Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1066

1

Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad Igdelse av 21 och 29 §§ lagen den 25
september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;
given Stockholms slott den 30 december 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och
29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en skärpning av konkurrensbegränsningslagen
riktad mot leveransvägran och liknande diskriminering av återförsäljare.
Förslaget ger näringsfrihetsrådet befogenhet att förelägga företagare vid
vite att leverera varor i fall då rådet funnit den ifrågavarande konkurrensbegränsningen
medföra skadlig verkan enligt lagen och denna verkan inte
kunnat undanröjas genom förhandling.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 april 1966. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 13

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953
(nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet

Härigenom förordnas, att 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Har förhandling avslutats utan att
skadlig verkan av konkurrensbegränsning
kunnat undanröjas, åligger
det näringsfrihetsrådet, där saken
finnes vara av större vikt, att
härom göra anmälan till Konungen.

Innebär den — — —------ —

(Föreslagen lydelse)

21 §.

Har förhandling avslutats utan att
skadlig verkan av konkurrensbegränsning
kunnat undanröjas och
avser ärendet vägran av företagare
att sälja förnödenhet till företagare
i senare försäljningsled på villkor
som motsvara vad han erbjuder andra
företagare, äger näringsfrihetsrådet
förelägga företagaren i det tidigare
försäljningsledet sådan försäljning
vid vite.

Har i annat fall än som avses i
första stycket skadlig verkan av konkurrensbegränsning
icke kunnat undanröjas
genom förhandling, åligger
det rådet, där saken finnes vara
av större vikt, att härom göra
anmälan till Konungen.

---ett år.

29 §.

Den som uppsåtligen---eller dagsböter.

Den som, i fall då förordnande en- Den som, i fall då förordnande enligt
21 § andra stycket gäller i fråga ligt 21 § tredje stycket gäller i fråga
om priset på förnödenhet eller annat, om priset på förnödenhet eller annat,
vid tillhandahållande därav uppsåt- vid tillhandahållande därav uppsåtligen
eller av oaktsamhet, som ej är ligen eller av oaktsamhet, som ej är

1 Senaste lydelse av 21 och 29 §§ se 1956: 244.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ringa, begär eller mottager högre
pris än som angives i förordnandet
eller särskilt av näringsfrihetsrådet
meddelat tillstånd, straffes med
dagsböter. Är brottet grovt, dömes
till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

Har någon----------

Husbonde ansvarar — -------

(Föreslagen lydelse)

ringa, begär eller mottager högre
pris än som angives i förordnandet
eller särskilt av näringsfrihetsrådet
meddelat tillstånd, straffes med
dagsböter. Är brottet grovt, dömes
till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

— av vederlaget.

---och vilja.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1966.

fl Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 13

4

Kungl.Maj:ts proposition nr 13 år 1966

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 19 november 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ändring i konkurrensbegränsningslagen
samt anför.

I ett ärende om leveransvägran har näringsfrihetsrådet i beslut den 30
september 1965 konstaterat, att den skadliga verkan av en leveransvägran
från ett företag icke genom förhandling kunnat undanröjas samt anmält
saken till Kungl. Maj:t. Med anledning härav har inom handelsdepartementet
upprättats en promemoria med förslag till sådan ändring av konkurrensbegränsningslagen
att näringsfrihetsrådet i fall av leveransvägran
skall äga förelägga vite (Stencil H 1965: 3).

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av
Svea hovrätt, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsombudsmannen,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Västmanlands län, riktprisutredningen, koncentrationsutredningen,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch
industriorganisation (SHIO), Svensk industriförening, Sveriges industriförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet (KF), ICA inköpscentralernas
aktiebolag, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Kommerskollegium
har bifogat yttranden av samtliga handelskamrar.

Gällande bestämmelser m. m.

Lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet (ändrad 1956:244) har till syfte
att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet

Kmujl. Maj. ts proposition nr 13 år 1966 5

(1 §). I lagen stadgas förbud —- med dispensmöjlighet — mot två arter av
konkurrensbegränsning, nämligen fasta bruttopriser och anbudskarteller
(2—4 §§). I fråga om alla andra konkurrensbegränsningstyper finns möjlighet
att inskrida genom förhandling i de fall, då konkurrensbegränsningen
anses på visst sätt medföra skadlig verkan (5 §).

Förbudsbestämmelserna mot bruttopriser och anbudskarteller riktar sig
mot speciella former av bunden prissättning. Med föreskrivande av fasta
bruttopriser förstås, att en företagare betingar sig av företagare inom senare
försäljningsled, att vid försäljning av förnödenhet inom landet visst pris
icke må underskridas, eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled
eljest anger visst pris, såvida det därvid ej kommer till uttryck
att priset får underskridas (2 §). En anbudskartell är en överenskommelse
att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum innan
någon av dem avger anbud på försäljning av förnödenhet eller utförande
av tjänst (3 §). Förbuden är straffsanktionerade men åtal förutsätter anmälan
eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (29 §
första stycket och 31 §). Näringsfrihetsrådet äger meddela dispens från förbuden;
förutsättning härför är, att konkurrensbegränsningen kan antas
främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna
till godo, eller i övrigt bidra till en från allmän synpunkt ändamålsenlig
ordning eller att eljest särskilda skäl föreligger (4 § första stycket).

Om konkurrensbegränsning i andra fall finnes medföra skadlig verkan
skall näringsfrihetsrådet genom förhandling söka undanröja denna verkan
(1 §). Med skadlig verkan förstås, att konkurrensbegränsningen på ett ur
allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan
inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning
(5 §). Begreppet konkurrensbegränsning är ej definierat
i lagen, men enligt uttalanden i förarbetena skall därmed i vidsträckt mening
förstås varje omständighet som medför att konkurrensen inte är fullkomligt
fri och ohämmad (SOU 1955: 45 s. 122).

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter, som utses av
Kungl. Maj :t. Ordföranden och en ledamot, som förordnas till vice ordförande,
skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Tre av ledamöterna
skall vara sådana som särskilt kan anses företräda företagarintressen och
tre skall vara representanter för allmänna konsument- och löntagarintressen
(7—9 §§).

Framställning om förhandling inför rådet görs av den av Kungl. Maj :t
förordnade ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Därest ombudsmannen
i visst fall beslutar att inte göra sådan framställning, kan framställning göras
av företagare, som omedelbart beröres av den ifrågavarande konkurrensbegränsningen,
eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare
(14 och 16 §§).

Har förhandling påkallats, hålles efter erforderlig förberedelse samman -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

träde för avgörande av frågan om skadlig verkan av konkurrensbegränsning
föreligger. I detta skede lämnas parterna å ömse sidor tillfälle att
framlägga sina synpunkter på denna fråga. Förfarandet är därvid av domstolsmässig
karaktär. Finner rådet skadlig verkan föreligga, beslutar rådet
om förhandling (18 och 19 §§).

Förhandling avslutas vid sammanträde med parterna inför rådet. Leder
förhandling inte till att den skadliga verkan av den förevarande konkurrensbegränsningen
undanröjs, åligger det näringsfrihetsrådet att anmäla
detta till Kungl. Maj :t, om saken anses vara av större vikt (20 och 21 §§).
Däremot finns ej något tvångsmedel mot ifrågavarande företagare med undantag
av möjligheten för Kungl. Maj:t att på hemställan av rådet under
vissa förutsättningar förordna om visst högsta pris (21 § andra stycket).

Näringsfrihetsrådets beslut enligt lagen kan ej överklagas (24 §).

Näringsfrihetsrådets anmälan

I sitt beslut den 30 september 1965 (nr 3/1965) har näringsfrihetsrådet
konstaterat, att den skadliga verkan av ifrågavarande leveransvägran icke
genom förhandling kunnat undanröjas samt beslutat att anmäla saken till
Kungl. Maj :t.

Rådet anför i beslutet, att det är av principiell vikt, att företag inte utsättes
för diskriminerande behandling på sådant sätt att de ej får möjlighet att
fritt tävla med andra företagsformer och distributionsmetoder. Rådet uttalar
vidare bl. a., att rådet nödgas räkna med risken av att den i ärendet visade
bristande viljan att medverka till en godtagbar lösning kan ge upphov
till ökade svårigheter i leveranshänseende i olika branscher. Rådet finner
sig därför — även om förhandlingssystemet i stort sett fyllt sin uppgift och
oavsett vilken vikt som må tillmätas det anmälda fallet — böra bringa förhållandet
till Kungl. Maj:ts kännedom.

