1
\.
Kungl. Mctftts proposition nr 127 år 1966
Nr 127
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. mgiven Stockholms slott den 29
april 1966.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;
3) förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en komplettering av bestämmelserna rörande
det skatterättsliga bosättningsbegreppet. Förslaget innebär att en bevisbörderegel
införs för de fall då en här bosatt svensk medborgare avreser
från Sverige och det inte från början är uppenbart att det är fråga om
definitiv utflyttning. Den skattskyldige skall i så fall anses fortfarande
bosatt här i landet intill tre år från avresan, om han inte visar att han
saknar från beskattningssynpunkt väsentliga anknytningar till Sverige.
Efter treårstidens utgång anses lian bosatt i Sverige endast om taxeringsmyndigheten
kan visa att han fortfarande har så starka band med Sverige
att han trots utflyttningen bör anses ha sitt egentliga bo och hemvist här.
I anslutning härtill föreslås skattebefrielse i Sverige för löneinkomster, som
i enskild tjänst förvärvas utomlands, under förutsättning att anställningen
där varar minst ett år.
1 propositionen föreslås vidare att utomlands bosatta personer som upp
1
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 127
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
bär lön eller pension från svenska staten eller svensk kommun samt pension
enligt lagen om allmän försäkring skall vara skyldiga erlägga skatt i
Sverige för sådan inkomst.
Här bosatta utländska artister som f. n. erlägger bevillningsavgift föreslås
betala inkomstskatt efter samma regler som gäller för andra här bosatta.
För att motverka olägenheten av internationell dubbelbeskattning i förhållande
till stat med vilken Sverige inte slutit dubbelbeskattningsavtal föreslås
rätt för fysiska och juridiska personer med hemvist i Sverige att från
statlig inkomstskatt avräkna utländsk statlig skatt som erlagts för inkomst
från källa i sådan stat. I anslutning härtill föreslås ändring av bestämmelserna
om avdrag för utländsk skatt såsom omkostnad.
Propositionen grundar sig på dubbelbeskattningssakkunnigas förslag i
betänkandet »Internationella skattefrågor» (SOU 1962:59).
De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1967
och bli tillämpliga på inkomster tillgängliga för lyftning denna dag eller
senare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
3
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, dels att 32 § 3 mom., 35 § 2 mom., 39 § 2 mom.,
53 § 1 mom., 54 § och 59 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 ävensom punkt 4 av anvisningarna till 20 §, punkt 7 av anvisningarna
till 32 §, punkt 4 av anvisningarna till 38 § samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna
till 53 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att till anvisningarna till 54 § skall fogas en ny punkt, betecknad
3, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
3 m o m. Såsom intäkt
(Föreslagen lydelse)
32 §.
kostnader, såsom:
utlandstillägg och därmed likställda
förmåner för utom riket stationerad
personal vid utrikesförvaltningen;
-
utlandstillägg och därmed likställda
förmåner för utom riket stationerad
personal vid utrikesförvaltningen
eller i svensk biståndsverksamhet;
avsedda
utgifter.
förvaltningskostnadsbidrag och —
Vad i — — — —-----icke föras.
Förmånen av--------befattningshavare gällande
Såsom intäkt--— -------utfört arbete.
35 §2.
2 mom. Till intäkt--- - — tid (realisationsvinst).
Har egendom,---—------närmast dessförinnan.
Såsom skattepliktig-------5 år .... 25 % » »
Avyttrar skattskyldig —--------detta stycke.
Kan tillämpning — — —------avyttringen sker.
Vad ovan sagts beträffande fastig- Vad ovan sagts beträffande fastighet
skall även äga tillämpning å het skall gälla oavsett om fastighetomträtt.
ten är belägen inom eller utom ri
ket
och även äga tillämpning å tomträtt.
Har jordbruksfastighet —--—-----nämnda del.
* Senaste lydelse av 32 § 3 mom. se 1964: 713, av 35 § 2 mom. se 1959:127, av 53 § 1 mom.
se 1965:121, av 54 § se 1953:109, av 59 § 2 mom. se 1950: 308, av punkt 4 av anvisningarna till
20 § se 1951: 324, av punkt 7 av anvisningarna till 32 § se 1964: 713, av punkt 1 av anvisningarna
till 53 § se 1945: 897 samt av punkt 2 av anvisningarna till 53 § se 1950: 308.
* Såsom nuvarande lydelse av 35 § 2 mom. har här upptagits den lydelse av 2 mom. som föreslagits
i prop. 1966: 90.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
39 §.
2 m o m. Från bruttointäkt av
varje fastighet eller rörelse i utlandet
får avdrag ske för därå belöpande
omkostnader. Därjämte får avdrag
ske för vad av behållen inkomst
av sådan fastighet eller rörelse
använts för fastigheten eller
för rörelsen. Har underskott uppkommit
å fastighet i utlandet eller
å rörelse därstädes, må avdrag för
sådant underskott göras från annan
intäkt av fastighet eller rörelse i utlandet.
2 m o m. Från bruttointäkt av
fastighet eller rörelse i utlandet får
avdrag ske med ledning i tillämpliga
delar av vad som enligt 22 §,
25 § 1 och 2 mom. samt 29 § gäller
för motsvarande slag av fastighet
eller rörelse inom riket. Avdrag för
underskott som uppkommit på fastighet
eller rörelse i utlandet må
dock göras endast från annan intäkt
av fastighet eller rörelse i utlandet.
Avdrag för sådant underskott får
utnyttjas även senare beskattningsår
än det varunder underskottet
uppkommit, dock senast det beskattningsår,
för vilket taxering
sker sjätte kalenderåret efter det,
då taxering för underskottsåret ägt
rum.
53
1 nr o in. Skyldighet att--------—---— 73 §§ sägs:
a) fysisk person:----------förvärvats; samt
<för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:
för inkomst--—---— -----belägen fastighet;
för inkomst----—------här bedrivits;
för avlöning eller annan därmed
jämförlig förmån, som utgått av anställning
eller uppdrag hos svenska
staten eller svensk kommun;
för avlöning eller annan därmed
jämförlig förmån, som utgått av annan
anställning eller annat uppdrag,
i den mån inkomsten uppburits härifrån
och förvärvats genom verksamhet
här i riket;
för pension enligt lagen om allmän
försäkring eller på grund av
anställning eller uppdrag hos svenska
staten eller svensk kommun;
för annan härifrån uppburen, genom
verksamhet här i riket förvärvad
inkomst av tjänst;
för härifrån uppburen, genom
verksamhet här i riket förvärvad
inkomst av tjänst;
för vinst----—---rörelse; samt
för sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående folkpensionsavgift
eller tilläggspensionsavgift,
som restituerats, avkortats eller avskrivits,
i den mån avdrag därför
för belopp som motsvarar restituerad,
avkortad eller avskriven
folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift
eller sjukförsäkringsavgift i
den mån beloppet påverkat storle
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
5
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
av den skattskyldige åtnjutits vid ken av avdrag enligt 46 § 2 inom.,
tidigare års taxeringar; som åtnjutits vid tidigare års taxe
ringar
;
b) staten: —---—-------sådan fastighet eller rörelse.
Riksskattenämnden må,----— -—--icke föras.
54 §.
Från skattskyldighet------—--— av kapital;
c) utlänning eller i utlandet bo- c) i utlandet bosatt person, vilken
satt svensk medborgare, vilken givit givit eller medverkat vid offentlig
eller medverkat vid offentlig före- föreställning, som avses i gällande
ställning, som avses i gällande för- förordning angående bevillningsavordning
angående bevillningsavgif- gifter för särskilda förmåner och
ter för särskilda förmåner och rät- rättigheter:
tigheter:
för inkomst-------förordning åtnjutits;
d) ägare av-------—- till livförsäkring;
h) här i riket bosatt fysisk person,
som under vistelse utomlands åtnjutit
avlöning eller annan därmed jämförlig
förmån på grund av anställning
där annat än hos svenska staten,
svensk kommun eller ombord
på svenskt fartyg eller svenskt,
danskt eller norskt luftfartyg:
för inkomst av anställningen under
förutsättning att anställningen
och vistelsen i utlandet varat mer än
ett år eller enligt anställningsavtal
eller på annan grund kan antagas
komma att vara mer än ett år.
Aktiebolag och---------bolagens verksamhet.
Om aktierna — — ------lös egendom.
Riksskattenämnden må,--------icke föras.
Att personer,---------samma paragraf.
(Se vidare anvisningarna.)
59 §.
2 m o m. Inkomst genom icke 2 in o in. Inkomst genom icke
yrkesmässig avyttring av fastighet yrkesmässig avyttring av här i riket
beskattas i den kommun, där fastig- belägen fastighet beskattas i den
heten är belägen. kommun, där fastigheten är belä
gen.
Anvisningar
till 20 §.
4. För erlagd---— — — -—- — 18 § förmäles.
Utländsk speciell--------i densamma.
Allmän skatt — —------av engångsskatt.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
(Nuvarande lydelse)
År enligt överenskommelse med
utländsk stat viss intäkt undantagen
från beskattning här i riket, får sådant
avdrag som i föregående stycke
sägs icke åtnjutas, såvitt skatten belöper
å den undantagna intäkten.
Därest enligt överenskommelse med
utländsk stat dubbelbeskattning, såvitt
avser visst slag av allmän skatt,
helt undanröjes annorledes än genom
att intäkten liärstädes undantages
från skatteplikt (såsom genom
avräkning av den utländska skatten
från den svenska) må avdrag varom
i föregående stycke sägs icke heller
åtnjutas, såvitt angår dylik skatt.
(Föreslagen lydelse)
Om på grund av överenskommelse
med utländsk stat dubbelbeskattning
av viss intäkt kan undanröjas eller
lindras, får avdrag icke åtnjutas för
skatt, som omfattas av överenskommelsen
och belöper på intäkten. Avser
överenskommelsen t. ex. endast
statliga inkomstskatter medgives således
icke avdrag för den utländska
statliga skatten i vad den belöper
på intäkten. Däremot medgives i
detta fall avdrag för utländsk kommunal
skatt på intäkten.
till
7. Till ersättning, — — —---
Detsamma gäller — —-----
Såsom med utlandstillägg likställda
förmåner för utom riket stationerad
personal vid utrikesförvaltningen
anses fri bostad med uppvärmning
och belysning, bostadskostnadsersättning
eller däremot
svarande förmån, bidrag för resa till
Sverige för semester, barntillägg, utbildningsbidrag,
barnresebidrag, ersättning
för hållande av bil och förflyttningsbidrag.
till
4. Från inkomst, som häpflutit av
fastighet i utlandet, får avdrag ske
för vad som av inkomsten använts
för fastigheten, såsom för ny- eller
ombyggnad. Från inkomst, som härflutit
av rörelse i utlandet, må likaledes
avdrag göras för vad som av
inkomsten använts för rörelsen, exempelvis
för ny- eller ombyggnad av
i rörelsen använda fastigheter och
anläggningar. För att sådant avdrag
må ske erfordras dock, att inkomsten
under beskattningsåret på ovan
angivna sätt disponerats. Reserveras
inkomsten för att framdeles använ
-
32 §.
— nya tjänstgöringsorten.
— tjänstemän anslaget.
Såsom med utlandstillägg likställda
förmåner anses för utom riket
stationerad personal vid utrikesförvaltningen
fri bostad med uppvärmning
och belysning, bostadskostnadsersättning
eller däremot
svarande förmån, bidrag för resa till
Sverige för semester, barntillägg, utbildningsbidrag,
barnresebidrag, ersättning
för hållande av bil och förflyttningsbidrag
samt för personal,
som av staten anställts för biståndsverksamhet,
förmåner som motsvara
de nu nämnda.
38 §.
4. Intäkt av fastighet eller rörelse
i utlandet beräknas med ledning
i tillämpliga delar av vad som enligt
21, 24 och 28 §§ gäller för motsvarande
slag av fastighet eller rörelse
inom riket.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
das för det ena eller andra ändamålet,
är den underkastad beskattning.
Har underskott uppkommit å fastighet
i utlandet eller å rörelse därstädes,
må avdrag för sådant underskott
göras endast från annan intäkt
av fastighet eller rörelse i utlandet,
men får däremot avdrag icke
ske från annan intäkt av kapital och
ej heller enligt 46 §.
Med rörelse---------till 28 §).
till 53 §.
1. Såsom bosatt här i riket räknas
den, som här har sitt egentliga bo
och hemvist. Med sådan person likställes
emellertid jämlikt 68 § den
som, utan att vara i Sverige bosatt,
härstädes stadigvarande vistas.
Svensk medborgare, som uppehåller
sig å resor i främmande land men
har bo eller familj kvar i riket, anses
vara bosatt härstädes, även om
vistelsen utomlands är långvarig,
och han beskattas följaktligen härstädes
för all sin inkomst. På samma
sätt behandlas i beskattningshänseende
en utlänning, som stadigvarande
bor härstädes eller som under
längre tid, utan andra avbrott än
rent tillfälliga, vistas härstädes.
Däremot bör i allmänhet en i allmän
tjänst anställd person eller en
missionär, som för sin verksamhet
uppehåller sig och har fast bostad å
utrikes ort, icke anses som här i riket
bosatt, även om han fortfarande
är mantalsskriven härstädes. Han
blir således icke skattskyldig i Sverige
för exempelvis inkomst av kapital.
Detsamma gäller rörelse- eller
yrkesidkare, som för sin verksamhet
på ett mera stadigvarande sätt slagit
sig ned å utrikes ort, liksom ock
arbetare, som för längre tid tagit anställning
utomlands. Sjöman, som
under utövning av sitt yrke uppehåller
sig å främmande farvatten men
är inskriven å sjömanshus här i riket
eller har sin familj härstädes,
1. Såsom bosatt här i riket räknas
den, som här har sitt egentliga
bo och hemvist. Med i Sverige bosatt
skattskyldig likställes enligt 68 §
den som, utan att vara bosatt i Sverige,
stadigvarande vistas här.
Svensk medborgare, som icke stadigvarande
vistas i Sverige, skall likväl
kunna anses bosatt här om han
alltjämt har väsentlig anknytning
till Sverige. Vid bedömande av frågan
om han har väsentlig anknytning
till Sverige skall beaktas sådana
omständigheter som att han
icke tagit varaktigt bo och hemvist
på viss utländsk ort, att han vistas
utomlands för studier eller hälsans
vårdande, att han har bo eller familj
i Sverige, att han driver rörelse
eller innehar fastighet här i
riket och därmed jämförliga förhållanden.
Intill dess tre år förflutit
från avresan från Sverige skall
han alltjämt anses bosatt här, om
han icke visar att han under beskattningsåret
icke haft väsentlig anknytning
till Sverige. Efter nämnda tids
utgång skall han däremot icke anses
bosatt i Sverige, om det icke visas
att sådana omständigheter förelegat
under beskattningsåret att han alltjämt
bör anses bosatt här. Hänsyn
skall därvid icke tagas till kortvariga
eller tillfälliga uppehåll i Sverige
för affärer, semestrar eller dylikt.
Utlänning, som stadigvarande bor
i Sverige eller under längre tid vis
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
(Nuvarande lydelse)
anses fortfarande vara bosatt här i
riket. Person, som uppehåller sig
längre tid i Sverige under kringresande
(t. ex. en utländsk handelsresande),
anses icke på grund härav
vistas stadigvarande i riket.
Huruvida en person skall bär
mantalsskrivas eller ej, är således
utan betydelse för frågan om hans
skattskyldighet för inkomst. Ej heller
avgöres frågan om omfattningen
av hans skattskyldighet uteslutande
med hänsyn till förhållandena den
1 november näst före det år, som
närmast föregått taxeringsåret, utan
avseende fästes vid omständigheterna
under hela det år, som närmast
föregått taxeringsåret, och kan i anledning
härav en person komma att
beskattas såsom här bosatt för allenast
en del av samma år.
2. Verksamhet på grund av anställning
i svenskt företag anses utövad
här i riket även om tjänsteinnehavaren
i och för sin tjänst
måste göra tillfälliga besök utomlands
eller under längre tid uppehålla
sig därstädes under kringresande
(t. ex. handelsresande). Förmåner,
som härröra av ett förutvarande
tjänsteförhållande (pension,
vissa undantagsförmåner o. s. v.)
och åtnjutas av person, som icke
är bosatt eller stadigvarande vistas
här i riket, beskattas i Sverige, om
den tidigare verksamheten huvudsakligen
utövats härstädes. För sådan
person föreligger däremot ej
skattskyldighet för pension, livränta
eller andra enligt 31 § med inkomst
av tjänst likställda förmåner, som
icke åtnjutas på grund av något
tjänsteförhållande.
(Föreslagen lydelse)
tas här utan andra avbrott än rent
tillfälliga, skall anses ha sitt egentliga
bo och hemvist i Sverige.
2. Verksamhet på grund av anställning
i svenskt företag anses utövad
här i riket även om tjänsteinnehavaren
i och för sin tjänst
måste göra tillfälliga besök utomlands
eller under längre tid uppehålla
sig därstädes under kringresande
(t. ex. handelsresande).
Person, som icke är bosatt eller
stadigvarande vistas i Sverige, beskattas
här för pension, som utgår
enligt lagen om allmän försäkring
eller på grund av förutvarande anställning
eller uppdrag hos svenska
staten eller svensk kommun. Annan
pension eller förmån, som utgår
härifrån till sådan person på grund
av förutvarande tjänst, beskattas i
Sverige, om den tidigare verksamheten
huvudsakligen utövats här.
För sådan person föreligger däremot
ej skattskyldighet för annan pension
än nu sagts eller för livränta
eller andra enligt 31 § med inkomst
av tjänst likställda förmåner, som
icke åtnjutas på grund av något
t j änsteförhållande.
Bestämmelsen i 53 § 1 mom. första
stycket a) om skattskyldighet för
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
9
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
den som ej varit bosatt här i riket
för avlöning eller annan därmed jämförlig
förmån eller pension, som utgått
på grund av anställning eller
uppdrag hos svenska staten, gäller
beträffande den som anställts av
svensk utlandsmyndighet eller utomlands
för fält projekt för bilateral
biståndsverksamhet (lokalanställd )
blott om han icke är medborgare i
anställning siandet. Kungl. Maj:l
äger medgiva befrielse från skattskyldighet,
som här nämnts, för sådan
lokalanställd i utomeuropeiskt
land som icke är svensk medborgare.
till 54 §.
3. Befrielse från skattskyldighet
för inkomst av anställning enligt 54
§ första stycket h) medges icke i fall
som avses i punkt 2 första stycket av
anvisningarna till 53 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967 men äger icke tillämpning vid
1967 års taxering eller vid eftertaxering för år 1967 eller tidigare år. Avdrag
för avskrivningar på byggnader och inventarier får icke beviljas med stöd
av 39 § 2 mom. i dess nya lydelse, i den mån avdrag för anskaffningskostnaden
kan anses ha åtnjutits enligt samma lagrum i dess äldre lydelse.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 är 1966
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, dels att 6 § 1 mom., 7 § och 20 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges, dels att till nämnda förordning skola fogas fem nya
paragrafer, betecknade 24, 25, 26, 27 och 28 §§, av följande lydelse, dels att
före 24 § skall införas en ny rubrik av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
6
1 mom. Skyldighet att — —--
a) fysisk person:
för tid, under vilken han
varit här i riket bosatt:
för all inkomst, som av honom
här i riket eller å utländsk ort förvärvats;
samt
för tid, under vilken han
ej varit här i riket bosatt:
för inkomst av här belägen fastighet;
för
inkomst av rörelse, som här
bedrivits;
för härifrån uppburen, genom
verksamhet här i riket förvärvad inkomst
av tjänst;
för vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fastighet eller rörelse här
i riket eller tillbehör till sådan fastighet
eller rörelse;
för slutlig skatt, fastighetsskatt
eller tillkommande skatt, som restituerats,
avkortats eller avskrivits, i
den mån avdrag därför av den skattskyldige
åtnjutits vid tidigare års
taxeringar; samt
för inkomst genom utdelning å
andelar i svenska ekonomiska föreningar
;
b) svenska aktiebolag —------—
1 Senaste lydelse av 6 § 1 mom. se 1953:
1953: 275.
(Föreslagen lydelse)
§•
---21 §§ sägs:
a) fysisk person:
för inkomst som avses i denna
förordning enligt de grunder som
angivas i 53 § 1 mom. första stycket
a) kommunalskattelagen samt, såvitt
avser tid under vilken han ej
varit bosatt här i riket, för restituerad,
avkortad eller avskriven allmän
kommunalskatt i den mån denna
påverkat storleken av avdrag enligt
i § 1 mom., som åtnjutits vid tidigare
års taxeringar, och för inkomst
genom utdelning på andelar
i svenska ekonomiska föreningar;
ekonomiska föreningar.
275, av 7 § se 1965:123 samt av 20 § 2 mom. se
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 §•
— av kapital:
b) i utlandet bosatt person, vilken
givit eller medverkat vid offentlig
föreställning, som avses i gällande
förordning angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och
rättigheter:
för inkomst, som avses i 54 § första
stycket c) kommunalskattelagen;
Från skattskyldighet----—
b) utlänning eller i utlandet bosatt
svensk medborgare, vilken givit
eller medverkat vid offentlig föreställning,
som avses i gällande förordning
angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter:
för
inkomst av föreställning, för
vilken dylik avgift utgjorts eller beträffande
vilken befrielse från avgift
jämlikt särskilt stadgande i samma
förordning åtnjutits;
c) staten:--—---livförsäkring hänför lig verksamhet.
k) här i riket bosatt fysisk person,
som under vistelse utomlands
åtnjutit avlöning eller annan därmed
jämförlig förmån på grund av
anställning där annat än hos svenska
staten, svensk kommun eller ombord
på svenskt fartyg eller svenskt,
danskt eller norskt luftfartyg:
för inkomst, som avses i 54 § första
stycket h) kommunalskattelagen.
Riksskattenämnden må,------icke föras.
Aktiebolag och------bolagens verksamhet.
Om aktierna----- -— --lös egendom.
Riksskattenämnden må, —------icke föras.
Att personer,------samma paragraf.
20
2 mom. Konungen äger, -——--
I fall, varom i detta mom. förmäles,
må Konungen förklara, att statlig
inkomstskatt skall av skattskyldig
utgöras till högre belopp än gällande
bestämmelser eljest skulle föranleda,
dock att skatten ej må komma
att uppgå till större andel, procentuellt
beräknad, av den på grundval
av överenskommelsen eller förordnandet
fastställda beskattningsbara
inkomsten än skatten skulle utgjort
av den beskattningsbara inkomst,
som skulle hava fastställts, om hänsyn
ej tagits till överenskommelsen
eller förordnandet. Vad i 10 § 3 mom.
och 11 § 1 mom. sladgas om beräk
-
§■
— ---i riket.
I fall, varom i detta mom. förmäles,
må Konungen förklara, att statlig
inkomstskatt skall av skattskyldig
utgöras till högre belopp än gällande
bestämmelser eljest skulle föranleda,
dock att skatten ej må komma
att uppgå till större andel, procentuellt
beräknad, av den på grundval
av överenskommelsen eller förordnandet
fastställda beskattningsbara
inkomsten än skatten skulle utgjort
av den beskattningsbara inkomst,
som skulle hava fastställts, om inkomsten
beskattats endast i Sverige.
Vad i 10 § 3 mom. och It § 1 mom.
stadgas om beräkning av statlig in
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
(Nuvarande lydelse)
ning av statlig inkomstskatt i helt
antal kronor skall äga motsvarande
tillämpning vid beräkning av skatt,
som i detta mom. avses.
överenskommelse med — — — —
(Föreslagen lydelse)
komstskatt i helt antal kronor skall
äga motsvarande tillämpning vid
beräkning av skatt, som i detta
mom. avses.
--månader tilländalupit.
Om avräkning av utländsk skatt
24 §.
Fysisk person som under tid då
han varit bosatt hår i riket haft inkomst,
som beskattats i utländsk
stat på grund av att den förvärvskälla
till vilken inkomsten är hänförlig
anses lokaliserad där, och inländsk
juridisk person som haft sådan
inkomst äga erhålla nedsättning
av sin inkomstskatt för inkomsten
genom avräkning av den
utländska skatten enligt 25—27 §§.
Avräkning får ej äga rum, om
dubbelbeskattning av inkomsten kan
undanröjas eller lindras på grund
av överenskommelse enligt 20 §.
Med utländsk skatt avses allmän
slutlig skatt som utgått på inkomst
och erlagts till utländsk stat eller
delstat samt, i fråga om skattskyldig
som bedrivit sjöfart eller luftfart
i internationell trafik, även annan
skatt som erlagts i utländsk
stat, i den mån skatten beräknats
på grundval av fraktintäkter eller
biljettintäkter, som uppburits i
nämnda stat, eller efter därmed
jämförlig grund.
25 §.
Avräkning får ske med så stort
belopp av den utländska skatten som
belöper på inkomsten i fråga. Avräkning
får dock ske högst med belopp
motsvarande den statliga inkomstskatt
här i riket som hänför
sig till inkomsten. Sistnämnda skatt
skall därvid anses utgöra så stor del
av den skattskyldiges statliga inkomstskatt
som den utländska nettoinkomsten
utgör av den skattskyl
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
diges sammanlagda inkomst av olika
förvärvskällor.
Om den skattskyldige erhållit avdrag
såsom omkostnad för den utländska
skatt, för vilken avräkning
skall ske, eller för däremot svarande
preliminär skatt, skall beräkningen
enligt första stycket utföras
som om sådant avdrag ej åtnjutits.
Belopp, varmed avräkning högst kan
erhållas enligt första stycket, skall
därvid minskas med ett belopp motsvarande
den statliga och kommunala
inkomstskatt som den skattskyldige
undgått genom avdraget.
Härrör inkomsten från sjöfart eller
luftfart i internationell trafik
skall på begäran av den skattskyldige
den utländska nettoinkomsten
beräknas till så stor del av den samlade
nettoinkomsten i rederirörelsen
eller luftfartsrörelsen, med tilllägg
för erhållna avdrag för utländska
skatter, som de i den utländska
staten uppburna fraktintäkterna och
biljettintäkterna utgöra av den skattskyldiges
samtliga intäkter av sådant
slag.
26 §.
Det åligger den skattskyldige att
förebringa den utredning som behöves
för prövning av fråga om avräkning
av utländsk skatt.
Har den skattskyldige visat att
förutsättningar för avräkning äro
för handen men förmår han icke
lämna samtliga de uppgifter som erfordras
för tillämpning av bestämmelserna
i 25 §, må avräkning medgivas
med skäligt belopp.
27 §.
Om avräkning av utländsk skatt
beslutar den prövningsnämnd, som
har att upptaga besvär rörande den
skattskyldiges taxering till statlig
inkomstskatt.
Ansökan om avräkning skall vara
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
(Nuvarande lydelse) |
(Föreslagen lydelse) |
inkommen till prövningsnämndens över ansökningen skall taxerings-intendent avgiva yttrande. Beträffande underrättelse om Har avräkning av utländsk skatt 28 §. Medgives avräkning av utländsk På restituerat belopp utgår icke |
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967 men äger icke tilllämpning
vid 1967 års taxering eller vid eftertaxering för år 1967 eller tidigare
år. Bestämmelserna i 24—28 §§ om avräkning av utländsk skatt gälla
icke utländsk skatt som erlagts eller skolat erläggas före den 1 januari 1967.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
15
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter
Härigenom förordnas, dels att 4 § 11 mom. och 14 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter skola upphöra att gälla, dels att 4 § 1 mom., 2 mom., 4
mom., 5 mom. och 10 mom. samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
4 §•
1 m o in. Utlänning, som utan att
hava förvärvat den i mom. 14 här
nedan omförmålda rätt här i riket
giver offentlig föreställning eller tillställning
av vad slag det vara må,
vare sig mot inträdesavgift eller mot
avgift, som eljest på ett eller annat
sätt fordras, uppbäres eller mottages,
skall härför utgöra särskild bevillningsavgift
med tio procent av
bruttoinkomsten.
Denna bevillningsavgift
2 m o m. Utlänning, som utan att
hava förvärvat den i mom. 14 omförmälda
rätt medverkar vid av svensk
eller utlänning given offentlig föreställning,
offentligt utförande av musik,
såsom kafékonsert och dylikt,
eller vid annan offentlig tillställning
skall, oavsett huruvida inträdes- eller
annan avgift därvid uppbäres eller
tillställningen är avgiftsfri, erlägga
särskild bevillningsavgift med
tjugu procent av den inkomst, som
på grund av hans medverkan tillflyter
honom, vare sig denna inkomst
utgöres av i penningar bestämd ersättning,
naturaförmåner eller andel
1 Senaste lydelse av 4 § 1 mom., 2 mom., 4
1955:163 samt av 4 § 14 mom. se 1913:212.
1 in o in. I utlandet bosatt person,
som här i riket giver offentlig föreställning
eller tillställning av vad
slag det vara må, vare sig mot inträdesavgift
eller mot avgift, som eljest
på ett eller annat sätt fordras,
uppbäres eller mottages, skall härför
utgöra särskild bevillningsavgift med
tio procent av bruttoinkomsten.
äger rum.
2 mom. 1 utlandet bosatt person,
som här i riket medverkar vid
offentlig föreställning, offentligt utförande
av musik, såsom lcafékonsert
och dylikt, eller vid annan offentlig
tillställning skall, oavsett huruvida
inträdes- eller annan avgift
därvid uppbäres eller tillställningen
är avgiftsfri, erlägga särskild bevillningsavgift
med tjugu procent av
den inkomst, som på grund av hans
medverkan tillflyter honom, vare sig
denna inkomst utgöres av i penningar
bestämd ersättning, naturaförmåner
eller andel av inkomsten å tillställning.
Avgiften skall i varje fall
mom. och 5 mom. se 1952:360, av 4 § 10 mom. se
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 127 dr 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
av inkomsten å tillställning. Avgif- utgå med minst femtio öre för varje
ten skall i varje fall utgå med minst dag, medverkan lämnas av i utlan
femtio
öre för varje dag, medverkan det bosatt person eller ersättning
lämnas av utlänning eller ersättning till honom beräknas. För avgiftens
till honom beräknas. För avgiftens erläggande svarar tillställningens anerläggande
svarar tillställningens an- ordnare.
ordnare.
4 m o m. Ansökning om--- —---ansökning innehålla:
i fall, som avses i 1 mom.:----— eller åskådarplatser;
i fa 11, som avses i 2 mom.: i fall, som avses i 2 inom.:
fullständiga uppgifter angående fö- fullständiga uppgifter angående föreställnings
beskaffenhet, medver- reställnings beskaffenhet, i utlandet
kande utlännings nationalitet, namn bosatt medverkandes nationalitet,
och bostad, den eller de orter samt namn och bostad, den eller de orter
den lokal, där föreställning är av- samt den lokal, där föreställning är
sedd att givas; skolande ansökning- avsedd att givas; skolande ansöken
vara åtföljd av en av den, åt vil- ningen vara åtföljd av en av den, åt
ken utlänning lämnar biträde eller vilken den medverkande lämnar bisom
eljest är att anse såsom upp- träde eller som eljest är att anse
dragsgivare, på heder och samvete såsom uppdragsgivare, på heder och
avgiven uppgift angående beskaffen- samvete avgiven uppgift angående
heten av den ersättning, som varje beskaffenheten av den ersättning,
utlänning äger erhålla, samt belop- som varje i utlandet bosatt person
pet av dylik ersättning eller, där er- äger erhålla, samt beloppet av dylik
sättningen skall utgå med viss andel ersättning eller, där ersättningen
av inkomsten av föreställning, an- skall utgå med viss andel av indelens
storlek och sättet för inkoms- komsten av föreställning, andelens
tens beräknande. storlek och sättet för inkomstens
beräknande.
