Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till hotellförordning;
given Stockholms slott den 29 april 1966.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrike särenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till hotellförordning.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

1917 års stadga angående hotell- och pensionatrörelse föreslås bli ersatt av
en hotellförordning. Som ett led i det år 1959 påbörjade arbetet med förenkling
av byggnadslagstiftningen överförs den nuvarande hotellstadgans byggnadstekniska
bestämmelser, som främst avser brandskydd, till byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan. Frågor om hotells beskaffenhet
med hänsyn till brandskydd och hälsovård prövas av byggnadsnämnden i
ärende om byggnadslov för hotellet samt av brandsyneförrättare och hälsovårdsnämnd
under rörelsens gång.

Enligt förslaget fordras liksom f. n. tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse
som är avsedd att samtidigt ta emot minst nio gäster eller som
omfattar minst fem gästrum. Rörelse som är avsedd huvudsakligen för
uthyrning av stadigvarande bostad omfattas inte av förordningen. Däremot
blir den tillämplig på vissa rörelser som f. n. inte anses som hotell- eller
pensionatrörelse. Tillståndsprövningen avser sökandens personliga förutsättningar
att driva rörelsen på ett sätt som inte medför fara för allmän
ordning och säkerhet. Tillståndsmyndighet blir polismyndigheten. Den har
att kontrollera ordningen i hotell och pensionat.

Det nuvarande systemet för hotellgästers inskrivning samt för polisens
möjligheter att vid behov få kännedom om hotellgäster behålls i princip men
förenklas. Bl. a. innebär detta att bestämmelserna blir lika för medborgare i
alla de nordiska länderna.

Förordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1967.
t—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 12b

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

Förslag

till

Hotellförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

Med hotell- eller pensionatrörelse avses i denna förordning yrkesmässig
verksamhet med ändamål att tillhandahålla tillfällig möblerad bostad. Förordningen
är ej tillämplig när bostad tillhandahålles som ett led i verksamhet
för vård, tillsyn, utbildning eller uppfostran.

Med hotell eller pensionat avses i förordningen byggnad eller lägenhet,
vari hotell- eller pensionatrörelse drives.

Tillstånd in. m.

2 §.

Hotell- eller pensionatrörelse, som är avsedd att samtidigt mottaga minst
nio gäster eller som omfattar minst fem gästrum, får drivas endast av den
som har tillstånd av polismyndigheten i orten. Tillstånd meddelas för hotelleller
pensionatrörelse i viss byggnad eller lägenhet.

Tillstånd skall meddelas, om det icke finnes anledning antaga att den
som söker tillståndet skall driva rörelsen så att fara för allmän ordning och
säkerhet uppkommer. Tillstånd får ej meddelas den som är omyndig eller
i konkurstillstånd.

3 §.

Drives hotell- eller pensionatrörelse för vilken tillstånd fordras enligt 2 §
av bolag, förening eller annan samfällighet, skall föreståndare finnas för
rörelsen. Föreståndare får utses även av tillståndshavare som är enskild
person. Polismyndigheten äger ålägga sådan tillståndshavare att utse föreståndare,
om särskilda skäl föreligga.

Föreståndare skall vara godkänd av polismyndigheten. Utsedd föreståndare
skall godkännas om han ej är omyndig samt det icke finnes anledning
antaga att han skall utöva rörelsen så att fara för allmän ordning och
säkerhet uppkommer.

Kungl. Maj:ls proposition nr 124 år 1966 3

Godkänd föreståndare ansvarar i tillståndshavarens ställe för att rörelsen
utövas enligt föreskrifterna i denna förordning.

4 §.

För tillståndshavare, som själv förestår rörelsen, och för föreståndare
skall finnas ersättare. 1 fråga om ersättare äga bestämmelserna i 3 § andra
och tredje styckena motsvarande tillämpning.

5 §•

Ansökan om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse skall vara
skriftlig och åtföljas av

a) uppgift om sökandens fullständiga namn, firma och postadress samt,
om sökanden tidigare haft annat släktnamn, detta;

b) för sökande, som är enskild person, uppgift om födelsetid och yrke
eller titel samt bevis att han ej är omyndig eller i konkurstillstånd;

c) uppgift om fullständigt namn, födelsetid och yrke eller titel för den
som utsetts till föreståndare eller ersättare samt bevis att han ej är omyndig;

d) uppgift om belägenheten av den byggnad eller lägenhet där rörelsen
avses skola drivas, det största antal gäster som skall kunna mottagas samtidigt
och det största antal gästrum som rörelsen skall omfatta;

e) om byggnadslov meddelats för hotellet eller pensionatet, handlingar
som visa att så skett.

Beviljas tillstånd skall skriftligt bevis utfärdas. Har byggnadslov ej meddelats
och är ej uppenbart att det icke behöves, skall beviset innehålla
erinran om att byggnadslov kan fordras. Finnes ej godkänd ersättare eller,
i fall när föreståndare skall finnas enligt 3 §, godkänd föreståndare, skall
i beviset anges att tillståndet icke får utnyttjas förrän ersättare eller föreståndare
utsetts och godkänts. Avskrift av beviset skall tillställas byggnadsnämnden,
brandchefen och hälsovårdsnämnden.

Om godkännande av föreståndare eller ersättare skall skriftligt bevis
utlärdas.

6 §.

Om tillståndshavare avlider, försättes i konkurs eller förklaras omyndig,
får rörelsen fortsättas under högst ett år. Fortsattes rörelsen, skall föreståndare
enligt 3 § finnas för denna.

Om godkänd föreståndare ej redan finnes, skall inom två månader från
dödsfallet, första borgenärssammanträdet eller omyndighetsförklaringen
ansökan göras om godkännande av föreståndare. Godkännes icke föreståndaren,
skall polismyndigheten lämna den som driver rörelsen tillfälle att

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

inom viss tid unsöka om godkännande av annan föreståndare. Godkännes
ej heller den andre föreståndaren, anses tillståndet ha upphört att gälla
tre veckor efter det att beslut i ärendet vann laga kraft.

Göres ej ansökan som avses i andra stycket inom föreskriven tid, anses
tillståndet för rörelsen ha upphört att gälla den dag då tiden utgick.

7 §•

Avgår eller avlider föreståndare som skall finnas enligt 3 § eller ersättare
eller återkallas godkännande av föreståndare eller ersättare, skall ansökan
om godkännande av ny föreståndare eller ersättare göras inom två månader.
Göres ej ansökan inom denna tid eller godkännes icke föreståndaren eller
ersättaren, äga bestämmelserna i 6 § andra och tredje styckena motsvarande
tillämpning.

8 §.

Upphör rörelsen, skall tillståndshavaren skriftligen anmäla det hos polismyndigheten.
Detsamma gäller om tillståndshavaren icke vill utnyttja tillståndet
eller hinder mot att börja rörelsen uppkommer. Polismyndigheten
skall återkalla tillståndet och underrätta byggnadsnämnden, brandchefen
och hälsovårdsnämnden härom.

9 §.

Polismyndigheten skall föra register över de hotell- och pensionatrörelser
för vilka tillstånd meddelats. I registret skola göras anteckningar om
de beslut polismyndigheten meddelar i fråga om rörelsen. Rikspolisstyrelsen
bestämmer i övrigt hur registret skall föras.

Ordning och säkerhet

10 §.

Hotell- eller pensionatrörelse skall drivas så att den icke föranleder fara
för allmän ordning och säkerhet.

11 §•

Den som driver hotell- eller pensionatrörelse med tillstånd enligt 2 § skall
tillse att elektrisk anläggning i hotellet eller pensionatet en gång varje år

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

undersökes av sakkunnig person. Bristfälligheter som anmärkas vid sådan
undersökning skola avhjälpas så snart det kan ske. Intyg om undersökning
och om avhjälpta hristfälligheter skall anskaffas och förvaras.

12 §.

Utrymningsvägar i hotell eller pensionat, där rörelse drives med tillstånd
enligt 2 §, skola anges genom tydliga markeringar. Sådan markering skall
vara lätt synlig från dörren till varje gästrum.

Gästkontroll

13 §.

Gäst skall vid ankomsten till hotell eller pensionat, där rörelse drives
med tillstånd enligt 2 §, avfordras uppgift om fullständigt namn, yrke eller
titel, födelsetid, hemort och medborgarskap eller nationalitet. Sådana uppgifter
skola förvaras i form av en gästförteckning, vari även skola antecknas
dagen för gästens ankomst och dagen för hans avflyttning.

Polismyndigheten äger förordna att från hotell- eller pensionatrörelse
i viss ort eller från viss rörelse anmälan skall göras till polismyndigheten
om svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk gäst på sätt och inom tid som
polismyndigheten bestämmer. Avser förordnandet rörelse för vilken tillstånd
ej meddelats enligt 2 §, gälla bestämmelserna i första stycket föirörelsen.

Om ytterligare uppgifter som skola avfordras annan utländsk gäst och
om anmälan till polismyndigheten i fråga om sådan gäst gälla bestämmelserna
i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457). Sådana uppgifter
skola antecknas i gästförteckningen.

14 §.

Vägrar gäst att lämna uppgift enligt 13 § eller finnes anledning antaga
att uppgift som han lämnat är oriktig, skall anmälan därom ofördröjligen
göras hos polismyndigheten.

15 §.

Gästförteckning skall föras noggrant och på anfordran hållas tillgänglig
för polismyndigheten. Den skall förvaras under minst tio år från dagen för
den anteckning som senast införts. Förteckning för rörelse som upphör
skall lämnas till polismyndigheten.

För gästförteckning och för anmälan enligt 13 § andra stycket skall användas
blankett enligt formulär som rikspolisstyrelsen fastställer. Blanketter
tillhandahållas av polismyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1966

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Till böter dömes den som

a) utan tillstånd driver hotell- eller pensionatrörelse som avses i 2 §;

b) driver hotell- eller pensionatrörelse utan godkänd föreståndare, när
sådan skall finnas, eller utan godkänd ersättare.

17 §.

Till böter eller, om omständigheterna äro försvårande, fängelse i högst
sex månader dömes

a) den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 13 §
andra stycket eller 14 § eller som vid fullgörande av sådan anmälningsskyldighet
lämnar oriktig uppgift;

b) gäst som i fall som avses i 13 § första eller andra stycket lämnar oriktig
uppgift;

om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken.

18 §.

Till böter, liögst femhundra kronor, dömes den som underlåter att

a) fullgöra anmälningsskyldighet enligt 8 §;

b) enligt 11 § föranstalta om undersökning eller anskaffa eller förvara
intyg;

c) enligt 13 § avfordra gäst uppgift, förvara den i gästförteckning eller
göra anteckningar däri;

d) iakttaga bestämmelserna om gästförteckning i 15 § första stycket.

19 §.

Är tillståndshavare icke lämplig att driva rörelsen av den anledningen att
han upprepade gånger funnits skyldig till brott mot denna förordning eller
åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen och trots anmaning
underlåtit att vidtaga rättelse inom skälig tid eller av annan anledning, skall
polismyndigheten återkalla tillståndet.

Är godkänd föreståndare eller ersättare icke lämplig att förestå rörelsen
av den anledningen att han upprepade gånger funnits skyldig till brott mot
denna stadga eller åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen
och trots anmaning underlåtit att vidtaga rättelse inom skälig tid eller av
annan anledning, skall polismyndigheten återkalla godkännandet eller, om
särskilda skäl föreligga, återkalla tillståndet för rörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1966 7

Innan tillstånd eller godkännande återkallas, skall den som beröres av
återkallelse!! beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan olägenhet.

20 §.

Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet,
äger polismyndigheten vid vite förbjuda hotell- eller pensionatrörelse, för
vilken icke fordras tillstånd.

21 §.

För att tillse att bestämmelserna i denna förordning iakttagas äger polismyndigheten
tillträde till hotell och pensionat.

22 §.

Talan mot polismyndighetens beslut enligt denna förordning föres hos
länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967, då stadgan den 8 juni
1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse skall upphöra att gälla.

Tillstånd enligt stadgan att driva hotell- eller pensionatrörelse gäller som
tillstånd enligt förordningen. Tillstånd som enligt 3 § i stadgan meddelats
föreståndare för hotell- eller pensionatrörelse, vilken drives av bolag, förening
eller annan samfällighet, anses som tillstånd för bolaget, föreningen
eller samfälligheten och som godkännande av föreståndaren.

Drives vid förordningens ikraftträdande rörelse för vilken fordras tillstånd
enligt förordningen och har tillstånd icke behövts enligt stadgan, får
rörelsen fortsättas till utgången av juni 1967 utan tillstånd. Sökes tillstånd
dessförinnan, får rörelsen fortsättas även därefter till dess tillståndsärendet
avgjorts slutligt.

Skall enligt förordningen ersättare för tillståndshavare eller föreståndare
finnas i hotell- eller pensionatrörelse som drives vid förordningens ikraftträdande,
får rörelsen fortsättas till utgången av juni 1967 utan ersättare.
Sökes godkännande av ersättare dessförinnan, får rörelsen fortsättas även
därefter till dess ärendet om godkännande av ersättare avgjorts slutligt.

Ärende om hotell- eller pensionatrörelse, vilket före förordningens ikraftträdande
anhängiggjorts hos länsstyrelse som första instans men icke slutligt
avgjorts av länsstyrelsen före ikraftträdandet, skall överlämnas till
polismyndigheten för vidare handläggning enligt förordningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1966

Liggare och kortregister, som avses i 2 § 2 mom. tredje stycket stadgan,
eller avskrift därav skall länsstyrelsen sända till polismyndigheten.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i förordningen, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 29 april
1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lundkvist fråga om ny lagstiftning om hotell och pensionat
samt anför.

Inledning

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade chefen för handelsdepartementet
i november 1948 fem sakkunniga för att verkställa en av
Svenska turisttrafikförbundet begärd utredning om den utländska turisttrafiken
till Sverige. I direktiven uttalades att utredningsmännen bl. a. borde
se över gällande hotellstadga samt föreslå de ändringar och tillägg, som
kunde finnas påkallade. Enligt departementschefen framstod det däremot
som ovisst, om förhållandena i vårt land var sådana att här borde införas
en mera detaljerad hotellagstiftning av den art, som förekommer i vissa
mera utpräglade turistländer.

De sakkunniga* 1 — vilka antog benämningen 1948 års utredning angående
turisttrafiken från utlandet (turistutredningen) — lämnade i oktober 1951
ett betänkande med titeln »Turisttrafiken från utlandet» (SOU 1951:49).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av byggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, statens sakrevision, valutakontoret,
generaltullstyrelsen — som överlämnat yttranden från tulldirektionen
i Malmö och tullkammaren i Hälsingborg — kommerskollegium
— som överlämnat yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,

1 De sakkunniga val'' dåvarande statssekreteraren i folkhushållningsdepartementet, numera f. d.
direktören Einar Engelstedt (ordförande), bankdirektören Gunnar Månsson, fil. lic. Gustaf
Munthe, dåvarande chefredaktören, numera landshövdingen Gösta Elfving och direktören Ivan
Ohlson. Som särskilda sakkunniga förordnades sedermera byråchefen i inrikesdepartementet
Erik Sjöholm, direktören för Frimurarhotellet i Linköping Olof Rudbeck, avdelningsdirektören

i byggnadsstyrelsen Erik Wannfors, riksbrandinspektören Axel Axelsson och arkitekten Nils
Einar Eriksson.

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1966

Malmö och Gävle samt Sveriges allmänna exportförening och Sveriges redareförening
—- statens priskontrollnäinnd, överståthållarämbetet — som
överlämnat yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms
stadskollegium m. fl. — länsstyrelserna i samtliga län — av vilka några
överlämnat yttranden från landsfogde, länsarkitekt, förste provinsialläkare,
polismyndighet eller turisttrafikförening — statspolisintendenten, statens
brandinspektion, statens utlänningskommission, 1951 års byggnadsutredning,
Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet, Svenska turisttrafikförbundet,
Svenska turistföreningen, Sveriges hotell- och restaurangförbund,
Svenska turisthotellens riksförbund, Skid- och friluftsfrämjandet,
Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund, Svenska resebyråföreningen,
Folkrörelsernas rese- och semesterorganisation (RESO), Trafikföretagens
och resebyråföreningamas agentråd (TORA), Scandinavian airlines
system och Svenska brandskyddsföreningen.

Turistutredningen behandlade förutom hotellagstiftningen åtskilliga andra
frågor av betydelse för turistnäringen. Dessa frågor togs upp i prop.
1953:1 bil. 12 s. 165.

Efter det att turistutredningens betänkande avgavs har — i anledning av
en framställning den 14 april 1951 från riksdagens justitieombudsman
samt reformerna inom utlänningslagstiftningen år 1954 och 1958 — hotellstadgans
bestämmelser om kontrollen över resande i vissa hänseenden ändrats.

I framställning till Kungl Maj:t den 30 juni 1960 har byggnadsstyrelsen
föreslagit ändring av gällande hotellstadgas bestämmelser om brandteknisk
klassindelning. Efter remiss har statens brandinspektion yttrat sig över
framställningen.

Vidare har riksdagens justitieombudsman i skrivelse till Kungl. Maj:t den
2 juni 1961 tagit upp frågan om behovet av en översyn av bestämmelserna
om kostnader för vissa förrättningar enligt bl. a. hotellstadgan.

Den nya lagstiftning på hälsovårdens, byggnadsväsendets och brandförsvarets
områden som tillkommit sedan turistutredningen lade fram sitt
betänkande har gjort det nödvändigt att överarbeta utredningens förslag.
En sådan överarbetning har gjorts inom inrikesdepartementet och resultatet
har redovisats i en inom departementet upprättad, den 4 januari 1965
dagtecknad promemoria (stencil In 1965:1) angående ny lagstiftning om
hotell och pensionat. I promemorian föreslås en ny hotellstadga vilken torde
få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

över departementspromemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av
medicinalstyrelsen — som bifogat yttranden av statens bakteriologiska laboratorium,
Sveriges administrativa läkares förening, tre länsläkare och
förste stadsläkaren i Malmö •— statens utlänningskommission, statens
brandinspektion — som bifogat yttranden av brandcheferna i Stockholm och
Göteborg samt fyra länsbrandinspektörer — rikspolisstyrelsen, byggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

styrelsen, kontrollstyrelsen, kommerskollegium — som bifogat yttranden av
samtliga elva handelskammare — överståthållarämbetet — som bifogat
yttranden från polismyndigheten och förste stadsläkaren i Stockholm —
statens hyresråd, samtliga länsstyrelser — vilka bifogat yttranden från
sammanlagt två länsläkare, 83 polismyndigheter, två byggnadsnämnder och
två länsturisttrafikförbund — utlänningsutredningen, Svenska turisttrafikförbundet,
Svenska turistföreningen, Sveriges hotell- och restaurangförbund,
Svenska turisthotellens riksförbund, RESO, Sveriges centrala restaurangaktiebolag
(de fyra sistnämnda gemensamt yttrande), Hotell- och
restauranganställdas förbund, Motororganisationernas samarbetsdelegation
(gemensamt organ för Motormännens riksförbund, Kungl. automobilklubben
och Motor förarnas helnykterhetsförbund), Svenska resebyråföreningen,
Svenska brandbefälets riksförbund, Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet.

Knngl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna i ämnet finns i stadgan (ten 8 juni 1917
(nr 474) angående hotell- och pensionat rörelse. Denna innehåller fyra avdelningar,
nämligen avdelning I om vad som förstås med hotell- eller pensionatrörelse
och om tillstånd att utöva sådan rörelse, avdelning II med
föreskrifter om skydd mot eldfara, avdelning III om kontroll över resande
samt avdelning IV med allmänna bestämmelser.

I avdelning I stadgas (1 §), att med hotell- eller pensionatröi-else förstås
sådan verksamhet som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla
möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad.
Med hotell eller pensionat förstås byggnad eller lägenhet, som används
för rörelsen. Som resande anses envar, medan han uppehåller sig utanför
mantalsskrivningsorten. Utlänning är alltid att betrakta som resande.

För att driva hotell- eller pensionatrörelse fordras i allmänhet tillstånd
(2—4 §§).

Används för rörelsen byggnad eller lägenhet, som innehåller högst fyra
rum som är avsedda att härbärgera högst åtta gäster, fordras inte tillstånd
om byggnaden eller lägenheten inte utgör del av hotell eller pensionat av
större omfattning (4 §). På sådan byggnad eller lägenhet tillämpas inte bestämmelserna
i avdelning II om skydd mot eldfara. År hotellet avsett för
högst sexton gäster och har det högst åtta rum, behöver endast en del av
dessa bestämmelser tillämpas. I stället bestämmer tillståndsmyndigheten i
varje särskilt fall vilka åtgärder som skall vidtas till skydd mot eldfara.
Av bestämmelserna i avdelning III skall meddelade föreskrifter om skyldighet
att avfordra resande vissa uppgifter obligatoriskt tillämpas endast beträffande
utländsk resande. Vid den tid då turistutredningens betänkande
avgavs gällde enligt 4 §, att rörelse för vilken tillstånd inte behövdes skulle
anmälas hos polismyndigheten.

Tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse söks i allmänhet hos länsstyrelsen.
Vid ansökningen skall fogas bl. a. ritningar och beskrivning över
den lägenhet, där rörelsen skall utövas, intyg att anordningarna är tillfredsställande
med hänsyn till de sanitära förhållandena samt intyg att sökanden
gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, råder över sig och sin egendom
och i övrigt med hänsyn till rörelsens omfattning kan anses lämplig att
utöva den.

När tillstånd sökts skall länsstyrelsen föranstalta om undersökning på
platsen för att utröna lägenhetens beskaffenhet. I vissa fall skall förslag till
brandskyddsföreskrifter upprättas. Undersökning och förslag görs av polismyndigheten
med biträde, om det behövs, av sakkunnig person eller myndighet.
Kostnaden för undersökning och förslag betalas av sökanden med belopp
som bestäms av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

För hotell- eller pensionatrörelse, som drivs av bolag, förening eller annan
samfällighet, skall finnas föreståndare, som ansvarar för rörelsens behöriga
utövande.

Avdelning II (6—33 §§) innehåller en brandteknisk klassindelning, allmänna
bestämmelser om byggnad i vilken hotell eller pensionat får inrättas
samt regler om sovrums läge i byggnad, trappor, korridorer och övriga byggnadstekniska
anordningar för utrymning, uppvärmning, sotning, elektriska
anläggningar, belysning, alarmanordning och säkerhetsåtgärder i övrigt.

Hotell och pensionat skall minst en gång om året besiktigas av polismyndigheten
i orten. Därvid kontrolleras att föreskrifterna i avdelning II iakttagits.
Polismyndigheten får anlita biträde av sakkunnig person. På innehavarens
eller föreståndarens föranstaltande skall en sakkunnig opartisk
person en gång om året besiktiga elektriska ljus-, kraft- och alarmledningar
med tillhörande anordningar.

I fråga om byggnad, vari hotell- eller pensionatrörelse bedrevs den 1 januari
1933, äger länsstyrelsen medge eftergift från vissa bestämmelser om
byggnads beskaffenhet, dock endast såvitt påtaglig fara för människoliv inte
uppstår (33 §). Från övriga bestämmelser under avdelning II får länsstyrelsen
efter att ha hört sakkunnig person eller myndighet medge jämkning
eller eftergift under förutsättning att betryggande skydd mot eld inte
åsidosätts och att jämkningen eller eftergiften inte strider mot gällande
byggnadsförfattningar.

I avdelning III stadgas (34 §), att då resande anlänt till hotell eller pensionat
innehavaren eller föreståndaren omedelbart skall avfordra honom
uppgifter om fullständigt namn, yrke eller titel, födelseort och hemort. Utlänning
skall lämna uppgift om nationalitet och födelsetid samt den ort inom
eller utom riket, där han senast uppehållit sig. Uppgift om födelsetid bör
lämnas också av svensk resande. Innan utlänning avflyttar skall uppgift
avfordras honom vart han närmast ämnar bege sig. Uppgifterna skall införas
i en särskild liggare, i vilken också skall antecknas dagen för resandes
ankomst och avflyttning. Liggaren skall på anfordran hållas tillgänglig för
närmaste polismyndighet och skall, om rörelsen upphör, överlämnas till polismyndigheten.
För hotell och pensionat som inte behöver tillstånd finns
vissa undantag från dessa bestämmelser.

Vidare föreskrivs (35 §), att länsstyrelse inom viss eller vissa orter eller
för visst hotell eller pensionat äger förordna, att innehavaren eller föreståndaren
skall dagligen på tid, som polismyndigheten bestämmer, till denna
inge skriftlig anmälan rörande svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk
resande, som under det senaste dygnet ankommit till hotellet eller pensionatet,
eller, om polismyndighet inte finns på platsen, till vederbörande polismyndighet
inge eller med posten avsända anmälan om sådan resandes ankomst
inom tjugofyra timmar från ankomsten. Förordnande gäller inte
mindre rörelse, om inte detta anges särskilt. Om förordnande avser mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

rörelse, skall svensk, dansk, finsk, isländsk och norsk medborgare också
avfordras uppgift enligt 34 §.

I fråga om anmälan beträffande annan utländsk resande än medborgare
i något av de nordiska länderna hänvisar hotellstadgan numera till utlänningskungörelsen.

I avdelning IV (38—49 §§) har i huvudsak intagits bestämmelser om
straff och vitesförbud att vidare utöva hotell- eller pensionatrörelse.

Bestämmelser om kontrollen över resande utlänningar finns i 47—50 §§
utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457). Enligt 47 § är envar som
mot eller utan vederlag upplåter bostad eller på särskilt anordnat lägerområde
upplåter tältplats åt utlänning skyldig att vid utlänningens ankomst
omedelbart avfordra honom uppgift om fullständigt namn, yrke eller titel,
födelsetid, medborgarskap eller nationalitet och hemort, dagen för hans
inresa i riket och, om han omedelbart dessförinnan vistats i Danmark, Finland
eller Norge, dagen för hans inresa i det av nämnda länder i vilket han
först inrest, den ort inom eller utom riket där han senast uppehållit sig samt
uppgift om han innehar tillstånd att vistas i Sverige, Danmark, Finland
eller Norge och tillståndets giltighetstid. Upplåtaren skall kontrollera uppgifterna
mot utlänningens pass, om det inte är fråga om vederlagsfri upplåtelse
hos privatperson. Innan utlänningen avflyttar skall han avfordras
uppgift om vart han närmast ämnar bege sig. Dessa bestämmelser gäller inte
medborgare i Danmark, Finland. Island eller Norge och inte heller personer
under 16 år.

I 49 § föreskrivs, att den som upplåtit bostad eller tältplats åt utlänning
skall inom 24 timmar efter utlänningens ankomst inge eller med posten
avsända skriftlig anmälan härom till polismyndigheten i orten. Också utlännings
avflyttning skall anmälas till polismyndigheten. Anmälan skall
uppta de uppgifter, som lämnats av utlänningen. Anmälningsskyldighet
föreligger inte i fall då utlänningen inte skall avfordras uppgift enligt 47 §.

I 5 kap. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) finns vissa bestämmelser
om hotell och pensionat. Rörande nybyggnad, vartill hänförs
bl. a. byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än
det vartill byggnaden förut varit använd, stadgas bl. a. (44 §), att byggnad
med avseende på konstruktion och inredning skall utföras så, att faran för
brand inte blir större än som betingas av hänsyn till dess ändamål, angränsande
bebyggelse och omständigheterna i övrigt. Byggnad i två våningar
med större planyta än 200 kvadratmeter skall i allmänhet utföras så, att den
kan betecknas som brandhärdig. Byggnad i tre eller flera våningar skall
vara brandsäker. Det sistnämnda gäller också byggnad i två våningar om i
denna inryms hotell eller pensionat för mer än 50 gäster. Byggnad skall ha
erforderligt antal utgångar, trappor och andra utrymningsvägar, ägnade att
bereda trygghet vid brand. Eldstäder m. m. skall anordnas så, att brandfara,
risk för olycksfall eller sanitär olägenhet inte uppkommer. Byggnader för

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

hotell och pensionat skall fylla de särskilda krav, som med hänsyn till
verksamhetens art skäligen bör uppställas på hygien, skydd mot ohälsa,
olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet (48 §).

För nybyggnad fordras byggnadsnämndens lov (54 §). Byggnadslov krävs
vidare bl. a. för att ta byggnad eller del därav i anspråk för väsentligen annat
ändamål än det vartill byggnaden förut varit använd eller som finns angivet
på godkänd ritning. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag,
för vilka byggnadslov fordras, och får göra de besiktningar som behövs härför
(64 §). Om byggnad uppförts eller annan åtgärd vidtagits utan byggnadslov
eller i strid mot godkända ritningar eller meddelade föreskrifter
kan nämnden meddela föreläggande om eller själv på ägarens bekostnad
verkställa åtgärd för rättelse (70 §). I område, som inte omfattas av fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
gäller bestämmelserna i 5 kap. byggnadsstadgan i tillämpliga delar i fråga
om uppförande eller anordnande av bl. a. hotell eller pensionat, för vars
drivande fordras myndighets tillstånd (65 §), dvs. tillstånd enligt hotellstadgan.

Det åligger byggnadsnämnd att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas
verksamhet berör nämndens arbetsområden eller vilkas bedömanden är av
betydelse för nämndens verksamhet (1 §).

På framställning av kommun äger länsstyrelsen utfärda taxa för avgifter
att erläggas av den som hos byggnadsnämnden påkallar åtgärd vilken föranleder
ritningsgranskning, besiktning eller annan tids- eller kostnadskrävande
förrättning (8 §).

I byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 1960) finns
vissa anvisningar rörande hotell och pensionat. Ett speciellt avsnitt om hotell
och pensionat är f. n. under utarbetande.

Brandstadgan den 30 mars 1962 (nr 91) innehåller bl. a. regler om brandsyn
och sotning. Enligt 12 § 1 mom. skall regelbunden brandsyn ske på
sådana byggnader, upplag och andra anläggningar, som är särskilt brandfarliga
eller där brand kan utgöra fara för ett större antal människor.
Brandsynen förrättas av brandchefen eller av brandbefäl, som han förordnar
därtill. Vid synen skall med undantag för vad som är föremål för eldstadshrandsyn
undersökas, om meddelade föreskrifter för att förebygga
brand m. m. iakttagits, om brandfarlig felaktighet finns på elektrisk installation
eller i övrigt på byggnad, upplag eller anläggning samt om det annars
finns anordning eller förhållande, som kan utgöra fara för brand eller medföra
svårighet att vid brand utföra släckning samt räddning av liv och
egendom. Statens brandinspektion (meddelande 1962:8) har rekommenderat
brandcheferna att årligen förrätta regelbunden brandsyn i hotell och
pensionat. Enligt 12 § 2 mom. skall eldstadsbrandsyn förrättas av skorstensfejarmästarc
i samband med föreskriven sotning. Därvid skall undersökas,
om brandfarlig felaktighet finns på eldstad eller annat, som enligt gällande

Kungi. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

föreskrifter skall sotas, samt på skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.
Särskild brandsyn hålls när brandchefen eller länsstyrelsen
finner det erforderligt. Befinns vid brandsyn, att ägare eller innehavare av
byggnad inte iakttagit vad som ålegat honom, skall enligt 13 § föreläggande
meddelas en av dem eller båda att vidta rättelse. För kontroll skall efterbesiktning
ske. Befinns därvid föreläggandet inte ha efterkommits, skall anmälan
göras hos länsstyrelsen för den åtgärd, som kan påkallas av förhållandena.

I 24 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) föreskrivs att hotell,
pensionat, resanderum, vandrarhem och annan sådan lokal, vari tillfällig
bostad yrkesmässigt tillhandahålls allmänheten, skall vara så anordnade
och inredda samt skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet inte
uppstår för dem som uppehåller sig i lokalen. Beträffande boningsrum hänvisas
till 16 §, som ger föreskrifter om rumsstorlek, dager, luftväxling, uppvärmning,
skydd mot fuktighet och ljud m. m. Tillgång skall finnas till
tvättrum eller tvättställ samt klosetter och urinoarer i tillräckligt antal.
I hälsovårdsstadgans 14 kap. ges bestämmelser om hälsovårdskontroll. Hälsovårdsnämnden
äger antingen omedelbart eller efter råd eller uppmaningar
och skäligt anstånd meddela föreläggande och förbud som fordras för efterlevnaden
av stadgan, lokal hälsovårdsordning eller av nämnden för särskilt
fall meddelad föreskrift (71 §). Inom hälsovårdstätort skall utföras återkommande
besiktning av bl. a. lokaler, som avses i 24 § (76 §).

Lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. är inte tillämplig
på bostadsupplåtelse i sådan hotell- eller pensionatrörelse för vilken
fordras myndighets tillstånd (26 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 124- år 1966

Behov av en hotellförfattning

Skydd mot brand och sanitär olägenhet

Turistutredningens förslag och yttrandena däröver

Turistutredningen finner en omfattande omarbetning och komplettering
av nuvarande bestämmelser om hotell och pensionat nödvändig och föreslår
därför att 1917 års stadga ersätts med en ny författning.

Alla erforderliga bestämmelser om byggandet av hotell och pensionat bör
enligt utredningen upptas i byggnadslagstiftningen. En hotellförfattning bör
inte innehålla sådana bestämmelser. De byggnadsföreskrifter som gäller för
det allmänna byggnadsväsendet inom stad, köping, municipalsamhälle och
område på landet med stadsplan kan enligt utredningen i stort sett anses
vara tillfredsställande också för hotellbyggandet.1 2 Vissa kompletteringar
fordras dock, vilka lämpligen kan meddelas i anvisningar till byggnadsstadgan.
Utredningen finner det vidare angeläget, att prövningen av byggnadsföretaget
som sådant helt förläggs till byggnadsnämnden samt att den
färdiga byggnaden eller lägenheten godkänns för hotelländamål av byggnadsnämnden.
Länsstyrelsen, som föreslås bli tillståndsmyndighet i övrigt,
skulle alltså inte pröva ritningar eller godkänna byggnaden.

Bestämmelser om uppvärmning, sotning, elektriska anläggningar, belysning,
brandalarm och tillsyn av säkerhetsanordningar bör alltjämt finnas i
en hotellförfattning. Någon mera genomgripande ändring av gällande föreskrifter
härom finner utredningen inte erforderlig.

Utredningen anser det mest rationellt, att de sanitära förhållandena inom
hotell och pensionat regleras i hälsovårdsstadgan. Utredningen framlägger
därför inte några förslag i ämnet.

Av remissinstanserna har länsstyrelserna i Örebro och Västerbottens lån,
byggnadsnämnden och stadsarkitekten i Stockholm, länsbrandinspektören i
Örebro län, polismyndigheten i Göteborg, Värmlands länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler samt Blekinge och Värmlands turisttrafikföreningar
uttryckligen uttalat, alt de inte har något att erinra mot utredningens
förslag i dess helhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser en fullständig revision av hotcllstadgan
inte vara omedelbart erforderlig. Det är önskvärt, att nya byggnadsreglcrande
bestämmelser kan träda i kraft samtidigt med den reviderade
hotellagstiftningen. Liknande ståndpunkt intar länsarkitekten i Örebro län
samt länsbrandinspektören i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att enligt ulredning -

1 Av utredningen åsyftade föreskrifter är de som fanns i 1947 års byggnadsstadga.

2 — Bilmny till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

ens förslag hotellstadgans byggnadsbestämmelser skall flyttas till den allmänna
byggnadslagstiftningen och frågar, varför inte de särskilda bestämmelserna
till skydd mot brandfara kan överföras till brandlagstiftningen
och bestämmelserna om utlänningskontrollen till utlänningslagstiftningen.
Genom en sådan ordning skulle hotellstadgan kanske kunna slopas och tillståndstvånget
ersättas med anmälningsförfarande.

Utredningens förslag att byggnadsbestämmelserna rörande hotell skall
flyttas till byggnadslagstiftningen tillstyrks av byggnadsstyrelsen, fjorton
länsstyrelser, statens brandinspektion, flera länsarkitekter och länsbrandinspektörer,
brandchefen i Stockholm, 1951 års byggnadsutredning och
Svenska brandskyddsföreningen.

Förslaget avstyrks av överståthållarämbetet, som anser att det för allmänheten
är att föredra, att de föreskrifter som är grundläggande för rätten
att driva hotell är samlade i en författning. Förslaget skulle också enligt
ämbetets mening medföra en splittring av handläggningen. Liknande synpunkter
framför länsbrandinspektören i Göteborgs och Bohus län.

I flera yttranden betonas vikten av att de sanitära frågorna får en tillfredsställande
lösning. Hälsovårdsnämnden och andre stadsläkaren i Stockholm
anser, att hälsovårdsnämnd bör kontrollera om rum, som inte godkänts
som gästrum, upplåtits för gäster eller om högsta tillåtna antalet
gäster överskridits.

Länsstyrelsen i Kristianstads län önskar bestämmelser om kontinuerlig
kontroll genom vederbörande provinsialläkare. Enligt polismyndigheten i
Örebro bör tjänsteläkare närvara vid den förutsatta årliga besiktningen.
Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Gävleborgs län samt Göteborgs
och Bohus läns turisttrafikförening fäster särskilt uppmärksamheten vid
de mindre hotellen och pensionaten, vilka enligt de nämnda länsmyndigheterna
har de sämsta sanitära anordningarna. Länsstyrelsen i Jämtlands
län framhåller angelägenheten av förbättrade möjligheter att ingripa mot
sanitära missförhållanden inom hotell och pensionat.

Departementspromemorian

I promemorian anförs att hotellstadgan innehåller bestämmelser om åtgärder
för att skapa trygghet mot brand och sanitär olägenhet samt om
kontroll av hotellinnehavarens personliga lämplighet och av hotellgästerna.
Både enskilda intressen av trygghet till liv och hälsa och det allmänna intresset
av ordning och säkerhet ligger således till grund för hotellstadgan.
Kontrollen sker både då hotellbyggnaden kommer till och hotellverksamheten
påbörjas — från gästkontrollen bortses då självfallet -— och fortlöpande
medan verksamheten pågår.

De angivna intressena bör enligt promemorian alltjämt tillgodoses i samband
med anordnande och drift av hotell och pensionat. Frågan huruvida

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1966

eller i vilken omfattning detta medför behov av en särskild liotellförfattning
får bedömas mot bakgrunden av den lagstiftning på byggnads-, brand- och
hälsovårdsområdena som genomförts under senare år.

Enligt 54 § byggnadsstadgan fordras byggnadslov inte bara vid nybyggnad
och mera omfattande ändringsarbeten utan också bl. a. då byggnad eller
del därav tas i anspråk för väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden
förut varit använd eller som finns angivet på godkänd ritning. Sistnämnda
bestämmelse förutsätter inte för sin tillämpning att något byggnadsingrepp
utförs på byggnad eller byggnadsdel, som skall tas i anspråk
för nytt ändamål. I överensstämmelse härmed torde byggnadslov krävas, om
t. ex. en bostadslägenhet skall tas i anspråk som hotell även om därvid inte
utförs några mera omfattande ändringsarbeten. Enligt 65 § byggnadsstadgan
skall föreskrifterna om byggande och byggnadslov i vissa fall tillämpas
också i områden som inte omfattas av fastställd generalplan, stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Detta gäller bl. a. då fråga är
om att uppföra eller anordna hotell, för vars drivande fordras myndighets
tillstånd, dvs. tillstånd enligt hotellstadgan. Även i dessa områden fordras
således byggnadslov för att utan särskilda ändringsåtgärder anordna en
byggnad eller del därav som hotell. I fråga om hotell, för vilka fordras
myndighets tillstånd, måste alltså inom alla bebyggelseområden — vare sig
planbestämmelser finns eller inte — byggnadslov inhämtas om inte lokal
för hotellrörelsen redan är inrättad.

Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden tillse
att det tillämnade företaget inte strider mot bl. a. byggnadslagen, byggnadsstadgan
eller med stöd av denna meddelade föreskrifter (56 och 65 §§ byggnadsstadgan).
Byggnadsstadgan uppställer krav bl. a. på skydd mot brand
och sanitär olägenhet. I de anvisningar till byggnadsstadgan, som byggnadsstyrelsen
f. n. utarbetar, kommer att för hotell finnas detaljerade föreskrifter
om både brandskydd och skydd mot sanitär olägenhet. Föreskrifterna
utgör moderniserade motsvarigheter till de bestämmelser i samma ämnen
som nu finns i hotellstadgans avdelning II och är avsedda att ersätta dessa.
Byggnadsnämnden skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka byggnadslov
fordras, och får göra de besiktningar som behövs härför. Byggnadsnämnden
är skyldig att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet
berör nämndens arbetsområden eller vilkas bedömanden är av betydelse
för nämndens verksamhet. I enlighet härmed står byggnadsnämnden i
hotellärenden i kontakt med bl. a. brand- och hälsovårdsmyndigheterna. I
slutbesiktning deltar ofta representanter för dem. Genom den nu angivna
ordningen har, heter det i promemorian, skapats garantier för att brandskydds-
och hälsovårdsintressena behörigen beaktas när byggnadslov beviljas.

Efter det att hotellverksamhet påbörjats kontrolleras brandskydd och
hälsovård fortlöpande genom brandsyn respektive besiktning av hälsovårds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 124- år 1966

nämnd. Statens brandinspektion har rekommenderat brandcheferna att årligen
förrätta regelbunden brandsyn i hotell. Eldstadsbrandsyn sker också
i allmänhet årligen. Hälsovårdsstadgan föreskriver att inom hälsovårdstätort
hotell skall besiktigas regelbundet. Vid hälsovårdsstadgans tillkomst
ansågs (prop. 1958: B 46 s. 316—317, jfr med s. 171) ekonomiska hänsyn
och personalbrist hindra eu i och för sig önskvärd regelbunden besiktning
även utanför hälsovårdstätort. I samband därmed framhölls att hälsovårdsnämnden
givetvis är skyldig att öva tillsyn över bostadsbeståndet även
utanför hälsovårdstätort och att det ligger i alla hälsovårdsnämnders intresse
att förrätta inspektion med en viss planmässighet. Om försummelser
konstateras vid kontrollen kan ägare eller innehavare av berörd egendom
åläggas att vidta rättelse. På detta sätt kan enligt promemorian de ordningsoch
brandskyddsintressen tillgodoses, som ligger till grund för de bestämmelser
i hotellstadgans avdelning II vilka inte torde bli ersatta av byggnadsstyrelsens
anvisningar, nämligen 8 § andra stycket, 19 § tredje och fjärde
styckena, 20 § fjärde, femte och sjätte styckena samt 21, 26, 27 och 28 §§.

Av det anförda framgår enligt promemorian att den nya byggnads-, brandoch
hälsovårdslagstiftningen jämte byggnadsstyrelsens anvisningar kan tillgodose
behovet av brandskydds- och hälsovårdskontroll inom hotell i samband
med hotellverksamhetens början och under verksamhetens gång. Föreskrifter
härom i en särskild hotellförfattning behövs därför inte längre.
Avdelning II i gällande hotellstadga kan till följd härav utgå helt.

Yttrandena över departementspromemorian

I åtskilliga remissyttranden framhålls att 1917 års hotellstadga är föråldrad
och därför behöver ersättas med ny lagstiftning. Representativa för
denna uppfattning är statens brandinspektion, som anför att gällande hotellstadga
genom sin uppställning och de särskilda föreskrifternas innehåll är
osedvanligt svår att tolka och tillämpa, samt länsstyrelsen i Kopparbergs
län, som påpekar att de under senare år genomförda ändringarna i byggnadslagstiftningen
medfört att hotellstadgans tillämpning försvårats av
många problem av administrativ och teknisk natur. Att den gällande hotellstadgan
i flera avseenden blivit föråldrad framhålls särskilt av Sveriges
hotell- och restaurangförbund, Svenska turisthotellens riksförbund, RESO
och Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Den i promemorian uttalade meningen att bestämmelser, främst av
byggnadsteknisk art, om brandskydd och sanitära förhållanden inte behövs
i en hotellförfattning godtas i princip av så gott som alla remissorgan. Särskilda
uttalanden av denna innebörd gör bl. a. statens brandinspektion,
medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, femton länsstyrelser, Svenska
brandförsvarsföreningen och Svenska stadsförbundet. Avvikande mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

liar länsstyrelsen i Kristianstads län, som anser att de betydelsefulla bestämmelserna
om skydd mot brandfara, vilka nu finns i hotellstadgan, bör
ha bindande verkan, vilket inte blir fallet om de förs över till byggnadsstyrelsens
anvisningar. Att dessa anvisningar endast är av rådgivande karaktär
framhåller också länsstyrelsen i Västernorrlands län. I några yttranden
framförs ett allmänt hållet önskemål om en ordning som innebär att alla
bestämmelser om hotell återfinns på ett ställe.

Vissa av de bestämmelser i den nuvarande hotellstadgans avdelning II,
vilka inte kommer att ersättas av byggnadsstyrelsens anvisningar, bör alltjämt
finnas i en hotellförfattning, anser statens brandinspektion och brandchefen
i Stockholm. De åsyftar främst bestämmelserna i 8, 19 och 20 §§ om
förbud mot att i vissa hotellutrymmen förvara lätt antändliga eller vid utrymning
hinderliga föremål. Brandchefen i Göteborg anser att ordningsregler
av detta slag måste fastslås i någon form och då lämpligen i anvisningar
från statens brandinspektion. Polismyndigheten i Malmö reagerar mot förslaget
att slopa dessa viktiga säkerhetsbestämmelser, som skall iakttas av
hotellägare och hotellföreståndare och som för dem kan medföra ålägganden
att vidta rättelse. Erfarenheten från flera års hotellkontroll anses visa att
belamring av utrymningsvägar inte sällan förekommer, vilket vid utrymning
efter mörkrets inbrott kunnat innebära livsfara för hotellgästerna. Bestämmelserna
bör därför behållas på sådant sätt att överträdelse liksom nu kan
bestraffas.

Polismyndigheten i Västerås anser att brandstadgan och hälsovårdsstadgan
bör tillföras bestämmelser om årlig besiktning. Hotell- och restaurang
anställdas förbund finner det inte tillfredsställande att hälsovårdsstadgan
föreskriver regelbunden besiktning av hotell endast i hälsovårdstätort.
Besiktningen bör vara årlig och omfatta alla hotell. Medicinalstyrelsen
vitsordar däremot att den nya byggnads- och hälsovårdslagstiftningen
jämte byggnadsstyrelsens anvisningar tillgodoser behovet av hälsovårdskontroll
i hotell. Medicinalstyrelsen erinrar om att den har under arbete nya
anvisningar om bostäder, samlingslokaler och bostadsinspektion, vilka
kommer att komplettera befintliga föreskrifter om hälsovårdskontroll även
i hotell.

Den nuvarande särskilda kontrollen av elektriska anläggningar i hotell
är enligt statens brandinspektion av värde från brandförsvarssynpunkt och
bör enligt länsstyrelsen och länsbrandinspektören i Kopparbergs län behållas
eftersom brandbefälet inte är utbildat för denna uppgift. Samma uppfattning
har kommerskollegium. Skulle det, exempelvis med hänsyn till en
ny hotellförfattnings allmänna konstruktion, inte befinnas lämpligt att behålla
en bestämmelse härom, anser sig kollegiet nödsakat att utfärda särskilda
bestämmelser i ämnet, v ilket vore mindre lämpligt eftersom det skulle
öka splittringen av bestämmelserna om hotell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

Ordning och säkerhet
Turistutredningens förslag och yttrandena däröver

Enligt turistutredningen bör hotellrörelse inte få drivas av annan än den
som gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, råder över sig och sin
egendom och i övrigt med hänsyn till rörelsens omfattning kan anses lämplig.

Av turistutredningen hörda länsstyrelser har praktiskt taget enhälligt
avstyrkt att ytterligare kvalifikationskrav införs för innehavare
av och föreståndare för hotell och pensionat.
Samma ståndpunkt har i allmänhet intagits också av de branschsammanslutningar
som yttrat sig till utredningen. Som skäl härför har bl. a. anförts
att ett sådant krav skulle innebära en betänklig inskränkning i näringsfriheten
och att det inte gäller på jämförbara yrkesområden. Den fria konkurrensen
anses tillräcklig för att skapa kvalificerade yrkesutövare, eftersom
yrkesskickligheten är avgörande för företagens lönsamhet.

Turistutredningen finner de sålunda anförda skälen mot införande av
särskilda kvalifikationskrav tungt vägande. Särskilt understryker utredningen
att sådana krav skulle innebära en inskränkning i näringsfriheten,
som inte kan motiveras av ett verkligt behov. De nuvarande kompetensreglerna
synes utredningen i allt väsentligt tillräckliga. Kravet på sökandens
lämplighet bör dock inte bindas blott till rörelsens omfattning. Också andra
omständigheter, såsom rörelsens art och belägenhet samt resandeklientelets
beskaffenhet, bör beaktas. Åtminstone då det gäller större rörelser av en viss
högre standard synes i lämplighetskravet böra läggas in fordran på att den
som skall förestå rörelsen har en viss praktisk erfarenhet inom branschen.

Turistutredningen utgår från att bestämmelser om gästkontroll i
hotell behövs och finner att skäl saknas att göra skillnad mellan resande -—
till vilka enligt hotellstadgan utlänning alltid räknas — och andra hotellgäster.
Från polisiär synpunkt synes det lika angeläget att vinna kontroll
över sådana i orten mantalsskrivna personer, vilka tagit in på hotell eller
pensionat, som att kontrollera resande. I praktiken upprätthålls inte heller
skillnaden mellan resande och andra gäster. Utredningen föreslår därför,
att kontrollbestämmelserna skall avse gäster på hotell eller pensionat oberoende
av om de är resande eller inte.

Utredningens förslag om skyldighet för hotellinnehavare att avfordra gäst
vissa uppgifter och vidarebefordra dessa till polisen har i huvudsak genomförts
i samband med tillkomsten av 1954 års utlänningskungörelse.

Turistutredningens förslag att särskilda kvalifikationskrav för
hotellinnehavare och föreståndare inte skall uppställas har godtagits av
samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt polismyndigheten i Örebro understryker dock att cen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1966

trala riktlinjer behövs angående vad som bör beaktas vid bedömning av
sökandes lämplighet.

Förslaget att utsträcka gästkontrollen till att gälla alla gäster
oberoende av huruvida de är resande eller ej har inte föranlett något genmäle.

D epar t emcii t spromemorian

I fråga om kvalifikationskrav för hotellvärdar framhålls i
departementspromemorian att god ordning och tillfredsställande skötsel i
övrigt är av väsentlig betydelse för hotellets gäster, inte bara för deras trevnad
och bekvämlighet utan också för deras trygghet till liv och hälsa. God
ordning krävs även i det hänseendet att hotellet inte får bli ett tillhåll för
kriminellt belastade eller andra asociala individer. Av den som utövar hotellrörelse
måste därför krävas ansvarskänsla, pålitlighet och redbarhet. I överensstämmelse
med vad turistutredningen föreslagit och remissinstanserna
godtagit anses i promemorian att man inte bör ställa upp fordran på teoretiska
insikter av något slag eller viss branscherfarenhet. En föreskrift i ämnet
bör lämpligen få en formulering som ansluter sig till rusdrycksförsäljningsförordningens
föreskrift beträffande utskänkningsinnehavare (40 §
1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954, nr 521). Det
bör sålunda stadgas, att den som skall förestå hotellrörelse — vare sig han
är innehavare av rörelsen eller är särskild föreståndare eller ersättare för
sådan —- skall ha gjort sig känd för ordentlighet och med hänsyn till personliga
egenskaper i övrigt och andra förhållanden finnas lämpligen böra
utöva rörelsen. Krav på personlig lämplighet uppställs i åtskilliga andra
författningar om näringsutövning, t. ex. beträffande realisation, gårdfarihandel,
pantlånerörelse, skrothandel, yrkesmässig automobiltrafik samt
utminutering och utskänkning av Öl.

Bestämmelser om kvalifikationskrav för hotellvärdar kan enligt promemorian
inte lämpligen infogas i någon av de förut berörda författningarna
om byggnadsväsendet, hälsovården eller brandförsvaret utan bör som hittills
finnas i en särskild hotellförfattning.

I promemorian konstateras, liksom i turistutredningens förslag och yttrandena
över det, att bestämmelser om gäst kontroll i hotell inte kan
undvaras. Promemorieförslaget innebär att gästkontrollen omfattar alla
gäster och i princip utformas i överensstämmelse med nuvarande bestämmelser.
Hotellgästerna indelas således i tre kategorier, nämligen svenskar,
medborgare i de övriga nordiska länderna och övriga utlänningar. Olika
regler gäller för dessa kategorier och reglerna återfinns i både hotellförfattningen
och utlänningskungörelsen. I utlänningskungörelsen finns bestämmelser
om skyldighet för den som upplåter bostad åt utlänning att avfordra
denne vissa uppgifter och hos polismyndigheten anmäla utlänningens an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

komst och avflyttning m. in. Bestämmelserna gäller inte medborgare i Danmark,
Finland, Island eller Norge. I hotellstadgan har intagits föreskrifter
om kontroll av resande, som är medborgare i något av dessa länder eller i
Sverige. Bestämmelser om kontroll av hotellgäster som är svenska medborgare
kan, sägs det i promemorian, inte lämpligen tas in i utlänningskungörelsen
utan bör alltjämt ha sin plats i en författning om hotellverksamhet.

Av det anförda följer enligt promemorian att bestämmelser om gästkontroll,
motsvarande dem i gällande hotellstadgas avdelning III, alltjämt
behövs.

Det erinras i promemorian om att behovet av fortlöpande tillsyn över
brandförsvaret och de sanitära förhållandena i hotell enligt förslaget helt
skall tillgodoses genom brandstadgans och hälsovårdsstadgans föreskrifter.
Vidare framhålls att polisens allmänna uppgift att svara för ordning och
säkerhet givetvis omfattar övervakning av hotellrörelser. Polismyndighet är
på grund härav skyldig att företa erforderliga inspektioner av hotell. En
hotellförfattning behöver alltså enligt promemorian inte heller innehålla
några särskilda bestämmelser om regelbunden besiktning av polisen.
Däremot anses i promemorian en särskild föreskrift om polismyndighetens
rätt till tillträde till hotell erforderlig för att det skall vara möjligt
för myndigheten att tillse att de bestämmelser iakttas som gäller för hotellrörelse.

Yttrandena över departementspromemorian

Behovet av en särskild hotellförfattning med bestämmelser om utövarens
lämplighet, gästkontroll och om vad som i övrigt behövs för att skapa god
ordning i hotell har vid remissbehandlingen inte varit föremål för delade
meningar.

Promemorieförslaget att som kvalifikationskrav för den som
utövar hotellrörelse skall uppställas endast ordentlighet och lämplighet
biträds av kommerskollegium, polismyndigheterna i Kristianstad och Hälsingborg
samt handelskammaren i Gävle.

Krav på redbarhet bör uttryckligen ställas, anser länsstyrelsen i Gotlands
län, som behandlar förslaget att utforma kvalifikationsbestämmelserna i
nära överensstämmelse med rusdrycksförsäljningsförordningens motsvarande
föreskrifter och anför.

Länsstyrelsen vill i nämnda avseende framhålla, att de krav, som bör
ställas på den som driver utskänkning, icke torde helt sammanfalla med
kraven på den som driver hotellrörelse. Den senare har, i motsats till den
förre, normalt att i sin rörelse mottaga värdefull egendom som tillhör hotellgästerna.
Med hänsyn härtill förordar länsstyrelsen, att i författningstexten
inskrives ett krav att vederbörande skall ha gjort sig känd även för redbarhet.
Nämnda kvalifikationskrav återfinns i lagen om pantlånerörelse och i
förordningen angående handel med skrot, lump och begagnat gods.

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

Även polismyndigheten i Piteå förordar krav på redbarhet. Polismyndigheten
i Oskarshamn föreslår som kvalifikationsvillkor att hotellinnehavare
kan bedömas ha ekonomiska förutsättningar att driva hotellrörelse.

Under åberopande av vad som gäller tillstånd till yrkesmässig trafik anser
polismyndigheten i Västerås det önskvärt med krav på erfarenhet och vederhäftighet
för den som utövar hotellrörelse. Hotell- och restauranganställdas
förbund föreslår att bestämmelser införs om krav på yrkeskunnande och att
viss kompetens i form av inhämtade kurser föreskrivs.

I flera yttranden framhålls att de föreslagna bestämmelserna om gästkontroll
är svåröverskådliga. Sålunda anför överståthållarämbetet att
uppdelningen av hotellgästerna i tre kategorier — svenskar, medborgare i de
övriga nordiska länderna och övriga utlänningar ■— med olika föreskrifter
för varje kategori och två tillämpliga författningar, utlänningskungörelsen
och hotellstadgan, gör reglerna invecklade.

Olika förslag till reformer förs fram i yttrandena. Länsstyrelsen i Södermanlands
län förordar gemensamma bestämmelser för svenskar och medborgare
i de övriga nordiska länderna. Svenska turistföreningen önskar förenklat
anmälningsförfarande i fråga om utlänningar. Förslag som innebär
minskad och förenklad gästkontroll framläggs vidare av en del handelskammare
och av branschorganisationerna. Den föreslagna skyldigheten för
hotellen att lämna uppgifter till polisen medför sålunda enligt Stockholms
handelskammare betydande arbete och avsevärda kostnader. Handelskammaren
önskar en särskild översyn av kontrollreglerna, varvid enhetliga
regler för alla de nordiska länderna bör eftersträvas. Liknande synpunkter
anför Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt handelskamrarna
i Göteborg, Karlstad och Gävle. Vad handelskamrarna sålunda anfört
bör beaktas enligt kommerskollegium, som anser att en hotellrörelse inte
bör belastas med en mera omfattande gästkontroll än som betingas av polisiära
skäl och säkerhetshänsyn. Kollegiet rekommenderar en översyn av de
föreslagna reglerna om denna kontroll innan en ny hotellförfattning utfärdas.

Enklare bestämmelser om gästkontrollen förordar även Svenska resebyråföreningen
och Motororganisationernas samarbelsdelegation, som upplyser
att berörda branschorganisationer vid flera tillfällen förklarat att uppgiftslämnandet
är onödigt omfattande, komplicerat och kostnadskrävande. Delegationen
hemställer att kontrollreglcrna överarbetas och att därvid enhetlighet
inom de nordiska länderna eftersträvas. Sistnämnda önskemål har även
Svenska turisttrafikförbundet.

Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska turisthotellens riksförbund,
It KS O och Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser att hotellstadgans
och utlänningskungörelsens bestämmelser om kontroll av hotellgäster
bör bli föremål för en genomgripande översyn, varvid bestämmelserna bör
göras enklare och ett enhetligt nordiskt system eftersträvas. Organisatio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1966

nerna sätter i fråga, om det nuvarande och det föreslagna komplicerade
registreringssystemet verkligen fyller en uppgift som motsvarar arbetet med
det, samt anför.

Den utlänning som vill undandra sig polisens kontroll torde ha alla möjligheter
därtill, antingen genom att lämna uppgifter som inte stämmer med
verkligheten — exempelvis beträffande varifrån han kommer och vart han
avser att resa -— eller genom att övernatta på ställen som inte har möjligheter
att genomföra en lika fullständig registrering som hotellen. För statistiska
ändamål torde hotellregistreringen knappast vara brukbar. Den lämnar
i vart fall inte någon tillnärmelsevis fullständig bild av resandeströmmen i
Sverige, och de upplysningar som en eventuell statistisk bearbetning skulle
kunna ge kan lika väl erhållas från den statistik över exempelvis de resandes
nationalitet, längden av deras uppehåll, beläggningen på resp. hotell
o. s. v., som redan nu förs genom hotellorganisationernas försorg. Statistiska
synpunkter torde för den skull icke böra lägga hinder i vägen för en förenkling
av systemet.

Utformningen av registreringsbestämmelserna har under de senaste åren
diskuterats ingående inom det Nordiska Hotell- och Restaurangförbundet.
De synpunkter som framkommit hade under hand framförts till myndigheterna
i resp. länder. De nordiska hotellorganisationerna har varit överens
om att registreringsbestämmelserna bör göras enklare och enhetliga över
hela Norden. För många utländska resande, särskilt amerikanerna, framstår
Norden som ett enhetligt turistområde, särskilt sedan tull- och passkontrollbestämmelserna
omarbetades i slutet av 1950-talet. Några bärande
skäl för att ha olika registreringsbestämmelser för hotellen kan inte rimligen
föreligga. Det bör därför vara möjligt att här åstadkomma nordisk enhetlighet.

Statens utlänningskommission och utlänningsutredningen förklarar att
promemorieförslaget inte föranleder någon erinran från de synpunkter de
har att beakta.

Förslaget att polismyndighetens nuvarande årliga hotellbesiktning
skall slopas lämnas utan erinran i de flesta yttranden. Att
denna besiktning bör behållas anser emellertid länsbrandinspektören i
Kristianstads län samt länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län.
Enligt polismyndigheten i Stockholm kan visserligen den nuvarande bestämmelsen
om årlig inspektion anses principiellt onödig med hänsyn till
polisens allmänna skyldighet att utföra fortlöpande övervakning, men bestämmelsen
bör ändå behållas för att inte denna skyldighet i framtiden
skall uppfattas som mindre angelägen än hittills. Polismyndigheten i Umeå
anser att den fortlöpande kontrollen knappast blir tillfredsställande enligt
förslaget och anför.

Övervakningen skall utföras av minst tre olika myndigheter, brandchef,
hälsovårdsnämnd och polismyndighet, var och en inom sitt område. Enhetlighet
och samordning torde vara svår att åstadkomma. En myndighet borde
ha ansvaret för kontrollen med biträde av övriga myndigheter. Periodiciteten
borde också fastställas. Med de föreslagna bestämmelserna kan
gränsdragningen mellan myndigheternas kompetensområden bli svår. Vari

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

skall polismyndighetens »övervakning av hotellrörelsen» bestå? Gäller denna
övervakning endast ordningen inom hotellet, kontrollen över resande
och förande av resandeliggare synes det vara mest ändamålsenligt att hälsovårdsnämnd
eller brandchef har huvudansvaret för de fortlöpande besiktningarna.
Polismyndighetens övervakningsskyldighet bör närmare preciseras.

Länsstyrelsen i Jämtlands län önskar en uttrycklig bestämmelse som ger
länsstyrelsen rätt att inspektera hotell på landet. Länsstyrelsen skulle härigenom
få en möjlighet att direkt ingripa när uppenbara missförhållanden
föreligger.

Den föreslagna bestämmelsen om tillträdesrätt för polismyndigheten
torde enligt polismyndigheten i Jönköping få väsentligt större värde än den
nuvarande besiktningsskyldigheten. Polisens kontroll över hotellrörelsers
skötsel från ordningssynpunkt kan genom en sådan bestämmelse anses ha
blivit tillgodosedd. Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska turisthotellens
riksförbund, RESO och Sveriges centrala restaurangaktiebolag
räknar däremot med att en sådan tillträdesrätt föreligger enligt polisinstmktionen.

Klassificering av hotellrörelser, prövning av hotellnamn och begränsning i rätten
att använda beteckningen hotell

Turistutredningens förslag

En uppdelning av hotell och pensionat i olika klasser med hänsyn till
såväl storlek som standard och skötsel skulle enligt turistutredningen i och
för sig vara till nytta för turistväsendet. Man kunde också räkna med att
innehavare av hotell och pensionat skulle söka att genom förbättringar få
företaget placerat i högre klass.

Emellertid finner utredningen ogörligt att i en författning ange standardkraven
för olika klasser. Inte bara storleken av ett företag och förhandenvaron
av vissa objektivt fastställbara anordningar spelar in utan också en
mångfald andra faktorer såsom företagets allmänna skötsel, betjäningens
kvalitet o. d. En prövning härav genom lokala myndigheter skulle bli oenhetlig.
Annan möjlighet torde inte stå till huds än att inrätta ett centralt organ.
Eftersom standarden snabbt kan ändras, bl. a. genom byte av ägare, skulle
det vidare vara nödvändigt med kontinuerlig tillsyn. Utredningen kan inte
tillstyrka att ett så omfattande och dyrbart kontrollsystem genomförs men
anser det önskvärt, att en tillförlitlig klassificering görs av vederbörande
branschorganisationer och turisttrafikförbundet.

En viss kontroll anser utredningen kunna vinnas genom att beteckningen
hotell förbehålls företag med minst åtta rum som är avsedda för minst tio
gäster samt genom att namnen på hotell och pensionat prövas av tillståndsmyndigheten.
Utredningen framhåller, att namn på hotell och pensionat
kan vara i hög grad missvisande. Namn som »Stora hotellet» eller »Grand

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

hotell» missbrukas ofta och inger då en felaktig föreställning om företagets
storlek och standard. Särskilt allvarligt synes missbruk av internationellt
välkända hotellnamn vara. Enligt utredningen bör därför tillståndsmyndigheten
pröva namnen på hotell och pensionat och bör företag förbjudas att
använda annat än godkänt namn. Till ledning vid namnprövningen bör upprättas
en förteckning över vissa mera vanliga namn, som anses böra förbehållas
företag av viss storlek och standard. Detta bör ankomma på berörda
branschers huvudorganisationer.

