Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

Nr 114

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kontinentalsockeln m. m.; given Stockholms slott
den 1 april 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag
till

1) lag om kontinentalsockeln;

2) lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;

4) lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679);

5) lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Med kontinentalsockeln avses den långsamt sluttande del av havsbottnen
som är belägen mellan stranden och den branta sluttningen ned mot de
stora havsdjupen. Genom en i Geneve år 1958 antagen konvention om kontinentalsockeln,
vilken godkänts av riksdagen år 1964, har strandstaterna
tillerkänts suveräna rättigheter över den utanför territorialgränsen belägna
delen av sockeln för dennas utforskande och tillgodogörandet av dess naturtillgångar.
I förevarande proposition föreslås i en särskild lag om kontinentalsockeln
regler angående utforskning av havsbottnen och utvinning av
dess naturtillgångar på den svenska delen av sockeln. Lagen föreslås äga
tillämpning såväl på sockelområdet utanför territorialgränsen som på den
del av sockeln som är belägen innanför territorialgränsen intill gränsen för
enskilt vatten. Innanför territorialgränsen görs undantag för inmutningsbara
mineral. Samtidigt föreslås att stenkolslagens och uranlagens regler
inte skall gälla där.

Enligt den föreslagna lagen tillkommer rätten att utforska sockeln och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. i samt. Nr 114

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 i år 1966

utvinna dess naturtillgångar staten. Kungl. Maj :t kan meddela tillstånd åt
annan än staten att utforska sockeln genom geofysiska mätningar, borrning
eller på annat sätt och att utvinna naturtillgångar där. Tillstånd kan förbindas
med föreskrift för att främja ett rationellt utforskande och tillvaratagande
av naturtillgångarna och för att skydda motstående intressen, såsom
sjöfarten och fisket. Vidare kan fastställas villkor som syftar till att
tillförsäkra staten ekonomiskt utbyte av exploateringen, t. ex. i form av
royalty. Har borrplattform eller liknande anläggning för verksamheten
inrättats utanför territorialgränsen, skall svensk lag med vissa undantag
tillämpas på anläggningen och inom sä''kerhetszon omkring denna.

Vidare föreslås ändringar i stenkolslagen av innebörd att koncession för
bearbetning av olje- eller gasfyndighet på land eller inom enskilt vatten kan
begränsas till viss tid och förbindas med skyldighet att erlägga royalty till
staten. En mindre ändring föreslås även i gruvlagen. Den föreslagna lagen
om kontinentalsockeln ersätter 1953 års lag om rätt till sand-, grus- och
stentäkt inom allmänt vattenområde såvitt angår allmänt vattenområde i
havet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

Förslag

till

Lag

om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med kontinentalsockeln förstås i denna lag havsbottnen och dess underlag
inom allmänt vattenområde samt inom det havsområde utanför Sveriges
territorialgräns som Konungen bestämmer i enlighet med den i Geneve den
29 april 1958 dagtecknade konventionen om kontinentalsockeln.

Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i denna lag mineraliska
och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag
samt sådana levande organismer som i det utvecklingsskede, då de kunna
bli föremål för fångst, äro antingen orörliga på havsbottnen eller därunder
eller oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen
eller dess underlag.

Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på sådan undersökning
och bearbetning av inmutningsbart mineral som avses i gruvlagen
den 3 juni 1938 (nr 314) och ej heller på fångst av sådana levande
naturtillgångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.

2 §•

Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar
tillkommer staten.

3 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela tillstånd
för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller
på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar
från denna.

Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.

Konungen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första
stycket får äga rum utan tillstånd.

4 §•

Vid tillstånd kan fogas föreskrift som är påkallad från allmän synpunkt,
såsom föreskrift om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, anläggningar
på kontinentalsockeln för arbetena, karta över arbetena, provtagning,
rapportering rörande verksamheten, användningen av produkterna
och åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, samt föreskrift
till förebyggande av vattenförorening eller till skydd för sjöfarten, fisket
eller annat allmänt eller enskilt intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1966

När tillstånd meddelas, kan bestämmas i vilken omfattning undersökning
eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall
äga bestånd.

Tillstånd kan även förbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten
eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade
i förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat
sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor.

5 §•

I samband med tillstånd kan föreskrivas på vilka villkor tillståndshavaren
äger frånträda tillståndet eller avstå från en del av det område detta omfattar.

Tillstånd får ej överlåtas utan medgivande av den som meddelat tillståndet.

Tillstånd kan återkallas av Konungen eller den myndighet som meddelat
tillståndet, om föreskrift eller villkor för tillståndet åsidosättes eller om
synnerliga skäl i annat fall föreligga.

6 §.

Konungen eller myndighet som Konungen utser äger bestämma att till
skydd för anläggning för utforskande av kontinentalsockeln eller utvinning
av naturtillgångar från denna skall finnas en säkerhetszon med en utsträckning
av högst 500 meter från anläggningens yttersida och meddela de föreskrifter
som fordras för att trygga zonen. I den mån annat ej följer av denna
lag eller bestämmelse som med stöd av lagen meddelas av Konungen eller
myndighet som Konungen utser får fartyg icke segla in i säkerhetszon
utan medgivande av anläggningens ägare.

7 §•

Beviljas inmutning enligt gruvlagen på område, till vilket rätt föreligger
på grund av tillstånd enligt 3 §, eller avser sådant tillstånd inmutat område,
får arbete för undersökning eller bearbetning, som verkställes på
grund av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet
som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av arbete
skola bedrivas, skall bergmästaren, med iakttagande av föreskrift som enligt
4 § har fogats vid tillståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas för
att innehavaren av äldre rättighet skall kunna driva sitt arbete ändamålsenligt
och med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

8 §.

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd utövas
av myndighet som Konungen bestämmer.

Innehavare av tillstånd skall på anfordran lämna tillsynsmyndigheten de
upplysningar och handlingar som fordras för tillsynens utövande. Tillsynsmyndigheten
äger meddela bestämmelser för att trygga efterlevnaden av föreskrift
eller villkor som gäller för tillståndet.

Den som har att taga befattning med tillsyn äger tillträde till anläggning,
fartyg eller luftfartyg, där verksamhet som omfattas av tillstånd bedrives,
och får göra sig underrättad om förhållande av betydelse för tillämpningen
av föreskrift eller villkor för tillståndet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

9 §•

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen
bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa tillståndshavarens arbete
i geologiskt avseende och taga del av de geologiska resultaten av arbetet.

10 §.

Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen tillämpas
svensk lag med undantag av bestämmelserna i gruvlagen, lagen den 28 maj
1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m., uranlagen den 2 december
1960 (nr 679), vattenlagen och lagstiftningen angående jakt och fiske.
Därvid anses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges
sjöterritorium.

Produkt som frambringats utanför territorialgränsen anses utvunnen i
Sverige.

11 §•

Den som utan lov utforskar kontinentalsockeln eller utvinner naturtillgångar
från denna eller vidtager åtgärd för sådan utforskning eller utvinning
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff dömes den som

1) bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 4 § första stycket,

2) underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller föreskriver
med stöd av 8 § andra eller tredje stycket eller

3) vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med tillstånd
eller som är föreskriven i eller som ålagts enligt 8 § andra stycket uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift.

Den som överträder förbudet i 6 § att segla in i säkerhetszon eller föreskrift
som utfärdats för tryggande av sådan zon dömes till böter.

12 §.

Har innehavare av tillstånd underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrift
som meddelats med stöd av 4 § första stycket eller vad som åligger
honom enligt 9 § eller att efterkomma anfordran eller föreskrift som tillsynsmyndighet
meddelat med stöd av 8 § andra eller tredje stycket, äger
tillsynsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina skyldigheter.

Medför underlåtenheten uppenbar fara för allmänt intresse, äger tillsynsmyndigheten
förbjuda arbetets fortsatta bedrivande och låta genom polismyndighetens
försorg vidtaga rättelse på tillståndshavarens bekostnad.

13 §.

Den som deltager eller deltagit i tillsyn över efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter eller villkor eller som anlitats
såsom biträde vid tillsynens utövande eller som på annat sätt tagit befattning
med ärende som avses i lagen, får ej röja eller obehörigen nyttja
yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och får ej heller,
om det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande varom han sålunda fält kännedom. Bryter någon
häremot, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1966

14 §.

Utlänning, som utom riket begått brott som avses i 11 eller 13 §, dömes,
om han finnes här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap.
2 eller 3 § brottsbalken ej är tillämplig.

Åtal för brott som avses i 11 § första och tredje styckena får väckas endast
efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Brott som avses i 13 § får åtalas av åklagare endast efter angivelse av
målsägande.

15 §.

Talan mot bergmästares beslut enligt 7 § föres hos kommerskollegium
genom besvär.

Mot annat beslut av myndighet enligt denna lag föres talan genom besvär
hos Konungen.

Beslut som avses i andra stycket länder till efterrättelse utan hinder av
förd talan, om ej annorlunda förordnas.

16 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

I fråga om dessförinnan skedd upplåtelse från kronan av rätt till sand-,
grus- eller stentäkt inom allmänt vattenområde gälla särskilda bestämmelser.

Avser tillstånd enligt denna lag område som omfattas av koncession enligt
lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. eller uranlagen eller av undersökningstillstånd
enligt sistnämnda lag, äga bestämmelserna i 7 § för
det fall att tillstånd avser område som är inmutat enligt gruvlagen motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr llb år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 5 § gruvlagen den 3 juni 19381 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §.

Inmutningspunkten må icke vara Inmutningspunkten må icke vara
belägen å, ej heller inmutat område belägen å, ej heller inmutat område
omfatta: omfatta:

1) område å-----för utvidgningen;

9) område, varå koncession förut
meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd
inmutning avser mineral som ingår
i stenkolen och ej kan utvinnas utan
stenkolens förbränning, eller av
alunskiffer, såvida begärd inmutning
avser mineral som förekommer
i sådant samband med skiffern att
det ej kan tillgodogöras för sig eller
utan skada för skifferfyndigheten,
ävensom område, varå undersökningstillstånd
eller koncession enligt
uranlagen sökts eller meddelats, såvida
begärd inmutning avser mineral
som förekommer i sådant samband
med ämne avsett i nämnda lag,
att det ej kan tillgodogöras för sig;
dock att hinder mot inmutning ej
föreligger om, såvitt angår koncession
å stenkol eller alunskiffer, koncessionsinnehavaren
lämnat medgivande
därtill eller, då fråga är om
undersökningstillstånd eller koncession
enligt uranlagen, sökanden eller
innehavaren av undersökningstillstånd
eller koncession lämnat
medgivande till inmutningen eller
Konungen medgivit undantag från
vad nu stadgats.

1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1963: 626.

9) område, varå koncession förut
meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd
inmutning avser mineral som ingår i
stenkolen och ej kan utvinnas utan
stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,
såvida begärd inmutning avser
mineral som förekommer i sådant
samband med skiffern att det
ej kan tillgodogöras för sig eller
utan skada för skifferfyndigheten,
ävensom område, varå undersökningstillstånd
eller koncession enligt
uranlagen eller tillstånd enligt lagen
om kontinentalsockeln sökts
eller meddelats, såvida begärd inmutning
avser mineral som förekommer
i sådant samband med ämne
avsett i uranlagen eller i ansökningen
eller tillståndet enligt lagen
om kontinentalsockeln, att det ej
kan tillgodogöras för sig; dock att
hinder mot inmutning ej föreligger
om, såvitt angår koncession å stenkol
eller alunskiffer, koncessionsinnehavaren
lämnat medgivande därtill
eller, då fråga är om undersökningstillstånd
eller koncession enligt
uranlagen eller tillstånd enligt
lagen om kontinentalsockeln, sökan -

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

den eller innehavaren av tillstånd
eller koncession lämnat medgivande
till inmutningen eller Konungen
medgivit undantag från vad nu stadgats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols fyndigheter

m. m.

Härigenom förordnas, dels att 50 § 1 mom. samt 51, 52 och 57 §§ lagen
den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att i sagda lags 5 kap. skall införas en
ny paragraf, betecknad 48 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

48 a §.

Bestämmelserna ovan i denna lag
äga icke tillämpning inom allmänt
vattenområde i havet.

50 §.

1 mom. Vad i 2—4, 7—25, 32—40, 1 mom. Vad i 2—4, 7—25, 32—

42—44 och 48 §§ är stadgat angåen- 40, 42—44, 48 och 48 a §§ är stadde
stenkolsfyndigheter skall, med gat angående stenkolsfyndigheter
de avvikelser som föranledas av be- skall, med de avvikelser som föranstämmelserna
i detta kap., äga mot- ledas av bestämmelserna i detta kap.,
svarande tillämpning i fråga om salt- äga motsvarande tillämpning i fråga
Myndigheter; därvid skall vad i 21 § om saltfyndigheter; därvid skall vad
andra stycket stadgas gälla även i i 21 § andra stycket stadgas gälla
fall då koncession upphört av annan även i fall då koncession upphört av
anledning än där sägs. annan anledning än där sägs.

Är fråga — ---------till bergmästaren.

51 §.

Rättighet att för utvinnande av Rättighet att för utvinnande av
olja eller gas genom borrning efter- olja eller gas genom borrning eftersöka
och bearbeta olje- eller gasfyn- söka och bearbeta olje- eller gasfyndighet
är beroende på koncession, dighet är beroende på koncession,

1 Senaste lydelse, se beträffande 50 § 1 mom., 51 § och 52 § SFS 1963:625 samt beträffande
57 § SFS 1947:160.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1966

(Nuvarande lydelse)

som meddelas av Konungen. Koncession
må begränsas till att avse allenast
undersökning av fyndighet
och, i samband med dylik begränsning,
till att gälla under viss tid, som
angives i koncessionen.

Den som

Vad i 2—4, 7—25, 32—40, 42—44
och 48 §§ är stadgat angående stenkolsfyndigheter
skall, med de avvikelser
som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om oljeoch
gasfyndigheter; därvid skall vad
i 21 § andra stycket stadgas gälla
även i fall då koncession upphört av
annan anledning än där sägs.

Bestämmelserna i------

(Föreslagen lydelse)

som meddelas av Konungen. Koncession
må begränsas till att gälla under
viss tid, som angives i koncessionen,
och till att avse allenast undersökning
av fyndighet.

koncessionen gäller.

Vid meddelande av koncession avseende
bearbetning äger Konungen
bestämma att innehavaren skall till
staten erlägga årlig avgift beräknad
efter mängden eller värdet av utvunnen
olja eller gas. Uppstår tvist om
beloppet av sådan avgift, skall vad i
19 § är stadgat för där avsett fall äga
motsvarande tillämpning.

§•

Vad i 2—4, 7—25, 32-40, 42—44,
48 och 48 a §§ är stadgat angående
stenlcolsfyndigheter skall, med de
avvikelser som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om olje-
och gasfyndigheter; därvid skall
vad i 21 § andra stycket stadgas gälla
även i fall då koncession upphört
av annan anledning än där sägs.
-----och gasfyndigheter.

Vad i 2—5, 7—9, 11—21, 32—40,
42—44 och 48 §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall, med de
avvikelser som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om alunskifferfyndigheter.

Konungen äge---------

I fall-----—-----

§■

Vad i 2—5, 7—9, 11—21, 32—40,
42—44, 48 och 48 a §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall,
med de avvikelser som föranledas av
bestämmelserna i detta kap., äga
motsvarande tillämpning i fråga om
alunskifferfyndigheter.

— äga tillämpning.

--60 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Beträffande koncession som beviljats före den nya lagens ikraftträdande
gäller äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679)

Härigenom förordnas, att i uranlagen den 2 december 1960 skall införas
en ny paragraf, betecknad 66 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

66 §.

Denna lag äger icke tillämpning
inom allmänt vattenområde i havet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Beträffande undersökningstillstånd och koncession som beviljats före den
nya lagens ikraftträdande gäller äldre lag.

Förslag

till

Lag

om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden

Härigenom förordnas som följer.

Rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde i Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland tillkommer staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966, då lagen den 5 juni 1953 (nr 379)
om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde upphör
att gälla.

I fråga om upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- eller stentäkt
inom allmänt vattenområde som skett före den 1 juli 1966 gäller äldre lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
18 mars 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lindström,
Länge, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning angående
kontinentalsockeln m. m. och anför.

Inledning

Med kontinentalsockeln avses den långsamt sluttande del av havsbottnen
som är belägen mellan stranden och början av den branta sluttningen ned
mot de stora havsdjupen. Enligt en i Geneve den 29 april 1958 dagtecknad
konvention om kontinentalsockeln, vilken trädde i kraft den 10 juni 1964,
utövar varje strandstat suveräna rättigheter över den utanför territorialgränsen
liggande delen av sockeln, såvitt gäller dennas utforskande och tillgodogörandet
av dess naturtillgångar. Konventionen har godkänts av 1964
års höstriksdag (prop. 197, UU 12, rskr 400) och träder i kraft den trettionde
dagen efter det anslutningsinstrument deponerats. Deposition har ännu
inte skett.

Anslutning från svensk sida till konventionen kräver en intern lagstiftning
angående villkoren för eftersökande och utvinning av naturtillgångar
inom den svenska delen av sockeln. För att framlägga förslag till sådan
lagstiftning tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 6
november 1964 särskilda sakkunniga, vilka antog benämningen kontinentalsockelutredningen.
1 Denna avgav i november 1965 betänkandet »Kontinentalsockeln»
(SOU 1965:66) med förslag till lag om kontinentalsockeln,
m. m.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av justitiekanslern,
riksåklagaren, arbetsdomstolens ordförande, vattenöverdomstolen efter hö 1

Justitierådet Carl Holmberg, revisionssekreteraren Lars Delin och kanslirådet Sven Swarting;
dirckliv se riksdagsber. 1965:1 Ju 67.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1966

rande av vattenrättsdomarna och vattenrättsingenjörerna vid Söderbygdens
vattendomstol, hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium
— som överlämnat yttranden från bergmästarämbetena, Kooperativa
förbundet, Svenska gasverksföreningen samt handelskamrarna i Stockholm,
Malmö, Norrköping och Karlstad —■ överbefälhavaren, arbetarskyddsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, telestyrelsen, sjöfartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
kammarkollegiet, kammarrätten, generaltullstyrelsen — som
överlämnat yttranden från cheferna för de i tullverkets organisation ingående
kustdistrikten — kontrollstyrelsen, riksskattenämnden, domänstyrelsen,
fiskeristyrelsen — som överlämnat yttranden från fiskeriintendenterna
i Västerhavets och österhavets distrikt — statens vatteninspektion,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges geologiska undersökning,
arbetsmarknadsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens utlänningskommission,
länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och
Malmöhus län, gruvrättsutredningen, sjölagskommittén, aktiebolagsutredningen,
vetenskapsakademien, Sveriges industriförbund, Svenska gruvföreningen,
Svenska petroleuminstitutet, Sveriges redarförening, Sveriges fiskares
riksförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Länsstyrelsen
i Malmöhus län har bifogat yttranden från chefen för Malmö marina
bevakningsområde, polismyndigheten i Malmö, drätselkamrarna i Malmö,
Trelleborg och Ystad samt Malmöhus läns havsfiskeförening.

Konventionen om kontinentalsockeln, utländsk rätt, svensk gruvlagstiftning
m. m.

Intresset för naturtillgångar på havsbottnen är för närvarande främst koncentrerat
till olja och naturgas (kolväten).

En förutsättning för att olja eller naturgas skall kunna påträffas anses
vara närvaron av sedimentära avlagringar med sådana strukturer att de
kan tjäna som reservoar för kolväten. Inom Sverige och havsområdet utanför
Sverige förekommer sådana geologiska betingelser framför allt i Skåne,
på Öland och Gotland samt i södra Östersjön och delar av Bottenhavet.

Letning — prospektering — efter olja och naturgas inleds i allmänhet med
geofysiska mätningar, som syftar till att utröna de geologiska förutsättningarna.
Härvid förekommer främst flygmagnetiska undersökningar samt seismiska
och gravimetriska mätningar från fartyg. Visshet huruvida olja eller
naturgas förekommer kan dock vinnas först genom djupborrning. Borrning
kan f. n. ske till mer än 6.500 meters djup under jordytan. I havsområden
sker borrning från borrtorn placerade på fasta eller rörliga platt -

Kungl. Maj:ts proposition nr llh år 1966

formar. Den vanligast förekommande typen av plattformar bogseras ut
till borrplatsen, där plattformens ben förs ned i havsbottnen och plattformen
lyftes tio meter eller mer över vattenytan. Framför allt vid större vattendjup
än 100 meter används plattformar som hålls flytande medelst flyttankar.
Borrningsanläggningar i havet är synnerligen kostnadskrävande.

Brytning av malm inom havsområden förekommer f. n. endast på ett
fåtal platser i världen, bl. a. i Jussarö gruva utanför Hangö i Finland.

Sandtäkt inom svenskt havsområde har under senare år förekommit i
växande omfattning utanför Skånes västkust.

Konventionen om kontinentalsockeln

Med kontinentalsockeln förstås i konventionen havsbottnen och dess underlag
i de områden under vatten som gränsar till kusterna men är belägna
utanför territorialgränsen intill ett djup av 200 meter eller, därutanför,
på sådant vattendjup som medger tillgodogörande av naturtillgångar inom
områdena. Konventionen gäller även motsvarande områden runt öar. För
Sveriges del blir konventionen vid en anslutning tillämplig överallt utanför
den svenska territorialgränsen i de hav som omger Sverige. I de fall då
kontinentalsockeln gränsar till två eller flera, mittemot varandra liggande
staters territorier eller till två angränsande staters territorier skall gränsen
mellan staternas anspråk på sockeln i första hand bestämmas genom avtal.
I brist på avtal gäller som huvudregel, att gränsen utgörs av en mittlinje
mellan baslinjerna för beräkningen av berörda staters territorialvatten, om
staterna ligger mittemot varandra, och av en linje bestämd efter principen
om lika avstånd från dessa baslinjer, om staterna gränsar till varandra i
sidled. Strandstaten utövar suveräna rättigheter över kontinentalsockeln såvitt
avser dennas utforskande och tillgodogörandet av dess naturtillgångar.
Med naturtillgångar avses enligt konventionen mineraliska och andra icke
levande tillgångar på havsbottnen och i dennas underlag samt de levande
organismer som tillhör sedentära arter, dvs. organismer vilka, i det stadium
då de kan bli föremål för fångst, är antingen orörliga på havsbottnen
eller därunder eller oförmögna till rörelse annat än i ständig fysisk beröring
med havsbottnen eller dennas underlag. Strandstaten äger på kontinentalsockeln
uppföra, underhålla och driva de anläggningar och andra inrättningar
som fordras för sådan verksamhet samt upprätta säkerhetszoner
kring inrättningarna. Dessa är underkastade strandstatens jurisdiktion men
är ej att betrakta som öar. Strandstatens rättigheter med avseende på kontinentalsockeln
får ej inverka på det ovanförliggande vattnets egenskap av
fritt hav. Inte heller får utforskandet av sockeln eller tillgodogörandet av
dess naturtillgångar lända till intrång i sjöfarten, fisket eller bevarandet av
havets biologiska tillgångar i vidare mån än som kan anses berättigat. Även
vissa andra intressen skyddas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Kontinentalsockelkonventionen hade den 1 mars 1966 biträtts av följande
stater: Albanien, Amerikas Förenta Stater, Australien, Bulgarien, Cambodja,
Colombia, Danmark, Dominikanska Republiken, Finland, Frankrike,
Guatemala, Haiti, Israel, Jamaica, Jugoslavien, Madagaskar, Malawi,
Malaysia, Nederländerna, Nya Zeeland, Polen, Portugal, Rumänien, Senegal,
Sovjetunionen, Storbritannien, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Uganda, Ukraina,
Venezuela och Vitryssland.

Kontinentalsockelkonventionens texter på engelska och franska jämte
översättning till svenska torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende
som bilaga 3.

Utländsk kontinentalsockellagstiftning

Efter antagandet av kontinentalsockelkonventionen har nationell lagstiftning
för kontinentalsockeln kommit till stånd i ett flertal länder. Rätten
att utforska sockeln och utvinna dess naturtillgångar har härvid allmänt
förbehållits vederbörande stat. Denna kan upplåta rättigheter på sockeln
genom tillstånd eller koncession.

I Danmark har som förutsättning för utforskning och utnyttjande av
naturtillgångarna på kontinentalsockeln uppställts att koncession meddelats
enligt den för hela riket gällande undergrundsloven av år 1950. Enligt
nämnda lag kan koncession för efterforskning och utvinning beviljas
för högst 50 år åt gången. Koncession kan förknippas med föreskrifter
bl. a. i fråga om anlitande av inhemsk arbetskraft samt antalet danska
medborgare inom styrelse och företagsledning. Hittills meddelade koncessioner
har gällt hela det danska territoriet (utom Grönland och Färöarna)
och avsett ensamrätt under 50 år beträffande kolväten, svavel och ädelgaser.

Enligt den kortfattade finska lagen om kontinentalsockeln av år 1965
skall i tillstånd fastställas de villkor som anses nödvändiga med hänsyn
till säkerheten och i det allmännas intresse eller som eljest prövas vara
påkallade av behovet. Avser ansökan eftersökande, inmutning eller tillgodogörande
av mineral som omfattas av gruvlagen — dit olja eller naturgas
inte hör — skall denna lända till efterrättelse vid sidan av kontinentalsockellagen.

I Norge har vid sidan av en grundläggande lag av år 1963, vari statens
rätt till naturtillgångar under havet fastslås, genom en kungl. resolution
den 9 april 1965 meddelats detaljerade regler om undersökningstillstånd
och utvinningstillstånd.

Undersökningstillstånd meddelas för större områden, som bestäms i
tillståndet, och gäller under tre år. Det berättigar innehavaren att företa
undersökningar med geofysiska metoder men medför varken ensamrätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1966

till undersökningar eller rätt till utnyttjande av eventuella fyndigheter inom
området. För tillstånd utgår en årlig avgift.

Utvinningstillstånd hänförs till en indelning av sockelområdet i block
om cirka 500 km2 och ger ensamrätt till undersökning och utvinning under
en tid av sex år inom det eller de block tillståndet avser jämte optionsrätt
till förlängning av tillståndet under 40 år beträffande högst hälften
av det ursprungliga området. Under de första tre åren av förlängningsperioden
får tillståndshavaren behålla 3/4 av nämnda område. För sexårsperioden
erläggs en engångsavgift som beräknas per km2. Därefter utgår
en årlig, successivt stigande arealavgift. Royalty till staten skall erläggas med
10 % av de utvunna produkternas värde.

Enligt de norska föreskrifterna skall utvinning anses ha ägt rum i
Norge. Om inte annat framgår, gäller norsk lagstiftning beträffande anläggningar
i havet samt verksamhet där och inom säkerhetszon omkring
anläggning.

Den brittiska lagstiftningen är uppbyggd efter samma principer som
den norska. Undersökningstillstånd inbegriper även rätt till prospekteringsborrningar
intill ett djup av 350 meter under havsbottnen. Enligt den
gjorda blockindelningen för utvinningstillstånd är blockens storlek begränsad
till cirka 250 km2. Royalty utgår med 12 1/2 procent av produktionens
värde. Den brittiska lagen innehåller bl. a. bestämmelser om tilllämpning
av brittisk civil- och kriminallag på anläggningar och inom
säkerhetszon.

I Nederländerna har år 1965 antagits en lag, som innehåller utförliga bestämmelser
om olika slag av tillstånd samt vissa föreskrifter om rätt för
staten att delta i utvinning av naturtillgång. I fråga om utvinningstillstånd
avses den nederländska delen av kontinentalsockeln bli uppdelad i områden
om cirka 400 km2.

I Förbundsrepubliken Tyskland utfärdades 1964 en lag om provisorisk
reglering av rättigheter på kontinentalsockeln. I lagen stadgas förbud att
utan tillstånd göra undersökningar på kontinentalsockeln och utvinna
dess naturtillgångar. Vid utvinning på sockeln utgår royalty med 5 % av
försälj ningsvär det.

I Frankrike har, i avvaktan på lagstiftning, koncessioner för undersökning
på kontinentalsockeln hittills meddelats i överenstämmelse med reglerna
i den för det franska territoriet gällande kolväteslagstiftningen av år
1956. Enligt denna meddelas undersökningstillstånd för en period av högst
fem år för ett område vars storlek bestäms i varje särskilt fall.

En mera utförlig redogörelse för kontinentalsockellagstiftningen i vissa
främmande länder lämnas på s. 41—53 i betänkandet, vartill torde få hänvisas.

Kungl. Maj. ts proposition nr lli år 1966

Gällande rätt i Sverige m. m.

Eftersökande och tillgodogörande inom landet av sådana naturtillgångar
som omfattas av kontinentalsockelkonventionen regleras i svensk rätt i skilda
lagar.

Gruvlagen

Gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) är tillämplig på mineralfyndighet som
innehåller malm till ett flertal uppräknade metaller m. m. Gruvlagen bygger
på inmutningssystemet. Enligt detta gäller i princip att den som först söker
inmutning kan erhålla rätt att på egen eller annans mark undersöka och bearbeta
fyndigheter av ifrågavarande mineral. Inmutning beviljas av bergmästaren
i det av landets fyra bergmästardistrikt inom vilket fyndigheten är
belägen. Inmutat område skall vara cirkelformigt med 200 meters radie. Inmutningen
medför ensamrätt att under tre år utföra undersökningsarbeten
inom det inmutade området.

Visar inmutaren att det inom det inmutade området finns mineral som
sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, är han berättigad att vid
särskild förrättning av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde
(utmål). Utmålets areal får inte överstiga 16 hektar. Den rätt till bearbetning
som erhålls genom utmålsläggningen är inte begränsad till tiden men
villkorad av att gruvinnehavaren erlägger en viss försvarsavgift. Gruvinnehavaren
är skyldig att årligen till jordägaren erlägga avgäld med en
procent av värdet av uppfordrade mineral inom utmålet, dock högst 10 000
kr. per år och längst under 20 år.

Staten är berättigad att till hälften med inmutaren delta i gruvföretaget
(kronoandel). Före 1938 års gruvlag hade jordägaren rätt till halv andel i
företaget (jordägareandel).

Malmprospektering regleras ej i gruvlagen. I princip får prospektering
företas fritt, i den mån det inte sker intrång på annans egendom.

Stenkolslagen

Lagen den 28 maj 1886 (nr 625) angående stenkolsfyndigheter m. m.,
vanligen kallad stenkolslagen, är utformad på grundval av ett koncessionssystem.
Lagen avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.)
men har genom tillägg vid skilda tillfällen utvidgats till att omfatta även
saltfyndigheter (1917; 6 kap.), olje- och gasfyndigheter (1933; 7 kap.),
alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja (1942; 8 kap.) samt fyndigheter
av uranhaltigt mineral (1945; 9 kap.). Bestämmelserna om uranfyndigheter
upphävdes i samband med att uranlagen tillkom år 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr llt år 1966

Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet är beroende på
särskilt tillstånd (koncession), som meddelas av Kungl. Maj :t efter ansökningsförfarande
hos länsstyrelsen (1—4 §§). I koncession skall bl. a. anges
gränserna för koncessionsområdet, område för arbete i dagen och årlig
arbetsskyldighet. Koncessionsområdet får inte överstiga 1 600 hektar. Koncession
är inte begränsad till tiden. Den får ej överlåtas utan Kungl. Maj :ts
medgivande (8—10 §§).

Område för arbete i dagen anvisas vid bergmästareförrättning (12 § 1
mom.). Härvid är vissa områden fredade (13 §). Anvisat område skall i
allmänhet lösas. Därvid äger expropriationslagens bestämmelser motsvarande
tillämpning med den skillnaden att ersättning utgår med ett med 50 %
förhöjt belopp (14 § 1 mom.).

I 17 § regleras vissa frågor rörande kollision mellan olika slag av gruvrätter.

Tvist om ersättning som skall utgå enligt stenkolslagen prövas, om det
inte är fråga om jordlösen, av skiljemän. Vill den som fordrar ersättning
hellre genast hänvända sig till domstol, står detta honom fritt (19 §).

Jordägaren har rätt att av koncessionsinnehavaren erhålla en årlig avgift
motsvarande värdet av en sjuttiofemtedel av mineral som utvinns inom
koncessionsområdet (22 §).

Koncessionsinnehavare kan frånträda koncessionen genom skriftlig anmälan
hos länsstyrelsen. Försummas arbetsskyldigheten, kan koncessionen
förverkas (31 §).

Även rättighet att för tekniskt utvinnande av salt eftersöka och bearbeta
saltfyndighet eller att för utvinnande av olja eller gas genom borrning
eftersöka och bearbeta olje- eller gasfyndighet är beroende på tillstånd av
Kungl. Maj:t (49 och 51 §§). Enligt en lagändring som trädde i kraft den
1 januari 1964 kan koncession avseende dessa ämnen begränsas till att avse
endast undersökning av fyndighet och, i samband med sådan begränsning,
till att gälla under viss tid som anges i koncessionen (49 och 51 §§).
Koncession får inte omfatta område överstigande 10 000 hektar. Vid meddelande
av koncession kan Kungl. Maj :t bestämma i vilken omfattning
fyndigheter skall undersökas för att den rätt som grundas på koncessionen
skall äga bestånd. Kungl. Maj :t kan meddela ändrade bestämmelser i detta
hänseende. Någon möjlighet att meddela motsvarande bestämmelser beträffande
bearbetning av nu ifrågavarande fyndigheter torde däremot numera
inte föreligga, sedan reglerna om arbetsskyldighet upphävdes i fråga
om dessa fyndigheter i samband med angivna lagändring.