Sökande är------myndigheten begäras.
5 m o in. Med ledning--—--- — bevillningsavgiftens belopp.
I andra------uppbära densamma.
Därest i ersättning åt utlänning, Därest i ersättning åt medverkansom
avses i 2 mom., ingå naturaför- de, som avses i 2 inom., ingå naturamåner,
skola dessa vid bevillnings- förmåner, skola dessa vid bevillavgiftens
bestämmande uppskattas ningsavgiftens bestämmande upptill
skäligt belopp i penningar. Om skattas till skäligt belopp i penninghögre
värde ej är angivet, skall kost ar. Om högre värde ej är angivet,
och bostad därvid upptagas till var- skall kost och bostad därvid upptadera
fem kronor för dag. gas till vardera fem kronor för dag.
10 mom. Frihet från------paragraf åtnjutes:
a) för utlänningar, vilka driva a) för i utlandet bosatta personer,
sitt näringsfång under bar himmel vilka driva sitt näringsfång under
och uppbära allenast frivillig avgift bar himmel och uppbära allenast frisåsom
musikanter och dylika; villig avgift såsom musikanter och
dylika;
b) för deltagare------hänseende; samt
c) då Kungl. Maj:t,------från bevillningsavgift.
II mom. Vad i denna paragraf
stadgas om utlänning äge ock till
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
lämpning å i utlandet bosatt svensk
undersåte.
14 mom. Vad i denna paragraf
är stadgat gäller icke för här i riket
bosatt utlänning, som i vederbörlig
ordning förvärvat lika rätt med härstädes
bosatt svensk undersåte till
offentligt uppträdande, varom i denna
paragraf förmäles.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser
gälla dock fortfarande i fråga om bevillningsavgift, som belöper på tiden
dessförinnan.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 121
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
29 april 1966.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa internationella skattefrågor
samt anför.
I. Inledning
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1959 tillkallades regeringsrådet
Sten Walberg, landskamreraren Stefan Dryselius, numera statssekreteraren
i jordbruksdepartementet Ivan Eckersten och numera landskamreraren
Gösta Hultqvist såsom sakkunniga med uppdrag att utreda
frågan om beskattning av utomlands bosatta personer för härifrån uppburen,
genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst samt vissa
med internationell dubbelbeskattning sammanhängande spörsmål.
De sakkunniga antog benämningen dubbelbeskattningssakkunniga.
I enlighet med Kungl. Maj :ts beslut den 12 oktober 1962 uppdrogs åt dubbelbeskattningssakkunniga
att även verkställa erforderlig utredning av vissa
spörsmål angående behandlingen i beskattningshänseende av svenska experter
vid deltagande i biståndsverksamheten i utvecklingsländerna m. m.
Med skrivelser den 21 december 1962 och den 2 oktober 1963 har dubbelbeskattningssakkunniga
avlämnat betänkandet »Internationella skattefrågor»
(SOU 1962:59) respektive promemorian »Beskattningen av experter i
internationell biståndsverksamhet» (Stencil Fi 1963: 9).
Betänkandet och promemorian har var för sig varit föremål för remissbehandling.
över betänkandet har yttranden avgetts av statskontoret, kammarrätten,
bankinspektionen, riksrevisionsverket, riksskattenämnden, skattelindringsnämnden,
centrala uppbördsnämnden, kupongskattenämnden, riksbanksfullmäktige,
riksgäldsfullmäktige, överståthållarämbetet (med överlämnande
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
av yttranden från uppbörds- och indrivningsverken samt poliskammaren i
Stockholm), samtliga länsstyrelser (länsstyrelsen i Malmöhus län med överlämnande
av yttrande från kronokamreraren i Hälsingborg), allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnämnden, överbefälhavaren (med
överlämnande av yttranden från försvarsgrencheferna och försvarets civilförvaltning),
riksförsäkringsverket, generalpoststyrelsen, försäkringsinspektionen,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från liandelskamrarna),
arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission, statens
pensionsanstalt, universitetskanslern (med överlämnande av yttranden
från juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm),
ordföranden i allmänna skatteberedningen, uppböi’dsorganisationskommittén,
etableringsutredningen, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Landsorganisationen i
Sverige (LO) (med överlämnande av yttrande från Hotell- och restauranganställdas
förbund), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk
(RLF), Folksam, Kooperativa förbundet, Svensk industriförening, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
redareförening, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Föreningen
Auktoriserade revisorer, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse, Sveriges advokatsamfund, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Utlandssvenskarnas förening, Folkparkernas centralorganisation,
Konsertföreningen i Stockholm, Riksorganisationen av artistarbetsgivare,
Svenska musikerförbundet, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges hotell- och restaurangförbund, Sveriges radio aktiebolag
och Teatrarnas riksförbund.
Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Sveriges allmänna exportförening, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges grossistförbund har åberopat ett yttrande av näringslivets
skattedelegation. Sveriges lantbruksförbund och RLF har- hänfört
sig till ett yttrande av lantbrukets skattedelegation. I de delar förslagen
hänför sig till utrikesförvaltningens personal har kabinettssekreteraren
framfört vissa synpunkter.
Över promemorian har yttranden avgetts av nämnden för internationellt
bistånd (NIB), kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län, LO, SB, SACO, TCO,
Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,
Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska mis
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
sionsförbundet och Utlandssvenskarnas förening. Härvid har Sveriges industriförbund,
Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Stockholms handelskammare åberopat ett av näringslivets skattedelegation
avgett yttrande, medan Sveriges lantbruksförbund hänvisat till
ett yttrande av lantbrukets skattedelegation.
De sakkunnigas förslag omfattar en råd olika frågor rörande beskattningen
av inkomster från Sverige, som uppbärs av i utlandet hemmahörande
fysiska och juridiska personer, samt inkomster som i utlandet förvärvas
av fysiska personer med hemvist i Sverige och svenska juridiska personer.
Frågorna, som i huvudsak är fristående från varandra, är följande:
1. det skatterättsliga bosättningsbegreppet;
2. beskattning av härifrån utgående allmänna löner, pensioner m. m.;
3. beskattning av svenska styrelsearvoden m. in. som uppbärs av utomlands
bosatta personer;
4. beskattning av arbetsinkomst som förvärvas under tillfällig vistelse
här i landet (löneskatt);
5. avräkning av utländsk skatt;
6. vissa frågor i samband med rätten att avdra utländsk skatt såsom
omkostnad;
7. rätt till avdrag för kommunalskatt i vissa fall;
8. avdrag för periodiskt understöd till utomlands bosatta personer m. m.;
9. beskattning av svenska medborgare med inkomst av tjänst hos främmande
makts beskickning eller lönade konsulat i Sverige;
10. beskattning av räntor till utlandet;
11. vissa frågor om inkomstöverflyttningar m. in.;
12. beskattning av företag i utlandet med verkliga ledningen i Sverige;
13. beskattning av experter i internationell biståndsverksamhet.
Vid remissbehandlingen har allmänt vitsordats att de sakkunnigas översyn
omfattat angelägna och ganska komplicerade beskattningsfrågor. I stort
sett har de sakkunnigas förslag bedömts välvilligt av remissinstanserna. Åtskilliga
invändningar har dock framförts mot de särskilda avsnitten av de
sakkunnigas förslag.
Beträffande de olika punkterna i förslagen får jag anföra följande.
Flera frågekomplex som behandlats av de sakkunniga äger samband med
lagstiftningsarbete inom näraliggande områden av beskattningsrätten. Beträffande
frågorna under punkterna 7 och 11 har jag således redan haft anledning
att ta ställning till vad de sakkunniga föreslagit. Syftet med de sakkunnigas
förslag om kommunalskatteavdraget har tillgodosetts genom antagande
av en schablonregel för detta avdrag (prop. 1965: 14, BevU 16, rskr
141). Vad angår frågorna om inkomstöverflyttning har de sakkunnigas förslag
föranlett lagstiftning i samband med antagande av ändrade bestämmelser
om koncernbidrag (prop. 1965: 126, BevU 43, rskr 379).
I de sakkunnigas uppdrag har som en viktig uppgift ingått att överse be -
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
21
stämmelserna om beskattning av arbetsinkomst, som förvärvas av utlänningar
under tillfällig vistelse här i landet. De sakkunniga föreslår att en
definitiv källskatt skall införas för samtliga i Sverige tillfälligt arbetande
utlänningar, däribland också de utländska artister som nu erlägger bevillningsavgift.
Flera remissinstanser har erinrat om den utredning som pågår
om en definitiv källbeskattning för en betydligt vidare krets av löntagare
och har anfört betänkligheter mot att förslaget genomförs innan detta arbete
avslutats. I likhet med dessa remissinstanser anser jag att förslaget i denna
del lämpligen bör avvakta nämnda utredning. De sakkunnigas förslag innebär
även att sådana här i landet bosatta utlänningar som f. n. erlägger bevillningsavgift
för sin inkomst framdeles skall följa de vanliga reglerna för
inkomstbeskattningen. Denna del av förslaget anser jag vara av den vikt
att den bör tas upp nu.
De under punkterna 3, 8 och 9 angivna beskattningsfrågorna torde få
aktualiseras i olika sammanhang vid senare tillfälle. Beskattningen av styrelsearvoden
har enligt förslaget anknutits till den av de sakkunniga föreslagna
källskatten för vissa löntagargrupper. Även om jag f. n. inte är beredd
att förorda en sådan källskatt synes de sakkunnigas förslag angående
styrelsearvoden senare kunna läggas till grund för lagstiftning. I sitt förslag
om rätten att göra avdrag för periodiskt understöd till utomlands bosatta
personer behandlar de sakkunniga även andra frågor som berör familjebeskattningens
område. Jag finner det beträffande detta förslag önskvärt att
avvakta i vad mån samma frågor kommer att aktualiseras i familjeskatteberedningens
arbete. De sakkunniga har vidare föreslagit att nu gällande
skattebefrielse för svenska medborgare för inkomst av tjänst hos främmande
makts härvarande beskickning och lönade konsulat skall upphävas.
Detta förslag torde få tas upp i samband med vissa frågor om ändringar i
skatteförfattningarna som påkallas vid ett svenskt tillträde till 1961 års
Wienkonvention angående diplomatiska förbindelser.
Förslaget under punkt 10 avser införande av skattskyldighet för ränta,
som utbetalas från Sverige till utomlands bosatta fysiska personer och utländska
juridiska personer. De sakkunniga pekar på de skilda regler för beskattning
av kapitalinkomst som gäller för utdelningar och räntor. Om mottagaren
bor i utlandet beläggs utdelning med statlig inkomstskatt medan
ränta är skattefri. Det synes de sakkunniga svårt att finna några bärande
skäl för denna olikhet i behandlingen. I nämnda och andra hänseenden
griper förslaget in på företagsbeskattningens område. Från flera håll har
invänts att förslaget kan beräknas få konsekvenser när det gäller företagens
möjlighet att finansiera sina investeringar via den utländska obligationsmarknaden.
I och för sig torde en tillfredsställande lösning av detta spörsmål
ligga inom räckhåll. Härtill kommer emellertid svårigheter i form av
administrativt merarbete och ur kontrollsynpunkt. Förslaget torde därför
enligt min mening böra övervägas ytterligare. Jag är inte heller beredd att
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
f. n. ta ställning till förslaget under punkt 12 om ändrade regler för beskattning
av holdingföretag i utlandet som bildats av svenska intressenter.
Jag anhåller att nu få anmäla de delar av de sakkunnigas förslag som
inte redan behandlats eller, enligt vad jag nyss sagt, lämpligen bör behandlas
i andra sammanhang. Jag kommer i första hand att uppehålla mig vid
vissa frågor om beskattning vid vistelse eller bosättning utomlands, dvs. det
skatterättsliga bosättningsbegreppet samt beskattningen av experter i internationell
biståndsverksamhet och eljest av härifrån utgående allmänna löner,
pensioner m. m. I anslutning därtill torde även den nyss nämnda
frågan om beskattning av i Sverige bosatta utländska artister få prövas. Den
följande framställningen kommer slutligen att avse spörsmålet om avräkning
från svensk skatt av utländsk skatt och vissa därmed sammanhängande
frågor, bl. a. i samband med avdrag vid inkomsttaxeringen för utländsk
skatt såsom omkostnad.
II. Beskattning vid vistelse eller bosättning utomlands m. m.
Bosättningsbegreppet
Gällande rätt m. m.
Frågan om en fysisk person är bosatt i Sverige eller ej är av grundläggande
betydelse för hans skattskyldighet. Enligt 53 § 1 mom. a) kommunalskattelagen
(KL) samt 6 § 1 mom. a) förordningen om statlig inkomstskatt
(IF) är han sålunda skattskyldig för all inkomst för tid under vilken
han varit här i riket bosatt (oinskränkt skattskyldighet) men endast skyldig
att erlägga skatt för vissa slag av inkomst för tid, under vilken han ej
varit här i riket bosatt (inskränkt skattskyldighet). Likartade regler gäller
i fråga om förmögenhetsskatten.
I punkt 1 av anvisningarna till 53 § KL anges när fysisk person skall anses
vara här i riket bosatt. Huvudregeln är, att som bosatt här i riket räknas
den, som här har sitt egentliga bo och hemvist. Med sådan person skall enligt
68 § KL likställas den som, utan att han är bosatt i Sverige, vistas stadigvarande
här.
Bestämmelserna i denna anvisningspunkt har sedan 1928 inte ändrats
med undantag för en mindre justering som föranleddes av att den för mantalsskrivningen
avgörande tidpunkten ändrats från årsskiftet till den 1
november.
Uttrycket bo och hemvist innebär inte, att vederbörande med nödvändighet
behöver ha bostad här i landet. Det torde vara tillfyllest, om han har
någon mera påtaglig anknytning till Sverige, t. ex. bohag eller personliga
eller ekonomiska intressen. Å andra sidan kan bosättning utomlands föreligga
för gift person även om han har bostad i Sverige, i vilken maken kvar
-
23
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
bor, t. ex. på grund av barnens skolgång. I sådant fall torde makarna betraktas
som av varandra oberoende skattskyldiga. Oavsett civilståndet fästes
— för den som behåller eller förhyr våning i Sverige — stor vikt vid
anledningen till vistelsen utom riket. Sålunda beaktas karaktären av arbetsuppgifter
och utomlandsvistelsens varaktighet. Någon bestämd tidsgräns
finns emellertid inte meddelad i nu gällande författningar.
Vid sidan av den nu behandlade huvudregeln återfinns i anvisningspunkten
vissa föreskrifter som närmast tar sikte på mera speciella fall. Sålunda
stadgas, att svensk medborgare, som uppehåller sig på resor i främmande
land men har bo och familj kvar i riket, anses vara bosatt i Sverige, även
om vistelsen utomlands är långvarig. Även utlänning behandlas på samma
sätt i beskattningshänseende, om han stadigvarande bor eller under längre
tid, utan andra avbrott än rent tillfälliga, vistas bär i riket.
För den, som på grund av sin tjänst är tvungen att företa resor utomlands,
finns följande bestämmelser.
Sjöman, som är inskriven på sjömanshus här i riket och har sin familj
i Sverige, skall enligt nämnda anvisningspunkt vid tjänstgöring ombord på
fartyg i utrikes fart alltjämt anses bosatt här i riket. I detta sammanhang
kan erinras om anvisningspunkten 2 till 53 § KL som stadgar, att verksamhet
på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här i riket, även
om tjänsteinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga besök utomlands
eller under längre tid uppehålla sig där under kringresande (t. ex.
handelsresande).
Vidare föreskrivs i punkt 1 av anvisningarna till 53 § KL, att en i allmän
tjänst anställd person eller missionär, som för sin verksamhet uppehåller
sig och har fast bostad på utrikes ort, i allmänhet inte bör anses som bosatt
här i riket, även om han fortfarande är mantalsskriven i Sverige. Med
»allmän tjänst» torde åsyftas anställning hos svensk offentligrättslig juridisk
person oavsett anställningsformen. Bestämmelsen torde emellertid icke
vara tillämplig på svensk personal, som tillhör svensk beskickning eller
lönat konsulat hos utländsk makt och som på grund av sin tjänst är bosatt
utomlands. För denna kategori finns nämligen särskilt stadgat i 69 § KL
och 17 § IF. Särskilda stadganden är också meddelade för »arbetare, som
för längre tid tagit anställning utomlands».
Rörelse- eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett mera stadigvarande
sätt slagit sig ned på utrikes ort, skall enligt punkt 1 av anvisningarna
till 53 § KL inte anses vara bosatt här i riket. Detsamma gäller som nyss
antytts för arbetare, som för längre tid tagit anställning utomlands. Stadgandet
om yrkesidkare — varmed torde åsyftas person med fritt yrke -—
samt rörelseidkare torde innebära, att de på grund av sin verksamhet anses
vara knutna med sådana band vid den ort där de uppehåller sig, att de
inte bör betraktas som bosatta i Sverige. Beträffande arbetare är kravet på
beständigheten hos vistelsen på utrikes ort av likartat innehåll. Varar vis
-
24 Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
telsen och anställningen en längre tid, anses arbetare icke vara bosatt i
Sverige.
Slutligen stadgas i anvisningspunkten att mantalsskrivningen är utan
betydelse för frågan om skattskyldighet för inkomst. Härav framgår att för
den, som ej är mantalsskriven i Sverige, oinskränkt skattskyldighet likväl
kan föreligga, under det att så ej behöver vara fallet för alla som har mantalsskrivits
här i riket. Av en jämförelse mellan bosättningsbegreppen enligt
skatteförfattningarna och folkbokföringsförordningen framgår att dessa
begrepp icke är identiska. Vid bedömandet av en persons bosättning i mantalsskrivningshänseende
är uteslutande förhållandena per den 1 november
året före beskattningsåret avgörande. Enligt skatteförfattningarna skall
däremot samtliga omständigheter under beskattningsåret tas med vid bedömandet
var en person skall anses som bosatt. Bedömningen kan resultera
i att bosättning i Sverige föreligger endast under en del av året.
De dubbelbeskattningsavtal Sverige ingått med de nordiska länderna har
-— bortsett från vissa mindre skiljaktigheter i utformningen — likartade
bestämmelser om var fysisk person skall anses bosatt. De går ut på att vederbörande
skall anses äga »skatterättsligt hemvist» i den stat, där han har
sitt egentliga bo och hemvist eller där han stadigvarande vistas. Skulle
han med tillämpning av dessa regler anses bosatt i båda staterna, har han
sitt skatterättsliga hemvist i den stat, med vilken han har de starkaste personliga
och ekonomiska förbindelserna. Kan frågan inte avgöras med tilllämpning
av denna regel, anses han ha hemvist i den stat, i vilken han äger
medborgarskap. Om han är medborgare i bägge de avtalsslutande staterna
eller inte i någon av dem, har behöriga myndigheter i resp. stater att träffa
överenskommelse från fall till fall.
Efter det avtalen med de nordiska länderna (utom Island) utformats har
OEEC:s (numera OECD:s) råd avgett rekommendationer den 11 juli 1958
och den 30 juli 1963 i fråga om vad som bör intas i bilaterala dubbelbeskattningsavtal
rörande skatterättsligt hemvist. Enligt OECD-reglerna betyder
uttrycket »person med hemvist» i en avtalsslutande stat varje fysisk person,
som enligt den statens lagstiftning är underkastad beskattning där på
grund av hemvist, bosättning eller varje annan liknande omständighet. Bosättningen
avgörs följaktligen i första hand efter resp. länders interna regler.
För den händelse en person enligt denna huvudregel skulle anses äga
hemvist i bägge de avtalsslutande länderna (dubbel bosättning) gäller följande.
a) Han anses äga hemvist i den avtalsslutande stat, i vilken han har ett
hem som stadigvarande står till hans förfogande. Om han har sådant hem
i båda avtalsslutande staterna, anses han äga hemvist i den avtalsslutande
stat, med vilken han har de starkaste personliga och ekonomiska förbindelserna
(centrum för levnadsintressena).
b) Om det inte kan avgöras, i vilken avtalsslutande stat centrum för
25
Kungi. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
levnadsintressena befinner sig, eller om han inte i någondera avtalsslutande
staten har ett hem, som stadigvarande står till hans förfogande, anses han
äga hemvist i den avtalsslutande stat, där han stadigvarande vistas.
c) Om han stadigvarande vistas i båda de avtalsslutande staterna eller om
han inte vistas stadigvarande i någon av dem, anses han äga hemvist i den
avtalsslutande stat, i vilken han är medborgare.
d) Om han är medborgare i båda de avtalsslutande staterna eller om han
inte är medborgare i någon av dem, skall vederbörande myndigheter i de
båda avtalsslutande staterna avgöra frågan genom överenskommelse.
I detta sammanhang kan omnämnas att OECD:s rekommendation i allt
väsentligt iakttagits i flertalet på senare tid ingångna dubbelbeskattningsavtal.
Med undantag för avtalen med Amerikas förenta stater och Canada
har i avtalen uttrycken »hemvist» och »bosättning» uttömmande reglerats.
I avtalen med nämnda båda stater finns inte någon egentlig definition på
begreppet »bosatt». För s. k. dubbel bosättning har däremot avtalen särskilda
bestämmelser om hur det skall förfaras för att undanröja uppkommen
dubbelbeskattning.
Tillämpningen av kommunalskattelagens bosättningsregler har föranlett
talrika avgöranden i högsta instans. De sakkunniga har i sitt betänkande
(s. 64) gjort en sammanställning av en mångfald regeringsrättsutslag, till
vilka får hänvisas. Av dessa torde sammanfattningsvis framgå att en i enskild
tjänst anställd person anses bosatt utomlands om han på grund avtjänsten
uppehållit sig där ett år eller längre. År han däremot anställd i
svensk allmän tjänst är en längre tid än ett år erforderlig. Denna princip
har iakttagits även i avgöranden, som meddelats efter det dubbelbeskattningssakkunniga
avlämnat sitt betänkande, t. ex. RÅ 1963 ref. 10, 1964 not
Fi 754.
Då vistelsen utom riket föranletts av sjukdom har enligt förefintliga rättsfall
bosättning i Sverige alltjämt ansetts föreligga även om vistelsen utsträckts
till att överstiga ett år. I visst fall har vistelse utom riket ända upp
till tre år inte ansetts tillräcklig för att konstituera bosättning hos den främmande
staten.
När vistelsen utomlands huvudsakligen har sin orsak i studier anses bosättning
i Sverige också föreligga, oaktat den studerande uppehåller sig utom
riket under längre tid än ett år.
Frågan om tillämpningen av bosättningsreglerna har uppmärksammats
av riksskattenämnden, som hos Kungl. Maj :t hemställt om översyn av desamma.
I sin hemställan anför nämnden till en början bl. a. följande.
Gällande regler om skyldighet för fysiska personer att erlägga skatt för
inkomst ha gällt i det närmaste oförändrade sedan tillkomsten av 1928 års
kommunalskattelag. Det ligger i sakens natur att tillämpningen av dessa
regler, som icke föranledde några större svårigheter vid tiden för sin tillkomst,
med hänsyn till numera rådande skattetryck samt ökad internationell
rörlighet erbjuder helt andra problem än tidigare. De angivna båda
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
faktorerna göra det numera angeläget på ett helt annat sätt än tidigare, att
lagstiftningen ger ett såvitt möjligt klart och entydigt svar på frågan huruvida
skattskyldighet i Sverige föreligger trots en relativt långvarig, av arbetsanställning
föranledd vistelse i utlandet. Särskilt gäller detta beträffande
länder, med vilka Sverige icke avslutat dubbelbeskattningsavtal. Icke minst
för landets av den internationella marknaden starkt beroende näringsliv
måste det vara av väsentlig betydelse med lättillämpade regler rörande t. ex.
beskattningen av de stora industri- och samfärdselföretagens anställda vid
vistelse utom riket.
I fortsättningen erinrar riksskattenämnden om sitt den 26 juni 1957 avgivna
utlåtande över en av den skandinaviska styrelsen för undervisningssjukhuset
i Korea gjord framställning angående åtgärder för att tillförsäkra
personalen vid sjukhuset skattefrihet. I utlåtandet anfördes bl. a. som följer.
Enligt rådande praxis torde anställning utomlands under en tid av mer än
ett år medföra, att i beskattningshänseende bosättning här i riket icke
längre anses föreligga. Härvid är den omständigheten att den skattskyldiges
familj kvarstannar här i riket, icke av avgörande betydelse för bedömandet
av frågan om den skattskyldiges bosättning. Ett flertal rättsfall från regeringsrätten
giver stöd för den nu uttalade uppfattningen. (Se exempelvis
1955 ref. 45 jämfört med det i Geijer—Rosenqvist—Sterners Skattehandbok
del II, 3:e uppl., s. 569, omnämnda rättsfallet 1955: 1684.)
Med hänsyn till vad sålunda får anses gälla i fråga om skattskyldigheten
för svenskar, som vistas utomlands, torde den svenska personalen vid
undervisningssj ukhuset i Korea icke vara skattskyldig här i riket för de i
samband med anställningen i Korea utgående löneförmånerna, därest anställningstiden
— vilket synes vara avsett — överstiger ett år. Med hänsyn
härtill lärer det enligt riksskattenämndens mening icke vara erforderligt
med särskilda lagstiftningsåtgärder i syfte att bereda skattefrihet för ifrågavarande
personal.
Nämnden konstaterar vidare i sin hemställan att utlåtandet hälsats med
tillfredsställelse på flertalet håll såsom en visserligen stel men relativt lätttillämpad
regel, samt fortsätter.
Ur dessa synpunkter har riksskattenämnden funnit utgången i det av regeringsrätten
den 4 juni 1959 (RÅ 1959 ref. 20) avdömda målet otillfredsställande.
Vid sin livliga kontakt med taxeringstjänstemännen å länsstyrelserna
har riksskattenämnden funnit, att detta prejudikat medfört stor
osäkerhet vid tillämpningen av 53 § KL.
Att frågan om skattskyldighet i Sverige — på sätt framgår av nämnda
avgörande —- skall vara beroende av »arten av klagandens uppdrag» i utlandet
och »övriga i målet förekomna omständigheter» är för den skattskyldige
otillfredsställande.
Det må tilläggas, att de tveksamma fallen äro så många och så skiftande
till sin natur, att möjligheten att begära förhandsbesked icke ter sig som
en tillfredsställande lösning.
Avslutningsvis hemställde riksskattenämnden, att problemet skyndsamt
måtte göras till föremål för utredning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
27
De sakkunniga
Behovet av nya bosättningsregler
De sakkunniga uttalar mot bakgrund av regeringsrättens praxis på området
och riksskattenämndens nyss berörda framställning att nuvarande
bosättningsregler delvis är oklara, och att man har haft svårigheter att på
de gällande reglernas grund nå fram till fasta principer. För de skattskyldiga
är detta givetvis en nackdel. Den som avser att flytta till annat land bör ha
ett berättigat anspråk på att någotsånär kunna överblicka vilka konsekvenser
flyttningen kommer att få för honom i beskattningsavseende.
Vidare framhåller de sakkunniga, att de svenska reglerna på området genomgående
torde vara ganska liberala. En jämförelse med skattelagstiftningen
i ett flertal andra länder, bl. a. Norge, Storbritannien och Förenta
staterna, torde nämligen ge till resultat, att enligt de svenska reglerna en
kortare utlandsvistelse regelmässigt medför att bosättning här i riket inte
längre anses föreligga; Sverige avstår sålunda tidigare än flera andra länder
från att beskatta dem som rest utomlands. Det kan i vissa fall även inträffa,
att Sverige härigenom icke kan utnyttja en beskattningsrätt som är förbehållen
vårt land genom dubbelbeskattningsavtal. Följden kan därvid bli att
inkomst och förmögenhet helt undgår beskattning.
Genom arbetet i OECD:s skattekommitté och efter rekommendation av
OECD:s råd föreligger numera enligt de sakkunnigas mening tämligen enhetliga
principer för en reglering av hithörande frågor genom dubbelbeskattningsavtal.
Dessa principer har i stort sett kunnat följas i nyare avtal, av
vilka några redan hunnit träda i tillämpning. Det framstår såsom angeläget,
att de interna svenska reglerna så långt möjligt anpassas till nämnda principer.
Det förhållandet att de interna svenska reglerna gör det möjligt att genom
tämligen kort tids vistelse utomlands undgå svensk beskattning har,
enligt vad erfarenheten gett vid handen, utnyttjats i åtskilliga fall, där omständigheterna
gör det sannolikt att skatteskäl utgjort viktiga motiv för utlandsvistelsen.
Från allmän synpunkt framstår det såsom ett berättigat önskemål
att inom rimliga gränser kunna tillvarata de svenska intressena i
sådana fall.
De sakkunniga uttalar att såsom en vägledande princip för bosättningsreglerna
bör vara att man inte försvårar en utflyttning, som uppenbarligen
förestavats av andra skäl än skattemässiga. Å andra sidan bör reglerna för
övriga fall vara så utformade att vårt land kan behålla beskattningsrätten
åtminstone för en tid. Om på grund härav dubbelbeskattning skulle uppkomma,
kan denna enligt de sakkunniga undanröjas genom tillämpning av
dubbelbeskattningsavtal, i den mån den skattskyldige utflyttat till stat, med
vilken sådant avtal ingåtts. I övriga fall kan under vissa förutsättningar den
av de sakkunniga föreslagna möjligheten att avräkna utländsk skatt från
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
den svenska statliga inkomstskatten stå till buds. De sakkunniga anför därefter
följande.
Att uppnå det sålunda åsyftade resultatet genom att tillskapa en enkel
schablon för att avgöra var en skattskyldig skall anses bosatt torde inte vara
möjligt. En mera nyanserad behandling av olika förekommande fall synes
— såsom också ett studium av OECD-reglerna torde ge vid handen — alltjämt
vara påkallad.
Den frågan kan då ställas, om bosättningen i alla lägen bör vara avgörande
för skattskyldigheten eller, annorlunda uttryckt, om man utan undantag
bör upprätthålla principen att de som anses bosatta i Sverige skall vara här
skattskyldiga för alla inkomster oberoende av var de förvärvats. Vad angår
inkomster av anställningar utomlands är situationen ofta den att sådan inkomst
— som vanligen är underkastad skatteplikt på anställningsorten — i
överensstämmelse med rådande svensk praxis skäligen icke bör beskattas i
Sverige, trots att det kvarstår så starka anknytningar till vårt land att det i
och för sig kunde vara naturligt att anse den skattskyldige bosatt här; han
har t. ex. hustru och barn kvar i den gemensamma bostaden i Sverige. Vi får
i sammanhanget framhålla, att det torde vara en internationellt vedertagen
princip, att inkomster av enskild anställning beskattas i det land där arbetet
utförts. Detta gäller även i det fall att lönen utbetalas från hemlandet,
om anställningsperioden sträcker sig över sex månader. Härtill kommer det
särskilda intresset för en arbetstagare, som avser att tjänstgöra utomlands,
att kunna överblicka huru mycket av den erbjudna lönen som skall avgå i
skatt. — Vad åter angår andra slag av inkomster, som förvärvas under vistelse
i utlandet, har redan antytts, att en skärpt hållning från svensk sida
kan vara motiverad.
