Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

1

Nr 113

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring; given Stockholms slott den
1 april 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring;

2) förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december
1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om
allmän försäkring;

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293)
om ersättning åt smittbärare;

4) förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor;

5) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960
(nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i lagen om allmän försäkring, som
innebär borttagande av karensdagar, höjning av sjukpenningbeloppen och
utbyggnad av sjukpenningskalan.

De nuvarande reglerna om karenstid föreslås slopade. Sjukpenning skall
enligt huvudregeln utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. För sjukperioder,
som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen, skall
gälla en s. k. fridagsregel, som innebär att sjukpenning utgår endast för dag
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning.
Under en sjukperiod skall dock fridagsregeln kunna tillämpas på
högst två fridagar. Fridagsregeln skall inte avse hemmafruförsäkrade kvinnor
och inte heller sådana förvärvsarbetande kvinnor som är sjukpenningklassplacerade
för enbart grundsjukpenning och som skulle ha varit hemmafruförsäkrade
om deras årsinkomst av förvärvsarbete inte uppgått till minst
1 800 kr.

Sjukpenningen i de nuvarande sjukpenningklasserna höjs med belopp
mellan 1 kr. och 6 kr. Sjukpenningens genomsnittliga kompensationsgrad
ökar genom höjningen från ca 65 % till drygt 80 %. Vid en årsinkomst av
15 000 kr. stiger sjukpenningen från 20 till 25 kr. och vid en årsinkomst av
20 000 kr. från 25 till 31 kr.

Grundsjukpenningen, som framför allt är av intresse för de hemmafruförsäkrade
kvinnorna, höjs från 5 till 6 kr.

Sjukpenningskalan byggs ut med sex nya sjukpenningklasser, så att dess
övre gräns ungefärligen motsvarar taket inom ATP. Den högsta sjukpenningklassen
föreslås avse årsinkomster på minst 39 000 kr. och ge 52 kr.
om dagen i sjukpenning.

Moderskapspenningen föreslås höjd från 900 till 1 000 kr. vid enkelbörd.
Höjningen av sjukpenningbeloppen gäller även tilläggssjukpenning vid
barnsbörd.

Inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmafruar och studerande
skall det bli möjligt att försäkra sig för 15 kr. per dag — inklusive
sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen — mot f. n. 12 kr.

Kostnaderna för de föreslagna förbättringarna beräknas till drygt 770
milj. kr. per år. Kostnadsökningen skall enligt förslaget i princip finansieras
avgiftsvägen. För löntagarnas del tas avgiftshöjningen i huvudsak ut
i form av ökad arbetsgivaravgift. Procentsatsen för arbetsgivaravgiften höjs
från 1,5 till 2,6 och underlaget för avgiftsuttaget, som f. n. är löner upp till
22 000 kr. om året, blir löner upp till ett belopp motsvarande 7,5 gånger
basbeloppet, dvs. ATP-taket. För löntagare i de vanligaste inkomstlägena
kan den sjukförsäkringsavgift, som de själva betalar via skattsedeln, beräknas
öka med 20—25 kr. för ogift och med 40—50 kr. för gift man, vars
hustru inte har inkomst. I de fall då en löntagare får höjd sjukpenning
också på grund av att sjukpenningskalan byggs ut med nya klasser blir
ökningen större.

För dem som är sjukpenningförsäkrade för annan förvärvsinkomst än
anställningsinkomst stiger sjukförsäkringsavgiften avsevärt mera. För tillläggssjukpenning
som svarar mot annan inkomst än anställningsinkomst
skall det alltjämt vara möjligt för den försäkrade att välja karenstid — enligt
förslaget 3 dagar, 33 dagar eller 93 dagar — och på så sätt få lägre
avgift.

Enligt förslaget skall avgift för grundsjukpenning liksom avgift för sjuk -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

vårdsförmåner erläggas endast om den försäkrade eller hans make kommer
upp till beskattningsbar inkomst. Avgiften för dessa båda ändamål skall
sammanlagt inte få överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten.

Bidragsprocenten för statsbidraget till sjukförsäkringen föreslås sänkt
från 50 till 40. Härigenom stannar statens kostnadsökning på grund av reformen
vid ca 12 milj. kr. per år.

I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1966/67 till bidrag
till sjukförsäkringen beviljar ett förslagsanslag av 455 milj. kr.

Reformen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1967.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4, 10—12 och 15 §§, 19 kap. 1, 2, 4, 6 och
7 §§ samt 21 kap. 1 § lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

4 §•

Försäkrad som avses i 2 § sista
stycket skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1. Hel sjukpenning i denna
klass utgör fem kronor för dag. Övriga
sjukpenningklasser och beloppet
av hel sjukpenning för dag i
varje klass framgår av följande tabell: -

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av för-värvsarbete uppgår
för år

Sjuk-

penning

kr

till

kr

men ej till
kr

2

1 800

2 600

5

3

2 600

3 400

6

4

3 400

4 200

7

5

4 200

5 000

8

6

5 000

5 800

9

7

5 800

6 800

10

8

6 800

8 400

12

9

8 400

10 200

14

10

10 200

12 000

16

11

12 000

14 000

18

12

14 000

16 000

20

13

16 000

18 000

22

14

18 000

21 000

25

15

21 000

—

28

Försäkrad som avses i 2 § sista
stycket skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1. Hel sjukpenning i denna
klass utgör sex kronor för dag. Övriga
sjukpenningklasser och beloppet
av hel sjukpenning för dag i
varje klass framgår av följande tabell: -

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av för-värvsarbete uppgår
för år

Sjuk-

penning

kr

till

kr

men ej till
kr

2

1 800

2 600

6

3

2 600

3 400

7

4

3 400

4 200

8

5

4 200

5 000

9

6

5 000

5 800

10

7

5 800

6 800

12

8

6 800

8 400

14

9

8 400

10 200

16

10

10 200

12 000

19

11

12 000

14 000

22

12

14 000

16 000

25

13

16 000

18 000

28

14

18 000

21 000

31

15

21 000

24 000

34

16

24 000

27 000

37

17

27 000

30 000

40

18

30 000

33 000

43

19

33 000

36 000

46

20

36 000

39 000

49

21

39 000

—

52

1 Senaste lydelse av 19 kap. 2 och 6 §§ se 1965:144.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Av sjukpenningbeloppet i varje
klass utgöra fem kronor grundsjukpenning
och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter
sjukhusvård skall sjukpenning minskas
med fem kronor, dock med högst
hälften av sjukpenningens belopp.
Minskningen skall intill ett belopp av
två kronor 50 öre anses belöpa på
grundsjukpenning. I övrigt skall
minskningen i första hand anses belöpa
på sådan del av tilläggssjukpenning,
som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst fem
kronor, såframt hon stadigvarande
sammanbor med barn under tio år
till henne eller hennes make eller
till någon, med vilken hon stadigvarande
sammanbor och med vilken
hon varit gift eller har eller har haft
barn.

10

Sjukpenning må ej utgivas för de
tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad, (karenstid)
och ej heller för tid, innan anmälan
om sjukdomsfallet gjorts hos den
allmänna försäkringskassan, där ej
hinder mött för sådan anmälan eller
eljest särskilda skäl föranleda att
sjukpenning bör utgå.

Därest försäkrad gör anmälan
därom till den allmänna försäkringskassan,
skall i fråga om sjukperiod,
som börjar efter nästa månadsskifte,
för hans del galla en karenstid av
trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt
angår sådan tilläggssjukpenning,

Av sjukpenningbeloppet i varje
klass utgöra sex kronor grundsjukpenning
och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter
sjukhusvård skall sjukpenning minskas
med fem kronor, dock med högst
hälften av sjukpenningens belopp.
Minskningen skall intill ett belopp
av tre kronor anses belöpa på grundsjukpenning.
1 övrigt skall minskningen
i första hand anses belöpa på
sådan del av tilläggssjukpenning,
som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst sex
kronor, såframt hon stadigvarande
sammanbor med barn under tio år
till henne eller hennes make eller till
någon, med vilken hon stadigvarande
sammanbor och med vilken hon
varit gift eller har eller har haft
barn.

§•

För den dag då sjukdomsfallet inträffade
utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av sjukdomen
gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa.

Varar sjukperioden högst sex dagar
utöver den dag då sjukdomsfallet
inträffade, utgår sjukpenning
för dag, då den försäkrade icke skulle
hava utfört förvärvsarbete i sin
huvudsakliga sysselsättning, endast i
den mån antalet sådana dagar, den
dag då sjukdomsfallet inträffade
oräknad, överstiger två.

Utan hinder av andra stycket utgår

a) sjukpenning för semesterdag;

b) sjukpenning till försäkrad som

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)
som svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt
andra stycket, må övergå till kortare
karenstid om han ej fyllt femtiofem
år samt har god hälsa. Den
kortare karenstiden skall gälla från
och med månaden närmast efter den,
då framställning härom gjordes hos
kassan, men må ej äga tillämpning
vid sjukdom, som inträffat innan
den kortare karenstiden blivit gällande.

Vid beräkning av karenstid skola,
därest sjukperiod börjar inom tjugu
dagar efter föregående sjukperiods
slut, de båda perioderna anses såsom
en sjukperiod. Karenstid enligt första
stycket tillämpas ej, när den försäkrade
vid sjukperiodens början
äger uppbära daghjälp från erkänd
arbetslöshetskassa.

Såsom sjukperiod —------

(Föreslagen lydelse)
vid sjukperiodens början äger uppbära
dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa; c)

sjukpenning till kvinnlig försäkrad
som är placerad i sjukpenningklass
nr 1 eller är placerad i
sjukpenningklass nr 2 och skulle
hava varit placerad i sjukpenningklass
nr 1 om hennes inkomst av förvärvsarbete
icke uppgått till ettusenåttahundra
kronor för år.

Sjukpenning må ej utgivas för tid,
innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos den allmänna försäkringskassan,
där ej hinder mött för sådan
anmälan eller eljest särskilda
skäl föranleda att sjukpenning bör
utgå.

i 7 §.

11 §•

Därest försäkrad gör anmälan därom
till den allmänna försäkringskassan,
skall i fråga om sjukperiod,
som börjar efter nästa månadsskifte,
tilläggssjukpenning som svarar mot
inkomst av annat förvärvsarbete icke
utgå för de första tre, trettiotre eller
nittiotre dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad (k ar ens tid).
Därvid äga 10 § första—tredje styckena
icke tillämpning i fråga om sådan
sjukpenning. Vid beräkning av
karenstid skola, därest sjukperiod
börjar inom tjugu dagar efter föregående
sjukperiods slut, de båda perioderna
anses såsom en sjukperiod.

Försäkrad, som gjort anmälan en -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Upphör undantagande som avses
i 2 § första stycket sista punkten att
äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning,
som svarar mot
inkomst av annat förvärvsarbete,
gälla en karenstid av nittiotre dagar.
Den försäkrade må dock under
de förutsättningar som angivas i
10 § tredje stycket välja en karenstid
av tre eller trettiotre dagar; och
skall därvid jämväl i övrigt tillämpas
vad i nämnda lagrum är stadgat.

Ej må----------

(Föreslagen lydelse)
ligt första stycket, må övergå till
försäkring med kortare karenstid
eller utan karenstid, om han ej fyllt
femtiofem år samt har god hälsa.
Sådan ändring skall gälla från och
med månaden närmast efter den, då
framställning härom gjordes hos
kassan, men må ej äga tillämpning
vid sjukdom, som inträffat innan
ändringen blivit gällande.

Upphör undantagande som avses
i 2 § första stycket sista punkten att
äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning,
som svarar mot
inkomst av annat förvärvsarbete,
gälla en karenstid av nittiotre dagar.
Den försäkrade må dock under de
förutsättningar som angivas i andra
stycket välja försäkring med kortare
karenstid eller utan karenstid;
och skall därvid jämväl i övrigt tilllämpas
vad i andra stycket är stadgat.

ägde giltighet.

12 §.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven
hos allmän försäkringskassa eller
skulle hava varit inskriven därest
hon uppfyllt åldersvillkoret i
1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt
till moderskapspenning.
Moderskapspenning utgör vid enkelbörd
niohundra kronor och vid flerbörd
nämnda belopp ökat med fyrahundrafemtio
kronor för varje barn
utöver ett.

Av moderskapspenningen — ---

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven
hos allmän försäkringskassa eller
skulle hava varit inskriven därest
hon uppfyllt åldersvillkoret i
1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt
till moderskapspenning.
Moderskapspenning utgör vid enkelbörd
ettusen kronor och vid flerbörd
nämnda belopp ökat med femhundra
kronor för varje barn utöver ett.

---tidpunkten därför.

15 §.

Sjukpenning utgår cj för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värn- a) fullgör värnpliktstjänstgöring

pliktig; eller vapenfri tjänst;

b) är intagen — —----allmännas bekostnad.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19

1

Arbetsgivare skall--—---

Avgift till sjukförsäkringen utgår
å summan av vad arbetsgivaren under
året till arbetstagare hos honom
i penningar eller naturaförmåner i
form av kost eller bostad utgivit såsom
lön eller, där fall som avses i
3 kap. 2 § andra stycket sista punkten
är för handen, annan ersättning
för utfört arbete. Härvid skall hänsyn
icke tagas till arbetstagares lön
eller ersättning i vad den för år räknat
överstiger tjugutvåtusen kronor.

Avgift till försäkringen för tilläggspension
utgår å summan av
vad arbetsgivaren under året till arbetstagare
hos honom i penningar
eller naturaförmåner i form av kost
eller bostad utgivit såsom lön eller,
där fall som avses ill kap. 2 § andra
stycket är för handen, annan ersättning
för utfört arbete, sedan från
nämnda summa dragits dels ett belopp
motsvarande det vid årets ingång
gällande basbeloppet multiplicerat
med det beräknade genomsnittliga
antalet arbetstagare hos arbetsgivaren
under året, dels ock för
varje arbetstagare sådan del av lön
eller annan ersättning, som för år
räknat överstiger sju och en halv
gånger nämnda basbelopp. Härvid
skall arbetstagare, som under hela
året varit anställd med full arbetstid,
räknas såsom en arbetstagare
och arbetstagare, som under året varit
anställd i mindre omfattning,
medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga
antalet arbetstagare beräknas
med en decimal. Om särskilda
skäl föranleda därtill, må avgift

kap.

§•

för tilläggspension.

Avgift till sjukförsäkringen utgår
å summan av vad arbetsgivaren under
året till arbetstagare hos honom
i penningar eller naturaförmåner i
form av kost eller bostad utgivit såsom
lön eller, där fall som avses i
3 kap. 2 § andra stycket sista punkten
är för handen, annan ersättning
för utfört arbete.

Avgift till försäkringen för tillläggspension
utgår å summan av vad
arbetsgivaren under året till arbetstagare
hos honom i penningar eller
naturaförmåner i form av kost eller
bostad utgivit såsom lön eller, där
fall som avses i 11 kap. 2 § andra
stycket är för handen, annan ersättning
för utfört arbete, sedan från
nämnda summa dragits ett belopp
motsvarande det vid årets ingång
gällande basbeloppet multiplicerat
med det beräknade genomsnittliga
antalet arbetstagare hos arbetsgivaren
under året. Härvid skall arbetstagare,
som under hela året varit anställd
med full arbetstid, räknas såsom
en arbetstagare och arbetstagare,
som under året varit anställd i
mindre omfattning, medräknas i
motsvarande mån. Genomsnittliga
antalet arbetstagare beräknas med
en decimal. Om särskilda skäl föranleda
därtill, må avgift beräknas
på sätt som avviker från vad nu
stadgats men som giver i huvudsak
samma resultat.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr It3 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

beräknas på sätt som avviker från
vad nu stadgats men som giver i huvudsak
samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt
denna paragraf skall hänsyn icke
tagas till arbetstagare, vars lön under
året ej uppgått till trehundra
kronor. Vad gäller sjukförsäkringen
skall vidare, där ej fall som avses i
3 kap. 2 § andra stycket sista punkten
är för handen, vid beräkning av
avgift bortses från arbetstagare, som
icke är obligatoriskt försäkrad enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring.
Såvitt angår försäkringen för tillläggspension
skall bortses från arbetstagare,
som vid årets ingång
uppnått sextiofem års ålder, så ock
från arbetstagare i fall då lön eller
annan ersättning till honom antingen
enligt 11 kap. 2 § sista stycket
icke räknas såsom inkomst av anställning
eller, om arbetstagaren icke
är svensk medborgare eller mantalsskriven
härstädes, avser arbete utom
riket.

Om redares---— ■—- ---

2

Försäkrad, som visst år är inskriven
hos allmän försäkringskassa,
skall för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift
till kassan
enligt vad nedan sägs.

Har den försäkrade under året varit
placerad i sjuk penningklass, skall

Vid beräkning av avgift enligt
denna paragraf skall hänsyn icke
tagas till arbetstagare, vars lön under
året ej uppgått till trehundra
kronor, och ej heller till arbetstagares
lön eller ersättning i vad den för
år räknat överstiger sju och en halv
gånger det vid årets ingång gällande
basbeloppet. Vad gäller sjukförsäkringen
skall vidare, där ej fall som
avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista
punkten är för handen, vid beräkning
av avgift bortses från arbetstagare,
som icke är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Såvitt angår försäkringen
för tilläggspension skall bortses
från arbetstagare, som vid årets ingång
uppnått sextiofem års ålder, så
ock från arbetstagare i fall då lön
eller annan ersättning till honom
antingen enligt 11 kap. 2 § sista
stycket icke räknas såsom inkomst
av anställning eller, om arbetstagaren
icke är svensk medborgare eller
mantalsskriven härstädes, avser arbete
utom riket.

— ■— stadgas särskilt.

§•

Försäkrad, som visst år är inskriven
hos allmän försäkringskassa,
skall för nämnda år till kassan erlägga
sj ukförsäkringsavg
i f t, som enligt vad nedan sägs avser
kassans utgifter för sjukvårdsersättning,
grundsjukpenning och
tilläggss juk penning.

Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning,
vari inbegripas de

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)
i sjukförsäkringsavgiften ingå avgift
avseende den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukpenning
jämte barntillägg samt för moderskapspenning.
Sådan avgift utgår för
varje månad, under vilken den försäkrade
varit placerad i sjukpenningklass.
Den som fullgör tjänstgöring
såsom värnpliktig må, såframt
han senast två månader efter
tjänstgöringens slut gjort framställning
därom hos kassan, befrias från
avgift för varje hel månad av tjänstgöringstiden.

Har vid taxering året näst efter
det år sjukförsäkringsavgiften avser
beräknats till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst för den försäkrade
eller, om han taxeras enligt
för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
för någon av de samtaxerade,
skall sjukförsäkringsavgiften innefatta
avgift avseende den allmänna
försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning.

Sjukförsäkringsavgiften skall icke
innefatta avgift avseende utgifter för
sjukvårdsersättning, om den försäkrade
vid utgången av det år avgiften
avser upphört att vara inskriven hos
allmän försäkringskassa eller fyllt
sextiosju år eller för december månad
samma år åtnjutit ålderspension
eller förtidspension enligt denna lag.

Angående skyldighet---

(Föreslagen lydelse)
utgifter för läkemedel som åvila de
allmänna försäkringskassorna, skall
erläggas under förutsättning att vid
taxering året närmast efter det år
avgiften avser till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst beräknats
för den försäkrade eller, om
denne taxerats enligt bestämmelserna
för gift skattskyldig, för någon
av de samtaxerade. Sådan avgift
skall dock icke erläggas, om den försäkrade
vid utgången av det år avgiften
avser upphört att vara inskriven
hos allmän försäkringskassa eller
fyllt sextiosju år eller för december
månad samma år åtnjutit ålderspension
eller förtidspension enligt
denna lag.

Avgift avseende utgifter för grundsjukpenning,
vari inbegripas utgifterna
för barntillägg och moderskapspenning,
skall erläggas under
förutsättning dels att den försäkrade
under det år avgiften avser
varit placerad i sjukpenningklass,
dels att vid taxering året närmast
efter det år avgiften avser till statlig
inkomstskatt beskattningsbar inkomst
beräknats för den försäkrade
eller, om denne taxerats enligt bestämmelserna
för gift skattskyldig,
för någon av de samtaxerade.

Avgift avseende utgifter för tillläggssjukpenning
skall erläggas under
förutsättning att den försäkrade
under det år avgiften avser varit
placerad i sjukpenningklass nr 3
eller högre sjukpenningklass.

— i uppbördsförordningen.

4 §.

Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt
1 § skall utgå med en och fem tion- 1 § skall utgå med två och sex tion -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)
dels procent av det belopp, varå avgiften
skall beräknas. Av avgiften
skola fyra femtondelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning i vad den
svarar mot inkomst av anställning.
Medlen fördelas mellan kassorna i
förhållande till deras utgifter för
vartdera ändamålet under året; och
skola därvid de utgifter för läkemedel,
som enligt vad därom är särskilt
stadgat åvila kassorna, anses
ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning.
Konungen äger med riksdagen
förordna, att viss del av de
medel, som enligt vad nu sagts skola
tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna,
i stället skall ingå
till en fond, benämnd allmänna
sjukförsäkringsfonden,
vilken förvaltas enligt grunder som
fastställas i enahanda ordning. 6

(Föreslagen lydelse)
dels procent av det belopp, varå avgiften
skall beräknas. Av avgiften
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning i vad den svarar
mot inkomst av anställning. Medlen
fördelas mellan kassorna i förhållande
till deras utgifter för vartdera
ändamålet under året; och skola därvid
de utgifter för läkemedel, som
åvila kassorna, anses ingå i utgifterna
för sjukvårdsersättning. Konungen
äger med riksdagen förordna,
att viss del av de medel, som
enligt vad nu sagts skola tillgodoföras
de allmänna försäkringskassorna,
i stället skall ingå till en fond,
benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden,
vilken
förvaltas enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.

6 §.

Sjukförsäkringsavgift fastställes -—
Avgifterna enligt 2 § andra stycket
skola vara så avvägda, att de i
förening med andra för denna del
av försäkringen tillgängliga medel
förslå till bestridande av den allmänna
försäkringskassans utgifter för
sjukpenning jämte barntillägg samt
för moderskapspenning ävensom till
förvaltningskostnader och erforderlig
fondering; och skola därvid utgifterna
för barntillägg och moderskapspenning
inbegripas i utgifterna
för grundsjukpenning. Avgifterna
skola i vad de avse grundsjuk -

--öretal bortfaller.

Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning
beräknas för hela
året, avgift avseende utgifter för
grundsjukpenning för varje månad
under vilken den försäkrade varit
placerad i sjukpenningklass och avgift
avseende utgifter för tilläggssjukpenning
för varje månad under
vilken den försäkrade varit placerad
i sjukpenningklass nr 3 eller högre
s jukpcnningklass.

Avgifterna avseende utgifter för
sjukvårdsersättning, grundsjukpenning
och tilläggssjukpenning skola

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)
penning vara lika stora för samtliga
till grundsjukpenning berättigade
försäkrade i den allmänna försäkringskassan.
Såvitt angår tilläggssjukpenning
skola avgifterna, till
den del sådan sjukpenning svarar
mot inkomst av anställning, vara
lika stora för alla försäkrade i kassan,
som med avseende å sådan inkomst
tillhöra samma sjukpenningklass.
Till den del tilläggssjukpenning
svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete skola avgifterna vara
lika stora för samtliga försäkrade i
kassan, för vilka den nämnda delen
av sjukpenningen är lika stor och
för vilka samma karenstid gäller;
därest undantagande, som avses i
3 kap. 2 § första stycket sista punkten,
upphört att äga giltighet eller
övergång till kortare karenstid skett
efter ingången av den månad varunder
den försäkrade fyllt fyrtio år,
må dock med hänsyn till skillnad
mellan de försäkrade i fråga om deras
ålder göras avvikelse från vad
nu stadgats. Avgifterna skola beräknas
för månad.

(Föreslagen lydelse)
var för sig vara avvägda så, att de i
förening med andra medel som äro
tillgängliga för motsvarande del av
försäkringen förslå till bestridande
av den allmänna försäkringskassans
utgifter för den delen samt till förvaltningskostnader
och erforderlig
fondering.

Avgifterna avseende utgifter för
sjukvårdsersättning och grundsjukpenning
skola var för sig vara lika
stora för samtliga avgifts pliktiga
försäkrade i den allmänna försäkringskassan.
Försäkrads avgifter för
dessa ändamål må för år räknat tillsammans
icke överstiga ett belopp
motsvarande en tiondel av hans till
statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst vid taxering året närmast
efter det år sjukförsäkringsavgiften
avser eller, om han taxerats
enligt bestämmelserna för gift
skattskyldig, en tjugondei av den
sammanlagda beskattningsbara inkomsten.
I första hand nedsättes avgiften
avseende utgifter för sjukvårdsersättning.

Avgifterna avseende utgifter för
tilläggssjukpenning skola, till den del
sådan sjukpenning svarar mot inkomst
av anställning, vara lika stora
för alla försäkrade i den allmänna
försäkringskassan, som med avseende
på sådan inkomst tillhöra samma
sjukpenningklass. Till den del
tilläggssjukpenning svarar mot inkomst
av annat förvärvsarbete skola
avgifterna vara lika störa för samtliga
försäkrade i kassan, för vilka
den nämnda delen av sjukpenningen
är lika stor och för vilka försäkringen
är lika i fråga om karenstid. Om

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Är försäkrad på grund av vad i
4 kap. 3 § stadgas vid ingången av
månad, för vilken avgift enligt 2 §
andra stycket skall utgå, icke berättigad
till sjukpenning för minst nittio
dagar, nedsättes avgiften till hälften
av det belopp, vartill den eljest
skolat uppgå. Har försäkrad under
visst år åtnjutit inkomst, för vilken
erlagts sjömansskatt, skall avgift enligt
2 § andra stycket avseende samma
år nedsättas med en tolftedel för
varje månad, under vilken sådan inkomst
åtnjutits.

Avgifterna enligt 2 § tredje stycket
skola vara så avvägda, att de
i förening med andra härför tillgängliga
medel förslå till bestridande
av den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukvårdsersättning, däri
inbegripet utgifter för läkemedel,
ävensom till förvaltningskostnader
och erforderlig fondering. Avgifterna
skola vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga
försäkrade i kassan
samt beräknas för år. 7

(Föreslagen lydelse)
undantagande, som avses i 3 kap.

2 § första stycket sista punkten, upphört
att äga giltighet eller övergång
till försäkring med kortare karenstid
eller utan karenstid skett efter
ingången av den månad varunder
den försäkrade fyllt fyrtio år, må
dock med hänsyn till skillnad mellan
de försäkrade i fråga om deras
ålder göras avvikelse från vad nu
stadgats.

Är försäkrad på grund av vad i
4 kap. 3 § stadgas vid ingången av
månad, för vilken avgift avseende
utgifter för grundsjukpenning eller
tilläggssjukpenning skall utgå, icke
berättigad till sjukpenning för minst
nittio dagar, nedsättes avgiften till
hälften av det belopp, vartill den eljest
skolat uppgå. Har försäkrad under
visst år åtnjutit inkomst, för vilken
erlagts sjömansskatt, skall sådan
avgift avseende utgifter för grundsjukpenning
eller tilläggssjukpenning,
som hänför sig till samma år,
nedsättas med en tolftedel för varje
månad, under vilken sådan inkomst
åtnjutits.

Den som fullgör värnpliktstjänstgöring
eller vapenfri tjänst må, om
han senast två månader efter tjänstgöringens
slut gjort framställning
därom hos den allmänna försäkringskassan,
befrias från avgift avseende
utgifter för grundsjukpenning
eller tilläggssjukpenning för
varje hel månad av tjänstgöringstiden.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår Till allmän försäkringskassa utgår

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för varje år statsbidrag med för varje år statsbidrag med
hälften av kassans utgifter för fyrtio procent av kassans utgifter

för

a) sjukvårdsersättning,---—---- d) moderskapspenning.

21 kap.

1

Kvinnlig försäkrad,-----

Genom frivilliga------

Sjukpenning som avses i denna
paragraf må ej uppgå till högre belopp
än tolv kronor för dag. Ej heller
må sjukpenningtillägg uppgå till
högre belopp än som motsvarar skillnaden
mellan tolv kronor och den
sjukpenning, vartill den försäkrade
är berättigad enligt 3 kap.

Vid tillämpning---—---

§•

----visst sjukpenningtillägg.

---3 kap.

Sjukpenning som avses i denna
paragraf må ej uppgå till högre belopp
än femton kronor för dag. Ej
heller må sjukpenningtillägg uppgå
till högre belopp än som motsvarar
skillnaden mellan femton kronor och
den sjukpenning, vartill den försäkrade
är berättigad enligt 3 kap.
---denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Utan hinder av 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring
må försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass nr 15, placeras i högre
sjukpenningklass vid ingången av år 1967.

Försäkrad är enligt vad riksförsäkringsverket bestämmer skyldig att före
ikraftträdandet lämna de uppgifter som fordras för tillämpningen av de nya
bestämmelserna.

De äldre bestämmelserna i 3 kap. 10 § gälla alltjämt i fråga om sjukperiod,
som börjat före utgången av år 1966, om karenstid enligt de äldre
bestämmelserna dessförinnan gått till ända.

I fråga om tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete
och för vilken vid utgången av år 1966 gäller en karenstid av
tre dagar, gäller samma karenstid även efter ikraftträdandet, om den
försäkrade dessförinnan gör anmälan därom till den allmänna försäkringskassan.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift och statsbidrag för
tid före ikraftträdandet.

Bestämmelserna om den som fullgör vapenfri tjänst lända till efterrättelse
från och med den 1 oktober 1966.

Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

15

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt
(Nuvarande lydelse)

3

Avgiften till sjukförsäkringen utgår
efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas för varje
redare å summan av lön till arbetstagare
som i 1 § sägs, sedan därifrån
för varje arbetstagare dragits sådan
del av lön, som för år räknat överstigit
tjugutvåtusen kronor. Härvid
skall bortses från arbetstagare, som
icke är obligatoriskt försäkrad enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring.

nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Avgiften till sjukförsäkringen utgår
efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas för varje
redare å summan av lön till arbetstagare
som i 1 § sägs, sedan därifrån
för varje arbetstagare dragits sådan
del av lön, som för år räknat överstigit
sju och en halv gånger det i
1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring
avsedda basbelopp som gäller
vid årets ingång. Härvid skall bortses
från arbetstagare, som icke är
obligatoriskt försäkrad enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring.

5 §•

Av avgiften till sjukförsäkringen
skola fyra femtondelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning.

Av avgiften till sjukförsäkringen
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.

1 Förordningen omtryckt 1962:397.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt

smittbärare

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt
smittbärare1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukhus, som i lagen om
allmän försäkring omförmäles, skall
ersättningen för inkomstbortfall
minskas med fem kronor för dag,
dock med högst hälften av ersättningens
belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet
till kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller
fosterbarn under tio år, skall för tid
då hon är intagen å sjukhus utgöra
sju kronor för dag.

(Föreslagen lydelse)

§•

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukhus, som i lagen om
allmän försäkring omförmäles, skall
ersättningen för inkomstbortfall
minskas med fem kronor för dag,
dock med högst hälften av ersättningens
belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet
till kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller
fosterbarn under tio år, skall för tid
då hon är intagen å sjukhus utgöra
åtta kronor för dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1962: 410.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

17

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas, att 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956

om erkända arbetslöshetskassor1 2 skall
angives.

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Karenstid anses fullgjord,
när medlem blir arbetslös efter
att hava

åtnjutit liel sjukpenning enligt lagen
om allmän försäkring eller lagen
om yrkesskadeförsäkring för så
många dagar, att deras antal ökat
med tre motsvarar den för honom
föreskrivna karenstiden, eller

under minst fem dagar fullgjort —

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

(Föreslagen lydelse)

2 m o m. Karenstid anses fullgjord,
när medlem blir arbetslös efter
att hava

åtnjutit hel sjukpenning enligt lagen
om allmän försäkring eller lagen
om yrkesskadeförsäkring för så
många dagar, att deras antal ökat
med ett motsvarar den för honom
föreskrivna karenstiden, eller
--------i 22 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt, när medlem blir arbetslös efter sjukperiod
som börjat före ikraftträdandet.

1 Förordningen omtryckt 1964: 495.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

18

Kungl. Muj.ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960 (nr 77)
angående byggnadsforskningsavgift

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 22 april 1960 angående
byggnadsforskningsavgift1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2

Byggnadsforskningsavgift utgår —
Vid beräkning av byggnadsforskningsavsgift
skall hänsyn icke tagas
till arbetstagare, vars lön hos arbetsgivaren
under året ej uppgått till
trehundra kronor, och ej heller till
arbetstagares lön i vad lönen överstiger
tjiigutvåtusen kronor för år räknat.

Angående debitering-----

(Föreslagen lydelse)

§•

----— (kodnummer 403).

Vid beräkning av byggnadsforskningsavgift
skall hänsyn icke tagas
till arbetstagare, vars lön hos arbetsgivaren
under året ej uppgått
till trehundra kronor, och ej heller
till arbetstagares lön i vad lönen
för år räknat överstiger sju och en
halv gånger det i 1 kap. 6 § lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
avsedda basbelopp som gäller
vid årets ingång.

— särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1964:32.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 är 1966

19

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18 mars
1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lindström,

Länge, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om förbättrad sjukpenningförsäkring
och anför.

I en inom socialdepartementet upprättad promemoria har föreslagits ändringar
i sjukpenningförsäkringen, som berör karenstiden, sjukpenningbeloppens
storlek och finansieringsreglerna. Promemorian torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av riksförsäkringsverket,
försäkringsinspektionen, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk, Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, Försäkringskasseförbundet, Riksförbundet
iandsbygdens folk (RLF), Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund samt Svensk industriförening. Försäkringskasseförbundet
har bifogat yttranden från samtliga allmänna försäkringskassor.
Även vissa andra remissinstanser har bifogat yttranden som de inhämtat.

Inom socialdepartementet har upprättats en sammanställning över remissyttrandena,
vilken torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 2.