Innehavare av undersökningskoncession bar inte obligatoriskt företräde
att erhålla bearbetningskoncession för tillgodogörande av fyndighet som
han påträffat vid undersökningen. Enligt förarbetena (prop. 1963: 176 s.
33) ligger det dock i sakens natur att innehavare av undersökningskoncession
ligger närmast till för att erhålla också bearbetningskoncession, under
2 liihany till riksdagens protokoll IDOG. 1 saml. Nr 114

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1966

förutsättning att han uppfyller lagens villkor, dvs. att han kan utnyttja fyndigheten
till gagn för orten och det allmänna. Bearbetningskoncession bör
således som regel tillfalla undersökningskoncessionens innehavare, om han
genomfört eftersöknings- och undersökningsarbetena på ett sätt som ur det
allmännas synvinkel framstår som förtjänstfullt och han bedöms äga förutsättning
att exploatera fyndigheten till gagn för orten och det allmänna.
1 det senare kravet ligger enligt förarbetena att sökanden skall ha nödiga
resurser för att utföra det arbete som avses med koncessionen.

Bearbetningskoncession avseende salt, olja eller gas gäller i princip för
obegränsad tid. Sådan koncession kan dock återkallas av Kungl. Maj :t, om
föreskrift angående undersökningens omfattning åsidosätts eller eljest synnerliga
skäl är därtill (49 § fjärde stycket och 52 § andra stycket). Avgiften
till jordägaren beräknas på samma sätt som i fråga om stenkol.

Koncessionsinnehavaren är pliktig att upprätta karta över undersökningsarbete
och bearbetning av fyndighet inom koncessionsområdet enligt
de föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av kommerskollegium. Sveriges geologiska undersökning eller
annan myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall på begäran beredas
tillfälle att genom geologisk sakkunnig följa koncessionsinnehavarens arbete
och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

Bestämmelserna i 1 kap. om överlåtelse av koncession, anvisande av
mark för arbete i dagen, fredade områden, frånträdande av koncession,
förfarandet vid tvist m. m. är tillämpliga på samtliga mineral som omfattas
av lagen.

Prospektering efter olja och gas på annat sätt än genom borrning är i
princip fri.

Uranlagen

Även uranlagen den 2 december 1960 (nr 679) bygger på koncessionssystemet.

Undersökningsarbete får i stor utsträckning utföras utan särskilt tillstånd.
Kan jordägarens medgivande ej utverkas eller vill undersökaren
få en skyddad ensamrätt, kan kommerskollegium meddela undersökningstillstånd
gällande högst 100 hektar och tre år. För bearbetning erfordras
koncession som meddelas av Kung], Maj:t. Kungl. Maj :t äger uppställa särskilda
villkor för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt och kan
återkalla koncessionen, om villkor ej uppfylls eller eljest synnerliga skäl
är därtill.

Liksom stenkolslagen innehåller uranlagen regler om avgäld till jordägaren
samt ordningsföreskrifter. 1

1 november 1963 tillsattes en utredning med uppdrag att verkställa en
allmän översyn av gruvlagstiftningen, dvs. gruvlagen, stenkolslagen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 11) år 1966

uranlagen (gruvrättsutredningen). Enligt utredningens direktiv (se 1964
års riksdagsberättelse s. 81) skall bl. a. på gruvlagens område övervägas en
övergång från inmutningssystemet till koncessionssystemet eller möjligen
till en blandform av båda. Om stenkolslagen sägs i direktiven, att den nu
framstår som avsevärt föråldrad och i behov av en omfattande översyn.

Annan lagstiftning m. m.

Rätten till mineral och andra icke levande naturtillgångar i jorden som
faller utanför gruvlagstiftningen, t. ex. granit, gnejs, marmor, kalksten, grus
och sand, tillkommer enligt svensk rätt jordägaren ensam.

Enligt lag den 5 juni 1953 (nr 379) om rätt till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde tillkommer rätten till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde kronan. Enligt kungörelse samma dag (nr 380)
angående upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom
allmänt vattenområde får avtal om sådan upplåtelse träffas av länsstyrelsen.
Upplåtelsen, som skall gälla viss tid, högst tio år, skall avse visst område
och ange den omfattning i vilken sand, grus eller sten får tas där. För upplåtelse
skall utgå ersättning, om inte länsstyrelsen med hänsyn till upplåtelsens
ringa omfattning eller annat särskilt skäl finner att vederlag inte
skall utgå. Skriftligt avtal skall upprättas och innehålla samtliga villkor.
Länsstyrelsen kan också medge att sand-, grus- eller stentäkt under viss tid,
högst tio år, får utföras av var och en inom bestämt vattenområde och i angiven
mindre omfattning.

1 fråga om allmänt vattenområde har vidare kammarkollegiet, i enlighet
med ett samtidigt med tillkomsten av nyssnämnda lag erhållet uppdrag, i
december 1965 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning, varigenom
äganderätten till allmänt vattenområde förklaras tillkomma kronan. Förslaget
har remissbehandlats.

Bland de naturtillgångar som omfattas av konventionen om kontinentalsockeln
ingår som förut nämnts sådana levande organismer som tillhör
s. k. sedentära arter. Fångande av sådana arter på svenskt vattenområde
faller delvis under den svenska fiskelagstiftningen. Enligt förarbetena till
lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske inbegrips under fiske
inte bara fångst av fiskar utan också fångst av sådana skaldjur som kräftor,
hummer och blåmusslor. Det lämnades öppet för rättspraxis att under
lagens bestämmelser inbegripa även fångandet av andra lägre vattendjur,
för den händelse dessas tillgodogörande skulle få den ekonomiska
betydelse att en sådan tillämpning befinns påkallad. Enligt 1 § fiskeristadgan
den 24 september 1954 (nr 607) skall vad som sägs i stadgan om fisk i
tillämpliga delar gälla om hummer, kräfta, havskräfta, räka, krabba, nejonöga,
bläckfisk, ostron, pärlmussla och blåmussla. Av dessa arter torde åtminstone
ostron och blåmussla klart vara hänförliga till de av konventionen
omfattade sedentära arterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ut år 1966

För en mera detaljerad framställning av gällande svensk rätt avseende
nu ifrågavarande naturtillgångar torde få hänvisas till betänkandet s. 45
—55.

Allmän motivering

Utredningen

Utredningen anför inledningsvis vissa allmänna synpunkter på
en lagstiftning för kontinentalsoekeln.

En intern reglering för den svenska delen av kontinentalsockeln bör enligt
utredningen i princip gälla alla slag av naturtillgångar som omfattas
av konventionen om kontinentalsockeln.

Enligt sina direktiv utgår utredningen från att staten, i överensstämmelse
med vad som gäller i ett flertal andra länder, skall äga det bestämmande
inflytandet över sockelns naturtillgångar. Beträffande sättet för
utövandet av detta inflytande framhåller utredningen, att det inte minst
på grund av vårt lands starka beroende av importerat bränsle är ett betydande
svenskt intresse att tillvarata möjligheterna att få fram olja och naturgas
inom svenskt territorium och den svenska delen av kontinentalsockeln.
Med hänsyn härtill är det angeläget att undersökningsarbeten bedrivs
energiskt och grundligt och att eventuell exploatering sker planmässigt och
rationellt. Staten bör ges möjlighet att öva inflytande på sådana frågor som
hushållningen med påträffade fyndigheter, tidpunkten för produktionens
påbörjande, produktionens omfattning och produkternas vidareförädling
och avsättning.

Utredningen framhåller att hinder inte föreligger att realisera en sådan
politik i den mån staten själv engagerar sig i prospekterings- och exploateringsverksamheten.
I vilken utsträckning staten är beredd att göra detta är
emellertid ovisst för närvarande. Utredningen anser därför att möjligheter
bör skapas att låta enskilda intressenter undersöka och utvinna naturtillgångar
på sockeln. Detta bör enligt utredningen ske genom att staten får
befogenhet att genom tillstånd på vissa villkor upplåta åt enskilda personer
eller företag att under begränsad tid och inom bestämt område undersöka
kontinentalsockeln eller utvinna fyndigheter där.

I detta sammanhang erinrar utredningen om att i vissa länder som lagstiftat
om kontinentalsockeln detaljerade föreskrifter utfärdats beträffande
sådana frågor som giltighetstid för tillstånd, tillståndsområdets storlek,
olika typer av undersökningstillstånd, möjlighet till förlängning av tillstånd
och företrädesrätt för innehavare av undersökningstillstånd att få exploatera
påträffad fyndighet, storleken av utgående avgifter av olika slag m. m.
För vårt lands vidkommande anser utredningen det inte vara lämpligt att

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 fr år 1H66

nu meddela detaljerade generella bestämmelser om tillståndsgivning och
tillståndsvillkor. Som skäl härför anför utredningen bl. a., att erfarenhet
av kommersiell utvinning av kolväten inom Sverige saknas i stort sett, att
det är ovisst i vilken omfattning intresse kommer att finnas för intensiva
undersökningar inom den svenska delen av sockeln och att i lag eller författning
preciserade föreskrifter angående exempelvis tillståndshavares rättigheter
och produktionsavgifter i vissa lägen skulle kunna försvåra igångsättning
av verksamhet och i andra lägen medföra att samhällets ekonomiska
utbyte blir oskäligt lågt. Vid upplåtelse till enskilda bör i princip enligt
utredningen i stället de närmare villkoren för såväl prospektering som
exploatering i varje särskilt fall anpassas efter förhandenvarande omständigheter.
Därigenom kan en från fall till fall lämplig avvägning ske mellan
samhällsekonomiska och företagsekonomiska intressen. Utredningen anser
det lämpligt och naturligt att tillståndsvillkoren därvid fastställs efter förhandlingar
mellan koncessionsgivaren och berörda företag.

Även om en sådan målsättning accepteras, anser utredningen det nödvändigt
att söka ange vissa allmänna riktlinjer som bör följas vid tillståndsgivningen.
Dessa riktlinjer avser främst vissa kvalifikationer hos den som
söker tillstånd, tillståndets innehåll, föreskrifter för alt uppnå ett effekttivt
utnyttjande av tillståndet och för att skydda motstående allmänna och
enskilda intressen samt villkor om statligt deltagande i företaget och skyldighet
att erlägga royalty till staten. Till den närmare innebörden av riktlinjerna
återkommer jag i det följande vid redogörelsen för utredningens
lagförslag.

När det gäller en reglering för undersökning och utvinning av naturtillgångarna
på kontinentalsockeln ställer utredningen i första hand frågan,
om inte problemet i princip kan lösas så att gällande gruvlagstiftning utsträcks
till att omfatta även kontinentalsockeln utanför territorialgränsen.
Den ordning som utredningen funnit lämplig skiljer sig emellertid i väsentliga
avseenden från såväl gruvlagen som stenkolslagen och uranlagen. Att
gruvlagen med sitt automatiskt verkande inmulningssystem inte lämpar sig
för förhållandena där ligger enligt utredningen i öppen dag. Även stenkolslagen
lämnar enligt utredningen ett mycket begränsat utrymme för att tillgodose
de synpunkter utredningen anfört på den önskade lagstiftningen.
Möjligheterna att vid koncessionsgivning meddela föreskrifter som ger det
allmänna inflytande över utnyttjandet av fyndigheterna är sålunda begränsade.
Någon motsvarighet till gruvlagens regler om kronoandel finns
inte. Bearbetningskoncession avseende salt-, olje- och gasfyndigheter meddelas
för obegränsad lid och torde inte kunna förenas med föreskrifter angående
bearbetningen. Utredningen påpekar vidare att stenkolslagen, som
innehåller en mängd bestämmelser avsedda att reglera det rättsliga förhållandet
mellan företagaren och jordägaren, är utformad för att reglera förhållanden
på land, även om den formellt torde vara tillämplig också på all -

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 är 1966

mänt vattenområde i havet. Vad utredningen anfört om stenkolslagen gäller
enligt utredningen i viss utsträckning även uranlagen. Utredningen kommer
till uppfattningen att lagstiftningsfrågan måste lösas på annat sätt än genom
en utsträckning av gällande gruvlagars tillämpningsområde.

Utredningen påpekar därefter att om en ny lagstiftning för kontinentalsockeln
utanför territorialgränsen kommer till stånd enligt de av utredningen
anförda riktlinjerna, olika system kommer att gälla för undersökning
och utvinning av naturtillgångarna på ömse sidor om territorialgränsen.
En sådan ordning kan enligt utredningen givetvis medföra olägenheter.
Utredningen diskuterar därför närmare frågan, i vad mån behov finns av en
samordning av reglerna och vilka åtgärder som kan behöva företas i sådant
syfte.

Vad först angår förhållandet till gruvlagen anför utredningen, att det inte
torde kunna antas att undersökning eller brytning av inmutningsbara mineral
blir aktuell på havsområden inom överskådlig tid annat än möjligen från
schakt som drivs från land en kortare sträcka ut under havet. Några samordningsproblem
av omedelbar praktisk betydelse kan därför inte väntas
uppkomma i denna del. Utredningen anför vidare, att dess arbete enligt
direktiven bör i fråga om området innanför territorialgränsen av hänsyn till
gruvrättsutredningens arbete begränsas till att avse andra naturtillgångar
än inmutningsbara mineralfyndigheter. Utredningen föreslår därför inte
någon principiell ändring av gruvlagens regler.

När det gäller stenkolslagen är läget ett annat. Det aktuella intresset för
undersökning och bearbetning av olje- och gasfyndigheter knyter sig i lika
mån till områden innanför och utanför territorialgränsen. En enhetlig reglering
kan här vinnas på olika vägar. En är att efter erforderliga ändringar
göra stenkolslagen tillämplig även utanför territorialgränsen. En annan väg
är att tillskapa en ny lag för hela kontinentalsockeln. En tredje väg slutligen
är att en ny lag tillskapas för den del av kontinentalsockeln som ligger
utanför territorialgränsen och sådana ändringar görs i stenkolslagen att
denna åtminstone i fråga om havsområdet bringas i så nära överensstämmelse
som möjligt med denna nya lag. Efter övervägande av dessa alternativa
lösningar anser utredningen, att man i första hand bör undersöka
möjligheterna att lösa samordningsfrågan genom en ny lag som är gemensam
för kontinentalsockeln på ömse sidor om territorialgränsen. Mot stenkolslagens
tillämpning anför utredningen, att de ändringar som skulle
krävas i lagen för att anpassa den till havsområden och de speciella förhållandena
på kontinentalsockeln utanför territorialgränsen och för att möjliggöra
ett bestämmande statligt inflytande över naturtillgångarna skulle
bli av så genomgripande natur att de inte bör övervägas i förevarande sammanhang.
Vidare betonar utredningen, att de allmänna principer som bör
gälla för utnyttjandet av naturtillgångarna på kontinentalsockeln är lika
relevanta när det gäller området innanför territorialgränsen som utanför.

Kungl. Maj. ts proposition nr lli år 1966

Även där är det de potentiella olje- och gasfyndigheterna som tilldrar sig
det största intresset och skälen för ett bestämmande samhälleligt inflytande
kan inte anses mindre starka i fråga om arbeten innanför territorialgränsen
än i området utanför. Också de praktiska problemen i samband med
tillstånd till undersökning och utvinning är enligt utredningen till övervägande
del desamma i båda fallen.

De rättsliga förutsättningarna för en gemensam lagstiftning för hela
kontinentalsockeln är enligt utredningen gynnsamma. Stenkolslagen är
konstruerad för att reglera förhållanden på land och har med något enstaka
undantag aldrig tillämpats på allmänt vattenområde. När lagen tillkom,
framhölls som ett avgörande motiv att den skulle bereda stenkolsindustrien
tillgång till de störa sammanhängande markområden som krävdes
för nya stenkolsanläggningar utan att den skulle vara hänvisad till
den ofta omöjliga utvägen att träffa frivilliga uppgörelser med alla berörda
jordägare. Detta motiv kan enligt utredningen knappast ha någon
relevans i fråga om de vidsträckta havsområden som det allmänna vattenområdet
omfattar. Utredningen erinrar om att äganderätten till allmänt
vattenområde enligt kammarkollegiets väntade förslag i ämnet skall uttryckligen
tillerkännas kronan. En jordägare torde enligt gällande rätt
vara oförhindrad att på sitt område eftersöka och tillgodogöra sig sådana
mineral som omfattas av stenkolslagen, så länge annan inte fått koncession
på området. Mineral som undantas från gruvlagstiftningen anses enligt
rådande uppfattning tillkomma jordägaren. Om kammarkollegiets
förslag upphöjs till lag och det allmänna vattenområdet i havet undantas
från stenkolslagens tillämpningsområde erhålls enligt utredningen ett
likvärdigt utgångsläge för en gemensam reglering för hela kontinentalsockeln
i fråga om sådana naturtillgångar som omfattas av stenkolslagen.

För att vinna enhetlighet beträffande alla mineral som omfattas av koncessionslagstiftningen
anser utredningen det lämpligt att på motsvarande
sätt begränsa uranlagens tillämpningsområde. Utredningen framhåller i
detta sammanhang, att någon brytning av uranhaltiga mineral på allmänt
vattenområde i havet knappast torde vara aktuell inom den närmaste
framtiden. På enskilt vattenområde bör de nämnda lagarna enligt utredningens
mening äga tillämpning även i fortsättningen, eftersom det alltjämt
finns behov där av föreskrifter som reglerar förhållandet till jordägaren.

En enhetlig reglering för kontinentalsockeln enligt det anförda kommer
att medföra olika regler för land och enskilt vattenområde, å ena
sidan, samt havsområdet därutanför å andra sidan. Särskilt anmärkningsvärd
menar utredningen den olikhet vara som sammanhänger med det
allmännas begränsade möjligheter att bestämma över utnyttjandet av oljeoch
naturgasfyndigheter på land. Att nu införa samma vidsträckta möjligbeter
att ställa villkor vid koncessionsgivning som enligt utredningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1966

förslag bör finnas för kontinentalsockeln skulle dock kräva omfattande
och principiellt omvälvande ändringar i stenkolslagen och i hög grad föregripa
gruvrättsutredningens arbete. Utredningen har därför stannat för
att föreslå en provisorisk ändring i stenkolslagen, som innebär
att möjlighet införs att dels tidsbegränsa bearbetningskoncession avseende
olje- och gasfyndigheter och dels vid meddelande av sådan koncession föreskriva
skyldighet för koncessionsinnehavaren att erlägga royalty till staten.
Ändringen kan genomföras med formellt obetydliga ingrepp i stenkolslagen.
Införande av royalty till staten innebär visserligen en principiell nyhet
i lagen, men sådana avgifter tas ut i flertalet oljeproducerande länder
och de som söker tillstånd torde i allmänhet vara beredda att erlägga royalty.
De föreslagna ändringarna i stenkolslagen får ses som en beredskapsåtgärd
för den händelse utvinning av kolväten skulle bli aktuell innan ny lagstiftning
på området kommit till stånd.

Beträffande stenkols-, salt-, alunskiffer- och uranfyndigheter anser utredningen
att några ändringar inte är påkallade från samordningssynpunkt.
Den olikhet i lagstiftningen som med utredningens förslag kommer
att gälla för land och hav blir inte så framträdande i fråga om dessa fyndigheter,
eftersom brytning i havet knappast torde komma i fråga under
överskådlig tid.

Utredningen erinrar om att till de naturtillgångar som omfattas av
kontinentalsockelkonventionen också hör sand, grus och sten. Det
är enligt utredningen naturligt att en lagstiftning för kontinentalsockeln
får omfatta även täkt av sådana ämnen på allmänt vattenområde i havet.
Den nya lagstiftningen kommer att i detta hänseende ersätta 1953 års
lagstiftning angående upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grusoch
stentäkt inom allmänt vattenområde.

Med utgångspunkt från nu anförda allmänna synpunkter har utredningen
utarbetat dels ett förslag till lag om kontinentalsockeln och dels
förslag till vissa ändringar i gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen. Utredningens
förslag till lag om kontinentalsockeln torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2. Utredningen har vidare upprättat
ett utkast till kungörelse med närmare bestämmelser rörande tilllämpningen
av lagen om kontinentalsockeln.

Förslaget till lag om kontinentalsockeln innebär i huvudsak följande.
I 1 § anges lagens tillämpningsområde. Med kontinentalsockeln förstås i
lagen havsbottnen och dennas underlag inom allmänt vattenområde i
havet samt i det utanför Sveriges territorialgräns belägna område under
vatten över vilket Sverige enligt kontinentalsockelkonventionen utövar
suveräna rättigheter, såvitt avser utforskande av bottnen och underlaget
samt utvinning av naturtillgångar där. I territoriellt hänseende begränsas
sålunda tillämpningsområdet inåt av enskilt vattenområde och utåt av

Kungl. Maj.ts proposition nr 774 år 1966

den svenska kontinentalsockelns yttergräns. Gränsen mellan enskilt vatten
och allmänt vattenområde bestäms genom lagen den 1 december 1950
(nr 595) om gräns mot allmänt vattenområde.

Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i lagen, i anslutning till
art. 2 p. 4 i konventionen, mineraliska och andra icke levande tillgångar
på havsbottnen och i dennas underlag samt sådana levande organismer
vilka på det stadium där de kan bli föremål för fångst är antingen orörliga
på havsbottnen eller därunder eller oförmögna till rörelse annat än i ständig
fysisk beröring med havsbottnen eller dennas underlag.

Under begreppet naturtillgångar faller bl. a. vissa djurarter, såsom
ostron och blåmussla, vilka omfattas av lagen om rätt till fiske och av
fiskeristadgan. Eftersom det enligt utredningens åsikt inte finns anledning
alt ändra rådande ordning beträffande fångst av sådana djurarter inom
allmänt vattenområde, föreslår utredningen att lagen inom sådant område
inte skall äga tillämpning på fångst av sådana levande naturtillgångar
som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske. Utanför
territorialgränsen förekommer enligt utredningen praktiskt taget inte något
fiske efter sedentära arter. Med hänsyn till kontinentalsockelkonventionens
innehåll och den osäkerhet som kan uppkomma, huruvida viss verksamhet
är att anse som fiske, anser utredningen att sådant fiske utanför nämnda
gräns formellt bör omfattas av lagen. Eftersom det emellertid för närvarande
inte finns något svenskt intresse att ändra nu rådande förhållanden
i detta avseende förordar utredningen, att sådant fiske tills vidare
får bedrivas utan hinder av lagen. Föreskrifter härom bör enligt utredningen
meddelas av Kungl. Maj :t i tillämpningsbestämmelser till lagen.

Den verksamhet som omfattas av konventionen beskrivs i denna såsom
utforskande av kontinentalsockeln och tillgodogörande av dess naturtillgångar.
Utredningen påpekar att begreppet utforskande (exploring)
har en mycket vidsträckt innebörd och av de stater som antagit en intern
lagstiftning för sockeln allmänt ansetts inbegripa sådana undersökningar
som sker utan omedelbar fysisk beröring med havsbottnen, såsom
flygprospektering samt gravimetriska och seismiska mätningar från
fartyg. Enligt utredningens mening bör den svenska kontinentalsockellagen
ansluta sig till denna tolkning och sålunda i princip täcka all aktivitet som
bedrivs på eller över sockeln med sytte att utforska denna.

Som förut nämnts föreslår utredningen, att lagen inom allmänt vattenområde
i havet inte skall äga tillämpning på sådan undersökning och bearbetning
av inmulningsbara mineral som avses i gruvlagen. Däremot bör
lagen enligt utredningen inbegripa prospektering efter sådana mineral
utanför inmutat eller utmålslagt område.

1 fråga om rätten till naturtillgångarna p å kontinental
s o c k e 1 n påpekar utredningen alt ett flertal stater, bland dem
Finland, Norge, Storbritannien och Nederländerna, i sin interna lagstift -

Kungi. Maj. ts proposition nr 11b år 1966

ning för kontinentalsockeln deklarerat att naturtillgångarna på denna utgör
statens egendom. Även i den svenska lagen bör enligt utredningens
mening slås fast, att rätten att utforska sockeln och utvinna dess naturtillgångar
tillkommer staten. Bestämmelse därom föreslås i 2 §.

I fråga om tillståndsgivningen upptar förslaget endast vissa
grundläggande regler. Enligt 3 § äger Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kung], Maj :t bestämmer meddela tillstånd för annan att genom geofysiska
mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och
att utvinna dess naturtillgångar. Tillstånd skall avse bestämt område
och meddelas för viss tid. Paragrafen ger vidare Kungl. Maj :t bemyndigande
att föreskriva, att visst slag av verksamhet som avses i paragrafen får
företas utan tillstånd. Avsikten är att bestämmelse därom skall inflyta
i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Principerna för prövning av tillståndsansökningar regleras ej i förslaget.
I detta hänseende anför utredningen vissa riktlinjer. Sålunda bör enligt utredningens
mening tillstånd till undersökning eller utvinning lämnas endast
företag, som är berett att göra en grundlig, i såväl tekniskt som vetenskapligt
avseende väl planerad insats. Sökanden bör kunna dokumentera att han
har erforderliga personella, tekniska och ekonomiska resurser för ifrågakommande
arbetsinsatser. Viss hänsyn synes enligt utredningen också kunna
tas till den omfattning i vilken företaget kan beräknas bidra till landets
energiförsörjning och till dess möjligheter till förädling och avsättning av
utvunna produkter.

Även utländska företag bör kunna få tillstånd att undersöka och exploatera
naturtillgångar på sockeln. Därigenom kan man få möjlighet att utnyttja
de ledande utländska oljebolagens stora resurser och erfarenheter på
området. En förutsättning bör dock vara att verksamheten skall bedrivas
genom svenskt dotterbolag eller här i riket etablerad filial med självständig
förvaltning.

I likhet med vad som för närvarande gäller enligt stenkolslagen beträffande
salt-, gas- och oljefyndigheter bör enligt utredningen tillstånd kunna
meddelas särskilt för undersökning och särskilt för utvinning. Tiden för
undersökningstillstånd synes i regel böra begränsas till 3—5 år. Hinder bör
inte möta att meddela undersökningstillstånd som gäller endast undersökningar
av visst slag, t. ex. översiktliga mätningar från flygplan eller fartyg.
Sådant tillstånd behöver inte innefatta ensamrätt till undersökning. Inbegriper
undersökningstillstånd borrningar på havsbottnen, bör tillståndshavaren
med hänsyn till de stora investeringar det då kan bli fråga om
normalt kunna räkna med att också få utvinningstillstånd beträffande
fyndighet som upptäckts vid undersökningen. Huvuddragen av villkoren
för utvinning bör kunna anges redan i samband med tillståndet till undersökningsborrning.
Med hänsyn därtill torde det enligt utredningen ofta
visa sig mest praktiskt att meddela undersöknings- och utvinningstillstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1966

i ett sammanhang. Utvinningstillstånd bör enligt utredningen inte beviljas
på längre tid än 40 år. Med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen
bör man enligt utredningen i viss utsträckning räkna med kortare koncessionstider.
Ibland kan det enligt utredningen befinnas lämpligt att efter
norskt och engelskt mönster föreskriva att tillståndsområdet skall successivt
minskas efter visst antal år. Utvinningstillstånd bör i princip innefatta
rätt för innehavaren att med uteslutande av andra tillgodogöra sig fyndigheter
inom tillståndsområdet och bedriva undersökningar där. Beträffande
anläggningar på sockeln är det med hänsyn till den inverkan dessa kan ha
för sjöfart, fiske och andra allmänna intressen, nödvändigt att i tillståndet
eller genom senare beslut tämligen exakt bestämma dessas läge och huvudsakliga
konstruktion. I fråga om tillstånd som avser konlinentalsockeln
utanför territorialgränsen ankommer det enligt utredningen självfallet på
Kungl. Maj :t att tillse att de åtgärder som innefattas i tillståndet står i
överensstämmelse med kontinentalsockelkonventionen, andra för Sverige
bindande konventioner och folkrättslig sedvänja. Det bör sålunda bl. a.
iakttas att åtgärderna inte strider mot reglerna om havets eller luftrummets
frihet eller på obehörigt sätt hindrar utläggande eller underhåll av
kablar eller rörledningar under vattnet eller i vidare mån än som kan anses
berättigat länder till intrång i sjöfarten, fisket eller bevarandet av havets
biologiska naturtillgångar eller länder till intrång i den oceanografiska
grundforskningen eller annan vetenskaplig forskning, vars resultat är avsedda
att offentliggöras. Tillståndsansökan som görs av kvalificerad institution
och åsyftar uteslutande vetenskapliga undersökningar bör i regel inte
vägras. Även innanför territorialgränsen skall givetvis tillämpliga folkrättsliga
regler iakttas vid tillståndsgivningen.

När det gäller föreskrifter och villkor i samband med tillstånd skiljer utredningen
mellan å ena sidan föreskrifter som har till syfte att till gagn
för landet främja ett rationellt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna
och att skydda motstående intressen och å andra sidan villkor
som väsentligen har till ändamål att tillförsäkra staten såsom innehavare
av rätten till naturtillgångarna ett rimligt ekonomiskt utbyte vid exploateringen
av dessa. Enligt k § kan sålunda vid tillstånd fogas föreskrifter
som är påkallade från allmän synpunkt, såsom angående företagets ledning,
för arbetena erforderliga anläggningar på kontinentalsockeln, upprättande
av karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten,
användningen av produktionen samt åtgärder till bevarande av fyndighet
eller borrhål, förebyggande av vattenförorening eller skydd för sjöfarten,
fisket och andra allmänna eller enskilda intressen. Vidare kan när tillstånd
meddelas bestämmas i vilken omfattning undersökning eller utvinning skall
ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall äga bestånd. I det senare
hänseendet föreskrivs i samma paragraf att det med tillstånd kan förbindas
villkor om statligt deltagande i företaget och om utgivande till staten av

Kungl. Maj. ts proposition nr 11b år 1966

avgifter för tillståndet eller på utvinningen eller av andel av produktionen
eller annat sådant villkor. När det gäller statligt deltagande syftar utredningen
främst på det fallet att staten önskar förbehålla sig rätt att själv
eller genom statligt bolag inträda som deltagare i företaget i ett senare
skede av verksamheten. I detta fall bör enligt utredningen i tillståndet preciseras
vilka villkor som skall gälla i fråga om delaktighet, kapitalinsatser,
vinstfördelning m. m. önskar staten redan från början ta del i företaget,
ligger det nära till hands att ett statligt bolag ingår i det aktiebolag eller
konsortium för vilket tillstånd beviljas. Avgifter för undersöknings- eller
utvinningstillstånd bör enligt utredningen tills vidare bestämmas från fall
till fall. Beträffande royalty kan man i betraktande av oljemarknadens internationella
karaktär enligt utredningen kanske utgå från att dess storlek
inte bör avvika alltför mycket från vad som är brukligt i jämförbara
länder.

Övervakningen av att tillståndsföreskrifter efterlevs skall enligt förslaget
tillkomma en tillsynsmyndighet. Om meningsskiljaktigheter uppkommer rörande
innebörden och tillämpningen av visst villkor, bör avgörandet som
regel tillkomma denna myndighet. Dess beslut skall kunna överklagas. En
tvist kan också komma under domstols prövning vid åtal för överträdelse
av tillståndsföreskrift. När det gäller royalty och andra avgifter som skall
erläggas till staten under tillståndets bestånd anser utredningen det med
hänsyn till partsförhållandet naturligt, att tvister angående beloppet
skall kunna bli föremål för opartisk prövning i annan ordning.
Utredningen föreslår därför i 5 § en bestämmelse, att det i tillstånd kan
föreskrivas att tvist om beräkningen av avgift eller andel som skall utges
till staten skall hänskjutas till avgörande av skiljemän.

Tillstånd enligt lagen bör enligt utredningen kunna återkallas av
Kungl. Maj :t eller den myndighet som meddelat tillståndet, om de föreskrifter
och villkor som gäller för tillståndet åsidosätts eller om i övrigt
synnerliga skäl är därtill. Bestämmelse härom föreslås i 6 §. Utredningen
understryker, att stor varsamhet bör iakttas vid utövandet av denna befogenhet
och att återkallelse endast undantagsvis bör ske i annat fall än när
tillståndshavare som åsidosatt villkor underlåtit att efterkomma anmaning
om rättelse. Enligt föreskrift i utredningens utkast till tillämpningskungöielse
skall, när tillstånd upphör att gälla, borrhål som upptagits inom
lillståndsområdet utan ersättning tillfalla staten.

Till skydd för anläggning som inrättas på kontinentalsockeln för utforskande
av sockeln eller utvinning av dess naturtillgångar skall enligt 7 § i
utredningens förslag i överensstämmelse med vad som sägs i konventionen
kunna upprättas en säker hetszon med en utsträckning av högst 500
meter från anläggningen. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t
utser äger bestämma att säkerhetszon skall finnas.

Bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och vill -

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

kor för tillstånd föreslås i 9 §. Sådan tillsyn skall utövas av myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer. Utredningen föreslår, att uppgiften att vara tillsynsmyndighet
tills vidare anförtros kommerskollegium, som med hänsyn
till kollegiets egenskap av bergöverstyrelse och verksamhet i övrigt anses
bäst lämpat härför. Paragrafen innehåller vissa närmare bestämmelser för
tillsynens utövande.

Beträffande frågan om tillämpning av svensk lag på kontinentalsockeln
framhåller utredningen till en början att verksamhet
för undersökning eller utvinning av naturtillgångar innanför territorialgränsen
givetvis är underkastad svensk jurisdiktion. Några särregler beträffande
tillämpning av svensk lagstiftning inom denna del av sockeln
föreslås inte, bortsett från de förordade ändringarna i gruvlagstiftningen.
Det innebär bl. a., att vattenlagens regler om byggande i vatten är tillämpliga
i fråga om anläggning innanför territorialgränsen. Prövning av vattendomstol
krävs sålunda vid sidan av tillstånd enligt kontinentalsockeln, när
anläggning kan antas förnärma allmän eller enskild rätt. Även naturvårdslagens
bestämmelser är tillämpliga.