Under sådana förhållanden synes det rationellt att i fråga om tjänsteinkomster
av nu avsett slag göra avsteg från principen att skattskyldigheten
för här bosatta personer skall vara oinskränkt. Skattefrihet bör sålunda kunna
medges i viss utsträckning för utomlands förvärvade tjänsteinkomster
även för sådana personer. Vissa skäl kunde tala för att komplettera en regel
av sådan innebörd med bestämmelser om att den statliga inkomstskatten på
ev. inkomster i Sverige i progressionshänseende skulle beräknas, som om
skattskyldighet förelegat jämväl för den utomlands förvärvade tjänsteinkomsten.
Andra skäl, bl. a. den prekära ställning ifrågavarande skattskyldiga
stundom intager i länder med vilka Sverige icke har dubbelbeskattningsavtal,
talar emellertid emot införandet av sådana bestämmelser; dessa skulle
f. ö. innebära en skärpning i förhållande till vad nu får anses gälla. — I fråga
om andra slags inkomster än tjänsteinkomster bör däremot bosättningen
liksom hittills vara avgörande.
Ettårsregeln
De sakkunnigas förslag innebär, att löneinkomster, som förvärvas under
en icke alltför kort utlandsvistelse skall vara fria från svensk skatt, även om
inkomsttagaren är att anse som bosatt i Sverige. Den tid för utlandsvistelse
som bör krävas för att skattskyldighet till vårt land inte skall föreligga föreslår
de sakkunniga till ett år. Förslaget ansluter sig därigenom i viss mån
till nuvarande praxis vid tillämpning av bosättningsreglerna. Tidskravet formuleras
av de sakkunniga så att anställningen skall ha varat mer än ett år
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
29
eller enligt kontrakt eller på annan grund kan antas skola vara under lika
lång tid. Förhållandena sådana de föreligger under beskattningsåret får bli
avgörande vid denna bedömning. Regeln bör enligt de sakkunniga omfatta
både tjänsteinkomster, som uppbärs hos utländska arbetsgivare, och löner,
som utgår t. ex. till svenska företags representanter i utlandet. Den föreslagna
regeln förutsätter självfallet, att tjänsten är av sådan beskaffenhet att
dess utövning kräver vistelse utomlands. Vidare anges, att tjänsten skall
ha utövats i ett och samma främmande land. Detta innebär ett krav på att
den skattskyldige under åtminstone ett år skall ha sammanhängande uppehållit
sig i visst främmande land. Regeln bör enligt de sakkunniga sålunda
inte vara tillämplig, om den skattskyldige reser omkring på uppdrag i olika
länder och vistelsen icke i något enskilt land varat minst ett år — sj älvfallet
bortses här från helt korta, tillfälliga besök i Sverige eller annat land.
Inkomster undantagna från ettårsregeln
De sakkunniga har funnit att vissa undantag från ettårsregeln är nödvändiga.
Härom anför de sakkunniga följande.
Enligt dubbelbeskattningsavtalen bibehåller nämligen Sverige i regel beskattningsrätten
till löner, som utbetalas av svenska staten och svensk kommun
till sina anställda samt av rederiföretag och luftfartsföretag till dem
som är anställda ombord på svenskt fartyg eller svenskt, danskt eller
norskt luftfartyg. Avtalens regler i sistnämnda hänseende sammanhänger
med det skandinaviska luftfartssamarbetet inom SAS. För att sådana löner
icke skall bli helt obeskattade är det nödvändigt att svensk skatt uttages
trots att anställningen utomlands varar mer än ett år. Såsom löner från
svenska staten är härvid att anse t. ex. löner till svensk militärpersonal som
ställts till Förenta Nationernas förfogande för tjänstgöring utom riket. Utöver
den lön ifrågavarande kategorier uppbär enligt de svenska avlöningsreglementena
äger de i regel uppbära dagtraktamenten från Förenta Nationerna.
Dessa traktamenten torde vara att jämställa med av staten anvisade
icke skattepliktiga traktamentsersättningar (32 § 3 mom. KL) och således
undantagna från skatteplikt. — Till löner från svenska staten får även hänföras
löner som utbetalas av något riksdagens verk, t. ex. riksbanken, ävensom
löner som utgår från kyrkofonden och uppbäres av utom riket tjänstgörande
präster, varvid dock beskickningspredikanterna beskattas enligt
bestämmelserna i 69 § KL och 17 § IF.
I betänkandet understryks att den föreslagna regeln om frihet från svensk
skatt endast är avsedd att gälla inkomster av anställning i egentlig bemärkelse,
däremot inte pension eller andra förmåner, som härrör av ett förutvarande
tjänsteförhållande här i riket.
Treårsregeln
I fråga om andra inkomster än lön o. d. bör enligt de sakkunniga de allmänna
bosättningsreglcrna gälla. Beträffande utformningen av dessa regler
menar de sakkunniga att vissa skärpningar är påkallade. Dessa bör självfal
-
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
let inte medföra, framhålls det i betänkandet, att svensk beskattning upprätthålls
i fall då det redan från början är uppenbart, att en utflyttning är
definitiv, dvs. att alla väsentliga band med Sverige varaktigt avklippts. Så är
enligt de sakkunniga t. ex. fallet, när svensk kvinna ingår äktenskap med
utlänning och makarna bosätter sig i mannens hemland eller när en skattskyldig
avflyttar med familj och bohag och i samband med avflyttningen avvecklar
alla intressen i Sverige. De sakkunniga framhåller att situationen
emellertid ofta inte är så klar. Särskilt i fråga om dem som uppbär rörelseinkomster
eller inkomster av fri verksamhet kvarstår ofta anknytningar av
olika slag till Sverige, exempelvis att den skattskyldige har bostad och familj
kvar i Sverige, behåller en fastighet eller fortsätter att driva en rörelse.
I dylika fall bör man, enligt de sakkunniga, kräva, att utflyttningens mera
slutgiltiga karaktär tar sig uttryck i att vistelsen utomlands varat en ganska
lång sammanhängande tid — självfallet bortsett från kortare affärs- och
semesterresor o. d. till Sverige. Bosättningen bör med andra ord i de mindre
klara fallen icke anses upphöra redan i och med avresan utan som regel
först då den skattskyldige uppehållit sig utomlands under några år.
De sakkunniga anser att denna deras tankegång lämpligen bör komma till
uttryck i en regel om bevisbördans fördelning och anför härom följande.
Sålunda bör den skattskyldige, om han tidigare än förslagsvis tre år efter
utflyttningen vill undgå en i princip oinskränkt skattskyldighet i Sverige, vara
skyldig att visa, att anknytningar av förut antytt slag icke kvarstår. Efter
treårsperiodens utgång bör det däremot ankomma på det allmänna att styrka,
att det alltjämt kvarstår en så stark anknytning till Sverige att en varaktig
utflyttning inte kan anses föreligga. Vi är medvetna om att en regel av
sådant innehåll kan medföra det resultatet, alt samma person de tre första
åren efter sin avresa av de svenska myndigheterna behandlas som bosatt här
och alltså oinskränkt skattskyldig och därefter —■ utan att förhållandena
ändrats — betraktas som bosatt utomlands och inskränkt skattskyldig. Håller
man emellertid fast vid att ett av de i praktiken viktigaste kriterierna
på utflyttningens definitiva karaktär ofta ligger i utlandsvistelsens varaktighet,
synes denna konsekvens av regeln inte behöva inge betänkligheter.
Vid prövningen av de enskilda fallen bör hänsyn givetvis tagas till samtliga
relevanta omständigheter. Lagtexten bör liksom hittills angiva, att en
svensk medborgare alltjämt kan komma att betraktas som bosatt i Sverige
och därmed underkastad oinskränkt skattskyldighet, om han har bo eller
familj här i riket. Det bör också utsägas, att andra omständigheter kan påverka
bedömningen i samma riktning, t. ex. att den skattskyldige har kvar
en fastighet eller fortsätter en rörelse. Givetvis bör man vid bedömningen
av här nämnda och likartade omständigheter fästa avgörande vikt vid deras
reella betydelse. Om någon t. ex. är ledare, direkt eller indirekt, för ett
svenskt företag — och efter utflyttning utövar ledningen från utlandet -—
kan enbart detta förhållande vara tillräckligt för att man skall anse honom
vara ur beskattningssynpunkt alltjämt bosatt i Sverige. —- Den skattskyldige
bör i regel anses ha kvar sitt bo här i riket, även om möblerna är här magasinerade.
Särskild anledning att antaga fortsatt bosättning i Sverige bör liksom
tidigare finnas, om den skattskyldige såsom skäl för utlandsvistelsen
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
anger, att han skall bedriva studier, vårda sin hälsa e. d. Man bör vidare
vara berättigad att kräva att den skattskyldige bosatt sig på viss utländsk
ort och där skaffat sig fast bostad. Uppehåller han sig däremot i utlandet
under kringresande eller under flyttning med kortare intervaller — ett halvår
eller mindre -— mellan olika orter i ett och samma land eller i olika länder,
bör han sålunda alltjämt — så länge han behåller sitt svenska medborgarskap
— kunna anses ha den största anknytningen till Sverige och på den
grunden alltjämt ha sitt egentliga bo och hemvist i Sverige. Viss betydelse
synes i detta sammanhang kunna tillmätas, huruvida han i det främmande
landet behandlas som där bosatt skattskyldig.
Även om man enligt vårt förslag sålunda alltjämt i viss utsträckning blir
hänvisad till att göra en individuell bedömning av särskilda fall, torde emellertid
den nyss förordade bevisbörderegeln, i sådana fall som hittills förorsakat
svårigheter i tillämpningen, kunna medföra, att den skattskyldige regelmässigt
betraktas såsom bosatt här i riket under de första tre åren. Efter
denna tids utgång torde däremot bedömningen vanligen resultera i att bosättningen
anses ha upphört. Reglerna bör utformas så att bedömningen
skall grundas på de under beskattningsåret föreliggande omständigheterna
och alltså, åtminstone i princip, utan avseende på förhållandena under tiden
mellan beskattningsårets utgång och tidpunkten för taxeringsfrågans slutliga
prövning.
De sakkunniga anser dock, att de nyss återgivna strängare reglerna endast
skall gälla svenska medborgare. För utlänningar skulle de nuvarande
mera allmänt hållna bestämmelserna kunna bibehållas, vilket innebär att
såsom bosatt i Sverige räknas den som här har sitt egentliga bo och hemvist.
Därutöver skall enligt de sakkunniga iakttagas, att en utlänning, som stadigvarande
hor i vårt land eller som under längre tid, utan andra avbrott
än rent tillfälliga, vistas i Sverige, skall anses vara bosatt i riket. Härav torde
bl. a. följa, att om en i Sverige bosatt utlänning avreser till annat land
den oinskränkta skattskyldigheten vanligen upphör redan i och med avresan
om det inte rör sig om ett tillfälligt besök där. Skillnaden mot stadigvarande
vistelse enligt 68 § KL torde i fråga om utlänningar enligt de sakkunnigas
uppfattning ligga däri, att man i denna paragraf avser en kortvarigare
men sammanhängande vistelse. Varar vistelsen i Sverige längre tid, anses en
utlänning bosatt här och bosättningen avbryts icke genom tillfälliga resor
till annat land.
De sakkunniga understryker att de föreslagna bosättningsreglerna i större
eller mindre utsträckning kan försättas ur kraft genom dubbelbeskattningsavtal.
Enligt de av OECD:s råd rekommenderade principerna för dubbelbeskattningsavtal
skall emellertid resp. staters interna regler i första
hand bli avgörande vid bedömning av frågan om en skattskyldig skall
anses bosatt i landet eller ej. Härav följer, att de svenska skattemyndigheterna
i första hand skall tillämpa de interna svenska reglerna. Detta kommer
även att bli fallet, när skattskyldighetsfrågan enligt avtalet skall bedömas
t. ex. med utgångspunkt från »centrum för levnadsintressena».
De ändringar i nu gällande regler som föreslagits av de sakkunniga avser
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
endast utflyttningsfall. Vid inflyttning torde de nuvarande för in- och utflyttningsfallen
gemensamma allmänt hållna reglerna om bosättning vara tillfyllest
såväl för svenska medborgare som för övriga. De innebär att såsom
bosatt här i riket skall räknas den som här har sitt egentliga bo och hemvist.
Det bör emellertid erinras om att enligt 68 § KL den som stadigvarande
vistas i Sverige skall likställas med den som här har sitt egentliga bo och
hemvist. Denna regel kan sålunda, oavsett bosättningen, leda till oinskränkt
skattskyldighet i vårt land. Om en utlandssvensk vistas i Sverige något mer
än sex månader, kan detta exempelvis vara tillräckligt för att han ^kall
bli oinskränkt skattskyldig till Sverige.
Vad här sagts torde i tillämpliga delar äga giltighet även i fråga om inflyttade
utlänningar.
Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
I remissyttrandena vitsordas i regel behovet av ny lagstiftning på området.
Det framhålls sålunda i åtskilliga yttranden, att nuvarande bosättningsregler
inte är tillfredsställande. Den praktiska tillämpningen av reglerna
uppges efter hand ha medfört allt större svårigheter och gett upphov till
många taxeringsproblem och skatteprocesser. Såsom skäl för ändrad lagstiftning
framhålls även internationaliseringen av det ekonomiska livet och
det alltmer intensiva utbytet av arbetskraft mellan olika länder.
Principerna för de sakkunnigas förslag rörande det skattemässiga bosättningsbegreppet
har godtagits i flertalet remissyttranden. Viss kritik mot
förslaget har dock framförts.
Bl. a. riksskattenämnden anser de föreslagna bosättningsreglerna i viss
mån vara behäftade med samma brister som nuvarande regler på området.
En samlad bedömning av samtliga omständigheter i ärendet måste således
göras även enligt de nya reglerna. Enklare och mer entydiga regler hade varit
önskvärda så att de skattskyldiga själva i flertalet fall kan bedöma hur
bosättningsfrågan bör besvaras. Förslaget har likväl den obestridliga förtjänsten,
att enkla regler skapats när det gäller beskattning av den form
av inkomster, som i detta sammanhang har den största praktiska betydelsen,
nämligen löneinkomster. För den som överväger att för viss tid ta anställning
utomlands — och flertalet fall utgörs av sådana — är det primära
skatteproblemet utan tvivel frågan om beskattning av löneinkomsten skall
ske här i riket eller inte. På den punkten torde de föreslagna reglerna ge
klart besked.
Även kammarrätten anser det tveksamt om de föreslagna nya reglerna
kommer att åstadkomma enkelhet i tillämpningen och möjlighet för den
skattskyldige att överblicka konsekvenserna i beskattningsavseende av ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966 33
flyttning. Länsstyrelsen i Kronobergs län och SACO anför liknande synpunkter.
Överståthållarämbetet har en principiell invändning att göra mot förslaget.
De sakkunnigas förslag innebär, att gällande bosättningsregler vid utflyttning
ur riket något skärpas, medan desamma sättas ur kraft då fråga är
om inkomst av enskild anställning i ett främmande land, därest anställningen
varat minst ett år. Häri ligger emellertid enligt ämbetets mening en
klar inkonsekvens för det fall att man fortfarande vill anknyta den oinskränkta
skattskyldigheten till villkoret, att den skattskyldige skall anses
ha varit här i riket bosatt.
Det är ämbetets uppfattning, att gällande regler angående bosättningsbegreppet
äro av så grundläggande betydelse inom den svenska skattelagstiftningen
att det icke lämpligen bör ifrågakomma att införa uttryckliga
undantag av innebörd att den oinskränkta skattskyldigheten blir beroende
av andra omständigheter än frågan huruvida den skattskyldige här har
sitt egentliga bo och hemvist.
Näringslivets skattedelegation anser, att man redan med nuvarande bosättningsregler
kan komma till rätta med de verkliga missbruken. Delegationen
anser det vidare knappast sannolikt att de sakkunnigas förslag i
praktiken kommer att ge det åsyftade resultatet. Det torde nämligen inte
kunna hindra att definitiv utflyttning anses föreligga för sådana som strävar
efter att inte längre bli beskattade i Sverige. De föreslagna reglerna torde,
enligt delegationen, vidare komma att leda till ökat antal kollisionsfall
i förhållande till dubbelbeskattningsavtalens bosättningsregler. Genom förslaget
uppkommer temporär dubbelbeskattning, innan de svenska skattemyndigheterna
genom förhandlingar med utländska skattemyndigheter eller
eljest uppgett sina skatteanspråk.
Handelskamrarna i Skåne och Gävle uttalar sig i samma riktning.
Sveriges advokatsamfund anser att skatteflykten genom bosättning utomlands
och det snabbt stigande antalet tvister om bosättningsort motiverar
skärpning och förtydligande av bosättningsreglerna. Samfundet förordar,
att förslaget blir föremål för ytterligare överväganden.
Riksförsäkringsverket finner att de föreslagna reglerna ytterligare fjärmar
det skatterättsliga bosättningsbegreppet från det motsvarande begrepp
som begagnas inom socialförsäkringen.
Treårsregeln
Den föreslagna regeln att det under de första tre åren i princip skall åligga
den skattskyldige att visa, att han bosatt sig utomlands och icke längre
är bosatt i Sverige tillstyrks eller lämnas utan erinran av kammarrätten,
centrala uppbördsnämnden, allmänna ombudet hos mcllankommunala prövningsnämnden
liksom av flertalet länsstyrelser. Riksskattenämnden har
som förut nämnts inte velat motsätta sig förslaget.
3 lliliang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 127
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
I flera yttranden framhålls att grundtanken med den föreslagna regeln
är riktig och att förslaget innebär en förbättring i jämförelse med nuvarande
regler. Länsstyrelserna i Stockholms, Jämtlands och Västerbottens
län ifrågasätter om inte samma bevisbörderegel bör gälla även efter de första
tre åren.
Treårsregeln har avstyrkts av Föreningen Auktoriserade revisorer, handelskamrarna
i Gävle och Skåne samt Småland och Blekinge, Kooperativa
förbundet, näringslivets skattedelegation, Sveriges advokatsamfund och
SACO. Kooperativa förbundet anför sålunda.
I allmänhet torde enligt nuvarande praxis en skattskyldig, som varit här
i riket bosatt, men som på grund av anställning eller annan verksamhet
utomlands, vistats där mer än ett år, icke anses som bosatt här i riket, även
om han har kvar bo eller familj i Sverige. En sådan praxis synes tämligen
väl överensstämma med internationell praxis och är tillfredsställande för
de fall, som utan tvekan torde vara de som främst och i största omfattning
beröres av dessa regler, nämligen i svenska företag anställda, som utsändes
för tjänstgöring i främmande land under några års tid. Enligt de föreslagna
reglerna kan emellertid en sådan anställd vid vistelse utomlands två ä
tre år bliva i princip oinskränkt skattskyldig här i riket enbart av den anledningen
att han t. ex. har sina möbler här magasinerade. Även om en härav
föranledd dubbelbeskattning, såsom de sakkunniga påpekar, helt eller
delvis kan undanröjas genom föreliggande dubbelbeskattningsavtal eller genom
den i föreslagna regler medgivna rätten att avräkna utländsk skatt, är
en sådan ordning icke tillfredsställande, om man vill realisera den vägledande
princip som de sakkunniga själva uppställt, nämligen att icke försvåra
en utflyttning, som icke förestavats av skatteskäl. Med tanke på den
internationella rörlighet på arbetsmarknaden, som numera föreligger och
i viss utsträckning eftersträvas, icke minst vad gäller utvecklingsländerna,
finnes all anledning att betona vikten av att målsättningen kan förverkligas,
såvitt gäller de »legitima» utflyttningsfallen. De fall av verkligt missbruk,
som förekommer i detta hänseende, bör vara möjliga att beivra även
med nuvarande praxis. De ändringar, som kan behöva vidtagas i fråga om
gällande regler för bosättning, bör därför inriktas på att närmare klargöra
vad som här antagits vara allmän praxis.
En minoritet inom kammarrätten (kammarrättsråden Fröberg och Spens)
anser att bevisbörderegeln i praktiken ofta kommer att få verkan av legalpresumtion.
Detta innebär ett avsteg från naturlig fördelning av bevisbördan
och är ägnat att leda till materiellt oriktiga avgöranden. I
I fråga om utformningen av de speciella kriterier, som inom treårsregeln
skall anses konstituera väsentlig anknytning till Sverige, har vissa uttalanden
gjorts i remissyttrandena.
Bl. a. riksskattenämnden förutsätter, att innehavet av en sommarstuga
här i landet inte ensamt skall medföra att ägaren till fastigheten skall anses
som här bosatt. Inte heller bör bosättning här föreligga för den som inte
har annan anknytning till Sverige än att han uppbär pension härifrån.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
Näringslivets skattedelegation erinrar om att de sakkunniga för att bosättning
alltjämt skall anses föreligga i Sverige uppställt det villkoret, att
fråga skall vara om väsentlig anknytning till Sverige, men det skall ankomma
på den skattskyldige att visa att förekommande anknytning — sommarstuga,
magasinerade möbler etc. — icke är väsentlig.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser det angeläget med ett förtydligande av
de omständigheter, vilka innefattas i uttrycket »väsentlig anknytning till
Sverige». Man synes härvid enligt länsstyrelsen böra i högre grad än som
skett ta fasta på syftet med avflyttningen. En sådan omständighet som att
skattskyldig kan visa, att han avflyttat för att driva näringsverksamhet
med fast driftställe i ett främmande land, bör i regel motivera att han
anses där bosatt, även om han har viss anknytning till Sverige, exempelvis
genom innehav av en mindre fastighet här i landet. Bedömningen bör bli
en annan beträffande en person med förvärvsverksamhet, som inte är knuten
till viss ort eller visst land, såsom fallet är exempelvis i fråga om en författare,
skådespelare eller yrkesboxare.
Uttrycket »eljest har väsentlig anknytning till Sverige» betecknas av
länsstyrelsen i Jönköpings län som diffust. Det måste innebära att »egentligt
bo och hemvist» inte blir detsamma som regelmässig vistelse under
dygnsvila enligt folkbokföringsförordningen. Men då bör också en utförligare
definition ges om vilka andra omständigheter, som skall vara avgörande
för bosättningen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har funnit att reduktionsregeln i 9 §
tredje stycket förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
hör kompletteras med en bestämmelse av innehåll att inkomst av
anställning utomlands, för vilken skattskyldighet icke föreligger ehuru
vederbörande är att anse som bosatt i Sverige, skall anses som här i riket
förvärvad inkomst av tjänst vid beräkningen av den beskattningsbara förmögenheten.
Länsstyrelsen befarar att i dessa fall deklarationer för förmögenhet
inte kommer att avlämnas i avsedd omfattning.
Ettårsregeln
De sakkunnigas förslag att avlöning o. d. som erhållits för anställning
utomlands i princip inte skall beskattas i Sverige, om anställningen varat
mer än ett år eller avsetts skola vara så lång tid har i regel tillstyrkts eller
lämnats ulan erinran. Särskilt har behovet av ettårsregeln understrukits av
många av de remissinstanser som ställt sig avvisande till treårsregeln.
I några yttranden har ettårsregeln dock mött viss kritik, överståthållarämbetet
anser att ettårsregeln inte behövs, eftersom den av de sakkunniga
föreslagna regeln om rätt till avräkning av utländsk skatt mot svensk
skatt skulle undanröja eventuell dubbelbeskattning av sådan tjänsteinkomst.
Andra remissinstanser har ansett ettårsregeln alltför generös. Länssty -
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
relsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att svenska tekniker m. fl., som
tjänstgör utomlands för svenska företagare, ofta i praktiken torde vara
helt skattefria för sina inkomster under denna tjänstgöring. I Sverige åberopas
utomlandsvistelse och förefintliga dubbelbeskattningsavtal som skäl
för skattefrihet och myndigheterna i tjänstgöringslandet torde merendels
sakna uppgifter om vederbörandes inkomstförhållanden.
Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar att ettårsregeln ersätts med
en tvåårsregel av i övrigt samma innehåll, medan länsstyrelsen i Östergötlands
län helt avstyrker ettårsregeln. Länsstyrelsen finner den medföra
skatteprivilegier som inte kan anses motiverade och som ur andra synpunkter
måste anses stötande. Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om
inte ettårsregelns tillämpning bör begränsas till fall där det styrks eller
görs sannolikt, att inkomsten beskattas i den främmande staten.
I fråga om ettårsregelns utformning har vissa synpunkter framkommit
i remissyttrandena.
I flera yttranden har föreslagits att för ettårsregelns tillämpning inte
skall krävas att anställningstiden utomlands skall ha varat minst ett år i
ett land. Så t. ex. anser Sveriges advokatsamfund att beskattningen eljest
blir direkt avhängig av om arbetsgivaren — exempelvis en svensk exportindustri
— flyttar den anställde mellan olika platser inom samma land
eller i olika länder. De sakkunnigas syfte med bestämmelsen, nämligen att
sovra ut alltför korta utomlandsanställningar samt alltför rörliga arbetstagare,
bör enligt advokatsamfundet kunna uppnås genom att föreskriva
att vistelsen utom Sverige måste ha viss varaktighet, exempelvis ett år,
samt att skattebefrielse åtnjuts endast för lön, som uppbärs till följd av
arbete under minst tre månader i samma land. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund anser det vara tillräckligt för ettårsregelns tillämpning,
att ettårsvistelsen utomlands till övervägande del ägt rum i ett land.
De sakkunnigas förslag att från ettårsregelns tillämpning undanta bl. a.
de i allmän tjänst anställda har mött viss kritik, överbefälhavaren och
SR anser att skattereglerna bör vara desamma, oavsett vem som är arbetsgivare.
Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar om att ettårsregeln leder till
att skattekonsekvenserna blir olika vid en och samma arbetsplats om, t. ex.
i ett u-land, en person är anställd i statens tjänst och en annan person i
svensk enskild tjänst.
Länsstyrelsen i Blekinge län befarar att det förhållandet, att ettårsregeln
skall gälla inte blott när uppehållet i ett främmande land varat mer än ett
år utan också när det kan antas att så skall bli fallet kan ge upphov till
missbruk. Möjlighet bör finnas för taxeringsintendent att i besvär till prövningsnämnd
yrka ändring av taxeringsnämnds beslut, om det visar sig att
vistelsen i ett främmande land inte omfattat mer än ett år och detta inte
orsakats av sjukdom eller annan omständighet, över vilken den skattskyldige
eller dennes arbetsgivare ej kunnat råda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966 37
Liknande synpunkter anförs av centrala uppbördsnämnden samt av länsstyrelserna
i Jämtlands och Västerbottens län.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, Föreningen Sveriges kronokamrerare och
kronokamreraren i Hälsingborg anser att kravet på viss varaktighet av anställning
utomlands bör kompletteras med krav på vistelse utomlands under
samma tid. Eljest skulle regeln kunna tillämpas på person, som bor
kvar i Sverige men dagligen reser till och från ett grannland.
Allmänna löner, pensioner m. m.
Gällande rätt
Fysisk person, som inte är bosatt i Sverige, är skattskyldig här för inkomst
av tjänst som uppburits härifrån och förvärvats genom verksamhet
här (53 § KL, 6 § IF). Båda dessa förutsättningar skall vara uppfyllda för
att skattskyldighet skall anses föreligga. Löner till personer, som anställts
på svenska beskickningar och konsulat i utlandet och som redan före anställningen
var bosatta utomlands (lokalanställda), beskattas sålunda inte,
inte ens om de är svenska medborgare.
Vidare gäller att en person, vilken inte är bosatt eller stadigvarande vistas
här, skall beskattas i Sverige för pension, undantagsförmån o. d. som
härrör från ett förutvarande tjänsteförhållande, om den tidigare verksamheten
huvudsakligen utövats i vårt land. Detta gäller inte bara egenpension
utan också änke- och pupillpension (punkt 2 av anvisningarna till 53 § KL).
Om tjänsten inte utövats genom verksamhet i Sverige, kan däremot pension
och därmed likartad inkomst inte beskattas här. Detta gäller även om
inkomsten härrör från ett förutvarande tjänsteförhållande hos svensk arbetsgivare.
Pensioner till t. ex. exporthandelns representanter, missionärer
och andra, som under hela anställningstiden varit bosatta utomlands, beskattas
således inte om pensionären bor utrikes.
Icke blott pensioner utan även livränta, som härrör från ett tidigare
tjänsteförhållande, beskattas här i riket om verksamheten huvudsakligen
utövats här.
I punkt 2 av anvisningarna till 53 § KL stadgas vidare att person, som är
bosatt utom riket, inte är skattskyldig för pension, livränta eller andra med
inkomst av tjänst likställda förmåner, som inte åtnjuts på grund av något
tjänsteförhållande. Stadgandet korresponderar mot rätten att erhålla avdrag
för premier. Den som är bosatt utom riket kan nämligen — i motsats
till här bosatta — inte från sina här i riket skattepliktiga inkomster erhålla
allmänt avdrag för pensionsförsäkringspremier. Sambandet mellan avdragsrätt
för premier och skattskyldighet för utfallande pensionsbelopp
bryts emellertid, om en bär bosatt person som erhållit avdrag för premier
till pensionsförsäkring, utflyttar till annat land. Trots de tidigare åtnjutna
avdragen blir pensionsbeloppen inte beskattade.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
Av bestämmelserna följer även, att folkpension icke kan bli föremål för
beskattning i Sverige, om mottagaren i skattehänseende är att anse som bosatt
utomlands.
I flertalet av de dubbelbeskattningsavtal som Sverige ingått med främmande
makter har intagits särskilda regler angående uppdelning av beskattningsrätten
till pensioner och likartade inkomster. Därvid har i de
flesta överenskommelserna åtskillnad gjorts mellan å ena sidan sådana
pensioner som utgår från stat, kommun och annan dylik offentligrättslig
person (offentlig pension) och å andra sidan sådana som utgår från annat
håll (enskild pension).
Beskattningsrätten till offentliga pensioner har i de flesta avtalen i princip
förbehållits utbetalarstaten, oftast dock endast i fråga om f. d. anställda
hos vederbörande offentligrättsliga institution. Därjämte har i åtskilliga
fall tillika uppställts det villkoret att mottagaren är medborgare i utbetalarstaten.
I övriga avtal, dvs. avtalen med Canada, Danmark, Frankrike, Island,
Marocko, Norge, Nya Zeeland och Tunisien, har beskattningen av offentliga
pensioner reglerats efter andra grunder. Bestämmelserna i ämnet har där
utformats på grundval av bosättningsprincipen. Sålunda skall en svensk
statlig pension, som uppbärs av en person bosatt i någon av de nämnda staterna,
beskattas i pensionärens bosättningsland.
I fråga om enskild pension plägar beskattningsrätten tilldelas mottagarens
bosättningsland. Detta gäller dock inte avtalen med Finland och Indien.
I sistnämnda båda avtal föreskrivs, att enskild pension skall beskattas
i den stat där den tidigare verksamheten utövats resp. i den stat från vilken
pensionen utbetalas.
Även i fråga om löner har i de flesta överenskommelserna åtskillnad
gjorts mellan löner som utgår från det allmänna (allmän lön) och från annat
håll (enskild lön).
Beskattningsrätten till allmän lön har i de av Sverige ingångna dubbelbeskattningsavtalen
i än större utsträckning än som är fallet med offentlig
pension förbehållits utbetalarstaten.
När det gäller beskattningen av enskild lön har i allmänhet i avtalen som
huvudregel intagits den bestämmelsen att beskattningsrätten tilldelats den
stat där verksamheten utövas.
