräcklig för att utesluta möjligheten till patentintrång och ett sådant ingripande
bör då inte kunna hindras därav, att det finns en mer eller mindre
avlägsen möjlighet att legitimt utnyttja maskinen också i dess ursprungliga
skick.

Kommittéerna har ej heller upptagit motsvarighet till den nuvarande regeln
att åtgärder kan avse endast egendom, som finns i den skyldiges besittning
eller över vilka han eljest förfogar. Åtgärder bör enligt kommittéernas
mening kunna ifrågakomma när egendomen förvärvats av annan, i den
män patentintrång på grund av hans innehav kan befaras. Åtgärder torde
dock enligt allmänna rättsregler inte kunna vidtagas mot förvärvare i god
tro, om denne inte i sin tur utnyttjat föremålen på sätt som innebär patentintrång.
Uttrycklig bestämmelse härom har ej ansetts behöva uppställas.

Kommittéerna har övervägt huruvida, i överensstämmelse med 41 § andra
stycket varumärkeslagen, i stadgandet bör införas bestämmelse att egendom
av här förevarande art skall kunna tagas i beslag. En dylik regel har emellertid
ej ansetts lämplig. För genomförande av beslagsåtgärd torde nämligen
bl. a. erfordras medverkan av åklagare, men patentintrång skall enligt
kommittéernas förslag ej ligga under allmänt åtal.

I andra punkten av paragrafen har, i viss anslutning till 21 § 1 mom. patentförordningen,
upptagits stadgande att där särskilda skäl är därtill rätten
må förordna, att viss person må mot skälig ersättning och på skäliga villkor
i övrigt förfoga över patentskyddat alster som avses i första punkten under
återstoden av patenttiden eller del därav. Nytt i jämförelse med palentförordningen
är bl. a. att det skall fordras särskilda skäl för stadgandets tilllämpning.
Tillstånd skall vidare kunna ges även åt annan än den som begått
intrånget. Också detta stadgande skall kunna tillämpas oberoende av de
subjektiva omständigheterna hos den som begått intrånget.

213

Kungl. Maj:In proposition nr Ut dr 1‘JtiG

Remissyttrandena. Stockholms rådhusrätt tar upp frågan om skydd för
godtroende b e s i 11 a r e. Efter att ha erinrat om att säkerhetsåtgärd
enligt gällande patentförordning kan vidtagas endast med avseende på föremål,
vilka finns i den skyldiges besittning eller över vilka han eljest förfogar,
påpekar rådhusrätten att i lagförslaget härutinnan föreligger en ändring,
varigenom man i princip synes nå överensstämmelse med vad som
stadgas i varumärkes- och upphovsrättslagarna. Det må emellertid ifrågasättas,
fortsätter rådhusrätten, om inte det undantag från möjligheten att
erhålla säkerhetsåtgärd, som betingas av att föremålet befinner sig i godtroende
förvärvares hand, borde, på samma sätt som i 55 § andra stycket
upphovsrältslagen, särskilt anges i lagtexten. Visserligen torde detta undantag
gälla utan särskilt stadgande därom, men eftersom en bestämmelse i
angivet hänseende upptagits i upphovsrättslagen, anser rådhusrätten att till
undvikande av felaktiga slutsatser ett motsvarande stadgande bör intagas i
patentlagen.

Enligt Stockholms rådhusrätts uppfattning saknas anledning att inte i
patentlagen införa en beslagsregel i enlighet med vad som stadgats i
59 § tredje stycket upphovsrättslagen och 41 § andra stycket varumärkeslagen.
I betänkandet har mot införande i patentlagen av en dylik regel angivits
det skälet, att för genomförande av beslagsåtgärd torde erfordras bl. a.
medverkan av åklagaren. Rådhusrätten anser detta uttalande felaktigt. Även
mönsterskyddsutredningen ifrågasätter huruvida inte en beslagsregel bör
införas. Kommittéernas motivering häremot synes för svenskt vidkommande
inte vara hållbar. Även om det praktiska behovet av en beslagsregel ej kan
anses vara nämnvärt starkt, torde dock situationer kunna uppkomma, då det
skulle vara ändamålsenligt »till förebyggande av fortsatt intrång» att kunna
taga sådan egendom i beslag, som »obehörigen framställts eller vars användande
skulle innebära patentintrång». En jämförelse med varumärkeslagen
och upphovsrättslagen talar enligt utredningen i samma riktning. Den omständigheten
att patentintrång ej må åtalas av annan än målsäganden synes
inte ha någon betydelse i sammanhanget. Sedan åtal väckts, torde rätten
självmant kunna upptaga fråga om beslag och målsäganden torde efter åtalet
kunna framställa yrkande därom.

Departementschefen. De av kommittéerna i paragrafens första punkt föreslagna
bestämmelserna om befogenhet för rätten att, i syfte att förebygga
fortsatt intrång, föreskriva att vissa åtgärder skall vidtagas med föremål,
som obehörigen framställts eller vars användande skulle innebära patentintrång,
innebär i förhållande till motsvarande regler i patentförordningen
att tillämpningsområdet för åtgärder av detta slag vidgats och att större utrymme
lämnats för skälighetssynpunkter. Bestämmelserna har godtagits vid
remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen. I förtydligande syfte
bör dock som objekt för åtgärder anges patentskyddat alster, som har till -

214

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

verkats utan patenthavarens lov, eller föremål, vars användande skulle innebära
patentintrång. Såsom framhållits i ett remissyttrande, bör bestämmelserna
därjämte kompletteras med uttryckligt stadgande till skydd för godtroende
besittare. Nu berörda bestämmelser torde böra upptagas som första
stycke i paragrafen.

Såsom framhålles i ett par remissyttranden bör i paragrafen, lämpligen
som andra stycke, införas stadgande om möjlighet att lägga beslag på egendom
som här avses.

1 andra punkten av paragrafen har kommittéerna, i viss anslutning till
gällande rätt, upptagit stadgande om befogenhet för rätten att, där särskilda
skäl är därtill, förordna att viss person må mot skälig ersättning och på
skäliga villkor i övrigt förfoga över patentskyddat alster som avses i första
punkten under återstoden av patenttiden eller del därav. I jämförelse med
gällande rätt är bl. a. nytt att det för stadgandets tillämpning skall förutsättas
särskilda skäl. Stadgandet synes väsentligen ej föranleda erinringar.
Stadgandet torde dock böra göras tillämpligt även på sådana föremål, som i
första punkten nämnes vid sidan av alster. Även om det normala bör vara att
förordnande endast meddelas beträffande alster, kan det inte uteslutas att
det stundom skulle vara skäligt att låta förordnande avse jämväl dylika föremål.
Vidare bör tillämpning av stadgandet göras beroende av att yrkande
därom framställts. Därjämte bör vidtagas vissa redaktionella jämkningar.
Bestämmelserna torde böra upptagas som tredje stycke i paragrafen.

60 §.

Paragrafen, som motsvarar 54 § i kommittéernas förslag, innehåller regler
om skadeståndsskyldighet m. m. vid olovligt utnyttjande av patentsökt uppfinning
före patentets meddelande.

Gällande rätt. Enligt 20 § patentförordningen skall reglerna om patentintrång
i viss utsträckning äga tillämpning även före patentets meddelande.
Enligt första stycket skall sålunda, sedan ansökan om patent och därtill hörande
handlingar, efter det ansökningen kungjorts enligt 7 §, blivit hos patentmyndigheten
tillgängliga för envar, vad i 19 § 1, 2, 3 och 5 mom. stadgas
om patentintrång — d. v. s. alla sanktionsbestämmelser utom de som rör
straff — äga motsvarande tillämpning, såvitt patent sedermera meddelas. I
andra stycket stadgas att om den som sökt patent medgivit, att ansökningshandlingarna
skall hållas tillgängliga hos patentmyndigheten för envar jämväl
innan ansökningen kungjorts enligt 7 §, patentmyndigheten skall i allmänna
tidningarna införa meddelande därom. Därefter skall vad i första
stycket stadgas gälla mot den, som genom sökandens försorg erhållit del av
ansökningen jämte beskrivning och erforderliga ritningar samt underrättats
om nämnda medgivande. Ersättning med anledning av utnyttjande innan ansökningen
kungjorts enligt 7 § skall dock ej utgå i vidare mån än som följer

Kungl. Maj:ta proposition nr 40 år 1960

215

av 19 § 2 inom. andra stycket. Enligt tredje stycket ma talan i fall, som avses
i paragrafen, ej väckas förrän patent meddelats genom lagakraftägande
beslut. Trots att tid, som i 19 § 2 inom. tredje stycket stadgas, har gått till
ända, är rätt till ersättning bevarad, om talan anhängiggöres inom ett år från
det beslutet vann laga kraft.

Rörande de i andra och tredje styckena angivna bestämmelserna i 19 § 2
mom. patentförordningen hänvisas till 58 § i departementsförslaget.

Kommittéerna. Enligt kommittéernas mening bör man i den nya lagstiftningen
i princip behålla de nuvarande reglerna om visst intrångsskydd även
före patentets meddelande. Liksom för närvarande bör skyddet därvid i princip
begränsas, så att det blott gäller efter det att ansökningshandlingarna
blivit offentliga och även så att det ej omfattar straffsanktionerna; det bör
vara tillräckligt att målsägande får rätt till skadestånd och möjlighet att utverka
säkerhetsåtgärder. I fråga om tiden efter det att utläggning kungjorts
kan de nuvarande reglerna enligt kommittéernas mening bibehållas i sak
oförändrade. Har handlingarna på sökandens begäran offentliggjorts före
utläggningen, bör för tiden fram till kungörandet, liksom för närvarande,
gälla att skadeståndets belopp bestämmes med tillämpning av de regler som
gäller vid intrång i god tro. Däremot har kommittéerna ansett att det nuvarande
särskilda villkoret för skadestånd i detta fall, att motparten erhållit
del av ansökningshandlingarna in. m. ej bör behållas. Enligt kommittéernas
mening bör nämligen ersättning kunna utgå även för tid, under vilken sökanden
ännu inte har uppmärksammat att intrång pågått.

På grundval av dessa överväganden har kommittéerna i paragrafens första
stycke upptagit stadgande att om någon yrkesmässigt utnyttjar patentsökt
uppfinning efter det ansökningshandlingarna blivit tillgängliga för envar,
vad om patentintrång stadgas skall, därest ansökningen leder till patent på
uppfinningen, äga motsvarande tillämpning; dock må ej till straff dömas
och må ersättning för skada på grund av intrång innan patentansökningens
utläggning kungjorts enligt 21 § bestämmas endast enligt 52 § andra stycket
(58 § andra stycket i departementsförslaget).

Rörande stadgandet i andra punkten om att skadeståndsskyldighet vid
intrång före utläggningen skall bestämmas med tillämpning av de regler som
gäller vid intrång i god tro — d. v. s. så att skadestånd begränsas till den
vinst som intrånget medfört och att inom denna gräns jämkning kan ske —
anför kommittéerna ytterligare att stadgandet i ett remissvar över kommittéernas
preliminära betänkande kritiserats såsom innebärande ett alltför
svagt skydd. Med anledning härav uttalar kommittéerna att den angivna
möjligheten till jämkning normalt ej bör användas där intrånget skett av
uppsåt eller oaktsamhet.

Kommittéerna har inte ansett det erforderligt att bibehålla de nuvarande
särskilda bestämmelserna i 20 § tredje stycket första punkten patentförord -

216

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

ningen om att talan ej må väckas förrän patent meddelats genom lagakraftägande
beslut. Som förutsättning för skadeståndsskyldighet har nämligen i
det av kommittéerna föreslagna stadgandet angivits, att ansökningen leder
till patent.

1 andra stycket har kommittéerna upptagit motsvarighet till den gällande
särskilda preskriptionsfristen i 20 § tredje stycket andra punkten patentförordningen.
Stadgandet har fått utformningen att utan hinder av vad i 52 §
tredje stycket (58 § tredje stycket i departementsförslaget) sägs talan må
väckas inom ett år efter det patentet meddelades.

Remissyttrandena. Stadgandet har allmänt godtagits vid remissbehandlingen.

Stockholms rådhusrätt föreslår att, i likhet med vad som skett i de danska
och norska förslagen, i lagtexten anges att fråga är om ett utnyttjande av
uppfinningen som är olovligt. Genom ändring i sådan riktning vinner
man även den fördelen, att påföljd för patentintrång inte inträder i fall
då efter begäran om tvångslicens enligt 43 § (48 § i departementsförslaget)
det befinnes, att förutsättningar för meddelande av sådan licens föreligger.

Sveriges advokatsamfund tar upp frågan om behovet av särregler för det
fall att avskriven ansökan återupptages. Då avskrivning kan
komma att äga rum efter det handlingarna rörande ansökningen enligt 22 §
gjorts tillgängliga för envar och till och med efter att ansökningens utläggning
kungjorts, uppstår frågan, vilken betydelse den omständigheten att en
ansökan under viss tid varit avskriven kan få för ett eventuellt skadeståndsanspråk
enligt förevarande paragraf. Enligt samfundets mening vore det
inte rimligt, att någon påföljd skulle kunna inträda för utnyttjande av en
patentsökt uppfinning under den tidrymd som förflyter mellan ansökningens
avskrivning — varom ju enligt 26 § kungörelse skall utfärdas — och
dess återupptagning. Till undvikande av ett dylikt orimligt resultat synes
det emellertid önskvärt, att i förevarande paragraf göres ett undantag för det
nu angivna fallet. I själva verket anser samfundet att det finns skäl att överväga,
om man inte borde gå ett steg längre och införa en regel motsvarande
den föreslagna regeln i 46 § tredje stycket (51 § tredje stycket i departementsförslaget).
En sådan regel skulle innebära, att tredje man, som efter
det att en patentansökan avskrivits men innan den återupplivats börjat här
i riket yrkesmässigt utnyttja uppfinningen eller vidtagit väsentliga åtgärder
därför, skulle om ansökningen återupptogs äga föranvändarrätt enligt 4 §.
En sådan tredje man skulle ju kunna lida en oberättigad förlust, om innehavaren
av det patent som kunde komma att beviljas på en återupptagen
patentansökan senare skulle, efter det att patentet beviljats, kunna förbjuda
honom att fortsätta sin under ansökningens döda period i god tro påbörjade
verksamhet.

Vad beträffar andra stycket finner en ledamot i Stockholms rådhusrätt den

217

Kungl. Maj. ts proposition nr 40

däri nämnda fristen för talans väckande böra räknas från det beslutet om
meddelande av patentet vunnit laga kraft. Detta bör anges i lagtexten.

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittéerna upptagit
stadgande om visst skydd för patentsökt uppfinning redan före patentets
meddelande. Enligt stadgandet, som sakligt nära överensstämmer med gällande
rätt, skall, om någon yrkesmässigt utnyttjar sådan uppfinning efter det
ansökningshandlingarna blivit tillgängliga för envar och ansökningen leder
till patent på uppfinningen, vad om patentintrång stadgas äga motsvarande
tillämpning. Liksom för närvarande skall straff ej kunna ådöinas. Vidare
skall, likaledes i principiell överensstämmelse med gällande rätt, ersättning
för skada på grund av intrång före det patentansökningens utläggning kungjorts
endast kunna bestämmas enligt de regler som gäller vid patentintrång
i god tro som i departementsförslaget upptagits i 58 § andra stycket. Skyddet
mot intrång före utläggningens kungörande bär emellertid stärkts genom atl
förslaget inte bibehåller det nuvarande villkoret för skadestånd att motparten
genom sökandes försorg erhållit del av ansökningshandlingarna m. in.

De föreslagna reglerna har i princip överlag godtagits vid remissbehandlingen
och föranleder ej heller från min sida några sakliga anmärkningar. I
redaktionellt hänseende torde böra vidtagas eu viss omformulering för att
klargöra att skyddet avser endast vad som omfattas av det beviljade patentet,
d. v. s. av de slutligen beviljade patentkraven. Däremot finner jag inte skäl
att, såsom förordats i ett remissvar, uttryckligen ange att stadgandet endast
är tillämpligt på olovliga utnyttjanden. Föreskriften att bestämmelserna om
patentintrång skall äga motsvarande tillämpning innebär att endast sådana
utnyttjanden omfattas som skulle ansetts som patentintrång därest patent
varit meddelat. Andra utnyttjanden faller utanför. Hit hör icke blott utnyttjanden
som sker med sökandens lov utan också utnyttjanden av det slag som
avses t. ex. i 3 § tredje stycket samt 4 och 5 §§. Att i lagtexten hänvisa till
vissa av nu avsedda fall men inte till alla skulle skapa oklarhet.

Stadgandet är tillämpligt även i fall då ansökningen viss tid varit avskriven,
under förutsättning att ansökningen sedermera återupptages och leder till
patent. En remissinstans har ansett det otillfredsställande att påföljden skall
kunna inträda för utnyttjanden under tiden mellan avskrivningen och återupptagandet
och hemställt om undantagsregler för detta fall. Enligt min
mening är det dock rimligt att sökanden är skyddad mot obehöriga utnyttjanden
så länge möjligheten till återupptagande finns kvar. Denna ordning
gäller också för närvarande.

Den i andra stycket upptagna bestämmelsen om en särskild preskriptionsfrist
på ett år från patentets meddelande i fråga om talan som avses i paragrafen
överensstämmer med gällande rätt och har lämnats utan erinran i remissvaren.
Den torde med viss redaktionell jämkning böra upptagas i lagen.
Av 26 § följer att fristen skall räknas från det beslutet om patentets beviljande
vann laga kraft.

218

Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1966
61 §.

Paragrafen, som motsvarar 55 § i kommittéernas förslag, innehåller regler
om befrielse från intrångspåföljd i fall då patent ogiltigf örklar as.

Gällande rätt. I 19 § 5 mom. patentförordningen stadgas, att om det i
mål angående patentintrång finnes, att patentet bör anses ogillt, påföljd för
intrånget ej inträder.

Kommittéerna. Kommittéerna anför att om det genom lagakraftägande
dom konstaterats att ett patent är ogiltigt det inte kan vara rimligt
att patentet skall kunna grunda några intrångspåföljder, vare sig i fortsättningen
eller beträffande tidigare utnyttjande. Detta bör inte gälla enbart
för den som själv erhållit dom på att patentet var ogiltigt, utan för alla
som under tiden patentet upprätthållits utnyttjat uppfinningen. Om patentet
förklarats ogiltigt, bör alltså sedan domen därom vunnit laga kraft,
påföljd för patentintrång ej kunna ådömas. Uttryckligt stadgande härom
har upptagits i 55 § första stycket. Anmärkas må att en bestämmelse i ämnet
upptagits även i den finska texten men ansetts överfödig i de danska
och norska texterna.

Kommittéerna framhåller att det inte synes befogat att låta en ogiltigförklaring
medföra att redan tidigare rättskraftigt avdömda intrångsmål får
återupptagas. Om ersättning redan erhållits, kan denna ha förbrukats. Även
billighetshänsyn talar för denna ståndpunkt.

Kommittéerna uttalar vidare, att förslaget får anses stå i överensstämmelse
med en i artikel 1 i Europarådets lagkonvention angiven princip att
ogiltigförklaring skall ha retroaktiv effekt. Vid konventionens tillkomst har
uttalats att retroaktiviteten, såsom nyss anförts rörande rättskraftigt avdömda
intrångsmål, inte behöver vara absolut, och detta gäller också i
andra avseenden, t. ex. rörande redan fullgjorda licensavtal. Nu berörda
princip har även kommit till uttryck i EEC-utkastet.

I detta sammanhang framhåller kommittéerna vidare att det ligger i sakens
natur att en liknande reglering gäller vid överföring. Den på vilken
patent överförts kan inte ådömas påföljder för att han redan dessförinnan
utnyttjat den patentskyddade uppfinningen. Uttryckligt stadgande därom
har ej ansetts behöva uppställas.

I fortsättningen behandlar kommittéerna frågan huruvida svarande i
intrångsmål, som vill bestrida patentets giltighet, bör äga rätt att få invändning
om ogiltighet prövad i intrångsmålet och hur vidsträckt verkan
rättens konstaterande av att ogiltighet föreligger bör äga. I denna del har
de särskilda kommittéerna delvis skilda meningar och i det följande redogöres
till en början för den svenska kommitténs överväganden.

Den svenska kommittén framhåller att enligt patentförordningen svaranden
har rätt att i intrångsmålet framställa invändning om ogiltighet.

219

Kiirigl. Maj:ts proposition nr ''i(> är li)t>(>

Godtages invändningen, ogillas intrångstalan. Däremot inverkar domen
inte på patentets giltighet mot andra än parterna och patentet kvarstår i
patentregistret. Enligt kommitténs mening är detta inte eu tillfredsställande
ordning. Del är ett officialintresse att ett patent inte får kvarstå sedan
domstol konstaterat att det inte bort beviljas och detta gäller vare sig
detta konstaterande gjorts i mål som direkt rör giltighetsfrågan eller i inträngsmål.
Den nuvarande ordningen bör därför enligt kommittéernas mening
ej behållas.

Kommittén erinrar härefter att man i den svenska — liksom även i den
finska — varumärkeslagen ansett motsvarande fråga böra lösas så, att svarande
ej kan få invändning om att varumärkesregistrering är ogiltig prövad
i intrångsmål men äger påfordra att intrångsmålet vilandeförklaras i avbidan
på att frågan om registreringens hävande slutligen avgöres i särskild
rättegång. Är talan härom inte väckt, skall rätten i samband med vilandeförldaringen
förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.

1 det preliminära betänkandet hade kommittén, med vissa reservationer
om regelns lämplighet, upptagit en reglering som överensstämde med vad
som sålunda gäller enligt varumärkeslagen. I ett stort antal yttranden
över betänkandet framfördes emellertid stark kritik mot den föreslagna
regleringen. Härvid framhölls bl. a. vikten av att frågan om patentets
skyddsomfång'', vilken fråga som regel blir aktuell i både intrångs- och
ogiltighetsmål, bedömes i samma rättegång. Vidare är det för alla parter
en olägenhet att behöva avvakta en kanske i åratal pågående rättegång
om ogiltigheten innan intrångsmålet kan avgöras. Svaranden i intrångsmålet
kan också åsamkas ökade kostnader och besvär för att fria sig. Genom
särskild rättegång om ogiltighet kan han, om målet förloras, få vidkännas
kostnader för två särskilda rättegångar. Även om han frias i intrångsmålet
skulle han, om han misslyckas med att vinna dom på ogiltighet, få vidkännas
kostnaderna för det senare målet. Att åberopa patentets ogiltighet som
grund för friande från intrångspåföljder skulle alltså innebära betydande
risker.

Med anledning av denna kritik har kommittén upptagit frågan till förnyat
övervägande. Kommittén har därvid stannat för att föreslå en mellanlösning.
Enligt kommitténs mening bör alltjämt gälla, att rättens förklaring
att patentet är ogiltigt får verkan mot envar. Men samtidigt bör det
skapas möjlighet att handlägga intrångsfrågan och ogiltighetsfrågan i
samma rättegång. Man får visserligen härigenom en reglering som avviker
från varumärkeslagen, men enligt kommitténs mening är behovet av en
gemensam handläggning av frågor av detta slag större i patentmål än i
varumärkesmål. Enligt kommitténs nya förslag tillerkännes svaranden rätt att
i intrångsmål framställa invändningen om patents ogiltighet, men endast under
förutsättning att patenthavaren är part i målet. Bifalles invändningen,
må påföljd för patentintrång ej ådömas, och rätten skall därjämte för.

220

Kungl. Maj. ts proposition nr A0 år 1966

klara patentet ogiltigt. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits i
paragrafens andra stycke.

Rättens förklaring att patentet är ogiltigt skall äga verkan mot envar.
Kommitténs förslag innebär alltså att domen får samma verkan som om
den meddelats i särskilt mål rörande ogiltighet endast av patentet.

Invändning om patentets ogiltighet får endast göras om patenthavaren
är part i målet. Föres talan i intrångsmålet av licenstagare, måste således
patenthavaren instämmas genom särskild stämning. Kommittén anför att den
i förslaget nyinförda möjligheten för licenstagare att föra självständig talan
mot intrångsgörare kan innebära vissa risker för patenthavaren och dessa
risker skulle bli än mer påtagliga om denne därigenom även kunde riskera
patentets bestånd.

För dansk del föreslås i princip samma ordning som i den svenska kommitténs
slutliga förslag.

Den finska kommittén har upptagit en reglering som motsvarar den som
enligt vad förut anförts gäller i de svenska och finska varumärkeslagarna,
dock med den modifikationen att svarande i intrångsmål inte äger ovillkorlig
rätt att få intrångsmålet förklarat vilande i avbidan på att ogiltighetsmålet
avgöres; det har överlämnats åt rätten att avgöra huruvida en
dylik åtgärd är lämplig.

Den norska kommitténs förslag bygger på uppfattningen att i intrångsmål
invändning om att patentet är ogiltigt endast kan göras om det föreligger
dom på att så är förhållandet. Kommittén föreslår ett stadgande i
denna riktning, som emellertid av processuella skäl begränsats till att gälla
i tvistemål.

Remissyttrandena. De i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna hälsas
med tillfredsställelse eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet
remissinstanser.

Svenska teknologf öreningen framhåller, att om käranden i intrångsmål
inte är patenthavaren och ogiltighetstalan väckes, de båda målen ändå bör
samordnas. Likaså bör föreskrivas att intrångsmålet må förklaras vilande
i avvaktan på dom i mål om ogiltighet.

Vissa invändningar mot förslaget framställes av Kooperativa förbundet
och Svenska industriens patentingenjörers förening, vilka anser att bestämmelsen
i andra stycket att svaranden i intrångsmål skall kunna göra
invändning om att patentet är ogiltigt endast om patenthavaren är part i
målet är alltför begränsad. Dessa instanser föreslår att invändning om ogiltighet
skall få upptagas till prövning även när licenstagare är part i
intrångsmål. Samma önskemål framföres av Sveriges advokatsamfund, som
har svårt att förstå, att frågan inte skulle kunna lösas på samma sätt i det
svenska förslaget som i det danska, enligt vilket svaranden i en intrångsrättegång
alltid kan göra invändning om patentets ogiltighet. Samfundet anser att

221

Kitiujl. Maj.ts proposition nr 40 dr 100/i

patenthavarens berättigade intressen tillvaratagits med en reglering enligt
det danska systemet. Man uppnår härigenom, att intrångsfrågan och giltighetsfrågan
kommer att behandlas i samma rättegång, vilket är önskvärt. Den
patenthavare, som vill förhindra, att han på angivet sätt blir indragen i en
rättegång, som anhängiggöres av en licenstagare, har ju möjlighet att i sitt
avtal med licenstagaren ställa såsom villkor, att licenstagaren inte utan patenthavarens
tillstånd får anhängiggöra intrångstalan.

Den av kommittéerna föreslagna ordningen avstyrkes helt av Stockholms
rådhusrätt, som förordar att man bibehåller nu gällande system, enligt
vilket svarande i intrångsprocess alltid äger rätt att invändningsvis åberopa
att patentet är ogiltigt och bifall till invändning får verkan endast
mellan parterna,. Att, såsom följer av kommittéförslaget, svarande i intrångsprocess
skall kunna hänvisas att föra särskild talan om patentets
ogiltighet är enligt rådhusrätten inte tillfredsställande vare sig intrångsproccssen
behandlas som brottmål eller som tvistemål. För det fall att
intrångsprocessen behandlas som brottmål anför rådhusrätten.

Enligt rådhusrättens uppfattning strider det mot gängse rättsuppfattning
på straffrättens område att förmena en tilltalad person att till fredande
från ansvar åberopa allt, som i sådant hänseende kan synas honom tjänligt.
Det förhåller sig till och med så, att domstolen ex officio är skyldig
tillvarata den tilltalades intresse härutinnan och att domstolen följaktligen
— där anledning därtill finnes och då även utan att invändning framställes
— har att ingå i prövning av allt som utgör förutsättning för den påtalade
gärningens straffbarhet. Det måste i mål rörande ansvar för patentintrång
te sig för domstolen högst otillfredsställande att nödgas anmoda den
tilltalade att i särskild ordning väcka talan om patentets ogiltighet och därigenom
ådraga sig eventuellt ökade kostnader för tillvaratagande av sin rätt.
Än egendomligare skulle det te sig, om domstolen — därest den tilltalade
av någon anledning, exempelvis bristande ekonomiska resurser, skulle finna
sig icke vara i stånd att anställa dylik talan — skulle nödgas döma till
ansvar för patentintrång, oaktat det enligt domstolens uppfattning kunde
ifrågasättas eller till och med anses uppenbart, att patentet rätteligen icke
skulle ha beviljats.

Bland de många olägenheter och icke tillfredsställande konsekvenser,
som vidlåda en anordning med särskild ogiltighetsprocess, må vidare framhållas
följande.

I ett brottmål, där giltigheten av ett patent kommer invändningsvis under
prövning, på sätt nu gällande patentförordning medger, har målsäganden
att styrka förutsättningar för gärningens straffbarhet och således i
princip även att styrka, att patentet rätteligen beviljats. Därest den tilltalade
hänvisas att i särskild rättegång föra talan om patentets ogiltighet,
kommer i nämnda mål — som icke är ett brottmål utan skall handläggas
som ett vanligt tvistemål av dispositiv karaktär —- bevisbördan att åvila
honom. Detta skulle innebära såväl ett försämrat processuellt läge för den
i brottmålet tilltalade som med all sannolikhet ökning i rättegångs- och utredningskostnader.
Huru kommittén tänkt sig att en domstol skall lösa det
nyss antydda problemet rörande officialprövning i brottmål undandrager
sig bedömande. Den föreslagna bestämmelsen i 55 § andra stycket första

222

Kungl. Ma j. ts proposition nr tf) år 1966

punkten reglerar endast frågan, under vilka förutsättningar ogiltighetsinvändning
må upptagas i intrångsmål. Däremot reglerar stadgandet icke,
och ej heller behandla motiven frågan, huruvida i ett brottmål domstolen
äger ex officio beakta ogiltigheten av patentet, något som rådhusrätten anser
ställt utom allt tvivel. Redan de nu anförda synpunkterna visa, att den
av kommittén tänkta anordningen av handläggningen av brottmål, vari
licenstagare för talan om ansvar för patentintrång, icke endast strider mot
gängse uppfattning på straffrättens område utan även är direkt olämplig
ur praktisk synpunkt.

För det fall att intrångsprocessen behandlas som tvistemål kan man,
anför rådhusrätten, naturligtvis inte beakta vad som för brottmålens del
anförts om officialprövning i giltighetsfrågan, liksom ej heller de synpunkter
som anlagts på bevisbördeproblemet. Emellertid talar även för
tvistemålens del mycket starka skäl för att den nuvarande ordningen bibehålies.
Till en början måste man hålla i minnet, alt domstolens uppgift är
att lösa den föreliggande tvisten mellan parterna och alls inte att — till
äventyrs helt vid sidan av parternas önskemål — iakttaga något förment
förhandenvarande allmänt intresse av att tidigare meddelade patent blir
rättskraftigt prövade. Det kan uppenbarligen inte vara i parternas intresse
att en intrångsprocess blir mera vidlyftig och kostnadskrävande än
vad som oundgängligen måste vara fallet. Om svaranden i intrångsmålet
inte har rätt att framställa invändning om patentets ogiltighet, när kärandetalan
utföres av licenstagare, har svaranden all anledning räkna med
ökade kostnader och ett vidlyftigare processuellt förfarande. För ett sådant
tall skulle svaranden nämligen nödgas instämma patenthavaren — som
eventuellt är utlänning och bosatt utomlands — med därav följande risk
för ökade kostnader. Kostnadsökning, ofta av betydande storleksordning,
kan tänkas föranledd bl. a. därav, att i ett särskilt mål angående ogiltigförklaring
målet kan komma att röra giltigheten av patentet i dess helhet
med sidoanspråk, underanspråk och eventuellt föreliggande anspråk på
skydd, begränsat till särskilda utföringsformer. Ogiltighetsinvändningen i
ett intrångsmål däremot kan förmodas ofta vara begränsad till utföringsformer
i enlighet med intrångsioremålet; varken patenthavaren respektive licenstagaren
eller svaranden torde, såsom förut påpekats, ha — i mål vari rättskraften
drabbar endast parterna — något intresse av att processen blir vidlyftigare
än som betingas av den föreliggande tvisten mellan parterna.
Ofta är den egentliga tvistefrågan den, om intrångsföremålet faller under
patentet eller inte. Invändningen om ogiltighet tillinätes måhända då av
båda parterna endast sekundärt intresse och beaktas med tanke på gällande
rättskraftsregler därför inte på samma sätt som i särskild ogiltighelsprocess.

I anslutning till de anförda synpunkterna på kostnadsproblemet framhåller
rådhusrätten att den i kommittéförslaget förordade ordningen har otillfredsställande
konsekvenser även i fråga om rättegångskostnaderna och
anför härom.

223

Kanyl. Maj:ls proposition nr ''it) år låtit i

Om, enligt nu gällande ordning, eu svarande i intrångsmål bestrider
talan dels på den grund, att påtalat inträngsföremål icke faller under patenttet,
och dels på den grund, att patentet icke borde ha beviljats, lärer del
vara domstolen obetaget att på förenämnda grund ogilla käromålet utan att
ingå i någon prövning av invändningen om alt patentet icke är hållbart.
Svaranden skulle i angivet fall få full ersättning för sina rättegångskostnader,
alltså även för sina kostnader till den del de gällt Irågan om patentets
giltighet. Detsamma torde gälla, då domstolen behandlar såväl »intrångsdelen»
som »ogiltighetsdelen» och ogillar talan på den grund, att
intrångsföremålet faller utanför patentet; även om domstolen finner patentet
vara rätteligen beviljat, lärer käranden, som förlorat sin talan, ha att utge
full kostnadsersättning till svaranden, enär svarandens kostnader i intrångsdelen
måste anses ha, bortsett från extrema fall, varit skäligen påkallade
för tillvaratagande av hans rätt. Vid en anordning med särskild
ogiltighetsprocess kommer man i motsvarande situation till annat resultat
i kostnadsfrågan. Därest kommitténs förslag lagfästes, kan sålunda i nu
avsett fall en svarande, som slutligen finnes icke ha begått patentintrång,
bli skyldig att utge kostnadsersättning i ogiltighetsmålet i det fall, då licenstagaren
väckt talan om patentintrång och svaranden därefter nödgats
instämma patenthavaren med yrkande om patentets ogiltighetsförklaring,
medan i det fall, då talan väckts av patenthavaren, svaranden, som då har
rätt att göra invändning om patentets ogiltighet, helt undgår skyldighet
att ersätta rättegångskostnader. Med hänsyn till det nu påpekade skulle en
patenthavare eventuellt kunna ha intresse av att talan föres icke av honom
själv utan av licenslagaren. Detta är icke tillfredsställande. Samtliga de nu
anförda synpunkterna i fråga om tvistemål visa, enligt rådhusrättens förmenande,
önskvärdheten av att en intrångssvarande även i dylika mål bör
ha rätt att göra invändning om patentets ogiltighet, såväl då talan föres
av patenthavaren som då licenstagare är kärande.

Rådhusrätten framhåller vidare att den, i motsats till kommittén, utgått
frän att det inte finnes något offentligt intresse av att i samband med behandlingen
av intrångsmål patent vilka domstolen bedömt såsom ogiltiga, utrensas
eller att det intresse som här må föreligga i vart fall är så svagt, att det
inte förtjänar något beaktande. Enligt rådhusrättens mening blir emellertid
inte ens det eventuella intresset av att ogiltiga patent utrensas alltid
tillgodosett genom kommitténs förslag. Härom anföres.

De syften som varit bestämmande för kommittén kunna måhända, ytligt
sett, förefalla vägande i det schematiskt enkla fallet, att det patent varom
fråga är kommer under prövning i sin helhet. Om man i ett sådant fall av
tvistemåls karaktär bortser från att man, ehuru målet är dispositivt, rör sig
utanför parternas yrkanden och måhända även i strid mot deras önskemål,
måste det medges, att det ur allmän synpunkt understundom kan te sig mera
tilltalande, om patentet förklaras ogiltigt med verkan mot envar, än om patentet
av domstolen anses ogiltigt endast såvitt gäller förhållandet mellan
parterna. Förhållandena äro emellertid ytterst sällan så schematiska som
nyss beskrivits. När i intrångsmål, avseende ett patent med flera patentanspråk,
fråga om giltighet av patentet kommer under bedömande, förhåller
det sig merendels så, att giltigheten av hela patentet icke blir aktuell. Intrång
förmenas nämligen ofta ha skett endast i något eller några av patentets olika

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

anspråk, varför giltigheten av övriga patentanspråk saknar intresse för parterna
i intrångsmålet. Då i samband med intrångsmål särskild talan anhängiggjorts
med yrkande om ogiltigförklaring av ett patent, kunna motsvarande
problem förekomma. Sålunda inträffar ofta, att patenthavaren
gentemot ett påstående, att hans patent i sin helhet skall förklaras ogiltigt,
8pr den invändningen, att något eller några av patentanspråken äro värda
självständigt skydd eller att i fråga om något anspråk begränsat skydd skall
av domstolen förklaras föreligga. Käranden i ogiltighetsmålet, vilken samtidigt
intager ställning av svarande i intrångsmålet, kan i ett dylikt läge beträffande
patentanspråk, i fråga om vilka han icke påstås ha begått intrång,
intaga den ståndpunkten, att han, utan att ingå på frågan om värdet av dessa
anspråk, medger kärandens yrkande om självständigt eller begränsat skydd.
Med beaktande av vad nu anförts skulle, enligt den av kommittén föreslagna
ordningen, efter det att parterna på nyss angivet sätt disponerat över processmaterialet,
såsom delvis giltigt patent komma att kvarstå ett av domstolen
icke prövat patentföremål av till äventyrs väsentligt mindre värde
än patentet i dess helhet. Det förmenta intresset av att utrensa svaga patent
ur patentregistret skulle följaktligen i ett sådant fall icke ha blivit uppnått.

Vad angår stadgandet i sista punkten av andra stycket enligt vilket rätten,
om invändning bifalles, skall förklara patentet ogiltigt gör rådhusrätten gällande
att denna anordning inte stämmer med gängse uppfattning inom processrätten
samt anför härom.

Såväl beträffande brottmål som i fråga om tvistemål, vare sig de senare
äro att anse såsom dispositiva eller indispositiva, gäller enligt svensk processrätt
den regeln, att en domstol icke har att döma över annat än som i behörig
ordning yrkats i målet, se 17 kap. 3 § och 30 kap. 3 § rättegångsbalken.
Den enda fråga, som domstolen i ett intrångsmål har att taga ståndpunkt till,
bör följaktligen vara spörsmålet, huruvida påföljd för förment intrång skall
äga rum; dom över patentets giltighet bör icke ges annat än då fråga därom
blivit i vederbörlig ordning väckt av endera parten. Det kan enligt rådhusrättens
mening med fog antagas vara alls icke ovanligt att parterna ej blott
underlåter att föra talan i sist angivet hänseende utan till och med har det
önskemålet, att patentets giltighet icke kommer under bedömande i vadare
män än som är erforderligt för avgörande av frågan, huruvida intrång begåtts.
De skäl, som kan vara av betydelse för parterna i sådant hänseende,
kan givetvis vara av olika slag och är helt ovidkommande för den pågående
processen om intrångspåföljd. För parterna måste det te sig i hög grad stötaonde;
°!n de vid hänvändelse till domstol har att räkna med jämväl annan
påföljd än den de begärt, till äventyrs även en påföljd, som kan stå i strid
med deras intressen.

Rådhusrätten uttalar i fortsättningen att även om patenthavaren och svaranden
i ett intrångsmål inte i och för sig skulle ha något att erinra mot att
domstolen skulle på föreslaget sätt förklara patentet ogiltigt med rättsverkan
mot envar, konsekvenserna av den förordade ordningen är sådana, att
bestämmelsen inte kan godtagas. Till närmare belysande härav anför rådhusrätten
följande.

^ synnerligen ofta förekommande fallet, att svaranden i ett dispositivt
intrångsmål bestrider talan dels på den grund, att påtalat intrångsföremål

225

Kungl. Maj:ts proposition nr fi() år 1966

icke faller under patentet, och dels på den grund, att patentet icke lx>rde ha
beviljats, måste det vara domstolen obetaget att på förstnämnda grund ogilla
käromålet utan att ingå i prövning av invändningen om att patentet icke är
hållbart; domstolen behöver enligt vedertagna processrättsliga regler icke
göra någon prövning i vidare män än som är erforderligt för att motivera
domen. Det kan sålunda mycket väl hända, att domstolen finner utredningen
i målet på ett för domstolen helt övertygande sätt klarlägga, att intrångsföremålet
faller utom patentet och att redan på den grund käromålet är obefogat.
I sådant fall skulle det i ett dispositivt mål ofta te sig för domstolen
icke blott obehövligt utan understundom även motbjudande att, fastän yrkande
därom icke föreligger, pröva patentets giltighet. Om man nu antager,
att såväl rådhusrätt som hovrätt ogillar talan uteslutande på den grund, att
intrångsföremålet faller utanför patentet, men alt högsta domstolen har annan
uppfattning i intrångsdelen, nödgas högsta domstolen, ulan tillgång till
tekniskt sakkunniga ledamöter, såsom första instans ingå i prövning av invändningen
om patentets giltighet. Det sagda har avseende å såväl nu gällande
ordning som den av kommittén förordade ordningen och är naturligtvis
icke fullt tillfredsställande. En dylik prövning väcker mindre betänkligheter,
därest såsom enligt nu gällande ordning prövning sker såsom domskäl
vid avgörande av yrkandet om påföljd för intrång; prövningen har då
allenast verkan å det i processen föreliggande rättsförhållandet mellan parterna.
Däremot bör man enligt rådhusrättens bestämda uppfattning under
inga omständigheter godtaga den av kommittén föreslagna ordningen att
domstolen utan yrkande förklarar ett patent ogiltigt med rättskraft mot envar;
denna anordning skulle nämligen i det skisserade fallet bryta den i processrätten
allmänt vedertagna inslansordningsprincipen, enligt vilken det av
partsyrkandet bestämda processföremålet skall bliva föremål för prövning i
alla instanser.

Rådhusrätten framhåller slutligen beträffande utformningen av den föreslagna
bestämmelsen om ogiltigförklaring att kommitténs mening synes
vara, att domslutet, om invändningen bifalles, bör innehålla förklaring om
att patentet är ogiltigt. Emellertid framgår inte, anför rådhusrätten, vare sig
av bestämmelsens avfattning eller av motiven, hur kommittén tänkt sig utformningen
av domslutet för det fall, att invändning om ogiltighet inte bifalles,
och på vad sätt i sistnämnda fall kommittén tänkt sig domens rättskraft
reglerad.

1 redaktionellt hänseende påpekar Sveriges advokatsamfund, att
det inte bara är »i mål om ansvar eller ersättning på grund av patentintrång»,
som frågan om patentets giltighet kan bli aktuell,. Det är tänkbart, att
frågan kan bli aktuell även i en rättegång, där yrkande enligt 53 § (59 § i
departementsförslaget) framställes utan att det samtidigt föres någon ansvars-
eller ersättningstalan. Skånes handelskammare anser att andra stycket
andra punkten för tydlighetens skull bör kompletteras såtillvida att däri
klart utsäges, att patentet skall kunna förklaras helt eller delvis ogiltigt.

Departementschefen. Det av kommittéerna i första stycket föreslagna stadgandet
att i fall, då patent förklarats ogiltigt, påföljd för patentintrång ej

8 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

226

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

må ådömas sedan domen vunnit laga kraft har ej mött erinringar vid remissbehandlingen
och föranleder ej heller från min sida någon saklig invändning.
Ordet påföljd, som är avsett att täcka såväl straff som skadestånd och
säkerhetsåtgärder, bör dock med hänsyn till den terminologi som används i
brottsbalken ersättas med uttrycket straff, skadestånd eller särskild rättsverkan.

Stadgandet innebär att svarande i intrångsmål kan ernå befrielse från
straff m. m. om han vunnit dom på patentets ogiltighet. I andra stycket behandlar
kommittéerna frågan om möjligheten att i mål om patentintrång
pröva patents giltighet i fall då frågan därom inte blivit avgjord i särskilt
mål. Kommittéerna har här, bl. a. på grund av skiljaktigheter i ländernas
processrättsliga system, stannat i delvis skilda meningar.

Den svenska kommittén framhåller för sin del att enligt gällande svensk
rätt patents giltighet kan prövas i mål om patentintrång. Finnes därvid att
patentet bör anses ogiltigt, ådömes ej straff eller skadestånd. Domen inverkar
emellertid inte på patentets giltighet mot andra än parterna och patentet
kvarstår i patentregistret. Enligt kommitténs mening är detta inte en tillfredsställande
ordning. Kommittén anser att det är ett officialintresse att
ett patent inte får kvarstå i registret, sedan domstol konstaterat att det inte
bort beviljas. Enligt kommitténs mening bör därför införas ett system som
tillgodoser detta intresse. I det preliminära betänkandet hade kommittén
med vissa reservationer förordat en lösning överensstämmande med den som
i motsvarande fall gäller i varumärkeslagstiftningen. Enligt denna kan invändning
om varumärkesregistrerings ogiltighet inte upptagas till prövning
i intrångsmål. Svarande i intrångsmål, som vill göra gällande att registreringen
är ogiltig, måste alltså föra särskild talanj därom men han är berättigad
att få intrångsmålet förklarat vilande i avbidan på att målet om ogiltigförklaring
avgöres. I åtskilliga remissvar över preliminärbetänkandet avstyrktes
emellertid att en sådan reglering infördes på patentområdet, varvid
bl. a. framhölls att den medförde betydande risker för tidsutdräkt och ökade
kostnader genom att den kommer att medföra att intrångsfrågan måste
handläggas i två rättegångar. Kommittén har därför i det slutliga betänkandet
förordat en annan lösning. Enligt denna tillerkännes svaranden rätt att i
intrångsmål framställa invändning om patents ogiltighet, men endast under
förutsättning att patenthavaren är part i målet. Bifalles invändningen,
må straff m. in. för patentintrång ej ådömas, och rätten skall därjämte förklara
patentet ogiltigt. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits i paragrafens
andra stycke.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i allmänhet godtagits.
Några instanser, bland dem Sveriges advokatsamfund, har ansett att invändning
om ogiltighet bör få göras även när licenstagare är kärande. Kommitténs
förslag avstyrkes emellertid helt av Stockholms rådhusrätt, som
bl. a. åberopar att även den i kommittéförslaget upptagna ordningen medför

227

Kungl. M

ökade kostnader och ett vidlyftigare förfarande än gällande rätt och därjämte
vissa processrättsliga svårigheter; rådhusrätten förordar i stället att
nu gällande ordning bibehålies.

Vad angår mitt eget ståndpunktstagande vill jag till en början framhålla
att det självfallet från systematiska och praktiska synpunkter föreligger etl
intresse att i straff- och processrättsligt avseende samordna patenträtten
med den ämnet närliggande varumärkesrätten. Därest inte särskilda skäl
talar däremot bör man därför enligt min mening lösa frågan om möjligheten
att i intrångsprocess pröva frågan om giltigheten av det föreliggande patentet
i enlighet med den reglering som för motsvarande fall gäller inom varumärkesrätten.
I det preliminära kommittéförslaget hade också här förordats
en lösning som överrensstämde med varumärkesrätten. Den kritik som
riktats mot denna lösning kan knappast anses hållbar. Mot preliminärförslaget
har till em början invänts att det i fall då intrångsmålet föres som
brottmål vore ur allmänna straffrättsliga synpunkter stötande att hänvisa
svarande, som vill göra invändning om att patentet är ogiltigt, att föra särskild
talan därom. Intrång i ett i vederbörlig ordning meddelat patent bör
emellertid i princip anses som en i sig straffbar handling, varvid den omständigheten
att straff m. m. bortfaller om patentet ogiltigförklaras får ses
som en av billighetsskäl grundad inskränkning i den nämnda principen.
Med denna princip ligger det inte något stötande i att giltighetsfrågan ej
kommer upp till bedömande i intrångsmålet. Det har vidare gjorts gällande,
att prcliminärförslaget skulle innebära att intrångs- och ogiltighetsfrågorna
måste behandlas i skilda rättegångar, något som skulle göra förfarandet onödigt
kostsamt och vidlyftigt. En uppdelning på skilda rättegångar blir emellertid
i allmänhet nödvändig endast i de sällsynta fallen när intrångstalan
föres som brottmål. I de normala fallen när intrångsmålet handlägges som
tvistemål kan målen regelmässigt handläggas i en rättegång, och resultatet
bör alltså i normalfallen i själva verket ur praktisk synpunkt bli detsamma
som enligt gällande rätt.

Med hänsyn till det anförda vill jag förorda att man på patentområdet inför
den i varumärkesrätten redan godtagna ordningen att fråga om patentets
giltighet kan upptagas till prövning endast efter därom särskilt väckt
talan. Denna princip får anses följa av paragrafens första stycke.

Liksom i varumärkeslagen bör vidare stadgas att rätten på yrkande av
den mot vilken talan föres skall förklara intrångsmålet vilande i avbidan
på att frågan om patentets giltighet slutligen avgöres och att om talan därom
inte är väckt, rätten i samband med vilandeförklaringen skall förelägga svaranden
viss tid inom vilken sådan talan skall väckas. Bestämmelser härom
har upptagits i paragrafens andra stycke.

Den av mig nu föreslagna ordningen överensstämmer nära med den som
föreslås av den finska kommittén. Enligt dess förslag har dock svarande
som i intrångsmål framställer invändning att patent är ogiltigt inte ovillkor -

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

lig rätt att få målet vilandeförklarat utan det har överlämnats åt rätten att
bedöma huruvida en sådan åtgärd är lämplig. Den föreslagna ordningen att
invändning om patents ogiltighet endast kan upptagas till prövning efter
därom särskilt väckt talan står även i överensstämmelse med vad som enligt
det norska förslaget skall gälla i fall då intrångsmålet handlägges som
tvistemål.