Rådet har tidigare inte gjort anmälan till Kungl. Maj:t i något ärende.

Departementspromemorian

I promemorian erinras om att det i vårt land gällande systemet för att
motverka skadliga konkurrensbegränsningar bygger på åtgärder av olika
slag under medverkan av tre myndigheter, nämligen pris- och kartellnämnden,
ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor och näringsfrihetsrådet. Prisoch
kartellnämnden utför på grundval av lagen den 1 juni 1956 (nr 245)
om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden undersökningar,
som ofta berör hela branscher, handhar det allmännas prisövervakning
och ombesörjer kartellregistrering. Nämndens verksamhet är förenad
med omfattande publicitet. Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
ingriper jämlikt konkurrensbegränsningslagen. I den mån fall av skadlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1 !)(>(> 7

verkan av konkurrensbegränsning inte löses redan vid ombudsmannens
handläggning, anhängiggör han ärendena hos näringsfrihetsrådet.

[ promemorian upplyses att den i ombudsmannaämbetets och näringsfrihetsrådets
verksamhet vanligast förekommande typen av konkurrensbegränsning
hittills har varit leveransvägran. Enligt ombudsmannaämbetets
statistik (se PM av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor, Stencil H
1965:2, bil. nr 7) utgjorde antalet ärenden av detta slag492 under åren 1957—
1964. Under de två senaste åren har antalet varit omkring 50 per år. Den
övervägande delen av de fall i vilken skadlig verkan ifrågasatts har lösts
under handläggningen vid ombudsmannaämbetet. Antalet leveransvägransärenden
som anhängiggjorts vid näringsfrihetsrådet under perioden 1957—
1964 uppgår till 22. Av dessa har i 11 fall ärendet avskrivits under den förberedande
handläggningen sedan den skadliga verkan undanröjts, i fem
fall talan ogillats och i sex fall förhandling upptagits enligt konkurrensbegränsningslagen.
Det är i det senaste av dessa sex förhandlingsfall som rådet
gjort anmälan till Kungl. Maj:t.

I promemorian redovisas ett i anledning av näringsfrihetsrådets anmälan
från rådets ordförande infordrat yttrande rörande erfarenheterna av konkurrensbegränsningslagens
tillämpning. I yttrandet uttalar rådets ordförande,
att konkurrensbegränsningslagen i fråga om säljares val av kunder utgår
från att det i princip bör anses stå en säljare fritt att själv välja sina
försäljningsmetoder och därmed i viss omfattning även sin kundkrets efter
vad han bedömer som förmånligast ur sin speciella synpunkt. Selektiv försäljning
kan inte i och för sig bedömas som skadlig, utan den måste liksom
andra former av konkurrensbegränsningar bedömas efter sina verkningar i
det särskilda fallet. De fall av leveransvägran, i vilka näringsfrihetsrådet
funnit skadlig verkan föreligga, har i allmänhet riktat sig mot s. k. lågpriskanaler,
dvs. företag som driver en aktiv priskonkurrens och vars verksamhet
i stor utsträckning bygger på låga kostnader genom självbetjäningssystein
och andra åtgärder. Från allmänna synpunkter är det nämligen ett
viktigt intresse att tillkomsten och utvecklingen av nya företagstyper, som
ger konsumenterna ökade möjligheter att välja mellan olika kombinationer
av pris och service, inte oberättigat hindras eller hämmas. En diskriminering
av företag som söker tillämpa nya metoder eller som visar vilja till konkurrens,
särskilt i fråga om priset skulle, såsom näringsfrihetsrådet i skilda
ärenden framhållit, på ett olyckligt sätt bidraga till att konservera bestående
former och metoder inom näringslivet och därigenom försvåra strukturrationalisering.

I yttrandet anförs att rådet i de fall där förhandling förts tidigare i stort
sett kunnat uppnå godtagbara lösningar, men att i vissa fall avsevärda svårigheter
att lösa problemen förelegat. Det understryks vidare, att fall av leveransvägran
och liknande ofta utgör tecken på skärpt eller tilltagande konkurrens
med därav följande komplikationer och en i och för sig ganska 11at2
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. .Yr 11

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

turlig konsekvens av bruttoprisförbudet. Ett skäl för leveransvägran har varit
leverantörernas rädsla att mista vissa andra kunder, om de levererar varor
till lågpriskanaler. Farhågorna har ibland underblåsts av mer eller
mindre öppna reaktioner från kunder som konkurrerar med lågprisaffärer.
Rådet har dock inte kännedom om något enda fall där skada åsamkats leverantören
till följd av minskade inköp från andra företag sedan leveranser
till lågprisföretag efter förhandling kommit igång.

Att den gällande konkurrenslagstiftningen hittills kunnat med framgång
tillämpas och måhända i viss mån bidragit att skapa en konkurrensinställd
atmosfär inom näringslivet, har enligt rådets ordförande ej minst berott på
näringslivets egen medverkan. Härvid har säkerligen förhandlingslinjen
spelat en viktig roll för att förhindra en motsatsställning mellan myndigheterna
och näringslivet. I själva verket har näringslivet — ej minst genom
sin konkurrensnämnd — aktivt och positivt medverkat till att lösa uppkomna
fall och därigenom utövat en betydelsefull didaktisk verksamhet. Därjämte
har näringslivets representanter i näringsfrihetsrådet direkt medverkat
i rådets rättsbildande verksamhet.

I promemorian redovisas vidare vissa i samband med det utredningsarbete
som våren 1965 verkställts inom handelsdepartementet av arbetsgruppen
för prisövervakningsfrågor av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
framlagda synpunkter på leveransvägran (Stencil H 1965: 2, bil. nr 5). Ombudsmannen
pekar på att fall av leveransvägran, särskilt till lågpriskanaler,
har varit ständigt återkommande hos ombudsmannaämbete^ Vid skilda tidpunkter
har olika branscher stått i förgrunden. Under de första verksamhetsåren
rörde dessa ärenden till stor del livsmedel och andra dagligvaror
och. var merendels tämligen okomplicerade. Sedermera har antalet sådana
fall minskat och i stället har tillkommit ärenden rörande kapitalvaror av
skilda slag. Tillfredsställande lösningar av anmälningsärenden, t. ex. av typen
leveransvägran till lågpriskanaler, har i många fall medfört en skärpning
av konkurrensen inom branschen eller lokalt. Det har också visat sig
att, sedan några fall av leveransvägran eller annan diskriminering inom ett
varuområde lösts efter ingripande av ämbetet, området i fråga »sanerats».
I stället har fall från nya områden påkallat ämbetets uppmärksamhet.

I promemorian föreslås, att näringsfrihetsrådet erhåller möjlighet att vid
vite förelägga företagare att fullgöra leverans på vanliga villkor, om förhandling
härom misslyckats. Som motivering härför anförs följande.

Leveransvägransfallen har i stor omfattning kommit att ta ombudsmannaämbetets
och näringsfrihetsrådets resurser i anspråk. Från allmän synpunkt
ter det sig betydelsefullt att denna typ av konkurrensbegränsning
skall kunna undanröjas genom åtgärder från samhällets sida, då den konstateras
innefatta skadlig verkan. Genom leveransvägran kan nämligen möjligheterna
till priskonkurrens försvåras. Det skulle allvarligt hämma en för

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 ur 1 ätiti 0

konsumenterna gynnsam prisutveckling, om lågprisföretag hindrades från
att erhålla erforderliga leveranser. Av redovisade erfarenheter kan utläsas
att en negativ inställning till sådana företags konkurrensformer ofta är den
faktor som utlöser en leveransvägran.

Problemet kring leveransvägran synes hittills ha kunnat lösas på ett i
stort sett tillfredsställande sätt enligt de principer på vilka nuvarande lagstiftning
bygger. En bidragande orsak härtill torde otvivelaktigt ha varit
näringslivets beredvillighet att medverka till att sprida förståelse för lagstiftningens
syften och till att lösa uppkommande fall såväl genom egna
ansvariga organ som genom direkt representation i de på detta område
verksamma myndigheterna. Lagens förhandlingssystem har även i övrigt
hittills visat sig fungera.