Den beskattningsrätt som Sverige erhållit genom avtalen kan, såsom
framgår av en jämförelse med de förut återgivna bestämmelserna i KL,
inte alltid utnyttjas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
39
De sakkunniga
De sakkunniga uttalar att i flera länder gäller som en allmän princip, att
löner och pensioner m. m. beskattas i utbetalarstaten, även om mottagaren
inte är bosatt där. För Sveriges del har denna princip genomförts endast
i begränsad utsträckning. Hos den som inte är bosatt eller stadigvarande
vistas här i riket beskattas inkomst av tjänst som uppburits härifrån, blott
i den mån inkomsten förvärvats genom verksamhet här i riket.
De nuvarande interna svenska reglerna synes de sakkunniga otillfredsställande
i flera hänseenden. Pensioner, som utbetalas av stat eller annan
offentligrättslig juridisk person, får enligt dubbelbeskattningsavtalen i allmänhet
beskattas i utbetalarstaten, i vart fall om mottagaren är medborgare
i samma stat. Detsamma gäller enligt de flesta avtal beträffande löner från
offentligrättsliga juridiska personer, i synnerhet om mottagaren är medborgare
i det land från vilket lönen utbetalas. Med nuvarande regler i KL
kan denna beskattningsrätt inte alltid utnyttjas. Resultatet kan bli att dessa
inkomster blir helt obeskattade.
Enligt de sakkunnigas mening framstår detta resultat som särskilt otillfredsställande
mot bakgrund av den allmänna tjänstepensioneringen. ATPpensionerna,
för vilka avgifterna i regel medfört avdrag vid taxeringen, utbetalas
av det allmänna och får enligt vissa dubbelbeskattningsavtal därför
beskattas i Sverige.
De sakkunniga finner att beträffande löner, arvoden o. d. synes det endast
erforderligt vidta sådan ändring att Sverige kan fullt utnyttja den rätt att
beskatta löner från stat och kommun som må ha tillerkänts vårt land genom
dubbelbeskattningsavtal. I övrigt bör nuvarande regler kvarstå oförändrade.
Detta innebär, att från Sverige utbetalda löner i privat tjänst till utomlands
bosatta liksom hittills inte blir underkastade svensk beskattning, om inte
verksamheten utövats i Sverige. Löner och arvoden, som utbetalas av stat och
kommun, föreslås däremot bli beskattade i Sverige, även om de går till
utomlands bosatta personer. Därmed uppnås i princip överensstämmelse
med vad de sakkunniga i ett annat avsnitt förordat beträffande löner till
i Sverige bosatta, som arbetar utanför riket. Förslaget innebär bl. a. att
svensk skatt uttas hos s. k. lokalanställda vid svenska beskickningar i utlandet.
I fråga om pensioner, som utbetalas från Sverige av stat eller kommun
till utomlands bosatta, anser de sakkunniga — i överensstämmelse med
vad de förordat beträffande löner — att pensionerna i princip alltid skall underkastas
svensk beskattning, oberoende av om den tidigare verksamheten
utövats i Sverige eller ej. ATP-pensioner och folkpensioner föreslås bli inbegripna
i de pensioner som härigenom blir beskattade. De sakkunniga påpekar
vidare att tjänstepensioner, som hänför sig till enskild tjänst, i framliden
i betydande utsträckning kommer att erhållas från den allmänna
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
tjänstepensioneringen. Förslaget får sålunda den innebörden att huvuddelen
av de tjänstepensioner till utomlands bosatta, som nu inte beskattas i
Sverige, principiellt kommer att bli underkastade svensk skatt.
Enligt de sakkunnigas uppfattning är det naturligt, att kompletteringspensioner
till den allmänna tjänstepensioneringen följer samma regler som
ATP-pensionerna, dvs. beskattas i Sverige om inte annat följer av ingånget
dubbelbeskattningsavtal.
De sakkunniga har kommit till den uppfattningen att starka skäl finns
för att stadga principiell skattskyldighet för alla pensioner som utbetalas
från Sverige. Utredningsförslaget är utformat med utgångspunkt härifrån.
De sakkunniga är väl medvetna om att Sverige genom åtskilliga dubbelbeskattningsavtal
avstått från att beskatta enskilda pensioner, som går till
någon som är bosatt i den andra avtalsslutande staten, och att den föreslagna
regeln om skattskyldighet i Sverige sålunda i betydande utsträckning
inte kommer att tillämpas. Det synes emellertid vara till fördel om
man internt i Sverige kan ha så enhetliga regler som möjligt.
Förslaget om principiell skattskyldighet för alla från Sverige utbetalade
pensioner inbegriper även pensionsbelopp som utfaller på grund av pensionsförsäkring,
oavsett om försäkringen tagits i samband med tjänst eller
ej. Enligt de sakkunnigas mening finns inte anledning att göra avsteg från
principen om beskattning av utfallande pensionsbelopp, därför att pensionstagaren
bosätter sig i utlandet. I denna del bygger förslaget på förutsättningen
att premierna varit avdragsgilla vid inkomsttaxering i Sverige.
Undantag från skattskyldigheten föreslås i enlighet härmed skola gälla,
om den som erlagt premierna inte tidigare kunnat utnyttja avdragsrätten
på grund av att han inte varit skattskyldig här.
Slutligen anmärks att förslaget inte innebär någon ändring i nuvarande
regler om beskattning av livränta och periodiskt understöd, som utbetalas
till utomlands bosatta. De blir liksom hittills i allmänhet inte beskattade
i Sverige.
Såsom inledningsvis nämnts har dubbelbeskattningssakkunniga i en särskild
promemoria (Fi-stencil 1963: 9) behandlat frågan om beskattning
av experter i internationell biståndsverksamhet. De sakkunniga har därvid
undersökt i vilken utsträckning ändringar i gällande skatteregler erfordras
för experter som anställs av FN och dess fackorgan, inom ramen för det
s. k. Opex-programmet (Operational and Executive Personnel, dvs. experter
som ställs till utvecklingslands förfogande för att besätta direkt administrerande
och verkställande poster) eller också av NIB.
Det må här inskjutas att sedan promemorian avlämnats och de däröver
avgivna remissyttrandena inkommit NIB avvecklats och ersatts av styrelsen
för internationell utveckling (SIDA). Den följande redogörelsen för promemorian
och — i ett senare avsnitt — remissyttranden kommer att beröra
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
41
NIB och dess anställda. I allt väsentligt gäller motsvarande förhållanden
SIDA och de hos SIDA anställda.
De sakkunniga har ansett att nuvarande skattelagstiftning behöver ändras
i detta hänseende endast såvitt avser experter hos NIB. I fråga om beskattningen
av dessa experter innehåller promemorian i huvudsak följande.
De två beskattningsalternativ som de sakkunniga anser praktiskt möjliga
är att antingen låta NIB-experterna i skattehänseende vara jämställda
med den svenska beskickningspersonalen i utlandet eller att låta dem följa
allmänna regler.
De speciella beskattningsregler som gäller för svenska diplomater m. fl.
vid svenska beskickningar i utlandet redovisas av de sakkunniga. Reglerna
innebär att de alltid skall behandlas som bosatta i Sverige. Det oaktat är
de av ålder befriade från kommunalskatt för sina löneinkomster, med bibehållen
rätt att åtnjuta allmänna avdrag och kommunalt ortsavdrag i fråga
om andra inkomster. För kapitalinkomster och inkomster av tillfälliga
uppdrag o. d. erläggs från och med året efter utflyttningen kommunalskatt
för gemensamt kommunalt ändamål efter 5 kr. för skattekrona. Friheten
från kommunal skatt på löneinkomsten påverkar avvägningen av de särskilda
skattefria ersättningar som erhålls för att täcka fördyrade levnadskostnader
m. m.
I fråga om beskickningspersonalen gäller, att den icke blir underkastad
internationell dubbelbeskattning. Detsamma är i allt väsentligt fallet med
NIB:s experter. De länder, där dessa experter är verksamma, brukar i biståndsavtalen
förbinda sig att icke beskatta de från Sverige utbetalda lönerna.
Beträffande andra inkomster kan i förhållande till en del länder åberopas
dubbelbeskattningsavtal. I sista hand kan NIB-experten, om de sakkunnigas
förslag härom bifalls, begära avräkning i Sverige av statlig skatt, som
erlagts i det land där han är verksam. De sakkunniga anför härefter bl. a.
följande.
Slutligen skall erinras om att NIB-experternas ställning och uppgifter
-— även om detta i och för sig icke bör vara avgörande — i viktiga hänseenden
skiljer sig från beskickningspersonalens. Den senare har inträtt i eu
statlig karriär, som innebär att de, bortsett från vissa avbrott, skall tjänstgöra
i utlandet under större delen av sin aktiva tid. Någon motsvarighet
till denna karriär är, enligt vad som inhämtats, icke avsedd för NIB-experternas
del. Nämnda experter anställes för två år åt gången, och anställningstiden
torde normalt bli högst fyra år. Endast i relativt fåtaliga fall räknar
man med att denna tid skall nämnvärt överskridas. Det torde i så fall vara
fråga om experter, som nått toppen av sill karriär och har något tiotal år
kvar av sin aktiva tid; dessa kan tänkas kvarstå som experter till pensionsåldern.
Experterna får i motsats till diplomaterna i viss utsträckning mera
marknadmässiga löner.
Inte heller på annan grund finner de sakkunniga det befogat att principiellt
behandla svenskar, som fullgör utlandstjänst för NIB, på annat sätt
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
än andra tjänstemän i utlandstjänst. Statsmakterna har i fråga om sina
befattningshavare hittills valt att tillerkänna dem bruttolöner och att utta
skatt på dessa löner. Det kan därför icke anföras några bärande skäl att
tillämpa en annan princip på NIB:s experter och utge skattefria nettolöner.
En sådan princip skulle innebära ett avsteg från principen om likformighet
i beskattningen och skulle f. ö. ur statens synpunkt i stort sett endast innebära
en bokföringsmässig reduktion av anslag, utgifter och skatteintäkter.
De sakkunniga har den uppfattningen att de i betänkandet föreslagna allmänna
beskattningsreglerna bör tillämpas även på NIB-experterna. I förtydligande
syfte bör dock 32 § 3 mom. KL och punkt 7 av anvisningarna till
samma paragraf kompletteras med en för NIB-experterna avsedd avdragsregel.
Enligt 32 § 3 mom. KL och nämnda anvisningspunkt gäller att vad staten
anvisat till bestridande av särskilda med vissa tjänster eller uppdrag förenade
kostnader inte utgör skattepliktig intäkt. Såsom exempel på sådana ersättningar
nämns bl. a. vissa särskilda lönetillägg och därmed likställda förmåner
till diplomatisk och konsulär personal. Även NIB-experterna uppbär,
utöver löneförmåner, utlandstillägg och andra ersättningar för täckande av
särskilda kostnader i samband med tjänstgöring utom riket.
För att undanröja varje tvekan om att NIB-experternas utlandstillägg
och andra särskilda ersättningar är skattefria är det, enligt de sakkunniga,
lämpligt att i punkt 7 av anvisningarna till 32 § 3 mom. KL räkna
upp deras skattefria förmåner på samma sätt som redan nu gäller för beskickningspersonalen.
Innehållet i de avsedda bestämmelserna blir självfallet
beroende av det avlöningssystem som kan komma att beslutas. Med
det avlöningssystem som vid tiden för promemorians upprättande tillämpades
för NIB-experterna borde bestämmelserna omfatta utlandstillägg, familj
etillägg, fri bostad, särskilt utrustningsbidrag samt bidrag för resa till
Sverige under semester.
Remissyttrandena
Dubbelbeskattningssakkunnigas förslag till lösning av frågorna om beskattning
av allmänna löner och offentliga pensioner har i sina huvuddrag
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.
Även förslaget rörande enskilda pensioner o. d. har i regel tillstyrkts,
ehuru kritik framförs i några remissyttranden.
Allmänna löner
De sakkunnigas förslag har avstyrkts blott av en remissinstans, nämligen
länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen anser att det förnämsta skälet
för den föreslagna skärpningen av skattskyldigheten för allmänna löner
synes vara att vår interna lagstiftning skall möjliggöra den beskattning som
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
enligt dubbelbeskattningsavtal tillkommer Sverige. Länsstyrelsen vill inte
godta en sådan princip för lagstiftningen.
Kammarrätten aktualiserar om man med löner från stat och kommun
bör jämställa löner från allmänna inrättningar, statliga företag m. m. dylikt.
Det ifrågasätts om inte en sådan prövning bort ske främst med hänsyn till
de projekt, som övervägs att överföra vissa statliga verk till aktiebolagsform.
Överbefälhavaren erinrar om att svensk militärpersonal i FN-tjänst f. n.
anses fullgöra svensk statlig tjänstgöring. Vid denna åtnjuter personalen
tjänstledighet från ordinarie befattningar. FN svarar till största delen för
lönekostnaderna. ÖB anser att man bör ompröva frågan om denna tjänstgöring
skall betraktas som statlig tjänst. Denna prövning bör även gälla
personal vid undervisningssjukhuset och övervakningskommissionen i Korea
samt utlandsanställda i internationellt biståndsarbete. Ur såväl rekryterings-
som rättvisesynpunkt bör likartade skatteregler gälla för alla dessa
personalkategorier.
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse berör frågan om beskattning av
prästerlig befattningshavare med utlandstjänstgöring. Enligt styrelsens mening
kan de bidrag styrelsen får ur kyrkofonden för löner inte jämställas
med lön från svenska staten. Varje enskilt bidrag från fonden är nämligen
inte av den storleken att det kan anses som skälig bruttolön för utlandstjänstgörande
befattningshavare. Ingen statlig myndighet fastställer löneplaceringen
eller utfärdar direktiv för lönesättningen. Något statligt anställningsförhållande
torde därför inte föreligga för sjömansprästerna.
Kabinettssekreteraren berör den förut nämnda konsekvensen av de sakkunnigas
förslag att de lokalanställda vid svenska utlandsmyndigheter skulle
bli skattskyldiga i Sverige för inkomst av anställningen. Skattskyldighet
skulle även föreligga för den som är medborgare i den främmande staten.
En sådan skattskyldighet synes strida mot 1961 och 1963 års Wienkonventioner
om diplomatiska och konsulära förbindelser. Kabinettssekreteraren
tillägger följande.
Antalet lokalanställda inom Sveriges utrikesrepresentation, avlönade antingen
av utrikesdepartementet eller byggnadsstyrelsen, utgjorde den 1 januari
1963 ungefär 370. Av dessa var cirka 80 svenska och 290 utländska
medborgare. Inemot 30 av de sistnämnda var medborgare i tredje stat. För
budgetåret 1961/62 uppgick avlöningsanslagen för lokalanställda till i runt
tal 3 300 000 kr. —--
Bortsett från den med beskattningen förenade ökade administrationen
torde avlöningsanslagen till lokalanställda få höjas i regel minst med de belopp
vartill den svenska skatten uppgår, enär en sänkning av personalens
reallönenivå av rekryteringsskäl ej kan ifrågakomma.
Kretsen av lokalanställda utlänningar vid svenska utlandsmyndigheter
är vidare synnerligen heterogen. Vanligen utgöres de lokalanställda utlänningarna
av chaufförer, vaktmästare, kontor sbud, trädgårdsmästare, port
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
vakter samt telefonist- och skrivbiträdespersonal. I en del länder förekommer
lokalanställda som är analfabeter. Vissa stater står främmande inför
det svenska familjebegreppet; exempel finns bland lokalanställda på polygami.
I vissa fall åtnjuter lokalanställd naturaförmåner, t. ex. fri bostad
och kost. I några fall har den lokalanställde att själv svara för socialförsäkringsavgifter,
i andra fall förutsättes att den svenska myndigheten bestrider
sådan utgift. I vissa länder utgår till lokalanställd årsgratifikation,
i andra fall inte. Lönen till lokalanställd utbetalas som regel av den svenska
utlandsmyndigheten i resp. stationeringslands valuta, alternativt tredje
lands valuta.
Offentliga pensioner
Utredningsförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser
utom länsstyrelsen i Jönköpings län, som avstyrker förslaget
av samma skäl som länsstyrelsen åberopat gentemot förslaget i vad
det avser allmänna löner.
Enskilda pensioner o. d.
Även den del av förslaget som berör enskilda pensioner o. d. tillstyrks i
regel av remissinstanserna. Förslaget avstyrks dock av länsstyrelsen i Jönköpings
län, näringslivets skattedelegation, Kooperativa förbundet och Skånes
handelskammare. Dessa remissinstanser kritiserar, att förslaget upphäver
de enhetliga principer som hittills gällt beträffande beskattning av
löner och pensioner till personer, bosatta utomlands. Näringslivets skattedelegation
anför härom bl. a. följande.
Enligt nuvarande regler för utomlands bosatta anställda är det i princip
likgiltigt, om vederbörande får ersättning för det utförda arbetet i form avstörre
lön och mindre pension eller vice versa. Om kravet på att verksamheten
skall ha utövats bär i riket slopas beträffande pensioner, kommer
denna likställdhet att gå förlorad. Genom den föreslagna bestämmelsen om
skattefrihet för inkomst av anställning vid längre tids vistelse utomlands
skulle motsvarande konsekvens inträda för här i riket bosatta tjänsteinkomsttagare.
En följd av förslaget kan bli att de, som är anställda utomlands
av ett svenskt företag, kommer att söka avstå från pensionsförmåner
för att i stället få den aktuella lönen höjd eller ock att söka få pension från
utländskt dotterbolag till det svenska företaget.
Delegationen tillägger, att då ATP-pensionerna för i enskild tjänst anställda
härrör från avgifter som erlagts av privata arbetsgivare, det knappast
kan vara riktigt att kategoriskt jämställa dem med pensioner till statseller
kommunanställda. Även här bör således en distinktion göras mellan
anställda i enskild tjänst och anställda hos stat eller kommun, på samma
sätt som skillnad görs beträffande beskattningen av löner och arvoden mellan
dessa båda grupper. Enligt delegationen anses såväl ATP-pensioner
som folkpensioner i princip utgå på grund av försäkring. Det finns sålunda
inte några bärande skäl för att ATP-pensioner, folkpensioner och kompletteringspensioner
till den allmänna tjänstepensioneringen skall beskattas i
45
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
Sverige i de fall, då de intjänats genom verksamhet i utlandet. Pensioner
som intjänats i enskild tjänst bör därför beskattas efter samma principer
som f. n. Delegationen erinrar om att enligt OECD-rekommendationen för
dubbelbeskattningsavtal bör rätten att beskatta enskilda pensioner förbehållas
bosättningslandet.
Även de sakkunnigas förslag till beskattning av härifrån utgående försäkringspensioner
till i utlandet bosatta personer avstyrks av de nämnda
remissinstanserna. Det framhålls, att förslaget kan leda till att pensionsförsäkringar
kommer att tecknas i utländska i stället för svenska försäkringsbolag.
Detta påpekas även av försäkringsinspektionen och Sveriges
advokatsamfund.
Försäkringsinspektionen påpekar, att förslaget leder till komplikationer,
när vederbörande endast skall beskattas för en del av utfallande pensionsbelopp
på grund av att han (eller hans arbetsgivare) inte kunnat dra av premierna
i deras helhet här i Sverige. Att begära att en anställd skall förebringa
utredning inte endast om han själv har utnyttjat sin avdragsrätt
för pensionsförsäkringspremier utan även rörande arbetsgivarens avdragsförhållanden
då det gäller ATP-avgifter och premier för andra försäkringar,
måhända decennier tillbaka, är att lägga en orimlig bevisbörda
på honom. — Denna svårighet har även observerats av kammarrätten, allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, Kooperativa
förbundet, näringslivets skattedelegation och Skånes handelskammare.
Överståthållarämbetet ifrågasätter om inte den föreslagna lagstiftningen
bör omfatta även vissa former av livräntor o. d., t. ex. då rörelseidkare betingar
sig ersättning för överlåtelse av sin rörelse i form av periodiska utbetalningar,
att utgå under längre tid, och sedan utflyttar till annat land.
Sveriges köpmannaförbund anser att pension upp till viss storlek alltid
bör vara skattefri för den som är varaktigt bosatt i utlandet, om han genom
intyg av svensk läkare kan visa, att sådan bosättning är nödvändig för hans
hälsa.
Kammarrätten anför bl. a. följande.
I utlandet hela beskattningsåret bosatt pensionär erhåller icke några allmänna
avdrag —- med undantag för avdrag för kommunala skatter — och
åtnjuter icke ortsavdrag eller avdrag för nedsatt skatteförmåga. En sådan
pensionär blir på grund härav förhållandevis hårt beskattad. Såsom exempel
må nämnas att änka, som flyttat till i utlandet bosatt barn, kommer att
bli underkastad oskäligt hård beskattning. De sakkunniga har icke till
prövning upptagit detta förhållande. Kammarrätten anser att så bort ske.
Sveriges köpmannaförbund föreslår slutligen, att de föreslagna bestämmelserna
inte skall gälla pension på grund av försäkring som tillkommit
eller avtalats före den dag de sakkunnigas betänkande publicerades.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
Experter i internationell biståndsverksamhet
Såsom av den tidigare redogörelsen framgår har de sakkunniga inte föreslagit
några särskilda bestämmelser för beskattning av experter, som av
FN eller dess fackorgan anställts för internationell biståndsverksamhet. De
sakkunnigas ståndpunkt har allmänt godtagits av remissinstanserna.
Motsvarande gäller i regel de sakkunnigas uttalanden rörande beskattning
av den s. k. Opex-personalen. Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus
län har dock ansett, att Opex-tjänstemännen i beskattningshänseende
bör likställas med dem som direkt anställs i FN-tjänst.
Även i fråga om beskattningen av NIB-experterna accepteras i allmänhet
de sakkunnigas synpunkter och förslag. Icke någon remissinstans har rekommenderat
det i promemorian diskuterade alternativet att jämställa NIBexperterna
med den diplomatiska utlandspersonalen.
Riksskattenämnden ifrågasätter emellertid riktigheten av att undanta från
beskattning NIB-experternas alla ersättningar för ökade levnadskostnader.
Särskilt med tanke på att ersättningar utgår för fördyrade levnadskostnader
även för familjemedlemmar kommer beloppen såvitt framgår av promemorian
att täcka mer än vederbörandes av utlandsstationeringen förorsakade
ökade levnadskostnader.
Överståthållarämbetet uttalar i detta hänseende bl. a. följande.
Ett genomförande av de sakkunnigas förslag härutinnan skulle ävenledes
kunna tänkas få vissa icke önskvärda konsekvenser. Av skilda skäl, till
exempel rekryteringssvårigheter, skulle sålunda en tendens kunna tänkas
utbilda sig att utgiva löneförmåner i form av ökade skattefria bidrag. Såsom
exempel av intresse i förevarande sammanhang vill överståthållarämbetet
framhålla den praxis, som utbildat sig inom FN:s fackorgan, att anmäla så
gott som samtliga experter inom biståndsverksamheten såsom »officials»
med därav automatiskt följande skattefrihet, en skattefrihet som vid saklig
bedömning ofta torde kunna ifrågasättas. I vart fall synes det överståthållarämbetet
högst sannolikt, att de föreslagna bestämmelserna skulle i allmänhet
komma att uppfattas och även i realiteten ofta innebära skatteprivilegier,
som icke skulle få åtnjutas av andra skattskyldiga i motsvarande anställningssituation,
till exempel de privatanställda.
I några yttranden hävdas att NIB-experternas löneinkomster skall vara
skattefria i Sverige. Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda, såsom
tidigare nämnts, avstyrkt att skattskyldighet för allmänna löner utsträcks.
SACO och TCO påpekar, att experter med samma arbetsuppgifter och reella
kontakt med Sverige kommer att beskattas efter olika principer beroende
på vem som är huvudman. Detta förhållande är enligt organisationerna inte
tillfredsställande.
NIB erinrar om dubbelbeskattningsavtalens inverkan på beskattningen.
Av de olika aktuella avtalen kan med de sakkunnigas förslag uppkomma
antingen fullständig skattefrihet eller beskattning i Sverige eller också beskattning
i expertens hemland. NIB framhåller, att reglerna om beskattning
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
av olika kategorier biståndspersonal, med vilka nämnden har befattning,
bör vara så utformade att nämnden på ett rationellt sätt kan fullgöra sina
arbetsuppgifter. — I fråga om beskattningens inverkan på personalrekryteringen
anför nämnden följande.
Nämndens uppgift på rekryteringsområdet är dels att tillse att behövlig
personal anskaffas till de bilaterala fältprojekten och andra med svenskt
stöd bedrivna biståndsinsatser, dels att svara för en effektiv rekrytering av
svenskar till den multilaterala biståndsverksamheten. Fullgörandet av denna
uppgift skulle äventyras, därest icke villkoren för de olika tjänsterna och
uppdragen vore någorlunda likformiga. Den behövliga likformigheten skulle
i och för sig kunna uppnås utan identiska beskattningsregler, eftersom beskattade
löner i princip kan anpassas så att de ungefärligen motsvarar skattefria
nettolöner. Det synes dock i hög grad tveksamt, om det skulle gå att
inom en och samma löneplan för den bilateralt anställda personalen lämna
utrymme för en rättvis anpassning till de många skiftande former för beskattning
som enligt vad nyss sagts skulle bli tillämpliga. Ett lönesystem
motsvarande dessa anspråk skulle under alla förhållanden bli utomordentligt
komplicerat och innebära mycket betydande praktiska svårigheter. En
anpassning till förliandenvaron av sidoinkomster bleve under alla förhållanden
icke möjlig, vilket sannolikt skulle få den ur rekryteringssynpunkt
olyckliga konsekvensen, att personer med större dylika inkomster nödgades
avstå från bilaterala engagemang. Det får icke heller anses uteslutet, att enbart
den omständigheten, att bilaterala befattningar i motsats till övriga
här behandlade uppdrag och tjänster icke vore förenade med skattefrihet,
skulle skapa svårigheter vid rekryteringen till sådana befattningar. Härtill
kommer en annan psykologisk faktor, nämligen den som gäller effekten av
att de beskattade bruttolönerna för de bilateralt anställda finge föras upp
till högst betydande belopp för att motsvara nuvarande nettolöner och de
skattefria FN-lönerna.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län och SACO befarar att de
skilda beskattningsregler som kan bli tillämpliga kan få menliga konsekvenser
för rekryteringen.
NIB uttalar vidare, att från nämndens synpunkt skulle erforderlig likformighet
i beskattningshänseende mellan förekommande kategorier av biståndsexperter
uppnås, om den bilaterala fältpersonalen tillförsäkrades
skattefrihet vid tjänstgöring om minst ett år, dvs. den tidsgräns som gäller
för skattebefrielse för personalen vid nordiska biståndsprojekt och andra
med svenska statsmedel delvis finansierade experter, vilka icke har nämnden
som huvudman. Eu sådan tidsgräns är motiverad också av det skälet,
att en mera fast etablering i tjänstgöringslandet regelbundet sker blott därest
tjänstgöringen uppgår till minst ett år. Nämnden anför vidare följande.
Den författningsmässiga grundvalen för en skattefrihet av nu nämnt slag
finge, såvitt nämnden förstår, skapas genom att undantagsbestämmelsen i
53 § KL och 0 § IF, i den av dubbclbeskattningssakkunniga i huvudbetänkandet
föreslagna lydelsen av dessa paragrafer, gjordes tillämplig även beträffande
nämndens fältpersonal. Gentemot att på delta sätt särbehandla
en viss kategori med svenska statsmedel avlönad, utlandstjänstgörande per
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
sonal kan visserligen invändningar göras med hänsyn till principen om likformighet
i beskattningen. Enligt nämndens mening kan dock såsom stöd
för en dylik särbehandling åberopas, att nämndens fältpersonal — som endast
i viss utsträckning rekryteras från svensk statlig tjänst — fullgör arbetsuppgifter
av mycket särpräglad beskaffenhet.
Även SACO och TCO föreslår att NIB:s experter befrias från skatt för sin
lön från NIB vid tjänstgöring utomlands minst ett år.
Riksskattenämnden, Kooperativa förbundet och näringslivets skattedelegation
anser att i enskild tjänst anställda experter i internationell biståndsverksamhet
vid eventuell beskattning i Sverige skall få avdrag för fördyrade
levnadskostnader normalt med samma belopp som de fått i form av utlandstillägg,
om detta inte har utgått efter förmånligare grunder än som
gäller för NIB-experterna.
Departementschefen
Gällande bestämmelser om när en person skall anses vara i skattehänseende
bosatt i Sverige är i viss mån oklara. Särskilt frågan om den som
mer eller mindre tillfälligt vistas i utlandet fortfarande skall anses som bosatt
här har tilldragit sig uppmärksamhet. Genom det alltmer utvecklade
mellanfolkliga umgänget har dessa frågor ofta ställts på sin spets. Ett betydande
antal svenskar förlägger sin verksamhet till utlandet under längre
eller kortare tid. Det gäller här inte bara det enskilda näringslivets ökade
internationella engagemang. Även statens åtaganden inom ramen för FN
och u-landshjälpen m. m. har varit en pådrivande faktor. Därtill kommer
emellertid att mer eller mindre skenbar utflyttning från Sverige förekommit
även i många fall, där det avgörande motivet synes ha varit att vinna
skattemässiga fördelar.
Tillämpningen av gällande bestämmelser har erbjudit svårigheter. Antalet
av regeringsrätten avgjorda mål på detta område har varit betydande
och vissa förskjutningar i praxis har ägt rum under årens lopp. Dubbelbeskattningssakkunniga
har framhållit, att nuvarande regler för det skatterättsliga
bosättningsbegreppet inte är tidsenliga. De sakkunnigas uppfattning
därvidlag har vunnit instämmanden från flertalet av de myndigheter
och organisationer, som yttrat sig över de sakkunnigas betänkande.
Vad som framkommit under de sakkunnigas utredning och vid remissbehandlingen
av betänkandet ger enligt min uppfattning vid handen att nuvarande
regler på området bör revideras. Därvid bör eftersträvas att de
nya reglerna får en sådan form att de blir mer klargörande framför allt
för dem som står i begrepp att ta anställning utomlands men också för
dem som ämnar varaktigt utflytta från Sverige. Skattekonsekvenserna bör
med andra ord så långt det är möjligt kunna överblickas i förväg.
Syftet med de nya reglerna bör också vara att underlätta framför allt för
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
anställda i exportnäringarnas tjänst att tillträda befattningar utom riket.
Samtidigt bör man, sett från det allmännas synpunkt, göra det möjligt att
åtminstone under någon tid bibehålla den oinskränkta skattskyldigheten
för sådana som uppehåller sig utomlands mer eller mindre tillfälligt utan
att samtidigt ta definitivt hemvist där och under denna tid alltjämt bibehåller
stark anknytning till Sverige. De nya bestämmelserna bör med andra
ord ge en möjlighet till att — åtminstone temporärt — hindra internationell
skatteflykt. Det sagda innebär inte att den som av skatteskäl eller andra
skäl önskar bosätta sig utomlands skall förvägras att ta detta steg. Avsikten
är snarare att motverka skenbosättning i utlandet. Den utflyttade får bestämma
sig om han vill ta alla de konsekvenser som är förknippade med
en utflyttning och klippa av de band som binder honom vid Sverige.
I fråga om lagstiftningens allmänna uppläggning på detta område biträder
jag de sakkunnigas uppfattning. Denna innebär, såsom framgår av det
förut sagda, att det under en tid av tre år efter utflyttningen i princip bör
åligga den skattskyldige att visa, att han verkligen bosatt sig i utlandet. Kan
han inte visa detta anses han fortfarande bosatt i Sverige. För den som tagit
anställning utomlands skall dock skattskyldighet här i riket för inkomst av
anställningen i regel inte föreligga om anställningen varat eller är avsedd
att vara under mer än ett år.