Införandet av en viss standardprövning i detta sammanhang anser utredningen
inte böra möta samma betänkligheter som genomförandet av en
mera vittsyftande standardbedömning. För rörelser, som inte kräver tillstånd,
skulle namnprövning inte ske.

Yttrandena ÖYer turistutredningens förslag

Turistutredningens förslag att officiell klassificering inte skall
införas tillstyrks av flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i denna
fråga, nämligen kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län,
polismyndigheten i Stockholm, polismyndigheten i Malmö, handelskamrarna
i Stockholm och Malmö, Svenska turisthotellens riksförbund samt Skånes,
Hallands och Göteborgs och Bohus läns turisttrafikföreningar.

Sveriges hotell- och restaurangförbund omtalar, att förbundet tillsammans
med Svenska turisttrafikförbundet och Sveriges centrala restaurangaktiebolag
utger en årlig förteckning på tre språk över hotell och restauranger i
Sverige. Av denna förteckning framgår för varje företag antalet rum med
och utan bad, priser, ev. utskänkningsrättigheter, garage in. m. Publikationer
utges också av Svenska turistföreningen och Motormännens riksförbund.
Att härutöver ge ut en officiell hotellista förefaller att innebära en
viss överorganisation.

Östergötlands turisttrafikförening, Gotlands turistförening och Aktiebolaget
nordisk resebureau förordar, att en klassificering genomförs, övervakning
kan enligt Östergötlands turisttrafikförening ske genom det turistiska
länsorganet och enligt Nordisk resebureau genom Sveriges hotell- och
restaurangförbund.

Att skydd för beteckningen hotell införs i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag tillstyrker länsstyrelserna i Östergötlands,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län, magistraten i Norrköping, polismyndigheten
i Malmö, handelskamrarna i Malmö och Gävle samt Östergötlands, Skånes,
Hallands och Dalarnas turisttrafikföreningar. Länsstyrelsen i Norrbottens
län ifrågasätter dock, om inte länsstyrelse borde få befogenhet att i undan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

tagsfall inedge beteckningen hotell för mindre företag. Det kan vara av visst
intresse, att små rörelser i avlägsna orter får kallas hotell om de sköts ordentligt
samt är inrymda i moderna och bekväma lokaler.

Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska turisthotellens riksförbund
samt Göteborgs och Bohus läns turisttrafikförening tillstyrker också
skydd för beteckningen hotell men anser att gränsen bör sättas väsentligt
högre än enligt utredningens förslag. Den sistnämnda organisationen vill ha
en gräns vid 20 rum med högst två ordinarie bäddar i varje samt anger också
vissa kvalitetskrav för hotell; dispens skulle kunna ges mindre företag. En
gräns vid 20 rum förordas även av Svenska turisthotellens riksförbund, som
föreslår skydd också för beteckningen pensionat, vilken bör reserveras för
företag som erbjuder helpension.

Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker utredningens förslag. En klassindelning
av hotell och pensionat skulle visserligen vara till nytta för allmänheten
men bör inte ske genom offentlig myndighet. Eu sådan indelning
enbart med hänsyn till storleken är inte heller tillfredsställande. Den föreslagna
gränsen synes för övrigt väl låg.

Utredningens förslag, att tillståndsmyndighet skall pröva hotell- och
pensionatnamn samt att företag inte skall få använda annat än godkänt
namn, tillstyrks eller lämnas utan erinran av järnvägsstyrelsen, överståtliållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län, magistraten i Norrköping,
polismyndigheten i Malmö, handelskamrarna i Malmö och Gävle samt Sveriges
hotell- och restaurangförbund. Järnvägsstyrelsen framhåller som angeläget,
att prefixet »järnväg» inte nyttjas i ett hotellnamn om inte järnvägen
har ett avgörande inflytande på hotellets skötsel.

Hallands turisttrafikförening — vars yttrande åberopas av länsstyrelsen
i Hallands län — tillstyrker det skydd för vissa internationellt kända hotellnamn,
som utredningen rekommenderar, samt föreslår, att auktorisation
av hotellnamn skall ske endast genom Svenska turisttrafikförbundet. Göteborgs
och Bohus läns turisttrafikförening anser auktorisation av hotellnamn
genom näringsorganisation nödvändig.

Namnprövning avstyrks av kommerskollegium. Några nämnvärda olägenheter
torde knappast vara förknippade med användning av namn enligt
utredningens exemplifiering. Genom namnprövning kommer man för övrigt
in på en vansklig standardbedömning. Vidare kan standarden snabbt ändras,
t. ex. genom ombyte av ägare, och det vore knappast lämpligt att företag
skulle behöva växla namn med stigande eller sjunkande standard.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att allmänheten blir relativt väl
skyddad, om benämningen hotell inte tillåts för mindre rörelser och om
tillika en tillförlitlig förteckning över samtliga hotell och pensionat med viss
klassificering upprättas. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, om inte de föreslagna
bestämmelserna om namnprövning kan utgå. Länsstyrelsen i Ble -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1966

kinge län avstyrker förslaget om namnprövning med hänvisning till att också
detta förslag innebär en klassificering genom offentlig myndighets försorg.
Namnprövning torde därjämte ha mycket begränsad betydelse från
turistsynpunkt och kunde få obilliga verkningar för innehavare av äldre
hotell och pensionat, vilka skulle förbjudas att använda nuvarande namn.
Liknande synpunkter anför länsstyrelserna i Kronobergs. Värmlands och
Jämtlands län. Det framhålls tillika, att om bestämmelser meddelas måste
närmare direktiv ges rörande tillämpningen.

Departementspromemorian

Vad som anförts i turistutredningens förslag och yttrandena däröver
angående svårigheten att i författning precisera de faktorer som bör ligga
till grund för en klassificering visar enligt promemorian klart
olämpligheten av ett statligt ansvar för hotellstandarden. Mot klassificering
talar också den oenhetlighet i värderingen som kan befaras om prövningen
sprids ut på flera organ samt den vidlyftiga administrationsapparat
särskilt för kontrolländamål som skulle fordras vid förslagets genomförande.

De nyssnämnda skälen talar emellertid, sägs det vidare i promemorian,
också mot en klassificering i den form utredningen föreslagit, nämligen genom
namnprövning i samband med tillståndsgivning. Antalet granskade
fall skulle bli lägre men vanskligheterna vid granskningen desamma.
För äldre företag, vilkas namn skulle omprövas efter en viss övergångstid,
kunde ett vägrat godkännande av det förut använda namnet vålla avbräck
beträffande såväl anseende som inkomster. Till detta kommer att näringsorganisationernas
publikationer med uppgifter om faktiska förhållanden av
olika slag måste anses vara en vida bättre upplysningskälla för en resenär
än ett godkänt namn. Namnprövningen förefaller därför att vara både överflödig
och mindre lämplig.

Förslaget att endast företag av viss storlek skulle få använda beteckningen
hotell innebär enligt promemorian att vid karakterisering av
ifrågavarande rörelser hänsyn skulle tas blott till en enda faktor som därjämte
i och för sig inte innehåller något kvalitetsmoment. I promemorian
erinras om att en remissinstans vill ha vissa kvalitativa moment tillagda för
att beteckningen hotell skall få användas (värme och rinnande vatten i varje
rum, wc och badrum i ansluten korridor samt dygnetruntbetjäning) samt
att andra remissinstanser, som anslutit sig till turistutredningens förslag,
samtidigt förordat att dispenser skulle kunna meddelas beträffande hotellbeteckningens
användning. Dispenser bör emellertid enligt promemorian
av naturliga skäl få förekomma endast i begränsad utsträckning. Ojämnheten
i värderingen av företagens kvalitet skulle alltjämt i stort sett bestå.
Kvalitetsbedömningen i dispensärendena skulle därjämte vara förbunden

Kungl. Maj.ts proposition nr 12t år 1966

med de vanskligheter, som angivits i det föregående. Det påpekas vidare i
promemorian att remissinstanserna inte är helt ense om var gränsen i
storlekshänseende hör dras mellan hotell och övriga företag. Gränsen behöver
inte sammanfalla med den som läggs till grund för kravet på tillståndsprövning.
Spörsmålet kompliceras ytterligare om vandrarhemmen inordnas
under hotellförfattningen. De torde ofta ha ett stort antal sovplatser och kan
tänkas ha ett inte obetydligt antal rum. medan anordningarna i övrigt i en del
fall inte torde motsvara sedvanliga krav på hotellmässighet. Vad som förut
med avseende på namnprövningen anförts om de svårigheter, inför vilka
äldre företag kan ställas, och om de bättre upplysningar, som kan hämtas
ur näringsorganisationernas publikationer, är tillämpligt på frågan om
hotellbeteckningens användning. Turistutredningens förslag i denna fråga
bör med hänsyn till det anförda inte genomföras.

Om i hotellförfattningen inte införs bestämmelser om namnprövning eller
beteckningen hotell eller annan klassificering av hotellrörelser, behöver däri
inte göras skillnad mellan olika slag av rörelser såsom hotell, motell, pensionat,
vandrarhem, resanderum, natthärbärgen in. m. Att ange hur de olika
slagen av rörelser bör skiljas från varandra är f. ö. svårt. I enlighet härmed
föreslås i promemorian att i en ny författning hotellrörelse blir det gemensamma
namnet för alla rörelser med ändamål att yrkesmässigt tillhandahålla
tillfällig möblerad bostad.

Yttrandena över departementspromemorian

Den i promemorian intagna ståndpunkten att någon officiell klassificering
av hotell inte bör införas biträds av kommerskollegium, länsstyrelsen
i Uppsala län, polismyndigheterna i Hälsingborg och Piteå, handelskammaren
i Göteborg samt Motororganisationernas samarbetsdelegation.
Svenska turisttrafikförbundet anför att det f. n. inte föreligger förutsättningar
för att genomföra en fullständig hotellklassificering. Att en officiell
klassificering av hotell skulle vara mycket svår att genomföra och inte
fylla något ändamål från konsumentupplysningssynpunkt uttalar Sveriges
hotell- och restaurangförbund, Svenska turisthotellens riksförbund, RESO
och Sveriges centrala restaurangaktiebolag. Svenska turistföreningen säger
också att en klassificering är svår att genomföra men anser att den skulle
vara av visst värde som konsumentupplysning. Som exempel på klassificering
anför föreningen den gruppindelning av hotell och pensionat m. m. som
gjorts i publikationen Svenska vägboken, där priset för enkelrum valts som
utgångspunkt vid indelning i fyra grupper. Svenska resebyråföreningen
finner, att »en sådan konsumentupplysande detalj som hotellklassificering»
inte kan rymmas i hotellförfattningen, men framhåller ändå att sådan
klassificering är ett intresse främst med hänsyn till utländska resebyråer
och resenärer. Värmlands turisttrafikförbund anser att hotellklassificcring

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

skulle vara till stor fördel i den alltmer ökade kampanjen i utlandet för
resor till Sverige.

Promemorieförslagen att inte föreskriva namnprövning av hotell
och att beteckningen hotell skall omfatta alla hithörande rörelser
biträds av kommerskollegium, länsstyrelsen i Uppsala län, polismyndigheterna
i Hälsingborg och Piteå samt handelskammaren i Göteborg. Skånes
handelskammare har sympati för namnprövning men vill inte uttala någon
bestämd mening härom eftersom firmalagstiftningen är föremål för utredning.
För namnprövning uttalar sig endast Värmlands turisttrafikförbund.

Beteckningen hotell bör enligt handelskamrarna i Göteborg och Gävle,
Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska turisthotellens riksförbund,
RESO, Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Motororganisationernas
samarbetsdelegation förbehållas de rörelser för vilka tillstånd krävs. Skälet
är att det från praktisk och språklig synpunkt anses otillfredsställande att
så vitt skilda företeelser som exempelvis hotell, pensionat och vandrarhem
förs samman under benämningen hotell. Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare vill som hotell beteckna endast vissa större rörelser,
exempelvis dem med minst 20 bäddar och viss rumsstandard. En sådan
gränsdragning kan lätt åstadkommas vid den tillståndsgivning som fordras
för hotell av viss storlek genom att med tillstånd följer rätten att använda
hotellbeteckningen i firmanamnet. Kontrollen behöver inte medföra ökat
arbete för myndigheterna och konkurrensen i branschen kommer dessutom
att leda till automatisk kontroll av hur beteckningen hotell används.

Värmlands turisttrafikförbund önskar skydd för beteckningen hotell och
anser att den ovillkorligen bör förbehållas rörelser som är så stora att de
inte lämpligen kan falla under benämningen resanderum samt dessutom
erbjuder sådan service som brukar förknippas med begreppet hotell. En
liknande uppfattning har Svenska turisttrafikförbundet, som anför.

Även om lagstiftningen på området väsentligen är av tekniskt-administrativ
natur bör den dock definitionsmässigt kunna utformas så att den ger
konsumenten viss vägledning och vissa garantier när det gäller för branschen
typiska faktorer av kvalitativ art, t. ex. i fråga om service och anordningar
av typen bad, dusch, wc etc. Från denna utgångspunkt finner
förbundet att lagstiftarens definition av begreppet hotellrörelse är alltför
vidsträckt och att det därför vore angeläget att skapa fastare kriterier för
begreppen hotell, motell och pensionat.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrar att rörelser, som omfattar endast
ett eller ett fåtal rum, enligt förslaget betecknas som hotell. Länsstyrelsen
anser detta inte lämpligt och fortsätter.

På flera håll i utlandet har en omfattande uppdelning av hotell och pensionat
i olika kategorier genomförts till vägledning icke minst för turisterna
från andra länder. Tiden är måhända ännu icke mogen för införande i
Sverige av en klassificering av hotellen genom hl. a. en namnprövning och
erforderliga resurser för ändamålet torde jämväl saknas. Emellertid torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1966

enligt länsstyrelsens mening — trots de svårigheter som anförts såsom skäl
mot en klassificering av hotellrörelser —- en sådan komma att visa sig påkallad
inom en icke allt för avlägsen framtid. Från denna utgångspunkt
framstår promeinorieförslaget som ett steg tillbaka.

Föredraganden

Inledning

Den gällande hotellstadgan kom till år 1917 och ändrades genomgripande
år 1932. Behov av nya bestämmelser om hotell förelåg redan när 1948 års
turistutredning tillsattes. Utredningen föreslog i sitt betänkande år 1951 en
helt ny hotellförfattning men någon sådan har inte kommit till stånd. Reformbehovet
har blivit än mer framträdande efter tillkomsten av en ny
hälsovårdsstadga år 1958, ny byggnadsstadga år 1959 samt ny brandlag och
brandstadga år 1962. I byggnadsstyrelsen pågår sedan en tid arbete med
särskilda, på byggnadsstadgan grundade anvisningar för hotell. Anvisningarna
beräknas bli färdiga under år 1966, och en översyn av hotellstadgan
har därför nu bedömts nödvändig. Mot denna bakgrund har i inrikesdepartementet
upprättats en promemoria angående ny lagstiftning om hotell och
pensionat. Promemorian, som är dagtecknad den 4 januari 1965, har remissbehandlats.
I yttranden över promemorian bär från både myndigheter och
branschorganisationer vitsordats behovet av ny lagstiftning på detta område.
Jag ansluter mig till denna uppfattning och anser att det nu bör förutsättningslöst
prövas vilka särskilda författningsbestämmelser som behövs
i fråga om hotell och hotellrörelse. Jag vill förutskicka att denna prövning
måste innefatta författningsteknislca överväganden samt att det därför blir
nödvändigt att i viss utsträckning gemensamt behandla frågor om behovet
av bestämmelser i skilda ämnen och om dessa bestämmelsers lämpligaste
placering i författningsmaterialet.

1917 års hotellstadga kan sägas ha i huvudsak fyra olika ändamål, nämligen
att skydda hotellgästerna och hotellpersonalen mot brandfara, att
skydda dem mot sanitär olägenhet, att sörja för god ordning i hotell samt
att underlätta polisens spaningsarbete. De tre förstnämnda ändamålen tillgodoses
enligt hotellstadgan i samband med att hotellrörelsen påbörjas genom
att myndigheterna kontrollerar byggnaden eller lokalen och den som
ämnar driva rörelsen. Under rörelsens gång kontrolleras enligt hotellstadgan
brandskyddet. För att tillgodose spaningsintresset finns i stadgan föreskrifter
som gör det möjligt för polisen att få kännedom om hotellgästerna.

Skydd mot brand och sanitär olägenhet

Huvuddelen av den gällande hotellstadgan består av bestämmelser om
brandskydd. De är av övervägande byggnadsteknisk art. I fråga om skyddet
mot sanitär olägenhet saknas däremot helt byggnadstekniska bestämmelser
3-—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 12b

Kungl. Maj ds proposition nr 12k år 1066

i hotellstadgan. Den föreskriver härom bara att de sanitära förhållandena
skall vara tillfredsställande. Något utförligare bestämmelser i detta ämne
finns i hälsovårdsstadgan, men den upptar inte uttömmande byggnadstekniska
bestämmelser om skydd mot sanitär olägenhet i hotell.

Byggnadstekniska bestämmelser, som avser skydd mot brandfara och
sanitär olägenhet i byggnad i allmänhet, finns i byggnadsstadgan. De omfattar
även byggnader och lokaler som är avsedda för hotell eller pensionat.
Vid tillkomsten av 1959 års byggnadsstadga ansågs huvudparten av de byggnadsbestämmelser
som avser brandförsvar och hälsovård vara av så utpräglat
teknisk karaktär och byggnadstekniken på detta område underkastad
så snabba förändringar med hänsyn till utvecklingen att bestämmelserna
borde få sin plats i byggnadsstyrelsens anvisningar i stället för i författning.
I 1960 ars anvisningar från byggnadsstyrelsen finns i enlighet härmed utförliga
sådana bestämmelser, vilka avser även hotellbyggnader. Härtill
kommer de blivande särskilda hotellanvisningarna.

Turistutredningen föreslog att alla erforderliga byggnadstekniska bestämmelser
om hotell skulle föras över till byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens
anvisningar. Detta tillstyrktes av ett stort antal remissinstanser,
däribland byggnadsstyrelsen och 1951 års byggnadsutredning vars förslag
ligger till grund för 1959 års byggnadsstadga. Samma ståndpunkt intas i
departementspromemorian och biträds i så gott som alla yttrandena över
den.

överförandet av hotellstadgans byggnadstekniska bestämmelser till byggnadsstyrelsens
anvisningar är ett led i de strävanden att förenkla byggnadslagstiftningen
som påbörjades i och med 1959 års byggnadsstadga och som
bl. a. innebär att byggnadsbestämmelser efter band skall utmönstras ur
olika författningar i den mån det är möjligt. Byggnadsstyrelsens arbete med
särskilda anvisningar om hotell är en följd av de principer som ligger till
grund för byggnadsstadgan och har påbörjats oberoende av arbetet med en
ny hotellförfattning. Redan 1960 års anvisningar till byggnadsstadgan innehåller
åtskilligt som inte stämmer överens med hotellstadgans bestämmelser
eftersom dessa blivit föråldrade. Bl. a. gäller detta den brandtekniska klassindelningen,
som byggnadsstyrelsen behandlat i sin framställning år 1960.

Byggnadsstyrelsens nämnda hotellanvisningar föreligger nu i utkast. Enligt
vad jag inhämtat täcker de, tillsammans med byggnadsstadgans och
hälsovårdsstadgans bestämmelser, med några få undantag, som jag återkommer
till, allt det som f. n. föreskrivs i hotellstadgan om hur byggnad
och lokal för hotell skall vara beskaffade. Något hinder föreligger inte att i
anvisningar från byggnadsstyrelsen behandla även ämnen som reglerats på
annat ställe än i de egentliga byggförfattningarna (prop. 1959:168 s. 270).

I enlighet härmed innehåller det nämnda utkastet även motsvarigheter till
hotellstadgans bestämmelser om belysning samt alarm- och brandsläckningsanordningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

Som framgår av departementspromemorian gäller bestämmelserna i byggnadsstadgan
— och därmed anvisningarna till den — uppförande och anordnande
av hotell oavsett om några planbestämmelser fastställts för området.
Det förutsätts dock att tillstånd för hotellrörelsen enligt hotellstadgan
fordras. I praktiken innebär detta att byggnadslov krävs och att byggnadsbestämmelserna
gäller för alla hotellbyggnader eller hotellokaler med mer
än fyra gästrum. Från denna synpunkt är det således inte något hinder mot
att flytta hotellstadgans byggnadsbestämmelser till byggnadsstyrelsens anvisningar.
I några remissyttranden påpekas emellertid att dessa anvisningar,
till skillnad mot hotellstadgans brandskyddsbestämmelser, inte har bindande
karaktär. Jag vill med anledning härav framhålla att de grundläggande
byggnadsbestämmclserna i 43 och 44 §§ byggnadsstadgan är bindande för de
myndigheter som beviljar byggnadslov och för de byggande. Vidare uttalades
vid byggnadsstadgans tillkomst (prop. 1959:168 s. 168) att huvudparten
av de regler som anses böra gälla för byggandet kunde utformas som råd och
anvisningar. Några andra bindande byggnadsföreskrifter om brandskydd än
de som finns i byggnadsstadgans nyssnämnda paragrafer har inte heller utfärdats.
För andra byggnader än hotell, exempelvis samlingslokaler och
varuhus, där brandskyddet har väl så stor betydelse, har 1960 års anvisningar
till byggnadsstadgan, vilka inte är bindande, kunnat tillämpas utan
olägenhet. På samma sätt regleras redan f. n. vad som med hänsyn till
hälsovården i hotell behövs i byggnadshänseende genom de icke bindande
anvisningarna från år 1960. I dessa anvisningar har byggnadsstyrelsen f. ö.
uttalat att de bör tillämpas så ensartat som möjligt och inte frångås utan
särskilda skäl. Skulle det visa sig att anvisningarna frångås på ett sådant
sätt att den enhetlighet som är önskvärd för ett rationellt byggande äventyras,
kommer styrelsen att föreslå Kungl. Maj :t att utnyttja sin befogenhet
enligt byggnadsstadgan att fastställa bindande föreskrifter.

Jag anser på grund av det anförda att möjligheterna att bevaka att brandskydd
och hälsovård i hotell tillgodoses i samband med att sådant byggs
eller anordnas inte minskas om hotellstadgans byggnadsbestämmelser förs
över till byggnadsstyrelsens anvisningar, även om dessa inte är bindande.
En sådan reform utgör ett led i arbetet på att förenkla byggnadslagstiftningen
och gör det lättare att anpassa byggnadsåtgärderna efter den tekniska
utvecklingen. De särskilda anvisningar för hotell som nu utarbetas i
byggnadsstyrelsen avses inte fullständigt reglera hotell utan kommer att
innehålla hänvisningar till styrelsens övriga anvisningar vilka är tillämpliga
även på andra byggnader. Ett vid remissbehandlingen framfört önskemål
om samling av alla hotellbestämmelser på ett ställe kan därför inte
tillgodoses utan dubblering av de byggnadstekniska bestämmelserna, något
som synes mindre lämpligt.

Några föreskrifter om fortlöpande besiktning av hotellrörelse från hälsovårdssynpunkt
finns inte i hotellstadgan. Tillsyn av de sanitära förhållan -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1966

dena sker enligt hälsovårdsstadgan. Sedan hotellrörelse tagits i bruk kontrolleras
enligt hotellstadgan brandskyddet en gång om året genom dels
besiktning av polismyndigheten, ofta med biträde av brandmyndigheten,
dels särskild sakkunnigbesiktning av elektriska ledningar med tillhörande
anordningar. Till brandskyddskontrollen kan också hänföras hotellstadgans
bestämmelser om sotning.

Jag anser att hälsovårdskontrollen som hittills bör ske under hälsovårdsnämndens
ansvar. Det synes mig angeläget att med tillämpning på hotellen
understryka vad som anfördes vid hälsovårdsstadgans tillkomst om att
hälsovårdsnämnd är skyldig att öva tillsyn även utanför hälsovårdstätort.
Allteftersom hälsovårdsinspektörer anställs i kommunerna — något som
kommunblockssamarbetet och tillkomsten av större kommuner kommer att
underlätta — kommer möjligheterna till sådan tillsyn att förbättras. Några
särskilda bestämmelser i en hotellförfattning om den fortlöpande hälsovårdskontrollen
anser jag således inte behövas.

I departementspromemorian föreslås att den fortlöpande tillsynen av
brandskyddet skall ske enligt brandlagstiftningens bestämmelser om brandsyn
och sotning. Förslaget lämnas utan erinran i de flesta remissyttrandena.
Jag vill till en början slå fast att det i fortsättningen inte bör ankomma på
polisen att fortlöpande kontrollera brandskyddet. I fråga om brandskyddet
är det utan vidare klart att hotellstadgans bestämmelser om sotning, som är
föråldrade, helt kan ersättas av brandstadgans och de kommunala brandordningarnas
bestämmelser, vilka redan f. n. gäller för hotell. Brandsyn sker
f. n. till följd av brandstadgan och statens brandinspektions anvisningar en
gång om året i alla hotell. Den brandsyn som förrättas av brandchefer eller
andra brandbefäl inbegriper viss kontroll av elektriska installationer. I
några yttranden hävdas emellertid att hotellstadgans bestämmelse om särskild
sakkunnigbesiktning av elektriska anläggningar bör behållas. Av yttrandena
drar jag slutsatsen att sådan besiktning inte kan undvaras. Kontrollen
av elektriska anläggningar i hotell avser också att skydda hotellgästerna
och personalen mot olyckshändelser till följd av bristfällig isolering,
kortslutning o. d. På grund härav anser jag det nödvändigt att behålla
den ifrågavarande bestämmelsen i en hotellförfattning, även om denna i
övrigt inte innehåller några brandskyddsbestämmelser.

I några yttranden, bl. a. statens brandinspektions, anses vissa i 8, 19 och
20 §§ hotellstadgan upptagna brandskyddsbestämmelser böra behållas i en
hotellförfattning. Förbuden i 8 § andra stycket, 19 § tredje stycket och 20 §
fjärde stycket mot förvaring av lättantändliga eller vid utrymning hinderliga
föremål på vissa platser gäller enligt brandlagen och brandstadgan i
alla byggnader, överträdelse av sådana förbud medför i allmänhet inte
straff utan rättelse genom brandsyneföreläggande. Att i fråga om hotell
frångå denna ordning anser jag inte motiverat. Det i 20 § femte stycket
givna förbudet mot att handha vissa apparater så att brandfara uppkom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

mer gäller redan enligt brandlagen och behövs därför inte heller i en hotellförfattning.
Bestämmelser om förvaring av brandfarliga vätskor finns numera
i förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor och
någon motsvarighet till 20 § sjätte stycket hotellstadgan behöver därför inte
behållas.

Jag anser således att föreskrifter i en särskild hotellförfattning inte behövs
i fråga om brandskydds- och liälsovårdskontroll i hotell i samband
med hotellverksamhetens början eller under verksamhetens gång utom i
fråga om besiktning av elektriska anläggningar.

Ordning och säkerhet

Den nuvarande hotellstadgan kräver att den som vill driva hotellrörelse
gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet samt i övrigt är lämplig. I
turistutredningens förslag och departementspromemorian samt i remissyttrandena
anses krav av denna art alltjämt böra uppställas.

God ordning i hotell har som framhålls i departementspromemorian betydelse
för bl. a. hotellgästernas trygghet till liv och hälsa. Åtskilliga ordningsföreskrifter
som behövs för hotell har i själva verket till syfte att
främja brandskydd och hälsovård. I dessa hänseenden bör ordningsintressena
enligt min mening tillgodoses enligt brand- och hälsovårdslagstiftningen,
på de sätt som jag redogjort för i det föregående. Fullständig garanti för att
bestämmelserna i denna lagstiftning efterlevs i den mån det ankommer på
hotellinnehavaren eller hotellföreståndare kan självfallet inte vinnas. Väsentlig
säkerhet härvidlag kan dock uppnås med en ordning som innebär
att hotellverksamhet får utövas endast av ansvarskännande och ordentliga
personer.

God ox-dning fordras även i det hänseendet att hotell inte får bli tillhåll
för kriminellt belastade eller andra asociala individer. Det är ett samhällsintresse
att hotell inte drivs på ett sätt som underlättar för sådana element
att leva i anonymitet. God ordning i hotell måste upprätthållas också som
ett medel att förhindra prostitution. Det bör således av den som driver eller
förestår hotell fordras att han utövar viss kontroll över gästerna. Även av
nu anförda skäl måste enligt min mening fordras ansvarskänsla och ordentlighet
av den som driver eller förestår hotellrörelse.

För hotellverksamhet är kännetecknande att gästrummen är tillgängliga
för hotellvärden och dennes personal. Med hänsyn härtill är det, som antytts
i några remissyttranden, ett ordnings- och säkerhetsintresse att det
finns möjlighet att hindra personer som kan antas vara mindre nogräknade
från att driva eller förestå hotellrörelse. För den oförvitlige hotellvärden
torde det inte vara någon allvarlig olägenhet att underkasta sig den kontroll
som är nödvändig från dessa synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

Jag finner således att intresset av ordning och säkerhet i hotell medför
att vissa krav fortfarande måste ställas på hotellvärdens person. Som anförs
i departementspromemorian har bestämmelser härom sin plats i en särskild
hotellförfattning. Vid utformningen av bestämmelserna bör beaktas att de
inte verkar konkurrenshindrande.

Gästkontroll

Jag övergår nu till att behandla den gästkontroll som innebär att hotellvärden
avfordrar gästerna vissa personuppgifter vilka på olika sätt hålls
tillgängliga för polisen, överensstämmande föreskrifter i hotellstadgan och
utlänningskungörelsen innebär att hotellgäster avfordras uppgift om namn,
yrke eller titel, födelsetid och hemort. Utlänningskungörelsens bestämmelser
är självfallet inte tillämpliga på svensk medborgare men inte heller på utlänning
som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Är hotellgästen
utlänning, skall han avfordras uppgift om medborgarskap, den ort
där han senast uppehållit sig och vid avresa vart han närmast ämnar bege
sig. Detta föreskrivs för medborgare i de nordiska länderna i hotellstadgan
och för övriga utlänningar i utlänningskungörelsen. Utlänningskungörelsens
bestämmelser, som avser inte bara hotell utan all bostadsupplåtelse,
har till syfte att underlätta den s. k. inre utlänningskontrollen. Till följd
härav skall andra utlänningar än medborgare i de nordiska länderna avfordras
uppgifter också om inresedag och om tillstånd att vistas i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge. Utlänningskontrollen innebär också att bostadsupplåtaren,
i detta sammanhang hotellvärden, inom ett dygn skall till
polisen anmäla utlänningens ankomst och överlämna de uppgifter som avfordrats
denne. I fråga om svensk samt dansk, finsk, isländsk eller norsk
hotellgäst regleras motsvarande anmälningsskyldighet för hotellvärd i hotellstadgan.
Skyldigheten inträder först efter särskilt förordnande av länsstyrelsen
beträffande hotell på viss ort eller visst eller vissa hotell.

Departementspromemorian utgår från att de nuvarande bestämmelserna
om gästkontrollen skall bestå i huvudsak oförändrade. Eftersom utlänningskungörelsen
inte kan reglera kontrollen av svenska hotellgäster anses behov
av en särskild hotellförfattning föreligga även i detta hänseende.

Polisens behov av att kunna utöva gästkontroll var ett av skälen för
tillkomsten av 1917 års hotellstadga och har vid promemorians remissbehandling
inte varit föremål för delade meningar. Jag anser att det i framtiden
liksom hittills är av stor betydelse för polisens spaningsverksamhet
att uppgifter finns att tillgå om vilka personer som vid en viss tidpunkt
bor eller bott på ett hotell. Från denna synpunkt bör gästkontrollen omfatta
alla gäster, oavsett om de är resande eller ej och oavsett nationalitet. Det är
därför nödvändigt att ålägga hotellvärdarna att avfordra gästerna sådana
uppgifter om deras identitet m. m. som behövs för spaningsändamål. Vidare
behövs föreskrifter som ger polisen tillgång till uppgifterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1966

I en del remissyttranden över promemorian framställs önskemål om förenkling
av anmälningsförfarandet. Härmed avses skyldigheten enligt utlänningskungörelsen
för bostadsupplåtare, även hotellvärdar, att lämna
polisen uppgifter om utomnordiska personer. Denna uppgiftsskyldighet är
som jag nämnt tidigare avsedd att underlätta den inre utlänningskontrollen
i allmänhet men tillgodoser också polisens spaningsintresse. önskemålet om
förenkling måste i detta avseende enligt min mening därför prövas i samband
med utlänningskontrollen. Den övervägs f. n. av utlänningsutredningen,
och jag är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå någon ändring
i fråga om den hotellgästkontroll som sker enligt utlänningskungörelsens
bestämmelser om bostadsupplåtares skyldigheter. Inte heller det vid
remissbehandlingen framkomna önskemålet om enhetliga nordiska regler
för gästkontrollen bör prövas förrän utlänningsutredningens förslag framlagts.