62 §.

Paragrafen, som motsvarar 57 § i kommittéernas förslag, upptager straffbestämmelser
rörande den i 56 § stadgade uppgiftsskyldigheten rörande patent.

Gällande rätt. Vid 56 § har lämnats redogörelse för de i 22 § första stycket
patentförordningen upptagna materiella bestämmelserna rörande den
uppgiftsskyldighet som här avses. I sistnämnda paragrafs andra stycke stadgas
om ansvar och ersättningsskyldighet för den som bryter mot bestämmelserna.
Det föreskrives att om någon underlåter att, efter därom framställd
fråga, utan dröjsmål lämna upplysning enligt vad i första stycket sägs eller
om någon i anledning av sådan förfrågan eller eljest i meddelande till viss
person, till men för denne, lämnar oriktig uppgift med avseende på patentskydd,
han skall dömas till dagsböter och vara skyldig att efter vad med
hänsyn till omständigheterna finnes skäligt ersätta skada, som därav kommer.
Enligt tredje stycket må talan om ansvar som nu sagts väckas endast
av den som begärt upplysningen eller mottagit meddelandet.

Kommittéerna. De av kommittéerna i första stycket i förevarande paragraf
upptagna reglerna om ansvar och ersättningsskyldighet vid underlätet fullgörande
av den uppgiftsskyldighet som här avses överensstämmer nära med
de nu gällande. I subjektivt hänseende har uppställts krav på uppsåt eller
oaktsamhet som ej är ringa.

Brottet, som för närvarande är målsägandebrott, har ansetts böra göras till
angivelsebrott. Stadgande därom har upptagits i andra stycket.

Remissyttrandena. Stadgandet har under remissbehandlingen inte föranlett
annat yttrande än att Sveriges advokatsamfund beträffande andra stycket
framhållit att målsäg anden själv bör kunna väcka åtal
ulan att avvakta ett beslut av åklagaren. Härigenom kan han uppnå dels en
snabbare behandling av saken och dels större möjlighet att efter det att åtal
anhängiggjorts träffa uppgörelse med svaranden. Det har, fortsätter samfundet,
i praktiken visat sig olägligt vid vissa angivelsebrott att, sedan åklagaren
beslutat om åtal, målsäganden inte kan få målet nedlagt genom att
återkalla sin angivelse, trots att målsäganden fått till stånd en acceptabel
ekonomisk uppgörelse med svaranden.

229

Kungl. Maj.ts proposition nr ''it) år 1966

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna rörande
straff vid underlåtenhet alt fullgöra den uppgiftsskyldighet rörande
patent som föreskrives i 56 § har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen
och föranleder från min sida endast den anmärkningen att stadgandet
synes böra kompletteras med en regel att dagsböter även skall
ådömas den som i fall som avses i 56 § lämnar felaktig upplysning, om för
gärningen ej är stadgat straff i brottsbalken. Beträffande åtalsrätten vill
jag förorda samma lösning som jag föreslagit vid 57 §.

I kommittéernas förslag har bibehållits uttryckligt stadgande om skadeståndsskyldighet
vid brott som avses i paragrafen. Att sådan skyldighet
föreligger följer emellertid av allmänna regler och jag anser att stadgandet
kan utgå.

63—70 §§.

Departementschefen. I 63—70 §§, vilka motsvarar sista kapitlet i kommittéernas
förslag, har upptagits bestämmelser om rättegång i patentmål. De
av kommittéerna föreslagna lagtexterna skiljer sig här delvis väsentligen
från varandra och varje text har därför i betänkandet motiverats av vederbörande
nationella kommitté. I det följande redogöres endast för den svenska
kommitténs motiv.

De processuella bestämmelserna i patentförordningen fick sin gällande
utformning genom 1944 års revision. De principer för rättegången i patentmål
som då fastslogs lämnas i stort sett orubbade i svenska kommitténs förslag
och i departementsförslaget. I fråga om domstolarnas sammansättning
i patentmål föreslås dock den avvikelsen från gällande ordning att i
hovrätten skall liksom i rådhusrätten ingå även tekniskt sakkunniga ledamöter.

63 §.

Paragrafen, som motsvarar 65 § i kommittéförslaget, ger regler om fastslällelsetalan.

Gällande rätt. Enligt 19 § 6 mom. patentförordningen äger patenthavare,
där ovisshet råder och den länder honom till förfång, föra talan om fastställelse,
huruvida han på grund av patentet åtnjuter skydd gentemot annan.
Den som utnyttjar eller avser att utnyttja uppfinning äger, under enahanda
villkor, föra talan mot patenthavare om fastställelse, huruvida hinder däremot
föreligger på grund av visst patent.

Svenska kommittén. I första och andra styckena av paragrafen har kommittén
upptagit bestämmelser om fastställelsetalan, väsentligen motsvarande
de nu gällande. Rätten att föra positiv fastställelsetalan har dock utvidgats
så att sådan talan även kan föras av licens tagare. Förslaget står här i överensstämmelse
med varumärkeslagen.

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

I tredje stycket har kommittén behandlat frågan huruvida ogiltighetsinvändning
skall få göras i mål om positiv fastställelse. Enligt kommitténs
mening bör denna fråga lösas på samma sätt som beträffande intrångsmål
(jämför vid 61 § andra stycket i departementsförslaget). I tredje stycket av
förevarande paragraf har därför upptagits stadgande att i mål som avses i
första stycket rätten må till prövning upptaga invändning om att patentet
är ogiltigt endast om patenthavaren är part i målet. Bifalles sådan invändning,
skall rätten förklara patentet ogiltigt.

Remissyttrandena. Den i första stycket införda utvidgningen av rätten att
föra positiv'' fastställelsetalan hälsas i remissvaren med tillfredsställelse
eller lämnas utan erinran.

Bestämmelsen i andra stycket om negativ fastställelsetalan
anses av'' Sveriges advokatsamfund ha fått en alltför begränsad avfattning.
Advokatsamfundet anför.

Andra stycket av § 19 mom. 6 i gällande patentförordning har fått en formulering,
som icke torde motsvara lagstiftarens intentioner. Enligt ordalagen
skulle nämligen bestämmelsen äga tillämpning endast beträffande
»den, som utnyttjar eller avser att utnyttja uppfinning», men av förarbetena
till 1944 års lag om ändring av patentförordningen framgår, att ordet »uppfinning»
kommit att innebära en icke avsedd begränsning. Bestämmelsen
avser icke endast de fall, där käranden utnyttjar eller vill utnyttja den patent
erade uppfinningen och vill ha fastslaget, att detta utnyttjande icke innebär
intrång i patentet, så exempelvis när någon förmenar sig ha föranvändarrätt
men denna rätt bestrides av patenthavaren eller när någon fått till
sig upplåten viss licensrätt men oenighet råder om omfånget av denna rätt.
Bestämmelsen är utan tvivel också avsedd att tillämpas, när någon som bedriver
eller avser att bedriva viss verksamhet vill ha fastslaget, att denna
verksamhet icke innebär patentintrång. En talan, som går ut på att fastställa
detta, bör få föras oberoende av om den ifrågavarande verksamheten
innebär eller icke innebär ett utnyttjande av någon annan uppfinning än
den som skyddats genom patentet. Man kan ju vilja använda visst förfaringssätt
eller tillverka, försälja, importera eller använda visst alster utan att därför
vilja påstå, att detta förfaringssätt eller detta alster innefattar någon uppfinning.

Vad angår den i tredje stycket föreslagna möjligheten att i samband med
positiv fastställelsetalan framställa invändning om att patentet
är ogiltigt framförs i stort sett samma synpunkter som beträffande
55 § (61 § i departementsförslaget). Sveriges advokatsamfund anser sålunda
att nämnda möjlighet bör gälla också i de fall, där det är en licenstagare,
som för fastställelsetalan, varvid det givetvis måste ordnas så, att patenthavaren
beredes tillfälle att deltaga i målet vid behandling av ogiltighetsfrågan.
I själva verket är det när det gäller en licenstagares fastställelsetalan
lika angeläget som när det gäller en patenthavares fastställelsetalan,
att kärandens fastställelsetalan och ogiltighetsfrågan bedömes i samma

231

Kungi. Maj. ts proposition nr 40 år 1066

rättegång. Såväl vid bedömningen av kärandens fastställelsetalan som vid
bedömningen av patentets giltighet kan omfattningen av patentets skyddsomfång
vara av betydelse. Motsvarande önskemål framställes även av Sveriges
industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret.
Dessa instanser framhåller dessutom att den föreslagna regeln skulle möjliggöra
för patenthavare att förhindra ogiltighetsinvändning i ett fastställelsemål
genom att låta en licenstagare väcka talan. Stockholms rådhusrätt hänvisar
i fråga om innehållet i tredje stycket till vad rådhusrätten antört under
55 § i kommittéernas förslag.

Departementschefen. Den i kommittéförslaget upptagna regeln i paragrafens
första stycke, att inte bara patenthavaren utan även licenstagare skall
äga föra positiv fastställelsetalan rörande patent, har lämnats utan erinran
i remissvaren och torde böra godtagas.

Den i kommittéförslaget'' i andra stycket upptagna bestämmelsen om negativ
fastställelsetalan överensstämmer i sak med gällande rätt. Eu remissinstans
har ansett att stadgandet är alltför begränsat genom att rätten att
föra sådan talan förklarats tillkomma den som utnyttjar eller avser att utnyttja
uppfinning; det framhålles att rätt att föra talan ej bör vara beroende
av att em uppfinning utnyttjas utan mera allmänt bör tillkomma den som
bedriver eller avser att bedriva viss verksamhet och vill ha fastslaget att
denna inte innebär patentintrång. Anmärkningen synes mig befogad och
torde böra föranleda en omformulering av stadgandet.

Såsom förordats i kommittéförslaget och remissinstanserna i princip lämnat
utan invändning bör frågan huruvida ogiltighetsinvändning skall få göras
i mål om positiv fastställelsetalan lösas på samma sätt som beträffande
intrångsmål. Departementsförslagets ståndpunkt i sist avsedda fråga redovisas
i 61 § andra stycket. I förevarande paragraf synes frågan enklast regleras
genom en hänvisning till denna bestämmelse.

64 §..

Paragrafen motsvarar 69 § i kommittéförslaget.

Svenska kommittén. Kommittén anser det angeläget att patentregistret
redovisar sådana rättsliga åtgärder som är ägnade att påverka patenthavares
eller licenstagares rätt till patentet. Kommittén föreslår därför, att den
som vill väcka talan om patents ogiltighet, överföring av patent eller meddelande
av tvångslicens skall anmäla detta till patentmyndigheten för anteckning
i registret. Det bör enligt kommitténs mening även åligga den, som
avser att väcka talan som nyss har sagts, att underrätta licenstagare som finns
antecknad i registret. En sådan underrättelseskyldighet motiveras främst av
det förhållandet, att det inte sällan är licenstagaren som har det största
intresset av att patenthavarens rätt till patentet hävdas. Vidare bör licens -

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

tagare som vill väcka talan om patentintrång eller positiv fastställelselalan
åläggas att underrätta patenthavaren därom. Underrättelse i här nämnda
fall bör sändas med posten, varvid underrättelseskyldighet bör anses fullgjord,
där underrättelsen i betald rekommenderad försändelse sänts under
den i patentregistret antecknade adressen. Bestämmelser av nu angivet innehåll
har upptagits i paragrafens första och andra stycken.

Enligt kommitténs mening bör det vara en processförutsättning, att anmälnings-
och underrättelseplikt enligt paragrafen fullgjorts. Visar inte
käranden när talan väckes att skyldigheten iakttagits, bör han föreläggas att
inom skälig tid visa att skyldigheten fullgjorts vid äventyr att hans talan
eljest avvisas. Bestämmelser härom har upptagits i paragrafens tredje
stycke.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen inte föranlett
annat yttrande än att Svenska patentombudsföreningen ansett det böra föreskrivas
att underrättelse om väckt talan alltid skall lämnas även till det i
patentregistret antecknade ombudet. Det föreligger enligt föreningen
betydande sannolikhet för att patenthavarens adressuppgifter efter några
år blivit föråldrade, varför en rekommenderad försändelse kanske returneras.
Ombudet har dock praktiskt taget alltid möjlighet att förmedla underrättelse
snabbt till sökanden och har ju antecknats i patentregistret för att
tillvarataga sökandens intressen.

Departementschefen. Den i kommittéförslaget upptagna föreskriften, att
den som vill väcka talan om patents ogiltighet, överföring av patent eller
meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till patentmyndigheten och
underrätta varje i patentregistret antecknad licenstagare samt att licenstagare
som vill väcka talan om intrång i patent eller om fastställelse skall
underrätta patenthavaren, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen
och torde i princip böra godtagas. Med anledning av ett remissyttrande vill
jag framhålla att underrättelse till patenthavare självfallet kan ske genom
att underrättelse tillställes patenthavarens i patentregistret antecknade ombud.
Detta följer av att ombudets fullmakt enligt 71 § skall omfatta behörighet
att mottaga delgivning av handlingar i mål och ärenden rörande
patentet. Jag finner det knappast påkallat föreskriva att även ombudet skall
underrättas i sådana fall då underrättelsen riktas direkt till patenthavaren.
Här liksom eljest får det bli patenthavarens sak att hålla erforderlig kontakt
med ombudet.

Det synes inte föreligga anledning att bibehålla kommittéförslagets regel
att underrättelse skall ske genom posten; även annan form för underrättelse
bör godtagas. Däremot bör, på sätt upptagits i kommittéförslaget,
gälla att underrättelseskyldighet anses fullgjord, då underrättelse i betald
rekommenderad försändelse sänts under den i patentregistret antecknade

233

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1906

adressen. Stadgandet härom är tillämpligt såväl då underrättelse sändes
till licenstagare eller patentliavare som då den, på sätt nyss anförts, sändes
till ombud.

Det i tredje stycket föreslagna stadgandet, enligt vilket det är en processförutsättning
att anmälnings- och underrättelseplikt enligt paragrafen fullgjorts,
har lämnats utan erinran i remissvaren och synes böra upptagas i
lagen.

65 §.

Paragrafen, som motsvarar 64 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelse
om forum i patentmål.

Gällande rätt. Enligt 23 § 1 mom. patentförordningen är Stockholms rådhusrätt
domstol i fall, varom i 15—21 §§ förmäles, d. v. s. i mål om tvångslicens,
föranvändarrätt, användning av patenterade uppfinningar på transportmedel
i vissa fall, ersättning för expropriation av patent, patents ogiltighet
och patentintrång.

Svenska kommittén. Enligt kommitténs mening bör Stockholms rådhusrätt
alltjämt vara exklusivt forum för patentmål. Utöver de typer av mål
som omfattas av gällande forumregel har i förslaget tillkommit mål om
bättre rätt till patentsökt uppfinning och om överföring av patent. Enligt
kommitténs mening är även dessa nytillkomna mål ofta av den tekniska
natur att de lämpligen bör upptagas av den för övriga patentmål gemensamma
instansen. I enlighet härmed har Stockholms rådhusrätt i paragrafen
förklarats vara rätt domstol i mål som gäller: 1. bättre rätt till patentsökt
uppfinning; 2, patents ogiltighet eller överföring av patent; 3. meddelande
av tvångslicens, ändring av därför fastställda villkor eller upphävande
av sådan licens eller rätt som avses i 48 § tredje stycket (53 § andra
stycket i departementsförslaget); 4. ansvar eller ersättning på grund av
patentintrång; 5. bestämmande av ersättning enligt 61 § (75 § i departementsförslaget)
eller 6. fastställelse enligt 65 § (63 § i departementsförslaget)
.

Kommittén anför att det vid remissbehandlingen av kommittéernas preliminära
förslag ifrågasatts huruvida inte i uppräkningen, liksom enligt
gällande rätt, borde upptagas även mål om föranvändarrätt. Frågor om föranvändarrätt
torde emellertid, anför kommittén, i första hand förekomma
i mål om patentintrång som avses i punkt 4. Härutöver är tänkbart att dylika
frågor göres till föremål för sådan fastställelsetalan som avses i punkt
6. De av kommittén föreslagna forumbestämmelserna torde därför täcka
även frågor om föranvändarrätt.

Remissyttrandena. Stadgandet godtages i allt väsentligt i remissvaren,
som dock innehåller vissa förslag till komplettering.

8f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Svea hovrätt ifrågasätter sålunda om inte bestämmelsen i punkt 1 om
mål angående bättre rätt till patentsökt uppfinning för tydlighetens skull
borde kompletteras med en hänvisning till 17 § i förslaget.

Beträffande punkt 4 uttalar Sveriges advokatsamfund det önskemålet
att Stockholms rådhusrätt när det gäller talan på grund av patentintrång
bör vara rätt domstol inte bara när talan avser »ansvar eller ersättning»
utan även när den avser påföljd enligt 53 § (59 § i departementsförslaget).
Vidare bör Stockholms rådhusrätt vara rätt domstol när det gäller
talan om tillstånd enligt sista meningen i 53 § i kommitténs förslag. Även
Stockholms rådhusrätt anser att stadgandet bör kompletteras med en hänvisning
till mål som avses i nämnda paragraf.

Departementschefen. Jag tillstyrker kommittéförslagets av remissinstanserna
utan invändning lämnade ståndpunkt, att Stockholms rådhusrätt
alltjämt skall vara exklusivt forum för patentmål. Även den föreslagna
katalogen över de mål som bör hänföras hit synes väsentligen böra godtagas.
Avfattningen av punkt 3 bör emellertid anpassas efter bestämmelserna
i 50 §. I punkt 4, som i kommittéförslaget omfattar mål som gäller ansvar
eller ersättning på grund av patentintrång, synes vidare helt kort kunna anges
mål om patentintrång; härmed kommer även att omfattas det av ett par
remissinstanser berörda fallet att talan avser säkerhetsåtgärd enligt 59 §.
Det synes däremot knappast riktigt att, på sätt en annan remissinstans
yrkat, i punkt 1, som avser mål om bättre rätt till patentsökt uppfinning,
göra hänvisning till 17 §; mål om bättre rätt kan nämligen anhängiggöras
utan att det föreligger sådant föreläggande som beröres i 17 §.

66 §.

Paragrafen, som motsvarar 66 § i kommittéförslaget, reglerar rättens
sammansättning vid handläggning av patentmål.

Gällande rätt. Enligt 23 § 1 mom. andra stycket patentförordningen skall,
när rådhusrätten handlägger patentmål, i rätten sitta tre lagfarna ledamöter,
av vilka en skall föra ordet, samt tre i tekniska förhållanden kunniga
personer.

Svenska kommittén. Kommittén framhåller, att erfarenheterna av den
nuvarande ordningen, som infördes genom 1944 års revision, är goda. De
skäl, som anförts för tekniskt kunniga ledamöter i underinstansen — bl. a.
att det oftast i patentmålen gäller att klarlägga invecklade och omtvistade
tekniska förhållanden — har enligt kommitténs mening vunnit ytterligare
i styrka genom den starka tekniska utvecklingen och den därav betingade
kompliceringen av patentspörsmålen på åtskilliga områden. Enligt kommitténs
förslag bör därför nuvarande sammansättning av rådhusrätten i

235

Kungl. Maj.ts proposition nr ''iO år W66

patentmål bibehållas. Liksom hittills bör en av de lagfarna ledamöterna
vara rättens ordförande.

Kommittén anför vidare att nuvarande domförhetsregel av praktiska skäl
bör kompletteras med stadgande för det fall att ledamot sedan huvudförhandling
påbörjats får förfall. För att undvika att rätten skall behöva utsätta
målet till ny huvudförhandling, bör stadgas att rätten i dylikt fall
är domför med övriga fem ledamöter.

Bestämmelser i nu angivna hänseenden har upptagits i paragrafens
törsta stycke.

Bestämmelserna får tillämpning vid huvudförhandling. Kommittén anför
att man, i principiell överensstämmelse med föreskrifterna i 1 kap. 4 och
It §§ rättegångsbalken, inte bör ställa samma anspråk på rättens sammansättning
vid måls avgörande utan huvudförhandling eller vid handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället. Vid sådan handläggning
synes i många fall vara tillfyllest om rätten består av en ledamot.
Denna bör i sådant fall vara lagfaren. I vissa fall kan frågans beskaffenhet
motivera att rätten består av såväl en lagfaren som en tekniskt sakkunnig
ledamot, varvid den lagfarna ledamoten bör vara rättens ordförande. Bestämmelser
i enlighet med det nu anförda har upptagits i paragrafens andra
stycke.

Remissyttrandena. Svenska patentombudsföreningen sammanställer betänkandets
framhållande av att de tekniskt sakkunniga ledamöterna skall
ha synnerligen framstående sakkunskap med ett uttalande av kommittéerna
under 2 § att rättens tekniska ledamöter vid den i patentmål mycket ofta
uppkommande frågan om uppfinningshöjd ofta gör en strängare bedömning
än patentverket, som vid bedömningen utgår från genomsnittsfackmannens
kunnande.. Den standard på uppfinningshöjden som patentverkets
besvärsavdelning anlägger överensstämmer enligt föreningens uppfattning
väl med internationell praxis och bör därför upprätthållas i fortsättningen.
Föreningen framhåller att besvärsavdelningens bedömning av uppfinningshöjden
därför bör tillmätas största vikt även i patentmål och avvikelse
inte ske utan vägande, utförlig motivering. Enär det enligt föreningens
uppfattning ur rättssäkerhetssynpunkt är ytterst viktigt, att domstolarna
inte använder andra bedömningsgrunder än patentverket, anser
föreningen att de tekniska ledamöterna bör vara patenttekniskt sakkunniga.

Departementschefen. Kommittéförslagets regler rörande rättens sammansättning
vid handläggning av patentmål, som överensstämmer med gällande
rätt men kompletterats i vissa hänseenden, bär lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen och torde böra godtagas.

Som framhållits i ett remissvar bör de tekniskt sakkunniga ledamöter
som utses ha erfarenhet av patentfrågor.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

67 §.

I paragrafen, som motsvarar 67 § i kommittéförslaget, ges en ny regel
om hovrätts sammansättning i patentmål.

Svenska kommittén. Vid den på sin tid företagna remissbehandlingen av
patentulredningens förslag framhölls från flera håll, bl. a. av Svea och Göta
hovrätter, behovet av teknisk sakkunskap i överrätterna och förslag framställdes
om att tekniskt sakkunniga ledamöter skulle ingå även i dessa
domstolar vid handläggning av patentmål. Dessa förslag avstyrktes emellertid
av processlagberedningen, och i prop. 1944: 176 uttalade föredragande
departementschefen att tillräckliga skäl för en sådan anordning inte
torde föreligga.

Ehuru behovet av teknisk sakkunskap i överrätterna i viss mån kan tillgodoses
genom att anlita sådan sakkunskap utanför domstolen, har kommittén
funnit tiden mogen att åter ta upp frågan huruvida inte överrätterna
bör i patentmål äga tillgång till teknisk expertis. Enligt kommitténs
mening talar numera i första hand de goda erfarenheterna av sakkunnigrepresentation
i underrätten för att man även bör förse hovrätten med
tekniskt sakkunniga ledamöter i patentmål. Den tekniska sidan av patentmålen
är ofta så dominerande att sakprövningen mycket beror av rent teknisk
bedömning. För domstolen är det i sådana mål av stort värde att den
tekniska sakkunskapen finns företrädd bland ledamöterna. Den kan då
tillgodogöras på ett mera omedelbart sätt, t. ex. vid överläggningen till dom.
Kommittén är visserligen medveten om att förslag om ökade anspråk på
teknisk sakkunskap i domstolarna kan väcka vissa betänkligheter på grund
av den rådande bristen på tekniker. Enligt kommitténs mening bör dock
inte några större svårigheter behöva möta, när det gäller att rekrytera sakkunniga
även i hovrätten. De nackdelar som möjligen kan sägas vara förbundna
med ett ökat ianspråktagande av tekniker för dömande verksamhet
uppväges mer än väl av de vinster för rättsskipningen i patentmål, som
enligt kommitténs uppfattning följer av förstärkning av hovrätten med teknisk
sakkunskap. Kommittén föreslår därför att hovrätten i patentmål, i
vars avgörande i rådhusrätten tekniskt sakkunnig ledamot deltagit, skall
vara domför med fyra lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter. För
att förebygga att hovrätten vid handläggningen av större mål eller vid måls
utsättande till fortsatt huvudförhandling på grund av förfall för någon ledamot
förlorar sin domförhet, bör ett högsta antal av fem lagfarna och tre
tekniskt sakkunniga ledamöter medges.

Bestämmelser av nu angivet innehåll har upptagits i paragrafen.

Remissyttrandena. Förslaget att tillgodose behovet av teknisk sakkunskap
i överrätterna genom stadgande att hovrätten i patent -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060 237

mål skall bestå av jämväl tekniskt sakkunniga ledamöter tillstyrkes allmänt
i remissvaren eller lämnas utan erinran.

Svea hovrätt finner sålunda att förslaget innefattar ett lämpligt sätt att
bereda överrätten behövlig sakkunskap. Brist på teknisk sakkunskap i
patentmål har varit kännbar i hovrätten. Hovrätten vill med hänsyn härtill
och på grund av sina gynnsamma erfarenheter av de tekniska ledamöterna
i vattenöverdomstolen tillstyrka förslaget i denna del. Även Sveriges
industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jcrnkontoret uttrycker
tillfredsställelse över förslaget.

Riksåklagarämbetet anser det obestridligt att den föreslagna ordningen
i de regelmässigt synnerligen tekniskt betonade patentmålen skulle medföra
åtskilliga fördelar. Ehuru ämbetet finner principiella skäl kunna anföras
mot speciell sammansättning av överrätt i vissa grupper av mål, vill
ämbetet därför inte motsätta sig förslaget i denna del.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter huruvida tekniskt sakkunniga ledamöter
måste deltaga i hovrättens avgöranden även i frågor, som inte kräver
teknisk sakkunskap, exempelvis avskrivande av mål i anledning av gjord
återkallelse.

I detta sammanhang tar Stockholms rådhusrätt upp frågan, om inte
någon förenkling av processen i patentmål skulle kunna
ernås genom ändring med avseende på instansordningen. Det är ett sedan
länge känt faktum, framhåller rådhusrätten, att vägen till slutlig dom i en
patentsak här i landet är synnerligen lång samt förenad med betydande
kostnader. Såväl ur allmän synpunkt som med tanke på enskild parts intresse
är naturligtvis en sådan sakernas ordning allt annat än tillfredsställande.
Låt vara att patentsakerna i vårt land kan vinna ett mycket allsidigt
och sakkunnigt bedömande, så måste dock rättsskyddet — särskilt med
tanke på att det här gäller något så tidsbegränsat som ett patent — anses
ha i hög grad mist sin funktion på grund av olägenheter i form av tidsutdräkt
och kostnader. Rådhusrätten vill därför såsom en möjlig utväg att
komma till rätta med de angivna missförhållandena föreslå införandet av
tvåinstanssystem i patentmål. Därvid bör patentmålen från rådhusrätten
fullföljas till högsta domstolen, och denna anordning gör det erforderligt
med tekniskt sakkunniga ledamöter jämväl i sistnämnda domstol.

Departementschefen. Redan vid 1944 års revision diskuterades huruvida
man som ett komplement till den då genomförda anordningen med tekniskt
sakkunniga ledamöter i underrätten borde föreskriva att sådana sakkunniga
skulle ingå jämväl i hovrätten. Tillräckliga skäl härför ansågs dock inte
föreligga. I kommittéförslaget har frågan upptagits till förnyat övervägande
och tiden har nu ansetts mogen för denna reform. I enlighet härmed föreslås
att hovrätten i mål, i vars avgörande i rådhusrätten tekniskt sakkunnig
ledamot deltagit, skall vara domför med fyra lagfarna och två

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

tekniskt sakkunniga ledamöter. Förslaget har allmänt hälsats med tillfredsställelse
eller godtagits vid remissbehandlingen och även jag vill tillstyrka
förslaget. Jag tillstyrker även den föreslagna och av remissinstanserna
utan erinran lämnade supplerande regeln att i rätten ej må sitta flera
än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter.

En remissinstans har ifrågasatt huruvida tekniskt sakkunniga ledamöter
måste deltaga även i avskrivningsbeslut och andra beslut som inte kräver
teknisk sakkunskap. Principiellt borde detta inte vara nödvändigt, men
att göra uttryckligt undantag för hithörande fall synes mig knappast påkallat.

Jag är inte beredd att nu taga upp den vid remissbehandlingen väckta
vitlsyftande frågan huruvida i patentmål bör införas ett tvåinstanssystem.
Frågan berör grunderna för vårt rättegångssystem och bör prövas i ett
större sammanhang.

68 §.

I paragrafen, som motsvarar 68 § i kommittéförslaget, föreskrives på vad
sätt tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätt och hovrätt skall utses.

Gällande rätt. Om utseende av tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätten
stadgas för närvarande i 23 § 1 mom. tredje och fjärde styckena
patentförordningen. Kungl. Maj:t förordnar för tre år i sänder minst femton
personer att tjänstgöra såsom tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätten,
bland vilka rättens ordförande för varje särskilt mål, med hänsyn till
önskvärd teknisk sakkunskap och övriga förhållanden, utser dem som
skall inträda i rätten. Uppkommer under nämnda tid behov av tillgång
till flera tekniskt sakkunniga personer, förordnar Kungl. Maj :t, på framställning
av rättens ordförande, därom för återstående del av samma tid.
Avgången tekniskt sakkunnig ledamot är pliktig att tjänstgöra vid fortsatt
behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit. I femte stycket
föreskrives att de tekniskt sakkunniga ledamöterna skall åtnjuta ersätG
ning av statsmedel enligt grunder, som Kungl. Maj :t bestämmer.

Svenska kommittén. Kommittén anser att de tekniskt sakkunniga ledamöterna
alltjämt bör utses av Kungl. Maj :t för tre år i sänder och att även i
övrigt bör gälla samma föreskrifter i fråga om tillsättande av sakkunniga
som för närvarande. Antalet sakkunniga bör dock, med hänsyn till att
enligt förslaget sakkunniga skall deltaga i hovrätt, ökas till tjugofem. Bestämmelser
i nu nämnda avseende har upptagits i paragrafen.

Kommittén anför att de sakkunniga bör erhålla ersättning av statsmedel.
Erforderliga bestämmelser härom torde få utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ
ordning. Stadgande därom har inte ansetts behöva upptagas i
lagtexten.

239

Kungl. Maj.ts proposition nr !tQ ur 1966

Departementschefen. Jag tillstyrker kommittétörslaget, som lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen. Möjlighet bör emellertid finnas för Kungl.
Maj :t att delegera rätten att utse de tekniskt sakkunniga ledamöterna.

69 §.

I paragrafen, som motsvarar 70 § i kommittéförslaget, behandlas rättens
skyldighet att inhämta yttrande från patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.
Paragrafen saknar motsvarighet i patentförordningen.

Svenska kommittén. Kommittén liar övervägt huruvida det bör åläggas
domstol att i patentmål inhämta yttrande från patentmyndigheten. En särställning
intager härvid, framhålles det, mål om ogiltigförklaring av beviljat
patent. Domstolens avgörande kan här komma att direkt beröra ett av
patentmyndigheten fattat beslut. Enligt kommitténs mening är av stor vikt
att domstolen i sitt avgörande av mål som här avses äger god kännedom
om den granskning i patentfrågan som kan ha förekommit tidigare hos
patentmyndigheten liksom om där rådande praxis. Särskild betydelse får
detta när domstolens avgörande kan komma att avvika från beslut av patentmyndigheten.
Även i andra fall synes det kommittén värdefullt att patentmyndighetens
synpunkter inhämtas innan patentmål avgöres. Mål om
ansvar eller ersättning på grund av patentintrång är oftast till sin tekniska
beskaffenhet av den art att de nära angår den praxis patentmyndigheten
tillämpar vid beviljande av patent. Prövningen av sådana mål innefattar
regelmässigt tolkning av patentkravens innebörd och omtång. Yttrande bör
i samtliga fall i överensstämmelse med rådande praxis avges av patentmyndighetens
besvärsavdelning.

På grund av det anförda har kommittén i paragrafen upptagit stadgande
att i mål, där patents giltighet är under prövning, rätten skall inhämta yttrande
från patentmyndighetens besvärsavdelning, om inte detta finnes
utan ändamål, samt att i övriga mål enligt 64 § (65 § i departementsförslaget)
yttrande bör inhämtas om anledning förekommer därtill.

I motiven anföres ytterligare bl. a. att om målet handläggs i flera instanser
det i allmänhet är tillfyllest att yttrande inhämtas i första instans.
Hovrätten torde endast i undantagsfall ha anledning att höra patentmyndigheten,
nämligen om av någon anledning yttrande inte törut inhämtats
eller redan avgivet yttrande finnes vara i behov av komplettering. Vidare
framhålles att domstolen i handläggningen av patentmål har att följa dispositionsprincipen
och följaktligen inte äger ge dom över annat yrkande
än som framställts av part i vederbörlig ordning. Detta förhållade bör självfallet
beaktas av besvärsavdelningen vid avgivande av yttrande i patentmål.
Det bör därför vara naturligt att avdelningen i allmänhet begränsar
sitt yttrande till vad som är föremål för parternas yrkanden. Besvärsavdelningens
ställning som sakkunniginstans i rättegången innebär dock att av -

240

Kungl. Maj.ts proposition nr tO år 1966

delningen utan hänsyn till parternas ståndpunkter i rättegången fritt har att
pröva tolkningen av patentet. Förhållandena kan vidare vara sådana att den
hos patentverket förvarade akten i patentärendet innehåller material som,
ehuru det ligger vid sidan om parternas yrkanden och därför inte utan vidare
kan upptagas av domstolen, likväl är av sådan betydelse för bedömningen
av det omtvistade patentet att det ur allmän synpunkt får anses angeläget
att det blir uppmärksammat. Enligt kommitténs mening bör i sådana
fall hinder inte föreligga för besvärsavdelningen att i sitt yttrande
till domstolen rikta uppmärksamheten på sådant material.

Remissyttrandena. Förslaget om åläggande för domstol att i vissa patentmål
inhämta yttrande från patent myndighetens besvärsavdelning
har i remissvaren blivit föremål för åtskilliga erinringar.

Av de instanser som yttrat sig i denna fråga har endast patentverket och
Svenska patentombudsföreningen lämnat förslaget utan erinran.. Sistnämnda
förening anser dock att yttrande i regel inte bör inhämtas i första instans.
Rådhusrätten måste ju i så fall normalt inhämta detta yttrande före
huvudförhandlingen i patentmålet, alltså innan för bedömningen ofta avgörande
förhör med vittnen och sakkunniga utförts, och besvärsavdelningen
måste då yttra sig på ofullständiga grunder. Det är däremot föreningens
åsikt, att hovrätten, om inte särskilda skäl är däremot, skall inhämta yttrande
från besvärsavdelningen och, om domen går emot yttrandet, väl motivera
avvikelser därifrån.

Sveriges advokatsamfund anser att bestämmelsens räckvidd bör i hög
grad begränsas. Samfundet framhåller att om remiss till patentverket skall
ske under målets handläggning i rådhusrätten, remissen i regel måste äga
rum före huvudförhandlingen. Vid målets avgörande har rätten endast att
taga hänsyn till vad som förekommit under huvudförhandlingen. Man har
därtör att räkna med att det material som förebragts under förberedelsen
inte är komplett och vidare att en del av detta material kanske inte kommer
att ligga till grund för rättens bedömande därigenom att det inte åberopas
vid huvudförhandlingen. Vid huvudförhandlingen kan förekomma
bevisning, som inte kunnat förutses under förberedelsen. Ett utlåtande från
patentverket, som har avseende på hur målet enligt patentverkels meningbör
bedömas och som grundar sig på det under förberedelsen förebragla
materialet, skulle alltså kunna tänkas vara till mera skada än nytta för
sakens rättvisa avgörande. Med hänsyn härtill föreslår samfundet afl bestämmelserna
rörande remiss till patentverket utformas så, att rätten har
att i alla mål bedöma om den anser sådant remissförfarande vara påkallat
samt vidare att s. k. »blanka remisser» blir förbjudna. Genom det vid förberedelsen
förebragta materialet får domstolen kännedom om vilka tekniska
problem som kan komma under dess bedömande. Om domstolen finner afl
den för deras lösande har behov av patentverkets uttalande, bör domstolen

Kungl. Maj. ts proposition nr AO år 1000 211

kunn;i remittera målet för yttrande, varvid skall anges de frågor som rätten
önskar besvarade. Samfundet föreslår att stadgandet erhåller avfattningen
att i mål enligt 64 § (65 § i departementsförslaget) rätten bör inhämta
yttrande från patentmyndighetens besvärsavdelning, där anledning
förekommer därtill, och att vid yttrandets inhämtande rätten skall noga ange
de frågor som yttrandet skall avse. Samfundet påpekar vidare att remitterandet
av patentmål till patentverket avsevärt fördröjer målens avgörande.
En förutsättning för remissförfarandet måste alltså vara att man kan
räkna med att detta inte kan föranleda längre tidsutdräkt än ett par tre
månader. Om vad samfundet föreslagit beträffande själva remissen iakltages
och om patentverket tillförsäkras erforderliga personalresurser, bör
parternas intresse av att målet inte avsevärt förhalas genom remissförfarandet
kunna tillgodoses,.

I avstyrkande riktning uttalar sig Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
och Jernkontoret samt handelskammaren i Gefle. Enligt
de tre förstnämnda instansernas mening bör bestämmelsen i vart fall
ej ges annat innehåll än att yttrande kan inhämtas, när anledning föreligger
därtill. Svenska industriens patentingenjörers förening påpekar att
patentprocesser redan nu drar så långt ut på tiden, att allvarliga ansträngningar
bör göras för att förkorta processtiden. Inhämtande av besvärsavdelningens
yttrande synes därför föreningen böra ske endast i undantagsfall
under handläggningen i rådhusrätten.

Svea hovrätt anför principiella invändningar mot att över huvud upptaga
bestämmelser i ämnet i förslaget. I mål rörande patents giltighet kan det
förvisso i allmänhet vara av stor vikt för domstolen att den genom att inhämta
yttrande från patentmyndigheten får kännedom om vad som förekommit
vid granskningen hos denna myndighet och om myndighetens
praxis. Enligt hovrättens mening bör domstolen emellertid vid avgörande
av huruvida yttrande skall inhämtas från patentmyndigheten inte vara
bunden av andra regler än dem som enligt 40 kap. rättegångsbalken gäller
för inhämtande av sakkunnigyttrande i allmänhet. Hovrätten anser således
att domstol fritt bör få pröva om nu avsett yttrande är erforderligt, varvid
parterna har möjlighet att uttala sig i denna fråga och därjämte rimligt
beaktande kan ges åt processekonomiska synpunkter.

Stockholms rådhusrätt avstyrker bestämt ett stadgande av den föreslagna
innebörden och framhåller, att det med största förtroende bör kunna överlämnas
till domstolarna att utan lagbestämmelser själva avgöra, om och
i vilken omfattning sakkunnigutlåtande bör infordras i patentmål. Rådhusrätten
anför.

Då systemet med tekniskt sakkunniga ledamöter i domstol i patentmål
infördes, måste det ha föresvävat lagstiftaren, att man därigenom skulle
kunna undvika en del synnerligen tidskrävande sakkunnigutredning. Rådhusrätten
har, då det gäller tekniska spörsmål, praktiskt taget aldrig bni -

242 Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1966

kat infordra sakkunnigutlåtande från patentverket eller från annat håll,
och rådhusrätten anser, att denna praxis är sakligt och processekonomiskt
riktig. Annorlunda förhåller det sig om rätten —- vilket dock sällan visat
sig vara fallet — önskar i något visst spörsmål inhämta utlåtande från
patentverket rörande patentverksbehandlingen eller dylikt. En regel av det
innehåll som föreslås i 70 § skulle — om den efterlevdes i den utsträckning
som kommittén synes förutsätta — leda till än större tidsutdräkt än hittills
i patentmål och följaktligen redan av den anledningen vara till nackdel
för parterna. Det väsentliga är emellertid, att en regel med angivet
innehåll såsom framgår av det förut anförda icke är sakligt motiverad.
Bestämmelsens kategoriska avfattning är, sakligt sett, ägnad att förvåna.
Det kan icke vara motiverat att införa en bestämmelse om nära nog obligatorisk
skyldighet att inhämta yttrande från patentmyndigheten, när rådhusrätten
med samlad erfarenhet sedan lång tid tillbaka har den uppfattningen
att sådant yttrande endast i undantagsfall är erforderligt. Några som helst
bärande skäl för ändring av hittills tillämpad praxis ha icke anförts. Rådhusrättens
uppfattning i denna fråga delas av Sveriges advokatsamfund,
som har att företräda partsintressena i det förevarande lagstiftningsärendet.
Det må i anslutning härtill nämnas, att rådhusrätten i pågående patentmål
regelmässigt brukar med parterna dryfta frågan om eventuell remiss
till patentverket och att det därvid icke sällan förekommer, att parterna uttrycka
direkt önskemål om att yttrande icke skall inhämtas.

Beträtfande den i betänkandet behandlade frågan i vad mån besvärsavdelningen
vid avgivande av utlåtande till domstol måste begränsa sig till vad
som är föremål lör parternas yrkanden delar putentverket
svenska kommitténs mening att besvärsavdelningens utlåtande inte kan
vara strängt begränsat till dessa yrkanden. I varje fall torde, när målet föres
som brottmål, d. v. s. då straffyrkanden förekommer, dispositionsprincipen
inte gälla utan i stället officialprincipen, och i sådant fall äger besvärsavdelningen
självfallet utan varje begränsning uttala sig om allt som
enligt avdelningens mening kan tjäna till upplysning i saken.

Sveriges advokatsamfund anser däremot att besvärsavdelningens yttrande
skall inskränkas till de av rätten framställda spörsmålen.. Om patentverket
lör det rätta besvarandet av dessa spörsmål önskar åberopa material, som
inte förebragts i rättegången, bör detta såsom kommittén anfört vara tillåtet.
Däremot skall besvärsavdelningen inte gå utöver den ram som rätten
uppställt vid remissen.

Stockholms rådhusrätt gör invändningar mot själva frågeställningen; i
mänga hänseenden finner rådhusrätten kommittéernas uttalanden på förevarande
punkt svårförståeliga och inte alltid möjliga att inpassa i det processrättsliga
systemet. Rådhusrätten anför.

Den inom processrätten såsom uttryck för eu dispositionsprincip betecknade
gruppen av regler för handläggning av dispositiva tvistemål innebär
icke endast, såsom motiven synes antaga, att en domstol icke har rätt att
ge dom över annat än yrkande, som framställts av part i vederbörlig ordning.
Principen innebär därjämte bl. a., att — såsom angivits i 17 kap. 3 §
rättegångsbalken — dom icke må grundas å omständighet, som icke av part

243

Kungl. Muj.ts proposition nr 40 dr 19(>

åberopats till grund för hans talan. För att exemplifiera det anförda med
anknytning till patentmålen må framhållas, att en part, som i patentmål
påstår ogiltighet av ett patent, av domstolen alltid anmodas att noggrant
ange de omständigheter, på vilka påståendet om ogiltighet grundas. Parten
har således, då fråga gäller ogiltighet på grund av nyhetshinder, att ange
exempelvis de patentskrifter, som förmenas vara nyhetshindrande, och att
i fråga om varje sådan patentskrift ange delar av patentskriften eller de
ritningar till densamma, som åberopas. Detsamma gäller givetvis annat
nyhetshindrande material. Med avseende å vad som under patentverksbehandlingen
förekommit i ett patentärende anmodas på samma sätt parterna
inför domstolen att noga ange, vilka delar av exempelvis skriftväxlingen
inför patentmyndigheten som åberopas, ävensom att ange vad som
i varje särskilt fall avses med sådant åberopande. Endast det av parterna
sålunda angivna materialet är processmaterial. Patentskrifter som parterna
icke åberopat, respektive ej åberopade delar av patentskrifter är, liksom
icke åberopad skriftväxling i patentverket, något som helt faller utanlör
målet, och dylikt material får icke införas i rättegången. Den nu angivna
ordningen i dispositiva mål är betingad därav, att parterna disponerar över
processföremålet. Lika litet som domstolen kan hindra en part att i dispositivt
tvistemål göra exempelvis ett medgivande som domstolen finner
mindre välbetänkt, lika litet kan domstolen på något sätt inverka på det
material som parterna åberopar i rättegången. Därest av domstolen förordnad
sakkunnig vid avgivande av utlåtande i målet skulle däri införa material,
som icke är processmaterial i enlighet med det förut angivna, är detta
utlåtande icke ägnat att begagnas i målet..

Departementschefen. Kommittéernas förslag att rätten i mål, där patentets
giltighet är under prövning, skall inhämta yttrande från patentmyndighetens
besvärsavdelning, om detta inte synes utan ändamål, har vid
remissbehandlingen utsatts för åtskilliga erinringar. Svea hovrätt och
Stockholms rådhusrätt avstyrker att någon bestämmelse i ämnet över huvud
upptages i patentlagen. Även jag anser det tveksamt om det med hänsyn
till det allmänna stadgandet om sakkunnig i 40 kap. 1 § rättegångsbalken
— som självfallet är tillämpligt även i patentmål — är påkallat att
upptaga specialföreskrifter i patentlagen. Nämnda stadgande ger bl. a.
rätten möjlighet att inhämta yttrande från myndighet, om det finnes nödigt
för prövning av fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap. I
varje fall bör enligt min mening en obligatorisk föreskrift i ämnet inte
uppställas. Ett stadgande om att rätten i mål som här avses skall inhämta
yttrande från besvärsavdelningen om det finnes erforderligt synes dock vara
på sin plats. Det utsäger egentligen inte mer än det anförda stadgandet i
rättegångsbalken men är av värde som en påminnelse om möjligheten för
domstolen att anlita besvärsavdelningens sakkunskap.

I några remissvar har ingående diskuterats huruvida besvärsavdelningen
i sil t yttrande skall begränsa sig till vad som är föremål för parternas yrkanden.
En dylik begränsning kan emellertid enligt min mening inte generellt
uppställas. Däremot kan, såsom Stockholms rådhusrätt påpekar, det

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

processrättsliga läget i det enskilda fallet vara sådant att vissa uttalanden
i utlåtandet visar sig sakna relevans för domstolens avgörande.

Det av mig töreslagna stadgandet synes böra göras tillämpligt även på
andra patentmål än mål om patents giltighet. Det av kommittén i andra
punkten av paragrafen töreslagna stadgandet kan med hänsyn härtill utgå.

70 §.

Departementschefen. I paragrafen, som motsvarar 71 § i kommittéförslaget,
har upptagits ett mot en bestämmelse i 23 § 2 mom, patentförordningen
svarande stadgande, att avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses
i 65 § skall sändas till patentmyndigheten.

10 KAP.

Särskilda bestämmelser
71 §.

Paragrafen, som motsvarar 58 § i kommittéernas förslag, behandlar skyldighet
för patenthavare med hemvist i utlandet att ställa ombud.

Gällande rätt. Bestämmelser i detta ämne finns för närvarande i 13 § patenttörordningen.
Flyttar patenthavare utrikes eller övergår patent på person
som ej är bosatt inom riket, är patenthavaren pliktig att till patentmyndigheten
insända fullmakt för sådant ombud som sägs i 4 § 1 mom.,
d. v. s. ett inom riket bosatt ombud med behörighet att svara för patenthavaren
i allt vad patentet angår. Flyttar patenthavares ombud ur riket eller
upphör eljest dess befattning, skall patenthavaren inge fullmakt för nytt
ombud. Iakttages inte vad sålunda är föreskrivet, må domaren på anmälan
i lörekommande fall utse ombud för patenthavaren.

Kommittéerna. Enligt kommittéernas mening bör även i den nya lagen
upptagas regler om skyldighet för patenthavare med hemvist utomlands
att ställa ombud. Kommittéerna anser emellertid att kravet på ombudets
behörighet bör inskränkas. Enligt kommittéernas mening begränsar- sig
behovet av ombud till fall då någon vill föra talan mot patenthavaren vid
domstol; det är då av praktiska skäl erforderligt att det inom riket finns
någon som är behörig att mottaga delgivning av stämning och andra meddelanden
från domstolen, så att talan kan anhängiggöras. Det har anfölls
att allmänheten därutöver skulle ha behov av att ombudet äger behörighet
att dryfta spörsmål rörande intrång, licensgivning o. d. Enligt kommittéernas
mening har man emellertid ingen garanti för att patenthavaren ger

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 dr 1000

sina ombud ett så vidsträckt uppdrag och del förefaller inte som om de
ombud som utsetts enligt gällande regler skulle användas för detta ändamål.
Kommittéerna anser därför att man bör begränsa den behörighet som
krävs till att avse delgivning rörande patentet. I enlighet härmed föreslås
i 58 § första stycket stadgande, att patenthavare som saknar hemvist här
i riket skall ha ett härstädes bosatt, i patentregistret antecknat ombud
som äger för honom med laga verkan mottaga delgivning rörande patentet.