I det utredningsförslag (SOU 1951:27) som ligger till grund för konkurrensbegränsningslagen
med dess förhandlingslinje framfördes såsom
ett skäl mot att stanna vid en ren förhandlingslagstiftning att det med en
sådan kunde inträffa, att vederbörande företagare utan vidare avböjde att
avskaffa eller ändra en konkurrensbegränsning trots att denna efter vederbörlig
prövning befunnits skadlig. Statsmakterna uttalade emellertid att
om förhandlingsorganet förmådde vinna önskvärt förtroende skulle trycket
av dess auktoritet samt offentligheten kring organets beslut komma att medföra
att man kunde påräkna att dess rekommendationer efterföljdes. Det
underströks dock, att om rättelse med till buds stående medel inte kunde
vinnas, hade man uppenbarligen en fastare grundval för lagstiftningens
komplettering med tvingande bestämmelser (prop. 1953: 103 s. 98, L2U 32
s. 36).

Förhandlingsförfarandet inför näringsfrihetsrådet bär nu för första gången
avslutats i ett ärende utan att den skadliga verkan kunnat undanröjas.
Med hänsyn till att förhandlingssystemet i stort sett visat sig leda till godtagbara
resultat, kan ifrågasättas huruvida det nu inträffade bör föranleda
lagändring. Såsom rådet anfört i sin anmälan av saken till Kungl. Maj :t kan
emellertid inte bortses från risken att utgången i ärendet kan ge upphov
till ökade svårigheter i leveranshänseende i olika branscher. Såsom departementschefen
anförde vid lagstiftningens tillkomst, måste det anses
stötande, att samhällsmakten skulle nödgas lämna utan åtgärd en konkurrensbegränsning,
som näringsfrihetsrådet vid tillämpning av i lagen angivna
värderingsnormer funnit skadlig. I det uppkomna läget talar därför starka
skäl för lagstiftningsåtgärder som förhindrar möjligheten av ett upprepande.
Med hänsyn till de i övrigt goda erfarenheterna av förhandlingssystemet
torde emellertid dessa åtgärder böra ges en utformning som bevarar
det nuvarande systemets fördelar. Ingripandet bör därför avgränsas
till fall av leveransvägran och liknande diskriminering av återförsäljare.
Att tillskapa tvångsmedel för sådana fall synes särskilt motiverat även
med hänsyn till det stora antal ärenden av denna typ och vikten av att

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

dessa löses så att inite detaljhandelsföretag hämmas i sin strävan att priskonkurrera
till konsumenternas fromma. Dessa fall har också sakligt samband
med det alltsedan lagens tillkomst genom särskild bestämmelse förbjudna
bruttoprissystemet. Slutligen framhålles att det ej heller synes erbjuda
svårigheter att särskilja leveransvägransfallen från andra former av
konkurrensbegränsning.

Angående den föreslagna vitebestämmelsens utformning och tillämpning
uttalas i promemorian följande.

Vitesbestämmelsen bör anknyta till det nuvarande regelsystemet. Föreläggande
bör kunna meddelas först sedan näringsfrihetsrådet vid prövning
enligt lagens 19 § funnit konkurrensbegränsningen medföra skadlig verkan
enligt 5 § och den skadliga verkan inte kunnat undanröjas genom förhandling.

En med leveransvägran jämställbar situation kan föreligga i det fall att
företagare visserligen erbjuder leverans men endast på villkor som klart
missgynnar kontrahenten i förhållande till andra köpare. Även vägran att
tillhandahålla förnödenhet på försäljningsvillkor som motsvarar de av leverantören
vanligen tillämpade bör därför inbegripas under vitesbestämmelsen.

Föreläggande bör kunna meddelas endast när vägran riktas mot företagare
i senare försäljningsled. Begreppet försäljningsled bör ges samma innebörd
som motsvarande begrepp i stadgandet i 2 § med förbud mot bruttopris
(prop. 1953: 103 s. 280, L2U 32 s. 40).

Innehållet i föreläggandet torde få bestämmas på grundval av vad som
framkommit vid förhandlingen med parterna. Beträffande föreläggandets
utformning lär någon generell regel inte kunna uppställas utan åläggandet
torde få närmare bestämmas efter omständigheterna i det enskilda fallet.
Såsom regel bör åläggandet ta sikte på närmare angivna leveranser
eller på annat sätt, t. ex. genom begränsning till viss tidsperiod, avse bestämda
prestationer. Vid ett närmare angivande av villkoren torde en jämförelse
med de av leverantören i likartade fall tillämpade villkoren få utgöra
utgångspunkt med möjlighet till sådana modifikationer som kan betingas
av omständigheterna i det särskilda fallet. Fall är dock tänkbara
när föreläggandet kan ges en mera allmän innebörd. Med hänsyn till önskvärdheten
av att de berörda kontrahenterna snarast möjligt tar upp normala
affärsförbindelser med varandra bör dock här liksom i övriga fall föreläggandet
gälla endast under en begränsad tid.

Det synes ej lämpligt att ange någon begränsning i fråga om vitesbeloppets
storlek. Med tanke på vikten av att föreläggande snabbt efterkommes
och de betydande ekonomiska intressen som kan vara berörda torde vitesbeloppet
i vissa lägen behöva sättas mycket högt. Om vitesföreläggandet
ändå inte skulle efterkommas torde rådet äga möjlighet att utsätta nytt

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 ur 1966

11

vite utan att avvakta det första vitets utdömande (NJA 1951 s. 116). Liksom
i fråga om andra beslut av näringsfrihetsrådet bör gälla, att beslut om
vitesföreläggande ej får överklagas (24 §). Redan nu fattar rådet beslut,
som kan ha mycket ingripande verkningar, exempelvis i anledning av ansökan
om tillstånd att tillämpa bruttoprissättning.

I promemorian påpekas att frågan om utdömande av förelagt vite prövas
av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Någon särskild bestämmelse
härom erfordras inte utan detta följer av allmänna regler om
inte annat är stadgat. I praktiken kommer med en sådan ordning talan
om utdömande av vite att föras först efter framställning från näringsfrihetsrådet
och det ankommer följaktligen på denna myndighet att pröva
frågan om vitet skall uttas eller inte.

Det föreslås att vitesbestämmelsen placeras som ett första stycke i 21 §
och att vissa härav betingade redaktionella jämkningar görs i nuvarande
21 och 29 §§.

Det lagförslag som tagits upp i promemorian torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.

Remissyttranden

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga statliga organ,
KF, ICA, SACO och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Svensk
industriförening, Sveriges lantbruksförbund, LO, TCO och handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län vill ej motsätta sig förslagets genomförande.

Sveriges grossistförbund, SHIO samt nio handelskamrar avstyrker förslaget.
Vidare ställer sig Sveriges köpmannaförbund och Sveriges industriförbund
tveksamma till behovet av en lagändring. Enligt industriförbundets
mening vore det naturliga att man avvaktade utvecklingen i fråga
om leveranssvårigheter ytterligare innan frågan om en lagändring aktualiseras.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare förordar att förslaget bordläggs
i avvaktan på hur situationen kommer att utveckla sig under något år.

Betydelsen av den föreslagna lagändringen har betygats av åtskilliga
remissinstanser, som framhållit vikten av samhälleliga åtgärder mot
konkurrensbegränsningar och av lågpriskanalernas stora värde för priskonkurrensen.
TCO uttalar att den konkurrensbefrämjande lagstiftningen
måste kunna revideras med hänsyn till de erfarenheter som erhållits rörande
dess effektivitet. TCO finner det sålunda uppenbart nödvändigt att
den hittillsvarande förhandlingslinjen med hänsyn till nu vunna erfarenheter
kompletteras med möjlighet till ytterligare åtgärder. Med hänsyn till
den utomordentliga betydelse som måste tillmätas lagstiftningen mot konkurrensbegränsningsföreteelser,
får någon som helst tveksamhet icke före -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

ligga i vad gäller målsättningen för den samhälleliga aktiviteten på förevarande
område. LO konstaterar, att lagstiftningen hittills i stort sett fungerat
tillfredsställande men att möjlighet till vitesföreläggande borde kunna
medverka till att lagens tillämpning blir än effektivare.