Nuvarande huvudregel att såsom bosatt här i riket räknas den som här
har sitt egentliga bo och hemvist bör alltså bibehållas och kompletteras
med den nyss nämnda särskilda bevisbörderegeln (treårsregeln). Fråga är
alltså i princip inte om någon egentlig förskjutning av gällande bosättningsbegrepp
utan snarare om en processuell reglering av bevisbördan.
Att det skall ankomma på den skattskyldige att visa att en utflyttning verkligen
kommit till stånd bör inte möta betänkligheter, eftersom det ju är han
som disponerar över bevismaterialet.
Vid bedömandet av om en person skall anses vara bosatt i Sverige eller
icke bör, såsom de sakkunniga föreslagit, en vägning ske av samtliga faktorer
som kan vara av betydelse för frågan. Detta torde överensstämma med
motsvarande bestämmelser i de flesta andra länders skattelagstiftning. Jag
vill understryka vikten av att — till skillnad mot vad i allmänhet tidigare
gällt — särskild hänsyn skall tas till den anknytning som den utflyttade har
med sitt nya hemland.
I den föreslagna lagtexten (punkt 1 av anvisningarna till 53 § KL) anges
sådana omständigheter som tyder på att svensk medborgare, som uppehåller
sig utomlands, likväl skall anses bosatt i Sverige. Som exempel anges att
han har kvar bo eller familj, driver rörelse eller innehar fastighet här i riket
eller eljest har väsentlig anknytning till Sverige. Uppräkningen bör självfallet
inte förstås så, att bosättning i Sverige anses föreligga så snart någon
av de särskilt angivna förhållandena föreligger. Fråga är i stället om faktorer
som måste vägas in i helhetsbilden av hans förhållanden. I denna ingår
4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 127
50
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
givetvis också motsvarande bedömning av hans anknytning till vistelselandet.
Innehavet av t. ex. en fritidsfastighet i Sverige visar sålunda inte i och
för sig, att hemvistet i Sverige bibehållits. Även andra faktorer måste tillkomma.
Att en i utlandet bosatt person ärver fastighet eller rörelse i Sverige
leder naturligtvis inte heller ensamt till att bosättningen ändras.
överlag framgår av remissinstansernas yttranden att de föreslagna bestämmelserna
kommer att visa sig vara mer effektiva än de nuvarande vid
bekämpandet av den skatteflykt som uppkommer vid en skenbar utflyttningur
landet. Den uppfattning som några remissinstanser, bl. a. näringslivets
skattedelegation, uttalat att man med nu gällande regler skulle kunna komma
till rätta med missbruken och missförhållandena, kan jag icke dela. Erfarenheterna
från den praktiska tillämpningen av bestämmelserna talar ett
helt annat språk.
Som nyss antytts har de sakkunniga föreslagit att treårsregeln skall
kompletteras med en ettårsregel. Denna innebär att, även om bosättning
i Sverige anses vara för handen, skattskyldighet inte föreligger för inkomst
av anställning utomlands, om anställningen där varat mer än ett år eller enligt
kontrakt e. d. kan antas komma att vara minst ett år. Från ettårsregelns
tillämpning undantas dock enligt förslaget inkomst av anställning
hos svenska staten eller svensk kommun eller ombord på svenskt fartyg
eller på svenskt, danskt eller norskt luftfartyg i vilka fall Sverige enligt internationellt
vedertagna regler behåller beskattningsrätten.
Några länsstyrelser har ansett ettårsregeln vara alltför välvillig. Regeln
har sålunda inte ansetts erforderlig för att undgå dubbelbeskattning av anställningsinkomsten,
eftersom de sakkunnigas förslag om avräkning av utländsk
skatt mot svensk undanröjer sådan dubbelbeskattningseffekt även
gentemot länder, med vilka vi inte ingått dubbelbeskattningsavtal. Däremot
skulle ettårsregeln kunna leda till att inkomsten blir helt obeskattad,
nämligen om vistelselandet inte utnyttjar möjligheten att beskatta inkomsten.
Flertalet remissinstanser har dock accepterat ettårsregeln och även jag
vill förorda den. Enligt internationell sedvänja får nämligen vistelselandet
anses ha rätt att beskatta inkomst av anställning inom sitt land, när anställningen
är av så lång varaktighet som mer än ett år. I dubbelbeskattningsavtalen
brukar sådan beskattningsrätt inträda redan vid ett halvt års eller
ännu kortare vistelse. Ettårsregeln är dessutom ägnad att förenkla det
praktiska taxeringsarbetet och ger vidare den enskilde möjlighet att klart
bedöma sin skattesituation, när han står i begrepp att tillträda anställning
utomlands.
Om anställningsinkomst på grund av ettårsregeln inte beskattas i Sverige
föreligger likväl skattskyldighet här för all annan inkomst och för förmögenhet,
i den mån dubbelbeskattningsavtal inte föranleder annat. Vid sådan
beskattning skall den skattskyldige, så länge han kan anses bosatt i Sverige,
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
inkomst- och förmögenhetsbeskattas i vanlig ordning. Han blir då berättigad
till ortsavdrag och andra avdrag, som tillkommer i Sverige bosatta.
Självfallet får han däremot inte göra avdrag för omkostnader för den anställningsinkomst
som inte beskattas i Sverige.
Jag vill förorda lagstiftning på grundval av dubbelbeskattningssakkunnigas
förslag om treårs- och ettårsreglerna. Som nyss antytts bör ettårsregeln
inte gälla inkomst av anställning hos svenska staten eller svensk kommun.
Till frågan om beskattningen i dessa fall återkommer jag i det följande.
I ett hänseende synes dock en mindre jämkning i de sakkunnigas förslag
motiverad. Såsom förutsättning för ettårsregelns tillämpning har de sakkunniga
uppställt krav på att anställningen utomlands skall ha varat minst
ett år i ett främmande land. Mot bakgrunden av vad som framkommit vid
remissbehandlingen synes den uppmjukningen kunna ske, att bundenheten
till ett land utgår. Ettårsregeln synes kunna få tillämpas, så snart verksamheten
på grund av anställning med den föreslagna varaktigheten varit förlagd
utanför Sverige, dock inte under kringresande såsom t. ex. handelsresande,
marknadsundersökare och liknande verksamhetsformer.
Den föreslagna lagstiftningen synes på ett godtagbart sätt förena önskemålen
att kunna motverka skatteflykt genom åtgärder som ger sken av
utflyttning ehuru en sådan inte är avsedd i verkligheten samtidigt som
klara och liberala regler skapas för beskattning av dem som tar anställning
utomlands. I sistnämnda hänseende torde de föreslagna bestämmelserna
bidra till att underlätta bl. a. näringslivets rekrytering av svensk personal
vid dotterföretag i utlandet.
Såsom framgår av det föregående är ettårsregeln inte avsedd att tillämpas
i fråga om lön o. d. från staten eller svensk kommun till person
som vistas i utlandet. Enligt den internationella skatterätten anses utbetalarstaten
ha uteslutande rätt att beskatta sådan lön.
Denna princip har hos oss kommit till uttryck i regler enligt vilka personalen
i utrikesförvaltningen anses bosatt i Sverige även vid stationering
utomlands. Beskattning sker då i huvudsak enligt de regler som gäller för
andra i Sverige bosatta personer. Principen har också lett till uttryckliga
bestämmelser i skatteförfattningarna om skattefrihet för utländsk diplomatisk
personal i Sverige.
Den svenska statliga verksamheten utomlands har utvidgats väsentligt på
senare år. Framför allt inom ramen för det internationella biståndsarbete
som bedrivs genom SIDA har numera ett betydande antal statsanställda sin
verksamhet förlagd utomlands utan att tillhöra utrikesförvaltningen.
Dubbelbeskattningssakkunniga har övervägt frågan om beskattningen
av den utomlands stationerade personalen i det internationella utvecklingsarbetet.
De sakkunniga avvisar därvid tanken på att i beskattningshänseende
likställa denna personal med utrikesförvaltningens personal. Ej heller någon
remissinstans har velat förorda en sådan lösning i första hand.
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
I stället har de sakkunniga ansett att vanliga beskattningsregler skall
gälla för dem som utomlands deltar i det internationella utvecklingsarbetet.
Såsom allmän regel bör gälla att lön från staten alltid skall beskattas i Sverige,
oberoende av om vederbörande anses här bosatt eller inte. Någon risk
för internationell dubbelbeskattning av denna lön föreligger inte.
De sakkunnigas förslag har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
Vissa av dem har dock velat att ettårsregeln skall tillämpas även i dessa fall.
Jag vill förorda de sakkunnigas förslag, som står i överensstämmelse med
den internationella skatterätten. Att tillämpa ettårsregeln i dessa fall skulle
blott leda till, att SID A-personalens löner skulle bli helt obeskattade. Självfallet
bör dock, såsom även de sakkunniga förordat, de särskilda förmåner
i form av utlandstillägg m. m. till lönen som SIDA-personalen får vara skattefria
på sätt gäller för den diplomatiska utlandspersonalens motsvarande
förmåner.
Statlig lön utbetalas även till vissa personer som är anställda vid våra
beskickningar och konsulat utan att tillhöra utrikesförvaltningen i egentlig
mening. Det gäller här s. k. lokalanställda, dvs. personer som anställs direkt
av utlandsmyndigheten. De är i stor utsträckning icke svenska medborgare
och de tjänstgör i allmänhet som chaufförer, vaktmästare, kontorsbud, trädgårdsmästare,
telefonister, skrivbiträden o. d. Även för SIDA:s biståndsprojekt
rekryteras vissa personalgrupper på platsen.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle även de lokalanställda omfattas av
skattskyldighet i Sverige för sin lön från svenska staten. Förslaget har mött
invändningar. Med hänsyn till Wienkonventionerna om diplomatiska och
konsulära förbindelser bör sålunda regeln i första band jämkas så att den
som är medborgare i anställningslandet alltid fritas från skattskyldighet.
Huvudregeln bör vara att övriga lokalanställda är skattskyldiga här för sin
inkomst från svenska staten.
Av remissyttrandena framgår emellertid att en sådan skattskyldighet
knappast kan upprätthållas helt generellt. I länder, vilkas samhällssystem
mera avsevärt skiljer sig från vårt, skulle en beskattning av lokalanställda
kunna leda till svårigheter. Samma problem har tidigare i viss mån mött i
fråga om sjömansbeskattningen. I princip erlägger alla icke-nordiska sjömän,
som är anställda ombord på svenskt fartyg, sjömansskatt till Sverige
med 15 % av lönen. Med hänsyn till de speciella förhållandena i fjärran farvatten
har emellertid Kungl. Maj :t enligt 37 § 3 mom. förordningen den 16
maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt befogenhet att bestämma, att sjömansskatt
inte skall erläggas av sjömän eller vissa grupper sjömän vid fart i
särskilda farvatten. Detta bemyndigande har utnyttjats genom kungörelse
den 16 maj 1958 (nr 302) som tar sikte på utländska sjömän, anställda på
fartyg i fjärran östern.
Skattskyldighet i Sverige för lokalanställd förutsätter — eftersom den av
de sakkunniga föreslagna löneskatten inte tas upp i detta sammanhang —
53
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
även deklarationsplikt. Det är uppenbart att en sådan i många fall inte rimligen
kan utkrävas. Visserligen kommer huvuddelen av de lokalanställda
utlänningarna att vara fritagna från skattskyldighet i Sverige såsom varande
medborgare i anställningslandet. Men det torde komma att finnas lokalanställda,
som är medborgare i ett tredje land eller statslösa och på vilka
de anförda betänkligheterna mot skattskyldighet i Sverige kvarstår.
Svårigheterna synes bäst kunna lösas efter mönster från sjömansskattelagstiftningen.
Kungl. Maj :t bör därför få befogenhet att medge befrielse
från skattskyldighet för lokalanställd i här avsedda fall. En förutsättning
för befrielse bör vara att den lokalanställde inte är svensk medborgare. Bemyndigandet
bör vidare begränsas till utomeuropeiska länder. Självfallet
bör det inte utnyttjas i fråga om alla sådana länder. Fråga bör företrädesvis
vara om u-länder.
Jag vill förorda att frågan om beskattning i Sverige av lokalanställda löses
efter dessa riktlinjer.
I fråga om pensioner från svenska staten eller svensk kommun
föreslår de sakkunniga, att i överensstämmelse med vad de föreslagit i
fråga om statlig lön sådan pension skall anses som skattepliktig inkomst
här i riket, även om pensionären är bosatt i utlandet. Jag vill förorda detta
förslag, som så gott som enhälligt godtagits av remissinstanserna.
I fråga om A T P-p ension har de sakkunniga föreslagit generell skatteplikt,
när pensionen utbetalas från Sverige. Förslaget har i regel tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Näringslivets skattedelegation
har dock ansett, att ATP-pension till en i utlandet bosatt person bör
beskattas här blott om den intjänats genom verksamhet i Sverige.
Med hänsyn till den offentligrättsliga karaktär AP-fonderna har anser jag
att ATP-pension i skattehänseende bör behandlas på samma sätt som statlig
pension. Detta torde även stå i överensstämmelse med den internationella
skatterätten, även om någon fast praxis inte ännu hunnit utbilda sig
på området. I flera av Sverige under senare år ingångna dubbelbeskattningsavtal
har sålunda överenskommits att utbetalarlandet behåller beskattningsrätten
till pensioner inom socialförsäkringens ram.
Jag vill därför förorda de sakkunnigas förslag även i detta hänseende.
De sakkunniga har vidare föreslagit en utvidgad beskattning i Sverige av
andra pensioner, som utbetalas från Sverige till personer som är bosatta
utomlands. Det gäller här såväl enskilda pensioner på grund av förutvarande
tjänsteförhållande som pensioner och livräntor på grund av frivilliga
försäkringar.
Med hänsyn till de erinringar som vid remissbehandlingen framförts mot
en utvidgad beskattning på detta område anser jag, att förslaget inte f. n.
bör föranleda lagstiftningsåtgärd.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
Som jag inledningsvis uttalat har de sakkunniga föreslagit att bevillningsavgiften
för offentliga föreställningar skall upphöra att utgå
och ersättas av en mer rationellt utformad definitiv källskatt för samtliga
löntagare, som tillfälligt vistas i Sverige. I anslutning härtill föreslog de sakkunniga
även att här i riket bosatta och mantalsskrivna utländska artister,
som f. n. erlägger bevillningsavgift för inkomst av offentlig föreställning,
skulle betala inkomstskatt enligt samma regler som gäller för andra här bosatta.
Vad gäller beskattningen av här bosatta utländska artister har förslaget
allmänt accepterats av remissinstanserna, även av dem som ställt sig
starkt kritiska till tanken att generellt slopa bevillningsavgiften. Man har
ansett det vara otillfredsställande att utländska artister, som bosatt sig i
Sverige, f. n. har valrätt att fortsätta att erlägga den jämförelsevis låga bevillningsavgiften
för inkomst av offentliga tillställningar.
Jag delar helt denna uppfattning. I likhet med de sakkunniga anser jag
således att beskattningen av denna grupp löntagare bör helt anknyta till
bosättning här i landet. Den som är bosatt här och medverkar i eller ger
offentlig föreställning bör erlägga vanlig inkomstskatt för sin inkomst oavsett
medborgarskap. Nu gällande undantagsbestämmelser i KL, IF och förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter bör ändras i enlighet härmed. Härav
föranleds även vissa ändringar i de föreskrifter om rätt att ge eller medverka
i offentlig föreställning, som meddelas av Kungl. Maj:t (SFS 1913:
380, 1965: 617). På grund av de administrativa komplikationerna anser jag
övervägande skäl tala för ett bibehållande av bevillningsavgiften för de
artister som tillfälligt uppehåller sig i Sverige.
Jag kan tillägga, att en övergång till vanlig inkomstbeskattning medför
att skattskyldig, som omfattas av förslaget, i fortsättningen kan tillgodoräkna
sig pensionspoäng för ifrågavarande inkomst enligt lagen om allmän
försäkring. Om förslaget genomförs, kommer nämligen inkomst, som hittills
inte varit pensionsgrundande, att bli föremål för inkomsttaxering och
medtas för pensionsberäkningen. III.
III. Avräkning av utländsk skatt och därmed sammanhängande frågor
Avräkning av utländsk skatt
Gällande rätt m. m.
Den svenska skattelagstiftningen bygger bl. a. på den principen, att internationell
dubbelbeskattning skall undvikas genom överenskommelser
med vederbörande främmande stat. Sådana avtal har också ingåtts med
ett betydande antal stater.
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
Enligt de svenska dubbelbeskattningsavtalen undanröjs den mellanstatliga
dubbelbeskattningen i regel genom den s. k. exempt-metoden. Denna
metod innebär, att beskattningsrätten till viss inkomst eller förmögenhet
förbehålls den ena staten med den andras uteslutande. Internationell dubbelbeskattning
kan emellertid undanröjas även på annat sätt, exempelvis
med s. k. credit of tax. Innebörden av detta förfaringssätt är sammanfattningsvis,
att det land i vilket den skattskyldige är bosatt medger avräkning
från sin egen skatt för den skatt som påförts utomlands för inkomst, som
även beskattas i hemviststaten. I flera av de av Sverige ingångna dubbelbeskattningsavtalen
har denna metod i begränsad omfattning kommit till
användning då fråga varit om inkomster av visst slag. Åtgärden att avräkna
utländsk skatt från svensk skatt har även lagts till grund som allmän metod
för undvikande av dubbelbeskattning i några på senare tid ingångna
svenska dubbelbeskattningsavtal.
Genom lagstiftning år 1951 om vidgad rätt att vid taxering erhålla avdrag
för utländska skatter infördes till förmån för den, som drabbas av internationell
dubbelbeskattning, rätt till avdrag för erlagd utländsk skatt vid
beräkningen av inkomst från särskild förvärvskälla. Bestämmelserna upptas
i punkt 4 av anvisningarna till 20 § KL och gäller enligt 2 § IF även vid
den statliga taxeringen. Om den utländska skatten är att anse som omkostnad
i förvärvskällan får avdrag vid inkomstberäkningen ske antingen skatten
är preliminär eller definitiv. Utländska speciella skatter anses alltid
som omkostnad i förvärvskälla. Annan utländsk skatt — allmän skatt -—
betraktas som omkostnad, om och i den mån skatten hänför sig till sådan
inkomst som är skattepliktig i den utländska staten på grund av att förvärvskällan
anses lokaliserad där. Vidare krävs att inkomsten uppbärs av
fysisk person under tid då han är bosatt i Sverige eller av inländsk juridisk
person. Med skatt till utländsk stat likställs skatt till utländsk delstat,
provins eller kommun; med inkomstskatt likställs skatt på förmögenhet,
till vilken inkomsten hänför sig, men inte sådan skatt på förmögenhet som
huvudsakligen har karaktär av engångsskatt.
Om viss inkomst är undantagen från beskattning här i riket enligt överenskommelse
med utländsk stat är avdrag inte tillåtet för utländsk skatt
som belöper på den undantagna inkomsten. Avdrag såsom för omkostnad
i förvärvskälla får inte heller ske för utländsk allmän skatt, när enligt överenskommelsen
dubbelbeskattningen såvitt avser denna skatt, helt undanröjs
på annat sätt än genom undantag från skatteplikt, t. ex genom avräkning
av den utländska skatten från den svenska.
Ytterligare lindring av internationell dubbelbeskattning kan i särskilda
fall erhållas enligt den interna svenska lagstiftningen. Sålunda kan Kungl.
Maj :t på ansökan av den, som blivit föremål för sådan dubbelbeskattning,
efterskänka statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt om ömmande omständigheter
eller eljest synnerliga skäl föreligger. Bestämmelserna i ämnet,
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
som inte har tillämpats i större utsträckning, återfinns i 23 § IF och 23 §
förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
I fråga om inkomst av fastighet i utlandet eller där självständigt bedriven
rörelse, gäller särskilda föreskrifter för beräkning av nettoinkomsten.
Bestämmelserna är intagna i 38 § 2 mom. och 39 § 2 mom. KL samt i punkt
4 av anvisningarna till 38 §. Inkomsterna beskattas såsom inkomst av kapital.
Vid beräkning av nettoinkomsten av fastighet och rörelse i utlandet
fås, i motsats till vad som annars gäller för beräkning av inkomst av fastighet
och rörelse, avdrag göras även för det som av inkomsten använts för
ny- eller ombyggnad av fastigheter och anläggningar. Innebörden av de särskilda
föreskrifterna redovisas närmare i ett följande avsnitt.
Frågan om befrielse från svensk skatt för inkomst av verksamhet i utlandet
och för utdelning från utländska aktiebolag behandlades av den kommitté,
som utredde spörsmålet om vidgad rätt att vid taxering erhålla avdrag
för utländska skatter. Kommittén framlade emellertid inte något förslag
i ämnet. En sammanfattning av kommitténs synpunkter på frågan
finns i dubbelbeskattningssakkunnigas betänkande s. 127—134.
Frågan har därjämte aktualiserats i skilda sammanhang genom framställningar
till Kungl. Maj :t från olika organisationer.
I utländsk lagstiftning förekommer ofta generella bestämmelser om ensidigt
undanröjande av internationell dubbelbeskattning genom s. k. credit
of tax. Dubbelbeskattningssakkunniga lämnar sammanfattande redogörelser
för sådana bestämmelser i Amerikas förenta stater, Danmark, Storbritannien
och Förbundsrepubliken Tyskland (bet. s. 134—140).
De sakkunniga
Såsom inledningsvis nämnts föreslår de sakkunniga, att den svenska lagstiftningen
kompletteras med generella regler om avräkning av utländsk
skatt från svensk skatt. Denna rätt skall i princip tillkomma svenska juridiska
personer och i Sverige bosatta enskilda personer. De sakkunniga anser,
att starka skäl talar för att genom interna svenska lagstiftningsåtgärder
undanröja den dubbelbeskattning som kvarstår för svenska skattskyldiga i
förhållandet till länder med vilka dubbelbeskattningsavtal ännu inte ingåtts.
De sakkunniga diskuterar två olika metoder för att undanröja denna dubbelbeskattning.
Den ena innebär att ytterligare förmåner skulle medges vid
beräkning av inkomster från utlandet. Den andra metoden innebär avräkning
av utländsk skatt från svensk skatt. Båda metoderna är förenade med
såväl för- som nackdelar. Avräkningsmetoden anses dock medföra större
fördelar och mindre nackdelar än den andra metoden. De sakkunniga har
därför byggt sitt förslag på avräkningsmetoden.
I övrigt torde beträffande de sakkunnigas allmänna motivering i frågan
få hänvisas till betänkandet, s. 140—144.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
57
När det gäller att utforma en lagstiftning om rätt att från svensk skatt
avräkna skatt som erlagts i utlandet, möter enligt de sakkunniga i huvudsak
två problem. Det ena gäller omfattningen av rätten till avräkning, närmare
bestämt vilka inkomster som förfarandet skall avse och vilka skatter
som skall kunna ingå i avräkningen. Det andra problemet består i att åstadkomma
en lämplig samordning med nuvarande regler om rätt att såsom omkostnad
åtnjuta avdrag för utländsk skatt. I samband härmed kommer
också förhållandet till dubbelbeskattningsavtalen i blickpunkten.
Avräkningsråttens omfattning
I fråga om de inkomstslag som bör omfattas av en rätt till avräkning av
utländsk skatt föreslår de sakkunniga att fråga skall vara om inkomst som
är skattepliktig i den utländska staten på grund av att den förvärvskälla
från vilken inkomsten härflyter anses lokaliserad där. Förslaget anknyter
här till den avgränsning som föreskrivits i tredje stycket av punkt 4 av anvisningarna
till 20 § KL i fråga om rätten att njuta avdrag för utländsk
allmän skatt som omkostnad.
De sakkunniga framhåller att det i allmänhet inte torde förorsaka några
svårigheter att avgöra vilka inkomster från utlandet som kan komma i betraktande.
Bland inkomstslag som skall inbegripas nämner de sakkunniga
i första hand inkomster av utländsk fastighet och av rörelse i utlandet —
självständig eller bedriven från filial eller annat fast driftställe. Rätten till
avräkning bör enligt de sakkunniga även gälla inkomster av annat slag,
som, om de uppburits från Sverige av en i utlandet bosatt person, skulle ha
beskattats här enligt interna svenska skatteregler. Enligt de sakkunnigas
mening finns exempelvis inte anledning att utesluta tjänsteinkomster som
avser verksamhet i annat land.
Det ligger emellertid i sakens natur, uttalar de sakkunniga, att avräkningsförfarandet
åtminstone i princip inte kan användas för att lösa fall av
s. k. dubbel bosättning, dvs. att medge avräkning för skatter som den skattskyldige
erlagt på den grund att han ansetts ha hemvist i den utländska staten.
De sakkunniga anser det emellertid vara att gå för långt att kräva, att
den skattskyldige styrker, att han i den främmande staten betraktats såsom
utomlands bosatt och endast på grund av förvärvskällans belägenhet
blivit föremål för beskattning. Det för avräkningen väsentliga bör vara, att
förvärvskällans belägenhet konstituerar skatteplikt för en utanför den
främmande staten bosatt person. Den omständigheten att den skattskyldige
av den utländska stalen anses där bosatt bör alltså inte hindra avräkning,
om han kan visa att han skulle ha fått erlägga skatt för intäkten i fråga,
även om han ansetts vara bosatt utanför nämnda stat.
Vad beträffar frågan om vilka svenska och utländska skatter som bör ingå
i ett avräkningsförfarande finner de sakkunniga det erforderligt att vissa
begränsningar iakttas, åtminstone till dess erfarenheter vunnits. Dubbelbeskattningssakkunniga
föreslår att de skatter som skall få utnyttjas för av
-
58
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
räkningen på svensk sida begränsas till den statliga inkomstskatten. I fråga
om utländska skatter föreslås att rätten till avräkning skall omfatta skatter
som utgår på inkomst och erlagts, vid källan eller annorledes, till den utländska
staten eller däri ingående delstat. Därvid skall det enligt förslaget
röra sig om inkomstskatter i egentlig mening och inte exempelvis engångsskatter.
De sakkunniga motiverar sin uppfattning bl. a. med grundsatsen att ett
avräkningsförfarande inte bör medge större förmåner än som kan följa
på grund av mellanstatliga dubbelbeskattningsavtal. De sakkunniga anförde.
Att avräkningsförfarandet endast kan avse allmänna skatter på
inkomst eller förmögenhet är uppenbart. Det möter emellertid vissa svårigheter
att bestämma vilka svenska och utländska skatter som bör kunna
ingå i avräkningen. De förut återgivna utländska avräkningsreglerna visar,
att man härvidlag sökt sig fram på olika vägar. Att så blivit fallet sammanhänger
med att gränsen mellan allmänna skatter på inkomst och förmögenhet,
å ena, samt övriga skatter, å andra sidan, är flytande. Självfallet
måste det krävas att de skatter som skall ingå i avräkningen både är att
hänföra till intäkten i denna dess egenskap och även i övrigt är jämförbara.
Vid förhandlingar om dubbelbeskattningsavtal genomgås skattesystemen
å ömse sidor, varvid en detaljerad prövning av olika skatter kan ske; det
eftersträvas härvid att medtaga så många skatter som möjligt. Det har visat
sig, att svårigheter framför allt förelegat i fråga om skatter till svenska kommuner
och deras utländska motsvarigheter. Sådana skatter har i viss utsträckning
fått lämnas utanför. Sålunda inbegrips den svenska kommunalskatten
icke i dubbelbeskattningsavtalen med Canada, Japan och ett flertal
förutvarande eller nuvarande utomeuropeiska brittiska territorier, och den
har först nyligen kunnat medtas i förhållande till Storbritannien. Även i
fråga om förmögenhetsskatten saknas stundom utländsk motsvarighet.
Däremot uttas i de allra flesta länder av staten, eventuellt av delstat, en
allmän inkomstskatt som motsvarar den svenska statliga inkomstskatten.
Med hänsyn till vad nu anförts synes det påkallat att iakttaga vissa begränsningar
i fråga om de skatter som skall ingå i det tilltänkta avräkningsförfarandet.
Det bör undvikas, att detta förfarande innebär större förmåner
än som kan erhållas genom ett blivande dubbelbeskattningsavtal. Tillämpningen
skulle också försvåras, om de svenska myndigheterna skulle få pröva
anspråk på avräkning av ett flertal olikartade skatter i samma land.
Förslaget förutsätter att den utländska skatten har erlagts av den skattskyldige
själv. De sakkunniga har inte ansett sig kunna föreslå någon
motsvarighet till de amerikanska reglerna om rätt till avräkning för skatt,
som erlagts för exempelvis ett dotterbolags inkomst. En sådan rätt bör nämligen
enligt de sakkunnigas uppfattning inte rimligen ingå i de föreslagna
reglerna, som tar sikte på att komplettera men inte ersätta systemet av mellanstatliga
avtal. Härtill kan läggas att en sådan rätt synes kunna komma
i konflikt med den förut angivna principen att inte medge större förmåner
än som kan uppnås genom mellanstatliga avtal. Den skulle även kunna förorsaka
svåröverblickbara komplikationer.
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
I betänkandet betonas vidare att avräkning enligt sakens natur endast
medges i fråga om utländsk slutlig skatt. Har skatten erlagts preliminärt,
bör avräkning alltså inte kunna erhållas, förrän beslut föreligger om den
slutliga skatten och denna i sin helhet betalts. Har en skattskyldig samma
år i en och samma stat betalt såväl preliminära som slutliga skatter, kan
avräkning behöva sökas för de olika skatterna vid skilda tidpunkter —
för det belopp som omfattas av den preliminära skatten sedan denna blivit
fastställd såsom slutlig.
De sakkunniga tillägger att de föreslagna reglerna kan sägas innebära en
viss begränsning i förhållande till ett mera fullständigt avräkningsförfarande.
Det bör emellertid beaktas, anför de sakkunniga, att i praktiskt förekommande
fall på svensk sida den statliga inkomstskatten och i vederbörande
utländska stat denna skatts motsvarighet, åtminstone i regel, väger
tyngst bland olika förekommande direkta skatter. Oftast torde dubbelbeskattningen
komma att i praktiken helt undanröjas.
I detta sammanhang erinrar de sakkunniga om att i vissa avtal, som på
senare år slutits med u-länder, bl. a. Thailand, finns bestämmelser av innebörd
att Sverige skall medge avräkning av skatt i det andra landet trots
att den utländska skatten efterskänkts för att uppmuntra den industriella
utvecklingen i nämnda land, s. k. tax incentives, som brukar avse femårsperiod
eller annan begränsad tid. Ur synpunkten av intresset att främja
svenska investeringar i u-länderna kunna vissa skäl tala för att inrymma
en motsvarande anordning i det nu föreslagna interna svenska avräkningssystemet.
Av praktiska hänsyn finner de sakkunniga en sådan anordning
inte lämplig. Tillämpningen av sådana regler torde åtminstone tills vidare
böra förutsätta förhandenvaron av ett dubbelbeskattningsavtal. I
I fråga om inkomster av sjöfart och luftfart finner de
sakkunniga rådande speciella förhållanden påkalla att också vissa andra
slag av utländska skatter skall få avräknas mot svensk statlig inkomstskatt.
Beträffande denna del av förslaget anför de sakkunniga bl. a. följande.