Rörande påföljden i fall då patenthavaren ej ställer ombud framhåller
kommittéerna, att regeln i gällande lag — att ombud utses av rätten — är
otillfredsställande med hänsyn till att ett på detta sätt utsett ombud på
grund av bristande kontakt med patenthavaren kan komma att sakna erforderliga
instruktioner för uppdragets utförande. Systemet ger ej heller
någon garanti för att patenthavaren får kännedom om rättegången. Det
har också visat sig svårt att finna personer som vill åtaga sig uppdraget.
Enligt kommittéernas mening är det, med hänsyn till den begränsning av
kravet på ombudets behörighet som föreslås, en lämpligare lösning att i fall
då ombud ej ställes ge möjlighet att företaga delgivning i annan ordning.
Stadgande härom har upptagits i paragrafens andra stycke. Enligt detta
må i fall, då patenthavaren ej har ombud som sägs i första stycket, delgivning
med honom ske genom att den handling som skall delges sändes till
honom med posten under hans i patentregistret antecknade adress. Finnes
fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom att
handlingen anslås i patentmyndighetens lokal. Om delgivningen skall
kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses ha skett när
vad nu sagts blivit fullgjort. Kommittéerna tillägger att de föreslagna reglerna
delvis avviker från vad som eljest stadgas rörande delgivning i rättegång
men att avvikelserna får anses motiverade av de särskilda förhållandena
på området.

Den danska texten avviker såtillvida att möjligheten att delge genom
posten endast avser meddelanden från patentmyndigheten.

Kommittéerna har slutligen behandlat frågan huruvida specialregler
borde gälla mellan de nordiska länderna, så att sökande från annat nordiskt
land skulle kunna fritagas från ombudsplikt och ombud med hemvist
i annat nordiskt land skulle kunna jämställas med ombud i det egna landet.
Kommittéerna finner skäl tala för en sådan ordning men anser att det bör
överlämnas åt de administrativa myndigheterna att besluta därom. För att
möjliggöra detta har i paragrafens tredje stycke upptagits fullmakt för
Kungl. Maj :t att under förutsättning av ömsesidighet förordna, att vad i
första och andra styckena av paragrafen stadgas inte skall äga tillämpning
i fråga om den som har hemvist i viss främmande stat eller har ett där
bosatt, i patentregistret här i riket antecknat ombud med behörighet som
sägs i första stycket. Fastän stadgandet sålunda främst tar sikte på nordiska
förhållanden har det inte ansetts nödvändigt att begränsa det till dessa.

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Remissyttrandena. Stockholms rådhusrätt kritiserar den av kommittéerna
föreslagna inskränkningen i ombudets behörighet till att avse endast
mottagande av delgivning rörande patentet. Tillräckliga skäl härtill har ej
anförts. Rådhusrätten finner det nu rådande systemet vara att föredraga ur
praktisk synpunkt samt anmärker, att motsvarande bestämmelse i 31 § varumärkeslagen
förutsätter en avsevärt större kompetens än som här föreslås
för patentombudet.

Beträffande delgivningsreglerna i andra stycket finner Stockholms
rådhusrätt det ej fullt klart, om avsikten är att dessa regler skall
gälla även för delgivning i rättegång. Skulle mot förmodan så vara fallet,
påpekar rådhusrätten, att reglerna avviker högst väsentligt från vad som
stadgas i 33 kap. rättegångsbalken och anser att det måste starkt ifrågasättas,
om man utan vidare bör på föreslaget sätt ändra gällande bestämmelser
i ämnet. Därest sådana ändringar åsyftas, måste detta under alla
förhållanden klart framgå av lagrummets avfattning. Därjämte bör anmärkning
härom intagas i nyssnämnda kapitel av rättegångsbalken. För
den händelse stadgandet inte är avsett att gälla delgivning i rättegång, bör
detta till undvikande av missförstånd anges i lagtexten.

Vad angår stadgandets tredje stycke framhåller Svenska uppfinnarkontoret
önskvärdheten av att där avsedda internationella överenskommelser,
i första hand mellan de nordiska länderna, träffas i så
god tid, att de kan träda i kraft samtidigt med den nya patentlagen.

Departementschefen. Kommittéernas förslag att det alltjämt skall föreligga
skyldighet för patenthavare med hemvist utomlands att ställa ett här
bosatt ombud har godtagits vid remissbehandlingen och föranleder ej heller
några principiella erinringar från min sida. Rörande kravet på ombudets
behörighet har kommittéerna föreslagit att detta inskränkes till att
avse behörighet att mottaga delgivning rörande patentet. Anmärkning
häremot har framförts i ett remissvar men jag finner för min del de skäl
som anförts för begränsningen övertygande. Jag tillstyrker alltså i princip
kommittéförslaget. Med hänsyn till vad som sägs i 12 kap. 14 § rättegångsbalken
rörande fullmakt i allmänhet kan dock kravet på ombudets behörighet
inte gälla delgivning av stämning i brottmål eller föreläggande för part
att infinna sig personligen inför domstol.

En praktiskt viktig fråga är hur plikten att ställa ombud skall sanktioneras.
Enligt gällande rätt skall ombud utses av rätten, om patenthavaren
underlåtit att göra detta. Denna lösning har emellertid ansetts otillfredsställande
och kommittéerna föreslår i stället att delgivning med patenthavare
som ej utsett ombud skall kunna ske i viss förenklad ordning. Förslaget
har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och även jag vill
tör min del tillstyrka det. Med anledning av ett remissyttrande vill jag
framhålla att det förenklade delgivningsförfarandet är avsett att användas

247

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1900

även i rättegång. De föreslagna reglerna avviker visserligen delvis väsentligt
från de allmänna delgivningsreglerna i 33 kap. rättegångsbalken. Enligt
min mening bör det dock inte föranleda betänkligheter att inom ett
så speciellt område som patenträtten införa en avvikande reglering, som
är starkt påkallad av praktiska skäl. Bl. a. kan det vara synnerligen olyckligt
för näringslivet om ett patent, som tillhör utlänning och anses böra
ogiltigförklaras, kommer att stå kvar i patentregistret på grund av att patenthavaren
inte kan nås med delgivning i vanlig ordning.

Den föreslagna fullmakten för Kungl. Maj :t att under förutsättning av
ömsesidighet förordna att ombudsreglerna ej skall äga tillämpning i fråga
om den som har hemvist i viss främmande stat eller har ett ombud, som
är bosatt där och har antecknats i patentregistret här i riket, har ej föranlett
erinringar vid remissbehandlingen och torde med viss redaktionell
jämkning böra upptagas i lagen.

Något omnämnande i rättegångsbalken av det nu föreslagna stadgandet
fordras inte med hänsyn till den allmänna hänvisningen i 33 kap. 27 §
nämnda balk till särskilt föreskrivna delgivningsregler.

72 §.

Paragrafen, som motsvarar 63 § i kommittéernas förslag, ger regler om
talan mot beslut av patentmyndigheten rörande beviljade patent.

Gällande rätt. Såsom anförts vid 24 § innehåller patentförordningen i 8 §
regler om besvär över beslut rörande patentansökning. Talan mot beslut
rörande beviljade patent regleras ej i patentförordningen. Sådana beslut
kan emellertid överklagas enligt den generella bestämmelsen i 29 § allmänna
verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3) att den som inte åtnöjes med
myndighets beslut äger, där ej annorlunda är föreskrivet, söka ändring
hos Kungl. Maj :t (regeringsrätten) genom besvär. I patentärenden skall klaganden
inkomma med besvären till handelsdepartementet; besvären skall
enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut inges inom tre veckor från det klaganden fick del
av beslutet.

Kommittéerna. Kommittéerna erinrar om att rätten att överklaga patentmyndighetens
beslut i ärenden rörande ansökan om patent enligt förslaget
regleras i 24 §; enligt 25 § föres talan därvid hos patentmyndighetens
besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Enligt kommittéernas
mening bör den nuvarande möjligheten att överklaga även beslut rörande
beviljade patent bibehållas; den bör emellertid uttryckligen inskränkas
till slutliga beslut. I fråga om ordningen för klagans förande anser
kommittéerna att även dessa beslut bör överklagas till besvärsavdelningen.
Denna har bl. a. tillfälle att ge mer utförliga motiveringar till sina beslut

248

Kungl. Maj. ts proposition nr it) år 1966

an regeringsrätten och har därför bättre förutsättningar att utbilda en fast
praxis på området. Behovet av en vägledande praxis blir särskilt framträdande
i och med genomförandet av den nya lagen, som innefattar flera
nyheter beträffande patentverkets befattning med beviljade patent, t. ex.
möjligheten att återupprätta patent. I fråga om tiden för överklagande bör
även här gälla att talan skall föras inom två månader från beslutets dag.

Enligt kommittéernas mening bör talerätt endast tillkomma sökande
som tått avslag på sin ansökan om den åtgärd varom fråga är. Vad särskilt
angår spörsmålet huruvida beslut om återupprättande av patent bör
få överklagas av annan än sökanden, anföres att enda villkoret för återupprättande
är att sökanden (patenthavaren) haft godtagbar ursäkt för
sin underlåtenhet att erlägga årsavgift i rätt tid. Därest sökanden enligt
patentmyndighetens bedömning kan påvisa godtagbar ursäkt, skall myndigheten
bevilja ansökningen oberoende av om annan kan ha intresse av
uppfinningens fria utnyttjande eller om någons rätt därav beröres. Någon
klagorätt för annan bör därför inte medges.

Enligt kommittéernas mening föreligger emellertid ett särskilt förhållande
beträffande beslut om registrering av överlåtelse eller licens. Även här
gäller visserligen att det normalt endast är sökanden själv som har intresse
av att registrering sker. Del kan emellertid föreligga konkurrens mellan
olika förvärvare eller mellan olika licenstagare, och konkurrerande förvärvarc
eller licenstagare bör då ha klagorätt. I vissa fall kan dessutom även
patenthavaren själv böra få överklaga en oriktig registrering.

Enligt andra stycket i paragrafen må över besvärsavdelningens beslut talan
iöras genom besvär hos Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets
dag. Bestämmelsen motsvarar 25 § andra stycket.

Remissyttrandena. Förvaltningsdomslolskommittén tillstyrker förslaget
att rätten att anföra besvär i patentärenden skall fullständigt regleras i
patentlagen och att patentmyndighetens besvärsavdelning skall vara mellaninstans
även i besvärsärenden avseende redan beviljade patent. I anledning
av kommittéernas uttalande rörande behovet av mera utförliga motiveringar
i patentmål vill förvaltningsdomstolskommittén understryka,
att det bör ankomma även på regeringsrätten att i domskälen lämna
klarläggande besked i hithörande mål av mera principiellt intresse. Helt
visst är det, såsom i betänkandet framhålles, värdefullt att patentverkets
besvärsavdelning lämnar utförliga motiveringar, men självfallet gäller detsamma
i än högre grad om de domar som den högsta förvaltningsdomstolen
har att meddela i de mål varom här är fråga. Härutinnan torde förutsättningarna
bli bättre, om åtgärder för begränsning av måltillströmningen
till regeringsrätten blir genomförda.

Sveriges advokatsamfund tar upp frågan om talerätten och ifrågasätter
starkt riktigheten av kommittéernas uppfattning, att tredje man

249

Kungl. Maj.ts proposition nr Hi år 1U66

inte skulle få anlöra besvär över ett beslut, varigenom patentmyndigheten
bifallit en ansökan om återupprättande av ett patent. Om det skall vara
någon mening med bestämmelsen i 4(» § (51 § departemenlsförslaget) att
»behörigen gjord ansökan» om återupprättande skall kungöras, måste tredje
man beredas tillfälle att innan beslut i ärendet fattas hos patentmyndigheten
bestrida bifall till ansökningen under angivande av skälen för bestridandet,
exempelvis att de omständigheter som av patenthavaren åberopats
som »godtagbar ursäkt» inte motsvaras av de verkliga förhållandena.
Om ansökningen om återupprättande trots dylikt bestridande skulle bifallas,
bör tredje man vara berättigad att överklaga beslutet och att därvid
åberopa bevisning till stöd för bestridandet.

Departementschefen. Enligt kommittéernas förslag skall rätten att anföra
besvär i patentärenden fullständigt regleras i den nya lagen, så att däri
ges föreskrifter inte bara, såsom i patentförordningen, om rätten att överklaga
beslut i ärenden rörande ansökan om patent utan också om rätten att
överklaga beslut i ärenden rörande beviljade patent, t. ex. registreringsbeslut
och beslut om återupprättande av förfallet patent. Föreskrifter i det
förra hänseendet har upptagits i 24 och 25 §§. Regler i det senare hänseendet
föreslås i förevarande paragraf. I princip överensstämmer dessa regler
med föreskrifterna i 25 §. Talan skall föras genom besvär hos patentmyndighetens
besvärsavdelning och över besvärsavdelningens beslut skall talan föras
hos Kungl. Maj:t (regeringsrätten). Besvärstiderna är desamma som i
25 §. Förslaget har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och föranleder
ej heller från min sida några principiella anmärkningar. Vissa redaktionella
jämkningar torde dock böra göras. Vidare bör, liksom i 25 §, upptagas
föreskrift om besvärsavgift.

Vad angår frågan om talerätt har kommittéerna uttalat att sådan som
regel endast skulle tillkomma sökande som fått avslag på sin ansökan om
den åtgärd varom fråga är. Kommittéerna gör dock undantag för vissa
registreringsbeslut. Enligt min mening kan det emellertid knappast uppställas
någon principiell regel av det slag kommittéerna anfört. Vad angår
det av kommittéerna särskilt diskuterade fallet att beslut meddelats om
återupprättande av patent torde sålunda, som en remissinstans anfört, väl
kunna tänkas att annan än sökande i vissa fall äger överklaga beslutet. Enligt
min mening bör det lämnas åt praxis att avgöra frågor om talerätt
med hänsyn till beslutets natur och omständigheterna i det enskilda fallet.

Från vissa synpunkter skulle det varit lämpligare att i förevar ande 72 §
sammanföra de regler, som nu uppdelats på 25 och 72 §§. I det norska
lörslaget har emellertid, av hänsyn till vissa principer i norsk förvaltningsrätt,
inte ansetts böra upptagas någon motsvarighet till 72 §. Då intresset
av en så långt som möjligt överensstämmande paragrafnumrering i de
nordiska lagarna endast kan tillgodoses om man här använder den dispo -

250 Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

sition som föreslagits av kommittéerna, har jag ansett mig böra godtaga
detta förslag.

73 §.

Paragrafen, som motsvarar 59 § i kommittéernas förslag, innehåller fullmakt
för Kungl. Maj :t att fastställa avgifter enligt patentlagen.

Gällande rätt. De avgifter som utgår enligt patentförordningen är till sina
belopp fastställda i förordningen. Ansökningsavgift enligt 4 § 3 mom. är
200 kronor. Återupplivningsavgift enligt 5 § andra stycket är 75 kronor
eller, där ansökningen tidigare återupplivats, 150 kronor. Utfärdningsavgift
enligt 7 § tredje stycket är 100 kronor; tilläggsavgiften vid betalning två
månader efter förfallodagen är 25 kronor. Besvärsavgift enligt 8 § första
stycket är 150 kronor. Årsavgift enligt 11 § första stycket utgår med 100
kronor från och med femte patentåret och höjes därefter med 50 kronor om
året till och med fjortonde patentåret, varefter den årliga höjningen blir
100 kronor.

Kommittéerna. Enligt kommittéernas förslag skall avgifterna enligt patentlagen,
såsom för närvarande sker i Danmark och Finland, fastställas
i administrativ ordning. Fullmakt för Kungl. Maj :t i sådant hänseende har
upptagits i paragrafen.

Kommittéernas förslag till nya avgifter är upptaget i 41—43 §§ i utkastet
till tillämpningsföreskrifter. Ansökningsavgiften föreslås alltjämt vara 200
kronor. Även återupplivningsavgiften föreslås bli oförändrad med 75 kronor,
eller, där ansökningen tidigare återupplivats, 150 kronor. Besvärsavgiften
höjes till 200 kronor. Tryckningsavgiften föreslås höjd till 150 kronor
i grundavgift jämte en tilläggsavgift på 100 kronor för varje påbörjad
grupp om fem sidor varmed beskrivningen jämte patentkrav överskjuter
fem sidor samt 50 kronor för varje ritningssida utöver tre sidor. Årsavgift
skall erläggas med 50 kronor under tredje och fjärde patentåret och höjes
därefter med 50 kronor om året till och med trettonde patentåret, varefter
den årliga höjningen blir 100 kronor. Årsavgift, som enligt 37 § tredje
stycket patentlagen (42 § tredje stycket i departementsförslaget) erlägges
senare än första dagen av patentåret, skall utgå med 20 procents förhöjning.
Den nyinförda avgiften för återupprättande av patent som förfallit på grund
av underlätet erläggande av årsavgift föreslås utgå med 200 kronor jämte 20
procents förhöjning av förfallen årsavgift. För ansökan om anteckning i
patentregistret av ny innehavare eller av licens skall utgå avgift med 25
kronor.

Departementschefen. Kommittéernas förslag att avgifterna enligt patentlagen
skall fastställas i administrativ ordning har ej föranlett erinringar
vid remissbehandlingen och torde böra godtagas. Avgifterna torde liksom
hittills böra bestämmas på grundval av en kostnadstäckningsprincip.

251

Kungl. Maj.ts proposition nr h() år 1966
74 g.

Paragrafen, som motsvarar 60 § i kommittéernas förslag, innehåller fullmakt
för Kungl. Maj:t att meddela tillämpningsföreskrifter till lagen m. m.

Kommittéerna. I första stycket första punkten av förevarande paragraf
har kommittéerna upptagit stadgande att de ytterligare bestämmelser som
erfordras rörande ansökan om patent, kungörelser i patentärende, tryckning
av ansökningshandlingarna, patentregistret och dess förande samt patentmyndigheten
utfärdas av Kungl. Maj:t. Det är avsett att Kungl. Maj:t
härvid skall i viss utsträckning äga delegera rätten att utfärda föreskrifter
till patentverket.

I detta sammanhang har kommittéerna behandlat frågan om allmänhetens
rätt att taga del av patentmyndighetens diarier. Kommittéerna framhåller
att den sekretess som på sätt utvecklats vid 22 § gäller för handlingar
i patentärende också avser patentmyndighetens diarieanteckningar över inkomna
ansökningar. Dessa anteckningar anger vanligen tidpunkten för
ansökningens inlämnande, sökandens och uppfinnarens namn, uppfinningens
benämning, begärd prioritet samt de olika åtgärder som vidtagits i ärendet.
Dessa anteckningar avslöjar i och för sig inte ansökningens innehåll,
bortsett från den antydan härom som uppfinningens benämning utgör. De
kan det oaktat vara av betydande värde för tredje man. Det är inte ovanligt
att den som ämnar upptaga tillverkning eller försäljning av en viss
produkt finner att den avsedda tillverkningsmetoden eller produkten redan
beskrivits i t. ex. fackpressen eller fått upplysning att den är patentsökt eller
patentskyddad utomlands. Han kan då ha intresse att undersöka om
motsvarande ansökan inlämnats i något av de nordiska länderna. En anvisning
härom kan han tydligen erhålla genom de i diariet förekommande
anteckningarna. Med hänsyn härtill och då något legitimt behov av ett sekretesskydd
i förevarande avseende inte torde föreligga för sökandena, har
kommittéerna i första stycket andra punkten av paragrafen intagit stadgande
att diarier hos patentmyndigheten skall vara tillgängliga för envar i
den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer.

I paragrafens andra stycke har kommittéerna upptagit fullmakt för
Kungl. Maj :t att förordna, att handlingar i ärenden angående ansökan om
patent må utlämnas till myndighet i annat land ävensom att granskningsarbete
med patentansökningar hos patentmyndigheten, efter patentmyndighetens
framställning, må äga rum vid patentmyndighet i annat land
eller vid internationell institution. I motiven framhålles, att för det samarbete
mellan de nordiska patentmyndigheterna, som kan bli nödvändigt
i samband med nordiska patentansökningar, patentmyndigheten i ett nordiskt
land bör, oavsett eljest gällande sekretesskydd, kunna lämna upplysningar
och utlämna handlingar i ett anhängigt ärende till patentmyndighet
i annat nordiskt land. Vid behandlingen av nordisk patentansökan ingiven

252 Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

i ett av länderna kan t. ex. upplysning ha vunnits, att en äldre ansökning
på samma uppfinning ingetts i något av de andra länder som ansökningen
omfattar. Den förstnämnda myndigheten bör då sättas i stånd att granska
handlingarna i det hos den andra patentmyndigheten anhängiga ärendet.
Om kollisionsgranskning skall utföras även i sekundärländerna, bör primärlandets
patentmyndighet kunna få del av innehållet i kolliderande ansökningar
i sekundärländerna. Härtill kommer det i den inledande översikten
nämnda samarbetet rörande förprövning, som bl. a. innefattar vissa
planer på utbyte av granskningsresultat mellan förprövande patentverk.
Samai betet kan - eventuellt på grundval av bilaterala överenskommelser
tänkas komma att omfatta även vissa utomeuropeiska patentverk, särskilt
det amerikanska. Under alla förhållanden bör utbyte av granskningsresultat
kunna äga rum mellan de nordiska patentverken. Ett samarbete
kan fullt tillgodogöras endast om den i det främmande patentverket gjorda
granskningen får helt ersätta sådan nyhetsundersökning som eljest skulle
göras här. Härför erfordras föreskrift att här anhängig patentansökan får
nyhetsgranskas i annat lands patentverk. Motsvarande gäller där ansökningen
nyhetsgranskats vid internationell institution, t. ex. det s. k. Haaginstitutet.

Tredje stycket i kommittéernas förslag innehåller fullmakt för Kungl.
Maj:t att förordna om skyldighet för sökande att inom viss tid från ingivande
av patentansökan avseende uppfinning, varpå han tidigare ingett
ansökan om patent i annat land, för patentmyndigheten redovisa resultat
av granskning varav han erhållit del genom myndighet som mottagit den
tidigare ansökningen, vid äventyr att den här gjorda ansökningen avskrives.
Kommittéerna anför att det även utan ett i organiserad form bedrivet
samarbete mellan olika länder i fråga om nyhetsgranskningen finns vissa
möjligheter att utnyttja den granskning som verkställts i utländska patentverk.
I vissa länder föreskrives också skyldighet för sökande som inlämnat
ansökan på samma uppfinning i annat land att inge det där erhållna
granskningsresultatet. Av särskilt intresse är att även EEC-förslaget
ger det tillämnade »europeiska patentverket» befogenhet att av innehavare
av s. k. provisoriska patent inhämta uppgifter om granskningen i länder
där nationell patentansökan på samma uppfinning gjorts, vid äventyr att
det provisoriska europeiska patentet upphäves. Enligt kommittéernas mening
bör möjlighet skapas att i administrativ ordning genomföra skyldighet
för sökande att redovisa vad som delgivits honom rörande granskning av
uppfinningen vid annan patentmyndighet.

Remissyttrandena. Beträffande bestämmelsen i andra styxket om u tlämnande
av handling till myndighet i annat land
framhåller handelskammaren i Gefle att det vid sådant överlämnande bör
tillses att handlingar, som är hemliga här i riket, inte genom överlämnan -

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 19

det blir offentliga i det främmande landet. Liknande synpunkter anföres av
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Smålands och
Blekinge handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Stadgandet i tredje stycket om att sökanden kan föreläggas att för patentmyndigheten
redovisa resultat av granskning i annat land
anser handelskammaren i Gefle vara en lämplig reform, som avsevärt kan,
nedbringa arbetet i patentverken.

Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna med fullmakt för
Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om tillämpning av lagen i vissa avseenden,
bl. a. rörande offentlighet av patentmyndighetens diarier, utlämnande
av handlingar till annat land, nyhetsgranskning hos myndighet i
annat land eller hos internationell institution samt infordrande av granskningsresultat
från annat land har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen
och torde med vissa redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen.
Möjlighet bör emellertid finnas för Kungl. Maj :t att delegera rätten att meddela
föreskrifter enligt första stycket.

Såsom framhållits i flera remissyttranden bör patentmyndigheten, då
den med stöd av bemyndigande som kan komma att ges enligt paragrafens
andra stycke överlämnar handlingar till myndighet i annat land, tillse att
garantier skapas för att handlingar som är hemliga hos oss inte genom
överlämnandet blir offentliga i det andra landet.

75 §.

Paragrafen, som motsvarar 61 § i kommittéernas förslag, innehåller regler
om expropriation av uppfinning.

Gällande rätt. Bestämmelser i ämnet finns för närvarande i 17 § patentförordningen.
Här föreskrives, att om Kungl. Maj :t prövar nödigt att patenterad
uppfinning skall upplåtas till allmänhetens fria begagnande eller
utövas för statens räkning, patentet ej skall utgöra hinder däremot; dock
skall patenthavaren vara berättigad till full ersättning. Kan ej överenskommelse
träffas om ersättningens belopp, skall detta bestämmas av domstol.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att möjligheterna till tvångslicens
väsentligt utvidgats enligt förslaget och också omfattar tillgodoseendet
av allmänt intresse av synnerlig vikt (se 47 § i departementsförslaget).
Under normala förhållanden synes något behov inte föreligga att
därutöver föreskriva om ytterligare möjligheter att genombryta patenthavarens
ensamrätt. Enligt kommittéernas mening kan emellertid de föreslagna
tvångslicensbestämmelserna visa sig otillräckliga under extraordinära
förhållanden, särskilt vid krig eller krigsfara. I sådana lägen bör sta -

254

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

ten för att tillgodose viktiga allmänna intressen ha möjlighet att genom ett
snabbare förfarande föreskriva om förfogande över rätt till uppfinning.

Rörande utformningen av ett stadgande i ämnet anför kommittéerna att
det bör skapas möjlighet att förordna om avstående av rätt till uppfinning
inte bara, som enligt nuvarande bestämmelser, till staten utan även
till annan, t. ex. ett lämpligt industriföretag. Expropriation till förmån för
enskilt företag kan nämligen i vissa fall innebära ett smidigare förfarande
och t. ex. underlätta uppgörelse i ersättningsfrågan. Till skillnad från nuvarande
bestämmelser bör man vidare möjliggöra inte bara licens utan ett
överförande av hela rätten, så att uppfinningen även i fortsättningen kan
utnyttjas under patentskydd. I allmänhet torde expropriationsbehovet visserligen
kunna tillgodoses genom licens men i vissa fall kan det te sig nödvändigt
att expropriera all rätt till uppfinningen. Detta kan gälla i situationer,
där en exploatering i tillräcklig skala under produktionsmässigt gynnsamma
förutsättningar endast kan ske om exploateringen sker med ensamrätt
till uppfinningen. Expropriering av hela rätten till en uppfinning torde
även ibland vara naturlig om uppfinningen ännu inte blivit patenterad eller
ens patentsökt. Enligt kommittéernas mening bör vidare, såsom framgår av
det nyss sagda, expropriationsmöjligheten inte såsom nu vara begränsad
till patenterade uppfinningar. I ett skärpt läge kan det finnas anledning
för staten att disponera över en uppfinning som ännu är föremål för patentansökan
eller som kommit till ett statligt organs kännedom utan att uppfinningen
patentsökts. Det anförs ytterligare att såväl patenthavarens som
eventuell licenshavares rätt bör kunna exproprieras. Även den rätt till uppfinning,
som grundar sig på meddelad tvångslicens, bör kunna exproprieras.

Kommittéerna anser att det liksom för närvarande bör ankomma på
Kungl. Maj :t att besluta om expropriation av rätt till uppfinning.

När det gäller förutsättningarna för tillämpningen av en expropriationsregel
av nu antytt innehåll har kommittéerna stannat för att begränsa användningen
av regeln till fall, då riket befinner sig i krig eller krigsfara.
Man har övervägt att — efter mönster från bl. a. allmänna förfogandelagen
—- utforma regeln så att befogenheten att expropriera i krigsfallet tillkommer
Kungl. Maj :t utan särskilt förordnande, men i övrigt först efter
förordnande, som inom viss tid skall underställas och gillas av riksdagen.
Med hänsyn till den nämnda begränsningen av förutsättningarna för regelns
tillämpning har emellertid kommittén ansett sig kunna föreslå den förenklade
utformningen, att befogenheterna i såväl krigs- som krigsfarefallen
tillkommer Kungl. Maj :t utan att särskilt förordnande skall behöva ges och
underställas riksdagen. Det får nämligen anses som praktiskt taget uteslutet,
att Kungl. Maj :t under hänvisning till att krigsfara föreligger skulle
utnyttja expropriationsregeln utan att samtidigt samma grund åberopas

255

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 ur 1000

för tillämpning av mera central beredskapslagstiftning och därmed kommer
att underställas riksdagens bedömande.

Enligt kommittéernas mening är det inte uteslutet att ett expropriationsinstitut
som det nu beskrivna kan behövas även i andra beredskapssituationer
än vid krig eller krigsfara. Såsom exempel nämnes allvarliga avspärrningslägen
med försörjningsproblem, som kräver vittomfattande statliga insatser.
Det finns emellertid enligt kommittéernas mening inte tillräckliga
skäl att i patentlagen införa fullmaktsregler för andra fall än krig och
krigsfara. I övriga beredskapslägen torde behovet av åtgärder inte vara
mera brådskande än att erforderliga befogenheter kan meddelas i den ordning
som förutsättes för civillagstiftning.

Slutligen anför kommittéerna att ersättning för expropriation bör bestämmas
av domstol efter skälighetsprövning, om inte frivillig överenskommelse
kan uppnås.

I enlighet med det anförda har kommittéerna i första stycket av förevarande
paragraf upptagit stadgande att om riket befinner sig i krig eller
krigsfara Kungl. Maj :t äger, om det ur allmänna synpunkter finnes nödigt,
förordna att rätt till viss uppfinning skall avstås till staten eller till annan
som Kungl. Maj :t bestämmer. För rätt till uppfinning som sålunda tages i
anspråk skall utges skälig ersättning, vilken bestämmes av rätten, om inte
överenskommelse träffas med den ersättningsberättigade.

I andra stycket har kommittéerna upptagit stadgande att i fall, då rätt
till uppfinning till följd av förordnande enligt första stycket tagits i anspråk
av annan än staten och denne inte fullgör honom åliggande ersättningsskyldighet,
staten är pliktig att på ansökan av den ersättningsberättigade
genast gälda ersättningen.

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittéerna upptagit
regler om expropriation av uppfinning. Med hänsyn till de föreslagna nya
bestämmelserna rörande tvångslicens för tillgodoseende av allmänt intresse
av synnerlig vikt har expropriationsreglerna ansetts kunna begränsas till
att gälla vid krig eller krigsfara. I sakligt avseende har reglerna något utvidgats.
Expropriation skall kunna ske ej blott till förmån för staten utan
även till förmån för annan, t. ex. lämpligt industriföretag. Expropriation
skall kunna avse ej blott patenterad utan även ej patenterad uppfinning
och i förra fallet ej blott licens utan hela patentet. Nytt är även ett stadgande
att staten skall stå ansvar för att expropriationsersättningen erlägges.
Jag tillstyrker de föreslagna reglerna som inte har föranlett erinringar
vid remissbehandlingen.

76 §.

Departementschefen. I förevarande paragraf, som överensstämmer med
62 § i kommittéernas förslag, har upptagits hänvisning att beträffande upp -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

finningar av betydelse för rikets försvar är särskilt stadgat. Lagstiftningen
om försvarsuppfinningar är av så speciell natur att den inte ansetts böra
inarbetas i patentlagen. För närvarande gäller på området lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret. Den nya patentlagstiftningen föranleder vissa följdändringar
i denna lag. Jag hänvisar här till det särskilda därom upprättade förslaget.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Punkt 1

Kommittéerna. Kommittéerna anför att den nya lagen ersätter patentförordningen,
vilken alltså med den nya lagens ikraftträdande bör upphöra
att gälla. Bestämmelse därom har upptagits i första stycket av förevarande
punkt.

I första stycket har kommittéerna vidare upptagit stadgande att om uppfinning
avser livs- eller läkemedel må, intill dess Kungl. Maj :t förordnar
annat, patent inte meddelas på själva alstret utan endast på särskilt förfarande
för dess framställning. I motiven erinrar kommittéerna om att det
törbud mot patentering av livs- och läkemedel som för närvarande gäller
enligt förslaget i princip skall upphävas. Förslaget ligger här i linje med
en allmän tendens i nyare patentlagstiftning. I många remissyttranden över
kommittéernas preliminära förslag hade emellertid framhållits att förbudet
borde bibehållas under en övergångstid, till dess motsvarande ändring allmänt
genomförts i andra industriländer. Kommittéerna biträder denna mening.
Även i Europarådets lagkonvention förutses att medlemsstaterna skall
kunna under en till tio år bestämd övergångstid upprätthålla förbud mot
patentering av livs- och läkemedel. Enligt kommittéernas mening bör tidpunkten
för förbudets slutliga bortfall bestämmas i administrativ ordning.

Vad närmare angår frågan vid vilken tidpunkt förbudet bör upphävas
anför kommittéerna att så bör ske om EEC-utkastet, som inte innehåller
ett motsvarande förbud, genomföres och något nordiskt land vill ansluta
sig till den nya konventionen, eller, utan att ansluta sig till denna, inträda
i den gemensamma marknaden. Under alla omständigheter bör förbudet
upphävas, när den förut nämnda tioårsfristen i Europarådets lagkonvention
utgår.

Kommittéerna framhäver slutligen att förbudet bör upphävas samtidigt
i samtliga nordiska länder.

I motiven berör kommittéerna den för tillämpningen praktiskt viktiga frågan
vad som skall förstås med läkemedel. Kommittéerna framhåller att till
grund för förbudet mot patentering av läkemedel torde ha legat främst
sociala och etiska hänsyn, nämligen att medel till botande, lindring eller
törebyggande av sjukdomar skall kunna ställas till sjukvårdens förfogande

257

Kiiiujl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

utan hinder av patent. Detta syfte torde alltjämt få anses vägledande vid
tolkningen. Härav synes följa att med läkemedel bör inom patenträtten förstås
inte endast medel med direkt botande verkan, utan också andra medel
som framställes i sjukdomsbekämpande syfte i vidare bemärkelse. Som
läkemedel får även sådant betraktas som visserligen inte angriper sjukdomen
men närmast avser att upphäva eller lindra sjukdomssymptom, t. ex.
smärtstillande medel, eller vissa medel som understöder eller möjliggör sjukdomsbehandling,
t. ex. narkotika, anestetika, antiseptika. Till läkemedel
hör utom det verksamma ämnet som sådant även beredningar av ämnet,
t. ex. i form av piller eller tabletter.

Som läkemedel bör däremot inte anses medel med ett mer allmänt hygieniskt
syfte, inte särskilt avsedda för sjukliga tillstånd, t. ex. tvål, tandpasta,
desinfektionsmedel eller med konfektyrer jämförliga tabletter o. d. Ämnen
för kosmetiskt bruk — liårmedel, hudkräm etc. —- bör anses som läkemedel
endast om den medicinska verkan är påtaglig eller utgör huvudsyftet
med uppfinningen. Som läkemedel bör ej heller, i enlighet med nuvarande
praxis, anses medel för diagnostiskt bruk, om eu fysiologisk inverkan på
organismen inte avses, t. ex. röntgenkontrastmedel, eller sådana hjälpmedel
som brukar betecknas som tekniska artiklar, t. ex. förbandsmateriel, sytråd
för sår eller operationsdukar, även om sådana artiklar skulle vara
medicinskt preparerade.

Enligt kommittéernas mening bör även läkemedel för djur omfattas av
undantaget. Detta bör dock endast gälla medel, avsedda för sådan vård av
djur som bedrives ur liknande synpunkter som humanvården. Undantaget
bör främst omfatta preparat, som i första hand är avsedda för djur men som,
eventuellt med annan dosering e. d., kan anpassas också för behandling av
sjukdom hos människan. Som stående utanför undantaget nämnes ämnen
med snarast produktionstekniskt ändamål, t. ex. avsedda enbart att förbättra
köttkvaliteten eller öka mjölkproduktionen hos nötboskap eller att vid
hönsavel öka äggläggningskapaciteten. Eftersom fodermedel inte är undantagna
från patentering, bör patent även kunna meddelas på fodermedel
som erhållit viss medicinsk tillsats t. ex. för att i produktionssyfte förbättra
djurens kondition eller för att i fråga om viltvård möjliggöra att en viss
viltstam bibehålies.

1 andra stycket har kommittéerna upptagit stadgande att före lagens
ikraftträdande bestämmelser må meddelas av Kungl. Maj :t enligt vad i den
nya lagen är stadgat för vissa fall.

Remissyttrandena. Såsom anförts vid 1 § biträder åtskilliga remissinstanser
uttryckligen kommittéernas mening att undantaget för livsoch
läkemedel inte bör upphävas förrän motsvarande ändring allmänt
har genomförts i andra industriländer.

Svenska patentombudsföreningen, Svenska teknologföreningen och RUFI,

9 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier, anser det
däremot önskvärt att undantagen för livs- och läkemedel snarast slopas.

Läkemedelsindustriföreningen framhåller att den definition på
läkemedel som har angetts i läkemedelsförordningen den 14 december
1962 (nr 701) inte utan vidare bör tillämpas inom patentområdet. I denna
förordning förstås å ena sidan med läkemedel bara bruksfärdig vara. I patenthänseende
måste man i första hand beakta de verksamma substanserna.
Å andra sidan hänför förordningen till läkemedel även medel för påvisande
av sjukdom (diagnostika) men sådana medel bör, liksom för närvarande,
i patenthänseende anses falla utanför begreppet läkemedel. RUF1
anser däremot att definitionen i läkemedelsförordningen bör tillämpas även
på patentområdet.

Läkemedelsindustriföreningen framhåller vidare att det stundom kan
vara ovisst vad som skall gälla vid övergångstidens utgång. Föreningen
anför som exempel att produktskydd vinnes för en substans, för vilken som
användningsområde angivits användning både som läkemedel och som
något annat. Under övergångstiden skyddar patentet uppenbarligen inte mot
produktens användning som läkemedel men fråga uppstår om sådant
skydd inträder vid övergångstidens utgång. Det ligger enligt föreningen närmast
till hands att situationen vid patentets beviljande blir avgörande för
produktskyddets omfattning under hela patenttiden, men saken är inte
alldeles självklar. Föreningen finner det därför önskvärt med ett klarläggande.

Departementschefen. Den nya patentlagen torde böra träda i kraft den
1 oktober 1966. Samma ikraftträdandedag torde komma att föreslås i motsvarande
propositioner i Danmark, Finland och Norge. Med den nya lagens
ikraftträdande bör patentförordningen upphöra att gälla.

Med avseende på reglerna i 3 kap. om nordisk patentansökan innebär
ikraftträdandet att Kungl. Maj :t erhåller fullmakt alt ingå sådan överenskommelse
i ämnet som avses i 28 §. Det är avsett att mellan de nordiska
regeringarna sådan överenskommelse skall ingås och träda i kraft samtidigt
med att patentlagarna träder i kraft, överenskommelsen torde böra utformas
i enlighet med kommittéernas därom uppgjorda utkast, vilket refererats
i den inledningsvis lämnade allmänna redogörelsen för kommittébetänkandet.

I överensstämmelse med kommittéernas förslag bör, som jag anfört vid
1 §, under en övergångstid gälla att om uppfinning avser livs- eller läkemedel,
patent inte kan meddelas på själva alstret utan endast på särskilt
förfarande för dess framställning. Jag tillstyrker även kommittéernas förslag
att tidpunkten för förbudets bortfall skall bestämmas av Kungl. Maj :t.

Förbudet torde i princip inte böra upphävas förrän motsvarande förbud
upphävts i flertalet viktiga industriländer. Har så skett i EEC-länderna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1000 259

bör man överväga att upphäva förbudet också i de nordiska länderna. Såsom
kommittéerna påpekat måste förbudet emellertid under alla omständigheter
upphävas när den i Europarådets lagkonvention bestämda tioårsfristen
för bibehållande av bestämmelser av hithörande slag utgår. Ett upphävande
av förbudet måste tydligen ske i nordiskt samråd.

Eu för tillämpningen av övergångsbestämmelserna praktiskt viktig fråga
är vad som skall förstås med läkemedel. Såsom en remissinstans påpekat kan
man inom patentområdet inte utan vidare tillämpa den definition av detta
begrepp som användes i läkemedelsförordningen utan trågan tår bedömas
även från patenträttsliga synpunkter. Jag kan i detta hänseende i allt väsentligt
biträda vad kommittéerna anfört.

Under övergångstiden kan patent inom förevarande område endast meddelas
på förfarande för framställning av livs- eller läkemedel. En remissinstans
har ställt frågan huruvida skyddsomfånget för ett sålunda meddelat
patent vid övergångstidens slut kan utvidgas till att avse själva det
ifrågavarande ämnet, om täckning därför i och för sig skulle finnas i ansökningshandlingarna.
Enligt min mening är detta inte möjligt. Skyddsomfånget
bestämmes av patentkraven, sådana de godkänts vid patentets
beviljande, och kan inte påverkas av en sådan omständighet som alt patenteringsmöjligheterna
sedermera utvidgas.

Punkt 2

Kommittéerna. Kommittéerna har här upptagit bestämmelse att den nya
lagen skall i den mån ej annat följer av vad i de töljande övergångsbestämmelserna
stadgas äga tillämpning jämväl på patent som meddelats före
den nya lagens ikraftträdande och alltjämt gäller eller som meddelas på grund
av ansökan som ingivits dessförinnan. I motiven framhålles att det är en
allmän princip inom immaterialrätten att ny lag blir tillämplig också på
rättigheter som uppkommit dessförinnan. Av allmänna rättsprinciper töljer
emellertid att de ändrade villkor för uppfinnings patenterbarhet som
uppställes i förslaget inte kan medföra upphävande av patenträtt som
redan lagligen förvärvats. För speciella fall, då en tillämpning av huvudregeln
skulle kunna leda till obilliga resultat, bör enligt kommittéerna uppställas
särskilda regler. Sådana har upptagits i punkterna 3—10.

1 förevarande punkt har vidare upptagits bestämmelse att vad i den nya
lagen stadgas inte skall inverka på föranvändarrätt som uppkommit före
lagens ikraftträdande. I motiven anföres att den nya lagens bestämmelser
rörande föranvändarrätt i någon mån är mer restriktiva än nu gällande
föreskrifter. Föranvändarrätt som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande
och erhållit det innehåll som följer av äldre lag bör därför inte
påverkas av den nya lagens bestämmelser. Stadgandet hindrar inte att föranvändarrätt
kan anses uppkommen i fall där så kunnat ske enligt den nya
lagen men inte enligt den äldre, så t. ex. när utnyttjandet gäller import.

260

Kungl. Maj. ts proposition nr A0 år 1966

Departementschefen. Såsom kommittéerna föreslagit och remissinstanserna
lämnat utan erinran bör den nya lagen i princip göras tillämplig även
på patent som meddelats före den nya lagens ikraftträdande eller som meddelas
på grund av ansökan som ingivits dessförinnan. Det av kommittéerna
töreslagna villkoret i fråga om tillämplighet på äldre patent att patentet
alltjämt gäller bör utgå med hänsyn till att patenttiden i departementsförslaget
bestämts att vara densamma som för närvarande.

Det av kommittéerna föreslagna särskilda stadgandet rörande föranvändarrätt
har inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde med
en redaktionell jämkning böra upptagas i lagen.

Punkt 3

Stadgandet motsvarar punkt 3 andra stycket i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att villkoren för uppfinnings
patenterbarhet i lagförslaget skärpts i fråga om vad som utgör nyhetshinder.
Att åberopa dessa skärpta villkor som grund för ogiltigförklaring av
äldre patent skulle vara obilligt mot rättsinnehavaren och bör inte tillåtas.
Vad angår rätten att väcka talan om ogiltigförklaring har denna i förslaget
begränsats för ett särskilt fall, nämligen då patent meddelats oberättigad.
Talerätt tillkommer då endast den som påstår sig berättigad till
patentet (jfr 52 § tredje stycket i departementsförslaget). Denna begränsning
bör ej gälla i fråga om äldre patent. På grund av det anförda
bär i andra stycket av förevarande punkt upptagits stadgande att fråga
om ogiltigförklaring av patent som meddelats enligt patentförordningen
och om rätt att väcka talan om sådan ogiltigförklaring skall bedömas enligt
nämnda förordning.

Departementschefen. Jag tillstyrker kommittéernas förslag, som inte har
föranlett erinringar vid remissbehandlingen.

Punkterna 4 och 5

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att patentsökande enligt lagförslaget
— under förutsättning att tillräckligt underlag härför finnes i ansökningshandlingarna
— kan ändra patentkraven så att de kommer att
omfatta sådant som tidigare inte var patenterbart (jfr 13 §). Före ansökans
godkännande för utläggning kan en sådan omarbetning av patentkraven
göras även om denna skulle innebära en utvidgning av det begärda skyddet.
Ansökningar som är anhängiga då den nya lagen träder i kraft kan
därför ändras så alt de kommer att omfatta förut inte patenterbara produkter.
Man bör emellertid undvika att en sådan utvidgning av skyddet går ut
över tredje man, som under tiden fram till ikraftträdandet utnyttjade de

Iiiingl. Miij:Is proposition nr il) är 1 !!<>(> 2U1

då inte patenterbara produkterna eller vidtagit väsentliga åtgärder därför.
Enligt kommittéernas mening bör därför sådan utnyttjare tillerkännas en rätt
av samma slag som föranvändarrätt enligt 4 §. Stadgandet härom, som
upptagits i punkt 4 i övergångsbestämmelserna, har fått utformningen
att i fall, då någon vid ikraftträdandet av bestämmelserna i den nya lagen
här i riket yrkesmässigt utnyttjat uppfinning, varå patent inte kunnat
meddelas enligt patentförordningen, eller vidtagit väsentliga åtgärder härför,
han äger utan hinder av att patent sedermera meddelas på uppfinningen
rätt som i 4 § sägs att utnyttja uppfinningen, oaktat han påbörjat utnyttjandet
eller vidtagit åtgärder härför efter det ansökningen gjordes.

Kommittéerna erinrar vidare om att den nya lagens strängare nyhetsregler
kan vad beträffar redan ingivna ansökningar medföra obilliga resultat
för uppfinnare vilka tidigare offentliggjort sina uppfinningar på ett
sätt som med då gällande lagstiftning inte var nyhetsskadlig. Uppfinnare
kan t. ex. ha visat uppfinningen på utställning som enligt gällande rätt, men
inte enligt lagförslaget, är kvalificerad ur skyddssynpunkt eller ha beskrivit
uppfinningen i ett föredrag. I sådana fall — då alltså vederbörande
förlitat sig på gällande patentlagstiftning -— anser kommittéerna att sökanden
alltjämt bör kunna erhålla ett giltigt patent. Som förutsättning bör
dock gälla att sökanden inger sin ansökan inom viss tid efter lagens ikraftträdande;
enligt kommittéernas mening är sex månader en lämplig tidrymd.
För att möjliggöra detta har i punkt 5 i övergångsbestämmelserna
upptagits stadgande att om uppfinning före den nya lagens ikraftträdande
blivit allmänt tillgänglig till följd av åtgärd som vidtagits av sökanden
eller någon från vilken han härleder sin rätt, 3 § patentförordningen skall,
om patentansökningen ingivits inom sex månader efter lagens ikraftträdande,
äga tillämpning vid bedömningen av huruvida därigenom hinder föreligger
mot meddelande av patent och huruvida patent skall förklaras ogiltigt.

Departementschefen. Kommittéernas förslag har inte föranlett erinringar
i remissvaren och torde med vissa redaktionella jämkningar böra upptagas
i lagen.

Punkt 6

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att den utvidgning av nyhetshindren
som lagförslaget innebär principiellt borde medföra att äldre patentansökningar,
som är anhängiga vid ikraftträdandet och redan undergått
förprövning, görs till föremål för ny prövning. Kommittéerna anser
emellertid inte att en sådan förnyad prövning i allmänhet skall vara nödvändig.
Utvidgningen av nyhetshindren avser i stort sett sådant som kan
förväntas komma under förprövning genom invändning. Kommittéerna har
vidare beaktat att lagförslaget föreskriver en delvis annan procedur än tidigare
i fråga om ordningen för utläggning av ansökan. Av anförda skäl

262

Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 1960

föreslår kommittéerna stadgande att patentansökan, som vid den nya lagens
ikraftträdande är anhängig hos patentmyndigheten, skall behandlas och
avgöras enligt patentförordningen, om patentmyndigheten före ikraftträdandet
givit sökanden underrättelse som sägs i 7 § första stycket nämnda
förordning.

Remissyttrandena. Patentverket framhåller att enligt stadgandet ansökningar
som slutgranskats enligt gamla lagen skall utläggas enligt hittillsvarande
förfarande, under det att ansökningar som godkänts för utläggning
efter den nya lagens ikraftträdande skall följa det nya systemet med
utläggningsskrift etc. Om hittillsvarande regler om frister och anstånd
fortfarande tillämpas, får man härigenom, påpekar ämbetsverket, en övergångstid
av inemot ett år, under vilken ansökningar samtidigt utlägges
enligt båda systemen. Verket ifrågasätter, om man inte skulle få en arbetsbesparing
för verket och samtidigt vinna större klarhet och enkelhet
om man i stället föreskrev att all utläggning som ägde rum t. ex. inom sex
månader efter ikraftträdandet skulle ske enligt gamla lagen och all utläggning
därefter enligt nya, oavsett när ansökningen slutgranskats eller godkänts
för utläggning. Sistnämnda tidpunkt skulle ha betydelse endast för
frågan om vilken avgift sökanden hade att erlägga.

Svenska patentömbudsföreningen framhåller att i fråga om patentansökningar
av en och samma sökande föreskriften i 2 § andra stycket ej bör
tillämpas på ansökningar, som inlämnats före den nya lagens ikraftträdande.

Departementschefen. I princip skall den nya lagen tillämpas även vid
behandling av ansökningar som inkommit till patentverket före ikraftträdandet.
Kommittéerna föreslår emellertid att ansökningar som hunnit utläggas
enligt patentförordningen också fortsättningsvis skall behandlas enligt
denna. Patentverket har alternativt föreslagit att all utläggning som
äger rum inom viss tid efter ikraftträdandet skall ske enligt patentförordningen
och all utläggning därefter enligt den nya lagen. Patentverkets förslag
leder emellertid till att äldre lag i vissa fall blir tillämplig på ansökningar
som gjorts efter den nya lagens ikraftträdande, vilket jag finner
mindre lämpligt. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.