Statens pris- och kartellnämnd påpekar att införandet av förbudet mot
fasta bruttopriser har underlättat de s. k. lågpriskanalernas uppkomst och
utveckling och därigenom möjliggjort en ökad priskonkurrens mellan olika
företagsformer, vilket kommit konsumenterna tillgodo i form av lägre priser.
Verksamheten hos de nya företagsformerna, som måste få tillfälle att
fritt och öppet tävla med de bestående företagen och företagsformerna,
har emellertid enligt nämnden i ganska stor utsträckning hindrats eller
hämmats genom att de utsatts för diskriminerande behandling från leverantörers
sida. Sådana fall av leveransvägran har nämligen ofta varit riktade
mot just lågpriskanaler. Det måste därför, som framhållits i promemorian,
från allmän synpunkt te sig betydelsefullt att denna typ av skadlig
konkurrensbegränsning skall kunna undanröjas. Det är enligt koncentrationsutredningen
av synnerlig vikt, att återförsäljare vilka använder
priset som konkurrensmedel inte diskrimineras genom leveransvägran eller
därmed jämförbara åtgärder. Sådan begränsning av konkurrensen kan
menligt inverka på strukturanpassning och rationalisering inom distributionen
genom att nya distributionsformer förhindras eller fördröjs. Leveransvägran
och prisdiskriminering riktad mot lågprisföretag har i dessa
avseenden i princip samma verkan som bruttopriser. Bestämmelser i enlighet
med de i promemorian föreslagna kan enligt utredningen betraktas
som ett naturligt komplement till det redan existerande förbudet mot bruttoprissättning.
Liknande synpunkter förs fram av bl. a. riktprisutredningen.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund vill som företrädare för en
stor konsumentgrupp och med hänvisning till konsumenternas krav på fri
konkurrens till förmån för rimlig prissättning uttala sitt bifall till den
föreslagna lagändringen. Särskilt vill förbundet betona önskvärdheten av
att handeln får möjlighet att söka sig fram till nya former.

Frågan om risken för nya misslyckade förhandlin g sf
a 11 har diskuterats i nära nog alla remissyttranden. I de tillstyrkande
yttrandena har denna risk genomgående ansetts beaktansvärd medan i de
avstyrkande och tveksamma yttrandena framhållits, att det endast förekommit
ett helt olöst fall under lagens tolvåriga tillämpningstid och att
detta fall därtill ej varit av större betydelse. I detta sammanhang betonas
emellertid allmänt förhandlingssystemets värde.

Kommerskollegium finner det i promemorian framlagda förslaget innefatta
en skälig avvägning mellan de motstridande intressen som här anmäler
sig. Lagen kommer alltjämt att i huvudsak bygga på förhandlingsprincipen
och det tvångsmedel som lagts i näringsfrihetsrådets hand avser
endast sådana fall av skadlig konkurrensbegränsning, där det erfarenhets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år li)6C>

13

mässigt visat sig alt rådet haft svårt att genom förhandling få konkurrensbegränsningen
undanröjd, och vitesföreläggandet skall få tillgripas först
sedan det visat sig omöjligt att uppnå en från allmän synpunkt godtagbar
lösning.

Hur stor risken är för att antalet fall av skadlig leveransvägran kan
komma att öka, om åtgärder från samhällets sida ej vidtas för att förhindra
ett upprepande, är enligt pris- och kartellnämnden givetvis svårt
att bedöma, men nämnden delar näringsfrihetsrådets uppfattning, att sådan
risk föreligger. En dylik utveckling skulle enligt nämndens mening
kunna få allvarliga konsekvenser beträffande möjligheterna att med nu
gällande lagstiftning uppnå syftet med densamma.

Näringsfrihetsombudsmannen belyser i sitt yttrande frekvensen av leveransvägransfall.
Antalet sådana ärenden, som tidigare under 1960-talet visat
en tendens att minska (1964: 47 ärenden), har åter börjat öka och i
år har intill den 1 november inkommit 56 anmälningar rörande leveransvägran.
Om anledningen till ökningen kan knappast någon bestämd uppfattning
uttalas. En orsak torde dock vara den fortgående utvecklingen
inom distributionsledet med nytillkomna och expanderande lågprisföretag
och en annan utbredningen av selektiva försälj ningssystem och tilltagande
sortimentsdifferentiering mellan olika typer av distributionskanaler. De
flesta ärendena har hittills kunnat avskrivas redan under handläggningen
A-id ämbetet på grund av att de lösts, skadlig verkan ansetts inte föreligga
eller konkurrensbegränsningslagen ej befunnits vara tillämplig. Som en
följd härav har endast ett fåtal ärenden behövt föras upp till näringsfrihetsrådet.
För närvarande är två ärenden angående leveransvägran anhängiga
vid rådet och 25 under handläggning vid ombudsmannaämbetet.
Det ärende, som aktualiserat frågan om lagskärpning, kan måhända bedömas
vara en isolerad företeelse och som sådan inte anses vara av större
betydelse ur allmän synpunkt. Därest åtgärder inte vidtas för att förhindra
ett upprepande, kan emellertid ej bortses från konsekvenser i form av ökade
svårigheter i leveranshänseende inom olika branscher. I sammanhanget
bör också uppmärksammas att, även om den till Kungl. Maj:t gjorda anmälan
är den första i sitt slag, det redan tidigare inträffat att en förhandling
inför näringsfrihetsrådet misslyckats, varvid dock frågan kunde lösas
genom att leveranser upptogs av annat företag. Redan det ökande antalet
anmälda fall av leveransvägran och ärendenas ofta mer komplicerade
natur innebär en risk för inte önskvärda konsekvenser. Ombudsmannen
framhåller här särskilt, att ämbetet i olika sammanhang kunnat konstatera
en viss misstro från detaljistföretags sida i fråga om myndigheternas
möjligheter att med nuvarande regler komma till rätta med fall av leveransvägran.
Vid skilda tillfällen har också framkommit att leverantörer,
som av hänsyn till sina gamla kunder ej ansett sig kunna leverera till priskonkurrerande
företag, inte skulle ha något att invända mot skärpta be -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

stäm in el ser. Även andra remissorgan har erinrat om det av ombudsmannen
berörda tidigare förhandlingsmisslyckandet. Överståthållarämbetet understryker
likaledes att föreskrift om vitesföreläggande kan komma att i
vissa fall utgöra ett stöd för leverantörer, som utsätts för påtryckningar
från sin kundkrets.

Även kommerskollegium har uppmärksammat, att näringsfrihetsrådets
ordförande i sitt yttrande omtalat att svårigheter tidigare yppats när det
gällt för rådet att komma till rätta med fall av leveransvägran, som av
rådet bedömts medföra skadlig verkan från samhällelig synpunkt. Mot denna
bakgrund finner kollegium det kunna befaras att rådets misslyckande
i nyssnämnda ärende kommer att påtagligt öka svårigheterna för rådet.
Kollegium menar därför, att detta ärende ej kan ses som en enstaka företeelse
utan får betraktas i ett större sammanhang.

Mot promemorians uttalande att rådet inte hade kännedom om något
enda fall där skada åsamkats en leverantör till följd av minskade
inköp från andra företag, sedan leveranser till lågprisföretag efter
förhandling kommit i gång har Sveriges industriförbund invänt att det ej
sällan förekommer att leveranser till lågpriskanaler medför att andra kunder
slutar att köpa. Minskningen i försäljningen till dessa kunder kan visserligen
ibland till en del kompenseras av försäljningen till lågpriskanalen.
Det är likväl förbundets bestämda intryck att skadeverkningar — i form
av försäljningsminskning, utebliven försäljningsökning eller ett starkt beroende
av enstaka storköpare — i åtskilliga fall är en påtaglig realitet
även om det av naturliga skäl ofta är vanskligt att leda sambandet i bevis.

Från näringsfrihetsrådets sida påpekas att en ökning av antalet leveransvägransärenden
—- som kan bli följden av att sådana fall som funnits
ha skadlig verkan, förblir olösta — skulle kunna leda till att utredningsresurserna
hos konkurrensmyndigheterna alltför mycket binds
vid ärenden av detta slag och inte, som avsett varit, får en bredare arbetsinriktning.
Samma synpunkt framhålls av riktprisutredningen som yttrar,
att vetskapen om att rådet äger befogenhet att i sista hand förelägga leverans
vid vite bör medverka till att ifrågavarande ärenden kan lösas snabbare
än vad som hittills ofta varit fallet.