Frågan om tillämpning av svensk lagstiftning på anläggningar utanför
territorialgränsen är enligt utredningen mera komplicerad och diskuteras
ingående. De suveräna rättigheter som enligt konventionen tillkommer en
strandstat torde enligt utredningen i första hand innefatta befogenhet att
meddela föreskrifter, som omedelbart syftar till att reglera undersökning
och utvinning av naturtillgångar på sockeln och att skydda motstående
intressen samt att ingripa mot dem som utför sådana arbeten utan strandstatens
tillstånd eller i strid mot givna föreskrifter. Hur långt strandstaten
därutöver kan sträcka sina anspråk på jurisdiktion över en anläggning eller
över verksamhet på sockeln framgår inte alldeles klart av konventionen.
Enligt utredningen ligger det närmast till hands att förstå konventionen
så att strandstaten har befogenhet att underställa all verksamhet i
samband med eftersökande och utvinning av naturtillgångar på sockeln
sin jurisdiktion så långt detta erfordras för att bringa verksamheten under
strandstatens kontroll. Därunder inbegrips exempelvis reglering som kan
fordras för att hindra att på anläggning utövas verksamhet som skadar
strandstatens eller dess medborgares intressen eller som verkar stötande
på rättsuppfattningen i strandstaten.

Vid bedömningen av behovet att göra svensk lagstiftning tillämplig på
kontinentalsockeln är det enligt utredningen lämpligt att skilja mellan den
koncentrerade verksamheten på anläggning och inom säkerhetszon samt
den merendels av översiktliga mätningar bestående verksamheten på sockeln
i övrigt. Delvis olika synpunkter gör sig också gällande beträffande
förhållanden på anläggning och inom säkerhetszon.

Vad först angår tillämpningen av svensk lag på anläggning avvisar utredningen
tanken att likställa sådan med fartyg. Utredningen hänvisar hl. a. till

30 Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1!)66

att lagstiftningen angående fartyg och sjöfart i hög grad är utformad med
utgångspunkt från fartygens egenskap av transportmedel. Som huvudalternativ
för en lösning framstår enligt utredningen att antingen generellt tilllämpa
svensk lag på anläggning eller också välja ut vissa lagkomplex som
oundgängligen synes böra vara giltiga på anläggning. För att bilda sig en
uppfattning om den lämpligaste ordningen har utredningen gått igenom
vissa viktigare rättsområden. Som en bakgrund för frågans bedömning erinrar
utredningen först om vissa praktiska omständigheter i samband med
ett eventuellt inrättande av anläggningar utanför Sveriges kuster. Med hänsyn
till vattendjupet kan borrningar antas ske från plattformar som vilar
på ben nedförda i havsbottnen. En plattform för undersökningsborrning
kan beräknas komma att utnyttjas 2—6 månader på samma plats och en
anläggning för utvinning betydligt längre. Plattform är i regel försedd med
landningsplats för helikopter och med radioutrustning. Byte av arbetslag
kan, beroende på avstånd till land m. m., antas ske dagligen, veckovis eller
med något längre tidsmellanrum. Även om borrningsarbetet utförs och
plattformarna tillhandahålls av utländska entreprenadföretag, får det antas
att såväl bytena av arbetslag som tillförseln av förbrukningsmaterial och
proviant m. m. i allmänhet kommer att ske från baser på svenskt landområde.
Avståndet därifrån till anläggning synes ingenstans kunna överstiga
cirka 15 mil. Utredningen finner det vara ett rimligt antagande att även
utländska entreprenadföretag i betydande utsträckning kommer att anlita
arbetare och annan personal från Sverige. Man synes sålunda enligt utredningen
ha att räkna med en tämligen stark anknytning till Sverige och
svenska förhållanden. Efter sin genomgång av vissa viktigare rättsområden
anför utredningen sammanfattningsvis, att inventeringen ger vid handen
att en tillämpning av svensk lag på anläggning synes nödvändig såvitt avser
svensk strafflag samt lagstiftning angående exekution, allmän ordning och
säkerhet, arbetarskydd, arbetstid och inkomst- och förmögenhetsbeskattning
samt beredskapsförfogandelagstiftning och liknande författningar. Starka
skäl talar för att även åtskillig annan lagstiftning bör gälla på sådana anläggningar,
såsom lagarna om allmän försäkring och yrkesskadeförsäkring,
utlänningslagen och författningar rörande införsel och utförsel av gods.
Som ett viktigt argument framstår därvid att en anläggning på internationellt
vatten i olikhet mot ett fartyg folkrättsligt inte i någon mån torde
omfattas av något främmande lands territorialmakthöghet. Om svensk lag
inte görs tillämplig, skulle sålunda befogenhet likväl inte föreligga t. ex.
för myndigheterna i den stat där anläggningens ägare hör hemma att ingripa
för att upprätthålla lag och ordning på anläggningen. Att utskilja
vissa lagstiftningsområden för tillämpning på anläggning skulle enligt utredningen
innebära synnerligen vanskliga urvals- och gränsdragningsproblem.
Några mera påtagliga olägenheter av att låta anläggning vid tillämpning
av svensk lag generellt betraktas som en del av riket har inte fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1966

kommit vid genomgången. I den mån olägenheter skulle yppa sig torde
de enligt utredningen ej sällan kunna elimineras genom administrativa föreskrifter.
Vissa möjligheter därtill föreligger exempelvis enligt förordningen
om allmän varuskatt och tulltaxeförordningen. En tillämpning av svensk
lag på anläggning utanför territorialgränsen skulle även fora med sig den
fördelen att anläggningar innanför och utanför territorialgränsen i flertalet
avseenden kan behandlas enligt enhetliga regler.

De allmänna intressen som svenska myndigheter har att beakta med avseende
på anläggnings inverkan på vattenområdet omkring anläggningen får
enligt utredningens mening förutsättas bli tillräckligt tillgodosedda genom
föreskrifter i samband med tillståndet. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna
i vattenlagen undantas från den generella regeln om svensk
lags tillämpning. Motsvarande undantag föreslås beträffande gruvlagen,
stenkolslagen och uranlagen. Undantag föreslås även beträffande fastighetsrätt
och lagstiftning om rätt till jakt och fiske.

Vare sig utvinning skett från anläggning eller på annat sätt bör enligt
utredningen produkter som framtagits från kontinentalsockeln vid tilllämpning
av skattelagstiftning och författningar om införsel och utförsel
anses utvunna i Sverige.

Utredningen föreslår en regel om tillämpning av svensk lag även inom
säkerhetszon. Det främsta skälet härtill anges vara att underlätta möjligheterna
för svenska polis- och tullmyndigheter att på motsvarande sätt som
inom svenskt tullområde anordna kontroll och tullbevakning ombord på
fartyg som ankommer till och avgår från anläggning. Beträffande fartyg
och sjöfart inom säkerhetszon bör enligt utredningen en regel om tillämpning
av svensk lag innebära att sjöfarten anses äga rum på svenskt territorialvatten.

I fråga om anknytningen till den administrativa indelningen har utredningen
efter övervägande av olika alternativa lösningar stannat för att förorda,
att anläggning och säkerhetszon skall hänföras till den kommun och
de förvaltningsområden i övrigt som ligger närmast. Utredningen framhåller
särskilt att sammanslagningen av kommuner enligt kommunblocksindelningen
kan antas vara ganska långt framskriden innan den första anläggningen
inrättas på den svenska kontinentalsockeln och att kommunerna
därför när detta sker bör vara väl rustade att ombestyra de extra uppgifter
som en anläggning kan åsamka den kommunala förvaltningen. Även
vid tillämpning av skattelagstiftningen bör enligt utredningens mening anläggning
och utvinningsställe anses tillhöra närmaste kommun.

Utredningen tar i 11 § upp bestämmelser om tillämpning av svensk lag
med vissa undantag på anläggning och inom säkerhetszon. Bestämmelserna
avses gälla vare sig anläggning och zon inrättats på grund av tillstånd enligt
den föreslagna lagen eller av statlig myndighet utan att sådant tillstånd
erfordrats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Bortsett från tillämpningen av tillståndsföreskrifter anser utredningen
att anledning att överväga tillämpning av svensk lagstiftning utanför
territorialgränsen inom andra delar av kontinentalsockeln än anläggning
och zon förekommer endast i fråga om skadeståndsrättsliga regler. Utomobligatoriska
skadeståndsanspråk i anledning av verksamhet
på sockeln torde redan enligt gällande rätt vara att bedöma enligt svenska
skadeståndsrättsliga regler, i varje fall om svenska intressen är inblandade.
Utredningen anser det därför ej erforderligt att föreslå särskilda bestämmelser
i ämnet. På anförda skäl anser utredningen inte heller särskild
forumregel nödvändig för sådan talan.

Remissyttrandena

Utredningens förslag till lagstiftning för kontinentalsockeln har i stort
sett fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Förslaget avstyrks
dock av Sveriges industriförbund, Svenska gruvföreningen, Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare och en reservant i gruvrättsutredningen.
Svenska arbetsgivareföreningen och Gotlands handelskammare
har anslutit sig till de yttranden som avgivits av industriförbundet
respektive Skånes handelskammare. Förslag till ändringar på särskilda
punkter framförs av åtskilliga remissinstanser.

Allmänna synpunkter på lagförslaget anförs i flera remissyttranden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att det i alla hänseenden synes
innefatta fullt ändamålsenliga lösningar och är utarbetat med stor omsorg.
Gruvrättsutredningen anser, att den i betänkandet redovisade utredningen
är klargörande och att genom densamma skapats goda förutsättningar för
lagstiftning angående kontinentalsockeln. Kommerskollegium har i huvudsak
intet att erinra mot förslaget till reglering av de rättsliga förhållandena
vid undersökning och bearbetning av naturtillgångarna på den svenska kontinentalsockeln.
Sveriges geologiska undersökning anser att utredningen väl
beaktat de speciella problem som är förenade med en undersökning och exploatering
av våra naturtillgångar inom havsområdena. Svenska petroleuminstitutet
tillstyrker den föreslagna lagstiftningen och framhåller att denna
i stort sett överensstämmer med de ledande internationella bestämmelserna
på området och synes bereda tillfälle till en ur landets synpunkt värdefull
undersökningsverksamhet. På liknande sätt uttalar sig Svenska gasverksföreningen
och Kooperativa förbundet. LO anser det ur allmän synpunkt
vara synnerligen angeläget att staten genom en koncessionslagstiftning av
föreslagen typ erhåller ett reellt inflytande över den undersöknings- och exploateringsverksamhet
som kan bli aktuell beträffande kontinentalsockeln.
Positiva uttalanden om förslaget görs vidare av kammarkollegiet, överstg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1966

relsen för ekonomisk försvarsberedskap, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare samt handelskammaren i Karlstad.

Den av utredningen valda lösningen att tillskapa en särskild lag
för kontinentalsockeln accepteras i princip av det stora flertalet remissorgan.
De remissorgan som intar en avvisande hållning till utredningens förslag
påyrkar emellertid att den föreliggande lagstiftningsuppgiften löses genom
att gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen med vissa ändringar utsträcks
till att gälla även på den utanför territorialgränsen liggande delen av kontinentalsockeln.

Sveriges industriförbund anför sålunda, att den närmast till hands liggande
lösningen är att tills vidare utsträcka nuvarande gruvrättsliga regelsystem
till att gälla även på sockelområdet utanför territorialgränsen med de
ändringar som f. n. kan finnas motiverade. Förbundet är inte övertygat av
utredningens argument att nackdelar skulle uppkomma till följd av att
gruvlagen innefattar vad utredningen kallar »ett automatiskt verkande inmutningssystem»
och att de nödvändiga ändringarna i stenkolslagen skulle
bli så genomgripande att de inte kan övervägas i förevarande sammanhang.
Utforskning och utvinning av inmutningsbart mineral på den yttre sockeln
torde knappast vara att förvänta under den tid som kan förflyta innan gruvrättsutredningens
arbete hunnit slutföras. Om man beträffande olja och
gas i stenkolslagen inför bl. a. regler om tidsbegränsning av bearbetningstillstånd
och om royalty, skulle enligt förbundets mening en tillfredsställande
ordning kunna uppnås, förutsatt att allmänna regler om skyddsåtgärder,
tillämpning av svensk lag etc. samtidigt genomförs. Förbundet föreslår,
att det uppdras åt gruvrättsutredningen att vid sitt fortsatta arbete
närmare utreda frågor som sammanhänger med eftersökande och utvinning
av inmutningsbara mineral, stenkol och uran på kontinentalsockeln. Svenska
gruvföreningen erinrar om att gruvlagen utan komplikationer tillämpats
även på vattentäckt område och att staten genom kronoandelsinstitutet har
möjlighet att bli hälftendelägare i och påverka nyttjandet av mineralfyndighet.
Beträffande stenkolslagen krävs vissa ändringar av praktisk natur
med hänsyn till att de tekniska förutsättningarna för att upptäcka och bearbeta
gas- och oljefyndigheter på större djup förbättrats på ett sätt som
inte förutsågs när bestämmelser om sådana fyndigheter infördes i lagen.
Föreningen vill därför inte motsätta sig att i samband med en utvidgning
av stenkolslagens tillämpningsområde utanför territorialgränsen vissa provisoriska
ändringar görs i lagen i syfte att möjliggöra en intensiv undersökning
och en planerad, rationell bearbetning samt att ge staten möjligheter
att påverka verksamheten så att den på lång sikt ger de resultat som bäst
tjänar landets intressen. I detta sammanhang nämner gruvföreningen införande
av möjlighet att tidsbegränsa bearbetningskoncession samt rätt
för staten att — som en motsvarighet till jordägaravgiften enligt stenkolslagen
— uppbära royalty vid utvinning utanför gränsen för enskilt vatten.

3 Bihang till riksdagens protokoll lt)6C>. 1 samt. Nr 111

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1966

Föreningen betonar att de ändringar som görs måste ha en sådan karaktär
att gruvrättsutredningens fria ställningstagande inte inskränks. Argument
av samma eller liknande slag som dem som åberopas av industriförbundet
och gruvföreningen anförs av Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare
och reservanten i griwrättsutredningen. Den sistnämnde anser
det otillfredsställande att den föreslagna lagstiftningen med avvikelse från
de principer som annars uppbär svensk gruvlagstiftning lämnar åt Kungl.
Maj :t och underordnade myndigheter att fritt avgöra nära nog samtliga
väsentliga frågor om naturtillgångarnas undersökning och utnyttjande. I
samma riktning uttalar sig bergmästarämbetet i västra distriktet.

Det stora flertal remissinstanser som är positivt inställda till förslaget om
en särskild lag för kontinentalsockeln accepterar i princip också att lagen
skall omfatta även naturtillgångar på havsbottnen inom allmänt vattenområde.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, som i remissyttrande avstyrkt
kammarkollegiets förslag om lagstiftning angående kronans äganderätt till
allmänt vattenområde, anser att en lag om kontinentalsockeln i enlighet
med utredningens förslag kan genomföras oberoende av en sådan lagstiftning.
Justitiekanslern framhåller i förevarande sammanhang att starka skäl
talar för att den svenska lagen fasthåller vid den internationella definitionen
av begreppet kontinentalsockeln och inte med avvikelse därifrån med begreppet
införlivar havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde.
Företeelsen allmänt vattenområde har inte någon motsvarighet i folkrätten
och måste te sig svårförståelig för den utländske läsaren. Utredningens
syfte bör enligt justitiekanslern lika väl kunna vinnas genom att
det i slutet av lagen tas in en föreskrift att lagens bestämmelser i tillämpliga
delar också gäller inom allmänt vattenområde med de undantag som
behöver specificeras.

Bergmästarämbetena i södra, västra och östra distrikten förordar, att
den föreslagna lagens tillämpningsområde begränsas till den utanför territorialgränsen
befintliga delen av kontinentalsockeln. Detsamma anser
Sveriges industriförbund och reservanten i gruvrättsutredningen, för den
händelse utredningens förslag läggs till grund för lagstiftning. Enligt nämnde
reservant bör inte gruvrättsutredningens arbete föregripas genom att
gällande koncessionslagar på allmänt vattenområde i havet helt upphävs
och ersätts med en lagstiftning av avvikande karaktär. Svenska gruvföreningen
anser det likaledes angeläget att ändringar i gällande lagstiftning
inte onödigtvis företas innan gruvrättsutredningens synpunkter och bedömanden
vunnit beaktande.

Skånes handelskammare intar i andra hand den ståndpunkten att stenkolslagen,
såvitt den avser lagens ursprungliga objekt stenkol och lera,
samt uranlagen alltjämt bör äga tillämpning på allmänt vattenområde.
Samma uppfattning har gruvrättsutredningen när det gäller uranfyndigheter.
Gruvrättsutredningen anmärker, att i förslaget till lag om kontinental -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 l ''t ur !!)(>(>

sockeln inte upptagits någon bestämmelse motsvarande 3 § 2 mom. uranlagen,
enligt vilken undersökningstillstånd eller koncession beträffande inmutat
område eller utlagt utmål inte får meddelas annan än inmutaren
eller gruvinnehavaren utan att synnerliga skäl är därtill. En sådan bestämmelse
kan väl vara överflödig i en lag om kontinentalsockeln med
hänsyn till att någon brytning av uranhaltiga mineral på allmänt vattenområde
— liksom över huvud på kontinentalsockeln — inte torde vara aktuell
inom överskådlig tid. Det synes emellertid härvid följdriktigt att inte
begränsa uranlagens tillämpningsområde till förmån för en lag om kontinentalsockeln.
Av skäl som nyss angivits torde även — liksom beträffande
gruvlagen -—- kunna bortses från att gränsen mellan lagarnas tillämpningsområde
kan förefalla onaturlig.

Utredningens förslag att genom ändring i stenkolslagen införa
möjlighet att begränsa koncession för bearbetning av olje- eller gasfyndighet
på land eller inom enskilt vattenområde till viss tid liksom skyldighet
för koncessionsinnehavare att erlägga royalty till staten har lämnats
utan erinran av den stora grupp remissorgan som är positiv till huvudlinjerna
i lagförslaget. Det tillstyrks också av Sveriges industriförbund och,
med tvekan, av Skånes handelskammare. Industriförbundet yttrar att det
för såväl landområden som för enskilt och allmänt vattenområde otvivelaktigt
finns behov av en provisorisk lagstiftning för utvinning av olja och
gas samt att regler om tidsbegränsning och årlig avgift torde gälla i de
allra flesta länder. Gruvrättsutredningen yttrar i denna del, att det kan
anföras mot förslaget att stenkolslagen så sent som år 1963 var föremål
för ändringar som berörde närliggande spörsmål och att det då fick anstå
med lagändring i ifrågavarande avseende, tydligen i avbidan på särskild
utredning. Då gruvrättsutredningen enligt sina direktiv har att överse även
stenkolslagen kan tyckas att ändring av stenkolslagen inte bör genomföras
nu. De av kontinentalsockelutredningen föreslagna ändringarna synes
emellertid påkallade för att förse stenkolslagen med erforderliga regler i
avvaktan på den mera grundliga omreglering som kan förväntas sedan
gruvrättsutredningens arbete slutförts.

Reservanten i gruvrättsutredningen samt Svenska gruvföreningen godtar
utredningens förslag beträffande tidsbegränsning men inte i fråga om
royalty. Nämnde reservant hävdar att ett införande av rätt till royalty för
staten inom landområden skulle innebära en så principiellt betydelsefull
omläggning att den inte bör övervägas i förevarande sammanhang.

Förslaget att en lag för kontinentalsockeln skall inbegripa sand-, g r u soch
stentäkt inom allmänt vattenområde i havet har lämnats utan
erinran av alla de remissinstanser som anslutit sig till huvudlinjerna i utredningens
lagförslag.

Beträffande förhållandet till den svenska fiskelagstiftningen
konstaterar fiskeristgrelscn alt nu gällande, i nämnda lagstiftning intagna

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1966

bestämmelser inte påverkas av förslaget till följd av de av utredningen föreslagna
undantagen.

När det gäller verksamhet för utforskande av kontinentalsockeln
gör jnstitiekanslern vissa invändningar i fråga om vidden av
de befogenheter som enligt konventionen tillkommer en strandstat. Justitiekanslern
framhåller, att det i art. 3 i konventionen fastslås att kontinentalsockelrättigheterna
inte inverkar på »de rättsregler som gäller för det
överliggande vattnet såsom fritt hav eller för luftrummet däröver». Kontinentalsockelkonventionen
medför dock ett undantag från principerna om
havets och luftrummets frihet, i det att en strandstat har exklusiv rätt att
utforska »sin» kontinentalsockel och att tillgodogöra sig dess naturtillgångar.
Denna undantagsrättighet skall emellertid tolkas restriktivt, och utförliga
bestämmelser i art. 4 och 5 i konventionen avser att hindra att kontinentalsockelrättigheterna
utövas så, att de gör obehörigt intrång i havets
frihet. Enligt p. 8 i art. 5 fordras strandstatens samtycke till forskning angående
kontinentalsockeln på platsen, men det uttalas att samtycke i regel
inte hör vägras kvalificerade institutioner. Forskning som inte äger rum
»på platsen» är däremot fri. Med »platsen» måste avses kontinentalsockeln,
dvs. enligt art. 1 havsbottnen och dennas underlag. Undersökningar som
sker utan omedelbar fysisk beröring med havsbottnen, såsom flygprospektering
samt gravimetriska och seismiska mätningar från fartyg, synes knappast
kunna förbjudas. Enligt utredningen skulle de folkrättsliga principerna
om havets och luftrummets frihet inte hindra ingripande mot exempelvis
prospektering från fartyg i det fria havet över kontinentalsockeln. Detta
uttalande torde knappast vara riktigt. Främmande fartyg har full frihet
att röra sig i havet och i luften ovanför kontinentalsockeln. Enligt justitiekanslerns
mening är det ett starkt svenskt intresse, inte minst ur försvarssynpunkt,
att slå vakt om principerna om havets och luftrummets frihet
och att inte ansluta sig till nationalistiska och möjligen folkrättsstridiga
tolkningar inom vissa främmande länder av kontinentalsockelkonventionen.

Vattenöverdomstolen anser det oegentligt att låta gruvlagen alltjämt vara
tillämplig inom sjöterritoriet men samtidigt göra prospektering efter de mineralfyndigheter
som avses i lagen avhängig av tillstånd. Också enligt
kommerskollegium skulle det föra för långt att kräva Kungl. Maj :ts tillstånd
beträffande varje efterforskning av nu ifrågavarande slag. Kommerskollegium
föreslår för sin del att det med stöd av 3 § tredje stycket i lagförslaget
bestäms i tillämpningsföreskrifter, att magnetisk, elektrisk och
gravimetrisk prospektering efter inmutningsbara mineral får företas av
svenskt rättssubjekt på allmänt vattenområde i havet utan särskilt tillstånd
men efter anmälan till kollegiet.

Griivrättsutredningen förordar, att i stället för själva kontinentalsockeln
dess naturtillgångar anges i lagen som föremål för utforskande. — Utredningen
anför vidare att rätten till prospektering efter mineralfyndigheter

Kungl. Maj.ts proposition nr ili år 1966

enligt svensk gruvrätt anses vara fri beträffande såväl inmutningsbara
mineral som mineral som omfattas av koncessionslagstiftningen, varvid
gränsen dragits i enlighet med de objektiva rekvisiten för skadegörelse och
åverkan i brottsbalken. Det synes tveksamt om det finns anledning att
för kontinentalsockelns vidkommande införa ett mera restriktivt system
beträffande prospektering än som i övrigt gäller i riket. Mot förslaget kan
enligt gruvrättsutredningen anföras —- förutom att nödvändigheten av ett
förbud knappast visats — att det inte synes praktiskt utförbart att trygga
efterlevnaden av ett förbud som riktar sig mot flygprospektering över huvud.
Oavsett vilken tolkning av konventionen som i detta hänseende kan
ha förekommit utomlands föreslår gruvrättsutredningen ett uttalande av
innebörd att man i vart fall f. n. inte avser att förändra vad som hittills
gällt i fråga om rätten till eftersökande av mineralfyndighet. I samma fråga
anmärker Svenska gruvföreningen att, om rätten att utforska kontinentalsockeln
inte får vara fri inom gruvlagens giltighetsområde, man kan framtvinga
inmutningar i en omfattning som medför oskäligt och onödigt arbete
för såväl inmutare som myndigheter.

Sveriges geologiska undersökning finner det däremot på de skäl som
anförts av utredningen erforderligt att all prospektering, även om den bara
skulle innefatta flygmätningar eller seismiska arbeten, görs beroende
av särskilt tillstånd i likhet med vad som skett utomlands, bl. a. i våra nordiska
grannländer.

Statens vatteninspektion fäster uppmärksamheten på att större samhällen
och industrier före utläggande av undervattensledningar, genom vilka
avloppsvatten leds ut till allmänt vattenområde för att undvika påverkan
nära stranden, ofta bedriver en omfattande undersökningsverksamhet bl. a.
avseende bottenförhållandena. Bottenundersökningarna utförs förutom av
vatteninspektionen av kommersiella undersökningslaboratorier, enskilda
konsulter m. fl. Med hänsyn till omfattningen och arten av ifrågavarande
undersökningsverksamhet bör enligt inspektionens uppfattning undersökningarna
kunna tillåtas ske utan tillstånd eller anmälan.

Stadsförbundet hemställer, att kommuner med hamnar skall äga rätt
att utanför hamnområdet utan särskilt tillstånd men efter anmälan utföra
grundundersökningar och dylikt för framtida utvidgning av hamn eller för
anläggning eller ändring av ledningar.

Vetenskapsakademien uttalar tillfredsställelse över att utredningen i sitt
förslag tillförsäkrat svensk vetenskaplig institution rätt att arbeta på kontinentalsockeln
enbart efter anmälan till kommerskollegium.

En utvidgning av den föreslagna lagens ämnesområde till att omfatta
även förorening genom fast avfall, t. ex. bilvrak och gamla stålwirar på kontinentalsockeln
utanför territorialgränsen, förordas av fiskeristyrelsen, som
påpekar att sådan förorening bl. a. kan hindra eller försvåra utnyttjandet
av sockelns naturtillgångar. Liknande synpunkter anförs av statens vat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1966

teninspektion, vilken i detta sammanhang även nämner tippning i havet
av schaktmassor, sprängsten, byggnadsavfall och industriavfall.

När det gäller tillståndsgivningen beträffande verksamhet på
kontinentalsockeln berör några remissinstanser frågan i vad mån regler i
detta hänseende bör upptas i lagen.

Sveriges industriförbund anför, att det kan vara förenat med svårigheter
att i lagen lämna detaljerade föreskrifter i denna fråga men att man
inte av denna anledning bör underlåta att i lagen införa åtminstone de huvudprinciper
som skall tillämpas. I övrigt synes det nödvändigt att acceptera
den av utredningen använda metoden att endast i motiven ange de
mera detaljerade riktlinjerna i dessa hänseenden. Lagen bör innehålla en
uttrycklig bestämmelse att koncession skall beviljas på ansökan, såvida
inte särskilda skäl talar däremot. I fråga om tillståndsvillkoren bör det
enligt förbundet vara en huvudregel att det redan vid en upplåtelse av rätt
till prospektering klart anges de förutsättningar under vilka innehavaren
av en sådan rätt senare skall kunna erhålla utvinningstillstånd samt huvuddragen
av de ekonomiska villkor som därvid kan komma att uppställas.
En huvudprincip bör vidare vara att koncessionärerna så långt som
möjligt får konkurrera på lika villkor. Samma eller liknande synpunkter
framförs av Skånes handelskammare, bergmästarämbetet i norra distriktet,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap — som betonar vikten från
beredskapssynpunkt av att intresset för prospektering från privat håll inte
dämpas —- samt Svenska petroleuminstitutet. Det sistnämnda ifrågasätter
om inte viss minsta tid för utvinningskoncession borde fastslås i lagen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län finner det önskvärt att en sökande som
regel samtidigt meddelas såväl undersöknings- som utvinningstillstånd, varvid
frågan om vissa närmare villkor för sistnämnda tillstånd får skjutas
på framtiden.

Å andra sidan understryker Sveriges geologiska undersökning att ifrågakommande
företag torde bli kostnadskrävande samt att i de enskilda fallen
de allmänna förutsättningarna får antas komma att förete avsevärda
variationer som måste beaktas vid tillståndsgivningen. över huvud synes
enligt Kooperativa förbundet koncessionerna böra utformas efter förhandlingar
mellan staten och intressenterna.

Justitiekanslern ifrågasätter om inte i lagen bör tas in bestämmelser om
att tillstånd inte skall lämnas beträffande verksamhet som på oberättigat
sätt skulle lända till intrång i sjöfarten, fisket eller i bevarandet av havets
biologiska tillgångar eller leder till intrång i nyttjandet av internationella
sjövägar och att, om tillstånd lämnas, sådana villkor skall ställas att nämnda
och vissa andra intressen skyddas. Vidare bör måhända föreskrivas att
anläggningar och säkerhetszoner skall vederbörligen kungöras och markeras.

I fråga om riktlinjer för tillståndsgivningen ansluter sig TCO helt till

Kungl. Maj. ts proposition nr 11b ur 1966

de synpunkter utredningen anlagt. Om utredningens förslag skulle läggas
till grund för regleringen utanför territorialgränsen, har Sveriges industriförbund
i flertalet avseenden ingen erinran mot de av utredningen uppdragna
riktlinjerna för tillståndsgivningen i vad avser olja och naturgas.
Förbundet utgår från att de i förslaget förutsatta möjligheterna för
enskilda intressenter att få tillstånd att efterforska och utvinna naturtillgångarna
på kontinentalsockeln kommer att realiseras. Även här innebär
möjligheten för privat initiativ och företagande en garanti för största möjliga
effektivitet. Liknande synpunkter framförs av Stockholms handelskammare
och Skånes handelskammare. Kooperativa förbundet anser att en
gemensam kraftinsats av staten och ifrågakommande svenska företag borde
kunna ge möjligheter till ett planmässigt bedrivet arbete, så att utforskning
och utvinning sker effektivt och påträffade fyndigheter utnyttjas på
ett ur samhällets synpunkt önskvärt sätt.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser det inte lämpligt
att göra tillståndsprövningen beträffande utländskt bolag beroende av
om bolaget har dotterbolag eller filial i Sverige. Avgörande hör i främsta
rummet vara om företaget är berett att göra en för landet och dess ekonomi
gagnelig insats och innehar erforderliga resurser härför. Stockholms
handelskammare befarar att ett avböjande av utländsk medverkan på detta
område skulle kunna få ogynnsamma återverkningar för svensk företagsamhet
i utlandet.

Om statligt deltagande skall ifrågakomma i enskild tillståndshavares företag,
bör detta enligt Svenska petroleuminstitutet klargöras senast i samband
med att koncession meddelas. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen
i Kristianstads län och bergmästarämbetet i norra distriktet.

Petroleuminstitutet framhåller att grunderna för beräkning av royaltyavgifter
anges i utländsk lagstiftning och att detta torde medföra en viss
stadga i praxis. Institutet förordar att bestämmelser av denna art i allt
fall får inflyta i tillämpningsföreskrifter till lagen. Skånes handelskammare
accepterar utredningens uppfattning, att royaltyavgiftens storlek ej
bör avvika alltför mycket från vad som är brukligt i Europa i övrigt och
främst då i närbelägna länder, om önskan att stimulera intresse för prospektering
får utgöra riktlinje vid fastställandet av de ekonomiska villkoren
i övrigt för tillstånd. Kooperativa förbundet yttrar, att den bristande
kunskapen om storleken av eventuella fynd i förhållande till erforderliga
prospekteringskostnader utgör en uppenbar svårighet vid fastställande av
royalty och betonar vikten av att föreskrifter härom föregås av noggranna
överväganden i samråd med intressenterna beträffande samtliga ekonomiska
faktorer.

Om tillstånd lämnas till eftersökande eller utvinning på kontinentalsockeln
av inmutningsbara mineral eller andra av stenkolslagen omfattade mineral
än olja och gas eller av uran bör enligt Sveriges industriförbund vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1966

utformningen av koncessionsvillkoren principerna i gällande gruvlagstiftning
beaktas så långt möjligt. I samma riktning uttalar sig Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare och kommerskollegium.

Den föreslagna regeln om lösandet av tvist om beräkning av
r o y a 11 y m. m. berörs direkt endast av bergmästaren i västra distriktet,
som menar att möjlighet bör finnas att dra sådan tvist under domstols
prövning.

Den föreslagna regeln angående återkallelse av tillstånd
har framkallat gensagor hos vissa remissinstanser.

Sveriges industriförbund finner det särskilt betänkligt att tillståndshavare
för det fall att tillståndet återkallas på grund av omständigheter över
vilka han inte råder skulle sakna rättslig grund för anspråk på ersättning
för borrhål och för förluster i övrigt. Enligt förbundets mening bör i motiven
uttryckligen fastslås, att stor varsamhet skall iakttas vid utnyttjandet
av befogenheten i fråga och exempel lämnas på när synnerliga skäl
kan anses föreligga. Vidare bör en regel införas om att den som utan egen
förskyllan mister tillstånd får skälig ersättning härför. Motsvarande synpunkter
framförs av Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare.
Sistnämnda handelskammare anser att förslaget bör uppmjukas
även i fråga om återkallelse i anledning av åsidosättande av tillståndsföreskrifter
på det sättet att skyldighet införs för staten att utge ersättning
för nedlagda kostnader i den mån detta finnes skäligt med hänsyn till
tillståndshavarens åtgärder eller omständigheterna i övrigt. Enligt samma
handelskammare bör det vidare sägas ut att inte heller åsidosättande av
tillståndsföreskrifter bör kunna föranleda återkallelse av tillståndet annat
än i exceptionella fall vid uppsåtliga eller grava förseelser och när vitesföreläggande
visat sig inte leda till resultat. Även Svenska petroleuminstitutet
anser att bara väsentliga brott mot gällande bestämmelser skall kunna
medföra återkallande av koncession. Samma uppfattning har länsstyrelsen
i Gotlands län, som åberopar rättssäkerhetsskäl och tillståndets avtalsmässiga
prägel.