Som jag anfört vid 2 § innehåller förslaget nya regler rörande kollision
med anspråk på grund av ansökan rörande samma eller liknande uppfinning.
Dessa regler skall tillämpas även där den äldre och yngre ansökningen
inges av samma sökande, om inte den yngre ansökningen avser tilläggspatent
enligt 7 §. Jag anser ej anledning föreligga att, som en remissinstans yrkat,
uppställa särskilda regler för det fall att sökanden ingivit den äldre ansökningen
före och den yngre ansökningen efter ikraftträdandet.

K ungt. Maj:ts proposition nr AO ur 1966 203

Punkt 7

Kommittéerna. Kommittéerna anför att reglerna i 22 § om obligatoriskt
offentliggörande av patentansökan kan medföra att vissa ansökningar skulle
bli offentliga i och med den nya lagens ikraftträdande. Detta skulle kunna
medföra ogynnsamma verkningar för sökande som räknat med viss ytterligare
sekretesstid för uppfinningens vidare utveckling. För att förebygga
detta föreslås stadgande att ansökan om patent, som ingivits före den nya
lagens ikraftträdande, må oavsett bestämmelsen i 22 § inte hållas tillgänglig
för envar förrän sex månader efter ikraftträdandet, därest ansökningen
inte dessförinnan utlägges eller sökanden begär att ansökningen skall hållas
tillgänglig.

Remissyttrandena. Patentverket framhåller att bestämmelsen kommer att
leda till att ett mycket stort antal ansökningar, uppskattningsvis 30 000—
40 000, kommer att vid sexmånadersfristens utgång på en gång stå i tur
att kungöras. Av praktiska skäl måste kungörandet beträffande dessa ansökningar
göras mycket summariskt.

Departementschefen. Jag tillstyrker det av kommittéerna föreslagna stadgandet,
som inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen. Något hinder
att kungörandet av de ansökningar som vid sexmånadersfristens utgång
på en gång skall offentliggöras sker i summarisk ordning synes inte föreligga.
Närmare föreskrifter härom torde få utfärdas i administrativ väg.

Punkt 8

Kommittéerna. Kommittéerna anför att bestämmelserna i 46 § (51 § i departementsförslaget)
rörande årsavgift skiljer sig från nuvarande regler i
åtskilliga hänseenden. Bl. a. för att vinna erforderlig övergångstid bör
patentförordningens bestämmelser om årsavgifter fortfarande tillämpas
under de första sex månaderna sedan den nya lagen trätt i kraft. Ett stadgande,
som ger uttryck åt denna princip, har upptagits i förevarande punkt.

Remissyttrandena. Patentverket har mindre goda erfarenheter av så lång
övergångstid vid ikraftträdande av nya avgiftsbestämmelser som sex månader.
När årsavgifterna senast ändrades begränsades övergångstiden till två
månader. Ämbetsverket är dock berett att acceptera den långa övergångstiden
såvitt gäller patent som meddelats före den nya lagens ikraftträdande.
För patent som meddelas därefter torde de av kommittéerna anförda argumenten
för avvikelse från huvudregeln i punkt 2 ej äga samma tyngd.
Att i vissa fall tillämpa den gamla förordningens avgifts- och förfalloregler
på patent som meddelas sedan den nya lagen trätt i kraft kan i stället te sig
onaturligt och vara ägnat att skapa förvirring. Ämbetsverket ifrågasätter

264

Kungl. Maj.ts proposition nr hO år 1966

därför om inte de nya avgiftsbestämmelserna bör tillämpas på alla patent
som meddelas efter lagens ikraftträdande, alltså fr. o. in. ett visst patentnummer.
En sådan reglering torde ur administrativ synpunkt snarast bli
mindre komplicerad än den av kommittéerna föreslagna.

Departementschefen. Som kommittéerna anfört erfordras viss övergångstid
för införandet av den nya lagens ändrade bestämmelser rörande årsavgifter.
Äldre regler härom bör därför tillämpas under viss tid efter den
nya lagens ikraftträdande. Det kan diskuteras huruvida de äldre reglerna,
såsom kommittéerna föreslagit, under övergångstiden skall tillämpas beträffande
samtliga patent, oavsett när de meddelats, eller, såsom patentverket
förordar, endast beträffande patent som har meddelats före den nya lagens
ikraftträdande. För egen del finner jag övervägande skäl tala för kommittéernas
förslag och jag tillstyrker därför detta.

Punkt 9

Kommittéerna. I lagförslaget har reglerna rörande tilläggspatent ändrats
beträffande såväl förutsättningarna för meddelande av tilläggspatent som
villkoren för upprätthållande av sådant patent. Redan beviljade tilläggspatent
bör emellertid enligt kommittéernas mening få bestå på de villkor
under vilka de meddelats. I förevarande punkt har därför föreskrivits att
vad i patentförordningen är särskilt stadgat om tilläggspatent skall, i stället
för 8 § andra stycket andra punkten och tredje stycket samt 36 § andra
stycket i den nya lagen (7 § andra stycket andra punkten och tredje stycket
samt 41 § andra stycket i departementsförslaget), äga tillämpning på tillläggspatent
som meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

Departementschefen. Jag tillstyrker kommittéernas förslag, som inte har
föranlett erinringar vid remissbehandlingen.

Punkt 10

Svenska kommittén. Kommittén anför att bestämmelserna i 55 § andra
stycket (61 § andra stycket i departementsförslaget) och 65 § tredje stycket
(63 § tredje stycket i departementsförslaget) om ogiltighetsinvändning
i patentmål bör tillämpas endast i mål som anhängiggjorts efter den nya
lagens ikraftträdande. Likaså bör föreskrifterna i 67 § om hovrätts domförhet
och 70 § (69 § i departementsförslaget) om inhämtande av yttrande
från patentmyndigheten gälla enbart sådana mål. Stadgande härom har
upptagits i förevarande punkt.

Departementschefen. Jag tillstyrker förslaget att bestämmelserna om ogiltighetsinvändning
i patentmål endast skall kunna tillämpas i mål som
anhängiggjorts efter den nya lagens ikraftträdande. Däremot kan jag inte

265

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966

biträda förslaget att föreskriften om inhämtande av yttrande från patentverket
skall gälla enbart i sådana mål. Det synes lämpligare att denna bestämmelse,
i enlighet med huvudregeln i punkt 2, får tillämpning beträffande
samtliga mål. Vad slutligen angår föreskriften om hovrätts domförhet
synes denna inte böra tillämpas i fråga om patentmål, som avgjorts av
rådhusrätten före den nya lagens ikraftträdande.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret

Svenska kommittén. Kommittén framhåller att vissa ändringar bör genomföras
i försvarsuppfinningslagen för att uppnå en tillfredsställande
samordning mellan denna och den nya patentlag som föreslås. Enligt kommitténs
mening är emellertid försvarsuppfinningslagen helt allmänt i behov
av en mer genomgripande översyn. Samordningen med den nya patentlagen
bör enligt kommitténs mening utföras inom ramen för en sådan allmän
översyn. Kommittén, vars uppdrag inte omfattat att gå in på denna
fråga, förordar att en dylik översyn genomföres i samband med att frågan
om en förlängning av lagens giltighetstid — lagen gäller till utgången av år
1965 — upptages till prövning.

Kommittén tillägger att om en översyn av försvarsuppfinningslagen ej
kommer till stånd, man i allt fall bör ändra de hänvisningar, som denna i
5, 8, 9 och 10 §§ gör till vissa stadganden i patentförordningen, till att avse
motsvarande stadganden i den nya patentlagen.

Departementschefen. Försvarsuppfinningslagen har begränsad giltighet
och gäller endast till utgången av år 1965. Avsikten är emellertid att längre
fram ta upp frågan om en allmän översyn av lagen och i samband därmed
frågan om den nuvarande lagen bör göras permanent. I avbidan härpå har
Kungl. Maj :t genom beslut förut denna dag beslutat remiss till lagrådet av
förslag till lag om förlängning av försvarsuppfinningslagen till utgången av
år 1968.

Som kommittén framhållit bör frågan om en fullständig samordning mellan
försvarsuppfinningslagen och den nya patentlag som nu föreslås upptagas
i samband med den översyn av försvarsuppfinningslagen som sålunda
planeras. Vissa hänvisningar i lagen till stadganden i patentförordningen bör
emellertid som kommittén likaledes anfört ändras till att avse motsvarande
stadganden i den nya patentlagen.

9f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Förslaget till lag om patent* och registreringsverkets besvärsavdelning

Inledning

Gällande rätt. Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning inrättades
ursprungligen för att utgöra andra instans vid prövning av patentansökningar.
Sedermera har avdelningens uppgifter utsträckts även till varumärkes-
och namnärenden.

Bestämmelser om avdelningens sammansättning in. m. vid prövning av
patentärenden finns i 8 § tredje stycket patentförordningen. Här föreskri\es
att patentmyndighetens besvärsavdelning skall bestå av patentmyndighetens
chef såsom ordförande, minst tre av Kungl. Maj :t utsedda tekniskt
kunniga ledamöter samt minst en av Kungl. Maj :t utsedd rättskunnig ledamot.
Såsom ersättare för ordföranden skall, på sätt Kungl. Maj:t bestämmer,
tjänstgöra en av ledamöterna. I stadgandet ges vidare regler om avdelningens
beslutförhet i patentärenden, om omröstning och om befogenhet
för avdelningen att vid allmän domstol höra vittnen. Slutligen innehåller
stadgandet tullmakt för Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser
om besvärsavdelningens verksamhet.

Vid tillkomsten av varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644) beslöts
alt besvärsavdelningen skulle utgöra mellaninstans även för varumärkesärenden.
Bestämmelser härom upptogs i 47 § varumärkeslagen. Föreskrifter
om besvärsavdelningens beslutförhet i varumärkesärenden har
upptagits i kungörelsen den 2 december 1960 (nr 648) med tillämpningsbestämmelser
till varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644) och kollektivmärkeslagen
den 2 december 1960 (nr 645).

Enligt 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521) kan även namnärenden
fullföljas till besvärsavdelningen, vilken i dessa ärenden fungerar som
sista instans. Bestämmelser om besvärsavdelningens beslutförhet vid prövning
av dessa ärenden har upptagits i nämnda stadgande.

Närmare bestämmelser om besvärsavdelningens verksamhet har meddelats
i instruktionen den 25 maj 1962 (nr 365) för patent- och registreringsverket.
Enligt 13 §, sådant törtattningsrummet lyder enligt kungörelse
den 11 oktober 1963 (nr 529), består besvärsavdelningen av verkets generaldirektör
såsom ordförande, fem patenträttsråd såsom tekniskt kunniga
ledamöter samt ett patenträttsråd och två byråchefer såsom rättskunniga
ledamöter. En av de tekniskt kunniga ledamöterna är vice ordförande vid
handläggning av patentärenden och en av de rättskunniga vice ordförande
vid handläggning av varumärkesärenden.

Svenska kommittén. Kommittén anser att det vid revisionen av patentlagstiftningen
är lämpligt att man sammanför reglerna om besvärsavdH -

267

Klint]!. I\Inj:ls proposition nr it) är I!)<>(!

ningens sammansättning och verksamhet, som nu är spridda i olika författningar.
De grundläggande bestämmelserna hör därvid, med hänsyn till avdelningens
karaktär av förvaltningsdomstol, upptagas i lag. Närmare bestämmelser
om förfarandet bör som hittills meddelas i administrativ väg.

Den nya lagen föreslås få rubriken lag om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning. Den inledande bestämmelsen i 1 § första stycket föreskriver
att inom patent- och registreringsverket skall finnas en besvärsavdelning
för prövning av dit fullföljda ärenden rörande patent och varumärken
ävensom angående släktnamn och förnamn. I 1 § andra stycket
ges bestämmelser om avdelningens sammansättning. Regler om beslutförhet
i de olika grupperna av besvär särenden ges i 2 §. I 3 § har upptagits
stadgande rörande omröstning. Enligt 4 § skall avdelningen kunna låta
höra vittne vid allmän domstol. 1 5 § stadgas slutligen att närmare bestämmelser
om avdelningens verksamhet skall utfärdas av Kungl. Maj :t.

Förslaget till lag om besvärsavdelningen föranleder ändringar i 47 och 48
gg varumärkeslagen och 35 § namnlagen. Förslag till lagar om sådana ändringar
har likaledes utarbetats av kommittén.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att sammanföra de grundläggande
bestämmelserna om patentverkets besvärsavdelning i en särskild författning
av lags karaktär godtages i allmänhet i remissvaren.
Patentverket tillstyrker uttryckligen kommitténs förslag till lag om besvärsavdelningen.
Ämbetsverket anser det vara en vinst att den provisoriska
och delvis heterogena reglering som vuxit fram genom 8 § patentförordningen,
47 § varumärkeslagen och 35 § namnlagen nu ersättes av en särskild
lag som kan ge den önskvärda enhetligheten i bestämmelserna.

Några instanser anser att besvärsavdelningen borde erhålla en mera
klart markerad karaktär av domstol och att dess verksamhet därvid
borde regleras mer ingående än kommittén föreslagit. Förvaltningsdomstolskommittén
framhåller bl. a. att en lämpligare benämning synes vara
patentdomstolen för att markera avdelningens karaktär av förvaltningsdomstol.
Enligt kommitténs mening är förfarandet hos domstolen av så
väsentlig betydelse att detsamma i huvudsak bör regleras i lagen. Den år
1961 antagna lagen om försäkringsdomstol har givits ett dylikt mera brett
innehåll och torde i viss mån kunna tjäna som mönster i lagtekniskt hänseende.
Kommittén framför vidare flera förslag om hur vissa hithörande frågor
bör regleras. Bl. a. framhåller kommittén att den inte vill påyrka, att
patentverkets besvärsinstans personellt helt avgränsas från verket i övrigt.
Kommittén vill dock förorda att i lagen om den tilltänkta patentdomstolen
fastslås att inte någon ledamot i domstolen må deltaga i avgörande av ärende,
i vars handläggning han tagit del i första instans. Särskilt övervägande
kräver enligt kommitténs uppfattning vidare frågan om ordförandeskapet i
besvärsinstansen. Sedan lång tid har det varit vanligt att till generaldirektör

268

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966

i patentverket utses en framstående jurist. Så länge detta är fallet är de
reella olägenheterna av att verkschefen är besvärsinstansens ordförande måhända
ej så stora. Det kan emellertid väl tänkas komma i fråga att till
verkschef utnämna en tekniker. Sker detta blir läget givetvis ett annat.
Med hänsyn härtill föreslår kommittén att frågan om ordförandeskapet i
patentdomstolen underkastas ytterligare prövning. Härvid bör särskilt dryftas,
huruvida ej ordförandeskapet i besvärsinstansen bör göras till en särskild
post — utan anknytning till verkschef sfunktionen. Avslutningsvis
framhåller kommittén att de önskemål om en utförligare reglering i lag av
besvärsinstansens arbete, som förvaltningsdoinstolskommittén sålunda framtört,
inte torde kunna tillgodoses utan en genomgripande omarbetning av
det remitterade förslaget.

Besvärs sakkunniga anser att behov föreligger av ett kvalificerat förfarande
hos besvärsavdelningen och att detta behov lämpligen bör tillgodoses
genom att besvärsavdelningen omvandlas till en förvaltningsdomstol. För
att avdelningen skall kunna utgöra domstol krävs enligt besvärssakkunniga
vissa organisatoriska ändringar. Bl. a. bör avdelningen utbrytas ur verket
och bilda en från detta fristående myndighet, förslagsvis benämnd patentdomstolen.
Någon personalunion eller annan organisatorisk sammanbindning
borde då inte få förekomma mellan patentdomstolen och patentverket.
I domstolen borde sålunda patentverkets chef inte ingå som ledamot.
Domstolen borde i stället lyda under egen ordförande. Besvärssakkunniga
töreställer sig dock, att det av praktiska skäl skulle vara både nödvändigt
och lämpligt att i fråga om lokaler, skrivpersonal in. m. upprätthålla visst
samband mellan patentdomstolen och patentverket. En fördel härmed vore
att den antydda reformen i och för sig inte skulle kräva nämnvärt ökade
kostnader. Vad angår formen för en reglering av förfarandet hos en patentdomstol
erinrar besvärssakkunniga om att för kammarrättens och försäkringsdomstolens
del i avvaktan på en allmän lagstiftning om processen hos
förvaltningsdomstol den lösningen valts att rättegångsreglerna i rättegångsbalken
förklarats skola lända till efterrättelse i tillämpliga delar. Det synes
böra upptagas till övervägande, om inte samma lösning skulle kunna tillgripas
även för en patentdomstols del som ett provisorium, innan en allmän
lagstiftning om processen hos förvaltningsdomstol kommer till stånd.
Principiellt oriktigt synes det under alla förhållanden vara att som skett i
5 § lagförslaget delegera åt Kungl. Maj :t att utfärda allmänna föreskrifter
om förfarandet hos besvärsorganet. Sådana föreskrifter bör med hänsyn
till den betydelse de får för medborgarna meddelas i lag. De sakkunniga hänvisar
i denna del till uttalande av konstitutionsutskottet vid 1960 års riksdag
(KU 1960: 20 s. 20).

Även Sveriges jurist förbund anser att tiden är inne att stärka besvärsavdelningens
domstolskaraktär. Den administrativa patentprocessen är av
stor betydelse för de enskilda. Den bör därför vara av hög klass, önskvärt

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 är 1 !)(><> 2(59

vore i enlighet härmed alt avdelningen kunde fungera som domstol med
rätt att hålla muntliga förhandlingar med förhör under ed med vittnen och
sakkunniga, då det erfordras. Utvecklingen pekar mot en ordning, enligt
vilken särskilt prövningstillstånd kommer att krävas för fullföljd av talan
till regeringsrätten. Under sådana förhållanden blir det — med tanke på
att besvärsavdelningen i realiteten kan bli slutinstans i det stora flertalet
ärenden — än mera angeläget att stärka dess ställning och process. Förbundet
anser därför alt besvärsavdelningen bör ges ställning som domstol.
Häri ligger bl. a. att dess fristående ställning i förhållande till patentverket
bör bli starkare markerad. Vad i lagen om försäkringsdomstol stadgats
om denna domstol och dess process torde i övrigt kunna tjäna som förebild.

Försvarets civilförvaltning har ingenting att erinra mot att avdelningen
erhåller en sådan organisation och att dess arbetsformer blir sådana, att den
får en klar domstolskaraktär. Härför torde i första hand fordras att avdelningen
göres helt fristående i förhållande till patentverket så att ingen av
de i rättsskipningen deltagande befattningshavarna även är befattningshavare
i patentverket. Om praktiska skäl skulle tala härför bör det emellertid
inte vara uteslutet att de båda myndigheterna i viss mån har gemensam
administration. I avbidan på att lagstiftning om förvaltningsförfarandet
genomföres torde frågan om en mera genomgripande omdaning av besvärsavdelningen
och förfarandet där böra anstå. Intill dess torde nuvarande ordning
böra bestå och endast de formella författningsändringar vidtagas som
föranledes av patentförordningens upphävande.

Departementschefen. Enligt 25 § i förslaget till patentlag skall patentverkets
besvärsavdelning alltjämt utgöra andra instans vid prövningen av
patentansökningar. Enligt 72 § i förslaget skall avdelningen dessutom upptaga
besvär över andra slutliga beslut av patentmyndigheten enligt patentlagen
än sådana som rör patentansökningar, dvs. vissa beslut rörande
beviljade patent. På grund av föreskrifter i varumärkeslagen och namnlagen
upptager avdelningen vidare besvär rörande varumärken samt släktnamn
och förnamn. Besvärsavdelningens beslut kan överklagas till regeringsrätten
utom i namnärenden, där avdelningen är sista instans.

Grundläggande bestämmelser om besvärsavdelningens sammansättning är
för närvarande upptagna i patentförordningen, som även innehåller regler
om avdelningens beslutförhet vid avgörande av patentärende, om omröstning
och om befogenhet för avdelningen att låta höra vittnen vid domstol.
Regler om beslutförhet i varumärkesärenden har upptagits i 1960 års tilllämpningsbestämmelser
till varumärkeslagen och regler om beslutförhet i
namnärenden i namnlagen.

Kommittén, som utgår från att besvärsavdelningens nuvarande organisation
principiellt skall behållas, har ansett att de regler om besvärsavdel -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr ''i0 år 1966

ningen som sålunda för närvarande är spridda på flera håll vid revisionen
av patentlagen bör sammanföras i en författning. Med hänsyn till besvärsavdelningens
karaktär av förvaltningsdomstol bör de grundläggande bestämmelserna
i ämnet upptagas i lag. Närmare bestämmelser om förfarandet
bör som hittills meddelas i administrativ väg.

Kommitténs förslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och
tillstyrks uttryckligen av patentverket. Några instanser, bl. a. förvaltningsdomstolskommittén
och besvärssakkunniga, anser dock att besvärsavdelningen
borde erhålla en mera klart markerad karaktär av domstol än för
närvarande och att dess verksamhet därvid borde regleras mer ingående
än kommittén föreslagit. Även försvarets civilförvaltning uttalar sig för
en omorganisation av besvärsavdelningen i den riktning som nu antytts.
Förvaltningen anser dock att frågan härom bör anstå i avbidan på att man
genomför den lagstiftning om förvaltningsförfarandet som för närvarande
övervägs inom justitiedepartementet.

För egen del vill jag framhålla att frågan om besvärsavdelningens organisation
och arbetsformer äger nära samband med det av mig i den allmänna
inledningen berörda spörsmålet om inrättande av en nordisk besvärsinstans
för patentärenden. Ett sådant organ kan få funktion som
överinstans till de nuvarande besvärsavdelningarna i de nordiska patentverken.
Det är emellertid möjligt att en nordisk besvärsinstans i stället anses
böra upptaga besvär direkt från patentavdelningarna, d. v. s. som andra
instans. Detta skulle innebära att det svenska patentverkets besvärsavdelning
inte längre skulle ha några funktioner rörande patentärenden. Starka
skäl talar för att man bör avvakta hur detta spörsmål slutligen löses innan
man tar ställning till frågan om en nyorganisation av besvärsavdelningen.

På grund av vad jag sålunda anfört vill jag förorda att avdelningens nuvarande
organisation och arbetsformer tills vidare i princip behålles. Detta
utesluter emellertid inte att man genomför ändringar på vissa punkter, där
det praktiska behovet därav är påtagligt.

I lagtekniskt avseende bör såsom kommittén föreslagit de grundläggande
bestämmelserna om besvärsavdelningen sammanföras i en författning av
lags karaktär. Det synes härvid vara tillräckligt att i den nya lagen upptaga
bestämmelser som i princip motsvarar dem som för närvarande finns
i patentförordningen, varumärkeslagen och namnlagen. Närmare bestämmelser
om förfarandet bör som hittills meddelas i administrativ väg.

Jag övergår härefter till de särskilda bestämmelserna.

1 §•

Paragrafen reglerar besvärsavdelningens sammansättning.

Gällande rätt. Här hänvisas till den inledningsvis lämnade redogörelsen
för reglerna i 8 § tredje stycket patentförordningen och 13 § instruktionen
för patentverket.

271

Kungl. Maj:ls proposition nr it) ur 1960

Svenska kommittén. I forsta stycket liar upptagits den förut återgivna
bestämmelsen, att inom patent- och registreringsverket skall finnas eu besvärsavdelning
för prövning av dil fullföljda ärenden rörande patent och
varumärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn.

I andra stycket ges en regel om avdelningens sammansättning. Kommittén
erinrar om att avdelningen enligt patentförordningen skall bestå av patentverkets
chef som ordförande samt av minst tre tekniskt kunniga ledamöter
och eu rättskunnig ledamot. I 13 § instruktionen för patentverket är
antalet fastställt till fem tekniskt kunniga och tre rättskunniga ledamöter.
Enligt kommitténs mening bör upptagas till övervägande om inte antalet
ledamöter bör utökas. Avdelningens arbetsbörda har nämligen under senare
tid avsevärt ökats. I fråga om patentärenden är della eu naturlig följd av
att antalet patentansökningar har stigit. En annan orsak är att ärendena i
första instans avgöres snabbare på grund av rationaliseringar i arbetet. Prövningen
av varumärkesärenden tillkom 1961 som en ny uppgift för besvärsavdelningen.
Även här visar avdelningens arbete en stigande tendens på
grund av att antalet ansökningar och antalet i första instans avgjorda ärenden
ökat. Besvärsavdelningen avger även utlåtanden till regeringsrätten i
patent- och varumärkesärenden samt till domstolar i mål om patent, varumärken
och namn. Avdelningens uppgifter i denna del, som redan nu är
maktpåliggande, hlir i fråga om patentärenden ännu mer krävande enligt
den nya patentlagen. På grund av det anförda anser kommittén att avdelningen
bör förstärkas. Det är därför enligt kommitténs mening lämpligt att
antalet ledamöter i lagen bestämmes att utgöra minst det i instruktionen angivna
antalet. Bestämmelse härom har intagits i andra stycket första punkten.

Kommittén anför vidare att besvärsavdelningen för närvarande i viss mån
arbetar på divisioner. På grund av besvärsavdelningens befattning med
olika rättsområden samt det förhållandet att patentärenden faller inom olika
tekniska områden har utbildats den praxis att olika ledamöter deltager i
ärendenas handläggning alltefter deras beskaffenhet. Enligt 13 § i instruktionen
för patentverket fungerar också olika personer som vice ordförande
i de olika grupperna av ärenden. I patentärenden fungerar en tekniskt
kunnig och i varumärkes- och namnärenden en rättskunnig ledamot. Enligt
kommitténs mening bör det uttryckligen anges i lagen att besvärsavdelningen
må arbeta på divisioner. Bestämmelse härom har likaledes intagits
i andra stycket första punkten.

I andra stycket andra punkten har upptagits bestämmelse att såsom
divisionsordförande kan på sätt Kungl. Maj :t bestämmer tjänstgöra två eller
flera av ledamöterna.

Kommittén anser att besvärsavdelningens skyldighet att avge utlåtanden
till regeringsrätten i patent- och varumärkesärenden samt till domstolar
i mål om patent, varumärken och namn alltjämt bör regleras i administrativ
ordning och inte behöver omnämnas i lagen.

D O

272

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1966

Remissyttrandena. Patentuerket anser det vara en fördel att 1 § andra
stycket ger uttryck åt den ordning som det växande arbetstrycket tvingat
fram inom besvärsavdelningen, nämligen en uppdelning av denna på div is
i o n e r under särskild divisionsordförande. Inom ramen för ett klart
ställningstagande bärom i lagen torde mera definitiva former för detta arbetssätt
kunna komma till stånd. Patentverket diskuterar även termen
rätts kunnig ledamot i besvärsavdelningen. Denna term har använts
sedan gammalt. Patentverket ifrågasätter emellertid om inte den rätta termen
numera snarare är »lagkunnig» och hänvisar här till kungörelsen den
6 mars 1964 (nr 29) angående kunskapsprov för behörighet som domare,
m. m.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör den nya lagen inledas
med en bestämmelse att inom patent- och registreringsverket skall
finnas en besvärsavdelning för prövning av dit fullföljda ärenden rörande
patent och varumärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn.

Besvärsavdelningen består enligt patentförordningen av patentverkets chef
såsom ordförande, minst tre av Kungl. Maj :t utsedda tekniskt kunniga ledamöter
samt minst en av Kungl. Maj :t utsedd rättskunnig ledamot. I patentverkets
instruktion är antalet fastställt till fem tekniskt kunniga och tre
rättskunniga ledamöter. Enligt kommittén bör detta antal upptagas i lagen
såsom minimiantal med hänsyn till att avdelningens arbetsbörda under
senare tid kraftigt ökat och visar en tendens att ytterligare öka. Jag tillstyrker
detta förslag.

Såsom patentverket föreslagit torde uttrycket »rättskunnig» ledamot böra
bytas ut mot »lagkunnig ledamot». Enligt kungörelsen den 6 mars 1964 angående
kunskapsprov för behörighet som domare, in. in. avses med lagkunnig
den som avlagt juris kandidatexamen.

Kommittén framhåller vidare att besvärsavdelningen redan nu i viss utsträckning
arbetar på avdelningar och föreslår att denna praxis lagfästes.
Jag tillstyrker även detta förslag. Bestämmelsen härom torde böra upptagas
som nytt tredje stycke, i vilket även bör upptagas den av kommittén föreslagna
bestämmelsen att ordförande på avdelning förordnas av Kungl. Maj :t.

2 §•

Paragrafen behandlar besvärsavdelningens beslutförhet.

Gällande rätt. Vid behandling av patentärenden i besvärsavdelningen skall
enligt 8 § tredje stycket tredje punkten patentförordningen förutom ordföranden
eller dennes ersättare minst två tekniskt kunniga ledamöter närvara.
I handläggning och avgörande av ärende vars beskaffenhet sådant
påfordrar skall dock rättskunnig ledamot deltaga.

I varumärkesärenden är besvärsavdelningen enligt 23 § andra stycket

273

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1960

tillämpningskungörelsen till varumärkeslagen beslutlör, när förutom ordföranden
två ledamöter, av vilka minst en skall vara rättskunnig, är närvarande.

1 namnärenden är besvärsavdelningen enligt 35 § andra stycket andra
punkten namnlagen beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skall
vara rättskunniga.

Svenska kommittén. Kommittén anser att den nuvarande bestämmelsen
rörande patentärenden, att förutom ordföranden eller dennes ersättare,
minst två tekniskt kunniga ledamöter skall vara närvarande, i vissa fall
medfört ett onödigt ianspråktagande av de tekniskt kunniga ledamöterna.
Enligt praxis är nämligen ordförandens ersättare tekniskt kunnig ledamot
och när denne fungerat har alltså sammanlagt tre tekniskt kunniga ledamöter
tagits i anspråk. I dessa fall har emellertid otta de tekniska synpunkterna
väl kunnat bevakas av ersättaren och en teknisk ledamot. Det
har därför ansetts att besvärsavdelningen vid handläggning av patentärenden
skall vara beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skall vara
tekniskt kunniga.

i fråga om rättskunnig ledamots deltagande erinrar kommittén om alt
enligt patentförordningen sådan ledamot skall delta i handläggning och avgörande
av patentärende vars beskaffenhet påfordrar det. Enligt kommittén
vore det emellertid principiellt lämpligare att rättskunnig ledamot alltid deltar.
Delta synes lämpligt redan på grund av besvärsavdelningens ställning
som förvaltningsdomstol och är också ur praktisk synpunkt befogat för att
säkerställa att frågor av rättslig betydelse uppmärksammas vid handläggningen.
Förslaget kräver dock en viss ökning av antalet rättskunniga ledamöter.
Innan härmed sammanhängande organisatoriska förhållanden närmare
utretts har kommittén inte velat binda sig för den diskuterade lösningen.

I fråga om varumärkes- och namnärenden föreslår kommittén att besvärsavdelningen
skall vara beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två
skall vara rättskunniga. För varumärkesärendenas del innebär förslaget vissa
preciseringar men motsvarar gällande praxis. För namnärendenas del
motsvarar förslaget gällande rätt.

Kommittén framhåller att det inte är ovanligt att flera ledamöter än
minimiantalet deltager. I viktigare principavgöranden sammanträder avdelningen
in pleno. Då färre ledamöter deltager utväljes dessa självfallet på
grundval av den för ärendets handläggning nödiga sakkunskapen, således
när det gäller patentärenden efter vederbörande tekniske ledamots fackområde.
Då frågor av mer utpräglat juridisk natur uppkommer i patentärenden
kan härvid flera rättskunniga ledamöter deltaga i ärendes handläggning.
Förslaget medger att denna praxis behålles.

274

Kungl. Mcij:ts proposition nr 40 år 1966

Remissyttrandena. Eu ledamot i patentverket anser att besvärsavdelningen
bör vara besluttör med två ledamöter.

Ett par instanser tar upp frågan huruvida icke indelningen i
di vi son er bör vara fastare än som följer av förslaget. Förvaltningsdomstolskommittén
anser att de regler kommittén föreslagit är väl obestämda.
I och för sig vore det naturligt att här som eljest ett visst antal ledamöter
(t. ex. tre tekniker och eu rättskunnig ledamot) föreskrevs som
tast domtört antal. Att så ej skett torde sammanhänga med de speciella
krav på tillgång till olika sorts teknisk sakkunskap i olika mål, som på
grund av sakens natur uppstår i patentmål. Det undandrar sig förvaltningsdomstolskommitténs
bedömande om det låter sig göra att trots dessa krav
övergå till en lastare ordning för divisionernas sammansättning än som nu
gäller. Besvärssakkunniga framhåller att enligt motiven de ledamöter, som
skall deltaga i ett ärendes avgörande, bör utväljas på grundval av den
tör ärendets handläggning nödiga sakkunskapen. Ordningen är uppenbarligen
betingad av praktiska skäl. De sakkunniga anser sig dock böra framhålla,
att ärendenas tördelning inom en domstol bör på grund av de stränga
krav på objektivitet, som måste ställas på sådana organ, ej ske från fall
till fall med möjlighet att genom administrativa åtgärder inverka på domstolens
sammansättning. Om domstolen delas på avdelningar, kan envar av
dessa få sina speciella grupper av mål. Tänkbart är också att uppdela även
dem på olika rotlar med saklig specialisering eller att företaga lottning. Den
enligt förslaget tänkta ordningen står i varje fall i mindre god överensstämmelse
med vedertagna domstolsprinciper.

Förvaltningsdomstols kommittén anser att rättskunnig ledamot
bor deltaga i alla patentärenden. Det finns eljest alltför stor
risk för att rättsliga frågeställningar inte uppmärksammas eller ej i tillräcklig
grad beaktas. Kommittén vill därför bestämt påyrka en lagändring
av innehåll att rättskunnig ledamot alltid skall deltaga i patentdomstolens
handläggning och avgörande av patentärende. Det är ett naturligt önskemål
att stora krav ställes både på de tekniker och på de jurister, som skall tillhöra
besvärsinstansen. Skånes handelskammare och Sveriges jnristförbund
uttalar sig i samma riktning. Även patentverket ansluter sig till denna upptattning
under förutsättning att besvärsavdelningen göres till sista instans
som patentverket förordat vid 25 § i förslaget till patentlag. En förutsättning
är emellertid att erforderlig kapacitetsförstärkning sker på den
juridiska sidan av besvärsavdelningen.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna om besvärsavdelningens
beslutförhet i olika grupper av ärenden överensstämmer i huvudsak
med gällande rätt. Vissa jämkningar har dock gjorts. Förslaget har
i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och föranleder ej heller från
min sida några erinringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 är 1066 275

Det föreskrivna antalet ledamöter utgör ett minimikrav. Självfallet finns
ej hinder att flera ledamöter deltager, om detta anses lämpligt.

Reglerna är tillämpliga även inom avdelning av besvärsavdelningen. Av
vad nyss har sagls följer att eu avdelning alltså kan ha ett växlande antal
ledamöter. Förvaltningsdomstolskommittén och besvärssakkunniga har
framfört kritik häremot. Frågan om en fastare indelning bör genomföras
torde dock böra upptagas först i samband med eu eventuell omorganisation
av besvärsavdelningen.

Fn speciell fråga är i vilken utsträckning det skall föreskrivas att lagkunnig
ledamot skall deltaga i patentärenden. Enligt patentförordningen skall
sådan ledamot deltaga i patentärende vars beskaffenhet sådant påfordrar.
Kommittén anser att det vore principiellt lämpligare att lagkunnig ledamot
alltid deltager. Förslaget kräver emellertid en viss ökning av antalet lagkunniga
ledamöter och kommittén anser att härmed sammanhängande organisatoriska
förhållanden måste utredas innan man binder sig för den av
kommittén principiellt förordade lösningen. Några remissinstanser anser
rättssäkerheten kräva att kommitténs förslag redan nu genomföres. Såsom
kommittén anfört fordrar frågan dock ytterligare utredning. För närvarande
synes man därför böra bibehålla regeln i gällande rätt att lagkunnig ledamot
skall deltaga i patentärende vars beskaffenhet fordrar det.

3 §•

Paragrafen ger regler om omröstning i besvärsavdelningen.

Gällande rätt. Enligt 8 § tredje stycket fjärde punkten patentförordningen
gäller som besvärsavdelningens beslut den mening, varom flertalet förenar
sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Svenska kommittén. Kommittén har i förevarande paragraf tagit upp en
omröstningsregel som helt överensstämmer med den nuvarande.

Remissyttrandena. Besvärssakkunniga anser det inte tillräckligt att beträffande
omröstning hos besvärsorganet meddela blott en bestämmelse om
majoritetsprincipen på sätt skett i lagförslaget. För kammarrättens och försäkringsdomstolens
del har hänvisning i gällande rätt gjorts till reglerna for
kollegial omröstning i rättegångsbalken. Samma lösning torde böra väljas för
ifrågavarande besvärsorgans del, intill dess en lag om förvaltningsförfarandet
träder i kraft med särskilda för förvaltningsärenden avpassade regler
för kollegial omröstning.

Departementschefen. Besvärssakkunniga har ansett att omröstningsförfarandet
bör regleras mer utförligt än som skett i förslaget. I överensstämmelse
med min principiella ståndpunkt att man nu i huvudsak bör nöja

276

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

sig med att till den nya lagen överföra de regler som gäller för närvarande
vill jag dock tillstyrka kommitténs förslag.

4 §.

Paragrafen behandlar vittnesförhör i patentärenden.

Gällande rätt. Enligt 8 § tredje stycket femte punkten patentförordningen
äger besvärsavdelningen att till utredning i ärende, som ankommer på dess
prövning, låta höra vittnen vid allmän domstol.

Svenska kommittén. Den av kommittén i ämnet föreslagna regeln överensstämmer
helt med gällande rätt.

Remissyttrandena. Enligt förvaltningsdomstolskommitténs mening talar
starka skäl för att patentdomstolen, utan avvaktan på framtida reformer i
fråga om förvaltningsförfarandet i allmänhet, får möjlighet att själv hålla
vittnesförhör och på samma sätt som exempelvis kammarrätten upptaga
annan bevisning. En dylik ordning framstår såsom enklare och snabbare och
ger önskvärd omedelbarhet. Härtill kommer att besvärsinstansen sådan
den i fortsättningen skulle bli synes ha en så starkt judiciell prägel att
principiella skäl inte torde kunna åberopas mot att densamma erhåller fullständiga
domstolsbetogenheter. Kommer i enlighet med förvaltningsdomstolskommitténs
förslag förfarandet hos besvärsavdelningen att mera fullständigt
regleras i lag, förstärkes ytterligare avdelningens karaktär av judiciell
instans. Besvärssakkunniga uttalar sig i samma riktning. De sakkunniga
anser, att vittnesförhör vid allmän domstol utgör ett mycket dåligt
surrogat för ett i egen regi hållet förhör. Omedelbarheten går förlorad och
det är erfarenhetsmässigt mycket svårt att instruera förhörsdomstolen på
sådant sätt att den kan leda förhöret så att det önskade resultatet vinnes.
Svårigheterna måste bli särskilt påtagliga just i patentärenden, som fordrar
speciell sakkunskap. Såsom utredningsmedel betraktat torde sådant vittnesförhör
därför normalt bli av tämligen ringa värde och det kan ifrågasättas,
huruvida en regel i ämnet tjänar något förnuftigt ändamål. Får avdelningen
verklig domstolskaraktär, bör den självfallet själv hålla behövliga
vittnesförhör. Även Sveriges juristförbund framhåller önskvärdheten
av att besvärsavdelningen kan hålla förhör med vittnen under ed.

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittén bibehållit
gällande regel att besvärsavdelningen kan låta höra vittne vid allmän domstol.
Den av några remissinstanser framförda synpunkten, att avdelningen
bör äga rätt att själv anordna förhör under edsansvar, torde få övervägas
vid en eventuell omorganisation av besvärsavdelningen.

Kungl. Maj:Is proposition nr 40 år 1966

277

5 §.

Departementschefen. I paragrafen ges bemyndigande för Ivungl. Maj:t att
utfärda närmare bestämmelser om besvärsavdelningens verksamhet. Stadgandet
motsvarar 8 § tredje stycket femte punkten patenttörordningen.

Ikraftträdandebestämmelse

Departementschefen. Den nya lagen torde liksom patentlagen böra träda i
kraft den 1 oktober 1966.

Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december

1960 (nr 644)

Departementschefen. Jämlikt 37 § första stycket varumärkeslagen skall
den som uppsåtligen gör intrång i rätt till varukännetecken enligt 4—10 §§
straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet må enligt
andra stycket åtalas av allmän åklagare endast om det angives till åtal av
målsägande.

Vid behandlingen av 57 § i det föreliggande förslaget till patentlag har jag
framhållit att patentintrång, liksom intrång i varumärkesrätt, står nära de
egentliga förmögenhetsbrotten och bör åtnjuta det förhöjda skydd som ett
läggande under allmänt åtal medför. Samtidigt har jag emellertid föreslagit,
att den allmänna åtalsrätten begränsas på det sättet att allmänt åtal endast
får ske om detta av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. En
motsvarande begränsning synes även böra införas i 37 § varumärkeslagen.

Jämlikt 47 § första stycket varumärkeslagen må klagan över slutligt beslut
av patent- och registreringsverket på varumärkesbyrån föras av sökanden
samt, när ansökan om registrering av varumärke bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning, av den som gjort invändningen.
Klagan skall föras genom besvär hos verkets besvärsavdelning inom två
månader från beslutets dag. över besvärsavdelningens beslut må enligt andra
stycket av samma paragraf klagan föras endast av sökanden. Klagan skall
föras hos Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets dag.

Det föreliggande förslaget till patentlag upptar i 24 § första stycket bestämmelser
om talan av bl. a. invändare mot slutligt beslut av patentmyndigheten
i ärende angående ansökan om patent. I anslutning härtill har
införts stadgande att om invändaren återkallar sin talan, denna likväl må
prövas, om särskilda skäl föreligger.

I samband med berörda ändringar i patentlagstiftningen bör reglerna i varumärkeslagen
om besvär av invändare underkastas en motsvarande reglering.
Stadgandet i 47 § första stycket bör således bringas i överensstäm -

278

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

melse med bestämmelserna i 24 § första stycket i det föreliggande förslaget
till patentlag. I samband härmed bör stadgandet uppdelas på två stycken
varjämte paragrafen bör underkastas vissa redaktionella jämkningar.

Enligt bestämmelse i 48 § första stycket varumärkeslagen ankommer det
på Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter i vissa hänseenden, bl. a.
om sammansättningen av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
vid prövning av dit fullföljda varumärkesärenden. Denna bestämmelse bör
utgå, eftersom hithörande frågor enligt förslaget till lag om besvärsavdelningen
skall regleras i denna lag. Vidare bör, i enlighet med vad jag har
upptagit i motsvarande bestämmelse i förslaget till patentlag, möjlighet
finnas för Kungl. Maj :t att delegera rätten att meddela föreskrifter.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen
den 11 oktober 1963 (nr 521)

Gällande rätt. I 35 § namnlagen ges föreskrifter om talan mot namnmyndighetens
slutliga beslut. Första stycket första punkten innehåller regler
om talerätt. I andra punkten föreskrives att talan föres genom besvär, som
skall ha inkommit till namnmyndigheten inom en månad från beslutets dag.
Enligt andra stycket skall för prövning av besvär hos namnmyndigheten finnas
särskild besvärsavdelning. Avdelningen är beslutför med tre ledamöter,
av vilka minst två skall vara rättskunniga. Enligt tredje stycket må talan
inte föras mot besvärsavdelningens beslut.

Svenska kommittén. Kommittén föreslår att regeln i andra stycket andra
punkten om beslutförhet utgår.

Departementschefen. 1 överensstämmelse med vad som anförts vid förslaget
till lag om ändring i varumärkeslagen bör även i förevarande paragraf
införas en regel att om invändare återkallar sin talan, denna likväl må
prövas, om särskilda skäl föreligger. Vissa redaktionella jämkningar i paragrafen
bör även vidtagas. Med hänsyn till innehållet i 1 § och 2 § andra
stycket förslaget till lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
synes bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf i namnlagen
dessutom böra ersättas med föreskrift att talan föres genom besvär
hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning inom en månad från
beslutets dag, varjämte föreskriften i första stycket andra punkten bör utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1900

279

Hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till

1) patentlag;

2) lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret;

3) lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning;

4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644); och

5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

'' " .''I I

• iH* t •

• >''• >V.

BILAGOR

:: si’in;

i '' f ■ •

'') > tl

'' • ^ K; i f l

rim o

»/Umtofcjfnoj lKI ?*;
! ''V)VU MO.-''rj

; *J5rt;''iie iii-0

*nfc<( ‘;>• ♦ - u | ^(mOälJno*) ''ölit JfiI

.ao#lHf)^ut ytL; ''''t.i n*»lr$fpi^ t-*I .«I%;tf.•

‘■:i --nu iin.r^jij.af o.- y.-diiol

Htmf £;/• ’ 4.r7 * ] fTyy : :''* jfm ;»^ i.. ?n I”

‘t joa «i

./!yui

i ifbnc jo

ii/m f.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Convention on the unification of certain
points of substantive law on
patents for invention

The member States of the Council
of Europé, signatory hereto,

Considering that the aim of the
Council of Europé is to achieve a
greater unity between its Members
for the purpose, among others, of
facilitating their economic and social
progress by agreements and common
action in economic, social, cultural,
scientific, legal and administrative
matters;

Considering that the unification
of certain points of substantive law
on patents för invention is likely
to assist industry and inventors, to
promote technical progress and contribute
to the creation of an international
patent;

Having regard to Artide 15 of the
Convention for the Protection of Industrial
Property signed åt Paris on
20th March 1883, revised åt Brussels
on 14th December 1900, åt
Washington on 2nd June 1911, åt
The Hague on 6th November 1925,
åt London on 2nd June 1934 and åt
Lisbon on 31st October 1958,

Have agreed as follows:

Article 1

In the Contracting States, patents
shall be granted for any inventions
which are susceptible of industrial
application, which are new and
which involve an inventive step. An
invention which does not comply
witli these conditions shall not be
the subject of a valid patent. A patent
declared invalid because the invention
does not comply with these
conditions shall be considered invalid
ab initio.

Convention sur 1’unification de certains
éléments du droit des
brevets d’invention

Les Etats membres du Conseil de
1’Europe, signataires de la présente
Convention,

Considérant que le but du Conseil
de 1’Europe est de réaliser une union
plus étroite entre ses Membres, afin
notamment de favoriser leur progrés
économique et social par la conclusion
d’accords et par 1’adoption d’une
action commune dans les domaines
économique, social, culturel, scientifique,
juridique et administratif;

Considérant que 1’unification de
certains éléments du droit des brevets
d’invention serait de nature å
aider 1’industrie et les inventeurs,
encouragerait le progrés technique
et faciliterait la création d’un brevet
international;

Vu 1’article 15 de la Convention
pour la Protection de la Propriété
Industrielle, signée å Paris le 20
mars 1883, révisée å Bruxelles le 14
décembre 1900, å Washington le 2
juin 1911, å La Haye le 6 novembre
1925, å Londres le 2 juin 1934 et å
Lisbonne le 31 octobre 1958,

Sont convenus de ce qui suit :

Article ler

Dans les Etats Contractants, des
brevets seront accordés pour toute
invention qui est susceptible d’application
industrielle, est nouvelle et
implique une activité inventive. Une
invention qui ne répond pas å ees
conditions ne peut faire l’objet d’un
brevet valable. Un brevet annulé au
motif que 1’invention ne répond pas
å ees conditions est réputé nul dés
l’origine.

283

Kungl. Maj:ts proposition nr W år 1966
Bilaga 1
(Översättning)

Konvention om förenhetligande av vissa
delar av patenträtten

Undertecknade medlemsstater i
Europarådet ha

i betraktande av att Europarådets
syfte är att uppnå större enhet mellan
dess medlemmar för att bland
annat underlätta deras ekonomiska
och sociala framåtskridande genom
överenskommelser och gemensamma
åtgärder på de ekonomiska, sociala,
kulturella, vetenskapliga, juridiska
och administrativa områdena,

i betraktande av att ett förenhetligande
av vissa delar av patenträtten
är ägnat att hjälpa industrien och
uppfinnare, att främja teknisk utveckling
och att bidraga till skapandet
av ett internationellt patent,

med beaktande av artikel 15 i Internationella
konventionen för skydd
av den industriella äganderätten, undertecknad
i Paris den 20 mars 1883,
reviderad i Bryssel den 14 december
1900, i Washington den 2 juni 1911,
i Haag den 6 november 1925, i London
den 2 juni 1934 och i Lissabon
den 31 oktober 1958,

överenskommit om följande.

Artikel 1

I de fördragsslutande staterna skola
patent meddelas på alla uppfinningar
som kunna tillgodogöras industriellt,
äro nya och förete uppfinningshöjd.
En uppfinning som
icke uppfyller dessa villkor kan ej
bliva föremål för ett giltigt patent.
Patent som förklaras ogiltigt på
grund av att uppfinningen ej uppfyller
dessa villkor skall anses ogiltigt
ab initio.

284

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Article 2

The Contracting States shall not be
bound to provide for the grant of
patents in respect of

(a) inventions the publication or
exploitation of which would be contrary
to “ordre public” or morality,
provided that the exploitation shall
not be deemed to be so contrary
merely because it is prohibited by a
law or regulation;

(b) plant or animal varieties or
essentially biological processes for
the production of plants or animals;
this provision does not apply to
micro-biological processes and the
products thereof.