Jag kan instämma i den vid remissbehandlingen uttalade uppfattningen
att de nuvarande svenska bestämmelserna om gästkontrollen är svåröverskådliga.
En viss förenkling kan enligt min mening ske genom att bestämmelserna
för svenska hotellgäster blir desamma som för hotellgäster från de
övriga nordiska länderna. Vidare bör dessa kategorier inte avfordras andra
gästuppgifter än sådana som enligt utlänningskungörelsen skall avfordras
även utlänningar från utomnordiska länder. Dessa förenklingar kan ske
genom att i nuvarande bestämmelser görs några smärre ändringar som inte
i nämnvärd mån minskar polisens möjligheter att utnyttja gästkontrollen
för spaningsändamål.

Eftersom vissa av de bestämmelser som enligt den föregående framställningen
behövs för gästkontrollen skall gälla även svenska medborgare,
kan denna inte regleras uteslutande i utlänningskungörelsen utan måste tas
upp också i en särskild hotellförfattning. I denna kan bestämmelserna om
gästkontroll göras tillämpliga på alla hotellgäster samt i fråga om ytterligare
bestämmelser för utomnordiska utlänningar hänvisas till utlänningskungörelsen.

Polisens hotellbesiktning

Bestämmelsen i 30 § i gällande hotellstadga om årlig besiktning genom
polismyndigheten avser endast kontroll av brandskyddet i hotell. Paragrafen
kan således inte läggas till grund för kontroll av ordningen i hotell med
avseende på hotellvärdens person eller gästerna. En befogenhet för polisen
att kontrollera hotell kan möjligen grundas på vissa bestämmelser i hotellstadgans
avdelning IV. Enligt 38 § är det sålunda straffbart att driva hotellrörelse
utan tillstånd. Den som driver tillståndsrörelse kan enligt 46 § skiljas
från rörelsens fortsatta utövande om lian finnes inte vidare vara lämplig.
Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, säkerhet eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 12i år 1966

sedlighet kan förbud att utöva rörelsen meddelas. Det kan därför vara nödvändigt
att kontrollera att villkoren för tillstånd följs, dvs. hur många
gästrum som finns samt hur många och vilka gäster som tas emot.

Bestämmelser av nämnd art, som avser förseelser vid utövande av hotellrörelse,
i förening med polisens allmänna skyldighet enligt polisinstruktionen
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet får anses innebära rätt och
plikt för polisen att företa erforderliga inspektioner av hotell ehuru med de
inskränkningar som följer av lagbestämmelser om husrannsakan, vilka jag
återkommer till. I några remissyttranden anses att en hotellförfattning bör
innehålla en särskild föreskrift om nämnda inspektioner. Jag vill framhålla
att en fortlöpande kontroll genom polisen — en kontroll som enligt vad jag
nämnt förut inte bör omfatta brandskydd och hälsovård — inte behövs i
fråga om alla hotell. Välskötta rörelser synes sålunda inte behöva kontrolleras
av polisen annat än på förekommen anledning och alltså inte fortlöpande.
Polisens resurser bör i stället koncentreras på de hotell där det finns
anledning anta att ordningen är bristfällig. Jag anser av dessa skäl inte
lämpligt med en särskild föreskrift om regelbunden hotellbesiktning av
polisen.

Den som utövar hälsovårdskontroll äger enligt 82 § hälsovårdsstadgan
tillträde till bostad och lokal. Enligt 25 § brandstadgan äger brandsyneförrättare
på samma sätt tillträde. I båda fallen gäller att tillsyn skall utföras
på sådant sätt att minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten. För
hotell torde detta i allmänhet få anses innebära att hälsovårdskontroll och
brandsyn i gästrum bör ske när hotellgästen inte störs därav. En hotellgästs
vägran att omedelbart ställa rummet till förfogande för sådan tillsyn får därför
oftast respekteras.

Den kontroll av ordningen som enligt det förut anförda ankommer på
polisen torde i de flesta fall avse att anträffa hotellgästerna. Kontrollen
måste därför ske vid en tid, ofta på natten, när de kan väntas befinna sig i
det förhyrda rummet, samt omedelbart för att hindra att en gäst avlägsnar
sig och undandrar sig kontroll. Vägrar hotellgäst att i sådana fall öppna för
polisen, får tillträde f. n. beredas endast enligt reglerna om husrannsakan
i 28 kap. rättegångsbalken och 18 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om
straff för varusmuggling. Såvitt avser hotell innebär dessa regler i huvudsak
följande. För utredning om brott förövats får husrannsakan företas om
fängelse kan följa på brottet. Är brottet ringare får husrannsakan för samma
ändamål ske endast i hotellrum, som brukar utgöra tillhåll för förbrytare
eller samhällsfarliga asociala personer. För eftersökande av den som skall
gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid
domstol får husrannsakan företas oberoende av brottets svårhetsgrad. Sådan
husrannsakan får beslutas av polisman, övrig husrannsakan skall beslutas
av undersökningsledare, åklagare eller domstol. Är fara i dröjsmål får dock
polisman besluta även i sådant fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

De sålunda gällande bestämmelserna synes mig tillräckliga för de allra
flesta fall då polisen kan behöva omedelbart tillträde till hotellokaler. Det
bör inte komma i fråga att utvidga tillämpningsområdet för reglerna om
husrannsakan så att den får företas i hotell för utredning om alla brott även
av ringa svårhetsgrad. I den mån särskilda villkor ställs upp för rätten att
driva hotellrörelse bör emellertid sörjas för att myndigheterna kan kontrollera
att dessa villkor uppfylls. Att uraktlåtenhet härvidlag utgör ett brott,
som kan medföra endast bötesstraff och för vars utredande husrannsakan
inte får ske, bör inte utgöra något hinder. Polisen bör således genom en
särskild föreskrift tillförsäkras tillträdesrätt exempelvis för att kontrollera
antalet gästrum eller gäster eller att hotellvärden fullgör sina skyldigheter
med avseende på gästkontrollen. En sådan föreskrift har sin rätta plats i en
särskild hotellförfattning.

Klassificering av hotellrörelser in. ni.

Någon av offentlig myndighet företagen klassificering av hotell efter
storlek eller standard förekommer inte i vårt land. Även en verksamhet som
avser att i endast ett eller några få rum tillhandahålla bostad mot betalning
betecknas i gällande stadga som hotell- eller pensionatrörelse. Och varje
sådan rörelse får drivas under vilket namn som helst. Både turistutredningen
och departementspromemorian tar avstånd från en officiell klassificering
av hotellen efter standard. De flesta remissinstanser, både myndigheter
och branschorganisationer, har anslutit sig till denna uppfattning.
Som skäl anförs dels svårigheterna att i författning precisera de faktorer
som skulle ligga till grund för klassificering, dels den omfattande kontroll
som skulle behövas. Av yttrandena från en del branschorganisationer framgår
att deras egna åtgärder för att sprida kännedom om standarden i olika
hotell är tillräckliga från konsumentupplysningssynpunkt.

I frågorna om rätten att använda beteckningen hotell och om namnprövning
är meningarna mera delade. Turistutredningen ansåg att beteckningen
hotell borde förbehållas de rörelser för vilka tillstånd fordras och att
namnprövning borde införas samt fick stöd av flertalet remissinstanser som
yttrade sig i dessa frågor. I departementspromemorian anförs emellertid att
turistutredningens förslag inte bör genomföras. I yttrandena över promemorian
är meningarna mera delade i fråga om rätten att använda beteckningen
hotell. Branschorganisationerna och en länsstyrelse delar turistutredningens
mening, kommerskollegium, en länsstyrelse och ytterligare några
remissinstanser följer promemorian medan flertalet inte yttrar sig. Namnprövningen
har endast en förespråkare.

Jag anser att samhället bör öva inflytande på hotellens standard i den mån
det behövs med hänsyn till trygghet för liv, hälsa och egendom och till vissa
grundläggande krav på god ordning. Av min föregående framställning fram -

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1966

går hur jag i stort anser att samhället bör fullgöra dessa uppgifter och vilka
slags bestämmelser som behövs härför.

Även om de fordringar samhället sålunda ställer på hotell är uppfyllda,
kan självfallet skötseln och standarden i övrigt växla högst avsevärt mellan
olika hotell, önskemålen hos skilda kategorier hotellgäster i fråga om standard
och rumspriser måste uppenbarligen tillgodoses. Jag anser emellertid,
i likhet med den i stort sett samstämmiga meningen i denna fråga under
dess hittillsvarande behandling, inte lämpligt att samhället tar på sig ansvar
gentemot hotellgästerna när det gäller standarden i denna mening. Här liksom
på andra områden av näringslivet bör i stället konsumenternas intressen
tillgodoses genom en sund konkurrens. Någon officiell klassificering av
hotell bör således inte införas. På de skäl som anförs i departementspromemorian
vill jag inte heller föreslå någon sådan officiell klassificering, som
skulle bli en följd av prövning och godkännande av olika namn på hotell,
eller någon reglering av rätten att använda beteckningen hotell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

Tillämpningsområdet för en hotellförfattning

Turistutredningens förslag och yttrandena däröver

Begreppet hotell- och pensionatrörelse bör enligt turistutredningen alltjämt
innefatta att möblerad bostad tillhandahålls med eller utan förplägnad.
Vandrarhem tillhandahåller sina gäster endast en säng eller brits i en större
sovsal och kan enligt utredningen därför inte anses upplåta möblerad bostad.
Vidare bör den möblerade bostaden vara avsedd att upplåtas åt allmänheten.
Härigenom utmärks att exempelvis semesterhein för industriföretag eller
sammanslutning inte är hotell eller pensionat. Slutligen bör det vara fråga
om yrkesmässig verksamhet, varmed utredningen menar att verksamheten
drivs affärsmässigt. Konvalescenthem blir i enlighet härmed hotell. Sådana
inrättningar som barnhem, ålderdomshem, sjukhus, sjukhem, kuranstalter
och internat bör inte inordnas under en hotellförfattning, önskemål härom
har grundats främst på behovet av brandskyddskontroll, men det bör enligt
utredningen tillgodoses enligt byggnadslagstiftningen.

Vid remissbehandlingen anför länsstyrelsen i Norrbottens län att barnhem,
ålderdomshem och liknande inrättningar samt vandrarhem bör falla
utanför en hotellförfattning. Brandchefen i Stockholm anser, att det visserligen
från brandsynpunkt skulle ha varit av värde att i den nya författningen
få detaljerade säkerhetsbestämmelser för rörelser som är närbesläktade med
hotell- och pensionatrörelse, men framhåller att genom den föreslagna begränsningen
föreskrifterna om tillstånd, kontroll och ansvar vinner i enhetlighet
och klarhet.

Mot utredningens uppfattning vänder sig bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som inte kan finna att utredningen anfört bärande skäl för
att ställa vandrarhem, internat m. in. utanför författningens tillämpningsområde.
Också polismyndigheten, hälsovårdsnämnden och andre stadsläkaren
i Stockholm är kritiska. Härvid framhålls, att — ehuru gästantalet på
vandrarhem och liknande härbärgen ofta är stort — anordningarna beträffande
ordning och säkerhet vanligen inte är lika väl genomförda som i vanliga
hotell och pensionat. Från hygienisk och epideiniologisk synpunkt är
det synnerligen viktigt, att hälsovårdsnämnden får yttra sig över högsta
tillåtna beläggningssiffra med ledning av golvyta, luftkub, antal wc och
tvättmöjligheter. Även golvbeläggning, belysning, möjligheter till renhållning
in. m. kräver hygieniskt bedömande.

Kravet på alt rörelse skall utövas yrkesmässigt har gjort länsstyrelsen
i Västmanlands län tveksam. Härigenom skulle man från kontroll helt undanta
alla de pensionat på landsbygden, vilka i inte ringa omfattning bedrivs
enbart på sommaren vid sidan av ett lantbruk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1!)66

Departementspromemorian

Till begreppet hotcllrörelse hör enligt promemorian att verksamheten avser
bostadsupplåtelse. Upplåtelsen bör åsyfta ett tillfälligt nyttjande av möblerat
utrymme. Uthyrning för längre tid av möblerade rum utesluts härigenom.
För att ett utrymme skall anses som möblerat torde inte böra fordras
mera omfattande utrustning. Kraven på att betryggande skydd ges mot brand
och sanitär olägenhet samt att den allmänna ordningens och säkerhetens
intressen iakttas vid härbärgerande av gäster gör sig gällande oavsett möbleringen
och dess beskaffenhet. Det bör vara tillräckligt att sovanordningar
står till förfogande, även om de är enkla. Omfattar en uthyrningsverksamhet
både möblerade och omöblerade rum bör i fall då antalet rum har betydelse
i gränsdragningsfrågor —- t. ex. vid avgörande av om tillstånd måste inhämtas
och vid tillämpning av 44 § byggnadsstadgan — de omöblerade rummen
inte medräknas.

För att hotellrörelse skall föreligga bör enligt promemorian ytterligare
fordras att verksamheten utövas yrkesmässigt. Semesterhem som anordnas
av t. ex. en industri för dess anställda kommer därmed inte att likställas
med hotell. Utanför hotellförfattningen kommer också att falla bostadsupplåtelser
vilka sker bara vid enstaka tillfällen. En tillämpning av hotellreglerna
kan däremot vara motiverad vid säsongmässig bostadsuthyrning
även om verksamheten inte utgör huvudsysselsättning för bostadsupplåtaren.
Ett exempel är sommarpensionatrörelse vid ett lantbruk. Tolkningen av vad
som i detta hänseende och i övrigt är att hänföra till yrkesmässighet torde
emellertid få överlåtas åt rättspraxis.

Med de nu angivna bestämningarna kommer under begreppet hotellrörelse
att ingå bl. a. vandrarhem och liknande lokaler. Något sakligt skäl
för att undanta dem från hotellregleringen torde inte kunna anföras, heter
det i promemorian. Däri erinras om att hälsovårdsstadgan (24 §) såsom en
grupp sammanhåller hotell, pensionat, resanderum, vandrarhem och annan
dylik lokal, vari tillfällig bostad tillhandahålls allmänheten.

I promemorian anses att under hotellförfattningen inte bör falla bostadsupplåtelse
som utgör endast ett moment i annan verksamhet vilken framstår
som den väsentliga. Sådan verksamhet kan innefatta vård, tillsyn, utbildning
eller uppfostran. Härigenom utesluts bl. a. sjukhem, ålderdomshem,
ungdomsvårdsskolor och elevhem vid internatskolor. Vad beträffar s. k.
konvalescenthem erinras om att i prop. 1960: 63 med förslag till stadga angående
enskilda sjukhem in. m. chefen för inrikesdepartementet yttrade,
att hem för konvalescentvård av sådan karaktär att den kunde betraktas
som sjukvård givetvis borde anses omfattad av föreslagen definition på
sjukhem. Någon legal definition på konvalescenthem eller konvalescentvård
borde inte lämpligen ges i den nya författningen. Till ledning borde emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

lertid tjäna sjukhuslagstiftningskommitténs uttalande att hem, där intagning
regelmässigt skedde på läkarremiss eller där någon form av patientbehandling
meddelades rutinmässigt, borde föras till sjukvårdssidan. Någon
avgörande betydelse kunde däremot inte fästas vid den benämning man gav
hemmet. De synpunkter, som sålunda framförts beträffande konvalescenthemmen,
kan enligt promemorian tillämpas också på exempelvis kuranstalter.

Yttrandena över departementspromemorian

Det föreslagna villkoret att bostadsupplåtelse skall avse ett tillfälligt
nyttjande för att anses som hotellrörelse är svårtolkat enligt
rikspolisstyrelsen, som anför att exempel inte saknas på kringgående av
gällande bestämmelser genom yrkesmässig uthyrning av möblerade rum
på ett sätt som rätteligen innebär drivande av hotellrörelse. Styrelsen önskar
en klar gräns mellan hotellrörelse och sådan rumsuthyrning som skall anses
falla utanför den föreslagna hotellförfattningen. Svårigheter att tolka uttrycket
»tillfälligt» påtalas också av överståthållarämbetet, länsbrandinspektören
i Jämtlands län samt polismyndigheterna i Malmö, Örebro, Västerås,
Gävle och Göteborg, vilken sistnämnda dock anser förslaget mera klarläggande
än nuvarande bestämmelser. Polismyndigheten i Malmö väcker tanken
att till hotellrörelse hänföra endast upplåtelser för kortare tid än en månad.
I några av dessa yttranden frågas hur de rumsuthyrningar skall bedömas,
som i anslutning till kurser vid polisskolor och militära skolor m. m. avser
nyttjandetider från 2 veckor till hela terminer. Polismyndigheten i Gävle
anser det inte nödvändigt att hänföra sådan uthyrning till hotellrörelse och
knappast möjligt att hos allmänheten vinna förståelse för en sådan bestämmelse.

Genom att förslaget uttryckligen framhåller att bostadsupplåtelsen skall
vara av tillfällig natur samt utesluter beteckningen pensionat, får begreppet
hotellrörelse enligt överståtlmllarämbetets tolkning en med hänsyn till upplåtelsetiden
väsentligt mera inskränkt betydelse än vad som är fallet enligt
gällande hotell- och pensionatstadga.

Polismästaren i Kirnna fäster uppmärksamheten på sådan säsongmässig
bostadsuthyrning, som under sommaren sker i lokaler vilka under övriga
delen av året är elevhem o. dyl., och anser att den bör hänföras till hotellrörelse.
Möjligen kan tillfälliga hotelltillstånd tänkas i dessa fall. Länsstyrelsen
i Jämtlands län nämner att förläggningar för skolungdom under
fjällresor inte ansetts kräva hotelltillstånd men anser att dessa anläggningar,
trots att de används endast under en kort tid av året, till följd av
den intensiva beläggningen behöver bli föremål för särskilda säkerhetsåtgärder
i fråga om brandskydd och hälsovård.

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

I detta sammanhang behandlar några remissmyndigheter möjligheten att
kringgå hyresregleringslagen genom att söka och få hotelltillstånd
för en verksamhet som innebär stadigvarande uthyrning av möblerade
rum. Polismyndigheten i Stockholm anser att den föreslagna bestämningen
av begreppet hotellrörelse undanröjer denna möjlighet, som finns f. n.
Öv er ståthållar ämbetet yttrar härom, att polismyndigheten i allmänhet inte
ansett sig äga vägra lämna privata fastighetsägare och lägenhetsinnehavare
sökta tillstånd till hotell- eller pensionatrörelse även om det varit mer eller
mindre tydligt att ansökningen uteslutande förestavats av att få uthyrningen
undantagen från hyresregleringen. Polismyndigheten har därvid ansett det
ligga utanför dess befogenhet att utreda hur det närmare förhåller sig härmed.
Även om det, enligt den lydelse 26 § hyresregleringslagen har, torde
ankomma på hyresregleringsmyndigheterna att på invändning av hyresgäst
ingå i prövning om en uthyrningsrörelse, beträffande vilken föreligger hotell-
eller pensionattillstånd, är av beskaffenhet att den lagligen inte fordrat
sådant tillstånd lär det, fortsätter ämbetet, vara svårt för hyresgästen att
i detta fall vinna gehör för sitt påstående. Genom den föreslagna uttryckliga
inskränkningen av begreppet hotellrörelse till att omfatta endast tillfällig
upplåtelse ökas otvivelaktigt förutsättningarna i avsevärd grad för att komma
till rätta med sådana camouflerade hotellansökningar, även om olägenheterna
inte kan väntas bli helt undanröjda. Om polismyndigheten vid
prövning av en hotellansökning finner utrett att bostadsupplåtelserna är avsedda
att ske för längre perioder bör sålunda enligt ämbetet ansökningen
avslås.

Statens hyresråd föreslår bestämmelser som klargör att normala bostadsupplåtelser
inte avses med hotellstadgan och anför.

Det förhållandet att hyresregleringslagen icke är tillämplig på bostadsupplåtelse
i hotell- och pensionatrörelse för vilken fordras myndighets tillstånd
har i vissa fall utnyttjats för att vid långtidsuthyrningar av vanliga bostadslägenheter
undgå hyreskontrollen. Vid de hyresreglerande myndigheternas
prövning jämlikt 6 § hyresregleringslagen av ansökningar om nedsättning
av hyra för möblerade bostadslägenheter har sålunda i flera fall kunnat
konstateras att upplåtaren sökt omskapa normala uthyrningar av möblerade
lägenheter till upplåtelser i hotellrörelse. Målen har i vissa fall måst avskrivas
från vidare handläggning på grund av upplåtarens invändning att
hyresregleringslagen icke var tillämplig på upplåtelsen som ingick i hotelleller
pensionatrörelse.

I promemorian framhålles att en till hotellrörelse hänförlig upplåtelse
bör avse ett tillfälligt nyttjande av möblerat utrymme. Detta har även kommit
till uttryck i 1 § i förslaget till ny hotellstadga. Förslaget medför också
en viss utvidgning av de hyresreglerande myndigheternas kompetens såtillvida
att tillstånd till hotellrörelse skall erfordras först när rörelsen är avsedd
att samtidigt mottaga minst tio gäster eller omfattar minst åtta gästrum.
Dessa förändringar i förhållande till den nuvarande stadgan torde
lock icke vara tillräckliga för att eliminera möjligheten att med stöd av
aotellstadgan undandraga normala upplåtelser av bostadslägenheter från

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

rådande hyreskontroll. Enligt hyresrådets mening hör man därför genom ett
tillägg till stadgan eller eventuellt i tillämpningsföreskrifter till densamma
klargöra att stadgan icke har avseende å dylika upplåtelser. Hyresrådet vill
därvid erinra om att begreppet hotell- och pensionatrörelse torde avse icke
blott uthyrning av rum utan även att uthyrningen är förknippad med tillhandahållandet
av vissa tjänster och nyttigheter, t. ex. sänglinne och städning.
Något krav på tillhandahållande av dylika prestationer för att hotellrörelse
skall anses föreligga har icke uppställts i förslaget. Ett dylikt krav
skulle kunna införas i stadgan, till exempel genom en omredigering av första
meningen av 1 § enligt följande: »Med hotellrörelse förstås i denna stadga
yrkesmässig verksamhet med ändamål att i förening med tillhandahållande
av vissa tjänster och nyttigheter upplåta rum i möblerat skick för tillfälligt
nyttjande som hostad.»

Vad som avses med möblerad bostad är inte alltid klart enligt
polismyndigheten i Malmö. Ibland kan man inte tala om möblering i gängse
mening, exempelvis när bostaden rymmer endast ett mer eller mindre primitivt
sovunderlag placerat direkt på golvet. Av gästerna har detta accepterats
som enda alternativ till total logibrist nattetid. De sanitära förhållandena
och brandskyddet har i dessa fall ibland varit eländiga men det har, anför
polismyndigheten, visat sig svårt, ibland omöjligt, för myndigheterna att
inskrida effektivt.

Även begreppet yrkesmässig verksamhet anses i en del yttranden
kunna ge anledning till tolkningssvårigheter. Enligt länsstyrelserna
i Uppsala och Gävleborgs län samt polismyndigheten i Örebro är det inte
tillfredsställande att överlåta tolkningen åt rättspraxis. Polismyndigheten
föreslår att central myndighet får i uppdrag att på begäran lämna bindande
förhandsbesked huruvida hotellrörelse i visst fall skall anses föreligga; som
förebild hänvisas till arbetarskyddsstyrelsens förhandsbesked enligt butikstängningslagen.

Medicinalstyrelsen erinrar om att s. k. patienthotell, som vid större sjukhus
drivs av sjukhusets huvudman eller ideella organisationer såsom Svenska
röda korset, med den föreslagna lydelsen inte omfattas av hotellbestämmelserna.
Styrelsen vill inte tillstyrka detta och anser att det nuvarande villkoret
»mot betalning» erbjuder en rationellare gränsdragning när det gäller
att säkerställa möjligheter för en enhetlig behandling av sådana former av
rumsupplåtelse. Härför talar enligt styrelsen också föreliggande erfarenheter
av att ordet »yrkesmässig» i 24 § hälsovårdsstadgan ofta orsakat avsevärda
praktiska svårigheter.

Länsstyrelsen i Hallands län vill. med hänsyn till pensionat på landsbygden
vilka sommartid i inte ringa omfattning drivs vid sidan av lantbruk,
ha en kompletterande föreskrift av innebörd att yrkesmässighet skall anses
föreligga även i de fall då verksamheten inte utgör huvudsysselsättning för
bostadsupplåtaren.

Den omfattande privatrumsuthyrning som särskilt sommartid förekommer
i vissa delar av landet måste otvivelaktigt betraktas som yrkesmässig,

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

anser Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska turisthotellens riksförbund,
RESO och Sveriges centrala restaurangaktiebolag. Denna form av
rumsuthyrning till turister bör enligt organisationernas mening underlättas
genom att undantas från hotellbestämmelserna. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län anser oklart om sådan uthyrning är hotellrörelse och anför.

I turistkommuner är det ganska vanligt, att enskilda personer i sina hem
hyr ut enstaka rum till gäster, som i övrigt vistas samt intar sina måltider
på något av hotellen eller pensionaten i orten. Denna rumsuthyrning sker
ofta genom vederbörande hotellinnehavares förmedling. Om dessa upplåtelser
av möblerade rum faller under benämningen hotellrörelse måste
givetvis upplåtaren göra anmälan hos polismyndigheten innan rörelsen börjar
utövas. Denna oklarhet kommer att vålla svårigheter vid avgörande av
frågan, huruvida anmälningsskyldighet föreligger. Det kan ifrågasättas om
denna form av uthyrning av enstaka rum bör falla under benämningen
hotellrörelse och sålunda omfattas av anmälningsskyldighet. Klarhet härutinnan
är av särskild betydelse eftersom enligt föreslagna ansvarsbestämmelser
den som underlåter att göra anmälan enligt förslaget kan dömas till
dagsböter.

Polismyndigheten i Kristianstad förutsätter att bostadsuthyrning, som
förmedlats av rumscentral eller liknande organ, hänförs till hotellrörelse.
Polismyndigheten i Gävle anser, att den privatperson som av en rumscentral
anvisas en gäst varje veckoslut i och för sig skulle kunna sägas driva yrkesmässig
verksamhet, men polismyndigheten finner det inte rimligt att till
hotell hänföra ett enda uthyrningsrum.

Polismyndigheten i Kalmar framhåller, att rumsuthyrning vid sidan av
annan verksamhet kan komma att ske på sådant sätt att verksamheten undantas
från hotellbestämmelserna, och föreslår därför att kravet på yrkesmässighet
slopas. Enligt polismyndigheten i Malmö förekommer försök att
kringgå hotellstadgan genom att göra avgiften »frivillig».

Med yrkesmässig verksamhet bör enligt Hotell- och restauranganställdas
förbund avses all verksamhet som har till ändamål att tillhandahålla tillfällig
möblerad bostad, även om inkomst av sådan verksamhet saknar betydelse
för utövarens utkomst. Det väsentliga är att verksamheten är kontinuerlig
och inte avser att enbart tillgodose tillfälliga rumsbehov som kan
uppstå vid speciella arrangemang i en ort.

Särskilda former av bostadsupplåtelse utöver de förut nämnda behandlas
i olika yttranden. Sålunda framhåller polismyndigheten i Norrtälje att privata
vårdhem, benämnda vilohem, konvalescenthem o. dyl., inte alltid kunnat
godkännas som sjukhem och därför, i brist på andra bestämmelser, hänförts
till pensionat med krav på tillstånd enligt hotellstadgan. Enligt förslaget
kan dessa vårdhem inte hänföras till hotellrörelse, och särskilda bestämmelser
behövs i så fall. Till polismyndighetens uppfattning ansluter sig
länsstyrelsen i Stockholms län.

Enligt promemorian föreligger inte hotellrörelse när tillhandahållande av
bostad ingår i verksamhet för att bereda vård, tillsyn, utbildning eller upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

fostran. Länsbrandinspektören i Östergötlands län påpekar att till följd härav
brunnsanläggningar, sommarkolonier för ungdomsorganisationer samt
vilo- och semesterhem inte omfattas av den föreslagna stadgan, en begränsning
som han anser mindre lycklig och omotiverad då vandrarhem
inbegrips. Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar däremot att den inte har
någon erinran mot att semesterhem, sjukhem, elevhem vid internatskolor
o. dyl undantas, samt delar den i promemorian framförda uppfattningen att
behovet av kontroll av dessa anläggningar kan tillgodoses inom ramen för
gällande lagstiftning inom respektive specialområde.

Förslaget att vandrarhem skall räknas till hotellrörelse tillstyrks av
medicinalstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelsen i Kopparbergs län,
polismyndigheterna i Oskarshamn, Hälsingborg och Piteå, Sveriges administrativa
läkares förening, förste stadsläkaren i Malmö och handelskammaren
i Gävle. Svenska turistföreningen, som driver omkring 240 vandrarhem,
anser tveksamt om de kan och bör anses som hotellrörelser. Vandrarhemmen
uppvisar ett mycket stort antal förläggningstyper såsom skolor, skolhem,
småstugor, privathem och hembygdsgårdar. De flesta av dessa anläggningar
är öppna endast sommartid och är avsedda att bereda turister — såväl
svenskar som utlänningar — tillfälle till prisbillig övernattning i intressant
och god miljö.

Föredraganden

Enligt den gällande hotellstadgan är hotell- eller pensionatrörelse sådan
verksamhet som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla
möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad. Även
den minsta rörelse som uppfyller dessa förutsättningar utgör hotell eller
pensionat. Hotellstadgans flesta bestämmelser är dock inte tillämpliga på
de minsta rörelserna. Turistutredningen föreslår i huvudsak samma kriterier
på hotell- eller pensionatrörelse som de nu gällande, och i yttrandena över
dess förslag diskuteras bara några smärre utvidgningar. I departementspromemorian
behålls det nuvarande och av turistutredningen föreslagna kriteriet
att bostaden skall vara möblerad. Vidare föreslås i likhet med utredningen
att verksamheten skall vara yrkesmässig. Nytt i promemorieförslaget
är det även i 24 § hälsovårdsstadgan upptagna kriteriet att bostaden är tillfällig.
Vid remissbehandlingen har anförts att den sålunda föreslagna definitionen
på hotell är svårtolkad. Ett stort antal exempel på tolkningssvårigheter
anförs i yttrandena.

Avgörande för de här behandlade frågorna är enligt min uppfattning de
särskilda intressen som skall tillgodoses med en lagstiftning på förevarande
område.

Till en början vill jag då erinra om att intresset av brandskydd i hotell
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 124

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

som jag föreslagit tidigare inte bör tillgodoses i en särskild hotellförfattning
utan i annan lagstiftning. Som jag nämnt i redogörelsen för gällande bestämmelser
anknyter emellertid vissa brandskyddsbestämmelser i byggnadsstadgan,
byggnadsstyrelsens anvisningar till denna och statens brandinspektions
anvisningar angående brandsyn till begreppet hotell eller pensionat.
Framför allt är det betydelsefullt att byggnadsbestämmelserna gäller utanför
planlagt område i fråga om vissa hotell. En utvidgning eller minskning av
vad som innefattas i begreppet hotell eller pensionat kan således återverka
bl. a. på skyldigheten att söka byggnadslov. Eftersom emellertid brandskyddet
inte skall tillgodoses enligt hotellförfattningen anser jag att det inte
finns anledning att i detta hänseende utforma den med hänsyn till önskemål
om att göra byggnadsbestämmelserna tillämpliga i ökad utsträckning.

I fråga om hälsovårdsintresset saknar frågan om hotellförfattningens tilllämpningsområde
betydelse, eftersom bestämmelserna i 24 § hälsovårdsstadgan
avser inte bara hotell och pensionat utan också resanderum, vandrarhem
och annan dylik lokal, vari tillfällig bostad yrkesmässigt tillhandahålls
allmänheten.

Rent allmänt gäller att den som ämnar hyra bostad själv får ta reda på
vad han önskar veta om hyresvärden och om eventuella grannar och medhyresgäster.
Det är inte en samhällsuppgift att utöva någon auktorisation
i dessa hänseenden. För tillfälliga bostäder som det i regel är fråga om i
hotell gör sig speciella synpunkter gällande. Hyresgästen kan i allmänhet
inte i förväg förvissa sig om förhållandena i hotellet. Han är tvärtom enligt
sakens natur oftast nödsakad att beställa rum genom överenskommelse per
telefon eller post eller genom rumsförmedling. På grund härav bör han tillförsäkras
en möjlighet att räkna med att åtminstone vissa elementära krav
på ordning och säkerhet är uppfyllda.