I fråga om gällande bestämmelser och de förslag som lagts fram i departementspromemorian
ber jag att få hänvisa till denna och i fråga om
remissyttrandena till den nyssnämnda sammanställningen.

Allmänna synpunkter

Genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen år 1955 betecknar
jämte pensionsreformen det viktigaste inslaget i de senare årens nyskapande
arbete på den sociala trygghetens område. Försäkringen innebär att
medborgarna garanteras inte bara ersättning för sjukvårdsutgifter utan

20

Kungl. Maj.ts proposition nr li3 år 1966

även kompensation för inkomstbortfall på grund av sjukdom. I synnerhet
i det senare hänseendet var sjukförsäkringen med sina i förhållande till inkomstbortfallets
storlek graderade förmåner banbrytande på den allmänna
försäkringens område. Detta hindrar inte att önskemålen om reformer och
förbättringar av socialförsäkringen i stor utsträckning varit inriktade på
sjukförsäkringen. Redan år 1958 skedde en betydande förbättring av sjukpenningförsäkringen.
Ursprungligen gällde att sjukpenningen i samtliga
sjukpenningklasser utom de tre lägsta sjönk efter 90 dagar. Genom 1958
års reform förlängdes denna tid till 180 dagar. En ny betydande förbättring
av sjukförsäkringen skedde i samband med tillkomsten av lagen om allmän
försäkring år 1962.

Genom 1962 års lagstiftning fick sjukförsäkringen i huvudsak sitt nuvarande
innehåll. Reformen innebar bl. a. att grundsjukpenningen höjdes
från 3 kr. till 5 kr. och att sjukpenningskalan byggdes ut så att den kom
att omfatta förvärvsinkomst t. o. m. 21 000 kr. om året mot tidigare 14 000
kr. om året. Vidare slopades regeln om lägre sjukpenning efter 180 dagar
och sjukhjälpstiden, som tidigare varit begränsad till maximalt 730 dagar
för varje sjukdom, blev i princip obegränsad. Det obligatoriska försäkringsskyddet
utvidgades till att omfatta inte bara anställningsinkomster utan
även inkomster av annat förvärvsarbete.

I prop. 1962:90 med förslag till lag om allmän försäkring, m. m. uttalade
min företrädare i ämbetet att socialförsäkringen även i fortsättningen
lovade att bli ett fält som bjöd på en rik utveckling. Detta uttalande
har i hög grad besannats. En rad betydelsefulla reformfrågor på sjukförsäkringens
område prövas av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Utredningen
avlämnade i fjol ett delbetänkande med förslag till en allmän tandvårdsförsäkring.
Förslaget har remissbehandlats och är nu föremål för övervägande
i socialdepartementet. På pensionssidan arbetar pensionsförsäkringskommittén,
som har att ta ställning till bl. a. frågorna om folkpensionsförmånerna
efter år 1968 och pensionsförmånerna till dem som invalidiserats i unga
år. Med anledning av ett delbetänkande, som kommittén lämnade i höstas,
har nyligen avlåtits proposition till riksdagen med förslag till bl. a. förbättrade
förmåner för vissa handikappade.

I fråga om sjukpenningförsäkringen har reformönskemålen i stor utsträckning
inriktats på frågorna om ett slopande eller en förkortning av
karenstiden och om sjukpenningens kompensationsnivå. Huvudregeln i fråga
om karenstiden är att sjukpenning inte utgår för de tre första dagarna
i varje sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Kompensationsnivån är så
avvägd, att sjukpenningen efter karenstidens utgång ersätter ungefär 65 %
av den förlorade nettoinkomsten.

För flertalet löntagare är sjukförsäkringens förmåner det enda ekonomiska
skyddet vid sjukdom. Det finns emellertid betydande löntagargrupper
som har ett bättre skydd vid sjukdom på grund av att de i kollektivavtal är

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

tillförsäkrade sjuklöneförmåner. Hit hör huvuddelen av tjänstemännen, såväl
de hos staten, kommunerna och landstingen anställda som de som är anställda
på den privata arbetsmarknaden. Även huvuddelen av övriga löntagare,
som är anställda hos staten, kommunerna och landstingen, är tillförsäkrade
sjuklöneförmåner, medan sådana förmåner till andra än tjänstemän
hör till undantagen på den privata arbetsmarknaden. Sjuklöneförmånerna
till statens anställda innebär i korthet att den anställde fr. o. m. den
första sjukdagen uppbär en sjuklön, som motsvarar ungefär 90 % av den
ordinarie lönen, samt att staten tillgodogör sig den sjukpenning som tillkommer
den anställde. Sjuklöneförmånerna på kommun- och landstingssidan
är något annorlunda konstruerade men ger i huvudsak samma ekonomiska
resultat. De sjuklöneförmåner, som tillkommer tjänstemän på den
privata arbetsmarknaden, kan i stort sett jämföras med dem som förekommer
på den statliga och den kommunala sidan.

Den klyfta som sålunda existerar mellan tjänstemännen och arbetarna
på den privata arbetsmarknaden i fråga om den ekonomiska tryggheten
vid sjukdom har länge upplevts som en social orättvisa. I synnerhet har
den omständigheten att större delen av löntagarna på den privata arbetsmarknaden
saknar ekonomiskt skydd under karensdagarna gett anledning
till missnöje.

Karensreglerna har uppfattats såsom ogynnsamma även från en annan
utgångspunkt. När den allmänna sjukförsäkringen genomfördes samordnades
den med yrkesskadeförsäkringen på så sätt att skyddet vid yrkesskada
skulle utgå från sjukförsäkringen under den s. k. samordningstiden,
som i princip är 90 dagar efter dagen för yrkesskadan. Härigenom kom karensreglerna
att gälla även vid yrkesskada. Detta betydde en försämring,
eftersom sjukpenning vid yrkesskada enligt äldre regler utgick fr. o. m.
dagen efter olycksfallsdagen om sjukdomen varade mer än två dagar, olycksfallsdagen
oräknad.

LO har både vid 1962 års och vid 1964 års avtalsrörelser fört fram
krav på sjuklöneförmåner även för arbetarna under karensdagarna. Kraven
har emellertid vid båda tillfällena avböjts av arbetsgivarsidan. Enligt vad
Svenska arbetsgivareföreningen uppgivit har den avvisande inställningen
motiverats dels av kostnadsskäl och dels från principiella utgångspunkter.
Sedan det till följd härav blivit aktuellt att lagstiftningsvägen lösa frågan
om en förbättring av den ekonomiska tryggheten vid sjukdom för de stora
löntagargrupperna, har det från arbetsgivarsidan i årets löneförhandlingar
föreslagits en ordning som skulle ge sjuklöneförmåner under karensdagarna,
i princip lika för arbetare och tjänstemän. I huvuddrag innebär förslaget
att det för varje anställd skulle öppnas ett sjuksparkonto i bank, på
vilket arbetsgivaren skulle göra insättningar för varje avlöningsperiod och
från vilket arbetstagaren skulle ha rätt att för varje karensdag ta ut ett
visst belopp av de innestående medlen. Om arbetstagaren inte drabbades

22

Kungl. Ma j.ts proposition nr 113 år 1966

av sjukdom och därför inte utnyttjade kontot, skulle han likväl ha rätt att
lyfta de innestående medlen med undantag av ett minimibelopp, motsvarande
beloppet för ett visst antal karensdagar. För anställda, som till följd av
dålig hälsa har mycket hög sjukdomsfrekvens, skulle finnas vissa kompletterande
anordningar.

Mot en lösning av karenstidsproblemet efter de från arbetsgivarhåll föreslagna
riktlinjerna kan invändas att den skulle premiera arbetstagare med
god hälsa på ett sätt som från sociala synpunkter inte är motiverat. Man
kan inte heller bortse från att förslaget kan ha vissa från medicinsk synpunkt
mindre gynnsamma effekter. Förslaget kan få till följd att den som
är sjuk infinner sig på arbetsplatsen, fastän det både för hans egen och för
omgivningens hälsa skulle ha varit bättre om han stannat hemma.

En förutsättning för genomförandet av den av arbetsgivareföreningen
föreslagna ordningen torde vara att den kommer att gälla för såväl arbetare
som tjänstemän. Redan vid 1964 års avtalsrörelse förde arbetsgivarparten
fram ett förslag av denna innebörd till tjänstemännens organisationer, men
dessa avvisade då förslaget. Inte heller den fackliga arbetarrörelsen har
ansett förslaget antagbart.

Vad som sålunda förekommit visar att avtalsvägen inte är framkomlig
när det gäller att tillgodose de berättigade önskemålen om en utjämning av
skillnaderna mellan olika grupper i fråga om det ekonomiska skyddet vid
sjukdom. I detta läge anser jag det naturligt att gå fram på den väg som
tidigare visat sig effektiv för att nå lösningar av stora sociala frågor, nämligen
lagstiftningsvägen. Mot denna bakgrund har jag låtit utarbeta promemorian
om förbättrad sjukpenningförsäkring.

De förslag som promemorian innehåller innebär en avsevärd förbättring
och utbyggnad av den allmänna försäkringens sjukpenningförmåner. I huvudsak
innebär förslagen att de nuvarande karensreglerna slopas och att
sjukpenningen i regel skall utgå redan fr. o. m. den första dagen efter insjuknandedagen.
Vid sjukdom, som varar mindre än åtta dagar, skall sjukpenning
dock inte utges för den första eller den andra dagen efter insjuknandedagen,
om inte sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete
som han annars skulle ha utfört. Sjukpenningen föreslås höjd så
att den i de vanligaste inkomstlägena kompenserar ca 80 % av inkomstbortfallet.
Sjukpenningskalan byggs enligt förslaget ut så att den kommer att
täcka inkomster upp till ATP-taket.

Den bärande tanken i promemorian, att man bör söka åstadkomma likställighet
mellan olika arbetstagargrupper i fråga om skyddet mot inkomstbortfall
vid sjukdom, har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.
Remissinstanserna är positiva till en förbättring av sjukpenningförmånerna.
Mot de i promemorian framlagda förslagen har dock invänts att
deras genomförande skulle leda till en ökad frånvaro från arbetet och därmed
till såväl ökade kostnader för produktionen som minskad produktion.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 dr 1966

Det är givet att reformen ger ökade möjligheter för de anställda att vid
sjukdom stanna hemma från arbetet för att återvinna hälsan. Denna effekt
betraktar jag som en av de stora och värdefulla vinsterna med den föreslagna
förbättringen av det ekonomiska skyddet vid sjukdom. Dessa vinster
begränsar sig inte till den enskildes välfärd utan de kan beräknas komma
även samhället i dess helhet till godo.

Bakom farhågorna för att förslagen skulle negativt återverka på produktionen
och leda till högre kostnader än som är motiverat av att bereda skydd
vid sjukdom ligger uppfattningen att de förbättrade sjukpenningförmånerna
kommer att ge upphov till missbruk av försäkringen. I synnerhet anses
slopandet i huvudsak av karenstiden vara ägnat att inbjuda till missbruk.
Det kan naturligtvis alltid sägas att väl utbyggda sociala trygghetsanordningar
innesluter vissa risker för missbruk. Erfarenheterna av de
stora sociala reformer, som genomförts under de sist förflutna tio åren och
som nu är i tillämpning, ger emellertid enligt min mening knappast grund
för antagandet att ett sådant missbruk skulle få stor omfattning. Tvärtom
torde kunna sägas att de svenska löntagarna genomgående visat prov på
hög arbetsmoral och stor lojalitet i förhållande till både arbetsgivare och
arbetskamrater. Jag vill hänvisa till att statens, kommunernas och landstingens
anställda liksom tjänstemännen på den privata arbetsmarknaden sedan
länge varit tillförsäkrade sjuklöneförmåner, som är jämförbara med de
i promemorian föreslagna sjukpenningförmånerna.

Risken för att ett mindre antal personer kan tänkas vilja missbruka de
förmåner försäkringen ger kan enligt min mening inte utgöra ett godtagbart
skäl för att beröva den stora massan lojala medborgare den stora fördel,
som det innebär att inte av ekonomiska skäl behöva avstå från den
ledighet från arbetet som kan behövas för att på ett riktigt och effektivt
sätt bota en sjukdom.

Karenstiden

Att störa grupper av löntagare saknar skydd mot inkomstbortfall vid
sjukdom under sjukförsäkringens tre karensdagar är, som jag redan konstaterat,
en viktig anledning till önskemålen om förbättring av sjukpenningförsäkringen.

I promemorian har föreslagits att de nuvarande karensdagarna slopas, så
när som på att sjukpenning alltjämt inte skall utgå för insjuknandedagen.
Ett tillgodoseende av önskemålen om likställighet kan synas kräva att sjukpenning
utgår även för den dagen. Ett sådant steg skulle emellertid medföra
att sjukpenning kunde utgå även för dag då den försäkrade insjuknat
efter arbetstidens slut och således inte gått miste om inkomst. Det kan
påpekas att sjuklöneförmånen inte leder till sådan dubbelersättning. Remissinstanserna
har godtagit att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen.
Jag förordar den ändringen i karensreglerna att sjukpenning i prin -

24 Kungl. Mnj:ts proposition nr 113 år 1966

cip skall utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. Detta innebär att karenstiden
i praktiken försvinner i de fall då insjuknandet ägt ruin så sent
på dagen att den försäkrade inte går miste om arbetsförtjänst för den dagen.
Att behålla termen karenstid för en företeelse som kan gälla endast en
del av sjukdomsfallen synes inte motiverat. Såsom föreslagits i promemorian
bör med hänsyn härtill denna term i fortsättningen inte användas i
förevarande sammanhang. I stället bör den nya regeln få den utformningen
att sjukpenning inte utgår för den dag då sjukdomsfallet inträffade.

Enligt promemorian skall regeln att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen
gälla utan undantag. Arbetsmarknadsstyrelsen har påpekat att
detta kan medföra försämringar för de arbetslöshetsförsäkrade, eftersom
det enligt nuvarande regler inte skall tillämpas karenstid när den försäkrade
vid sjukperiodens början är berättigad till dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa.
Styrelsen har förordat att de nuvarande samordningsreglerna
mellan arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen i sak bibehålls. Jag
finner dessa önskemål befogade och föreslår därför den ändringen i förhållande
till promemorieförslaget att liksom nu sjukpenning skall kunna utges
även för insjuknandedagen, när den försäkrade på grund av sjukdomen gått
miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa för den dagen.

Sjukpenningen utgår enligt nuvarande regler för varje dag i sjukperioden,
sedan väl karenstiden gått till ända. Sjukpenning utges således även för dagar
då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete och då han inte
lidit någon inkomstförlust. Överkompensation uppstår likväl regelmässigt
inte. Karensreglerna har den effekten att kortare sjukdomsfall under veckoslut
och helger, då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete,
inte leder till sjukpenningersättning.

Ett borttagande av karenstiden enligt vad jag nyss förordat ger upphov
till vissa svårigheter med hänsyn till att sjukpenningen utgår per kalenderdag
och inte bara per arbetsdag. Sålunda skulle sjukpenning kunna utgå
till den som insjuknar och sjukanmäler sig på en fredag kväll efter arbetets
slut och är sjuk över lördagen och söndagen för att åter gå i arbete på måndagen,
även om han under lördagen och söndagen inte skulle ha utfört förvärvsarbete.

För att motverka sådana effekter av karenstidsförkortningen har i promemorian
föreslagits en spärregel för sjukdomsfall, som varar mindre än åtta
dagar inberäknat insjuknandedagen. Den föreslagna regeln har utformats
som en fridagsregel och innebär att sjukpenning inte skall utgå för den
första eller den andra dagen efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen
hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete som han eljest skulle
ha utfört.

Sjukpenningen syftar till att ge ersättning för inkomstbortfall. Det torde
inte råda delade meningar om att det, när karenstiden slopas, behövs en fri -

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

dagsregel för att säkerställa inkomstbortfallsprincipen. Däremot har den
utformning fridagsregeln fått i promemorian gett anledning till åtskillig
remisskritik. Man har pekat på att regeln kan leda till stor ojämnhet i ersättningen
beroende på vilken dag insjuknandet äger rum. I åtskilliga fall
skulle regeln inte hindra att sjukpenningen ger betydande överkompensation.
Som exempel härpå har anförts det fallet att en timavlönad försäkrad,
som har femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar, blir
sjuk en onsdag kväll, då han också anmäler sjukdomsfallet till försäkringskassan,
och åter är frisk och i arbete på måndagen. Enligt förslaget i promemorian
skulle han bli berättigad till sjukpenning för torsdag—söndag eller
för fyra dagar, trots att han förlorar inkomst endast för torsdag och fredag.
Kompensationen skulle då kunna överstiga inkomstbortfallet, åtminstone
om sjukpenningens nivå också höjs. Skulle däremot den försäkrade i stället
insjukna på en fredag kväll och återgå i arbete påföljande onsdag, skulle
fyra dagars sjukdom med två dagars bortovaro från arbetet ge sjukpenning
endast för två dagar. Skillnaden beror på att i det senare fallet lördagen
och söndagen utgör den första och den andra dagen efter dagen för insjuknandet,
medan de i det förra fallet utgör den tredje och den fjärde dagen
efter insjuknandedagen.

Ett par remissyttranden innehåller förslag om att fridagsregeln skall göras
tillämplig på flera arbetsfria dagar än den första och den andra dagen
efter insjuknandedagen. Ett förslag är att regeln skall vara tillämplig på de
fyra första dagarna efter insjuknandedagen. Ett annat går ut på att man
under en hel sjudagar speriod efter insjuknandedagen skall räkna bort arbetsfria
dagar.

Enligt min mening bör den i promemorian föreslagna fridagsregeln ändras,
så att överkompensation inte uppstår i fall av den typ som påtalats vid
remissbehandlingen. Härvid bör dessutom eftersträvas att dagen för insjuknandet
och förläggningen av den försäkrades arbetstid så litet som möjligt
påverkar den kompensation som sjukpenningen ger. Vid övervägande av
olika möjliga alternativ har jag'' funnit den bästa lösningen vara, att sjukpenning
inte får utgå för arbetsfri dag, som utgör någon av de sex första
dagarna efter insjuknandedagen. Sjukpenning skall dock inte på grund av
fridagsregeln kunna falla bort för mer än två dagar. I denna utformning
fyller fridagsregeln först och främst den funktionen att sjukpenning inte
utgår när sjukperioden omfattar endast en eller två arbetsfria dagar. Vidare
blir den sammanlagda sjukpenningen lika stor, oberoende av om den eller de
arbetsfria dagarna ligger i början, inuti eller i slutet av en sjukperiod om
högst sex dagar, insjuknandedagen oräknad. Sjukpenningen ger också inom
en sådan sjukperiod i regel samma kompensationsgrad oberoende av hur
lång sjukperioden är och vilken dag den försäkrade insjuknar. Det sista
betraktar jag som en värdefull vinst med den nya regeln, ty särskilt i detta

26

Kungl. Ma j.ts proposition nr 113 år 1966

hänseende har de nu gällande karensreglerna kunnat ge högst varierande
resultat. I motsats till nuvarande karensregler kan fridagsregeln aldrig leda
till att den försäkrade går miste om sjukpenning för dag då han skulle ha
utfört förvärvsarbete.

Sjukpenningen är så beräknad att den åsyftade kompensationsgraden för
en vecka uppnås när sjukpenning utgår för samtliga sju veckodagar. Fridagsregeln
leder till att kompensationsgraden blir lägre för den första veckan.
Detta torde kunna godtas i fråga om kortare sjukdomsfall. Vid längre
sjukdomsfall är det däremot angeläget att den åsyftade kompensationsgraden
uppnås. Med hänsyn härtill har i promemorian föreslagits att fridagsregeln
inte skall tillämpas, om sjukperioden varar mer än sex dagar, insjuknandedagen
oräknad. I sådana fall skall sjukpenningen så att säga
väckas till liv för dagar, som infallit före den sjunde dagen och som skulle
ha varit arbetsfria, även om den försäkrade inte varit sjuk. Denna s. k.
återgångsregel har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har därvid
åberopat en av riksdagen uttalad uppfattning att s. k. villkorliga karenstider
erfarenhetsmässigt leder till att sjukskrivningstiderna tenderar att
förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensdagarna
blir uppfyllt. Det har under hänvisning härtill hävdats att den som är sjuk
på den sjätte dagen efter insjuknandedagen skulle frestas att vara sjukskriven
ytterligare en dag, eftersom detta skulle kunna ge honom sjukpenning
inte bara för den dagen utan för ytterligare två dagar, för vilka sjukpenningen
i annat fall skulle ha fallit bort på grund av fridagsregeln.

Jag tror för min del att riskerna för missbruk med den här föreslagna
återgångsregeln är tämligen begränsade. Den avgörande tidpunkten för om
regeln skall vara tillämplig eller inte bör nämligen sammanfalla med den
tidpunkt då försäkringskassan skall kräva läkarintyg för att sjukpenning
skall fortsätta att utgå. Möjligheten att få sjukpenning för två arbetsfria
dagar under den första sjukveckan blir alltså beroende av om den försäkrade
med läkarintyg styrker att han måste avhålla sig från arbete även under
den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Med hänsyn härtill och då
jag bedömer det som angeläget att sjukpenningen ger så god kompensation
som möjligt för längre sjukperioder förordar jag att den föreslagna återgångsregeln
införs.

Många försäkringskassor kräver f. n. läkarintyg fr. o. m. den sjunde dagen
efter insjuknandedagen, medan intygskravet i andra kassor gäller fr. o. m.
den åttonde dagen. Med hänsyn till återgångsregeln bör försäkringskassornas
praxis på detta område bli enhetlig. Läkarintyg bör krävas senast
fr. o. m. den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Det ankommer på riksförsäkringsverket
att meddela föreskrifter härom.

Enligt förslaget i promemorian skall fridagsregeln gälla endast dag då
sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete, som han eljest
skulle ha utfört. Flera remissinstanser har ansett att regeln med denna ut -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

formning blir svår att tillämpa och kan inbjuda till missbruk. Med den föreslagna
formuleringen skulle sålunda sjukpenning kunna utgå för dag då
den försäkrade skulle haft fridag i den ordinarie anställningen men skulle
ha ägnat någon stund åt en bisyssla. Man har därför efterlyst ett klarläggande
av hur mycket förvärvsarbete som den försäkrade skulle ha utfört för
att fridagsregeln inte skall träda i tillämpning. Några remissinstanser har
ansett att man bör kräva att den försäkrade skulle ha utfört arbete hos
huvudarbetsgivaren.

Jag anser det viktigt att fridagsregeln får en sådan utformning att den inte
bereder onödiga tillämpningssvårigheter. Det är vidare enligt min mening
inte rimligt att förekomsten av bisysslor leder till att sjukpenning trots
fridagsregeln utgår för dag, under vilken den försäkrade inte skulle ha arbetat
i sin huvudsakliga sysselsättning. Jag föreslår att regeln omformuleras
så, att sjukpenning under en sjukperiod, som varar högst sex dagar utöver
insjuknandedagen, utgår för dag då den försäkrade inte skulle ha utfört
förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning, endast i den mån antalet
sådana dagar, insjuknandedagen oräknad, överstiger två.

I allmänhet torde det inte råda någon tvekan om vad som är den försäkrades
huvudsakliga sysselsättning. I tveksamma fall torde viss ledning kunna
hämtas från tillämpningen av begreppet huvudsaklig arbetsanställning i
uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272). För en försäkrad, som inte
har fast anställning utan är sysselsatt i s. k. intermittent arbete, bör fridagsregeln
inte leda till bortfall av sjukpenning för en viss dag, om den försäkrade
gör sannolikt att han under den dagen skulle ha utfört det förvärvsarbete
som är hans huvudsakliga sysselsättning.

Om en försäkrad är sjuk under en dag, som normalt är arbetsfri men för
vilken övertidsarbete i den huvudsakliga sysselsättningen beordrats, bör
sjukpenning utan hinder av fridagsregeln kunna utgå för den dagen.

Fridagsregeln torde inte vålla några svårigheter att tillämpa på försäkrade
som har veckolön eller månadslön. Avgörande för om regeln är tillämplig
blir här liksom i andra fall, om den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete
i sin huvudsakliga sysselsättning. Däremot saknar det betydelse om han
gått miste om lön.

Några remissinstanser har ansett det oklart om fridagsregeln skall vara
tillämplig på dag då den försäkrade åtnjuter semester. Blir en arbetstagare
sjuk under sin semester, är han enligt 10 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)
om semester (ändrad 1964: 100) berättigad att från semestern räkna bort
dag då han på grund av sjukdomen varit oförmögen till arbete. Dag, som
sålunda räknas bort från semestern, har han rätt att få utlagd som semesterdag
senare. Semesterlönen utbetalas emellertid vanligen bara för den
ursprungligen utlagda semesterperioden. Eftersom arbetstagaren sålunda
uppbär både semesterlön och — om man bortser från karensdagarna —
sjukpenning för de semesterdagar då han på grund av sjukdom är oför -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

mogen till arbete, har man menat att lian har möjlighet att lägga undan
pengar för de senare utlagda semesterdagarna. I överensstämmelse med
detta resonemang bör sjukpenning utan hinder av fridagsregeln utgå för
semesterdagar. Den omständigheten att en semesterdag med stöd av 10 §
semesterlagen kan komma att räknas bort och läggas ut senare bör inte
hindra att den i detta sammanhang betecknas som semesterdag. Jag vill
påpeka att fridagsregeln kommer att gälla för söndag som infaller under
semester, eftersom söndagar inte räknas in i semestern, liksom för andra
helgdagar som inte räknas in i semestern.

Jag anser att den förbättring av tryggheten vid sjukdom som karenstidsreformen
innebär bör komma alla försäkrade till godo, alltså inte bara löntagare
utan även företagare och husmödrar. För företagarna, som själva helt
bär kostnaderna för sina tilläggssjukpenningförmåner, kan detta medföra
betydande avgiftshöjningar. Såsom föreslagits i promemorian bör företagarna
därför ha möjlighet att behålla den nuvarande tredagarskarensen. Jag
förordar alltså att den nuvarande valfriheten i fråga om karenstid för tillläggssjukpenning,
som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,
kompletteras med alternativet tre dagar. Väljs karenstid, bör
denna ersätta fridagsregeln i fråga om sådan tilläggssjukpenning.

I promemorian har föreslagits att den som före ikraftträdandet gör anmälan
därom till försäkringskassan får behålla den nuvarande tredagarskarensen
för sjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning. Riksförsäkringsverket har förordat den motsatta övergångsregeln
att karenstiden tre dagar bibehålls om annat inte anmäls.

Skillnaden mellan de båda alternativen torde inte vara så stor, eftersom
det i båda fallen är lämpligt med en underrättelse från försäkringskassorna
till de försäkrade för att dessa skall kunna ta ställning till om de vill behålla
tredagarskarensen eller inte. Den i promemorian föreslagna regeln synes
mig mest följdriktig och jag förordar denna.

Om fridagsregeln inte modifierades, skulle karenstiden i praktiken bli kvar
för hemmafruförsäkrade kvinnor vid kortare sjukperioder än sju dagar,
insjuknandedagen oräknad. Dessa kvinnor utför i regel inte förvärvsarbete
och skulle därför vid sådana sjukperioder gå miste om sjukpenning för de
två första dagarna efter insjuknandedagen. I promemorian har därför föreslagits
att fridagsregeln inte skall gälla för de hemmafruförsäkrade. Undantaget
har emellertid inte begränsats till de hemmafruförsäkrade utan har i
fråga om grundsjukpenningen utsträckts till att avse även andra sjukpenningklassplacerade
kvinnor, som skulle ha varit hemmafruförsäkrade om
årsinkomsten av förvärvsarbete inte uppgått till 1 800 kr. Som skäl härför
har anförts att det i annat fall skulle uppstå omotiverade skillnader i sjukpenningförmånerna
mellan t. ex. å ena sidan en hemmafruförsäkrad kvinna
och å andra sidan en gift kvinna, som är sjukpenningklassplacerad för
grundsjukpenning på grund av förvärvsinkomst.

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 ur 1966

Det föreslagna undantaget från fridagsregeln i fråga om grundsjukpenning
till husmödrar har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har sålunda
ansett det mindre lämpligt att hemmafruarna får ytterligare en särförmån
och att en förvärvsarbetande kvinna blir tillförsäkrad en förmån
endast på grund av att hon är gift. I fråga om det senare fallet har det sagts
att undantaget från fridagsregeln borde begränsas till att avse kvinnor, som
har förvärvsarbete i begränsad omfattning och därför är placerade i någon
av de lägre sjukpenningklasserna. Enligt en annan uppfattning borde gifta
kvinnor få sjukpenning fr. o. m. första dagen efter insjuknandedagen endast
om sjukdomen medfört inkomstbortfall eller speciella kostnader.

Det är svårt att finna någon helt invändningsfri lösning på problemet
med hänsyn till att hemmafruförsäkringen inte tar sikte på att ersätta inkomstbortfall.
Detta gör att fridagsregeln inte passar för de hemmafruförsäkrade.
Såsom föreslagits i promemorian bör fridagsregeln inte gälla
hemmafruförsäkrade kvinnor. Det synes också rimligt att från regeln ta
undan kvinnor, som på grund av förvärvsinkomst är försäkrade för enbart
grundsjukpenning —- och alltså inte har tilläggssjukpenning — och som
skulle ha varit hemmafruförsäkrade om de inte haft förvärvsarbete. \ idare
kan det anföras skäl för att även andra förvärvsarbetande kvinnor borde
vara undantagna från fridagsregeln, om de har barn i hemmet. Denna fråga
har dock sådant samband med familjepolitiska kommitténs arbetsuppgifter
att den bör prövas av denna kommitté.

Såsom föreslagits i promemorian bör de nya reglerna om försäkring utan
karenstid inte innehålla någon motsvarighet till den nuvarande regeln att
två sjukperioder anses som en vid beräkning av karenstid, om den senare
perioden börjar inom 20 dagar efter den föregåendes slut. Förslaget har inte
mött någon gensaga i remissyttrandena.

Slopandet av karenstiden bör föranleda en ändring i reglerna om rätt
till dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen. Enligt förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor (omtryckt
1964:495) utgår dagpenning till medlem av arbetslöshetskassa i regel inte
förrän han under en sammanhängande tid av högst fem kalenderveckor varit
arbetslös under en karenstid av fem dagar (28 § 1 mom.). Karenstid anses
emellertid fullgjord, bl. a. när medlem blir arbetslös efter att ha åtnjutit
hel sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring
för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar
karenstiden (28 § 2 inom.). För att denna regels materiella innehåll skall
bli i huvudsak detsamma efter karenstidsreformen inom sjukförsäkringen,
bör den ändras så att karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen anses fullgjord
när antalet sjukpenningdagar ökat med ett motsvarar karenstiden.

Fridagsregeln bör inte tillämpas på den som insjuknar före ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna, om han fullgjort karenstid enligt de äldre bestämmelserna
före ikraftträdandet. En regel av denna innebörd bör tas med

30

Kungl. Mcij:ts proposition nr 113 år 1966

bland övergångsbestämmelserna. I övrigt bör de nya reglerna gälla fullt ut
fr. o. m. ikraftträdandet, även om sjukperioden börjat dessförinnan.

Ersättningsnivån

När den allmänna sjukförsäkringen infördes avsåg sjukpenningförsäkringen
inkomster t. o. m. 14 000 kr. om året. Med lagen om allmän försäkring
höjdes denna gräns till 21 000 kr. I promemorian föreslås en ytterligare utbyggnad
av sjukpenningskalan till 39 000 kr. Om man räknar
med att den högsta sjukpenningklassen omfattar ett inkomstskikt på 3 000
kr., innebär förslaget att kompensationen för inkomstbortfall gäller alla årsinkomster
av förvärvsarbete till den del de inte överstiger 42 000 kr. Den
inkomst som skyddas motsvarar alltså nära den inkomst intill vilken pensionsgrlindande
inkomst inom ATP beräknas, dvs. sju och en halv gånger
basbeloppet. Förslaget har vunnit allmänt gillande vid remissbehandlingen.
Jag förordar att det genomförs. Frågan om det övre gränsbeloppets värdebeständighet
bör lösas så, att beslut om nya sjukpenningklasser fattas i den
mån det anses behövligt på grund av basbeloppsförändringar.

Sjukpenningförsäkringen har som jag inledningsvis nämnde undergått
flera betydelsefulla förbättringar sedan den allmänna sjukförsäkringen genomfördes.
I fråga om den andel av inkomstbortfallet som sjukpenningen är
avsedd att kompensera har dock ingen annan förändring ägt rum än att en
tidigare gällande regel om nedsättning av sjukpenningen efter viss tids sjukdom
slopats. Kompensationsgraden har i övrigt hela tiden legat vid samma
nivå i de sjukpenningklasser försäkringen omfattar. Denna nivå ligger i genomsnitt
vid omkring 65 % för tid efter den första sjukveckan. Kompensationen
är något större i de lägre sjukpenningklasserna än i de högre. I promemorian
framhålls att en förbättring av sjukpenningförsäkringen måste
omfatta en höjning av sjukpenningen förutom karensreformen,
om inte förbättringen företrädesvis skall avse de kortare sjukdomsfallen.
Även för de sistnämnda är givetvis den högre sjukpenningen av stor betydelse.

Promemorieförslaget innebär en kompensationsnivå på i genomsnitt ca
80 %, varvid tyngdpunkten liksom f. n. i viss mån har lagts på de lägsta
sjukpenningklasserna. Förslaget om en höjd ersättningsnivå har genomgående
mötts av instämmanden i remissyttrandena. Svenska arbetsgivareföreningen
är i princip positiv till en höjning av kompensationsnivån till
80 %. Föreningen anser dock att den föreslagna sjukpenningskalan skulle
leda till en icke godtagbar överkompensation i vissa fall, bl. a. på grund av
att hänsyn inte tagits till marginalskatteeffekten.