Beskattningen av sådana inkomster är i utlandet ofta anordnad på annat
sätt och är stundom hårdare än i fråga om andra inkomstslag. En vanlig
metod är att lägga skatt på bruttot av frakt- och biljettintäkter som uppburits
inom vederbörande land eller på annat sätt anses ha anknytning till
detta. Formellt kan skatten likväl framträda som en skatt på nettoinkomst
och, åtminstone teoretiskt, inrymma möjlighet till en exakt nettoinkomstberäkning.
I praktiken tillämpas emellertid vanligen regler av innebörd att, i
avsaknad av sådan beräkning, viss procent av bruttointäkterna skall anses
utgöra nettointäkt. Även andra typer av beskattning förekommer, stundom
med kommun eller motsvarande enhet som skattens mottagare, stundom
med mer eller mindre starkt inslag av bruttobeskattning. Härtill kommer att
det möter svårigheter att vid en inkomstberäkning avgöra i vad mån sjöfartsoch
luftfartsinkomster skall kunna anses lokaliserade till visst land.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
Dessa skatter är enligt de sakkunniga delvis av sådan beskaffenhet att de
inte skulle kunna komma i fråga till avräkning enligt de i det föregående
föreslagna bestämmelserna.
De sakkunniga anser det därför skäligt att i fråga om sjöfart och luftfart
något utvidga den krets av utländska skatter som kan avräknas. Avräkning
föreslås sålunda, utom för statliga inkomstskatter i vanlig mening, kunna
erhållas beträffande skatter till stat eller annan offentligrättslig person, i
den mån skatterna beräknas på grund av fraktintäkter eller biljettintäkter,
som uppburits i vederbörande utländska stat eller efter därmed jämförlig
grund, t. ex. på viss andel av företagets totala bruttointäkter. Även härvidlag
avses i princip slutliga skatter.
Vidare föreslås en särskild regel för att beräkna hur stor del av rederiets
eller luftfartsföretagets nettointäkt som skall anses lokaliserad till vederbörande
utländska stat. Enligt förslaget anknyts denna beräkning till bruttofraktintäkternas
och bruttointäkternas fördelning på olika länder.
Vad angår skattelättnadens storlek bör enligt de sakkunnigas mening ett
avräkningsförfarande få till resultat att dubbelbeskattningen undanröjs, såvitt
angår de skatter som omfattas av avräkningen. Intill dess närmare erfarenheter
vunnits bör därför den svenska statliga inkomstskatten, i vad
den belöper på den i utlandet beskattade inkomsten och så långt den svenska
statliga inkomstskatten förslår, minskas med vad som erlagts i utländsk
statlig inkomstskatt för samma inkomst. Är den utländska skatten lägre än
den svenska, kan den alltså i sin helhet avräknas från denna. Är däremot
den svenska skatten lägre, kan avräkning erhållas endast så långt den
svenska skatten räcker.
En följd av förslaget blir, tillägger de sakkunniga, att en individuell beräkning
skall göras med avseende på varje utländskt skattebelopp, som anmäls
till avräkning. De sakkunniga har inte ansett sig böra förorda någon
motsvarighet till de amerikanska »by country»- och »over alD-principerna1.
Om den skattskyldige till avräkning anmäler en utländsk skatt, som är
högre än den svenska, och en, som är lägre, begränsas därför avräkningsbeloppet
i det första fallet till den svenska skattens belopp och i det andra
till den utländska skattens belopp. En sammanslagning av de utländska
resp. svenska skattebeloppen och därmed följande utjämning till den skattskyldiges
fördel skall inte få ske. Vad nu sagts bör gälla oberoende av om de
utländska skatterna erlagts i ett och samma land eller i olika länder.
De sakkunniga framhåller även att avräkningsmetoden i princip är oberoende
av när de utländska resp. svenska skatterna påförts. Om beskattningsperioderna
är olika, måste emellertid de utländska skatterna uppdelas
på de olika svenska beskattningsår till vilka inkomsterna hänför sig.
I samband med förslaget att avräkning skall få utnyttjas intill det lägre
av den svenska och den utländska skattens belopp berör de sakkunniga frå
1
Angående den närmare innebörden av dessa begrepp se bet. s. 136.
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
gan om hur man räknar ut det belopp, som den utländska inkomsten motsvarar
i svensk statlig inkomstskatt. I första hand beräknas beloppet av den
utländska inkomsten i svensk valuta. Samtliga omkostnader och andra avdragsgilla
poster — utom den utländska skatten — skall dessförinnan ha
fråndragits, varvid i förekommande fall svenska skatteregler blir avgörande
för vad som är avdragsgillt eller ej. Därefter beräknas vad den utländska
nettoinkomsten motsvarar i svensk statlig inkomstskatt. Huru därvid skall
förfaras är inte utan vidare givet; olika principer, mer eller mindre schablonmässiga,
är tänkbara. Utgångspunkten måste vara, framhåller de sakkunniga
i det följande, att den statliga inkomstskatten belastar skilda delar
av den skattskyldiges inkomst lika. Från tillämpningssynpunkt hade det
varit enklast att härvid räkna med den beskattningsbara inkomsten. Detta
skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening vara oriktigt. Det skulle
innebära, att man bortsåg från den del av den skattskyldiges inkomster
som motsvaras av ortsavdrag och allmänna avdrag och inte ansåg avdragen
hänförliga till den utländska intäkten. Det sagda kan också uttryckas så,
att den genomsnittliga skattebelastningen på den utländska inkomsten —
och därmed »taket» för avräkningen — skulle bli högre än på inkomsterna i
Sverige.
Beräkningen bör, anför de sakkunniga vidare, grundas på totalinkomsten
före allmänna avdrag såsom också brukar ske i tillämpningskungörelserna
till dubbelbeskattningsavtalen. Även underskottsavdrag — och med dem
bör i förevarande sammanhang jämställas förlustavdrag — bör fördelas i
lika mån på svenska och utländska inkomster. Beräkningen av den genomsnittliga
skattebelastningen bör alltså grundas på den skattskyldiges sammanlagda
inkomst av olika förvärvskällor, med andra ord på vad som i våra
deklarationsblanketter benämns »sammanräknad inkomst».
De sakkunniga föreslår pa dessa grunder att den del av svensk statlig
inkomstskatt som hänför sig till den utländska inkomsten skall beräknas
efter förhållandet mellan den utländska inkomsten och den skattskyldiges
sammanräknade inkomst av olika förvärvskällor. Förslaget innebär att beräkningen
utförs enligt följande formel:
den utländska nettointäkten
-—-—- X total svensk statlig inkomstskatt
sammanraknad inkomst
Det sagda belyses i betänkandet av ett sifferexempel.
Om en ogift fysisk person haft en utländsk nettointäkt av 20 000 kr., för
vilken skatt erlagts i utlandet med 5 000 kr., svenska nettointäkter om tillhopa
22 000 kr., allmänna avdrag om 8 000 kr. och ortsavdrag av 2 250 kr.,
blir den beskattningsbara inkomsten (20 000 -f- 22 000 — 8 000 — 2 250 =)
Öl 700 kr. och den svenska statliga inkomstskatten 9 455 kr. Av denna skatt
anses på den utländska nettointäkten om 20 000 kr. belöpa
X 9 455 = 4 502 kr.
20 000 + 22 000
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
Även om den utländska skatten är högre, kan avräkning enligt förslaget
endast erhållas med detta belopp. Det ekonomiska resultatet av avräkningen
blir, att den skattskyldige i den utländska staten och i Sverige erlägger sammanlagt
(5 000 + 9 455 — 4 502 =) 9 953 kr., vilket innebär att den utländska
intäkten beskattas blott en gång men efter den högsta, dvs. i detta
fall den utländska skattesatsen.1
Samordning med gällande bestämmelser om lindring i internationell
dubbelbeskattning
I betänkandet har de sakkunniga övervägt frågan om förhållandet mellan
de föreslagna avräkningsreglerna, å ena, samt bestämmelserna angående
omkostnadsavdrag ävensom dubbelbeskattningsavtalen, å andra sidan.
Vad först angår omkostnadsavdraget erinrar de sakkunniga om
att rätten till sådant avdrag enligt anvisningarna till 20 § KL i princip bortfaller,
om dubbelbeskattningsavtal finns med den ifrågavarande utländska
staten. De sakkunniga anser sig inte böra förorda att samma princip tilllämpas
i avräkningsfallen. Dubbelbeskattningsavtalen är nämligen i regel
fullständiga och anvisar regler för lösning av alla uppkommande dubbelbeskattningssituationer
medan däremot det föreslagna avräkningsförfarandet
inte innebär någon sådan fullständig lösning. De sakkunniga anför vidare
bl. a. följande.
Från de skattskyldigas synpunkt måste det vara till uppenbar fördel, om
avdragsrätten bibehålls. Avräkningsförfarandet måste enligt sakens natur
äga rum i efterhand, vilket innebär att den skattskyldige avsevärd tid måste
ligga ute med skattebeloppet. Avdragsrätten åter kan begagnas redan i samband
med den ordinarie taxeringen. Härtill kommer, att värdet av den föreslagna
avräkningen är olika i skilda lägen. Den torde ofta innebära, att
dubbelbeskattningen helt undanröjs; i andra fall blir skattelättnaden däremot
mindre. Det är rentav tänkbart, att avräkningsförfarandet under särskilda
förhållanden icke innebär nämnvärda fördelar utöver dem som
erhålls genom avdragsrätten. Med tanke på sistnämnda fall måste det vara
ett berättigat intresse för de skattskyldiga att liksom hittills kunna erhålla
en omedelbar lättnad genom rätten till avdrag för den utländska skatten.
De sakkunniga är sålunda av den uppfattningen att gällande regler om
avdrag vid taxeringen för utländsk skatt såsom omkostnad i förvärvskälla
bör bibehållas vid sidan om ett avräkningsförfarande och att en samordning
bör komma till stånd.
De sakkunniga föreslår att samordningen med omkostnadsavdrag för utländsk
skatt skall ske enligt följande regler. Har sådant avdrag erhållits
vid inkomsttaxeringen — vare sig den utländska skatten är slutlig eller erlagts
preliminärt — skall beräkningen av den svenska statliga inkomstskatt
som hänför sig till den utländska intäkten utföras som om sådant avdrag
1 Ytterligare sifferexempel finns i bet. s. 155—158.
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966 63
ej åtnjutits. Vidare skall det belopp varmed avräkning högst kan erhållas
den utländska skatten eller den beräknade svenska statliga skatten på
den utländska intäkten, beroende på vilken som är lägst — minskas med
ett belopp motsvarande den svenska statliga och kommunala inkomstskatt
som den skattskyldige undgått genom avdraget. Sistnämnda belopp utgör
i fråga om den statliga beskattningen skillnaden mellan total statlig inkomstskatt,
beräknad utan hänsyn till omkostnadsavdrag för utländsk
skatt, och den statliga inkomstskatt som verkligen påförts den skattskyldige.
På samma sätt framräknas den skattelättnad som den skattskyldige
erhållit vid kommunaltaxeringen på grund av omkostnadsavdraget, dvs. den
utgör skillnaden mellan den kommunalskatt som skulle ha påförts, om omkostnadsavdrag
för utländsk skatt ej erhållits, och den kommunalskatt som
verkligen påförts.
I detta sammanhang påpekar de sakkunniga att en skattskyldig som underlåter
att göra omkostnadsavdrag för den utländska skatten, nästa år kan
erhålla utskyldsavdrag vid statstaxeringen för den däremot svarande högre
kommunalskatten. Denna förmån motsvaras enligt de sakkunnigas mening
emellertid i stort sett av olägenheten att längre tid behöva ligga ute med det
högre belopp i statlig och kommunal inkomstskatt som får erläggas, om den
utländska skatten inte avdrages som omkostnad.
I motsats till vad gäller omkostnadsavdraget anser de sakkunniga en samordning
inte vara praktiskt möjlig mellan det föreslagna avräkningsförfarandet
och dubbelbeskattningsavtalen. Skälet mot att medge
omkostnadsavdrag för utländsk skatt när dubbelbeskattningsavtal finns är
i främsta rummet att dessa avtal innefattar en fullständig och exklusiv lösning
av uppkommande dubbelbeskattning. Samma skäl torde utesluta att
det föreslagna avräkningsförfarandet och ett dubbelbeskattningsavtal tilllämpas
vid sidan av varandra. De sakkunniga finner att en valrätt för den
skattskyldige knappast heller är tänkbar — sådan valrätt finns inte heller
i fråga om avtal och omkostnadsavdrag. Härav drar de sakkunniga slutsatsen
att de föreslagna avräkningsreglerna inte skall tillämpas, om på
grund av överenskommelse med främmande stat dubbelbeskattning av den
ifrågavarande inkomsten kan undanröjas eller lindras.
Ansöknings förfarandet
Enligt förslaget skall erforderliga bestämmelser om rätt till avräkning
av utländsk skatt meddelas i nya 24—28 §§ IF. För tillämpning av bestämmelserna
förutsätts att den skattskyldige ansöker om avräkningen. De sakkunniga
förutser att prövningen av sådana ansökningar kan bli tämligen
komplicerad och föreslår därför att handläggningen av ärendena anförtros
vederbörande prövningsnämnd i analogi med vad som gäller ackumulerad
inkomst.
Ett utkast till arbetsblankett för prövningsnämnderna i ärenden om av -
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
räkning av utländsk skatt är intagen i betänkandet som bilaga (s. 239).
Ansökan om avräkning skall enligt förslaget vara inkommen inom ett år
efter det taxeringen till statlig inkomstskatt vunnit laga kraft. Har den utländska
skatten slutgiltigt, dvs. genom laga kraft vunnet beslut, påförts
senare, bör emellertid ettår sfristen räknas från denna tidpunkt. Taxeringsintendenten
föreslås avge yttrande över ansökningen.
Det bör åligga den skattskyldige att förebringa erforderlig utredning.
Man bör emellertid, tillägger de sakkunniga, räkna med att svårigheter kan
föreligga att lämna samtliga de uppgifter som erfordras för beräkning av
den utländska inkomstens belopp, av den statliga inkomstskatt som belöper
på den utländska inkomsten eller av den skattelättnad som tidigare erhållits
genom att den utländska skatten avdragits såsom omkostnad. Står det
klart att den skattskyldige är berättigad till avräkning, bör sådan kunna
medges med skäligt belopp, även om fullständiga uppgifter inte kan lämnas
i nyss angivna hänseenden. Det ligger i sakens natur, framhålls det, att
avräkningsbeloppet i här avsedda fall bestäms med försiktighet. Den skattskyldige
bör givetvis inte, genom att underlåta lämna erforderliga upplysningar,
kunna erhålla avräkning med större belopp än eljest.
Remissyttrandena
Förslaget om införande av bestämmelser om ensidiga åtgärder för undanröjande
av internationell dubbelbeskattning har i princip tillstyrkts av samtliga
myndigheter och organisationer som yttrat sig därom. Behovet av författningsbestämmelser
som ett komplement till ingångna dubbelbeskattningsavtal
erkänns genomgående i dessa remissyttranden. Även riktigheten
av den föreslagna principen för skattelättnaden vitsordas allmänt. Den avgränsning
av rätten till avräkning som de sakkunniga föreslagit möter emellertid
invändningar i flera remissyttranden, huvudsakligen från näringslivets
organisationer.
Skånes handelskammare uttalar — i anslutning till vad de sakkunniga anför
i sin allmänna motivering av förslaget — att invändningar förvisso kan
göras mot att en ensidig svensk lagstiftningsåtgärd av denna typ vidtas. Den
kan till äventyrs försvåra lösningar på längre sikt av dubbelbeskattningsfrågorna
genom internationella avtal. Detta betyder dock mindre med tanke
på de omedelbara vinningar, som systemets införande skulle medföra, överståthållarämbetet
anför liknande synpunkter men understryker att de stater
med vilka Sverige ännu inte har avtal över huvud torde vara ointresserade
av sådana. Ämbetet ansluter sig till uppfattningen att billighetsskäl gör det
angeläget att frågan om ensidiga åtgärder till lindring i dubbelbeskattning
bringas till en positiv lösning.
Riksskattenämnden och Sveriges advokatsamfund framhåller att förslaget
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 är 1966
65
i praktiken framför allt torde få betydelse i fråga om svenska insatser i uländerna.
Nämnden tillägger att man genom förslagets utformning dock eliminerar
effekten av att inom sådana länder den ekonomiska utvecklingen
uppmuntras genom skattefavörer till utländska företag, som startar verksamhet
i landet i fråga (tax incentives). Frågan om man skall införa ett credit
of tax-system får i själva verket anses mera som en allmänpolitisk bedömningsfråga
än som en skattefråga.
Sveriges advokatsamfund anser det förståeligt att de sakkunniga funnit
det motiverat att iaktta restriktivitet, men styrelsen anser att det ändock bör
övervägas om man icke kan ta steget fullt ut och medge befrielse från inländsk
skatt utan hänsyn till om den utländska skatten i det enskilda fallet
understigit den skatt som skulle ha påförts i Sverige.
Enligt näringslivets skattedelegation hälsas huvudtanken i de sakkunnigas
förslag med tillfredsställelse av svensk företagsamhet med intressen utomlands
liksom av hemvändande utlandssvenskar, som f. n. i förhållande
till åtskilliga främmande länder blir föremål för dubbelbeskattning. Ett
svenskt credit-system bör emellertid likställa svenska utlandsintressen med
andra, jämförliga länders utlandsintressen. Systemet bör därför inte utformas
på ett sätt som undanröjer dubbelbeskattning i mindre omfattning
än motsvarande regler i dessa andra länder. Delegationen framhåller, att den
föreslagna lagstiftningen — trots de sakkunnigas positiva inställning — fått
en sådan utformning att den för svensk företagsamhet och svenska utlandsintressen
över huvud taget inte kan sägas till fullo uppfylla detta krav. Betydligt
mer långtgående regler har t. ex. sådana med Sverige jämförliga
främmande länder som Amerikas förenta stater, Canada, Danmark, Nederländerna
och Storbritannien. De sakkunnigas förslag till avräkningsförfarande
torde enligt delegationen i fråga om tillämplighetsområde och med hänsyn
till vissa föreslagna speciella spärregler inte ens kunna jämföras med
det credit of tax-system, som tillämpas i Västtyskland.
Delegationen berör i sitt yttrande även olika åtgärder i form av eftergifter
i skattelagstiftningen som medel att främja investeringar och annan ekonomisk
verksamhet i u-länderna.
Flera av de hörda myndigheterna som i princip tillstyrker bestämmelser
om rätt till avräkning av utländsk skatt ger uttryck för uppfattningen att det
föreslagna avräkningsförfarandet kommer att bereda svårigheter i tillämpningen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser sålunda att förslaget inte bör genomföras
i oförändrat skick eftersom tillämpningen av de föreslagna reglerna
kan väntas bli invecklad och tidskrävande. 1 stället för komplicerade regler
som syftar till en viss millimeterrättvisa borde man f. n. nöja sig med schablonregler
i tabellform. Även länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att
förnyade överväganden hör göras för att nå en önskvärd förenkling av reglerna.
ö II i han a till riksdagens protokoll 1906. 1 samt. ,Vr 127
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
.4 vrukningsråttens omfattning
Som redan nämnts har huvudsakligen vissa näringsorganisationer kritiserat
den begränsade räckvidden av förslaget om rätt till avräkning och
framfört önskemål om utvidgningar i olika hänseenden. Kritiken gäller
i främsta rummet den begränsning som ligger däri att endast svensk statlig
inkomstskatt och utländsk statlig och delstatlig inkomstskatt ingår i avräkningsförfarandet.
Vidare har man invänt att förslaget inte tar hänsyn till
de investeringsbefrämjande åtgärder på skatteområdet som vidtagits i vissa
u-länder. En annan anmärkning mot förslaget är att skatt, som i utlandet
påförs svenskt dotterbolag, inte kan avräknas från moderbolagets skatt i
Sverige.
Dessa synpunkter kommer till uttryck i Kooperativa förbundets yttrande.
Förbundet anser att det kan ifrågasättas om de sakkunnigas ledande motiv
för begränsningarna — att större lättnad inte bör ernås genom interna åtgärder
än genom ingående av dubbelbeskattningsavtal — är i alla avseenden
bärande men konstaterar att förslaget även bortsett härifrån i vissa delar
blivit snävare än vad som synes erforderligt från de sakkunnigas utgångspunkt.
Svensk kommunal inkomstskatt och utländsk motsvarighet ingår sålunda
inte i avräkningsförfarandet. Gentemot förslaget kan invändas att
all anledning finns att anta att kommande dubbelbeskattningsavtal kommer
att inkludera svensk kommunalskatt såsom varit fallet med samtliga under
senare tid ingångna avtal med u-länder och såsom är fallet i flertalet övriga
ingångna avtal. Förbundet fortsätter.
Beträffande utländsk motsvarighet kan anmärkas att skattesystemen i de
länder, varom fråga nu är, dvs. de med vilka avtal icke slutits, kan förete
sådana olikheter gentemot det svenska att jämförelser ifråga om fördelningen
mellan statliga och kommunala skatter inte blir hållbara. Det torde
vara överväganden av detta slag som föranlett statsmakterna i Danmark att,
då motsvarande lagstiftning där infördes, medge avräkning från inländska
skatter till stat och kommun för all direkt skatt för inkomst som utgår i
främmande stat, oavsett om den är att anse som statlig eller kommunal inkomstskatt.
Det kan vidare anmärkas att motsvarande rätt numera föreligger
enligt den engelska lagstiftningen.
Kooperativa förbundet framhåller vidare att även skatter av bruttoskattetyp
generellt bör få inräknas i avräkningsförfarandet på sätt de sakkunniga
föreslagit i fråga om sjöfart och luftfart. Förbundet anför.
Det kan i förstone synas tämligen givet att avräkningsförfarandet såväl
beträffande svensk som utländsk skatt skall begränsas till direkta skatter
på inkomst. Med hänsyn till det förut berörda förhållandet att utländska
skattesystem starkt kan avvika från det svenska och inkludera näringsskatter
av olika slag blir slutsatsen mindre självklar. Särskilt ifråga om
sjöfart och luftfart har de sakkunniga själva funnit detta så påtagligt att
man ifråga om sådan verksamhet föreslagit en vidgad avräkningsrätt. Förbundet
kan inte finna annat än att samma vidgade avräkningsmöjlighet med
fog bör tillkomma även handels- och industriföretag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966 67
Av samma uppfattning är näringslivets sknttedelegation som uttalar bl .a.
följande.
Ehuru inkomster av sjö- och luftfart i utlandet icke minst beroende på
den inkomstberäkning, som tillämpas i ett flertal främmande stater, ofta
blir mycket hårt beskattade och av denna anledning kräver speciellt hänsynstagande,
bör någon åtskillnad mellan sådan rörelse och annan rörelse
icke göras beträffande de subjekt, som uttager de utländska skatter, för
vilka avräkning skall kunna åtnjutas. Även tillverknings- eller varuförsäljningsrörelse
blir icke sällan i utvecklingsländerna föremål för t. ex. skönsmässig
bruttobeskattning, som uttages av kommuner eller andra kommunala
enheter. Då dessa skatter kan uppgå till relativt betydande belopp och
belastar rörelsen såsom sådan, bör avräkningsförfarandet givetvis omfatta
dessa skatter, oavsett om den utländska staten eller annat offentligrättsligt
subjekt är skattemottagare.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser det rimligt med hänsyn till de starkt
varierande grunder, efter vilka skatt uttas i olika länder, att vid avräkningen
beakta även skatter av närmast kommunal natur och även s. k. engångsskatter,
vilkas uttagande ingår som ett led i den direkta beskattningen.
Länsstyrelsen föreslår att riksskattenämnden erhåller i uppdrag att för de
länder, som kan beröras av ett avräkningsförfarande, ange de olika slag av
skatter detta bör omfatta. Endast härigenom blir det möjligt för en skattskyldig
att bedöma skattefrågans ekonomiska betydelse för tilltänkt förvärvsverksamhet
utomlands och för prövningsnämnderna att med någon
garanti för ett riktigt resultat verkställa påkallade skatteavräkningar.
Föreningen Auktoriserade revisorer framhåller att fog saknas för att
inte inbegripa samtliga direkta skatter i avräkningen.
Samma synpunkt hävdas av näringslivets skattedelegation, Skånes handelskammare
och handelskammaren i Gävle, som bland de direkta skatterna
i detta sammanhang nämner även engångsskatter och skatt på förmögenhet.
Beträffande engångsskatter anför näringslivets skattedelegation bl. a.
Att över huvud taget söka uppdra en skillnad mellan engångsskatter på
inkomst och inkomstskatter »i egentlig mening» torde knappast vara möjligt
och skulle i vart fall medföra betydande tillämpningssvårigheter. Någon
klar gränsdragning mellan engångsskatter och andra skatter kan icke sägas
existera. I u-länderna uttas ofta under ett eller ett par år tilläggsskatter på
inkomst av alla eller visst slag. Även om dessa skatter rubriceras såsom engångsskatter,
bör de ju givetvis inbegripas i etl avräkningsförfarande, som
avser att undanröja dubbel beskattning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att en större noggrannhet
än f. n. måste iakttas vid gränsdragningen mellan allmän och speciell utländsk
skatt. Närmare föreskrifter till ledning för denna gränsdragning
synes erforderliga.
Del särskilda problem som uppkommer i fall av s. k. tax incentive, dvs. då
lättnad medges vid den utländska beskattningen, berörs i yttranden från
näringslivets organisationer.
Sf Jlihany till riksdagens protokoll 19G6. 1 samt. .Vr 127
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 727 år 1966
Skånes handelskammare finner den föreslagna begränsningen för avräkningen
till alt avse erlagda utländska skatter olämplig, eftersom en sådan
begränsning skulle få den effekten att meddelade skatteeftergifter i utlandet
för lokaliseringsändamål eller för att befrämja utvecklingen i vissa provinser
skulle komma den svenska statskassan till godo i stället för avsett
ändamål. Handelskammaren ifrågasätter därför huruvida inte avräkning
i vart fall bör medges även för uppdebiterad skatt, som efterskänkts för att
uppmuntra den industriella utvecklingen i landet.
Näringslivets skattedelegation påpekar att regler har intagits i svenska
dubbelbeskattningsavtal med vissa u-länder som innebär att avräkning skall
ske från svensk skatt med ett belopp motsvarande den skatt som normalt
skulle ha utgått i dessa länder, om inte skattebefrielse eller skattenedsätlning
medgetts för viss tidsperiod. Delegationen uttalar i fortsättningen bl. a.
följande.
För att en svensk intern lagstiftningsåtgärd skall få erforderlig effekt i
det alltmer betydelsefulla förhållandet till u-länderna, måste den i ifrågavarande
hänseende utformas så att den skattelättnad, som det främmande
landet avser att ge det svenska företaget, inte förlorar sin verkan genom
att avräkning inte kan ske i Sverige. Avräkning måste därför medges även
i de fall, då någon utländsk skatt inte erlagts. Detta är så mycket mera angeläget
som den svenska politiken gent emot dessa länder ju syftar till att
i möjligaste mån stödja utvecklingen av deras näringsliv. En sådan regel
skulle visserligen strida mot grundprincipen att fråga skall vara om undanröjande
av dubbel beskattning men förhållandet till u-länderna kräver särskilda
åtgärder. För övrigt har man i Sverige i förhållandet till flera u-länder
redan tidigare inte tvekat att bryta mot berörda princip.
Mot en ordning innebärande rätt att avräkna utländsk skatt, som inte
erlagts, kan möjligen invändas, att i vissa fall svårigheter i praktiken torde
kunna uppkomma att bestämma storleken av en skatt, som inte erlagts.
Man torde emellertid i sådana fall, då den skattskyldige inte kan förebringa
erforderlig utredning om hur stor skatt han skulle haft att erlägga, därest
han inte åtnjutit skattelättnad, kunna förfara så som de sakkunniga föreslagit
i andra fall av utredningssvårigheter, nämligen att medge avräkning
med skäligt belopp.
Kooperativa förbundet finner däremot i likhet med de sakkunniga det
inte lämpligt att införa generella regler om detta spörsmål i det tilltänkta
credit of tax-systemet utan föreslår alt en bestämmelse av liknande innebörd
som den i motsvarande västtyska lagstiftning införs, enligt vilken
Kungl. Maj :t eller annat lämpligt organ i speciella fall skulle kunna medge
erforderliga lättnader i förevarande avseenden.
Näringslivets skattedelegation anser att frågan om internationell kedjebeskattning
av bolagsvinst, som förvärvas i utlandet av svenska dotterbolag,
bör beaktas vid utformningen av svenska regler om avräkning. Delegationen
förordar att det föreslagna avräkningsförfarandet efter mönster från lagstiftningen
i Amerikas förenta stater kompletteras med en regel om avräkning
av inkomstskatt som erlagts utomlands av dotterbolag för bolagsvinst,
i vad skatten belöper på utdelning till det svenska moderbolaget. Om rätt
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
till sådan avräkning inte inkluderas, skulle avräkningsförfarandet ge olika
resultat beroende på vilken etableringsform som det svenska företaget begagnat
sig av i utlandet. Om företaget etablerar sig i form av filial, kan
inkomstskatt som påförs filialen i det främmande landet avräknas enligt
förslaget, liksom den utländska transfereringsskatt som eventuellt uttas.
För det fall åter att det svenska företaget bildar ett dotterbolag, kan med
den begränsning i avräkningsförfarandet som föreslagits endast avräknas
utländsk skatt, som vid vinsthemtagning drabbar det svenska företaget.
Även Kooperativa förbundet berör denna fråga och anser att en skattefrihet
för utdelning från dotterbolag i utlandet bör övervägas. I svenska
dubbelbeskattningsavtal finns bestämmelser av denna innebörd. Förbundet
konstaterar att de sakkunniga inte lämnat någon mer utförlig motivering
varför man inte ansett sig kunna biträda ett förslag i denna riktning. I yttrandet
anförs bl. a.
Innebörden av de sakkunnigas förslag i nu förevarande avseende blir att
ett svenskt moderbolag, som åtnjuter utdelning från utländskt dotterbolag
och som har att i utlandet erlägga skatt för utdelningen, kommer — under
förutsättning att den utländska skatten icke är högre än den svenska bolagsskatten
— i samma läge, som om utdelningen tagits till beskattning
enbart i Sverige. Vad det svenska bolaget följaktligen går miste om är den
skattefrihet för utdelning som bolaget normalt skulle ha åtnjutit, därest
fråga varit om ett svenskt dotterbolag. Inkomsten i dotterbolaget i fråga
kommer med andra ord att tredubbelt beskattas. Det finns sålunda beträffande
denna speciella form av inkomst en särskild anledning att överväga
om icke en tillämpning av exempt-metoden vore påkallad. En sådan skattefrihet
skulle kunna betraktas som en konsekvens av nu gällande interna
regler för skattefrihet vid kedjebeskattning. En skattefrihet för utdelning
från utländska dotterföretag, där förhållandena är sådana att skattefrihet
skulle ha medgetts om dotterbolaget varit svenskt, borde sålunda kunna
föreskrivas utan att för den skull något väsentligt avsteg från den valda
credit of tax-metoden skedde.
Skånes handelskammare framhåller beträffande den föreslagna metoden
för beräkning av skattelättnadens storlek att avräkningsförfarandet komplicerats
genom spärregler om individuell beräkning för varje utländskt
skattebelopp och begränsning till det lägsta av det utländska resp. det
svenska skattebeloppet. En förenkling av förfarandet bör prövas enligt den
s. k. by country-regeln, som innebär att avräkning sker för varje främmande
land för sig.