Intresset att underlätta polisens spaningsverksamhet avser i detta sammanhang
framför allt gäster, som inte bor länge på samma hotell.

De intressen som skall tillgodoses föranleder mig på grund av det anförda
att i likhet med departementspromemorian förorda att endast verksamhet
med ändamål att tillhandahålla tillfällig bostad regleras i en särskild hotellförfattning.
I några remissyttranden har befarats svårigheter att avgöra
vad som är tillfällig bostad. Jag vill härtill framhålla att samma uttryck
förekommer i 24 § hälsovårdsstadgan för att ge uttryck åt det särskilda
behovet av sanitära åtgärder i bostäder som byter inneboende ofta. Som
tillfälliga bör enligt min mening inte anses t. ex. upplåtelser till studerande
per termin. I tveksamma fall bör till hotell- eller pensionatrörelse inte hänföras
upplåtelser för tid som är längre än de längsta normalt förekommande
semestertiderna, dvs. i stort sett upplåtelser för längre tid än en månad.
Avgörande bör vara den art av upplåtelser som rörelsen med hänsyn till
omständigheterna får anses huvudsakligen vara avsedd för.

Hyresregleringslagen gäller inte bostadsupplåtelse i sådan hotell- eller pen -

Kungl. Ma j. ts proposition nr 12i år 1966

sionatrörelse för vilken fordras myndighets tillstånd. I några remissyttranden
nämns att hotellstadgan ibland används av hyresvärdar som vill undandra
sig hyreskontroll. Detta har varit möjligt bl. a. därför att stadgan inte
är begränsad till att avse tillfälliga bostadsupplåtelser. I den mån tillstånd
fordras för rätten att driva hotellrörelse — en fråga som jag behandlar i det

följande__åligger det självfallet tillståndsmyndigheten att i tillstånds ärendet

pröva om det verkligen är fråga om sådan rörelse. Även i ärende
hos hyresregleringsmyndigheterna torde enligt vad som framhålls i yttrandena
en sådan prövning kunna ske i viss utsträckning. Har tillstånd föi
rörelsen grundats på uppgifter om att den varit avsedd för tillfälliga rumsupplåtelser,
torde man inte vara bunden härav om det t. ex. i ärende om
hyresreglering visas att rörelsen faktiskt bedrivs så att rum hyrs ut föi
mera stadigvarande bosättning. Den av mig föreslagna begränsningen till
upplåtelse av tillfällig bostad synes sålunda ägnad att avsevärt öka möjligheterna
att komma till rätta med obehöriga försök att undandra bostäder
från hyreskontroll.

Både i gällande hotellstadga och i de föreliggande förslagen förutsätts att
den bostad som upplåts skall vara möblerad. Kravet på möblering har emellertid
i promemorieförslaget satts lägre än i gällande stadga så som den
tolkats. Innebörden härav blir framför allt att det stora antalet vandrarhem
som finns i vårt land blir att anse som hotellrörelser. I denna del har förslaget
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser utom
Svenska turistföreningen, som driver de flesta vandrarhemmen.

För tillgodoseende av ordningsintressena i samband med den bostadsupplåtelse
det här är fråga om saknar det enligt min mening i och för sig
betydelse om bostaden är möblerad eller inte. Så som begreppet möblerad
uttunnats i promemorieförslaget skulle det lika gärna kunna slopas helt.
Det upptas f. ö. inte i 24 § hälsovårdsstadgan. Det synes mig emellertid
angeläget att inte avlägsna sig från de kriterier som i verkligheten gäller för
det alldeles övervägande antalet rörelser som det här är fråga om. Eftersom
det inte möter hinder att behålla kriteriet möblerad med den i promemorian
rekommenderade vidsträckta innebörden anser jag mig inte böra förorda
någon ändring på denna punkt.

Frågan om vandrarhemmens ställning bör självfallet inte lösas med utgångspunkt
i möbleringen. Som Svenska turistföreningen anfört är vandrarhemmen
av många olika typer. Redan i föreningens huvudmannaskap får
anses ligga en viss garanti för ordentlig skötsel. .lag anser emellertid att
de i många fall har sådan likhet med sedvanlig hotcllrörelse att de inte bör
undantas från en hotcllförfattnings tillämplighet. Att de flesta vandrarhem
är öppna endast sommartid utgör inte i och för sig skäl till annan bedömning.
I vad mån storleken får betydelse för tillämpligheten behandlar jag i
det följande för alla typer av hotellrörelser.

Det nuvarande kriteriet att bostad upplåts mot betalning utbyts i de före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

liggande förslagen mot att upplåtelsen skall vara yrkesmässig. Syftet med
denna ändring är att från hotellbestämmelserna undanta dels verksamhet
som inte drivs affärsmässigt, dels enstaka bostadsupplåtelser och upplåtelsel
för vissa kategorier, t. ex. anställda i visst företag.

De bestämmelser som avser att tillgodose ordningsintressena hör enligt
min mening inte göras tillämpliga på enstaka upplåtelser av tillfällig bostad
mot betalning. Exempel härpå är att privatpersoner i en ort vid särskilda
tillfällen, t. ex. kongresser, hyr ut rum i sina bostäder. Inte heller gör de
angivna ordningsintressena sig gällande i samband med semesterhem och
liknande anläggningar som ett företag driver för sina anställda eller sommarkolonier
som drivs av ungdomsorganisationer. Först när uthyrningen
sker mera planmässigt och vid flera tillfällen till olika hyresgäster behövs
den nämnda ordningskontrollen. Exempel härpå är uthyrning av s. k. resanderum.
Från ordningssynpunkt saknar det däremot betydelse om verksamheten
utgör bostadsupplåtarens huvudsysselsättning eller får anses som
en bisyssla. I och för sig saknar det också betydelse att verksamheten bedrivs
endast vissa delar av året, t. ex. under sommarsäsongen. Hyrs privatrum ut
genom förmedling av ett hotell eller av särskild turist- eller rumsförmedling,
är det likväl i allmänhet rummets hyresvärd som svarar för ordningen där.
Det är hans sätt att utöva verksamheten som bör avgöra rörelsens art.

Den verksamhet som således bör omfattas av ordningsbestämmelserna
beskrivs lämpligen med uttrycket yrkesmässig. De tolkningssvårigheter som
anförts vid remissbehandlingen torde med hänsyn till vad jag anfört inte
behöva bli alltför stora.

En verksamhet av det slag som jag nu har beskrivit kan drivas med bara
ett eller några få rum. Även den minsta rörelse blir således hotell- eller pensionatrörelse,
liksom i den gällande hotellstadgan. Frågan om i vilken utsträckning
författningsbestämmelser på förevarande område framdeles också
bör gälla för de minsta rörelserna hänger nära samman med frågan om
tillståndstvång för rätten att driva hotell- eller pensionatrörelse. Denna
fråga återkommer jag till senare.

Bostadsupplåtelse som utgör endast ett moment i sådan verksamhet som
vård, tillsyn, utbildning eller uppfostran omfattas f. n. inte av begreppet
hotell- och pensionatrörelse. Någon ändring härvidlag föreslås inte i departementspromemorian.
I många fall gäller det verksamheter som kontrolleras
av statlig eller kommunal myndighet, t. ex. sjukhem, elevhem, ungdomsvårdsskolor.
För dem behövs självfallet inte dessutom den kontroll
som en hotellförfattning skall möjliggöra. Vid remissbehandlingen har anmärkts
att vissa inrättningar av denna art i praktiken inte kunnat hänföras
till någon av de angivna typerna. Exempel härpå är vilohem och konvalescenthem.
S. k. patienthotell i anslutning till sjukhus kan också räknas hit.
Även om bostadsupplåtelsen i dessa fall är tillfällig och yrkesmässig synes
de ordningsintressen som motiverar särskilda hotellbestämmelser inte vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

särskilt framträdande. Ju närmare anknytningen är till den vårdande eller
undervisande delen i verksamheten, desto mindre skäl finns att anse denna
som hotell- eller pensionatrörelse. Om rörelsen inte blir underkastad tillsyn
av de myndigheter som utövar tillsyn på sjukvårdens område, bör den hänföras
till hotellrörelse, när villkoren i övrigt härför är uppfyllda. Vad som
anförs i departementspromemorian om konvalescenthem synes mig här
kunna tjäna till ledning vid bedömningen av gränsfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

Tillståndstvång för hotellrörelse

Turistutredningens förslag och yttrandena däröver

Turistutredningen förordar att endast större företag skall räknas som hotelloch
pensionatrörelser och få betecknas som hotell. För dem skall fordras
tillstånd. Gränsen bör dras så, att till större rörelser hänförs sådana som
avser att samtidigt ta emot minst tio gäster eller som oavsett antalet gäster
har minst åtta gästrum. Särskilt med hänsyn till att tillstånd på detta sätt
blir avgörande för rätten att använda beteckningen hotell finner utredningen
den mildring av tillståndskravet som detta innebär lämplig. För frågan om
indelning av rörelserna med hänsyn till brandskydd och gästkontroll är
mildringen enligt utredningen betydelselös.

Beträffande mindre rörelser — som inte hänförs till hotell eller pensionat
och för vilka inte skall krävas tillstånd — föreslår utredningen, att anmälan
skall göras hos polismyndigheten innan rörelsen börjas. Vad utredningen
föreslår rörande kontroll av gäster skall gälla också de mindre rörelserna i
vad avser utländska gäster.

Turistutredningens förslag om storleken av de rörelser för vilka tillstånd
skall fordras godtas av överståthållaråmbetel, länsstyrelsen i Kopparbergs
län och brandchefen i Stockholm.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar tveksamhet beträffande den föreslagna
gränsdragningen. Eftersom det torde vara av visst värde att benämningen
hotell förbehålls rörelser av ej för obetydlig omfattning anser sig
länsstyrelsen dock kunna godta förslaget. Också polismyndigheten i Stockholm
accepterar förslaget under förutsättning att skärpta bestämmelser ges
om anmälningsrörelser: anmälningsskyldighet vid uthyrningsverksamhetens
början och slut samt möjlighet till kontroll från ordnings- och hälsovårdssynpunkt.
Landsfogden i Göteborgs och Bohus län framhåller, att på mindre
pensionat och rum för resande m. m. ofta tillhandahålls rum åt ett klientel,
som önskar undandra sig kontroll, särskilt från polisens sida. Enligt polismyndigheten
i Örebro kan en anmälningsrörelse misskötas i mycket stor omfattning
innan sådana skäl föreligger, att rörelsen kan stoppas. Finns risk
härför överlåts kanske rörelsen pro forma till ny innehavare. Vidare förekommer,
att i samma byggnad inrättas flera anmälningsrörelser, som formellt
anmälts av olika innehavare men reellt drivs gemensamt. Frågan kan
möjligen lösas genom fordran på ett tillstånd, som inte är så omfattande som
för de större företagen. En kritisk ställning intar också länsbrandinspektören
i Göteborgs och Bohus län.

Ändringen avstyrks av länsstyrelserna i Blekinge och Västmanlands län,
vilka understryker behovet av kontroll över säkerhetsanordningar och hygien

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

samt över rörelseinnehavarens lämplighet. Nu gällande bestämmelser föredras
även av landsfogden i Kronobergs län. Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren
i Gävleborgs län vill under begreppet hotell och pensionat få
in verksamhet, som avser att motta minst fem gäster eller som har minst
tre gästrum, medan hälsovårdsnämnden och andre stadsläkaren i Stockholm
anser, att man helst borde gå ned till två rum och fyra bäddar. De sistnämnda
myndigheterna betonar särskilt de sanitära bristerna vid de mindre uthyrningsställena.
Vidare framhålls att nuvarande bestämmelser ibland kringgås
genom att endast vissa rum hyrs ut möblerade medan ytterligare ett eller
flera rum hyrs ut i omöblerat skick.

Kommerskollegium finner det tveksamt om något verkligt behov föreligger
av att inskränka begreppet hotell- och pensionatrörelse till rörelser av viss
minsta omfattning.

Departementspromemorian

Med hänsyn till att myndigheternas inspektioner av hotellrörelser, även
om de är periodiska, i allmänhet kan företas endast med relativt långa tidsmellanrum
och eftersom en prövning i förväg av utövarens personliga lämplighet
torde ge bättre garanti för rörelsens behöriga skötsel än ingripanden
i efterhand, förordas i promemorian att tillstånd alltjämt, åtminstone i viss
utsträckning, skall fordras för rätten att driva hotellrörelse. Därigenom blir
förhandsprövningen av den personliga lämpligheten möjlig, önskemålet om
förprövning av hotellinnehavarens personliga lämplighet talar för att tillstånd
bör fordras även för små rörelser. Självfallet kan dock bristfällig
skötsel ofta få mera vittgående följder i ett stort hotell än i ett litet.

Besiktning av hotell enligt hälsovårdsstadgan samt brandsyn i hotell enligt
brandstadgan och statens brandinspektions anvisningar sker oberoende
av hotellets storlek. För de intressen som skall tillgodoses genom dessa förrättningar
saknar det enligt promemorian således betydelse vilka hotellrörelser
som fordrar tillstånd. Avgörande för kontrollen blir här endast
vilka verksamheter som omfattas av begreppet hotell.

Byggnadsbestämmelserna för hotell utanför planlagda områden gäller
enligt 65 § byggnadsstadgan endast under förutsättning att tillstånd för
hotellet fordras enligt hotellstadgan. De anvisningar till byggnadsstadgan
som byggnadsstyrelsen nu utarbetar för hotell avses enligt vad som framhålls
i promemorian bli anpassade efter och gälla endast för sådana hotell
för vilka behövs tillstånd. De byggnadstekniska anvisningarna kan enligt
promemorian inte lämpligen och behöver inte göras tillämpliga på de små
hotellen. Den i 1917 års hotellstadga angivna gränsen för tillståndsskyldighetens
inträde anses i promemorian ligga så lågt att en måttlig höjning är
tillrådlig för att anvisningarna skall få lämplig räckvidd. Det är enkelt och
praktiskt om den gräns, som är lämplig med hänsyn till byggnadsbestäm -

56 Kiingl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

melserna, kan sammanfalla med den gräns där tillståndsskyldigheten inträder.

I promemorian erinras om att den gällande hotellstadgans bestämmelser
om resandekontrollen — skyldighet för hotellinnehavare och hotellföreståndare
att avfordra resande vissa uppgifter m. m. (34 §) och att, efter länsstyrelsens
förordnande, göra anmälan till polismyndighet (35 §) -—-i första
hand gäller tillståndsrörelserna. Länsstyrelses förordnande om anmälningsskyldighet
gäller inte mindre rörelser om inte detta särskilt angivits i förordnandet.
Dessa bestämmelser, som infördes åren 1954 och 1958, stämmer
nära överens med turistutredningens förslag. Mot detta restes starka invändningar
från åtskilliga remissinstanser, vilka betonade den försvagning
av kontrollen som skulle följa av förslaget. Vid förevarande översyn av
hotellagstiftningen bör dock enligt promemorian den ordning, som numera
kommit till stånd, inte ändras i något väsentligt avseende. Skilda regler bör
alltså fortfarande gälla för större och för mindre hotellrörelser. En höjning
av gränsen mellan större och mindre rörelser i enlighet med turistutredningens
förslag synes emellertid inte böra väcka betänkligheter från polisiär
synpunkt, särskilt om tillståndsmyndigheten som hittills får möjlighet att
förordna om skyldighet att anmäla hotellgäster i rörelse, som anses böra
sättas under särskild kontroll.

Bland författningar, i vilka såvitt angår hotell skillnad görs mellan rörelser
med och rörelser utan tillståndsskyldighet, nämns i promemorian vidare
bokförings-, hyresreglerings- och allmänna prisregleringslagarna. En
mindre justering av gränsen mellan dessa rörelser anses i promemorian
sakna praktisk betydelse för de nämnda författningarnas del.

Ett starkt skäl för att inskränka kretsen av de hotellrörelser, för vilka
tillstånd skall fordras, är enligt promemorian att härigenom skulle vinnas
lättnad för både tillståndsmyndigheterna och hotellnäringen, vilket givetvis
i och för sig är eftersträvansvärt.

För att de mindre hotellrörelserna inte skall kunna undandra sig den
kontroll, som enligt gällande författningar förutsätts skola ske, föreslås
att alla sådana rörelser skall förhandsanmälas hos polismyndigheten.

På grund av det anförda anses i promemorian hinder inte möta att genomföra
turistutredningens förslag om ändrad gräns för tillståndsskyldighetens
inträde. Det innebär krav på tillstånd för hotellrörelse som är avsedd att
samtidigt motta minst tio gäster eller som — oavsett antalet gäster —- omfattar
minst åtta gästrum samt skyldighet att hos polismyndigheten anmäla
mindre hotellrörelse innan den påbörjas.

Yttrandena över departementspromemorian

I fråga om behovet av ett system med tillståndstvång för rätten att driva
hotellrörelse uttalar några remissinstanser tveksamhet. Sålunda anför kommer
skollegium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 i år 1966

Kollegium har i skilda sammanhang hävdat att i princip fria förhållanden
böra råda inom näringslivet och att statlig reglering av näringslivet bör
komma i fråga endast när starka allmänna intressen påkalla ingripanden.
Därest en reglering är erforderlig inom viss näringsgren är det angeläget
att den icke ges vidsträcktare innehåll än som krävs för att tillgodose dylika
intressen. Från denna utgångspunkt vill kollegium ifrågasätta huruvida tillräckliga
skäl finnes att uppställa krav på tillstånd av polismyndighet för
rätten att driva hotellrörelse och att vara föreståndare för sådan rörelse.
Såsom i promemorian påpekas finnes lämplighetsprövning inom vissa andra
områden, t. ex. ifråga om realisation, gårdfarihandel, pantlånerörelse, utskänkning
av rusdrycker etc. Dessa fall där tillstånd sålunda krävs för att
få utöva näring måste emellertid betraktas som undantagsfall, som tillkommit
för att tillgodose särskilda intressen av betydande styrka. Kollegium
har svårt att bedöma huruvida krav på tillstånd bör upprätthållas när det
gäller hotellrörelse för att tillgodose ordningssynpunkter och gästernas krav
på trygghet. Det kan ifrågasättas om icke en sådan anmälningsskyldighet,
som föreslås för mindre hotell i förening med en befogenhet för polismyndighet
att förbjuda hotell som icke sköts tillfredsställande, ur angivna synpunkter
skulle vara tillfyllest även ifråga om större hotell.

Svenska stadsförbundet är inte övertygat om att det vid sidan av den hotellkontroll
som byggnadsnämnd, brandmyndigheter och hälsovårdsnämnd
utövar skall behövas särskilt tillstånd baserat på en prövning av de personliga
egenskaperna hos den som driver eller förestår en hotellinrättning samt
av dennas läge och beskaffenhet från allmän ordningssynpunkt. Det säger
sig självt att en sådan prövning måste bli tämligen schablonmässig och det
torde knappast vara möjligt att på den vägen vinna garantier för att en hotellrörelse
kommer att skötas på ett från allmän ordningssynpunkt oklanderligt
sätt. I vart fall torde de fördelar som eventuellt står att vinna med ett
dylikt förfarande inte ha sådan tyngd att de bör föranleda avsteg från den
allmänna näringsfrihetens grundsatser, varvid är att märka att den tillståndsprövning
som sker f. n. väsentligen torde vara inriktad på kontroll av
att föreskrivna säkerhetsbestämmelser om brand iakttas. Stadsförbundet
anser därför att tillståndstvånget bör slopas.

I övrigt görs i remissyttrandena inte någon erinran mot förslaget att behålla
systemet med tillståndstvång.

I frågan om vilka hotellrörelser som inte bör få drivas utan tillstånd framkommer
olika meningar. Längst går de remissinstanser som förordar tillståndstvång
för även de minsta hotellrörelser och för vilka följande yttrande
av polismyndigheten i Kristianstad är representativt.

För att polisens arbete med utlänningskontroll, övervakning av kriminella
och andra asociala element och tillsyn över allmän ordning och säkerhet
i allmänhet skall kunna bli effektivt fordras alt viss insyn erhålls i hotellrörelsernas
bedrivande. I detta hänseende kan någon skillnad icke göras
mellan större och mindre hotell. Det torde snarast vara mera angeläget,
att det på de små hotellen förekommer en effektiv polisiär övervakning än
på de stora, bland annat av den anledningen, att personer, som vill undandra
sig polisens uppmärksamhet, sannolikt söker sig till mindre, i skymundan

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

belägna hotell. Eu uppdelning av hotellen i stora och små rörelser skulle
också medföra vissa olägenheter för tillståndsmyndighetens del.

Polismyndigheten i Uppsala anser promemorieförslaget innebära att
»skumraskhotell» gynnas, vilket stämmer illa överens med den rådande uppfattningen
att polisen skall kunna medverka vid förebyggande av brott.
Från ungdomsvårdande synpunkt är förslaget olyckligt enligt polismyndighetens
mening. Administrativt vinns ingen arbetslättnad genom anmälningstvång
som förutsätter visst registreringsarbete samt utredning och vitesföreläggande
i efterhand beträffande påtalade missförhållanden vilka kunnat
förutses. Inte heller får vitesföreläggande i allmänhet någon effekt i dessa
fall, eftersom vitet sällan kan tas ut.

De övriga remissinstanser som förordar generellt tillståndstvång är länsläkaren
i Göteborgs och Bohus län, polismyndigheterna i Hässleholm, Trelleborg,
Uddevalla och Umeå samt Hotell- och restauranganställdas förbund.
Tillståndsskyldighet redan vid tre gästrum eller fem gäster förordas av
polismyndigheten i Ängelholm.

Likaledes med motivering att kontroll bäst behövs i de små hotellrörelserna
avstyrker flera remissinstanser förslaget att ändra gränsen för tillståndsskyldighetens
inträde och vill behålla nuvarande ordning. Denna uppfattning
har länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs
och Västernorrlands län, länslåkaren i Jämtlands län, länsbrandinspektören
i Kopparbergs län, som anför att överbeläggning med därav följande
risker förekommer i stor utsträckning i de mindre hotellen, länsbrandinspektörerna
i Kristianstads och Västernorrlands län samt polismyndigheterna
i Kalmar, Hälsingborg, Västerås och Söderhamn. I några av dessa
yttranden framhålls att en omsorgsfull förhandsprövning på längre sikt
medför mindre besvär än upprepade kontroller hos och påpekanden till
en rörelseinnehavare som på grund av sina personliga egenskaper inte skulle
ha godkänts vid förhandsprövning.

Den i promemorian föreslagna gränsen för tillståndsskyldighetens inträde
— åtta gästrum eller tio gäster — tillstyrks uttryckligen av länsstyrelserna
i Östergötlands, Kronobergs, Värmlands och Västerbottens län, förste stadsläkaren
i Malmö, brandchefen i Stockholm, länsbrandinspektören i Hallands
lån, polismyndigheten i Boden samt Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare.

Förslaget att återinföra anmälningsplikt för mindre hotellrörelser hälsas
med tillfredsställelse av polismyndigheterna i Västervik, Vimmerby, Bollnäs
och Karlstad. Den sistnämnda uttalar att 1954 års ändring, varigenom anmälningsskyldigheten
avskaffades, från polisiära synpunkter visat sig otillfredsställande,
inte minst i fråga om utlänningskontrollen.

I övrigt har förslaget om anmälningsplikt behandlats endast av några remissinstanser
som anser att de minsta hotellrörelserna bör undantas. Sålun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1966

da påpekar länsstyrelsen i Södermanlands län att förslaget innebär en mycket
långt gående anmälningsskyldighet, exempelvis för rörelser där ett rum hyrs
ut under badsäsongen. Risk finns för att personer, som hyr ut rum i mycket
blygsam omfattning, försummar att göra föreskriven anmälan och, ofta
omedvetet, ådrager sig straff. En så omfattande anmälningsskyldighet skulle
medföra betydande pappersexercis utan att någon däremot svarande nytta
kan påvisas. Länsstyrelsen vill därför begränsa anmälningsskyldigheten till
rörelse som omfattar minst fem gästrum. Också länsstyrelsen i Värmlands
län avstyrker anmälningsskyldighet för de minsta rörelserna och anför.

Vad gäller kontrollen av dessa rörelser ur hälsovårds-, brand- och byggnadssynpunkt
synes ej finnas anledning att göra skillnad mellan uthyrning
av tillfällig möblerad bostad och annan bostadsuthyrning. Behovet av tillsyn
i fråga om t. ex. stadigvarande uthyrda rum måste vara lika betydelsefullt.
Den av hälsovårds- och andra liknande synpunkter föranledda kontrollen
som alltså inte betingas av ordningssynpunkter bör ej föras samman med
den polisiära kontroll som hotellförfattningen är avsedd att garantera. Den
bör helt regleras i respektive specialförfattningar.

Vad angår de polisiära synpunkterna torde polismyndigheterna oberoende
av anmälningsskyldighet kunna skaffa sig erforderlig kännedom om mindre
hotell. Anmälningsskyldighet synes ej heller vara någon ovillkorlig förutsättning
för den föreslagna befogenheten för polismyndighet att i vissa fall
ålägga hotellinnehavare att lämna uppgifter angående sina gäster. Länsstyrelsen
anser sig emellertid böra understryka att sådan uppgiftsskyldighet
bör ifrågakomma endast i undantagsfall. Ett polisiärt betingat önskemål att
erhålla en mer eller mindre fullständig kontroll över alla hotellgäster i landet
måste nämligen vägas mot de betydande olägenheter som en sådan kontrollapparat
medför. Den blir betungande för rörelsen, besvärande för gästerna
och kan knappast motiveras av ett mera betydande behov. I promemorian
göres ej gällande att det kontrollsystem som nu finnes medfört några särskilda
olägenheter. En effektiv polismakt bör därför ha möjlighet att lösa sina
uppgifter utan en omfattande kontrollapparat för hotellgäster.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det böra övervägas att från anmälningsskyldigheten
undanta rörelser med högst tre rum eller fem gäster och
ansluter sig därvid till polismyndigheten i Rättvik, som framhåller att efterlevnaden
av en långtgående anmälningsskyldighet inte kan övervakas effektivt.

Före dragan den

I det föregående har jag föreslagit att brandskydd och hälsovård i hotell
skall tillgodoses bl. a. genom byggnadslagstiftningen. Det innebär att kontroll
av hotellbyggnader och liotellokaler sker genom den förprövning som
sker i ärende om byggnadslov. Till denna del av hotellkontrollen återkommer
jag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1966

En särskild hotellförfattning bör som jag nämnt förut innehålla de bestämmelser
som behövs för att tillgodose vissa krav på ordning och säkerhet
i hotell. Den kontroll som fordras härför avser främst den person som driver
hotellrörelse samt hotellgästerna. Även i vissa andra hänseenden har jag
funnit en kontroll behövlig. Kontrollen kan i princip ordnas på skilda sätt.
När det gäller hotellvärdcn kan den ske innan rörelsen påbörjas. Man får då
en ordning med tillståndstvång. Kontrollen kan också begränsas till övervakning,
regelbunden eller sporadisk, av de rörelser som drivs. För att kontrollmyndigheten
skall få kännedom om rörelserna blir det i så fall nödvändigt
med anmälningsskyldighet. En kombination av de olika kontrollsystemen
kan också tänkas.

Kontrollen av hotellgästerna kan självfallet endast ske fortlöpande. Hur
den bör anordnas har jag redogjort för tidigare. Till därmed sammanhängande
frågor om hotelliggare återkommer jag i samband med detaljerna
i en hotellförfattning. Den kontroll som bör ske genom besiktning av polisen
har jag också behandlat förut. I fortsättningen av detta avsnitt ämnar jag
behandla endast frågorna om tillstånd och anmälan.

Enligt 1917 års hotellstadga fordras tillstånd för rätten att driva hotelleller
pensionatrörelse, som har minst fem gästrum eller är avsedd att ta emot
minst nio gäster samtidigt. En tidigare gällande skyldighet att anmäla igångsättning
av mindre hotell- och pensionatrörelser till polisen upphävdes år
1954 i samband med tillkomsten av den nya utlänningslagstiftningen. Även
de små rörelserna, för vilka inte behövs tillstånd, utgör enligt hotellstadgan
hotell- eller pensionatrörelser. Detta har emellertid inte någon större praktisk
betydelse, eftersom flertalet bestämmelser i stadgan inte är tillämpliga på
dem. Bestämmelserna i 4 och 34 §§ om utländsk resande samt i 46 § andra
stycket om vitesförbud mot utövande av rörelse omfattar dock även de små
rörelserna.

Både i turistutredningens förslag och i departementspromemorian föreslås
att systemet med tillståndstvång skall bestå för de större rörelserna. I båda
förordas också skyldighet att anmäla igångsättning av de små rörelserna.
Turistutredningen anser vidare att endast tillståndsrörelserna bör hänföras
till hotell- eller pensionatrörelse, medan promemorian i detta avseende behåller
rådande ordning. I promemorian anförs som skäl för tillståndstvång
i huvudsak endast de ordnings- och säkerhetsintressen som påkallar förhandsprövning
av den som ämnar driva hotellrörelse. Vid remissbehandlingen
av promemorian har erinran mot systemet med tillståndstvång gjorts
endast av kommerskollegium och Svenska stadsförbundet.

.lag har i ett tidigare avsnitt av min framställning kommit fram till att
i den allmänna ordningens och säkerhetens intresse vissa särskilda krav
måste ställas på den som driver eller förestår hotellrörelse. De allmänna och
enskilda intressen som motiverar dessa krav har enligt min mening betydande
styrka. Det synes mig därför tveksamt om det är tillräckligt med ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 12i år 1966

kontrollsystem som innebär endast att samhället genom sina myndigheter
i efterhand kan ingripa mot bristfälligt skötta hotellrörelser. Som framhålls
i något yttrande är det betydligt svårare att komma till rätta med missförhållanden
sedan en hotellrörelse väl börjat drivas.

Redan vid hotellstadgans tillkomst (se prop. 1917: 80 s. 25) stod det klart
att tillståndstvång skulle innebära en väsentlig inskränkning i näringsfriheten.
Föredragande departementschefen framhöll emellertid att avsikten
inte var att på något sätt hindra välfrejdade och laglydiga personer att försörja
sig genom att driva hotcllrörelse utan endast att utestänga dem vilkas
verksamhet på detta område kunde sägas utgöra en fara för allmän ordning,
säkerhet och sedlighet. Allmän enighet rådde om behovet av tillståndstvång.
Departementschefen fann att en inskränkning i näringsfriheten här var påkallad
och skulle medföra fördelar, under det att några olägenheter därav
knappast behövde befaras för lojala näringsidkare. Med hänsyn till vad jag
nyss anfört anser jag, i enlighet med föreliggande utredningsförslag som
de flesta remissinstanserna godtagit, att övervägande skäl alltjämt talar för
att tillståndstvånget behålls.

Vid tillkomsten av 1917 års hotellstadga stod det klart att tillstånd inte
kunde fordras för de minsta rörelserna. Samma inställning ligger till grund
för de båda föreliggande utredningsförslagen. Vid remissbehandlingen av
departementspromemorian har endast några få remissinstanser förordat tillståndstvång
för alla hotellrörelser.

Frågan om storleken av de hotellrörelser för vilka tillstånd skall fordras
hänger nära samman med promemorieförslaget om att återinföra anmälningsskyldighet
för de rörelser som inte omfattas av tillståndstvånget. Detta
förslag har behandlats endast av några få remissinstanser. De tre länsstyrelser
som yttrat sig häröver har avstyrkt en anmälningsskyldighet för de minsta
rörelserna. I detta hänseende är jag ense med dessa länsstyrelser. Den i
några yttranden föreslagna lösningen med tillståndstvång för vissa rörelser,
anmälningsskyldighet för andra och frihet för de minsta innebär att två
storleksgränser behöver dras. Av remissyttrandena framgår att följden
härav skulle bli så många gränsdragningsproblem att systemet skulle bli
alldeles för invecklat och medföra rättsosäkerhet. Jag förordar därför att
det nuvarande systemet behålls, dvs. tillståndstvång för vissa rörelser men
ingen anmälningsskyldighet.

Kraven på hotellvärdens person bör vara lika stränga i stora och små rörelser.
Detta behöver emellertid inte nödvändigt innebära att kontrollen
uttormas så att tillstånd fordras för dem alla. De skäl som anförts mot anmälningsskyldighet
för de små rörelserna utgör i än högre grad skäl mot tillståndstvång
för dem. Jag anser därför att det inte är anledning att sänka
gränsen för tillståndstvångets inträde från den nuvarande med fem rum eller
nio gäster till exempelvis tre rum eller fem gäster. Å andra sidan finner jag
det inte motiverat att höja gränsen till åtta rum eller tio gäster så som före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

slagits i promemorian. Dess förslag hänger nämligen samman med förslaget
om anmälningsskyldighet för de mindre rörelserna, vilket jag inte anslutit
mig till. Vid den avvägning som mot denna bakgrund kan göras saknas det
enligt min mening skäl att gå ifrån den nuvarande gränsen för tillståndstvångets
inträde, när gränsen skall sättas med hänsyn till det här behandlade
ordningsintresset.

