Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1966

Nr 119

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
Sveriges sjöterritorium; given Stockholms slott den
25 mars 1966.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag om Sveriges sjöterritorium.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att bestämmelser om Sveriges sjöterritorium samlas
i en lag i ämnet. Bestämmelserna grundas på hävdvunna svenska principer.
Vid deras utformning har också beaktats den i Geneve år 1958 antagna
konventionen om territorialhavet och tilläggszonen.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 119

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

Förslag

till

Lag

om Sveriges sjöterritorium

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Sveriges sjöterritorium omfattar inre vatten och territorialhavet. Det
begränsas mot det fria havet eller annan stats territorium av territorialgränsen.

2 §•

Till inre vatten räknas

a) insjöar, vattendrag och kanaler;

b) vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar samt vattenområden
innanför och mellan öar, holmar och skär intill räta linjer som Konungen
bestämmer.

I Öresund mellan Klagshamns fyr och Kullen räknas dock endast hamnar
till inre vatten.

3 §■

Till territorialhavet räknas det utanför Sveriges landområden och inre vatten
belägna vattenområdet med en bredd av fyra nautiska mil eller 7 408
meter.

Territorialhavet sträcker sig dock

a) i området närmast gränsen mot Norge intill en linje på ett avstånd av
fyra nautiska mil från och parallell med den räta linjen genom det nordligaste
bland de med namnet Stora Drammen betecknade skären och den
sydost om ön Heja belägna övervattensstenen Hejeknubb;

b) i Öresund ej utöver den linje i sundets längdriktning som anges i deklarationen
med Danmark den 30 januari 1932 angående vissa gränsförhållanden
i Öresund;

c) i Ålands hav ej utöver gränsen mot Finland; samt

d) i området närmast gränsen mot Finland i Bottenviken intill en linje
på ett avstånd av fyra nautiska mil från och parallell med den räta linjen från
det sydligaste skäret vid ön Letto till det sydligaste skäret vid ön Selkäsarvi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1966

4 §•

Vid landområden beräknas territorialhavet från strandlinjen vid lågt
vattenstånd. Från skär som vid lågt vattenstånd men ej vid medelvattenstånd
höjer sig över vattenytan, beräknas dock territorialhav endast om
skäret ligger på ett avstånd av högst fyra nautiska mil från närmaste till
Sverige hörande landområde som höjer sig över vattenytan vid medelvattenstånd.

Vid inre vatten utmed kusterna beräknas territorialhavet från dessa vattenområdens
yttergränser (räta baslinjer).

5 §•

Ytterligare bestämmelser om territorialhavets beräkning meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Vad som föreskrives i lag eller annan författning om svenskt territorialvatten
och svenskt farvatten avser härefter i stället Sveriges sjöterritorium.
Vad som är föreskrivet om inre territorialvatten och inre farvatten avser i
stället inre vatten och vad som är föreskrivet om yttre territorialvatten territorialhavet.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 119

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 mars
1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning
om Sveriges sjöterritorium och anför.

Inledning

I fråga om stater som är belägna vid havet räknas av ålder till staternas
territorium ett område av havet närmast kusterna. Angående bredden av
detta havsbälte, som brukar benämnas territorialvattnet, har uppfattningen
varierat från tid till annan och från stat till stat. Sverige räknar sedan 1700-talet med en territorialvattenbredd av fyra nautiska mil. Skiftande meningar
har också rått om utgångspunkten för beräkningen av territorialvattnets
bredd. I allmänhet sker beräkningen från strandlinjen men när kusten
som t. ex. i Sverige är sönderskuren av bukter och vikar eller omgiven
av skärgårdar sker beräkningen från räta baslinjer, som dras över bukter
och vikar eller mellan öar, holmar och skär belägna längst ut mot havet.
De räta baslinjer som f. n. utgör utgångspunkten för beräkningen av det
svenska territorialvattnet är fastställda genom ett Kungl. brev den 4 maj
1934 till generaltullstyrelsen med därvid fogade sjökort för rikets kustområden,
de s. k. tullkorten.

Vid tiden för brevets tillkomst var statspraxis skiftande och den folkrättsliga
doktrinen osäker både i fråga om territorialvattnets bredd och i
fråga om utgångspunkten för dess beräkning bl. a. vid bukter och skärgårdar.
I den senare frågan har större klarhet vunnits numera. Detta har skett
främst genom en av internationella domstolen i Haag år 1951 meddelad
dom i tvist mellan Storbritannien och Norge om fiskegränsen i Nordnorge
och genom en år 1958 antagen konvention om territorialhavet och tilläggszonen,
i det följande benämnd territorialhavskonventionen. Genom nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1966

dom och konvention har godtagits metoden med räta baslinjer över bukter eller
mellan öar, holmar och skär tvärs över vattenområdena mellan dem. Mot bakgrunden
av att det folkrättsliga läget sålunda klarnat i vissa hänseenden
har en revision av den år 1934 gjorda gränsdragningen ansetts motiverad.
En annan anledning till en sådan revision har ansetts vara, att de bedömningar
som ligger till grund för 1934 års tullkort vilar på huvudsakligen
mycket gamla och ofullständiga sjömätningar och på osäkra uppgifter om
vattennivåerna. Även landhöjningen har anförts som motiv för en revision.

Med hänsyn till dessa förhållanden tillkallades enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 1 december 1961 särskilda sakkunniga med uppdrag att
göra en översyn av baslinjerna för territorialvattnets beräkning utmed den
svenska kusten och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga1, som
antog benämningen baslinjeutredningen, avlämnade i december 1964 betänkandet
»Sveriges sjöterritorium» (SOU 1965: 1) med förslag till lag om Sveriges
sjöterritorium, m. in.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av justitiekansler!!,
riksåklagaren — som överlämnat yttranden från överåklagaren i Göteborgs
åklagardistrikt och länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län — hovrätten
för Västra Sverige, överbefälhavaren, sjöfartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
telestyrelsen, kammarkollegiet, generaltullstyrelsen — som överlämnat yttrande
från chefen för västra kustdistriktet — lantmäteristyrelsen, rikets
allmänna kartverk, fiskeristyrelsen — som överlämnat yttranden från fiskeriintendenterna
i övre norra, österhavets och västerhavets distrikt — kommerskollegium
— som överlämnat yttranden från samtliga liandelskamrar
i riket — Sveriges geologiska undersökning, överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap, rikspolisstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, kontinentalsockelutredningen,
skyddsområdesutredningen, Sveriges fiskares riksförbund,
Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska
sjöfolksförbundet. Var och en av länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Blekinge,
Hallands och Gävleborgs län har överlämnat yttrande från länets
hushållningssällskaps fiskerinämnd. Vidare har av länsstyrelsen i Blekinge
län överlämnats yttranden från Svenska sydkustfiskarnas centralförbund
och Blekinge läns havsfiskeförening, av länsstyrelsen i Kristianstads län
från länets hushållningssällskap, av länsstyrelsen i Malmöhus län från
Malmöhus läns havsfiskeförening och chefen för södra kustdistriktet samt
av länsstyrelsen i Norrbottens län från överlantmätaren i länet.

Jag anhåller nu att få ta upp denna fråga till behandling.

1 Sjöfartsrådet P. O. Fagerholm, ordförande, professor emeritus K. S. T. N. Gihl, kommendören
E. H. R. Gottfridsson, numera departementsrådet S. I. Gullnäs, numera utrikesrådet L. E.
Hedström, gränschefen N. E. Holm och överdirektören N. E. J. Hult samt som ersättare för
denne byråchefen S. Sahlin. Som expert biträdde sjökaptenen A. Hcgfeldt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1966

Gällande svensk rätt och territorialhavskonventionen
Gällande svenska bestämmelser

Flera svenska författningar innehåller bestämmelser om vilka vattenområden
som räknas till svenskt territorialvatten.

Enligt kungörelsen den 21 november 1925 (nr 467) angående främmande
örlogsfartygs och militära luftfartygs tillträde i fred till svenskt territorium
(tillträdeskungörelsen) förstås med »svenskt inre territorialvatten»:

»a) svenska insjöar, vattendrag och kanaler; b) svenska hamnar, hamninlopp
och vikar; samt c) de delar av svenskt territorialvatten, som äro belägna
innanför och emellan svenska Öar, holmar och skär, som icke ständigt
av havet översköljas; dock att i Öresund norr om den genom Klagshamns
fyr dragna latitudparallellen endast svenska hamnar och hamninlopp äro
att betrakta såsom svenskt inre territorialvatten.»

