Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1966

1

Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612); given Stockholms slott den
11 mars 1966.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändring i
byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en ny bestämmelse införs i byggnadsstadgan
av innehåll att de utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde
i skälig omfattning skall utformas så att de blir tillgängliga och kan nyttjas
av personer med nedsatt rörelseförmåga. Bestämmelsen gäller nybyggnad
och ombyggnad och föreslås träda i kraft den 1 juli 1966.

1 liihang till riksdagens protokoll 19G6. 1 samt. .Yr 118

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1966

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att i byggnadsstadgan den 30 december 1959 skall
införas en ny paragraf, 42 a §, av nedan angiven lydelse.

42 a §.

De utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde skola i skälig
omfattning utformas så att de bliva tillgängliga för och kunna nyttjas av
personer vilkas rörelseförmåga är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller
sjukdom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1966

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden hållet inför
Hans Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 11 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, JoHANSSon,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, fråga om
ändring i byggnadsstadgan och anför.

Vår nuvarande byggnadslagstiftning saknar bestämmelser som särskilt
beaktar de rörelsehindrades situation.

I yttrande över en framställning om anslag från Svenska vanförevårdens
centralkommitté aktualiserade bostadsbyggnadsutredningen vissa frågor
om ändringar i byggnadslagstiftningen i de rörelsehindrades intresse. Häröver
avgav byggnadsstyrelsen yttrande, vari styrelsen föreslog en ny bestämmelse
i byggnadsstadgan av följande lydelse.

Byggnad, där personer bo eller vistas, skall så utformas att däri befintliga
utrymmen i skälig omfattning bli bekvämt tillgängliga och användbara
även för personer med av ålder, invaliditet eller sjukdom nedsatt rörelseförmåga.

Byggnadsstyrelsens förslag remitterades till Statens institut för byggnadsforskning.
Institutets yttrande innehöll ännu ett förslag till ny bestämmelse
i byggnadsstadgan. Bestämmelsen löd.

Byggnad skall så utformas att tillfartsvägar och entréer samt i byggnaden
befintliga utrymmen avsedda för allmänheten i skälig utsträckning blir
bekvämt tillgängliga och användbara för personer med av ålder, invaliditet
eller sjukdom nedsatt rörelseförmåga.

Institutet anförde i anslutning härtill. Institutet delar inte byggnadsstyrelsens
uppfattning att bestämmelsen även bör omfatta bostadslägenheter.
De krav som kan ställas på särskilda lägenheter för gravt rörelsehindrade
kan bättre bevakas genom utformningen av statens ekonomiska stöd till
byggandet av sådana bostäder. På samma sätt torde bostädernas anpassning
till lindrigare former av rörelsehinder kunna bevakas genom bostadsstyrelsens
lånebestämmelser.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1966

Byggnadsstyrelsens och byggnadsforskningsinstitutets förslag har därefter
remissbehandlats. Yttranden har avgetts av poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
statens handikappråd, Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO).

Samtliga remissorgan har tillstyrkt att en ny bestämmelse som tillgodoser
de rörelsehindrades behov införs i byggnadsstadgan. Tre remissorgan,
nämligen järnvägsstyrelsen, stadsförbundet och SABO förordar byggnadsstyrelsens
förslag till författningsbestämmelse medan de övriga ansluter
sig till institutets för byggnadsforskning förslag. Som skäl för att ej godta
byggnadsstyrelsens förslag har från flera håll anförts att det skulle medföra
alltför stora kostnader att låta alla bostäder falla under bestämmelsen.

Poststyrelsen förklarar sig ha uppmärksamheten riktad på de rörelsehindrades
problem. Man har börjat en undersökning för att genom kompletterande
åtgärder göra entréerna till postens lokaler mindre besvärliga för de
rörelsehindrade. De rent byggnadstekniska förutsättningarna hindrar dock
mer radikala åtgärder beträffande befintliga lokaler. I fråga om nybyggnader
är möjligheterna större att få fram bekväma entréer. Poststyrelsen
är inställd på en aktiv medverkan i planeringen för de rörelsehindrade och
är beredd att lata postverket påta sig de kostnader som detta engagemang
kräver. Telestyrelsen anser att televerket genom relativt begränsade åtgärder
vid byggnads- och lokalplaneringen kan underlätta för rörelsehindrade att
nå televerkets lokaler. Vad gäller nybyggnader torde de extra kostnaderna
härför vara relativt små i förhållande till de totala byggnadskostnaderna.
Järnvägsstyrelsen anför att de rörelsehindrades krav på SJ :s stationsanläggningar
i allmänhet kan komma att betraktas som en motiverad standardhöjning.
Styrelsen vill därför medverka till att genomföra kraven i
samband med om- och nybyggnader. Statens handikappråd framhåller att
de anvisningar som givits i byggnadsstyrelsens meddelande 1962: 5 om samhällsplanering
för rörelsehindrade jämte handikapporganisationernas upplysningsverksamhet
på många håll vunnit resonans och lett till resultat.
Men då det ankommit på vederbörande instanser för planering och byggnadsverksamhet
att efter eget omdöme avgöra i vilken utsträckning åtgärder
i enlighet med anvisningarna kunnat eller bort genomföras, har någon
enhetlig och genomgående förbättring för de rörelsehindrade hittills inte
åstadkommits. Det torde därför vara synnerligen angeläget att den föreslagna
ändringen i byggnadsstadgan kommer till stånd och att den formuleras
så att den utesluter möjligheter till otillfredsställande kompromisser.