Tillståndskravet har betydelse för tillämpligheten i vissa fall av byggnadsstadgan
och byggnadsstyrelsens anvisningar. Från byggnadsstyrelsen har
jag inhämtat att byggnadsanvisningarna för hotell inte lämpligen kan avse
mindre hotellrörelser än dem som har fem rum samt att anvisningarna måste
göras utförligare för hotell med mer än åtta rum. Redan enligt 32 § i den
nuvarande hotellstadgan görs en liknande skillnad mellan hotell av olika
storlek, och från byggnadsstyrelsen har upplysts att det inte medför någon
olägenhet med en motsvarande uppdelning i byggnadsanvisningarna för
hotell. Jag finner på grund härav att det med hänsyn till förhållandet mellan
byggnadslagstiftningen och en ny hotellförfattning inte möter något hinder
att behålla den nuvarande gränsen för tillstånd, dvs. fem rum eller nio
gäster.

På grund av det anförda föreslår jag att den gällande gränsen för tillståndsskyldighetens
inträde behålls.

Skyldigheten att avfordra gäster personuppgifter och anteckna dem på
sådant sätt att de kan hållas tillgängliga för polisen bör inte åligga de minsta
rörelserna om det inte förordnas för speciella fall. Skyldigheten bör som
hittills gälla endast för tillståndsrörelserna. Bestämmelser om polismyndighetens
tillträdesrätt och om förbud att driva rörelse bör omfatta även rörelser
som är så små att de inte fordrar tillstånd.

Mitt förslag innebär sålunda att även de minsta rörelserna som hittills
i författningen betecknas som hotell- eller pensionatrörelser samt att författningsbestämmelserna
inte görs tillämpliga i samma mån på större och
mindre rörelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 ar 1966

Tillståndsmyndighet
Tidigare utredningar och yttranden

Turistutredningens förslag innebär att de byggnadstekniska frågor som
angår hotell och pensionat skall prövas av byggnadsnämnden i samband
med byggnadslov för lokal eller byggnad som är avsedd att tas i anspråk för
hotellrörelse. Tillstånd att driva rörelsen skall däremot beviljas av länsstyrelsen
eller sådan poliskammare som fanns i vissa städer vid den tid då
turistutredningen lade fram sitt förslag. Någon erinran mot förslaget om
tillståndsmyndighet görs inte i yttrandena. En del remissinstanser, som
inte har något att invända mot att hotellstadgans byggnadsföreskrifter förs
över till byggnadslagstiftningen, anser likväl att byggnadsnämnd inte skall
godkänna hotell- eller pensionatsbyggnad. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads
län bör prövningen av lokalerna alltjämt verkställas av länsstyrelserna, eftersom
byggnadsnämnderna inte är kompetenta för dessa ofta komplicerade
avgöranden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att byggnadsnämnderna
i många landskommuner inte har tillräckliga kvalifikationer för att
pröva hotellbyggnad eller hotellägenhet. Befogenhet att godkänna byggnadsföretagen
bör därför förbehållas byggnadsnämnder med stadsarkitekt,
som tillstyrkt förslaget, medan i andra fall länsstyrelsen bör godkänna.
Liknande uttalanden görs av bl. a. länsstyrelserna i Västmanlands, Västernorrlands
och Jämtlands län, länsarkitekten och länsbrandinspektören i
Västernorrlands län, länsbrandinspektören i Göteborgs och Bohus län samt
landsfiskalen i Karlskoga landsfiskalsdistrikt.

Domstolskommittén framhåller i sitt betänkande (stencilerat, 1963) om
avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna att polisdistrikten
i den nya polisorganisationen i allmänhet kommer att omfatta
både städer och landsbygd samt att valet nu synes böra ske mellan polischef
och länsstyrelse som tillståndsmyndighet. Kommittén erinrar om att polischefen
redan f. n. har att på tillståndsmyndighetens föranstaltande undersöka
beskaffenheten av den lägenhet, där hotellrörelsen skall drivas, samt
att göra årlig besiktning. Vidare avgörs inte ett tillståndsärende förrän polismyndigheten
fått tillfälle att yttra sig om lägenhetens beskaffenhet och
sökandens lämplighet och detta yttrande torde enligt kommittén ha avgörande
betydelse vid ärendets prövning. Polischeferna kommer i framtiden
att få en starkare ställning än de har f. n. och vara väl skickade att handlägga
även mera svårbedömbara ärenden. Det är i allmänhet en fördel att beslut
fattas av den myndighet som inhämtar upplysningar om de förhållanden som
inverkar på ärendets avgörande. Domstolskommittén föreslår därför att
polismyndigheten blir tillståndsmyndighet. I yttrande över domstolskommitténs
förslag förklarar polisberedningen att den inte har någon erinran

Kungl. Maj:is proposition nr 124 år 1966

mot att tillståndsgivningen nu decentraliseras till polismyndigheterna även i
de mindre städerna och på landet.

Departementspromemorian

I departementspromemorian erinras om att länsstyrelsen var tillståndsmyndighet
enligt 1917 års hotellstadgas ursprungliga lydelse. För stad med
minst 20.000 invånare blev år 1937 magistraten eller, om sådan inte fanns,
kommunalborgmästaren tillståndsmyndighet. Denna ändring var ett led i
strävandena att begränsa länsstyrelsernas arbetsbörda. Decentraliseringen
hade även den fördelen att de lokala förhållandena kunde beaktas bättre och
att tillståndsmyndigheten blev lättare tillgänglig för allmänheten.

Efter magistraternas och kommunalborgmästarinstitutionens upphörande
den 1 januari 1965 är länsstyrelsen tillståndsmyndighet även för de större
städerna utom Stockholm (SFS 1964: 675). Denna ordning är, framhålls det
i promemorian, ett provisorium i avbidan på en ny hotellförfattning, och
frågan om lämpligaste tillståndsmyndighet kan nu avgöras förutsättningslöst.

Den decentralisering av hotellärendena som påbörjades redan 1937 och som
förordats av domstolskommittén och polisberedningen bör enligt promemorian
fullföljas. Länsstyrelsen bör därför inte vidare vara tillståndsmyndighet.

Då det ofta torde vara så att den som önskar hotelltillstånd också skall
anordna hotellokalen eller vidta annan åtgärd som fordrar byggnadslov,
övervägs i promemorian att låta byggnadsnämnden besluta även i fråga om
tillståndet att driva själva hotellrörelsen. Därvid nämns att byggnadsnämnden
är tillståndsmyndighet enligt förordningen den 1 december 1961 (nr
568) om brandfarliga varor. Såsom framgår av vad som anförts tidigare blir,
sägs det emellertid vidare i promemorian, prövningen av en ansökan om
tillstånd att driva hotellrörelse helt inriktad på sökandens personliga lämplighet
samt lokalens läge och beskaffenhet från ordningssynpunkt, dvs.
främst polisiära bedömanden. Om beslutanderätten tillkommer byggnadsnämnden
skulle det i allt fall vara nödvändigt att inhämta polismyndighetens
yttrande, och detta yttrande borde rimligen få avgörande betydelse
för beslutet. På polismyndighet skulle också under alla förhållanden ankomma
att för bevakning av den allmänna ordningens och säkerhetens intressen
fortlöpande kontrollera hotellrörelsen. Byggnadsnämnden bör enligt
promemorian därför inte göras till tillståndsmyndighet.

På grund av det anförda föreslås i promemorian att polismyndigheten
generellt blir tillståndsmyndighet för hotellrörelser. Polismyndighetens befogenhet
bör därvid omfatta inte bara att meddela tillstånd utan också att
återkalla tillstånd, förordna om skyldighet att göra anmälan om hotellgäster
och utfärda förbud för mindre rörelser att fortsätta sin verksamhet samt att
fullgöra övriga uppgifter som nu ankommer på länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

I promemorian framhålls att den föreslagna ordningen liksom den nuvarande
innebär att den som avser att utöva hotellrörelse kan behöva göra
ansökan hos två myndigheter, nämligen polismyndigheten och, om byggnadslov
fordras, byggnadsnämnden. När byggnadslov fordras synes det lämpligt
att sökanden först begär hotelltillstånd och avvaktar beslut i detta ärende,
så att kostnader för lokalplanering inte kommer att nedläggas i onödan.

Yttrandena över departementspromemorian

Promemorieförslaget att förlägga prövningen av hotellbyggnad och hotelllokal
i samband med anordnande av hotell helt till ärendet om byggnadslov
möter invändningar i flera yttranden. Därvid anförs från många håll att
byggnadsnämnderna och de kommunala befattningshavare, som de kan anlita,
i många kommuner inte är kompetenta att avgöra frågor om brandskydd
och hälsovård i hotell. Olika förslag om remisskyldighet och prövningsmyndighet
lämnas i yttrandena. Frågan om kontrollen av hotellbyggnader får
till följd av de remissyttranden, som avses här, ett nära samband med frågan
om vilken myndighet som skall ge tillstånd att driva hotellrörelse.

Belysande för dessa frågor är följande uttalande av länsstyrelsen i Kopoarbergs
län.

Enligt nu gällande regler har den som ämnar driva hotell- eller pensionatrörelse,
med undantag av icke tillståndspliktig rörelse inom vissa icke planlagda
områden, att i de fall där byggnaden eller lägenheten icke tidigare
godkänts för ändamålet först söka byggnadslov till byggnadens uppförande
eller ianspråktagande för hotell- eller pensionatändamål. Sedan byggnaden
eller lägenheten helt iordningställts kan tillstånd sökas att driva hotell- eller
pensionatrörelse där. I många fall förekommer — särskilt då fråga är om
ianspråktagande för hotelländamål av redan för annat ändamål uppförd
byggnad — att byggnadslov icke sökes. Allmänheten känner vanligtvis icke
till, att byggnadslov fordras då fråga är om endast ett ianspråktagande för
hotell- eller pensionatändamål av en redan för annat ändamål uppförd
byggnad.

Sedan ansökning om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse ingivits
till länsstyrelsen skall sökanden rätteligen vänta med att taga den redan
iordningställda byggnaden i anspråk för hotelländamål till dess länsstyrelsen
meddelat vederbörligt tillstånd härtill. Denna olägenhet är särskilt
framträdande på grund av att handläggningen av hotellärenden ofta tar
lång tid. I många fall beror dröjsmålet på att omfattande åtgärder — såvida
dispens ej anses kunna meddelas — måste vidtagas för att byggnaden skall
uppfylla föreskrifterna i hotell- och pensionatstadgan och sökt tillstånd
sålunda kunna meddelas. Olägenheterna torde emellertid om förslaget genomföres
komma att i stort sett undanröjas genom att byggnaden utan ytterligare
prövning kan tagas i anspråk för hotelländamål sedan den blivit efter vederbörligt
byggnadslov uppförd och besiktigad. I detta sammanhang kan även
nämnas, att länsstyrelsen vid prövning av hotell- och pensionatärenden
många gånger ställts inför fall, där kostnadskrävande åtgärder vidtagits på
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 12b

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1966

ett sätt som icke stått i överensstämmelse med föreskrifterna i hotell- och
pensionatstadgan och byggnadsstadgan. I flera av dessa har byggnadslov till
åtgärderna meddelats.

På grund av det sagda framstår det som synnerligen angeläget att samordna
byggnadsstadgans och nu gällande hotell- och pensionatstadgas föreskrifter
om beskaffenheten av den byggnad, vari hotell- eller pensionatrörelse
skall bedrivas, och att undanröja de olägenheter som är förenade med
det förhållandet att såväl byggnadsnämnd som länsstyrelse skall pröva byggnads
lämplighet för hotell- eller pensionatrörelse.

Svaghet i kontrollen från vissa byggnadsnämnders sida påtalas av länsstyrelserna
i Östergötlands, Kronobergs, Jämtlands och Västerbottens lön,
länsarkitekten i Kronobergs län, länsbrandinspektörerna i Kopparbergs och
V äst er norr lands län, länsläkaren i Jämtlands län, polismyndigheterna i Norrtälje,
Hälsingborg, Mora, Vilhelmina och Boden samt byggnadsnämnden och
stadsarkitekten i Ljungby. Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län.

Den nuvarande ordningen för kontroll av att hotell är anordnat i överensstämmelse
med gällande bestämmelser är icke tillfredsställande. Den besiktning,
länsstyrelsen har att låta ombesörja beträffande nya eller ändrade
hotell och som utföres av polismyndigheten i samråd med länsarkitekt och
länsbrandinspektör, kommer i regel icke till stånd förrän lokalerna står i
beredskap att tagas i bruk. Otillräcklig kunskap om gällande hotellstadgas
detaljrika föreskrifter på byggnads- och brandskyddsområdet och kanske
alltför optimistisk förtröstan till dispensmöjligheter hos anlitade arkitekter
har ofta resulterat i hotellbyggnader, som vid länsstyrelsens besiktning varit
behäftade med allvarliga brister och försummelser, vilkas avhjälpande
åsamkat vederbörande betydande kostnader.

Det har också visat sig att byggnadsnämnderna och särskilt sådana, som
sakna fullgod teknisk expertis, icke varit i stånd att vid granskning av byggnadslovsritningar
till hotell upptäcka bristfälligheter i anordningarna och
i vart fall underlåtit att hävda kravet på efterrättelse av hotcllstadgans bestämmelser.

Det måste befaras, att denna svaghet i kontrollen från byggnadsnämndernas
sida kommer att bestå under avsevärd tid framåt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att frågan om hur erforderligt brandskydd
och fullgoda sanitära förhållanden i hotell skall kunna erhållas inte
tillräckligt har beaktats i promemorian. I länet finns exempel på flera små
kommuner, som var och en har 20—30 fjällhotell och pensionat och där nyetableringstakten
är hög. Varken brandchefen eller ledamöterna i byggnadsnämnden
i sådana kommuner har i allmänhet den utbildning och sakkunskap
som behövs för att kunna utöva effektiv kontroll. Det gäller här inte
bara att granska ritningar och byggnadsbeskrivningar och bedöma dem från
brandskyddssynpunkt utan också fortlöpande kontroll av att föreskrivna
åtgärder verkligen genomförs. Motsvarande förhållanden gör sig enligt länsstyrelsen
gällande på hälsovårdens område.

En sakkunnig prövning av ärenden om byggnadslov bör enligt länsstyrelserna
i Östergötlands, Kronobergs och Jämtlands län samt länsarkitekten
i Kronobergs län säkerställas genom skyldighet för byggnadsnämnd, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

inte har tillgång till fackkunnig personal, att inhämta yttrande från länsbrandinspektören,
länsarkitekten eller annan sakkunskap. Statens brandinspektion,
som inte uttalat sig om byggnadsnämnderna, anser det vara av
stor vikt att länsorganens, t. ex. länsbrandinspektörens, sakkunskap kan
tas i anspråk, i varje fall när det gäller hotellanläggningar av större omfattning.
Inspektionen anser det sannolikt att ett sådant samråd kan komma till
stånd utan särskild författningsföreskrift.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår att byggnadsnämnds beslut om
byggnadslov för hotell underställs länsstyrelsen för godkännande med rätt
för länsstyrelsen att befria från underställningsskyldighet i de kommuner
där resurser för sakkunnig prövning finns. Länsstyrelsen framhåller att underställning
är särskilt påkallad eftersom många av de största hotellen uppförs
just i de kommuner, där de kommunala organen saknar sådana resurser.
Länsstyrelsen är medveten om att dess förslag innebär en särställning
för ärenden om byggnadslov för hotellbyggnader men anser på grund
av vunna erfarenheter på området att en sådan ordning är nödvändig för
att skapa garantier för att dessa byggnader blir tillfredsställande anordnade
från brand- och livräddningssynpunkt och i sanitärt hänseende. Allt eftersom
kommunernas resurser växer kan prövningen av byggnadslov för hotell
helt överlämnas till de lokala organen.

Andra bland de remissorgan som enligt vad som nämnts förut anser vissa
byggnadsnämnder sakna möjlighet att tillfredsställande handlägga byggnadslovsärenden
i fråga om hotell, nämligen länsbrandinspektören i Kopparbergs
län, länsläkaren i Jämtlands län, polismyndigheterna i Norrtälje och
Hälsingborg samt byggnadsnämnden och stadsarkitekten i Ljungby, föreslår
att länsstyrelsen blir tillståndsmyndighet när det gäller anordnande av hotellbyggnader.

En avvikande uppfattning i den här behandlade frågan om byggnadsnämnderna
har länsbrandinspektören i Jämtlands län, som anför i huvudsak följande.
Om byggnadsnämnd beviljar byggnadslov utan att tillräckligt beakta
hotellstadgans bestämmelser, kan det f. n. inträffa att länsstyrelsen med
hänsyn till brandsäkerheten vid sin tillståndsgivning måste ändra byggnadsnämndens
byggnadslov. Denna eventualitet är dock inte tillräckligt skäl för
att länsstyrelsen skall vara tillståndsmyndighet i fråga om hotellbyggnader
eftersom kontrollen av att byggnadsnämnden fullgör sina skyldigheter bör
kunna ordnas på annat sätt. Ju större ansvar byggnadsnämnden får desto
större skäl synes föreligga för nämnden att vid behov anställa sakkunnig
personal.

I några yttranden förordas av andra skäl än dem som avser byggnadsnämndernas
sakkunskap att länsstyrelsen blir tillståndsmyndighet i fråga
om hotellbyggnader. Sålunda anför länsstyrelsen i Västernorrlands län att
det är fråga om en för många byggnadsnämnder sällan förekommande uppgift
och att byggnadsstyrelsens anvisningar inte är bindande. Polismyndig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1966

heten i Boden framhåller att kommunerna på senare år engagerat sig i hotellbyggnader
i allt stöiTe omfattning och anser att däri kan ligga en fara för
att ganska omfattande dispenser från gällande hotellbestämmelser lämnas
av byggnadsnämnderna. Det synes därför lämpligast att hotellbyggnader
prövas av en myndighet vars objektivitet inte kan sättas i fråga.

Om någon form av tillståndsprövning anses nödvändig innebär det enligt
Svenska stadsförbundets mening en överbetoning av de polisiära aspekterna
på frågan att låta denna prövning fullgöras av polismyndigheten. Den prövning
som anges i promemorian kan nämligen inte vara av annan art än att
den kan utföras av allmänt betrodda medborgare överhuvudtaget. För stadsförbundet
framstår det som en i och för sig naturlig lösning att tillståndsprövningen
omhänderhas av ett kommunalt organ varvid kommunens styrelse
synes mest lämpad för uppgiften. Självfallet bör polismyndigheten
höras men själva avgörandet bör ligga hos kommunens styrelse vars ledamöter
torde ha i vart fall lika god lokal- och personkännedom som polismyndigheten.

Svenska kommunförbundet anser att tillstånd att driva hotellrörelse skall
meddelas av byggnadsnämnden, efter hörande av polismyndigheten.

De remissorgan som enligt den lämnade redogörelsen menar att länsstyrelsen
bör vara tillståndsmyndighet i fråga om hotellbyggnader anser att
länsstyrelsen bör ge tillstånd även till utövande av hotellrörelsen. Samma
uppfattning har länsstyrelsen i Kopparbergs län som dock förutsätter en
rätt för länsstyrelsen att delegera denna tillståndsgivning i de polisdistrikt
där det är lämpligt. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
anser att, om hotellrörelsetillstånden inte skall meddelas av kommunala
organ, länsstyrelserna är att föredra framför polismyndigheterna som tillståndsmyndigheter.
Stadsförbundet anför följande som skäl för sin ståndpunkt.

Visserligen är det tänkt att ett avgörande av polismyndigheten alltid skall
kunna överklagas men denna ordning kan självfallet inte ersätta fördelen
av att prövningen redan från början sker på en så att säga högre nivå. Det
är ju här fråga om avgöranden av väsentlig betydelse för enskildas ekonomiska
förhållanden. I vissa fall kan även kommuner indirekt bli berörda
särskilt på platser där det föreligger svårigheter att erhålla en person som
är villig att taga på sig de ekonomiska risker som kan vara förbundna med
att driva ett hotell. Det är därför angeläget att eventuellt erforderlig tillståndsprövning
ur administrativ synpunkt sker i tryggast möjliga former.
Enligt stadsförbundet måste ur denna synpunkt en prövning av länsstyrelsen
— detta gäller även kommunens styrelse — vara att föredraga framför en
enmansprövning av polischefen.

I övrigt tillstyrker remissorganen eller lämnar utan erinran förslaget att
decentralisera denna tillståndsgivning till polismyndigheterna. Länsstyrelsen
i Jönköpings län framhåller att polismyndigheten redan f. n. deltar i handläggningen
av hotellärendena på ett för tillståndet i praktiken avgörande
sätt genom besiktning och utfärdande av intyg om sökandens lämplighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1966

Det förefaller därför naturligt och lämpligt att även själva tillståndsprövningen
flyttas över på polismyndigheten.

Under hänvisning till promemorians uttalanden om den polisiära prövningen
av hotell från ordningssynpunkt och föreskriften i 4 § hotellstadgeförslaget,
att hotell skall vara så beläget och inrättat som hänsyn till allmän
ordning och säkerhet kräver, efterlyser flera remissorgan klarare kompetensgränser
mellan tillståndsmyndigheterna byggnadsnämnd och polismyndighet.
Medan sålunda statens brandinspektion tolkar förslaget så att prövning
av brandsäkerhet inte skall ankomma på polismyndigheten, finner länsbrandinspektören
i Kopparbergs län att säkerhet här avser bl. a. om hotellet
är så beläget och inrättat att gästerna har betryggande utrymningsmöjligheter
och att brand- och livräddningsredskap lätt kan framföras dit. Länsbrandinspektören
anser att polismyndigheten inte bör bedöma dessa frågor.
Att polismyndigheten inte bör pröva hotellbyggnadens beskaffenhet anser
även länsbrandinspektören i Göteborgs och Bohus län, brandchefen i Göteborg
och polismästaren i Boden. Byggnadsstyrelsen påtalar också den oklara
kompetensgränsen i förslaget och anför att en grundprincip i detta är att
beviljat byggnadslov skall ha klarlagt om en byggnad eller lokal får användas
för hotellrörelse. Förslaget synes emellertid ge polismyndigheten formell
möjlighet att i efterhand vägra tillstånd till hotellrörelse i byggnad som
godkänts av byggnadsnämnden.

Risken för oförenliga beslut av de båda myndigheterna föranleder länsbrandinspektören
i Kronobergs län att föreslå skyldighet för polismyndighet
att inhämta yttrande från brandchef, byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd
innan hotelirörelsetillstånd meddelas. Samma förslag ställer länsläkarna i
Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, förste stadsläkaren i Malmö samt
länsbrandinspektören i Hallands län som åberopar det fallet att ett fel i en
hotellbyggnad bör rättas till i samband med ägarbyte som i och för sig inte
föranleder något byggnadsärende.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det principiellt felaktigt att
hotelirörelsetillstånd skulle kunna ges innan det är klarlagt att byggnadsnämnden
godkänt den byggnad eller lokal där hotell rörelsen skall drivas.
En föreskrift härom finner länsstyrelsen nödvändig. Samma uppfattning
har polismyndigheten i Kiruna medan däremot polismyndigheten i Mora
menar att sökandens personliga lämplighet och hotellrörelsens belägenhet
regelmässigt bör prövas från allmän ordningssynpunkt före handläggning
av byggnadsfrågan.

Föredraganden

För alt anordna hotell eller pensionat fordras f. n. i allmänhet dels byggnadsnämndens
lov i fråga om byggnaden eller lokalen, dels länsstyrelsens

Kungl. Maj.ts proposition nr 12t år 1966

tillstånd att däri driva hotell- eller pensionatrörelsc. Länsstyrelsens prövning
omfattar inte bara sökandens person utan även byggnadens eller lokalens
beskaffenhet. I sistnämnda hänseende utgör länsstyrelseprövningen således
cn överprövning av byggnadslovet. Denna ordning är en följd bl. a. av att
bvggnadstekniska bestämmelser om hotell och pensionat från början varit
upptagna i hotellstadgan.

För att på detta område fullfölja arbetet med att förenkla byggnadslagstiftningen
har i departementspromemorian föreslagits att alla byggnadsbestäminelser
om hotell inryms i byggnadslagstiftningen och byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan. Detta förslag har jag biträtt. I promemorian
föreslås vidare att den byggnadstekniska prövningen skall uteslutande
göras enligt byggnadslagstiftningen och byggnadsanvisningarna,
dvs. av byggnadsnämnden i ärende om byggnadslov. Den tillståndsprövning
som behövs med hänsyn till ordningsintressena skall enligt promemorian
handhas av polismyndigheten. Vid remissbehandlingen har förslaget att helt
förlägga prövningen av hotellbyggnadens beskaffenhet till byggnadsnämnden
tilldragit sig huvudintresset. Ett betydande antal remissinstanser anför att
byggnadsnämnderna och de kommunala befattningshavare, som de kan
anlita, i många kommuner inte är kompetenta att avgöra de byggnadstekniska
frågor som angår brandskydd och hälsovård i hotell. I dessa remissyttranden
föreslås därför olika åtgärder för att säkerställa en sakkunnig
prövning, nämligen skyldighet för byggnadsnämnden att i byggnadslovsärendet
inhämta yttrande från olika statliga länsorgan, skyldighet att underställa
byggnadslovsbeslutet länsstyrelsens prövning samt behållande av
länsstyrelsen som tillståndsmyndighet i fråga om hotellbyggnadens eller
hotellokalens beskaffenhet.

De nämnda farhågorna är inte helt ogrundade. I eu del kommuner saknar
byggnadsnämnderna tillgång till den tekniska sakkunskap som behövs. Detta
är emellertid cn olägenhet som gäller inte bara de byggnadsärenden som
avser hotellbyggnader utan också ärenden angående andra byggnader. Den
mindre tillfredsställande prövning av ärenden om byggnadslov för hotell
som omvittnas i en del remissyttranden kan sannolikt delvis förklaras av att
byggnadsnämnderna i dessa fall ansett sig inte behöva vidta särskilda åtgärder
för att skaffa sig tillgång till teknisk sakkunskap eftersom länsstyrelsen
i vart fall haft att pröva även de byggnadstekniska frågorna i ärendet
om hotellrörelsetillstånd. Som framhålls i ett yttrande finns det emellertid
anledning att räkna med att byggnadsnämnderna gör vad de kan för att
förse sig med erforderlig sakkunskap om deras ansvar ökas. Möjligheterna
härtill blir större i samma mån som samarbetet i kommunblock byggs ut
och större kommuner bildas.

Även utanför byggnadsnämnden finns befattningshavare som skall anlitas
som sakkunniga i byggnadsärenden, nämligen brandchef och hälsovårdsinspektör.
Som påpekas i en del remissyttranden saknar dessa befattnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

havare på sina håll den tekniska sakkunskap som behövs. Den nya biandlagstiftningen
och det ökade interkommunala samarbetet har emellertid
medfört att brandchefer heltidsanställts i avsevärd utsträckning. Sådana
brandchefer besitter tillräcklig sakkunskap för att kunna biträda byggnadsnämnderna
i hotellbyggnadsärenden. Reformen på brandförsvarets område
innebär också förbättrad utbildning av de deltidsanställda brandcheferna.
På hälsovårdens område medför det kommunala samarbetet och tillkomsten
av större kommuner på liknande sätt att allt flera kvalificerade
hälsovårdsinspektörer anställs.

För att byggnadsnämnderna rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter fordras
emellertid också att de verkligen utnyttjar den sakkunskap som finns
inom kommunen. Att nämnden anlitar sina egna befattningshavare är självfallet,
men det är också viktigt att brand- och hälsovårdsmyndigheterna bereds
tillfälle att medverka på ett tidigt stadium. Det är anledning att något
behandla samrådet mellan de kommunala myndigheterna innan den vid remissbehandlingen
väckta frågan om skyldighet att inhämta yttrande av
länsorgan tas upp.

Redan i samband med tillkomsten av 1958 års hälsovårdsstadga (prop.
1958: B 46 s. 112—113) framhölls vikten av att byggnadsnämnden så tidigt
som möjligt i ett byggnadsärende inhämtar hälsovårdsnämndens yttrande.
Inte minst från allmänhetens synpunkt ansågs det bättre att hälsovårdsnämnden
bereds möjlighet att förebygga förhållanden som kan orsaka sanitär
olägenhet än att nämnden i efterhand skall söka komma till rätta med
olägenheten. Enligt 1 § byggnadsstadgan åligger det byggnadsnämnden att
samarbeta med övriga myndigheter vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområden
eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämndens verksamhet.
Av förarbetena till denna bestämmelse (SOU 1957: 21 s. 202, prop.
1959: 168 s. 163, 184, 196, 302) kan utläsas att det ansetts ofrånkomligt
att vederbörande föredragande i byggnadsnämnden ser till att nämnden
får kännedom om bl. a. brandchefens och hälsovårdstjänstemannens synpunkter
på frågor inom deras verksamhetsområden. Vid tillkomsten av
1962 års brandlagstiftning anfördes härom (prop. 1962: 12 s. 142) att det
visserligen kunde inträffa att brandchefen saknade byggnadsteknisk utbildning
men att detta inte borde utgöra anledning för byggnadsnämnden att
underlåta samråd med brandchefen. En sådan brandchef har nämligen
möjlighet att vända sig till högre brandteknisk sakkunskap.

Jag vill här tillägga att byggnadsnämnd i ärende om byggnadslov för hotell
eller pensionat bör bereda polismyndigheten tillfälle att yttra sig, exempelvis
om den tilltänkta rörelsens belägenhet från ordningssynpunkt.

Vid byggnadsstadgans tillkomst (prop. 1959: 168 s. 196) ansågs att författningsbestämmelser
om byggnadsnämnds samråd med de länsmyndigheter,
som har med byggnadsväsendet att skaffa, t. ex. länsarkitekt, inte
skulle få någon större betydelse i praktiken. Föredragande departements -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12A år 1966

chefen utgick nämligen från att byggnadsnämnden alltid skulle komma att
tillmötesgå önskemål från sådana myndigheter att få framlägga sina synpunkter
för nämnden. På detta sätt kan således det i några remissyttranden
framställda önskemålet om utnyttjande av länsorganens sakkunskap tillgodoses
utan författningsbestämmelser om remisskyldighet, vilka skulle stå
i strid mot byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadsnämndens verksamhet.

Jag vill i enlighet med vad som anfördes vid hälsovårdsstadgans tillkomst
»prop. 1958: B 46 s. 114), men med mera generell giltighet på förevarande
område, understryka vikten av att byggnadsnämnden inte ger dispens från
bestämmelser och anvisningar om hotell utan samråd med de sakkunniga
organen.

Att sådant samråd som jag här har beskrivit verkligen kommer till stånd
är enligt min mening en avgörande förutsättning för att byggnadsfrågorna
angående hotell skall föras över till handläggning av endast byggnadsnämnderna.
Beslut om beviljat byggnadslov för ett hotell kan inte överklagas av
företrädare för brand- och hälsovårdsintressena. Skulle byggnadsnämnden
åsidosätta eller försumma dessa intressen — vilket flera remissinstanser befarar
— kan brand- och hälsovårdsmyndigheterna emellertid ingripa med förelägganden
i efterhand enligt brandlagen och hälsovårdsstadgan. Med hänsyn
till den byggandes rättssäkerhet gäller den principen att ett av byggnadsnämnd
godkänt byggnadssätt inte bör ändras genom sådana förelägganden.
Såvitt gäller brandsyneförelägganden har emellertid ansetts (prop. 1962: 12
s. 142) att principens tillämpning förutsätter att brandteknisk sakkunskap
beretts tillfälle att i samband med byggnadsnämndens granskning särskilt
ta till vara brandsäkerhetsintresset. Byggnadsnämnden bör således inte försätta
den byggande i den situationen att han efter byggnadslovet kan bli
ålagd att utföra dyrbara ändringsåtgärder som kunde ha förebyggts genom
tidigt samråd med sakkunskap på brand- eller hälsovårdsområdet.

Farhågor beträffande byggnadsnämndernas kompetens yppades vid tillkomsten
av förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga
varor (se prop. 1961: 173 s. 59, 63). Dessa farhågor ansågs emellertid överdrivna
och hindrade inte att byggnadsnämnderna gjordes till tillståndsmyndigheter
i ärenden om bl. a. förvaring, hantering och försäljning av olja och
andra brandfarliga varor.