Gruvrättsutredningen och kommerskollegium anser det inte rimligt att
borrhål under alla förhållanden skall utan ersättning tillfalla staten, om
återkallelse sker utan att tillståndshavaren givit anledning därtill. I sådant
fall bör denne enligt kommerskollegium och bergmästarämbetet i norra
distriktet kunna tillerkännas ersättning. Sveriges industriförbund utgår
från att frågan om ersättning, t. ex. för anläggningar, i andra fall då koncessionsförhållandet
upphör kommer att regleras i tillståndet.

I anslutning till den föreslagna regeln om återkallande av tillstånd uppmärksammar
justitiekanslern frågan om möjlighet till rättslig prövning
av vissa beslut enligt den föreslagna lagen. Med hänsyn bl. a. till
att ett återkallande kan ingripa i enskildas i viss mån på avtal grundade
rätt och till de särskilda komplikationer som kan tänkas inträda om åter -

Kungl. Maj. ts proposition nr i Vt år 1966

kallelsen avser ett utländskt företag synes det justitiekanslern önskvärt
att frågan om tillståndsinnehavares och andra främmande intressenters
rätt uppmärksammas ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

Utredningens förslag angående inrättande av säker hetszon omkring
anläggning samt tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter och
villkor för tillstånd har väsentligen lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

De föreslagna reglerna om tillämpning av svensk lag på
anläggning och inom säkerhetszon har i sina huvudlinjer
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Ett undantag utgör dock polismyndigheten i Malmö. Polismyndigheten
anser det inte vara lämpligt att principiellt göra all svensk lagstiftning
tillämplig på anläggning och inom zon. Känslan av det naturliga och motiverade
i en sådan ordning måste starkt variera med sådana förhållanden
som avståndet till kusten och nationaliteten hos personalen. Det synes
olämpligt att vid rådande personal- och materialbrist sätta in kontrollåtgärder
på ett område där intresset av kontroll ofta måste vara sekundärt
eller svårt att påvisa. Polismyndigheten betvivlar att tanken att i allo jämställa
fasta anläggningar med svenskt territorium låter sig med fördel
praktiskt genomföra. I stället förordar myndigheten att man lägger en
uppräkning av vissa författningar till grund för de svenska jurisdiktionsanspråken.

Övriga remissinstanser som yttrat sig i frågan anger allmänt att de i
betänkandet anförda skälen för att svensk lag i princip skall vara tillämplig
på anläggning och inom säkerhetszon är övertygande. Som särskilt tillfredsställande
betonas att svensk lagstiftning rörande allmän ordning och
säkerhet, arbetarskydd, arbetstid och socialförsäkring blir tillämplig oberoende
av på vilken sida om territorialgränsen en anläggning befinner sig.
Bland dem som tillstyrkt den föreslagna ordningen såsom riktig och naturlig
märks riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission,
kammarrätten, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Kooperativa förbundet och TCO. Inte heller generaltullstyrelsen eller
sjölags kommittén har någon erinran mot förslaget av principiell natur.

Justitiekanslern ägnar förslaget i denna del en ingående granskning.
I fråga om sådan publik lagstiftning som allmän ordning och säkerhet,
arbetarskydd och hälsovård m.m. kommer justitiekanslern till slutsatsen
att någon annan lösning än den av utredningen förordade inte synes möjlig.
Det avgörande motivet härför är behovet av klarhet. Med undantag för
utlänningslagstiftningen finner justitiekanslern att också annan publik
lagstiftning av i betänkandet exemplifierat slag hör ges tillämpning. Även

Kungl. Maj. ts proposition nr lli år 1960

då det gäller privaträtten anser justitiekanslern det befogat att såsom utredningen
föreslår behandla anläggningarna, säkerhetszonerna och därinom
befintliga fartyg på samma sätt som om de befann sig inom svenskt vattenterritorium.
Härvid hänvisar justitiekanslern bl. a. till att verksamheten
inom en zon ter sig som en enhet även om komponenterna kan vara flera
och deras nationalitet i fråga om äganderätt, arbetare, fartygsenheter o. s. v.
växlar.

Vattenöverdomstolen uttalar dock tvekan om det är möjligt att som utredningen
föreslagit med stöd av kontinentalsockelkonventionen göra
svensk lag tillämplig inom säkerhetszon omkring anläggning med endast
vissa begränsade undantag. Vattenöverdomstolen påpekar att konventionen
i fråga om säkerhetszon inte innehåller någon motsvarighet till stadgandet
i art. 5 p. 4 att anläggningar och inrättningar är underkastade strandstatens
jurisdiktion. I art. 5 p. 2 utsägs endast att strandstaten i säkerhetszonerna
äger vidtaga erforderliga åtgärder till anläggningarnas eller
inrättningarnas skydd, varför endast sådan lagstiftning synes komma i
fråga som påkallas av sagda syfte. Utredningens förslag skulle kunna tänkas
leda till internationella förvecklingar, bl. a. i fråga om utländska fartyg
som kan komma att uppehålla sig inom zonen, t. ex. för leveranser
till anläggningen.

Utredningens motiv för att göra undantag från huvudregeln
om svensk lags tillämplighet när det gäller vattenlagen, gruvlagen,
stenkolslagen och uranlagen finner justitiekanslern vägande.

Samma ståndpunkt intar vattenöverdomstolen i fråga om vattenlagen.
När det gäller vattenlagen anser å andra sidan vattenrättsdomarna och
vattenrättsingenjörerna i Söderbygdens vattendomstol, att vattenlagen bör
utsträckas att gälla även på den utanför territorialgränsen liggande delen
av sockeln. En anläggning eller åtgärder i havet torde i allmänhet framför
allt medföra verkningar för allmänna intressen, främst fisket och sjöfarten
samt skyddet mot vattenförorening, vilka är av samma art vare sig
ingreppet sker innanför eller utanför territorialgränsen. Vattendomstolarna
får förutsättas ha tillgång till nödig sakkunskap på området. Eftersom
vattendomstolsprövning enligt vattenlagens bestämmelser skulle vara
obligatorisk långt ifrån i alla fall, synes en ordning av ifrågasatt slag ej
behöva bli alltför tyngande.

I fråga om den vattenrättsliga lagstiftning som finns i 1956 års lag om
tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden samt i 1956 års kungörelse
samma år om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening
m. m. framhåller statens vatteninspektion att den nämnda
tillsynslagen ej torde bli tillämplig i området utanför territorialgränsen, om
utredningens förslag följs. Med hänsyn till önskvärdheten av likformig
handläggning av ärendena, avvägningen mellan olika intressen och åtgärder

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1966

till motverkande av vattenförorening samt tillsyn därav kan det enligt inspektionens
mening med fog ifrågasättas, om inte även vattenlagens bestämmelser
bör gälla i det yttre området.

Som nämnts förordar justitiekanslern att även utlänningslagstiftningen
skall undantas från huvudregeln om tillämpning av svensk lag. Särskilt i
fråga om nämnda lagstiftning gäller i motsats till vad fallet är beträffande
sådan publik lagstiftning som angår ordning och säkerhet, arbetarskydd
m. m., att ett lagval inte är nödvändigt. Om en utländsk entreprenör anlitar
utländsk arbetskraft och personalen mellan arbetsskiften blir förlagd vid bas
på svenskt landområde, kommer utlänningslagen utan vidare att vara gällande.
Skulle exempelvis en engelsk entreprenör med en anläggning på den
svenska kontinentalsockeln i Nordsjön anlita engelsk arbetskraft med basförläggning
i England, bör enligt utredningen utlänningslagens bestämmelser
om pass och anmälningsskyldighet, tillstånd till inresa och uppehåll i
riket, arbetstillstånd, utvisning m. m. bli gällande på anläggningen som om
den utgjorde del av riket. Skälen för sådana administrativa ingripanden på
en anläggning utanför Sveriges territorium förefaller emellertid svaga. Det
synes tillräckligt att i tillstånden införa en bestämmelse om att ett företag
skall avstänga anställd från arbete inom anläggningen eller låta avlägsna
viss person från zonen, då så i särskilt fall påkallas av den svenska kontroll^
myndigheten.

Justitiekanslern ifrågasätter vidare om inte lagen borde ge tillståndsmyndigheten
möjlighet att medge ett främmande företag dispens från t. ex.
svenska arbetstidsregler. Också flera andra remissorgan anser det önskvärt
eller nödvändigt att komplettera den föreslagna regeln med ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i speciella fall medge dispens från gällande svenska
författningsbestämmelser. Det framhålls att det stundom skulle kunna te
sig onaturligt eller orimligt att i alla lägen tillämpa svensk lag på anläggning.
Sålunda anför Kooperativa förbundet att det skulle innebära en fördyring
både direkt och genom den administrativa omgången om svensk lag
undantagslöst skulle gälla på dessa inrättningar i vad avser arbetarskydd,
arbetstid, hälsovård, allmän försäkring och t. ex. kommunalskatt och tull.
Sveriges industriförbund understryker också att en omfattande tillämpning
av strandstatens lag lätt leder till påtagliga besvärligheter för utländska entreprenörer.
Önskemål om dispensmöjligheter framställs vidare av kommerskollegium,
Östergötlands och Södermanlands handelskammare och Svenska
gasverksföreningen. I fråga om den indirekta beskattningen talar enligt
Sveriges industriförbund praktiska synpunkter för att jämställa försäljningar
till dessa anläggningar med försäljningar på export. Lagstiftning i denna
riktning har, bl. a. beroende på förtullningssvårigheter, förekommit i Storbritannien,
Norge och Västtyskland. Förbundet hemställer att sådan skattefrihet
införs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1966

Å andra sidan betonar länsstyrelsen i Gotlands län, att eventuella olägenheter
med principen inte sällan kan elimineras genom administrativa föreskrifter.

Enligt riksskattenämndens mening kan inte från principiella synpunkter
riktas någon erinran mot den skatterättsliga konsekvensen av förslaget, att
försäljning från svenska företag av skattepliktig vara till anläggningen föranleder
skattskyldighet till allmän varuskatt i samma omfattning som vid
försäljningar inom riket.

Utredningens förslag i fråga om anläggnings och zons anknytning till rikets
administrativa indelning har inte föranlett väsentliga erinringar annat
än med hänsyn till den kommunala beskattningen.

Riksskattenämnden anför, att den principiella grunden för beskattningsföremålens
fördelning mellan olika kommuner är sambandet mellan beskattningsföremålet
eller dess innehavare, å ena, samt den beskattande kommunen,
i motsats till alla andra kommuner, å andra sidan. Denna samhörighet har
uppfattats på olika sätt. Med utgångspunkt från den s. k. intresseprincipen
har sambandet ansetts ligga däri att förvärvsverksamheten dragit nytta av
kommunens anordningar och anstalter. För denna nytta eller för kommunens
motsvarande kostnader har det synts riktigt att kommunen erhåller
gottgörelse genom beskattning av verksamheten. Man har emellertid också
velat se ett naturligt samband mellan en kommun och all förvärvsverksamhet
inom dess gränser, oavsett den kommunala verksamhetens eventuella
gagn för skapandet av de värden som blir föremål för beskattning.

Det synes riksskattenämnden uppenbart att det slag av verksamhet som
det här är fråga om, knappast kan ha något givet samband med närmaste
strandkommun. I vart fall torde detta samband merendels vara obetydligt.
I den mån något egentligt samband med viss kommun över huvud uppkommer
på grund av verksamheten synes den kommun, som har tillgång till en
god hamn eller ett bra flygfält och som i övrigt är lämpligt belägen, vara en
naturligare anknytningspunkt än närmaste strandkommun. Även detta samband
får emellertid anses vara av så pass ringa omfattning att kommunens
beskattningsrätt till inkomster av den omfattning som det här kan bli fråga
om, måste ifrågasättas.

Dessa omständigheter talar enligt riksskattenämnden för att skatt för
inkomst genom utvinning av naturtillgångar på kontinentalsockeln utanför
territorialgränsen bör utgöras för gemensamt kommunalt ändamål. Riksskattenämnden
föreslår, att bestämmelse härom införs i kommunalskattelagen.
I övrigt torde några speciella skattebestämmelser icke erfordras på
grund av den föreslagna ordningen.

Liknande synpunkter utvecklas av kammarrätten, som också finner övervägande
skäl tala för att företagets inkomst till den del den enligt gällande
bestämmelser inte blir att hänföra till viss eller vissa kommuner beskattas
tör gemensamt kommunalt ändamål. Även kammarkollegiet och Sveriges

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1966

industriförbund uttalar sig i deuna riktning. Svenska stadsförbundet, som
f. n. inte finner skäl till erinringar mot förslaget i ifrågavarande avseende,
uttalar att man inte bör bortse från att nya vägande synpunkter kan komma
fram i samband med att berörda anläggningar står inför sitt förverkligande
och att en lösning i enlighet med utredningens förslag därför inte bör betraktas
som definitiv.

En komplettering av utredningens förslag om svensk lags tillämplighet på
anläggning ifrågasätts av justitiekanslern när det gäller u tomobligatoriska
skadeståndsanspråk. Justitiekanslern framhåller att verksamheten
inom anläggning och zon torde kunna beskrivas som till sin natur
»farlig verksamhet» och att erfarenheten redan visar att personskador av
allvarlig natur kan befaras. Även skador på fartyg eller genom vatten- och
luftföroreningar m. m. kan uppkomma. Hur en svensk domstol skulle ställa
sig beträffande tillämplig lag när skadegörare eller eljest ansvarsskyldig och
skadelidande är av icke svensk nationalitet står alltjämt öppet. Motsvarande
gäller skador som kan tänkas uppkomma till följd av forsknings- eller utvinningsarbeten
på öppna havet utanför anläggning eller säkerhetszon. Fråga
är om inte för de speciella förhållanden som kan antas komma att råda
det vore värdefullt även ur utländska intressenters synpunkt att klargöra,
att svenska skadeståndsregler skall tillämpas vid bedömande av tvister rörande
skador, som inträffat inom anläggning eller zon eller förorsakats av
handlingar företagna där liksom i fråga om skador som inträffat utanför
anläggning eller zon till följd av verksamhet för kontinentalsockelns utforskande
eller tillgodogörandet av dess naturtillgångar.

Departementschefen

Genom vetenskapens och teknikens framsteg har det på senare tid blivit
möjligt att utnyttja naturtillgångarna på kontinentalsockeln, dvs. den
långsamt sluttande del av havsbottnen som är belägen mellan stranden
och den branta sluttningen ned mot de stora havsdjupen. Genom en den
29 april 1958 i Geneve antagen internationell konvention om kontinentalsockeln
har strandstaterna tillerkänts suveräna rättigheter över den utanför
territorialgränsen liggande delen av sockeln för dennas utforskande
och tillgodogörandet av dess naturtillgångar. Konventionen har godkänts
av riksdagen år 1964 (prop. 197, UU 12, rskr 400). En anslutning för Sveriges
del kräver en intern reglering av villkoren för eftersökande och utvinning
av naturtillgångarna på sockeln. Förslag till sådan reglering har nu
framlagts av kontincntalsockelutredningen.

Inom Sverige regleras utnyttjandet av sådana naturtillgångar som avses
i konventionen väsentligen genom gruvlagstiftningen, dvs. gruvlagen, stenkolslagen
och uranlagen. Utnyttjandet av sådana tillgångar utanför territorialgränsen
har naturligen inte blivit föremål för svensk lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 ''t år 1966

Den reglering som nu är påkallad synes i princip kunna skapas antingen
genom utsträckning av tillämpningsområdet för den inom riket gällande
lagstiftningen eller genom införande av en särskild lag. Vilken lösning
som skall väljas beror i första hand på det innehåll regleringen bör ha.

I fråga om regleringens innehåll är till en början att märka att intresset
för naturtillgångarna på kontinentalsockeln f. n. främst är koncentrerat
till olja och naturgas. Fynd av sådana tillgångar kan få stor betydelse för
den svenska samhällsekonomien. Med hänsyn härtill är det angeläget att
staten förbehåller sig ett avgörande inflytande på såväl undersökningsarbeten
som exploatering. I den mån staten inte själv engagerar sig i undersöknings-
och exploateringsverksamheten bör rätt att bedriva sådan verksamhet
kunna upplåtas åt enskilda. Därvid bör som framhållits av utredningen och
flera remissinstanser garantier finnas för att verksamheten kommer att bedrivas
rationellt och i övrigt på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till landets
intressen. Det måste också tillses att motstående intressen, såsom sjöfart
och fiske, inte förorsakas otillbörligt intrång. I vissa fall kan det tänkas
uppkomma behov av villkor angående produkternas användning. Även statens
ekonomiska intressen bör i skälig mån tillgodoses. Innehållet av de
föreskrifter och villkor som sålunda kan behöva förbindas med tillstånd att
eftersöka eller utnyttja naturtillgångar på kontinentalsockeln måste i hög
grad bli beroende av bl. a. sådana varierande omständigheter som de geologiska
förutsättningarna, vederbörande intressents beredvillighet att binda
sig för en viss prospekteringsinsats, metoder och kostnader för planerad
undersökning samt lokala förhållanden. I nämnda hänseenden har utredningen
anfört vissa riktlinjer för tillståndsgivningen, vilka i huvudsak godtagits
under remissbehandlingen. Jag vill också ansluta mig till huvuddragen
i vad utredningen anfört i denna del.

Med hänsyn till det innehåll en reglering sålunda bör ha är det enligt
min mening inte en realistisk tanke att som vissa remissinstanser förordat
åstadkomma den erforderliga regleringen genom att utvidga giltighetsområdet
för gruvlagstiftningen till att omfatta den utanför territorialgränsen
befintliga delen av kontinentalsockeln. Att dit utsträcka möjligheten för
envar att göra inmutning enligt gruvlagen och eventuellt, efter påvisande
av inmutningsbar mineralfyndighet, utan närmare prövning av hans lämplighet
och kvalifikationer i övrigt erhålla utmål kan inte vara rationellt.
Redan i tekniskt hänseende uppkommer svårigheter med en sådan ordning
genom att det på platser som ligger utom synhåll från land eller fasta fyrar
torde vara svårt att med erforderlig exakthet fixera positionen för så små
arealer som inmutningar och utmål omfattar. Mot en tillämpning av stenkolslagens
regler om olje- och gasfyndigheter kan som utredningen framhållit
anmärkas, att de ger det allmänna ringa möjligheter att påverka utnyttjandet
av sådana fyndigheter eller att få del av det ekonomiska resultatet.
Dessa delvis mycket ålderdomliga regler, som är skrivna för förhållan -

Kungl. Maj. ts proposition nr lik år 1966

den på land, lämpar sig inte heller från praktisk synpunkt för de speciella
betingelser som gäller för undersökning och utvinning på havsområde. Bestämmelser
om geofysiska undersökningar liksom givetvis föreskrifter angående
sådana anläggningar som behandlas i konventionen saknas helt. En
anpassning och komplettering av stenkolslagen till att motsvara de krav
som bör ställas på en reglering för kontinentalsockeln skulle tydligen fordra
omfattande tekniska och principiella ändringar i stenkolslagen. Särskilt med
hänsyn till den översyn av gruvlagstiftningen som pågår inom gruvrättsutredningen
förefaller en sådan genomgripande ändring nu mindre lämplig.
Det sagda har till stor del giltighet också beträffande andra mineral som
omfattas av koncessionslagstiftningen. I likhet med utredningen och flertalet
remissinstanser finner jag det därför mest ändamålsenligt, att den
för kontinentalsockeln erforderliga regleringen kommer till stånd genom att
en särskild lag i ämnet utfärdas.

En ny lagstiftning för kontinentalsockeln utanför territorialgränsen enligt
de riktlinjer som utredningen föreslagit och som jag enligt det sagda
anslutit mig till skulle medföra, att olika regelsystem blir gällande för havsbottnen
innanför och utanför territorialgränsen. För att undvika de olägenheter
som skulle uppkomma härigenom har utredningen föreslagit, att den
nya lagstiftningen skall göras tillämplig även innanför territorialgränsen
på den del av havsbottnen som är belägen inom allmänt vattenområde och
att detta område i samband därmed skall undantas från stenkolslagens och
uranlagens tillämpningsområde.

Den föreslagna ordningen har i sina huvuddrag godtagits av flertalet
remissinstanser. De invändningar som framställts är väsentligen av principiell
natur. Det har sålunda gjorts gällande att ett genomförande av
utredningens förslag i denna del skulle innebära en avvikelse från de
grundsatser som i övrigt uppbär svensk gruvlagstiftning och olyckligt föregripa
gruvrättsutredningens arbete. Vidare har framhållits att en ändring
synes överflödig i fråga om sådana mineral som stenkol och uran, beträffande
vilka brytning i havsområden inte torde bli aktuell inom överskådlig
tid.

Invändningarna är enligt min mening överdrivna. Som nyss antytts är
stenkolslagens regler föga lämpade för tillämpning på havsområden. Med
något enstaka undantag har de heller aldrig tillämpats på sådant område.
De motiv som på sin tid låg till grund för stenkolslagen har som utredningen
utvecklat knappast någon betydelse i fråga om havsområden. Där finns
inga enskilda rättsinnehavare vars intressen måste beaktas. De praktiska
skäl som utredningen anfört för att enhetliga regler nu införs på havet i
fråga om olje- och gasfyndigheter får vidare anses vägande. När det gäller
andra av koncessionslagstiftningen omfattade mineral är de praktiska
fördelarna av den föreslagna ordningen visserligen inte lika framträdande
men jag anser ändå i likhet med utredningen att fördelarna av en så långt

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 dr 1966

möjligt enhetlig behandling på kontinentalsockeln av samtliga mineral som
nu omfattas av nämnda lagstiftning väger tyngre än de principiella betänkligheter
som kan anföras.

Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar
bör i enlighet med utredningens förslag förklaras tillkomma staten.
Att dessa rättigheter tilläggs staten inom det område som omfattas av konventionen,
dvs. den del av kontinentalsockeln som är belägen utanför territorialgränsen,
synes naturligt. I fråga om havsbottnen innanför territorialgränsen
har utredningen utgått från att äganderätten till allmänt
vattenområde i enlighet med det av kammarkollegiet år 1965 framlagda
förslaget skall genom särskild lagstiftning tillerkännas staten. Detta förslag
har vid remissbehandling fått ett övervägande positivt mottagande.
En legal förklaring om statens äganderätt till allmänt vattenområde aktualiserar
emellertid flera i kammarkollegiets betänkande berörda frågor, som
sköts åt sidan eller lämnades öppna när 1950 års lag om gräns mot allmänt
vattenområde genomfördes. Dit hör frågor om fastighetsbildning
och fastighetsredovisning samt vissa frågor om gränsdragningen mellan
enskilt och allmänt vatten. I dessa delar har kollegiets förslag mött stark
kritik. Det är därför enligt min mening inte möjligt att nu lösa dessa frågor.
Med hänsyn härtill torde inte heller frågan om lagstiftning angående statens
äganderätt till allmänt vattenområde f. n. böra tas upp. Detta synes emellertid
inte behöva påverka den mera begränsade frågan om rätt till naturtillgångar
på havsbottnen inom allmänt vattenområde i havet. Som förut
nämnts fastslogs år 1953 i lag, att rätten till sand-, grus- och stentäkt inom
allmänt vattenområde tillkommer staten. Enligt min mening synes det rimligt
att i samband med nu ifrågavarande lagstiftning även rätten till övriga
naturtillgångar på havsbottnen inom sådant område i havet — som är undandraget
enskild äganderätt — tillerkänns staten. Härigenom blir förutsättningarna
för en reglering beträffande havsbottnens naturtillgångar desamma
innanför och utanför territorialgränsen.

Som framgått av vad jag nu sagt anser jag i likhet med utredningen,
att det är ändamålsenligt att i samband med en svensk anslutning till
konventionen tillskapa en särskild lag som så långt möjligt innefattar enhetliga
regler för utnyttjandet av havsbottnens naturtillgångar på ömse
sidor om territorialgränsen. Oavsett att ordet kontinentalsockeln i konventionen
och i vissa andra länders lagstiftning avser endast havsbottnen
utanför territorialgränsen, torde i den svenska lagen i nära anslutning
till det geologiskt-geografiska begreppet kontinentalsockeln kunna användas
benämningen kontinentalsockeln även för den del därav som är belägen
innanför territorialgränsen. För tydlighets skull vill jag framhålla, att
området innanför territorialgränsen innefattar den del av sockeln som räknas
till allmänt vattenområde. Gränsen för detta område inåt mot enskilt

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 är 1966

vatten, dvs. det vatten som hänförs till de enskilda fastigheterna, bestäms
genom 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde.

I anslutning till den föreslagna lagstiftningen för kontinentalsockeln har
utredningen förordat sådan ändring i stenkolslagen att koncession
för bearbetning av olje- eller gasfyndighet på land eller inom
enskilt vatten skall kunna begränsas till viss tid och förbindas med skyldighet
för koncessionsinnehavaren att erlägga royalty till staten. Detta
förslag har biträtts av det övervägande antalet remissinstanser, bland dem
gruvrättsutredningen och representanter för näringslivet. Även jag finner
förslaget i denna del välgrundat och biträder detsamma.

Utredningen har vidare föreslagit undantag från den nya lagens tillämpning
innanför territorialgränsen beträffande undersökning och bearbetning
av inmutningsbara mineral enligt gruvlagen. Med hänsyn till gruvrättsutredningens
arbete anser jag att även detta förslag, som lämnats utan erinran
under remissbehandlingen, bör godtas.

Med anledning av vissa erinringar som gjorts under remissbehandlingen
med hänsyn till den översyn av gruvlagstiftningen som pågår inom
gruvrättsutredningen är jag angelägen framhålla, att den nu ifrågasatta
lagstiftningen självfallet inte bör hindra gruvrättsutredningen från att föreslå
ändrade regler även beträffande naturtillgångar på kontinentalsockeln,
innanför eller utanför territorialgränsen, för den händelse utredningens
översyn skulle ge anledning därtill.

Den nya lagen synes i enlighet med utredningens förslag böra i princip
omfatta samma naturtillgångar och samma verksamhet för utforskande av
sockeln och utvinning av dess naturtillgångar som avses i konventionen.
Bland de naturtillgångar som konventionen omfattar ingår sand, grus
och sten. Eftersom den nya lagen sålunda kommer att omfatta även dessa
ämnen, bör den som utredningen föreslagit ersätta 1953 års lag om rätt till
sand-, grus- och stentäkt såvitt avser allmänt vattenområde i havet. Sistnämnda
lag torde böra upphävas och ersättas med en motsvarande lag för
de större insjöar i vilka 1953 års lag nu gäller. Från kontinentalsockellagens
tillämpning inom allmänt vattenområde bör, också i enlighet med utredningens
förslag, undantas sådana naturtillgångar som omfattas av fiskelagstiftningen.

När det gäller kontinentalsockelns utforskande har
justitiekanslern i sitt remissyttrande ifrågasatt, om de rättigheter som enligt
konventionen tillkommer strandstaterna inbegriper rätt att med uteslutande
av andra utforska sockeln genom flygprospektering och sådana
geofysiska mätningar som bedrivs från fartyg utan att någon omedelbar
fysisk beröring med havsbottnen förekommer. Ett ingripande mot sådan
verksamhet skulle, menar justitiekanslern, strida mot principerna om havets
och luftrummets frihet. I anledning därav vill jag framhålla att så- 4

4 llihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. iYr 114

Kungl. Maj. ts proposition nr lik år 1966

dan verksamhet utgör ett viktigt och nödvändigt led i utforskningsarbetet
och allmänt är föremål för reglering i de nord- och västeuropeiska länder
som biträtt konventionen och i anslutning därtill antagit särskild lagstiftning
i ämnet. Detsamma gäller den norska lagstiftningen på området. För
en sådan tillämpning erhålls stöd i konventionen, som i art. 2 p. 1 säger
att strandstaten utövar suveräna rättigheter över kontinentalsockeln för dennas
utforskande och tillgodogörandet av dess naturtillgångar. De av justitiekanslern
anförda synpunkterna torde ha blivit i tillräcklig mån beaktade
i konventionen, bl. a. genom föreskrifter i art. 5. Enligt dessa får
utforskandet av kontinentalsockeln och tillgodogörandet av dess naturtillgångar
inte på ett oberättigat sätt lända till intrång i bl. a. sjöfarten,
fisket eller bevarandet av havets biologiska tillgångar. En reglering av
utforskningsverksamheten inom denna ram torde i den mån den skulle
komma i konflikt med grundsatserna om havets och luftrummets frihet
få betraktas som en genom konventionen accepterad inskränkning i dessa
grundsatser, vilken kan antas bli godtagen även utanför den krets av länder
som biträder konventionen. Någon anledning att för Sveriges del frångå
denna tolkning av konventionen, som godtagits av andra länder, finns enligt
min mening inte.

Från allmän synpunkt är det önskvärt att staten förbehåller sig möjlighet
att på hela sockelområdet öva kontroll över all sådan verksamhet som
avses i konventionen. Lagen bör därför i princip utan begränsning vara tilllämplig
på utforskningsarbeten som avser kontinentalsockeln. Med den vidsträckta
innebörd som uttrycket utforskande av kontinentalsockeln enligt
det nyss sagda har enligt konventionen omfattar uttrycket åtskilliga åtgärder
som inte sammanhänger med letning efter olja eller naturgas och
som hittills kunnat företas fritt. Det gäller t. ex. prospektering efter inmutningsbara
mineral, vetenskapliga undersökningar, vissa fiskeriundersökningar
och bottenundersökningar i samband med hamnarbeten eller såsom
förberedelse för sand-, grus- eller stentäkt eller för utläggande av ledningar.
I fråga om vissa särskilt inom allmänt vattenområde förekommande
undersökningar av dessa slag synes i dagens läge det praktiska behovet av
kontroll vara mindre framträdande. Det förefaller sålunda rimligt att bl. a.
prospektering efter inmutningsbara mineral medelst andra geofysiska metoder
än seismiska mätningar samt vissa bottenundersökningar som nyss
nämnts tills vidare skall kunna få företas utan tillstånd inom allmänt vattenområde.
Föreskrift härom bör kunna meddelas av Kungl. Maj :t med stöd
av bemyndigande i lagen att från tillståndstvång undanta visst slag av verksamhet
på kontinentalsockeln. Det närmare innehållet av en sådan föreskrift
torde böra vara att svenska fysiska och juridiska personer äger inom
allmänt vattenområde fritt bedriva undersökningar som ej innefattar prospektering
efter olja eller naturgas eller sprängning, borrning, inrättande av

Kungi. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

anläggning eller annat ingrepp i naturen av någon betydelse, förutsatt dels
att undersökningarna inte företas på område som omfattas av annans utvinningstillstånd
eller sådant tillstånd som innefattar ensamrätt till undersökningar,
dels att anmälan i förväg görs till vederbörande tillsynsmyndighet.
I fråga om svensk vetenskaplig institution bör i överensstämmelse
med vad utredningen förordat motsvarande frihet från tillståndstvång gälla
för vetenskapliga undersökningar även utanför territorialgränsen. Genom
dessa undantag vinns att undersökningsarbeten av nämnda slag tills vidare
kan fortgå obehindrat, samtidigt som myndigheterna får överblick över
verksamheten och möjlighet att ingripa snabbt om ändrade förhållanden
skulle kräva det.

Med stöd av nämnda bemyndigande i lagen torde som utredningen förordat
Kungi. Maj :t även böra föreskriva, att fiske efter sedentära arter får
bedrivas på kontinentalsockeln utanför territorialgränsen utan särskilt tillstånd.

Till kontinentalsockelns utforskande torde inte kunna räknas åtgärder
som enbart avser mätning av vattendjupet eller efterforskande av skeppsvrak
och andra främmande föremål på bottnen.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om att i samband
med kontinentalsockellagstiftningen även bör behandlas frågor om tippning
av bilvrak och annat avfall på kontinentalsockeln. Eftersom sådana
företeelser inte torde omfattas av konventionen, torde frågan om lagstiftning
i detta ämne inte böra tas upp i nu förevarande sammanhang.

Från allmän synpunkt är det som jag redan nämnt önskvärt att statens
rättigheter på kontinentalsockeln utövas så att eftersökande och exploatering
av dess naturtillgångar främjas. Detta kan ske genom att rättigheter
upplåts till enskilda företag. Tillståndsgivningen bör som utredningen
förutsatt ankomma på Kungl. Maj :t med möjlighet till delegation
till underordnad myndighet.

I likhet med utredningen anser jag det inte lämpligt att i lagen ta in
regler som närmare anger grunderna för prövning av tillståndsansökningar.
Jag delar också utredningens mening, att lagen i fråga om tillståndets innehåll
och de med tillståndet förenade villkoren bör liksom motsvarande
lagar i Finland, Norge och Storbritannien begränsas till vissa grundläggande
bestämmelser. Lagen synes sålunda först och främst böra innehålla, att tillstånd
kan meddelas för utforskning av kontinentalsockeln genom geofysiska
mätningar, borrning eller på annat sätt samt för utvinning av dess
naturtillgångar. Vidare bör föreskrivas att tillstånd skall avse bestämt område
och viss tid. När det gäller villkoren för tillstånd anser jag det i princip
tillfyllest att det i lagen tas in en vägledande exemplifiering av olika slag
av villkor som bör kunna komma i fråga. Härvid bör skiljas mellan å ena
sidan föreskrifter som är påkallade från allmän synpunkt för att främja
ett rationellt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna och att

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 I t år 1066

skydda motstående intressen och å andra sidan villkor som väsentligen
syftar till att tillförsäkra staten såsom innehavare av rätten till naturtillgångarna
ett rimligt ekonomiskt utbyte vid exploateringen.