De till lagförslaget negativa eller tveksamma remissorganens
inställning har särskilt utvecklats av Sveriges grossistförbund.
Förbundet finner det förklarligt att de pågående betydande strukturförändringarna
inom näringslivet givit upphov till tvister, som anmälts till och
behandlats av näringsfrihetsombudsmannen och näringsfrihetsrådet. Detta
är så mycket mer naturligt som lagen genom sin konstruktion inte givit
företagen klart preciserade handlingsregler utan syftat till att genom förhandlingar
i det konkreta fallet avgöra ärendena mot bakgrunden av de i
lagen uppställda allmänna kriterierna. Det är ett uttryck för näringslivets
positiva inställning till syftet med den nuvarande lagstiftningen att tidigare

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 är 1966 lö

samtliga ärenden kunnat lösas under dessa förhandlingar. Förbundet anser
för sin del, att det inte finns anledning att ta det nu inträffade enda fallet
till intäkt för eu skärpning av gällande bestämmelser. Man kan räkna med
att det inträffade fallet skall visa sig vara en engångsföreteelse och alt andra
företag liksom hittills skall visa sig beredda att i tvistiga ärenden rätta
sig efter näringsfrihetsrådets beslut. Att införa tvångsmedel i lagstiftningen
måste uppenbarligen vara till förfång för det fria meningsutbyte, som förhandlingsordningen
förutsätter. Det framlagda förslaget står inte i överensstämmelse
med de principer, som är grundläggande för den nuvarande lagstiftningen.

Om upprepade fall hade förekommit, där rådets förhandlingar inte gett
resultat och där ärendena verkligen varit av större vikt för konsumenterna,
hade enligt SHIO ett konkret motiv kunnat föreligga för en lagändring. I
nuvarande läge, då systemet med förhandlingar genomgående gett positivt
resultat och där endast ett enda bagatellartat fall kan anföras som exempel
på motsatsen, föreligger enligt organisationens mening inte motiv för den
föreslagna ändringen. En lagskärpning av föreslagen form kan befaras ej
oväsentligt ändra förhandlingsatmosfären och ge förhandlingarna eu annan
karaktär än hittills.

De nio handelskamrar, som avstyrkt förslaget, hävdar i allmänhet, att
framförda farhågor för ett upprepande är överdrivna och alt frågan om eu
lagändring bör tas under övervägande först om utvecklingen skulle peka på
en tilltagande grad av leveransvägran, som kan anses skadlig från samhällelig
synpunkt. Även om det anmälda fallet av leveransvägran objektivt sett
vore av större vikt, vilket knappast synes vara fallet, är, enligt Stockholms
handelskammares uppfattning, frågan om införande av tvångsmedel för tidigt
väckt. I handelsdepartementets promemoria framhålls, att erfarenheterna
av nu gällande lagstiftning varit positiva och att förhandlingen spelat
en viktig roll för att förhindra en motsatsställning mellan myndigheterna
och näringslivet. Man bör då vara försiktig med att redan vid det första anmälda
misslyckandet gripa till tvångsmedel.

Flera remissorgan framhåller den stora roll som näringslivets s j ä 1 v s aneringsarbete
spelar i detta sammanhang. Sålunda anför KF att erfarenheterna
av lagen under dess hittillsvarande tillämpningstid visar att det
enskilda näringslivet, framförallt genom den av flertalet riksorganisationer
inom den enskilda sektorn upprättade näringslivets konkurrensnämnd, i
hög grad medverkat till att det gällande förhandlingssystemet visat sig bli
praktiskt funktionsdugligt. Sålunda har ett betydande antal konkurrensbegränsningar,
som vid en eventuell prövning inför de näringsfrihetsvårdande
myndigheterna kunde antas komma att bedömas såsom skadliga, frivilligt
undanröjts eller modifierats genom initiativ från konkurrensnämndens sida.
I åtskilliga fall har det vidare visat sig möjligt att genom förhandlingar
inför näringsfrihetsombudsmannen i samarbete med näringslivets konkur -

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

rensnämnd avveckla eller modifiera såsom skadliga bedömda konkurrensbegränsningar
utan att näringsfrihetsombudsmannen behövt föra talan inför
näringsfrihetsrådet.

Enligt kommerskollegium behöver ej befaras att vitesbefogenheten skulle
allvarligt äventyra samförståndslösningar av den art som hittills vanligen
kunnat uppnås. Kollegium är övertygat om att den förordade tvångsåtgärden
inte kommer att behöva tillgripas annat än i undantagsfall, dvs.
när en fortsatt leveransvägran närmast bottnar i tredska. Kollegium förutsätter
då, att näringslivet alltjämt kommer att aktivt medverka till fria konkurrensförhållanden.
Vidare har kollegium beaktat att rådets sammansättning
borgar för att vitesföreläggande ej meddelas, med mindre det verkligen
är påkallat för undanröjande av en leveransvägran som är skadlig.

Förslagets praktiska innebörd sett mot bakgrunden av självsaneringsverksamheten
avhandlas av Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund.
Från detaljhandelns synpunkt synes det framförda förslaget
enligt Köpmannaförbundet inte medföra några mer vittgående konsekvenser.
Redan nu förutsätts att näringsfrihetsrådets rekommendationer skall
följas även i leveransvägransfallen. I ett nyligen gjort uttalande av Näringslivets
konkurrensnämnd, till vilken förbundet är anslutet, betonas också,
att leverantörer bör ställa sig rådets beslut till efterrättelse. I praktiken har
detta skett med det undantag som nu varit aktuellt. Om därför leverantörerna
som saken närmast gäller och som med detta undantag efterkommit näringsfrihetsrådets
rekommendationer genom en lagändring skulle riskera
ett vite, torde detta inte medföra någon väsentlig ändring av den ordning
som faktiskt tillämpas. Lantbruks förbundet anser att det för den ansvarskännande
delen av näringslivet torde sakna praktisk betydelse, om en vitesmöjlighet
införs, förutsatt att denna vitesmöjlighet inte utnyttjas på sådant
sätt i förekommande förhandlingar, att konkurrensbegränsningslagen
tår en restriktivare tillämpning genom att förhandlingsutrymmet beskärs.

Vikten av att vitesföreläggande inte meddelas förrän samtliga förhandlingsmöjligheter
uttömts understryks bl. a av Svensk industriförening.
Flera remissorgan betonar också, att förslaget inte synes avse att
ändra de nuvarande principerna för bedömning av när skadlig verkan av
konkurrensbegränsning skall anses föreligga och därmed betingelserna för
förhandling. Kommerskollegium finner det sålunda angeläget att understryka,
att ett bifall till förevarande förslag inte innebär att företagarnas ställning
i sak skulle bli en annan än enligt gällande regler. Näringsfrihetsrådets
bedömning av frågan, huruvida i ett visst fall eu från allmän synpunkt
skadlig leveransvägran föreligger eller ej, påverkas självfallet inte av om
rådet efter ett misslyckat förhandlingsförfarande har möjlighet att genomdriva
sin vilja medelst ett vitesföreläggande eller inte.

Näringsfrihetsrådet har gjort en principdeklaration om hur
rådet avser att tillämpa en eventuell vitesbestämmelse. Om den föreslagna

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 är 1966

ändringen i konkurrensbegränsningslagen genomförs, kommer rådet alltjämt
att bestämt eftersträva att lösa förekommande fall förhandlingsvägen.
Rådet kommer självfallet även att söka bevara det värdefulla samarbetet
på detta område med näringslivet och dess konkurrensnämnd. Med
befogenheten för rådet att meddela vitesföreläggande åsyftas endast att öppna
möjlighet för rådet att tvångsingripa i sådana undantagsfall, där på
grund av speciella förhållanden rådets och näringslivets gemensamma ansträngningar
att lösa fallet inte lett till resultat. Näringsfrihetsombudsmannen
understryker också att det är att förmoda att tvångsingripande med
stöd av vitesbestämmelsen ej skall behöva ske annat än i rena undantagsfall.

Näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen, RF och SACO finner
det angeläget att den föreslagna kompletteringen av lagstiftningen vidtas
utan tidsutdräkt.

Beträffande utformningen av den föreslagna lagskärpningen föranleder
den i promemorian valda vägen att ge sanktionen form av en möjlighet
för näringsfrihetsrådet att förelägga vite i och för sig inte erinringar
från remissinstansernas sida. Ej heller riktas någon gensaga mot att frågan
om vites utdömande skall handläggas av allmän domstol. Endast tre handelskamrar
riktar invändning mot att rådets beslut i fråga om vite ej skall
kunna överklagas. Ett stort antal remissorgan, däribland Svea hovrätt och
statens pris- och kartellnämnd, lämnar promemorieförslaget till ändring av
lagen utan erinran.