Den i promemorian föreslagna sjukpenningskalan är uppbyggd enligt de
principer som hittills tillämpats inom sjukpenningförsäkringen. Skattefrihetens
värde har beräknats med utgångspunkt från preliminärskatteavdragen.
Denna metod är enligt min mening mest ändamålsenlig med hänsyn till att

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

sjukpenningen är avsedd att under sjukdom ge den försäkrade medel till
hans uppehälle, som inte alltför mycket avviker från vad han skulle haft att
tillgå om han haft inkomst av sitt arbete. En beräkning med utgångspunkt
från slutlig skatt ger i detta hänseende ett mindre tillfredsställande resultat.
Jag förordar därför den i promemorian föreslagna sjukpenningskalan.

Förslaget innebär att sjukpenningen liksom hittills blir skattefri. Detta
medför att kompensationsgraden kan variera beroende på bl. a. inkomstläge
och beskattningsförhållanden, t. ex. om sambeskattning tillämpas eller inte.
Under vissa förutsättningar kan överkompensation uppkomma. Med nuvarande
utformning av sjukpenningskalan kan variationer i kompensationsnivån
mellan olika försäkrade inte undvikas. Såsom LO och TCO påpekat
torde en annan ordning förutsätta beskattad sjukpenning. Härigenom skulle
sjukpenningen bli mera jämförbar med sjuklön i fråga om anpassning till
individuella förhållanden. Hithörande frågor har jag för avsikt att pröva
i ett annat sammanhang.

En anmärkning som riktas mot den föreslagna sjukpenningskalan är att
skillnaden i kompensationsgrad vid övergång från sjukpenning till förtidspension
blir mer accentuerad än hittills. Jag är medveten om att det kan
uppstå en spänning mellan den högre kompensationsnivå, som sjukpenningen
ger enligt förslaget, och den nivå som representeras av förtidspensionen
för personer i de åldersklasser som inte kan få tilläggspension av
någon mera betydande storlek. I och med att ATP-systemet kommer närmare
sitt fullfunktionsstadium kommer denna spänning att minska. Jag tror
inte att någon vill avstå från sjukpenningförbättringen endast för att bevara
det nuvarande förhållandet mellan sjukpenningens och förtidspensionens
kompensationsnivåer.

I promemorian föreslås en höjning av grund sju k penningen från
5 kr. till 6 kr. om dagen. Denna höjning har allmänt godtagits vid remissbehandlingen.
Jag förordar att höjningen, som framför allt blir till fördel
för hemmafruarna, genomförs.

I enlighet med vad riksförsäkringsverket föreslagit bör den redovisningsregel
som finns i 3 kap. 4 § tredje stycket andra punkten lagen om allmän
försäkring justeras. Ändringen är utan betydelse för storleken av de försäkrades
förmåner.

Moderskapspenningen föreslås i promemorian höjd till 1 000 kr.
I flera remissyttranden påyrkas att moderskapspenningen får motsvara beloppet
av grundsjukpenning för 180 dagar, dvs. 1 080 kr. Jag anser den avrundning
till 1 000 kr. som föreslagits i promemorian lämplig och förordar
därför promemorieförslaget.

Någon erinran har inte riktats mot promemorieförslaget att det inom den
frivilliga sjukpenningförsäkringen hos försäkringskassorna
skall bli möjligt att försäkra sig för en sjukpenning på 15 kr. om dagen
— inklusive sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen —
mot f. n. 12 kr. om dagen. Jag förordar att detta förslag genomförs.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

I enlighet med vad som föreslagits i det föregående har följande sjukpenningskala
utarbetats. I tablån anges för varje sjukpenningklass även den
kompensationsgrad som erhålls med den nya skalan vid en inkomst, som
ligger mitt emellan den nedre och den övre inkomstgränsen för placering i
klassen (klassmitten), och vid en kommunal utdebitering av 17 kr. per
skattekrona.

Sjukpenning-klass nr

Inkomsten av
förvärvsarbete
uppgår för år

Sjukpenning kr;
ökning i förhållande
till nu inom parentes

Kompensationsgrad

procent1

till kr

men ej
till kr

ogift

gift2

samtliga

2

1 800

2 600

6( +

1)

100

100

100

3

2 600

3 400

7( +

1)

98

96

97

4

3 400

4 200

8( +

1)

95

86

92

5

4 200

5 000

9( +

1)

89

80

86

6

5 000

5 800

10 ( +

1)

85

78

82

7

5 800

6 800

12 (-1-

2)

90

83

87

8

6 800

8 400

14 ( +

2)

89

82

86

9

8 400

10 200

16 ( +

2)

83

78

81

10

10 200

12 000

19 ( +

3)

86

81

83

11

12 000

14 000

22 ( +

4)

86

79

82

12

14 000

16 000

25 ( +

5)

87

80

82

13

16 000

18 000

28 ( +

6)

88

79

82

14

18 000

21 000

31 (+

6)

87

77

79

15

21 000

24 000

34 ( +

6)

85

75

77

16

24 000

27 000

37 (+

9)

84

74

76

17

27 000

30 000

40 (+ 12)

83

73

75

18

30 000

33 000

43 ( +

15)

83

73

74

19

33 000

36 000

46 ( +

18)

82

73

74

20

36 000

39 000

49 (+ 21)

81

72

73

21

39 000

—

52 (+ 24)

81

72

73

1 För försäkrad, som är berättigad till barntillägg, blir kompensationsgraden högre.

2 Med gift avses här den vars make inte har inkomst.

Finansieringsfrågor

På grundval av de beräkningar som redovisas i promemorian kan de förslag,
som jag i det föregående förordat, beräknas medföra ökade utgifter för
försäkringskassorna på ca 772 milj. kr. för helt år. Utöver de ökade kostnaderna
för förmånerna får man räkna med en ökning av förvaltningskostnaderna
i storleksordningen ett par procent av reformkostnaderna.

Såsom framhålls i promemorian skulle en kostnadsökning av angiven
storlek med nuvarande finansieringsregler resultera i väsentligt höjda avgifter
för de försäkrade själva och en kraftig ökning av statsbidraget. Däremot
skulle arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen inte påverkas, eftersom
de inte beräknas på grundval av försäkringens utgifter utan på
grundval av utgivna lönebelopp. I promemorian föreslås att kostnadsökningen
i allt väsentligt tas ut i form av ökade arbetsgivaravgifter. Löntagarnas
avgifter och statsbidraget skall däremot i princip inte påverkas av reformen.
Enligt förslaget skall dock löntagarnas avgifter stiga i de fall då

Ktingl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 33

den försäkrade flyttar upp i en högre sjukpenningklass som en följd av att
sjukpenningskalan byggs ut.

I några remissyttranden från dem som representerar arbetsgivarsidan
har riktats kritik mot att en väsentlig del av de kostnadsökningar, som reformen
medför, läggs på arbetsgivarna. Å andra sidan har TCO och SACO
uttalat att en ännu större andel av löntagarnas sjukförsäkring bort finansieras
med arbetsgivaravgifter. Eftersom tyngdpunkten i reformen ligger på
löntagarnas sjukpenning, anser jag det naturligt att huvudparten av kostnadsökningen
tas ut i form av arbetsgivaravgifter såsom föreslagits i promemorian.
I detta sammanhang vill jag endast erinra om att frågor om
socialförsäkringens finansiering utreds av utredningen angående indirekta
skatter och social försäkringsavgifter.

För att statsbidraget skall bli i stort sett oförändrat i kronor räknat,
trots att utgifterna för sjukförsäkringen stiger, behöver bidragsprocenten
sänkas från 50 till 40. Jag förordar denna lösning.

Sänkningen av statsbidragets andel i kostnaderna skulle i och för sig leda
till en höjning av de försäkrades avgifter för grundsjukpenning och sjukvårdsersättning.
Denna effekt skärps i fråga om avgiften för grundsjukpenning
genom att kostnaderna för denna förmån stiger. Ett sätt att motverka
en sådan ökning av de försäkrades avgifter är att låta arbetsgivaravgiften
i större utsträckning användas för finansieringen av utgifterna
för sjukvårdsersättning. Någon principiell förändring innebär inte detta,
eftersom redan nu en del av arbetsgivaravgiften används till bestridande av
utgifterna för sjukvårdsersättning. Den ökade insatsen av arbetsgivaravgifter
till utgifterna för sjukvårdsersättning bör vara så stor, att avgiftshöjningen
för grundsjukpenning i huvudsak motvägs av en sänkning av avgiften
för sjukvårdsersättning.

Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen beräknas nu på de anställdas
löner upp till 22 000 kr., och uttagsprocenten utgör 1,5. Av avgiften går 0,4
procentenheter till bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning och
1,1 procentenheter till bestridande av utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning.
Ca 60 % av sistnämnda utgifter täcks genom arbetsgivaravgifter.

Utsträckningen av sjukpenningskalan till att omfatta lönedelar upp till
7,5 gånger basbeloppet bör föranleda att även avgiftsunderlaget får omfatta
lönedelar upp till samma belopp.

För att man skall kunna uppnå en sådan sänkning av de försäkrades avgifter
på sjukvårdsersättningssidan att avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan
i stort sett motvägs bör som föreslagits i promemorian den del
av arbetsgivaravgiften som går till sjukvårdsersättning höjas från 0,4 till
0,7 procentenheter.

I fråga om löntagarnas tilläggssjukpenning är avsikten att hela den kostnadsstegring
som uppkommer i de nuvarande sjukpenningklasserna skall
3—-lutning till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 är 1966

täckas med arbetsgivaravgifter, så att löntagarnas avgifter för tilläggssjukpenning
i dessa klasser kan hållas på i stort sett oförändrad nivå. Enligt de
beräkningar, som redovisats i promemorian och som bygger på att arbetsgivaravgiften
skall täcka ca 75 % av utgifterna för tilläggssjukpenning till
löntagare, motiverar detta ett uttag av 1,9 % på avgiftsunderlaget.

Procentsatsen för arbetsgivaravgiften bör således höjas från 1,5 till 2,6.
Av dessa 2,6 % bör 0,7 % användas för bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning
och 1,9 % för bestridande av utgifterna för löntagarnas
tilläggss j ukpenning.

I överensstämmelse med vad nu anförts om ändrade grunder för statsbidraget
och arbetsgivaravgiften kommer kostnaderna för sjukförsäkringen
att fördela sig på sätt framgår av följande sammanställning. Beräkningarna
grundar sig på försäkringsbeståndet i december 1964 och, i fråga om sjukvårdsersättningen,
på försäkringskassornas utgifter för sjukvård och läkemedel
för år 1964.

Sammanställning av de beräknade kostnaderna för reformen och dess finansiering
Ökningar och minskningar i kostnaderna inom parentes

Förmån

Kostnader
i milj. kr.

Finansiering

Föx-säkrade

Arbets-

givarna

Staten

1. Grundsjukpenning, barntillägg

och moderskapspenning.........

2. Tilläggssjukpenning för löntagare.

3. Tilläggssjukpenning för företagare

4. Sjukvårdsersättning............

Reformen totalt..................

692 (+ 223)
1 276 (+ 510)
93 (+ 39)
560 (± 0)

415 (+ 180)
319 (+ 13)
93 (+ 39)
79 (— 135)

- c — >

957 (+ 497)

— ( — )
350 (+ 166)

277 (+ 43)
— ( — )

— ( - )
131 (—31)

2 621 (+ 772)

906 (— 97)

1 307 (+ 663)

408 (+ 12)

Förslagen medför vissa konsekvenser för de försäkrades avgifter.
Avgifterna för grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning
stiger. När även de ökade administrationskostnaderna beaktas kan reformen
antas leda till en ökning av denna del av de försäkrades avgifter med i genomsnitt
ca 40 kr. per avgiftspliktig. Denna avgiftsökning motvägs dock i
huvudsak av att den del av de försäkrades avgifter som avser sjukvårdsersättning
sänks med i genomsnitt ca 30 kr. per avgiftspliktig.

Jag finner det angeläget att avgifterna för grundsjukpenning inte drabbar
försäkrade med låga inkomster. Jag förordar därför att avgift för grundsjukpenning,
i likhet med avgift för sjukvårdsersättning, skall erläggas av
en försäkrad, endast om till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst
beräknats antingen för honom själv eller för den med vilken han samtaxerats.
Till undvikande av tröskeleffekter bör denna regel kompletteras med
en upptrappningsregel av innebörd att avgifterna för grundsjukpenning och
sjukvårdsersättning sammanlagt inte får överstiga 10 % av den beskattningsbara
inkomsten. I fråga om den som taxeras enligt för gift skattskyldig

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

gällande bestämmelser bör upptrappningsregeln modifieras så att avgifterna
till grundsjukpenning och sjukvårdsersättning för var och en av de samtaxerade
inte får överstiga 5 % av den sammanlagda beskattningsbara inkomsten.
De nu föreslagna avgiftslindringsreglerna medför en avgiftsökning
för övriga avgiftspliktiga, som kan uppskattas till 10—15 kr. per avgiftspliktig.

Den del av löntagarnas avgifter som rör tilläggssjukpenning blir i stort
sett oförändrad på grund av att kostnadsökningen i allt väsentligt bärs av
arbetsgivarna. För den som genom reformen flyttar upp i sjukpenningklass
blir det dock en höjning av avgiften för tilläggssjukpenning i proportion till
den höjning av tilläggssjukpenningen som är en följd av uppflyttningen.

Företagarnas tilläggssjukpenning bekostas av dem själva genom avgifter,
vilka bl. a. påverkas av den karenstid som var och en väljer. För en försäkrad
som nu har tre dagars karenstid ökar avgiften för tilläggssjukpenning
med i regel mellan 50 och 70 % i de nuvarande sjukpenningklasserna om
försäkringen gäller utan karenstid. Väljer den försäkrade att behålla den
nuvarande karenstiden tre dagar, blir höjningen något mer än hälften så
stor.

I anslutning till de behandlade reglerna om sjukförsäkringen vill jag ta
upp två frågor som har samband med arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen.

För arbetsgivarnas avgifter till yrkesskadeförsäkringen hos
riksförsäkringsverket tillämpas samma underlag som för avgifterna till
sjukförsäkringen. Utsträckningen av avgiftsunderlaget inom sjukförsäkringen
till att omfatta lönedelar upp till ATP-taket bör enligt min mening
återverka även på avgiftsunderlaget inom yrkesskadeförsäkringen, eftersom
den utbyggda sjukpenningskalan också blir tillämplig vid sjukdomsfall på
grund av yrkesskada.

Den andra frågan gäller uttag av byggnadsforskningsavgift
av vissa arbetsgivare. Enligt förordningen den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift (ändrad 1962: 134 och 1964: 32) utgår byggnadsforskningsavgift
från vissa till byggnadsbranschen anknutna arbetsgivare
med 0,4 % av samma avgiftsunderlag som tillämpas för avgifterna
till sjukförsäkringen. För att överensstämmelse skall gälla även i fortsättningen
förordar jag att avgiftsunderlaget för byggnadsforskningsavgift får
omfatta lönedelar upp till ATP-taket.

Administrationsfrågor och ikraftträdande m.m.

I promemorian föreslås att sjukpenningreformen skall träda i kraft den
1 januari 1967.

Förberedelsetiden för riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna
blir kort. Genomförandet av sjukpenningreformen kan därför väntas
komma alt sätta administrationen på ett hårt prov. Från de allmänna

36

Kungl. Maj.ts proposition nr i 13 år 1966

försäkringskassorna har uttalats önskemål om ett uppskov med reformens
genomförande. Jag är medveten om de problem som kassorna och riksförsäkringsverket
ställs inför. Hellre än att en angelägen reform uppskjuts bör
man dock acceptera vissa svårigheter i inledningsskedet. Jag tror att allmänheten
skall visa förståelse för om det kan dröja någon tid efter ikraftträdandet
innan alla detaljer fungerar tillfredsställande. Mitt förslag är alltså
att de nya bestämmelserna får gälla fr. o. m. den 1 januari 1967.

Utöver de i det föregående behandlade ändringarna bör i lagen om allmän
försäkring göras ett par ändringar, som är föranledda av ett till lagrådet
remitterat förslag till lag om vapenfri tjänst. Vidare bör en ändring vidtas
i 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare.

Hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring;

2) förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december
1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om
allmän försäkring;

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om
ersättning åt smittbärare;

4) förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor;

5) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960
(nr 77) angående byggnadsforskningsavgift.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
3K

Jag hemställer att lagrådets utlåtande inhämtas över förslaget till lag
angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Torsten Jeppsson 1

1 Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

Bilaga 1

FÖRBÄTTRAD

SJUKPENNINGFÖRSÄKRING

Promemoria utarbetad inom socialdepartementet

Februari 1966

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Inledning

I denna promemoria framläggs förslag om förbättring av sjukpenningförmånerna
inom den allmänna försäkringen.

De nuvarande reglerna om tre dagars karenstid för rätt till sjukpenning
föreslås slopade. Enligt förslaget skall sjukpenning utgå fr. o. m. dagen efter
den då sjukdomsfallet inträffade (insjuknandedagen). En förutsättning för
att sjukpenning vid kortare sjukperioder skall utgå för den första och den
andra dagen efter den då sjukdomsfallet inträffade föreslås vara att den försäkrade
av sjukdomen hindrats att utföra förvärvsarbete, som han eljest
skulle ha utfört. Avsikten är att undvika att t. ex. vid femdagarsvecka med
ledig lördag en försäkrad, som sjukanmäle.r sig på fredag kväll, uppbär sjukpenning
för lördagen och söndagen även om han åter går i arbete på måndagen.
Om sjukperioden varar minst åtta dagar skall dock sjukpenning
utgå för de två första dagarna efter insjuknandet även om dessa två dagai
varit arbetsfria dagar. Hemmafruar föreslås vara garanterade grundsjukpenning
fr. o. m. dagen efter den då sjukdomsfallet inträffade.

Grundsjukpenningen föreslås höjd från 5 kr. till 6 kr. per dag. Tilläggssjukpenningen
höjs så att den sammanlagda sjukpenningen, om hänsyn
tas till att den är skattefri, kommer att i de vanligaste inkomstlägena kompensera
drygt 80 % i stället för som nu omkring 65 % av inkomstbortfallet.
Sjukpenningskalan byggs ut med nya sjukpenningklasser till en gräns som
motsvarar taket inom ATP dvs. 39 750 kr. Högsta sjukpenning blir enligt
förslaget 52 kr. per dag mot f. n. 28 kr.

Inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmafruar och studerande
skall det enligt förslaget bli möjligt att försäkra sig för 15 kr. per dag
—- inklusive sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen —
mot f. n. 12 kr.

Moderskapspenningen föreslås höjd från 900 kr. till 1 000 kr. Höjningen
av tilläggssjukpenningen medför att även tilläggssjukpenningen vid barnsbörd
blir högre.

Kostnaderna för de föreslagna förbättringarna beräknas till drygt 770
milj. kr. per år. Finansieringen av kostnadsökningen skall enligt förslaget
ske avgiftsvägen. För löntagarnas del tas avgiftshöjningen i huvudsak ut i
form av ökad arbetsgivaravgift. Procentsatsen för arbetsgivaravgiften höjs
från 1,5 till 2,6 och underlaget för avgiftsuttaget, som f. n. är löner upp till
22 000 kr. om året, blir löner upp till ATP-taket 7,5 gånger basbeloppet,
dvs. 39 750 kr. om året. För löntagare i de vanligaste inkomstlägena ökar

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 196G

den sjukförsäkringsavgift, som de själva betalar via skattsedeln, med 20—25
kr. för ogift och med 40—50 kr. för gift man, vars hustru inte har inkomst.
I de fall då en löntagare får nytta av att sjukpenningskalan byggs ut med
nya klasser till ATP-taket, blir ökningen större.

För dem som är sjukpenningförsäkrade för annan förvärvsinkomst än
anställningsinkomst stiger sjukförsäkringsavgiften avsevärt mera. För tillläggssjukpenning
som svarar mot annan inkomst än anställningsinkomst
skall det alltjämt vara möjligt för den försäkrade att välja karenstid — enligt
förslaget 3 dagar, 33 dagar eller 93 dagar —* och på så sätt få lägre avgift.

I fortsättningen skall enligt förslaget avgift för grundsjukpenning liksom
avgift för sjukvårdsförmåner erläggas endast om den försäkrade eller hans
make kommer upp till beskattningsbar inkomst. Avgiften för dessa båda
ändamål får sammanlagt inte överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten.

Statens kostnader för sjukförsäkringen blir i stort sett oförändrade till
följd av att bidragsprocenten sänks.

Reformen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1967.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4 och 10—12 §§,19 kap. 1, 2, 4, 6 och 7 §§
samt 21 kap. 1 § lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkringi skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

4

Försäkrad som avses i 2 § sista
stycket skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1. Hel sjukpenning i denna
klass utgör fem kronor för dag. Övriga
sjukpenningklasser och beloppet
av hel sjukpenning för dag i
varje klass framgår av följande tabell: -

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av för-värvsarbete uppgår
för år

Sjuk-

penning

kr

till

kr

men ej till
kr

2

1 800

2 600

5

3

2 600

3 400

6

4

3 400

4 200

7

5

4 200

5 000

8

6

5 000

5 800

9

7

5 800

6 800

10

8

6 800

8 400

12

9

8 400

10 200

14

10

10 200

12 000

16

11

12 000

14 000

18

12

14 000

16 000

20

13

16 000

18 000

22

14

18 000

21 000

25

15

21 000

—

28

§•

Försäkrad som avses i 2 § sista
stycket skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1. Hel sjukpenning i denna
klass utgör sex kronor för dag. Övriga
sjukpenningklasser och beloppet
av hel sjukpenning för dag i
varje klass framgår av följande tabell: -

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av för-värvsarbete uppgår
för år

Sjuk-

penning

kr

till

kr

men ej till
kr

2

1 800

2 600

6

3

2 600

3 400

7

4

3 400

4 200

8

5

4 200

5 000

9

6

5 000

5 800

10

7

5 800

6 800

12

8

6 800

8 400

14

9

8 400

10 200

16

10

10 200

12 000

19

11

12 000

14 000

22

12

14 000

16 000

25

13

16 000

18 000

28

14

18 000

21 000

31

15

21 000

24 000

34

16

24 000

27 000

37

17

27 000

30 000

40

18

30 000

33 000

43

19

33 000

36 000

46

20

36 000

39 000

49

21

39 000

—

52

1 Senaste lydelse av 19 kap. 2 och 6 §§ se 1965:144.

41

Knngl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Av sjukpenningbeloppet i varje
klass utgöra fem kronor grundsjukpenning
och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag —--------

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst fem
kronor, såframt hon stadigvarande
sammanbor med barn under tio år
till henne eller hennes make eller
till någon, med vilken hon stadigvarande
sammanbor och med vilken
hon varit gift eller har eller har haft
barn.

(Föreslagen lydelse)

Av sjukpenningbeloppet i varje
klass utgöra sex kronor grundsjukpenning
och återstoden tilläggssjukpenning.

av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst sex
kronor, såframt hon stadigvarande
sammanbor med barn under tio år
till henne eller hennes make eller till
någon, med vilken hon stadigvarande
sammanbor och med vilken hon
varit gift eller har eller har haft
barn.

10

Sjukpenning må ej utgivas för de
tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad, (karenstid)
och ej heller för tid, innan anmälan
om sjukdomsfallet gjorts hos den
allmänna försäkringskassan, där ej
hinder mött för sådan anmälan eller
eljest särskilda skäl föranleda att
sjukpenning bör utgå.

Därest försäkrad gör anmälan
därom till den allmänna försäkringskassan,
skall i fråga om sjukperiod,
som börjar efter nästa månadsskifte,
för hans del gälla en karenstid av
trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt
angår sådan tilläggssjukpenning,
som svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt
andra stycket, må övergå till
kortare karenstid om han ej fyllt
femtiofem år samt har god hälsa.
Den kortare karenstiden skall gälla
från och med månaden närmast ef -

§•

Sjukpenning utgår icke för den
dag då sjukdomsfallet inträffade.

Försäkrad äger rätt till sjukpenning
för den första eller den andra
dagen efter den då sjukdomsfallet
inträffade, endast om

a) sjukdomen hindrat honom att
utföra förvärvsarbete, som han eljest
skulle hava utfört, eller

b) sjukperioden varar minst åtta
dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad, eller

c) han vid sjukperiodens början
äger uppbära dagpenning från erkänd
arbetslöshetskassa.

Utan hinder av andra stycket
äger kvinnlig försäkrad uppbära
grundsjukpenning för den första
och den andra dagen efter den då
sjukdomsfallet inträffade, om hon
är gift och stadigvarande sammanbor
med sin make eller, i annat fall,
stadigvarande sammanbor med barn
under sexton år till henne eller hennes
make eller med någon, med vil -

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)
ter den, då framställning härom
gjordes hos kassan, men må ej äga
tillämpning vid sjukdom, som inträffat
innan den kortare karenstiden
blivit gällande.

Vid beräkning av karenstid skola,
därest sjukperiod börjar inom tjugu
dagar efter föregående sjukperiods
slut, de båda perioderna anses såsom
en sjukperiod. Karens tid enligt första
stycket tillämpas ej, när den försäkrade
vid sjukperiodens början
äger uppbära daghjälp från erkänd
arbetslöshetskassa.

Såsom sjukperiod — —--— —

(Föreslagen lydelse)
ken hon varit gift eller har eller har
haft barn.

Sjukpenning må ej utgivas för tid.
innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos den allmänna försäkringskassan,
där ej hinder mött för sådan
anmälan eller eljest särskilda
skäl föranleda att sjukpenning bör
utgå.

• wV

[våu

11 §•

Därest försäkrad gör anmälan
därom till den allmänna försäkringskassan,
skall i fråga om sjukperiod,
som börjar efter nästa månadsskifte,
sådan tilläggssjukpenning
som svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete icke utgå för de
första tre, trettiotre eller nittiotre
dagarna av varje sjukperiod, den dag
då sjukdomsfallet inträffade inräknad
(karenstid). Vid beräkning
av karenstid skola, därest sjukperiod
börjar inom tjugu dagar efter föregående
sjukperiods slut, de båda perioderna
anses såsom en sjukperiod.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt
första stycket, må övergå till
försäkring med kortare karenstid eller
utan karenstid, om han ej fyllt
femtiofem år samt har god hälsa.
Sådan ändring skall gälla från och
med månaden närmast efter den,
då framställning härom gjordes hos
kassan, men må ej äga tillämpning

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Upphör undantagande som avses
i 2 § första stycket sista punkten att
äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning,
som svarar mot
inkomst av annat förvärvsarbete,
gälla en karenstid av nittiotre dagar.
Den försäkrade må dock under
de förutsättningar som angivas i
10 § tredje stycket välja en karenstid
av tre eller trettiotre dagar; och
skall därvid jämväl i övrigt tillämpas
vad i nämnda lagrum är stadgat.

Ej må--—--— r —--

(Föreslagen lydelse)
vid sjukdom, som inträffat innan
ändringen blivit gällande.

Upphör undantagande som avses
i 2 § första stycket sista punkten att
äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning,
som svarar mot
inkomst av annat förvärvsarbete,
gälla en karenstid av nittiotre dagar.
Den försäkrade må dock under de
förutsättningar som angivas i andra
stycket välja försäkring med kortare
karenstid eller utan karenstid;
och skall därvid jämväl i övrigt tilllämpas
vad i andra stycket är stadgat.

— ägde giltighet.

12

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven
hos allmän försäkringskassa eller
skulle hava varit inskriven därest
hon uppfyllt åldersvillkoret i
1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt
till moderskapspenning.
Moderskapspenning utgör vid enkelbörd
niohundra kronor och vid flerbörd
nämnda belopp ökat med fyrahundrafemtio
kronor för varje barn
utöver ett.

Av moderskapspenningen —- — —

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven
hos allmän försäkringskassa eller
skulle hava varit inskriven därest
hon uppfyllt åldersvillkoret i
1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt
till moderskapspenning.
Moderskapspenning utgör vid enkelbörd
ettusen kronor och vid flerbörd
nämnda belopp ökat med femhundra
kronor för varje barn utöver ett.

-— — — tidpunkten därför.

19 kap.

1

Arbetsgivare skall--— — —

Avgift till sjukförsäkringen utgår
å summan av vad arbetsgivaren under
året till arbetstagare hos honom
i penningar eller naturaförmåner i
form av kost eller bostad utgivit så -

§•

- för tilläggspension.

Avgift till sjukförsäkringen utgår
å summan av vad arbetsgivaren under
året till arbetstagare hos honom
i penningar eller naturaförmåner i
form av kost eller bostad utgivit sä -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)
som lön eller, där fall som avses i
3 kap. 2 § andra stycket sista punkten
är för handen, annan ersättning
för utfört arbete. Härvid skall hänsyn
icke tagas till arbetstagares lön
eller ersättning i vad den för år räknat
överstiger tjugutvåtusen kronor.

Avgift till försäkringen för tilläggspension
utgår å summan av
vad arbetsgivaren under året till arbetstagare
hos honom i penningar
eller naturaförmåner i form av kost
eller bostad utgivit såsom lön eller,
där fall som avses ill kap. 2 § andra
stycket är för handen, annan ersättning
för utfört arbete, sedan från
nämnda summa dragits dels ett belopp
motsvarande det vid årets ingång
gällande basbeloppet multiplicerat
med det beräknade genomsnittliga
antalet arbetstagare hos arbetsgivaren
under året, dels ock för
varje arbetstagare sådan del av lön
eller annan ersättning, som för år
räknat överstiger sju och en halv
gånger nämnda basbelopp. Härvid
skall arbetstagare, som under hela
året varit anställd med full arbetstid,
räknas såsom en arbetstagare
och arbetstagare, som under året varit
anställd i mindre omfattning,
medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga
antalet arbetstagare beräknas
med en decimal. Om särskilda
skäl föranleda därtill, må avgift
beräknas på sätt som avviker från
vad nu stadgats men som giver i huvudsak
samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt
denna paragraf skall hänsyn icke
tagas till arbetstagare, vars lön under
året ej uppgått till trehundra

(Föreslagen lydelse)
som lön eller, där fall som avses i
3 kap. 2 § andra stycket sista punkten
är för handen, annan ersättning
för utfört arbete.

Avgift till försäkringen för tillläggspension
utgår å summan av vad
arbetsgivaren under året till arbetstagare
hos honom i penningar eller
naturaförmåner i form av kost eller
bostad utgivit såsom lön eller, där
fall som avses i 11 kap. 2 § andra
stycket är för handen, annan ersättning
för utfört arbete, sedan från
nämnda summa dragits ett belopp
motsvarande det vid årets ingång
gällande basbeloppet multiplicerat
med det beräknade genomsnittliga
antalet arbetstagare hos arbetsgivaren
under året. Härvid skall arbetstagare,
som under hela året varit anställd
med full arbetstid, räknas såsom
en arbetstagare och arbetstagare,
som under året varit anställd i
mindre omfattning, medräknas i
motsvarande mån. Genomsnittliga
antalet arbetstagare beräknas med
en decimal. Om särskilda skäl föranleda
därtill, må avgift beräknas
på sätt som avviker från vad nu
stadgats men som giver i huvudsak
samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt denna
paragraf skall hänsyn icke tagas
till arbetstagare, vars lön under året
ej uppgått till trehundra kronor,

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)
kronor. Vad gäller sjukförsäkringen
skall vidare, där ej fall som avses i
3 kap. 2 § andra stycket sista punkten
är för handen, vid beräkning av
avgift bortses från arbetstagare, som
icke är obligatoriskt försäkrad enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring.
Såvitt angår försäkringen för tillläggspension
skall bortses från arbetstagare,
som vid årets ingång
uppnått sextiofem års ålder, så ock
från arbetstagare i fall då lön eller
annan ersättning till honom antingen
enligt 11 kap. 2 § sista stycket
icke räknas såsom inkomst av anställning
eller, om arbetstagaren icke
är svensk medborgare eller mantalsskriven
härstädes, avser arbete utom
riket.

Om redares

(Föreslagen lydelse)
och ej heller till arbetstagares lön
eller ersättning i vad den för år räknat
överstigit sju och en halv gånger
det vid årets ingång gällande basbeloppet.
Vad gäller sjukförsäkringen
skall vidare, där ej fall som avses
i 3 kap. 2 § andra stycket sista
punkten är för handen, vid beräkning
av avgift bortses från arbetstagare,
som icke är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Såvitt angår försäkringen
för tilläggspension skall bortses
från arbetstagare, som vid årets ingång
uppnått sextiofem års ålder, så
ock från arbetstagare i fall då lön
eller annan ersättning till honom
antingen enligt 11 kap. 2 § sista
stycket icke räknas såsom inkomst
av anställning eller, om arbetstagaren
icke är svensk medborgare eller
mantalsskriven-härstädes, avser arbete
utom riket.

— stadgas särskilt.

2 §•

Försäkrad, som visst år är inskriven
hos allmän försäkringskassa,
skall för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift
till kassan
enligt vad nedan sägs.

Har den försäkrade under året varit
placerad i sjukpenningklass, skall
i sjukförsäkringsavgiften ingå avgift
avseende den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukpenning
jämte barntillägg samt för moderskapspenning.
Sådan avgift utgår för
varje månad, under vilken den försäkrade
varit placerad i sjukpenningklass.
Den som fullgör tjänstgöring
såsom värnpliktig må, så -

Försäkrad, som visst år är inskriven
hos allmän försäkringskassa,
skall för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift
till kassan
enligt vad nedan sägs. Sjukförsäkringsavgift
avser kassans utgifter
för dels sjukvårdsersättning, dels
grundsjukpenning, dels ock tilluggssjukpenning.
I utgifterna för sjukvårdsersättning
inbegripas de utgifter
för läkemedel, som enligt vad
därom ur särskilt stadgat åvila de
allmänna försäkringskassorna, samt
i utgifterna för grundsjukpenning utgifterna
för barntillägg och moderskapspenning.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)
framt han senast två månader efter
tjänstgöringens slut gjort framställning
därom hos kassan, befrias från
avgift för varje hel månad av tjänstgöringstiden.

Har vid taxering året näst efter
det år sjukförsäkringsavgiften avser
beräknats till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst för den försäkrade
eller, om han taxeras enligt
för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
för någon av de samtaxerade,
skall sjukförsäkringsavgiften innefatta
avgift avseende den allmänna
försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning.