Även kammarrätten ifrågasätter om inte i förenklingssyfte hänsyn vid
beräkningen kan tas till all utländsk skatt och all inkomst från ett och samma
främmande land.
Liknande synpunkter anförs av näringslivets skattedelegation och Kooperativa
förbundet.
Sveriges redareförening framhåller att beskattningen av svenska rederier
i allmänhet ställer sig högre än i Sverige i de länder som uttar skatt även
om rederiföretaget saknar fasl driftställe i beskattningslandet. Detta för
-
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
hållande tillsammans med den föreslagna samordningen med omkostnadsavdraget
för utländsk skatt leder till att den föreslagna lättnaden för rederiernas
del som regel blir illusorisk. Detta beror på att avräkningen av utländsk
skatt får avse högst den svenska inkomstskatt som hänför sig till
den utländska nettoinkomsten. Då nämnda spärregel i flera dubbelbeskattningsavtal
inte gäller för rederiföretag, hemställer föreningen att den utgår
även i den generella lagstiftningen såvitt angår rederier och luftfartsföretag.
Näringslivets skattedelegation konstaterar att de sakkunniga inte föreslagit
särskilda regler om förskjutning till senare år av utländsk skatt som
överstiger den svenska skatten. Ehuru frågan inte torde vara av samma
betydelse som den berörda spärregeln, innebär avsaknaden av regler en ytterligare
begränsning i förhållande till mera fullständiga avräkningsförfaranden
i andra länder.
Länsstyrelsen i Värmlands län kommer vid sin granskning av förslaget
in på vissa svårigheter som kan uppkomma då en skattskyldig har såväl
inkomst som förlust inom samma förvärvskälla i utlandet. Enligt länsstyrelsens
mening bör de sakkunnigas formel för proportionering av den svenska
statliga inkomstskatten på utländsk nettointäkt korrigeras för sådana
fall. Länsstyrelsen anför följande exempel. Antag att nettointäkten härrör
från en i utlandet självständigt bedriven rörelse och belöper sig till 10 000
kr. Om den skattskyldige även innehar fastighet eller bedriver en annan
rörelse i utlandet och antas fastigheten eller rörelsen ha lämnat underskott
med 5 000 kr., blir inkomsten av verksamhet i utlandet 5 000 kr. Endast
detta belopp blir beskattat i Sverige och anses därvid enligt gällande
regler som inkomst av en och samma förvärvskälla. De sakkunnigas formel
såsom den kommer till uttryck både i kommentaren och i förslaget till
lagtext innehär att man vid en skatteavräkning, som avser nettointäkten''
på 10 000 kr., skulle sätta 10 000 kr. i täljaren men endast 5 000 kr. i nämnaren.
Detta måste ge ett felaktigt resultat.
Kammarrätten ifrågasätter om inte vissa jämkningar av avräkningssystemet
kan tänkas i förenklingssvfte. Sålunda förefaller det kammarrätten
tveksamt om ägandet av en mindre fastighet i utlandet, exempelvis byggnad
avsedd endast för fritidsvistelse, men beskattad, skall medföra tillämpning
av det invecklade avräkningsförfarandet. Även torde det vara värt att
överväga om avräkning inte bör uteslutas, om den utländska skatten inte
uppgått till visst lägsta belopp.
Samordning med gällande bestämmelser om lindring i internationell
dubbelbeskattning
Riksskattenämnden konstaterar att om förslaget genomförs kommer i de
svenska skatteförfattningarna att finnas bestämmelser för ett ensidigt undanröjande
eller lindrande av internationell dubbelbeskattning uppbygg
-
71
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
da efter två olika principer, nämligen dels enligt punkt 4 av anvisningarna
till 20 § KL om rätt till avdrag för utländsk skatt såsom omkostnad i förvärvskällan,
dels det föreslagna avräkningsförfarandet. Nämnden anser det
inte lyckligt med dessa delvis parallella regler. Det får vidare anses vara
mindre tillfredsställande, att utländsk skatt såsom omkostnad beaktas vid
taxering till såväl statlig inkomstskatt som kommunal inkomstskatt, medan
avräkningsreglerna skulle gälla blott utländsk statlig och delstatlig skatt
gentemot svensk statlig inkomstskatt.
Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter om inte i samband med införande
av avräkningsrätten bestämmelserna om avdrag vid inkomstberäkningen
bör borttas då de endast delvis fyller syftet att undanröja dubbelbeskattning.
Rätten till avdrag vid inkomstberäkningen synes böra avskaffas
även därför att avräkningsförfarandet eljest blir alltför invecklat.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Gotlands och Blekinge
län.
Näringslivets skattedelegation framhåller att omkostnadsavdrag som erhållits
vid den kommunala inkomsttaxeringen inte bör återföras till beskattning
vid avräkning av utländsk skatt, om inte även den kommunala inkomstskatten
skall medtas i avräkningsförfarandet så att den utländska
skatten får avräknas mot denna. Delegationen tillägger.
Det torde över huvud inte vara matematiskt riktigt att, som de sakkunniga
föreslagit, återföra kommunal inkomstskatt till full beskattning. Genom
att i efterhand upphäva ett tidigare åtnjutet omkostnadsavdrag ökar den
kommunala inkomstskatten med ett belopp, motsvarande skillnaden i kommunal
inkomstskatt med och utan sådant avdrag. Enär den skattskyldige
vid taxeringen till statlig inkomstskatt emellertid är berättigad till avdrag
för kommunalutskylder, kan det inte vara riktigt att återföra hela kommunalskatten
till beskattning.
Uttalanden av samma innebörd görs av Kooperativa förbundet och i ett
av universitetskanslern överlämnat yttrande från professorn i finansrätt
med finansvetenskap vid Uppsala universitet.
A nsökn in gsf örfa rand et
Kammarrätten anser att avräkningsförfarandet har blivit invecklat, något
som kanske är ofrånkomligt, och att handläggningen av förfarandet
med rätta har anförtrotts åt prövningsnämnd.
Även länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län tillstyrker
att avräkningsförfarandet förläggs till prövningsnämnden. Förstnämnda
länsstyrelse framhåller att det är naturligt att det ankommer på den
skattskyldige att förebringa fullständig utredning liksom att i förekommande
fall styrka sina uppgifter. För taxeringsintendenten torde möjligheterna
till utredning och kontroll av lämnade uppgifter vara ytterst begränsade.
Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar att avräkningsförfarandet i sin
helhet omhänderhas av lokala skattemyndigheten. Ansökan om avräkning
72
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
bör alltså inges dit och denna myndighet bör omedelbart kunna omräkna
den statliga inkomstskatt som sökanden skall erlägga eller har erlagt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att antalet ärenden hos varje
prövningsnämnd kan väntas bli ganska ringa, vilket ger nämnden otillräcklig
erfarenhet. Enligt länsstyrelsens mening bör avräkningen ske centralt
för hela riket, förslagsvis hos riksskattenämnden, överståthållarämbetet eller
mellankommunala prövningsnämnden. Preklusionstiden för ansökan
om avräkning bör anknytas till annan och mera lätt konstaterad händelse
än att taxeringen har vunnit laga kraft. Länsstyrelsen påpekar slutligen att
ny avräkning bör kunna ske, om taxeringen ändras genom extraordinära besvär
eller eftertaxering åsätts.
Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att ansökan om avräkning skall
inges före utgången av året efter taxeringsåret. Tiden för påförandet av
utländsk skatt bör därvid inpassas i svenskt taxeringsår. Om besvär anförts,
synes ansökningstiden kunna räknas till ett år efter lagakraftägande utslag.
Sveriges advokatsamfund anför att den föreslagna bestämmelsen om alt
restitutionsränta ej skall utgå inte synes riktig. Den skattskyldige blir till
följd av bestämmelsen utan kompensation för den temporära likviditetsminskning
som det innebär att ligga ute med skatten.
Fastighet i utlandet och utomlands självständigt bedriven rörelse
Gällande rätt m. m.
Enligt 38 § 2 mom. KL räknas intäkt av fastighet i utlandet samt av
utomlands självständigt bedriven rörelse till intäkt av kapital. All sådan
fastighet och rörelse som den skattskyldige haft i utlandet anses därvid
enligt 18 § KL som en särskild förvärvskälla. I denna förvärvskälla gäller sedan
kommunalskattelagens tillkomst särskilda regler för beräkning av
nettoinkomst enligt 39 § 2 mom. och punkt 4 av anvisningarna till 38 § KL.
Sålunda är den skattskyldige berättigad till avdrag ej blott för omkostnader
utan även för vad som av inkomsten har använts för förvärvskällan under
beskattningsåret i fråga, exempelvis i form av investeringar i byggnader
eller inventarier. Uppkommer underskott på fastighet eller rörelse i utlandet
får avdrag endast ske från inkomst av annan sådan fastighet eller rörelse
och ej från inkomst av annat slag som beskattas i Sverige.
De angivna bestämmelserna avser endast rörelse i utlandet som bedrivs
självständigt. Utgör rörelsen däremot en filial av en i Sverige utövad rörelse
tillämpas de vanliga reglerna för beskattning av rörelseinkomst.
Knngl. Maj:Is proposition nr 127 dr 1 !)!>(>
73
De sakkunniga
I samband med förslaget om avräkning av utländsk skatt har dubbelbeskattningssakkunniga
upptagit de nämnda särbestämmelserna till omprövning.
Att så har skett, förklarar de sakkunniga, beror emellertid inte på eu
önskan att avlägsna vad som skulle kunna framstå såsom oberättigade förmåner.
Härvidlag torde frågan ha ganska liten praktisk betydelse. Viktigare
är för de sakkunniga, att nämnda regler i andra avseenden — och särskilt
i betraktande av företagsbeskattningsreglernas utveckling — framstår som
föråldrade och mindre rationella.
1 fråga om dubbelbeskattning av ifrågavarande inkomster konstaterar de
sakkunniga att läget radikalt förändrats sedan reglernas tillkomst. Då 1921
års kommunalskattekommitté framlade sitt förslag i ämnet torde kommittén
ha räknat med att dessa inkomster skulle bli beskattade såväl i Sverige
som i den stat där fastigheten eller rörelsen fanns. Numera har avtal, varigenom
förekommande dubbelbeskattning kan helt elimineras, ingåtts med
ett flertal länder. I fråga om övriga länder föreligger sedan 1950-talets början
rätt att avdra där påförda skatter såsom omkostnad. Genomförs förslaget
om rätt att avräkna utländsk skatt, torde enligt de sakkunnigas mening
dubbelbeskattning inte längre förekomma i sådan utsträckning att man
däri kan hämta motiv för lättnader av nu gällande slag.
De sakkunniga anför att det rentav kan ifrågasättas om de särskilda bestämmelserna
vid en total bedömning i verkligheten kan anses innebära
några nämnvärda förmåner. I fråga om beskattningen av fastighet i utlandet
anmärker de sakkunniga att rätten till avdrag för investeringsutgifter
självfallet kan i vissa fall innebära en betydande förmån. Kostnader för
nybyggnader och förbättringsarbeten kan dras av på en gång. Avdragsrättcn
är emellertid begränsad till vad som efter omkostnader kvarstår av årets
intäkter från fastighet eller rörelse i utlandet. Underskott får icke avdras
från intäkter i Sverige, och de får inte överflyttas till annat beskattningsår;
reservering av medel för framtida investeringar är ej tillåten, och avdrag
för avskrivningar torde icke kunna erhållas. Detta innebär, att i regel
endast begränsade investeringskostnader kan dras av.
En särskild olägenhet med nuvarande regler består enligt de sakkunniga
däri att den skattskyldige i regel har att tillämpa två olika system för redovisningen
av fastighetsinkomsten. Samtidigt som han i Sverige deklarerar
inkomsten enligt de särskilda reglerna för utlandsfastigheter, beskattas fasligbeten
i det landet där den är belägen enligt bestämmelser, som ofta ansluter
sig betydligt närmare till de svenska reglerna för beskattning av fastigheter
i Sverige än till de svenska reglerna för beskattning av fastighet i utlandet.
Olägenheterna av nuvarande regler synes de sakkunniga vara än större
när det gäller intäkter av självständigt bedriven rörelse i utlandet. Visserligen
får, i brist på föreskrifter av annan innebörd, antas, att inkomsten
74
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
i princip skall beräknas efter bokföringsmässiga grunder. Denna princip
måste emellertid anses underkastad betydande modifikationer. Den skattskyldige
har å ena sidan rätt till avdrag för investeringskostnad, så långt intäkterna
från utländsk rörelse och fastighet efter omkostnader därtill förslår.
Ä andra sidan torde åtminstone i princip rätten till avskrivningar på
fastigheter och inventarier i rörelsen bortfalla. Inte heller kan den skattskyldige
utnyttja de möjligheter till resultatutjämning som innefattas i lagstiftningen
om investeringsfonder av olika slag. De sakkunniga finner även
att skäl kan anföras för att som en konsekvens av förbudet mot reservering
av medel anta, att den skattskyldige icke äger göra nedskrivningar på
varulager — bortsett från inkurans och prisfallsrisk i egentlig bemärkelse
— och ej heller eljest avdragsgilla avsättningar till pensionsstiftelser. Förlustutjämning
kan inte heller ske. Liksom i fråga om fastighet kan den
skattskyldige få redovisa sin inkomst av i utlandet självständigt bedriven
rörelse till Sverige och den främmande staten efter väsentligt skilda system.
Av det hittills anförda har de sakkunniga föranletts att i första hand
undersöka i vad mån vanliga regler för inkomstberäkningen kan tillämpas
i dessa fall. För att så skall kunna ske talar enligt de sakkunniga redan
det förhållandet att inkomster av filialer i utlandet beskattas enligt de vanliga
reglerna för företagsbeskattningen utan att delta, såvitt bekant, föranlett
olägenheter.
Vad angår inkomster av fastighet i utlandet torde man, enligt vad de sakkunniga
uttalar, vara berättigad att anta att kommunalskattelagens bestämmelser
om jordbruksfastighet och annan fastighet i Sverige redan nu
gäller i tillämpliga delar med de särskilt angivna undantagen. I vissa fall
kan svårigheter uppkomma, i synnerhet vid beskattning av skogsinkomster.
Att i praktiken allvarligare svårigheter förekommit är dock inte bekant
för de sakkunniga.
1 detta sammanhang berör de sakkunniga även frågan om tillämpning av
bestämmelserna om inkomstberäkning för en- och tvåfamiljsfastighet. som
är belägen i utlandet. Härom anför de sakkunniga.
Beträffande eu- och tvåfamilj sfastigheter följer av de nuvarande reglerna
om rätt till avdrag för omkostnader och investeringar, att villaschablouen
inte skall tillämpas. Borttages dessa regler och ersättes med en hänvisning
till vad i allmänhet stadgas om inkomstberäkning i kommunalskattelagen,
kominer villaschablonen att gälla även för en- och tvåfamiljshus i utlandet.
Att så sker innebär i och för sig en förenkling. Sannolikt kominer clt
något större antal sådana fastigheter än nu att visa skattepliktigt överskott.
Även denna konsekvens finner vi i och för sig önskvärd. För närvarande torde
det vara förenat med skattemässiga fördelar att ha villor för feriebruk i
främmande länder. Någon risk för att beskattningen skall bli alltför hård
torde inte föreligga med hänsyn till rätten till omkostnadsavdrag för utländsk
skatt och den av oss föreslagna rätten att begära avräkning av utländsk
statlig inkomstskatt. Skatt här i riket för garantibelopp ifrågakommer
icke.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
Den enda svårigheten vid tillämpning av villaschablonen på fastighet i utlandet
torde vara att få fram det värde, på vilket schablonbeloppet skall beräknas.
Emellertid föreskrives i 24 § 2 mom. EL, att om taxeringsvärde
icke finns åsatt, skall intäkten beräknas på grundval av fastighetens värde,
uppskattat enligt de grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för
året näst före taxeringsåret. I nu avsedda fall synes uppskattningen kunna
verkställas med hjälp av uppgifter om värde, som kan ha åsatts av myndighet
i det land där fastigheten är belägen, uppgifter om anskaffningsvärde,
storlek och standard osv.
Bestämmelserna om beskattning av annan fastighet synes de sakkunniga
inte i övrigt vara förenade med några problem i detta sammanhang. Ej heller
torde enligt de sakkunnigas bedömning några särskilda problem utöver dem
som antytts i fråga om fastigheter behöva förekomma, om de allmänna bestämmelserna
för beräkning av rörelseintäkter blir tillämpliga även på
självständigt bedrivna rörelser i utlandet.
De sakkunniga föreslår därför att intäkter av fastigheter och självständigt
bedrivna rörelser i utlandet i princip likställs med intäkter av motsvarande
slag i Sverige. Gällande särbestämmelser om rätt till avdrag för investeringskostnader
ersätts enligt förslaget av eu hänvisning till vad som i
allmänhet stadgas om avdrag från bruttointäkt av fastighet resp. rörelse.
De sakkunniga påpekar, att i den mån den tidigare rätten till avdrag för
investeringar i byggnader och inventarier utnyttjats, förbud övergångsvis
bör gälla mot avdrag för avskrivning.
Vissa modifikationer i de allmänna reglerna för inkomst av fastighet och
rörelse föreslås kvarstå. Enligt de sakkunnigas förslag skall således underskott
av fastighet eller självständigt bedriven rörelse i utlandet liksom hittills
få avdras endast från annan sådan utländsk inkomst. Härför åberopar
de sakkunniga praktiska skäl, främst svårigheterna för myndigheterna
att kontrollera den skattskyldiges uppgifter. Förslaget innebär även att nuvarande
ordning bibehålls i fråga om gemensam förvärvskälla för skattskyldigs
fastighet och rörelse i utlandet. Inkomster av ifrågavarande slag
räknas liksom hittills till inkomst av kapital.
De sakkunniga föreslår därutöver att en särskild rätt till förlustutjämning
införs genom elt nytt stadgande i kommunalskattelagen. Förslaget avser
utjämning mellan inkomster och förluster av fastighet och självständigt
bedriven rörelse i utlandet. Med tanke på den begränsade räckvidden av en
sådan rätt har förslaget utformats avsevärt enklare än de allmänna reglerna
i förordningen om förlustutjämning (SFS 1960:63). De sakkunniga
anser det skäligt att bestämmelserna om eu sådan förlustutjämning även
blir något förmånligare än de vanliga reglerna. Enligt förslaget skall underskott
på fastighet och självständigt bedriven rörelse i utlandet få dras
av även senare beskattningsår än det varunder underskottet uppkommit.
Som enda begränsning bör enligt de sakkunniga gälla, att underskottsavdraget
utnyttjas under den sexårspcriod som föreskrivs i förordningen om
förlustutjämning.
76
Kungi. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
Förslagen föranleder ändringar i 39 § 2 inom. och punkt 4 av anvisningarna
till 38 § KL.
Med hänsyn till att viss oklarhet råder om hur fastighet i utlandet skall
behandlas i realisationsvinsthänseende föreslår de sakkunniga ett förtydligande
i 35 § 2 mom. fjärde stycket KL så att därav framgår, att fastighet i
utlandet skall räknas som fastighet när fråga är om beskattning av realisationsvinst.
Remissyttrandena
Dubbelbeskattningssakkunnigas förslag om beräkning av inkomst av fastighet
i utlandet och utomlands självständigt bedriven rörelse har tillstyrkts
i princip av flertalet remissinstanser.
Överståthållarämbetet ifrågasätter dock om tillräckliga skäl f. n. kan
anses föreligga att genomföra de föreslagna ändringarna. Det kan visserligen
anses konsekvent att enhetliga beräkningsgrunder tillämpas vid inkomstuppskattningen,
likgiltigt var fastigheten är belägen eller rörelsen
bedrivs. Detta utesluter dock inte att nuvarande regler kan vara rationella
från andra utgångspunkter, t. ex. från rent praktiska. Ämbetet ifrågasätter
även om inte i denna beskattningsfråga de praktiska fördelarna av nuvarande
ordning bör väga tyngre än förut antydda principiella synpunkter.
Huvudvikten synes böra läggas vid att reglerna är enkla att tillämpa och
att de skattskyldigas uppgifter är jämförelsevis lätta att kontrollera. Härefter
fortsätter överståthållarämbetet.
Ämbetet kan inte finna annat än att nuvarande regler, som innebär att
inkomsten skall beräknas efter en kontantprincip, uppfyller kravet på att
vara enkla och ändamålsenliga, medan de föreslagna reglerna däremot kan
vara ägnade att komplicera såväl inkomstberäkningen som taxeringsförfarandet.
Sistnämnda förhållande får särskilt anses vara fallet vad beträffar
förslaget om avräkning av underskott. Den olägenhet åter, som kan bestå
däri, att de skattskyldiga får redovisa sin inkomst till Sverige och den
främmande staten efter väsentligt skilda system, kan icke anses bli avhjälpt
genom förslaget. Snarare får det anses vara förenat med större nackdelar
att behöva överföra ett främmande system till ett inhemskt sådant av helt
avvikande typ än till den redovisning enligt kontantmetoden, soni skall
lämnas enligt nuvarande ordning.
Mot förslaget att underskott på fastighet och rörelse i utlandet liksom
hittills inte skall få utnyttjas som allmänt avdrag invänder näringslivets
skattedelegation att förbudet mot underskottsavdrag enligt vad som framgår
av förarbetena till nu gällande lagstiftning motiverats med den förmånliga
inkomstberäkning som de skattskyldiga har genom möjligheten att på
en gång avdraga nybyggnads- och andra liknande kostnader. Delegationen
anför vidare.
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
Om ändring skall ske av reglerna för inkomstberäkningen avseende ifrågavarande
inkomstslag och nyssberörda förmån för de skattskyldiga sålunda
skulle upphävas, bör rimligen någon begränsning i fråga om underskottsavdrag
icke upprätthållas. 1921 års kommunalskattekommittés uttalande
-— som av de sakkunniga åberopats såsom skäl för att bibehålla begränsningen
av underskottsavdraget — nämligen, att ett stadgande om en
sådan begränsning torde befinnas påkallat jämväl av svårigheter för taxeringsmyndigheterna
att kontrollera riktigheten av de uppgifter, som avser
fastighet i utlandet, torde väl knappast gälla numera.
I några remissyttranden berörs förslaget om förlustutjämning mellan inkomster
och förluster av fastighet och självständigt bedriven rörelse i utlandet.
Kammarrätten ifrågasätter om inte en bearbetning av reglerna bör ske
för att vinna närmare överensstämmelse med innehållet i förordningen om
förlustutjämning. I ett flertal hänseenden stadgas där hinder för förlustutjämning.
Så t. ex. bortfaller rätten till förlustutjämning om förlusten för
förluståret inte uppgått till visst belopp.
Såväl riksskattenämnden som länsstyrelsen i Västernorrlands län anser
att reglerna rörande avdrag för förskjutbara förluster rätteligen hör hemma
i förordningen om förlustutjämning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker att den föreslagna bestämmelsen
synes kunna tolkas så, att —• om exempelvis en fastighet utvisar
överskott och en rörelse underskott — den skattskyldige har fritt val att
avstå från underskottsavdraget till ett senare år, trots att detsamma kunnat
utnyttjas det år, då underskottet uppkommit.
Förslaget att fastighet i utlandet uttryckligen skall förklaras vara att
räkna som fastighet när fråga är om beskattning av realisationsvinst hälsas
med tillfredsställelse av riksskattenämnden. Liknande mening uttalas
av länsstyrelsen i Stockholms län.
Kammarrätten uttalar att regeln om realisationsvinst vid försäljning av
utom riket belägen fastighet bör omformuleras så att därav framgår huruvida
regeln även gäller beträffande utländsk tomträtt.
Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar att taxering av realisationsvinst
å fastighet i utlandet skall ske i den skattskyldiges hemortskommun
enligt 14 § IF. Det synes lämpligt, att motsvarande regel gäller, när fråga är
om taxering till kommunal inkomstskatt.
Sveriges köpmannaförbund anför att penningvärdeförsämring inträffat i
vissa länder med sådan snabbhet, att en realisationsvinstbeskattning väsentligen
skulle drabba rena inflationsvinster. En sådan beskattning torde
knappast vara avsedd. Enligt förbundets mening bör därför ifrågavarande
vinst få reduceras med sådant belopp, som direkt kan hänföras till penningvärdeförsämring.
6 liihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Kr 127
78 Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
Vissa frågor i samband med rätten till omkostnadsavdrag för utländsk skatt
Gällande rätt m. m.
När en skattskyldig på grund av bestämmelser i dubbelbeskattningsavtal
taxeras till progressiv skatt för lägre inkomst eller förmögenhet än som
skulle ha skett till följd av internt gällande beskattningsregler, skulle även
skatteprogressionen kunna påverkas. Till förebyggande härav förbehåller
sig vanligen vardera avtalsslutande staten genom bestämmelse i avtalet
möjligheten att utta progressiv skatt efter den skattesats som skulle ha tilllämpats
på den skattskyldiges hela inkomst eller hela förmögenhet. Hur de
svenska statliga skatterna skall framräknas i sådana fall framgår av särskilda
anvisningar, som fogats till kungörelserna om avtalens tillämpning.
I 20 § 2 mom. andra stycket TF har likartade bestämmelser intagits med
avseende bl. a. på fall då överenskommelse slutits med främmande stat till
undvikande av dubbelbeskattning. Motsvarande gäller enligt 20 § 2 mom.
förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Med undantag för smärre redaktionella
ändringar har bestämmelserna varit oförändrade sedan 1928.
Bestämmelserna innebär, att Kungl. Maj :t kan förklara, att skattskyldig
skall erlägga statlig skatt med högre belopp än gällande bestämmelser annars
skulle föranleda. Skatten får dock inte utgå med större andel av det
lägre beskattningsunderlag som fastställts på grundval av överenskommelsen
än tillämplig skattesats på det underlag som skulle ha fastställts, om
hänsyn inte tagits till överenskommelsen.
Sedan år 1951 kan en skattskyldig, som drabbas av internationell dubbelbeskattning,
erhålla avdrag för utländsk allmän skatt vid inkomsttaxeringen
såsom omkostnad i förvärvskällan. Bestämmelserna härom finns i punkt
4 av anvisningarna till 20 § KL och har redovisats i det föregående.
Här kan erinras om att omkostnadsavdrag för utländsk skatt inte får åtnjutas,
om den utländska skatten belöper på inkomst, som är undantagen
från beskattning i Sverige enligt överenskommelse med utländsk stat. Avdraget
får ej heller åtnjutas om enligt sådan överenskommelse dubbelbeskattning
helt undanröjs på annat sätt, såsom genom avräkning av den utländska
skatten från den svenska.
Trots att avdrag sålunda inte får medges för den händelse dubbelbeskattning
helt undanröjs genom avtal, har i bl. a. skattelitteraturen uttalats, att
avdrag för den utländska skatten likväl skulle tillgodoföras den skattskyldige
i ett speciellt hänseende. Man har då avsett den progressionsberäkning
som skall äga rum enligt förut nämnda bestämmelser i dubbelbeskattningsavtalen
och de anvisningar som fogats till tillämpningskungörelserna. Frågan
har aktualiserats i den praktiska tillämpningen under senare år. Något
avgörande i högsta instans, som kan tjäna som vägledning för att bedöma
frågan, föreligger ännu inte.
79
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
Som motivering för den nyss angivna ståndpunkten har anförts i huvudsak
följande. Enligt avtalen och anvisningarna skall vid progressionsberäkningen
den beskattningsbara inkomsten uträknas, som om avtalet inte
fanns. Om avdrag inte medgavs för den utländska skatten, innan man beräknade
skattesatsen för den skattskyldiges hela inkomst — således inklusive
den utländska inkomsten — skulle han bli beskattad efter en högre
skattesats än som författningsenligt skulle ha tillämpats, om dubbelbeskattningsavtal
inte förelegat. Ett sådant förfarande skulle enligt den nämnda
uppfattningen strida mot avtalens progressionsbestämmelser och även bryta
mot grundsatsen, att ett dubbelbeskattningsavtal inte bör få medföra en
skärpning av den skatt som annars skall utgå enligt svensk skattelag.
De sakkunniga
De sakkunniga framhåller, att något behov av avdrag för utländsk skatt
såsom omkostnad givetvis inte föreligger i den mån förekommande dubbelbeskattning
helt undanröjs genom mellanstatliga avtal. I enlighet härmed
stadgas också förbud mot att göra avdrag för den utländska skatten i sådana
fall. Enligt dubbelbeskattningsavtalen gäller i allmänhet att den omständigheten
att en skattskyldigs inkomster genom sådant avtal blir skattemässigt
uppdelad mellan två stater inte skall medföra, att den skattskyldige
i progressionshänseende blir gynnsammare behandlad än om hela hans inkomst
hade beskattats i en av staterna.
Ordalagen i dubbelbeskattningsavtalen ger enligt de sakkunniga inte stöd
för den tolkningen, att vid progressionsberäkningen den tillämpliga skattesatsen
skulle beräknas på det lägre inkomstbelopp som framkommer, sedan
avdrag tillgodoförts för den utländska skatten. De sakkunniga anför.
Vad man velat utsäga med de ifrågavarande formuleringarna i avtalen
torde allenast vara, att man vid bestämmandet av skatteprocenten skall räkna
med även den del av inkomsten som enligt avtalet inte får beskattas i
Sverige. Att så bör vara fallet blir uppenbart, om man håller i minne att såväl
avdragsrätten som avtalen syftar till att motverka internationell dubbelbeskattning.
Är denna helt undanröjd genom avtal, saknas varje förnuftigt
motiv för att medge en ytterligare lättnad med sådant syfte. Om avdrag
för den utländska skatten i dylikt fall skulle tillgodoföras den skattskyldige
vid progressionsberäkningen, skulle han bli överkompenserad.
Även om något egentligt utrymme för tvekan om de nuvarande bestämmelsernas
innebörd knappast torde finnas, anser de sakkunniga det önskvärt,
att bestämmelserna förtydligas på förevarande punkt. De sakkunniga
föreslår en jämkning i 20 § 2 mom. IF så att det tydligare framgår, att där
avsedd progressionsberäkning skall grundas på den beskattningsbara inkomst
som skulle ha fastställts, om hela inkomsten beskattats endast i Sverige.
80
Kungi. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
I betänkandet behandlas även ett par spörsmål avseende tillämpningen
av reglerna om omkostnadsavdrag för utländsk skatt i fall, då dubbelbeskattningsavtalen
inte är fullständiga. De sakkunniga nämner i detta sammanhang
att kommunala skatter inte omfattas av avtalen med Canada och
Japan samt det äldre brittiska avtalet. I sådana fall torde enligt de sakkunniga
av avdragsreglernas formulering följa, att vid den kommunala taxeringen
avdrag får ske för eventuell kommunal skatt i den andra staten.
Häremot finns intet att erinra. Av ordalagen i reglerna skulle emellertid
kunna utläsas, att vid kommunaltaxeringen avdrag får ske även för den
utländska statliga inkomstskatten. Ett sådant resultat bör däremot enligt
de sakkunnigas uppfattning inte godtas. Dubbelbeskattningen undanröjs
ju helt genom avtalet såvitt avser statlig inkomstskatt i båda staterna och
något rimligt skäl att medge ytterligare lättnad med avseende på sådan
skatt finns inte. En avdragsrätt i förevarande fall, där den utländska statliga
inkomstskatten så att säga trätt i stället för den svenska, skulle f. ö.
enligt de sakkunniga innebära detsamma, som om avdrag för svensk statlig
inkomstskatt skulle få göras vid kommunaltaxeringen, något som skulle
stå i strid med en av grundprinciperna i den svenska skattelagstiftningen.