Svenska kommunförbundet förklarar att åtgärder av det slag det här är
fråga om visserligen kommer att något öka byggnadskostnaderna men att
samhället måste tillse att för allmänheten avsedda lokaler i möjligaste mån

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1966

får en sådan utformning att även de rörelsehindrade kan använda dem.
Svenska landstingsförbundet uttalar att landstingen redan är direkt engagerade
i problemet att skapa en handikappvänlig samhällsmiljö inte minst
såsom huvudmän för sjukvård, rehabilitering och arbetsvärd. Förbundet är
dock medvetet om att inom andra grenar av landstingsverksamheten en
vidare anpassning härvidlag är både möjlig och önskvärd. Svenska stadsförbundet
framhåller att om byggnadsstyrelsens förslag godtas man måste
tillse att förslaget får en sådan praktisk tillämpning att man undviker
orimliga konsekvenser, särskilt i kostnadshänseende. Sådana anvisningar
måste utfärdas att byggnadsnämnder och övriga tillsynsmyndigheter får
utrymme för en skälighetsprövning.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen finner det i hög grad angeläget
att tillgodose de rörelsehindrades önskemål beträffande olika slags
lokaler. Föreningen förordar utredning om vilka åtgärder som är mest
angelägna och ur kostnadssynpunkt försvarbara när det gäller de rörelsehindrade.
HSB.s riksförbund anser att det inte kan råda någon tvekan
om att i bostadshus och andra byggnader skall installeras alla anordningar
för rörelsehindrade som det är ekonomiskt möjligt att göra. Det torde
enligt föx-bundet inte medföra några beaktansvärda merkostnader att utforma
tillfartsvägar och entréer så att de blir bekvämt tillgängliga för de
rörelsehindrade. Svenska riksbyggen anser att kraven på entréernas anslutning
till mark bör generellt höjas. Man framhåller också att under
förutsättning att samhället utnyttjar sina möjligheter att i stadsplaneringen
påverka detaljutformningen, många problem för de svårt rörelsehindrade
kan lösas.

Departementschefen

För den rörelsehindrades möjligheter till ett aktivt liv med normala kontakter
med samhället är det självfallet väsentligt att den fysiska miljön är
så utformad att han inte möter oöverkomliga hinder när han lämnar sin
bostad. Även om de rörelsehindrades situation härvidlag ändrats till det
bättre under senare år, främst genom att tekniska hjälpmedel tillkommit
som underlättar för dem att anpassa sig till miljön, är det otvivelaktigt så
att åtskilligt återstår att göra för att anpassa miljön till de rörelsehindrades
speciella behov. En från denna synpunkt betydelsefull del av miljön där
väsentliga förbättringar bör kunna uppnås med förhållandevis små insatser
utgör byggnaderna, såväl de enskilda som de offentliga.

Jag finner det därför angeläget att de rörelsehindrades särskilda behov
på detta område beaktas i större utsträckning än som f. n. är fallet. I detta
syfte bör byggnadslagstiftningen kompletteras med en särskild bestämmelse
som syftar till att förbättra de rörelsehindrades möjligheter att få

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1966

tillträde till och att nyttja olika slag av byggnader. Den nya bestämmelsen
bör upptas i byggnadsstadgan.

Byggnadsforskningsinstitutets förslag att också tillfartsvägar till byggnader
skall anordnas så att de motsvarar de rörelsehindrades behov finner
jag i och för sig vara mycket beaktansvärt. Förslaget synes dock lämpligen
böra upptas i annat sammanhang.