Article 3

An invention shall be considered
as susceptible of industrial application
if it can be made or used in any
kind of industry including agrieulture.

Article 4.

1. An invention shall be considered
to be new if it does not form part of
the state of the art.

2. Subject to the provisions of paragraph
4 of this Article, the state
of the art shall be held to comprise
everything made available to the
public by means of a written or oral
description, by use, or in any other
way, before the date of the patent
application or of a foreign application,
the priority of which is validly
claimed.

3. Any Contracting State may consider
the contents of applications for
patents made, or of patents granted,
in that State, which have been officially
published on or after the
date referred to in paragraph 2 of
this Article, as comprised in the state
of the art, to the extent to which
such contents have an earlier priority
date.

Article 2

Les Etats Contractants ne sont pas
tenus de prévoir 1’octroi de brevets
pour :

(a) les inventions dont la publication
ou la mise en ceuvre serait
contraire å 1’ordre public ou aux
bonnes mceurs, la mise en oeuvre
d’une invention ne pouvant étre considérée
comme telle du seul fait
qu’elle est interdite par une disposition
légale ou réglementaire;

(b) les variétés végétales ou les
races animales ainsi que les procédés
essentiellement biologiques d’obtention
de végétaux ou d’animaux, cette
disposition ne s’appliquant pas aux
procédés microbiologiques et aux
produits obtenus par ees procédés.

Article 3

Une invention est considérée comme
susceptible d’application industrielle
si son objet peut étre produit
ou utilisé dans tout genre d’industrie,
y compris 1’agriculture.

Article 4

1. Une invention est considérée
comme nouvelle si elle n’est pas
comprise dans Fétat de la technique.

2. Sous réserve des dispositions du
paragraphe 4 du présent article,
Fétat de la technique est constitué
par tout ce qui a été rendu accessible
au public, par une description écrite
ou orale, un usage ou tout autre
moyen, avant le jour du dépöt de la
demande de brevet ou d’une demande
étrangére dont la priorité est valablement
revendiquée.

3. Tout Etat Contractant peut considérer
comme compris dans Fétat de
la technique le contenu des demandes
de brevets déposées ou des brevets
délivrés dans ledit Etat et ayarit fait
1’objet d’une publication officielle å
la date ou apres la date mentionnée
au paragraphe 2 du présent article,
dans la mesure ou ce contenu bénéficie
d’une date de priorité antérieure.

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1 !)(>(>

285

Artikel 2

De fördragsslutande parterna skola
ej vara förpliktade att meddela
patent på

a) uppfinningar vilkas offentliggörande
eller utnyttjande skulle strida
mot »ordre public» eller goda seder;
utnyttjande av en uppfinning
skall dook ej anses strida mot »ordre
public» eller goda seder endast därför
att det är förbjudet i lag eller
förordning.

b) växtsorter eller djurraser eller
väsentligen biologiskt förfarande för
framställning av växter eller djur;
denna bestämmelse gäller ej mikrobiologiskt
förfarande och alster av
sådant förfarande.

Artikel 3

En uppfinning skall anses kunna
tillgodogöras industriellt om den kan
tillverkas eller användas i någon
form av industriell verksamhet, inklusive
jordbruk.

Artikel 4

1. En uppfinning skall anses vara
ny om den ej utgör en del av teknikens
ståndpunkt.

2. Där ej annat följer av bestämmelserna
i moment 4 i denna artikel
skall teknikens ståndpunkt anses
omfatta allt som före dagen för patentansökningen
eller för en utländsk
ansökan, för vilken prioritet
vederbörligen begärts, blivit allmänt
tillgängligt genom skriftlig eller
muntlig beskrivning, genom utnyttjande
eller på annat sätt.

3. Varje fördragsslutande stat må
anse innehållet i patentansökningar
som gjorts i den staten eller i patent
som meddelats där och vilka blivit
allmänt tillgängliga vid eller efter
den i moment 2 i denna artikel angivna
tidpunkten, såsom en del av
teknikens ståndpunkt i den mån
nämnda innehåll har tidigare prioritetsdatum.

286

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

4. A patent shall not be refused or
held invalid by virtue only of the fact
that the invention was made public,
within six months preceding the
filing of the application, if the disclosure
was due to, or in consequence
of:

(a) an evident abuse in relation
to the applicant or his legal predecessor,
or

(b) the fact that the applicant or
his legal predecessor has displayed
the invention åt official, or officially
recognised, international exhibitions
falling within the terms of the Convention
on international exhibitions
signed åt Paris on 22nd November
1928 and amended on lOth May
1948.

Article 5

An invention shall be considered
as involving an inventive step if it
is not obvious having regard to the
state of the art. However, for the
purposes of considering whether or
not an invention involves an inventive
step, the law of any Contracting
State may, either generally or in
relation to particular classes of patents
or patent applications, for example
patents of addition, provide
that the state of the art shall not
include all or any of the patents or
patent applications mentioned in
paragraph 3 of Article 4.

Article 6

Any Contracting State which does
not apply the provisions of paragraph
3 of Article 4 shall nevertheless
provide that no invention shall
be validly protected in so far as it
includes matter which is or has been
validly protected by a patent in that
State which, though not comprised
in the state of the art, has, in respect
of that matter, an earlier priority
date.

Article 7

Any group of Contracting States
who provide for a common patent

4. Un brevet ne peut étre refusé
ou invalidé au seul motif que 1’invention
a été rendue publique dans les
six mois précédant le dépöt de la demande,
si la divulgation résulte directement
ou indirectement :

(a) d’un abus evident å l’égard
du demandeur ou de son prédécesseur
en droit;

(b) du fait que le demandeur ou
son prédécesseur en droit a exposé
l’invention dans des expositions officielles
ou officiellement reconnues,
au sens de la Convention concernant
les expositions internationales, signée
å Paris le 22 novembre 1928 et
modifiée le 10 mai 1948.

Article 5

Une invention est considérée comme
impliquant une activité inventive
si elle ne découle pas d’une maniére
évidente de l’état de la technique.
Toutefois, pour déterminer si une invention
implique ou non une activité
inventive, la législation de tout Etat
Contractant peut, soit d’une maniére
générale, soit pour des catégories particuliéres
de brevets ou demandes de
brevets, tels que les brevets d’addition,
prévoir que tout ou partie des
brevets ou demandes de brevets visés
au paragraphe 3 de 1’article 4 sont exclus
de l’état de la technique.

Article 6

Tout Etat Contractant qui ne fait
pas usage de la faculté visée au paragraphe
3 de 1’article 4 est néanmoins
tenu de prévoir qu’une invention ne
peut étre valablement brevetée dans
la mesure ou elle fait l’objet, dans
ledit Etat, d’un brevet qui, sans étre
compris dans l’état de la technique,
bénéficie, pour les éléments communs,
d’une date de priorité antcrieure.

Article 7

Tout groupe d’Etats Contractant:;
ayant institué un systéme compor

287

Kungl. Maj.ts proposition nr hO år 19(>t>

4. Patent må icke vägras eller förklaras
ogiltigt endast på grund av
att uppfinningen inom sex månader
före det patentansökningen gjordes
blivit, direkt eller indirekt, allmänt
tillgänglig till följd av:

a) uppenbart missbruk i förhållande
till sökanden eller någon från
vilken denne härleder sin rätt eller

b) det förhållandet att sökanden
eller någon från vilken denne härleder
sin rätt förevisat uppfinningen
på sådan officiell eller officiellt erkänd
internationell utställning, som
avses i konventionen om internationella
utställningar, undertecknad i
Paris den 22 november 1928 och reviderad
den 10 maj 1948.

Artikel 5

En uppfinning skall anses förete
uppfinningshöjd om den icke är närliggande
i förhållande till teknikens
ståndpunkt. I fördragsslutande stats
lagstiftning må emellertid stadgas,
antingen generellt eller i fråga om
vissa kategorier av patent eller patentansökningar,
t. ex. tilläggspatent,
att vid avgörande om en uppfinning
företer uppfinningshöjd eller ej teknikens
ståndpunkt icke skall omfatta
alla eller några av de patent eller
patentansökningar som omnämnas
i artikel 4 mom. 3.

Artikel 6

Varje fördragsslutande stat som
ej tillämpar bestämmelserna i artikel
4 mom. 3, skall det oaktat föreskriva
att giltigt patent icke kan
meddelas på uppfinning i den mån
den inbegriper sådant som i nämnda
stat är eller har varit skyddat genom
patent vilket, ehuru icke innefattat
i teknikens ståndpunkt, dock i förevarande
avseende har tidigare prioritetsdatum.

Artikel 7

Varje grupp av fördragsslutande
stater som tillämpar ett system med

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

application may be regarded as a
single State för the purposes of paragrapli
3 of Artide 4, or of Artide 6.

Artide 8

1. The patent application shall
contain a description of the invention
with the necessary drawings
referred to therein and one or more
claims defining the protection applied
for.

2. The description must disclose
the invention in a manner sufficiently
clear and complete for it to be carried
out by a person skilled in the
art.

3. The extent of the protection
conferred by the patent shall be
determined by the terms of the
claims. Nevertheless, the description
and drawings shall be used to interpret
the claims.

Artide 9

1. This Convention shall be open
for signature by the member States
of the Council of Europé. It shall be
subject to ratification or acceptance.
Instruments of ratification or acceptance
shall be deposited with the
Secretary-General of the Gouncil of
Europé.

2. This Convention shall enter into
force three months after the date of
deposit of the eighth instrument of
ratification or acceptance.

3. In respect of a signatory State
ratifying or accepting subsequently,
the Convention shall come into force
three months after the date of deposit
of its instrument of ratification
or acceptance.

Artide 10

1. After the entry into force of
this Convention, the Committee of
Ministers of the Council of Europé
may invite any Member of the International
Union for the Protection
of Industrial Property which is not

tant un dépöt commun des demandes
de brevet peut étre considéré comme
un seul Etat aux fins de 1’application
de 1’article 4, paragraphe 3, et
de 1’article 6.

Artide 8

1. La demande de brevet doit comprendre
une description de l’invention
avec, le cas échéant, les dessins
auxquels elle se référe, ainsi qu’une
ou plusieurs revendications définissant
la protection demandée.

2. La description doit exposer l’invention
de facon suffisamment
claire et compléte pour qu’un homme
du métier puisse 1’exécuter.

3. L’étendue de la protection conférée
par le brevet est déterminée
par la teneur des revendications.
Toutefois, la description et les dessins
servent å interpréter les revendications.

Artide 9

1. La présente Convention est
ouverte å la signature des Etats
membres du Conseil de 1’Europe.
Elle sera ratifiée ou acceptée. Les instruments
de ratification ou d’acceptation
seront déposés prés le Secrétaire
Général du Conseil de l’Europe.

2. La Convention entrera en vigueur
trois mois apres la date du
dépöt du huitiéme instrument de ratification
ou d’acceptation.

3. Elle entrera en vigueur å l’égard
de tout Etat signataire qui la ratifiera
ou 1’acceptera ultérieurement,
trois mois apres la date du dépöt de
son instrument de ratification ou
d’acceptation.

Artide 10

1. Aprés 1’entrée en vigueur de la
présente Convention, le Comité des
Ministres du Conseil de 1’Europe
pourra inviter tout Membre de l’Union
internationale pour la Protection
de la Propriété Industrielle qui

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

gemensam patentansökan må anses
som en enda stat vid tillämpningen
av artikel 4 mom. 3 och artikel 6.

Artikel 8

1. Patentansökan skall innehålla
beskrivning av uppfinningen jämte
de ritningar, till vilka den hänvisar,
samt ett eller flera patentkrav innehållande
bestämd uppgift om vad
som sökes skyddat.

2. Beskrivningen skall vara så tydlig
och fullständig, att en fackman
med ledning därav kan utöva uppfinningen.

3. Patentskyddets omfattning bestämmes
av patentkraven. För förståelse
av patentkraven må ledning
emellertid hämtas från beskrivningen
och ritningarna.

Artikel 9

1. Denna konvention är öppen för
undertecknande av Europarådets
medlemsstater. Den skall ratificeras
eller godkännas. Ratifikations- eller
godkännandeinstrument skola deponeras
hos Europarådets generalsekreterare.

2. Konventionen skall träda i kraft
tre månader efter deponeringen av
det åttonde ratifikations- eller godkännandeinstrumentet.

3. I förhållande till signatärstat,
som därefter ratificerar eller godkänner
konventionen, skall den träda
i kraft tre månader efter deponeringen
av ratifikations- eller godkännandeinstrumentet.

Artikel 10

1. Sedan denna konvention trätt
i kraft, kan Europarådets ministerkommitté
inbjuda varje medlem av
Internationella unionen för skydd av
den industriella äganderätten, som

10 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr it)

290

Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1966

a Member of the Council of Europé
to accede thereto.

2. Such accession shall be effeeted
by depositing with the SecretaryGeneral
of the Council of Europé an
instrument of accession which shall
take effect three months after the
date of its deposit.

Artide 11

1. Any Contracting Party may åt
the time of signature or when depositing
its instrument of ratification,
acceptance or accession, specify
the territory or territories to which
this Convention shall apply.

2. Any Contracting Party may,
when depositing its instrument of
ratification, acceptance or accession
or åt any later date, by notification
addressed to the Secretary-General
of the Council of Europé, extend this
Convention to any other territory or
territories specified in the declaralion
and for whose international relations
it is responsible or on whose
behalf it is authorised to give undertakings.

3. Any declaration made in pursuance
of the preceding paragraph
may, in respect of any territory mentioned
in such declaration, be withdrawn
according to the procedure
laid down in Artide 13 of this Convention.

Artide 12

1. Notwithstanding anything in
this Convention, each Contracting
Party may, åt the time of signature
or when depositing its instrument of
ratification, acceptance or accession,
temporarily reserve, for the limited
period stated below, the right:

(a) not to provide för the grant of
patents in respect of food and pharmaceutical
products, as such, and
agricultural or horticultural processes
other than those to which paragraph
(b) of Artide 2 applies;

n’est pas Membre du Conseil de
1’Europe å adhérer å la Convention.

2. L’adhésion s’effectuera par le
dépöt, prés le Secrétaire Général du
Conseil de 1’Europe, d’un instrument
d’adhésion qui prendra effet trois
in ois apres la date de son dépöt.

Artide 11

1. Toute Partie Contractante peut,
au moment de la signature ou au
moment du dépöt de son instrument
de ratification, d’acceptation ou d’adhésion,
désigner le ou Ies territoires
auxquels s’appliquera la présente
Convention.

2. Toute Partie Contractante peut,
au moment du dépöt de son instrument
de ratification, d’acceptation
ou d’adhésion ou å tout autre moment
par la suite, étendre 1’application
de la présente Convention, par
notification adressée au Secrétaire
Général du Conseil de 1’Europe, å
tout autre territoire designé dans la
déclaration et dont elle assure les
relations internationales ou pour lequel
elle est habilitée ä stipuler.

3. Toute déclaration faite en vertu
du paragraphe précédent pourra étre
retirée, en ce qui concerne tout territoire
désigné dans cette déclaration,
aux conditions prévues par 1’article
13 de la presente Convention.

Artide 12

1. Nonobstant les dispositions de la
présente Convention, chacune des
Parties Contractantes peut, au moment
de la signature ou au moment
du dépöt de son instrument de ratification,
d’acceptation ou d’adhésion,
se réserver, pour la période transitoire
définie ci-aprés, la faculté :

(a) de ne pas prévoir 1’octroi de
brevets pour les produits alimentaires
et pharmaceutiques en tant
que tels, ainsi que pour les procédés
agricoles ou horticoles autres que
ceux auxquels s’applique 1’article 2,
lettre (b);

291

Kungt. Maj.ts proposition nr hd dr 1''Jtiti

ej är medlem av Europarådet, att
ansluta sig till konventionen.

2. Anslutning skall ske genom deponering
hos Europarådets generalsekreterare
av ett anslutningsinstrument
och skall träda i kraft tre
månader efter dagen för deponeringen.

Artikel 11

1. Varje fördragsslutande part
kan, då den undertecknar denna
konvention eller då den deponerar
sitt ratifikations-, godkännande- eller
anslutningsinstrument, angiva
det eller de områden inom vilka konventionen
skall vara tillämplig.

2. Varje fördragsslutande part
kan, då den deponerar sitt ratifikations-,
godkännande- eller anslutningsinstrument
eller senare, genom
meddelande till Europarådets generalsekreterare
utsträcka konventionens
tillämplighet till varje annat
område, som angives i tillkännagivandet
och för vars internationella
förbindelser parten svarar eller för
vilket den äger sluta överenskommelser.

3. Varje tillkännagivande som
gjorts enligt föregående moment
kan, i fråga om varje område som
angives i sådant tillkännagivande,
återtagas i enlighet med reglerna i
artikel 13 i denna konvention.

Artikel 12

1. Utan hinder av bestämmelserna
i denna konvention kan varje fördragsslutande
part, då den undertecknar
konventionen eller då den
deponerar sitt ratifikations-, godkännande-
eller anslutningsinstrument,
förbehålla sig rätten att under
den nedan angivna övergångsperioden: a)

icke meddela patent på livs- eller
läkemedel såsom sådana samt på
andra förfaranden avseende jordbruk
eller trädgårdsskötsel än dem
»om omfattas av artikel 2 mom. b),

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

(b) to grant valid patents for inventions
disclosed within the six
months preceding the filing of the
application, either, apart from the
case referred to in paragraph 4 (b)
of Article 4, by the inventor himself,
or, apart from the case referred to in
paragraph 4 (a) of Article 4, by a
third party as a result of information
derived from the inventor.

2. The limited period referred to
in paragraph 1 of this Article shall
be ten years in the case of sub-paragraph
(a) and five years in the case
of sub-paragraph (b). It shall start
from the entry into force of this Convention
for the Contracting Party
considered.

3. Any Contracting Party which
makes a reservation under this Article
shall withdraw the said reservation
as soon as circumstances permit.
Such withdrawal shall be made by
notification addressed to the Secretary-General
of the Council of Europé
and shall take effect one month
from the date of receipt of such
notification.

Article 13

1. This Convention shall remain
in force indefinitely.

2. Any Contracting Party may, in
so far as it is concerned, denounce
this Convention by means of a notification
addressed to the SecretaryGeneral
of the Council of Europé.

3. Such denunciation shall take effect
six months after the date of
receipt by the Secretary-General of
such notification.

Article 14

The Secretary-General of the Council
of Europé shall notify the member
States of the Council, any State
which has acceded to this Convention
and the Director of the International
Bureau for the Protection of
Industrial Property of:

(a) any signature;

(b) d’octroyer valablement des
brevets pour des inventions divulguées
dans les six mois précédant le
dépöt de la demande, soit en dehors
du cas prévu snus 1’article 4, paragraphe
4 (b), par 1’inventeur luiméme,
soit en dehors du cas prévu
å 1’article 4, paragraphe 4 (a), par
un tiers ayant recu des informations
provenant de l’inventeur.

2. La période transitoire visée au
paragraphe 1 est de dix ans dans le
cas prévu å 1’alinéa (a) et de cinq
dans le cas prévu å 1’alinéa (b). Elle
se compte å partir de 1’entrée en vigueur
de la présente Convention å
l’égard de la Partie Contractante considérée.

3. Toute Partie Contractante qui
fait une réserve en vertu du présent
article la retirera aussitöt que les
circonstances le permettront. Le retrait
de la réserve sera fait par notification
adressée au Secrétaire Général
du Conseil de 1’Europe; cette notification
prendra effet un mois
apres la date de sa réception.

Article 13

1. La présente Convention demeurera
en vigueur sans limitation de
durée.

2. Toute Partie Contractante pourra,
en ce qui la concerne, dénoncer
la présente Convention en adressant
une notification au Secrétaire Général
du Conseil de 1’Europe.

3. La dénonciation prendra effet
six mois apres la date de la réception
de la notification par le Secrétaire
Général.

Article 14

Le Secrétaire Général du Conseil
de 1’Europe notifiera aux Etats
inembres du Conseil, å tout Etat
ayant adhéré å la présente Convention,
ainsi qu’au Directeur du Bureau
international pour la Protection
de la Propriété industrielle :

(a) toute signature;

Kungl. Maj.ts proposition nr AO dr 1960

293

b) meddela giltiga patent på uppfinningar
som, inom sex månader före
det patentansökningen gjordes, bekantgjorts
antingen, utom i fall som
avses i artikel 4 mom. 4 b), av uppfinnaren
själv eller, utom i fall som
avses i artikel 4 mom. 4 a), av tredje
man till följd av upplysningar
härrörande från uppfinnaren.

2. Den i mom. 1 angivna övergångsperioden
omfattar i fall som
avses i mom. 1 a) tio år och i fall
som avses i mom. 1 b) fem år. Den
börjar löpa vid konventionens ikraftträdande
i förhållande till vederbörande
fördragsslutande part.

3. Varje fördragsslutande part som
gör förbehåll enligt denna artikl
skall återtaga detsamma så snart
omständigheterna medgiva det. Sådant
återtagande skall ske genom
tillkännagivande till Europarådets
generalsekreterare; tillkännagivandet
skall få verkan en månad efter
dagen för dess mottagande.

Artikel 13

1. Denna konvention skall förbliva
i kraft utan begränsning i tiden.

2. Varje fördragsslutande part kan
för sitt vidkommande uppsäga denna
konvention genom ett till Europarådets
generalsekreterare ställt tillkännagivande.

3. Uppsägning skall få verkan sex
månader efter den dag, då generalsekreteraren
mottagit tillkännagivandet.

Artikel 14

Europarådets generalsekreterare
skall underrätta Rådets medlemsstater,
stat som anslutit sig till denna
konvention samt direktören för Internationella
byrån för skydd av den
industriella äganderätten, om:
a) varje undertecknande,

294

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

(b) any deposit of an instrument
of ratification, acceptance or accession; (c)

any date of entry into force
of this Convention;

(d) any declaration and notification
received in pursuance of the
provisions of paragraphs 2 and 3 of
Artide 11;

(e) any reservation made in pursuance
of the provisions of paragraph
1 of Article 12;

(f) the withdrawal of any reservation
carried out in pursuance of the
provisions of paragraph 3 of Article
12;

(g) any notification received in
pursuance of the provisions of paragraph
2 of Article 13 and the date
on which denunciation takes effect.

In witness whereof the undersigned,
being duly authorised thereto,
have signed this Convention.

Done åt Strasbourg, this 27th day
of November 1963 in English and in
French, both texts being equally
authoritative, in a single copy which
shall remain deposited in the archives
of the Council of Europé. The
Secretary-General shall transmit certified
copies to each of the signatory
and acceding States and to the Director
of the International Bureau for
the Protection of industrial Property.

(b) le dépöt de tout instrument de
ratification, d’acceptation ou d’adhésion; (c)

toute date d’entrée en vigueur
de la présente Convention;

(d) toute déclaration et notification
regues en application des dispositions
des paragraphes 2 et 3 de l’article
11;

(e) toute réserve formulée en application
des dispositions du paragraphe
1 de 1’article 12;

(f) le retrait de toute réserve effectué
en application des dispositions
du paragraphe 3 de 1’article 12;

(g) toute notification regue en
application des dispositions du paragrahpe
2 de 1’article 13 et la date å
laquelle la dénonciation prendra effet.

En foi de quoi, les soussignés, dument
autorisés å cet effet, ont signé
la présente Convention.

Fait å Strasbourg, le 27 novembre
1963, en francais et en anglais, les
deux textes faisant également foi, en
un seul exemplaire qui sera déposé
dans les archives du Conseil de l’Europe.
Le Secrétaire Général du Conseil
de 1’Europe en communiquera
copie certifiée conforme å chacun
des Etats signataires et adhérents
ainsi qu’au Directeur du Bureau international
pour la Protection de la
Propriété Industrielle.

295

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

b) deponeringen av varje ratifikations-,
godkännande- eller anslutningsinstrument,

c) varje datum för konventionens
ikraftträdande,

d) varje tillkännagivande och
meddelande som mottagits i enlighet
med bestämmelserna i artikel It
mom. 2 och 3,

e) varje förbehåll som gjorts i enlighet
med bestämmelserna i artikel
12 mom. 1,

f) återtagande av varje förbehåll
i enlighet med bestämmelserna i artikel
12 mom. 3,

g) varje tillkännagivande som
mottagits i enlighet med bestämmelserna
i artikel 13 mom. 2 samt datum
då uppsägning får verkan.

Till bekräftelse härav ha undertecknade,
därtill behörigen bemyndigade,
undertecknat denna konvention.

Som skedde i Strasbourg den 27
november 1963 på engelska och
franska språken, vilka båda texter
äga lika vitsord, i ett exemplar som
skall förvaras i Europarådets arkiv.
Europarådets generalsekreterare
skall översända bestyrkta avskrifter
till alla stater som undertecknat eller
anslutit sig till konventionen
samt till direktören för Internationella
byrån för skydd av den industriella
äganderätten.

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Bilaga 2

Förslag

till

Patentlag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Den som gjort en uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt, eller den
till vilken uppfinnarens rätt övergått äger efter ansökan erhålla patent på
uppfinningen och därigenom förvärva ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja
uppfinningen enligt denna lag.

Patent meddelas icke på

1) uppfinning vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän
ordning,

2) växtsorter eller djurraser eller väsentligen biologiskt förfarande för
framställning av växter eller djur; dock att patent må meddelas på mikrobiologiskt
förfarande och alster av sådant förfarande.

2 §.

Patent meddelas endast på uppfinning som icke är närliggande i förhållande
till vad som blivit känt innan patentansökningen gjordes.

Patent må dock meddelas utan hinder av att uppfinningen inom sex
månader innan patentansökningen gjordes blivit allmänt tillgänglig till
följd av att

1) sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt förevisat
uppfinningen på officiell eller officiellt erkänd internationell utställning
eller

2) kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats gentemot sökanden
eller någon från vilken denne härleder sin rätt.

3 §.

Den genom patent förvärvade ensamrätten innebär att, med de undantag
som angivas nedan, annan än patenthavaren ej må utan dennes lov utnyttja
uppfinningen yrkesmässigt genom att använda patentskyddat för -

297

Kungl. Maj.fs proposition nr 40 dr 1000

farande, genom att tillverka, införa, använda, till försäljning, uthyrning
eller utlåning utbjuda patentskyddat alster eller på annat sätt.

Avser uppfinningen förfarande för tillverkning av alster, omfattar ensamrätten
även alster som tillverkats enligt förfarandet.

4 §.

Utan hinder av patent må den som utnyttjade uppfinningen yrkesmässigt
här i riket när patentansökningen gjordes fortsätta utnyttjandet med bibehållande
av dess allmänna art, om utnyttjandet icke utgjorde uppenbart
missbruk av kännedom om uppfinningen gentemot patentsökanden eller
någon från vilken denne härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande tillkommer
under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga
åtgärder för att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket.

Rätt enligt första stycket må övergå till annan endast tillsammans med
rörelse, vari den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

5 §•

Utan hinder av patent må uppfinningen utnyttjas på utländskt fartyg,
luftfartyg eller annat samfärdsmedel för dess behov, när det tillfälligt inkommer
till riket vid regelbunden trafik eller eljest.

6 §•

I förordnande skola angivas de närmare villkor, under vilka sådan konventionsprioritet
må åtnjutas.

7 §•

Innehavare av patent äger erhålla tilläggspatent på utveckling av uppfinningen,
om ansökan härom inkommit innan ansökningen om huvudpatentet
blev allmänt tillgänglig enligt 22 §.

Tilläggspatent meddelas utan hinder av att villkoret enligt 2 § första
stycket icke är uppfyllt i förhållande till innehållet i ansökningen om huvndpatentet.
Tilläggspatent upphör att gälla samtidigt med huvudpatentet, om
annat ej följer av tredje stycket, och må övergå till annan endast tillsammans
med huvudpatentet.

10t Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. A’r 10

298

Kungl. Maj ds proposition nr it) år 1966

2 KAP.

Patentansökan och dess handläggning

8 §•

Patentmyndighet för riket är patent- och registreringsverket.

9 §•

Ansökan om patent göres skriftligen hos patentmyndigheten.

Ansökningen skall innehålla beskrivning av uppfinningen, innefattande
även ritningar, om sådana erfordras. Beskrivningen skall vara så tydlig,
att en fackman med ledning därav kan utöva uppfinningen, samt innehålla
bestämd uppgift om vad som sökes skyddat genom patentet (patentkrav).

I ansökningen skall uppfinnarens namn angivas.

Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift.

10 §■

I samma ansökan må icke sökas patent på två eller flera uppfinningar,
som äro oberoende av varandra.

11 §•

Sökes patent av annan än uppfinnaren, skall sökanden styrka sin rätt
till uppfinningen.

12 §.

Sökande som ej har hemvist här i riket skall ha ett här bosatt ombud,
som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

13 §.

Ansökan om patent må icke ändras så, att patent sökes på något som ej
framgick av ansökningshandlingarna när ansökningen gjordes eller enligt
14 § skall anses gjord.

14 §.

Ändrar sökanden ansökningen inom sex månader från den dag då ansökningen
gjordes, skall ansökningen anses gjord vid den tidpunkt, då ändringen
vidtogs, om han yrkar det.

Yrkande enligt första stycket må framställas endast en gång och må ei
återtagas.

15 §.

Har sökanden icke iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller finner
patentmyndigheten eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen,
skall sökanden töreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga
rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller
vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, skall ansökningen avskrivas.
Underrättelse därom skall intagas i föreläggandet.

299

Kungl. Mnj.ts proposition nr iO år 1 Hd6

1« §•

tv §.

Påstår någon inför patentmyndigheten bättre rätt till npptinningcn än
sökanden och finnes saken tveksam, må patentmyndighelen förelägga honom
att väcka talan vid domstol inom viss tid vid äventyr att påståendet
lämnas utan avseende vid patentansökningens fortsatta prövning.

Är tvist om bättre rätt till uppfinningen anhängig vid domstol, må patentansökningen
förklaras vilande i avbidan på alt målet slutligen avgöies.

18 §•

Yrkas överföring, må ansökningen icke avskrivas eller avslås förrän yrkandet
slutligt prövats.

19 §,.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för patent
föreligga, skall ansökningen godkännas för utläggning enligt 21 §.

Sedan ansökningen godkänts för utläggning, må patentkraven icke utvidgas
eller yrkande enligt 14 § framställas.

20 §.

Inom två månader efter det ansökningen godkänts för utläggning skall
sökanden erlägga fastställd tryckningsavgift. Sker det ej, skall ansökningen
avskrivas. Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom fyra månaden
efter utgången av sagda tid erlägger tryckningsavgiften jämte fastställd
återupptagningsavgift.

Sökes patent av uppfinnaren och begär han befrielse från tryckningsavgiften
inom två månader efter det att ansökningen godkänts för utläggning,
må patentmyndigheten medgiva honom sådan befrielse, om han har
avsevärd svårighet att erlägga avgiften. Avslås framställningen, skall avgift
som erlägges inom två månader därefter anses erlagd i rätt tid.

21 §.

Sedan tryckningsavgift enligt 20 § erlagts eller befrielse Irån tryckningsavgiften
medgivits, skall patentmyndigheten utlägga ansökningen för att bereda
allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen.
Utläggningen skall kungöras.

Tnvändning göres skriftligen hos patentmyndigheten inom tre månader
från kungörelsedagen.

Från och med den dag då ansökningen utlägges skola tryckta exemplar
av beskrivning och patentkrav, med uppgift om sökanden och uppfinnaren,
finnas att tillgå hos patentmyndigheten.

300

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
22 §.

Från och med den dag då ansökningen utlägges skola handlingarna i
ärendet hållas tillgängliga för envar.

På framställning av sökanden skola handlingarna hållas tillgängliga tidigare
än som följer av första och andra styckena.

När handlingarna bli tillgängliga enligt andra eller tredje stycket, skall
kungörelse därom utfärdas.

Innehåller handling företagshemlighet och rör den icke uppfinning varå
patent sökes i ärendet, äger patentmyndigheten, om särskilda skäl föreligga.
Pa yrkande förordna att handlingen icke må utlämnas. Har sådant
yrkande ogillats, må handlingen likväl icke utlämnas förrän beslutet vunnit
laga kraft.

23 §.

Efter utgången av den i 21 § andra stycket föreskrivna tiden upptages
ansökningen till fortsatt prövning för avgörande av frågan huruvida patent
skall meddelas. Vid denna prövning äga 15—18 §§ tillämpning.

Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom och tillfälle
beredas honom att yttra sig över invändningen.

24 §.

Talan mot slutligt beslut av patentmyndigheten i ärende angående ansökan
om patent må föras av sökanden, om det gått honom emot. Mot beslut,
varigenom ansökan bifallits oaktat invändning framställts i behörig
ordning, må talan föras av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren
sin talan, må denna likväl prövas, om särskilda skäl föreligga.

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 15 § tredje stycket
eller 20 § första stycket avslagits eller yrkande om överföring enligt
18 § bifallits, må talan föras av sökanden. Mot beslut, varigenom yrkande
om överföring som nu sagts avslagits, må talan föras av den som framställt
yrkandet.

Mot beslut, varigenom yrkande om förordnande enligt 22 § femte stycket
avslagits, må talan föras av sökanden.

25 §.

Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras av sökanden, om det gått
honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader
från beslutets dag.

26 §.

301

Knngl. Maj.ts proposition nr W är 1966

21 § tredje stycket, skola tryckta exemplar av handlingarna, med uppgift
om patenthavaren och uppfinnaren, i slutligt skick finnas att tillgå hos patentmyndigheten.

Avskrives eller avslås ansökan, som blivit tillgänglig för envar, skall heslutet
kungöras när det vunnit laga kraft.

27 §.

Meddelat patent antecknas i patentregistret som föres av patentmyndigheten.

3 KAP.

Nordisk patentansökan

28 §.

Konungen äger ingå överenskommelse med Danmark, Finland och Norge
om att patent på uppfinning skall kunna erhållas för Sverige, Danmark,
Finland och Norge eller för tre av dessa stater efter ansökan om patenten i
en av de stater som ansökningen omfattar (nordisk patentansökan).

Ingås sådan överenskommelse, skola bestämmelserna i 29—38 §§ lända
till efterrättelse.

29 §.

Nordisk patentansökan här i riket skall avse patent, förutom för Sverige,
jämväl antingen för Danmark, Finland och Norge eller för två av dessa
stater.

Meddelas på grund av nordisk patentansökan i Danmark, Finland eller
Norge patent för Sverige, gäller patentet här i riket som om det meddelats
här.

30 §.

I fråga om nordisk patentansökan här i riket äger bestämmelsen i 2 §
andra stycket sista punkten motsvarande tillämpning med avseende på tidigare
patentansökan i annan stat, som omfattas av ansökningen. Beträffande
ansökan om patent enbart för Sverige äger nämnda bestämmelse motsvarande
tillämpning med avseende på nordisk patentansökan som gjorts i annan
stat och som omfattar Sverige.

31 §.

Avser nordisk patentansökan här i riket även Finland, må patentansökningen
godkännas för utläggning endast om beskrivning och patentkrav
föreligga även på finska språket.

302

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966

32 §.

33 §.

När nordisk patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar Sverige,
utlägges i den andra staten, skall den samtidigt utläggas hos patentmyndigheten
här i riket. Utläggningen skall kungöras,.

Tryckta exemplar av beskrivning och patentkrav skola finnas att tillgå
hos patentmyndigheten här i riket.

34 §.

Invändning mot nordisk patentansökan här i riket må göras antingen
hos patentmyndigheten här i riket eller hos patentmyndigheten i annan
stat, som omfattas av ansökningen.

Inkommer till patentmyndigheten här i riket invändning mot nordisk
patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar Sverige, skall patentmyndigheten
ofördröjligen översända handlingen till patentmyndigheten
i den andra staten. Därvid skall angivas dagen då handlingen inkom,.

35 §.

Nordisk patentansökan, som gjorts här i riket och som omfattar Sverige,
Danmark, Finland och Norge, må ändras till nordisk patentansökan för
Sverige och två av de övriga staterna.

Nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, må ändras till särskild
patentansökan för Sverige.

Företages ändring som avses i andra stycket eller återkallas ansökan hos
patentmyndigheten här i riket, må sökanden enligt vad därom är stadgat
fullfölja den som särskild ansökan i annan stat, som omfattas av ansökningen.
Vill sökanden sålunda fullfölja ansökningen, skall han samtidigt
med ändringen eller återkallelse!! avgiva förklaring därom till patentmyninyndigheten
här i riket.

Hållas handlingarna i ansökningsärendet tillgängliga enligt 22 §, skall om
ändring, återkallelse och förklaring som nu sagts utfärdas kungörelse. Förklaring
skall även intagas i kungörelse enligt 21 § första stycket.

36 §..

Ändras nordisk patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar
Sverige, till ansökan för den staten eller återkallas ansökningen och har
sökanden avgivit förklaring att han vill fullfölja ansökningen som särskild
patentansökan för Sverige, skall ansökningen upptagas och prövningen fortsättas
av patentmyndigheten här i riket, om sökanden gör anmälan härom
hos denna myndighet inom två månader från ändringen eller återkallelsen.
Hällas handlingarna i ärendet tillgängliga enligt 22 §, skall anmälningen
kungöras.

303

Knngl. Maj:ts proposition nr ''i0 år 1966

37 §.

Bifalles nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, skall patentbrevet
utvisa för vilka stater patent meddelats.

38 §.

Konungen äger jämväl, efter avtal därom med berörd stat, förordna att
nordiska patentansökningar, som gjorts i annan stat och som avser Sverige,
må överlämnas till patentmyndigheten här i riket. Ansökan, som överlämnas
enligt sådant förordnande, skall behandlas och prövas som om den ursprungligen
gjorts här i riket.

4 KAP.

Patents omfattning och giltighetstid

39 §.

Patentskyddets omfattning bestämmes av patentkraven. För förståelse av
patentkraven må ledning hämtas från beskrivningen.

40 §.

Meddelat patent kan upprätthållas intill dess sjutton år förflutit från den
dag då patentansökningen gjordes.

5 KAP.

Årsavgifter

41 §.

För patent, som icke är tilläggspatent, skall för varje år räknat från den
dag patentansökningen gjordes (patentår) erläggas fastställd årsavgift.
Konungen äger förordna att ett eller flera av de första patentåren skola
vara avgiftsfria.

Har tilläggspatent övergått till självständigt patent enligt bestämmelserna
i 7 § tredje stycket, skall från och med närmast följande patentår erläggas
årsavgift med belopp, som skulle ha utgått för huvudpatentet om det alltjämt
varit gällande.

42 §.

Årsavgift skall erläggas senast första dagen av det patentår den avser.
Årsavgift för patentår, som börjat innan patentet meddelats eller inom två
månader därefter, förfaller dock först den dag då två månader förflutit
efter patentets meddelande. Årsavgift må icke erläggas före patentets meddelande
och ej heller tidigare än sex månader före patentårets början.

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Innehaves patentet av uppfinnaren och har han avsevärd svårighet att
erlägga årsavgift, må patentmyndigheten medgiva honom anstånd under
högst tre år från patentets meddelande, om han gör framställning därom
senast den dag då årsavgift första gången förfaller. Avslås framställningen,
skall avgift som erlägges inom två månader därefter anses erlagd i rätt tid.

6 KAP.

Överlåtelse, licens m. m.

43 §.

Har patenthavaren medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja uppfinningen
(licens), äger denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats
därom.

44 §.

Har patent övergått på annan eller licens upplåtits, skall på begäran anteckning
därom göras i patentregistret.

Visas att i registret antecknad licens upphört att gälla, skall anteckningen
om licensen avföras.

I mål eller ärende angående patent anses den som patenthavare, vilken
senast blivit införd i patentregistret i sådan egenskap.

45 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att vid
tillämpning av första stycket utövning i främmande stat skall jämställas
med utövning här i riket.

46 §.

Innehavare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av annan
tillhörigt patent, äger erhålla tvångslicens att utnyttja den uppfinning
som skyddas därav, om detta är skäligt på grund av den förstnämnda uppfinningens
betydelse eller eljest särskilda skäl föreligga.

Innehavare av patent, till vilket tvångslicens åtnjutes enligt första stycket,
äger erhålla tvångslicens att utnyttja den andra uppfinningen, om det
icke föreligger särskilda skäl däremot.

47 §.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt så kräver, äger den
som vill yrkesmässigt utnyttja uppfinning, varå annan har patent, erhålla
tvångslicens därtill.

Iiungl. Mnj:ts proposition nr 40 år W66

305

48 §.

Den som utnyttjade patentsökt uppfinning yrkesmässigt här i riket när
handlingarna i ansökningsärendet blevo tillgängliga enligt 22 § äger, om
ansökningen leder till patent, erhålla tvångslicens till utnyttjandet, om synnerliga
skäl föreligga samt han saknat kännedom om ansökningen och ej
heller skäligen kunnat skaffa sig kännedom därom. Sådan rätt tillkommer
under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga
åtgärder för att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket.

49 §.

Tvångslicens må icke meddelas annan än den som kan antagas äga förutsättningar
att utnyttja uppfinningen på godtaghart sätt och i överensstämmelse
med licensen.

Tvångslicens utgör ej hinder för patenthavaren att själv utnyttja uppfinningen
eller att upplåta licens. Tvångslicens må övergå till annan endast
tillsammans med rörelse vari den utnyttjas.

50 §.

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning
uppfinningen må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor
för licensen. När väsentligen ändrade förhållanden påkalla det, äger
rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

7 KAP.

Patents upphörande m. m.

51 §.

Erlägges icke årsavgift enligt föreskrifterna i 41 och 42 §§, är patentet
förfallet från och med ingången av det patentår för vilket avgiften icke erlagts.

Patent, som förfallit enligt första stycket, må återupprättas av patentmyndigheten,
om patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet.
Ansökan om återupprättande skall göras skriftligen hos patentmyndigheten
senast sex månader från den dag, då avgiften senast skolat erläggas.
Inom samma tid skall årsavgiften med den förhöjning, som må vara
fastställd, och fastställd återupprättningsavgift erläggas. Behörigen gjord
ansökan skall kungöras.

Den som efter det att patent förfallit men innan ansökan om återupprättande
kungjorts börjat utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket eller
vidtagit väsentliga åtgärder därför äger den rätt som sägs i 4 §, om patentet
återupprättas.

52 §.

Har patent meddelats i strid mot 1 eller 2 §, skall rätten förklara patentel
ogiltigt, om talan föres därom. Patent må dock ej förklaras ogiltigt på den
grund att den som erhållit patentet varit berättigad till blott viss andel däri
Utom i fall som avses i tredje stycket må talan föras av envar som
lider förfång av patentet eller, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt
av myndighet som Konungen bestämmer.

306

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Talan, som grundas på att patent meddelats annan än den som är berättigad
till patentet enligt 1 §, må föras endast av den som påstår sig berättigad
till patentet. Talan skall väckas inom ett år efter erhållen kännedom
om patentets meddelande och de övriga omständigheter, på vilka talan
grundas. Var patenthavaren i god tro, må talan ej väckas senare än tre år
efter patentets meddelande.

53 §.

Har patent meddelats annan än den som är berättigad till patentet enligt
1 §,^ skall rätten på talan av den berättigade överföra patentet på honom.
I fråga om den tid inom vilken talan skall väckas äga föreskrifterna i 52 §
tredje stycket tillämpning.

Har den som frånkännes patentet i god tro börjat utnyttja uppfinningen
yrkesmässigt här i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder därför, äger han
mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsätta det påbörjade
eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna
art. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar även
innehavare av licens som är antecknad i patentregistret.

54 §.

Avstår patenthavaren skriftligen hos patentmyndigheten från patentet,
skall myndigheten förklara patentet upphört.

Är patent utmätt eller är tvist om överföring av patent anhängig, må patentet
icke förklaras upphört så länge utmätningen består eller tvisten icke
blivit slutligen avgjord.

55 §.

När patent förfallit eller upphört eller när det förklarats ogiltigt eller blivit
överfört genom lagakraftvunnen dom, skall patentmyndigheten utfärda
kungörelse därom. Kungörelse skall även utfärdas, när ansökan om återupprättande
blivit prövad genom lagakraftvunnet beslut.

8 KAP.

Uppgiftsskyldighet rörande patent

56 §.

Åberopar patentsökande ansökningen gentemot annan innani handlingarna
i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 §, är han skyldig att på
begäran låta denne taga del av handlingarna.

Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom
påskrift på vara eller dess förpackning eller på annat sätt angiver att patent
sökts eller meddelats utan att samtidigt lämna upplysning om ansökningens
eller patentets nummer, är skyldig att på begäran utan dröjsmål
lämna sådan upplysning. Angives icke uttryckligen att patent sökts eller
meddelats men är vad som förekommer ägnat att framkalla uppfattningen
att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas upplysning huruvida
patent sökts eller meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr W dr WHO

307

9 KAl».

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

57 §.

(lör någon intrång i den ensamrätt som patent medför (patentintrång)
och sker det uppsåtligen, dömcs till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om målsägande angiver det
till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

58 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång är skyldig
utgiva skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning
för den ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger endasl
ringa oaktsamhet, må ersättningen jämkas.

Begår någon patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, är han skyldig
att utgiva ersättning för utnyttjandet av uppfinningen, om och i den mån
det finnes skäligt.

Talan om ersättning för patentintrång må avse skada endast under de
fem senaste åren innan talarn väcktes. För skada, varom talan ej förts inom
tid som nu sagts, är rätten till ersättning förlorad.

59 §.

Egendom som avses i första stycket må tagas i beslag, om brott som sägs
i 57 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag i
brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket må rätten, om synnerliga
skäl föreligga, på yrkande förordna att innehavare av egendom som avses i
första stycket, skall äga förfoga över egendomen under återstoden av patenttiden
eller del därav mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt.

60 §.

Utnyttjar någon yrkesmässigt patentsökt uppfinning efter det handlingarna
i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 §, äger vad som
sägs om patentintrång motsvarande tillämpning i den mån ansökningen leder
till patent. Till straff må dock ej dömas och ersättning för skada på
grund av utnyttjande innan utläggning av patentansökningen kungjorts
enligt 21 § må bestämmas endast enligt 58 § andra stycket.

Bestämmelserna i 58 § tredje stycket äga ej tillämpning, om ersättningstalan
väckes inom ett år efter patentets meddelande.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr W år 1966

61 §.

Har patent förklarats ogiltigt genom dom som vunnit laga kraft, må
straff, skadestånd eller särskild rättsverkan enligt 57—60 §§ ej ådömas.

Föres talan rörande patentintrång och gör den mot vilken talan föres
gällande att patentet är ogiltigt, skall rätten på hans yrkande förklara
målet vilande i avbidan på att frågan om patentets giltighet slutligt prövas.
Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med vilandeförklaringen
förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.

62 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa underlåter att
fullgöra vad som åligger honom enligt 56 § dömes till dagsböter.

Sådan påföljd skall även ådömas den som i fall som avses i nämnda paragraf
lämnar felaktig upplysning, om för gärningen ej är stadgat straff
i brottsbalken.

Brott som avses i första och andra styckena må åtalas av allmän åklagare
endast om målsägande angiver det till åtal och åtal av särskilda skäl finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

63 §.

Den som driver eller avser att driva verksamhet äger, under samma villkor,
föra talan mot patenthavare om fastställelse, huruvida hinder mol
verksamheten föreligger på grund av visst patent.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att patentet är ogiltigt,
äga bestämmelserna i 61 § andra stycket motsvarande tillämpning.

64 §.

Den som vill väcka talan om patents ogiltighet, överföring av patent
eller meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till patentmyndigheten
samt underrätta envar som enligt patentregistret innehar licens till patentet.
Vill licenstagare väcka talan om intrång i patent eller om fastställelse enligt
63 § första stycket, skall han underrätta patenthavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när underrättelse
i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som
antecknats i patentregistret.

65 §.

Stockholms rådhusrätt är rätt domstol i mål som gäller

1. bättre rätt till patentsökt uppfinning,

2. patents ogiltighet eller överföring av patent,

3. meddelande av tvångslicens, fastställande av nya villkor för eller upphävande
av sådan licens eller rätt som avses i 53 § andra stycket,

4. patentintrång,

5. bestämmande av ersättning enligt 75 § eller

6. fastställelse enligt 63 §.

309

Kungi. Maj.ts proposition nr W är 1966

60 §.

I mål som avses i 05 § består rådhusrätten, utom i fall som sägs i andra
stycket nedan, av sex ledamöter, av vilka tre skola vara lagfarna och tre
tekniskt sakkunniga. Har förfall uppkommit för en av ledamöterna sedan
huvudförhandling påbörjats, är rätten dock domför med övriga fem ledamöter.
En av de lagfarna ledamöterna är rättens ordförande.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn på stället, består rådhusrätten av en
lagfaren ledamot eller, om så är lämpligt, av en lagfaren och en tekniskt
sakkunnig ledamot, varvid den lagfarna ledamoten är rättens ordförande.

67 §.

Hovrätten är i mål, i vars avgörande i rådhusrätten tekniskt sakkunnig
ledamot deltagit, domför med fyra lagfarna och två tekniskt sakkunniga
ledamöter. Ej må flera än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter
sitta i rätten.

68 §.

Rättens ordförande utser bland de sålunda förordnade, med hänsyn till
önskvärd teknisk sakkunskap och övriga förhållanden, för varje särskilt
mål dem som skola inträda i rätten. Tekniskt sakkunnig ledamot som avgått
är skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål i vars handläggning
han förut deltagit.

69 §.

I mål enligt 65 § skall rätten inhämta yttrande från patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning, om det finnes erforderligt.

70 §.

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 65 § skall sändas
till patentmyndigheten.

10 KAP.

Särskilda bestämmelser
71 §.

Patenthavare, som ej har hemvist här i riket, skall ha ett här bosatt
ombud, som äger för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser och
andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av
stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen
inför domstol. Ombud skall anmälas till patentregistret och antecknas däri.