Denna definition i tillträdeskungörelsen återkommer med huvudsakligen
samma ordalag i tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391), vars 1 § har följande
lydelse:

»Sveriges tullområde, varmed förstås svenskt territorium, där tullverket
har att fullgöra sina uppgifter, omfattar

a) rikets landområden;

b) insjöar, vattendrag och kanaler inom riket;

c) vid rikets kuster belägna hamnar, hamninlopp och vikar ävensom
i övrigt till saltsjön hörande vatten, vilka äro belägna innanför och mellan
de utmed kusterna liggande öar, holmar eller skär, som icke ständigt översköljas
av havet; samt

d) de till saltsjön hörande vatten, vilka sträcka sig intill ett avstånd av
fyra nautiska mil, eller 7 408 meter, från rikets landområden eller från linjer,
som mot havet bilda gräns för de under c) nämnda vattnen.

Tullområdet sträcker sig i Öresund till hälften av sundet samt närmast
rikets sjögräns mot Norge intill ett avstånd av fyra nautiska mil från den
å den svenska sidan om sjögränsen fallande delen av en rät linje, som sammanbinder
det nordligaste bland de med namnet Stora Drammen betecknade
skären och den sydost om ön Heja belägna övervattensstenen Hejeknubb.
»

I det inledningsvis nämnda brevet den 4 maj 1934 till generaltullstyrelsen
förklarade Kungl. Maj :t, att bestämmelserna i 1 § tullstadgan skall förstås
så som framgår av de gränslinjer som chefen för det dåvarande sjökarteverket
lagt in på särskilda sjökort för rikets kustområden. På dessa
sjökort, de s. k. tullkorten, är inlagda dels gränslinjerna mot havet för de
i 1 § första stycket c) nämnda vattenområdena i form av räta baslinjer,
dels gränsen för Sveriges tullområde.

I kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 187) innefattande vissa neutralitetsbestämmelser
(neutralitetskungörelsen) definieras »svenskt territorium»
i en fotnot till 1 § på följande sätt;

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1906 7

»Med svenskt territorium förstås allt svenskt land och vatten samt luftområdet
däröver. Till sjöss sträcker sig svenskt territorium intill ett avstånd
av fyra nautiska mil, eller 7 408 meter, från rikets landområden eller från
linjer, som mot havet bilda gräns för inre territorialvatten; se Tullstadgan
den 7 oktober 1927, § 1, samt Kungl. brev den 4 maj 1934 angående fixerande
av gränsen för rikets tullområde med därtill hörande kartor.»

Vidare definieras i 2 § punkt 2 andra stycket »svenskt inre territorialvatten»
så, att därmed förstås

»---svenska hamnar, hamninlopp, bukter och vikar ävensom de

delar av svenskt territorialvatten, som äro belägna innanför och emellan
svenska öar, holmar och skär, som icke ständigt av havet översköljas; dock
att i Öresund norr om den genom Klagshamns fyr dragna latitudparallellen
endast hamnar och hamninlopp skola betraktas såsom inre territorialvatten.»

Slutligen kan nämnas sjötrafikförordningen den 18 maj 1962 (nr 150),
där »svenskt farvatten» och »inre farvatten» definieras i 1 § på följande sätt:

»I denna förordning förstås med
svenskt farvatten:

a) insjöar, vattendrag och kanaler inom Sverige;

b) vid rikets kuster belägna hamnar, hamninlopp och vikar ävensom i
övrigt till saltsjön hörande vatten, vilka äro belägna innanför och mellan
de utmed kusterna liggande öar, holmar eller skär, som icke ständigt
översköljas av havet; samt

c) de till saltsjön hörande vatten, vilka sträcka sig intill ett avstånd av
fyra nautiska mil, eller 7 408 meter, från rikets landområden eller från
linjer, som mot havet bilda gräns för de under b) nämnda vattnen, dock
längst intill gränsen mot annat lands territorialvatten sådan denna särskilt
blivit bestämd;

inre farvatten: de ovan under a) och b) nämnda vattnen.»

Territorialhavskonventionen

Av stor betydelse för den folkrättsliga utvecklingen under senare tid har
som tidigare nämnts varit den av internationella domstolen i Haag år 1951
meddelade domen i den brittisk-norska fiskegränstvisten och 1958 års territorialhavskonvention.
Den senare tillkom på Förenta nationernas havsrättskonferens
år 1958 i Geneve. Vid denna antogs fyra konventioner angående
havet, nämligen konventionen om territorialhavet och tilläggszonen,
konventionen om det fria havet, konventionen om fisket och bevarandet
av de levande tillgångarna i det fria havet samt konventionen om kontinentalsockeln.
Däremot lyckades konferensen inte fastställa regler angående
territorialhavets bredd. Detta lyckades inte heller vid en ny havsrättskonferens
i Geneve år 1900. Fastän Sverige inte biträtt territorialhavskonventionen,
har denna sitt stora intresse i förevarande sammanhang eftersom
dess regler till väsentlig del får anses utgöra kodifierad folkrätt och även
i övrigt kan bli normerande för framtiden. En kortfattad redogörelse för
konventionen torde därför böra lämnas här. Konventionen :ir i sina engelska
2*—liihang till riksdagens protokoll 1966. I samt. Nr 119

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1966

och franska texter jämte svensk översättning fogad som bilaga till baslinjeutredningens
betänkande.

Konventionens art. 1 innehåller en allmän bestämmelse, att kuststatens
suveränitet sträcker sig utöver dess landterritorium och inre vatten till ett
område av hav i anslutning till dess kust, benämnt territorialhavet. I art. 2
föreskrivs, att suveräniteten över territorialhavet sträcker sig även till luftrummet
däröver samt till havsbottnen och dennas underlag.

Art. 3—13 innehåller huvudsakligen regler om hur territorialhavet skall
beräknas i olika fall. I art. 3 sägs, att den normala baslinjen för beräkningen
av territorialhavsbredden utgörs om ej annat bestäms i konventionen av lågvattenlinjen
utmed kusten, så som den angivits på storskaliga sjökort, vilka
officiellt erkänts av kuststaten.

Art. 4 innehåller regler om räta baslinjer. Enligt dessa regler får, när kusten
är djupt inskuren eller kantad av skärgård, räta baslinjer dras mellan
lämpliga punkter för bestämning av territorialgränsen. Dessa baslinjer får
dock inte avsevärt avvika från kustens huvudriktning, och de vattenområden
som ligger innanför baslinjerna måste vara så nära anslutna till land att de
kan vara underkastade de rättsregler som gäller för inre vatten. Räta baslinjer
får vidare inte dras från upphöjningar synliga endast vid lågt tidvatten,
s. k. low-tide elevations, om inte fyrar eller liknande installationer
som ständigt är belägna över vattenytan har uppförts på dem. Vidare sägs,
att vid fastställandet av räta baslinjer hänsyn får tas även till speciella
ekonomiska intressen, som hänför sig till det berörda området, om dessa intressens
förekomst och vikt klart ådagalagts genom hävd.

I art. 4 föreskrivs vidare, att räta baslinjer inte får dras så, att en annan
stats territorialhav därigenom avstängs från det fria havet. Slutligen förklaras,
att kuststaten skall tydligt ange räta baslinjer på sjökort, som skall
offentliggöras.

I art. 5 sägs, att vattnet innanför rät baslinje utgör en del av kuststatens
inre vatten. Vidare föreskrivs att, om dragandet av en rät baslinje skulle ha
till följd att som inre vatten innesluts vattenområde som tidigare räknats
till territorialhavet eller det fria havet, rätt till s. k. oskadlig genomfart
skall finnas i området.

Art. 6 anger att territorialhavets yttre gräns skall utgöras av en linje,
där varje punkt befinner sig på ett avstånd lika med territorialhavsbredden
från närmaste punkt på baslinjen.