Sjukförsäkringsavgiften skall icke
innefatta avgift avseende utgifter för
sjukvårdsersättning, om den försäkrade
vid utgången av det år avgiften
avser upphört att vara inskriven hos
allmän försäkringskassa eller fyllt
sextiosju år eller för december månad
samma år åtnjutit ålderspension
eller förtidspension enligt denna lag.

Angående skyldighet i

(Föreslagen lydelse)

Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning
skall erläggas under
förutsättning att vid taxering året
näst efter det år sjukförsäkringsavgiften
avser till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst beräknats
för den försäkrade eller, om han
taxerats enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, för någon av
de samtaxerade. Sådan avgift skall
dock icke utgå, om den försäkrade
vid utgången av det år avgiften avser
upphört att vara inskriven hos
allmän försäkringskassa eller fyllt
sextiosju år eller för december månad
samma år åtnjutit ålderspension
eller förtidspension enligt denna lag.

Avgift avseende utgifter för grundsjukpenning
skall erläggas under
förutsättning att den försäkrade under
det år sjukförsäkringsavgiften
avser varit placerad i sjukpenningklass
samt att vid taxering året näst
efter det år sjukförsäkringsavgiften
avser till statlig inkomstskatt beskattningsbar
inkomst beräknats för
den försäkrade eller, om han taxerats
enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser, för någon av de
samtaxerade.

Avgift avseende utgifter för tillläggssjukpenning
skall erläggas under
förutsättning att den försäkrade
under det år sjukförsäkringsavgiften
avser varit placerad i sjukpenningklass
nr 3 eller högre sjukpenningklass.

— i uppbördsförordningen.

i §•

Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt
1 § skall utgå med en och fem tion- 1 § skall utgå med två och sex tion -

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

47

(Nuvarande lydelse)
dels procent av det belopp, varå avgiften
skall beräknas. Av avgiften
skola fyra femtondelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning i vad den
svarar mot inkomst av anställning.
Medlen fördelas mellan kassorna i
förhållande till deras utgifter för
vartdera ändamålet under året; och
skola därvid de utgifter för läkemedel,
som enligt vad därom är särskilt
stadgat åvila kassorna, anses
ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning.
Konungen äger med riksdagen
förordna, att viss del av de
medel, som enligt vad nu sagts skola
tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna,
i stället skall ingå
till en fond, benämnd allmänna
sj ukförsäk ringsfonden,
vilken förvaltas enligt grunder som
fastställas i enahanda ordning. 6

(Föreslagen lydelse)
dels procent av det belopp, varå avgiften
skall beräknas. Av avgiften
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna
försäkringskassornas utgifter för
sjukvårdsersättning och återstoden
till bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning i vad
den svarar mot inkomst av anställning.
Medlen fördelas mellan kassorna
i förhållande till deras utgifter
för vartdera ändamålet under
året; och skola därvid de utgifter
för läkemedel, som enligt vad
därom är särskilt stadgat åvila kassorna,
anses ingå i utgifterna för
sjukvårdsersättning. Konungen äger
med riksdagen förordna, att viss del
av de medel, som enligt vad nu sagts
skola tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna,
i stället skall ingå
till en fond, benämnd allmänna
sjukförsäkringsfonden,
vilken förvaltas enligt grunder som
fastställas i enahanda ordning.

6 §•

Sjukförsäkringsavgift fastställes —
Avgifterna enligt 2 § andra stycket
skola vara så avvägda, att de i
förening med andra för denna del
av försäkringen tillgängliga medel
förslå till bestridande av den allmänna
försäkringskassans utgifter för
sjukpenning jämte barntillägg samt
för moderskapspenning ävensom till
förvaltningskostnader och erforderlig
fondering; och skola därvid utgifterna
för barntillägg och moderskapspenning
inbegripas i utgifterna
för grundsjukpenning. Avgifterna
skola i vad de avse grundsjuk -

— — —- öretal bortfaller.

Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning
beräknas för hela
året, avgift avseende utgifter för
grundsjukpenning för varje månad,
under vilken den försäkrade varit
placerad i sjukpenningklass, och avgift
avseende utgifter för tilläggssjukpenning
för varje månad, under
vilken den försäkrade varit placerad
i sjukpenningklass nr 3 eller högre
s jukpcnningklass.

Avgifterna avseende utgifter för
sjukvårdsersättning, grundsjukpenning
och tilläggssjukpenning skola

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)
penning vara lika störa för samtliga
till grundsjuk penning berättigade
försäkrade i den allmänna försäkringskassan.
Såvitt angår tillåggssjukpenning
skola avgifterna, till
den del sådan sjukpenning svarar
mot inkomst av anställning, vara
lika stora för alla försäkrade i kassan,
som med avseende å sådan inkomst
tillhöra samma sjukpenningklass.
Till den del tilläggssjukpenning
svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete skola avgifterna vara
lika stora för samtliga försäkrade i
kassan, för vilka den nämnda delen
av sjukpenningen är lika stor och
för vilka samma karenstid gäller;
därest undantagande, som avses i
3 kap. 2 § första stycket sista punkten,
upphört att äga giltighet eller
övergång till kortare karenstid skett
efter ingången av den månad varunder
den försäkrade fyllt fyrtio år,
må dock med hänsyn till skillnad
mellan de försäkrade i fråga om deras
ålder göras avvikelse från vad
nu stadgats. Avgifterna skola beräknas
för månad.

(Föreslagen lydelse)
var för sig vara så avvägda, att de i
förening med andra för ifrågavarande
del av försäkringen tillgängliga
medel förslå till bestridande av den
allmänna försäkringskassans utgifter
för respektive ändamål ävensom
till förvaltningskostnader och erforderlig
fondcring.

Avgifterna avseende utgifter för
sjukvårdsersättning och grundsjukpenning
skola var för sig vara lika
störa för samtliga avgifts pliktiga
försäkrade i den allmänna försäkringskassan.
Försäkrads avgifter för
dessa ändamål må för år räknat tillsammans
icke överstiga ett belopp
motsvarande en tiondel av hans till
statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst vid taxering året näst
efter det år sjukförsäkringsavgiften
avser eller, om han taxerats enligt
för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
en tjugondei av den sammanlagda
beskattningsbara inkomsten.
Nedsättning göres i första hand på
avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning.

Avgifterna avseende utgifter för
tilläggssjukpenning skola, till den
del sådan sjukpenning svarar mot inkomst
av anställning, vara lika störa
för alla försäkrade i den allmänna
försäkringskassan, vilka med avseende
på sådan inkomst tillhöra samma
sjukpenningklass. Till den del
tilläggssjukpenningen svarar mot inkomst
av annat förvärvsarbete skola
avgifterna vara lika stora för samtliga
försäkrade i kassan, för vilka
den nämnda delen av sjukpenningen
är lika stor och för vilka försäkringen
är lika med avseende på karens -

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 ur 1966

(Nuvarande lydelse)

Är försäkrad på grund av vad i
4 kap. 3 § stadgas vid ingången av
månad, för vilken avgift enligt 2 §
andra stycket skall utgå, icke berättigad
till sjukpenning för minst nittio
dagar, nedsättes avgiften till hälften
av det belopp, vartill den eljest
skolat uppgå. Har försäkrad under
visst år åtnjutit inkomst, för vilken
erlagts sjömansskatt, skall avgift enligt
2 § andra stycket avseende samma
år nedsättas med en tolftedel för
varje månad, under vilken sådan inkomst
åtnjutits.

Avgifterna enligt 2 § tredje stycket
skola vara så avvägda, att
de i förening med andra härför
tillgängliga medel förslå till bestridande
av den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukvårdsersättning,
däri inbegripet utgifter för läkemedel,
ävensom till förvaltningskostnader
och erforderlig fondering.
Avgifterna skola vara lika stora för
samtliga avgifts pliktiga försäkrade
i kassan samt beräknas för år. 4

(Föreslagen lydelse)
tid; därest undantagande, som avses
i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten,
upphört att äga giltighet eller
övergång till försäkring med kortare
karenstid eller utan karenstid skett
efter ingången av den månad varunder
den försäkrade fyllt fyrtio år,
må dock med hänsyn till skillnad
mellan de försäkrade i fråga om deras
ålder göras avvikelse från vad
nu stadgats.

Är försäkrad på grund av vad i
4 kap. 3 § stadgas vid ingången avmånad,
för vilken avgift avseende
utgifter för grundsjukpenning eller
tilläggssjukpenning skall utgå, icke
berättigad till sjukpenning för minst
nittio dagar, nedsättes avgiften till
hälften av det belopp, vartill den eljest
skolat uppgå. Har försäkrad under
visst år åtnjutit inkomst, för vilken
erlagts sjömansskatt, skall avgift
avseende utgifter för grundsjukpenning
eller tilläggssjukpenning,
vilken hänför sig till samma år, nedsättas
med en tolftedel för varje månad,
under vilken sådan inkomst åtnjutits.

Den som fullgör tjänstgöring såsom
värnpliktig må, om han senast
två månader efter tjänstgöringens
slut gjort framställning därom hos
den allmänna försäkringskassan, befrias
från avgift avseende utgifter för
grundsjukpenning eller tilläggssjukpenning
för varje hel månad av
t jänstgöringstiden.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

t

Till allmän försäkringskassa utgår
för varje år statsbidrag
med hälften av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej
ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

§•

Till allmän försäkringskassa utgår
för varje år statsbidrag
med fyrtio procent av kassans utgifter
för

a) sjukvårdsersättning, dock ej
ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

Kvinnlig försäkrad,

Genom frivilliga
Sjukpenning som avses i denna
paragraf må ej uppgå till högre belopp
än tolv kronor för dag. Ej heller
må sjukpenningtillägg uppgå till
högre belopp än som motsvarar skillnaden
mellan tolv kronor och den
sjukpenning, vartill den försäkrade
är berättigad enligt 3 kap.

Vid tillämpning------

visst sjukpenningtillägg.

3 kap.

Sjukpenning som avses i denna
paragraf må ej uppgå till högre belopp
än femton kronor för dag. Ej
heller må sjukpenningtillägg uppgå
till högre belopp än som motsvarar
skillnaden mellan femton kronor och
den sjukpenning, vartill den försäkrade
är berättigad enligt 3 kap.

- — — denna paragraf.

21 kap.
1 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Utan hinder av 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring
må försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass nr 15, placeras i högre
sjukpenningklass vid ingången av år 1967. Det åligger försäkrad, som skall
placeras i högre sjukpenningklass, att dessförinnan lämna de uppgifter
som erfordras för klassplaceringen.

Såvitt angår tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete
och beträffande vilken vid utgången av år 1966 gäller en karenstid
av tre dagar, skall samma karenstid gälla även efter ikraftträdandet,
om den försäkrade dessförinnan gör anmälan därom.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgifter och statsbidrag för
tid före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

51

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1951)
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

3

Avgiften till sjukförsäkringen utgår
efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas för varje
redare å summan av lön till arbetstagare
som i 1 § sägs, sedan därifrån
för varje arbetstagare dragits sådan
del av lön, som för år räknat överstigit
tjugutvåtusen kronor. Härvid
skall bortses från arbetstagare, som
icke är obligatoriskt försäkrad enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring.

5

Av avgiften till sjukförsäkringen
skola fyra femtondelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning.

(Föreslagen lydelse)

Avgiften till sjukförsäkringen utgår
efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas för varje
redare å summan av lön till arbetstagare
som i 1 § sägs, sedan därifrån
för varje arbetstagare dragits sådan
del av lön, som för år räknat överstigit
sju och en halv gånger det i
1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring
omförmälda basbelopp, som
gäller vid årets ingång. Härvid skall
bortses från arbetstagare, som icke
är obligatoriskt försäkrad enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring.

Av avgiften till sjukförsäkringen
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgifter för tid före ikraftträdandet.
* 3

1 Förordningen omtryckt 1962:397.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1960

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring (ändrad
1964: 146 och 156 samt 1965: 144 och 752) består den allmänna försäkringen
av sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring för tilläggspension. Till
den allmänna försäkringen är anslutna en frivillig sjukpenningförsäkring
och en frivillig pensionsförsäkring (1 kap. 1 §). Försäkrade är enligt huvudregeln
svenska medborgare samt icke svenska medborgare, som är mantalsskrivna
i Sverige (1 kap. 3 §). Den som är försäkrad skall, om han är bosatt
i riket, vara inskriven hos allmän försäkringskassa fr. o. m. den månad
då han fyller 16 år (1 kap. 4 §).

Sjukförsäkringen avser dels sjukvårdsersättning, dels sjukpenning och
moderskapspenning. Bestämmelserna om sjukpenning och moderskapspenning
finns i huvudsak i lagens 3 kap. Rätten till sjukpenning är beroende
av placering i sjukpenningklass. Den som är inskriven hos allmän
försäkringskassa och har minst 1 800 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete
skall vara placerad i sjukpenningklass (2 § första stycket). Dessutom är
under vissa förutsättningar kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa,
placerad i sjukpenningklass, fastän hennes årsinkomst av
förvärvsarbete inte uppgår till 1 800 kr. (den s.k. hemmafruförsäkringen).
Förutsättningarna är att kvinnan är gift och stadigvarande sammanbor med
sin make eller att hon stadigvarande sammanbor med barn under 16 år till
henne eller hennes make eller med annan man, med vilken hon varit gift
eller har eller har haft barn (2 § sista stycket). Hemmafruförsäkringen upphör
alltid senast med utgången av den månad då kvinnan fyllt 67 år (3 §).

Sjukpenningklasserna är 15 till antalet. De som omfattas av hemmafruförsäkringen
är placerade i sjukpenningklass nr 1, där hel sjukpenning utgör
5 kr. för dag. Inplaceringen i de övriga klasserna sker med hänsyn till
storleken av inkomsten av förvärvsarbete. Reglerna härför samt storleken
av hel sjukpenning i de nämnda klasserna framgår av tabell på nästa sida.

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 5 kr. grundsjukpenning och
återstoden tilläggssjukpenning. Sjukpenningen i klasserna nr 1 och 2 är
alltså enbart grundsjukpenning.

Om den försäkrade åtnjuter sjukhusvård, minskas sjukpenningen med
5 kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen skall
intill ett belopp av 2 kr. 50 öre anses belöpa på grundsjukpenningen. Sammanbor
en kvinna stadigvarande med barn under tio år till henne eller hennes
make eller till någon, med vilken hon stadigvarande sammanbor och
med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn, åtnjuter hon dock
vid sjukhusvård sjukpenning med lägst 5 kr. (4 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

53

Sjukpenning-

klass

nr

Inkomsten av förvärvsarbete
uppgår för år

Sjukpenning

kr

till

kr

men ej till
kr

2

1 800

2 600

5

3

2 600

3 400

6

4

3 400

4 200

7

5

4 200

5 000

8

6

5 000

5 800

9

7

5 800

6 800

10

8

6 800

8 400

12

9

8 400

10 200

14

10

10 200

12 000

16

11

12 000

14 000

18

12

14 000

16 000

20

13

16 000

18 000

22

14

18 000

21 000

25

15

21 000

—

28

Vid inplaceringen i sjukpenningklass skiljer man, såvitt angår tilläggssjukpenningen,
mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete.
Har den försäkrade inkomst av båda slagen, läggs inkomsten
av anställning i botten, så att han blir placerad för inkomst av anställning
i den klass, som han skulle ha tillhört om han haft enbart inkomsten av
anställning, och i övrigt för inkomst av annat förvärvsarbete. Uppdelningen
på inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete har betydelse
för finansieringen av tilläggssjukpenningen och för möjligheterna att
vara undantagen från försäkringen såvitt gäller tilläggssjukpenningen. Genom
s. k. likställighetsavtal kan ersättning för arbete, som försäkrad utför
för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, anses såsom inkomst
av anställning (2 § första och andra styckena).

Såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete kan en försäkrad anmäla
undantagande från försäkringen för tilläggspension. Under den tid sådant
undantagande gäller är den försäkrade också undantagen från sjukförsäkringen,
såvitt gäller tilläggssjukpenning på grund av inkomst av annat förvärvsarbete.
Undantagandet innebär alltså i sjukpenninghänseende, att
sjukpenningklassen, utom såvitt angår grundsjukpenningen, bestäms med
bortseende från inkomsten av annat förvärvsarbete (2 § första stycket sista
punkten).

Sjukpenningklassplaceringen skall omprövas, när försäkringskassan fått
kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden undergått ändring
av betydelse för placeringen. Likaså skall en omprövning ske, när undantagande
från försäkringen blir giltigt eller upphör att gälla samt när förtidspension
beviljas den försäkrade eller redan utgående förtidspension
ändras med hänsyn till ändring av den försäkrades arbetsförmåga. Ändring
av klassplaceringen av nu angivna skäl får inte ske förrän vid månadsskiftet
efter det då beslutet om ändringen fattats. Ändring av klassplaceringen

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

i annat fall skall ske vid månadsskiftet närmast efter det då anledning till
ändringen uppkommit. Ändring på grund av att en kvinna inte längre skall
tillhöra hemmafruförsäkringen därför att hennes man eller den man med
vilken hon stadigvarande sammanbott avlidit får dock inte verkan förrän
vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet (5 §).

Till sjukpenning utges barntillägg för den försäkrades eller hans makes
barn under 16 år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor.
Barntillägg kan också under vissa förutsättningar utgå för barn som den
försäkrade är underhållsskyldig för men inte stadigvarande sammanbor
med. En kvinnlig försäkrad får inte barntillägg till sin sjukpenning för barn
över tio år om hennes make är placerad i sjukpenningklass, såvida inte
försäkringskassan på förhand medgivit att hon får barntillägg. Sådant medgivande
kan lämnas endast om kvinnans inkomst av förvärvsarbete överstiger
mannens och medför att barntillägg för barnet ej utgår till mannens
sjukpenning. Barntillägg till hel sjukpenning utgör 1 kr. för ett eller två
barn, 2 kr. för tre eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn. En
kvinnlig försäkrad, som stadigvarande sammanbor med barn under tio år,
får dock alltid lägst 2 kr. i barntillägg till hel sjukpenning (9 §).

Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av ai''betsförmågan
med minst hälften. Vid fullständig nedsättning utgår hel sjukpenning
och eljest halv sjukpenning (7 §). Vid halv sjukpenning halveras
även barntillägget (9 §).

Sjukpenning utgår inte under en karenstid, som utgörs av de tre första
dagarna av varje sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Karenstid tilllämpas
dock inte, om den försäkrade vid sjukperiodens början är berättigad
till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Om en ny sjukperiod börjar
inom 20 dagar från föregående sjukperiods slut, räknas vidare inte någon
ny karenstid vid den senare sjukperioden.

Karenstiden kan, såvitt gäller tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning, förlängas till 33 eller 93 dagar.
Förutsättning är att den försäkrade gör anmälan därom. Är den försäkrade
under 55 år och har god hälsa, kan han återgå till kortare karenstid.

Sjukpenning får inte utges för tid, innan sjukdomsfallet anmälts till försäkringskassan,
om det inte förelegat hinder för att göra anmälan eller
eljest särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå (10 §).

Sjukpenning kan i princip utgå utan någon begränsning i tiden. Vid långvariga
fall av nedsättning av arbetsförmågan skall i regel sjukpenningen
avlösas av förtidspension. Utgår hel förtidspension, skall den försäkrade
inte längre vara placerad i sjukpenningklass, vilket medför att sjukpenningen
upphör att utgå (3 §). Vidare gäller enligt 4 kap. 3 §, att en försäkrad
inte får uppbära sjukpenning för mer än sammanlagt 180 dagar efter
ingången av den månad då han fyllt 67 år eller dessförinnan tagit ut ålderspension
enligt lagen om allmän försäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

55

Sjukpenningen är skattefri. Till följd av skattesystemets utformning
kan sjukpenningen sägas vara mer värd för den ogifte än för den gifte. Om
hänsyn tas till den skatteminskning som blir följden av den bortfallna förvärvsinkomsten,
kompenserar sjukpenningen i de vanligaste inkomstlägena
(58—69 % av inkomstbortfallet för den ogifte och 61—64 % för den gifte.

Kungl. Maj:t kan föreskriva undantag från bestämmelserna om sjukpenningklassplacering
för arbetstagare, som enligt statliga föreskrifter eller pä
grund av kommunala bestämmelser är berättigade till lön vid sjukdom eller
barnsbörd. Om sådant undantag inte föreskrivits kan så kallat arbetsgivarinträde
ske för de nämnda gruppernas del. Detta innebär att arbetsgivaren
i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer har rätt att erhålla sjukpenning och
barntillägg, som tillkommer arbetstagaren. Arbetsgivarinträde kan också
komma till stånd genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits av
huvudorganisation (16 §).

Något undantag från bestämmelserna om sjukpenningklassplacering gäller
f. n. inte. Arbetsgivarinträde däremot föreligger för huvudparten av statens
anställda.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa eller skulle
ha varit inskriven om hon fyllt 16 år, har vid barnsbörd rätt till moderskapspenning.
Denna utgör 900 kr. Vid flerbörd tillkommer 450 kr.
för varje barn utöver ett (12 §).

En kvinna, som under minst 270 dagar i följd omedelbart före nedkomsten
eller den beräknade tidpunkten för nedkomsten varit placerad i sjukpenningklass
nr 3 eller i högre sjukpenningklass eller skulle ha varit placerad
i sådan sjukpenningklass om hon fyllt 16 år, är berättigad till tillläggssjukpenning
med anledning av barnsbörden. Tilläggssjukpenningen utgår
tidigast fr. o. m. sextionde dagen före den beräknade tidpunkten lör
nedkomsten och senast fr. o. m. förlossningsdagen så länge kvinnan utan
avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock högst för 180 dagar. Tilläggssjukpenning
på grund av barnsbörd är inte förenad med rätt till barntillägg
(13 §).

De grundläggande bestämmelserna om den frivilliga sjukpenningförsäkringen
finns i 21 kap. lagen om allmän försäkring. Den
frivilliga försäkringen äger rum hos allmän försäkringskassa och står i
princip öppen för två kategorier försäkrade, nämligen hemmafruar och
studerande.

Såsom villkor för att en hemmafru skall få tillhöra den frivilliga försäkringen
gäller att hon skall vara omfattad av den obligatoriska hemmafruförsäkringen
eller skulle ha varit det, om hennes inkomst av förvärvsarbete
inte uppgått till 1 800 kr. om året. En ytterligare förutsättning är
att kvinnan inte åtnjuter förtidspension. Den frivilliga försäkringens förmåner
till hemmafruar utgår i form av sjukpenningtillägg.

Studerandeförsäkringen står öppen för försäkrade, som till följd av stil -

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

dier eller annan utbildning som beräknas pågå minst ett halvt år inte eller
endast i ringa utsträckning ägnar sig åt förvärvsarbete. Försäkringen gäller
sjukpenning jämte barntillägg eller, i fråga om den som är sjukpenningklassplacerad,
sjukpenningtillägg till den obligatoriska sjukpenningen.

Närmare bestämmelser om den frivilliga sjukpenningförsäkringen finns
i kungörelsen den 25 maj 1962 (nr A02) om frivillig sjukpenningförsäkring
hos allmän försäkringskassa. Enligt denna skall försäkring för sjukpenningtillägg
gälla 1, 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 kr. för dag. Tillägget och sjukpenningen
enligt den obligatoriska försäkringen får dock inte sammanlagt uppgå
till mer än 12 kr. för dag. Försäkring för sjukpenning skall gälla 5, 6, 7,
8, 9, 10, 11 eller 12 kr. för dag. I fråga om den frivilliga försäkringen för
hemmafruar skall efter den försäkrades val gälla en karenstid av 3, 18, 33
eller 93 dagar. För studerandeförsäkringen gäller alltid en karenstid av
18 dagar. Sjukpenning eller sjukpenningtillägg enligt studerandeförsäkringen
utgår endast vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan.

Frivillig sjukpenningförsäkring får meddelas endast den som inte fyllt
55 år och som har god hälsa.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter
från de försäkrade, avgifter från arbetsgivarna samt statsbidrag.
Regler om finansieringen finns i 19 kap. lagen om allmän försäkring.

I den försäkrades sjukförsäkringsavgift för visst år kan ingå dels avgift
avseende den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning jämte
barntillägg samt för moderskapspenning, dels avgift avseende kassans utgifter
för sjukvårdsersättning. Avgift avseende utgifter för sjukpenning
m. m. tas ut, om den försäkrade under året varit placerad i sjukpenningklass,
dock med undantag i vissa fall för den som fullgör värnpliktstjänstgöring.
Avgiften beräknas per månad. Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning
tas ut, om det vid nästföljande års taxering beräknats till
statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst för den försäkrade eller person,
med vilken han samtaxeras. Försäkrade, som vid avgiftsårets utgång
fyllt 67 år eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller
förtidspension är dock befriade från den del av avgiften som avser utgifter
för sjukvårdsersättning (2 §).

Avgifterna avseende allmän försäkringskassas utgifter för sjukvårdsersättning
skall vara så avvägda, att de i förening med andra för ändamålet
tillgängliga medel förslår till bestridande av nämnda utgifter jämte utgifter
för läkemedel ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig fondering.
Avgifterna skall vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga försäkrade
i kassan och beräknas för år.

Såvitt gäller allmän försäkringskassas utgifter för sjukpenning, skall avgifterna
var så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel förslår
till bestridande av kassans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg
samt för moderskapspenning ävensom till förvaltningskostnader och er -

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

forderlig fondering. Härvid skall utgifterna för barntillägg och moderskapspenning
inbegripas i utgifterna för grundsjukpenning. Avgifterna avseende
utgifter för grundsjukpenning skall vara lika stora för samtliga försäkrade,
som är berättigade till grundsjukpenning i kassan. I fråga om tilläggssjukpenning
skall avgifterna till den del tilläggssjukpenningen svarar mot inkomst
av anställning vara lika stora för alla försäkrade i kassan, vilka med
avseende på sådan inkomst tillhör samma sjukpenningklass. Till den del
tilläggssjukpenning svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete skall avgifterna
vara lika stora för samtliga försäkrade i kassan, för vilka nämnda
del av sjukpenningen är lika stor och för vilka samma karenstid gäller (6 §).

Beträffande storleken av de försäkrades avgifter till sjukförsäkringen
kan nämnas, att avgiften avseende utgifter för sjukvårdsersättning för
år 1965 uppgick i genomsnitt för hela landet till 68 kr. och för Stockholm
till 77 kr. Såvitt gäller grundsjukpenning var motsvarande siffror resp. 60
och 75 kr. Avgiften avseende tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst
av anställning, utgjorde i sjukpenningklass nr 13 (årsinkomsten uppgår till
16 000 kr. men ej till 18 000 kr.) för år 1965 i genomsnitt för hela riket
132 kr. och för Stockholm 163 kr. När det gäller tilläggssjukpenning, som
svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete och utgår med tre dagars karenstid,
var motsvarande belopp resp. 255 och 357 kr. Vid 33 dagars karenstid
sjönk beloppen till resp. 142 och 183 kr. och vid 93 dagars karenstid
till resp. 81 och 102 kr.

Arbetsgivaravgiften utgår på löner upp till 22 000 kr. för år räknat, varvid
det dock bortses från löner som under ett år inte uppgått till 300 kr.

( 1 g). Avgiftsuttaget är 1,5 %. Av avgiften går 4/15 till bestridande av utgifterna
för sjukvårdsersättning och 11/15 till bestridande av utgifterna
för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning (4 §).
Avsikten är att cirka 60 % av sistnämnda utgifter skall täckas genom
arbetsgivaravgifter.

Statsbidraget utgår med 50 % av allmän försäkringskassas utgifter för
sjukvårdsersättning utom ersättning för sjukhusvård i riket, grundsjukpenning,
barntillägg och moderskapspenning (7 g).

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen finansieras genom avgifter från
dem som är anslutna till försäkringen och med statsbidrag. Statsbidraget
utgör 20 % av kassans utgifter för sjukpenning och sjukpenningtillägg
samt 75 % av kassans utgifter för barntillägg (8 § kungörelsen om frivillig
sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa).

Sjukpenning jämte barntillägg kan utgå även från yrkesskadef ö rsäkringen,
som regleras i lagen den 14 ma j 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
(omtryckt 1962:408). Mellan yrkesskadeförsäkringen och
den allmänna försäkringen gäller i sjukförsäkringshänseende eu långtgående
samordning, som i huvudsak innebär att sjukvårdsersättning och sjukpenning
jämte barntillägg vid yrkesskada under de första 90 dagarna efter

58

Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

skadans inträffande utgår från allmän försäkringskassa enligt den allmänna
försäkringens regler (11 §). Först därefter utgår sjukpenning och barntillägg
enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Dess regler skiljer sig inte mycket
från motsvarande regler i den allmänna försäkringen. Yrkesskadeförsäkringens
sjukpenningskala ansluter sig nära till sjukpenningskalan i den
allmänna försäkringen, men sjukpenningen sjunker, utom i de tre lägsta
klasserna, vid utgången av den månad då den skadade fyllt 67 år. Vidare
upptar yrkesskadeförsäkringens sjukpennningskala endast 13 klasser, av
vilka den högsta motsvarar sjukpenningklass nr 12 i den allmänna försäkringen.
Sålunda utgår sjukpenningen i klass nr 13 vid en arbetsinkomst
av 14 000 kr. och däröver. Trots att yrkesskadeförsäkringens sjukpenningskala
inte tar hänsyn till högre inkomster än 14 000 kr., sjunker inte sjukpenningen
vid samordningstidens slut för dem som inom den allmänna försäkringen
är placerade i högre sjukpenningklass än nr 12. Enligt en särskild
regel får nämligen sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen inte i
något fall utgå med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från allmän
försäkringskassa, om skadan inte utgjort yrkesskada (13 §).

Yrkesskadeförsäkringen finansieras helt med arbetsgivaravgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

59

Sjuklöneförmåner för vissa grupper

Betydande grupper av anställda erhåller vid sjukdom löneförmåner t rån
arbetsgivaren. Uppskattningsvis 800 000—900 000 personer har rätt till
sjuklön. I regel består sjuklöneförmånerna i att arbetsgivaren utger lön,
som är lägre än den eljest utgående lönen, såväl under karensdagarna som
under därefter följande sjukdomstid. För en del grupper är rätten till sjuklön
begränsad till viss tid.

Enligt allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän
(AST) utgår vid sjukdom, som inte är föranledd av i tjänsten ådragen
yrkesskada, i regel lön med A-avdrag under såväl karensdagarna som under
därefter följande sjukdomstid. Lönen med A-avdrag motsvarar 89 92 %

av den eljest utgående lönen. De tjänstemannen tillkommande sjukpenningförmånerna
uppbärs i gengäld av staten, s. k. arbetsgivarinträde. De nu
angivna sjuklöneförmånerna tillkommer inte vissa extra tjänstemän med
kort anställningstid. Vid sjukdom, som föranletts av yrkesskada, utgar i
princip sjuklöneförmåner efter gynnsammare regler.

För de hos staten anställda arbetarna tillämpas enligt gällande huvudavtal
i stort sett motsvarande regler. Sålunda äger arbetare vid sjukdomsfall,
som inträffar efter det att han uppnått sex månaders anställning,
rätt till sjuklön som utgår med 90 % av hans semesterlön. Även här gäller
gynnsammare regler vid sjukdom på grund av yrkesskada.

Sjuklöneförmåner tillkommer även anställda hos kommunerna och
landstingen. Reglerna om sjuklön för dessa anställda uppvisar stor överensstämmelse
i sak med vad som gäller på det statliga området. Sjuklönen
vid sjukdom, som inte har sin grund i yrkesskada, utgör under de första
åtta dagarna av sjukperioden 80 % och under den följande sjukdomstiden
90 % av lönen. I fråga om de hos kommunerna anställda krävs dock för
tjänstemän sex kalendermånaders heltidsanställning i följd och för arbetare
75 fullgjorda arbetsdagar under pågående anställning. För arbetstagare, som
inte har pensionsrätt enligt för kommunala (landstingskommunala) arbetstagare
gällande bestämmelser, är dock rätten till sjuklöneförmåner för mer
än 365 dagar beroende på arbetsgivarens ensidiga prövning. Kommunerna
och landstingen tillämpar inte arbetsgivarinträde, utan sjuklöneförmånerna
är i stället samordnade med sjukpenningförmånerna på så sätt att från
sjuklönen görs avdrag med belopp som i princip skall motsvara sjukpenningförmånen
när hänsyn tas till att sjukpenningen är skattefri.

Även på den privata sektorn förekommer sjuklöneförmåner. Industritjänstemännen
och arbetsledarna är sålunda enligt gällande kollektivavtal

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

berättigade till full lön fr. o. m. första sjukdagen. För dag då sjukpenning
utgår görs ett sjukavdrag. Sjuklön utgår för återstoden av den månad då
arbetsoförmågan börjar samt därutöver i tre månader för den som varit
anställd minst ett år i följd och har fyllt 21 år (grupp I) och i en månad
för övriga (grupp II). Den tid för vilken sjuklön kan utgå är per 12-månadersperiod
maximerad till 105 dagar för anställda i grupp I och till 45 dagar
för anställda i grupp II. Från denna maximitid avräknas det antal sjuklönedagar
som den anställde vid arbetsoförmågans inträde åtnjutit under
närmast föregående 12-månadersperiod.

En stor grupp, som har sjuklöneförmåner, är de handelsanställda. Av
dessa har de inom grosshandeln anställda i huvudsak samma sjuklöneförmåner
som industritjänstemännen. Detaljhandelns anställda har i stort
sett liknande sjuklöneförmåner. För fast anställd personal utgör sjuklönetiden
30 dagar (för de hos konsumentkooperationen anställda 60 dagar) under
det första anställningsåret och 180 dagar efter fyra anställningsår.
Lagerarbetare och chaufförer har dock rätt till sjuklön endast för karensdagarna,
för vilka arbetsgivaren utger 60 % av lönen.