Som utredningen framhållit bör det självfallet ankomma på Kungl. Maj :t
eller den tillståndsmyndighet Kungl. Maj :t utser att tillse att tillstånd står
i överensstämmelse med kontinentalsockelkonventionen, andra för Sverige
bindande konventioner och internationell sedvanerätt. Det torde därför inte
vara erforderligt att som förordats i ett remissyttrande i lagen införa särskilda
bestämmelser om att tillstånd inte får stå i strid med konventionen
eller att tillstånd skall innehålla föreskrifter till skydd för vissa intressen
som anges i denna.

Den närmare preciseringen av de rättigheter och skyldigheter som skall
vara förenade med tillstånd bör ske främst genom föreskrifter i samband
med varje särskilt tillstånd. Härigenom kan villkoren för prospektering
och exploatering för varje särskilt fall anpassas efter omständigheterna
och en lämplig avvägning ske mellan samhällsekonomiska och företagsekonomiska
intressen. I den mån det anses lämpligt, torde vissa generella
bestämmelser kunna meddelas i tillämpningskungörelse. Tillståndsvillkorens
närmare utformning torde bli beroende av förhandlingar mellan staten
och intresserade företag.

När det gäller tillämpningen av dessa allmänt hållna bestämmelser har
utredningen anfört vissa riktlinjer som jag vill uppehålla mig något vid.

I fråga om eftersökande och utvinning av de nu mest aktuella mineralen,
olja och naturgas, bör tillstånd i princip ges endast åt företag som besitter
erforderliga ekonomiska och tekniska resurser och är berett att göra en
grundlig, väl planerad arbetsinsats. Viss hänsyn bör också kunna tas till det
bidrag företaget lämnar till landets energiförsörjning. Hinder bör inte föreligga
att meddela tillstånd åt utländska bolag. En förutsättning härför
torde dock, om det inte är fråga om tillstånd som avser endast översiktliga
mätningar av mindre omfattning, i allmänhet böra för kontrollmöjligheternas
skull vara att verksamheten skall bedrivas genom svenskt dotterbolag
eller här i riket etablerad filial med självständig förvaltning.

Tillstånd bör som utredningen föreslagit kunna meddelas särskilt för undersökning
och särskilt för utvinning. Undersöknings- och utvinningstillstånd
bör också kunna meddelas i ett sammanhang. Undersökningstillstånd
torde i regel inte böra ges för längre tid än 3—5 år och bör kunna begränsas
till undersökningar av visst slag, t. ex. geofysiska mätningar från flygplan
eller fartyg. Tillstånd som är begränsat till undersökningar av sistnämnda
slag behöver inte nödvändigtvis innefatta ensamrätt att företa undersökningar
inom området i fråga.

Inbegriper ett undersökningstillstånd borrningar på havsbottnen, synes
det med hänsyn till de stora investeringar som det i sådant fall blir fråga
om rimligt att innehavaren i tillståndet tillförsäkras rätt att också erhålla

Kungl. Mnj. ts proposition nr 11 i år 1966

utvinningstillstånd beträffande fyndighet som upptäcks vid undersökningen.
Härvid bör i undersökningstillståndet anges huvuddragen av de
villkor som i förekommande fall kommer att uppställas i utvinningstillståndet.

Utvinningstillstånd torde som utredningen föreslagit inte böra beviljas
för längre tid än 40 år. Sådant tillstånd bör innefatta rätt för innehavaren
att med uteslutande av andra tillgodogöra sig fyndigheter inom tillståndsområdet
och bedriva undersökningar där.

Området för undersöknings- eller utvinningstillstånd bör bestämmas på
grundval av en teknisk och ekonomisk bedömning av ifrågakommande insatser.
Särskilt när det är fråga om ett kombinerat undersöknings- och utvinningstillstånd
kan det vara lämpligt att tillståndsområdet successivt
minskas efter ett visst antal år.

Innefattar tillståndet rätt att inrätta anläggning på sockeln för borrning
eller utvinning, bör anläggningens läge och huvudsakliga konstruktion anges
i tillståndet eller i senare beslut i anslutning till att anläggningen skall
inrättas.

Om staten önskar förbehålla sig rätt att inträda i ett senare skede av
verksamheten, bör som utredningen framhållit villkoren härför preciseras
i tillståndet. Som riktmärke vid fastställande av royaltyavgift torde kunna
sättas att avgiften inte bör avvika alltför mycket från vad som är brukligt
i andra länder.

Eventuella tillstånd till undersökning eller bearbetning av inmutningsbara
mineral eller av andra av den svenska koncessionslagstiftningen omfattade
mineral än olja och naturgas bör givetvis i görlig mån anpassas till
de särskilda betingelserna för verksamheten i fråga. Viss hänsyn bör härvid
kunna tas till gruvlagstiftningens regler.

Enligt utredningsförslaget skall tillstånd kunna återkallas av
Kungl. Maj :t eller den myndighet som meddelat tillståndet, om de föreskrifter
eller villkor som gäller för tillståndet åsidosätts eller om i övrigt
synnerliga skäl föreligger. Även enligt min mening bör med hänsyn till
de betydande samhällsintressen som kan stå på spel möjlighet föreligga
att återkalla tillstånd. Jag vill erinra om att motsvarande bestämmelser
finns i stenkolslagen beträffande salt-, olje- och gasfyndigheter och i uranlagen.
I anslutning till vad som anförts i vissa remissyttranden vill jag
understryka, att möjligheten att återkalla tillstånd bör utnyttjas med varsamhet
och under långt gående hänsyn till tillståndshavarens rätt. Normalt
bör sålunda återkallelse av tillstånd inte komma i fråga annat än vid allvarliga
eller upprepade överträdelser av tillståndsföreskrifter eller då ett
tillstånd inte utnyttjats under längre tid utan att godtagbara skäl kan anföras
därför. Det bör sålunda tillses att tillståndshavaren inte oförskyllt tillskyndas
förlust. Om det i samband med tillstånd föreskrivs att borrhål
skall tillfalla staten utan ersättning, när tillståndet upphör, synes förbehåll

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

böra göras för det fall att tillståndet återkallas utan att detta berott på försummelse
från tillståndshavarens sida.

Jag är ense med utredningen om att det i samband med tillstånd bör kunna
bestämmas, att tvist om beräkning av fastställd royaltyavgift eller av
andel av utvunna produkter eller annan liknande avgift till staten skall kunna
hänskjutas till prövning av skiljemän. Även i vissa andra fall kan sådan
möjlighet vara av värde, över huvud torde det i samband med förhandlingar
angående tillstånd kunna uppkomma behov av att reglera åtskilliga frågor
genom villkor av avtalskaraktär i förening med skiljeklausul. Jag förordar
därför att möjligheten till skiljeförfarande utvidgas till att omfatta även
andra tillståndsvillkor. Undantag bör dock göras för sådana villkor som avser
tillståndets bestånd eller som vid överträdelse kan föranleda straffansvar.
Frågan huruvida tvister med anledning av tillstånd kan underställas
domstols prövning får bedömas enligt vad som allmänt gäller därom.

Jag biträder utredningens förslag att Kungl. Maj :t eller den myndighet
som Kungl. Maj :t utser skall kunna bestämma att till skydd för anläggning
skall inrättas en säkerhetszon däromkring med en utsträckning av
högst 500 meter från anläggningen räknat.

Tillsyn över att föreskrifter för tillstånd efterlevs bör som utredningen
föreslagit utövas av myndighet eller myndigheter som Kungl. Maj :t bestämmer.
Uppgiften att vara tillsynsmyndighet torde tills vidare i enlighet
med utredningens förslag höra anförtios kommerskollegium.

Anläggningar och verksamhet på kontinentalsockeln innanför territorialgränsen
är givetvis underkastade svensk lag. Detta förhållande torde
inte behöva föranleda några särskilda problem. Skulle i samband med tillkomsten
av anläggning eller i övrigt behov uppkomma av särskild behandling
exempelvis i tull- eller skatteavseende och problemet inte kunna lösas
i administrativ ordning, torde frågan om lagändring få tas upp då.

Anläggningar och inrättningar på sockeln utanför territorialgränsen är
enligt konventionen underkastade strandstatens jurisdiktion, med det uttryckliga
undantaget att de ej är att betrakta som Öar. Avsikten med denna
regel torde som utredningen anfört i första hand vara att den stat som
i kraft av konventionen gett sitt tillstånd till anläggning och verksamheten
där också skall ha makt att upprätthålla ordning och säkerhet på anläggningen.
Regeln torde emellertid också inbegripa befogenhet för strandstaten
att tillämpa annan nationell lagstiftning på anläggningen. Hur långt
strandstaten skall sträcka sig i fråga om reglering av förhållandena på anläggning
torde väsentligen få avgöras från praktiska och lagtekniska synpunkter.

Utredningen har funnit den lämpligaste lösningen vara att svensk lag i
princip görs tillämplig på anläggning och inom zon som om anläggningen
och zonen var belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium. Genom
lägesbestämningen avses att erhålla vid lagtillämpningen erforderlig

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966 55

anknytning till den administrativa indelningen i riket. Förslaget har vunnit
nära nog enhällig anslutning vid remissbehandlingen. En remissinstans
har ifrågasatt, om det är förenligt med konventionen att generellt
göra svensk lag tillämplig inom säkerhetszon. Konventionen är väl kanske
inte fullt klar på denna punkt. Jag vill emellertid framhålla, att inrättandet
av säkerhetszon i konventionen betraktas som ett led i den utforsknings-
och utvinningsverksamhet för vilken strandstaten enligt art. 2 p. 1
i konventionen utövar suveräna rättigheter över sockeln samt att bestämmelsen
i art. 5 p. 4 i konventionen är så avfattad att den inte torde behöva
uppfattas som en inskränkning i nämnda rättigheter beträffande säkerhetszon.
Någon skillnad mellan anläggning och zon i fråga om tillämpning av
inhemsk lag upprätthålls inte heller exempelvis i Storbritanniens kontinentalsockellagstiftning.
Verksamheten inom zon och anläggning ter sig som
en enhet. Ett undantagande av zon från tillämpning av svensk lag skulle
väsentligt försvåra möjligheterna att kontrollera den ifrågavarande regelns
efterlevnad på anläggning. I övrigt synes den praktiska betydelsen av regeln
i fråga om säkerhetszon vara begränsad, eftersom den i huvudsak innebär
endast att utländskt fartyg där skall behandlas som om det befann sig på
svenskt territorialvatten. Liksom flertalet remissinstanser ansluter jag mig
till utredningens förslag.

Från huvudregeln om tillämpning av svensk lag har utredningen föreslagit
undantag beträffande gruvlagen, stenkolslagen, uranlagen och vattenlagen
samt fastighetsrätt och lagstiftning om rätt till jakt och fiske. Motiven
till att gruvlagstiftningen inte bör gälla utanför territorialgränsen har
utvecklats i det föregående. I fråga om vattenlagen anser jag i likhet med
utredningen, att de allmänna intressen som kan beröras genom en anläggnings
inverkan på vattenförhållandena i tillräcklig mån torde komma att
tillgodoses genom föreskrifter vid tillståndsgivningen inom ramen för den
nu föreslagna lagen. Undantaget för vattenlagen torde medföra, att flertalet
regler i 1956 års lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden
liksom förprövningskungörelsen samma år inte heller blir tillämpliga
på anläggning och zon. Av skäl som nyss anförts i fråga om vattenlagen
anser jag denna konsekvens böra godtas. Vidare anser jag i likhet med utredningen
att undantag bör göras för jakt- och fiskelagstiftning. Däremot
torde undantag inte behöva göras för fastighetsrättslig lagstiftning, eftersom
det ej torde komma i fråga att tillämpa sådan lagstiftning på anläggning
eller inom säkerhetszon.

1 ett remissyttrande har hemställts, att även utlänningslagstiftningen
undantas från huvudregeln om svensk lags tillämpning på anläggning.
Härvid har särskilt åberopats att skälen för tillämpning av svenska bestämmelser
om pass, anmälningsskyldighet, tillstånd till inresa och uppehåll
i riket, arbetstillstånd, utvisning m. m. beträffande anläggning, som sköts
från bas i utlandet, synes svaga. Med hänsyn till de suveräna rättigheter

56 Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

som enligt konventionen tillkommer Sverige och den livliga trafik som
i normalfallet kan emotses mellan anläggning och dess has på svenskt
område är det enligt min mening från ordnings- och säkerhetssynpunkt
önskvärt att svenska myndigheter har möjlighet att utöva viss kontroll
över de utlänningar som uppehåller sig på anläggningen. Det bör påpekas
att detaljbestämmelserna om pass, in- och utresekontroll m. m. finns i
utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457) och att därför vidsträckta
möjligheter föreligger för Kungl. Maj :t att meddela sådana lättnader i kontrollen
som kan finnas erforderliga exempelvis för det fall att basen för en
anläggning skulle vara förlagd i utlandet. Jag anser sålunda, att det inte
finns tillräckliga skäl att i detta sammanhang undanta utlänningslagstiftningen
från huvudregeln om svensk lags tillämpning.

Några remissinstanser har hävdat, att en undantagslös tillämpning på
anläggning av svenska bestämmelser rörande t. ex. arbetarskydd, arbetstid,
hälsovård, allmän försäkring och tull i vissa lägen skulle te sig orimlig
och medföra onödigt besvär och fördyringar särskilt i det fall då anläggningen
drivs av utländskt entreprenadföretag. Det föreslås därför att
Kungl. Maj :t skall få befogenhet att i speciella fall medge dispens från
gällande svenska författningsbestämmelser. I detta sammanhang hemställs
också, att försäljningar från Sverige till anläggning skall vid tilllämpning
av förordningen om allmän varuskatt behandlas som export.

De olägenheter som vid tillämpning av den ifrågavarande huvudregeln
kan uppkomma särskilt i fråga om utländskt entreprenadföretag och dess
utländska arbetare torde i betydande utsträckning kunna avhjälpas genom
dispensgivning med stöd av gällande bestämmelser. Det synes angeläget
att de möjligheter härtill som finns exempelvis enligt arbetstidslagstiftningen,
tulltaxeförordningen och förordningen om allmän varuskatt
tillvaratas i skälig omfattning. Ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att i
fråga om anläggningar i särskilda fall medge dispens från gällande lagbestämmelser
kan inte gärna komma i fråga beträffande anläggningar på
svenskt territorium och torde i fråga om anläggningar utanför territorialgränsen
knappast kunna ges ett så vidsträckt innehåll att det skulle inbegripa
exempelvis all skattelagstiftning. Å andra sidan måste en begränsning
till vissa lagar erbjuda svårigheter i nuvarande läge då behovet inte
kan överblickas. Med hänsyn till anförda omständigheter biträder jag utredningens
förslag i förevarande avseende. Om det på grund av önskan
att uppmuntra verksamhet på kontinentalsockeln eller av annan anledning
i framtiden finnes lämpligt att införa särregler i fråga om beskattning
eller tull eller i andra hänseenden, torde denna fråga få prövas då.

Utredningen har inte ansett det motiverat att införa särskilda regler beträffande
fördelningen av kommunalskatt på inkomst av utvinningsverksamhet
på sockeln. I den mån denna sker på anläggning som är att betrakta
som fast driftställe i kommunalskattelagens mening leder den föreslag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1966

na ordningen till att inkomsterna från verksamheten blir föremål för beskattning
i strandkommunen. Med hänvisning till att verksamhetens anknytning
till strandkommunen ofta kan vara svag, har några remissinstanser
föreslagit att skatt för inkomst genom utvinning på kontinentalsockeln
utanför territorialgränsen i stället skall utgöras för gemensamt kommunalt
ändamål. Även enligt min mening är det tveksamt om beskattningsrätten
bör tillkomma strandkommunen. Denna fråga bör övervägas ytterligare
innan slutlig ställning kan tas. Skulle dessa överväganden anses böra
föranleda ändringar i kommunalskattelagen får frågan senare underställas
riksdagen i vanlig ordning.

En remissinstans har föreslagit införande av en regel att u t o m o b 1 igatoriska
skadeståndsanspråk i anledning av skador som
inträffat inom anläggning eller zon eller i övrigt till följd av verksamhet
för undersökning eller utvinning av kontinentalsockelns naturtillgångar alltid
skall bedömas enligt svenska skadeståndsregler. Dessa regler torde emellertid
enligt vedertagna grundsatser även utan särskilt stadgande komma
att tillämpas i flertalet fall, åtminstone om svenska intressen är inblandade.
Om domstolarna i vissa fall skulle finna sig böra tillämpa utländsk
skadeståndsrätt i stället, synes detta knappast innebära någon större nackdel.
Med hänsyn till det anförda anser jag det ej erforderligt att införa en
kompletterande regel i detta hänseende. I

I enlighet med det anförda har på grundval av utredningsförslaget inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag om kontinentalsockeln;

2) lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)?

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;

4) lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679); samt

5) lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
1.

Specialmotivering

Förslaget till lag om kontinentalsockeln
1 §•

1 paragrafen anges vad som avses med kontinentalsockeln och dess naturtillgångar.
Vidare görs undantag från lagens tillämpning inom allmänt
vattenområde beträffande inmutningsbara mineral samt beträffande naturtillgångar
som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1966

Yttrandena. Justitiekanslern föreslår, att uttrycket »utövar suveräna rättigheter»
utbyts mot ett annat uttryck, förslagsvis »innehar uteslutande
rätt». Justitiekanslern framhåller, att innebörden av suveränitetsbegreppet
är omstridd i den folkrättsliga doktrinen och att termen »suveränitet» används
för en råd olikartade företeelser både i internationell och och nationell
offentlig rätt. Termen suveränitet, som veterligen aldrig använts i
svenskt lagspråk, begagnas visserligen i konventionen, men lagförslaget har
inte följt konventionens metod att strikt ange vad i detta fall de »suveräna
rättigheterna» innebär.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna definitionerna av vad
som i lagen förstås med kontinentalsockeln och dess naturtillgångar ansluter
sig till art. 1 och art. 2 p. 1 och 4 i konventionen. När det gäller den del
av kontinentalsockeln som är belägen innanför territorialgränsen behöver
det inte råda någon tvekan om lagens geografiska tillämpningsområde. Hur
långt detta sträcker sig utanför territorialgränsen framgår inte närmare av
konventionen. Kungl. Maj :t torde därför böra så snart som möjligt fastställa
den närmare sträckningen av yttergränserna i enlighet med konventionen
och offentliggöra dem. Den av utredningen föreslagna lydelsen av
första stycket bör ändras i enlighet härmed. 2

2 §•

I paragrafen slås fast, att rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna
dess naturtillgångar tillkommer staten.

Som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen innebär min
anslutning till utredningens förslag i denna paragraf inte något ställningstagande
till frågan hur statens rätt till allmänt vattenområde bör generellt
bedömas. Den utredning som kammarkollegiet gjort i denna fråga och
som utmynnar i förslag om att allmänt vattenområde skall tillhöra staten
bör som jag tidigare framhållit inte läggas till grund för lagstiftning. Om
den nu föreslagna lagstiftningen om kontinentalsockeln genomförs, synes i
varje fall f. n. inte något behov föreligga av en lagstiftning om rätten till
allmänt vattenområde. Frågan kan emellertid senare få upptagas till förnyad
prövning.

Som utredningen framhållit innebär paragrafen, att staten förfogar över
naturtillgångarna på sockeln. Härav följer att särskilt tillstånd inte krävs
i fråga om undersökning och utvinning som företas för statens räkning av
ett ämbetsverk. De föreskrifter som vid sådan verksamhet kan erfordras
av hänsyn till fiske- och sjöfartsintressen m. m. eller för iakttagande av
kontinentalsockelkonventionen bör meddelas genom instruktioner till vederbörande
ämbetsverk. Bedrivs däremot statlig verksamhet på sockeln i
bolagsform blir bolaget underkastat samma regler som enskilda företag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966
3 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om tillstånd för annan än staten
att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar.

Utredningen. I fråga om täkt av sand, grus och sten på allmänt vattenområde
är länsstyrelsen f. n. tillståndsmyndighet enligt 1953 års kungörelse
i ämnet. Den ekonomiska betydelsen för staten av sådan verksamhet
kan komma att växa och sandtäkt kan bli aktuell även utanför territorialgränsen.
Med hänsyn därtill och till arten av de intressen som kan komma
att beröras särskilt vid täkt på internationellt vatten anser utredningen, att
tillståndsgivningen i fråga om dessa fyndigheter bör handhas av en central
myndighet och att den bör delegeras till kommerskollegium. Bestämmelse
därom föreslås i utredningens utkast till tillämpningskungörelse. Utredningen
föreslår vidare, att i tillämpningskungörelsen tas in bestämmelser i
huvudsaklig överensstämmelse med 1953 års kungörelse. Kollegiet bör i
tiilståndsärende inhämta yttrande från berörda myndigheter. Anses täktföretag
på allmänt vattenområde vara sådant att prövning enligt vattenlagen
fordras — vilket oftast torde vara fallet — bör i tillståndsvillkoren
tas in förbehåll om vattendomstolens godkännande av företaget. I sådant
fall synes inte nödvändigt att ärendet remitteras till myndigheter från vilka
utlåtande får antas komma att inhämtas i vattenmålet.

Enligt kontinentalsockelkonventionen bör strandstaten under vissa angivna
förutsättningar i regel inte vägra medgivande, när ansökan görs av en
kvalificerad institution och åsyftar uteslutande vetenskapliga undersökningar.
De undersökningar med rent vetenskapligt syfte som kan bli aktuella
torde till övervägande del företas av svenska ämbetsverk eller statliga institutioner,
såsom Sveriges geologiska undersökning, fiskeristyrelsen och universiteten.
För deras del följer redan av statens rätt på sockeln, att särskilt
tillstånd enligt den föreslagna lagen inte krävs. Även enskilda svenska vetenskapliga
institutioner bör enligt utredningen fritt få företa sådana undersökningar
som det här är fråga om, i den mån det kan ske utan förfång för
tillståndshavare. Skyldighet bör dock föreligga för dem att i god tid göra anmälan
till kommerskollegium om tillämnade undersökningar. Utredningen
föreslår bestämmelse därom i utkastet till tillämpningskungörelse. För vetenskapliga
undersökningar av utländska vetenskapliga institutioner eller
av svenska eller utländska företag eller enskilda personer bör däremot krävas
tillstånd av Kungl. Maj :t.

Även vissa andra slag av verksamhet är av den art att de tills vidare
bör kunna undantas från tillståndstvång. Som exempel kan nämnas fiske
efter sedentära arter utanför territorialgränsen. Även denna fråga får regleras
i tillämpningskungörelsen.

För att möjliggöra undantag från tillståndstvånget i nu nämnda och

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J t år 1966

andra fall föreslås i förevarande paragraf bestämmelse, att Kungl. Maj:t får
föreskriva att vistst slag av verksamhet får företas utan tillstånd.

Yttrandena. Förslaget att tillståndsgivningen beträffande sand-, grus- och
stentäkt på kontinentalsockeln i fortsättningen skall åvila kommerskollegium
har inte väckt gensaga från något håll.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, sjöfartsstyrelscn och kammarkollegiet
påpekar, att den alltmer tilltagande täktverksamheten på allmänt
vatten, främst i Öresund, orsakat betydande svårigheter för fiskeriintresset.
Det är en önskan från fiskerihåll att få verksamheten koncentrerad till ett
antal smärre områden. En centralisering av tillståndsgivningen till en myndighet
skapar förutsättningar för bättre överblick av dessa problem.

Enligt kammarkollegiet samt vattenrättsdomarna och vattenrättsingenjörerna
i Söderbygdens vattendomstol bör med hänsyn till de olägenheter
ifrågavarande täktverksamhet kan ge upphov till kommerskollegium i varje
tillståndsärende, oavsett om prövning av vattendomstol krävs, skaffa in
fullständig utredning och därigenom få möjlighet att förutsättningslöst pröva
tillståndsfrågan och exempelvis anvisa sökanden annat lämpligt område
för verksamheten. Kammarkollegiet anser vidare att om kollegiet skulle avstyrka
tillstånd, frågan bör underställas Kungl. Majrts prövning, om inte
kommerskollegium avslår ansökningen. När det gäller riktlinjerna för tillståndsgivningen
finns enligt kammarkollegiet inte tillräcklig anledning att
behålla den hittills aldrig begagnade möjligheten att lämna generella medgivanden
till täkt av mindre omfattning bl. a. med hänsyn till att okontrollerad
täktverksamhet kan vara till förfång för fisket.

Skånes handelskammare anför, att det med hänsyn till de omfattande investeringar
i hamnar m. in. som fordras vid utvinning av sand ur havet bör
finnas möjlighet till upplåtelser för längre tid än tio år. Handelskammaren
framhåller vidare, att det inte bör vara obligatoriskt att tillstånd till täkt
skall innefatta ensamrätt att tillgodogöra sig fyndigheter inom ett bestämt
område. Som skäl härför anförs risken för en besvärande konkurrensbegränsning
och den omständigheten att sandlager i havet ofta på grund av
strömmarna flyttas inom vidsträckta områden.

Departementschefen. I likhet med utredningen och de remissinstanser
som yttrat sig i frågan anser jag det ändamålsenligt att tillståndsgivningen
i fråga om sand-, grus- och stentäkt på kontinentalsockeln delegeras till
kommerskollegium. I fråga om allmänt vattenområde innebär detta en
centralisering från länsstyrelserna. En sådan ordning bör skapa goda förutsättningar
för en samlad bedömning av de problem som sammanhänger
med den på senare år ökade omfattningen av täktverksamhet i havsområden.

Som kammarkollegiet framhållit synes det angeläget att kommerskolle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1966

gium i tillståndsärendet skaffar in all den utredning som krävs för en allsidig
belysning av den tillämnade taktens inverkan på motstående intressen.
Kräver ett täktföretag prövning även enligt vattenlagen, bör kommerskollegium
i tillståndsvillkoren ta in förbehåll om vattendomstolens godkännande.

Skulle kammarkollegiet såsom företrädare för det allmännas eller statens
enskilda rätt finna, att visst täktföretag som tillåtits av kommerskollegium
inte bör komma till stånd, har kollegiet som regel möjlighet att föra
talan härom vid vattendomstolen. Dennas prövning fordras nämligen så
snart sannolika skäl finns att allmän eller enskild rätt förnärmas genom företaget.
Med hänsyn härtill anser jag det inte finnas tillräckliga skäl att
som kammarkollegiet påyrkat införa särskilda bestämmelser för det fall
att de två ämbetsverken har olika mening i viss tillståndsfråga.

Inte heller anser jag att det f. n. finns anledning att slopa den tidsgräns
på tio år som hittills tillämpats vid upplåtelse av täkträttigheter i havet.
Som kammarkollegiet framhållit synes det inte längre finnas skäl att lämna
generella medgivanden till täkt av mindre omfattning.

Den i ett remissyttrande berörda frågan, om ett täkttillstånd för visst
område bör innefatta rätt att med uteslutande av andra ta material inom
området, torde få avgöras i varje särskilt tillståndsärende med hänsyn till
omständigheterna.

Som jag utvecklat i den allmänna motiveringen ansluter jag mig till den
av utredningen föreslagna bestämmelsen i tredje stycket om möjlighet för
Kungl. Maj :t att göra undantag från tillståndstvånget.

4 §•

Enligt denna paragraf kan tillstånd förenas med vissa föreskrifter och
villkor. Angående straff för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse
sådana föreskrifter ges bestämmelser i 12 §.

Utredningen. Som tidigare nämnts skiljer utredningen mellan föreskrifter
som är påkallade från allmän synpunkt och villkor som främst syftar till
att tillförsäkra staten ekonomiskt utbyte av upplåtelser till enskilda.

Första stycket av paragrafen innehåller en exemplifiering av tillståndsföreskrifter
av det förstnämnda slaget. Bland dem nämns föreskrifter angående
företagets ledning. Därvid åsyftar utredningen bl. a. bestämmelser
om styrelsens och företagsledningens sammansättning, fördelningen av företagets
aktier och skyldighet för utländsk tillståndshavare att under tillståndstiden
hålla filial i Sverige. Om tillstånd innefattar inrättande av anläggning,
fordras bl. a. föreskrifter om skyldighet att avlägsna anläggningen,
när den inte längre behövs för sitt ändamål, och om hur det skall förfaras
med anläggningen när tillståndet upphör. Vidare kan föreskrifter fordras
om pipelines som tillståndshavaren önskar anlägga på sockeln för träns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

port av olja eller gas från olika utvinningsställen till en uppsamlingsplattform
eller från plattform till land.

Enligt andra stycket i utredningens förslag kan vidare när tillstånd meddelas
bestämmas, i vilken omfattning undersökning eller utvinning skall
ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall äga bestånd.

Bland den andra huvudtypen av tillståndsföreskrifter kommer enligt
utredningen främst i fråga villkor om statligt deltagande i företaget eller om
utgivande till staten av avgifter för tillståndet eller på utvinningen eller av
andel av produktionen. Bestämmelse därom föreslås i tredje stycket av paragrafen.

Yttrandena. Sjöfartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, telestyrelsen, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, överbefälhavaren, Sveriges fiskares
riksförbund och Sveriges redareförening förutsätter, att de får tillfälle att
yttra sig i tillståndsärenden. Liknande krav framförs av Svenska stadsförbundet
med hänsyn till de intressen som strandkommunerna kan ha att bevaka.
Förbundet pekar särskilt på behovet av skydd för hamnintresset.
Kammarkollegiet föreslår att dess yttrande skall inhämtas i koncessionsärende
som berör allmänt vattenområde. När det är fråga om sådant område
bör enligt vattenöverdomstolen yttranden inhämtas även från sådana
instanser som kan tänkas bli hörda i ett blivande vattenmål.

Aktiebolagsutredningen utgår från att tillståndsföreskrifter i fråga om
aktiebolag kommer att meddelas inom ramen för gällande aktiebolagslagstiftning
och har inte någon erinran mot förslaget såvitt nu är i fråga.

Kommerskollegium anser det böra övervägas att i exemplifieringen i lagen
nämna även skydd för arbetstagare. I detta sammanhang framhåller
Svenska petroleuminstitutet, att internationellt erkända säkerhetsbestämmelser
bör tillämpas på undersöknings- och borrningsaggregat samt på personal
som tjänstgör vid anläggningar. Förutsatt att svensk lag såsom utredningen
föreslagit skall tillämpas på anläggning anser arbetarskyddsstyrelsen
för sin del att det inte är nödvändigt att i tillstånd uppställa villkor
rörande arbetarskyddet, eftersom de åtgärder som kan befinnas erforderliga
kan uppnås med stöd av arbetarskyddslagen. För att vederbörande
företag skall få tillfälle att planera sin verksamhet även från arbetarskyddssynpunkt
menar styrelsen att den bör beredas tillfälle att yttra sig i tillståndsärende.

Vetenskapsakademien hemställer att även naturskyddssynpunkter uppmärksammas
vid tillståndsgivningen.

Enligt överbefälhavaren bör i den svenska lagen återfinnas den viktiga
regeln i kontinentalsockelkonventionen, att anläggning som lagts ned eller
inte längre används skall avlägsnas helt. Det bör anges att avlägsnandet
skall ske genom tillståndshavarens försorg.

I anslutning till utredningens förslag att en tillståndshavare skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1966

åläggas att fullgöra vissa minimiprestationer i fråga om undersökning eller
utvinning anför Sveriges industriförbund att erfarenhet torde saknas om isförhållandenas
inverkan på borrplattformar och att regler om force majeure
därför bör tas in bland villkoren.

Med hänsyn till att reglerna om byggande i vatten blir tillämpliga i fråga
om inrättande av anläggning m. m. framhåller vattenöverdomstolen, att
vattendomstols prövning av tilltänkt anläggning eller åtgärd i vattenområdet
kommer att innefatta även en bedömning av företagets ekonomiska
tillåtlighet enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen, om inte undantag
görs. Vattenöverdomstolen förordar att prövningen enligt nämnda lagrum
ersätts av tillståndsprövningen enligt kontinentalsockellagen och att med
hänsyn härtill erforderlig undantagsbestämmelse tas in i 2 kap. 40 § första
stycket vattenlagen.

Avgifterna för tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt bör enligt kammarkollegiet
bestämmas efter affärsmässiga grunder. Möjlighet att meddela
tillstånd utan vederlag bör finnas endast för det fall att det är fråga om
täkt av ringa omfattning. Skånes handelskammare däremot framhåller att
en överflyttning av täktverksamheten från land till havsområden synes
böra stimuleras av naturvårdsskäl. Enligt handelskammaren bör täkt i havet
med hänsyn därtill och till önskemålet att hålla byggkostnaderna nere
kunna befrias från royalty eller i allt fall endast belastas med en obetydlig
avgift.

Departementschefen. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen bör
tillstånd förknippas med de föreskrifter som är påkallade från allmän synpunkt
för att främja ett rationellt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna
och för att skydda motstående intressen. Bestämmelsen
härom bör avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag.
Föreskrifter rörande ett företags ledning bör självfallet inte stå i konflikt
med associationsrättens regler. Till exemplen i första stycket av utredningens
förslag torde böra fogas föreskrifter angående sättet för arbetenas
utförande. Med föreskrifter om anläggningar avses främst bestämmelser
om förläggning, huvudsakligt utförande, markering och avlägsnande av
anläggning.

Som exempel på motstående allmänna intressen för vilkas skydd kan
behöva meddelas särskilda föreskrifter, kan nämnas sjöfarten, hamnar,
fisket, havets biologiska tillgångar i övrigt, vetenskaplig forskning, undervattensledningar,
intresset att förebygga luft- och vattenförorening samt naturvården.
Som framhållits av ett flertal remissinstanser bör i tillståndsärendet
inhämtas yttranden från de myndigheter vilkas ämbetsområden berörs
av det tillämnade företaget. Bland myndigheter som sålunda kan behöva
höras märks fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, sjöfartsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, telestyrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvars -

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 i år 1966

beredskap, överbefälhavaren, statens naturvårdsnämnd och arbetarskyddsstyrelsen.
Är det fråga om att inrätta en anläggning, torde även strandkommunen
böra höras.