I art. 7 behandlas bukter, vilkas kuster tillhör en och samma stat. I artikeln
anges villkoren för vad som i detta sammanhang skall räknas som
bukt. Bl. a. sägs att buktens yta skall vara minst så stor som ytan av en
halvcirkel med en diameter motsvarande längden av en linje tvärs över
buktmynningen. Vattnet i en sålunda bestämd bukt får räknas till kuststatens
inre vatten innanför en rät linje över mynningen, vars bredd får
uppgå till 24 nautiska mil. Om bredden vid buktens mynning överstiger

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966 9

24 nautiska mil, får en rät baslinje om högst 24 nautiska mil dras inne i
bukten.

Art. 8 behandlar beräkningen av territorialhavet vid hamnanläggningar.
I art. 9 sägs att redder skall utgöra del av territorialhavet, även om de enligt
annars givna regler helt eller delvis skulle ligga utanför territorialgränsen.

I art. 10 definieras en ö som ett naturligt bildat landområde omgivet avvatten
och beläget över vattenytan vid högt tidvatten. Vidare sägs att territorialhavet
kring öar skall beräknas i enlighet med konventionens allmänna
regler.

Art. 11 avser upphöjningar som befinner sig över vattenytan vid lågt
tidvatten men ej vid högt tidvatten. Sådana formationer, benämnda low-tide
elevations, får användas som utgångspunkt för beräkning av territorialhav,
när de ligger på ett avstånd från kusten eller en ö motsvarande högst territorialhavsbredden.
Längre ut liggande low-tide elevations påverkar inte
territorialhavets utsträckning.

Beräkningen av territorialhavet, när två staters kuster ligger mitt emot
eller intill varandra, behandlas i art. 12. Enligt denna artikel skall, om särskilda
avtal av annan innebörd inte träffats eller om historiska eller andra
speciella skäl inte talar däremot, ingen av staterna äga utsträcka sitt territorialhav
utöver en linje, på vilken varje punkt är lika nära de närmaste
punkterna på de baslinjer från vilka de två staternas territorialhav beräknas.
Avgränsningslinjen skall i sådant fall införas på storskaliga sjökort,
som officiellt erkänts av kuststaten.

Art. 13 anger att, om en flod rinner direkt ut i havet, baslinjen skall utgöra
en rät linje över flodmynningen mellan punkter på lågvattenlinjen på stränderna.
i* j:* j«#i

Art. 14—23 innehåller regler om främmande fartygs rätt till oskadlig
genomfart genom territorialhavet. I art. 24 ges bestämmelser om tilläggszonen
och i art. 25—32 slutbestämmelser.

Förslagets allmänna grunder
B a slin j eutr edni ngen

Enligt vad baslinjeutredningen framhåller har det inte ingått i utredningens
uppdrag att ta ställning till frågan om bredden av det svenska territorialvattnet.
Utredningen har sett som sin främsta uppgift att föreslå ett
system av räta baslinjer, som inom ramen för gällande folkrättsliga regler
ger till resultat en klar och enkel territorialgräns utmed de delar av den
svenska kusten där de geografiska förhållandena föranleder användning
av ett sådant system. Utefter övriga delar av kusten utgörs territorialgränsen
av cirkelbågar med medelpunkterna på lågvattenlinjen och med territorialhavsbredden
som radie. Utredningens rättsliga bedömning har skett
aned utgångspunkt från hävdvunna svenska regler och med hänsyn till den

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1966

folkrättsliga utveckling som ägt rum under senare år, bl. a. genom internationella
domstolens dom år 1951 i den brittisk-norska fiskegränstvisten
och 1958 års territorialhavskonvention. Den tekniska grundvalen för utredningens
arbete har varit tillgängliga sjömälningsdata kompletterade i vissa
fall med observationer på platsen.

Utredningen förordar i anslutning till territorialhavskonventionen en
annan terminologi än den hittills brukade. Utredningen föreslår sålunda, att
vad som i de svenska författningarna f. n. benämns inre territorialvatten
eller inre farvatten benämns inre vatten — i konventionens engelska och
franska texter resp. »internal waters» och »eaux intérieures» — och att
benämningen yttre territorialvatten ersätts med benämningen territorialhav
— i konventionen resp. »territorial sea» och »mer territoriale».

Utredningen framhåller, att de frågor den haft att arbeta med berör viktiga
statsintressen. I fredstid föranleder dessa intressen övervakning inom
sjöterritoriet i form av t. ex. tullbevakning, fisketillsyn och övervakning
av sjötrafiken. Dessa uppgifter måste ofta utföras till sjöss under besvärliga
yttre förhållanden och med svårigheter att bestämma positionen. Detta
understryker behovet av en klar och enkel territorialgräns. I orostid, då
försvarets intressen träder i förgrunden, framträder detta behov ytterligare.
I samband med neutralitetens hävdande vid en incident är det av yttersta
vikt att snabbt, enkelt och säkert kunna fastställa, om platsen ligger innanför
eller utanför territorialgränsen. Klara gränslinjer krävs också för sjöfartsskyddet
under neutralitet, då livlig sjöfart, även av utländska fartyg,
kan förväntas på svenskt territorialvatten. Det trygga framförandet av denna
sjöfart kan vara en förutsättning för landets försörjning liksom för neutralitetens
upprätthållande. Även förberedelserna för ett invasionsförsvar, vid
vilket bl. a. minvapnet kan antas få allt större betydelse, ställer krav på
en tydlig territorialgräns. Utredningen har sökt att såvitt möjligt ta hänsyn
till dessa intressen vid valet av utgångspunkt för territorialhavets beräkning.

Utredningen anför vidare, att utgångspunkten för territorialhavets beräkning
har betydelse inte bara för territorialgränsens sträckning. Som regel
används samma utgångspunkt för beräkning av en kuststats fisketerritorium
eller fiskezon. Vidare skall enligt 1958 års konvention om kontinentalsockeln
gränserna för ett lands del av kontinentalsockeln i allmänhet
bestämmas från baslinjerna för beräkning av territorialhavets bredd, när
gränsdragning skall ske mot annan stat vid samma hav och avtal inte har
träffats mellan staterna om gränsdragningen.

Angående Kungl. brevet den 4 maj 1934 och de till detta fogade tullkorten
uttalar utredningen, att avsikten med brevet uppenbart inte var att definitivt
fastställa den svenska territorialgränsens sträckning. Brevet hade det
begränsade syftet att tillgodose tullväsendets behov av en auktoritativ
tolkning av bestämmelserna om tullområdet i 1927 års tullstadga. Med

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1966

hänsyn till att de frågor soin inverkat på gränsdragningen enligt tullkorten
internationellt sett vid tiden för brevets tillkomst var omstridda och oklara,
måste gränsdragningen anses ha haft en restriktiv och provisorisk karaktär.
En revision av gränsdragningen framstår enligt utredningen som särskilt
motiverad därför att större enighet numera nåtts om internationella
regler i ämnet.

Ytterligare anledningar till att gränsdragningen enligt 1934 års tullkort
bör överses är enligt utredningen att säkrare uppgifter om vattennivåerna
numera föreligger och att förändringar skett genom den fortgående
landhöjningen.

Frågan om de folkrättsliga regler som bör läggas till grund för en översyn
av det nuvarande baslinjesystemet behandlas ingående av utredningen.
Till betänkandet är som bilaga fogad en folkrättslig utredning av professorn
Torsten Gihl. Med stöd därav konstaterar utredningen, att det inte
torde råda någon tvekan om att de principer som ligger till grund för det
nuvarande svenska baslinjesystemet äger folkrättslig giltighet. Härefter
gör utredningen en jämförelse mellan dessa principer och de riktlinjer
för ett system med räta baslinjer som ingår i territorialhavskonventionen.

Det mest framträdande draget i de svenska principerna är enligt utredningen
de geografiska kriteriernas utslagsgivande betydelse för gränsdragningen.
Även territorialhavskonventionen bygger enligt utredningen väsentligen
på geografiska kriterier. Vissa bestämmelser i konventionen (art. 4)
ger emellertid möjlighet att dra baslinjer längre ut än vad som föranleds av
de rent geografiska förhållandena. I vissa fall får nämligen hänsyn tas till
kustbefolkningens ekonomiska intressen.