De sakkunniga anmärker, att även i ett annat hänseende erinringar kan
riktas mot avdragsreglernas utformning. Oaktat dubbelbeskattningsavtalen
i regel syftar till att helt undanröja dubbelbeskattning med avseende på de
skatter som omfattas av avtalen, kan stundom tvekan uppkomma om så i
alla lägen verkligen skett. Härom uttalar de sakkunniga bl. a.
Om det sålunda i något fall skulle kunna påvisas, att dubbelbeskattning
kvarstår till någon obetydlig del, synes det icke motiverat att av denna anledning
tillerkänna den skattskyldige en avdragsrätt, som i praktiken skulle
innebära att den svenska skatten på inkomsten i fråga nedgår till omkring
hälften; han skulle därigenom komma i en betydligt gynnsammare position
än om inkomsten beskattats enbart i Sverige.
De sakkunniga säger sig vara medvetna om att i några äldre dubbelbeskattningsavtal
— framför allt de med Amerikas förenta stater och med
Schweiz — kvarstår en mera avsevärd dubbelbeskattning. Det erinras dock
i betänkandet om att revision av de bägge avtalen sedan länge stått på dagordningen.
På grund av det anförda föreslår de sakkunniga en omformulering av
sista stycket av punkt 4 av anvisningarna till 20 § KL i viss anslutning till
den av dem föreslagna rätten att avräkna utländsk statlig inkomstskatt från
svensk sådan skatt. Förslaget syftar till att på ett tydligare sätt än hittills
markera, att dubbelbeskattningsavtalen och avdragsrätten för utländska
allmänna skatter utgör olika metoder att motverka dubbelbeskattning.
81
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
Remissyttrandena
Med ett par undantag godtar remissinstanserna uttryckligen de sakkunnigas
förslag eller lämnar desamma utan erinran. Allmänna ombudet i
mellankommunala pr övning snämnden uttalar, att ändringsförslagen synes
vara befogade och tillstyrker att de genomförs.
I fråga om förslaget till ändrad lydelse av bestämmelsen om skatteprogression
framförs erinringar endast i yttrandet från näringslivets skattedelegation.
Delegationen anför bl. a.
Ehuru avdraget för utländsk skatt i realiteten innebär viss lindring av
dubbelbeskattning, är detsamma ett omkostnadsavdrag, som man tidigare
ansett var skäligt att den skattskyldige tillgodoräknades, enär han ju icke
borde beskattas för högre inkomst än han verkligen uppbar. När storleken
av den utländska inkomsten skall fastställas vid progressionsberäkningen
skall man givetvis utgå från nettoinkomsten, således intäkten efter de avdrag,
som den skattskyldige äger åtnjuta enligt svensk skattelag. Då den
erlagda utländska skatten är en avdragsgill omkostnad, bör den medräknas
vid bestämmandet av avdragsbeloppets storlek.
Vissa skäl talar sålunda onekligen för att vid beräkningen av tillämplig
progressiv skattesats icke medräkna den del av den utländska intäkten, som
konsumeras av utländsk skatt. I motsats till de sakkunniga anser vi således
att den skattskyldige skall tillgodoföras den utländska skatten vid
progressionsberäkningen.
Mot den föreslagna avfattningen av reglerna om rätten till omkostnadsavdrag
för utländsk skatt riktas erinringar av kammarrätten, Kooperativa
förbundet och näringslivets skattedelegation. Sålunda framhåller kammarrätten,
att ändring av författningen inte bör ske, om innehållet i gällande
avtal, även om de avses skola ändras, kan medföra, att varken avdrag för
utländsk skatt erhålls eller dubbelbeskattning undanröjs genom avtalet. De
sakkunniga synes inte våga uttala att så ej kan bli fallet. Kooperativa förbundet
anför liknande synpunkter.
Näringslivets skattedelegation avstyrker förslaget och erinrar om vad
som föregick införandet av regeln om avdrag för utländsk skatt som omkostnad.
Därvid uttalades av den kommitté som hade utrett denna fråga,
att en regel om omkostnadsavdrag för utländsk skatt i vissa fall, då avtal
förelåg, kunde leda till en större skattelättnad än som erfordrades för att
dubbelbeskattningen skulle helt undanröjas. Kommittén ifrågasatte därför
att skattelättnaden skulle stanna vid dubbelbeskattningens undanröjande.
Delegationen anför vidare.
Vederbörande departementschef uttalade i den till grund för lagstiftningen
om omkostnadsavdraget liggande propositionen, att även om en sådan
överkompensation endast kunde uppkomma i vissa ytterlighetsfall det naturligen
i och för sig icke vore tillfredsställande, att avdragsreglerna skulle
kunna medföra angiven verkan. Men att å andra sidan reducera omkostnadsavdraget
— som i fråga om kupongskatt sedan lång tid hade tillämpats
i praxis — förklarade departementschefen sig dock icke kunna förorda.
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
I anslutning till de sakkunnigas förslag till lagtext föreslår kammarrätten,
att nuvarande hänvisning till närmast föregående stycke i anvisningspunkt
4 till 20 § KL bibehålls.
Departementschefen
Det internationella samarbetet på skatteområdet syftar främst till att
begränsa olägenheterna av sådana konflikter mellan skilda nationella beskattningssystem
som medför dubbelbeskattning av samma person för samma
inkomst eller förmögenhet. För att lösa dessa problem sker sedan länge
en uppdelning av beskattningsrätten mellan staterna genom tvåsidiga överenskommelser.
Dessa s. k. dubbelbeskattningsavtal ingås vanligen mellan
den skattskyldiges hemviststat och den stat där inkomstkällan eller förmögenhetstillgången
finns.
Sverige begagnade sig tidigt av denna väg som medel att tillgodose den
skattskyldiges krav på en rättvis beskattning och samtidigt avlägsna de
hinder för handelsutbyte och andra mellanstatliga förbindelser som skattereglerna
kan uppställa. Dubbelbeskattningsavtal har under årens lopp slutits
med ett stort antal länder. I förhållande till dessa länder åtar sig
vårt land på grundval av ömsesidighet vissa generella inskränkningar i den
skattskyldighet som stadgas i den svenska skattelagstiftningen. Avtalen innehåller
också regler för speciella spörsmål om vinstberäkning, diskriminering
m. m. och ger även möjlighet till taxeringskontroll över gränserna.
Lindring i förekommande dubbelbeskattning kan i viss omfattning medges
även med stöd av bestämmelser i de svenska skatteförfattningarna. Det
är här fråga om ensidiga åtgärder som inte förutsätter någon motprestation
från den andra statens sida. Jag erinrar om bemyndigandet för Kungl.
Maj :t att under vissa förutsättningar dispensera från den statliga beskattningen
som ursprungligen meddelades av 1928 års riksdag. Samtidigt antogs
särskilda bestämmelser om beräkningen av inkomst av fastighet och rörelse
i utlandet, vilka i förekommande fall verkar till lindring av dubbelbeskattning
i Sverige och det land där tillgångarna ligger. Längre gående åtgärder
vidtogs genom lagstiftning år 1951. Sedan detta år räknas även allmän direkt
skatt, som erlagts till utländsk stat eller kommun, som avdragsgill kostnad
vid taxering i Sverige av inkomst från källa i beskattningslandet. Denna rätt
till omkostnadsavdrag för utländsk allmän skatt medför en lättnad i den
svenska beskattningen som kan uppgå till omkring hälften eller mer av den
utländska skatten.
Det torde numera stå klart att den lindring i internationell dubbelbeskattning
som kan medges genom hittills vidtagna interna åtgärder inte är
tillräcklig. Ökade insatser i främmande länder av svenska enskilda personer
och företag gör det angeläget att ytterligare minska verkningarna
av mellanstatlig dubbelbeskattning. I direktiven till dubbelbeskattnings
-
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
sakkunniga anförde jag att övervägande skäl talar för att vårt land liksom
hittills i första hand strävar efter att avtalsvägen undanröja förekommande
internationell dubbelbeskattning. Som en tänkbar utväg — innan
man på detta sätt kunde åstadkomma en lösning över hela fältet — antydde
jag möjligheten att i viss begränsad utsträckning och under särskilda villkor
medge avräkning för skatt som uttagits i utlandet. De sakkunniga har
nu framlagt förslag till bestämmelser om sådan avräkning av utländsk skatt.
Dubbelbeskattningssakkunnigas förslag innebär att man nu går vidare
på den väg man slog in på år 1951. Skatt av vissa slag, som erlagts i utlandet,
skall enligt förslaget jämställas med svensk statlig inkomstskatt. Skattskyldig
som hör hemma här får avräkna den utländska skatten från den
svenska. Om denna huvudlinje i förslaget har inga delade meningar förekommit
bland dem som yttrat sig. Jag anser att ett avräkningsförfarande av
denna innebörd bör införas i svensk skattelagstiftning som en generell metod
att lindra internationell dubbelskattning när mellanstatligt avtal saknas.
De sakkunnigas utredning och vad som framkommit vid remissbehandlingen
visar att man egentligen hyser tvekan endast om vilka svenska och
utländska skatter som bör ingå i avräkningen och om vissa detaljfrågor
inom avräkningsinstitutet. Det är i huvudsak i dessa hänseenden som erinringar
framförs mot de sakkunnigas förslag.
Enligt förslaget skall avräkningen omfatta skatt som erlagts till utländsk
stat eller delstat. Skatten skall vara av slutlig karaktär och i princip hänföra
sig till nettoinkomst från källa i beskattningslandet. Sådan skatt får
enligt förslaget avräknas från den svenska statliga skatten på inkomsten.
Däremot skall kommunalskatten inte minskas genom avräkning. Som en
spärregel skall vidare gälla att avräkningsbeloppet aldrig får överstiga
den statliga inkomstskatt som belöper på den utländska inkomsten. De
föreslagna reglerna får till resultat att den utländska inkomsten i princip
beskattas statligt endast en gång men efter den skattesats som tillämpas
i den stat som uttar den högsta skatten.
I några remissyttranden, främst från näringslivets håll, har framförts
önskemål om större möjligheter att avräkna utländsk skatt mot svensk
skatt. Man har uttalat att svenska företag i detta hänseende inte bör ställas
i sämre läge än konkurrerande företag i länder som har ett avräkningsinstitut.
Avräkningen borde enligt dessa önskemål ske även mot såväl den
svenska kommunalskatten som förmögenhetsskatten. I fråga om skatter,
som belastar inkomsten i utlandet, borde avräkning tillåtas för samtliga
skatter, inbegripet engångsskatter, oavsett om skatterna utgår till utländsk
stat eller delstat eller uppbärs för utländsk kommuns räkning.
Jag är inte nu beredd att förorda en vidare omfattning av avräkningen
än vad de sakkunniga föreslagit. Avräkningsförfarandet är avsett att ge
lindring i dubbelbeskattning som uppkommer i förhållande till länder med
vilka Sverige ännu inte slutit skatteavtal. Genom ensidigt vidtagna åtgärder
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
bör man enligt min mening inte medverka till större skattelättnad än som
kan påräknas bli följden av ömsesidiga åtaganden i skatteavtal. I länder,
som vi inte har avtal med, torde ibland utgå pålagor av varierande natur till
kommunala enheter förutom statliga och delstatliga skatter. Man har anledning
att räkna med att sådana kommunala pålagor kan komma att falla
utanför en reglering av dubbelbeskattningen genom avtal. Tills vidare erfarenheter
nåtts bör därför på sätt de sakkunniga föreslagit i princip endast
inkomstskatt till utländsk stat eller delstat ingå i avräkningsförfarandet.
Med hänsyn till denna begränsning anser jag det riktigast att på svensk sida
endast den statliga inkomstskatten tas i anspråk för att kompensera beskattningen
i utlandet. Förekommande dubbelbeskattning torde därmed också
i flertalet fall bli helt undanröjd.
I avräkningsförfarandet bör således ingå skatter, som uttas av utländsk
stat eller delstat och som i övrigt är jämförliga med den statliga inkomstskatten
i Sverige. Häri ligger bl. a. att de utländska skatterna i princip skall
utgå på nettoinkomst. Däremot bör från avräkningsförfarandet uteslutas
sådan utländsk skatt av engångsnatur som någon gång kan förekomma under
extraordinära förhållanden. I den mån utländsk skatt av visst slag enligt
de föreslagna reglerna inte kan gå i avräkning mot svensk skatt, står i allmänhet
möjligheten öppen för den skattskyldige att vid taxeringen dra av
skatten som omkostnad.
De sakkunniga har uppmärksammat att speciella förhållanden föreligger
i fråga om företag med inkomst av internationell sjö- och luftfart.
I många länder beläggs dessa inkomster med skatter, som formellt kan
framträda som skatt på nettoinkomst men i praktiken beräknas pa bruttot
av frakt- och biljettintäkter som uppburits i vederbörande land. Sådana
skatter på trafikintäkter kan ibland uttas även av utländsk kommun.
Med hänsyn härtill bör nyssnämnda beskattningsformer ingå i avräkningen
för svenska rederier och flygföretag. Förhållandet torde oftast vara det att
skatten på frakt- och biljettintäkter träder i stället för annan inkomstbeskattning
av trafikverksamheten. När det gäller inkomst av internationell
sjö- och lufttrafik anser jag mig därför kunna förorda att avräkningsförfarandet
utvidgas att inbegripa även skatter med inslag av bruttobeskattning
som utgår till utländsk stat eller kommun.
Det har i några yttranden ifrågasatts att avräkning av utländsk skatt
skall kunna ske även om skatten helt eller delvis efterskänkts av den utländska
staten. Man syftar här på s. k. tax incentives, dvs. skattefavörer som
utländsk stat utfäster för att främja verksamhet av visst slag eller i viss del
av landet. Det hävdas att den utländska skattelättnaden skulle få avsedd
verkan endast om, såsom tillåts enligt vissa svenska dubbelbeskattningsavtal,
avräkning från svensk skatt får ske med fullt belopp oavsett skattelättnaden
i utlandet.
I denna fråga kan jag för min del ansluta mig till de sakkunnigas upp -
85
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
fattning att en tillämpning av avräkningsregler av det slag som nu ifrågasatts
tills vidare bör ske endast på grundval av ett dubbelbeskattningsavtal.
Jag får i detta sammanhang framhålla att det vid ingående av dubbelbeskattningsavtal
visat sig möjligt att från svensk sida erbjuda tämligen långtgående
lättnader i svensk beskattning oavsett att temporär skattefavör
meddelats från det andra avtalslandets sida. Erfarenheter från avtalsförhandlingarna
visar emellertid att avgränsningen av utländska skattefavörer
av tax incentive-typ kräver ingående undersökning av den utländska skattelättnadens
art och syfte. Generella och ensidigt verkande åtgärder på detta
område skulle kunna få konsekvenser i beskattningshänseende som är
svåra att överblicka.
I fråga om samordningen mellan ett avräkningsförfarande och andra
åtgärder till lindring i dubbelbeskattning uppkommer vissa avvägningsproblem.
Det framhålls i flera remissyttranden att de föreslagna bestämmelserna
om avräkning av utländsk skatt är invecklade och kan ge upphov
till svårigheter i tillämpningen. Jag är medveten om att ett visst administrativt
merarbete uppkommer om man inför ett avräkningsinstitut i skattelagstiftningen.
Jag anser emellertid att omfattningen av detta merarbete
inte bör överdrivas. Några remissinstanser har ifrågasatt om inte gällande
rätt till omkostnadsavdrag för utländsk skatt bör upphävas i förenklande
syfte. I och för sig talar bl. a. förenklingssynpunkter för att de nuvarande
reglerna om omkostnadsavdrag bör bortfalla. Emellertid får jag erinra om
att den skattskyldige genom sådant avdrag erhåller lättnad redan vid den
svenska taxeringen för exempelvis preliminär skatt som erlagts till utländsk
stat. Lättnad enligt avräkningsförfarandet blir däremot möjlig först
vid den senare tidpunkt då den utländska skatten fastställts såsom slutlig
skatt. Härtill kommer att rätten till omkostnadsavdrag under alla omständigheter
bör bibehållas för sådana utländska skatter som enligt det förut
anförda inte bör ingå i avräkningen. Med hänsyn härtill bör enligt min mening
möjligheten att göra avdrag för utländsk skatt som omkostnad bibehållas.
Omkostnadsavdrag bör sålunda kunna medges vid sidan om skatteavräkning.
Självfallet skall dock vid bestämmande av det belopp med vilket
avräkning skall medges hänsyn tas till omkostnadsavdrag som åtnjutits vid
inkomsttaxering.
Det avräkningsförfarande som jag här förordat överensstämmer med
den av dubbelbeskattningssakkunniga föreslagna anordningen för avräkning
av utländsk skatt. I fråga om metoden för beräkning av det belopp
varmed statlig inkomstskatt skall minskas på grund av erlagd utländsk
skatt ansluter jag mig således till vad de sakkunniga föreslagit. Fråga om
avräkning bör prövas efter ansökan av den skattskyldige. I likhet med de
sakkunniga anser jag det vara lämpligt att sådana ärenden handläggs av
prövningsnämnden för den skattskyldiges hemortskommun eller i förekommande
fall av mellankommunala prövningsnämnden.
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
Det ligger i sakens natur att den skattskyldige har att lämna erforderliga
uppgifter för avräkningen, främst avseende den utländska inkomsten och
den skatt som uttagits i utlandet. Om den skattskyldige på grund av särskilda
omständigheter, t. ex. om skatten har erlagts av utländsk arbetsgivare,
inte kan prestera fullständiga upplysningar, bör avräkning likväl
kunna medges med ett skönsmässigt bestämt belopp om det står klart att
den anställde har rätt till avräkning av utländsk skatt. Fastställandet av avräkningsbelopp
i det enskilda fallet synes kunna väsentligt underlättas om
beräkningen sker med hjälp av arbetsblankett av det slag som föreslagits
av de sakkunniga. Det ankommer på riksskattenämnden att föranstalta
om formulär till sådan arbetsblankett.
Mot prövningsnämnds beslut över ansökan om avräkning bör talan
kunna föras i samma ordning som vid vanlig taxeringsprocess. Om förutsättningarna
för beslutet om avräkning av utländsk skatt ändras, t. ex. därför
att taxeringen till svensk statlig inkomstskatt därefter ändras, bör omräkning
ske av avräkningsbeloppet. Det torde ingå i taxeringsintendentens
allmänna åligganden enligt 17 § taxeringsförordningen att tillse att ny beräkning
Siker i sådana fall.
Vid tillkomsten av de f. n. gällande bestämmelserna som reglerar beskattningen
av inkomst av fastighet och självständigt bedriven rörelse
i utlandet såsom inkomst av kapital (18 §, 38 § 2 mom. och 39 § 2
mom. KL jämte anvisningar) torde man enligt de sakkunniga ha räknat med
att denna inkomst skulle bli beskattad i såväl Sverige som i den främmande
staten. Om förslaget om rätt till avräkning för utländsk skatt antas torde
sådan dubbelbeskattning oftast bli undanröjd.
Nuvarande rätt till avdrag för investeringsutgifter vid beräkning av inkomst
av fastighet i utlandet kan i vissa fall vara till förmån för den
skattskyldige. Avdragsrätten är dock begränsad till belopp som motsvaras
av inkomster under samma år och inom samma förvärvskälla, dvs. inkomst
av fastighet och självständigt bedriven rörelse i utlandet. I likhet med de
sakkunniga har jag därför kommit till den uppfattningen att nuvarande bestämmelser
vid en samlad bedömning inte innebär några nämnvärda förmåner.
Om avdraget för investeringsutgifter — såsom föreslås — utbyts
mot dels värdeminskningsavdrag och dels förlustavdrag inom förvärvskällan,
omfattande en tidrymd av sex år, bör detta enligt min mening i
längden leda till en jämnare beskattning.
Allt oftare förekommer att här bosatta personer skaffar sig villor utomlands
för rekreation. Beskattningen av inkomst, som är hänförlig till sådana
villor, har av de sakkunniga föreslagits böra ske enligt schablonreglerna i
24 § 2 mom. KL. Med hänsyn till bl. a. att de utländska fastigheterna inte
åsätts taxeringsvärden efter samma normer som gäller för svenska fastigheter
kan emellertid en beskattning enligt dessa schablonregler bli miss
-
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
visande. Därtill kominer att schablonreglerna i vart fall inte skulle gälla
för fritidsvillor som uthyrs i inte endast ringa omfattning. Jag anser därför
att beskattningen av inkomst av fastighet i utlandet oavsett fastighetens art
bör följa de vanliga reglerna i 24 § 1 mom. samt 25 § 1 och 2 mom. KL. Jag
ansluter mig med denna jämkning till de sakkunnigas förslag om beskattning
av inkomst av fastighet i utlandet.
På de sakkunnigas rekommendation, som lämnats utan invändning av
remissinstanserna, föreslår jag dessutom att bestämmelserna i 35 § 2 mom.
fjärde stycket KL förtydligas så att bestämmelserna om beskattning av vinst
genom försäljning av fastighet inom riket också får gälla för fastighet belägen
utomlands. Inkomst genom försäljning av sådan fastighet bör beskattas
i den skattskyldiges hemortskommun.
När en här i riket bosatt person bedriver verksamhet utomlands sker
det i regel genom ett där bildat bolag eller genom en filial till den svenska
rörelsen. På filialverksamheten tillämpas våra vanliga regler för företagsbeskattning.
Verksamhet i form av självständigt bedriven rörelse förekommer
ytterst sparsamt. Som exempel kan nämnas fall då en person
tar bosättning här i landet och fortsätter att utöva en tidigare etablerad
rörelse i utlandet eller då en här bosatt person, som inte är rörelseidkare,
ärver en i utlandet bedriven rörelse. I jämförelse med de vanliga
reglerna för filialrörelse synes nuvarande särbestämmelser för självständigt
bedriven rörelse i utlandet innebära bestämda olägenheter. Det kan som de
sakkunniga framhållit inte vara rationellt och tidsenligt med olika regler
för en i utlandet självständigt bedriven rörelse och en filial. Varken de sakkunniga
eller remissinstanserna har redovisat några nackdelar med tillämpningen
av våra vanliga regler för beskattning av inkomst av rörelse på
filialer utomlands. De sakkunnigas förslag att upphäva nuvarande särbestämmelser
på detta område bör därför genomföras.
Vissa modifikationer i de allmänna reglerna bör fortfarande bibehållas.
Sålunda bör underskott av fastighet och självständigt bedriven rörelse liksom
hittills få dras av endast från andra inkomster av fastighet och rörelse
i utlandet. Denna begränsning av avdragsrätten för underskott bör enligt
näringslivets skattedelegation upphävas. Emellertid torde det vara svårt för
myndigheterna i Sverige att kontrollera den skattskyldiges uppgifter rörande
underskott. De sakkunniga har därför funnit praktiska skäl tala för att
nuvarande ordning upprätthålls. Jag delar denna uppfattning. Till skillnad
mot vad tidigare gällde kommer den föreslagna förlustutjämningen inom
förvärvskällan att i betydande grad neutralisera verkningarna av begränsningen
i rätten till avdrag för underskott.
De sakkunniga har funnit önskvärt att förtydliga progressions bestäm
mel ser na i 20 § 2 mom. IF för att markera att omkostnadsavdrag
för utländsk skatt inte medges när dessa föreskrifter tillämpas. Jag
88
Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1966
vill framhålla att bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 20 § KL
om avdrag för utländsk skatt som omkostnad i förvärvskälla inte fanns vid
tillkomsten av de nämnda progressionsbestämmelserna i IF. Dessa tar sikte
på den situationen att ett dubbelbeskattningsavtal föreligger. Som framgår
av den föregående redogörelsen bör dubbelbeskattningsavtal å ena sidan
samt avräkning och omkostnadsavdrag för utländsk skatt å andra sidan ses
som olika metoder för lindring i internationell dubbelbeskattning. Jag finner
i likhet med de sakkunniga att om den skattskyldige skulle få omkostnadsavdrag
för utländsk skatt i samband med progressionsberäkning skulle
han bli överkompenserad. Att så blir fallet framgår om man i stället för
skattebefrielse med progressionsförbehåll tänker sig avräkningsmetoden
tillämpad. Medges omkostnadsavdrag för utländsk skatt i samband med
progressionsberäkning erhålls vid en sådan jämförelse en lägre svensk
genomsnittlig skattesats än vid begagnandet av avräkningsmetoden. Den
genomsnittliga skattesatsen skall självfallet bli lika oavsett vilken metod
som används. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att det inte finns något
motiv att utöver undanröjande av dubbelbeskattning medge en skattskyldig
ytterligare lättnad i form av omkostnadsavdrag vid progressionsberäkningen.
Då nuvarande bestämmelser gett anledning till tvekan om deras rätta
innebörd, bör 20 § 2 mom. IF förtydligas på denna punkt.
De sakkunniga har i detta sammanhang tagit upp ett par frågor om tilllämpningen
av avdragsreglerna, då dubbelbeskattningsavtalen
är ofullständiga. Här avses de avtal som inte inbegriper den kommunala
beskattningen, vilket doek numera — efter ändring av avtalen med
Japan och Canada — är fallet endast beträffande det tidigare brittiska avtalet,
som alltjämt gäller i förhållande till en rad nybildade stater. De sakkunniga
har emellertid påpekat, att avdragsreglerna utformats så att avdrag för
utländsk statlig skatt får ske vid den svenska kommunalbeskattningen även
om dubbelbeskattningsavtal ger lättnad för den utländska statliga skatten.
Jag delar de sakkunnigas mening, att ett sådant resultat inte kan godtas.
Om ett avtal medför lindring i dubbelbeskattning, bör ytterligare lättnad
i den svenska inkomstbeskattningen i form av omkostnadsavdrag ej komma
i fråga.
De sakkunniga har också riktat uppmärksamheten på att vissa dubbelbeskattningsavtal
visserligen syftar till att helt undanröja dubbelbeskattning,
men att så ändå inte sker i en del fall på grund av avtalsreglernas utformning.
I syfte att förhindra den överkompensation för den skattskyldige som
rätten till avdrag för utländsk skatt här kan medföra i vissa situationer har
de sakkunniga föreslagit ändrade regler. Dessa innebär att omkostnadsavdrag
för utländsk skatt inte medges, då dubbelbeskattningsavtal medför
undanröjande av eller lindring i dubbelbeskattning.
89
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1966
Ett par remissinstanser har ställt sig kritiska till en ändring som kan
innebära att avdrag för utländsk skatt vägras trots att dubbelbeskattningen
inte helt undanröjs genom avtal.
Jag är medveten om att en ändring i enlighet med de sakkunnigas förslag
i undantagsfall kan medföra det läge som påpekats av dessa remissinstanser.
Jag vill dock erinra om att de dubbelbeskattningsavtal som de sakkunniga
åsyftar till stor del numera ändrats eller ersatts av nya. Genom ändring
av avtalen med Storbritannien och Amerikas förenta stater samt ett
nytt avtal med Schweiz har dubbelbeskattning i förhållande till dessa länder
helt undanröjts. Den dubbelbeskattningssituation som påtalats av de
sistnämnda remissinstanserna synes därför framdeles kunna uppkomma
endast i extrema undantagsfall och då avse endast förhållandevis obetydliga
belopp. Jag anser mig därför kunna biträda de sakkunnigas förslag på denna
punkt.
IV. Hemställan
Enligt de förslag som jag i det föregående förordat fordras ändringar i
kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt och förordningen
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
Det synes lämpligt att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari
1967 och tillämpas första gången vid 1968 års taxering. I fråga om de föreslagna
bosättningsreglerna torde detta innebära att den förut angivna treårsregeln
i allmänhet inte blir tillämplig om utlandsvistelse har påbörjats
före år 1964. Om avresan från Sverige har skett senare, synes treårsregeln
med de modifikationer som kan vara överenskomna i dubbelbeskattningsavtal
kunna få betydelse vid 1968 års taxering för frågan om en svensk
medborgares skatterättsliga bosättning här i landet. I enlighet härmed bör
ettårsregeln om inkomst av anställning utomlands gälla vid beskattning av
inkomst som förvärvas under inkomståret 1967 eller del därav. De nya
bestämmelserna om avräkning av utländsk skatt torde böra gälla sådan
utländsk skatt som förfaller till betalning och erläggs den 1 januari 1967
eller senare. Erforderliga författningsförslag har utarbetats inom finansdepartementet
på grundval av de förslag som framlagts av dubbelbeskattningssakkunniga.
I prop. 1966: 103 har föreslagits bestämmelser om rätt år för avdrag vid
inkomstberäkningen beträffande allmän varuskatt och arbetsgivaravgift
in. m. I propositionen uttalades avslutningsvis att förslagen borde medföra
ändrad lydelse även av 53 § 1 mom. KL och 6 § 1 mom. IF och att denna
fråga skulle upptas i samband med regleringen av vissa internationella
skattefrågor. De nu upprättade författningsförslagen upptar även dessa
ändringar.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
Under åberopande av det anförda och under framhållande att hinder inte
synes möta mot att ärendet behandlas under riksdagens höstsession hemställer
jag att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga
förslagen till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt;
3) förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Göran Sellvall
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1966 91
Innehåll
Propositionens huvudsakliga innehåll............................. 1
Författningsförslag ....................................... 3
I. Inledning ....................................... jg
II. Beskattning vid vistelse eller bosättning utomlands ............ 22
Bosättningsbegreppet...................................... 22
Gällande rätt........................................... 22
De sakkunniga ................................ 27
Behovet av nya bosättningsregler ...................... 27
Ettårsregeln ......................................... 28
Inkomster undantagna från ettårsregeln ................ 29
Treårsregeln ......................................... 29
Remissyttrandena ...................................... 32
Allmänna synpunkter................................. 32
Treårsregeln ......................................... 33
Ettårsregeln ......................................... 35
Allmänna löner, pensioner in. m........................... 37
Gällande rätt........................................ 37
De sakkunniga................................... 39
Remissyttrandena ...................................... 42
Allmänna löner ...................................... 42
Offentliga pensioner .................................. 44
Enskilda pensioner o. d............................... 44
Experter i internationell biståndsverksamhet ............ 46
Departementschefen ...................................... 43
III. Avräkning av utländsk skatt och därmed sammanhängande frågor 54
Avräkning av utländsk skatt .............................. 54
Gällande rätt m. m...................................... 54
De sakkunniga......................................... 5g
Avräkningsrättens omfattning ......................... 57
Samordning med gällande bestämmelser om lindring i internationell
dubbelbeskattning............................ 52
Ansökningsförfarandet ................................ 63
Remissyttrandena ...................................... 64
Avräkningsrättens omfattning ......................... 66
Samordning med gällande bestämmelser om lindring i internationell
dubbelbeskattning ........................... 70
Ansökningsförfarandet ................................ 71
Fastighet i utlandet och utomlands självständigt bedriven rörelse 72
Gällande rätt m. m..................................... 72
De sakkunniga......................................... 73
Remissyttrandena ...................................... 7g
Vissa frågor i samband med rätten till omkostnadsavdrag för utländsk
skatt.......................................... 73
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1966
Gällande rätt m. ............................
De sakkunniga..............................
Remissyttrandena ...........................
Departementschefen ...........................
IV. Departementschefens hemställan...................
78
79
81
82
89
MARCUS BOKTR. STH1.M 1966 660330