Kungl. Muj.ts proposition nr 113 år 1966

61

Förhållanden i vissa främmande länder

Danmark

Om den danska sjukförsäkringen stadgas i Lov om den offentlige sygeforsikring
av den 10 juni 1960. Alla över 16 år, som är bosatta i Danmark,
har rätt att efter ansökan bli upptagna som förmånsberättigade sjukkassemedleminar.
En förmånsberättigad medlems barn under 16 år har rätt till
hjälp från sjukkassan. Personer över 16 år, som inte är förmånsberättigade
medlemmar, är skyldiga att vara avgiftsbetalande medlemmar av en sjukkassa.
En sådan medlem betalar väsentligt lägre avgift än en förmånsberättigad
medlem men är i gengäld inte berättigad till hjälp från kassan eller
till sjukpenning (»dagpenge») vid sjukdom. En avgiftsbetalande medlem
kan vid varje tidpunkt efter ansökan bli förmånsberättigad medlem och
har därefter rätt till sjukpenning samt — efter att ha genomgått en karenstid
av sex månader —- rätt till annan hjälp från sjukkassan.

Sjukpenning

Förmånsberättigad sjukkassemedlem, som är löntagare och ej uppbär
lön under sjukdom, har vid sjukdom rätt till sjukpenning ur en speciell
»dagpengefond», som finansieras genom bidrag från arbetstagare, arbetsgivare
och staten. Företagare, hemmafruar eller studerande omfattas således
inte av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

Som allmänt villkor för rätt till sjukpenning gäller att medlemmen vid
sjukdomens början måste ha varit i arbete och ha arbetat minst 40 timmar
under de sista fyra veckorna.

Sjukpenning utgår med 26 kr. per dag till familjeförsörjare, med 20 kr.
per dag till andra anställda över 18 år och med 10 kr. per dag till andra anställda
under 18 år. Fr. o. in. den 1 april 1966 kommer sjukpenningen att
utgöra 33 kr. för familjeförsörjare, 26 kr. för andra löntagare över 18 år
och 13 kr. för övriga löntagare under 18 år.

Sjukpenningen, som är skattepliktig inkomst, utbetalas endast för sex
lagar i veckan.

Eftersom sjukpenningens storlek inte direkt är beroende av inkomstens
storlek kan man inte säga att någon speciell kompensationsnivå eftersträvas.
Sjukpenningen får dock inte överstiga 4/5 av medlemmens vanliga arbetsinkomst.
I förening med annan penninghjälp, exempelvis sjuklön som
medlemmen erhåller under sjukdom, får sjukpenningen inte överstiga 9 10
av arbetsinkomsten.

Sjukpenning utgår för högst 156 dagar under tolv på varandra iöljande
månader.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Kontrollfrågor

Läkarintyg kan i allmänhet infordras endast när sjukdomen varar mer
än två veckor.

Karenstid

Före den 1 april 1965 utgick sjukpenning inte för de första sex dagarna
av varje sjukdomsperiod. Denna ordning motiverades år 1959 på följande
sätt i »Betaenkning om den offentlige sygeforsikring».

En bestemmelse om ventetid er dels begrundet i den tanke, åt de forsikrede
må baere en vis selvrisiko. Den har derhos stor finansiel betydning:
Ved åt der ikke ydes dagpenge for de förste 6 dage af hvert sygdomstilfaelde,
kan man regne med, åt henved halvdelen af samtlige sygdomstilfaelde
falder uden for forsikringsmaessig dsekning. De herved sparede belpb
kan anvendes til en bedre hjaelp til de långvarigt syge, end det ellers ville
vaere muligt. Endelig har ventetiden kontrolmaessig betydning. Vanskelighederne
ved åt fastslå, om sygdom virkelig har foreligget, gpr sig sserligt
gaeldende i de kortvarige sygdomstilfaelde. Fors0g på åt opnå dagpenge med
urette er vanskeligere åt gennemfpre med den foreslåede bestemmelse, da
pågaeldende med en sådan ventetid fprst vil få dagpenge udbetalt 2 uger
efter sygdommens indtraeden.

Fr. o. m. den 1 april 1965 gäller att om sjukdomen varar mer än fyra
veckor utbetalas sjukpenning för karenstiden i efterskott. Denna ändring
har motiverats av en önskan om förbättrad hjälp till långtidssjuka. Ändringen
har beräknats öka utgifterna för sjukpenning med 7—8 %.

Sjuklön

Stats- och kommunaltjänstemän har rätt till sjuklön.

Personer som omfattas av »lov om retsforholdet mellem arbejdsgivere og
funktionärer», »lov om laerlingeforholdet», »medhjaelperloven» och »s0-mandsloven» har i allmänhet rätt till sjuklön.

Ibland stadgas i anställningskontrakt eller kollektivavtal att arbetsgivaren
skall utge sjuklön under viss tid. I vissa kollektivavtal har det överenskommits
att arbetsgivaren vid anställds sjukdom skall utge ett visst belopp
per dag som supplement till sjukpenningen. Antalet arbetstagare som är
berättigade till sjuklön är förhållandevis stort.

Den som på grund av lag eller avtal erhåller sjuklön får ingen sjukpenning.

Tilläggsförsäkring

Sjukkassemedlemmar, som inte får sjukpenning enligt huvudreglerna,
kan försäkra sig för rätt till sådan genom avtal med sjukkassan och mot
särskilt bidrag. Denna frivilliga sjukpenning skall utgöra minst 5 och högst
26 kr. per dag. Hemmafruar kan försäkra sig för en sjukpenning om högst
10 kr. per dag. Fr. o. m. den 1 april 1966 höjs maximibeloppet för hemmafruar
till 13 kr. och för övriga till 33 kr., allt för dag räknat.

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Rätt till frivillig sjukpenning inträder tre månader efter ansökan. För
denna försäkring gäller en karenstid av två veckor. Fr. o. m. den 1 april
1966 förkortas karenstiden till en vecka, varjämte sjukpenningen kommer
att utgå i efterhand även för karenstiden, om sjukdomen varat mer än
fyra veckor.

Ca 105 000 personer beräknas ha tecknat frivilliga sjukpenningförsäkringar.

Möjlighet finns även att teckna helt privata tilläggsförsäkringar, vilket
dock torde göras i ganska liten utsträckning.

Finland

Reglerna om den finländska sjukförsäkringen återfinns huvudsakligen i
Sjukförsäkringslagen av den 4 juli 1963. Försäkringen är obligatorisk och
omfattar alla som är bosatta i Finland.

S jukpenning

Alla försäkrade mellan 16 och 65 års ålder har rätt att vid sjukdom erhålla
sjukpenning om de inte under den tid av tre månader, som föregått
sjukdomens början, av egen förskyllan varit utan arbete. Inte endast löntagare
har rätt till sjukpenning utan även egna företagare, hemmafruar,
vissa studerande m. fl.

Den kompensationsnivå man vill uppnå är ca 45 % av lönen. Detta uppnås
genom att man låter sjukpenningen utgöra 1,5 °/oo av den försäkrades
vid senaste beskattning konstaterade arbetsinkomst. Den del av inkomsten
som överstiger 15 000 mark (23 565 kr.) beaktas dock inte. För
inkomsttagare som ligger över denna inkomst gäller alltså inte den 45-procentiga
kompensationen.

För dem, vilkas inkomster ökat kraftigt sedan den senaste beskattningen,
skulle ovannämnda huvudregel för beräknande av sjukpenningens storlek
kunna leda till en alltför låg kompensation. Om därför den försäkrades arbetsinkomst
under de sista sex månaderna före sjukdomens början multiplicerad
med två är minst 20 % högre än den vid senaste beskattning
konstaterade inkomsten uträknas sjukpenningen med den högre inkomsten
som grund.

För dem som inte haft någon arbetsinkomst eller som haft lägre arbetsinkomst
än 2 750 mark (4 320 kr.) utgår minimisjukpenningen som är 4
mark (6:28 kr.). Maximisjukpenningen för ensamstående är 1,5 %o av
15 000 mark = 22: 50 mark (36: 33 kr.).

För den som är familjeförsörjare utgår försörj ar tillägg med 15 % av
sjukpenningen för make och 10 % för varje barn. Försörj artillägg kan
högst utgöra 50 % av sjukpenningen för ensamstående. Minimisjukpenningen
för den som har rätt till maximalt försörjartillägg (hustru och minst
4 barn) är således 6 mark (9:42 kr.) och maximisjukpenningen 33:75

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

mark (53: 02 kr.). För dem som har fullt försörj artillägg kan således kompensationen
bli betydligt högre än 45 %.

Sjukpenningen, som är skattefri inkomst, utgår endast för vardagar.

På grund av en och samma sjukdom utbetalas sjukpenning till utgången
av månaden före den månad under vilken antalet dagar för vilka sjukpenning
utgår skulle stiga till 300. Om alltså den trehundrade dagen infaller
den 25 april utgår sjukpenning t. o. m. den 31 mars.

Kontrollfrågor

Ansökan om sjukpenning bör åtföljas av »nödigbefunnen» utredning.
Läkarintyg fordras alltså inte ovillkorligen. Den försäkrade kan dock åläggas
att besöka läkare eller sjukhus. Vid varje betalningstermin fordras
intyg att den försäkrade varit borta från arbetet.

Karenstid

T. o. m. år 1966 gäller en karenstid av 14 vardagar. Fr. o. m. år 1967 kommer
denna att vara 7 vardagar. För den som regelbundet arbetar sön- och
helgdagar betraktas dessa som vardagar vid beräkning av karenstiden.
Insjuknar en försäkrad inom 30 dagar från den dag han senast erhöll
sjukpenning för samma sjukdom utgår sjukpenning fr. o. m. första vardagen
efter insjuknandet.

S juklön

I Finland gäller enligt lagen om arbetsavtal att arbetstagare under sjukdom
är berättigad till sjuklön från arbetsgivaren för tid motsvarande tilllämplig
uppsägningstid, dock högst för 14 dagar. Denna regel skulle i och
för sig kunna eliminera effekten av den långa karenstiden. I flera fall tilllämpas
dock endast en dags uppsägningstid för arbetare.

För statsanställda gäller särskilda regler om sjuklön. Många tjänstemän
i privat tjänst har dessutom enligt kollektivavtal rätt till sjuklön under
längre tid än lagen förutsätter.

Den som uppbär sjuklön erhåller ingen sjukpenning. Är den försäkrade
berättigad till en sjukpenning som är högre än hans aktuella lön får han
dock skillnaden mellan sjukpenningen och lönen. Den del av sjukpenningen,
som inte skall utbetalas till den försäkrade, erläggs till arbetsgivaren.

T illäggsförsäkring

Ca 40 000 arbetstagare är försäkrade för tilläggssjukpenning i särskilda
sjukkassor. Tilläggssjukpenningen är vanligen ca 60 % av dagslönen minus
den sjukpenning som utgår enligt den obligatoriska försäkringen. Karenstiden
är vanligtvis tre dagar och oftast ovillkorlig.

Försäkringsbolagen i Finland meddelar inte rena sjukförsäkringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 ur 1966

65

Norge

Reglerna om den norska sjukförsäkringen återfinns i Lov om syketrygd
av den 2 mars 1956. Den norska sjukförsäkringen är obligatorisk och omfattar
alla i landet bosatta.

Sjukpenning

Arbetstagare med en aktuell årsinkomst som överstiger 1 000 kr. har vid
sjukdom rätt till sjukpenning. Sjukpenning utgår dock inte för sjukdom
som inträffar innan anställningen varat 14 dagar med mindre arbetstagaren
har rätt till sjukpenning före anställningens början.

lcke-arbetstagare med en årlig arbetsinkomst över 1 000 kr. kan teckna
frivillig sjukpenningförsäkring inom den allmänna sjukförsäkringens ram
enligt särskilda regler.

Liksom i den svenska försäkringen finns det i Norge olika sjukpenningklasser,
närmare bestämt nio stycken. Klass 1 omfattar arbetstagare med
en aktuell årsinkomst mellan 1 000 och 2 000 kr; i denna klass utgår en
sjukpenning av 3 kr. per dag. I klass 9, den högsta sjukpenningklassen, som
omfattar arbetstagare med en aktuell årsinkomst över 25 000 kr., är sjukpenningen
19 kr. per dag.

För den som försörjer äkta make eller barn utgår ett tillägg av 2 kr. per
dag och försörjd person. Dessa tillägg är lika stora för alla arbetstagare.

Sjukpenningen, som är skattefri, utgår inte för söndagar.

Det är bl. a. på grund av den progressiva beskattningen svårt att konstatera
vilken kompensationsnivå som sjukpenningen ger. Uppskattningsvis
rör det sig om högst 40 % för ensamstående arbetstagare. I klass 9 kan det
naturligtvis bli en mycket låg kompensationsnivå.

Sjukpenningen och eventuella tillägg till denna från den frivilliga tillläggsförsäkringen
får inte överstiga 90 % av arbetstagarens inkomst efter
skatt.

Sjukpenning utgår i Norge i högst 104 veckor för en och samma sjukdom.
Efter 52 veckors sjukdom har den sjuke, helt utanför sjukförsäkringens
ram, rätt till »attfpringspenger», vilket närmast torde kunna översättas med
rehabiliteringsbidrag. Detta bidrag utgör 14 kr. per dag. Dessutom utgår
tillägg med 3 kr. för varje barn under 18 år, som försörjs av den sjuke, och
med 7 kr. för försörjd äkta make över 60 år. »Attfpringshjelpen» utgår således
med samma belopp till alla. Den som är föremål för rehabilitering
är berättigad till »attfpringspenger» även om sjukdomen inte varat i 52
veckor.

»Attfpringshjelpen» är så samordnad med sjukpenningen att den förmån
som i det enskilda fallet är gynnsammast utges. Ensamstående med inkomster
under 14 000 kr. om året får högre bidrag genom »attfpringshjelpen».

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

6G

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Kontrollfrågor

Läkarintyg fordras alltid för rätt till sjukpenning. Sjukdomen anses i allmänhet
ha inträffat den dag då läkare söktes första gången.

Karenstid

I Norge tillämpas en karenstid av tre dagar, dagen för insjuknandet inräknad.
Söndagar inräknas i karenstiden.

Den norska sjukförsäkringen har alltid haft dessa regler om karenstid.
Några ändringar har inte diskuterats.

S juklön

Någon lagstadgad rätt till sjuklön finns inte i Norge. Statstjänstemän får
i regel sjuklön upp till ett år. Statligt eller kommunalt anställda arbetare
liksom privatanställda tjänstemän har i allmänhet genom avtal säkrat sig
rätt till sjuklön i en till tre månader.

När sjuklön utgår har arbetsgivaren rätt att uppbära sjukpenningen i
arbetstagarens ställe.

Tilläggs försäkring

Landsorganisasjonen i Norge och Norsk Arbeidsgiverforening överenskom
under avtalsförhandlingarna år 1956 om en tilläggsförsäkring till den obligatoriska
sjukförsäkringen. Försäkringen finansieras av arbetsgivare och
arbetstagare gemensamt.

Tilläggssjukpenningens storlek varierar efter inkomsten mellan 2 kr. och
10 kr. per dag. Försörj ar tillägg utgår inte. En karenstid av 14 dagar tillämpas.
Tilläggssjukpenningen utgår högst i 52 veckor för en och samma sjukdom.

Tyskland

Om den tyska sjukförsäkringen stadgas i Versicherungsordnung av den
19 juli 1911. Försäkringen är i princip obligatorisk för alla löntagare. Sedan
gammalt är dock tjänstemän med en inkomst över en viss gräns (f. n. 7 920
DM om året) inte obligatoriskt försäkrade.

Förmånstagare är den försäkrade och hans familjemedlemmar. Någon
viss anställningstid el. dyl. fordras inte för rätt till sjukförsäkringsförmåner.

Sjukpenning

Den tyska sjukpenningen utgår med 65 % av förmånstagarens daglön.
För arbetare som har en årslön som överstiger 7 920 DM beaktas dock inte
vid fastställandet av sjukpenningens storlek den del av inkomsten som överstiger
detta belopp. Som redan nämnts omfattas tjänstemän med inkomster
över 7 920 DM över huvud taget inte av sjukförsäkringen. För en försörjd

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

familjemedlem utgår vidare ett tillägg på 4 % av daglönen och för varje
ytterligare familjemedlem ett tillägg av 3 %. Sjukpenningen kan dock inte
överstiga 75 % av daglönen. En man med hustru och två barn får således
den maximala sjukpenningen dvs. 75 % av daglönen.

Sjukpenningen är skattefri men uträknas med utgångspunkt från daglönen
före avdrag för skatt och socialförsäkringsavgifter. Kompensationen
är alltså i realiteten högre än 65—75 %.

Sjukpenningen utgår för vardagar och betalda söndagar.

För en och samma sjukdom utgår sjukpenning för högst 78 veckor under
en period av tre år.

Kontrollfrågor

I princip räknas sjukdomen från den dag läkare söktes. Läkarintyg fordras
således alltid för att erhålla sjukpenning. Till sjukkassornas förfogande
står även särskilda förtroendeläkare som kan överpröva den intygsskrivande
läkarens beslut. Någon medverkan från arbetsgivarens sida finns inte i kontrollen
av sjukdomen men det förekommer en viss övervakning av de sjukskrivna
i form av hembesök etc. från sjukkassornas sida.

Karenstid

Före år 1957 gällde en karenstid av tre dagar.

Ären 1957—1961 gällde att sjukpenning i allmänhet utgick fr. o. m. sjukdomens
tredje dag men fr. o. m. första dagen om sjukdomen varade mer än
två veckor. Vid införandet av denna regel märktes en viss stegring i antalet
sjukdomsfall som varade mer än två veckor.

Är 1961 infördes den regel, som nu gäller, nämligen att sjukpenning börjar
utgå fr. o. m. dagen efter den dag då sjukdomen fastställdes av läkare.

Ändringarna åren 1957 och 1961 kom till efter motioner i Bundestag. Besluten
har därför inte föregåtts av några utredningar el. dyl.

Vid lagändringarna åren 1957 och 1961 diskuterades behovet av ökad
kontroll, men inga nya bestämmelser infördes. S

S juklön

Sedan år 1930 gäller i Tyskland att tjänstemännen, helt utanför sjukförsäkringens
ram, har rätt till full sjuklön från arbetsgivaren under sex veckor.

Samtidigt med den nedskärning av karenstiden till en dag, som genomfördes
år 1961, garanterades arbetarna i en särskild arbetsrättslig lag rätt
till en viss sjuklön under samma tid som tjänstemännen. Denna sjuklön
består av skillnaden mellan full nettolön och sjukpenningen. Arbetarna får
således under sjukdomens första sex veckor 65—75 % av lönen från sjukförsäkringen
och vad som återstår till den fulla nettolönen i sjuklön från
arbetsgivarna. Även denna lagändring var ett resultat av en motion i Bun -

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1966

destag. Syftet med 1961 års bägge lagändringar var att ge arbetarna samma
sjukförmåner som tjänstemännen. Denna rättvisefråga angreps således
samtidigt utifrån två skilda utgångspunkter; dels minskades karensdagarnas
antal och dels infördes en form av sjuklön även för arbetarna.

Tilläggsförsäkring

De som inte omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen har enligt
särskilda regler vissa möjligheter att frivilligt ansluta sig till densamma.
Tilläggsförsäkringar för dem som önskar ett större skydd finns också.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

69

Tidigare överväganden

Karenstiden

Enligt de före tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring gällande
bestämmelserna angående den frivilliga statsunderstödda sjukförsäkringen
fick sjukkassorna inte utge sjukpenning under en karenstid av tre
dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad.

Socialvärdskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till lag om
allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att karenstiden på tre dagar skulle
bibehållas.

Den föreslagna karenstiden ansågs vid remissbehandlingen av kommittéförslaget
i flera yttranden alltför kort.

I den s. k. sjukförsäkringspromemorian, som var resultatet av en överarbetning
inom socialdepartementet av socialvårdskommitténs förslag,
framlades två alternativ för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Det
ena alternativet innebar en i förhållande till inkomsten av tjänst graderad
sjukpenning med en karenstid av tre dagar och det andra en enhetlig sjukpenning
för alla men med olika karenstid för olika grupper försäkrade. De
olika karenstiderna skulle vara tre dagar för arbetstagare, familjeförsäkrade
gifta kvinnor och sådana självständiga företagare, vilkas inkomst av
rörelse var direkt beroende av deras egen dagliga arbetsinsats, samt fyra
veckor för övriga självständiga företagare.

I prop. 1946: 312 med förslag till lag om allmän sjukförsäkring förordades
alternativet med en enhetlig sjukpenning med den jämkningen att en
enhetlig karenstid av tre dagar skulle gälla för alla sjukpenningförsäkrade.
I tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning av propositionen
uttalades, att det saknades anledning frångå den karenstid, som vunnit
hävd inom de erkända sjukkassorna. Riksdagen var av samma mening.

Sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955 men då med ett
i väsentliga delar annat innehåll än som statsmakterna ursprungligen bestämt.
Beslutet om lagens ikraftträdande fattades av 1953 års riksdag, som
samtidigt tog ställning till en ny ordning för sjukpenningförsäkringen samt
till grunderna för en samordning av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Förslag i dessa delar hade framlagts av socialförsäkringsutredningen
i dess betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU
1952: 39). Principerna för samordningen innebar att personer, som var både
sjukpenningförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada
skulle få ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid,
den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden skulle i

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1060

regel sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i sjukförsäkringslagen
för sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattade tiden
t. o. m. 90 :e dagen efter dagen för olycksfallet eller, om yrkesskadan
uppkommit på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen för skadans
yppande. Om skadan medförde rätt till livränta, skulle dock samordningstiden
upphöra senast den dag rätten till livränta inträdde.

Socialförsäkringsutredningen tog också upp frågan om karenstiden. Då
en utsträckning av karenstiden kunde antas medföra betydande ekonomiska
konsekvenser för en stor del av de försäkrade och en minskning av densamma
inte syntes möjlig av kostnadsskäl och administrativa skäl, förordade
utredningen att en karenstid av tre dagar skulle bibehållas i den obligatoriska
sjukförsäkringen och inom den samordnade försäkringen gälla också
vid yrkesskada.

Vid denna tid gällde i fråga om försäkringsförmånerna vid yrkesskada
bl. a. att, om en sjukdom varade mer än två dagar efter dagen för olycksfallet,
sjukpenning utgavs fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen.

Socialförsäkringsutredningens förslag att sjukförsäkringens regler om
karenstid skulle bli tillämpliga på alla slag av sjukdomar innebar en försämring
för de yrkesskadade. Detta väckte under remissbehandlingen kritik
från flera håll. Beträffande sjukförsäkringen framfördes förslag både om
förlängning och om förkortning av karenstiden.

I prop. 1953: 178 utvecklade föredragande departementschefen följande
synpunkter på de omstridda frågorna.

Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd efter
gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen har föreslagit,
att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom den samordnade
sjukförsäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar, dagen för insjuknandet
inräknad. Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåll
yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har bl. a. från arbetsgivarhåll
yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen generellt eller
för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna inställning att man -säd
genomförandet av en reform sådan som den förevarande bör gå fram med
varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att nu minska karenstiden, å
andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen ej
möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska försäkringen
genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade anser jag ej böra förekomma.
Jag förordar sålunda, att den i den antagna sjukförsäkringslagen
fastställda karenstiden om tre dagar bibehålies.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35,
att det med hänsyn till de yrkesskadade skulle vara önskvärt, om karenstiden
kunde minskas från tre till två dagar. Utskottet fortsatte:

En sådan minskning skulle emellertid medföra en icke obetydlig merkostnad.
Storleken av denna merkostnad kan, med hänsyn till frånvaron av
härför lämpad statistik, inte mera exakt beräknas. Emellertid torde kunna
antagas att den årliga merkostnaden minst kommer att uppgå till cirka 20

71

Kungt. Maj.ts proposition nr 113 år 1960

milj. kr. Ett helt slopande av karenstiden skulle uppenbarligen medföra en
ännu mera betydande kostnadsökning.

En differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar orsakade
av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar skulle i väsentlig mån
eliminera fördelarna av den föreslagna samordningen och bör därför inte
ifrågakomma. Utskottet kan inte heller tillstyrka någon förlängning av den
i propositionen föreslagna karenstiden.

I prop. 1954: 60 förelädes riksdagen bl. a. förslag till lag om yrkesskadeförsäkring.
Andra lagutskottet som behandlade propositionen hade därvid
bl. a. att ta ställning till vissa i motioner framställda yrkanden, vilka syftade
till att behålla då gällande olycksfallsförsäkringslags bestämmelser i fråga
om karenstid för sjukpenning vid yrkesskada. Utskottet framhöll i sitt utlåtande
nr 22, att bifall till motionerna skulle innebära att olika karensregler
komme att gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och andra
sjukdomar. Då grundvalen för samordningen därigenom skulle ryckas undan,
avstyrkte utskottet motionerna. Utskottsutlåtandet godkändes av riksdagen.

Sedermera har problemet om karenstiden genom motioner återkommit i
riksdagen nästan varje år. Kritiken mot karenstidsbestämmelserna har följt
olika linjer. Ett huvudargument som framförts många gånger har varit de
försämringar som uppkommit för de vrkesskadade genom att de i likhet med
andra sjuka underkastats bestämmelserna om tre dagars karenstid. På
grund härav har yrkats återgång till den tidigare villkorliga karenstiden
inom yrkesskadeförsäkringen. Yrkandena har genomgående avvisats av
riksdagen med i stort sett samma motivering som åren 1953 och 1954.

Riksdagen har också vid flora tillfällen haft att pröva motioner med yrkanden
om förkortning eller slopande av karenstiden inom sjukförsäkringen.
Vidare har framförts yrkanden om övergång till en villkorlig karenstid
inom sjukförsäkringen så att sjukpenning kunde utgå från första
dagen om sjukdomen varade tre dagar eller längre. Ej heller dessa krav
har rönt någon framgång. Som skäl mot att slopa eller förkorta karenstiden
har i allmänhet anförts ekonomiska och administrativa synpunkter. En
villkorlig karenstid har ansetts inte böra förekomma, enär en sådan utformning
av karenstiden erfarenhetsmässigt leder till att sjukskrivnings tiderna
tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under
karensdagarna blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid inte är påkallad
av omständigheterna. En sådan utveckling skulle innebära väsentligt
höjda avgifter för de försäkrade och därjämte en försening av utbyggnaden
av andra och betydelsefullare delar av sjukförsäkringen. Sådana följder
av en reform har riksdagen inte ansett sig kunna acceptera.

En annan lösning av karenstidsproblem har kommit till uttryck i några
motioner till 1964 års riksdag. I motionerna föreslogs lagstiftning om att alla
anställda inom industriell och kommersiell verksamhet skulle tillförsäkras

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

lön bl. a. under karensdagarna vid sjukdom. Andra lagutskottet erinrade
i sitt utlåtande nr 64 om att vid 1964 års avtalsförhandlingar överenskommelse
nåtts mellan parterna i vissa av de frågor som aktualiserats i motionerna.
Utskottet fortsatte:

Ettersom utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt
större utsträckning löser viktiga problem genom frivilliga överenskommelser
torde det kunna förväntas att avtal skall kunna träffas även i fråga
om lön under karensdagarna. Enligt utskottets mening bör lagstiftning inte
övervägas såvida det inte visar sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning.

Riksdagen godkände vad utskottet anfört i frågan.

Slutligen kan nämnas att vid några tillfällen i motioner framförts yrkanden
på förlängning av sjukförsäkringens karenstid från tre till sju dagar,
varvid man dock velat göra undantag för yrkesskadefallen. Dessa yrkanden
har inte bifallits av riksdagen.

Ersättningsnivån

Då statsmakterna år 1946 beslöt, att den frivilliga statsunderstödda sjuklörsäkringen
skulle avlösas av en allmän obligatorisk försäkring bröt sig
meningarna starkt rörande frågan huruvida den obligatoriska sjukpenningtörsäkringen
skulle uppbyggas efter ett system med ett i princip enhetligt
sjukpenningbelopp, avsett att garantera medborgarna en skälig standard,
eller med ett sjukpenningbelopp, fastställt i förhållande till den genom
sjukdomen förlorade arbetsinkomstens storlek. Statsmakterna anslöt sig till
den förra lösningen. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1947 års lag om
allmän sjukförsäkring bestod sålunda sjukpenningförsäkringen av en obligatorisk
bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra förvärvsarbetande — såväl
arbetstagare som självständiga företagare — och hemmavarande hustrur
en viss minimistandard vid sjukdom. Denna obligatoriska sjukpenningförsäkring
kunde under vissa förutsättningar kompletteras genom en frivillig
försäkring. Lagen kom såsom förut nämnts inte att träda i kraft förrän den
1 januari 1955 och då med ett i väsentliga delar reviderat innehåll.

År 1953 tog statsmakterna ställning till en annan utformning av sjukpenningförsäkringen
än den som ursprungligen valts i 1947 års lag. I prop.
1953: 178 föreslogs sålunda övergång till ett system enligt vilket sjukpenningen
fastställdes i förhållande till arbetsinkomstens storlek. Alla som fyllt
16 år och hade en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. skulle
försäkras för en grundsjukpenning om 3 kr. för dag. Samma sjukpenning
skulle tillkomma hemmafruarna. För löntagarna föreslogs grundsjukpenningen
obligatoriskt påbvggd med en tilläggssjukpenning, om den försäkrades
inkomst av tjänst uppgick till minst 1 800 kr. om året. Sjukkassorna
skulle placera de försäkrade i sjukpenningklasser allt efter storleken av så -

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

dan inkomst. Tilläggssjukpenningen i dessa klasser skulle variera mellan 1
och 17 kr. För löntagarna kom således sjukpenningen att i regel variera mellan
3 och 20 kr. Maximibeloppet föreslogs tillkomma den vars årsinkomst
av tjänst uppgick till minst 14 000 kr. Efter 90 dagar skulle viss reduktion
av sjukpenningen ske, dock ej i de lägre klasserna. För dem som hade barn
föreslogs sjukpenningen kompletterad med barntillägg.

Sjukpenningskalan hade utformats från bl. a. den förutsättningen, att
sjukpenningen skulle ge kompensation för inkomstbortfallet med omkring
två tredjedelar av arbetsinkomsten, minskad med den därå genomsnittligt
belöpande skatten. I de lägre inkomstlägena var dock kompensationsgraden
något större. För barnfamiljer förhöjdes kompensationen genom barntillläggen,
som var knutna till grundsjukpenningen och utgick oberoende av
arbetsinkomstens storlek. Då sjukpenningbeloppet — bortsett från barntilläggen
—- var lika för försörjare och ensamstående blev kompensationsgraden
i regel något större för de ensamstående än för de gifta, om blott den
ena av dessa hade inkomst. Å andra sidan kunde resultatet bli det motsatta
om båda makarna hade inkomster. Vidare må nämnas att karenstiden avsevärt
påverkar kompensationen vid de vanliga, mera kortvariga sjukdomarna.

Sjukpenning från de erkända sjukkassorna var skattefri. Ehuru beskattningsfrågan
blev av större betydelse i det nya systemet med kraftigt höjda
sjukpenningar, ansåg statsmakterna att de tidigare beskattningsreglerna
fortfarande skulle gälla.

Riksdagen antog de genom propositionen framlagda förslagen.

Genom en lagändring år 1958 förlängdes den tid under vilken sjukpenning
utgick utan reduktion från 90 till 180 dagar.

Sjukpenningskalan omprövades av 1958 års socialförsäkringskommitté i
dess betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring (SOU
1901: 29). Kommittén fann därvid att en rationell samordning mellan sjukförsäkring
och pensionering förutsatte en revision av sjukpenningskalan.
1 första hand föreslog kommittén att den dåvarande reduktionen av tilläggssjukpenningen
efter 180 dagar skulle upphöra, önskemålen beträffande
den närmare utformningen av sjukpenningskalan sattes av kommittén i
samband med frågan om sjukpenningens beskattning, och kommittén utgick
från att sjukpenningen av praktiska och administrativa skäl även i
fortsättningen borde utgöra skattefri inkomst. Med denna utgångspunkt
fann kommittén ej skäl att göra någon mera genomgripande omarbetning
av sjukpenningskalan.

Däremot föreslog kommittén en påbyggnad av sjukpenningskalan med
nya sjukpenningklasser för att nå en viss överensstämmelse med tilläggspensioneringen.
En sjukpenningskala, som täckte inkomster intill samma
maximum som beaktas vid fastställandet av pensionsgrundande inkomst
inom tilläggspensioneringen konstruerades av kommittén. Skalans utseende
framgår av följande tabell.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Sjuk-

penning-

Årsinkomsten

uppgår

Sjuk-

penning

Veckolön
vid klass-

Veckolön efter
källskatte-avdrag

Kompensation per
vecka efter första
sjukveckan

klass

per daa

mitten

nr

till

men ej
till

ogift

gift

/o

kr

kr

kr

kr

kr

kr

kr

ogift

gift

i

2

3

4

5

6

7

8

9

10

2

1 800

2 400

4

40

38

38

28

73,7

73,7

3

2 400

3 000

5

52

47

49

35

74,5

71,4

4

3 000

3 600

6

63

54

59

42

77,8

71,2

5

3 600

4 200

7

75

63

71

49

77,8

69,0

6

4 200

5 000

8

88

72

81

56

77,8

69,1

7

5 000

5 800

9

104

83

92

63

75,9

68,5

8

5 800

6 800

10

121

95

103

70

73,7

68,0

9

6 800

8 400

12

146

113

120

84

74,3

70,0

10

8 400

10 200

14

179

136

146

98

72,1

67,1

11

10 200

12 000

16

213

156

169

112

71,8

66,3

12

12 000

14 000

18

250

182

198

126

69,2

63,6

13

14 000

16 000

20

288

203

224

140

69,0

62,5

14

16 000

18 000

22

327

223

250

154

69,1

61,6

15

18 000

21 000

25

375

250

281

175

70,0

62,3

16

21 000

24 000

28

433

281

316

196

69,8

62,0

17

24 000

27 000

31

490

311

348

217

69,8

62,4

18

27 000

30 000

34

548

342

383

238

69,6

62,1

19

30 000

33 000

37

606

367

408

259

70,6

63,5

20

33 000

—

40

663

401

444

280

69,8

63,1

I anslutning till tabellen diskuterade kommittén om samordningsskälen
verkligen påkallade att maximibeloppet var detsamma inom sjukförsäkringen
och tilläggspensioneringen. Kommittén anförde, att garantier under
alla förhållanden skulle saknas för att förmånsnivåerna blev likvärdiga,
eltersom sjukpenningen tar sikte på de aktuella inkomsterna när sjukdomsfallet
inträffar under det att tilläggspensionen avspeglar ett genomsnitt av
inkomster under förfluten tid. Dessutom fäste kommittén avseende vid att
tilläggspensioneringen först efter en övergångstid får full effekt och att försäkrade
som är födda före år 1914 inte kan förvärva full pension. Kommittén
ansåg det inte nödvändigt att omedelbart bygga ut sjukpenningskalan
så att dess övre inkomstgräns motsvarade maximum av den pensionsgrundande
inkomsten. Utbyggnaden borde enligt kommitténs mening kunna
ske successivt i den takt statsmakterna fann påkallad. Tills vidare ville
kommittén bestämma den övre inkomstgränsen till 21 000 kr. om året, och
kommittén menade att man därigenom i stort sett täckte sådana grupper,
som kunde antas vara särskilt beroende av sjukpenningen för sin försörjning.
Flertalet försäkrade med löneinkomster ovanför det föreslagna taket
var tillförsäkrade en kompletterande sjuklön från sin arbetsgivare. Kommittén
fann inte skäl att i sjukförsäkringslagstiftningen införa bestämmelser
om indexreglering av sjukpenningskalans maximibelopp.