Utredningen har funnit övervägande skäl tala för att Sverige utgår från
de hävdvunna svenska principerna och inte söker utnyttja de i territorialhavskonventionen
givna möjligheterna att dra räta baslinjer längre ut. Som
främsta skäl för sin ståndpunkt hänvisar utredningen till en bestämmelse i
konventionen (art. 5 punkt 2), som har tillkommit för att förebygga att den
fria sjöfarten skall lida intrång till följd av den liberalare gränsdragning som
konventionen medger. Bestämmelsen innebär, att efter en utflyttning av baslinjerna
främmande fartygs rätt till oskadlig genomfart fortfarande skall
gälla i de områden innanför de nya baslinjerna inom vilka sådan rätt tidigare
förelegat. Utredningen framhåller, att denna bestämmelse liksom de
liberalare gränsdragningsreglerna rönte stark kritik från svensk sida under
förarbetena till konventionen. Enligt svensk uppfattning skulle nämligen
från såväl marin synpunkt som tull- och annan bevakningssynpunkt betydande
svårigheter uppkomma, om olika delar av vattenområdena innanför
de räta baslinjerna fick olika rättslig karaktär.

På grund härav föreslår utredningen, att enligt hävdvunna svenska principer
endast geografiska hänsyn skall bestämma de räta baslinjernas sträckning.
Avgörande för utredningens förslag i detta hänseende har sålunda varit

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

kustens konfiguration. Utredningen bär helt sett bort från djupförhållandena
liksom från den ekonomiska verksamhet som bedrivits av kustbefolkningen.
När utredningen föreslår, att de räta baslinjerna i vissa fall skall
dras längre ut än på 1934 års tullkort, innebär detta ej att några nya principer
införs utan att man tagit hänsyn till landhöjningen och att man i ljuset
av den senare utvecklingen funnit sig kunna anlägga en något mindre restriktiv
syn på vad som skall hänföras till inre vatten än man gjorde vid dragningen
av baslinjer på tullkorten.

Även om utredningen sålunda inte lagt konventionen omedelbart till grund
för sina förslag till räta baslinjer, har denna likväl beaktats i väsentliga
avseenden. Den har bl. a. ansetts fylla en viktig funktion genom att den är
mera utförlig än hittillsvarande folkrättsliga regler. Detta gäller särskilt
frågorna i vilka områden ett system med räta baslinjer får tillämpas och
mellan vilka punkter räta baslinjer får dras. Fastän Sverige ännu inte tagit
ställning till frågan om en anslutning till konventionen, anser utredningen
det värdefullt att även i frågor där tillräckligt stöd finns i de hävdvunna
svenska principerna hålla sig inom ramen för konventionens regler.

När det gäller frågan, i vilka områden ett system med räta baslinjer får
tillämpas längs den svenska kusten, synes enligt utredningen resultatet bli
i allt väsentligt detsamma, vare sig man följer konventionen eller de svenska
principerna. Utredningen har funnit ett sådant system vara tillämpligt utmed
huvuddelen av kusten. En jämförelse med 1934 års tullkort visar, att man
då gjort i stort sett samma bedömning.

De utanför fastlandet belägna punkter mellan vilka räta baslinjer får dras
kan enligt de svenska författningarna vara belägna på Öar, holmar eller skär,
som inte ständigt översköljs av havet. Enligt konventionen får räta baslinjer
inte dras till eller från »low-tide elevations» — dvs. naturligt bildade landområden
som är omgivna av vatten och belägna över vattenytan vid lågt tidvatten
men därunder vid högt tidvatten — om inte på dessa uppförts fyrar
eller liknande inrättningar, som ständigt befinner sig över vattenytan. Denna
bestämmelse i konventionen har emellertid, framhåller utredningen, utformats
med hänsyn till förhållandena vid tidvattenskuster och är inte direkt
tillämplig på svenska förhållanden. Tidvattensförändringarna vid de svenska
kusterna är synnerligen obetydliga såväl i Östersjön som på västkusten och
överträffas helt av sådana vattennivåförändringar som förorsakas av meteorologiska
faktorer. Det skulle därför i och för sig inte finnas anledning att
frångå den svenska regeln, som ju sedan länge varit erkänd. Utredningen
har ändå ansett den inte helt klara överensstämmelsen med konventionen
påkalla försiktighet vid bestämmandet av baslinjepunkter. Dessa har därför
i allmänhet utvalts så, att de skall vara synliga över vattenytan vid medelvattenstånd.
I några fall har utnyttjats skär synliga endast vid lågt vattenstånd
förutsatt att på skäret uppförts fyr eller annan liknande fast inrättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

Utredningens överväganden utmynnar i ett förslag till baslinjesystem. De
räta baslinjerna och territorialgränsen har inlagts på en vid betänkandet
fogad karta.

De principiella ställningstaganden som ligger till grund för dragningen av
baslinjerna bör enligt utredningens mening komma till uttryck i en särskild
författning, i vilken meddelas generella bestämmelser om utsträckningen av
och gränserna för rikets sjöterritorium. Den författningsmässiga regleringen
har skett i form av ett förslag till lag om Sveriges sjöterritorium. Till detta är
fogat ett förslag till kungörelse med närmare bestämmelser om territorialhavets
beräkning. Genom att huvudreglerna för sjöterritoriets utsträckning
upptas i en författning av lags dignitet uppnås enligt utredningen bl. a. vissa
lagstiftningstekniska fördelar.

Den av utredningen föreslagna lagen torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga. Den innehåller i 1 §, att Sveriges sjöterritorium
omfattar rikets inre vatten och territorialhav samt att det begränsas
mot det fria havet eller annan stats territorium av territorialgränsen. I 2 §
anges vad som utgör inre vatten. Detta sker i nära anslutning till nu förekommande
regler i ämnet. Enligt 3 § utgörs rikets territorialhav av det utanför
rikets landområden och inre vatten belägna vattenområdet med en bredd
av fyra nautiska mil eller 7 408 meter. Från denna regel görs undantag för
områden närmast rikets gränser mot Norge och Finland samt Öresund och
Ålands hav. I 4 § meddelas vissa regler för territorialhavets beräkning. Enligt
5 § slutligen äger Kungl. Maj :t meddela närmare bestämmelser om territorialhavets
beräkning.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har så gott som helt tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser. Endast i fråga om vissa detaljer har
kritik anförts. Angående förslaget i allmänhet framhåller flera remissinstanser
de fördelar det medför genom sin klara och enkla gränsdragning.
Överbefälhavaren uttalar, att utredningens betänkande utmynnar i ett från
såväl allmän som militär synpunkt väl avvägt förslag beträffande utgångspunkterna
för beräkning av den svenska territorialgränsen. Justitiekanslern,
s jöfartsstyrelsen, rikets allmänna kartverk, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län ansluter
sig uttryckligen till utredningens ståndpunkt, att Sverige vid bestämmandet
av de räta baslinjernas sträckning skall tillämpa hävdvunna svenska principer
utan att utnyttja de möjligheter till utvidgning av sjöterritoriet som
territorialhavskonventionen medger. Sveriges fiskares riksförbund anför att
utredningen lyckats väl i sitt förslag till ett system med räta baslinjer, som
kan ge en klar och enkel territorialgräns, och till en lag, som kan ersätta de
nuvarande delvis oenhetliga bestämmelserna i olika författningar. Enligt
förbundet kommer förslaget om det genomförs att underlätta arbetet för

Kungl. Mcij.ts proposition nr 1W år 1966

dem som har att syssla med frågor i anslutning till handelssjöfart, fiske och
vårt militära sjöförsvar. Svenska sjöfolksförbundct framhåller likaså med
tillfredsställelse utredningens väl avvägda betänkande och lagförslag.

Kammarkollegiet anmärker, att utredningens tillämpning av baslinjesystemet
är återhållsam i förhållande till hur vissa andra länder utnyttjat
möjligheterna att utvidga sina havsterritorier, men framhåller samtidigt, att
systemet synes ha tillämpats ännu försiktigare i Finland. Kollegiet anser att
det bör ytterligare övervägas, om tillräckliga skäl finns att låta en lag med
så utpräglat stats- och folkrättsligt syfte omfatta även sötvattenområden.

Förslagets verkningar för fisket uppmärksammas av fiskeristyrelsen,
hushållningssällskapens fiskerinämnder och de fiskarorganisationer
som yttrat sig. Det påpekas sålunda, att trålfiske är förbjudet på svenskt
territorialvatten enligt fiskeristadgan den 24 september 1954 (nr 607) men
att Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser medgivit undantag från detta
förbud vid både västkusten och ostkusten. Dessa undantagsbestämmelser
om inflyttning av trålgränsen ansluter till »territorialgränsen» eller »gränsen
för inre territorialvattnet». Eftersom det remitterade förslaget på vissa håll
medför en viss utflyttning av nämnda gränser, blir gränserna för trålfisket
förskjutna i motsvarande mån. Olägenheterna därav bör avhjälpas genom
reviderade bestämmelser för trålfisket.