Har patenthavaren ej anmält ombud som sägs i första stycket, må delgivning
i stället ske genom att den handling som skall delgivas sändes till honom
med posten i betalt brev under hans i patentregistret antecknade adress.

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Är fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom
att handlingen anslås i patentmyndighetens lokal. Om delgivningen skall
kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses ha skett när
vad nu sagts blivit fullgjort.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att föreskrifterna
i första och andra styckena icke skola äga tillämpning i fråga
om den som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten
bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och äger
behörighet som sägs i första stycket.

72 §..

Mot besvärsavdelningens beslut föres talan genom besvär hos Konungen
inom två månader från beslutets dag.

73 §.

Avgifter enligt denna lag fastställas av Konungen.

74 §.

Närmare bestämmelser angående ansökaxr om patent, kungörelser i patentärende,
tryckning av ansökningshandlingarna, patentregistret och dess
förande samt patentmyndigheten utfärdas av Konungen eller i den omfattning
Konungen bestämmer av patentmyndigheten. Diarier hos patentmyndigheten
skola vara tillgängliga för allmänheten i den utsträckning Konungen
bestämmer.

Konungen äger förordna, att handlingar i ärenden angående ansökan om
patent må utlämnas till myndighet i annan stat.

75 §.

Befinner sig riket i krig eller krigsfara äger Konungen, om det finnes
nödvändigt ur allmän synpunkt, förordna, att rätt till viss uppfinning skall
avstås till staten eller till annan som Konungen bestämmer. För rätt till uppfinning,
som sålunda tages i anspråk, skall skälig ersättning utgivas. Träffas
icke överenskommelse om ersättningen med den ersättningsberättigade, bestämmes
ersättningen av rätten.

Har rätt till uppfinning tagits i anspråk av annan än staten till följd avförordnande
enligt första stycket och fullgör denne icke sin ersättningsskyldighet,
är staten pliktig att på ansökan av den ersättningsberättigade genast
gälda ersättningen.

76 §.

Beträffande uppfinningar av betydelse för rikets försvar är särskilt
föreskrivel.

Kuiujl. Maj.ls proposition nr ''it) är 1 !)!><>
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966, då förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent upphör att gälla. Avser uppfinning livseller
läkemedel må dock, intill dess Konungen förordnar annat, patent icke
meddelas på själva alstret.

Före lagens ikraftträdande må bestämmelser meddelas av Konungen enligt
vad som föreskrives i lagen för vissa fall.

Bestämmelsen i 16 § första stycket förordningen angående patent skall
fortfarande gälla i fråga om patent som meddelas på grund av ansökan
som gjorts före lagens ikraftträdande eller som enligt bestämmelserna i 6 §
den nya lagen skall anses gjord före denna tidpunkt.

8. Fråga om ogiltigförklaring av patent, som meddelats enligt förordningen
angående patent, och om rätt att väcka talan om sådan ogiltigförklaring
skall bedömas enligt nämnda förordning.

4. Den som vid den nya lagens ikraftträdande här i riket yrkesmässigt
utnyttjade uppfinning, varå patent icke kunnat meddelas enligt förordningen
angående patent, eller vidtagit väsentliga åtgärder härför äger utan
hinder av att patent sedermera meddelas på uppfinningen den rätt som
sägs i 4 § den nya lagen oaktat han påbörjat utnyttjandet eller vidtagit åtgärder
härför efter det ansökningen gjordes.

5. Har före den nya lagens ikraftträdande uppfinning blivit allmänt
tillgänglig till följd av åtgärd, som vidtagits av sökanden eller någon från
vilken denne härleder sin rätt, och har patentansökningen ingivits före
den 1 april 1967, skall vid bedömningen huruvida till följd därav hinder
föreligger mot meddelande av patent eller patent skall förklaras ogiltigt 3 §
förordningen angående patent äga tillämpning.

7. Ansökan om patent, som ingivits före den nya lagens ikraftträdande,
skall icke hållas tillgänglig enigt 22 § den nya lagen före den 1 april 1967,
om ansökningen icke dessförinnan utlägges eller sökanden begär att ansökningen
skall hållas tillgänglig.

8. I fråga om årsavgift för patentår som börjar före den 1 april 1967 skola
bestämmelserna i 11 § förordningen angående patent gälla.

9. Vad i förordningen angående patent är särskilt stadgat om tilläggspatent
skall, i stället för 7 § andra stycket andra punkten och tredje stycket
samt 41 § andra stycket den nya lagen, äga tillämpning på tilläggspatent
som meddelats före lagens ikraftträdande.

10. Bestämmelserna i 61 § andra stycket och 63 § tredje stycket skola
icke äga tillämpning i fråga om patentmål, som anliängiggjorts före den
nya lagens ikraftträdande. Bestämmelserna i 67 § skola icke äga tillämpning
i fråga om patentmål, som avgjorts av rådhusrätten före den nya lagens
ikraftträdande.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret

(Nuvarande lydelse)

Så länge förbudet är gällande skall
ansökning om patent å uppfinningen
icke offentliggöras enligt 7 § första
stycket eller 20 § andra stycket förordningen
angående patent.

(Föreslagen lydelse)

§•

Så länge förbudet är gällande
skall ansökning om patent på uppfinningen
icke offentliggöras enligt
21 och 22 §§ patentlagen.

8 §.

År uppfinning som i 1 § sägs avsärskild
betydelse för försvaret, äger
Konungen föreskriva, att 7 § förordningen
angående patent ej skall tillJämpas
på ansökningen.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga
och har anledning ej förekommit
att, efter vad i 6 § förordningen
angående patent sägs, avslå
ansökningen, varde hemligt patent
meddelat samt bevis därom utfärdat;
och må förty de till ärendet hörande
handlingarna icke utan granskningsmyndighetens
tillstånd utlämnas
till annan än patenthavaren eller
något yppas om dem.

Patentmyndigheten skall---

Är uppfinning som i 1 § sägs av
särskild betydelse för försvaret, äger
Konungen föreskriva, att 19—23,
26 och 27 §§ patentlagen ej skola
tillämpas på ansökningen.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga
och har anledning ej förekommit
att avslå ansökningen efter
vad som sägs i 16 § patentlagen, skall
hemligt patent meddelas samt bevis
därom utfärdas. De till ärendet hörande
handlingarna må icke utan
granskningsmyndighetens tillstånd
utlämnas till annan än patenthavaren
och ej heller må något yppas om
dem.

för allmänheten.

9 §•

Upphäves föreskrift som i 8 § Upphäves föreskrift som sägs i 8 §,
sägs, skall alltjämt anhängig ansö- skall alltjämt anhängig ansökan i
kan i fortsättningen handläggas en- fortsättningen handläggas enligt
ligt 7 § förordningen angående pa- 19—23, 26 och 27 §§ patentlagen. Är

1 Senaste lydelse av 8 och 9 §§, se” SFS 1962: 624.

313

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1066

(Nuvarande lydelse)

tent. Är patent meddelat, skall anteckning
därom göras i det allmänna
patentregistret samt kungörande
och offentliggörande i övrigt ske i
enlighet med sjätte stycket i samma
paragraf.

(Föreslagen lydelse)

patent meddelat, skall anteckning
därom göras i det allmänna patentregistret
samt kungörande och offentliggörande
i övrigt ske i enlighet
med 26 § patentlagen.

10 §

Meddelas enligt--------

Talan om ersättning prövas av
Stockholms rådhusrätt i den sammansättning
som angives i 23 § förordningen
angående patent.

----därigenom sker.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Förslag

till

Lag

om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Inom patent- och registreringsverket skall finnas en besvärsavdelning för
prövning av besvär i ärenden rörande patent och varumärken samt ärenden
angående släktnamn och förnamn.

besvärs avdel ningen består av ämbetsverkets chef såsom ordförande,
minst fem av Konungen utsedda tekniskt kunniga ledamöter och minst
tre av Konungen utsedda lagkunniga ledamöter.

Besvärsavdelningen må arbeta på avdelningar. Ordförande på avdelning
förordnas av Konungen.

2 §..

Vid handläggning av varumärkes- och namnärenden är besvärsavdelningen
beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara lagkunniga.

3 §•

Såsom besvärsavdelningens beslut gäller den mening, varom flertalet
förenar sig, eller vid lika röstetal den mening som biträdes av ordföranden.

4 §•

Besvärsavdelningen äger låta höra vittne vid allmän domstol till utredning
i ärende, som ankommer på dess prövning.

5 §■

Närmare bestämmelser om besvärsavdelningens verksamhet utfärdas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 nr 1 !)(>/>

315

Förslag

till

Lag

om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)

Härigenom förordnas, att 37, 47 och 48 §§ varumärkeslagen den 2 december
19601 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

Gör någon —-------— —--sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åkla- Brottet må åtalas av allmän åkla -

gare endast om det av målsägande
angives till åtal.

Över besvärsavdelningens beslut
må klagan föras allenast av sökanden.
Klagan föres genom besvär hos
Konungen inom två månader från
beslutets dag.

Det ankommer på Konungen att
meddela närmare föreskrifter om
vad sökanden i registreringsärende
har att iakttaga, om kungörande som
sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest
om förfarandet i dessa ärenden, om

1 Senaste lydelse av 47 § se SFS 1962:145.

gare endast om målsägande angiver
det till åtal och åtal av särskilda skäl
finnes påkallat ur allmän synpunkt.

§•

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten
enligt denna
lag må föras av sökanden, om det
gått honom emot. Mot beslut, varigenom
ansökan bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning,
må talan föras av den som gjort invändningen.
Återkallar invändaren
sin talan, må denna likväl prövas,
om särskilda skäl föreligga.

Talan föres genom besvär hos patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning
inom två månader
från beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut
må talan föras av sökanden, om det
gått honom emot. Talan föres genom
besvär hos Konungen inom två månader
från beslutets dag.

§•

Det ankommer på Konungen eller
i den omfattning Konungen bestämmer
på registreringsmyndigheten att
meddela närmare föreskrifter om
vad sökanden i registreringsärende
har att iakttaga, om kungörande som

316

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

(Nuvarande lydelse)

förfarandet vid besvär enligt 47 §
och om sammansättningen av patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning
vid prövning av dit
fullföljda varumärkesärenden ävensom
om varumärkesregistrets förande.

Vid ansökan-----—---

(Föreslagen lydelse)

sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest
om förfarandet i dessa ärenden, om
förfarandet vid besvär enligt 47 §
ävensom om varumärkesregistrets
förande.

--registreringsperiodens utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

För prövning av besvär skall hos
namnmyndigheten finnas särskild
besvärsavdelning. Avdelningen är
beslutför med tre ledamöter, av vilka
minst två skola vara rättskunniga.

Över besvärsavdelningens beslut
må klagan icke föras.

(Föreslagen lydelse)

Talan föres genom besvär hos patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning
inom en månad från
beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut
må talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

Kung t. Muj:ts proposition nr bO år 1966

317

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 januari 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet

Lind,

Y. Söderlund,

Åbjörnsson,

Brunnberg.

Enligt lagrådet den 12 oktober 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 15 september 1965 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) patentlag, 2) lag om ändring i lagen den 29
november 19b6 (nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av
betydelse för försvaret, 3) lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning,
4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr
6bb) och 5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963
(nr 521).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Eric Essén.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till patentlag

1 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Enligt lagrådets åsikt bör, såsom kommittéerna föreslagit, redan i inledningskapitlet
anges giltighetstiden för patent. Så har emellertid icke skett i
det remitterade förslaget. I stället har, för specialfallet tilläggspatent, i 7 §
upptagits stadgande om giltighetstid vilket anknyter till patenttiden dvs.
giltighetstiden för normalfallen. Men först i 40 § ges — i något ovanlig utformning—
en regel om denna patenttid.

För att uppnå överskådlighet och konsekvens synes ändring önskvärd.
En omarbetning av lagtextens uppställning som drar med sig mera omfattande
omnumrering av paragraferna bör emellertid undvikas, bland annat
av hänsyn till att här är fråga om nordiskt samarbete. Enligt lagrådets

318

Kungl. i\laj:ts proposition nr 40 år 1966

mening skulle den allmänna regeln om giltighetstidens längd på ett naturligt
sätt kunna infogas i 1 §. Sker detta, bortfaller det skäl departementschefen
anfört för att ge regeln en annan avfattning än motsvarande bestämmelse
i patentförordningen och i kommittéernas förslag.

I enlighet med det anförda förordar lagrådet att såsom ett sista stycke
i paragrafen upptas bestämmelse att patent meddelas för en tid av sjutton
är från det ansökningen gjordes.

Regeringsrådet Äbjörnsson:

I 1 § behandlas patenträttens föremål och subjekt. I 3 § lämnas föreskrifter
om patenträttens innehåll. Rörande utformningen av 3 § uttalade
kommittéerna att man i valet mellan en positiv och en negativ formulering
av patenträttens innehåll stannat för en negativ. Departementschefen har
anslutit sig till denna uppfattning. I enlighet härmed upptas i 3 § ett stadgande
av innehåll att den genom patent förvärvade ensamrätten innebär
att, med de undantag som anges i patentlagen, annan än patenthavaren inte
må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja uppfinningen.

Även i 1 § har emellertid meddelats en föreskrift, som har avseende å
patenträttens innehåll. Där stadgas nämligen att den som erhållit patent på
en uppfinning därigenom förvärvat ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja uppfinningen
enligt patentlagen. Denna dubbla bestämning av patenträttens
innehåll förefaller onödig och kan vara ägnad att skapa viss oklarhet i begreppsmässigt
hänseende. Någon självständig betydelse synes stadgandet i
1 § icke ha. Reglerna i 9 kap. om ansvar och ersättningsskyldighet vid patentintrång
torde sålunda utgå från den bestämning av ensamrätten, som
givits i 3 §.

I enlighet med det anförda förordar jag att den avslutande satsen i 1 §
första stycket utgår. Skulle det av lagtekniska skäl anses önskvärt att ensamrätten
omnämns redan i 1 § bör i allt fall orden »att yrkesmässigt utnyttja»
utgå och ersättas med ordet »till».

2 §■

Lagrådet:

Kravet på uppfinningshöjd anges med det språkligt mindre tillfredsställande
uttrycket att uppfinningen icke är »närliggande i förhållande till vad
som blivit känt». Här är emellertid fråga om en definition till ledning för
ett tekniskt bedömande och avsikten vid valet av uttryck har varit att anknyta
till innehållet i Europarådets lagkonvention. Lagrådet vill därför icke
motsätta sig att lagrummet i denna del erhåller den föreslagna utformningen,
ehuru en formulering i anslutning till 3 § första stycket patentförordningen,
att uppfinningen väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt,
varit att föredra ur språklig synpunkt.

Enligt uttalande av kommittéerna vilket biträtts av departementschefen

319

Kmujl. Maj:ts proposition nr A Q år 1966

skall för tillämpning av undantagsregeln i tredje stycket under punkt 2)
bland annat krävas att den som direkt eller indirekt är ansvarig för offentliggörandet
uppträtt otillbörligt gentemot sökanden eller annan som tidigare
innehaft uppfinningen. Som exempel på sådant otillbörligt uppträdande
nämns att vederbörande skaffat sig upplysningar om uppfinningen på rättsstridigt
sätt eller att han vidarebefordrat sådana upplysningar under omständigheter
som innefattar tillitsbrott.

Det synes tveksamt om den föreslagna lagtexten genom att kräva att
kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats kan anses täcka det
första fallet, alltså där någon på rättsstridigt sätt skaffat sig upplysning om
uppfinningen. Lämpligt torde vara att stadgandet formuleras i närmare anslutning
till motsvarande föreskrift i Europarådskonventionen (artikel 4
punkt 4 a). Genom en sådan ändring framstår också klarare att med ordet
»uppenbart» icke avses att uppställa krav på bevisningens styrka.

En redaktionell jämkning bör ske i samband härmed.

I enlighet med det sagda förordar lagrådet att tredje stycket erhåller
följande lydelse:

»Patent må----allmänt tillgänglig

1) till följd av uppenbart missbruk gentemot sökanden eller någon från
vilken denne härleder sin rätt eller

2) därigenom att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin
rätt förevisat uppfinningen på officiell eller officiellt erkänd internationell
utställning.»

3 §•

Lagrådet:

Enligt den i första stycket givna huvudregeln innebär den genom patent
förvärvade ensamrätten att, med angivna undantag, annan än patenthavaren
ej må utan dennes lov utnyttja uppfinningen yrkesmässigt; härtill har knutits
en rad exempel på sådant utnyttjande. I fråga om patentskyddat alster
anges såsom exempel att utnyttjandet kan ske genom att tillverka, införa,
använda eller till försäljning, uthyrning eller utlåning utbjuda alstret. Enligt
kommittéernas förslag skulle exemplifieringen härutöver omfatta bland
annat överlåtande och upplåtande. Härutinnan överensstämmer sistnämnda
förslag med 19 § patentförordningen. Det kunde finnas skäl att såsom praktiska
fall av utnyttjande bland exemplen — vid sidan av utbjudande —
nämna även försäljning, uthyrning och utlåning. Med hänsyn till att det här
är fråga om yrkesmässigt utnyttjande samt överlåtelse eller upplåtelse därför
så gott som undantagslöst torde föregås av ett utbjudande synes emellertid
den föreslagna exemplifieringen vara tillfyllest.

Såväl i kommittéernas betänkande som i remissprotokollet diskuteras
frågan huruvida ett utbjudande under patenttiden för leverans först efter
denna tids utgång omfattas av ensamrätten. Kommittéerna anser att så ej är

320

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

förhållandet, under det att departementschefen är av motsatt mening. Det
kan anmärkas att ett uttalande i denna fråga gjordes även under förarbetena
till 1944 års ändringar i patentförordningen (se NJA II 1945 s. 158 f), i
det att dåvarande departementschefen såsom sin mening angav att i dylikt
fall utbjudande av patentskyddat alster ej kunde anses föreligga; häremot
gjordes ingen erinran under lagstiftningsärendets fortsatta behandling.
—Enligt lagrådets uppfattning är med den föreslagna bestämmelsens lydelse
och syfte bäst förenligt att anse även ett utbjudande varom här är fråga
falla inom ensamrätten.

Departementschefsuttalandet i samband med 1944 års ändringar avsåg
även spörsmålet huruvida utbjudande i Sverige, för tillverkning och leverans
i land där patentskydd ej åtnjuts, kunde anses förbjudet för annan än
patenthavaren. Även härvidlag ansåg departementschefen hinder enligt 19 §
patentförordningen icke föreligga. Detta fall har, såvitt av handlingarna
framgår, ej behandlats i nu förevarande ärende. Det torde förhålla sig så
att svaret på frågan kan växla allt efter de särskilda omständigheter varunder
sådant utbjudande kan tänkas äga rum. Spörsmålet synes kunna
överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra .

4 §•

Lagrådet:

I anslutning till vad som under 2 § anförts beträffande formuleringen av
tredje stycket punkt 2) förordas en motsvarande jämkning i första stycket
av förevarande paragraf så att orden »av kännedom om uppfinningen» utgår.

I paragrafens andra stycke har upptagits ett stadgande att föranvändarrätt
må övergå till annan endast tillsammans med rörelse vari den uppkommit
eller utnyttjandet avsetts skola ske. I motiven till bestämmelsen anförs
att begränsningen icke är avsedd att innebära att hela den rörelse som verksamheten
knyter sig till måste överlåtas. Det synes emellertid tveksamt om
den föreslagna lagtexten verkligen ger utrymme för denna tolkning. I förevarande
sammanhang kan erinras om ett likartat stadgande i 28 § upphovsrättslagen.
Där har direkt utsagts att om upphovsrätten ingår i en rörelse,
den må överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del
därav. Enligt lagrådets mening bör detta på motsvarande sätt uttryckligen
anges i 4 § andra stycket patentlagen genom att orden »eller del därav» sätts
in.

7 §•

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan att den allmänna bestämmelsen om giltighetstid
för patent införs i 1 § inte skulle vinna bifall utan stadgande i ämnet
meddelas först i 40 §, bör för att ernå en bättre disposition av reglerna om

321

Kungl. Maj:ts proposition nr W är 1!)6(>

giltighetstid den i förevarande paragraf av förslaget upptagna särskilda bestämmelsen
angående giltighetstid sammanföras med det allmänna stadgandet
i 40 §. Förslagsvis kan detta ske genom att till ett andra stycke i
40 § flyttas bestämmelsen i 7 § att tilläggspatent upphör att gälla samtidigt
med huvudpatentet, om ej annat följer av tredje stycket, samt till ett tredje
stycke i samma paragraf förs de bestämmelser, som finns upptagna i 7 §
tredje stycket.

2 KAP.

Lagrådet:

I 2 kap. upptas bestämmelser om patentansökan och dess handläggning.
Åtskilliga rättsverkningar är knutna till själva ansökandet. Sålunda bildar
tidpunkten för ansökningen utgångspunkt för patenttiden och den är av
betydelse för bedömning om ansökningen utgör nyhetshinder för annan
patentansökan. Likaså är ansökningstidpunkten avgörande för prioritetsverkan.
Vidare skall patentmyndigheten, om ändring i ansökningen kommer
i fråga, beakta vilket innehåll den hade just vid den angivna tidpunkten.

Emellertid skall enligt den nu föreslagna ordningen kunna förekomma
att i stället för den verkliga ansökningstidpunkten en annan tidpunkt skall
anses som ansökningsdag. Med hänsyn till det nyss anförda är det tydligen
av synnerlig vikt att de fall då så kan ske blir klart angivna till förutsättningar
och innebörd.

I själva lagen upptas enligt förslaget i 14 § en bestämmelse om s. k. löpdagsförskjutning.
Denna innebär att ansökningen i dess helhet förskjuts till
en senare dag.

Såsom framgår av kommittéernas betänkande är emellertid avsett att
även i andra fall en annan dag skall anses vara ansökningsdag än den då
ansökningen gjordes. I sitt utkast till tillämpningsföreskrifter har kommittéerna
sålunda i §§ 17 och 18 givit regler om delning av och utbrytning ur
patentansökan. Dessa regler föranleds av det för patentansökningsförfarandet
utmärkande förhållandet att patentmyndigheten och sökanden måste
träda i långvarig kommunikation med varandra, med utbyte av uppfattningar
om kanske svårbedömbara tekniska spörsmål och förändring av
ståndpunkter. Någon mera väsentlig saklig erinran torde väl icke vara att
göra mot de anordningar kommittéerna här tänkt sig. Däremot måste övervägas
om icke reglerna helt eller delvis rätteligen har sin plats i lagen.

Delning av patentansökan (§ 17) skall kunna ske om flera uppfinningar
är angivna i den beskrivning jämte ritning och patentkrav som förelåg när
ansökningen gjordes, de s. k. grundhandlingarna. Av intresse är här de fall
då uppfinningarna är självständiga i förhållande till varandra. Även om det
ursprungliga patentkravet endast gäller en av uppfinningarna, är sökanden

II Bihang titt riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

322

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

jämlikt 13 § i det remitterade förslaget i och för sig oförhindrad att utvidga
patentkravet till att avse en eller flera av de övriga ursprungligen beskrivna
uppfinningarna. Men på grund av det i 10 § uppställda enhetskravet får icke
flera självständiga uppfinningar förenas i samma ansökan, varken från
början eller genom ändring. Enligt § 17 i tillämpningsföreskrifterna är nu
delning tänkt att tillgå så, att sökanden inskränker den ursprungliga ansökningen
(stamansökningen) till att avse endast en uppfinning och gör en ny
ansökan beträffande den andra uppfinningen. Denna nya ansökan skall då
på sökandens begäran anses gjord samma dag som stamansökningen. I
fråga om den tid inom vilken en sådan ny ansökan skall göras för att
stamansökningens inkomstdag skall räknas såsom ansökningsdag finns inte
angiven någon begränsning annat än för fall då delningen föranletts av anmärkning
av patentmyndigheten. I sådana fall måste den nya ansökningen
göras inom två månader från det stamansökningen inskränktes.

Genom att sålunda den nya ansökningen icke behöver göras samtidigt
med inskränkningen i stamansökningen måste regeln om att den skall räknas
från stamansökningsdagen anses medföra sådana rättsverkningar att
det är önskvärt att regeln upptas i lagen.

Utbrytning (§ 18) avser likaledes fall när det är fråga om flera uppfinningar.
Men här förutsätts icke såsom vid delning att uppfinningarna är
beskrivna i grundhandlingarna, utan i stället att en av dem som icke tydligt
beskrivits däri angivits i material som inkommit genom senare tillägg.
Göres därefter en ny ansökan avseende denna uppfinning innan stamansökningen
godkänts för utläggning, kan sökanden åstadkomma att en sådan
ansökning anses gjord vid den tidpunkt då tillägget skedde.

Även här synes vara fråga om en regel med sådana rättsverkningar att
den lämpligen bör inflyta i själva lagen.

Under åberopande av det sagda förordar lagrådet att stadganden, motsvarande
vad i tillämpningsföreskrifterna i § 17 upptas om delning i fråga
om självständiga uppfinningar och i § 18 angående utbrytning, intas i lagtexten.

Åtskilliga ändringar kan vara påkallade i fråga om reglernas sakliga innehåll.
Den beträffande delning uppställda begränsningen att ny ansökan
skall göras senast två månader efter motsvarande inskränkning i stamansökningen,
synes kunna utsträckas att gälla icke endast delning på grund
av patentmyndighetens anmärkning utan all delning; den nya ansökningen
behöver ju icke omedelbart göras uttömmande och fullständig. Vid sidan
härav torde böra uppställas uttryckligt krav att vid delning den nya ansökningen
måste göras innan stamansökningen blivit slutligen avgjord,
något som kommittéerna torde ha förutsatt böra gälla. Både vid delning och
utbrytning bör en eventuell komplettering alltid ske på det sätt att en ny
ansökan formligen göres.

Uttrycken delning och utbrytning har vunnit hävd. Med hänsyn till att det
juridiskt betydelsefulla är den nya ansökningen och fingerandet av en an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 är 1066 323

sökningsdag för denna kan de dock vara missledande för tanken. De torde
därför icke böra begagnas i lagtexten.

Lagrådet förordar att två nya paragrafer, en om delning och en om utbrytning,
införs i 2 kap. Plats kan beredas genom att innehållet av 12 §
upptas i 9 § och genom att, såsom lagrådet kommer att föreslå, 13 och
14 §§ förs samman till en paragraf, vilken blir 12 §. De nya lagrummen om
delning och utbrytning skulle då betecknas som 13 § och 14 §.

Tydligt torde vara att bestämmelsen i den av lagrådet förordade 12 § och
det i 19 § andra stycket i det remitterade förslaget upptagna stadgandet äger
motsvarande tillämpning i nu ifrågavarande fall. Någon uttrycklig bestämmelse
härom synes icke erforderlig.

Bestämmelser avseende delning och utbrytning kan erhålla förslagsvis följande
lydelse:

»13 §.

Har sökande, som i de ursprungliga ansökningshandlingarna beskrivit
flera i förhållande till varandra självständiga uppfinningar, sedermera förklarat
sig inskränka sin ansökan till att avse endast en av dem, skall ny
ansökan avseende någon av de övriga uppfinningarna på hans begäran anses
ha inkommit samtidigt med den ursprungliga ansökningen, om den nya
ansökningen göres inom två månader från det förklaringen avgavs och innan
den ursprungliga ansökningen avgjorts av patentmyndigheten.

14 §.

Har sökande i tillägg till beskrivning eller patentkrav angivit uppfinning,
som icke är tydligt beskriven i de ursprungliga ansökningshandlingarna,
och gör han innan ansökningen godkänts för utläggning enligt 21 § ny
ansökan avseende denna uppfinning, skall om han begär det den nya ansökningen
anses ha inkommit då tillägget gjordes.»

8 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget anges i denna paragraf såsom patentmyndighet patentoch
registreringsverket. Detta går dock mindre väl ihop med att besvär över
beslut av patentmyndigheten skall föras hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning (24, 25 och 72 §§). Stadgandet synes böra utformas så,
att det anges att patentmyndighet för riket är patent- och registreringsverket
å patentavdelningen.

9 §•

Lagrådet:

Enligt 9 § skall ansökan om patent göras skriftligen hos patentmyndigheten.
I det upprättade utkastet till tillämpningsföreskrifter har bland annat
meddelats bestämmelse om att ansökningshandlingen skall vara under -

324

Kungl. Maj. ts proposition nr AO år 1966

tecknad av sökanden eller hans ombud. En fråga som i förevarande sammanhang
förtjänar att närmare övervägas är, huruvida ansökan genom telegram
kan godkännas som en i behörig ordning ingiven ansökan.

Den i allmän domstolspraxis förhärskande uppfattningen torde vara, att
när i lag uppställs krav på skriftlighet däri också ligger ett krav på underskrift
och att telegram därför icke kan godtas som ersättning.

Kommittéerna har uttalat att det i och för sig icke bör föreligga hinder för
att en ansökan skall anses ingiven även om den framkommit i telegramform.
Kommittéerna förutsätter därvid att de brister ansökan är behäftad
med som följd av telegramformen får rättas i efterhand. Bland annat skall
det åligga sökanden att komplettera ansökan med sin underskrift samt inge
föreskrivet antal exemplar av beskrivningen och eventuella ritningar.

Departementschefen har i motiven till förevarande paragraf inte särskilt
berört denna fråga. Med hänsyn till de betydelsefulla rättsverkningar som
knutits till tidpunkten för patentansökans ingivande är det emellertid av
vikt att full klarhet skapas i detta hänseende. Vid föredragningen i lagrådet
har upplysts att patent- och registreringsverket för närvarande godtar telegrafiskt
översänd patentansökan. Enligt lagrådets mening bör denna praxis
nu lagfästas.

Besvärssakkunniga har i sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet
(SOU 1964: 27 s. 224) upptagit särskilda bestämmelser om handlings insändande
genom telegram. Bestämmelserna innebär att handlings innehåll må
meddelas genom telegraf eller annan fjärrskrift (t. ex. telex eller teleprinter).
Har så skett skall det dock åligga vederbörande att ofördröj ligen översända
handlingen i huvudskrift till myndigheten. Det betonas att det är särskilt
angeläget att så sker, när fråga är om inlaga vilken skall vara egenhändigt
undertecknad av parten eller hans ombud. Har handlings innehåll meddelats
genom telegraf eller annan fjärrskrift skall handlingen anses inkommen till
myndigheten då fjärrskriftsmeddelandet anlänt till denna.

Reglerna om patentansökans insändande genom telegram torde kunna
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det av besvärssakkunniga
framlagda förslaget. I enlighet härmed föreslår lagrådet att till 9 § första
stycket fogas ett stadgande att ansökans innehåll även må meddelas genom
telegraf eller annan fjärrskrift, i vilket fall skriftlig ansökan dock ofördröjligen
skall tillställas myndigheten. Erforderliga tillämpningsföreskrifter torde
kunna utfärdas i administrativ ordning.

Såsom föreskrifterna i 9 § andra stycket avfattats utgör patentkraven en
del av beskrivningen. Med den formulering som givits åt 39 § i förslaget
är däremot beskrivning och patentkrav skilda begrepp. Sist angivna terminologi
används också i art. 8 i Europarådets lagkonvention. Med hänsyn till
önskvärdheten av att söka få till stånd i formellt hänseende enhetliga begreppsbestämningar
bör lydelsen av 9 § andra stycket jämkas. Detta kan
förslagsvis ske så att i första meningen efter ordet »erfordras» införs orden

Kungl. Maj. ts proposition nr bO år 1966 325

»samt bestämd uppgift om vad som sökes skyddat genom patentet (patentkrav)»
och att andra meningen avslutas med ordet »uppfinningen».

10 §.

Lagrådet:

I paragrafen stadgas förbud mot att i samma ansökan söka patent pa tva
eller flera uppfinningar som är oberoende av varandra. Vad som i detta
sammanhang förstås med att uppfinningar är beroende eller oberoende utsägs
icke. I motiven yttrar kommittéerna att i vissa fall ett sådant tekniskt
samband mellan flera uppfinningar föreligger att det är både praktiskt och
rimligt att de medtas i samma ansökan. Vidare framhålls att den föreslagna
bestämmelsen i sin generella forin icke ensam kan ge tillräckliga
hållpunkter för praxis men att närmare regler härom bör ges i tillämpningsföreskrifter
till lagen. Termen »oberoende» i 10 § erhåller i enlighet härmed
sin närmare bestämning i förslaget till tillämpningsföreskrifter (§§10 och
12).

Lydelsen av förevarande lagrum bör jämföras med vad som stadgas i
46 § om tvångslicens då utnyttjandet av en patenterad uppfinning är beroende
av annan tillhörigt patent. Ej heller i detta sammanhang lämnas i
lagtexten någon definition av uttrycket »beroende», och angående dess innebörd
i denna paragraf kan upplysning ej hämtas från tillämpningsföreskrifterna.

Benämningen »beroende» är visserligen icke ny inom svensk patenträtt
(se bl. a. Godenhielm, Patentskyddets omfång s. 253 angående svenska rättsfall)
men har ej tidigare förekommit i författningstext. Därmed torde åsyftas
att en uppfinning är i tekniskt avseende avhängig av en annan uppfinning,
så att den icke kan utövas utan begagnande av denna. Såsom exempel
på tekniskt beroende anför kommittéerna att en uppfinning utgör en förbättring
eller vidareutveckling av en annan uppfinning. Att i 46 § även andra
fall av tekniskt samband åsyftas torde vara tydligt. Sålunda nämns i remissprotokollet
det fall att den tidigare uppfinningen avser en produkt och
den senare en ny metod att framställa produkten. Användning av metoden
är då beroende av att produktuppfinningen får utövas.

Att sålunda termen »oberoende» i 10 § utgår från ett delvis annat slag av
beroende än det som åsyftas i 46 § innebär olägenhet. Att vinna en fullt
klargörande avfattning av nu förevarande stadgande utan att däri uppta
nyssnämnda detaljerade bestämmelser i förslaget till tillämpningsföreskrifter
torde visserligen icke vara möjligt. För att undvika att likartat uttryck
används på olika ställen i lagens text i skiftande betydelse torde nu förevarande
paragraf kunna avslutas med orden »självständiga i förhållande till
varandra» i stället för vad som upptagits i det remitterade förslaget.

326 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1966

12 §.

Lagrådet:

Såsom lagrådet tidigare anfört, föreslås att innehållet av denna paragraf i
stället upptas i 9 §.

13 och 14 §§.

Lagrådet:

Lagtext och förarbeten ger knappast full klarhet om innebörden av dessa
paragrafer.

I anledning av ett uttalande i remissprotokollet som möjligen kan missförstås
må till en början framhållas att även en utvidgning av patentkraven
är tillåten enligt 13 §, förutsatt att den uppfinning som söks skyddad framgår
av de ursprungliga ansökningshandlingarna, de s. k. grundhandlingarna;
jämför 19 § andra stycket.

Vidare torde texten till 14 § böra läsas så, att ändring av ansökningen
visserligen måste ha skett inom sex månader från ansökningsdagen medan
däremot yrkande om löpdagsförskjutning inte är bundet till denna tid. Sådant
yrkande skall enligt 19 § andra stycket kunna framställas till dess ansökningen
godkänts för utläggning. Uttalanden av kommittéerna i betänkandet
överensstämmer härmed. I remissprotokollet anges däremot innebörden
vara att även yrkandet om löpdagsförskjutning skall göras inom sex
månader från ansökningsdagen.

Härtill kommer att det ej framgår fullt tydligt av den föreslagna lydelsen
i vilket förhållande reglerna i 13 och 14 §§ står till varandra och till lagtexten
i övrigt. Det utsägs icke att löpdagsförskjutning enligt 14 § skall utgöra
ett medel för att fa till stand sadan ändring av ansökningen som
eljest enligt 13 § skulle vara förbjuden såsom stridande mot ansökningshandlingarna.
Den tolkningen synes därför ligga närmast till hands att i
14 § avses både sådana ändringar som åsyftas i 13 § och sådana mindre ändringar
som ej drabbas av förbudet där.

Enligt lagrådets mening skulle förevarande stadganden erhålla en lämpligare
avfattning därest de sammanfördes till en paragraf som inleddes med
ett stadgande att patentkrav skall ha motsvarighet i ansökningshandlingarna,
sådana de förelåg när ansökningen gjordes. Härigenom uppnås att
den tankegång som indirekt framgår av 9 § andra stycket och ligger bakom
stadgandet i 13 § kommer till tydligt uttryck i lagtexten. I ett andra stycke
kunde införas de bestämmelser som upptas i 14 § i det remitterade förslaget.

Lagrådet hemställer om sådan omredigering och ändrad avfattning avbestämmelserna
som nu sagts och att den av lagrådet sålunda föreslagna
paragrafen måtte — i enlighet med vad som inledningsvis anförts under
detta kapitel — betecknas som 12 §.

Följande lydelse föreslås:

327

Kungl. Maj:ts proposition nr >\0 år 196(i
»12 §.

Patentkrav skall ha motsvarighet i ansökningshandlingarna sådana de
förelågo när ansökningen gjordes.

Ändrar sökanden ansökningen inom sex månader från den dag då ansökningen
gjordes, skall ansökningen anses gjord vid den tidpunkt, då ändringen
vidtogs, om han yrkar det. Sådant yrkande må framställas endast
en gång och må ej återtagas.»

15 §.

F. d. justitierådet Lind och justitierådet Brunnberg:

Andra och tredje styckena innehåller bestämmelser om avskrivning av
ansökan och om återupptagning av avskriven ansökan. Dessa bestämmelser
skall jämlikt 23 § kunna tillämpas även sedan handlingarna blivit allmant
tillgängliga. Såsom framgår av 60 § kan utnyttjande som efter det handlingarna
blivit allmänt tillgängliga sker under tiden mellan avskrivningen och
återupptagandet vara att bedöma såsom patentintrång, så att skadestånd
kan komma i fråga. Att patentintrång bestäms att omfatta utnyttjande jämväl
under den angivna tiden må vara motiverat av de särskilda hansyn som
gör sig gällande inom ifrågavarande rättsområde och kan därför i och för
sig godtas. Med beaktande av den betydelse begreppet avskrivning har enligt
allmänt språkbruk och i andra rättsliga sammanhang är emellertid dess
användning i förevarande paragraf ägnad att åstadkomma missförstånd.
Närmast till hands ligger ju onekligen att föreställa sig att det patentskydd
själva ansökningen kan ge upphört genom avskrivningen och att sådant
patentskydd ånyo träder i funktion först från det ansökningen återupptas.
Det kan alltså icke uteslutas att den begagnade terminologin kan föranleda
rättsförlust. Härtill kommer att enligt det remitterade förslaget — i motsats
till kommittéernas förslag — avskrivningsbeslut kan överklagas. Det synes
dock knappast påkallat att överklagande skall kunna ske medan ännu återupptagning
är möjlig.

Enligt vår mening skulle dessa olägenheter undvikas om i ett stycke, avsett
att ersätta andra och tredje styckena, patentmyndighetens beslut i anledning
av underlåtenhet att efterkomma föreläggande anges skola vara att
ansökningen avförs från handläggning för att efter fyra månader från utgången
av förelagd tid slutligt avskrivas, om ej sökanden dessförinnan inkommit
med yttrande eller vidtagit åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist
och därjämte erlagt fastställd återupptagningsavgift.

Missförstånd i fråga om möjligheten av patentintrång skulle då ej uppkomma
och överklagande skulle avse den slutliga avskrivningen. Denna
torde i anslutning till det första beslutet kunna verkställas som en ren expeditionsåtgärd.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr ''rO år 1966
17 §.

Lagrådet:

Denna paragraf avhandlar det fall att en annan person än sökanden anser
sig vara den verkliga uppfinnaren eller eljest äga bättre rätt till uppfinningen.
Han kan då enligt 18 § yrka att få ansökningen överförd på sig
eller han kan enligt 21 § göra invändning som föranleder att ansökningen
bör avslås. Av kommittéernas motiv erhålles visserligen det intrycket att
man vid uppställandet av förevarande paragraf enbart skulle ha tänkt på
överföring av ansökan. Lagtexten kan emellertid icke läsas annorlunda än
att paragrafen reglerar förfarandet när någon gör gällande bättre rätt till
uppfinningen, vare sig denna rättsgrund åberopas till stöd för yrkande om
överföring av ansökningen eller till stöd för invändning att den bör avslås.
En annan sak är att tillämpning i sistnämnda fall av paragrafen lär bli
sällsynt, detta ledan därför att, såsom kommittéerna i annat sammanhang
angivit, överföringsinöjligheten oftast föredras framför den andra möjligheten.
Vad nu framhållits föranleder enligt lagrådets mening icke någon
ändring a\ den föreslagna lagtexten, uppfattad på här angivet sätt.

Vidare må anmärkas följande. Paragrafen äger tydligen endast avseende
å rättigheter härledda eller icke härledda från sökanden — som kan
anses ha uppkommit innan ansökningen gjordes. Andra rättigheter, grundade
exempelvis på att sökanden efter ansökningsdagen avlidit eller överlåtit
uppfinningen, omfattas icke. Att innebörden är avsedd att vara denna
synes framgå av kommittéernas motivering för att införa institutet överföring.
Den åberopade artikeln 29 punkt 1 i den schweiziska patentlagen,
som varit vägledande, torde också överensstämma härmed. Uppkomsten av
sist angivna rättigheter kan däremot enligt allmänna grundsatser föranleda
s. k. partssuccession. Handläggning av dessa fall bör följa vanliga förvaltningsrättsliga
regler. Något behov av att meddela särbestämmelser för patentarenden
torde ej föreligga. Det nu anmärkta borde enligt lagrådets mening
framgå klarare av lagtexten och det synes därför önskvärt att denna
förtydligas, exempelvis genom att uttrycket »bättre rätt» ersätts med orden
»att han vid tiden för ansökningen ägde bättre rätt».

18 §.

Lagrådet:

Innan lagrådet övergår till att närmare behandla förevarande paragraf,
viH lagrådet angående det nu föreslagna nya institutet överföring av patentansökan
göra en mera allmän anmärkning. Det torde få förutsättas att
överföring kan yrkas endast i första instans, dvs. hos patentmyndigheten.

I besvärsavdelningen och hos regeringsrätten torde alltså sådant yrkande
icke få framställas. Enligt lagrådets mening är förslagets innebörd vidare att
fatta så, att överföringsyrkande ej kan framställas sedan patentmvndigheten
slutligen avgjort patentansökningen. Det kommer alltså att efter det pa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1906

tentansökan gjorts finnas en tidrymd, då sådant yrkande inte alls kan
göras, nämligen från patentmyndighetens slutliga beslut i anledning av
patentansökningen till dess patent meddelats genom att sagda beslut eller
beslut av överinstans vunnit laga kraft. Därefter kan jämlikt 53 § överföring
yrkas vid domstol. Enligt lagrådets förmodande lär någon olägenhet ej vara
att befara härav.

Lagrådet övergår härefter till att granska den föreslagna lagtexten.

Lagrådet förordar att första punkten i första stycket ändras på motsvarande
sätt som föreslagits under 17 §.

I fråga om den i andra punkten föreskrivna nya ansökningsavgiften skall
i förekommande fall 15 § kunna tillämpas. Någon särskild erinran härom
synes icke behövlig.

Enligt 18 § andra stycket i det remitterade förslaget må, när yrkande
om överföring framställts, patentansökningen icke avskrivas eller avslås
förrän yrkandet blivit slutligen prövat. Stadgandet överensstämmer med
kommittéernas förslag som motiverades av att en sådan bestämmelse var
påkallad för att förhindra att den berättigade skulle genom avskrivning eller
avslag kunna förlora sin rätt. Patentverket hade i sitt remissyttrande förordat
att ansökningen i avbidan på den slutliga prövningen om överföringsfrågan
ej heller skulle kunna bifallas eller utläggas. Med hänvisning till att
det låg i parternas intresse att handläggningen av ansökningsärendet kunde
fortsättas medan överföringsfrågan prövades och till att det syntes mest
praktiskt att även slutligt beslut i form av bifall därvid skulle kunna ges,
har emellertid departementschefen biträtt kommittéernas förslag.

Patentverket hade till stöd för sin mening åberopat att genom åtgärder
som leder till utläggning eller bifall den berättigades patent kunde komma
att bli så begränsat eller urholkat att det i praktiken blev värdelöst för honom.
Även av andra skäl än det nämnda kan emellertid ifrågasättas om inte
ett avgörande i överföringsfrågan bör avvaktas innan en patentansökning bifalles.
I annat fall kan den situationen uppkomma att vid den tidpunkt, då
beslut fattas om överföring av en ansökning på den berättigade, patent meddelats
på den ursprungliga ansökningen. Särskilda regler om överföring av
redan meddelade patent har emellertid meddelats i 53 §.

Enligt lagrådets mening bör därför en patentansökning icke kunna bifallas
innan överföringsfrågan blivit slutligen avgjord. Däremot synes tillräckliga
skäl ej föreligga att på motsvarande sätt uppskjuta utläggningen.
Med hänvisning till det sagda förordar lagrådet att orden »avskrivas eller
avslås» i andra stycket av förevarande paragraf utbyts mot orden »avskrivas,
avslås eller bifallas».

Kommittéerna har, såsom framgår av en på sidan 240 i betänkandet upptagen
not 3, förutsatt att, därest invändare som är bosatt utomlands framför
yrkande om att ansökan om patent skall överföras på honom, han

330 Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

måste företrädas av här i riket bosatt ombud. Därest en dylik ordning skall
gälla bör detta utsägas i lagtexten.

Lagrådet förordar att en bestämmelse härom, i form av en hänvisning till
9 § fjärde stycket enligt lagrådets förslag, meddelas i nu förevarande paragraf
och förs samman med föreskriften om ny ansökningsavgift till ett andra
stycke, varvid nuvarande andra stycket med det av lagrådet förordade tilllägget
blir tredje stycket.

19 §.

Lagrådet:

Iakttas vad lagrådet inledningsvis under detta kapitel och under 12 och
13 §§ föreslagit bör hänvisningen i andra stycket avse 12 §.

22 §.

Lagrådet:

Beträffande den i den föreslagna lagtexten använda termen företagshemlighet
har patentverket under remissbehandlingen framhållit att begreppet
är mycket vidsträckt och ansett önskvärt att om möjligt en mera preciserad
term används. Även om viss ledning kan fås genom vad departementschefen
anfört vid remissen kan uttrycket dock vålla tveksamhet. Det är givetvis
svårt att i lagtext närmare klargöra de förhållanden som skall kunna medföra
hemlighållande. Emellertid synes kunna övervägas att formulera stadgandet
i närmare överensstämmelse med de stadganden rörande likartade
förhållanden som finns i 20 och 21 §§ sekretesslagen. I dessa lagrum upptas
att handlingarna innefattar upplysningar om affärs- eller driftförhållanden
vilkas offentliggörande kan lända företagare till men. Med en på
detta sätt jämkad formulering ernås den fördelen att vid tillämpning av
stadgandet ledning kan erhållas av den praxis som kan ha utbildat sig vid
tillämpning av de angivna lagrummen. Lagrådet förordar därför att sådan
jämkning sker.

Stadgandet i 22 § femte stycket får anses vara tillämpligt även för det
fall att den handling varom fråga är ingivits först sedan övriga handlingar
i ärendet blivit offentliga. Man måste också räkna med att handlingar av
detta slag kan komma att inges i de instanser hos vilka besvär enligt 25 §
kan föras; till frågan om hemlighållande av sådana handlingar återkommer
lagrådet vid sistnämnda paragraf. För de angivna fallen synes möjlighet
böra föreligga att, därest yrkande om hemlighållande framställts, kunna
undanta handlingen från offentlighet i avvaktan på att beslut hinner meddelas
i anledning av det gjorda yrkandet. För att nu angivna intresse skall
kunna tillgodoses fordras att lagrummet omformuleras. Förslagsvis bör
detta ges det innehållet att, om yrkande om hemlighållande framställts,
handlingen icke må utlämnas, förrän yrkandet ogillats genom beslut som
vunnit laga kraft. Utformas lagrummet i enlighet härmed kommer också att

331

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år li)(>(>

beaktas den i departementschefens anförande omförmälda, av de nordiska
delegerade framförda synpunkten, att handlingen icke får utlämnas, förrän
beslut varigenom yrkande om hemlighållande ogillats vunnit laga kraft.

23 §.

Lagrådet:

1 26 § har intagits särskilda bestämmelser om när ett patent skall anses
meddelat. Detta sammanfaller icke med att patentansökningen bifallits. Med
hänsyn härtill bör den redaktionella jämkningen vidtas i 23 § att orden
»patent skall meddelas» utbyts mot orden »ansökningen skall bifallas».

24 §.

Lagrådet:

Av de uttalanden departementschefen gjort lärer framgå att bestämmelserna
om talerätt i förevarande paragraf har avseende på beslut som
meddelas under ärendets handläggning till dess patentansökningen slutbehandlats,
medan bestämmelserna i 72 § hänför sig till beslut i frågor som
kan uppkomma sedan patent meddelats. Lagrådet har övervägt om ej, såsom
kommittéerna föreslagit, i 24 § borde komma till direkt uttryck att annat
beslut i ärende rörande ansökan om patent än de i lagrummet angivna
inte får överklagas. Av de föreslagna reglerna och motiveringen till förslaget
torde emellertid med tillräcklig tydlighet framgå att överklagande ej får ske.
Lagrådet har därför funnit sig kunna avstå från att i angivet hänseende
föreslå tillägg till lagtexten.