Av de remissinstanser som gör påpekanden rörande lagtextens utformning
och vitesbestämmelsens tillämpning hävdas i några fall, att stadgandet
skulle leda till svårigheter i tillämpningen. Sålunda uttalar Sveriges grossistförbund
att den föreslagna bestämmelsen om att företagare skall åläggas
att sälja »på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra företagare»
i senare försäljningsled måste föranleda uppenbara tolkningssvårigheter.
Synpunkter av i huvudsak samma innebörd framförs av Sveriges industriförbund,
som bl. a. framhåller, att vid bedömningen av huruvida diskriminering
förekommer eller ej hänsyn uppenbarligen måste tas till vilka prestationer
den aktuelle köparen gör i jämförelse med andra kunder. Även RF
berör denna fråga och anför, att lagtextens formulering vid den praktiska
tillämpningen måste tolkas så, att hänsyn i varje särskilt fall tas till sambandet
mellan pris och prestation enligt numera allmänt accepterade företagsekonomiska
principer. Om försäljningsvillkoren motsvarar dem som vederbörande
företagare tillämpar i jämförliga och likartade fall får sålunda
bedömas under hänsynstagande till bl. a. sådana omständigheter som leveransernas
storlek vid varje leveranstillfälle, leveransernas årsvolym, betalningskonditioner
osv. Förbundet utgår från att näringsfrihetsrådet i de
sannolikt mycket fåtaliga fall, då vitesföreläggande kan behöva tillgripas,
skall vid utformningen av leveransåläggandet vederbörligen beakta här antydda
företagsekonomiska sammanhang mellan prestation och pris.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1966

I fråga om innehållet i ett vitesföreläggande ansluter sig näringsfrihetsrådet
till vad härom uttalas i promemorian. Rådet avser att, om förslaget
upphöjs till lag, bedöma frågan om försäljningsvillkor är att betrakta
som diskriminerande och således ej godtagbara med utgångspunkt från en
jämförelse med de av leverantören i likartade fall tillämpade villkoren. Det
i lagtexten an\ända uttrycket att villkoren skall »motsvara» vad som erbjuds
andra företagare bör därför förstås så, att villkoren skall vara avpassade till
de i andra fall erbjudna villkoren. Exempel på faktorer som kan inverka på
villkoren är prestationer såsom leveranssätt, betalningssätt, orderstorlek, leveransvolym
etc.

Även riktprisutredningen ansluter sig i stort till de i promemorian anförda
synpunkterna. Utredningen vill dock särskilt framhålla vikten av att vitesbestämmelsen
även inbegriper vägran att tillhandahålla förnödenhet på
samma villkor som gäller för leverantörens övriga jämförbara kunder, enär
erfarenheten visar att lågprisföretags verksamhet ibland försvåras genom
mera indirekta åtgärder än leveransvägran, såsom leveransförseningar, leverans
av sekunda varor, omotiverat hårda betalningsvillkor och diskriminering
i prishänseende. Å andra sidan anför Skånes handelskammare, att
kammaren finner det ligga i sakens natur, att vitesföreläggande endast skall
kunna avse skyldighet att leverera mot kontant betalning. Sveriges köpmannaförbund
betonar, att det skydd mot prisdiskriminering, som förslaget avser
att ge rimligen inte kan begränsas endast till de s. k. lågprisföretag som
särskilt beröres utan måste, för att få större betydelse, äga tillämpning även
i fråga om andra återförsäljare.

Svensk industriförening och Sveriges lantbruksförbund påpekar att ett
vitesföreläggande måste vara entydigt utformat för att kunna effektueras.

I detta hänseende framhåller Sveriges industriförbund att om den prestation,
som vitet avser att framtvinga, ej är klart preciserad utan föreläggandet
givits en mera allmän innebörd —- och promemorian utgår ifrån att
så i vissa fall skall kunna ske — torde domstolen bli tvingad att även göra
en mer eller mindre ingående materiell prövning. Industriförbundet påtalar
vidare den komplikation som sammanhänger med att marknadsläget
ständigt undergår förändringar. Att sådana förändringar kan försvåra bedömningen
av huruvida erbjudna villkor innefattar diskriminering eller ej
är uppenbart. Situationer kan också tänkas, då läget i så hög grad ändrats
att ett utdömande av vite skulle te sig uppenbart obilligt. Detta kan t. ex.
vara fallet om under mellantiden den tilltänkte köparen kommit på obestånd
eller förlorat intresset för den aktuella varan eller om leverantören till följd
av omständigheter utanför hans kontroll — fabriken har exempelvis brunnit
ner — ej kan fullgöra leveranser inom den i föreläggandet stipulerade
tiden. Att det kan inträffa nya omständigheter som gör vites utdömande
obilligt framhålls även av Sveriges köpmannaförbund.

Tolkningen av det i promemorian föreslagna uttrycket företagare i sena -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 dr 1966

re försäljningsled har föranlett kommentarer i några remissyttranden.
Näringsfrihetsrådet anför.

I departementspromemorian förordas, att vitesföreläggande bör ifrågakomma
endast när leveransvägran riktas mot företagare i senare försäljningsled,
varvid förutsättes att begreppet försäljningsled skall ha samma
innebörd som motsvarande begrepp i bruttoprisstadgandet i 2 §. Rådet har
i olika sammanhang haft anledning överväga innebörden av detta begrepp.
Härvid har rådet funnit nödvändigt att beakta den utveckling som skett
inom varudistributionen. Utvecklingen har under senare år i ökad utsträckning
gått emot en mindre strikt uppdelning mellan fabrikanter, (importörer)
grossister och detaljister, som utför skilda funktioner. En situation, som
också bör uppmärksammas vid tolkningen av begreppet senare försäljningsled
är att eu företagare, exempelvis en grossist, stundom köper vissa förnödenheter
från en annan grossist för vidareförsäljning. Ett fall av ungefär sådan
beskaffenhet bedömdes av rådet i ett ärende angående dispens från
bruttoprisförbudet såsom eu försäljning till företagare i senare försäljningsled
(Näringsfrihetsrådets beslut 1954^63, nr 19/1954—55). Mot bakgrunden
av vad nu sagts torde med försäljning till senare försäljningsled böra
förstås försäljning till varje självständig företagare, som avser att sälja förnödenheten
vidare.

Vidare ifrågasätter rådet om inte lagtextens uttryck, att jämförelse skall
avse företagare »i nämnda led», dvs. det senare försäljningsledet, kan mot
bakgrunden av vad nyss anförts om tolkningen av detta begrepp föranleda
missförstånd. Då det ju ofta ej är möjligt att urskilja vissa klart avgränsade
distributionsled, synes orden »i nämnda led» vara obehövliga och kunna utgå
ur lagtexten.

Rådets nu refererade uppfattning delas i huvudsak av näringsfrihetsombudsmannen
och KF. Synpunkter i liknande riktning förs fram även av LO,
som dock menar, att stadgandet bör vara tillämpligt även på leveransvägran
till företagare som köper för verksamheten väsentliga förnödenheter,
som ej är avsedda att vidareför säl jas.

Frågan om vitesföreläggandets begränsning till viss tidsperiod berörs
i några yttranden. I likhet med vad som anges i promemorian finner
näringsfrihetsrådet det lämpligt att meddelade vitesförelägganden begränsas
till att gälla endast under viss angiven tid. I allmänhet torde denna tid
ej böra vara alltför kort; i normala fall bör den lämpligen bestämmas till ett
ä två år. Lantbruksförbundet finner tidsbegränsningen så viktig att den bör
komma till uttryck i lagtexten.

Angående allmän domstols medverkan kommer Sveriges industriförbund
till slutsatsen att det för en rimlig och enhetlig rättstillämpning är
av stor vikt, att domstol i alla mål rörande vites utdömande inhämtar yttrande
från näringsfrihetsrådet. En annan konklusion blir att domstol även
om förutsättningar formellt sett skulle föreligga för att utdöma vite, i särskilda
fall skall kunna jämka detta till noll. Det bör kunna ske om sådana
ändrade förhållanden inträtt att det måste antas, att näringsfrihetsrådet,

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 19SC

om rådet kunnat förutse dessa då vitesföreläggandet gavs, ej skulle ha utfärdat
föreläggandet.