Den föreslagna nya terminologin kan enligt överbefälhavaren
medföra vissa olägenheter men bör kunna accepteras med hänsyn till att de
engelska och franska benämningarna synes ha uppnått erforderlig stadga.
Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt anser förslaget till ny terminologi
välgrundat och praktiskt. Även länsstyrelsen i Malmöhus län finner de nya
uttrycken »rikets inre vatten» och »territorialhav» lämpliga. Svenska sjöfolks
förbundet anser det synnerligen beaktansvärt att uttrycken sjöterritorium,
inre vatten, territorialhav och territorialgräns föreslås komma till
användning i lagtexten.

Justitiekanslern anser det vara en lämplig och klargörande terminologisk
ändring att i överensstämmelse med internationellt språkbruk införa beteckningen
territorialhav för det vattenområde som nu kallas yttre territorialvatten.
I övrigt ställer sig justitiekanslern mera tveksam till utredningens
terminologi. Den av utredningen använda termen »Sveriges sjöterritorium»
som gemensam beteckning för territorialhav och inre vatten torde sakna
motsvarande internationella term. Med utgångspunkt från svenskt språkbruk
ter det sig föga rimligt att anse insjöar, vattendrag eller kanaler som
delar av sjön eller havet. Justitiekanslern ifrågasätter därför, om inte den
oklara termen sjöterritorium bör ersättas med termen vattenterritorium.
Han påpekar, att enligt norsk terminologi konventionens »territorial sea»
översätts med »sjöterritorium» och »internal waters» med »indre farvann».
En så långt möjligt enhetlig nordisk terminologi är önskvärd i fråga om de
grundläggande begreppen på förevarande område.

Knngl. Maj:ts proposition nr 119 år

Kammarkollegiet tillstyrker också, att uttrycket territorialhav får ersätta
ordet territorialvatten. Förslagets begrepp »rikets inre vatten» och »rikets
territorialhav» innebär enligt kollegiet en distinktion som saknar förbindelse
med den privat- eller civilrättsliga distinktionen enskilt vatten — allmänt
vatten och därför kanske kan skapa vissa risker för missförstånd.
Kollegiet är dock i allt fall f. n. inte berett att anvisa något sätt att undvika
detta.

Att de grundläggande bestämmelserna i ämnet föreslås få form av en
särskild lag ser hovrätten för Västra Sverige som ett framsteg. Sjöfartsstyrelsen
tillstyrker också uttryckligen, att omfattningen av Sveriges
sjöterritorium blir reglerad i en författning med karaktär av lag. Genom
införande däri av termerna sjöterritorium, inre vatten och territorialhav
finns förutsättningar för en fastare terminologi i åtskilliga andra författningar
med motsvarande uttryck. Kammarkollegiet anser det önskvärt att
sjöterritoriets utsträckning regleras i lag och tillämpningskungörelse. Detsamma
menar lantmäteristyrelsen. Även länsstyrelsen i Stockholms län
anser det av olika skäl motiverat, att de grundläggande bestämmelserna om
hithörande gränsdragningar upptas i en allmän författning av lags natur.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför däremot, att fråga synes
vara, inte om meddelande av normföreskrifter utan om en förnyad svensk
deklaration i vissa folkrättsliga statusspörsmål. Det kan därför möjligen
ifrågasättas om det överensstämmer med nuvarande konstitutionella principer
att för ändamålet nyttja ett till synes rent formellt lagbegrepp.

Även frågan om territorialhavsbredden berörs i några remissyttranden.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara en fråga av
stor vikt att territorialhavet snarast väsentligt breddas, så att myndigheterna
och främst Kungl. Maj:t får ökade möjligheter att åstadkomma kontroll
över bl. a. utsläpp av olja, slam o. d. samt tippning av bilvrak och liknande
utanför landets kuster. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län är det företrädesvis
från försvarssynpunkt och med hänsyn till fiskerinäringen önskvärt,
att frågan om bredden av territorialhavet blir föremål för utredning.
Liknande synpunkt framför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Sveriges
fartygsbefälsförening, med vilken Sveriges redareförening instämmer,
anser att frågan om utvidgning av territorialhavsbredden till sex sjömil
bör tas upp till prövning i samband med fastställandet av gränserna för att
möjliggöra ökat skydd åt handelssjöfarten. Gotlands handelskammare uttrycker
önskemål om samma bredd på territorialhavet i Östersjön utanför
alla där belägna staters kuster.

Departementschefen

Det svenska territorialvattnets omfattning framgår av ett flertal författningar
på skilda områden. Den viktigaste är 1927 års tullstadga med de där -

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1966

till anslutande s. k. tullkorten av år 1934. Territorialvattnet beräknas till
största delen från räta baslinjer, som dras över bukter eller mellan öar,
holmar och skär belägna längst ut mot havet. De baslinjer som f. n. utgör
utgångspunkten för denna beräkning fastställdes år 1934. Vid denna tid
rådde avsevärda meningsskiljaktigheter inom den folkrättsliga doktrinen
och mellan staterna både om territorialvattnets bredd och om utgångspunkten
för dess beräkning bl. a. vid bukter och skärgårdar. Numera har större
enighet nåtts om internationella regler i sistnämnda hänseende, framför allt
genom den år 1951 av internationella domstolen i Haag meddelade domen i
den brittisk-norska fiskegränstvisten och 1958 års territorialhavskonvention.
En revision av vår gränsdragning är därför nu i hög grad motiverad. Andra
anledningar till eu revision är som baslinjeutredningen framhållit, att säkrare
uppgifter om vattennivåerna numera föreligger och att förändringar
skett genom den fortgående landhöjningen.

Baslinjeutredningens uppdrag har avsett en översyn av baslinjerna. Däremot
har det inte ingått i uppdraget att ta ställning till frågan om bredden
a\ det s\ enska territorialvattnet. Denna fråga har berörts i några remissyttranden.
Den kräver emellertid ytterligare utredning som nu inte kan av%
aktas. Det är nämligen angeläget att utgångspunkterna för territorialvattnets
beräkning snarast blir fastställda med hänsyn bl. a. till den betydelse
baslinjerna har för nu aktuella fiskegränsfrågor och frågor om gränserna
för S\eriges anspråk på kontinentalsockeln. Det kan också vara lämpligt
att ett ställningstagande i frågan om territorialvattenbredden får anstå till
dess de nya baslinjerna fastställts.

Sverige har av alder tillämpat metoden med räta baslinjer för beräkning
av sjöterritoriet. Den folkrättsliga giltigheten av denna metod får nu anses
klarlagd, framför allt genom nyssnämnda dom och konvention. Dessa erbjuder
t. o. m. något vidare möjligheter till gränsdragning än som tillämpats
i vårt land genom att de inte enbart ansluter till de geografiska förhållandena
utan även tillåter att hänsyn tas till ekonomiska intressen hos kustbefolkningen.
Baslinjeutredningen har varit angelägen att i sitt förslag tilllämpa
hävdvunna svenska principer. Den har sålunda föreslagit, att enbart
geografiska hänsyn skall bestämma baslinjernas sträckning. Samtidigt har
utredningen eftei strävat att hålla sitt förslag inom ramen för territorialhavskonventionens
regler. Denna principiella ståndpunkt har godtagits enhälligt
under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig därtill. Genom att
stå fast vid hävdvunna svenska principer kan undvikas, att de justeringar
utåt som den nya baslinjesträckningen på sina håll innebär grundar anspråk
på oskadlig genomfart för främmande fartyg innanför baslinjerna i enlighet
med territorialliavskonventionen.

I några remissyttranden har med hänsyn till rådande principiella förbud
mot trålfiske inom svenskt territorialvatten påpekats, att i den mån en
utflyttning sker av baslinjernas sträckning motsvarande förskjutning av

Kungl. Maj:ts proposition nr i 19 år 1966

området för trålfisket sker till olägenhet för detta fiske. För att undvika
dessa verkningar har Kungl. Maj :t genom beslut den 8 juli 1965 uppdragit
åt fiskeristyrelsen att utarbeta förslag till reviderade bestämmelser angående
trålfisket.