Enligt tredje stycket får talan mot beslut varigenom yrkande om hemlighållande
av handling inte vunnit bifall föras av sökanden. Det är emellertid
tveksamt om talerätten bör begränsas på sätt sålunda skett. Det kan
nämligen tänkas förekomma fall då annan än sökanden kan finna det erforderligt
att i patentärende — t. ex. när fråga är om bättre rätt till uppfinning
— åberopa sådan handling varom här är fråga och då kan ha intresse
av att handlingen icke blir offentlig. Stadgandet i 22 § femte stycket
anger enligt ordalagen inte någon begränsning i kretsen av dem som äger
framställa yrkande om hemlighållande och ger alltså även annan än sökanden
möjlighet att påkalla beslut härom. Även denne bör i samma utsträckning
som sökanden få föra talan mot sådant beslut för det fall att
yrkandet ej vunnit bifall. Med hänsyn härtill förordar lagrådet att i tredje
stycket av förevarande paragraf stadgas att talan må föras av den som
framställt yrkandet.

I detta sammanhang vill lagrådet erinra om bestämmelserna i 2 kap. 10—
12 §§ tryckfrihetsförordningen om talerätt för den som hos myndighet icke
vunnit bifall till framställning om att utbekomma allmän handling. Vid tilllämpning
av dessa stadganden har i ett rättsfall (NJA 1964: 109) den me -

332

Kangl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

ningen kommit till uttryck att den överordnade myndigheten vid sin prövning
i ärendet jämväl skall pröva huruvida särskilt meddelat sekretessbeslut
varit lagligen grundat.

25 §.

F. d. justitierådet Lind, justitieråden Söderlund och Brunnberg:

Enligt kommittéernas förslag skulle talan mot besvärsavdelningens beslut
få föras till regeringsrätten — förutom av sökanden — av invändare och av
den som under påstående om bättre rätt till uppfinningen framställt yrkande
om att få ansökningen om patent överförd på sig. Genom bestämmelsen
i 25 § andra stycket i det remitterade förslaget har emellertid rätten att
fullfölja talan begränsats till att avse endast sökanden. Den sålunda gjorda
inskränkningen kan på de skäl departementschefen anfört enligt vår mening
godtas vad gäller invändare. Beträffande frågan huruvida även den
som framställt yrkande om överföring bör betas möjlighet att överklaga
besvärsavdelningens beslut till regeringsrätten kan givetvis råda delade meningar.
De skäl som i remissen åberopats till stöd för att invändare inte
bör tillerkännas fullföljdsrätt synes dock knappast kunna tillmätas samma
betydelse vid bedömningen av nu förevarande fråga som vad gäller spörsmålet
om talerätt för invändare. Den som påstår bättre rätt till uppfinning
intar vid patentärendets handläggning icke samma ställning som en invändare.
Yrkande jämlikt 18 § om att få ansökningen överförd förutsätts kunna
framställas hos patentmyndigheten under hela behandlingstiden och ett avslagsbeslut
rörande yrkande om överföring kan enligt 24 § andra stycket
överklagas till besvärsavdelningen även om det påstående om bättre rätt
varpå yrkandet grundas tidigare åberopats som invändning under utläggningstiden.
Den som framställt yrkande om överföring får således anses inta
partställning i ärendet på ett sätt som invändare enligt hittills gällande
svensk patenträtt inte ansetts göra. Det kan vidare förutses att bedömningen
i ärenden om överföring i det stora flertalet fall ej kommer att vara
av mera utpräglad teknisk karaktär utan kommer att avse väsentligen allmänt
civilrättsliga spörsmål. Anmärkas kan också att institutet överföring
innebär en nyhet för svensk rätts del. Med hänsyn härtill framstår det såsom
särskilt angeläget att ärenden av detta slag kan bringas under regeringsrättens
prövning. Det kan förutses att ärenden angående överföring blir
jämförelsevis fåtaliga. Man torde därför inte behöva befara att någon nämnvärd
ökning av patentverkets eller regeringsrättens arbetsbelastning skulle
uppkomma genom att möjlighet bereddes för den som hos besvärsavdelningen
icke vunnit bifall till yrkande om överföring att föra talan mot beslutet
hos regeringsrätten. Som förut nämnts har enligt förslaget sökanden
talerätt mot beslut av besvärsavdelningen men däremot inte den som framställt
yrkande om överförande. Med denna utformning av fullföljdsbestämmelserna
blir alltså utgången av ärendet hos besvärsavdelningen avgörande

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 är 1960

för huruvida saken kan bringas under regeringsrättens prövning. En sådan
ordning kan knappast anses tillfredsställande i ärenden av förevarande slag,
där prövningen enligt vad förut framhållits huvudsakligen är av civilrättslig
natur. De i det föregående anförda skälen talar enligt vår mening för att
besvärsrätt mot besvärsavdelningens beslut bör tillkomma den som framställt
yrkande om överföring som inte vunnit bifall. Vi förordar därför att
bestämmelse härom meddelas i lagtexten. Förslagsvis kan så ske genom
att i andra stycket efter första punkten insättes »Mot beslut av besvärsavdelningen,
varigenom yrkande om överföring avslagits må talan föras av
den som begärt överföringen».

Regeringsrådet Åbjörnsson:

I andra stycket anges i vilka fall besvärsavdelningens beslut må överklagas
till regeringsrätten. Liksom hittills skall den begränsningen gälla att
talan endast må föras av sökanden. Kommittéerna hade föreslagit den utvidgningen
att även invändare skulle få rätt att överklaga till regeringsrätten.
Departementschefen har närmare utvecklat skälen för att inte nu ändra
reglerna om talerätt. I denna del föranleder förslaget ingen erinran från
min sida.

Den föreslagna utformningen av stadgandet i 25 § andra stycket medför
emellertid även att den som framställt yrkande om överföring, men fått
yrkandet avslaget, inte kan fullfölja sin talan till regeringsrätten. Onekligen
kan vissa skäl anföras för en sådan fullföljdsrätt. Frågan härom har emellertid
nära samband med frågan om invändares talerätt. I avvaktan på att
denna senare fråga upptas till förnyat övervägande, när resultatet av den
pågående utredningen om upprättande av en gemensam nordisk besvärsinstans
i patentärenden föreligger, bör nu ej heller införas fullföljdsrätt
för den som fått sitt yrkande om överföring avslaget.

Lagrådet:

Såsom departementschefen framhållit lär frågor som ej regleras i 2 kap.
böra bedömas med ledning av allmän förvaltningsprocessuell praxis. Härvid
torde i förevarande fall gälla att besvär alltid skall anföras skriftligen.
I anslutning härtill och till vad lagrådet anfört under 9 § om patentansökans
insändande genom telegram kan framhållas följande. I svensk rättegångspraxis
har antagits att talan i rättegångsmål ej får fullföljas genom
telegram (NJA 1952:468, 1954:392 och 1956:273). Enligt praxis tillåts ej
heller telegrambesvär i administrativa mål (se rättsfall i Förvaltningsrättslig
tidskrift 1952 s. 16 samt RÅ 1956 Fi 1642, 1959 Ju 176 och K 815). Enligt
lagrådets mening synes det knappast påkallat att i detta hänseende nu
meddela härifrån avvikande regler för besvärsförfarandet i patentärenden.
Spörsmålet bör emellertid upptas till förnyad prövning när resultat föreligger
av den utredning som skall ske av frågan om upprättande av en ge -

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

mensam nordisk besvärsinstans. Lagrådet vill därför för sin del inte förorda
att någon föreskrift i ämnet nu meddelas i patentlagen.

Enligt vad departementschefen uttalat i motiven till 22 § av förslaget skall
de i femte stycket av sagda paragraf upptagna bestämmelserna om möjlighet
att undanta handlingar från offentlighet vara tillämpliga även i överinstanserna.
Man måste, såsom lagrådet under 22 § framhållit, räkna med
att handlingar av detta slag som inte tidigare företetts kan komma att inges
hos överinstanserna och att hemlighållande av sådana handlingar kan
framstå som påkallat. För att beslut härom skall kunna meddelas är särskilt
stadgande erforderligt. I anslutning till den i gällande rätt i 8 § femte
stycket upptagna bestämmelsen bör därför 25 § i förslaget i tydlighetens
intresse och då här är fråga om att göra avsteg från principen om allmänna
handlingars offentlighet kompletteras med ett stadgande om att vad i 22 g
femte stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande handlingar
som inkommer till besvärsavdelningen eller till Konungen.

3 KAP.

Lagrådet:

Förevarande kapitel handlar — med visst undantag av underordnad betydelse
— om nordisk patentansökan som görs i Sverige. Meningen är att
för sådan ansökan skall i allt väsentligt gälla detsamma som för en ansökan
avseende endast Sverige.

Anmärkas må emellertid i detta sammanhang 1 § första stycket lagen
den 29 november 1946 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret. Stadgandet innebär, att där omförmäld uppfinning
inte kan göras till föremål för ansökan om nordiskt patent.

28 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall kapitlets därefter följande stadganden
lända till efterrättelse i och med att en överenskommelse träffats mellan
Sverige och de övriga nordiska staterna.

Lagrådet hemställer, att lagrummet i stället ges det innehållet att
Konungen efter överenskommelse med Danmark, Finland och Norge äger
förordna, att bestämmelserna i 29—38 §§ skall lända till efterrättelse.

4 KAP.

Lagrådet:

Vid behandlingen av 1 kap. har lagrådet föreslagit att bestämmelsen i
40 § om patenttiden skall överflyttas till 1 kap. och där upptagas i 1 §.
Genomförs detta förslag skall orden »och giltighetstid» borttas ur rubriken
till 4 kap.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1060 335

39 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf avhandlar betydelsen för patentskyddets omfattning
av de i 9 § omnämnda ansökningshandlingarna, beskrivningen och
patentkraven. Avgörande vikt tillmäts härvid patentkraven under det att
beskrivningen — som enligt 9 § även innefattar eventuella ritningar — har
betydelse för förståelse av patentkraven och alltså får användas för tolkning
av dessa. Hur strängt bunden av patentkravens ordalydelse man skall
vara vid tolkningen framgår icke av den föreslagna lagtexten; enligt kommittéerna
och departementschefen bör denna fråga överlämnas till praxis.
Av patentkravens uppgift att lämna upplysning om vad som sökes skyddat
genom patentet och — sedan patent beviljats — om vad som patenterats
kan emellertid slutas att man vid tolkningen måste hålla sig inom den
ram som uppdragits i patentkraven.

En av de uppgifter som åvilar patentmyndigheten vid ansökningens
prövning är att undersöka om patentkrav och beskrivning är korrekt och
tydligt avfattade och huruvida de inbördes stämmer överens. Ej sällan blir
de ursprungliga ansökningshandlingarna ändrade och kompletterade av sökanden
antingen av eget initiativ eller efter anmodan från patentmyndigheten.
En del av det skriftliga material som sålunda inkommer efter det
grundhandlingarna ingivits kommer att ingå i patentkrav eller beskrivning
och förevarande paragraf blir då tillämplig därå. Så torde emellertid
ej vara förhållandet med allt material som sökanden tillför patentärendet.
Frågan huruvida sådana delar av patentakten får begagnas för tolkning av
patentkraven regleras icke i paragrafen. Detta torde emellertid ej innebära
att vid tolkningen endast beskrivningen men icke annat skriftligt material
får begagnas som kunskapskälla; att paragrafens andra punkt skulle innebära
en sådan begränsning motsägs av vad som yttrats i motiven. Sålunda
nämner kommittéerna såsom hjälpmedel vilka lår begagnas vid tolkningen
inte blott beskrivningen med eventuella teckningar utan också »övriga dokument
i saken». Härvid framhålls bl. a. att om sökanden i skrift till patentmyndigheten
eller vid muntlig förhandling inför denna själv tolkat uttryck
som använts i patentkraven på ett restriktivt sätt, det är rimligt att denna
restriktiva tolkning också läggs till grund i en senare rättegång.

I detta sammanhang må också påpekas att spörsmålet om vilket material
som får användas vid tolkningen av patentkrav var föremål för bedömning
vid genomförandet av 1944 års ändringar i patentförordningen. Därvid anfördes
av patentutredningen (NJA II 1945 s. 139) att ett stadgande sådant
som den i finsk patentlag upptagna bestämmelsen om att patentbeskrivningen
kan tjäna som hjälp vid tolkningen av patentanspråket syntes vara
alltför snävt, enär även annat material än beskrivningen kunde bli av betydelse
vid tolkningen.

Förslaget ansluter sig i denna del nära till lydelsen av Europarådskon -

336

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

ventionens motsvarande stadgande och det synes vara av vikt att bevara
denna överensstämmelse. Att såsom material för tolkningen nämns blott
patentbeskrivningen torde vara försvarligt med hänsyn till paragrafens
nära samband med 9 § och beskrivningens dominerande betydelse för tolkningen.

40 §.

Lagrådet:

Överflyttas bestämmelserna om patenttiden till 1 kap. blir detta paragrafnummer
ledigt. För att undvika en genomgående omnumrering av de följande
paragraferna bör en uppdelning ske av 41 § i två paragrafer. Härom
hänvisas till vad som anförs under 41 §.

5 KAP.

Lagrådet:

I detta kapitel meddelas vissa bestämmelser angående årsavgifter för patent.
De årsavgifter som för närvarande utgår enligt patentförordningen
är till sina belopp fastställda i själva förordningen. Det remitterade förslaget
förutsätter däremot att avgiftsbeloppen skall fastställas i administrativ
ordning. 73 § innehåller fullmakt för Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser
härom. Med hänsyn till att avgifterna icke är av fiskalisk natur
utan skall bestämmas på grundval av kostnadstäckningsprincipen finns
intet hinder att genomföra den nu föreslagna ordningen. Ur praktisk synpunkt
är denna att föredra framför det hittills tillämpade systemet. Härigenom
undviker man att justeringar i avgiftsbeloppen skall nödvändiggöra
ändringar i själva patentlagen.

41 §.

Lagrådet:

Den under 40 § omnämnda uppdelningen av 41 § i två paragrafer bör
lämpligen ske på det sättet att första stycket benämns 40 § och andra stycket
41 §.

Andra punkten i första stycket upptar en bestämmelse om att Kungl.
Maj :t äger förordna att ett eller flera av de första patentåren skall vara
avgiftsfria. För närvarande gäller i detta hänseende en obligatorisk regel
att de fyra första patentåren skall vara avgiftsfria. Den i remissförslaget
upptagna fullmakten torde icke böra uppfattas som ett bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i det särskilda fallet medge avgiftsbefrielse. I stället torde
avsikten vara att Kungl. Maj :t, i samband med att bestämmelser utfärdas
om avgiftsbeloppen, även skall meddela generella bestämmelser huruvida
och i vilken omfattning de första patentåren skall vara avgiftsfria. Enligt
lagrådets mening skulle detta framgå klarare om bestämmelsen överflyttades
till 73 § där föreskrifter finns om rätt för Kungl. Maj :t att fastställa

337

Kungl. Maj. ts proposition nr W år 1966

avgifter enligt patentlagen. Lagrådet föreslår att en sådan överflyttning
kommer till stånd. Till frågan om bestämmelsens närmare utformning återkommer
lagrådet vid behandlingen av 73 §.

6 KAP.

Lagrådet:

Den föreslagna rubriken synes ange att i kapitlet behandlas bl. a. frågan
om överlåtelse av patent. I detta ämne innehåller kapitlet dock ej annan bestämmelse
än 44 §, som emellertid väsentligen handlar om registrering efter
det patent övergått på annan eller licens upplåtits. Lagrådet föreslår att lydelsen
av rubriken ändras till »Licens m. m.»

44 §.

Lagrådet:

Det föreslagna stadgandet i 44 § första stycket om anteckning i patentregistret
får, såsom kommittéerna uttalat, anses innebära att begäran som
där sägs kan göras såväl av den från vilken rättigheten övergått som av den
som förvärvat denna. Ordalagen avser givetvis icke att betaga patentmyndigheten
rätt att i varje särskilt fall pröva huruvida registrering skall ske;
så t. ex. skall registrering vägras då överlåtelse av tilläggspatent skett utan
att huvudpatentet samtidigt övergått.

Såsom stadgandet utformats görs skillnad i fråga om anteckning av patent
och av licens, i det att vad gäller licens endast upplåtelse därav skall
antecknas. Bestämmelsen i § 40 i utkastet till tillämpningsföreskrifter har
ock givits enahanda innehåll. Givetvis förekommer emellertid att licens
som antecknats i patentregistret kan övergå till annan. I detta sammanhang
kan erinras om att anteckning i patentregistret av licensinnehav har betydelse
i samband med fullgörande av den underrättelseskyldighet som föreskrivits
i 64 § av förslaget. Vidare kan hänvisas till att utnyttjanderätt, som
enligt 53 § andra stycket i förslaget tillkommer licenshavare, förutsätter
att licensen är antecknad i patentregistret. Det skydd som de angivna bestämmelserna
avser att ge licenshavare synes påkalla att denne får möjlighet
att offentliggöra förvärv av licensrätt som skett annorledes än genom upplåtelse.
Lagrådet vill därför förorda att i första stycket införs en bestämmelse
av innehåll att på begäran anteckning i patentregistret skall ske om
att licens, vars upplåtelse anmärkts i registret, övergått till annan.

Enligt 70 § i förslaget skall till patentmyndigheten sändas avskrift av dom
eller slutligt beslut som angår meddelande och upphävande av tvångslicens
eller utnyttjanderätt för god troende patenthavare och licenstagare enligt
53 § andra stycket. Jämlikt 39 § i utkastet till tillämpningsföreskrifter skall
anteckning i patentregistret ske härom. Genom den angivna ordningen har
ernåtts att i patentregistret kommer att inflyta uppgifter när genom avgö 12

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

rande av domstol begränsningar i patenthavarens rätt i angivna hänseenden
uppkommer och när de upphör att gälla. Man måste emellertid räkna
med att även tvångslicens och sådan utnyttjanderätt varom här är fråga
kan övergå på annan eller upphöra att gälla annorledes än genom rättegång.
Jämväl för sådana fall bör möjlighet finnas att få den i registret tidigare
gjorda anteckningen ändrad. Lagrådet vill förorda att i ett nytt tredje
stycke upptas bestämmelse att vad i första och andra styckena stadgas om
övergång och upphörande av licens även skall gälla tvångslicens och rätt
som avses i 53 § andra stycket.

I anledning av vad i remissprotokollet anförts beträffande frågan om
vilken saklegitimerande verkan som kan följa av den i 44 § tredje stycket
intagna bestämmelsen om anteckning i patentregistret vill lagrådet anföra.
Jämlikt 12 § patentförordningen gäller att till dess anmälan om övergång
av patent skett hos patentmyndigheten den som senast finns antecknad hos
patentmyndigheten skall i patentavseende betraktas som patenthavare. Och
enligt 19 § 1 mom. tredje stycket samma förordning, som i sak motsvarar
vad som tidigare gällde enligt 22 §, får ingen annan än patenthavaren
väcka talan i anledning av patentintrång. Av angivna legitimationsregler
har i rättspraxis ansetts följa att den som fått patent överlåtet på sig är
berättigad att föra ansvars- och ersättningstalan endast för sådant intrång
som skett efter det att han antecknats såsom patenthavare (NJA 1948 s. 256).
Å andra sidan har patenthavare som överlåtit patentet men även därefter
varit antecknad i patentregistret ansetts behörig att beivra patentintrång
som skett efter överlåtelsen (NJA 1941 s. 363).

Enligt uttalanden i remissprotokollet syftar den i 44 § tredje stycket upptagna
regeln till att möjliggöra — förutom att meddelanden från patentmyndigheten
angående patentet alltid skall kunna sändas till den som
står antecknad som patenthavare — att mål rörande patent städse skall
kunna väckas mot den som är införd i patentregistret som patenthavare.
Såsom av remissprotokollet framgår åsyftas vidare inte att genom den
givna legitimationsregeln tillägga den i registret antecknade ensam befogenhet
att föra talan i anledning av patentet; för dylikt fall skall gälla vanliga
processuella regler om talerätt. Avsikten är ej heller att bestämmelsen skall
reglera vem som i det särskilda fallet är materiellt berättigad på grund av
patentet. Såvitt lagrådet kan finna är intet att erinra mot att den legitimerande
verkan som anteckning i patentregistret skall anses medföra ges den
omfattning som sålunda skett enligt förslaget och att i övrigt frågor som
hänför sig till talerätt och partssuccession i mål av förevarande slag löses
enligt vanliga processuella regler. Därvid utgår lagrådet från att hinder icke
möter mot att tredje man riktar sin talan mot den som t. ex. efter överlåtelse
är innehavare av patentet utan att ha antecknats i registret. Lagrådet har
övervägt om inte den innebörd bestämmelsen sålunda har och som innebär
avvikelse från vad nu anses gälla skulle komma till tydligare uttryck

339

Kungl. Maj.ts proposition nr hO år 1966

därest lagtexten utformades i närmare anslutning till de danska och norska
bestämmelserna i ämnet. Motsvarande bestämmelse finns emellertid för
svensk rätts del i varumärkeslagen. Motiveringen till nu förevarande stadgande
synes också klart ge vid handen vilken legitimerande verkan som
skall anses följa av bestämmelsen. Lagrådet har därför funnit sig kunna
avstå från att föreslå en omformulering av lagtexten.

47 §.

Lagrådet:

I denna paragraf har upptagits ett stadgande om rätt att erhålla tvångslicens
i fall där det krävs av hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt.
Bestämmelserna är en nyhet i svensk patentlagstiftning. I gällande patentförordning
tillgodoses detta behov endast genom vissa expropriationsbestämmelser
av begränsad räckvidd.

Vid remissbehandlingen har berörts bland annat frågan om förhållandet
mellan de nu föreslagna bestämmelserna och konkurrensbegränsningslagstiftningen.
Sålunda uttalade näringsfrihetsrådet att rådet utgick från att
ett sådant allmänt intresse som avses i bestämmelsen måste anses föreligga,
om en konkurrensbegränsning som möjliggjorts genom ett patent fastslagits
ha skadlig verkan och denna inte kunnat undanröjas inom ramen för
konkurrensbegränsningslagstiftningen. I ett sådant fall borde, enligt rådets
mening, såsom ett yttersta medel tvångslicens kunna meddelas.

Att på nu angivet sätt rättelse i första hand bör sökas med stöd av lagstiftningen
om konkurrensbegränsning och att sålunda tvångslicens bör
tillgripas först då åtgärder av detta slag befunnits otillräckliga, torde ligga
väl i linje med motiven för de nu föreslagna bestämmelserna om tvångslicens.
Departementschefen har också anslutit sig till denna uppfattning. Det
bör emellertid understrykas att enbart den omständigheten att åtgärder enligt
konkurrensbegränsningslagen i visst fall icke lett till att en skadlig konkurrensbegränsning
kunnat undanröjas, ej i och för sig medför att sådant
allmänt intresse som avses i 47 § patentlagen skall anses föreligga. För en
tillämpning av denna paragraf fordras därutöver att det skall gälla en
patenterad uppfinning som angår ett viktigt samhällsintresse. Som exempel
på sådant kvalificerat allmänt intresse har kommittéerna, till vilka departementschefen
hänvisat, anfört att uppfinningen angår statens säkerhet, befolkningens
förseende med medicinalvaror och livsmedel, kraftförsörjningen,
kommunikationsväsendet, beredskapssynpunkter och liknande samhällsviktiga
funktioner. I fråga om uppfinningar av annat slag synes, såsom
departementschefen uttalat, tvångslicens över huvud taget icke böra
komma i fråga. Det är sålunda endast inom ett begränsat område som en
samtidig tillämpning av lagstiftningen mot konkurrensbegränsning och de
nya bestämmelserna om tvångslicens över huvud taget kan bli aktuell.

340 Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

48 §.

Lagrådet:

Föranvändarrätt varom regler ges i 4 § har till förutsättning bl. a. att,
när patentansökningen gjordes, utnyttjande av uppfinningen påbörjats eller
väsentliga åtgärder för utnyttjande vidtagits. Rätten innebär att den
påbörjade eller planerade verksamheten får fortsättas; för rättens uppkomst
erfordras icke beslut av domstol. I nu förevarande paragraf ges regler
om tvångslicens för det fall att utnyttjande av en uppfinning påbörjats
eller väsentliga åtgärder för utnyttjande vidtagits före den tidpunkt när
ansökningshandlingarna blivit tillgängliga enligt 22 §. Tvångslicens meddelas
av domstol.

I ett par remissyttranden behandlas frågan hur reglerna bör anordnas
och tillämpas för att utnyttjandet eller det tillämnade utnyttjandet skall bli
legaliserat redan från den tidpunkt då patentskyddet inträder. I anledning
härav har departementschefen anfört att talan om tvångslicens bör kunna
anhängiggöras redan innan patent meddelats, ehuru saken icke kan avgöras
förrän så skett, samt att licens som meddelas torde kunna avse även utnyttjande
som redan ägt rum.

Dom å tvångslicens är en s. k. konstitutiv dom. Allmänna processuella
regler torde därför icke utgöra hinder mot en ordning enligt vilken talan
om tvångslicens får väckas innan patent meddelats. Ej heller torde principiellt
hinder föreligga mot att låta tvångslicens gälla från tidpunkt före
domen. Genom retroaktiv verkan av domen kan alltså åvägabringas att
tiden för licensen börjar samtidigt med skyddstiden. Möjligheten att väcka
talan redan innan patentet meddelats kan likväl vara av värde, enär det får
antas ligga i både patentsökandens och utövarens intresse att få frågan
om tvångslicens prövad så snart som möjligt efter patentets meddelande.

Lagrådet delar departementschefens uppfattning att den föreslagna avfattningen
av paragrafen medger att talan väcks innan patent meddelats.
Möjligheten att genom domen meddela licens även för gången tid synes
emellertid böra direkt framgå av lagtexten.

Enligt den föreslagna lydelsen skall tvångslicens kunna meddelas »till
utnyttjandet». Departementschefen framhåller att stadgandet får anses äga
samma innebörd som bestämmelserna i 4 § rörande den s. k. föranvändarrätten.
I sistnämnda paragraf har emellertid direkt utsagts att utnyttjandet
endast får ske med bibehållande av dess allmänna art. Häri ligger enligt
kommittéerna att föranvändaren måste hålla sig inom ramen för den utnyttjandeform
som använts eller planerats. På samma sätt har i 53 § utnyttjanderättens
omfång begränsats. Enligt lagrådets mening bör även i 48 §
begränsningen direkt anges.

Lagrådet förordar att paragrafen erhåller följande lydelse: »Den som
---erhålla tvångslicens till utnyttjandet med bibehållande av dess all -

341

Kungl. Maj:ts proposition nr AO år 1906

männa art. Tvångslicens, som kan avse även tid innan patentet meddelades,
må endast beviljas om synnerliga skäl föreligga samt den som begär licensen
saknat kännedom om patentansökningen och ej--— i riket.»

49 §.

Lagrådet:

I andra stycket andra punkten stadgas den begränsningen att tvångslicens
må övergå till annan endast tillsammans med rörelse vari den utnyttjas.
Enligt andra punkten i 48 § kan rätt till tvångslicens under där angivna
förutsättningar tillkomma även den som vidtagit väsentliga åtgärder för
yrkesmässigt utnyttjande av uppfinningen här i riket. Då sålunda rätt till
tvångslicens i vissa fall kan föreligga redan innan ett utnyttjande kommit
till stånd bör, på samma sätt som stadgas beträffande föranvändarrätt enligt
4 §, orden »eller utnyttjandet avsetts skola ske» tilläggas.

Vid behandlingen av 4 § har lagrådet föreslagit att i lagtexten direkt anges
att begränsningen icke innebär att hela den rörelse som verksamheten
knyter sig till måste överlåtas. Motsvarande ändring bör göras i förevarande
paragraf.

Med hänvisning till det sagda förordar lagrådet att stadgandet i 49 § andra
stycket andra punkten erhåller följande lydelse: »Tvångslicens må övergå
till annan endast tillsammans med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet
avsetts skola ske, eller del därav.»

50 §.

Lagrådet:

I remissprotokollet har icke närmare angivits vilka principer som bör
vara vägledande vid bestämmande av vederlag som skall utgå i samband
med att tvångslicens meddelas. Kommittéerna, som närmare behandlat ämnet,
har därvid helt allmänt anfört att när det gäller att fastställa vederlagets
storlek skall de hänsyn beaktas som ligger till grund för att tvångslicens
meddelas. Vidare har framhållits att vederlaget regelmässigt skall
bestämmas så, att patenthavaren får full ersättning för den förlust som tillfogas
honom genom att tvångslicens upplåts. Avsteg från denna princip bör
emellertid enligt kommittéernas mening kunna ske därest patenthavaren
missbrukat sin ställning. För sådant fall vilket sannolikt mest kan föreligga
då fråga uppstår att meddela tvångslicens av hänsyn till allmänt intresse
kan ifrågakomma att bestämma storleken av vederlaget på sådant
sätt att patenthavaren får ett sämre ekonomiskt utbyte av patentet sedan
tvångslicens meddelats än han hade dessförinnan. Principen om att patenthavaren
skall erhålla full gottgörelse genom vederlaget för tvångslicensen
kan ej heller, framhåller kommittéerna, upprätthållas när det gäller att fastställa
vederlag för tvångslicens som meddelas på grund av att den patenterade
uppfinningen icke utövats här i riket utan det inhemska behovet

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

täckts genom import. Det ekonomiska utbytet av patentet kan nämligen
för patenthavaren vara betydligt större när uppfinningen utnyttjas genom
import än vid tillverkning här i landet, vilket ofta är anledningen till att
någon inhemsk produktion inte kommer till stånd. Skulle i sådant fall
tvångslicenshavare nödgas att till patenthavaren utge ersättning för den
förlust som tillfogas patenthavaren, skulle licenstagaren inte kunna driva
inhemsk tillverkning i konkurrens med importen. Bestämmelsen om tvångslicens
skulle alltså bli illusorisk. För dylika fall bör därför ersättning till
patenthavaren enligt kommittéernas mening bestämmas med utgångspunkt
från det ekonomiska utbyte denne skulle haft, om han utövat patentet inom
landet på sådant sätt att den angivna förutsättningen för att meddela
tvångslicens inte varit för handen. Vederlaget skall därefter bestämmas att
fullt ut motsvara den förlust patenthavaren lider därigenom att den utövning
han på angivet sätt anses kunna ha bedrivit inom landet måste ske
i konkurrens med den verksamhet som innehavaren av tvångslicensen skall
bedriva.

Lagrådet har för sin del intet att erinra mot att de synpunkter som i det
föregående upptagits tjänar till ledning för fastställande av vederlag vid
meddelande av tvångslicens. Därvid har lagrådet fäst avgörande vikt vid
att, såsom kommittéerna anmärkt, bestämmelserna om tvångslicens inte
har karaktär av expropriationsföreskrifter utan utgör en allmän begränsning
i patenträtten. -— Slutligen må i detta sammanhang erinras om att
parterna i mål av förevarande art äger disponera över tvisteföremålet. Vederlag
får därför inte utdömas med lägre belopp än det part medgivit.

7 KAP.

52 §.

Lagrådet:

Till en början vill lagrådet, i fråga om ogiltighet till följd av att patent
meddelats annan än den berättigade, angiva som sin uppfattning av den
föreslagna lagstiftningen att en från patentsökanden härledd rättighet som
uppkommit efter ansökningstillfället icke grundar ogiltighet utan att allmänna
rättsregler här skall äga tillämpning.

Departementschefen och kommittéerna har under denna paragraf uttalat
sig om det fall att patent beviljats, ehuru patentkravet efter ändring
kommit att sakna motsvarighet i ansökningshandlingarna och löpdagsförskjutning
ej heller skett. Enligt uttalandena skall stadgandet tolkas så att
om nyhetshinder uppkommit mellan ansökningsdagen och dagen för ändringen
detta kan föranleda ogiltigförklaring.

Emellertid förutsätter ju en sådan förklaring att patentmyndigheten förfarit
felaktigt genom att icke beakta att en otillåten ändring skett. Det upp -

343

Kungl. Muj. ts proposition nr iO år 1!)66

komna nyhetshindrets beskaffenhet kan däremot ha stått fullt klai för patentmyndigheten.
Men en domstol har eljest icke att pröva om ändring
varit otillåten; att så varit förhållandet föranleder i och lör sig icke ogiltighet.
Med hänsyn härtill vill lagrådet sätta i fråga om den avsedda innebörden
verkligen kan utläsas av den föreslagna lagtexten.

Härtill kommer att motsvarande situation kan tänkas i andra fall som
icke synes ha berörts under förarbetena. Vid delning (tillämpningsföreskrifterna
§ 17, lagrådets förslag 13 §) kan patentmyndigheten räkna den
nya ansökningen såsom inkommen då stamansökningen gjordes. Om förutsättningar
härför i själva verket icke törelåg och om nyhetshinder uppkommit
mellan dagen för stamansökningen och dagen för den nya ansökningen,
inställer sig frågan om domstol kan förklara patent ogiltigt därför
att sådant nyhetshinder icke beaktats. Liknande kan inträtta vid utbiytning
(tillämpningsföreskrifterna § 18, lagrådets förslag 14 §). Enligt lagrådets
mening kan dessa fall jämställas med det fall varom förut talats.

För att av lagtexten måtte fullt klart framgå att i samtliga de angivna
fallen ogiltigförklaring kan ske, hemställer lagrådet att i första stycket av
förevarande paragraf såsom en tredje punkt intas bestämmelse, att vid bedömning
huruvida hinder mot patentets meddelande förelegat enligt \ad
nyss sagts rätten äger pröva om stadgandena i 12—14 §§ (enligt lagrådets
förslag) iakttagits. — Som av ordalydelsen framgår är det icke den formella
felaktigheten i och för sig som utgör grund för ogiltigförklaring. Denna äi
liksom i övriga fall avhängig av hinder enligt 1 § eller 2 §.

Enligt 52 § andra stycket kan under där angivna förutsättningar talan
föras av myndighet som Konungen bestämmer. I § 44 av tillämpningsföreskrifterna
har stadgats att talan skall föras av allmän åklagare där icke
Kungl. Maj :t för särskilt fall förordnat annan myndighet. I mål om patents
ogiltighet skall enligt 65 § Stockholms rådhusrätt vara rätt forum.
Talan skall alltså normalt ankomma på åklagarmyndigheten i Stockholm.
Mot en sådan ordning synes intet vara att invända.

I detta sammanhang vill lagrådet framhålla att kommittéernas uttalande
om interventionsrätt för patentmyndigheten icke lär äga tillämpning för
svensk rätts del. Slutligen må erinras om att behandlingen av mål vari
talan förs å det allmännas vägnar regleras i 20 § lagen om införande av nya
rättegångsbalken.

Med hänvisning till vad lagrådet inledningsvis anfört förordar lagiådet i
klarhetens intresse att i tredje stycket första punkten orden »den som är
berättigad till patentet» er sättes med »den som vid tiden för patentansökningen
ägde rätt till uppfinningen».

I tredje stycket sista punkten stadgas en absolut frist för väckande av
talan för den händelse patenthavaren var i god tro. Av kommittéernas betänkande
framgår att här avses god tro både då patenthavaren förvärvat
patentet direkt på grund av patentansökan och då han förvärvat ett redan

344

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

meddelat patent t. ex. genom köp. Detta bör enligt lagrådets mening komma
till uttryck i lagtexten förslagsvis så att sista punkten i tredje stycket erhåller
den ändrade lydelsen, att var patenthavaren i god tro när patentet
meddelades eller detta av honom förvärvades, må talan ej väckas senare än
tre år efter patentets meddelande.

53 §.

Lagrådet:

Institutet överföring av patent är liksom överföring av patenlansökan
(18 §) en nyhet i förhållande till gällande rätt. Institutet är avsett att erbjuda
ett alternativ till sådan ogiltighetstalan som grundas på att patentet
beviljats åt någon icke berättigad. Det karakteristiska för institutet är att,
såsom kommittéerna anfört, den som beviljas överföring kommer i besittning
av en rätt som han aldrig haft, i det han ju icke själv sökt patent.
Någon motsvarighet härtill finns icke för närvarande i vad gäller rättigheter
som uppkommit före ansökningsdagen, utan är den berättigade i sådant
fall hänvisad till att föra ogiltighetstalan.

Beträffande däremot rättigheter som uppkommit efter ansökningsdagen,
exempelvis genom överlåtelse från patentsökanden eller patenthavaren eller
på grund av succession genom arv torde enligt allmänna rättsregler finnas
möjlighet att föra talan om bättre rätt till patentet. Några särskilda frister
för väckande av talan gäller icke härvidlag.

Det kan tydligen icke utan uttryckligt stöd i lagtext eller förarbeten förutsättas
att införandet av institutet överföring är avsett att medföra inskränkning
i denna möjlighet. För väckande av talan om överföring skall gälla
vissa jämförelsevis korta tidsfrister. På grund härav och med hänsyn till
syftet med institutet måste antas att avsikten är att rättigheter som uppkommit
efter ansökningsdagen icke kan föranleda överföring, men väl såsom
nyss sagts en talan om bättre rätt.

Innebörden av 53 § första stycket skulle enligt lagrådets mening framgå
klarare om orden »den som är berättigad till patentet» ersattes med »den
som vid tiden för patentansökningen ägde rätt till uppfinningen».

Beträffande rättsverkningarna av överföring må anmärkas följande. Institutets
konstruktion medför närmast att om annat icke sägs i domen
patentet skall anses ha övergått å den nye innehavaren samma dag patentet
meddelades. Också har departementschefen angivit såsom närmast till
hands liggande att av den tidigare patenthavaren ingångna avtal, t. ex. licensavtal,
i princip får anses ogiltiga. Enligt uttalandet blir allmänna
grundsatser om verkan av avtals ogiltighet att tillämpa. — Anläggs ett motsvarande
betraktelsesätt i vad avser patentintrång skulle den nye patenthavaren
erhålla rätt att beivra patentintrång som skett efter den dag patentet
skall anses ha övergått, dvs. i regel dagen för patentets meddelande.
Det torde också saknas anledning att frånkänna honom denna möjlig -

345

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

liet att beivra patentintrång som ligger iöre överföringsdomen, om det är
en utomstående som gjort sig skyldig till intrånget. Mera tveksam ställer
sig frågan om den nye patentliavaren skall kunna beivra tidigare patenthavares
och licensliavares utövning av patentet såsom patentintrång. Mest
följdriktigt synes vara att i överensstämmelse med den formella konstruktionen
medge en sådan möjlighet. Sannolikt kan frågan med hänsyn till
stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf praktiskt visa sig vara
av mindre betydelse.

Lagrådet övergår härefter till att behandla andra stycket. Där har upptagits
bestämmelser till skydd för tidigare patentliavare och licenshavare
som var i god tro.

Lagrummet förutsätter tydligen för sin tillämpning att om överenskommelse
ej träffas ifrågavarande rättighet skall fastställas av domstol. Fastställelse
torde kunna ske även retroaktivt. Det synes icke föreligga något
hinder att i samband med en process om överföring den tidigare patenthavaren
eller innehavaren av licens begär domstolens fastställelse av att han
enligt nu ifrågavarande stadgande på vissa villkor äger utnyttja patentet,
räknat från dagen för patentets meddelande. Även i anslutning till en process
om patentintrång torde den tilltalade kunna erhålla fastställelse av att
rätt enligt stadgandet föreligger. Blir det fastslaget att sådan rätt finns och
visar det sig att intrånget icke överskrider de fastställda villkoren, föreligger
icke patentintrång.

Kommittéerna har beträffande stadgandet i detta stycke hänvisat till
4 § som reglerar föranvändarrätten. Lagrådet vill erinra om att 4 § upptar
en särskild bestämmelse om föranvändarrätts övergång till annan. En
motsvarande bestämmelse synes vara på sin plats även i nu förevarande
stadgande och böra gälla icke blott den som frånkännes patentet utan även
licenshavare. Lagrådet förordar att 53 § erhåller ytterligare ett stycke av
innehåll att rätt enligt andra stycket må övergå till annan endast tillsammans
med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske,
eller del därav.

54 §.

Lagrådet:

I första stycket har upptagits bestämmelse att i fall, då patenthavaren
skriftligen hos patentmyndigheten avstår från patentet, skall myndigheten
förklara patentet upphört. I samband med behandlingen av bestämmelserna
om patentansökan har lagrådet föreslagit att sådan ansökan skall kunna
göras även genom telegram. Behov av en motsvarande möjlighet då det gäller
anmälan om avstående av patent torde icke föreligga.

Enligt kommittéernas mening bör patenthavare kunna återkalla ett avstående
från patent intill dess patentmyndigheten utfärdat kungörelse om
att patentet förklarats upphört. I ett remissyttrande har ifrågasatts om det

12f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

är riktigt att återkallelse av ett avstående från patent med verkan skall kunna
ske efter patentmyndighetens beslut om patentets upphörande men innan
beslutet blivit kungjort. I anledning härav kan påpekas att det är i viss
mån oklart, när enligt svensk förvaltningsrättslig praxis ett återkallande senast
kan ske. I förevarande fall synes emellertid spörsmålet icke ha nämnvärd
praktisk betydelse. Såsom framgår av motiven till 55 § är det nämligen
avsett att kungörelse skall utfärdas omedelbart sedan patentmyndigheten
konstaterat att patentet upphört.

I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits ett stadgande om
förbud mot att förklara patent upphört så länge utmätning av patentet består
eller tvist om överföring av patentet är anhängig. Enligt 64 § åligger
det den som vill väcka talan om överföring av patent att anmäla detta till
patentmyndigheten. Även för utmätningsfallet bör föreskrift meddelas om
skyldighet att göra anmälan till patentmyndigheten. Sådan skyldighet bör
åläggas utmätningsmannen. Enligt lagrådets mening bör föreskrift härom
lämpligen införas i 85 § utsökniingslagen.

55 §.

Lagrådet:

Paragrafen är icke avsedd att gälla fall då patent upphör till följd av att
patenttiden gått till ända. För att detta skall komma till uttryck torde första
punkten böra avfattas annorlunda, exempelvis så att har patent förfallit
eller förklarats upphört eller har genom dom som vunnit laga kraft patent
förklarats ogiltigt eller blivit överfört, skall patentmyndigheten utfärda kungörelse
därom.

8 KAP.

56 §.

Lagrådet:

I första stycket avses uppenbarligen handlingar som ingivits till patentmyndigheten
och som förvaras där. Då patentsökanden sålunda icke själv
omhänderhar handlingarna bör stadgandet ges den utformningen att skyldighet
ålägges honom att lämna sitt samtycke till att vederbörande får ta del
av de hos patentmyndigheten förvarade handlingarna. I enlighet härmed
föreslår lagrådet att orden »att på begäran låta denne taga del av handlingarna»
utbytes mot orden »att på dennes begäran lämna sitt samtycke till att
han får taga del av handlingarna».

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

347

9 KAP.

57 §.

Lagrådet:

I fråga om åtal för patentintrång hade kommittéerna stannat för den nu
gällande ordningen, medan förslaget gör brottet till angivelsebrott, underkastat
allmänt åtal under viss begränsning. Departementschefen har uttalat
att han funnit i hög grad tveksamt vilken lösning som bör väljas. Att lägga
patentintrång under allmänt åtal är tydligen del från principiell synpunkt
riktiga. De praktiska hänsyn som kan åberopas häremot måste därför äga
särskild tyngd. Det må då framhållas att eftersom forum för mål om patentintrång
är Stockholms rådhusrätt, åklagarmyndigheten i Stockholm skall
utföra åtalet och att det såtillvida är sörjt för erfarenhet och sakkunskap.
Icke desto mindre kommer givetvis nödvändigheten att underställa åklagarmyndigheten
ansvarsfrågan att medföra tidsuldräkt. Det är därför icke uteslutet
att målsägandena kommer att finna sig bättre betjänta av att inskränka
talan till ersättningsanspråk. Och man kan på sådant sätt komma att
närma sig ett rättstillstånd där skadestånd framstår såsom den normala
sanktionen och straff som en sällsynthet, förbehållet enkla och flagranta
fall av patentintrång. Lagrådet kan icke finna att en sådan utveckling i och
för sig behöver inge betänkligheter. En viss, om ock minskad verkan torde
straffhotet alltjämt behålla. Anmärkas må även att under de senaste tio
åren till Stockholms rådhusrätt enligt uppgift instämts fjorton mål om ansvar
för patentintrång av vilka elva direkt avskrivits och tre överförts till
civilmål. Lagrådet är icke berett att föreslå någon ändring av förslaget i det
hänseende som här behandlats.

58 §.

Lagrådet:

I terminologiskt avseende synes viss jämkning böra vidtas i första och
andra styckena. Av motiven framgår att när det här talas om skälig ersättning
för utnyttjandet av uppfinningen avses skälig licensavgift och dylikt.
Lagrådet vill för sin del föreslå att detta, i likhet med vad som skett i 54 §
upphovsrättslagen, benämns »vederlag». Härigenom markeras på ett tydligare
sätt skillnaden mellan denna ersättning och den ersättning som i vissa
fall kan utgå för den ytterligare skada som intrånget medfört. Bestämmelsen
torde kunna utformas så att vad som skall utges är skäligt vederlag
för utnyttjandet av uppfinningen samt ytterligare ersättning för den skada
därutöver som intrånget medfört.

I motiveringen till det i tredje stycket upptagna stadgandet om en absolut
preskriptionstid för skadeståndsfordran i anledning av patentintrång har de
finska och svenska kommittéerna uttalat att eftersom intrånget mestadels

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

är av fortgående karaktär bör preskriptionstiden räknas successivt från varje
tidpunkt under vilket intrånget fortgår. Avfattningen av lagtexten ger
emellertid närmast stöd för den tolkningen att utgångspunkten skall vara,
icke den tid då intrånget skedde, utan den då skadan uppstod. I vad avser
skada för patenthavaren som uppkommit i form av utebliven licensavgift
får visserligen den tid under vilken intrång sker och den då sådan skada
uppkommer anses sammanfalla, varför det synes vara utan betydelse om
tidsangivelsen hänför sig till intrånget eller skadans uppkomst. Annan skada
än nyss sagts som kan uppkomma genom patentintrång, t. ex. minskning
i patenthavarens omsättning, kan däremot tänkas uppstå under tid
då motsvarande patentintrång icke sker. Såsom ordalagen närmast ger vid
handen bör det föreslagna stadgandet, liksom bestämmelsen i 40 § varumärkeslagen,
anses innebära att — oavsett när intrånget skedde — skadan
skall ha uppkommit under de fem senaste åren före talans väckande. En
sådan tolkning vinner även visst stöd av vad de sakkunniga för utredning
av varumärkeslagstiftningen uttalat därom att preskriptionstiden bör löpa
från skadans faktiska uppkomst (SOU 1958: 10 s. 337). En dylik tillämpning
tillgodoser visserligen i mindre grad det syfte som legat till grund för
nu förevarande preskriptionsregel, nämligen att näringsidkare icke skall ha
anledning att räkna med skadeståndskrav för verksamhet som ligger mer
än fem år tillbaka i tiden. Det kan emellertid förutses att det endast i sällsynta
undantagsfall kan bli fråga om att utkräva skadestånd för patentintrång
som begåtts tidigare än fem år före talans anhängiggörande. En reglering
varigenom preskriptionstiden görs beroende av den tidpunkt då
skadan inträffade står för svensk rätts del i överensstämmelse med vad
som skett i vissa fall då en särskild preskriptionstid stadgats t. ex. vid ersättning
enligt bilskadelagen och luftfartsskadelagen. En sådan konstruktion
överensstämmer däremot icke med vad som gäller enligt den allmänna
regeln om fordringspreskription efter tio år. Vid tillämpning av denna regel,
som även gäller skadeståndsanspråk, räknas nämligen såsom utgångspunkt
den skadegörande handlingen eller vid fortsatt handlande den tidpunkt
då handlandet upphörde. Anmärkas må att vid sidan av den i 58 §
stadgade särskilda preskriptionsregeln även den allmänna regeln om fordringspreskription
är att tillämpa. Skadeståndsfordran för patentintrång
får därför anses bli preskriberad sedan tio år förflutit efter det intrånget
upphörde, oavsett om skadan uppkommit först sedan intrånget upphört.

59 §.

Lagrådet:

De säkerhetsåtgärder varom bestämmelser meddelas i första stycket av
nu förevarande paragraf är —- såsom framhållits vid tillkomsten av de stadganden
av liknande innebörd som återfinns i 41 § varumärkeslagen och 55 §
upphovsrättslagen (NJA II 1960 s. 296 ff samt 1961 s. 358 ff) — icke att

349

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 är 1966

anse såsom förverkande eller annan rättsverkan av brott utan bär karaktär
av skyddsföreskrift. I fråga om talan som förs med stöd av 59 § första stycket
gäller alltså vad som i allmänhet är stadgat om enskilt anspråk.

Vidare kan anmärkas att den i paragrafen gjorda uppräkningen av åtgärder
som kan ifrågakomma får anses uttömmande, varför möjlighet inte ges
att, såsom i 55 § upphovsrättslagen, föreskriva andra åtgärder.

I anslutning till den i 59 § andra stycket intagna bestämmelsen om beslag
vill lagrådet framhålla att denna kan tillämpas endast i brottmål dvs. då
ansvarstalan förs i intrångsmålet. Om blott skadeståndstalan eller talan om
säkerhetsåtgärd förs blir i stället reglerna i 15 kap. 3 § rättegångsbalken tilllämpliga.