Enligt utredningens förslag skall vattenlagen alltjämt tillämpas inom
allmänt vattenområde. Detta innebär t. ex. att en anläggning inom sådant
område som kan förnärma allmän eller enskild rätt skall prövas även av
vattendomstol. Häremot synes intet vara att erinra. Med anledning av vattenöverdomstolens
förslag att tillåtligheten av anläggning eller åtgärd inte
skall prövas enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen vill jag erinra om
att vid sådan prövning inte skall beaktas andra skador än sådana som
drabbar annan tillhörig egendom. Sådana skador torde ytterst sällan uppkomma
vid anläggning av det slag som det är fråga om här. Skulle detta
likväl inträffa, torde en tillåtlighetsbedömning inte vara helt ogörlig. Är
det fråga om en anläggning för utvinning, föreligger inga svårigheter. Vid
sand-, grus- och stentäkt synes en tillåtlighetsprövning behövlig, när enskilda
intressen förnärmas. Med hänsyn till det anförda anser jag, att det
f. n. inte finns skäl att införa den av vattenöverdomstolen förordade bestämmelsen.

Tillstånd att eftersöka eller utvinna olje- eller gasfyndigheter bör som
utredningen förordat förknippas med skyldighet för tillståndshavaren att
fullgöra vissa minimiprestationer. Det bör inte vara uteslutet att i samband
med tillstånd kräva att sökanden skall ställa säkerhet för programmets
fullföljande. I likhet med vad som för motsvarande fall gäller enligt
stenkolslagen och uranlagen synes däremot uraktlåtenhet att efterkomma
sådana föreskrifter — i motsats till föreskrifter som avses i första stycket

— inte böra föranleda straff. Vilken inverkan force-majeure skall ha får
bedömas med hänsyn till föreliggande omständigheter.

Beträffande bestämmelsen i tredje stycket hänvisar jag till den allmänna
motiveringen.

Avgifter för tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt synes i princip böra
bestämmas efter affärsmässiga grunder. Även samhällsekonomiska synpunkter
bör dock i särskilda fall kunna få inverka, t. ex. om allmän brist på
material av ifrågavarande slag råder på land. Liksom f. n. bör tillståndsmyndigheten
ha möjlighet att underlåta att kräva avgift, om den medgivna
täkten är av ringa omfattning eller annat särskilt skäl härför föreligger.

Avgifter för tillstånd av olika slag torde lämpligen böra redovisas på
samma sätt som inkomster av statens gruvegendom.

Föreskrifter enligt förevarande paragraf kan meddelas inte bara i samband
med att tillstånd lämnas utan också — med stöd av 17 § i lagförslaget

— genom generella föreskrifter i den tillämpningskungörelse som torde
böra utfärdas. I förekommande fall torde i tillståndet kunna hänvisas till
sådana föreskrifter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

5 §.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen förordar jag en viss
utvidgning av utredningens förslag om möjlighet att hänskjuta tvist till
avgörande av skiljemän. För att skapa större möjligheter att få en skiljedom
verkställd utomlands bör skiljedomsklausulen grundas på avtal. Paragrafens
lydelse bör därför utformas så att det framgår att det inte är fråga
om legalt skiljemannaförfarande. Därmed kan också 1929 års lag om skiljemän
bli tillämplig.

6 §.

Paragrafen innehåller regler om frånträdande, överlåtelse och återkallelse
av tillstånd.

Utredningens förslag om möjlighet för tillståndshavare att enligt villkor,
som föreskrivs i samband med tillstånd, frånträda tillståndet i förtid eller
avstå från viss del av det område tillståndet omfattar har inte mött erinran
under remissbehandlingen. Jag biträder förslaget i denna del.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att överlåtelse av tillstånd
inte får ske utan medgivande av tillståndsmyndigheten är av betydelse med
hänsyn till den vikt som vid tillståndsgivningen bör fästas vid sökandens
kvalifikationer i olika avseenden. Jag godtar den föreslagna bestämmelsen
i sak.

Angående bestämmelsen i tredje stycket hänvisar jag till den allmänna
motiveringen. Bestämmelsen innebär att Kungl. Maj :t äger återkalla även
tillstånd som meddelats av annan myndighet.

7 §■

Paragrafen innehåller bestämmelser om säkerhetszon.

Utredningen. I lagen bör stadgas generellt förbud mot insegling i säkerhetszon
utan medgivande av anläggningens ägare. Övriga föreskrifter som
fordras för att trygga anläggningen bör meddelas vid beslutet om zonens
upprättande. Förbudet bör självfallet inte utgöra hinder för tillsynsmyndighetens
verksamhet eller andra behöriga myndighetsåtgärder. De föreskrifter
som i övrigt fordras för att trygga anläggning bör meddelas vid beslutet om
säkerhetszons upprättande.

Yttrandena. Sjölagskommittén förutsätter, att det utan särskild föreskrift
skall vara möjligt att avvisa fartyg som överträder förbudet och att få kvarstad
på fartyget. Luftfartsstgrelsen förmodar, att säkerhetszonen inte har
avseende på luftfartyg som befinner sig i luften i närheten av eller över
anläggningen. Om det skulle anses nödvändigt med restriktioner även i
höjdled, bör en sådan gräns enligt luftfartsstyrelsen inte sättas högre än
300 ä 500 meter över havet.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 114

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1966

Med hänsyn till de offentliga intressen som gör sig gällande beträffande
säkerhetszonen anser justitiekanslern, att det varken är nödvändigt eller
önskvärt att i lagen ge anläggningens ägare — kanske ett utländskt företag
_fria händer i fråga om insegling i zonen. Det är att föredra att det vid

inrättandet av zon meddelas särskilda föreskrifter om inseglingsrätten.

Departementschefen. Konventionens bestämmelser om säkerhetszon får
som sjölagskommittén antagit anses innebära, att avvisning och kvarstad
kan tillgripas för att skydda zonen. Föreskrifter angående säkerhetszonen
torde kunna innefatta reglering även av lufttrafiken i luftrummet ovanför
zonen i den utsträckning som krävs för att ge anläggningen och där pågående
verksamhet erforderligt skydd.

Eftersom syftet med säkerhetszon främst är att skydda anläggningen
och verksamheten från att störas av främmande fartyg, ankommer det i
första hand på tillståndshavaren att avgöra i vad mån sådana fartyg skall
tillåtas passera in i zonen. Med hänsyn till att bl. a. ordning och säkerhet
på anläggning och inom zon avses bli reglerad enligt svensk lag, måste
svenska myndigheter ha möjlighet att oavsett tillståndshavarens önskan
spärra tillträdet för vissa fartyg. Vad som skall gälla i dessa avseenden bör
framgå av föreskrifterna vid zonens inrättande. Givetvis måste såväl tillsynsmyndigheten
som andra i samband med tillståndet utsedda kontrollorgan
liksom också befattningshavare, som på grund av regeln om svensk lags
tillämpning behöver besöka anläggningen i tjänsteärende, få passera in på
området.

8 §■

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser för det fall att konkurrens
uppkommer mellan inmutningsrätt och rätt på grund av tillstånd enligt
den nu föreslagna lagen.

Utredningen. Enligt 3 § 2 mom. uranlagen får undersökningstillstånd
eller koncession beträffande inmutat område eller utlagt utmål inte meddelas
annan än inmutaren eller gruvinnehavaren, utan att synnerliga skal
föreligger. Anledningen därtill är att uran förekommer i stor utsträckning
tillsammans med inmutningsbara mineral och att det inte ansetts praktiskt
möjligt att olika rättsinnehavare var för sig bryter inmutningsbart mineral
och uran på samma område. Prövningen av ansökan om tillstånd till undersökning
eller bearbetning av uranfyndighet bör enligt den föreslagna lagen
alltid ankomma på Kungl. Maj :t. Utan uttrycklig föreskrift torde det kunna
förutsättas, att tillstånd beträffande uranfyndighet inom inmutning eller
utmål, där undersökning eller bearbetning av inmutningsbart mineral pågår
eller kan väntas komma till stånd inom överskådlig tid, normalt inte kommer
att meddelas annan än inmutningsrättens innehavare. Risken att till -

Kungl. Maj. ts proposition nr 11A år 1966

stånd skall meddelas enligt kontinentalsockellagen till utvinning av andra
naturtillgångar än uran vilka är belägna inom inmutning eller utmål och endast
kan tillgodogöras gemensamt med de inmutningsbara mineralen får i
allt fall f. n. betraktas som helt teoretiskt. Mot bakgrunden av det anförda
anser utredningen, att det för reglering av den ifrågavarande konkurrenssituationen
mellan gruvlagen och kontinentalsockellagen är tillräckligt att i
sistnämnda lag ta in en kollisionsregel liknande den i 17 § stenkolslagen och
46 § uranlagen.

Yttrandena. Gnwrättsntredningen erinrar om att tillstånd enligt den föreslagna
lagen inte kommer att krävas för undersökning och utvinning av staten
genom ämbetsverk och ifrågasätter, om inte första punkten i paragrafen
bör kompletteras så att det tydligt framgår att även sådan undersökning och
utvinning omfattas av bestämmelsen.

Departementschefen. Enligt min mening kan verksamhet i statlig regi i
sådan omfattning att verklig kollisionsrisk kan uppstå knappast bli aktuell.
Består sådan verksamhet i undersökningsborrning från anläggning, kan
den väntas bli ombesörjd av statligt bolag, och sådant har att utverka tillstånd
i vanlig ordning. Jag anser därför inte särskilda bestämmelser behövliga
för statlig undersökning och utvinning. Med viss redaktionell jämkning
kan jag godta utredningens förslag.

9 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter
och villkor för tillstånd.

Utredningen. Myndighet som utses till tillståndsmyndighet — enligt utredningens
förslag tills vidare kommerskollegium — bör för att effektivt
kunna utöva tillsynsuppgiften äga påkalla biträde av andra myndigheter,
vilkas ämbetsområde berörs av viss föreskrift. Vidare måste tillsynsmyndigheten
ha befogenhet att infordra erforderliga upplysningar och handlingar
och att meddela föreskrifter som erfordras för att trygga efterlevnaden
av de föreskrifter och villkor som gäller för ett tillstånd. Lagen bör
också innehålla bestämmelser om rätt för den som har att öva tillsyn att
vinna tillträde till anläggning m. m. och göra sig underrättad om förhållanden
av betydelse för tillämpningen av tillståndsföreskrifterna.

Yttrandena. Arbetarskyddsstijrelsen förutsätter att, om det i tillstånd tas
in föreskrift om arbetarskyddet, tillsynen över efterlevnaden därav kommer
att åvila styrelsen, i förekommande fall med biträde av sjöfartsverket.
Luftfartsstgrelsen menar, att styrelsen i sin egenskap av central myndighet
för ärenden angående den civila luftfarten bl. a. av flygsäkerhetsskäl måste

Kangl. Maj:ts proposition nr 11b år IDOG

äga tillträde till anläggning som nyttjas som flygplats, utan att tillträde
först begärts hos annan statlig myndighet.

Departementschefen. Jag biträder utredningens förslag i sak. Om föreskrift
meddelats angående arbetarskyddet i samband med tillstånd, kan styrelsen
utses att handha tillsynen beträffande berörda föreskrifter. — Att luftfartsstyrelsen
och andra myndigheter som behöver besöka anläggning för
sin ämbetsutövning äger tillträde dit torde följa av den föreslagna bestämmelsen
i 11 § om tillämpning av svensk lag på anläggning utanför territorialgränsen.

10 §.

Paragrafen ger Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer möjlighet till insyn i geologiskt avseende i
verksamhet på sockeln.

Utredningen. En föreskrift liknande dem i 50 § 3 mom. andra stycket
stenkolslagen och 55 § andra stycket uranlagen bör tas in i kontinentalsockellagen.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen lyder, att Sveriges
geologiska undersökning eller annan myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer
skall på begäran beredas tillfälle att följa tillståndshavarens arbete
och ta del av de geologiska resultaten av det. I den mån det är angeläget
från allmän synpunkt att utöver den övervakning som utövas av tillsynsmyndigheten
låta annan expertis följa arbetet och ta del av resultaten, bör
enligt utredningen bestämmelser därom tas in i tillämpningskungörelsen
eller i tillståndsbeslutet.

Yttrandena. Sveriges geologiska undersökning understryker vikten av att
den aktivitet som kan komma till stånd på ifrågavarande område noga följs
av det allmänna, bl. a. från geologisk synpunkt, och att förslaget ger ämbetsverket
formella möjligheter till detta. Kommerskollegium vänder sig
mot att den föreslagna regeln ger ifrågavarande myndighet en oinskränkt rätt
att förskaffa sig insyn i tillståndshavarens samtliga förhållanden, t. ex. även
tekniska och ekonomiska. En sådan rätt går längre än den som skulle tillkomma
tillsynsmyndigheten. Kollegiet föreslår, att regeln får samma lydelse
som 55 § andra stycket uranlagen. Sveriges industriförbund betonar,
att borrprov och mätresultat som enligt bestämmelsen kan ställas till myndigheternas
förfogande har högt ekonomiskt värde och är föremål för internationell
handel. Därför bör vid varje tillstånd regleras när och hur
sådana prov och resultat kan delges utomstående.

Departementschefen. Det synes rimligt att Sveriges geologiska undersökning
får möjlighet att ta del av de geologiska resultaten av arbeten på

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år li)66

kontinentalsockeln, även om resultaten inte i allo kan betecknas som vetenskapliga.
För detta ändamål bör nämnda myndighet äga följa arbetena i geologiskt
avseende. Däremot kan den givetvis inte kräva insyn i verksamheten
i andra avseenden. Ett förtydligande av bestämmelsen bör göras i överensstämmelse
härmed.

De geologiska resultat som Sveriges geologiska undersökning eller annan
myndighet enligt den föreslagna bestämmelsen skall äga ta del av kan
representera betydande ekonomiska värden. Frågan om statens rätt att utnyttja
de upplysningar som sålunda vinns angående naturtillgångarna annat
än för vetenskapligt studium hos vederbörande myndighet torde böra
regleras i tillståndsvillkoren. Härvid synes tillståndshavaren skäligen kunna
kräva, att resultaten så länge tillståndet gäller inte utan hans medgivande
får offentliggöras förrän efter en längre tids förlopp, förslagsvis
fem år, och givetvis inte heller utnyttjas kommersiellt. Å andra sidan torde
det normalt framstå som ett rimligt krav från det allmännas sida att upplysningarna
i fråga skall få utnyttjas vid sådant eftersökande av naturtillgångar
som kan bedrivas i statlig regi inom närliggande regioner. Som
regel torde Sveriges geologiska undersökning också böra vara oförhindrad
att offentliggöra på upplysningarna grundade allmänna uttalanden om undersökningsarbetena
och möjligheterna att påträffa mineralfyndigheter
inom berörda områden.

11 §•

Paragrafen innehåller de i den allmänna motiveringen behandlade reglerna
om tillämpning av svensk lag utanför territorialgränsen på anläggning
och inom säkerhetszon.

Utredningen. Beträffande frågan, när en anläggning skall anses inrättad i
det fall att den bogserats till stationeringsplatsen, anför utredningen att det
bör krävas att den fixerats i sitt läge genom att dess ben förts ned i havsbottnen
eller genom att den blivit stabilt förankrad på platsen. Någon anledning
att före denna tidpunkt tillämpa svensk lag i avsedd utsträckning
beträffande plattform utanför territorialgränsen föreligger inte. Frågan
om anläggningens förläggning och huvudsakliga utformning bör helt regleras
genom föreskrifter i samband med tillståndsgivningen. Av det sagda
följer enligt utredningen, att någon förtullning eller tillämpning av införselbestämmelser
i övrigt beträffande anläggningen som sådan i samband med
dess fastgörande inte avses komma i fråga. Meningen är ju inte att själva
havsbottnen skall jämställas med svenskt område. 1 fråga om anläggning
som byggs upp på platsen bör för att den skall anses inrättad krävas att
den bragts i någorlunda funktionsdugligt skick.

Borrningen kan utföras även från flytande plattformar. Det är osannolikt
att en flytande borrningsplattform, som medelst horrör och ankar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1966

tross ligger fast förankrad på samma plats under flera månaders tid, skall
av svenska myndigheter behandlas som fartyg i några väsentliga avseenden.
Skulle emellertid en anläggning undantagsvis vara att betrakta som
fartyg, avses regeln om tillämpning av svensk lag ha den innebörden att anläggningen
skall behandlas på samma sätt som ett fartyg vilket gör uppehåll
på svenskt territorialvatten. Att göra svensk lagstiftning tillämplig
på sådan anläggning i vidare mån än som sagts nu är inte påkallat av förhållandena
och skulle vara ägnat att skapa förvirring med hänsyn till principen
om flaggstatens jurisdiktion över sina fartyg.

Vid användningen av uttrycket Sveriges sjöterritorium har utredningen
anknutit till den i baslinjeutredningens lagförslag (SOU 1965: 1) begagnade
terminologin, enligt vilken sjöterritoriet omfattar vad som f. n. benämns
inre och yttre territorialvatten.

Med bestämmelsen, att vattenområde inom säkerhetszon inte skall anses
som allmänt, har utredningen åsyftat att förebygga den tolkningen att
svensk fastighetsrätt och lagstiftningen om rätt till jakt och fiske skulle
bli tillämplig inom säkerhetszon.

Yttrandena. Enligt generaltullstyrelsen bör det ankomma på Kungl. Maj :t
att i varje särskilt fall bestämma om en anläggning skall betraktas som
fartyg eller inte och, för den händelse anläggningen skall likställas med
svenskt territorium, den tidpunkt då denna likställighet skall inträda eller
då svensk lagstiftning annars skall tråda i tillämpning. Lagen bör vidare
innehålla en uttrycklig bestämmelse om att anläggning, som är att betrakta
som fartyg, skall behandlas på samma sätt som ett fartyg som gör uppehåll
på svenskt territorialvatten. Detta torde i annat fall inte komma att gälla
i fråga om en anläggning som består av ett utländskt fartyg och som inte
befinner sig inom säkerhetszon.

Överbefälhavaren förordar, att uttrycket »närmaste del av Sveriges sjöterritorium»
ändras till »närmaste del av svenskt inre vatten». Han anmärker
därvid, att kuststatens suveränitet över det yttre territorialvattnet inte är
fullständig utan inskränks av främmande fartygs rätt till s. k. oskadlig genomfart.

Justitiekansler n föreslår, att föreskriften angående vattenområdet inom
säkerhetszon ersätts med en klar föreskrift, att svensk fastighetsrätt och
lagstiftning om jakt och fiske inte äger tillämpning inom säkerhetszon.

Enligt generaltullstyrelsen bör den allmänna polisiära tillsynen över
efterlevnaden av svensk lagstiftning på anläggning kunna utövas av kustbevakningspersonalen
i samråd med polis- och åklagarmyndigheter. Rikspolisstyrelsen
påpekar i samma fråga, att polisen f. n. saknar tillräckliga
resurser för ifrågavarande övervakning.

Sjöfartsstyrelsen föreslår bestämmelse om tillämpning av svensk lag
även på bottenfasta fyrar som uppförts på kontinentalsockeln utanför territorialgränsen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1U år 1966

Departementschefen. Enligt den av utredningen föreslagna regeln skall
svensk lag med vissa angivna undantag tillämpas på anläggning och inom
säkerhetszon utanför territorialgränsen som om anläggningen och zonen var
belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium. Med denna regel har
utredningen i första hand velat ange, att anläggningen och zonen skall i
jurisdiktionshänseende behandlas som om de var belägna inom svenskt
territorium över huvud. Vidare har utredningen velat få en anknytning
till den administrativa indelningen i landet och därvid bland olika tänkbara
alternativ stannat för att hänföra anläggningen och zonen till den
kommun och de förvaltningsområden i övrigt som ligger närmast. Det har
skett genom förklaringen, att svensk lag skall tillämpas som om anläggningen
och zonen var belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.
Mot denna bestämning har i ett remissyttrande anmärkts, att den ej hindi ar
den rätt för främmande fartyg till s. k. oskadlig genomfart som gäller på
det yttre territorialvattnet. Detta förhållande behöver emellertid enligt min
mening inte medföra några olägenheter, eftersom de på kontinentalsockeln
grundade bestämmelserna om säkerhetszon i 7 § i förslaget utgör tillräckligt
skydd mot att fartyg seglar in i säkerhetszon. Jag biträder därför i sak
utredningens förslag i denna del.

Utredningen föreslår undantag från tillämpningen av svensk lag i fråga
om vattenlagen, gruvlagen, lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. och
uranlagen. För att förebygga den tolkningen att svensk fastighetsrätt och
lagstiftning om rätt till jakt och fiske skulle bli tillämpliga inom säkerhetszon
föreslår utredningen vidare, att till huvudregeln fogas det förbehållet
att vattenområde inom säkerhetszon inte skall anses som allmänt. Emellertid
kan en sådan lydelse möjligen inge föreställningen att vattnet skall
anses som enskilt i stället för allmänt. För tydlighets skull torde, som också
framhållits i ett remissyttrande, böra göras ett uttryckligt undantag för
ifrågavarande lagstiftning. Undantaget synes dock som jag redan anfört i
den allmänna motiveringen inte behöva omfatta fastighetsrättslig lagstiftning.
På grund av vad som nu anförts föreslår jag att undantag görs även
för lagstiftning angående jakt och fiske.

Därutöver förordar jag en redaktionell jämkning av paragrafen.

Beträffande frågan när en anläggning skall anses inrättad ansluter jag
mig till vad utredningen anfört.

Som utredningen anfört kan den föreslagna lösningen medföra vissa
komplikationer när en anläggning är att betrakta som fartyg enligt sjörätten.
En anläggning till vilken särskilt medgivande lämnas enligt den
föreslagna lagen torde emellertid med hänsyn till dess syfte, utförande,
förankring m. m. i allmänhet inte bli att anse som fartyg. Detta
torde bl. a. gälla en flytande borrningsplattform av den typ utredningen
nämner. Skulle en anläggning undantagsvis enligt tillståndsgivarens mening
vara att anse som fartyg, synes detta böra anges i tillståndsbeslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1966

I sådant fall skall anläggningen behandlas på samma sätt som ett fartyg
som gör uppehåll på svenskt territorialvatten. Härigenom kommer bl. a.
vissa bestämmelser i 1965 års lag om säkerheten på fartyg att bli tillämpliga.

Om särskilda åtgärder beträffande den polisiära tillsynen över efterlevnaden
av svensk lagstiftning på anläggning blir erforderliga, torde bestämmelser
härom få utfärdas i administrativ ordning.

Den i ett remissyttrande väckta frågan om tillämpning av svensk lag på
bottenfasta fyrar utanför territorialgränsen torde inte böra behandlas i förevarande
lag.

12 §.

Utredningen. Den som olovligen utforskar kontinentalsockeln eller tillgodogör
sig dess naturtillgångar kränker såväl det allmännas näringspolitiska
intresse att reglera ordningen för sådana arbeten som de privaträttsliga
rättigheter som utredningen föreslår skola tillerkännas staten med avseende
på sockeln. För att staten skall kunna effektivt hävda sitt anspråk på
kontroll över sockelns naturtillgångar är det nödvändigt att sådana gärningar
i princip är straffbelagda. Detta gäller även olovligt inrättande av
anläggning för dessa ändamål. Straffet bör bestämmas till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Straffsanktion föreslås även för överträdelse av tillståndsföreskrifter, underlåtenhet
att efterkomma vissa föreskrifter av tillsynsmyndigheten samt
lämnande av oriktiga uppgifter i vissa fall.

Åtal skall enligt utredningens förslag inte få väckas utan att förordnande
därom meddelats av Kungl. Maj :t eller den som Kungl. Maj :t bemyndigat
därtill. Bestämmelse därom finns i 15 § i utredningens förslag. I anslutning
därtill framhåller utredningen, att ansvarsbestämmelserna i stor utsträckning
riktar sig mot handlingar som hittills kunnat företas fritt. Fastän de
folkrättsliga principerna om havets och luftrummets frihet inte torde hindra
ingripande mot exempelvis olovlig prospektering kan uppkomsten av svårbedömda
gränsfall inte uteslutas. Är det fråga om tillfälliga undersökningar
från främmande fartyg eller flygplan, kan det med hänsyn till svårigheter
att utkräva ansvar visa sig mera ändamålsenligt med diplomatiska föreställningar
hos vederbörande stat. I andra fall kan behovet att beivra viss
förseelse från allmän synpunkt framstå som obetydligt.

Förundersökning vid misstanke om brott mot den föreslagna lagen skall
ankomma på polis- och åklagarmyndigheterna. För beivrandet av brott bör
kunna anlitas de särskilda tvångsmedlen i 24—28 kap. rättegångsbalken.
Åklagaruppgiften i sådana ärenden bör normalt fullgöras av statsåklagare
med hänsyn till de svåra ställningstaganden det här kan bli fråga om. I den
mån polismyndighet behöver stöd av militärmakt för att fullgöra sina uppgifter
i samband med utredning om brott, kan beslut om militärt ingripande
meddelas av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1066

Tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd skall
som förut nämnts enligt utredningens förslag tillkomma kommerskollegium
såsom tillsynsmyndighet. Den primära övervakningen av lagens efterlevnad
i övriga hänseenden, främst förbudet att utan tillstånd undersöka kontinentalsockeln
eller utvinna dess naturtillgångar, skall ankomma på tullverket
såtillvida att befattningshavare vid tullverkets kustbevakning åläggs viss
rapporteringsskyldighet. Detta behandlas i utredningens utkast till tillämpningsföreskrifter.
Visitering och andra ingripanden mot företag m. m. bör
däremot enligt allmänna regler ankomma på polismyndigheterna.

Utredningen diskuterar behovet av särskilda bestämmelser om handräckning
för att hindra undersöknings- eller utvinningsarbeten som eventuellt
företas på kontinentalsockeln utan vederbörligt tillstånd. Om fortsatta sådana
arbeten utförs inom tiden efter det ingripande i samband med förundersökning
skett och till dess straff hunnit ådömas, torde detta enligt utredningen
inte medföra allvarliga skador från allmän synpunkt. Sedan någon
dömts till ansvar lär åtminstone när det gäller person med hemvist i Sverige
kunna förutsättas att straffhotet i allmänhet är tillräckligt för att avhålla
vederbörande från vidare brottslighet. I det osannolika fallet att en anläggning
inrättats utan tillstånd torde staten — åtminstone sedan anläggningen
övergivits — såsom innehavare av rätten att undersöka och utnyttja naturtillgångarna
på sockeln vara berättigad att avlägsna anläggningen. Har anläggningen
inrättats eller t. ex. grustäkt påbörjats inom allmänt vattenområde,
torde handräckning kunna begäras enligt 191 § utsökningslagen eller,
om arbetet rätteligen krävt tillstånd enligt vattenlagen, enligt 13 kap. 8 §
sistnämnda lag. Om olovlig prospektering från fartyg eller flygplan eller
olovligt inrättande av anläggning innebär kränkning av svenskt territorium
eller av Sveriges rättigheter enligt kontinentalsockelkonventionen, kan
Kungl. Maj :t besluta om militära åtgärder för att hindra prospekteringen
eller avlägsna anläggningen. Med hänsyn till det anförda anser utredningen
det ej erforderligt att föreslå särskilda bestämmelser om handräckning.

Yttrandena. Skånes handelskammare och Stockholms handelskammare
ifrågasätter om inte straffbestämmelsen fått ett alltför kategoriskt innehåll
när det gäller utforskning. Straff synes kunna följa inte bara vid en systematisk
vetenskaplig kartläggning av sockelns naturfyndigheter utan också
vid enkla mätningar från fartyg eller flyg såsom förberedelse för en ansökan
om tillstånd till kvalificerad utforskning eller till undersökning av sjösandsförekomster.
Enligt handelskamrarnas mening bör rekvisitet utforskning
bli föremål för en klargörande avgränsning i restriktiv riktning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser det tveksamt, om tillsynsmyndighets
krav på upplysningar eller iakttagande av dess föreskrifter rörande
efterlevnaden av villkor bör straffsanktioneras. I dessa fall synes vitesförelägganden,
handräckningsåtgärder och i sista hand återkallelse av tillstånd

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1966

utgöra de lämpligaste och effektivaste remedierna. Riksåklagaren anser det
böra övervägas att straffbelägga även överträdelser av föreskrifter som meddelats
med stöd av 17 §.

Vidare ifrågasätter riksåklagaren, om inte reglerna om ansvar för olovlig
undersökning och utvinning bör kompletteras med föreskrifter om förverkande
av material och utvunna produkter.

Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör föreskrifter införas om vitesföreläggande
och handräckning för fall av olovliga anläggningar.

Generaltullstyrelsen har inget att erinra mot förslaget att tullverkets kustbevakning
skall medverka vid tillsyn över efterlevnaden av lagen men anser
det för en meningsfylld medverkan nödvändigt att bevakningspersonalen ges
befogenhet att omedelbart ingripa mot överträdelser. I samma riktning uttalar
sig Statstjänstemännens riksförbund och polismyndigheten i Malmö.
Rikspolisstyrelsen föreslår, att förevarande fråga i avvaktan på en utredning
i ett sammanhang av samtliga frågor kring övervakningen av havsområden
runt vårt land löses så att gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober
1944 (nr 728) anges gälla även övervakning av verksamheten på kontinentalsockeln.

Departementschefen. Enligt vad jag anfört i det föregående har uttrycket
utforska kontinentalsockeln i lagen en vidsträckt innebörd i överensstämmelse
med konventionen. Det medför, att den av utredningen föreslagna
straffbestämmelsen i första stycket omfattar bl. a. elektriska och magnetiska
mätningar från fartyg eller flygplan liksom enklare bottenundersökningar
av olika slag. Sådana handlingar har hittills kunnat företas fritt både innanför
och utanför territorialgränsen. Jag är på det klara med att det kan
ställa sig svårt i vissa fall att skilja mellan straffbara undersökningar från
flygplan eller båt och legitima passager. Polisiära ingripanden kan likaså
bli svåra att genomföra, bl. a. med hänsyn till risken för konflikt med folkrättens
regler. Undersökningar av det slag jag nu nämnt har hittills inte
heller straffbelagts i den norska eller den brittiska kontinentalsockellagstiftningen.
Jag har övervägt att inskränka kriminaliseringen av olovlig
forskningsverksamhet till vissa gärningar som är lätta att konstatera eller
ingripa mot eller som innebär påtaglig risk för skada för utomstående intressen,
såsom borrning, inrättande av anläggning på sockeln i syfte att utforska
denna samt seismiska prov. Det förefaller emellertid vanskligt att
här genomföra en begränsning som inte medför att den med straffbestämmelsen
åsyftade verkan förfelas. Jag vill erinra om att enligt vad jag tidigare
anfört undantag från tillståndstvånget föreslås i fråga om viss verksamhet.
Det i 15 § föreslagna kravet på särskilt förordnande av Kungl. Maj :t eller
den som Kungl. Maj :t bemyndigat därtill för att åtal skall få väckas torde
innebära tillräcklig garanti för en varsam och enhetlig tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1966 75

Jag anser mig därför böra biträda utredningens förslag till första stycke
av paragrafen.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna i andra stycket om straff
vid överträdelse av tillståndsföreskrifter samt vid underlåtenhet att efterkomma
vad tillsynsmyndighet fordrar eller föreskriver har godtagits av
samtliga remissinstanser utom en. De överensstämmer nära med motsvarande
bestämmelser i atomenergilagen. I likhet med flertalet remissinstanser
biträder jag utredningens förslag även i denna del. Bestämmelserna omfattar
även överträdelser av tillämpningsföreskrifter som meddelats med
stöd av 17 § i den föreslagna lagen.

Med hänsyn till att rätten till naturtillgångarna på kontinentalsockeln
enligt den föreslagna lagen tillkommer staten torde särskild bestämmelse
om förverkande av utvunna produkter inte behövas. Inte heller torde tillräckliga
skäl föreligga för att införa regler om förverkande av material som
använts vid olovlig utvinning.

Som jag redan antytt ansluter jag mig till förslaget att åtal för brott enligt
paragrafen skall kräva förordnande av Kungl. Maj :t eller den Kungl.
Maj :t bemyndigat därtill.

Jag delar utredningens mening att de rättigheter som enligt konventionen
tillkommer strandstaten innefattar befogenhet att på kontinentalsockeln
företa sådana polisiära ingripanden som fordras för att utreda brott mot
reglerna angående rättigheternas utövande. Jag ansluter mig också till vad
utredningen anfört angående förundersökning vid misstanke om brott mot
dessa regler.

Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter angående
övervakningen av efterlevnaden av den föreslagna lagen.

I likhet med utredningen anser jag det icke behövligt att nu meddela särskilda
bestämmelser om handräckning för inställande av olovliga undersöknings-
eller utvinningsarbeten. Till vad utredningen anfört i denna fråga
vill jag nämna, att såväl staten som tillståndshavare torde ha möjlighet att
väcka civil talan vid domstol mot den som genom olovliga undersökningseller
utvinningsarbeten inkräktar på statens rättigheter eller tillståndshavarens
rätt.

13 §.