Utredningens förslag innehåller en ny terminologi i anslutning till territorialhavskonventionen.
Utredningen förordar sålunda, att den del av sjöterritoriet
som utåt begränsas av baslinjerna och som f. n. i svenska författningar
benämns inre territorialvatten eller inre farvatten skall benämnas
inre vatten. Vidare föreslås, att benämningen yttre territorialvatten ersätts
med benämningen territorialhav. Som gemensam benämning på inre vatten
och territorialhavet använder utredningen sjöterritoriet. De av utredningen
föreslagna nya termerna har godtagits av remissinstanserna med enstaka
undantag. Mot termerna inre vatten och territorialhav har sålunda inte
gjorts någon invändning. Däremot har justitiekanslern ansett det föga rimligt
att låta termen sjöterritorium, som torde sakna motsvarande internationella
term, omfatta insjöar, vattendrag och kanaler. Han föreslår i stället
termen vattenterritorium. Han framhåller även önskvärdheten av en såvitt
möjligt enhetlig nordisk terminologi.

Benämningarna inre vatten och territorialhav ansluter sig till terminologin
i territorialhavskonventionen. Jag anser det värdefullt att vi i vår lagstiftning
på förevarande område använder en terminologi som så nära som
möjligt ansluter sig till internationellt språkbruk. Från denna synpunkt är
de föreslagna termerna inre vatten och territorialhav lämpliga. De är dessutom
kortare än de hos oss f. n. brukade uttrycken inre territorialvatten och
yttre territorialvatten. Benämningen territorialhav förekommer i samma
betydelse som här även i motsvarande finska lag. Med hänsyn till det anförda
förordar jag de av utredningen föreslagna benämningarna inre vatten
och territorialhav.

Jag har viss förståelse för den invändning som under remissbehandlingen
gjorts mot att under begreppet sjöterritorium inbegripa insjöar, vattendrag
och kanaler. Sådana vattenområden har ibland i den folkrättsliga litteraturen
hänförts till landterritoriet. Detta gäller också inre vatten utefter kusterna.
Det torde emellertid vara praktiskt att ha en gemensam benämning
för allt territorialvatten. Att låta denna benämning omfatta även vattenområden
i inlandet följer naturligt av att uttrycket inre vatten omfattar både
sådana vattenområden och vattenområden utmed kusterna. Jag biträder
därför även förslaget att som gemensam benämning på inre vatten och territorialhav
använda ordet sjöterritorium.

Utredningens författningsförslag innehåller dels ett förslag till lag om
Sveriges sjöterritorium, dels ett förslag till kungörelse med närmare bestämmelser
om territorialhavets beräkning. I förslaget till lag anges till en början,
att Sveriges sjöterritorium omfattar rikets inre vatten och territorialhav,
och förklaras därefter vad som utgör inre vatten och territorialhav

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 196C>

samt hur territorialhavet beräknas. Inte bara till innehållet utan även till
ordalagen överensstämmer den föreslagna lagen nära med vad som nu gäller
enligt de i det föregående berörda författningarna. Att inre vatten avgränsas
mot havet av räta baslinjer nämns inte i den föreslagna lagen utan
sägs i förslaget till kungörelse. Det senare innehåller vidare hänvisning till
en därvid fogad förteckning över baslinjepunkter och cirkelbågemedelpunkter.
Av denna framgår närmare baslinjernas sträckning. Enligt förslaget
till kungörelse skall territorialgränsen och baslinjerna införas på sjökort som
är tillgängliga för allmänheten.

Samtliga remissinstanser utom en har godtagit förslaget att meddela de
grundläggande bestämmelserna i en lag och ange den närmare sträckningen
av baslinjerna i en kungörelse. I ett yttrande har anförts att det synes
vara fråga, inte om normföreskrifter utan om en förnyad svensk deklaration
i vissa folkrättsliga statusspörsmål och att det därför kan ifrågasättas,
om det överensstämmer med nuvarande konstitutionella principer att nyttja
ett till synes rent formellt lagbegrepp.

När det gällt att fastställa gränserna för en stats sjöterritorium har det
lagtekniska tillvägagångssättet varit olika i skilda länder. I Finland har
huvudreglerna meddelats i en särskild lag år 1956. Övriga nordiska länder
saknar däremot lagar i ämnet. Liksom i Sverige är bestämmelserna där
meddelade i administrativa författningar. I Irland har antagits en lag i
ämnet. I Storbritannien ansågs när frågan var aktuell år 1964, att frågan om
att dra baslinjer inte behövde underställas parlamentet. Som utredningen
framhållit står vissa lagtekniska fördelar att vinna med en författning av
lags natur. Därigenom erhålls möjlighet att i andra sammanhang hänvisa
till en central författning i ämnet. Det ter sig också naturligt att de grundläggande
reglerna i ämnet, som berör viktiga statsintressen, fastställs genom
beslut av Kungl. Maj:t med riksdagen. De närmare bestämmelserna
om tillämpningen bör dock meddelas av Kungl. Maj :t. Jag biträder därför
utredningens förslag i dessa delar. I fråga om innehållet i de båda författningarna
förordar jag den ändringen i förhållande till utredningens förslag
att själva metoden med räta baslinjer får komma till uttryck redan i lagen,
medan metodens tillämpning regleras i kungörelsen.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet på grundval
av baslinjeutredningens förslag upprättats förslag till lag om Sveriges sjöterritorium.
Beträffande det närmare innehållet får jag hänvisa till de särskilda
bestämmelserna i det följande.

De särskilda bestämmelserna

1 §•

Paragrafen överensstämmer med utredningens förslag så när som på
en obetydlig redaktionell jämkning. Som jag har anfört i den allmänna

Kungl. Ma j. ts proposition nr 119 är 1966

motiveringen föreslås benämningarna »inre vatten» och »territorialhav»
i stället för de i nuvarande författningar förekommande benämningarna
inre territorialvatten eller inre farvatten samt yttre territorialvatten.

2 §•

Utredningen. I paragrafen anges omfattningen av inre vatten i ordalag,
som närmast ansluter till motsvarande bestämmelser i tillträdeskungörelsen
och sjötrafikförordningen. Utredningen har övervägt en helt ny formulering
av dessa bestämmelser men har likväl stannat för ordalag, som
finns i svenska författningar sedan åtskilliga decennier tillbaka. Därmed
har också markerats att baslinjedragningen främst grundar sig på traditionella
svenska regler. I enlighet härmed innehåller första stycket, att
rikets inre vatten utgörs av a) insjöar, vattendrag och kanaler inom riket;
b) vid rikets kuster belägna hamnar, bukter och vikar; samt c) övriga
vattenområden, som är belägna innanför och emellan utmed kusterna liggande
öar, holmar och skär, som inte ständigt översköljs av havet. I andra
stycket föreskrivs, att i Öresund mellan Klagshamns fyr och Kullen endast
hamnar utgör inre vatten.

Att insjöar, vattendrag och kanaler inom riket räknas som inre vatten
är enligt utredningen självklart. Som komplettering till hamnar nämns i
nu gällande författningar hamninlopp. Utredningen har dock funnit, att
vid hamnar belägna vattenområden, som ligger utanför pirar, vågbrytare
eller andra fasta anläggningar som hör till hamnarna, inte kan betecknas
som inre vatten.

Beträffande bukter och vikar erinrar utredningen om bestämmelserna
i art. 7 i territorialhavskonventionen. Enligt dessa får bukter och vikar
räknas som inre vatten i huvudsak endast om de tränger in i landet till
ett djup som står i sådant förhållande till mynningens bredd att de innefattar
ett vattenområde, som är omslutet av land. Ytan av sådant vattenområde
skall dessutom vara minst lika stor som ytan av en halvcirkel,
vars diameter är en linje tvärs över mynningen. Vidare skall uppmätningen
av ytan ske från lågvattenlinjen utefter stranden i inbuktningen
och en linje som förbinder lågvattenpunkterna vid dess naturliga mynning.
Om bukten till följd av öar har mera än en mynning, skall halvcirkeln
dras med en diameter motsvarande summan av längden av linjerna
tvärs över de olika mynningarna. Öar i bukten skall inbegripas som om
de var eu del av dess vattenområde. Slutligen får buktmynningen vara
högst 24 nautiska mil. Om den är bredare, får det inre vattnet inte räknas
längre ut än till en baslinje av högst denna längd, som dragits inne i bukten.