F. d. justitierådei Lind och justitierådet Söderland:

I 59 § första stycket har särskild bestämmelse meddelats därom att säkerhetsåtgärd
icke får vidtas mot den som i god tro förvärvat egendom som
är föremål för patentskydd eller särskild rätt därtill under förutsättning att
han ej själv begått patentintrång. De säkerhetsåtgärder varom nu är fråga
avser att ge patenthavare eller annan innehavare av patenträtt skydd
mot att föremål som innehas av annan brukas så att fortsatt patentintrång
sker. Åtgärden anknyter sålunda till själva egendomen och den skall kunna
vidtas i alla fall, där intrång i fortsättningen kan befaras. Det är däremot
i princip utan betydelse om det är egendomens ägare som låtit komma sig
patentintrång till last. Med hänsyn till det ändamål bestämmelsen salunda
avser att tillgodose kan vara tveksamt om det bör göras något uttryckligt
undantag för godtroende förvärvare. Det kan nämligen väl tänkas att även
när föremål innehas av godtroende förvärvare sadant innehav i vissa fall
kan innebära en påtaglig fara för fortsatt patentintrång. Dessutom är
tvivelaktigt om det föreligger något egentligt behov av en särskild undantagsregel.
Om i ett givet fall någon fara för fortsatt patentintrång inte anses
föreligga, brister över huvud taget förutsättningarna för förordnande om säkerhetsåtgärd.
Erinras må här om det skydd som enligt 3 § sista stycket tillkommer
godtroende köpare. Föreligger fall som där avses kan det ej bli fråga
om fortsatt patentintrång. Och redan den omständigheten att reglerna
om säkerhetsåtgärder är fakultativa medför, att sadan åtgärd kan undvikas
om den framstår såsom obillig för godtroende förvärvare. Vad åter gäller
andra sakrättsägares intressen torde enligt allmänna rättsgrundsatser följa
att domstol i samband med att den ger föreskrift om säkerhetsåtgärd ägei
meddela förklaring om att särskild rätt till föremålet skall bestå.

Kommittéerna har för sin del icke ansett erforderligt att för svensk rätts
del ge en uttrycklig bestämmelse om verkan av god tro i nu förevarande hänseende.
Såsom motivering för att uttryckligt stadgande i ämnet borde upptas
har i remissprotokollet allenast åberopats att så skett i 55 § upphovsrättslagen.
Emellertid är att märka att någon motsvarande bestämmelse

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

icke återfinns i 41 § varumärkeslagen som i övrigt i stort sett har samma
innehåll som nu förevarande paragraf. Frågan om införande av en dylik
bestämmelse i varumärkeslagen behandlades av de sakkunniga för utredning
av varumärkeslagstiftningen. De fann för sin del lämpligt att inte införa
en föreskrift om att åtgärder till förebyggande av fortsaft varumärkesintrang
icke fick genomföras mot den som i god tro förvärvat egendomen
eller särskild rätt därtill (SOU 1958 s. 339 f).

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser vi oss böra förorda att det i
första stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet om skydd för
godtroende besittare och för den som förvärvat särskild rätt utgår.

60 §.

Lagrådet:

Den i första stycket första punkten gjorda hänvisningen till vad som sägs
om patentintrång innefattar i sig tillräcklig beskrivning av den åsyftade
handlingen. Det är därför onödigt att i detta sammanhang uttryckligen framhålla
ett av rekvisiten, nämligen det yrkesmässiga utnvttjandet.

Enligt patentförordningen är däri upptagna straffbestämmelser icke tilllämpliga
vid olovligt utnyttjande av patentsökt uppfinning före patentets
meddelande. Sådant utnyttjande utgör alltså inte brott (jfr 1 kap. 1 § brottsbalken).
Vad i förarbetena till förevarande paragraf anförts ger stöd för
uppfattningen att avsikten inte varit att med ändring av vad sålunda nu gäller
beteckna utnyttjandet som brott. För att detta skall komma till tydligt
uttryck i lagtexten bör den i brottsbalken använda terminologin komma
till användning.

I enlighet med det sagda förordar lagrådet att första stycket erhåller följande
lydelse:

»Vad som sägs om patentintrång skall med undantag av 57 § äga motsvarande
tillämpning beträffande patentsökt uppfinning efter det handlingarna
i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 § i den mån ansökningen
leder till patent. Ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan
utläggning av patentansökningen kungjorts enligt 21 § må bestämmas
endast i form av vederlag i den mån det finnes skäligt.»

I andra stycket stadgas, att bestämmelserna i 58 § tredje stvcket ej äger
tillämpning om ersättningstalan väckes inom ett år efter patentets meddelande.
Enligt allmänna processrättsliga regler (se NJA II 1943 sid. 158 f)
föreligger i viss utsträckning möjlighet för patentsökanden att anhängiggöra
ersättningstalan redan innan patentet meddelats. Ordet »inom» bör
därför utbytas mot »senast».

61 §.

F. d. justitierådet Lind:

Patent skulle kunna tänkas medföra patentskydd oberoende av huruvida
patentet lagligen bort meddelas. Så är emellertid icke fallet enligt gällande

351

Kungl. Maj.ts proposition nr ''iO är 1966

lagstiftning. Är patentet ogiltigt medför ett utnyttjande icke påföljd för pa1-tentintrång. Även den föreslagna lagstiftningen tillerkänner ogiltigheten en
liknande befriande verkan. Denna verkan skall emellertid inträda först i och
med det att dom på ogiltigförklaring vunnit laga kraft men skall innebära att
därefter straff, skadestånd eller särskild rättsverkan icke får ådömas, oavsett
om intrånget skett före eller efter ogiltigförklaringen. Bestämmelsen
härom i första stycket av förevarande paragraf innefattar enligt min mening
en uttömmande reglering av frågan om verkan av patents ogiltighet med
avseende å patentintrång. Detta medför i fråga om tidigare mål, vari dömts
för patentintrång, att resning icke kan beviljas på den grund att patentet
förklarats ogiltigt.

Om i ett mål rörande patentintrång göres invändning att patentet är ogiltigt,
skall enligt gällande rätt ogiltighetsfrågan prövas i domskälen i intrångsmålet
med verkan parterna emellan. Så blir icke möjligt enligt förslaget
som för befrielse från påföljd fordrar en lagakraftägande ogiltigförklaring
med verkan mot envar.

För denna förslagets ståndpunkt synes i främsta rummet kunna åberopas
intresset att samordna patenträtten med varumärkesrätten. Emellertid torde
väsentliga skiljaktigheter i förutsättningar mellan förhållandena på det
ena och det andra området kunna påvisas.

För varumärkesrättens del gällde redan tidigare i princip vad som sedermera
upptogs i varumärkeslagen. Patentlagstiftningen å andra sidan har
länge haft sin nuvarande gestaltning. Såväl vid patentförordningens tillkomst
1884 som i samband med 1944 års ändringar i densamma förelåg förslag
till anordning motsvarande den som nu upptagits i remissprotokollet
men vid båda tillfällena avvisades förslagen. Enligt min uppfattning är denna
skillnad i utgångspunkt icke utan betydelse.

Framför allt ligger emellertid en skillnad däri att patentmål ofta är synnerligen
omfattande och arbetskrävande. Redan handläggning i en instans
kan draga avsevärd tid och än mer blir så fallet om målet skall passera flera
instanser. Patenthavarens behov av rättsskydd och motpartens intresse
att få avgjort om intrång förelåg kan båda bli lika lidande av ytteiligare
tidsutdräkt. Från denna synpunkt är det icke önskvärt att bedömning av giltighetsfrågan
skall fordra en särskild process om ogiltigförklaring. Jag
kan här erinra om ett tidigare i annat lagstiftningssammanhang gjort uttalande
att det knappast finns något som är ägnat att i så hög grad fördröja
avgörandet av ett mål som den omständigheten att dess avdömande
ställs i beroende av att visst annat mål först skall avgöras.

Det har sagts att intrångstalan i tvistemål och giltighetsfrågan regelmässigt
kommer att kunna handläggas i en rättegång. Här må emellertid erinras
om att svaranden i intrångsmålet enligt förslaget har rätt att få målen åtskilda
och intrångsmålet vilande medan ogiltighetsmålet pågår, kanske fullföljt
i alla instanser. Han har alltså möjlighet att fördröja intrångsmålets

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

avgörande med måhända flera år. Av förslagets princip att patent behandlas
såsom giltigt till dess ogiltigförklaring meddelats och vunnit laga kraft
följer vidare nödvändigtvis att underdomstolen trots att handläggningen varit
gemensam icke kan, när den förklarar patentet ogiltigt, på denna grund
samtidigt fria från patentintrång. Fullföljes talan mot domen på ogiltigförklaring
lär intet annat återstå än att domstolen låter intrångsmålet anstå
eller ock, trots att den anser patentet ogiltigt, dömer för patentintrång om
förutsättningar härför eljest är för handen.

Kommittéerna för sin del hade ursprungligen tänkt sig en lösning sådan
den nu föreslagna men övergav denna ståndpunkt på grund av den kritik
som riktades däremot. I stället skulle enligt kommittéernas slutliga förslag
invändning om ogiltighet upptas endast om patenthavaren är part, och
vid bifall till invändningen skulle påföljd för patentintrång ej ådömas och
ogiltigförklaring skulle meddelas med verkan mot envar. Mot detta synes
kunna anmärkas att parterna kan föranledas till en vidlyftigare processföring
än deras föreliggande intressen egentligen skulle föranleda. Det synes
vidare främmande att en dom med verkan mot envar skulle meddelas på en
invändning, och en sådan konstruktion torde vara ägnad att medföra komplikationer.
Har underdomstolen ansett patentintrång föreligga men överinstansen
har motsatt uppfattning inställer sig frågan vilken rättskraft underdomstolens
avgörande i giltighetsfrågan kan äga. Särskilt gäller detta
om underdomstolen bifallit invändningen och meddelat ogiltigförklaring.
Anses denna förklaring icke förfalla i och med överinstansens avgörande att
patentintrång ej skett utan alltjämt bestå med verkan mot envar, blir det
för överinstansen nödvändigt att ingå i bedömning av giltighetsfrågan. Från
parternas synpunkt utgör detta onödig omgång.

Såsom förut nämnts innebär den nu gällande patenträtten att om domstolen
i ett intrångsmål finner att patentet är ogiltigt, detta konstateras i domskälen
och därför äger betydelse närmast mellan parterna. När man i det
remitterade förslaget och kommittéernas förslag tagit avstånd härifrån har
det skett med åberopande av att det är en anomali att ett av domstol som
°§iltigt bedömt patent skall kunna bibehållas. Denna anmärkning torde
emellertid äga mera teoretisk än praktisk betydelse. Några intrångspåföljder
lär patenthavaren knappast komma att påyrka i fortsättningen. Vad som
sker är närmast att patentet kvarlever i patentregistret. Men detta blir med
all sannolikhet endast för någon tid. Patenthavaren har ringa intresse om
ens något att upprätthålla patentet. Eftersom — till skillnad mot vad som
gäller om varumärken — patenthavaren är skyldig att erlägga icke obetydlig
arsavgift men rimligen finner detta innebära en onödig kostnad, kommer
patentet att förfalla.

Enligt min mening är det svårt att i valet mellan de olika möjligheterna
ernå en fullt tillfredsställande lösning. Emellertid torde knappast ha påvisats
några olägenheter av den nuvarande ordningen och detta synes även

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 dr 1966

353

bestyrkt av uttalanden från Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund
vilka är de som närmast äger erfarenhet på området. Patenträttsliga
och varumärkesrättsliga förhållanden torde, såsom anförts, så skilja
sig att en olikhet i reglering icke är omotiverad, över huvud taget har jag
kommit till den uppfattningen att frågan närmast gäller om de redan nu
långvariga intrångsprocesserna kommer att ytterligare förlängas genom
förslaget. Då jag icke kan bortse från risken att så blir fallet, anser jag
praktiska skäl tala för att icke helt avstå från den processuella förenkling
som den nu gällande ordningen erbjuder utan bör förslaget kompletteras
med ett tillägg som i viss utsträckning bevarar denna ordning.

Emellertid skall enligt förslaget talan om intrångspåföljd kunna föras
även av annan än patenthavaren. Med hänsyn till vad förut anförts om den
rent faktiska betydelsen av att patent bedöms såsom ogiltigt i domskälen
bör vad nu gäller om ogiltighetsinvändning inskränkas till mål däri patenthavaren
är part. Därjämte torde stadgandet i 52 § tredje stycket om talerätt
och om frister för talans väckande böra äga motsvarande tillämpning beträffande
invändning om ogiltighet av patent.

Med hänvisning till vad som här anförts hemställer jag att andra stycket
i förevarande paragraf ersättes med två stycken av förslagsvis följande
lydelse:

»Föres talan —--är ogiltigt, äger rätten, då patenthavaren är part i

målet, upptaga invändningen härom med iakttagande av föreskrifterna i
52 § tredje stycket. Om invändningen bifalles skall ej i målet dömas till
straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 57—60 §§.

Är patenthavaren icke part i målet skall rätten på yrkande av den som
gjort invändningen förklara målet---skall väckas.»

Regeringsrådet Äbjörnsson:

Jag instämmer med f. d. justitierådet Lind i uttalandet att i fråga om
tidigare mål, vari dömts för patentintrång, resning icke kan beviljas på den
grund att patentet förklarats ogiltigt.

Justitieråden Söderlund och Brunnberg:

Första stycket innehåller en regel om verkan av att patent genom lagakraftvunnen
dom förklarats ogiltigt. Enligt stadgandets ordalydelse meddelas
blott förbud mot att efter det sådan dom föreligger döma till straffrättslig
påföljd, skadestånd eller säkerhetsåtgärd enligt 57—60 §§. Ordalagen
ger alltså inte stöd för att stadgandet avser att ge någon uttömmande reglering
av frågan om verkan av patents ogiltighet vad gäller patentintrång.

I motiven har däremot gjorts mera generella uttalanden om verkan av
ogiltigförklaring. Sålunda har kommittéerna hänvisat till den i Europarådskonventionens
artikel 1 intagna bestämmelsen om att patent, som förklarats
ogiltigt på grund av att uppfinningen ej fyller kraven på nyhet och upp -

354

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

finningshöjd, skall anses ogiltigt ab initio. Denna princip sägs dock enligt
gjorda uttalanden ej innebära att den retroaktiva verkan av ogiltighet är
absolut. Kommittéerna anser att man ej bör uppställa någon generell regel
om verkningarna av ogiltighet; dessa får i stor utsträckning bero av omständigheterna
i det särskilda fallet. Som sin mening uttalar kommittéerna,
att det inte är befogat att låta en lagakraftägande dom, varigenom fastslagits
att ett patent är ogiltigt, medföra att redan tidigare rättskraftigt avdömda
intrångsmål får återupptas och att billighetsskäl talar för denna ståndpunkt,
om ersättning till patenthavaren redan utgått och denna förbrukats.
I anledning härav vill vi framhålla att enligt vår mening torde för svensk
rätts del frågan angående omprövning av ett slutligt avgörande av domstol
jämväl för nu åsyftade fall böra lösas enligt de förutsättningar som i allmänhet
gäller vid prövning av spörsmål om resning. Träffas nytt avgörande
i det efter resning upptagna målet synes betydelsen härav, bland annat vad
gäller tidigare ådömd straff rättslig påföljd, böra bedömas enligt allmänna
rättsgrundsatser.

Lagrådet:

Såsom lagrådet närmare utvecklat under 59 § är de säkerhetsåtgärder
som i första stycket av denna paragraf avses inte att anse såsom förverkande
eller annan rättsverkan av brott. Med hänsyn härtill synes önskvärt att
i förevarande sammanhang undvika den i brottsbalken använda termen
»särskild rättsverkan». Förslagsvis kan den ersättas med den av kommittéerna
i motiveringen brukade termen säkerhetsåtgärd. Vidare bör, i överensstämmelse
med terminologin i 58 och 60 §§ ordet »ersättning» användas i
stället för »skadestånd». Lagrådet vill därför föreslå att stycket ges formuleringen,
att har patent förklarats ogiltigt genom dom som vunnit laga
kraft må ej enligt 57—60 §§ dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd.

63 §.

F. d. justitierådet Lind:

Godtages mitt förslag till ändring av 61 § torde tredje stycket i förevarande
paragraf böra erhålla förslagsvis följande lydelse: »Göres i mål som avses
i första stycket gällande att patentet är ogiltigt äger rätten, då patenthavaren
är part i målet, upptaga invändningen härom med iakttagande
av föreskrifterna i 52 § tredje stycket. Är patenthavaren ej part, äga bestämmelserna
i 61 § tredje stycket motsvarande tillämpning.»

64 §.

Lagrådet:

Med anledning av ett remissyttrande har departementschefen framhållit
att underrättelse till patenthavare självfallet kan ske genom att underrätte!-

355

Kitngl. Maj. ts proposition nr W år 19Hd

se tillställs patenthavarens i patentregistret antecknade ombud. Departementschefen
hänvisar till att detta följer av att ombudets fullmakt enligt
71 § skall omfatta behörighet att mottaga delgivning av handlingar i mål och
ärenden rörande patent. Genom hänvisningen till 71 § begränsas emellertid
uttalandet till att endast avse omhud för patenthavare som ej har hemvist
här i riket. Det torde få förutsättas att detsamma bör gälla för här bosatta
patenthavare som till patentregistret anmält ombud, under förutsättning
givetvis att fullmakten innefattar behörighet att motta delgivning
av handlingar. Enligt vad som under hand upplysts för lagrådet tillämpar
patentverket för närvarande den ordningen, att innan ett ombud antecknas
i patentregistret har verket förvissat sig om att fullmakten omfattar behörighet
att motta delgivning av handlingar. Detta sker oavsett om ombudet
representerar en här i riket bosatt patenthavare eller en utländsk patenthavare.
Någon ändring i denna praxis är icke avsedd att komma till stånd efter
antagandet av den nya patentlagen. Det torde sålunda icke erfordras någon
särskild författningsföreskrift i detta hänseende.

65 §.

Lagrådet:

Såsom lagrådet anfört vid 53 § kan jämte i delta lagrum avsedda mål om
överföring av patent på grund av bättre rätt som förefanns, när patentansökningen
gjordes, förekomma rättegångar om bättre rätt till patent varvid
åberopas rättigheter som uppkommit under den tid ansökningen om patent
behandlades eller sedan patent meddelats. I anslutning härtill vill lagrådet
anmärka att den i 65 § upptagna forumregeln inte är tillämplig på mål av
sist angivet slag. Frågor om forum blir därför i sådana fall att bedöma enligt
de i rättegångsbalken givna bestämmelserna för tvistemål i allmänhet.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört under 17 § bör första punkten i
65 § begränsas till att endast avse mål som gäller bättre rätt till patentsökt
uppfinning vid tiden för ansökningen.

Vidare kan i detta sammanhang framhållas att den särskilda forumregeln
i 65 § icke avser mål angående brott varom förmäles i 62 §. Frågor om
behörig domstol blir jämväl i dessa fall att bedöma enligt vanliga processuella
regler. Mot en sådan ordning vilken överensstämmer med gällande rätt
synes knappast någon invändning kunna göras. Det kan nämligen förutsättas
att sådana brott mestadels har karaktären av ordningsförseelser och att
det i mål härom endast sällan kan uppkomma frågor av teknisk natur, som
skulle kunna motivera att målet bör handläggas såsom patentmål. Det förhållandet
att i mål om skadestånd på grund av brott som avses i 62 § undantagsvis
kan uppkomma spörsmål av mera central patenträttslig natur synes
icke föranleda annat bedömande.

356

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
72 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till sitt uttalande vid 24 § angående gränsdragningen
mellan denna paragraf och den nu förevarande.

73 §.

Lagrådet:

Såsom anförts under 41 § bör föreskriften om rätt för Konungen att förordna
om avgiftsbefrielse under de första patentåren överflyttas till 73 §.
Bestämmelsen torde i denna paragraf lämpligen införas som en andra punkt
med förslagsvis följande lydelse: »Därvid äger Konungen, såvitt avser årsavgifter,
förordna att ett eller flera av de första patentåren skola vara avgiftsfria.
»

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Punkt 2

Lagrådet:

Enligt andra stycket skall bestämmelsen i 16 § första stycket patentförordningen
fortfarande gälla i fråga om patent, som meddelats på grund av
ansökan som gjorts eller skall anses gjord före den 1 oktober 1966. Kommittéerna
anför i motiv till det av dem föreslagna motsvarande stadgandet att
föranvändarrätt som uppkommit före nya lagens ikraftträdande och erhållit
det innehåll som följer av äldre lag inte borde påverkas av nya lagens bestämmelser
men att stadgandet icke hindrade att föranvändarrätt kunde anses
uppkommen i fall där så kunnat ske enligt nya lagen men inte enligt den
äldre, t. ex. när utnyttjandet gäller import. Mot vad sålunda anförts har departementschefen
ej gjort någon invändning. Lagrådet har velat erinra om
nämnda motivuttalande då denna innebörd måhända icke fullt klart framgår
av det remitterade förslaget.

Punkt 3

Lagrådet:

Innehållet av den genom patent förvärvade ensamrätten framgår av bestämmelserna
i 3 § i förslaget. I förhållande till gällande rätt innebär detta
stadgande att ensamrätten utvidgats och gjorts generell. Vissa utnyttjandeformer
som enligt patentförordningen icke skulle ha bedömts som intrång i
ensamrätten kan alltså enligt den nya lagen komma att falla in under bestämmelserna
om patentintrång. Även för ett speciellt fall innebär den nya
lagen en ändring i vad förut gällde. Sålunda har i 60 § i förslaget skyddet
mot intrång före utläggningens kungörande stärkts genom att förslaget icke
bibehåller det nuvarande villkoret för skadestånd att motparten genom sökandens
försorg erhållit del av ansökningshandlingarna.

I straffrättsligt hänseende blir bestämmelserna i 5 § lagen om införande av
brottsbalken tillämpliga, varför några särskilda övergångsbestämmelser här -

357

Kungl. Maj. ts proposition nr hO år 1966

om till patentlagen icke erfordras. I fråga om rätten till ersättning torde det
däremot böra direkt utsägas att äldre lag alltjämt skall tillämpas i fråga om
intrång som ägt rum före nya lagens ikraftträdande.

I detta sammanhang bör också beaktas att lagförslaget innefattar ändrade
bestämmelser om talerätt vid patentintrång. Enligt It) § 1 mom. patentförordningen
kan endast patenthavaren föra talan. Jämlikt lagförslaget åter
ligger patentintrång under allmänt åtal. Vidare finns den skillnaden att talerätt
enligt förslaget tillkommer jämväl annan målsägande än patenthavaren.
Sålunda äger t. ex. licenshavare föra ansvars- och skadeståndstalan. Beträffande
patentintrång som ägt rum före nya lagens ikraftträdande bör enligt
lagrådets mening äldre lags bestämmelser om talerätt vara tillämpliga. Jämlikt
allmänna straffrättsliga grundsatser, sådana dessa kommit till uttryck i
7 § lagen om införande av brottsbalken, lär gälla att nya regler om åtal inte
medför ökade möjligheter att åtala äldre brott. Då dessa grundsatser torde
äga tillämpning jämväl vad avser den vidgade åtalsrätten i nu förevarande
hänseende synes något särskilt övergångsstadgande icke erfordras i vad avser
åtalsrätten. Däremot bör för att undvika varje tvekan om vad som skall
gälla i fråga om enskild talan angående patentintrång som skett före lagens
ikraftträdande, uttryckligen anges att de ökade möjligheter att föra sådan
talan som lagförslaget innebär inte skall äga tillämpning i sådana fall.

Vad lagrådet sålunda anfört torde föranleda att en särskild övergångsbestämmelse
upptas under punkt 3. Förslagsvis kan bestämmelsen erhålla
det innehållet att i fråga om ersättning för patentintrång, som ägt rum före
den nya lagens ikraftträdande, och om rätt att väcka talan härom skall förordningen
angående patent alltjämt äga tillämpning.

Lagrådet vill härutöver anmärka följande. När i förevarande punkt stadgas
att i visst fall frågor om ogiltigförklaring av patent och om rätt att väcka
talan härom skall bedömas enligt patentförordningen åsyftas icke att —- i
fall då punkt 10 ej är tillämplig — utesluta att de processuella bestämmelserna
i 61 § andra stycket, 63 § tredje stycket och 64 § skall tillämpas i mål
om intrång i äldre patent. Svaranden i ett sådant mål kan alltså inte få ogiltigheten
prövad invändningsvis.

Slutligen må framhållas att såsom framgår av punkt 2 och av kommittéernas
betänkande talan om överföring enligt 53 § i lagen kan föras också beträffande
patent som meddelats enligt äldre lag. Däremot medför punkt 6
viss inskränkning i möjligheten att jämlikt 18 § i lagen erhålla överföring av
patentansökan som var anhängig vid ikraftträdandet.

Punkt 6

Lagrådet:

I anledning av vad Svenska patentombudsföreningen framhållit vill lagrådet,
utöver vad departementschefen anfört, anmärka följande. Har en och
samme sökande ingivit flera ansökningar före lagens ikraftträdande och
har samtliga godkänts för utläggning enligt patentförordningen skall alla

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

också i fortsättningen behandlas enligt denna. Om endast någon eller några
av ansökningarna hunnit godkännas kommer äldre lag att gälla för dessa,
medan de nya reglerna i lagförslaget om kollision blir att tillämpa på de övriga.
Såvitt lagrådet kan finna kan några vägande erinringar icke resas mot
en sådan ordning och någon särskild undantagsregel för nu angivna fall kan
därför ej anses påkallad.

Punkt 9

Lagrådet:

Godtas vad lagrådet i första hand föreslagit om ändring av 41 § skall i
uttrycket »41 § andra stycket» de båda sista orden utgå.

Punkt 10

Lagrådet:

Bestämmelserna i 61 § andra stycket och 63 § tredje stycket i den nya lagen
anger huru domstolen skall förfara, när i mål om patentintrång eller
mål enligt 63 § görs invändning om att patentet är ogiltigt. Enligt nu förevarande
punkt skall dessa bestämmelser icke äga tillämpning i fråga om patentmål
som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande. Huru domstolen här
skall förfara framgår icke fullt klart av övergångsbestämmelserna. Meningen
är tydligen att i dessa fall skall tillämpas vad som nu gäller. Detta torde
böra komma till uttryck i lagtexten, förslagsvis genom att efter första meningen
av punkt 10 tilläggs att för sådana mål skall tillämpas äldre lag.

F. d. justitierådet Lind:

Hänvisningen till 61 § andra stycket bör om mitt förslag till ändring av
denna paragraf godtas avse 61 § andra och tredje styckena.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret

Lagrådet:

Lagrådet hemställer, att till bestämmelsen om att lagen skall träda i kraft
den 1 oktober 1966 fogas föreskrift att vad i 10 § sägs om hovrättens sammansättning
icke skall äga tillämpning i mål, som avgjorts av rådhusrätten
före nämnda dag.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1966

359

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 februari 1966.

N ärvarande:

Statsministern Erlander ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, ''Lindström, Lange, Kung, Edenman, Johansson

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 17 januari
1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 september 1965 remitterade
förslagen till

1) patentlag,

2) lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret,

3) lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning,

4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644),

5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).

Föredraganden anför.

Sedan lagrådet avgivit sitt utlåtande över ifrågavarande lagförslag har
fortsatta överläggningar hållits mellan representanter för berörda departement
och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Härvid har
lagförslagen överarbetats på grundval av dels lagrådets yttrande dels yttranden
som har avgivits av de danska och norska justitiedepartementen.
De förslag som jag lägger fram i det följande stämmer överens med resultatet
av överläggningarna. Vid dessa enades man också om att lagarnas
ikraftträdande borde uppskjutas till den 1 januari 1967.

Den nya lagstiftningen bör enligt min mening träda i kraft den 1 januari
1967. Med anledning av vad lagrådet har anfört och vad som har framkommit
vid departementsöverläggningarna får jag anföra följande.

Förslaget till patentlag

Lagrådet har föreslagit att den allmänna regeln om giltighetstiden för
patent, som i det remitterade förslaget har upptagits i 40 §, infogas i 1 §,
alternativt att reglerna i 7 § om giltighetstiden för tilläggspatent överflyttas
till 40 §. Vid de nordiska överläggningarna har man emellertid avstyrkt att

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

regeln om giltighetstiden tas in i 1 § och vidare ansett att reglerna om tillläggspatents
giltighetstid är så konstitutiva för institutet att de bör stå kvar
i 7 §. I anledning av lagrådets anmärkning förordar jag emellertid att till
40 § fogas ett andra stycke av följande lydelse: »Om upprätthållande av
tilläggspatent stadgas i 7 §.» Motsvarande ändring torde komma att vidtas
i de övriga nordiska lagförslagen.

För att uppnå överensstämmelse med Europarådets lagkonvention torde
lagrådets förslag till omredigering av 2 § tredje stycket böra godtas.

Enligt 4 § andra stycket i förslaget får föranvändarrätt övergå till annan
endast tillsammans med rörelse, vari den uppkommit eller utnyttjandet
avsetts skola ske. I anledning av kommittéernas i remissprotokollet
återgivna uttalande att begränsningen inte innebär att hela den rörelse som
verksamheten knyter sig till måste överlåtas har lagrådet föreslagit, att detta
uttryckligen anges i lagtexten genom tillägg av orden »eller del därav».
Den av lagrådet föreslagna formuleringen är emellertid enligt min mening
svår att tolka och kan leda till en ej önskad inskränkning i patenthavarens
ensamrätt. Jag anser mig därför böra vidhålla det remitterade förslaget på
denna punkt. Jag vill framhålla att innebörden av begränsningen i föranvändarrätten
inte är att hela det företag, vari föranvändarrätten har uppkommit,
behöver överlåtas. Det räcker att den del av verksamheten överlåts
i vilken föranvändarrätten är aktuell.

Lagrådet har föreslagit en sådan utformning av 8 § att det anges att patentmyndighet
för riket är »patent- och registreringsverket å patentavdelningen».
Jag anser emellertid att uttrycket patentmyndigheten även framgent
bör omfatta besvärsavdelningen. Den remitterade texten bör följaktligen
vidhållas på denna punkt. Däremot bör i 24 § första stycket ordet »patentmyndigheten»
utbytas mot »patentmyndigheten på patentavdelningen».

Enligt 9 § första stycket skall ansökan om patent göras skriftligen hos
patentmyndigheten. Lagrådet har föreslagit att härtill fogas ett stadgande
att ansökans innehåll även må meddelas genom telegraf eller annan fj ärrskrift,
i vilket fall skriftlig ansökan dock ofördröj ligen skall tillställas myndigheten.
För närvarande godtas telegrafiskt översänd patentansökan. Kommittéerna
har förutsatt att denna praxis bibehålls och jag har utgått från
samma förutsättning. Vid sådant förhållande torde nu gällande praxis även
i fortsättningen komma att bibehållas utan att särskild bestämmelse i ämnet
meddelas. Att införa en uttrycklig bestämmelse skulle vidare innebära,
att man föregriper pågående överväganden rörande reglerna för förvaltningsprocessen.
Jag anser därför att lagrådets anmärkning inte bör föranleda
ändring i förslaget. Däremot bör lagrådets önskemål om en redaktionell
jämkning av 9 § andra stycket tillgodoses.

I 10 § stadgas förbud mot att i samma ansökan söka patent på två eller
flera uppfinningar som är oberoende av varandra. Lagrådet har jämfört
lydelsen av detta lagrum med vad som stadgas i 46 § om tvångslicens, när

361

Kungl. Maj: Is proposition nr 10 dr 1000

utnyttjandet av en patenterad uppfinning är beroende av annan tillhörigt
patent, och har framhållit att det innebär olägenhet att termen »oberoende»
i 10 § utgår från ett delvis annat slag av beroende än det som åsyftas i 46 §.
För att undvika att likartat uttryck används på olika ställen i lagen i skiftande
betydelse bör enligt lagrådet 10 § kunna avslutas med orden »självständiga
i förhållande till varandra» i stället för vad som har upptagits i
det remitterade förslaget.

Det i.10 § stadgade enhetskravet syftar på förekomsten av ett tekniskt
samband mellan uppfinningarna. Ordet »självständig» kan lätt leda tanken
till ett rättsligt samband. Uttryckssätten i 10 § — att uppfinningarna är
oberoende av varandra — och i 46 § — att en uppfinnings utnyttjande är
beroende av ett patent — synes så olika att risk för missförstånd inte föreligger.
Jag förordar därför att det remitterade förslaget vidhålls på denna
punkt.

Lagrådet har framhållit att åtskilliga rättsverkningar är knutna till själva
ansökningen. Det är med hänsyn härtill enligt lagrådets mening av vikt att i
lagen anges de fall då i stället för den verkliga ansökningstidpunkten en
annan tidpunkt skall anses som ansökningsdag. Lagrådet har därför förordat
att två nya paragrafer, en om delning av och en om utbrytning ur patentansökan,
införs i 2 kap. Jag anser emellertid de av lagrådet föreslagna
texterna mindre lämpligt utformade. I stället föreslår jag följande bestämmelse,
som omfattar både delning och utbrytning: »Sökes patent på uppfinning
som framgår av tidigare av sökanden ingiven patentansökan, vilken
icke slutligt avgjorts, skall den senare ansökningen på yrkande härom och
på de villkor Konungen bestämmer anses gjord vid den tidpunkt då de
handlingar av vilka uppfinningen framgår inkommo till patentmyndigheten.»
Plats för den nya bestämmelsen kan beredas genom att innehållet i 11 §
överförs till 9 § tredje stycket. Det nya lagrummet kan då betecknas som
11 §•

Beträffande 13 § biträder jag vad lagrådet har anfört om att även en utvidgning
av patentkraven är tillåten enligt paragrafen, förutsatt att den
uppfinning som söks skyddad framgår av de ursprungliga ansökningshandlingarna.
Lagrådets förslag till omredigering av bestämmelsen anser jag
mig däremot inte kunna tillstyrka.

Jag instämmer i lagrådets uttalande att 14 § omfattar både sådana ändringar
som åsyftas i 13 § och sådana mindre ändringar, som ej drabbas av
förbudet där, samt att bestämmelsen innebär att ändring av ansökningen
visserligen måste ha skett inom sex månader från ansökningsdagen men
att däremot yrkande om löpdagsförskjutning inte är bundet till denna tid
utan enligt 19 § andra stycket kan framställas till dess ansökningen har
godkänts för utläggning.

Enligt lagrådets mening äger 17 §, som behandlar förfarandet när någon
påstår bättre rätt till patentsökt uppfinning, avseende endast på rättigheter

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

som kan anses ha uppkommit innan ansökningen gjordes. Lagrådet föreslår
därför att lagtexten förtydligas genom att uttrycket »bättre rätt» ersätts
med orden »att han vid tiden för ansökningen ägde bättre rätt». Om
lagrådets ändringsförslag genomförs, blir följden att tvist i anledning av
partssuccession måste avgöras av patentmyndigheten. Detta skulle emellertid
direkt strida mot stadgandets syfte att befria patentmyndigheten från
skyldighet att avgöra civilrättsliga frågor. Avsikten har sålunda varit att
bestämmelsen skall omfatta både rättigheter som har uppkommit innan ansökningen
gjordes och sådana som har uppkommit därefter. Jag anser mig
därför böra vidhålla det remitterade förslaget på denna punkt.

Beträffande 18 § har lagrådet förordat att uttrycket »bättre rätt» ändras
på sätt som har föreslagits under 17 §. Enligt min mening kan emellertid
lagrådets förslag i vissa fall leda till stötande resultat. Om den föreslagna
ändringen vidtas kommer t. ex. den som efter patentansökningens ingivande
förvärvat rätt till uppfinningen från annan än sökanden att alltid vara
utesluten från rätt att yrka överföring. Stadgandet synes därför i denna del
böra bibehållas i den lydelse som har upptagits i det remitterade förslaget.

Jag kan inte instämma i lagrådets uttalande att yrkande om överföring
skall kunna framställas endast i första instans. I överensstämmelse med de
allmänna principerna för patentprocessen bör sådant yrkande kunna framställas
även i överinstans.

Lagrådet har — under hänvisning till ett uttalande av kommittéerna att
även den som framställer yrkande om överföring måste företrädas av här i
riket bosatt ombud om han är bosatt utomlands — uttalat att detta bör
utsägas i lagtexten om det skall gälla. Ombudsplikt synes emellertid inte nödvändig
i detta fall. Lagtexten bör därför inte ändras. En annan sak är att
12 § blir tillämplig på den nye sökanden om överföring sker.

Lagrådets förslag att 18 § andra stycket kompletteras med stadgande att
patentansökan inte må bifallas innan överföringsfrågan har blivit slutligen
avgjord bör godtas.

Lagrådet har föreslagit att den i 22 § femte stycket använda termen företagshemlighet
ersätts med en från 20 och 21 §§ sekretesslagen hämtad formulering.
Sistnämnda båda lagrum avser emellertid att tillgodose ett sekretessbehov
som skiljer sig rätt väsentligt från det som skall tillgodoses med
patentlagens bestämmelse. Den praxis som utbildat sig på grundval av
sekretesslagens regler kan därför knappast ge ledning vid tillämpningen av
patentlagens sekretessbestämmelse. Med hänsyn härtill bör det föreslagna
stadgandet bibehållas oförändrat.

Lagrådets förslag till omformulering av 22 § femte stycket andra punkten
bör godtas.

Med anledning av mitt uttalande i remissprotokollet, att bestämmelserna
i 22 § femte stycket om möjlighet att undanta handlingar från offentlighet

363

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

skall vara tillämpliga även i överinstanserna, har lagrådet framhållit att
handlingar av detta slag, vilka inte tidigare har företetts, kan komma att
inges hos överinstanserna och att hemlighållande av sådana handlingar kan
framstå som påkallat. Lagrådet har föreslagit att 25 § kompletteras med
en bestämmelse om att vad som stadgas i 22 § femte stycket skall äga motsvarande
tillämpning beträffande handlingar som inkommer till besvärsavdelningen
eller till Kungl. Maj :t. Detta förslag bör i princip godtas. Eftersom
besvärsavdelningen utgör en del av patentmyndigheten och bestämmelserna
i 22 § följaktligen är direkt tillämpliga på denna instans, synes emellertid
det nya stadgandet i likhet med 8 § femte stycket patentförordningen
böra avse endast handlingar som inkommer till regeringsrätten.

Med anledning av vad lagrådet har anfört angående rubriken till 6 kap.
föreslår jag att ordföljden i rubriken kastas om. Härigenom vinns överensstämmelse
med de övriga nordiska lagförslagen.

Beträffande 44 § första stycket har lagrådet föreslagit en komplettering
av innehåll att på begäran skall ske anteckning i patentregistret om att licens,
vars upplåtelse har anmärkts i registret, har övergått till annan. Emellertid
bör erinras om att 43 § upptar stadgande att licensöverlåtelse får ske
endast om avtal härom föreligger med patenthavaren. En licensöverlåtelse
kommer därmed att i praktiken framstå som en ny upplåtelse av licens. Det
torde därför inte behöva råda någon tvekan om att licensöverlåtelser omfattas
av bestämmelsen i 44 § första stycket. På grund härav och då frågan
om övergång av licens i övrigt inte har behandlats närmare i lagförslaget
bör den remitterade lagtexten bibehållas på denna punkt.

Lagrådet har vidare föreslagit att 44 § kompletteras med ett nytt tredje
stycke av innehåll att vad som stadgas i första och andra styckena om
övergång och upphörande av licens även skall gälla tvångslicens och rätt
som avses i 53 § andra stycket. Lagrådets förslag bör godtas med vissa redaktionella
jämkningar.

Vid remissen till lagrådet anförde jag att talan om tvångslicens enligt 48 §,
dvs. på grund av tidigare utnyttjande av den patenterade uppfinningen, bör
kunna anhängiggöras redan innan patent har meddelats, ehuru saken inte
kan avgöras förrän så har skett, samt att licens som meddelas torde kunna
avse även utnyttjande som redan har ägt rum. Lagrådet har ansett att möjligheten
att genom domen meddela licens även för gången tid bör direkt
framgå av lagtexten samt har i anledning härav föreslagit ändrad lydelse av
paragrafen. Lagrådets förslag torde med viss redaktionell jämkning böra
godtas.

Enligt den vid lagrådsremissen föreslagna lydelsen av 48 § skall tvångslicens
kunna meddelas »till utnyttjandet». Lagrådet har föreslagit att på
samma sätt som i 4 § i lagtexten anges att tvångslicensen får avse utnyttjandet
»med bibehållande av dess allmänna art». Enligt min mening bör

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

emellertid bestämmelsen få en avfattning som uttrycker kravet på restriktivitet
vid tillämpningen. Syftet med bestämmelsen — att i de avsedda fallen
undvika egendomsförstörelse — torde i regel uppnås, om man medger
ett utnyttjande inom en snävare ram än föranvändarrätten ger. Dessa synpunkter
tillgodoses lämpligen genom att stadgandet i denna del bibehålls i
den lydelse som har upptagits i det remitterade förslaget.

I anslutning till bestämmelsen i 49 § andra stycket att tvångslicens får
övergå till annan endast tillsammans med rörelse vari den utnyttjas har
lagrådet framhållit att tvångslicens enligt 48 § kan tillkomma även den som
har vidtagit väsentliga åtgärder för yrkesmässigt utnyttjande av uppfinningen
här i riket och att sålunda rätt till tvångslicens i vissa fall kan — på
samma sätt som föranvändarrätt — föreligga redan innan ett utnyttjande
har kommit till stånd. Lagrådet har under hänvisning härtill förordat att
orden »eller utnyttjandet avsetts skola ske» tilläggs. Lagrådets förslag torde
böra godtas.

Samtidigt har lagrådet föreslagit att i lagtexten direkt anges att begränsningen
inte innebär att hela den rörelse som verksamheten knyter sig till
måste överlåtas. Av skäl som jag har anfört vid 4 § anser jag mig emellertid
böra vidhålla vad det remitterade förslaget innehåller på denna punkt.

Lagrådet har angivit som sin uppfattning av den föreslagna lagstiftningen,
att en från patentsökanden härledd rättighet som har uppkommit efter
ansökningstillfället inte grundar ogiltighet utan att allmänna rättsregler
här skall äga tillämpning. Enligt lagrådets mening är vidare innebörden av
53 § att rättigheter som har uppkommit efter ansökningsdagen inte kan föranleda
överföring av patent men väl en talan om bättre rätt till patenlet.
Lagrådet har därför förordat att i 52 § tredje stycket första punkten och
53 § första stycket orden »den som är berättigad till patentet» ersätts med
»den som vid tiden för patentansökningen ägde rätt till uppfinningen».

Förslagets innebörd är, att om patent har meddelats annan än den som
enligt 1 § var berättigad att erhålla patentet den berättigade har möjlighet
att — oavsett om rättigheten har övergått på honom före eller efter patentansökningens
ingivande — inom föreskrivna tidsfrister antingen föra talan
om ogiltigförklaring eller föra talan om överföring av patentet. Möjligheten
att föra talan om bättre rätt till patentet står endast den till buds som har
förvärvat rätt till uppfinningen sedan patentet har meddelats. På grund härav
kan jag inte biträda lagrådets hemställan om ändring i 52 § tredje stycket
och 53 § första stycket i förslaget.

Beträffande 52 § har lagrådet tagit upp även det -säd remissen till lagrådet
berörda fallet att patent har beviljats, ehuru patentkravet efter ändring har
kommit att sakna motsvarighet i ansökningshandlingarna och löpdagsförskjutning
ej heller har skett. Jag anförde härom att stadgandet skall tolkas
så, att om nyhetshinder har uppkommit mellan ansökningsdagen och dagen

365

Kungl. Maj. ts proposition nr \0 år VJ66

för ändringen detta kan föranleda ogilligförklaring. Lagrådet har emellertid
pekat på att en motsvarande situation kan tänkas uppkomma även vid
delning av eller utbrytning ur patentansökan. För att av lagtexten skall
klart framgå att i samtliga de angivna fallen ogiltigförklaring kan ske, har
lagrådet hemställt att i första stycket av förevarande paragraf såsom eu
tredje punkt intas bestämmelse, att vid bedömning av, huruvida hinder
mot patentets meddelande har förelegat enligt vad nyss har sagts rätten
äger pröva om stadgandena i 12—14 §§ (enligt lagrådets förslag) har iakttagits.

Vad lagrådet sålunda har föreslagit skulle enligt min mening leda för långt.
Den föreslagna bestämmelsen skulle kunna medföra att om t. ex. vid delning
eller utbrytning vissa formella föreskrifter inte iakttagits, domstol kunde
finna att giltighetsdatum för den nya ansökningen sammanföll med tiden
för dess ingivande. Ett nyhetshinder som uppkommit mellan den ursprungliga
ansökningens ingivningsdag och den nya ansökningens ingivande skulle
då kunna leda till ogiltigförklaring av patentet även i fall då materialet faktiskt
inkommit till patentmyndigheten innan nyhetshindret uppkom. Eftersom
ett sådant resultat skulle stå i strid mot syftet med bestämmelsen i
52 §, anser jag mig böra vidhålla det remitterade förslaget på denna punkt.
Som jag anförde vid remissen till lagrådet torde det knappast kunna uppkomma
någon tvekan om att stadgandet skall tolkas på sätt som jag har
angivit här.

Vad lagrådet i övrigt har föreslagit beträffande 52 § torde böra godtas.

Lagrådets förslag att till 53 § foga ytterligare ett stycke om övergång av
rätt enligt 53 § andra stycket till annan torde böra godtas. Bestämmelsen
bör utformas i enlighet med vad jag har anfört vid 4 §.

Lagrådets förslag till omredigering av 56 § första stycket torde böra godtas.
Jag vill påpeka att bestämmelsen i 22 § femte stycket om hemlighållande
av företagshemlighet är tillämplig även i nu förevarande sammanhang.

Beträffande 58 § första och andra styckena har lagrådet förordat att ordet
»ersättning» (för utnyttjandet av uppfinningen) utbyts mot »vederlag».
För egen del finner jag emellertid att lydelsen i det remitterade förslaget
bättre uttrycker att det här är fråga om skadestånd och inte om vanligt vederlag
för licens. Med den föreslagna formuleringen framgår också klarare
att jämkningsregeln i första stycket andra punkten avser såväl ersättning
för utnyttjandet som ersättning för den ytterligare skada intrånget medfört.
Lagrådets anmärkning synes därför inte böra föranleda ändring i förslaget.

Lagrådet har föreslagit en omredigering av 60 § första stycket under åberopande
bl. a. av att det i lagtexten inte har kommit till tydligt uttryck att
i stadgandet avsett utnyttjande inte utgör brott. Eftersom i det remitterade
förslaget uttryckligen har utsagts, att straff ej får ådömas för utnyttjandet,
finner jag det emellertid klart framgå att gärningen inte utgör brott. På

366 Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

grund härav anser jag, att det remitterade förslaget bör vidhållas på denna
punkt.

Lagrådets förslag till ändring i 60 § andra stycket torde böra godtas.

I anslutning till 61 § första stycket har lagrådets ledamöter uttalat olika
uppfattningar beträffande möjligheten att i mål, vari har dömts för patentintrång,
bevilja resning på den grund att patentet sedermera förklaras ogiltigt.
Det torde emellertid få överlämnas åt rättstillämpningen att besvara
frågan vilket utrymme som — med beaktande av de principer som ligger
till grund för patenträtten — kan medges för talan om resning i sådana
mål.

Vad lagrådet i övrigt har anfört beträffande formuleringen av 61 § första
stycket torde böra godtas.

Lagrådets förslag att begränsa 65 § första punkten till att endast avse
mål som gäller bättre rätt till patentsökt uppfinning vid tiden för ansökningen
torde med hänsyn till vad jag har anfört vid 17 § inte böra medföra
ändring i det remitterade förslaget.

De ändringar som lagrådet föreslagit i övriga, här inte behandlade paragrafer,
torde böra godtas.

Härutöver bör vissa redaktionella jämkningar vidtas.

Jag biträder även lagrådets förslag att i 85 § utsökningslagen tas upp
stadgande om skyldighet för utmätningsman att vid utmätning av patent
göra anmälan till patentmyndigheten.

Övriga lagförslag

Vad lagrådet har föreslagit beträffande förslaget till lag om ändring i försvarsuppfinningslagen
kan jag biträda. I detta och övriga lagförslag torde
vidare vissa redaktionella jämkningar böra göras.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels anta förslag till

1) patentlag,

2) lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret,

3) lag om patent- och registreringsverkets besvär savdelning,

4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644),

5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521),

6) lag om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen,

dels godkänna den i Strasbourg den 27 november 1963 dagtecknade konventionen
om förenhetligande av vissa delar av patenträtten.

Kungi. Maj:ts proposition nr 40 är 1966

367

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Rune Persson

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag .................................................... 3

Förslag till patentlag.......................................... 3

Förslag till lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722)
med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret
.................................................... 19

Förslag till lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning 21
Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960

(nr 644) 22

Förslag till lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober

1963 (nr 521) .............................................. 23

Förslag till lag om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen........ 24

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 september 1965 .............. 25

I. Huvuddragen i lagstiftningen .............................. 27

Gällande rätt ........................................... 27

Internationella överenskommelser ........................ 31

Kommittéerna .......................................... 35

Remissyttrandena ....................................... 43

Departementschefen ..................................... 48

II. De särskilda lagförslagen .................................. 53

Förslaget till patentlag .................................... 53

Allmänna bestämmelser .................................. 53

Patentansökan och dess handläggning..................... 105

Nordisk patentansökan .................................. 142

Patents omfattning och giltighetstid....................... 149

Årsavgifter ............................................. 154

Överlåtelse, licens in. m................................... 158

Patents upphörande m. in................................ 185

Uppgiftsskyldighet rörande patent ........................ 200

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m..................... 201

Särskilda bestämmelser .................................. 244

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................ 256

Förslaget till lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr
722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse

för försvaret............................................ 265

Förslaget till lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
................................................ 266

Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december

1960 (nr 644) 277

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober
1963 (nr 521) ...................................... 278

Bilaga 1 Konvention om förenhetligande av vissa delar av patenträtten
.................................................. 282

Bilaga 2 Till lagrådet remitterade lagförslag.................. 296

Utdrag av lagrådets protokoll den 17 januari 1966 .................. 317

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 februari 1966 ................ 359

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 650310