För att så långt möjligt få ett gemensamt avgiftstak inom de varandra
närstående socialförsäkringsgrenarna föreslog kommittén, att arbetsgivar -

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 19GG

bidraget till sjukförsäkringen liksom avgifterna till ATP skulle beräknas på
löner upp till 7,5 gånger basbeloppet.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag framkom delade meningar
om var sjukpenningskalans tak borde sättas och om avgiftstaket.

I prop. 1962:90 stannade föredragande departementschefen för den av
kommittén föreslagna lösningen och uttalade att goda skäl talade för att
man borde gå fram i etapper. I propositionen föreslogs en höjning avgrundsjukpenningen
till 5 kr. Denna höjning påverkade inte den sammanlagda
sjukpenningersättningen utan innebar endast en förskjutning mellan vad
som utgår i form av grundsjukpenning och vad som utgår i form av tillläggssjukpenning.
Höjningen av grundsjukpenningen föranledde vissa jämkningar
i sjukpenningskalan.

Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen föreslogs i propositionen skola
tas ut på löner upp till 22 000 kr.

Vid riksdagsbehandlingen godtogs propositionsförslaget.

Finansieringsfrågor

Enligt 1947 års lag om allmän sjukförsäkring i dess ursprungliga lydelse
skulle kostnaderna för sjukförsäkringen fördelas mellan de försäkrade och
staten. Statens bidrag beräknades motsvara i runt tal 70 procent av de totala
försäkringskostnaderna. Lagen skulle tråda i kraft den 1 juli 1950 men
ikraftträdandet uppsköts tills vidare. Den väsentliga anledningen härtill var
att de kostnader som sjukförsäkringsreformen skulle medföra för statsverket
syntes alltför betungande. Härmed aktualiserades frågan huruvida man
inte skulle kunna minska statens kostnader för försäkringen genom att anlita
andra finansieringsvägar än som beslutats 1946. En annan konstruktion
av försäkringen talade också för ändrade principer för finansieringen.

År 1953 beslöt statsmakterna på grundval av socialförsäkringsutredningens
förut omnämnda förslag att sjukförsäkringsreformen med ett i väsentliga
avseenden ändrat innehåll skulle sättas i kraft den 1 januari 1955.
Beträffande finansieringen innebar beslutet att kostnaderna för sjukförsäkringen
skulle fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten.

De försäkrades avgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen avsåg
sjukvårdsförsäkringen, försäkringen för grundsjukpenning (jämte barntillägg)
och försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgifter till sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning påfördes endast försäkrad
med minst 1 200 kr. i till statlig inkomstskatt taxerad inkomst (för
gift minst 1 200 kr. i sammanlagd taxerad inkomst för makarna). Vidare
fick dessa avgifter inte överstiga 2 % av den taxerade inkomsten (för
gift 2 % av hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst). Arbetsgivarbidrag
utgick till den obligatoriska försäkringen för tilläggssj ukpenning
och till sjukvårdsförsäkringen. Statsbidrag utgick i form av sjukhjälpsbidrag
och tre speciella bidrag (medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag

C/Q C/Q

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

och avgiftsersättningsbidrag). Sjukhjälpsbidraget utgjorde 50 % av sjukkassans
utgifter för sjukvård och resor med undantag för utgifter för sjukhusvård
och för s. k. merprestationer, 50 % av utgifterna för grundsjukpenning
samt 75 % av utgifterna för barntillägg. Arbetsgivarnas bidrag utgjorde
1,1 % av de lönebelopp som låg till grund för beräkning av avgifterna
till yrkesskadeförsäkringen. Därvid medräknades inte arbetstagares lön
i vad lönen översteg 15 000 kr. för år räknat. Arbetsgivarbidraget fördelades
så att 1 % av lönesumman gick till försäkringen för tilläggssjukpenning och
0,1 till sjukvårdsförsäkringen. Arbetsgivarbidraget till försäkringen för
tilläggssjukpenning beräknades täcka omkring 60 % av kostnaderna för
denna försäkring. Bidraget till sjukvårdsförsäkringen var närmast avsett
att delvis finansiera förmånen av kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

De nya grunderna för finansieringen av sjukförsäkringen innebar en väsentlig
sänkning av statens utgifter för försäkringen och viss höjning av
de försäkrades egna avgifter, vilken höjning dock kunde begränsas genom
arbetsgivarbidragen. Procentuellt fördelade sig de årliga kostnaderna för
den obligatoriska sjukförsäkringen med 44 % på de försäkrade, 27 % på
arbetsgivarna och 29 % på staten.

I samband med att lagen om moderskapshjälp genomfördes vid 1954 års
riksdag beslöts att arbetsgivarna skulle bidra med 0,04 % av den beräknade
lönesumman till moderskapsförsäkringens tilläggspenning. Arbetsgivarnas
bidrag uppgick således härefter till sammanlagt 1,14 % av de på sätt förut
angivits beräknade lönerna.

Genom beslut av 1958 års B-riksdag sänktes arbetsgivarbidraget till försäkringen
för tilläggssjukpenning från 1 till 0,85 procentenheter. Bidraget
hade dittills visat överskott och det kunde vid oförändrad procentsats antas
göra så även i fortsättningen. Samtidigt höjdes arbetsgivarbidraget till sjukvårdstörsäkringen
från 0,1 till 0,25 Det totala bidraget utgjorde sålunda
alltjämt 1,14 %. Omfördelningen av bidragen till tilläggssjukpenningförsäkringen
och sjukvårdsförsäkringen föranleddes av de ökade utgifter för sjukvårdsförsäkringen,
som sjukkassorna åsamkades genom höjning av vårdavgifterna
på allmän sal på sjukhusen från 3 kr. till 5 kr. om dagen och
en förlängning av folkpensionärernas sjukhjälpstid för sjukhusvård.

Vid tillkomsten år 1962 av lagen om allmän försäkring lämnades principerna
för de olika försäkringsgrenarnas finansiering orubbade. En översyn
av tinansieringsreglerna bedömdes som erforderlig, men då dessa frågor
ägde nära samband med beskattningens utformning, ansågs de böra komma
under prövning i samband med förslag på beskattningsområdet. Kostnaderna
för den reformerade sjukförsäkringen skulle liksom tidigare fördelas
mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. Vissa justeringar i reglerna
enomfördes dock. Sålunda blev skyldigheten för försäkrad att erlägga avift
till grundsjukpenning uteslutande beroende av om han var placerad
i sjukpenningklass eller ej. Avgiften till sjukvårdsersättning blev beroende

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1060

bl. a. av om den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten (för makar
den sammanlagda taxerade inkomsten) uppgick till minst 2 400 kr. Denna
avgift fick dessutom inte överstiga ett belopp motsvarande summan av
10 kr. och Vs av den taxerade inkomsten i vad denna översteg 2 400 kr. (för
gift summan av 5 kr. och Vs av hälften av makarnas sammanlagda taxerade
inkomst i vad denna hälft översteg 1 200 kr.).

Förbättringen av sjukförsäkringen medförde viss höjning av de försäkrades
egna avgifter. Höjningen kunde dock begränsas genom att arbetsgivaravgiften
höjdes. Arbetsgivarnas avgift bestämdes till 1,5 % av löner upp
till 22 000 kr. om året. Av avgiften går 1,1 procentenheter (11/15) till
bestridande av utgifterna för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst
av anställning och 0,4 procentenheter (4/15) till bestridande av utgifterna
för sjukvård inklusive läkemedel. Vid bestämmandet av arbetsgivarnas
avgift beaktades bl. a. att höjningen av grundsjukpenningen från
3 kr. till 5 kr. om dagen innebar att av det samlade sjukpenningskyddet för
de anställda en del överflyttades från den med arbetsgivarbidrag finansierade
försäkringen för tilläggssjukpenning till den med statsbidrag finansierade
försäkringen för grundsjukpenning. Syftet med grundsjukpenninghöjningen
var att förbättra skyddet för dem som inte hade tilläggssjukpenning,
främst hemmafruarna. Omfördelningen av sjukpenningskyddet för de anställda
mellan grundförmåner och tilläggsförmåner ansågs under sådana
omständigheter inte böra påverka arbetsgivarnas samlade kostnader för
sjukförsäkringen. Den minskning i arbetsgivarnas bidrag till försäkringen
för tilläggssjukpenning, som blev en följd av finansieringsreglernas tekniska
utformning, borde därför motvägas av en ökning av arbetsgivarbidraget
till sjukvårdsförsäkringen. Höjningen av arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningförsäkringen
var nödvändig, om bidraget också i fortsättningen
skulle motsvara 60 % av utgifterna för detta ändamål. Reglerna om statens
bidrag till sjukförsäkringen förenklades. Statsbidraget utformades som ett
enhetligt bidrag på 50 % av utgifterna för sjukvårdsersättning, som ej avser
sjukhusvård i Sverige, samt för grundsjukpenning, moderskapspenning
och barntillägg.

Arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen fördelas mellan försäkringskassorna
i förhållande till deras utgifter för sjukvårdsersättning resp. tillläggssjukpenning
i vad den svarar mot inkomst av anställning. Kungl. Maj :t
äger dock med riksdagen förordna, att viss del av de medel som sålunda
skall tillgodoföras försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, allmänna
sjukförsäkringsfonden. Denna fond är avsedd att utgöra en reserv
vid tillfälliga påfrestningar på försäkringens finanser.

Fonderingsinöjligheten utnyttjades första gången år 1956, då statsmakterna
beslöt att viss del av arbetsgivarbidragen för år 1955 skulle fonderas.
Fonderingens storlek bestämdes så att den skulle utgöra det belopp, varmed
arbetsgivarbidragen till tilläggssjukpenning (inklusive moderskapsförsäk -

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1366

ringens tilläggspenning) översteg 60 % av de under året i de allmänna sjukkassorna
bokförda utgifterna för nämnda förmåner. Även under åren 1956—

1958 översteg arbetsgivarbidragen nämnda procenttal. Det överskjutande
beloppet har i enlighet med statsmakternas för varje år särskilt fattade beslut
fonderats. För åren 1959 och 1960 har den för tilläggssjukpenning avsedda
delen däremot inte uppgått till beräknade 60 % av utgifterna. För år

1959 ansågs detta inte motivera någon åtgärd. För år 1960 återfördes från
fonden det belopp varmed arbetsgivarbidragen understeg 60 % av utgifterna.
Motsvarande återföring har beslutats också för åren 1961 och 1962. För
åren 1963 och 1964 har uppkommit överskott som överförts till fonden.

Allmänna sjukförsäkringsfonden förvaltas av riksförsäkringsverket och
medlen är insatta hos riksgäldskontoret. Fonden uppgår f. n. till drygt 250
milj. kr.

Fr. o. m. år 1966 (prop. 1965:45, L2U 41, rskr 229) ersattes regeln, att
avgiften till sjukvårdsersättning är beroende av den taxerade inkomsten,
av en regel, enligt vilken förutsättningen för avgiftsskyldighet är bl. a. att
den försäkrade (för gift försäkrad någon av makarna) har beskattningsbar
inkomst.

Frågan om socialtörsäkringens finansiering har behandlats av allmänna
skatteberedningen i betänkandet Nytt skattesystem (SOU 1964: 25). Beredningens
förslag omfattar finansieringen av folkpensioneringen och sjukförsäkringen.
Av sjukförsäkringens olika grenar behandlar beredningen sjukvårdsförsäkringen
samt grundsjukpenningen till ej förvärvsarbetande gifta
kvinnor (den s. k. hemmafruförsäkringen). Däremot omfattar beredningens
förslag inte sjukpenningförsäkringen för förvärvsarbetande. Såväl grundsjukpenning
som tilläggssjukpenning för dessa grupper skall enligt förslaget
finansieras enligt samma grunder som hittills. För de socialförsäkringsförmåner,
vilkas finansiering beredningens förslag avser, används beteckningen
grundförmåner.

Beredningen föreslår en ny konstruktion av finansieringssystemet med
ett ökat inslag av avgifter. Såvitt avser de anställda föreslås med tilläggspensioneringens
finansieringssystem som utgångspunkt att avgifterna för
vad beredningen kallar socialförsäkringens grundförmåner tas ut i form
av arbetsgivaravgifter. För andra än anställda förordas en egenavgift som
ersättning för nuvarande folkpensionsavgift och avgifter till sjukförsäkringens
s. k. grundförmåner.

Inom tilläggspensioneringen lämnas f. n. viss del av löneunderlaget, motsvarande
basbeloppet, fritt från avgiftsuttag. Denna avgiftsfrihet har i praktiken
medfört komplikationer och olägenheter, vilka det framstått som
önskvärt att i möjlig mån undanröja. Detta skulle enligt beredningens mening
i allt väsentligt bli fallet om avgiftsfriheten för löner upp till basbeloppet
slopades och om avgift togs ut efter samma procentsats som den för
tilläggspensioneringen tillämpliga även på sådana lönesummor. Beredningen

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

löreslår att influtna avgifter, som belöper på lönedelar upp till basbeloppet,
används som bidrag till bestridande av kostnaderna för socialförsäkringens
grundförmåner.

Ett endast på angivet sätt utformat avgiftsuttag skulle dock ej vara tillräckligt
från avkastningssynpunkt. På grund härav föreslår beredningen
ett ytterligare uttag av arbetsgivaravgift för grundförmånerna med 2 % på
hela lönesumman, dock med maximum vid det för tilläggspensioneringen
gällande övre gränsbeloppet, dvs. 7,5 gånger basbeloppet.

Arbetsgivaravgiften för inkomsttagare med anställningsinkomst motsvaras
för övriga inkomsttagares del av en egenavgift, benämnd grundförsäkringsavgift,
av i princip motsvarande tyngd som arbetsgivaravgiften. När
det gäller uttaget av den på skattsedeln individuellt påförda grundförsäkringsavgiften
måste betalningsförmågan i särskild grad beaktas. Det har
ej ansetts möjligt eller rimligt att ta ut avgifter av inkomsttagare med mycket
låga inkomster. Därför föreslås att grundförsäkringsavgift inte skall påföras
dem som inte har beskattningsbar inkomst samt att avgiften ej i
något fall får överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten.

Frågor om socialförsäkringens finansiering utreds nu vidare av utredningen
angående indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Överväganden och förslag

För huvuddelen av de förvärvsarbetande utgörs skyddet mot inkomstbortfall
på grund av sjukdom av den allmänna försäkringens sjukpenningförmäner.
Sjukpenning utges för dag, då sjukdomen medfört nedsättning av
arbetsförmågan med minst hälften. Dock utgår sjukpenning i princip inte
under de tre första dagarna av en sjukperiod, de s. k. karensdagarna. Sjukpenningen,
som är skattefri, är graderad efter förvärvsinkomsten. Hänsyn
tas inte till den del av årsinkomsten som ligger ovanför 21 000 kr. I de
inkomstlägen som beaktas motsvarar sjukpenningen i genomsnitt ungefär
65 % av den bortfallna nettoinkomsten.

Stora grupper av anställda är i kollektivavtal tillförsäkrade löneförmåner
vid sjukdom fr. o. m. första sjukdagen och åtnjuter därigenom ett bättre
skydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom än vad sjukförsäkringen
bereder. Statens anställda har i regel sjuklön uppgående till 89—92 %
av den eljest utgående lönen. I gengäld uppbär staten på grund av s. k.
arbetsgivarinträde den anställdes sjukpenningförmåner från den allmänna
försäkringskassan. Liknande sjuklöneförmåner är tillförsäkrade kommunernas
och landstingens personal. I dessa fall uppbär dock den anställde
själv sjukpenningen, och sjuklönen reduceras med ett sjukpenningavdrag.
Utanför den offentliga sektorn förekommer sjuklöneförmåner bl. a. för
de privatanställda tjänstemännen och för större delen av de handelsanställda.

Bland de grupper som varit hänvisade till enbart sjukförsäkringens förmåner
har det länge funnits starka önskemål om en förbättring av skyddet
mot inkomstbortfall vid sjukdom. Härvid har man gjort jämförelser med
sjuklöneförmånerna för statens och kommunernas anställda och för de privatanställda
tjänstemännen. En förstärkning av sjukpenningskyddet har ansetts
önskvärd inte minst med hänsyn till att utgifterna för de flesta människor
är så bundna, att det kan innebära stora svårigheter att för en begränsad
tid anpassa utgifterna efter en lägre inkomstnivå.

I synnerhet har önskemålen om bättre sjukpenningförsäkring varit inriktade
på ett slopande eller en förkortning av karenstiden. Sedan samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen genomfördes
har samma karenstid gällt i fråga om sjukdom på grund av yrkesskada
och annan sjukdom. Denna samordning innebar en försämring för de yrkesskadade,
för vilka enligt den äldre ordningen sjukpenning utgick fr. o. m.
dagen efter den då olycksfallet inträffade, om sjukdomen varade mer än
tre dagar. En förkortning av karenstiden skulle kunna medföra en återgång

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

till tidigare förhållanden inom yrkesskadeförsäkringen utan att därför
vinsterna av samordningen gick förlorade.

Vid 1962 och 1964 års avtalsrörelser framställdes från arbetarsidan yrkanden
om att arbetsgivaren skulle utge sjuklön under karensdagarna även
till andra än tjänstemän, men förhandlingarna ledde i denna del inte till
något för arbetarsidan positivt resultat.

önskemålen om en utjämning av sjukförmånerna mellan olika grupper
i samhället är välgrundade och den allmänna sjukförsäkringens regler bör
anpassas till närmare överensstämmelse med vad som gäller för de arbetstagargrupper
som har bättre skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom än
sjukförsäkringen f. n. ger.

En förkortning av karenstiden bar sin största betydelse vid kortare sjukdomsfall.
Sålunda kan den totala kompensationsnivån vid fyra dagars sjukdom
med nuvarande karensregler och sjukpenningbelopp bli så låg som
10—15 %. Borttagandet av två karensdagar skulle för dessa fall betyda att
kompensationsnivån tredubblades. Däremot har karenstiden inte någon
större betydelse för de långvariga fallen. För ett sjukdomsfall, som varar
60 dagar, skulle borttagandet av två karensdagar betyda att kompensationsnivån
höjdes med 3,5 %. Vill man nå en högre kompensation i långtidsfallen
måste man höja sjukpenningen. Å andra sidan innebär en sådan
åtgärd inte någon nämnvärd förbättring i korttidsfallen. Skall en önskvärd
förstärkning av sjukpenningskyddet inte komma att gälla antingen företrädesvis
de kortvarigare eller företrädesvis de långvarigare fallen, bör den
innebära både en förkortning av karenstiden och en höjning av sjukpenningen.

Karenstiden

Sjukförsäkringens huvudregel om karenstiden har i lagen om allmän försäkring
formulerats så, att sjukpenning ej får utges för de tre första dagarna
av en sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffat inräknad. I allmänhet
anses ett sjukdomsfall ha inträffat den dag då anmälan om sjukdom
gjorts till försäkringskassan. Sjukanmälan kan göras per telefon, per
post eller vid personligt besök hos försäkringskassan. Många kassor har
installerat telefonsvarare i kombination med bandspelare, och telefonanmälan
kan då göras vid vilken tid på dygnet som helst. Vid anmälan per post
anses den dag försändelsen poststämplats såsom anmälningsdag.

Bl. a. för att förhindra missbruk av sjukförsäkringen anordnar försäkringskassorna
en fortlöpande kontroll av försäkrade som är sjukskrivna.
Formerna för denna kontroll är mycket skiftande och anpassas efter förhållandena
i det enskilda fallet, varvid man tar hänsyn till sjukdomens art,
sjukskrivningstidens längd, frekvensen av tidigare sjukskrivningar m. in.
En form för kontroll är besök hos den sjukskrivne. Det förekommer även
att kassan sätter sig i förbindelse med den behandlande läkaren eller med
6 — Bihang iill riksdagens protokoll 1966. Nr 113

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

arbetsgivaren. Läkarintyg begärs av den försäkrade då sjukdomen varat
viss tid, i regel sju eller åtta dagar.

Karenstiden är i princip densamma för alla försäkrade — arbetstagare,
företagare och hemmafruar. Företagarna har emellertid möjlighet att välja
en karenstid av 33 eller 93 dagar i stället för tre dagar. Valfriheten gäller
dock inte den i sjukpenningen ingående grundsjukpenningen och inte heller,
vid blandade anställnings- och företagarinkomster, den del av tillläggssjukpenningen
som svarar mot anställningsinkomsten.

Att helt slopa karenstiden framstår vid första påseendet såsom en naturlig
lösning, när det gäller att tillgodose önskemålet om likställighet mellan
olika grupper i fråga om skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom. En så
långtgående ändring skulle onekligen ge upphov till betydande praktiska
svårigheter. Såsom tidigare framhållits räknas även den dag då sjukdomsfallet
inträffat såsom karensdag, och borttagandet av samtliga karensdagar
skulle därför kunna leda till att sjukpenning kom att utgå för den första
sjukdagen, även om den försäkrade då uppburit sin fulla arbetsinkomst
eller en betydande del därav. Insjuknandet kan ju inträffa efter arbetsdagens
slut eller sedan en betydande del av denna förflutit. Det kan i detta
sammanhang framhållas att motsvarande svårighet inte uppstår då skyddet
mot inkomstbortfall tillgodoses genom sjuklön. I sådant fall betalar arbetsgivaren
för insjuknandedagen antingen den ordinarie lönen eller sjuklönen.

Förstärkningen av sjukpenningskyddet bör i fråga om karenstiden innebära
att två av karensdagarna tas bort. Såsom framgår av vad som nyss
sagts, betyder detta i praktiken att karenstiden helt försvinner för alla
sjukdomsfall, där den försäkrade insjuknat efter arbetstidens slut eller
under arbetsdagens lopp och fått uppbära full lön av arbetsgivaren för insjuknandedagen.
Med hänsyn härtill synes det lämpligt att termen karenstid
utmönstras i förevarande sammanhang. I stället bör väljas det uttryckssättet,
att sjukpenning inte utgår för den dag då sjukdomsfallet
inträffade.

Det kan inte undvikas att en reform av den angivna innebörden innesluter
vissa risker för missbruk. Bl. a. kan antas att antalet fall av endagssjuka
skulle öka. Den som vill skaffa sig en betald ledighet för en dag skulle
endast behöva anmäla sig sjuk hos försäkringskassan senast kvällen före
för att få ersättning för sin lediga dag från försäkringen. Problemet lär
inte kunna bemästras på annat sätt än genom en effektiviserad kontroll.
Av dem som misstänks för att missbruka försäkringen kan kassan fordra
att de vid framtida sjukdomsfall företer läkarintyg redan från första
dagen.

Vidare föreligger en risk för överkompensation, som sammanhänger med
att sjukpenning utgår för varje kalenderdag oavsett om och i vad mån den
för den försäkrade skulle ha utgjort en arbetsdag. Om man inte samtidigt

83

Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

övergick till ett system, enligt vilket sjukpenningen bättre anslöt i tiden till
det taktiska inkomstbortfallet, eller införde särskilda spärregler, skulle ett
borttagande av två karensdagar få till följd bl. a. att en arbetstagare med
tim- eller ackordslön i vissa fall skulle få en omotiverad inkomstförstärkning
vid kortvarig sjukdom. Antag t. ex. att en arbetstagare, som hade
femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar och som avlönades
med timlön, blev sjuk en fredagskväll men tillfrisknade så att han kunde
gå i arbete igen på måndagen. Han skulle inte på grund av sjukdomen gå
miste om någon arbetsinkomst men likväl skulle han, om sjukpenning utgick
för alla dagar utom insjuknandedagen, få sjukpenning både för lördagen
och söndagen, under förutsättning att han anmälde sjukdomsfallet
redan på fredagskvällen.

Att konstruera om sjukpenningen så att den genomgående bättre ansluter
till det faktiska inkomstbortfallet skulle tvinga till besvärliga ingrepp i lagstiftningen,
och på flera punkter skulle dessa ingrepp kunna komma i konflikt
med de principer på vilka sjukförsäkringen f. n. vilar. En utväg vore
eventuellt att inom varje sjukpenningklass indela de försäkrade i olika
grupper med hänsyn till skillnader i fråga om arbetsveckans längd och de
regelbundna ledighetsdagarnas förläggning, men därigenom skulle administrationen
av försäkringen kompliceras åtskilligt.

1 stället synes det lämpligt att införa en spärregel av den innebörden
att den försäkrade inte får ersättning för den första eller den andra dagen
efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen hindrat honom från att utföra
ett förvärvsarbete som han eljest skulle ha utfört. Bestämmelserna härom
torde kunna tillämpas så att den sjuke i den försäkran, som han skall avge
för att få sjukpenning, får intyga att han skulle ha arbetat de ifrågavarande
sjukdagarna. I samband härmed bör en arbetstagare också uppge namn
och adress på den arbetsgivare hos vilken arbetet skulle ha utförts om han
inte varit sjuk.

Den angivna spärregeln medför att arbetstagaren med femdagarsvecka
i det förut angivna exemplet inte får ersättning från sjukförsäkringen för
vare sig lördagen eller söndagen. Är det i stället fråga om en arbetstagare
med sexdagarsvecka, som arbetar på lördagen men har ledigt på söndagen,
blir resultatet att han får ersättning för lördagen men inte för söndagen.

Spärregeln knyter inte an till vissa bestämda veckodagar. En arbetstagare,
som normalt skulle ha arbetat under veckohelgen och i stället varit ledig
på annan tid, blir i ett fall som i övrigt motsvarar det valda exemplet berättigad
till sjukpenning för vcckoskiftesdagarna.

Sjukpenningen är konstruerad som om veckoinkomsten alltid var utslagen
på veckans alla sju dagar. För den som har betalt endast de dagar han
arbetar kan detta medföra att kompensationsnivån blir lägre än f. n. i princip
åsyftade 65 %. Donna svaghet i systemet avhjälps inte genom att man
slopar karenstiden, om man samtidigt inför en spärregel sådan som den här

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

törordade. Ett exempel: En arbetare, som arbetar femdagarsvecka måndag—-tredag, insjuknar på en fredag och är sjuk en längre tid. Under den första
sjukdomsveckan skulle han, om spärregeln tillämpas, få ersättning endast
för fyra dagar eller principiellt med 65 % av 4/7 av inkomsten för den
ifrågavarande sj udagarsperioden.

För att råda bot på denna olägenhet bör spärregeln kompletteras med en
regel, att sjukpenning alltid skall utgå för samtliga sjukdagar efter insjuknandedagen,
om sjukperioden varar minst åtta dagar. Gränsen åtta dagar
har valts så att den skall sammanfalla med den tidpunkt vid vilken
försäkringskassorna senast bör kräva läkarintyg.

Den nu gällande regeln om tre dagars karenstid äger inte tillämpning på
den som vid sjukperiodens början är berättigad till dagpenning från erkänd
arbetslöshetskassa. Inte heller spärregeln bör gälla i sådana fall. Eljest
skulle reformen kunna innebära en inte oväsentlig försämring för den som
går över från arbetslöshetsförsäkringens dagpenning till sjukpenning.
Däremot bör av praktiska skäl och i enhetlighetens intresse regeln att sjukpenning
inte utgår för insjuknandedagen gälla även den som går över från
arbetslöshetsförsäkringen till sjukförsäkringen.

I gällande bestämmelser om karenstiden finns en föreskrift att en försäkrad
inte behöver genomgå ny karenstid, om han insjuknar på nytt inom
20 dagar efter föregående sjukperiods slut. Denna regel kan utmönstras
såsom obehövlig, när sjukpenning kommer att utgå för alla sjukdagar utom
insj uknandedagen.

Huvudmotivet för den här föreslagna karenstidsreformen är önskemålet
om likställighet mellan olika grupper av förvärvsarbetande i fråga om skydd
mot inkomstbortfall på grund av sjukdom. Med hänsyn härtill skulle det
kunna diskuteras om reformen skall omfatta även hemmafruar, vilka i
denna egenskap är tillförsäkrade grundsjukpenning. För dessa är sjukpenningen
inte avsedd att ersätta ett inkomstbortfall utan den skall utgöra en
ersättning för de merkostnader som uppstår vid husmoderns sjukdom. Behovet
av ersättning för dessa merkostnader under karenstiden får emellertid
anses lika stort som behovet av ersättning för inkomstbortfall för de
förvärvsarbetande under samma tid. Därför bör i princip gälla samma
karensregler för de hemmafruförsäkrade som för andra försäkrade.

De ovan föreslagna reglerna går inte att utan vidare överföra på de
hemmafruförsäkrade. Spärregelns krav på att den försäkrade om hon varit
frisk skulle ha utfört förvärvsarbete för att sjukpenning skall utgå för den
första eller den andra dagen efter insjuknandedagen skulle, om det fick
galla även för hemmafruförsäkrade, innebära att de nuvarande karensreglerna
i praktiken bibehölls för denna grupp. Med hänsyn härtill bör
något sådant krav inte uppställas när det gäller de hemmafruförsäkrade.
Härigenom blir de hemmafruförsäkrade något gynnsammare ställda i
karenstidshänseende än övriga försäkrade, i det att de alltid blir berätti -

85

Kungl. Maj:ts proposition nr it3 år 196(i

gade till sjukpenning för den första och den andra dagen efter insjuknandedagen.
Detta kan i sin tur ge upphov till spänningar inom försäkringen,
vilka framgår av en jämförelse av sjukpenningskyddet för å ena sidan en
hemmafruförsäkrad kvinna och å andra sidan en kvinna med en förvärvsinkomst
på mellan 1 800 kr. och 2 600 kr., som skulle ha varit hemmafruförsäkrad
om inte förvärvsinkomsten uppgått till 1 800 kr. Båda kvinnorna
har lika stor sjukpenning, men kvinnan som är placerad i sjukpenningklass
på grund av förvärvsinkomst skulle till skillnad från den
hemmafruförsäkrade inte äga rätt till sjukpenning för de båda dagarna
närmast efter insjuknandedagen i annat fall än om hon då skulle ha utfört
förvärvsarbete därest hon varit frisk.

Det angivna spänningsförhållandet kan elimineras genom en regel av
innehåll att en kvinna, som inte omfattas av hemmafruförsäkringen på
grund av att hennes inkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 800 kr.
för år, skall vara berättigad till grundsjukpenning för den första och den
andra dagen efter insjuknandedagen, även om hon då inte som frisk skulle
ha utfört förvärvsarbete. Spärregeln bör kompletteras med en undantagsregel
av detta innehåll. Är en sådan kvinna vid sjukdom berättigad även till
tilläggssjukpenning, erhåller hon, om hon inte skulle ha utfört förvärvsarbete
den första och den andra dagen efter insjuknandedagen och sjukdomen
varar mindre än åtta dagar, inte tilläggssjukpenning utan endast
grundsjukpenning för dessa båda dagar. Med avseende på rätten till grundsjukpenning
blir hon därmed jämställd med hemmafruförsäkrade och med
avseende på rätten till tilläggssjukpenning med övriga förvärvsarbetande.

Enligt gällande bestämmelser kan en försäkrad efter anmälan till försäkringskassan
få karenstiden förlängd från tre till 33 eller 93 dagar, såvitt
angår tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning. Denna möjlighet till karenstidsförlängning för
före tagar inkom ster bör bibehållas. Eftersom slopandet av två av de
nuvarande obligatoriska karensdagarna leder till väsentligt höjda avgifter
för sjukpenning på grund av företagarinkomster, bör valmöjligheten innesluta
också den nuvarande tredagarskarensen.

Ersättningsnivån

Såsom inledningsvis framhållits bör en förstärkning av sjukpenningskyddet
inte begränsas till en reform rörande karenstiden utan avse även en höjning
av sjukpenningbeloppen. Frågan om sjukpenningens storlek äger
samband med utformningen av sjukpenningskalan. Från början
omfattade sjukpenningskalan inom den allmänna sjukförsäkringen 13 sjukpenningklasser,
av vilka den högsta avsåg årsinkomster av anställning om
14 000 kr. och däröver. I samband med den samordning mellan sjukförsäkringen
och den allmänna pensioneringen som ägde rum i och med antagandet
av lagen om allmän försäkring byggdes sjukpenningskalan ut med nya

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

klasser, så att den numera omfattar 15 sjukpenningklasser, av vilka den
högsta gäller vid förvärvsinkomster om 21 000 kr. om året och däröver. Utbyggnaden
överensstämde med vad 1958 års socialförsäkringskommitté föreslagit.
Enligt kommittén motiverade samordningen egentligen att sjukpenningskalan
byggdes ut till samma övre inkomstgräns som gäller för beräkning
av pensionsgrundande inkomst inom ATP, dvs. till 7,5 gånger basbeloppet.
Emellertid ansågs utbyggnaden lämpligen kunna ske i etapper.
Såsom ett ytterligare skäl för att stanna vid 21 000 kr. anfördes att de
grupper som hade förvärvsinkomster över 21 000 kr. till stor del utgjordes
av tjänstemän, vilka genom sjuklöneförmåner var tillfredsställande tryggade
mot inkomstbortfall vid sjukdom.