Enligt utredningens uppfattning bör det svenska begreppet »bukter och
vikar» i paragrafen tolkas i överensstämmelse med det refererade avsnittet
i konventionen. Utredningen anser dock att det inte finns någon anledning
att skriva in regeln i den föreslagna lagen. Enligt konventionen äger
nämnda bestämmelser om bukter och vikar inte tillämpning i skärgårds -

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1966

områden. Utmed den svenska kusten får de därför betydelse endast i ett
fåtal fall som beaktas i utredningens förslag till baslinjer.

Den i första stycket under c) angivna regeln om begränsningen av de
inre vattnen utåt havet vid öar, holmar eller skär, som ligger utmed kusterna
och inte ständigt översköljs av havet, finns belagd redan i en kungörelse
av den 5 maj 1871 (nr 21 s. 2) angående fisket på västkusten.
Starka skäl talar därför enligt utredningen för att behålla formuleringen.
Tolkningen av denna liksom övriga bestämmelser i den föreslagna lagen
förutsätts dock ske med hänsyn till territorialhavskonventionens regler,
där dessa är tillämpliga. Med ö avses ett naturligt bildat landområde, som
är omgivet av vatten och beläget över vattenytan vid medelvattenstånd.
Med holme avses i normalt språkbruk en mindre ö. Vad slutligen beträffar
skar, menas här likaledes ett mindre, vanligen lågt liggande, naturligt bildat
landområde, oavsett om det består av en klippa, en sand- eller en
grusformation. Skär, som inte ständigt översköljs av havet, är ett naturligt
bildat landområde som åtminstone vid lågt vattenstånd men inte nödvändigtvis
vid medelvattenstånd höjer sig över vattenytan.

Angående den i andra stycket gjorda inskränkningen i fråga om inre
\ atten i Öresund mellan Klagshamns fyr och Kullen anför utredningen,
att en liknande bestämmelse förekommer i tillträdeskungörelsen och
neutralitetskungörelsen. I sistnämnda författningar används emellertid
även uttrycket »hamninlopp», vilket enligt vad nyss nämnts strukits i
förslaget. Utredningen föreslår, att bestämmelsen får generell giltighet.
Dess betydelse kommer dock sannolikt även i fortsättningen att i första
band anknytas till frågorna om rätt till oskadlig genomfart. Det har varit
ett traditionellt svenskt intresse att lämna denna rätt oinskränkt i Öresund.

Remissyttrandena. Som tidigare nämnts anser kammarkollegiet att det
bör ytterligare övervägas om tillräckliga skäl finns att låta en lag med
så utpräglat stats- och folkrättsligt syfte omfatta även sötvattenområden.
Kollegiet säger sig inte kunna se att utredningen fullt övertygande visat
att behov föreligger av att lagfästa ett begrepp »Sveriges sjöterritorium»,
vilket skulle omfatta inte bara rikets havsområden utan också, utan storleksbegränsning
nedåt, samtliga sjöar och vattendrag samt kanaler.

Civilförsvarsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av utredningens underlåtenhet
att i lagen ta in ett uttryckligt stadgande att de geografiska begrepp
som anges i paragrafen skall tolkas med hänsyn till territorialhavskonventionens
regler. Styrelsen framhåller, att i lagförslagets 5 § lämnas
en vidsträckt fullmakt för Kungl. Maj :t att förordna om gränsdragningen,
vilken särskilt under krig mellan främmande makter då Sverige är neutralt
kan vara av väsentlig betydelse för vårt handlande. Styrelsen anser därför
att tillämpliga bestämmelser i konventionen bör tas in i lagen eller
att åtminstone en hänvisning till konventionen bör ske. Skulle detta inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1966

låta sig göra utan en föregående ratificering av konventionen, bör en anslutning
till denna komma till stånd, om hinder inte anses föreligga från andra
synpunkter.

Justitiekanslern erinrar om att enligt territorialhavskonventionen räta
baslinjer inte får dras till eller från »low-tide elevations». Det kan möjligen
göras gällande, att konventionen innebär att som baslinjepunkter
skall användas endast skär som är synliga över vattenytan vid högvattenstånd.
Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om inte lagtexten
i första stycket under c) bör omformuleras så att den närmare återger
de normer som utredningen uppger sig ha tillämpat i praktiken vid bestämmandet
av baslinjepunkterna.

Departementschefen. Den av utredningen föreslagna lydelsen i denna
paragraf överensstämmer mycket nära med motsvarande bestämmelser i
tillträdeskungörelsen och sjötrafikförordningen. Dessa bestämmelser är i
sin tur till övervägande del hämtade från äldre svenska författningar eller
föreskrifter. Även jag anser, att man såvitt möjligt bör anknyta till tidigare
svenska bestämmelser och därigenom framhäva, att bestämningen av
rikets inre vatten sker enligt hävdvunna svenska principer. Enligt vad jag
redan antytt i den allmänna motiveringen kan jag inte finna något principiellt
hinder mot att i likhet med vad som skett i äldre svenska författningar
ta med sötvattenområden i bestämningen av sjöterritoriet. Som
utredningen framhållit är det emellertid tvivelaktigt om det i första stycket
under c) använda uttrycket »skär, som icke ständigt översköljas av
havet» är förenligt med territorialhavskonventionens regler för räta baslinjer.
Enligt dessa regler får sådana linjer inte dras från lågvattensupphöjningar,
dvs. landområden som är belägna över vattenytan vid lågt tidvatten
men ej vid högt tidvatten. Utredningen har inte heller vid bestämningen
av baslinjerna utnyttjat bestämmelsen fullt ut utan valt baslinjepunkterna
i allmänhet så, att de skall vara synliga över vattenytan vid
medelvattenstånd. I några fall har valts skär som är synliga endast vid
lågt vattenstånd men då under förutsättning att på skäret uppförts fyr
eller annan liknande fast inrättning. Den av utredningen föreslagna tilllämpningen
kommer därigenom inte i strid med konventionens bestämmelser.
För att även lagtexten skall överensstämma med konventionen
torde uttrycket »skär, som inte ständigt översköljas av havet» böra utbytas
mot ordet »skär» utan den efterföljande bestämningen.

Att såsom förordats i ett remissyttrande ta in eller hänvisa till bestämmelserna
i territorialhavskonventionen bör enligt min mening inte ske.
Dragningen av riita baslinjer bör som jag tidigare framhållit ske enligt
hävdvunna svenska principer, låt vara att vid denna tillämpning även
konventionens regler iakttas.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör .metoden med räta

Kungl. Maj. ts proposition nr 110 år 1966

baslinjer komma till uttryck redan i själva lagen och inte bara i tillämpningskungörelsen.
Det synes böra ske i förevarande paragraf genom att här
anges att de till inre vatten hörande vattenområdena innanför och mellan
öar, holmar och skär sträcker sig till räta linjer som Kungl. Maj :t bestämmer.
I samband härmed torde punkterna b) och c) i utredningens förslag
böra slås samman till en punkt. Första stycket har i departementsförslaget
i enlighet med det anförda och efter en redaktionell jämkning i övrigt fått
den lydelsen att till inre vatten räknas, förutom a) insjöar, vattendrag och
kanaler, b) vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar samt vattenområden
innanför och mellan öar, holmar och skär intill räta linjer som
Kungl. Maj :t bestämmer.

Andra stycket innehåller i överensstämmelse med utredningens förslag,
att i Öresund mellan Klagshamns fyr och Kullen endast hamnar räknas
till inre vatten.

3 §.

Utredningen. Enligt första stycket i utredningens förslag utgörs rikets
territorialhav av det utanför rikets landområden och inre vatten belägna
vattenområdet med en bredd av fyra nautiska mil eller 7 408 meter. Utredningen
har som förut nämnts inte tagit ställning till frågan om bredden av
det svenska territorialhavet utan upptagit nu gällande bredd.