Näringsfrihetsrådets bedömning av vitesfrågan bör enligt KF särskilt uppmärksammas
redan av åklagaren. Förbundet anser, att det är alldeles riktigt
att den ordningen skall gälla att åklagare inte bör utan samförstånd med
näringsfrihetsrådet inför domstol påkalla utdömande av förelagt vite. Rådet,
som ju fattar och utformar beslut om leveransplikt och därmed kombinerat
vitesföreläggande, är enligt förbundets mening bäst ägnat att avgöra om
beslutet skall anses på föreskrivet sätt fullgjort eller ej och i sistnämnda
fall om vitesåtal skall väckas eller inte. Rådets bedömning av dessa frågor
bör sedan följas av åklagarna. Förbundet finner det vidare naturligt, att
i ärenden av detta alldeles speciella slag vitesbeslutet i regel kommer att
rikta sig mot den juridiska personen såsom sådan. Då detta torde bli förhållandet
och då det här i de flesta fall torde gälla tredskande i form av
juridiska personer samt dessutom endast ett ringa antal fall torde bli aktuella
för vitesföreläggande, vill förbundet inte påyrka att någon undantagsbestämmelse
beträffande förvandling av ifrågavarande vite intas i konkurrensbegränsningslagen.

Departementschefen

Lagstiftningen om konkurrensbegränsning vilar på grundtanken att samhället
bör bygga på konkurrensen som den bästa prisregulatorn. I syfte att
främja en effektiv konkurrens vidtas från samhällets sida åtgärder mot
skadliga konkurrensbegränsningar i förening med prisövervakning och konsumentupplysning.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen innehåller
konkurrensbegränsningslagen straffsanktionerade förbud med dispensmöjlighet
mot två arter av konkurrensbegränsning, nämligen bruttopriser
och anbudskarteller. I fråga om alla andra konkurrensbegränsningstyper
ger lagen möjlighet att inskrida i de fall då konkurrensbegränsningen
befunnits medföra skadlig verkan i lagens mening. Den metod som lagen
anvisar för detta är att näringsfrihetsrådet genom förhandling söker undanröja
den skadliga verkan.

Om förhandling påkallats inför näringsfrihetsrådet, har rådet först att
avgöra om eu konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger. Detta
avgörs i motiverat beslut som föregås av ett domstolsliknande förfarande.
Finner rådet skadlig verkan vara för handen, söker man förhandlingsvägen
undanröja denna verkan. Rådet har därvid inga straff- eller vitessanktioner
att tillgå utan lagstiftningen förutsätter, att vederbörande företag och
näringslivet i övrigt genom dess organisationer skall medverka till att den
skadliga verkan undanröjs. Detta har också hittills regelmässigt blivit fallet
och i praktiken har det oftast visat sig möjligt att undanröja skadeverkningar
av konkurrensbegränsningen redan på ett förberedande stadium

21

Kungl. Maj:is proposition nr 13 är 1066

under handläggningen hos ombudsmannen för näringsfrihetsfiågor. Emellertid
har näringsfrihetsrådet nyligen för första gången anmält till Kungl.
Maj :t att eu förhandling i ett ärende om leveransvägran avslutats utan att
konkurrensbegränsningen i fråga kunnat undanröjas.

Ärenden om leveransvägran har kommit att utgöra den vanligaste formen
av konkurrensbegränsning i myndigheternas verksamhet. Detta förhållande
konstaterades redan i samband med det utredningsarbete som inom handelsdepartementet
under våren 1965 utfördes av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor.
Det har också ytterligare belysts genom den utredning
som verkställts i anledning av näringsfrihelsrådets anmälan.

Mot bakgrunden av de farhågor för nya misslyckade förhandlingsfall angående
leveransvägran som rådet yppat och de uttalanden som gjorts vid
fagstiftningens tillkomst har i departementspromemorian lagts fram förslag
till ändring av konkurrensbegränsningslagen. Denna skulle ge näringsfrihetsrådet
befogenhet att förelägga leverantör att leverera varor vid vite i
fall då rådet funnit den ifrågavarande leveransvägran medföra skadlig verkan
enligt lagen och denna verkan inte kunnat undanröjas genom efterföljande
förhandling. .

Promemorieförslaget har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.
Huvudinvändningen från de remissinstanser som ställt sig
kritiska till förslaget har varit att hittills endast ett förhandlingsfall under
lagens tolvåriga tillämpningstid misslyckats och att ett genomförande av
förslaget skulle ogynnsamt påverka förhandlingsatmosfären och delvis stå
i motsättning till den nuvarande förhandlingsprincipen.

För egen del vill jag understryka den stora betydelse för en för konsumenterna
gynnsam prisutveckling som eu effektiv priskonkurrens har. Det
sedan år 1954 gällande bruttoprisförbudet har otvivelaktigt bidragit till
ökad konkurrens inom handeln och till den däri pågående strukturomvandlingen,
inte minst genom att möjliggöra framväxten av lågprisföretag. Det
är ”angeläget att sådana företag inte diskrimineras i sin näringsutövning.
Som framgår av det föregående har konkurrensbegränsande åtgärder,
framför allt i form av leveransvägran, i betydande utsträckning kommit att
riktas mot just dessa företag. Det har emellertid i stort sett hittills visat sig
möjligt att undanröja sådana konkurrensbegränsningar med den nuvarande
lagens förhandlingssystem. En starkt bidragande orsak härtill är det
sj älvsaneringsarbete som bedrivs inom näringslivets egna led och dess medverkan
genom direkt representation i statens pris- och kartellnämnd samt
näringsfrihetsrådet.

Gentemot den framförda huvudinvändningen mot promemorieförslaget
vill jag erinra om att det nu anmälda fallet, såsom framgår av remissyttrandena,
dock inte är det första där leverantör vid förhandling vägrat att efterkomma
näringsfrihetsrådets önskemål om att ta upp leverans. För fyra år
sedan förekom nämligen ett annat liknande fall som kunde lösas endast ge -

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1966

nom att leveranser upptogs av annat företag. Vidare framgår av remissyttrandena
att de berörda konkurrensmyndigheter na alla finner risken för nya
misslyckade förhandlingsfall angående leveransvägran vara påtaglig i den
ii ii uppkomna situationen. Denna bedömning från de närmast ansvariga
myndigheternas sida delas av åtskilliga andra remissinstanser. Såsom föredragande
departementschefen anförde vid konkurrensbegränsningslagens
tillkomst måste det anses stötande, att samhällsmakten skulle nödgas lämna
utan åtgärd eu konkurrensbegränsning som näringsfrihetsrådet vid tilllämpning
av de i lagen angivna värderingsnormerna funnit skadlig. Då härtill
kommer att antalet fall av leveransvägran nu visar tendens att öka finner
jag, också mot bakgrunden av frågans samhällsekonomiska betydelse,
det betänkligt att näringsfrihetsrådet f. n. helt saknar möjlighet att i sådana
fall vidta åtgärd mot företagare som vägrar medverka till en förhandlingslösning.
Om en sådan praxis skulle utvecklas att man i undantagsfall
bortsåg från fall av vägran att efterfölja näringsfrihetsrådets rekommendationer,
skulle tilltron till förmågan att fast och konsekvent genomföra den
av statsmakterna beslutade konkurrenspolitiken lätt kunna rubbas och det
nuvarande förhandlingssystemet komma i vanrykte, en utveckling som kan
leda till behov av en mera genomgripande omläggning av lagstiftningen.
Den komplettering av lagen som föreslås i departementspromemorian rubbar
enligt min mening inte det nuvarande förhandlingssystemet. Inte heller
torde den föreslagna ändringen såsom befarats kunna äventyra det hittillsvarande
värdefulla samarbetet med näringslivet i saneringssyfte. Såsom
framhållits av köpmannaförbundet förutsätts inom näringslivet allmänt
att näringsfrihetsrådets rekommendationer länder till efterrättelse.
Det kan därför knappast göras gällande att den föreslagna vitesregeln —
som ju är ett uttryck för denna självklara förutsättning — skulle förändra
den nuvarande förhandlingsatmosfären. Jag finner på grund härav förslaget
om att införa möjlighet för rådet att sedan förhandling misslyckats förelägga
leverans vid vite vara en lämplig lösning. Jag vill i detta sammanhang
starkt understryka näringsfrihetsrådets principdeklaration om tilllämpningen
av en vitesbestämmelse och vad där framhållits om rådets bestämda
avsikt att söka lösa förekommande fall förhandlingsvägen.