Tiden synes nu mogen för en ytterligare utbyggnad av sjukpenningskalan.
Inkomster över 21 000 kr. för år är numera inte ovanliga bland anställda,
som saknar sjuklöneförmåner. Även önskemålet om likställighet
med avseende på skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom motiverar således
ett sådant steg. Frågan är då om man nu bör bygga ut sjukpenningskalan
till ATP-taket, som enligt det nu gällande basbeloppet 5 300 kr. utgör
39 750 kr., eller om man bör stanna någonstans på vägen. Då det finns
anledning att anta att en utbyggnad med endast ett par sjukpenningklasser
snart skulle visa sig otillräcklig, bör utbyggnaden nu ske ända till ATP-taket.

Taket i ATP är indexreglerat och detta aktualiserar frågan om inte även
sjukpenningskalan borde vara indexreglerad. Behovet av en sådan anordning
kan emellertid inte sägas vara stort. Den skulle få betydelse endast
för inkomsttagare i toppen av sjukpenningskalan, för vilka det vid en indexbetingad
uppgång i inkomstbeloppen inte finns någon högre sjukpenningklass
att flytta upp i. Vid lägre inkomster följer däremot sjukpenningen
genom uppflyttning i sjukpenningklass höjningar i inkomstbeloppen. Dessutom
är en indexreglering av sjukpenningskalan ett tekniskt tämligen
komplicerat problem. Med hänsyn härtill är det mest praktiskt att sjukpenningskalan
nu byggs ut, så att den omfattar inkomster upp till det f. n.
gällande ATP-taket, och att den ytterligare utbyggnad, som kan motiveras
av att ATP-taket höjs på grund av indexförändringar, får ske genom särskilda
beslut allteftersom sådana kan befinnas påkallade. I enlighet härmed
föreslås att sjukpenningskalan utökas med sex nya klasser, nr 16—21, av
vilka den sistnämnda omfattar förvärvsinkomster om lägst 39 000 kr. per år.

Den höjning av sjukpenningen som är en av komponenterna
i förstärkningen av sjukpenningskyddet bör utformas med sikte på att
sjukpenningen för dag räknat skall ersätta i genomsnitt ungefär 80 % av
den förlorade nettoinkomsten. Med hänsyn till att skatten är högre för
ogifta än för gifta blir kompensationen även enligt den nya sjukpenningskalan
större för de ogifta än för de gifta. Vid förstärkningen av sjukpenningen
bör — i likhet med vad som är fallet med den nuvarande sjukpenningskalan
— tyngdpunkten i viss mån ligga på de lägre sjukpenning -

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

klasserna, så att kompensationsgraden där blir större än i de högre sjukpenningklasserna.

För att höjningen av sjukpenningen skall någorlunda likformigt komma
alla sjukpenningförsäkrade till godo, bör den omfatta både grundsjukpenningen
och tilläggssjukpenningen. En höjning av grundsjukpenningen
medför en förbättring av hemmafruarnas sjukpenningskydd.
Grundsjukpenningen bör höjas med 1 kr. till 6 kr. för dag.

I enlighet med vad ovan föreslagits har följande sjukpenningskala utarbetats.
I tablån anges för varje sjukpenningklass även den kompensationsgrad
som erhålls med den nya skalan vid en inkomst, som ligger mitt
emellan den nedre och den övre inkomstgränsen för placering i klassen
(klassmitten), och vid en kommunal utdebitering av 17 kr. per skattekrona.

Sjuk-

penning-

klass

nr

Inkomsten av förvärvs-arbete uppgår för år

Sjuk-penning kr;

ökning i
förhållande
till nu inom
parentes

Kompensationsgrad i procent1

till

kr

men ej till
kr

ogifta

gift2

samtliga

2

1 800

2 600

6(+ 1)

100

100

100

3

2 600

3 400

7(+ 1)

98

96

97

4

3 400

4 200

8(4- 1)

95

86

92

5

4 200

5 000

9(+ 1)

89

80

86

6

5 000

5 800

10(+ 1)

85

78

82

7

5 800

6 800

12(+ 2)

90

83

87

8

6 800

8 400

14(+ 2)

89

82

86

9

8 400

10 200

16(+ 2)

83

78

81

10

10 200

12 000

19(4- 3)

86

81

83

11

12 000

14 000

22(4- 4)

86

79

82

12

14 000

16 000

25(4- 5)

87

80

82

13

16 000

18 000

28(4- 6)

88

79

82

14

18 000

21 000

31(4- 6)

87

77

79

15

21 000

24 000

34(4- 6)

85

75

77

16

24 000

27 000

37(4- 9)

84

74

76

17

27 000

30 000

40(4-12)

83

73

75

18

30 000

33 000

43(4-15)

83

73

74

19

33 000

36 000

46(4-18)

82

73

74

20

36 000

39 000

49(4-21)

81

72

73

21

39 000

—

52(4-24)

81

72

73

1 För försäkrad, som är berättigad Ull barntillägg, blir kompensationsgraden högre.

2 Med gift avses den vars make icke har inkomst.

Hittills har moderskapspenningen stått i en bestämd relation
till grundsjukpenningens belopp. Även den nu föreslagna höjningen av
grundsjukpenningen bör återverka på moderskapspenningen, som f. n. är
1)00 kr. vid enkelbörd. Med hänsyn till att moderskapspenningen höjdes
kraftigt så sent som år 1963, bör höjningen kunna bestämmas så, att mode
rskapspcnn ingens belopp blir jämnt 1 000 kr. Det belopp som tillkommer
vid flerbörd bör höjas till 500 kr. för varje barn utöver ett.

Höjningen av sjukpenningen bör återverka även på den frivilliga

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

sj ukpenningf örsä k ringen. Enligt gällande regler får frivillig
försäkring för sjukpenning inte avse högre belopp än 12 kr. och sådan
försäkring för sjukpenningtillägg inte högre belopp än att tillägget och
sjukpenning enligt den obligatoriska försäkringen sammanlagt uppgår till
högst 12 kr. Maximigränsen bör höjas till 15 kr.

Finansieringsfrågor

Sjukförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna och från
de försäkrade själva samt genom statsbidrag.

Staten bidrar med hälften av kostnaderna för sjukvårdsersättning (utom
ersättning för sjukhusvård i Sverige), grundsjukpenning, barntillägg och
moderskapspenning.

Arbetsgivaravgiften beräknas på arbetsgivarnas lönekonton, varvid man
bortser från den del av varje arbetstagares lön som överstiger 22 000 kr. för
år räknat. Uttagsprocenten är 1,5. Vid bestämmandet av detta procenttal
har statsmakterna utgått från att arbetsgivarna bör svara, förutom för viss
del av utgifterna för sjukvård, för 60 % av försäkringens utgifter för tillläggssjukpenning
på grund av anställningsinkomster.

De kostnader som inte täcks genom statens och arbetsgivarnas bidrag
slås ut på de försäkrade i form av sjukförsäkringsavgifter. Dessa avgifter
är olika stora i olika kassor beroende bl. a. på lokala skillnader i sjukfrekvens.
De företagare som är försäkrade för tilläggssjukpenning har väsentligt
större avgifter än löntagarna, såvida inte företagarna utnyttjar möjligheten
till förlängning av karenstiden för tilläggssjukpenningen. Som
exempel kan nämnas att den årliga avgiften för tilläggssjukpenning i Stockholm
i sjukpenningklass nr 18 (årsinkomsten uppgår till 16 000 kr. men
inte till 18 000 kr.) fr. o. m. år 1965 är 163 kr. för löntagare och 357 kr. för
företagare med tre dagars karenstid.

Det är inte möjligt att på ett helt tillförlitligt sätt beräkna vad det kostar
att ta bort två karensdagar och att höja sjukpenningen på föreslaget sätt.
Svårigheterna sammanhänger bl. a. med att en reform påverkar frekvensen
av sjukanmälningar i en omfattning som inte kan förutses med någon säkerhet.
Det är dessutom att märka att en reform som innefattar både en förkortning
av karenstiden och en höjning av sjukpenningbeloppen måste få
en kumulativ effekt på kostnaderna.

I följande tablå anges med ledning av uppgifter, som lämnats av riksförsäkringsverket,
den kostnadsökning för helt år som kan antas uppstå
genom reformen. Beräkningen utgår från den kader av inskrivna försäkrade,
som fanns den 31 december 1964, och från ett antagande att sjuktalet
(= ersatta sjukdagar per inskriven försäkrad och år) med nuvarande
ersättningsregler ligger vid 15,0. Sjuktalet har antagits stiga med ca 20 % på
grund av borttagandet av två karensdagar och med ca 10 % på grund av höjningen
av ersättningsnivån eller till ca 20 (15,0 x 1,20 x 1,10 = 19,80).

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Resultatet blir praktiskt taget detsamma, om man antar att var och en av
åtgärderna att ta bort två karensdagar och höja ersättningsnivån medför en
ökning av sjuktalet med 15 % (15,0 X 1,15 X 1,15 = 19,84).

Förmån

Beräknade
kostnader en-ligt nuvaran-de regler vid
sjuktalet 15,0

Beräknade

kostnader

efter

reformen

Beräknad
kostnadsök-ning genom
reformen

Grundsjukpenning.....

334

537

203

Tilläggssjukpenning
löntagare...........

672

1 157

485

företagare ..........

53

92

39

Barntillägg...........

25

33

8

Moderskapspenning. . . .

110

122

12

Tilläggssjukpenning vid
barnsbörd .........

95

120

25

1 289

2 061

772

Vidare får man räkna med en viss ökning i förvaltningskostnaderna,
som dock inte torde nämnvärt påverka kostnadsberäkningen.

En kostnadsökning av angiven storlek skulle med nuvarande finansieringsregler
resultera i väsentligt höjda avgifter för de försäkrade själva
och en kraftig ökning av statsbidraget. Däremot skulle arbetsgivarnas avgifter
till sjukförsäkringen inte påverkas, eftersom de inte beräknas på
grundval av försäkringens utgifter utan på grundval av utgivna lönebelopp.
Tyngdpunkten i reformen ligger på löntagarnas tilläggssjukpenning och det
framstår därför såsom naturligt att kostnadsökningen i allt väsentligt tas
ut genom ökade arbetsgivaravgifter. Däremot bör löntagarnas avgifter och
statsbidraget i princip inte påverkas av reformen. Det är dock rimligt att
löntagarnas avgifter stiger i de fall då den försäkrade flyttar upp i en högre
sjukpenningklass såsom en följd av att sjukpenningskalan byggs ut.

För att statsbidraget skall bli i stort sett oförändrat i kr. räknat
trots att utgifterna för sjukförsäkringen stiger, är det erforderligt att bidragsprocenten
sänks från 50 till 40.

Denna sänkning av statsbidragets andel i kostnaderna leder i och för sig
till en höjning av de försäkrades avgifter för grundsjukpenning och sjukvårdsersättning.
Denna effekt skärps i fråga om avgiften för grundsjukpenning
genom att kostnaderna för denna förmån stiger. Ett sätt att motverka
en sådan ökning av de försäkrades avgifter är att arbetsgivaravgifter
i större utsträckning än nu används för finansieringen av utgifterna
för sjukvårdsersättning. Den ökade insatsen av arbetsgivaravgifter till utgifterna
för sjukvårdsersättning bör vara ungefär så stor, att avgiftshöjningen
för grundsjukpenning i huvudsak motvägs av en sänkning av avgiften för
sjukvårdsersättning.

Utsträckningen av sjukpenningskalan till att omfatta lönedclar upp till

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

7,5 gånger basbeloppet (39 750 kr.) bör föranleda, att även avgiftsunderlaget
får omfatta lönedelar upp till samma belopp. 1 % av avgiftsunderlaget
beräknas ge 460 milj. kr. för år 1964. Om man vid fastställandet av avgiftsunderlaget
tagit hänsyn till lönedelar upp till 39 750 kr., kan det beräknas
att 1 % av avgiftsunderlaget i stället skulle lia gett 500 milj. kr. Vid beräkningen
av den procent, vartill arbetsgivaravgiften bör fastställas vid ett genomförande
av reformen, synes man böra utgå från alt 1 % på avgiftsunderlaget
ger 500 milj. kr. i avgifter. Häremot kan visserligen invändas
att med hänsyn till den fortgående lönestegringen 1 % av avgiftsunderlaget
år 1967, då reformen beräknas träda i kraft, bör ge mer än 500 milj. kr.
Emellertid är beräkningarna av utgifterna för försäkringen i huvudsak baserade
på 1964 års siffror. År 1967 bör även utgifterna ha stigit, bl. a. med
hänsyn till att sjukpenningen i princip stiger med lönen. Den ökning av intäkterna
som kan uppstå motsvaras därför sannolikt av en ungefär lika stor
ökning på utgiftssidan.

För att man skall kunna uppnå en sådan avgiftssänkning på sjukvårdscrsättningssidan
att avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan i stort sett
motvägs bör den del av arbetsgivaravgiften som går till sjukvårdsersättning
höjas från 0,4 till 0,7 procentenheter. I förening med ökningen av avgiftsunderlaget
medför detta uppskattningsvis en ökning av arbetsgivarbidraget
till utgifterna för sjukvårdsersättning med 166 milj. kr.

Vad slutligen gäller löntagarnas tilläggssjukpenning är avsikten att hela
den kostnadsstegring som uppkommer i de nuvarande sjukpenningklasserna
skall täckas med arbetsgivaravgifter, så att löntagarnas avgifter för
tilläggssjukpenning i dessa klasser kan hållas på i stort sett oförändrad
nivå. Nämnda kostnadsstegring kan beräknas på följande sätt. Hela kostnaden
för löntagarnas tilläggssjukpenning efter reformens genomförande
har beräknats till ca 1 157 milj. kr., varav uppskattningsvis ca 65 milj. kr.
hänför sig till de nya sjukpenningklasserna. Totalkostnaden i de nuvarande
sjukpenningklasserna blir alltså (1 157 — 65 =) 1 092 milj. kr. Löntagarnas
avgifter för tilläggssjukpenning har för år 1964 uppskattats till sammanlagt
269 milj. kr. Arbetsgivarna bör således av kostnaderna för sjukpenning i de
nuvarande sjukpenningklasserna bära (1 092 — 269 =) 823 milj. kr. eller
ungefär 75 %. Det synes med hänsyn härtill lämpligt att riktmärket för arbetsgivarnas
tillskott till utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning
sätts vid 75 % mot f. n. 60 % av nämnda utgifter. I enlighet härmed bör arbetsgivaravgiften
för löntagarnas tilläggssjukpenning utgöra (0,75x 1 157 =)
868 milj. kr. Samma procenttal bör tillämpas även vid beräkningen av
arbetsgivartillskottet till löntagares tilläggssjukpenning vid barnsbörd,
vilket följaktligen bör utgöra (0,75 x 119 =)89 milj. kr. Sammanlagt bör
till utgifterna för tilläggssjukpenning utgå i arbetsgivaravgift ca (868 +
89 =) 957 milj. kr. Detta motiverar ett uttag av 1,9 %.

Med de angivna förändringarna i grunderna för statsbidraget och arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 91

Sammanställning av arbetsgivaravgift

Ändamål

Procent av
avgiftsunderlaget

Ungefärligt
belopp i
milj. kr. enligt
förslaget

Nu1

Förslag2

0,4

0,7

350

Tilläggssjukpenning............................

1,1

1,9

950

1,5

2,6

1 300

1 Avgiftsunderlaget beräknas på lönedelar upp till 22 000 kr.

2 Avgiftsunderlaget beräknas på lönedelar upp till 39 750 kr.

givaravgiften kommer kostnaderna för sjukförsäkringen att fördela sig på
sätt framgår av följande sammanställning.

Sammanställning av de beräknade kostnaderna för reformen och dess finansiering
ökningar och minskningar i kostnaderna inom parentes

Kostnader
i milj. kr.

Finansiering

Förmån

Försäk-

rade

Arbets-

givarna

Staten

1. Grundsjukpenning, barntillägg och
moderskapspenning................

692( + 223)

415(4-180)

-(—>

277(4-43)

2. Tilläggssjukpenning för löntagare----

1 276(4-510)

319(4- 13)

957(4-497)

-(— )

3. Tilläggssjukpenning för företagare . . .

93(+ 39)

93(4- 39)

—(—)

—(— )

4. Sjukvårdsersättning1...............

560(-t--0)

79(—135)

350(4-166)

131(—31)

Reformen totalt......................

2 621(4-772)

906(4-97)

1 307(4-663)

408(4-12)

1 Beräkningen grundar sig på sjukkassornas utgifter för sjukvård och läkemedel för år 1964.

De försäkrades avgifter för grundsjukpenning, barntillägg och
moderskapspenning stiger på grund av reformen. Kostnadsökningarna på
dessa områden, som sammanlagt uppgår till 223 milj. kr., täcks delvis genom
att statsbidraget i kronor räknat stiger med 43 milj. kr. Reformen,
inklusive ökade administrationskostnader, kan antas leda till en ökning
av denna del av de försäkrades avgifter med ca 40 kr. per avgiftspliktig.

Enligt vad ovan föreslagits minskar statsbidraget till sjukvårdsersättning
med ca 31 milj. kr. Samtidigt ökar den del av arbetsgivaravgiften som är
avsedd för detta ändamål med ca 166 milj. kr. De försäkrades avgifter till
denna del av försäkringen sjunker med sammanlagt 135 milj. kr. Detta leder
till en sänkning av avgiften med ca 30 kr. per avgiftspliktig. Härigenom
inotvägs i huvudsak avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan.

För att avgifterna för grundsjukpenning inte skall drabba försäkrade med
låga inkomster bör skyldigheten att erlägga sådan avgift, i likhet med vad
som gäller i fråga om avgiften för sjukvårdsersättning, vara beroende av att

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst beräknats för den försäkrade.

Till undvikande av tröskeleffekter bör denna regel kompletteras med en
upptrappningsregel av innebörd att avgifterna för grundsjukpenning och
sjukvårdsersättning sammanlagt inte får överstiga 10 % av den beskattningsbara
inkomsten.

I fråga om den som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser
bör gälla, att avgiftsskyldighet inträder om beskattningsbar inkomst
beräknats för någon av de samtaxerade. Upptrappningsregeln bör för dessa
fall ha det innehållet att avgifterna till grundsjukpenning och sjukvårdsersättning
för var och en av de samtaxerade tillhopa inte får överstiga 5 % av
den sammanlagda beskattningsbara inkomsten.

De nu föreslagna avgiftslindringsreglerna kan beräknas få betydelse för
ensamstående med inkomster upp till drygt 5 000 kr. för år och för samtaxerade
med sammanlagda inkomster om högst 10 000—11 000 kr. Den avgiftslindring
som sålunda kommer nämnda grupper till del medför en avgiftsökning
för övriga avgiftspliktiga, som kan uppskattas till 10—15 kr.
per avgiftspliktig.

Deu del av löntagarnas avgifter som rör tilläggssjukpenning blir i stort
sett oförändrad på grund av att kostnadsökningen i allt väsentligt bärs
av arbetsgivarna. För den som genom reformen flyttar upp i sjukpenningklass
blir det dock en höjning av avgiften för tilläggssjukpenning i proportion
till den höjning av tilläggssjukpenningen som är en följd av uppflyttningen.

Den del av företagarnas avgifter som gäller tilläggssjukpenning ökar för
en försäkrad som nu har tre dagars karenstid med i regel mellan 50 och
70 % i de nuvarande sjukpenningklasserna om försäkringen gäller utan karenstid.
Väljer den försäkrade att behålla den nuvarande karenstiden tre
dagar, blir höjningen något mer än hälften så stor. Såsom exempel kan
nämnas att genomsnittsavgiften i landet för tilläggssjukpenning, som svarar
mot inkomst av annat förvärvsarbete, i sjukpenningklass nr 13 (årsinkomsten
uppgår till 16 000 men ej till 18 000 kr.) kan beräknas stiga
med 102 kr. till 374 kr., om den försäkrade har kvar karenstiden tre dagar,
och med 168 kr. till 440 kr., om hans försäkring överensstämmer med
löntagarnas i fråga om karenstid.

För arbetsgivarnas avgifter till yrkesskadeförsäkringen tilllämpas
samma avgiftsunderlag som för avgifterna till sjukförsäkringen.
Utsträckningen av avgiftsunderlaget inom sjukförsäkringen till att omfatta
lönedelar upp till ATP-taket bör återverka även på avgiftsunderlaget
inom yrkesskadeförsäkringen, eftersom den utbyggda sjukpenningskalan
också blir tillämplig vid sjukdomsfall på grund av yrkesskada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

93

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över promemorian »Förbättrad sjukpenningförsäkring» Allmänna

synpunkter

Remissinstanserna ställer sig allmänt positiva till tanken på en förbättring
av skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom. De är sålunda ense
om att sjukpenningskalan bör byggas ut med nya sjukpenningklasser i enlighet
med förslaget. I princip är man också ense om att sjukpenningens
kompensationsgrad bör höjas. En omstridd fråga gäller förslaget att avskaffa
de nuvarande reglerna om tre dagars karenstid för rätt till sjukpenning.
De flesta remissinstanserna tillstyrker detta förslag eller lämnar
det utan erinran, medan några ställer sig bestämt avvisande. Många remissinstanser,
både sådana som ansluter sig till förslaget att slopa de nuvarande
karenstidsreglerna och sådana som ogillar det, är kritiska till den utformning
de nya lagreglerna fått. Också den föreslagna metoden att lösa finansieringen
av sjukförsäkringsreformen är föremål för delade meningar. I de
flesta yttranden godtas dock förslaget.

Flertalet remissinstanser understryker önskemålet om likställighet mellan
olika arbetstagargrupper i fråga om skyddet mot inkomstbortfall vid
sjukdom. Samtidigt beklagar många att den önskvärda utjämningen av
sjukförmånerna under karensdagarna inte kunnat uppnås genom förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter.

LO konstaterar, att de förhandlingar som förts under de senaste årens
avtalsrörelser inte lett till något positivt resultat för de arbetstagare som
saknar sjuklön från arbetsgivaren. Förslaget om en förkortning av karenstiden
är därför enligt LO:s mening ett värdefullt steg i syfte att utjämna
olikheter i det ekonomiska skyddet mellan olika grupper på arbetsmarknaden.
TCO anser, att en förbättring av ersättningen under sjukdom är i hög
grad angelägen för stora grupper av arbetstagare. TCO beklagar att frågan
om ersättning under karenstiden inte kunnat lösas genom sjuklön från
arbetsgivaren, då ett sådant alternativ skulle ha inneburit väsentliga fördelar
jämfört med en lösning försäkringsvägen. I det förevarande läget vill
organisationen inte motsätta sig den föreslagna lösningen. SR har i princip
inte något att erinra mot borttagandet av två karensdagar. SACO anser att
frågan om bättre trygghet -— särskilt vid kortvarig sjukdom — bör lösas
förhandlingsvägen, eftersom en sådan utväg medför uppenbara fördelar. Åtgärder
bör därför vidtas för att ytterligare stimulera en sådan lösning.

Riksförsäkringsverket yttrar att karenstidsreformen kommer att medföra
mycket betydande olägenheter. Möjligheten att lösa karenstidsfrågorna ge -

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

nom överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter borde därför ytterligare
undersökas.

Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
Försäkringskasseförbundet och Folksam ansluter sig i princip till
förslagen i promemorian.

Ett realiserande av förslaget innebär enligt försäkringsinspektionens mening
ett fullföljande av det reformverk på pensioneringens och sjukförsäkringens
område som genomförts under efterkrigstiden. Liksom ATP-reformen
innebar ett avgörande steg mot en utjämning mellan olika befolkningsgrupper
vad gäller pensionstryggheten, avser sjukförsäkringsreformen att
skapa likställighet i fråga om tryggheten under sjukdom. Inspektionen delar
därför den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian, att starka
rättviseskäl talar för att sjukförsäkringen byggs ut. Efter att ha berört kostnaderna,
riskerna för missbruk, administrativa olägenheter och den negativa
effekt, som reformen kan få på den spända arbetskraftsbalansen i folkhushållet,
yttrar inspektionen, att man inte kan undgå intrycket att det
pris som betalas för den eftersträvade sociala rättvisan blir mycket högt.
Enligt inspektionens mening är det beklagligt att det inte varit möjligt att
vinna social rättvisa genom en alternativ metod, som skulle ha inneburit
större återhållsamhet med förmåner i de kortvariga sjukdomsfallen. Skulle
verkningarna av reformen bli sådana att de inte låter sig samhällsekonomiskt
försvaras, får man längre fram aktualisera alternativet att genom en
omkonstruktion av ersättningssystemet, som ger en större del av förmånerna
till de långvariga sjukdomsfallen, låta alla vidkännas viss inkomstminskning
vid korta sjukdomsfall. Inspektionen fäster också uppmärksamheten
på ett annat socialt rättviseproblem. Den miljardreform, som den bättre sjukpenningförsäkringen
innebär och som till stor del kommer de korta sjukdomsfallen
till godo, begränsar utrymmet för reformer för långtidssjuka
och handikappade. Inspektionen tillägger, att man uppenbarligen underskattar
det faktum att alla är utsatta för risk att bli handikappade. Man
måste därför inrikta ansträngningarna på uppgiften att inom folkhushållet
reservera en väsentligt vidgad ram för ytterligare reformer till förmån för
långtidssjuka och handikappade. Allt detta hindrar dock inte, slutar inspektionen,
att förslaget har en viktig social motivering och inspektionens uppfattning
är därför att förslaget i huvudsak bör förverkligas.

Svenska försäkringsbolags riksförbund räknar med att slopandet av karenstiden
kommer att leda till missbruk och en kraftig ökning av antalet
korttidssjuka samt ifrågasätter om de två karensdagarnas borttagande verkligen
innebär en vinst av den storleksordningen att vägande skäl finns för
förslagets genomförande. I stället för försäkringsvägen borde förmåner till
de anställda under karensdagarna utges av arbetsgivaren. Åtskilliga kontrollproblem
skulle då elimineras och administrationskostnaderna kunde hållas

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

på en skälig nivå. Enligt riksförbundets mening är det vidare väsentligt att
vid övervägande av sociala reformer en prioritering sker av de mest angelägna
vårdområdena, däribland invalidvården.

Svenska arbetsgivareföreningen godtar utbyggnaden av sjukpenningskalan
och ansluter sig i princip till förslaget om höjning av sjukpenningens
kompensationsgrad. Föreningen motsätter sig förslaget att kostnaderna för
reformen väsentligen täcks genom arbetsgivaravgifter, vilket förslag föreningen
tror syfta till att för arbetstagarna dölja den verkliga kostnaden
för reformen. Förslaget om karenstiden avstyrks. Föreningen anser i denna
del att det f. n. finns åtskilliga betydligt angelägnare behov på vilka tillgängliga
medel i stället skulle kunna satsas, t. ex. de handikappades rehabilitering,
vissa sektorer inom vårdområdet och cancerforskningen. Jämfört
med de fördelar som därigenom skulle vinnas, ter sig enligt föreningens
mening fördelarna av sjukpenning under två dagar som skäligen obetydliga.
I övrigt framhåller föreningen att den omständigheten att parterna på
arbetsmarknaden funnit det lämpligt att avtalsvägen komplettera försäkringsskyddet
för en viss grupp inte rimligen bör få tas till intäkt för att
genom lagstiftning generellt införa samma förmån. Uppenbarligen vore det
ogörligt att lagstiftningsvägen ordna med kompensation ens i flertalet fall
då olika grupper av arbetstagare förvärvat rätt till en viss typ av förmåner
i olika hög grad. Härtill kommer att, om statsmakterna skulle ha ambitionen
att göra detta, så skulle friheten för organisationerna på arbetsmarknaden
att genom avtal reglera olika frågor i stor utsträckning komma
att framstå som en illusion. Föreningen pekar dessutom på att risken för
missbruk dels stiger med kompensationsgraden och dels förekommer särskilt
i samband med korttidsfrånvaro, dvs. i stort sett sådan frånvaro som
hittills omfattats av karensdagarna. Föreningen anser vidare, att — även
om det stora flertalet av de försäkrade motsvarar det förtroende som sjukpenningförsäkringen
bygger på — karensdagarna behövs som en spärr mot
missbruk i alltför stor omfattning av sjukförsäkringsförmånerna. Som argument
mot karenstidsreformen åberopar föreningen vidare de administrativa
olägenheterna och de kontrollsvårigheter som uppstår.

Arbetsgivareföreningen framhåller att i promemorian inte berörts den
indirekta kostnad som ökad frånvaro från arbetet skulle medföra för företagen.
I sådana företag, vilkas produktionskostnader till stor del består av
kapitalkostnader för maskiner och anläggningar och som inte kan kompensera
den ökade frånvaron genom ökning av antalet anställda, skulle
kostnadsökningen bli betydande. Dessa indirekta kostnader är mycket
svåra att beräkna och varierar från företag till företag. De måste emellertid
vara betydande. Föreningen yttrar vidare, att man vid bedömningen av
om den föreslagna reformen bör genomföras samt av hur de direkta kostnaderna
för densamma bör fördelas måste ta hänsyn till näringslivets kon -

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

kurrenssituation. Möjligheterna att genom prisstegringar kompensera sig

för kostnadshöjningar är särskilt små för företag i internationell konkur rens.

Arbetsgivareföreningen behandlar frågan om karensdagarna i avtalsförhandlingarna
och nämner att LO under avtalsrörelsen 1963—1964 krävde
att ersättning för inkomstbortfallet under karensdagarna skulle utges
av arbetsgivarna. Kraven avböjdes dels av kostnadsskäl och dels från
principiella utgångspunkter. Föreningen var dock beredd att medverka till
avsättningar till individuella sparkonton, om detta kunde ske även för
tjänstemännens del. Ett förslag till sjuksparkonton utarbetades och förelädes
tjänstemännens organisationer, som dock avvisade förslaget. På
grund härav samt till följd av de komplicerade frågor i övrigt som behandlades
i avtalsrörelsen förelädes det inte LO. I den pågående avtalsrörelsen
har föreningen föreslagit såväl LO som tjänstemännens organisationer
individuella sjuksparkonton, vilket förslag i stort sett innebär
följande. Arbetsgivaren öppnar i bank ett sjuksparkonto för varje anställd.
Efter överenskommelse kan medlen få innestå i arbetsgivarens rörelse.
Varje avlöningsperiod gör arbetsgivaren en bestämd avsättning till kontot.
För varje karensdag äger den anställde lyfta ett visst belopp av de på
kontot innestående medlen. Om den anställde ej uttömt kontot till följd
av sjukdom, äger han ändå disponera medlen, förutsatt att ett minimibelopp
motsvarande ett visst antal karensdagar kvarstår på kontot. Genom
att karensdagsersättningen utgår från ett individuellt konto innebär systemet
en viss närvarostimulans.

Enligt föreningens mening är sjukspar kontosystemet enda möjligheten
att eliminera några av de nackdelar som vidlåder andra former av ersättning
under karensdagarna. Samtidigt som det ger ett rimligt skydd mot
inkomstbortfall vid korttidssjukdom frestar det inte till onödig frånvaro.
Slutligen kan administrationen göras relativt enkel och billig.

Med hänsyn till att det för stora delar av arbetsmarknaden varit möjligt
att träffa avtal om sjuklön under karensdagarna bör enligt Sveriges haniverks-
och industriorganisations mening en tvingande lagstiftning inte tillgripas
förrän de pågående förhandlingarna om denna fråga slutförts och
frågan eventuellt tagits upp i andra avtalslägen. RLF är inte övertygat om
att den föreslagna förbättringen av sjukpenningförsäkringen just nu är den
mest angelägna reformen. En förbättring för de långtidssjuka anses mera
angelägen. Sveriges köpmannaförbund anser att behovet av försäkringsskydd
under de två första dagarna efter sjukdomsfallet framstår såsom relativt
begränsat i jämförelse med behovet av skydd vid längre sjukdom. Med
hänsyn härtill kan ett slopande av karensdagarna ej anses vara oundgängligen
påkallat. Mot reformen åberopar förbundet vidare risken för missbruk
och den för de försäkrade besvärande kontrollen från försäkringskassornas

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 97

sida. Svensk industriförening anser att frågan bör lösas genom förhandlingar
och inte genom lagstiftning.

Karenstiden

Remissinstanserna synes allmänt vara ense om att man i ett sjukpenningsystem,
där sjukpenning utgår för varje dag oavsett om och i vad mån den
för den försäkrade skulle ha utgjort en arbetsdag, måste ha särskilda spärrregler,
om man utger sjukpenning för den första eller andra dagen efter
insjuknandedagen. Den föreslagna regeln att den försäkrade äger rätt till
sjukpenning för den första eller andra dagen efter insjuknandedagen, endast
om sjukdomen hindrat honom från att utföra arbete, som han eljest skulle
ha utfört, anses dock inte tillfredsställande. Mot regeln anmärks i huvudsak
att den innebär risker för överkompensation och missbruk och att den medför
betydande svårigheter vid den praktiska tillämpningen.