I andra stycket anges fyra undantag från första stycket. Först förklaras,
att territorialhavet i området närmast rikets gräns mot Norge sträcker sig
intill en linje på ett avstånd av fyra nautiska mil från och parallellt med den
räta linjen genom den nordligaste bland de med namnet Stora Drammen
betecknade skären och den sydost om ön Heja belägna övervattensstenen
Hejeknubb. Den nämnda räta linjen finns angiven i 1909 års skiljedom i den
svensk-norska s. k. Grisbådatvisten. Genom denna dom fastställdes del av
sjögränsen mellan de båda länderna. Avvikelsen från huvudregeln innebär,
att territorialhavet i stället för att beräknas från en rät linje, som förbinder
två på svenskt område belägna öar eller skär, beräknas från den i domen
angivna linjen mellan ett skär på svenska sidan, Stora Drammen, och närmaste
skär på den norska sidan, Hejeknubb. Den sålunda föreslagna territorialgränsen
avviker inte från den på 1934 års tullkort inlagda gränsen.

Det andra undantaget hänför sig till Öresund, där territorialhavets bredd
i vissa delar understiger fyra nautiska mil. Detta är en följd av de geografiska
förhållandena samt en med Danmark sluten överenskommelse år 1932,
enligt vilken en på närmare angivet sätt bestämd demarkationslinje skall
dras i sundets längdriktning. Demarkationslinjen ligger i vissa områden,
bl. a. utanför Lundåkra- och Lommabukterna, på ett avstånd överstigande
fyra nautiska mil från lågvattenlinjen på närmaste svenska landområde.
Där bildas sålunda på svensk sida om demarkationslinjen smärre områden
av fritt hav. Såvitt framgår av den på tullkorten inlagda gränslinjen synes

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1966

emellertid det svenska tullområdet ha hävdats intill demarkationslinjen
även i dessa områden.

Det tredje undantaget avser Ålands hav. I den topografiska gränsbeskrivning
som efter freden i Fredrikshamn undertecknades i Torneå den 19
januari 1811 fastställdes gränsen mellan Sverige och Finland så, att den
går i huvudsaklig nord-sydlig riktning över ön Märket och därför även avgränsar
territorialhavet mot öster. Denna gräns har sedermera återgivits i
konventionen den 20 oktober 1921 angående Ålandsöarnas icke-befästande
och neutralisering (So 1921: 26).

Det fjärde och sista undantaget hänför sig till området i Bottenviken närmast
gränsen mot Finland. Där har på motsvarande sätt som i området
närmast Norge den räta baslinjen dragits mellan de intill gränsen längst ut
belägna svenska och finska skären, nämligen Letto och Selkäsarvi. Enligt
1956 års finska förordning angående tillämpningen av lagen om gränserna
för Finlands territorialvatten har motsvarande finska räta baslinje dragits
mellan samma punkter.

Departementschefen. Jag biträder utredningens förslag helt. Endast vissa
smärre redaktionella jämkningar har vidtagits.

4 §•

Utredningen. I denna paragraf anges utgångspunkterna för territorialhavets
beräkning. Enligt huvudregeln skall territorialhavet vid rikets landområden
beräknas från strandlinjen vid lågt vattenstånd och vid inre vatten
belägna utmed kusterna från yttergränserna för dessa vattenområden.

Till rikets landområden räknas utom fastlandet även öar, holmar och
skär. Beträffande skär bör dock observeras det undantag som anges i andra
punkten av paragrafen. Sålunda skall skär, som vid lågt vattenstånd men
ej vid medelvattenstånd höjer sig över vattenytan, kunna tas till utgångspunkt
för beräkning av territorialhav endast om det är beläget på ett avstånd
av högst fyra nautiska mil från närmaste till riket hörande landområde,
som höjer sig över vattenytan vid medelvattenstånd. Bestämmelsen
har föreslagits av hänsyn till art. 11 punkt 2 i territorialhavskonventionen,
enligt vilken en upphöjning, som endast vid lågt tidvatten ligger över vattenytan
(low-tide elevation) och som är belägen på ett avstånd överstigande
territorialhavsbredden från fastlandet eller en ö, ej har eget territorialhav.
En sådan upphöjning utgör inte desto mindre del av landterritoriet.

Departementschefen. Jag biträder i sak utredningens förslag, som lämnats
utan erinran under remissbehandlingen. Vissa redaktionella jämkningar
har vidtagits. Bl. a. förordar jag att man när det gäller beräkningen av territorialhavet
vid inre vatten uttryckligen hänför sig till de räta linjer som
bildar yttergränserna för de inre vattnen (räta baslinjer).

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1966

5 §•

Departementschefen. Paragrafen innehåller i överensstämmelse med ut
redningens förslag, att ytterligare bestämmelser om territorialhavets beräkning
meddelas av Kungl. Maj :t.

Ö ver gångs bestämmelserna

Departementschefen. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1966. Neutralitetskungörelsen
och tillträdeskungörelsen är föremål för särskild översyn.
Denna sker med sikte på att ändringarna i dessa författningar skall träda
i kraft samtidigt med det nu förevarande lagförslaget. Det är avsett att
samtidigt genomföra ändringar i tullstadgan. I dessa författningar kan den
nya terminologin införas i samband med de i övrigt avsedda ändringarna.
När det gäller ett flertal andra gällande författningar kan emellertid den
nya terminologin tänkas skapa tvekan om rätta innebörden av olika uttryck,
som nu förekommer i dem. Att nu företa ändringar i alla dessa senare författningar,
vilka finns uppräknade i utredningens betänkande, anser jag
förenat med onödig omgång. I stället bör som utredningen föreslagit en
övergångsbestämmelse införas av innebörd att de i äldre författningar förekommande
uttrycken svenskt territorialvatten och svenskt farvatten avser
Sveriges sjöterritorium, att uttrycken inre territorialvatten och inre farvatten
avser inre vatten samt att uttrycket yttre territorialvatten avser territorialhavet.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår
riksdagen att antaga det inom justitiedepartementet upprättade förslaget till
lag om Sveriges sjöterritorium.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
S. O. Bellskog

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1966

Bilaga

Baslinjeutredningens
Förslag till

lag om Sveriges sjöterritorium

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Sveriges sjöterritorium omfattar rikets inre vatten och territorialhav. Det
begränsas mot det fria havet eller annan stats territorium av territorialgränsen.

2 §•

Rikets inre vatten utgöras av

a) insjöar, vattendrag och kanaler inom riket;

b) vid rikets kuster belägna hamnar, bukter och vikar; samt

c) övriga vattenområden, som äro belägna innanför och emellan utmed
kusterna liggande öar, holmar och skär, som icke ständigt översköljas av
havet.

I Öresund mellan Klagshamns fyr och Kullen utgöra dock endast hamnar
inre vatten.

3 §.

Rikets territorialhav utgöres av det utanför rikets landområden och inre
vatten belägna vattenområdet med en bredd av fyra nautiska mil eller 7 408
meter.

Territorialhavet sträcker sig dock

a) i området närmast rikets gräns mot Norge intill en linje på ett avstånd
av fyra nautiska mil från och parallell med den räta linjen genom
det nordligaste bland de med namnet Stora Drammen betecknade skären
och den sydost om ön Heja belägna övervattensstenen Hejeknubb;

b) i Öresund ej utöver den i deklarationen med Danmark den 30 januari
1932 angående vissa gränsförhållanden i Öresund angivna linjen i sundets
längdriktning;

c) i Ålands hav ej utöver rikets gräns mot Finland; samt

d) i området närmast rikets gräns mot Finland i Bottenviken intill en
linje på ett avstånd av fyra nautiska mil från och parallell med den räta
linjen från det sydligaste skäret vid ön Letto till det sydligaste skäret vid
ön Selkäsarvi.

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1966
4 §•

Territorialhavet beräknas vid rikets landområden från strandlinjen vid
lågt vattenstånd och vid inre vatten belägna utmed kusterna från dessa
vattenområdens yttergränser. Från skär som vid lågt vattenstånd men ej
vid medelvattenstånd höjer sig över vattenytan, beräknas territorialhav
endast därest skäret ligger på ett avstånd icke överstigande fyra nautiska
mil från närmaste till riket hörande landområde, som höjer sig över vattenytan
vid medelvattenstånd.

5 §•

Närmare bestämmelser om territorialhavets beräkning meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Vad i lag eller författning finnes stadgat om svenskt territorialvatten
och svenskt farvatten skall härefter i stället avse Sveriges sjöterritorium.
Likaledes skall vad som finnes stadgat om inre territorialvatten och inre
farvatten i stället avse inre vatten och vad som stadgas om yttre territorialvatten
i stället avse territorialhav.

ESSELTE AB, STHLM 66
614647