Utredningen. Möjligheten att tillgripa straff är inte alltid tillfyllest för att
trygga efterlevnaden av straffsanktionerade tillståndsföreskrifter när en
tillståndshavare som bryter mot föreskrifterna visar tredska. För sådant fall
hör finnas möjlighet att ge vitesföreläggande. Sådant bör också kunna ges
om tillståndshavare vägrar att efterkomma vad tillsynsmyndigheten med
stöd av lagen fordrar eller att låta sakkunnig följa arbetet och ta del av
resultaten. Bestämmelser av liknande innehåll finns i uranlagen och atomenergilagen.
Utsättandet av vitespåföljd bör ankomma på tillsynsmyndighe -

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1966

ten. Med hänsyn till att straff- och vitessanktionerna åtminstone delvis kommer
att avse underlåtenhet under olika tidsperioder, torde den kumulering
av straff- och vitessanktioner som förslaget innebär inte behöva ge anledning
till betänkligheter.

Bedrivs gruvarbete på sådant sätt att uppenbar fara för gruvans bestånd
eller annans egendom uppstår, har bergmästaren enligt bestämmelser i 71 §
gruvlagen, 37 § stenkolslagen och 50 § uranlagen befogenhet att förbjuda
gruvarbetets fortsatta bedrivande. Om polismyndighetens biträde behövs
för verkställande av beslutet äger han anlita sådant biträde. Även vid arbete
på kontinentalsockeln kan fall tänkas, när ett omedelbart handlande är
av nöden. Utredningen föreslår därför att tillsynsmyndigheten skall äga förbjuda
arbetets fortsatta bedrivande och låta genom polismyndighetens försorg
vidta rättelse på tillståndshavarens bekostnad, när underlåtenhet att
efterkomma viss föreskrift eller anfordran medför uppenbar fara för allmänna
intressen.

Yttrandena. Med hänsyn till att åtgärd för att åstadkomma rättelse ofta
kan bli av sådan art att den bör ankomma på annan myndighet än polismyndighet
förordar rikspolisstyrelsen den ändringen i utredningens förslag
att erforderlig rättelse skall företas genom länsstyrelsens i stället för
genom polismyndighetens försorg.

Departementschefen. Jag finner inte anledning frångå utredningens förslag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt för den som utövar
tillsyn enligt lagen och om straffansvar för brott mot tystnadsplikten.

Utredningen. Befattningshavare, som utövar tillsyn över kontinentalsockellagens
efterlevnad eller i övrigt har att ta befattning med ärende som
avses i lagen, kan därunder komma att få kännedom om arbets- eller affärsförhållanden
som tillståndshavare önskar hålla hemliga. Exempel härpå är
undersökningsteknik och försäljningsavtal rörande produktionen. Med hänsyn
därtill bör bestämmelser om tystnadsplikt tas in i lagen. Utredningen
har utformat bestämmelserna efter mönster av motsvarande bestämmelser
i 1956 års atomenergilag (11 §). Bestämmelserna i 21 och 34 §§ lagen om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar torde kunna
bli tillämpliga beträffande vissa handlingar som upprättats i tillståndsärende.

Yttrandena. Skånes handelskammare anmärker på uttrycket »om det ej
kan anses påkallat i tjänstens intresse», och önskar en striktare formulering.

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna torde
innefatta tillräckligt skydd för tillståndshavare. Jag biträder därför utredningens
förslag i sak.

15 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om svensk domstolskompetens i mål
angående vissa brott mot den föreslagna lagen utom riket och om åtal.

Utredningen. Den som begått brott mot föreskrifter i kontinentalsockellagen
bör kunna dömas vid svensk domstol, även om gärningen begåtts utom
riket annorstädes än på svenskt fartyg eller luftfartyg eller ombord på anläggning
eller inom säkerhetszon. I stor utsträckning följer detta redan av
reglerna i 2 kap. brottsbalken om tillämpligheten av svensk lag. Om endast
dessa regler tillämpades skulle dock vissa fall komma att ligga utanför
den svenska kompetensen, t. ex. sådant av utlänning begånget brott mot
tillståndsföreskrift vilket inte kan anses förövat mot Sverige.

Utredningen föreslår vidare bestämmelser om att åtal för brott mot 14 §
kräver särskilt åtalsmedgivande av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer samt att brott mot 14 § får åtalas av åklagare endast efter
angivelse av målsägande.

Erforderlig anvisning om forum i mål om brott som avses i 12 och 14 §§
i utredningsförslaget torde ges genom reglerna i 19 kap. rättegångsbalken
om laga domstol i brottmål.

Departementschefen. Första stycket i utredningens förslag innehåller bestämmelse,
att om någon begår brott som avses i 12 eller 14 § utom riket
han skall dömas vid svensk domstol. Brottsbalken innehåller i 2 kap. 2 och
3 §§ bestämmelser om svensk domstols behörighet även i mål om brott som
begåtts utom riket. Utanför tillämpningsområdet faller t. ex. brott av utlänning
mot säkerhetsföreskrifter, vilket inte riktar sig mot Sverige eller
svenskt subjekt. När det gäller sådant brott på anläggning eller inom säkerhetszon
torde svensk domstolskompetens följa av vanliga regler i förening
med den föreslagna bestämmelsen i 11 § om tillämpning av svensk
lag. Men i fråga om brott utanför anläggning eller säkerhetszon krävs en
kompletterande bestämmelse. Denna torde böra avse utlänning som begått
brott utom riket och som finns här. Genom ett tillägg till den av utredningen
föreslagna bestämmelsen torde vidare böra utmärkas, att den utgör en
komplettering av bestämmelserna i 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken.

I enlighet med vad jag antytt vid 12 § ansluter jag mig även till den av
utredningen föreslagna bestämmelsen i andra stycket om krav på åtalsmedgivande.

Jag biträder även den av utredningen föreslagna bestämmelsen i tredje
stycket, enligt vilken det krävs angivelse för åtal för brott mot tystnadsplikt
enligt 14 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966
16 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fullföljd av talan mot vissa beslut
enligt den föreslagna lagen.

Utredningen. Klagan över bergmästarens beslut i fråga om konkurrens
mellan tillstånd och inmutningsrätt bör i analogi med vad som gäller enligt
gruvlagstiftningen föras hos kommerskollegium, över annat beslut av
myndighet enligt kontinentalsockellagen bör klagan få föras hos Kungl.
Maj :t i statsrådet. Bestämmelser i dessa delar föreslås i första och andra
styckena av paragrafen. Beslut av tillsynsmyndighet bör gå i verkställighet
omedelbart, om myndigheten inte förordnar annorlunda. Tillståndsbeslut
bör träda i kraft omedelbart, när det fattas av Kungl. Maj :t, och i annat
fall efter besvärstidens utgång.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att enligt allmänna
förvaltningsrättsliga principer även tillståndsbeslut, som meddelats av annan
myndighet än Kungl. Maj :t, bör gå i verkställighet omedelbart, om
myndigheten inte förordnar annorlunda.

Departementschefen. Även beslut som meddelats av annan myndighet än
Kungl. Maj :t och som innefattar meddelande, återkallelse eller överlåtelse
av tillstånd, bör lända till efterrättelse genast, om myndigheten inte förordnar
annorlunda. Med hänsyn härtill bör viss jämkning ske i den av utredningen
föreslagna lydelsen av tredje stycket. I övrigt ansluter jag mig till
utredningens förslag.

17 §.

Paragrafen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda tilllämpningsföreskrifter
till lagen. I

I särskild tillämpningskungörelse torde som utredningen förordat få tas
in bl. a. bestämmelser om tillstånd till sand-, grus- och stentäkt samt om
undantag från lagens tillståndstvång i enlighet med vad som anförts i det
föregående beträffande fiske efter sedentära arter, vetenskapliga undersökningar,
prospektering efter inmutningsbara mineral samt vissa andra undersökningar
som inte medför ingrepp i naturen av någon betydelse. Vidare
kan om det anses lämpligt i kungörelsen meddelas generella föreskrifter för
alla eller vissa slag av tillstånd.

Övergångsbestämmelser

Utredningen. Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Vid tillämpningen av den nya lagen måste hänsyn tas till sådana koncessioner
eller tillstånd som meddelats enligt äldre lag och som omfattas av
stenkols- och uranlagarna. F. n. torde bara finnas en gällande koncession

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i år 1966

som berör allmänt vattenområde i havet, nämligen en koncession som meddelats
enligt det numera upphävda 9 kap. i stenkolslagen och som avser
undersökning av uranfyndigheter inom ett område i Västervikstrakten. Den
konkurrenssituation som kan uppkomma om det skulle bli aktuellt att meddela
tillstånd enligt kontinentalsockellagen beträffande område som omfattas
av koncession enligt stenkolslagen eller uranlagen eller av undersökningstillstånd
enligt sistnämnda lag kan lämpligen lösas efter samma grunder
som föreslagits för beviljande av tillstånd enligt kontinentalsockellagen inom
område som är inmutat enligt gruvlagen. Utredningen föreslår föreskrift
härom. Vidare föreslår utredningen en övergångsbestämmelse av innehåll
att upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde som skett före lagens ikraftträdande skall gälla utan hinder
av nya lagen.

Departementschefen. Den av utredningen omnämnda koncessionen i Västervikstrakten
har numera upphört, övergångsbestämmelser av det innehåll
utredningen föreslagit torde ändå höra införas med tanke på att nya
koncessioner kan tillkomma innan den nya lagen träder i kraft.

Som jag förut anfört förordar jag, att den nya lagen skall träda i stället
för 1953 års lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde
i havet. Nämnda lag bör upphöra att gälla och ersättas med en
ny lag som avser endast de större insjöar i vilka 1953 års lag är tillämplig.
På upplåtelser av rätt till sand-, grus- eller stentäkt som skett före den 1
juli 1966 inom allmänt vattenområde i havet bör 1953 års lag fortfara att
gälla. Med anledning härav torde särskilda övergångsbestämmelser böra införas,
både i anslutning till förevarande lag om kontinentalsockeln och vid
den nya lagen om rätt till sand-, grus- och stentäkt.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938
(nr 314)

Utredningen. För det fall att inmutning enligt gruvlagen begärs på allmänt
vattenområde i havet beträffande vilket tillstånd förut sökts eller
meddelats enligt den föreslagna kontinentalsockellagen synes en lösning
av konkurrensfrågan kunna vinnas genom ett tillägg i bestämmelserna om
inmutningshinder i 5 § gruvlagen. Tillägget bör innehålla att även område
för vilket tillstånd som nyss sagts sökts eller meddelats skall utgöra inmutningshinder,
såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i
sådant samband med ämne avsett i ansökningen eller tillståndet, att det ej
kan tillgodogöras för sig. Därvid bör finnas samma möjlighet för Kungl.
Maj :t att ge dispens som i fråga om undersökningstillstånd eller koncession
enligt uranlagen. Anledning att utnyttja dispensmöjligheten kan finnas
exempelvis i fall då ett undersökningstillstånd enligt kontinentalsockel -

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1966

lagen avser vidsträckta havsområden och det kan antas att inmutning efter
visst mineral inom ett begränsat område inte vållar några olägenheter för
tillståndshavaren men denne ändå inte vill lämna sitt medgivande till inmutningen.

Speciella konkurrensbestämmelser för det fall att verksamhet enligt kontinentalsockellagen
bedrivs av statlig myndighet utan tillstånd anser utredningen
inte vara nödvändiga. Statlig verksamhet på sockeln med direkt
syfte på utvinning kan nämligen antas komma att bedrivas genom företag
som måste utverka tillstånd i vanlig ordning.

Departementschefen. Jag biträder utredningens förslag.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.

Angående detta förslag får jag hänvisa till den allmänna motiveringen.
Tvist om beloppet av royaltyavgift till staten bör som utredningen föreslagit
kunna avgöras genom skilj emannaförfarande enligt 19 § stenkolslagen.

Förslaget till lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679)

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen bör den nya lagen ersätta
uranlagen inom allmänt vattenområde. Bestämmelse härom bör tas
in i uranlagen i en ny paragraf, betecknad 66 §. Vidare synes det erforderligt
med en övergångsbestämmelse avseende tillstånd eller koncession som
beviljats före den nya lagens ikraftträdande.

Förslaget till lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna
vattenområden

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen förordar jag, att
den föreslagna lagen om kontinentalsockeln skall i fråga om allmänt vattenområde
i havet träda i stället för 1953 års lag om rätt till sand-, grusoch
stentäkt inom allmänt vattenområde. Sistnämnda lag bör med hänsyn
härtill upphöra att gälla och en ny lag utfärdas som avser endast allmänt
vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 114 år 1966

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om kontinentalsockeln,

2) lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314),

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.,

4) lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679),

5) lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Hans Rune Persson

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 114

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

Bilaga 1

Förslag

till

Lag om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i denna lag mineraliska
och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag
samt sådana levande organismer som i det utvecklingsskede då de kunna bli
föremål för fångst, äro antingen orörliga på havsbottnen eller därunder eller
oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen eller
dess underlag.

Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på sådan undersökning
och bearbetning av inmutningsbara mineral som avses i gruvlagen
den 3 juni 1938 (nr 314) och ej heller på fångst av sådana levande
naturtillgångar som omfattas av svensk lagstiftning amgående fiske.

2 §•

Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar
tillkommer staten.

3 §.

Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.

Konungen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första
stycket får äga rum utan tillstånd. 4

4 §•

Vid tillstånd kunna fogas de föreskrifter som äro påkallade från allmän
synpunkt, såsom föreskrifter om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande,
för arbetena erforderliga anläggningar på kontinentalsockeln, karta
över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten, användningen
av produkterna och åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål
samt föreskrifter till förebyggande av vattenförorening eller till skydd
för sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse.

Kungl. Maj. ts proposition nr 11b år 1966

När tillstånd meddelas, kan bestämmas i vilken omfattning undersökning
eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall
äga bestånd.

Tillstånd kan även förbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten
och om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade
i förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat
sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor.

5 §.

I samband med tillstånd kan avtalas att tvist angående tillämpning av
annat villkor än sådant som avser tillståndets bestånd eller som vid överträdelse
kan föranleda ansvar enligt denna lag skall hänskjutas till avgörande
av skiljemän.

6 §•

I samband med tillstånd kan föreskrivas på vilka villkor tillståndshavaren
äger frånträda tillståndet eller avstå från en del av det område detta omfattar.

Tillstånd får ej överlåtas utan medgivande av den som meddelat tillståndet.

Tillstånd kan återkallas av Konungen eller den myndighet som meddelat
tillståndet, om föreskrift eller villkor som gäller för tillståndet åsidosättes
eller om andra synnerliga skäl föreligga.

7 §•

Konungen eller myndighet som Konungen utser äger bestämma att till
skydd för anläggning för utforskande av kontinentalsockeln eller utvinning
av naturtillgångar från denna skall finnas en isäkerhetszon med en utsträckning
av högst 500 meter från anläggningens yttersida och meddela de föreskrifter
som fordras för att trygga zonen. I den mån annat ej följer av
denna lag eller bestämmelse som med stöd av lagen meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen utser får fartyg icke segla in i säkerhetszon
utan medgivande av anläggningens ägare.

8 §•

Beviljas inmutning enligt gruvlagen på område, till vilket rätt föreligger
på grund av tillstånd enligt 3 §, eller avser -sådant tillstånd inmutat område,
får arbete för undersökning eller bearbetning, som verkställes på
grund av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet
som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av arbete
skola bedrivas, skall bergmästaren, med iakttagande av föreskrift som enligt
4 § har fogats vid tillståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas för
att innehavaren av äldre rättighet skall kunna driva sitt arbete ändamålsenligt
och med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren. 9

9 §•

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd utövas
av myndighet som Konungen bestämmer.

Innehavare av tillstånd iskall på anfordran lämna tillsynsmyndigheten de
upplysningar och handlingar som fordras för tillsynens utövande. Tillsyns 6f

llihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 114

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

myndigheten äger meddela bestämmelse för >att trygga efterlevnaden av föreskrift
eller villkor som gäller för tillståndet.

10 §.

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen
bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa tillståndshavarens
arbete i geologiskt avseende och taga del av de geologiska resultaten av arbetet.

11 §■•

Inom anläggning och säkerhetszon som avses i denna lag och som äro belägna
utanför territorialgränsen tillämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna
i gruvlagen, lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m., uranlagen den 2 december 1960 (nr 679), vattenlagen
och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anläggningen
och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.

Produkter som frambringats utanför territorialgränsen anses utvunna i
Sverige.

12 §.

Den som utan tillstånd vidtager sådan åtgärd för utforskande av kontinentalsockeln
eller utvinning av naturtillgångar från denna som avses i denna
lag och för vilken föreskrift enligt 3 § tredje stycket icke gäller dömes till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff dömes den som erhållit tillstånd enligt 3 §, om han

1) bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 4 § första stycket,

2) underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller föreskriver
med stöd av 9 § andra eller tredje stycket,

3) vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med tillståndet
eller som är föreskriven i eller som ålagts enligt 9 § andra stycket uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift.

Den som överträder förbudet i 7 § att insegla i säkerhetszon eller föreskrift
som utfärdats för tryggande av sådan zon dömes till böter.

13 §.

Har innehavare av tillstånd underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrift
som meddelats med stöd av 4 § första stycket eller vad som åligger
honom enligt 10 § eller att efterkomma anfordran eller föreskrift som tillsynsmyndighet
meddelat med stöd av 9 § andra eller tredje stycket, äger
tillsynsmyndigheten vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

14 §.

Den som deltager eller deltagit i tillsyn över efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade villkor eller föreskrifter eller som anlitats
såsom biträde vid tillsynens utövande eller som på annat sätt tagit befait -

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

niing med ärende som avses, i lagen, får ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för honom, och får ej heller, om
det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller
affärsförhållande som han sålunda fått kännedom om. Bryter någon häremot,
dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

15 §.

Utlänning som utom riket begått brott som avses i 12 eller 14 §, dömes,
om han finns här, efter denna lag och vid svensk domstol'', även om 2 kap.
2 eller 3 § brottsbalken ej är tillämplig.

Åtal för brott som avses i 12 § får väckas endast efter förordnande av
Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Brott som sägs i 14 § får åtalas av åklagare endast efter angivelse av
målsägande.

16 §.

Talan mot bergmästares beslut enligt 8 § föres hos kommerskolllegium
genom besvär.

Mot annat beslut av myndighet enligt denna lag föres talan genom besvär
hos Konungen.

Beslut som avses i andra stycket länder till efterrättelse utan hinder av
förd talan, om ej annorlunda förordnas.

17 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Lagen äger ej tillämpning på upplåtelse från kronan av rätt till sand-,
grus- eller stentäkt inom allmänt vattenområde som skett dessförinnan.

Avser tillstånd enligt denna lag område som omfattas av koncession enligt
lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. eller uranlagen eller av undersökningstiillstånd
enligt sistnämnda lag, äga bestämmelserna i 8 § för
det fall att tillstånd avser område som är inmutat enligt gruvlagen motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 5 § gruvlagen den 3 juni 19381 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Inmutningspunkten må icke vara
belägen å, ej heller inmutat område
omfatta:

1) område å--—-----

9) område, varå koncession förut
meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd
inmutning avser mineral som ingår
i stenkolen och ej kan utvinnas utan
stenkolens förbränning, eller av
alunskiffer, såvida begärd inmutning
avser mineral som förekommer
i sådant samband med skiffern att
det ej kan tillgodogöras för sig eller
utan skada för skifferfyndigheten,
ävensom område, varå undersökningstillstånd
eller koncession enligt
uranlagen sökts eller meddelats, såvida
begärd inmutning avser mineral
som förekommer i sådant samband
med ämne avsett i nämnda lag,
att det ej kan tillgodogöras för sig;
dock att hinder mot inmutning ej
föreligger om, såvitt angår koncession
å stenkol eller alunskiffer, koncessionsimnehavarem
lämnat medgivande
därtill eller, då fråga är om
undersökningstillstånd eller koncession
enligt uranlagen, sökanden eller
innehavaren av undersökningstillstånd
eller koncession lämnat medgivande
till inmutningen eller Konungen
medgivit undantag från vad
nu stadgats.

(Föreslagen lydelse)

§•

Inmutningspunkten må icke vara
belägen å, ej heller inmutat område
omfatta:

— för utvidgningen;

9) område, varå koncession förut
meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd
inmutning avser mineral som ingår i
stenkolen och ej kan utvinnas utan
stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,
såvida begärd inmutning avser
mineral som förekommer i sådant
samband med skiffern att det
ej kan tillgodogöras för sig eller
utan skada för skifferfyndigheten,
ävensom område, varå undersökningstillstånd
eller koncession enligt
uranlagen eller tillstånd enligt lagen
om kontinentalsockeln sökts
eller meddelats, såvida begärd inmutning
avser mineral som förekommer
i sådant samband med ämne
avsett i uranlagen eller i ansökningen
eller tillståndet enligt lagen
om kontinentalsockeln, att det ej
kan tillgodogöras för sig; dock att
hinder mot inmutning ej föreligger
om, såvitt angår koncession å stenkol
eller alunskiffer, koncessionsinnehavaren
lämnat medgivande därtill
eller, då fråga är om undersökningstillstånd
eller koncession enligt
uranlagen eller tillstånd enligt
lagen om kontinentalsockeln, sökanden
eller innehavaren av tillstånd
eller koncession lämnat medgivande

1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1963:626.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till inmutningen eller Konungen
medgivit undantag från vad nu stadgats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, dels att 50 § 1 mom. samt 51, 52 och 57 §§ lagen
den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att i sagda lag skall införas en ny
paragraf, betecknad 48 a §, av nedan angivna innehåll.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

48 a

1 mom. Vad i 2—4, 7—25, 32—40,
42—44 och 48 §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall, med
de avvikelser som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om saltfyndigheter;
därvid skall vad i 21 §
andra stycket stadgas gälla även i
fall då koncession upphört av annan
anledning än där sägs.

Är fråga-----------

Denna lag äger icke tillämpning
inom område, där lagen den
1966 (nr ) om kontinentalsockeln
är tillämplig.

§•

1 mom. Vad i 2—4, 7—25, 32—
40, 42—44, 48 och 48 a §§ är stadgat
angående stenkolsfyndigheter
skall, med de avvikelser som föranledas
av bestämmelserna i detta kap.,
äga motsvarande tillämpning i fråga
om saltfyndigheter; därvid skall vad
i 21 § andra stycket stadgas gälla
även i fall då koncession upphört av
annan anledning än där sägs.

--till bergmästaren.

51 §.

Rättighet att för utvinnande av
olja eller gas genom borrning eftersöka
och bearbeta olje- eller gasfyndighet
är beroende på koncession,
som meddelas av Konungen. Koncession
må begränsas till att avse allenast
undersökning av fyndighet

1 Senaste lydelse, sejbeträffande 50 § 1 mom., 51 § och 52 § SFS 1963:625 samt beträffande
57 § SFS 1947:160.

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1966

(Nuvarande lydelse)

och, i samband med dylik begränsning,
till att gälla under viss tid, som
angives i koncessionen.

Den som

52 §.

Bestämmelserna i

57 §.

Vad i 2—5, 7—9, 11—21, 32—40,

42—44 och 48 §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall, med de
avvikelser som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om alunskifferfyndigheter.

Konungen äge-------

I fall--—--------

(Föreslagen lydelse)

sionen, och till att avse allenast undersökning
av fyndighet.

koncessionen gäller.

Vad i 2—4, 7—25, 32—40, 42—44,
48 och 48 a §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall, med de avvikelser
som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om oljeoch
gasfyndigheter; därvid skall vad
i 21 § andra stycket stadgas gälla
även i fall då koncession upphört av
annan anledning än där sägs.

och gasfyndigheter.

- äga tillämpning.

— 60 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Beträffande koncession som beviljats före den nya lagens ikraftträdande
och avser allmänt vattenområde i havet gälla äldre bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679)

Härigenom förordnas, att i uranlagen den 2 december 1960 skall införas
en ny paragraf, betecknad 66 §, av nedan angivna innehåll.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

66 §•

Denna lag äger icke tillämpning
inom område, dår lagen den
1966 (nr ) om kontinentalsockeln
är tillämplig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Beträffande undersökningstillstånd och koncession som beviljats före den
nya lagens ikraftträdande och avser allmänt vattenområde i havet galla aLdre
bestämmelser.

Förslag

till

Lag

om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden

Härigenom förordnas som följer.

Rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde i Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland tillkommer staten,

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966, då lagen den 5 juni 1953 (nr 379)
om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde upphör

fråga om upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- eller stentäkt
inom allmänt vattenområde i havet som skett före den 1 jula 1966 aga de

äldre bestämmelserna tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr lli år 1966

Bilaga 2

Kontinentalsockelutredningens förslag till
Lag om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

Med kontinentalsockeln förstas i denna lag havsbottnen och dennas underlag
inom allmänt vattenområde samt i det utanför Sveriges territorialgräns
belägna område under vatten, över vilket Sverige enligt den i Geneve
den 29 april 1958 dagtecknade konventionen om kontinentalsockeln utövar
suveräna rättigheter, såvitt avser utforskande av bottnen och underlaget
samt utvinning av naturtillgångar därstädes.

Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i denna lag mineraliska
och andra icke levande tillgångar på havsbottnen och i dennas underlag
samt sådana levande organismer, vilka på det stadium, där de kunna bli
föremål för fångst, äro antingen orörliga på havsbottnen eller därunder
eller oförmögna till rörelse annat än i ständig fysisk beröring med havsbottnen
eller dennas underlag.

Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på sådan undersökning
och bearbetning av inmutningsbara mineral som avses i gruvlagen
och ej heller på fångst av sådana levande naturtillgångar som omfattas
av svensk lagstiftning angående fiske.

2 §•

Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar
tillkommer staten.

3 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela tillstånd
för annan att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat
sätt utforska kontinentalsockeln samt att utvinna dess naturtillgångar.

Tillstånd skall avse bestämt område och meddelas för viss tid.

Konungen må föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första
stycket må företagas utan tillstånd.

4 §•

Vid tillstånd må fogas de föreskrifter som finnas påkallade ur allmän
synpunkt, såsom angående företagets ledning, för arbetena erforderliga anläggningar
på kontinentalsockeln, upprättande av karta över arbetena, provtagning,
rapportering rörande verksamheten, användningen av produktionen
samt åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, förebyggande
av vattenförorening eller skydd för sjöfarten, fisket och andra allmänna
eller enskilda intressen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

När tillstånd meddelas, må bestämmas i vilken omfattning undersökning
eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall
äga bestånd.

Med tillstånd må tillika förbindas villkor om statligt deltagande i företaget
och om utgivande till staten av avgifter för tillståndet eller på utvinningen
eller av andel av produktionen eller annat dylikt villkor.

5 §•

I tillstånd må föreskrivas att tvist om beräkningen av avgift eller andel,
som skall utgivas till staten på grund av villkor som avses i 4 § tredje stycket,
skall hänskjutas till avgörande av skiljemän.

6 §•

Tillstånd må återkallas av Konungen eller den myndighet som meddelat
tillståndet, om föreskrifter eller villkor som gälla för tillståndet åsidosättas
eller om eljest synnerliga skäl äro därtill.

I samband med tillstånd må föreskrivas på vilka villkor tillståndshavaren
äger frånträda tillståndet eller avstå från en del av det område detta
omfattar.

Tillstånd må ej överlåtas utan medgivande av Konungen eller den myndighet
som meddelat tillståndet.

7 §•

Konungen eller myndighet som Konungen utser äger bestämma att till
skydd för anläggning för utforskande av kontinentalsockeln eller utvinning
av dess naturtillgångar skall finnas en säkerhetszon med en utsträckning
av högst 500 meter, räknat från varje punkt på anläggningens yttersida,
samt meddela de föreskrifter som erfordras för att trygga zonen. I
den mån annat ej följer av denna lag eller bestämmelse som med stöd av
lagen meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen utser må fartyg
icke insegla i säkerhetszon utan medgivande av anläggningens ägare.

8 §•

Beviljas inmutning enligt gruvlagen på område, till vilket rätt föreligger
på grund av tillstånd enligt 3 §, eller meddelas sådant tillstånd på inmutat
område, må arbete för undersökning och bearbetning, som verkställes på
grund av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet
som tillkommit senare. Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda
slagen av arbete, skall bergmästaren, med iakttagande av vad som jämlikt.
4 § föreskrivits i tillståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas, så att
innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt driva sitt arbete med
minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

9 §•

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd utövas
av myndighet som Konungen bestämmer.

Tillsynsmyndighet äger att från innehavare av tillstånd erhålla de upplysningar
och handlingar som erfordras för tillsynens utövande. Tillsynsmyndighet
må meddela de bestämmelser som finnas erforderliga för att
trygga efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillståndet.

Den som har att taga befattning med tillsyn skall äga tillträde till an- ,
läggning, fartyg eller luftfartyg varå verksamhet som omfattas av tillstånd

Kungl. Maj.ts proposition nr tik år 1966

bedrives samt äga rätt att göra sig underrättad om förhållande av betydelse
för tillämpningen av de föreskrifter och villkor som gälla för tillståndet.

10 §.

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen
bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa tillståndshavarens
arbete och taga del av de geologiska resultaten av detsamma.

11 §•

Beträffande anläggning för utforskande av kontinentalsockeln och utvinning
av dess naturtillgångar, vilken inrättats utanför territorialgränsen,
och förhållanden på anläggningen samt inom säkerhetszon däromkring
skall svensk lag, med undantag av bestämmelserna i vattenlagen, gruvlagen,
lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. och uranlagen, äga tillämpning
såsom om anläggningen och zonen vore belägna inom närmaste del av Sveriges
sjöterritorium. Vattenområdet inom säkerhetszon skall icke på grund
av vad nu sagts anses som allmänt.

Produkter som frambringats på kontinentalsockeln utanför territorialgränsen
skola anses utvunna i Sverige.

12 §.

Den som utan tillstånd, när sådant erfordras, utforskar kontinentalsockeln
eller utvinner dess naturtillgångar eller inrättar anläggning på sockeln
för utforskande av denna eller utvinning av dess naturtillgångar dömes till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff dömes, om den som erhållit tillstånd enligt 3 §

1) bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 4 § första stycket,

2) underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller föreskriver
med stöd av 9 § andra eller tredje stycket,

3) vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med tillståndet
eller i fall som avses i 9 § andra stycket uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift.

överträder någon förbudet i 7 § att insegla i säkerhetszon eller föreskrifter
som utfärdats för tryggande av sådan zon, dömes till böter.

13 §.

Har innehavare av tillstånd underlåtit att ställa sig till eftei rättelse föreskrifter
som avses i 4 § första stycket eller vad som åligger honom enligt
10 § eller att efterkomma anfordran eller föreskrift som tillsynsmyndighet
meddelat med stöd av 9 § andra elelr tredje stycket, äger tillsynsmyndigheten
vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

Medför underlåtenheten uppenbar fara för allmänna intressen, ager tillsynsmyndigheten
förbjuda arbetets fortsatta bedrivande ävensom låta genom
polismyndighetens försorg vidtaga rättelse på tillståndshavarens bekostnad.

14 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade villkor eller föreskrifter eller som anlitats
som biträde vid tillsynsverksamhetens utövande eller som eljest hatt att
taga befattning med ärende som avses i lagen, må ej röja eller obehorigen
nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd for honom, och ej heller,
om det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande

Kungl. Maj. ts proposition nr lli år 1966

eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Bryter någon
häremot, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

15 §.

Begår någon brott som avses i 12 eller 14 § utom riket, dömes vid svensk
domstol.

Åtal för brott som avses i 12 § må ej väckas utan att förordnande därom
meddelats av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

Brott som sägs i 14 § må åtalas av åklagare allenast efter angivelse av
målsägande.

16 §.

Talan mot bergmästares beslut enligt 8 § föres genom besvär hos kommerskollegium.

Mot annat beslut av myndighet enligt denna lag föres talan genom besvär
hos Konungen.

Beslut av tillsynsmyndighet skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd talan, om ej annorlunda förordnas.

17 §.

Konungen meddelar de föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Meddelas enligt denna lag tillstånd på allmänt vattenområde som omfattas
av koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. eller
uranlagen eller av undersökningstillstånd enligt sistnämnda lag, skall vad
i 8 § stadgas för det fall att tillstånd meddelas på område som är inmutat
enligt gruvlagen äga motsvarande tillämpning.

Upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde som skett före den 1 juli 1966 skall gälla utan hinder av nya
lagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1966

Convention on
the Continental Shelf

The States Parties to this Convention Have

agreed as follows:

Article 1

För the purpose of these articles,
the term “Continental shelf” is used
as referring (a) to the seabed and
subsoil of the submarine areas adj
acent to the coast but outside the
area of the territorial sea, to a
depth of 200 metres or, beyond
that limit, to where the depth of
the super jacent waters admits of
the exploitation of the natural resources
of the said areas; (b) to the
seabed and subsoil of similar submarine
areas adj acent to the coasts
of islands.

Artide 2

1. The Coastal State exercises
over the Continental shelf sovereign
rights for the purpose of exploring
it and exploiting its natural resources.

2. The rights referred to in paragraph
1 of this article are exclusive
in the sense that if the coastal State
does not explore the Continental
shelf or exploit its natural resources,
no one may undertake these activities,
or make a claim to the Continental
shelf, without the express
consent of the coastal State.

3. The rights of the coastal State
over the Continental shelf do not
depend on occupation, effective or
notional, or on any express proclamation.

4. The natural resources referred
to in these articles consist of the
mineral and other non-living resour -

Convention sur
le Plateau Continental

Les Etats parties å la présente
Convention

Sont convenus des dispositions
suivantes :

Artide premier

Aux fins des presents articles,
1’expression « plateau Continental »
est utilisée pour désigner : a) le lit
de la mer et le sous-sol des régions
sous-marines adjacentes aux cötes,
mais situées en dehors de la mer
territoriale, jusqu’å une prof ondeur
de 200 métres ou, au-delå de cette
limite, jusqu’au point ou la prof ondeur
des eaux surjacentes permet
1’exploitation des ressources naturelles
desdites régions ; b) le lit de
la mer et le sous-sol des régions
sous-marines analogues qui sont
adjacentes aux cötes des iles.