Det förhållandet att bestämmelser om hotellbyggnader och hotcllokaler
finns både i hotellstadgan och i byggnadsstadgan jämte anvisningarna till
denna har sannolikt i någon mån bidragit till sådan mindre tillfredsställande
handläggning av hotellbyggnadsärenden som nämnts vid remissbehandlingen.
Om som jag föreslår alla byggnadstekniska bestämmelser om hotell
samlas i byggnadsstyrelsens anvisningar — till yttermera visso i moderniserad
form — och sålunda införlivas med det komplex av bestämmelser som
ständigt tillämpas inom byggnadsverksamhetens alla områden, kan man

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1966

säkerligen räkna med att byggnadsnämndernas arbete med hotellärendena
kommer att underlättas. Föreskrifter och anvisningar om hotell kommer
inte att uppfattas som en genom speciallagstiftning föreskriven skärpning
på en del av byggnadsnämndens verksamhetsområde.

Det anförda har lett mig till uppfattningen att det för framtiden finns
tillräckliga förutsättningar att i enlighet med promemorieförslaget överlåta
den byggnadstekniska prövningen av hotellbyggnader och hotellokaler på
byggnadsnämnderna.

Härefter återstår frågan vilken myndighet som bör meddela tillstånd att
driva hotellrörelse. Prövningen skall enligt promemorieförslaget avse ordning
och säkerhet och främst inriktas på sökandens personliga lämplighet.
Förslaget innebär att det nuvarande provisoriet med länsstyrelsen som tillståndsmyndighet
ersätts med den även av domstolskommittén och polisberedningen
förordade ordningen att polismyndigheten beviljar tillstånd. Vid
remissbehandlingen har kommunförbunden uttalat sig för att någon kommunal
myndighet blir tillståndsmyndighet. I några yttranden anses att länsstyrelsen
bör ha denna funktion. De flesta remissinstanserna tillstyrker eller
lämnar utan erinran förslaget att polismyndigheten blir tillståndsmyndighet.

Rätten att driva hotellrörelse skall inte vara beroende av någon behovsprövning.
Endast sökandens person skall prövas. I dessa hänseenden föreligger
överensstämmelse med vad som gäller om rätten att utöva vissa andra
slag av näringar där sökandens personliga förhållanden har betydelse. För
att utröna sökandens personliga förhållanden behövs tillgång bl. a. till polisens
register. På grund av det anförda och vad som nämnts i promemorian
anser jag inte nödvändigt eller lämpligt att byggnadsnämnden eller annat
kommunalt organ blir tillståndsmyndighet. I valet mellan polismyndighet
och länsstyrelse förordar jag polismyndigheten. Polischefernas kvalifikationer
och besvärsrätten borgar för fullgod rättssäkerhet.

Med anledning av vad som anförts i vissa remissyttranden om kompetensgränser
mellan byggnadsnämnden och polismyndigheten vill jag framhålla
att det inte bör ankomma på polismyndigheten att pröva om hotell är så
beläget och inrättat att utrymnings- och brandsläckningsanordningarna är
betryggande. Har genom byggnadslov fastslagits att en byggnad eller lokal
får användas som hotell, bör polismyndigheten inte med åberopande av dess
läge eller beskaffenhet kunna hindra att byggnaden eller lokalen används
för nämnda ändamål. En annan sak är att det ankommer på polismyndigheten
att pröva om en viss person på grund av olämplighet bör vägras eller
förbjudas att driva hotellrörelse i byggnaden eller lokalen.

Mot denna bakgrund synes den enskilde själv böra avgöra om han vill
söka byggnadslov före hotellrörelsctillstånd eller tvärtom. Polismyndigheten
bör som en serviceåtgärd underrätta sökande om att han kan vara skyldig
att söka byggnadslov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

Besiktningskostnad

Gällande bestämmelser

Om kostnad för besiktning föreskrivs i 1917 års hotellstadga 2 och 30 §§
att kostnad för undersökning och förslag i anledning av tillståndsansökan
samt kostnad för erforderlig resa och gottgörelse till sakkunnig vid årlig besiktning
skall betalas av sökanden respektive hotellets eller pensionatets
innehavare eller föreståndare med belopp som länsstyrelsen bestämmer. I
förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor är bestämt,
att taxa för avgifter i anledning av avsyning utfärdas av länsstyrelsen
på begäran av kommunen; avgift erläggs till byggnadsnämnden av
den på vars begäran avsyning äger rum. Förordningen den 10 juni 1949 (i
lydelse enligt SFS 1963: 185) om explosiva varor har regler om avsyningar
och besiktningar verkställda av sprängämnesinspektionen, polismyndigheten
och brandchefen. Kostnaden för avsyning eller besiktning skall bestridas av
sökanden enligt närmare bestämmelser av kommerskollegium. Enligt byggnadsstadgan
kan länsstyrelsen på framställning av kommun utfärda taxa för
avgifter att erläggas av den som hos byggnadsnämnden påkallar åtgärd vilken
föranleder ritningsgranskning, besiktning eller annan tids- eller kostnadskrävande
förrättning. Brandstadgan saknar bestämmelser om skyldighet
för enskild att ersätta kostnad för förrättning av brandbefäl. Hälsovårdsstadgan
har inga bestämmelser om förrättningskostnader. En tidigare bestämmelse
angående skyldighet för innehavare av lokal, där rusdrycker utskänks,
att ersätta kostnad för besiktning har upphävts i samband med tillkomsten
av 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning.

Riksdagens justitieombudsmans skrivelse den 2 juni 1961 angående kostnader

för vissa förrättningar

Justitieombudsmannen erinrar om skyldigheten för enskilda att ersätta
kostnader för vissa förrättningar enligt 1917 års hotellstadga samt förordningarna
den 7 oktober 1921 (nr 876) angående eldfarliga oljori och den
10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor samt anför att han, eftersom tilllämpningen
av föreskrifterna syntes oenhetlig, under år 1960 lät inhämta
närmare upplysningar härom från överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

Justitieombudsmannen anför sammanfattningsvis följande.

De nämnda föreskrifterna tillämpas på ett i hög grad oenhetligt sätt. I

1 Denna förordning har numera ersatts av förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om
brandfarliga varor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1966

stor utsträckning tas inte ersättningar ut, och praxis växlar härvidlag även
inom samma län. Praxis skiftar också i frågan om ersättningarna skall tillfalla
förrättningsmannen, statsverket eller kommunen. Särskilt med avseende
på förrättningar enligt hotellstadgan råder oenhetlighet beträffande
ersättningarnas storlek. Elva länsstyrelser har regelmässigt bestämt ersättningar
enligt hotellstadgan, medan nio länsstyrelser bestämt ersättning blott
i vissa fall och fyra länsstyrelser inte alls bestämt ersättning. Taxa för ersättningar
har fastställts i åtta län. I övriga län har uttagna ersättningar bestämts
till belopp som i de särskilda fallen ansetts skäliga, varierande mellan
10 och 100 kronor och i de flesta fall uppgående till 15 å 20 kronor. De arvoden
som uttagits för kommunalavlönad personal har merendels tillgodoförts
tjänstemännen personligen. Av statliga befattningshavare har länsbrandinspektörerna
personligen uppburit utgående arvoden.

I samband med omorganisationen av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna
föreskrevs i en kungörelse den 30 augusti 1941 (nr 737), att arvode,
som enligt föreskrifter i särskilda författningar utgår för avsyning
eller besiktning, skall, då förrättningen verkställs av landsfiskal, tillfalla
statsverket. För polisman är det ett tjänsteåliggande att medverka vid förrättningar,
som nu är i fråga. Polisman äger inte själv behålla utgående
ersättning, utan sådan skall i regel inlevereras till statsverket.

Det framstår för justitieombudsmannen såsom betänkligt, att ersättningar
för hithörande förrättningar tas ut på vissa håll och inte på andra. Vidare
måste det anses i hög grad otillfredsställande att vissa förrättningsmän utan
att vara berättigade därtill själva tillgodogör sig ersättningar.

Den åtgärd för att skapa bättre ordning, vilken kan synas ligga närmast
till hands, är enligt justitieombudsmannen att upphäva skyldigheten för
sakägare att betala förrättningskostnad. Härför talar framför allt den omständigheten
att förrättningarna i de allra flesta fall utförs och kan utföras
av befattningshavare, i vilkas åligganden det ingår att verkställa förrättningar
av hithörande slag, och att förrättningarna därför utförs i tjänsten.
Det synes också rimligt att betrakta förrättningarna som ett slags service
som det allmänna kostnadsfritt tillhandahåller enskilda. Ä andra sidan kan
det naturligtvis sägas att det inte är orimligt att rörelse, varom här är fråga,
belastas med kostnaderna för kontroll av att rörelsen kan utövas utan större
risk för allmänheten. Förrättningskostnaderna synes emellertid för stat och
kommun vara av fullständigt oväsentlig betydelse. Justitieombudsmannen
finner för sin del starka skäl föreligga att upphäva ifrågavarande bestämmelser.
En sådan åtgärd framstår på intet sätt såsom anmärkningsvärd. Såsom
exempel erinras om att i samband med tillkomsten av 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning
upphävdes den skyldighet att betala kostnad
för besiktning av lokal för utskänkning av rusdrycker, soin tidigare ålegat
innehavare av sådan lokal.

Om skyldigheten för sakägare att betala förrättningskostnad, om vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

nu är fråga, likväl anses böra behållas av finansiella skäl, finner justitieombudsmannen
erforderligt, att ett cirkulär med erinran om innebörden av
gällande bestämmelser utfärdas. Beträffande ersättningar för avsyning av
hotell och pensionat bör fastställas taxa på samma sätt som skett enligt
förordningarna om eldfarliga oljor och om explosiva varor.

Departementspromemorian och yttrandena däröver

I departementspromemorian uttalas att justitieombudsmannen i sin framställning
anfört starka skäl för att skyldigheten för sakägare att betala
förrättningskostnad avskaffas. Vidare påpekas att om de föreslagna ändringarna
i hotellagstiftningen genomförs, det nuvarande tillämpningsområdet
för ersättningsbestämmelser kommer att inskränkas. Ansökan om tillstånd
att driva hotellrörelse skall enligt den föreslagna ordningen prövas
endast från polisiära synpunkter. De årliga besiktningar genom polismyndighet,
som föreskrivs i den gällande hotellstadgan och vilka avser kontroll
av att brandtekniska säkerhetsföreskrifter iakttas, kommer att slopas. Gottgörelse
till särskilda sakkunniga kan då inte längre komma i fråga. De besiktningar,
som polisen kan behöva göra för kontroll av allmän ordning och
säkerhet i samband med tillståndsgivning eller därefter, bör enligt promemorian
inte bekostas av rörelseinnehavarna.

Promemorieförslaget att skyldigheten för hotellägare att betala besiktningskostnad
skall avskaffas behandlas endast av länsstyrelserna i Uppsala
och Västerbottens län samt Skånes handelskammare, vilka alla tillstyrker
förslaget.

Före dr agan den

Med den ordning jag föreslagit i fråga om anordnande och drift av hotellrörelse
kommer en viss besiktning att utövas av byggnadsnämnden. Kostnadsfrågorna
bör därvid behandlas enligt bestämmelserna i byggnadslagstiftningen.
Brandsyn och hälsovårdskontroll sker utan kostnad för den
enskilde. Detsamma gäller den kontroll som polisen har att utöva i fråga om
hotellrörelser. I det föregående har jag funnit det nödvändigt att behålla den
nuvarande regelbundet återkommande besiktningen av elektriska anläggningar
i hotell. Vad jag anfört därvid ger vid handen att besiktningarna skall
utföras av särskild sakkunnig på detta område. Ifrågavarande fackmän är
enskilda företagare och ersättning måste således utges till dem för varje särskild
förrättning. För sådan ersättning bör alltjämt den svara som driver
hotellrörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1966

Specialmotivering

Såväl i turistutredningens förslag som i departementspromemorian förordas
att 1917 års stadga angående hotell- och pensionatrörelse ersätts med
en ny författning. Jag har i det föregående föreslagit att byggnadstekniska
föreskrifter, motsvarande dem som finns i den gällande stadgans avdelning
II, inte vidare skall tas upp i en särskild hotellförfattning samt att bestämmelserna
i avdelning I om tillstånd, avdelning III om gästkontroll och avdelning
IV om ansvar in. m. skall ändras väsentligt. Jag ansluter mig därför
till uppfattningen att en helt ny författning nu bör utfärdas.

Den gällande stadgan är utfärdad efter riksdagens hörande. Som skäl
härför anfördes (prop. 1917: 80 s. 50) att stadgan innebar en inskränkning
i näringsfriheten och ålade rörelseidkarna inte oväsentliga kostnader. Kungl.
Maj :t har sedermera vid flera tillfällen beslutat ändringar i stadgan utan
riksdagens hörande. Under senare tid har riksdagens yttrande inhämtats
över huvuddragen i författningar, som inneburit inskränkningar i näringsfriheten
i syfte att säkerställa allmänna intressen. Exempel härpå utgör
förordningen den 29 december 1949 (nr 732) angående handel med skrot,
lump och begagnat gods, stadgan den 22 april 1960 (nr 114) angående enskilda
sjukhem m. m. samt förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om
brandfarliga varor. Av samma orsak bör riksdagens yttrande inhämtas över
förslag till en ny författning om hotell- och pensionatrörelse. Kungl. Maj :t
bör emellertid äga vid behov utan riksdagens hörande vidta mindre ändringar
som inte berör författningens huvudgrunder. Författningen bör benämnas
förordning.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag
till hotellförordning. Jag övergår nu till att behandla de särskilda bestämmelserna
i förslaget.

Inledande bestämmelse

1 §•

Paragrafen, som motsvarar 1 § i 1917 års stadga och 1 § i promemorieförslagct,
definierar de rörelser på vilka förordningen är tillämplig.

Angående de rörelser som avses i förordningen hänvisas till den föregående
framställningen. Förordningen är, om förutsättningarna i denna paragraf
föreligger, tillämplig på, förutom verksamhet som drivs under beteckningen
hotell eller pensionat, exempelvis motell, resandevåningar, resanderum, natthärbärgen,
vandrarhem och vissa småstugor. Antalet rum som tillhandahålls
inverkar inte i och för sig på frågan om rörelsen skall hänföras till rörelse,

Kiingl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

som avses i förordningen. Denna är tillämplig vare sig bostad tillhandahålls
resande eller i orten bosatta eller mantalsskrivna personer.

Tillstånd m. m.

2 §.

Paragrafen, som motsvarar delar av 2 och 4 §§ i 1917 års stadga samt
2 och 3 §§ i promemorieförslaget, anger för vilka rörelser tillstånd fordras
och villkoren för tillstånd.

Departementspromemorian. Som gästrum bör enligt promemorian räknas
båda rummen i ett som dubblett betecknat utrymme, om det ena rummet,
som inte i första hand skall tas i anspråk som sovrum, likväl vid behov
skall få användas för sådant ändamål eller om i praktiken båda rummen
utnyttjas på sådant sätt. Tillstånd skall fordras för rörelse med tillståndskrävande
antal gästrum även om de är belägna i olika byggnader eller delar
av byggnad. Omöblerade rum bör enligt promemorian inte medräknas när
tillståndsfrågan prövas. Slutligen nämns i promemorian det fallet att flera
personer, t. ex. familjemedlemmar eller grannar, var för sig driver hotellrörelser,
av vilka inte någon ensam kräver tillstånd. Drivs dessa rörelser på
sådant sätt, exempelvis i samma byggnad, med delvis samma personal eller
med gemensamma anordningar, att de i själva verket måste anses utgöra eu
enda rörelse, bör tillstånd fordras om minsta sammanlagda antalet gästrum
eller gäster är det för tillståndstvång föreskrivna.

Remissyttrandena. Möjligheterna att kringgå de bestämmelser som hänger
samman med antal rum och gäster behandlas i några yttranden. Polismyndigheten
i Malmö ställer frågan, om sängantal kan läggas till grund för
bedömningen av det antal gäster rörelsen är avsedd för, och påpekar att ett
utrymme med endast en säng enligt gängse begrepp får anses avsett för en
gäst men att ytterligare bäddmöjligheter lätt kan anordnas på golvet. Polismyndigheten
i Varberg föreslår att denna fråga löses så att varje rum i ett
hotell anses kunna hysa två gäster. Polismyndigheten i Skellefteå anför att
vissa hotell har sängplatser eller möjlighet att ordna sådana för flera gäster
än tillståndet medger och att det med gällande bestämmelser visat sig ogörligt
att utöva kontroll.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län och polismästaren i Norrtälje höidet
inte vara möjligt att kringgå tillståndskravet genom att hyra ut vissa
rum till fasta gäster i stället för tillfälligt. Länsb randinspektör en i Jämtlands
län önskar klara bestämmelser för det fall att skolungdom under fjällresa
förläggs på vind i byggnad där gäster i hotellstadgans mening också bor.
Det måste avgöras om antalet gäster därigenom anses ökat.

Det i promemorian gjorda uttalandet att omöblerade rum inte skall medräknas,
när tillståndsskyldighet prövas, är enligt polismyndigheten i Malmö
en tydlig anvisning om möjligheterna att kringgå bestämmelserna. Om de

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

omöblerade utrymmena i verkligheten används som gästrum, om än primitiva,
saknas anledning att inte medräkna dem.

Polismyndigheten i Skellefteå har ibland funnit tveksamt om s. k. upppackningsrum
bör medräknas bland gästrummen särskilt när det finns
möjlighet att ta natthärbärge i rummet. En annan svårighet, som polismyndigheten
har mött, är att bedöma riktigheten av påståendet att ett hotellmöblerat
rum är avsett för och används endast av hotellets personal.

Föredraganden. En gränsdragning sådan som den förevarande medför som
framgår av remissyttrandena självfallet vissa tolkningssvårigheter. Vissa
av dem är lösta i departementspromemorian och jag ansluter mig till vad som
anförs där. I övrigt anser jag att antalet sängplatser, i form av fasta eller fristående
sängar, i första hand måste ligga till grund för bedömningen av det
antal gäster gästrummen och rörelsen är avsedd för. Att extrasängar finns
och ibland ställs till förfogande, exempelvis för barn, bör inte påverka bedömningen.
Visar det sig däremot under verksamhetens gång att sådana
sängplatser regelmässigt ställs till förfogande, kan det vara anledning att ompröva
tillståndsfrågan. Paragrafens lydelse ger vid handen att tillstånd kan
fordras även om inte alla gästrum är avsedda som tillfällig bostad. Det blir
i fall då rum hyrs ut till fasta gäster nödvändigt att med ledning av 1 § bedöma
om rörelsen som helhet är en verksamhet med ändamål att tillhandahålla
tillfällig bostad. I fråga om omöblerade rum kan jag, under erinran
om vad jag förut nämnt därom, ansluta mig till polismyndigheten i Malmö.
I fråga om s. k. uppackningsrum torde möbleringen och den faktiska användningen
i varje särskilt fall få avgöra om det skall anses som gästrum.

Tillstånd avser rörelse i viss byggnad eller hotellägenhet. Självfallet kan
ett tillstånd meddelas för en rörelse i flera byggnader eller lägenheter.

Av andra stycket, som behandlar villkoren för tillstånd, framgår att
tillstånd skall meddelas om det inte finns anledning anta att sökanden skall
driva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppstår. Prövningen
av hur sökanden kan antas komma att driva rörelsen görs av polismyndigheten.
Vid utredningen bör användas tillgängliga polisregister, som
ger upplysning om sökandens vandel. Den som dömts för våldsbrott, sedlighetsbrott
eller tillgrepps- eller förskingringsbrott bör i allmänhet vägras
tillstånd. Detsamma gäller den som dömts för olovlig försäljning av rusdrycker
eller narkotika eller som är samhällsfarligt asocial. Även andra
former av brottslighet eller asocialitet kan ge fog för antagandet att sökanden
kommer att driva hotellrörelse på ett sätt som medför fara för allmän
ordning och säkerhet. Är sökanden juridisk person kan det i undantagsfall
vara anledning att undersöka den eller de fysiska personer som står
bakom.

Även andra källor till upplysning om sökanden kan användas. Är sökanden
känd för att i annan verksamhet tredskas med att efterkomma myndigheternas
förelägganden att vidta sådana åtgärder som behövs för allmän
ordning och säkerhet, exempelvis till skydd för annans liv eller hälsa, kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

tillstånd vägras honom. Upplysningar av denna art bör givetvis beaktas även
när sökanden är juridisk person.

Prövningen skall inte omfatta behovet av den tillämnade hotell- eller pensionatrörelsen.
Inte heller skall sökandens utbildning eller ekonomiska
möjligheter att driva rörelsen prövas.

3 §.

Paragrafen, som motsvarar 3 § i 1917 års stadga samt 3 § första stycket
i promemorieförslaget, behandlar föreståndare.

Gällande bestämmelser. Tillstånd kan enligt 1917 års stadga meddelas enskild
person eller bolag, förening eller annan samfällighet. I de senare fallen
skall finnas en föreståndare. Tillståndet skall då meddelas för honom personligen.

Turistutredningen och departementspromemorian. Båda förslagen innebär
att tillstånd alltid skall meddelas den som driver rörelsen, således även
juridisk person, och inte föreståndaren samt att även enskild person skall
kunna driva hotellrörelse genom en av tillståndsmyndigheten godkänd föreståndare,
som är ansvarig för att rörelsen utövas enligt gällande föreskrifter.
Turistutredningen tänker sig denna möjlighet endast för särskilda fall, såsom
då innehavaren bor på annan ort.

Remissyttrandena över departementspromemorian. Den föreslagna bestämmelsen
om rätt för hotellinnehavare som är enskild person att själv avgöra
om han vill ha godkänd särskild ansvarig föreståndare är enligt överståthållarämbetet
tämligen unik inom gällande lagstiftning på den tillståndsbelagda
näringsutövningens område. Någon olägenhet behöver den föreslagna
ordningen dock inte innebära enligt ämbetets mening. Polismyndigheten
i Örebro önskar en möjlighet att ålägga hotellinnehavare, som är enskild
person och som bor på annan ort, att anställa ansvarig föreståndare
som kan godkännas.

Föredraganden. I enlighet med förslagen kan tillstånd att driva hotelleller
pensionatrörelse beviljas inte bara enskild person utan också bolag,
förening, stiftelse eller annan samfällighet. Är samfällighet tillståndshavare
skall en föreståndare finnas för rörelsen. Han svarar för att rörelsen utövas
enligt föreskrifterna i förordningen. Detta innebär exempelvis att föreståndaren
skall se till att ersättare finns (4 §), att rörelsen drivs så att den inte
föranleder fara för allmän ordning och säkerhet (10 §), att undersökning
av elektrisk anläggning sker enligt 11 § samt att gästförteckning förs och
anmälningsskyldighet fullgörs (13—15 §§).

Även tillståndshavare som är enskild person kan behöva en särskild föreståndare,
exempelvis om tillståndshavaren har rörelser i olika orter eller
av andra göromål, hög ålder, sjukdom eller vistelse utomlands är förhindrad
att själv förestå rörelsen. För sådana fall äger tillståndshavaren utse föreståndare
som i hans ställe svarar för att föreskrifterna i förordningen iakttas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

Det kan också inträffa att polismyndigheten i fall då föreståndare inte är
utsedd finner att tillståndshavare som är enskild person avser att inte själv
förestå rörelsen eller att sådan tillståndshavare inte själv förestår eller lämpligen
bör förestå rörelsen. Om särskilda skäl föreligger kan polismyndigheten
då ålägga tillståndshavaren att utse föreståndare. En motsvarande
möjlighet finns enligt 6 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723; ändrad
1963:579) angående handel med skrot, lump och begagnat gods.

Förutsättningen för att föreståndare skall få överta tillståndshavarens
ansvar för att förordningens bestämmelser iakttas är att han godkänts av
polismyndigheten. För godkännande gäller samma villkor som för tillstånd
att driva rörelsen, med undantag för att konkurstillstånd inte utgör hinder.
Prövningen bör ske på samma sätt som beskrivits i motiveringen till 2 §
andra stycket.

Fråga om godkännande av föreståndare kan självfallet prövas utan samband
med ansökan om tillstånd enligt 2 §. En ny tillståndshavare, som
måste ha föreståndare enligt denna paragraf, får inte sätta i gång rörelsen
förrän föreståndare utsetts och godkänts.

4 §.

Paragrafen, som delvis motsvarar 3 § första stycket sista punkten i promemorieförslaget,
behandlar ersättare.

I departementspromemorian föreslås, efter förebild av 40 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen,
att godkänd ersättare skall finnas som
omedelbart kan träda i stället för tillståndshavare eller föreståndare, som
har förfall. Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska turisthotellens
riksförbund, RESO och Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser det inte
nödvändigt med en föreskrift om godkänd ersättare för föreståndaren. Eftersom
ett hotell håller öppet ständigt kan man i vart fall inte ordna så att
någon av dessa alltid finns tillgänglig i hotellet.

Syftet med ersättare är inte att någon som ansvarar för rörelsens behöriga
skötsel alltid skall vara anträffbar i lokalen utan att någon ansvarig skall
finnas vid innehavares eller föreståndares semester, sjukdom eller annan
längre frånvaro. Självfallet inträder ersättares ansvar enligt 4 § jämfört med
3 § tredje stycket bara när han faktiskt förestår rörelsen.

Ny tillståndshavare kan inte börja driva rörelsen förrän ersättare utsetts
och godkänts.

5 §.

Paragrafen, som motsvarar 2 § t mom. i 1917 års stadga och 5 § promemorieförslagct,
behandlar ansökan och bevis.

Sökande som genom giftermål eller av annan anledning bytt släktnamn
är skyldig att uppge tidigare släktnamn. I fråga om betydelsen av omyndighet
och konkurstillstånd hänvisas till 2 och 3 §§. Eftersom polismyndigf»—
Ilihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 12b

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

heten är tillståndsmyndighet och enligt lagen den 9 april 1965 (nr 94) om
polisregister m. m. själv har tillgång till sådana register, skall sökanden
inte bifoga något polisintyg om sin vandel.

De i punkt d) angivna uppgifterna är nödvändiga för att individualisera
rörelsen. Vidare måste polismyndigheten känna till dem för att kunna avgöra
om tillstånd behövs. Redan i tillståndsärendet kan polismyndigheten
självfallet inspektera ordningen i de för rörelsen avsedda lokalerna för att
skaffa sig underlag för bedömning av sökandens lämplighet.

Som nämnts i det föregående fordras byggnadslov inte bara för nybyggnad
av hotell utan också i de flesta fall när hotellrörelse skall anordnas i lokal
som förut inte använts för sådant ändamål. Om sökanden begär rörelsetillstånd
innan han fått byggnadslov, åligger det polismyndigheten som en serviceåtgärd
att i tillståndsbeviset erinra sökanden om att byggnadslov kan
fordras. Byggnadsnämnden är självfallet inte bunden av en sådan erinran
när den prövar om byggnadslov fordras enligt byggnadsstadgan. I vissa fall
behövs en sådan erinran uppenbarligen inte, t. ex. när en befintlig rörelse
byter tillståndshavare. Även i sådant fall skall emellertid avskrift av beviset
tillställas de myndigheter som anges i andra stycket. Ett ägarbyte kan nämligen
utgöra särskild anledning till brandsyn eller hälsovårdskontroll med
förelägganden för nye ägaren att vidta åtgärder.

I förekommande fall skall erinran göras om att tillståndet inte får utnyttjas
innan föreståndare och ersättare utsetts och godkänts.

6 och 7 §§.

Paragraferna, som saknar motsvarighet i 1917 års stadga, har i departementspromemorian
utformats efter mönster av 42 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
6 § avser rörelser där tillståndshavaren är enskild person. För
rörelse som drivs av juridisk person skall godkänd föreståndare finnas enligt
3 §. Skall rörelse drivas av enskild person kan polismyndigheten enligt
3 § bestämma att godkänd föreståndare skall finnas. 7 § behandlar det fallet
att föreståndare som sålunda skall finnas eller ersättare avgår eller avlider
eller att godkännandet återkallas.

Under tiden intill dess ny föreståndare godkänts skall i båda paragrafernas
fall ersättaren förestå rörelsen. Behövs vikarie för honom under denna
tid, får innehavaren eller ersättaren själv utse lämplig person. Något krav
på godkännande gäller inte beträffande sådan vikarie. Till ny föreståndare
kan självfallet utses den godkände ersättaren. Han bör så gott som alltid
kunna godkännas som föreståndare. I detta fall skall ny ersättare utses till
följd av bestämmelsen i 4 §. Det anförda äger motsvarande tillämpning på
ersättare.

8 §.

Paragrafen motsvarar 8 § i promemorieförslaget.

För att de register eller förteckningar, som myndigheterna, t. ex. polis -

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1966

myndigheten enligt 9 § i denna förordning och brandchefen enligt 12 §
brandstadgan, för angående hotell och pensionat, skall kunna hållas aktuella
föreskrivs här att anmälan skall göras till polismyndigheten när rörelsen
upphör. Om tillståndshavaren inte utnyttjar tillståndet och således aldrig
börjar rörelsen eller om hinder uppkommer, t. ex. därför att byggnadslov
vägras, skall detta också anmälas.

9 §.

Paragrafen motsvarar 2 § 2 mom. sista stycket i 1917 års stadga och 10 §
i promemorieförslaget. I registret bör antecknas de uppgifter som enligt
5 § skall tas in i tillståndsbeviset. Vidare bör antecknas exempelvis godkännande
av föreståndare och ersättare, beslut om att föreståndare skall finnas
för enskild tillståndshavares rörelse, beslut om återkallelse av tillstånd eller
godkännande samt företagna inspektioner och åtgärder i anledning därav.

Ordning och säkerhet

10 §.

Paragrafen är tillämplig även på rörelse för vilken tillstånd inte behövs.
Fara för allmän ordning och säkerhet inbegriper fara för all slags brottslighet,
även sedlighetsbrott (jfr prop. 1964: 128 s. 70), och för samhällsfarlig
asocialitet.

11 §.

Angående denna paragraf, som motsvarar 30 § tredje stycket i 1917 års
stadga, hänvisas till den föregående framställningen. Paragrafen är tillämplig
endast på tillståndsrörelser. Med elektrisk anläggning avses elektriska
ljus-, kraft- och alarmledningar med tillhörande anordningar. Undersökningen
är av den arten att särskilda mätinstrument behövs. Endast den
som enligt särskilda bestämmelser är behörig att utföra installationsarbete
bör anlitas för undersökningen. Undersökningen och åtgärder för att avhjälpa
bristfälligheter skall liksom hittills ske på rörelseinnehavarens bekostnad.
Brandsyneförrättare och polismyndigheten bör vid förrättningar
som de företar i rörelsen granska intyg om elektrisk undersökning och
kontrollera att skyldigheten att föranstalta om undersökning varje år har
fullgjorts.

12 §.

Paragrafen motsvarar 29 § första stycket i 1917 års stadga och 11 § andra
stycket departementspromemorian, vilka bestämmelser behandlar anslag
vars text uppmanar hotellgäst att skaffa sig kännedom om utrymningsvägar.
Vid promemorians remissbehandling har en länsstyrelse framhållit att så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1966

dant anslag saknar praktisk betydelse eftersom knappast någon hotellgäst
med anledning av anslaget undersöker utrymningsvägarna. Denna och ytterligare
en länsstyrelse föreslår en föreskrift om att utrymningsvägarna skall
utmärkas tydligt. I enlighet härmed har gällande bestämmelser omarbetats.

Endast i hotell eller pensionat där rörelse drivs med tillstånd enligt 2 §
är 12 § tillämplig. Markering av utrymningsväg bör göras enligt gällande
svensk standard för varselmärkning och anbringas på väggar i korridorer
utanför gästrum och där det i övrigt behövs för att den som är obekant med
lokalerna skall kunna finna väg ut.

Med utrymningsvägar förstås utrymmen i en byggnad vilka leder från
gästrum eller andra utrymmen i hotellet till markplanet utanför byggnaden.
Utrymningsvägen kan omfatta horisontella och vertikala förbindelsevägar
såsom korridorer, gångar, hallar, tamburer, trappor och ramper samt nödbalkonger
och liknande anordningar. De byggnadstekniska bestämmelserna
om utrymningsvägar kommer att ingå i byggnadsstyrelsens anvisningar.

Gästkontroll

13 §.