Jag vill vidare understryka, att införandet av en vitesmöjlighet inte bör
ändra de nuvarande principerna för bedömning av när skadlig verkan av
konkurrensbegränsning skall anses föreligga och därmed betingelserna för
förhandling. Genom uttalanden under förarbetena till lagen och utveckling
i praxis har numera vissa närmare bedömningsnormer kommit fram. I anledning
av ett uttalande vid remissbehandlingen kan här anmärkas, att leveransvägran
mot en återförsäljare som med rätta är att bedöma som en
osäker betalare inte torde anses innefatta skadlig verkan i lagens mening.
Vad jag tidigare anfört om att förhandlingssystemet inte bör rubbas leder
till alt möjlighet att förelägga vite bör föreligga först i den situation att för -

23

Kungl. Muj.ts proposition nr 13 år 1966

handling i le verans vägrans ärende t avslutats utan att den skadliga verkan
kunnat undanröjas.

leveransvägran torde ofta sammanhänga med att leverantören finner sig
böra ta hänsyn till reaktioner inom sin övriga kundkrets. Sveriges industriförbund
har i sitt remissyttrande uttalat, att det inte sällan förekommer att
leveranser till lågpriskanaler medför att andra kunder slutar att köpa. Som
vissa andra remissinstanser framhållit torde dock möjligheten av ett vitesföreläggande
kunna utgöra ett visst stöd för leverantörer som utsätts för
påtryckningar från vissa kretsar bland de övriga kunderna. Det bör emellertid
understrykas, att sådana påtryckningar i sig själva utgör en konkurrensbegränsning
som kan tas upp till prövning enligt lagen.

En vitesbestämmelse kan ej begränsas till att gälla endast ren leveransvägran.
Med leveransvägran bör jämställas sådana fall då leverantör visserligen
erbjuder leverans men endast på villkor sam klart missgynnar
kontrahenten i förhållande till andra köpare. Villkoren bör motsvara vad
leverantören erbjuder andra jämförbara företagare. Jämförelsen bör härvid
i första hand avse såväl säljares som köpares prestation i likartade fall.

Mot näringsfrihetsrådets beslut föreligger nu ingen besvärsrätt. Lämpligheten
av promemorians förslag att rådets beslut om vitesföreläggande ej
heller skall kunna överklagas har satts i fråga i några yttranden. Som i
promemorian framhållits fattar rådet emellertid redan nu beslut som kan
ha mycket ingripande verkningar, exempelvis i anledning av ansökan om
tillstånd att tillämpa bruttoprissättning. Jag vill därutöver erinra om rådets
konstruktion, som företer nära parallellitet med arbetsdomstolen. I båda
fallen gäller att ordföranden och vice ordföranden skall vara domare och i
båda organen finns särskilda företrädare för närmast berörda intressen.
Arbetsdomstolens beslut kan inte heller överklagas. Erfarenheterna av konkurrensbegränsningslagens
tillämpning ger enligt min mening vid handen,
att det inte föreligger anledning att nu frångå principen att näringsfrihetsrådets
beslut ej skall kunna överklagas.

I överensstämmelse med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25
september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, vilket såsom bilaga l1 torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende.

I likhet med departementspromemorians förslag har den nya bestämmelsen
tagits upp som ett första stycke i 21 §. Den har angetts avse leveransvägran
gentemot företagare i senare försäljningsled, en bestämning som
även begagnas i stadgandet om förbud mot bruttopris i 2 §. Jag ansluter mig
till vad näringsfrihetsrådet anfört i sitt remissyttrande rörande tolkningen
av detta begrepp. Med hänsyn till det nära sakliga sambandet mellan förbudet
att föreskriva återförsäljares lägsta utförsäljningspris och leveransväg 1

Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

rån till priskonkurrerande återförsäljare har det synts lämpligt att begränsa
vitesstadgandet till att omfatta förnödenheter avsedda för vidareförsäljning.
De i promemorieförslaget i lagtexten upptagna orden »i nämnda led» har jag
i likhet med bl. a. näringsfrihetsrådet funnit obehövliga. Såsom tidigare angetts
skall vid fastställande av vad som kan anses utgöra motsvarande villkor
en jämförelse ske med vad leverantören erbjuder andra jämförbara
företagare.

Syftet med ett vitesföreläggande bör vara att söka upprätta affärsförbindelser
på normala villkor mellan parterna snarast möjligt och föreläggandena
bör utformas från denna utgångspunkt. Det torde inte vara lämpligt
att uppställa några närmare regler angående föreläggandenas utformning.
Förhållandena i det enskilda fallet måste vara avgörande. Näringsfrihetsrådet
bör under förhandlingsskedet inhämta erforderliga uppgifter för att
kunna bedöma de försäljningsvillkor som i det aktuella fallet kan anses
motsvara vad leverantören erbjuder andra företagare. Uppenbart är att
vitesföreläggandet — vare sig det görs mer eller mindre detaljerat — måste
ges ett så preciserat innehåll att oklarhet ej uppstår om föreläggandets innebörd.
Det bör beaktas att förhållandena inom näringslivet kan undergå
snabba förändringar. Av detta skäl och med hänsyn till syftet att snarast
etablera en normal affärskontakt bör föreläggandet alltid gälla en begränsad
tid. När den företagare som skall åläggas leverans är en juridisk person
får det anses naturligt att föreläggandet riktas direkt mot den juridiska
personen. Såsom i departementspromemorian framhållits torde det i vissa
lägen vara nödvändigt att sätta vitesbeloppet högt.

Frågan om vitets utdömande bör i enlighet med den härför gällande huvudregeln
prövas av allmän domstol, varvid talan förs av allmän åklagare
och bedöms enligt för viten allmänt gällande rättsregler. Jag vill erinra om
att domstolen bl. a. äger möjlighet att under vissa förutsättningar jämka
ett vite. Såsom anmärkts i departementspromemorian torde frågan om vitets
uttagande komma att bero på näringsfrihetsrådets bedömande.

Det nya första stycket i 21 § har föranlett vissa redaktionella jämkningar
i nuvarande 21 och 29 §§.

Jag förordar att dagen för lagändringens ikraftträdande bestäms till den
1 april 1966.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Eva Ås t rom

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

25

Bilaga 2

Departementspromemorians lagförslag

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet

Härigenom förordnas, att 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

21

Har förhandling avslutats utan att
skadlig verkan av konkurrensbegränsning
kunnat undanröjas, åligger
det näringsfrihetsrådet, där saken
finnes vara av större vikt, att
härom göra anmälan till Konungen.

Innebär den----—---

(Föreslagen lydelse)

§•

Har förhandling avslutats utan
att skadlig verkan av konkurrensbegränsning
kunnat undanröjas och
avser ärendet vägran av företagare
att sälja förnödenhet till företagare
i senare försäljningsled på villkor
som motsvara vad han erbjuder
andra företagare i nämnda led,
äger näringsfrihetsrådet förelägga
företagaren i det tidigare försäljningsledet
sådan försäljning vid vite.

Har i annat fall än i första stycket
sägs skadlig verkan av konkurrensbegränsning
icke kunnat undanröjas
genom förhandling, åligger det
rådet, där saken finnes vara av större
vikt, att härom göra anmälan till
Konungen.

----ett år.

29 §.

Den som uppsåtligen----------eller dagsböter.

Den som, i fall då förordnande Den som, i fall då förordnande
enligt 21 § andra stycket gäller i enligt 21 § tredje stycket gäller i

1 Senaste lydelse se 1956:244.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

(Nuvarande lydelse)

fråga om priset på förnödenhet eller
annat, vid tillhandahållande därav
nppsåtligen eller av oaktsamhet,
som ej är ringa, begär eller mottager
högre pris än som angives i förordnandet
eller särskilt av näringsfrdhetsrådet
meddelat tillstånd, straffes
med dagsböter. Är brottet grovt,
dömes till fängelse i högst ett år eller
dagsböter.

Har någon----------------

Husbonde ansvarar--— — —

(Föreslagen lydelse)

fråga om priset på förnödenhet eller
annat, vid tillhandahållande därav
nppsåtligen eller av oaktsamhet,
som ej är ringa, begär eller mottager
högre pris än som angives d förordnandet
eller särskilt av näringsfrihetsrådet
meddelat tillstånd, straffes
med dagsböter. Är brottet grovt,
dömes till fängelse i högst ett år eller
dagsböter.

--av vederlaget.

-------och vilja.

Denna lag träder i kraft---.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1966

27

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 december 1965.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 6 december 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 19 november 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 21
och 29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
departementsrådet Torsten Löwbeer.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Thomas Krook

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
30 december 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 21 december
1965 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 19 november 1965
remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen
den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,
att förslaget måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition
föreläggas 1966 års riksdag till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven-Erik Skogsfors

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 650742