Artide 2

1. L’Etat riverain excerce des
droits souverains sur le plateau
Continental aux fins de 1’exploration
de celui-ci et de 1’exploitation de ses
ressources naturelles.

2. Les droits visés au paragraphe
1 du présent article sont exclusifs
en ce sens que, si l’Etat riverain
n’explore pas le plateau Continental
ou n’exploite pas ses ressources
naturelles, nul ne peut entreprendre
de telles activités ni revendiquer de
droits sur le plateau Continental
sans le consentement exprés de 1’Etat
riverain.

3. Les droits de 1’Etat riverain sur
le plateau Continental sont indépendants
de 1’occupation effective ou
fictive aussi bien que de toute proclamation
expresse.

4. Les ressources naturelles visées
dans les présents articles comprennent
les ressources minérales et au -

(Översättning)

Kungl. Maj. ts proposition nr lli år 1966
Bilaga 3

Konvention om
kontinentalsockeln

De stater som biträda denna konvention Ha

överenskommit som följer:

Artikel 1

I förevarande artiklar förstås med
uttrycket kontinentalsockeln a)
havsbottnen och dennas underlag
i de områden under vatten, vilka
gränsa till kusterna men äro belägna
utanför territorialvattnet intill
ett djup av 200 meter, eller, därutanför,
belägna på sådant vattendjup,
som medgiver tillgodogörande
av naturtillgångar i sagda områden;
b) havsbottnen och dennas underlag
i de områden under vatten,
vilka på motsvarande sätt gränsa
till öar.

Artikel 2

1. Strandstaten utövar suveräna
rättigheter över kontinentalsockeln
för dennas utforskande och tillgodogörandet
av dess naturtillgångar.

2. De i stycket 1. av denna artikel
avsedda rättigheterna tillkomma uteslutande
strandstaten i den meningen
att, därest denna ej utforskar
kontinentalsockeln eller tillgodogör
sig dess naturtillgångar, icke heller
annan äger utöva sådan verksamhet
eller göra gällande rättigheter till
kontinentalsockeln utan strandstatens
uttryckliga medgivande.

3. Strandstatens rättigheter avseende
kontinentalsockeln äro oberoende
av effektivt eller symboliskt
besittningstagande och av varje uttrycklig
förklaring.

4. De naturtillgångar vilka avses
i dessa artiklar omfatta mineraliska
och andra icke levande tillgångar

Kung!. Maj. ts proposition nr 11 i år 1966

ees of the seabed and subsoil together
with living organisms belonging
to sedentary species, that is
to say, organisms which, åt the harvestable
stage, either are immobile
on or under the seabed or are unable
to move except in constant physical
contact with the seabed or the subsoil.

Article 3

The rights of the Coastal State
over the Continental shelf do not
affeet the legal status of the superjacent
waters as high seas, or that
of the airspace above those waters.

Artide 4

Subject to its right to take reasonable
measures for the exploration
of the Continental shelf and the exploitation
of its natural resources,
the coastal State may not impede
the laying or maintenance of submarine
cables or pipe lines on the
Continental shelf.

Artide 5

1. The exploration of the Continental
shelf and the exploitation of
its natural resources must not result
in any unjustifiable interference
with navigation, fishing or the
conservation of the living resources
of the sea, nor result in any interference
with fundamental oceanographic
or other scientific research
carried out with the intention of
open publication.

2. Subject to the provisions of paragraphs
1 and 6 of this article, the
Coastal State is entitled to construct
and maintain or operate on the Continental
shelf installations and other
devices necessary for its exploration
and the exploitation of its natural
resources, and to establish

tres ressources non vivantes du lit
de la mer et du sous-sol, ainsi que
les organismes vivants qui appartiennent
aux espéces sédentaires,
c’est-å-dire les organismes qui, au
stade oii ils peuvent étre péchés, sont
soit immobiles sur le lit de la mer
ou au-dessous de ce lit, soit incapables
de se déplacer si ce n’est en
restant constamment en contact physique
avec le lit de la mer ou le soussol.

Artide 3

Les droits de l’Etat riverain sur
le plateau Continental ne portent pas
atteinte au régime des eaux surjacentes
en tant que haute mer, ni å
celui de 1’espace aérien situé audessus
de ees eaux.

Artide 4

L’Etat riverain ne peut entraver
la pose ou 1’entretien de cåbles ou
de pipe-lines sous-marins sur le plateau
Continental, réserve faite de son
droit de prendre des mesures raisonnables
pour l’exploration du plateau
Continental et 1’exploitation de ses
ressources naturelles.

Artide 5

1. L’exploration du plateau Continental
et 1’exploitation de ses ressources
naturelles ne doivent pas
avoir pour ef fet de géner d’une maniére
injustifiable la navigation, la
péche ou la conservation des ressources
biologiques de la mer, ni de
géner les recherches océanographiques
fondamentales ou les autres
recherches scientifiques effectuées
avec l’intention d’en publier les résultats.

2. Sous réserve des dispositions
des paragraphes 1 et 6 du présent
article, l’Etat riverain a le droit de
construire et d’entretenir ou de faire
fonetionner sur le plateau Continental
les installations et autres dispositifs
nécessaires pour 1’exploration
de celui-ci et 1’exploitation de ses

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1966

på havsbottnen och i dennas underlag
samt de levande organismer,
vilka tillhöra sedentära arter, dvs.
organismer, vilka, på det stadium
där de kunna bli föremål för fångst,
äro antingen orörliga på havsbottnen
eller därunder, eller äro oförmögna
till rörelse, annat än i ständig fysisk
beröring med havsbottnen eller
dennas underlag.

Artikel 3

Strandstatens rättigheter avseende
kontinentalsockeln inverka ej på
de rättsregler som gälla för det överliggande
vattnet såsom fritt hav eller
för luftrummet däröver.

Artikel 4

Strandstaten äger ej hindra utläggandet
eller underhållet av kablar
eller rörledningar under vattnet
på kontinentalsockeln i vidare mån
än som följer av dess rätt att vidtaga
skäliga åtgärder för utforskandet
av sockeln samt tillgodogörandet
av dennas naturtillgångar.

Artikel 5

1. Utforskandet av kontinentalsockeln
och tillgodogörandet av dess
naturtillgångar må ej på ett oberättigat
sätt lända till intrång i sjöfarten,
i fisket eller i bevarandet av
havets biologiska tillgångar och må
ej heller lända till intrång i den
oceanografiska grundforskningen
eller annan vetenskaplig forskning,
vars resultat äro avsedda att offentliggöras.

2. Med de inskränkningar som
följa av styckena 1 och 6 av denna
artikel äger strandstaten rätt att på
kontinentalsockeln uppföra och underhålla
eller driva de anläggningar
och andra inrättningar, vilka äro
erforderliga för utforskandet av
sockeln och tillgodogörandet av dess

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

safety zones around such installations
and devices and to take in
those zones measures necessary för
their protection.

3. The safety zones referred to in
paragraph 2 of this article may extend
to a distance of 500 metres
around the installations and other
devices which have been erected,
measured from each point of their
outer edge. Ships of all nationalities
must respect these safety zones.

4. Such installations and devices,
though under the jurisdiction of the
Coastal State, do not possess the
status of islands. They have no territorial
sea of their own, and their
presence does not affect the delimitation
of the territorial sea of the
coastal State.

5. Due notice must be given of
the construction of any such installations,
and permanent means
for giving warning of their presence
must be maintained. Any installations
which are abandoned or
disused must be entirely removed.

6. Neither the installations or devices,
nor the safety zones around
them, may be established where interference
may be caused to the use
of recognized sea lanes essential to
international navigation.

7. The coastal State is obliged to
undertake, in the safety zones, all
appropriate measures for the protection
of the living resources of the
sea from harmful agents.

8. The consent of the coastal State
shall be obtained in respect of any
research concerning the Continental
shelf and undertaken there. Nevertheless
the coastal State shall not
normally withhold its consent if
the request is submitted by a qualified
institution with a view to pure -

ressources naturelles, et d’établir
des zones de sécurité autour de ees
installations ou dispositifs et de
prendre dans ees zones les mesures
nécessaires å leur protection.

3. Les zones de sécurité visées au
paragraphe 2 du présent article peuvent
s’étendre å une distance du 500
metres autour des installations ou
autres dispositifs qui ont été aménagés,
mesurée å partir de chaque
point de leur bord extérieur. Les navires
de toutes nationalités sont tellus
de respeeter ees zones de sécurité.

4. Ces installations ou dispositifs,
tout en étant soumis å la juridiction
de l’Etat riverain, n’ont pas le status
d’iles. Ils n’ont pas de mer territoriale
qui leur soit propre, et leur
présence n’influe pas sur la délimitation
de la mer territoriale de l’Etat
riverain.

5. Avis doit étre dument donné de
la construction de ces installations,
et 1’entretien des moyens permanents
de signalisation nécessaires
doit étre assuré. Toutes les installations
abandonnées ou ne servant
plus doivent étre complétement enlevées.

6. Ni les installations ou dispositifs,
ni les zones de sécurité établies
autour de ceux-ci ne doivent étre
situés dans des parages oii ils peuvent
géner 1’utilisation des routes
maritimes réguliéres indispensables
ä la navigation internationale.

7. L’Etat riverain est tenu de
prendre dans les zones de sécurité
toutes les mesures propres å protéger
les ressources biologiques de la
mer contre les agents nuisibles.

8. Le consentement de l’Etat riverain
doit étre obtenu pour toutes
recherches touchant le plateau Continental
entreprises sur place. Toutefois,
l’Etat riverain ne refusera
normalement pas son consentement
lorsque la demande sera présentée
par une institution qualifiée, en vue

Kungl. Maj. ts proposition nr 11b år 1!166

naturtillgångar, samt att upprätta
säkerhetszoner omkring sagda anläggningar
eller inrättningar och i
dessa zoner vidtaga erforderliga åtgärder
till deras skydd.

3. De säkerhetszoner, vilka avses
i stycket 2 av denna artikel må ha
en utsträckning av 500 meter, räknat
från varje punkt på yttersidan
av de anläggningar eller andra inrättningar
som uppförts. Fartyg av
varje nationalitet ha att respektera
sådana säkerhetszoner.

4. Här avsedda anläggningar och
inrättningar äro väl underkastade
strandstatens jurisdiktion men äro
ej att betrakta som öar. De ha inget
eget territorialvatten och deras förekomst
inverkar ej på avgränsningen
av strandstatens territorialvatten.

5. Inrättandet av här avsedda
anläggningar skall vederbörligen
kungöras varjämte permanenta anordningar
utvisande deras läge skola
vidmakthållas. Varje anläggning,
vilken nedlagts eller ej längre brukas,
skall helt avlägsnas.

6. Varken anläggningar, inrättningar
eller omkring sådana upprättade
säkerhetszoner må vara belägna
i farvatten, där de kunna
lända till intrång i nyttjandet av sådana
allmänna farleder, som äro
oumbärliga för den internationella
sjöfarten.

7. Strandstaten åligger att inom
säkerhetszon vidtaga alla lämpliga
åtgärder för att skydda havets biologiska
tillgångar mot skadliga ämnen.

8. Strandstatens medgivande skall
inhämtas till alla undersökningar
berörande kontinentalsockeln som
äro avsedda att bedrivas på platsen.
Dock bör strandstaten i regel icke
vägra sitt medgivande, då ansökan
göres av en kvalificerad institution
och åsyftar uteslutande vetenskapli -

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

ly scientific research into the physical
or biological characteristics of
the Continental shelf, subject to the
proviso that the Coastal State shall
have the right, if it so desires, to
participate or to be represented in
the research, and that in any event
the results shall be published.

Article 6

1. Where the same Continental
shelf is adjacent to the territories
of two or more States whose coasts
are opposite each other, the boundary
of the Continental shelf appertaining
to such States shall be determined
by agreement between them.
In the absence of agreement, and
unless another boundary line is justified
by special circumstances, the
boundary is the median line, every
point of which is equidistant from
the nearest points of the baselines
from which the breadth of the territorial
sea of each State is measured.

2. Where the same Continental
shelf is adjacent to the territories
of two adjacent States, the boundary
of the Continental shelf shall be
determined by agreement between
them. In the absence of agreement,
and unless another boundary line
is justified by special circumstances,
the boundary shall be determined
by application of the principle
of equidistance from the nearest
points of the baselines from which
the breadth of the territorial sea of
each State is measured.

3. In delimiting the boundaries of
the Continental shelf, any lines
which are drawn in accordance with
the principles set out in paragraphs
1 and 2 of this article should be defined
with reference to charts and
geographical features as they exist
åt a particular date, and reference
should be made to fixed permanent
identifiable points on the land.

de recherches de nature purement
scientifique concernant les caractéristiques
physiques ou biologiques
du plateau Continental, å condition
que l’Etat riverain puisse, s’il le souhaite,
participer å ees recherches ou
s’y faire représenter, et qu’en tout
cas les résultats en soient publiés.

Artide 6

1. Dans le cas ou un méme plateau
Continental est adjacent aux
territoires de deux ou plusieurs
Etats dont les cötes se font face, la
délimitation du plateau Continental
entre ees Etats est déterminée par
accord entre ees Etats. A défaut
d’accord, et å moins que des circonstances
spéciales ne justifient
une autre délimitation, celle-ci est
constituée par la ligne médiane dont
tous les points sont équidistants des
points les plus proches des lignes
de base å partir desquelles est mesurée
la largeur de la mer territoriale
de chacun de ees Etats.

2. Dans le cas ou un méme plateau
Continental est adjacent aux territoires
de deux Etats limitrophes, la
délimitation du plateau Continental
est déterminée par accord entre
ees Etats. A défaut d’accord, et å
moins que des circonstances spéciales
ne justifient une autre délimitation,
celle-ci s’opére par application
du principe de 1’équidistance des
points les plus proches des lignes de
base å partir desquelles est mesurée
la largeur de la mer territoriale de
chacun de ees Etats.

3. Lors de la délimitation du plateau
Continental, toute ligne de démarcation
établie conformément aux
principes mentionnés dans les paragraphes
1 et 2 du présent article
devrait étre définie par référence aux
cartes et aux caractéristiques géographiques
existant å une date donnée,
et il devrait étre fait mention
de points de repére fixes et permanents
ä terre.

101

Kungl. Maj. ts proposition nr lli år 1966

ga undersökningar avseende kontinentalsockelns
fysiska eller biologiska
egenskaper, och förutsatt att
strandstaten, om den så önskar, äger
deltaga i undersökningsarbetet eller
låta sig därvid representera samt att,
under alla förhållanden, resultaten
därav offentliggöras.

Artikel 6

1. I de fall då samma kontinentalsockel
gränsar till två eller flera
mittemot varandra liggande staters
territorier skall sockelns gräns mellan
dessa stater bestämmas genom
avtal dem emellan. I brist på
avtal, och såvida icke särskilda omständigheter
föranleda annat, skall
gränsen utgöras av en mittlinje, på
vilken varje punkt är belägen på lika
stort avstånd från de närmaste
punkterna på de baslinjer varifrån
bredden av varje stats territorialvatten
räknas.

2. I de fall då samma kontinentalsockel
gränsar till två angränsande
staters territorier, skall sockelns
gräns bestämmas genom avtal mellan
staterna. I brist på avtal, och såvida
icke särskilda omständigheter
föranleda annan gränslinje, skall
gränsen bestämmas med tillämpning
av principen om lika avstånd från
de närmaste punkterna på de baslinjer
varifrån bredden av vardera
statens territorialvatten räknas.

3. Då gräns bestämmes på kontinentalsockeln,
skall envar gränslinje,
vilken fastställts i enlighet
med principerna i styckena 1 och 2
av denna artikel, beskrivas med
hänvisning till sådana sjökort och
geografiska kännemärken, vilka vid
en given tidpunkt äro för handen;
därjämte skola fasta och beständiga
riktmärken på land angivas.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1U6G. 1 saml. Nr 114

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

Article 7

The provisions of these articles
shall not prejudice the right of the
coastal State to exploit the subsoil
by means of tunnelling irrespective
of the depth of water above the subsoil.

Article 8

This Convention shall, until 31
October 1958, be open for signature
by all States Members of the United
Nations or of any of the specialized
agencies, and by any other State
invited by the General Assembly of
the United Nations to become a Party
to the Convention.

Article 9

This Convention is subject to ratification.
The instruments of ratification
shall be deposited with the
Secretary-General of the United Nations.

Article 10

This Convention shall be open for
accession by any States belonging
to any of the categories mentioned
in article 8. The instruments of accession
shall be deposited with the
Secretary-General of the United Nations.

Article 11

1. This Convention shall come into
force on the thirtieth day following
the date of deposit of the twentysecond
instrument of ratification or
accession with the Secretary-General
of the United Nations.

2. For each State ratifying or acceding
to the Convention after the
deposit of the twenty-second instrument
of ratification or accession,
the Convention shall enter into force
on the thirtieth day after deposit by
such State of its instrument of ratification
or accession.

Article 7

Les dispositions des présents articles
n’affectent en rien le droit de
l’Etat riverain d’exploiter le soussol
en recourant au percement de
tunnels, quelle que soit la hauteur
des eaux au-dessus du sous-sol.

Article 8

La présente Convention sera, jusqu’
au 31 octobre 1958, ouverte å la
signature de tous les Etats Membres
de 1’Organisation des Nations Unies
ou d’une institution spécialisée, ainsi
que de tout autre Etat invité par
l’Assemblée générale des Nations
Unies å devenir partie å la Convention.

Article 9

La présente Convention sera ratifiée.
Les instruments de ratification
seront déposés auprés du Secrétaire
général de 1’Organisation des
Nations Unies.

Article 10

La présente Convention sera ouverte
å 1’adhésion de tout Etat appartenant
å l’une des catégories
mentionnées å 1’article 8. Les instruments
d’adhésion seront déposés
auprés du Secrétaire général de
1’Organisation des Nations Unies.

Article 11

1. La présente Convention entrera
en vigueur le trentiéme jour qui
suivra la date du dépöt auprés du
Secrétaire général de 1’Organisation
des Nations Unies du vingt-deuxiéme
instrument de ratification ou d’adhésion.

2. Pour chacun des Etats qui ratifieront
la Convention ou y adhéreront
aprés le dépöt du vingt-deuxiéme
instrument de ratification ou d’adhésion,
la Convention entrera en
vigueur le trentiéme jour aprés le
dépöt par cet Etat de son instrument
de ratification ou d’adhésion.

Kungl. Maj.ts proposition nr Uk år 1966

103

Artikel 7

Bestämmelserna i dessa artiklar
skola ej inverka på strandstatens
rätt att, oavsett vattendjupet, bruka
havsbottnens underlag genom
anläggande av tunnlar.

Artikel 8

Denna konvention skall intill den
31 oktober 1958 vara öppen för undertecknande
av envar stat, som är
medlem i Förenta Nationerna eller
i något av dess fackorgan, ävensom
varje annan stat, som inbjudes att
biträda konventionen av Förenta
Nationernas generalförsamling.

Artikel 9

Denna konvention skall ratificeras.
Ratifikationsinstrument skall
deponeras hos Förenta Nationernas
generalsekreterare.

Artikel 10

Denna konvention skall vara öppen
för anslutning av envar stat,
som tillhör någon av de i artikel 8
nämnda kategorierna. Anslutningsinstrument
skall deponeras hos Förenta
Nationernas generalsekreterare.

Artikel 11

1. Denna konvention skall träda
i kraft den trettionde dagen efter
den dag då det tjuguandra ratifikations-
eller anslutningsinstrumentet
deponerats hos Förenta Nationernas
generalsekreterare.

2. För envar stat, som ratificerar
eller ansluter sig till konventionen
efter deponerandet av det tjuguandra
ratifikations- eller anslutningsinstrumentet,
skall konventionen
träda i kraft den trettionde dagen
efter deponerandet av vederbörande
stats ratifikations- eller anslutningsinstrument.

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

Article 12

1. Åt the time of signature, ratification
or accession, any State may
make reservations to articles of the
Convention other than to articles 1
to 3 inclusive.

2. Any Contracting State making
a reservation in accordance with
the preceding paragraph may åt any
time withdraw the reservation by a
communication to that effect adressed
to the Secretary-General of the
United Nations.

Artide 13

1. After the expiration of a period
of five years from the date on
which this Convention shall enter
into force, a request for the revision
of this Convention may be made åt
any time by any Contracting Party
by means of a notification in writing
addressed to the Secretary-General
of the United Nations.

2. The General Assembly of the
United Nations shall decide upon
the steps, if any, to be taken in
respect of such request.

Artide 14

The Secretary-General of the United
Nations shall inform all States
Members of the United Nations and
the other States referred to in article
8:

(a) Of signatures to this Convention
and of the deposit of instruments
of ratification or accession,
in accordance with articles 8, 9 and
10;

(b) Of the date on which this
Convention will come into force, in
accordance with article 11;

(d) Of reservations to this Convention,
in accordance with article
12.

Artide 12

1. Au moment de la signature, de
la ratification ou de 1’adhésion, tout
Etat pourra formuler des réserves
aux articles de la Convention autres
que les articles 1 å 3 inclus.

2. Tout Etat contractant avant
formulé des réserves conformément
an paragraphe précédent pourra å
tout moment les retirer par une
communication å cet effet adressée
au Secrétaire général de l’Organisation
des Nations Unies.

Artide 13

1. Apres expiration d’une période
de cinq ans å partir de la date ä
laquelle la présente Convention entrera
en vigueur, une demande de
revision de la présente Convention
peut étre formulée en tout temps,
par toute partie contractante, par
voie de notification écrite adressée
au Secrétaire général de 1’Organisation
des Nations Unies.

2. L’Assemblée générale des Nations
Unies statue sur les mesures
å prendre, le cas échéant, au sujet
de cette demande.

Artide 14

Le Secrétaire général de 1’Organisation
des Nations Unies notifie å
tous les Etats Membres de reorganisation
des Nations Unies et aux
autres Etats visés å 1’article 8 :

a) Les signatures apposées å la
présente Convention et le dépot des
instruments de ratification ou
d’adhésion, conformément aux articles
8, 9 et 10 ;

b) La date å laquelle la présente
Convention entrera en vigueur, conformément
å 1’article 11 ;

c) Les demandes de revision présentées
conformément å 1’article 13 ;

d) Les réserves å cette Convention
présentées conformément ä 1’article
12.

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966
Artikel 12

1. Vid undertecknande, ratifikation
eller anslutning äger stat göra
förbehåll beträffande andra artiklar
i konventionen än artiklarna 1—3.

2. Envar för dragsslutande stat,
vilken med tillämpning av nästföregående
stycke gjort förbehåll, äger
vid varje tidpunkt återtaga dessa
genom meddelande härom till Förenta
Nationernas generalsekreterare.

Artikel 13

1. Efter utgången av en tid av fem
åi- från den dag då denna konvention
träder i kraft, äger envar fördragsslutande
part när som helst
hemställa om översyn av konventionen
genom skriftlig framställning
till Förenta Nationernas generalsekreterare.

2. Förenta Nationernas generalförsamling
skall besluta om de åtgärder
vartill sådan framställning
må föranleda.

Artikel 14

Förenta Nationernas generalsekreterare
skall till alla Förenta Nationernas
medlemsstater samt övriga
stater, som avses i artikel 8, lämna
meddelande om:

a) undertecknande av konventionen
och deponering av ratifikationseller
anslutningsinstrument, jämlikt
artiklarna 8, 9 och 10;

b) den dag då konventionen jämlikt
artikel 11 träder i kraft;

c) framställning om översyn jämlikt
artikel 13;

d) förbehåll avseende konventionen
jämlikt artikel 12.

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 1U år 1966

Article 15

The original of this Convention,
of which the Chinese, English,
French, Russian and Spanish texts
are equally authentic, shall be deposited
with the Secretary-General
of the United Nations, who shall
send certified copies thereof to all
States referred to in article 8.

In witness whereof the undersigned
Plenipotentiairies, being duly
authorized thereto by their respective
Governments, have signed this
Convention.

Done åt Genera, this twentyninth
day of April one thousand nine
hundred and fifty-eight.

Artide 15

L’original de la présente Convention,
dont les textes anglais, chinois,
espagnol, francais et nisse font
également foi, sera déposé auprés
du Secrétaire général de 1’Organisation
des Nations Unies, qui en fera
tenir copie certifiée conforme å tous
les Etats visés å I’article 8.

En foi de quoi les plénipotentiaires
sous-signés, dument autorisés par
leurs gouvernements respectifs, ont
signé la présente Convention.

Fait å Geneve, le vingt-neuf avril
mil neuf cent cinquante-huit.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1966
Artikel 15

Originalet till denna konvention,
vars engelska, franska, kinesiska,
ryska och spanska texter äga lika
vitsord, skall deponeras hos Förenta
Nationernas generalsekreterare, som
skall sända bestyrkta kopior därav
till alla stater som avses i artikel 8.

Till bekräftelse härav ha undertecknade
befullmäktigade ombud,
därtill vederbörligen bemyndigade
av sina respektive regeringar, underskrivit
denna konvention.

Som skedde i Geneve den tjugonionde
april nittonhundrafemtioåtta.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 1 april 1966.

Närvarande :

justitierådet Edling,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Petrén,
justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 30 mars 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
18 mars 1966 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om kontinentalsockeln, 2) lag om ändrad lydelse
av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), 3) lag om ändring i lagen den
28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m., 4) lag om
ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679), 5) lag om rätt till sand-,
grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Lars Delin.

Lagförslagen föranledde följande lagrådets yttrande:

Förslaget till lag om kontinentalsockeln
1 §•

I fråga om lagens geografiska tillämpningsområde utanför territorialgränsen
anknyter det remitterade förslaget icke direkt till innehållet i 1958
års konvention och ger heller icke annat besked än att lagen skall avse det
område, som Kungl. Maj:t bestämmer i enlighet med konventionen. Först
sedan förordnande i ämnet meddelats av Kungl. Maj :t, är det således avgjort
om eller i vad mån Sverige begagnar sig av möjligheten att utsträcka
sin suveränitet utöver territorialgränsen. Lagrådet vill framhålla, att den
föreslagna utformningen av förevarande paragraf torde medföra att lagen
icke blir tillämplig på område utanför territorialgränsen, förrän sådant förordnande
har utfärdats.

2 §•

I överensstämmelse med den terminologi, som tillämpas i 77 § regeringsformen
och som även eljest regelmässigt begagnas inom lagstiftning vari -

109

Kungl. Maj. ts proposition nr lli år 196(>

genom det allmänna tillföres egendom, torde i förevarande stadgande böra
anges, att där åsyftad rätt tillkommer kronan. Härigenom skulle även bli
fullt klart, att icke alla institutioner och förmögenhetsmassor som omfattas
av det vidsträcktare begreppet staten — t. ex. riksdagens verk — är avsedda.
Vid bifall till vad lagrådet sålunda föreslagit bör även i 3 och 4 §§ ordet
staten utbytas mot kronan.

5 §•

Enligt 2 § i förslaget skall rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna
dess naturtillgångar tillkomma staten. När enskilt företag meddelas
tillstånd att utnyttja dessa rättigheter mot det att företaget fullgör vissa
villkor, t. ex. att erlägga royalty, måste rättsförhållandet mellan det allmänna
och företaget anses såsom i huvudsak grundat på ett privaträttsligt avtal.
En annan sak är, att förhållandet därjämte kan ha åtskilliga offentligrättsliga
inslag; som exempel må nämnas en företaget ålagd skyldighet
att iakttaga vissa säkerhetsföreskrifter. I den mån rättsförhållandet är att
anse som avtalsmässigt reglerat, kommer därav härflytande tvister, i likhet
med andra tvister rörande kronans egendom, att vara underkastade domstols
prövning. Genom skiljeavtal kan då självfallet också bestämmas, att
sådan tvist i stället skall hänskjutas till avgörande av skiljemän, och i enlighet
härmed utsedda skiljemän är naturligtvis ej att anse som tillsatta
på grund av förordnande av myndighet. Vid nu angivna förhållanden är den
föreslagna lagregeln onödig och ägnad att föranleda det missförståndet att
skiljemannaförfarande och eventuellt även domstolsprövning är utesluten
i fall som ej omfattas av lagregeln. Paragrafen synes alltså böra utgå.

Beträffande innehållet i lagregeln kan för övrigt anmärkas, att ett villkor
som »avser tillståndets bestånd» torde kunna syfta på nästan vilket
villkor som helst, eftersom praktiskt taget alla villkor kan tänkas ge anledning
till att återkalla tillståndet. Meningen torde vara att utsäga, att till
skiljemäns avgörande kan hänskjutas alla andra tvister än sådana som angår
frågan om tillståndet äger bestånd. Vidare kan framhållas, att anledning
synes saknas att ej under stadgandets tillämpningsområde medtaga
tvister om ersättning på grund av förfarande som kan föranleda ansvar
enligt lagen. Att fråga om ansvar ej kan prövas av skiljemän följer av allmänna
regler och behöver ej särskilt nämnas.

Bifall till vad lagrådet i första hand förordat föranleder ändring i fråga
om numrering av följande paragrafer och hänvisningar till dessa.

8 §.

Med betraktelsesättet att rättsförhållandet mellan innehavaren av tillstånd
enligt 3 § och det allmänna väsentligen grundas på ett privaträttsligt
avtal kan sjmas mindre väl förenligt att — såsom innebörden är i förevarande
stadgande — tillståndshavaren har en starkare ställning än kro -

110

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1966

nan i förhållande till den som vunnit inmutning. Det allmänna intresse
förevarande lagstiftning tillgodoser får emellertid anses vara av den vikt
att — om praktiskt behov därav hade förelegat — sådan ställning som beretts
tillståndshavaren kunnat tilläggas också kronan i fall, då genom statliga
organ verksamhet bedrives för att utforska kontinentalsockeln eller
utvinna naturtillgångar från denna.

12 §.

Vad som åsyftas med den i första stycket upptagna regeln synes kunna
kortare uttryckas så, att den som utan lov utforskar kontinentalsockeln eller
utvinner naturtillgångar från denna eller vidtager åtgärd härför dömes
till böter eller fängelse i högst sex månader.

Straffbestämmelserna i andra stycket torde böra gälla ej blott tillståndshavaren
utan även den som biträder vid utnyttjande av tillstånd och därvid
åsidosätter de föreskrifter och skyldigheter varom här är fråga. Stycket
synes kunna givas den lydelsen, att till samma straff dömes 1) den
som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 4 § första stycket,

2) den som underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller
föreskriver med stöd av 9 § andra eller tredje stycket, 3) den som vid
fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med tillstånd eller som
är föreskriven i eller som ålagts enligt 9 § andra stycket uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift.

15 §.

De skäl, som talar för den i andra stycket angivna prövningen av frågor
om väckande av åtal, synes främst gälla spörsmål om olovlig utforskning
och utvinning samt olovlig insegling i säkerhetszon men blott i ringa mån
förseelser som avses i 12 § andra stycket. Lagrådet förordar, att prövningen
inskränkes till åtal för brott som avses i 12 § första och tredje styckena.
Skulle åtalsprövning fordras för övriga förseelser, borde också spörsmålet
om väckande av talan om utdömande av vite enligt 13 § vara underkastat
liknande prövning.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.

51 §.

Under hänvisning till vad som anförts vid 2 § i förslaget till lag om kontinentalsockeln
föreslår lagrådet, att ordet staten i tredje stycket utbytes
mot kronan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1966

111

Förslaget till lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna

vattenområden

Ordet staten bör av skäl lagrådet anfört vid 2 § i förslaget till lag om
kontinentalsockeln utbytas mot kronan.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Thomas Kr ook

112

Kungl. Maj.ts proposition nr tik år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
1 april 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Kling,

Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över de den 18 mars 1965 till lagrådet remitterade förslagen
till

1) lag om kontinentalsockeln,

2) lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31 k),

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stcnkolsfyndigheter
m. m.,

4) lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679),

5) lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I anslutning till vad lagrådet yttrat vid 1 § i förslaget till lag om kontinentalsockeln
vill jag framhålla, att bestämmelser om lagens geografiska tilllämpningsområde
utanför territorialgränsen torde få utfärdas i samband
med lagens ikraftträdande.

Med anledning av lagrådets yttrande vid 2 § vill jag anföra, att det i departementsförslaget
använda ordet staten sedan någon tid mera regelmässigt
brukas i stället för ordet kronan. Ordet staten är enligt min mening en
mera adekvat och tidsenlig benämning på det allmänna som rättssubjekt. 1
de relativt sällan förekommande fall där behov föreligger att från Kungl.
Maj :ts befogenheter undanta egendom som disponeras t. ex. av riksdagens
verk bör detta ske uttryckligen. Med hänsyn härtill anser jag att det remitterade
förslaget bör vidhållas på denna punkt. Detsamma gäller den av lagrådet
berörda ändringen i 51 § stenkolslagen samt förslaget till lag om rätt
till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden.

I enlighet med vad lagrådet anfört torde 5 § i det remitterade förslaget till
lag om kontinentalsockeln böra utgå. Härav föranledd ändring i fråga om
numreringen av följande paragrafer och hänvisningar till dessa bör vidtas.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1966

Vad lagrådet uttalat under 8 § i samma förslag föranleder ingen erinran
från min sida. Av skäl som jag anfört i specialmotiveringen till paragrafen
anser jag, att särskilda bestämmelser inte behövs i fråga om konkurrens
mellan inmutningsrätt och statlig undersökning eller utvinning.

Beträffande 12 och 15 §§ biträder jag lagrådets förslag så när som på ett
par mindre redaktionella jämkningar i 12 §.

Härutöver bör vissa redaktionella jämkningar vidtas.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t jämlikt 87 § regeringsformen
genom proposition föreslår riksdagen att anta lagförslagen med de ändringar
som angetts.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660207