Riksförsäkringsverket anser att den föreslagna spärregeln skulle medföra
egendomliga konsekvenser i en del fall och anför därom följande. Om de
arbetsfria dagarna ligger i slutet av en sjukperiod, uppstår i vissa fall en
inte ringa överkompensation. Omfattar arbetsveckan måndag—fredag, får
exempelvis den som sjukanmäler sig en onsdagskväll och därefter är sjuk
fyra dagar (t. o. m. söndag) sjukpenning för alla dessa dagar, av vilka lördag
och söndag är arbetsfria och utan inkomstbortfall. Kompensationsgraden
blir här betydligt över 100 % av den vanliga inkomsten. Görs sjukanmälan
på en fredag och varar sjukdomen ytterligare fyra dagar (t. o. m. tisdag),
kommer sjukpenning däremot att utgå för endast två dagar (måndag och
tisdag). Enligt verkets mening måste en sådan skillnad te sig svårbegriplig
för de försäkrade. Statens avtalsverk visar med olika exempel att en spärrregel,
som tar sikte endast på den första och den andra dagen i en sjukperiod,
inte utesluter möjligheten till en betydande överkompensation, samtidigt
som kompensationen för inkomstbortfallet blir starkt varierande beroende
på hur insjuknandedagen infaller i förhållande till arbetsfria dagar.
Avtalsverket hävdar att regler av den typ som redovisas i förslaget ökar riskerna
för missbruk av försäkringen. LO anför att en viss omarbetning av
den ifrågavarande spärregeln torde bli nödvändig. TCO anser att regeln fått
en utformning som kan innebära vissa komplikationer för anställda som är
månadsavlönadc. Regeln bör enligt TCO:s mening bygga på kriteriet, att den
försäkrade förlorar mot sjukpenningen svarande arbetsinkomst i stället för
som föreslagits att den försäkrade hindrats att utföra förvärvsarbete.

Flera remissinstanser anser att tillämpningen av en bestämmelse som
bygger på att sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete,
som han eljest skulle ha utfört, blir svår att tillämpa i praktiken. Riksförsäkringsverket
pekar på anställda som ägnar sig åt bisysslor de dagar som
är arbetsfria i den ordinarie anställningen. Enligt verkets mening bör det

7 Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

klarläggas, i vilken omfattning förvärvsarbete skulle ha utförts för att spärrregeln
inte skall vara tillämplig. Det kan t. ex. krävas, att den försäkrade
skulle ha arbetat viss minimitid eller att gottgörelsen för det ifrågasatta
arbetet är av viss storleksordning. Även statens avtalsverk berör tillämpningssvårigheterna
i de fall då den försäkrade har extraarbete. Avtalsverket
antyder en lösning som enligt verket borde kunna ge ett resultat som är mer
tillfredsställande. Denna innebär att spärregeln utformas så att sjukpenning
under de första sju dagarna av en sjukdom — dagen då sjukdomsfallet inträffade
oräknad — skall utgå endast för sådana dagar då den försäkrade på
grund av sjukdom gått miste om arbetsinkomst hos den arbetsgivare från
vilken han uppbär sin huvudsakliga inkomst. Om spärregeln skall införas,
anser Sveriges hantverks- och inclustriorganisation att det bör klargöras att
med förvärvsarbete avses arbete för huvudarbetsgivaren. För att i någon mån
eliminera riskerna för missbruk bör enligt Försäkringskasseförhundets mening
gälla att förvärvsarbetet är av någorlunda regelmässig karaktär och
helst även har beaktats i samband med vederbörandes klassplacering.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar att av förslaget inte framgår om
det förvärvsarbete som skulle ha utförts skall vara av viss minsta omfattning
för att tas i beaktande. Frånvaron av någon precisering tyder närmast
på att hinder att utföra förvärvsarbete av även mycket ringa omfattning
skulle kvalificera till sjukpenning, vilket enligt föreningens mening är orimligt.
Lagtexten bör därför i likhet med vad som gäller inom arbetslöshetsförsäkringen
förses med ett tillägg om att förvärvsarbetet måste uppgå till
viss minimitid eller medföra en viss minimiinkomst för att kunna beaktas.
Föreningen anför vidare, att det inom vissa branscher med stor förekomst
av s. k. intermittenta anställningar är svårt att avgöra, om vederbörande
skulle ha arbetat eller ej. Föreningen anser att det mera klart bör uttryckas
att sjukpenning inte skall utgå, om t. ex. industrisemester eller permitteringar
gjort att den försäkrade inte skulle ha kunnat beredas arbete. Föreningen
ställer till sist frågan om spärregeln skall tillämpas också för anställda
med veckolön, månadslön eller årslön, vilka alltså har betalt även på
fria lördagar, sön- och helgdagar samt andra arbetsfria dagar. Svenska
landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet
tar också upp frågan om tillämpningen för arbetstagare med intermittent
arbete, i fråga om vilka det måste bli mycket svårt att avgöra, om de
skulle ha arbetat första eller andra dagen efter insjuknandet. Förbunden
anser det vidare oklart, om det föreligger rätt till sjukpenning under första
eller andra dagen efter insjuknandedagen, när dessa dagar utgör semesterdagar
för den försäkrade.

I fråga om den föreslagna kompletterande regeln, att sjukpenning alltid
skall utgå för samtliga dagar efter insjuknandedagen om sjukperioden varat
minst åtta dagar, framhåller statens avtalsverk, Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet att den inte

99

Kungl. Maj.ts proposition nr It ti år 1!)C>(i

synes helt överensstämma ihed i promemorian anförda synpunkter om nackdelarna
med villkorliga karenstider. Det ifrågasätts därför om inte denna
regel bör utgå. Också riksförsäkringsverket anser att regeln har mindre
önskvärda konsekvenser och ifrågasätter om man inte bör överväga att förlänga
kvalifikationstiden till två veckor. Försäkringskasseförbundet anför
att åttadagarsregeln kommer att medföra att den försäkrade ställs inför valet
att friskanmäla sig senast den sjunde dagen efter insjuknandedagen eller att
dröja med att återgå i arbete till den åttonde dagen eller senare. Den försäkrade
kommer då att kunna väga inkomstbortfallet mot fördelen att få
kompensation för resterande sjukdagar och för de två arbetsfria dagarna i
början av sjukperioden. En utsträckning av sjukperioden i sådana fall kommer
inte sällan att medföra ett bättre, likvärdigt eller obetydligt sämre utbyte.
Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening leder åttadagarsregeln
till svåra tröskelproblem, som visserligen i princip kvarstår men dock minskar,
om man förlänger tidsperioden till exempelvis tre veckor.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i sitt yttrande åberopar ett utlåtande av
styrelsens arbetslöshetsdelegation, anser att förslaget att sjukpenning inte
utgår för insjuknandedagen innebär en försämring för de arbetslöshetsförsäkrade,
eftersom dessa vid insjuknande under en arbetslöshetsperiod i
många fall inte skulle få ersättning för insjuknandedagen från vare sig
sjukförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen. Styrelsen förordar att den
nuvarande samordningen mellan de båda försäkringarna bibehålls. Styrelsen
framhåller vidare, att ändringen av sjukpenningförsäkringens karenstidsregler
gör viss ändring av bestämmelserna om karenstidsbefrielse i arbetslöshetsförsäkringen
nödvändig. Riksförsäkringsverket har samma mening.

Svenska arbetsgivareföreningen anser att vissa övergångsproblem kommer
att uppstå och önskar ett klarläggande om de föreslagna reglerna skall gälla
för sjukfall som inträffar den 30 eller den 31 december 1966. Vidare anförs
att enligt nu gällande regel karenstid inte skall räknas, om en sjukperiod
inträffar inom 20 dagar efter en tidigare sjukperiod. Fråga uppstår nu om
enligt de föreslagna reglerna sjukpenning skall utbetalas för den första
dagen i den senare perioden, om sjukperioderna inträffar på var sin sida om
årsskiftet 1966/67. Alternativt kan frågan komma att gälla tre dagar, nämligen
om den andra sjukperioden inleds t. ex. på en fredag.

Förslaget att hemmafruar och övriga gifta kvinnor oberoende av inkomsten
alltid skall vara garanterade grundsjukpenning fr. o. m. dagen efter
insjuknandedagen möter erinran i flera remissyttranden. Riksförsäkringsverket
anser det inte lämpligt att hemmafruarna får en ytterligare särförmån
och kan inte finna det motiverat att en förvärvsarbetande kvinna tillförsäkras
en särskild förmån enbart av den anledningen att hon är gift. I varje fall
Dör enligt verkets mening undantagsregelns tillämpning begränsas till kvinnor
som bar förvärvsarbete i liten omfattning och därför är placerade i
någon av de lägsta sjukpenningklasserna och som, om do inte försäkrats

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

såsom förvärvsarbetande, skulle ha varit hemmafruförsäkrade. Statens avtalsverk
finner det inte rimligt att helt schematiskt ge de gifta kvinnorna en
särskild ersättning om det inte kan styrkas att sjukdomen medfört inkomstbortfall
eller speciella kostnader. I konsekvens med förslaget är det inte
omotiverat med »hemmafrutillägg» för gifta män med arbete utom hemmet.
SACO anser det inte socialt motiverat att slopa karensdagarna för hemarbetande
hustrur, eftersom de kostnadsökningar som uppstår vid deras sjukdom
i övervägande antalet fall torde inträffa först sedan sjukdomen varat
några dagar. SB har inte något att erinra mot förslaget men anser att ensamstående
män med hemmavarande barn skall jämställas med hemmafruar
och alltså få grundsjukpenning om de stadigvarande sammanbor med barn
under 16 år. Folksam anser det tveksamt om borttagandet av två karensdagar
för hemmafruarna är så angeläget att det bör gå före exempelvis en
höjning av grundsjukpenningbeloppet. Folksam ifrågasätter om hemmafruarna
i större utsträckning anmäler kortare sjukdomsfall och om husmödrarna
skaffar eller över huvud taget kan skaffa hemhjälp för kortare tid.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anför liknande synpunkter. Försäkringskasseförbundet
ifrågasätter lämpligheten av att införa en särregel för
gifta kvinnor. Regeln bör i varje fall begränsas till dem som är försäkrade
som hemmafruar, eftersom det så långt möjligt bör råda likställighet mellan
olika grupper förvärvsarbetande, oavsett kön och civilstånd.

I fråga om sjukpenning till egna företagare kan enligt riksförsäkringsverket
karenstidsreformen förutses leda till särskilt svåra bedömningsfrågor.
Huruvida och i vilken utsträckning de avsett att utföra förvärvsarbete en
viss dag kan ofta ej fastslås. Borttagandet av karenstiden kommer vidare att
för dem medföra en kraftig avgiftsförhöjning. Med hänsyn härtill samt av
administrativa skäl ifrågasätter verket starkt, om inte nu gällande karenstidsbestämmelser
skall bibehållas för sjukpenning på grund av annat förvärvsarbete
än anställning. Om karenstiden likväl skall slopas för företagarna,
är det enligt verkets mening naturligast att inte kräva anmälan för
bibehållande av nu gällande karenstid utan i stället föreskriva att anmälan
skall göras av den som inte vill ha någon karenstid. Folksam anser att frågan
om borttagande av två karensdagar för de egna företagarna bör utredas
närmare. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det inte lämpligt att
ta bort karenstiden för företagarna. RLF understryker betydelsen av att valfriheten
för inkomst av annat förvärvsarbete får gälla, förutom försäkring
utan karenstid, de nuvarande karenstiderna 3, 33 och 93 dagar.

I fråga om kravet på läkarintyg för att få sjukpenning uttalar LO att det
skulle vara värdefullt om en mer enhetlig tidsgräns fastställdes, före vilken
läkarintyg inte är obligatoriskt. Bestämmelsen bör omfatta alla försäkringskassor
och tidsgränsen samordnas med den som gäller för rätt till
ersättning även för de två första dagarna när dessa varit arbetsfria. TCO
anser att kravet på läkarintyg inte bör bli väsentligt mera omfattande än

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år Wtlti

som nu är fallet, eftersom man eljest kommer att belasta en redan tidigare
hårt ansträngd yrkesgrupp med ett arbete som inkräktar på dess viktigaste
uppgifter. Läkarintyg för korttidssjukdom bör sålunda inte begäras annat
än då särskilda skäl härtill föreligger. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om
man kan behålla en så lång läkarintygsfri sjukhjälpstid som sju dagar, när
sjukpenning skall utges för ytterligare två dagar och sjukpenningen dessutom
är högre än nu. Emellertid måste tillgången på läkare härvid tas i beaktande.
Verket anser det uppenbart att läkarbristen i regel torde lägga hinder
i vägen för att fordra läkarintyg redan vid någon dags sjukskrivning. Värdet
av läkarintyg vid kortvariga sjukdomsfall torde f. ö. vara starkt begränsat.
Verket tillägger att man över huvud taget måste bedöma försäkringskassornas
möjligheter att utöva kontroll vid korta sjukskrivningar som
mycket små.

Ersättningsnivån

Förslaget om utbyggnad av sjukpenningskalan till en övre gräns
som motsvarar taket inom ATP, dvs. ca 39 000 kr., hälsas med tillfredsställelse
av samtliga remissinstanser. TCO anser det dock vara en brist, att gränsen
inte automatiskt uppjusteras på samma sätt som taket inom ATP. Organisationen
förordar, att en ny sjukpenningklass automatiskt läggs till för varje
3 000-tal kronor som ATP-taket stiger.

Det råder också allmän uppslutning kring förslaget om höjning av
sjukpenningen. I flera remissyttranden understryks dock att den
höjda sjukpenningen kan medföra risk för missbruk, då ersättningsnivån i
vissa lägen blir mycket hög. Vidare uppkommer vissa samordningsproblem
särskilt i förhållande till pensioneringen. Erinringar riktas också mot variationerna
i kompensationsnivån mellan olika inkomstlägen samt mellan
ogifta och gifta.

Riksförsäkringsverket framhåller, att ersättningsnivån blir mycket hög
i synnerhet när det gäller ogifta i de lägre inkomstlägena, en kategori som
torde vara särskilt känslig ur kontrollsynpunkt. Vid inkomster, som något
överstiger 5 000, 5 800, 6 800 och 8 400 kr., blir för ogifta kompensationen
för den bortfallna arbetsinkomsten resp. 92, 97, 98 och 92 % med
utgångspunkt från de antaganden om beskattningen som gjorts i promemorian.
Att sådana kompensationsgrader kan komma att fresta till
missbruk, när man samtidigt tar bort karenstiden, är enligt verkets mening
uppenbart. En justering av sjukpenningskalan i dess nedre del skulle därför
vara önskvärd men torde av tekniska skäl vara svår att åstadkomma.
Verket tillstyrker därför den föreslagna skalan. Utvecklingen av penningvärdet
och övergången till femdagarsvecka torde dock enligt verkets mening
göra en översyn av skalan önskvärd inom en nära framtid. Verket
framhåller vidare, att den höjda ersättningsnivån kommer att medföra
inte oväsentliga olägenheter för samordningen med pensioneringen, sär -

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

skilt under tiden fram till mitten av 1970-talet innan en mera tillfredsställande
ersättningsnivå uppnåtts inom ATP för flertalet försäkrade. Särskilda
svårigheter torde sålunda uppkomma vid tillämpningen av bestämmelsen
att försäkringskassa kan bevilja en försäkrad, som åtnjuter sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård, förtidspension utan att han ansöker därom.
Motsvarande problem kan uppstå när en försäkrad, som uppbär sjukpenning
enligt yrkesskadeförsäkringslagen, tillerkänns yrkesskadelivränta.
Även Försäkringskasseförbundet erinrar om de svårigheter som måste uppstå,
då fråga uppkommer om att avlösa sjukpenning med förtidspension
eller sjukbidrag, eftersom en sådan åtgärd på grund av den höjda kompensationsgraden
inom sjukförsäkringen i ett större antal fall än tidigare
kommer att ställa sig ekonomiskt ofördelaktig för den försäkrade.

Statens avtalsverk anser i likhet med riksförsäkringsverket, att sjukförsäkringen
på sikt bör ses över så att en smidigare anpassning till inkomstbortfallet
vid sjukdom uppnås. I det sammanhanget bör skattefriheten för
sjukpenning på nytt övervägas. Enligt avtalsverkets mening är det nämligen
sannolikt, att den föreslagna höjningen av sjukpenningnivån med bibehållen
skattefrihet för sjukpenning kommer att innebära spänningar i
förhållande till förtidspensionen som är beskattad. Avtalsverket ifrågasätter,
om den teknik för fastställande av sjukpenning som försäkringen nu
bygger på är lämplig vid en ersättningsnivå som ligger väsentligt över nuvarande
nivå.

Samma problem behandlas också av LO och TCO. LO anser att det slutliga
målet i fråga om ersättningsnivå måste vara, att de försäkrade vid sjukdom
i stort sett får behålla sin standard, dvs. att inkomstbortfallet i huvudsak
kompenseras. Detta torde dock förutsätta att frågan om sjukpenningens
anknytning till det faktiska inkomstbortfallet och skattepliktsfrågan
tas upp till behandling. En skattepliktig sjukpenning skulle också
avlägsna skillnaderna i kompensationsnivå mellan ogifta och gifta. Organisationen
tillägger, att en sådan omprövning inte är möjlig inom ramen
för den nu aktuella reformen. TCO anmärker på skillnaden i kompensationsnivån
mellan ogifta och gifta, som beror på att sjukpenningen är
skattefri. Med tanke på de tekniska hjälpmedel, som nu står till buds på
det administrativa området, anser TCO att de skäl av praktisk art som tidigare
anförts mot beskattning av sjukpenningen inte längre är övertygande.

Svenska arbetsgivareföreningen motsätter sig inte i princip en höjning
av kompensationsgraden från 65 till 80 %, under förutsättning av motsvarande
höjning av den försäkrades egenavgift. Arbetsgivareföreningen
kan dock inte godta den utformning som sjukpenningskalan fått, eftersom
den skulle medföra avsevärd överkompensation i vissa fall. Föreningen
påpekar särskilt att kompensationen blir mycket större om man beräknar
skattefrihetens värde med utgångspunkt från marginalskatten i stället för
som i promemorian från källskatteavdraget. Skalan bör därför omarbetas

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

103

så att graden av överkompensation går ned till vad som är ofrånkomligt
med hänsyn till skalans konstruktion. SACO anser att kompensationsgraden
så långt möjligt bör vara enhetlig i de inkomstlägen, som skalan omfattar.

Riksförsäkringsverket uppmärksammar de ersättningsnivåer som uppkommer
då sjukpenning från den allmänna försäkringen kompletteras
med sjukpenning från försäkringsbolag och understödsföreningar. Med en
kompletterande sjukpenning på t. ex. 5 kr. om dagen, vilket nu ofta förekommer,
skulle de i promemorian angivna kompensationsgraderna stiga
inte oväsentligt. Verket bedömer de kompensationsgrader som skulle uppnås
såsom alltför höga för försäkrade i det stora flertalet sjukpenningklasser.
I vissa inkomstlägen synes enligt verkets mening varje kompletteringsförsäkring
medföra överförsäkring. Verket anser därför, att det blir
nödvändigt att starkt beskära möjligheterna till kompletteringsförsäkring
vid sidan av den allmänna försäkringen, om sjukförsäkringen byggs ut
enligt förslaget i promemorian. Försäkringsinspektionen yttrar, att förslaget
för de enskilda försäkringsgivarnas del innebär, att en viss del av marknaden
för privat försäkring går förlorad och att en anpassning av försäljningen
till det nya läget måste äga rum. Det kan då kännas frestande att
kompensera en del av den förlorade marknaden genom att minska självriskgraden
hos de privata kompletteringsförsäkringarna och i vissa fall
helt utplåna denna. En sådan utveckling måste enligt inspektionens mening
med all makt förhindras. Folksam anför, att den likställighet som
eftersträvats i promemorian inte lett till att skillnaderna mellan olika arbetstagargrupper
helt utjämnats. Folksam konstaterar därför med tillfredsställelse
att hinder inte föreligger mot att den kvarstående skillnaden
elimineras genom arbetstagarnas egna åtgärder.

Förslaget om höjning av grundsjukpenningen lämnas i allmänhet
utan erinran. Några remissinstanser anför dock vässa synpunkter på
hemmafruarnas sjukpenningförsäkring och berör i det sammanhanget
deras frivilliga sjukpenningförsäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att grundsjukpenningen,
även om den höjs till 6 kr., utgör en mycket begränsad hjälp för hemmafruarna,
vilkas verkliga behov av ekonomisk hjälp under sjukdom är mycket
svårt att fastställa. För kortare sjukperioder torde det i många fall vara
möjligt att ordna hemmets skötsel utan att ett reellt ekonomiskt ltompensationsbehov
uppkommer, medan längre sjukperioder ofta kan innebära
en svår belastning på familjeekonomin. Det borde därför övervägas att för
denna kategori förbättra ersättningsnivån vid de längre sjukdomsfallen
och att förbättra resurserna för hemhjälpsorganen. Enligt riksförbundets
mening kan det övervägas om inte grundsjukpenningen generellt bör höjas
till en nivå motsvarande folkpensionerna, t. ex. 10 kr. om dagen. En motsvarande
sänkning av'' tilläggssjukpenningcn skulle bli en given konsekvens

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

och därjämte skulle försäkringskassorna kunna befrias från den betungande
administrationen av den frivilliga sjukpenningförsäkringen. Folksam yttrar,
att en ersättning på 6 kr. om dagen inte ger möjligheter att kompensera
de merkostnader som uppstår vid husmoderns sjukdom. Höjningen
av sjukpenningen inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen ger visserligen
alla en formell möjlighet att skaffa sig en något så när skälig kompensation.
Anslutningen till den frivilliga försäkringen — i början av år
1965 140 000 husmödrar -— är dock otillfredsställande. Enbart höjningen
av sjukpenningen kan inte gärna föra med sig att anslutningen blir större.
Folksam anser att frågan om en förstärkning av den obligatoriska sjukpenningen
för alla husmödrar bör utredas och att målsättningen bör vara
att grundsjukpenningen höjs till en nivå som svarar mot folkpensioneringens
förtidspension.

Riksförsäkringsverket, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, TCO och SR anser att in o d e r s k a p spenningen
bör höjas till 1 080 kr. vid enkelbörd och att det belopp som
tillkommer vid flerbörd bör höjas till 540 kr. för varje barn utöver ett. Genom
en sådan höjning skulle förmånen komma att stå i samma relation till
grundsjukpenningens belopp som f. n. RLF anser att moderskapspenningen
bör höjas till 1 100 kr.

Finansieringsfrågor

Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska
stadsförbundet godtar den i promemorian föreslagna lösningen av finansieringsfrågorna.
Försäkringskasseförbundet har inte heller något att erinra
mot de förordade finansieringsprinciperna.

TCO anser det riktigt att en större andel av kostnaderna än hittills finansieras
genom arbetsgivaravgifter. I konsekvens med den princip som tillämpas
för ATP:s finansiering skulle det dock enligt TCO:s mening finnas skäl
att gå ett steg längre än som föreslagits och finansiera samtliga kostnader
för löntagarnas sjukpenning och sjukvårdsförmåner med arbetsgivaravgifter.
De enda avgifter som borde tas ut av de försäkrade själva är avgifter
för sjukpenningförsäkring för företagare, hemmafruar och studerande. Statens
bidrag borde begränsas att avse grundsjukpenning och sjukvårdsersättning
till försäkrade utan egna inkomster. TCO förordar, att man successivt
går över till ett sådant finansieringssystem, som medför administrativa förenklingar
och underlättar samordningen med arbetsgivarfinansierade förmåner
som utgår enligt kollektivavtal. SACO yttrar, att det hade varit önskvärt
att finansieringssystemet hade reformerats i enlighet med allmänna
skatteberedningens förslag. Då så inte skett finner SACO att kostnaderna
för reformen bör bestridas helt Oa höjda arbetsgivaravgifter och att dessutom
en del av kostnaderna för den nuvarande sjukförsäkringen bör överflyttas
på arbetsgivaravgifter. Eftersom statstjänstemännen inte får sina

105

Kanyl. Maj.ts proposition nr 113 år 1066

sjuklöneförmåner förbättrade, om man bortser från den blygsamma höjningen
av moderskapspenningen, utgår SR från att dessa tjänstemän får kompensation
för den höjning av sjukförsäkringsavgiften som de kommer att drabbas
av.

Riksförsäkringsverket anser, att uttagsprocenten för arbetsgivaravgiften
är väl avvägd med utgångspunkt från de beräkningar som redovisats i promemorian.
Verket tillstyrker att lönetaket vid beräkning av arbetsgivaravgift
till sjukförsäkringen knyts till basbeloppet. Enligt verkets mening är
det en fördel att ha ett gemensamt lönetalc vid beräkning av arbetsgivaravgifterna
till ATP samt till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. De framlagda
förslagen kommer att aktualisera ännu längre gående förenklingar och ett
ytterligare förenhetligande av avgiftsunderlaget. Målet bör vara att samtliga
i arbetsgivaravgiften ingående avgifter beräknas på ett enda avgiftsunderlag.
De kvarstående hindren för att uppnå detta mål är dels det basbeloppsavdrag,
som skall göras vid fastställande av ATP-underlaget, dels
de nuvarande oenhetliga reglerna om vilka personers löner som skall medräknas
i avgiftsunderlagen. Dessa hinder är enligt verkets mening av sådan
natur att de inte kan undanröjas i förevarande sammanhang.

Svenska arbetsgivareföreningen kan inte godta den enligt föreningens mening
godtyckliga och olämpliga omfördelning av kostnaderna som föreslagits.
En ändring av grunderna för kostnadsfördelningen anses under
alla omständigheter vara en så genomgripande reform, att den förutsätter
en parlamentarisk utredning. Den måste vidare ses i samband med skattesystemets
utformning i stort. Föreningen erinrar om att den principiella
diskussion om avgifts- och skattesystemets utformning, som inleddes av
allmänna skatteberedningen, ännu inte slutförts. En dylik diskussion är avmånga
skäl nödvändig, och föreningen beklagar att man söker förskjuta
förutsättningarna härför genom förslag av den art som nu framlagts. I
fråga om detaljerna i det föreslagna finansieringssystemet framhåller arbetsgivareföreningen,
att någon motivering inte anförts till stöd för uttalandet
i promemorian att löntagarnas avgifter och statsbidraget i princip
inte bör påverkas av reformen. Vidare framhålls att karenstidsreformen
tillför försäkringen ett nytt moment, som gör den mer utsatt tör missbruk
än tidigare. Därigenom ökas inte blott de egentliga försäkringsutgifterna
utan också frånvarokostnaderna för företagen. Föreningen anser det rimligt,
att detta moment finansieras med egenavgifter. Föreningen anser slutligen
att anledning helt saknas att ålägga arbetsgivarna alt bidra med ytterligare
166 milj. kr. för finansiering av sjukvårdsersättningen — en del avförsäkringen
för vilken reformen inte medför några kostnadsökningar —
och därigenom frångå nuvarande principer för finansiering av sjukförsäkringen.
Sveriges hantverks- och industriorganisation kan inte acceptera de
i promemorian förordade fördelningsgrunderna. Organisationen vänder sig
mot dels de föreslagna nya grunderna för finansiering av sjukvårdsersätt -

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

ningen, dels den ändrade fördelningen av kostnaderna för löntagarnas
tilläggssjukpenningförsäkring. Sveriges köpmannaförbund anser det rimligt,
att kostnaderna för de förbättrade sjukförmånerna till största delen
tas ut i form av egenavgifter för de försäkrade. En höjning av arbetsgivaravgifterna
kan nämligen komma att ytterligare befästa föreställningen om
sjukvården såsom något man får gratis och därigenom än mera förlänga de
långa köerna på många vårdområden. Därtill kommer den begränsning av
utrymmet för löneförhöjningar som höjda arbetsgivaravgifter sannolikt
medför. Svensk industriförening anser att varje ytterligare ökning av företagens
kostnader för de anställdas sociala förmåner kan medföra allvarliga
konsekvenser för landets näringsliv och därigenom även för samhällsekonomin
och vill bestämt motsätta sig att företagen belastas med ytterligare
avgifter. RLF framhåller, att förslaget medför mycket betydande kostnadsökningar
som till övervägande delen läggs på arbetsgivarna. En sådan kostnadsbelastning
av näringslivet är i nuvarande läge mycket betänklig och
dess verkningar utgör ett starkt skäl för att inte nu forcera fram den föreslagna
reformen.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden har ingenting att erinra
mot de föreslagna reglerna om avgiftsberäkningen.

Administrationsfrågor och ikraftträdande

Riksförsäkringsverket räknar med att karenstidsreformen kommer att
medföra en avsevärd ökning av antalet sjukpenningfall. Dessa uppgår f. n.
till ca 3 miljoner om året, varav flertalet omfattar sjukperioder om högst
sju—åtta dagar. Det torde enligt verkets mening vara realistiskt att räkna
med en fördubbling, ja kanske t. o. m. en tredubbling av antalet fall. Att
allt detta jämte sättet för försäkringsfallens prövning kommer att medföra
en hård belastning för försäkringskassorna är uppenbart. Man torde
därför vara nödsakad att räkna med att under en övergångstid allvarliga
svårigheter kan uppkomma för vissa kassor att på ett önskvärt sätt fullgöra
sina åligganden. Verket anser att kontrollverksamheten i kassorna måste
utökas betydligt och att förtroendeläkarnas insatser kommer att bli särskilt
betydelsefulla, varför en förstärkning av denna läkarexpertis hos kassorna
blir nödvändig. De föreslagna lagändringarna kommer att medföra ett betydande
merarbete för försäkringskassorna inte endast i samband med
ikraftträdandet utan även i fortsättningen. Utgår man från antagandet att
antalet sjukpenningfall kommer att öka med omkring 100 %, kan antalet anställda
i försäkringskassorna, som f. n. uppgår till ca 7 500, uppskattningsvis
komma att behöva ökas med inemot 1 000. Detta medför rekryteringssvårigheter
och andra problem. Även riksförsäkringsverket torde bli i behov
av förstärkning. Med hänsyn till administrationssvårigheterna skulle
det enligt verkets mening vara en given fördel, om lagändringarna kunde
anstå till en senare tidpunkt än den 1 januari 1967. En lagändring av ifråga -

107

Kungi. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

varande slag bör dock helst träda i kraft vid ett kalenderårsskifte. Med
hänsyn till svårigheterna att hinna rekrytera och utbilda personal, skaffa
lokaler, maskinella hjälpmedel o. d. anser Försäkringskasseförbundet att
det för försäkringskassorna är angeläget att reformen får anstå till den
1 juli 1967. Flera andra remissinstanser, bland dem Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och försäkringsinspektionen,
berör administrations- och kontrollproblemen. Inspektionen anser
att det inte finns någon grund för uttalandet i promemorian att förvaltningskostnaderna
inte nämnvärt påverkar den totala kostnadsberäkningen. Enligt
all erfarenhet bör man enligt inspektionens mening räkna med att förvaltningskostnaderna
blir avsevärda på grund av den stora ökning av anmälningar,
registreringar och utbetalningar som följer av karenstidsreformen.
Därtill kommer kostnaden för en väsentligt utbyggd sjukkontroll.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr J13 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 mars 1966.

Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 30 mars 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
18 mars 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn N. O. Wentz.

Lagrådet, som icke haft att bedöma de samhällsekonomiska konsekvenserna
av den föreslagna reformen, lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

10‘)

Utdrog av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1 april
1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Kling,
Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 31 mars
1966 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 mars 1966 remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring.

Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat förslaget utan erinran och
anför.

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 24) har anslaget till bidrag till sjukförsäkringen
för budgetåret 1966/67 i avvaktan på särskild proposition preliminärt beräknats
till 455 milj. kr. Statens kostnader för bidrag till sjukförsäkringen
uppgick år 1964 till ca 400 milj. kr. Med beaktande av dels befolkningsutvecklingen,
dels en erfarenhetsmässig ökning av kostnaderna för sjukvårdsersättningen
kan statsbidraget för åren 1966 och 1967 med gällande bestämmelser
beräknas till ca 445 resp. 460 milj. kr. Enligt samma beräkningsgrunder
i fråga om befolkningsutvecklingen in. m. men med tillämpning
av de fr. o. m. år 1967 föreslagna förmåns- och finansieringsreglerna skulle
statsbidraget för år 1967 uppgå till ca 465 milj. kr. Anslagsbehovet för
budgetåret 1966/67 kan med ledning härav beräknas till avrundat 455
milj. kr. Jag föreslår att anslaget för nästa budgetår uppförs med detta
belopp.

I detta sammanhang vill jag anmäla att basbeloppet för maj 1966 lastställts
till 5 500 kr. Övre gränsen för avgiftsuttag till ATP och till sjukförsäkringen
enligt förslaget kommer med detta basbelopp att ligga vid
41 250 kr.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att Kungl.
Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels anta det i det föregående nämnda förslaget till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

dels anta de vid statsrådsprotokollet den 18 mars 1966 fogade förslagen
till

110

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

1) förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december
1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om
allmän försäkring,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om
ersättning åt smittbärare,

3) förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den
li december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,

4) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960
(nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,

dels ock för budgetåret 1966/67 under femte huvudtiteln anvisa till Bidrag
till sjukförsäkringen ett förslagsanslag av 455 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

J. P. Wieselgren

Kungl. J\laj:ts proposition nr 113 år 1966 111

Innehållsförteckning

Propositionen........................................................ 1

Förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring.......................................................... 4

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december
1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om

allmän försäkring................................................... 15

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293)

om ersättning åt smittbärare........................................ 16

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen

den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor............. 17

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960

(nr 77) angående byggnadsforskningsavgift............................. 18

Utdrag av statsrådsprotokollet den 18 mars 1966 ........................... 19

Allmänna synpunkter.................................................. 19

Karenstiden.......................................................... 23

Ersättningsnivån...................................................... 30

Finansieringsfrågor.................................................... 32

Administrationsfrågor och ikraftträdande m. m........................... 35

Bilaga 1 P.M. »Förbättrad sjukpenningförsäkring»......................... 37

Inledning............................................................ 38

Författningsförslag.................................................... 40

Förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring....................................................... 40

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december
1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om

allmän försäkring ................................................ 51

Gällande bestämmelser................................................ 52

Sjuklöneförmåner för vissa grupper...................................... 59

Förhållanden i vissa främmande länder.................................. 61

Tidigare överväganden................................................. 69

Karenstiden........................................................ 69

Ersättningsnivån.................................................... 72

Finansieringsfrågor.................................................. 75

Överväganden och förslag.............................................. 80

Karenstiden........................................................ 81

Ersättningsnivån.................................................... 85

Finansieringsfrågor.................................................. 88

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden............................. 93

Allmänna synpunkter.................................................. 93

Karenstiden.......................................................... 67

Ersättningsnivån...................................................... 101

Finansieringsfrågor.................................................... 104

Administrationsfrågor och ikraftträdande................................ 106

Lagrådets yttrande .................................................. 108

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 april 1966 ............................ 109