En bestämmelse i byggnadsstadgan måste ges allmän karaktär och det
kan inte komma i fråga att där närmare ange vilka krav som i de rörelsehindrades
intresse kan ställas på olika slag av byggnader. Uppgifter
härom bör upptas i byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan
(BABS). Sedan en tid tillbaka förbereder byggnadsstyrelsen tillsammans
med bostadsstyrelsen och svenska centralkommittén för rehabilitering anvisningar
i ämnet.

Den nya bestämmelsen bör omfatta alla utrymmen i byggnad till vilka
allmänheten äger tillträde. Härmed avses inte bara de utrymmen som är
upplåtna för allmänheten, såsom expeditionslokaler, samlingslokaler, bibliotek,
etc. utan också sådana utrymmen i bostadshus som inte är avsedda
enbart för hyresgästerna, t. ex. entréer, trappuppgångar och korridorer.

Den föreslagna bestämmelsen omfattar inte bostadsutrymmen. Det synes
nämligen inte realistiskt att söka utrusta alla lägenheter så att de motsvarar
de rörelsehindrades behov. I likhet med institutet för byggnadsforskning
och de remissorgan som anslutit sig till institutets förslag anser jag att de
svårast rörelsehindrades bostadsfråga bör lösas genom speciallägenheter.
För de i mindre grad rörelsehindrade vill jag framhålla de möjligheter som
ges att i vanliga lägenheter genom individuellt anpassad utrustning och de
övriga hjälpmedel som numera står till buds underlätta den dagliga livsföringen.

Mycket av det som skapar en för de rörelsehindrade vänlig byggnadsmiljö
behöver inte medföra nämnvärt ökade byggnadskostnader. Det gäller många
gånger bara att ha klart för sig vari de rörelsehindrades problem består och
hur dessa problem byggnadstekniskt bäst kan lösas. Det kan vara fråga
om så enkla detaljer som att göra en dörr några centimeter bredare, att
sätta upp en ledstång eller att utelämna en tröskel. Naturligtvis blir det i
vissa fall också fråga om åtgärder av mera omfattande slag.

Vid en bestämning av vilka åtgärder som i de rörelsehindrades intresse
skall vidtas beträffande en viss byggnad måste en avvägning ske med hänsyn
till kostnaderna för åtgärderna och ändamålet med byggnaden. Åtgärder
som inte medför någon kostnadsökning eller blott en obetydlig sådan
bör kunna vidtas beträffande praktiskt taget alla byggnader till vilka
allmänheten äger tillträde. Föreskrifter rörande mer kostnadskrävande
detaljer som hissar, persontransportband och ramper synes inte böra utfärdas
beträffande andra utrymmen än dem som nyttjas av en större

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1966

allmänhet eller av ett större antal rörelsehindrade. De utrymmen jag avser
är expeditionslokaler, samlingslokaler, affärslokaler, skolor, bibliotek,
sjukhus etc.

I likhet med byggnadsstyrelsen och institutet för byggnadsforskning anser
jag att varje form av nedsatt rörelseförmåga till följd av ålder, invaliditet
eller sjukdom bör beaktas i sammanhanget.

En reglering i enlighet med det anförda måste begränsas att i första hand
gälla nybyggnader. Det torde nämligen inte vara möjligt vare sig från arbets-
eller från kostnadssynpunkt att införa en allmän skyldighet att ändra
redan färdigställda byggnader så att de motsvarar de rörelsehindrades behov.

Begreppet nybyggnad är definierat i 75 § byggnadsstadgan. Härunder
faller inte bara uppförandet av en helt ny byggnad utan bl. a. också tilleller
påbyggnad och ombyggnad av genomgripande beskaffenhet. Bestämmelsen
bör kunna tillämpas också på de senare formerna av nybyggnad
(se särskilt 75 § 1>—d).

Bestämmelser om nybyggnad finns i byggnadsstadgan upptagna under
38—48 §§. Den nya bestämmelsen bör betecknas som 42 a §.

I 49 § byggnadsstadgan sägs, att vid sådan ändring av byggnad, som ej
är att hänföra till nybyggnad, skall bestämmelserna i 38—48 §§ äga
motsvarande tillämpning i fråga om de delar av byggnaden, som beröres av
ändringen. Det synes lämpligt att med beaktande av vad jag tidigare anfört
42 a § göres tillämplig också på sådan ombyggnad. Enligt 49 § äger byggnadsnämnden
medge undantag från bestämmelserna i 38—48 §§. Nämnden
bör ha samma befogenhet beträffande 42 a §.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartementet
upprättat förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C.-E. Brändström

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660305