Paragrafen är tillämplig på alla hotellgäster oavsett ålder, egenskap avresande
och nationalitet. I fråga om de uppgifter som skall avfordras gäst
föreligger följande avvikelser från 1917 års hotellstadga. Uppgift om födelsetid
skall avfordras även svensk gäst; den gällande stadgan innehåller bara
en rekommendation härom. Uppgift om nationalitet eller medborgarskap
skall avfordras också svensk gäst. Gällande stadga förutsätter att det alltid
på annat sätt kan konstateras att gästen är utlänning. Så torde numera knappast
vara fallet. Denna utvidgade uppgiftsskyldighet kan inte anses besvärande
för svenska gäster. Uppgift om födelseort fordras inte till skillnad mot
vad som gäller enligt 1917 års stadga. Uppgift härom behöver inte avkrävas
enligt utlänningskungörelsen. Spaningsintresset synes inte kräva att födelseorten
uppges. Den ort där gästen senast uppehållit sig behöver f. n. inte uppges
av svensk gäst. Medborgare i de övriga nordiska länderna har här befriats
från att lämna denna uppgift. Detsamma gäller uppgift om vart gäst
närmast ämnar bege sig när han lämnar hotellet. Genom de gjorda avvikelserna
från gällande hotellstadga blir bestämmelserna enhetliga för hotellgäster
från alla de nordiska länderna.

De uppgifter som enligt förevarande paragraf skall avfordras hotellgäst
skall också enligt utlänningskungörelsen avfordras utlänning som inte är
medborgare i något av de nordiska länderna. Beträffande sådan utländsk
hotellgäst gäller därutöver vad som föreskrivs i utlänningskungörelsen i
fråga om bostadsupplåtelse. Sådan gäst skall alltså också avfordras de i
47 § 1 mom. utlänningskungörelsen uppräknade uppgifterna om dagen för
inresa, den ort där han senast uppehållit sig och vistelsetillstånd.

Det har inte ansetts behöva utsägas särskilt att uppgifter om den som står

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1966

under annans vårdnad eller förmynderskap får avfordras vårdnadshavaren
eller förmyndaren.

Andra stycket är tillämpligt på alla sådana rörelser som avses i förordningen.
Förordnande enligt andra stycket bör meddelas endast i särskilda
fall, såsom då rikets säkerhet, utredning eller spaning vid svår brottslighet
eller särskilda förhållanden i gränsorter gör det nödvändigt. Det ankommer
på rikspolisstyrelsen att vid behov ange riktlinjer härför. Anmälningsskyldigheten
enligt utlänningskungörelsen avser inte den som inte fyllt sexton
år. Samma begränsning bör polismyndigheten kunna föreskriva i sitt förordnande.
Anmälningsskyldighet i fråga om gäster i hotellrörelser bereder inga
större svårigheter, eftersom uppgifterna enligt första stycket redan finns i
gästförteckningen. För de små rörelserna förutsätts för att en anmälningsskyldighet
skall kunna åläggas den som driver rörelsen att han är skyldig avfordra
gästerna de uppgifter som behövs, dvs. i allmänhet de uppgifter som
anges i första stycket. Nämnda skyldighet följer enligt andra stycket andra
punkten av förordnandet. För de ej tillståndskrävande rörelserna innebär
förordnandet att anmälningsskyldigheten blir förenad med skyldighet att
föra gästförteckning. Som jag strax kommer till kan de formulär som behövs
utformas så att detta inte innebär något nämnvärt besvär för den som driver
rörelsen.

De angivna reglerna gör det möjligt att ha en blankett för alla gästkategorier,
så anordnad att de uppgifter som skall avfordras endast medborgare
i annat än nordiskt land antecknas efter de uppgifter som skall avfordras
alla gäster. Blanketterna kan förvaras så att de bildar en gästförteckning,
som bör ersätta den hotelliggare som avses i 34 § gällande stadga. I den
mån anmälan om gäster skall göras till polismyndigheten — enligt 49 §
utlänningskungörelsen alltid i fråga om gäst från annat än nordiskt land
och efter förordnande enligt andra stycket i fråga om annan gäst — kan
genomslagskopia göras av blanketten. Det bör vara möjligt att anordna blanketter
som kan användas för uppgifter om deltagare i gruppresor. På rikspolisstyrelsen
bör ankomma att, med beaktande av vad som föreskrivs om
anmälan enligt utlänningskungörelsen, bestämma formulär till blanketter
för gästförteckning och närmare reglera hur anmälningsskyldighet skall
fullgöras.

De uppgifter, som avses i tredje stycket och som skall lämnas enligt utlänningskungörelsen,
skall som framgår av lydelsen föras in i gästförteckning
endast om sådan skall föras.

14 §.

Paragrafen motsvarar 35 § i 1917 års stadga, 48 § i utlänningskungörelsen
och 14 § i promemorieförslagct.

Personuppgifter som lämnas av hotellgäst som inte är medborgare i något
av de nordiska länderna skall enligt 47 § utlänningskungörelsen kontrolleras

Kiingl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

mot hans pass. Någon skyldighet för hotellpersonalen att begära legitimation
av andra gäster har inte föreskrivits i hotellförordningen. Endast om
det är anledning att anta att lämnade uppgifter är oriktiga bör legitimation
begäras. Om en person som önskar bostad i hotell vägrar att lämna föreskrivna
uppgifter, torde följden härav bli att han inte bereds bostad och
således inte skrivs in som gäst. Någon påföljd för hans vägran kommer då
inte i fråga. Får gästen ta rum i besittning innan uppgifterna eller alla nödvändiga
uppgifter avkrävs honom och vägrar han sedan att lämna uppgifter,
skall polismyndigheten genast underrättas. Straffpåföljd finns liksom f. n.
endast för gäst som lämnar oriktiga uppgifter.

15 §.

Paragrafen, som motsvarar 34 § sista stycket och 37 § i 1917 års stadga
samt 15 § i promemorieförslaget, behandlar den gästförteckning som ersätter
den s. k. gästliggaren som avses i 34 § gällande stadga.

I motiveringen till 13 § har nämnts att gästförteckningen kan föras med
lösbladssystem och att samma formulär kan användas för förteckning och
för anmälan enligt 13 § andra stycket.

Av de myndigheter som kontrollerar hotell behöver polis- och hälsovårdsmyndigheterna
ha tillgång till gästförteckningen. För hälsovårdsmyndigheterna
finns möjlighet härtill enligt 82 § hälsovårdsstadgan. Gästförteckningen
skall bevaras i rörelsen så länge denna utövas, dock längst tio år
efter den senast gjorda anteckningen. Detta innebär att den som överlåter
rörelsen till annan måste överlåta även förteckningen till denne.

1917 års hotellstadga har i 21, 30 och 31 §§ bestämmelser om s. k. besiktningsliggare.
I den skall antecknas sotning och besiktning. Några bestämmelser
om anteckning av brandsyn eller hälsovårdskontroll finns inte. Besiktningsliggaren
skall en gång om året genom polismyndighetens försorg
uppvisas för länsstyrelsen. Enligt 12 § brandstadgan skall brandchefen föra
förteckning över byggnader som är föremål för s. k. regelbunden brandsyn.
Till dessa byggnader hör hotell och pensionat. Vid brandsyn förs protokoll
enligt 14 § brandstadgan. Originalprotokollet förvaras genom brandchefens
försorg bland det kommunala brandförsvarets handlingar. Efter hälsovårdskontroll
torde på motsvarande sätt handlingar om vad som förekommit förvaras
hos hälsovårdsnämnden. Polismyndighetens egna inspektioner antecknas
i det register som skall finnas enligt 9 §. Enligt 11 § skall intyg om särskild
elektrisk undersökning anskaffas och förvaras i rörelsen. En särskild
besiktningsliggare har med hänsyn till det anförda inte ansetts nödvändig.

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Paragrafen motsvarar 38 § i 1917 års stadga och 16 § i promemorieförslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1966

En gällande bestämmelse om straff för den som byter lokal för rörelsen
har i enlighet med promemorieförslaget fått utgå. Eftersom en hotellrörelse
individualiseras genom innehavaren och belägenheten —■ tillståndsbeviset
skall enligt 5 § innehålla uppgifter härom — blir rörelsen om den flyttas till
annan lokal att anse som ny rörelse, för vilken i förekommande fall fordras
nytt tillstånd.

17 §.

Paragrafen, som motsvarar 41 § första och andra styckena och 42 § i 1917
års stadga, 64 § första stycket i utlänningslagen samt 17 § i promemorieförslaget,
anger de brott för vilka kan dömas till dagsböter eller, vid försvårande
omständigheter, fängelse. Hänvisningen till brottsbalken avser 15 kap.
11 §. Påföljd för gäst som vägrar att lämna uppgifter finns inte, såsom
utvecklats i motiveringen till 14 §.

18 §.

Paragrafen, som motsvarar 41 § tredje stycket i 1917 års stadga och 18 § i
promemorieförslaget, behandlar de gärningar som har karaktären av ordningsförseelser.

Underlåtenhet att enligt 11 § avhjälpa anmärkta bristfälligheter föranleder
— liksom motsvarande underlåtenhet efter brandsyn — inte straff. I sådana
fall får 19 § tillämpas.

19 §.

Paragrafen, som motsvarar 46 § första stycket i 1917 års stadga och 19 § i
promemorieförslaget, behandlar återkallelse av tillstånd och av godkännande
av föreståndare eller ersättare.

Upprepade fällande domar för brott mot förordningen är som hittills återkallelseanledning.
För rörelse kan gälla, förutom förordningens bestämmelser
om exempelvis ordningen inom hotell, bestämmelser som meddelats i
byggnadsstadgan eller vid hälsovårdskontroll. Åsidosätts sådana eller liknande
bestämmelser medför det i allmänhet anmaningar eller andra förelägganden
från vederbörande myndighet att vidta rättelse inom föreskriven tid.
Föreläggande kan ibland innebära förbud vid vite att använda lokal för visst
ändamål, och ett förefintligt tillstånd till hotell- eller pensionatrörelse enligt
denna förordning kan i sådant fall inte göra förbudet verkningslöst. Emellertid
bör åsidosättande av gällande bestämmelser och underlåtenhet att vidta
rättelse även kunna utgöra anledning att återkalla hotelltillståndet.

För den händelse godkänd föreståndare eller ersättare är olämplig äger
polismyndigheten återkalla inte bara godkännandet ntan också rörelsetillståndet.
Den sistnämnda möjligheten är avsedd för undantagsfall.

Den som kan beröras av återkallclsebcslut bör i allmänhet beredas tillfälle
att yttra sig innan beslut meddelas. År det fråga om att återkalla god -

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

kännande av föreståndare eller ersättare bör hotellinnehavaren alltid få
yttra sig.

20 §.

Paragrafen, som motsvarar 46 § andra stycket i 1917 års stadga och 20 §
i promemorieförslaget, kan tillämpas både när det kommit till polismyndighetens
kännedom att någon ämnar börja driva rörelse, för vilken tillstånd
inte behövs enligt 2 §, och under rörelsens utövning. Förbud att driva rörelsen
kan meddelas också genom föreläggande enligt brandstadgan eller hälsovårdsstadgan.

21 §.

I fråga om denna paragraf, som motsvarar 21 § i promemorieförslaget,
hänvisas till den föregående framställningen om polisens hotellbesiktning.
Den som vägrar tillträde som polismyndigheten äger fordra enligt denna
paragraf kan straffas enligt 17 kap. 13 § andra stycket brottsbalken. Enligt
kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa polischef
suppgifter kan den som innehar eller uppehåller tjänst som förste
polis- eller kriminalassistent åläggas att i polismyndighetens ställe ombesörja
de besiktningar för vilka tillträdesrätt föreligger enligt förevarande paragraf.

22 §.

Paragrafen innehåller besvärsbestämmelser.

Besvärsmål om tillstånd och förbud att driva hotell- eller pensionatrörelse
samt om skydd mot eldfara i hotell eller pensionat prövas enligt 2 § 14: o)
regeringsrättslagen av regeringsrätten. Enligt förevarande förordning har
tillståndsmyndigheten lika litet som enligt 1917 års stadga fria händer att
efter sitt skön vägra tillstånd. Någon behovsprövning skall inte företas. Är
de förutsättningar för tillstånd uppfyllda som fordras enligt förordningen,
har sökanden ett rättsanspråk att få tillstånd beviljat. Besvärsprövningen
bör därför alltjämt ankomma på regeringsrätten. Detsamma bör gälla mål
om godkännande av föreståndare och ersättare och om åläggande att utse
föreståndare. Som nämnts tidigare förutsätter förordningen att frågor om
brandskydd i hotell och pensionat behandlas enligt byggnads- och brandlagstiftningen
samt frågor om hälsovård enligt byggnads- och hälsovårdslagstiftningen.
Regeringsrättens befattning med mål om sådana frågor behandlas
i 2 § 16 :o) och 17 :o) regeringsrättslagen. Förevarande förordning föranleder
på grund av det anförda ändring i 2 § 14 :o) regeringsrättslagen.
Denna fråga torde få anmälas i annat sammanhang.

Förordningen kan inte träda i kraft förrän byggnadsstyrelsen utfärdat anvisningar
till byggnadsstadgan angående hotell och pensionat. Som nämnts
tidigare föreligger sådana anvisningar i utkast och de beräknas kunna ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

färdas före den 1 januari 1967. Förordningen bör på grund härav träda i
kraft nämnda dag. Skulle byggnadsanvisningarna av anledning som nu inte
kan förutses inte kunna utfärdas förrän efter den 1 januari 1967 äger
Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande bestämma annan tid för förordningens
ikraftträdande.

I fråga om de föreslagna övergångsbestämmelserna får jag anföra följande.

Om hotell- eller pensionatrörelse drivs med tillstånd enligt 1917 års stadga
och tillstånd fordras även enligt förordningen, fortsätter rörelsen som om
tillståndet meddelats enligt förordningen. I övrigt gäller denna. Det innebär
bl. a. att gammalt tillstånd kan återkallas enligt de nya bestämmelserna.

Enligt 1917 års stadga meddelas tillstånd inte för juridisk person. Bolag,
förening eller annan samfällighet skall driva hotellrörelse genom ansvarig
föreståndare, och tillståndet meddelas för honom, 3 §. Förordningens 3 §
innebär att tillstånd kan meddelas även juridisk person. Tillstånd för föreståndare
enligt 3 § 1917 års stadga anses enligt övergångsbestämmelserna
dels som rörelsetillstånd för den juridiska personen och dels som godkännande
av föreståndaren.

Vid remissbehandlingen har efterlysts övergångsbestämmelser som skulle
göra det möjligt att förbättra brandskyddet i hotellbyggnader som f. n. drivs
med dispenser från de byggnadstekniska föreskrifterna i 1917 års stadga.
Eftersom förordningen inte behandlar hotellens byggnadstekniska beskaffenhet,
får denna fråga avgöras enligt byggnadsstadgan, i den mån byggnadslov
blir aktuellt för en viss hotellbyggnad eller hotellokal, samt enligt brandstadgan
och hälsovårdsstadgan. Oftast torde behovet och möjligheterna att
förbättra brandskyddet i äldre rörelser aktualiseras i samband med brandsyn,
och ärendet förs därvid ofta vidare till länsstyrelsen. Frågan om i vad
mån genom brandsyneföreläggande kan föreskrivas mera omfattande åtgärder
än som behövs enligt hotellrörelsetillstånd och dispens på grund av
1917 års stadga rymmer samma svårigheter som förhållandet mellan brandsyneföreläggande
och byggnadslov. Ämnet berördes i förarbetena till 1962
års brandlagstiftning (prop. 1962:12 s. 142) och en viss praxis torde ha
utbildat sig( jfr RÅ 1959 I 188, 1961 I 10). Rättsläget kan sägas f. n. vara det
att brandsyneförrättare inte bör kräva säkerhetsåtgärder utöver vad som är
föreskrivet vid byggnadslov eller prövats i samband härmed eller är gängse,
om det inte behövs på grund av särskilda omständigheter. Den tid som förflutit
sedan byggnadslov meddelades, den byggnadstekniska utvecklingen
och erfarenheter av hotellbränder får här inverka på avgörandena. Det bör
också erinras om att brandsyneförrättaren enligt 13 § brandstadgan är
skyldig att samråda med byggnadsnämnden innan han meddelar brandsyneföreläggande
om åtgärd av byggnadsteknisk art. Brandsyneförrättarna
bör hos polismyndigheterna efterhöra om dessa i sitt förvar har handlingar
angående dispenser från brandskyddsbestämmelserna i 1917 års stadga.

Tillstånd enligt förordningen för rörelser, som inte behövt tillstånd enligt
1917 års stadga, blir aktuellt endast för rörelser som på grund av sin art nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

hänförs till hotell- eller pensionatrörelse, t. ex. vandrarhem. Dessa rörelser
får fortsättas utan tillstånd ett halvår efter förordningens ikraftträdande.
Tillstånd krävs om rörelsen skall fortsättas därefter. Har ansökan gjorts
men inte hunnit prövas före halvårsskiftet, får rörelsen fortsättas till dess
beslut föreligger.

Övergångsbestämmelsen om ersättare gäller bara rörelser som drivs vid
ikraftträdandet, inte rörelser för vilka tillstånd meddelas därefter.

Eftersom polismyndigheten blir tillståndsmyndighet i stället för länsstyrelsen
bör de ärenden som är anhängiga hos länsstyrelsen vid ikraftträdandet
överlämnas till polismyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

Hemställan

Föredraganden hemställer härefter — under framhållande att hinder ej
synes möta mot att ärendet behandlas under riksdagens höstsession — att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över
det inom inrikesdepartementet utarbetade förslaget till hotellförordning.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Claes Djurberg

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966

Bilaga

Departementspromemorians förslag till

Hotellstadga

Inledande bestämmelser
1 §•

Med hotellrörelse förstås i denna stadga yrkesmässig verksamhet med
ändamål att tillhandahålla tillfällig möblerad bostad. Stadgan är ej tillämplig
när tillhandahållande av bostad ingår i verksamhet för beredande av
vård, tillsyn, utbildning eller uppfostran.

Med hotell förstås i stadgan byggnad eller lägenhet, vari hotellrörelse
drives.

Om tillstånd

2 §.

Hotellrörelse, som är avsedd att samtidigt mottaga minst tio gäster eller
som omfattar minst åtta gästrum, får drivas endast efter särskilt tillstånd
(hotelltillstånd). Sådant tillstånd meddelas av polismyndigheten i den ort,
där rörelsen är avsedd att drivas.

Om byggnadslov för hotell är särskilt stadgat.

3 §.

Enskild person må driva hotellrörelse som avses i 2 § genom föreståndare
och, vid förfall för denne, ersättare, vilka skola godkännas av polismyndigheten.
Drives sådan hotellrörelse av annan än enskild person, skola finnas
föreståndare och ersättare, vilka sålunda godkännas. Föreståndare och ersättare
äro ansvariga för att rörelsen utövas i enlighet med gällande föreskrifter.

Hotelltillstånd för enskild person och godkännande såsom föreståndare
eller ersättare må meddelas endast den som gjort sig känd för ordentlighet
och med hänsyn till personliga egenskaper i övrigt och andra förhållanden
finnes lämplig att utöva hotellrörelse.

4 §.

Hotell skall vara så beläget och inrättat som hänsyn till allmän ordning
och säkerhet fordrar.

5§.

Ansökan om hotelltillstånd skall vara skriftlig och åtföljas av

1. uppgift om sökandens namn och, i förekommande fall, firma samt

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1966 93

postadress ävensom för sökande, som är enskild person, födelsetid och yrke
eller titel;

2. i förekommande fall uppgift om namn, postadress, födelsetid och yrke
eller titel för den som föreslås till föreståndare eller ersättare;

3. uppgift om belägenheten av den byggnad eller lägenhet, där rörelsen
avses skola drivas, det högsta antal gäster som skall kunna mottagas samtidigt
och det antal gästrum som rörelsen skall omfatta; samt

4. om byggnadslov meddelats för hotellet, handlingar som visa att så skett.

Beviljas tillstånd skall skriftligt bevis härom utfärdas. Fordras byggnadslov
för hotellet och har sådant lov ej meddelats, skall beviset innehålla erinran
härom. Avskrift av beviset skall tillställas byggnadsnämnden, brandchefen
och hälsovårdsnämnden.

6 §.

Har tillståndshavare avlidit, försatts i konkurs eller förklarats omyndig,
äger dödsboet, konkursboet eller förmyndaren att utan nytt tillstånd fortsätta
hotellrörelsen högst ett år. Rörelsen må dock utövas endast genom föreståndare
eller ersättare, som sägs i 3 §.

Om föreståndare eller ersättare ej redan finnes, skall inom två månader
från dödsfallet, första borgenärssammanträdet eller omyndighetsförklaringen
ansökan göras om godkännande av föreståndare. I avbidan på polismyndighetens
beslut äger dödsboet, konkursboet eller förmyndaren att utse
föreståndare, som uppfyller de i 3 § andra stycket föreskrivna villkoren.
Godkännes icke föreslagen föreståndare skall polismyndigheten lämna vederbörande
tillfälle att inom viss tid ansöka om godkännande av annan föreståndare.

Göres ej ansökan som avses i andra stycket inom föreskriven tid anses
hotelltillståndet ha upphört att gälla den dag då tiden utgick. Godkännes ej
heller den senast föreslagne föreståndaren anses hotelltillståndet ha upphört
att gälla tre veckor efter lagakraftvunnet beslut i ärendet.

7 §.

Avgår eller avlider föreståndare eller ersättare vid hotellrörelse som drives
av annan än enskild person, må tillståndshavaren, i avbidan på att ny föreståndare
eller ny ersättare godkännes, utse föreståndare eller ersättare, som
uppfyller de i 3 § andra stycket föreskrivna villkoren.

Göres ej ansökan om godkännande av ny föreståndare eller ersättare inom
en månad från avgången eller dödsfallet eller godkännes icke föreslagen
föreståndare eller ersättare, äga bestämmelserna i 6 § andra och tredje
styckena motsvarande tillämpning.

8§.

Vill den som erhållit hotelltillstånd icke utnyttja tillståndet eller upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1966

kominer hinder för att börja hotellrörelsen, skall skriftlig anmälan därom
ofördröjligen göras hos polismyndigheten, som har att återkalla tillståndet.
Detsamma gäller när rörelsen upphör.

Om anmälan
9 §.

Den som vill driva hotellrörelse, för vilken icke fordras tillstånd enligt
2 §, skall göra skriftlig anmälan därom i tre exemplar hos polismyndigheten
innan rörelsen börjar utövas. Därvid skola angivas anmälarens namn och,
i förekommande fall, firma samt postadress och, om anmälaren är enskild
person, födelsetid och yrke eller titel. Uppgift skall vidare lämnas om belägenheten
av den byggnad eller lägenhet, där rörelsen avses skola drivas,
det högsta antal gäster som skall kunna mottagas samtidigt och det antal
gästrum som rörelsen skall omfatta. Polismyndigheten skall underrätta
brandchefen och hälsovårdsnämnden om anmälan.

Upphör rörelsen skall skriftlig anmälan därom ofördröjligen göras hos
polismyndigheten.

Om hotellregister

10 §.

Polismyndigheten skall föra register över hotell enligt formulär som rikspolisstyrelsen
fastställer.

Om ordningen inom hotell
11 §.

Hotellrörelse skall utövas så att den icke föranleder fara för allmän ordning
eller säkerhet.

Genom tryckt anslag i varje gästrum skall gäst uppmanas att vid inflyttningen
utan dröjsmål skaffa sig kännedom om de utrymningsvägar som
finnas i hotellet. Anslaget skall vara avfattat även på främmande språk om
polismyndigheten finner det nödvändigt. Anslagets lydelse bestämmes av
rikspolisstyrelsen. Det tillhandahålles kostnadsfritt av polismyndigheten.

Om kontrollen över hotellgästerna
12 §.

Svensk gäst skall vid ankomsten till hotell, för vilket fordras tillstånd
enligt 2 §, avfordras uppgift om fullständigt namn, yrke eller titel, födelsetid,
födelseort och hemort. Dansk, finsk, isländsk eller norsk gäst vid sådant
hotell skall därjämte avfordras uppgift om medborgarskap och om den ort
inom eller utom riket, där han senast uppehållit sig; vid avflyttning skall
sådan gäst avfordras uppgift om vart han närmast ämnar begiva sig. Upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966 95

gifterna skola införas i en därför avsedd liggare, vari även skall antecknas
dagen för gästens ankomst och avflyttning.

Polismyndigheten äger förordna att från hotell rörel ser i viss ort eller vissa
orter eller från viss hotellrörelse anmälan skall göras till polismyndigheten
om svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk hotellgäst på sätt och inom tid
som myndigheten bestämmer. Avser förordnandet hotellrörelse, för vilken ej
fordras hotelltillstånd, gälla bestämmelserna i första stycket för rörelsen.

13 §.

Om uppgifter som skola avfordras annan utländsk gäst än dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare och om anmälan av sådan gäst stadgas i
utlänningskungörelsen. Uppgift skall dock avfordras utlänningen, även om
han ej fyllt sexton år.

I hotelliggaren skola om utlänning, som här avses, införas de uppgifter
som angivas i 12 §.

14 §.

Vägrar hotellgäst att om sig lämna uppgifter enligt denna stadga eller finnes
anledning antaga, att lämnade uppgifter icke stämma överens med verkliga
förhållandet, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos polismyndigheten.

15 §.

Hotelliggare skall föras noggrant och förvaras omsorgsfullt. Den skall på
anfordran hållas tillgänglig för myndighet, som har att kontrollera hotellrörelsen,
och skall, när rörelsen upphör, överlämnas till polismyndigheten.
Användas samtidigt flera liggare skola de numreras och uppgift om antalet
lämnas till polismyndigheten. Liggare skall föras på blankett, som fastställes
av rikspolisstyrelsen och kostnadsfritt tillhandahålles av polismyndigheten.

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Till dagböter dömes den som

a) driver hotellrörelse utan erforderligt tillstånd ;

b) driver hotellrörelse utan föreståndare eller ersättare, när sådan skall
finnas; eller

c) underlåter att göra anmälan enligt 9 § första stycket.

17 §.

Underlåter hotellrörelses innehavare, föreståndare eller ersättare att i
fråga om utlänning fullgöra anmälningsskyldighet enligt 12 § andra stycket
eller 14 § eller lämnar någon vid fullgörande av uppgifts- eller anmälnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

skyldighet, varom stadgas i 12, 13 eller 14 §, mot bättre vetande oriktig uppgift,
dömes till dagsböter eller, om omständigheterna äro försvårande, till
fängelse i högst sex månader.

18 §.

Till böter, högst femhundra kronor, dömes

a) den som försummar anmälningsskyldighet som åligger honom enligt
8 § eller 9 § andra stycket; samt

b) hotellrörelses innehavare, föreståndare eller ersättare, vilken i annat
fall än som avses i 17 § underlåter att fullgöra skyldighet som åvilar honom
enligt 12 § andra stycket eller 14 §, eller åsidosätter vad som åligger honom
enligt 12 § första stycket eller 15 § första stycket.

19 §.

Har innehavare av hotelltillstånd upprepade gånger fällts till ansvar för
förseelse mot denna stadga eller har han åsidosatt de bestämmelser som gälla
för hotellrörelsen och trots anmaning av behörig myndighet underlåtit att
vidtaga rättelse inom skälig tid eller finnes han eljest icke lämplig att driva
rörelsen, må polismyndigheten återkalla tillståndet.

Har godkänd föreståndare eller ersättare upprepade gånger fällts till ansvar
för förseelse mot denna stadga eller har han åsidosatt de bestämmelser
som gälla för hotellrörelsen och trots anmaning av behörig myndighet underlåtit
att vidtaga rättelse inom skälig tid eller finnes han eljest icke lämplig
att förestå rörelsen, må polismyndigheten återkalla godkännandet. Polismyndigheten
må också återkalla hotelltillståndet.

Innan tillstånd eller godkännande återkallas skall, om det kan ske utan
allvarlig olägenhet, tillfälle att yttra sig beredas den som kan beröras av
återkallelsen. Beslut om återkallelse länder omedelbart till efterrättelse, om
polismyndigheten ej förordnar annat.

20 §.

Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning eller säkerhet
må polismyndigheten vid vite förbjuda hotellrörelse, för vilken icke fordras
hotelltillstånd.

21 §.

För att tillse att de bestämmelser som gälla för hotellrörelse iakttagas äger
polismyndigheten tillträde till hotell.

22 §.

Mot beslut av polismyndighet enligt denna stadga må besvär anföras hos
länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt stadgan föres hos Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1966
övergångsbestämmelser

23 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1966, då stadgan den 8 juni 1917
(nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift, som ersatts
av bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

24 §.

Drives vid stadgans ikraftträdande hotellrörelse, för vilken fordras tillstånd
enligt stadgan, och har tillstånd meddelats enligt 1917 års stadga, må
rörelsen med iakttagande av bestämmelserna i nya stadgan fortsättas som
om tillstånd vore meddelat enligt denna.

Tillstånd som enligt § 3 1917 års stadga meddelats föreståndare för hotelleller
pensionatrörelse, vilken drives av bolag, förening eller annan samfällighet,
anses därvid som hotelltillstånd för bolaget, föreningen eller samfälligheten
och som godkännande av föreståndaren.

25 §.

Drives vid stadgans ikraftträdande hotellrörelse, för vilken fordras tillstånd
enligt stadgan, och har tillstånd icke meddelats enligt 1917 års stadga,
må rörelsen utan tillstånd fortsättas till den 1 juli 1966. Har ansökan om
tillstånd ingivits till polismyndigheten före nämnda dag, må rörelsen fortsättas
ytterligare till dess tillståndsärendet slutligt avgjorts.

26 §.

Drives vid stadgans ikraftträdande hotellrörelse, för vilken icke fordras
tillstånd enligt stadgan, och har tillstånd meddelats enligt 1917 års stadga,
anses rörelsen som hotellrörelse vilken anmälts enligt 9 § första stycket
nya stadgan; i stället för förbud enligt 20 § skall dock i förekommande fall
användas återkallelse av tillståndet enligt 19 §.

27 §.

Drives vid stadgans ikraftträdande hotellrörelse, för vilken icke fordras
tillstånd enligt stadgan, och har tidigare ej gjorts anmälan om och ej meddelats
tillstånd till rörelsen, må den utan anmälan fortsättas till den 1 juli
1966. Skall rörelsen fortsättas därefter, skall dessförinnan anmälan göras
enligt 9 § första stycket.

28 §.

Ärende om hotell- eller pensionatrörelse, vilket före den 1 januari 1966
anhängiggjorts hos länsstyrelse som första instans men icke blivit slutligt
prövat före nämnda dag, skall överlämnas till vederbörande polismyndighet
för vidare handläggning.

7 — Dihnng till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1966

Liggare och kortregister, som avses i § 2 mom. 2 tredje stycket 1917 års
stadga, eller avskrift därav skall länsstyrelse översända till vederbörande
polismyndighet.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen............................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................. 1

Förslag till hotellförordning...................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 april 1966 9

Inledning............................. 9

Gällande bestämmelser........................ 12

Behov av en hotellförfattning..................... 17

Skydd mot brand och sanitär olägenhet............... 17

Turistutredningens förslag och yttrandena däröver......... 17

Departementspromemorian................... 18

Yttrandena över departementspromemorian............ 20

Ordning och säkerhet....................... 22

Turistutredningens förslag och yttrandena däröver......... 22

Departementspromemorian................... 23

Yttrandena över departementspromemorian............ 24

Klassificering av hotellrörelser, prövning av hotellnamn och begränsning i

rätten att använda beteckningen hotell............... 27

Turistutredningens förslag.................... 27

Yttrandena över turistutredningens förslag............ 28

Departementspromemorian................... 30

Yttrandena över departementspromemorian............ 31

Föredraganden.......................... 33

Inledning........................... 33

Skydd mot brand och sanitär olägenhet.............. 33

Ordning och säkerhet...................... 37

Gästkontroll.......................... 38

Polisens hotellbesiktning..................... 39

Klassificering av hotellrörelser m. m................ 41

Tillämpningsområdet för en hotellförfattning............... 43

Turistutredningens förslag och yttrandena däröver.......... 43

Departementspromemorian.................... 44

Yttrandena över departementspromemorian............. 45

Föredraganden.......................... 49

Tillståndstvång för hotellrörelse.................... 54

Turistutredningens förslag och yttrandena däröver.......... 54

Departementspromemorian.................... 55

100

Sid.

Yttrandena över departementspromemorian............. 56

Föredraganden.......................... 59

Tillståndsmyndighet......................... 63

Tidigare utredningar och yttranden................. 63

Departementspromemorian.................... 64

Yttrandena över departementspromemorian............. 65

Föredraganden.......................... 69

Besikiningskostnad......................... 74

Gällande bestämmelser...................... 74

Riksdagens justitieombudsmans skrivelse den 2 juni 1961 angående kostnader
för vissa förrättningar.................... 74

Departementspromemorian och yttrandena däröver ......... 76

Föredraganden.......................... 76

Specialmotivering.......................... 77

Hemställan............................. 94

Departementspromemorians förslag till hotellstadga............ 92

ESSELTE AB, STHLM 66
614588