Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vapenfri tjänst m. m.; given Stockholms slott den 25
mars 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels anta härvid fogade förslag till

1) lag om vapenfri tjänst,

2) lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän,

4) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

5) lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr
74),

6) lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953
(nr 688),

7) lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april
1959 (nr 83),

8) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727)
om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.,

9) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om
semester,

dels bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omläggning av den vapenfria tjänsten. Förslaget
innebär att de vapenfrias tjänstgöring inte betraktas som värnpliktstjänstgöring
utan träder i stället för denna som en särskild tjänsteplikt.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 107

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

Frågor om tillstånd till vapenfri tjänst prövas av en nyinrättad nämnd, vapenfrinämnden,
vars beslut kan överklagas hos Kungl. Maj :t. Arbetsmarknadsstyrelsen
bestämmer vilket slag av tjänstgöring som de vapenfria skall
fullgöra och har tillsyn över de vapenfrias utbildning och tjänstgöring.
Tjänstgöringen förläggs i princip utanför krigsmakten. Den vapenfrie är
under tjänstgöringen inte att anse som krigsman och blir därför inte underkastad
för krigsman gällande straffbestämmelser. Vapenfria får samma förmåner
i fråga om avlöning, familjebidrag, grupplivförsäkring m. m. som
värnpliktiga i allmänhet.

Kostnaderna för vapenfriverksamheten -— bortsett från kostnaderna för
vapenfrinämnden — föreslås belasta elfte huvudtiteln. För de närmaste tre
budgetåren bestrids emellertid kostnaderna övergångsvis slutligt från fjärde
huvudtiteln.

De grundläggande bestämmelserna för den vapenfria tjänsten har samlats
i en särskild lag om vapenfri tjänst, som fr. o. m. den 1 oktober 1966 ersätter
den nuvarande lagen den 26 mars 1943 om vapenfria värnpliktiga. Den föreslagna
reformen medför vidare ändringar i brottsbalken m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

1) Förslag
till

Lag

om vapenfri tjänst

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om bruk av vapen mot annan
icke är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse
och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.

Värnpliktig som erhållit tillstånd till vapenfri tjänst benämnes vapenfri
tjänstepliktig.

2 §•

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst, som är betydelsefull för
samhället, såsom

a) brandtjänst inom civilförsvaret,

b) reparationstjänst vid järnvägarna, statens vattenfallsverk eller televerket,

c) hälsovårds- eller sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinalväsendet,

d) ekonomi- eller expeditionstjänst vid statlig eller kommunal förvaltning.

Vapenfri tjänstepliktig får icke åläggas att tjänstgöra inom krigsmakten,
om han icke förklarat sig villig därtill.

3 §.

Vapenfri tjänstepliktig får icke övas i bruk av vapen eller åläggas bära
vapen eller ammunition.

Söker den som fullgör värnpliktstjänstgöring tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst och har han icke tidigare gjort sådan ansökan, äger bestämmelsen
i första stycket tillämpning på honom till dess ansökningen avgjorts
slutligt. Lämnas ansökningen utan bifall, skall tjänstgöring under den
tid då bestämmelsen varit tillämplig på den värnpliktige icke tillgodoräknas
honom som fullgjord värnpliktstjänstgöring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
4 §•

Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring som vapenfri
tjänstepliktig skall fullgöra.

Styrelsen har tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänstgöring.

Tjänstgöringstid in. m.

5 §•

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra femhundrafyrtio
dagar. Tjänstgöringen kan fördelas i omgångar över hela
värnpliktstiden.

Inkallas värnpliktiga med stöd av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967), får även vapenfri tjänstepliktig kallas till
tjänstgöring. Tjänstgöringstiden får icke överstiga etthundraåttio dagar, om
tjänstgöringen föranledes av inkallelse av värnpliktiga med stöd av 27 g
2 mom. värnpliktslagen.

Om tillgodoräkning av fullgjord värnpliktstjänstgöring vid beräkning av
tiden för tjänstgöring enligt denna lag och av fullgjord vapenfri tjänst vid
beräkning av tiden för värnpliktstjänstgöring meddelar Konungen bestämmelser.

6 §■

Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer när vapenfri tjänstepliktig skall
tjänstgöra. Styrelsen äger överlåta denna uppgift på annan statlig myndighet
i fråga om tjänstgöring där.

7 §•

Som tjänstgöringstid tillgodoräknas tid under vilken vapenfri tjänstepliktig
varit frånvarande från tjänstgöring till följd av sjukdom eller skada
vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak.

Konungen äger bestämma, att tid för frånvaro från tjänstgöring av annan
anledning än som avses i första stycket får tillgodoräknas som tjänstgöringstid.

8 §.

Vapenfri tjänstepliktig skall efterkomma kallelse till tjänstgöring. Är
lian av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart det kan ske
anmäla förfallet till den som utfärdat kallelsen.

Vapenfri tjänstepliktig skall ställa sig till efterrättelse de tjänstgöringsföreskrifter
som meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen eller myndighet hos
Aålken han tjänstgör.

9 §•

Ändras vapenfri tjänstepliktigs postadress skall han genast vidtaga sådan
åtgärd att postförsändelse från arbetsmarknadsstyrelsen eller myn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966 5

dighet hos vilken han tjänstgör kan komina honom till handa utan dröjsmål.

Vapenfri tjänstepliktig skall utkvittera postförsändelse från arbetsmarknadsstyrelsen
eller myndighet hos vilken han tjänstgör, taga del av försändelsens
innehåll samt på anmodan lämna myndigheten de upplysningar som
fordras om personliga förhållanden av betydelse för hans tjänstgöring.

Prövning av tillståndsurende m. in.

10 §.

Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden,
som består av ordförande och sex andra ledamöter. För ledamot
skall finnas ersättare. Ordförande och ersättare för honom skall vara eller
ha varit innehavare av domarämbete. Vid hinder för ordföranden tjänstgör
ersättare för honom som ordförande.

Konungen utser ledamöter och ersättare för viss tid.

11 §.

Vapenfrinämnden är beslutför när minst fem ledamöter, bland dem ordföranden
eller ersättare för honom, äro närvarande. Som nämndens beslut
gäller den mening varom de flesta förena sig eller, vid lika röstetal, den
nening som ordföranden biträder.

12 §.

Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gälla i tillämpliga
delar ledamot av vapenfrinämnden.

13 §.

Vapenfrinämnden äger återkalla tillstånd till vapenfri tjänst, när den
tjänstepliktige ansöker därom eller ändrade förhållanden annars föranleda
det.

Nämnden äger även utan ansökan besluta att värnpliktig skall fullgöra
vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring.

Ansvarsbestämmelser m. m.

14 §.

Vapenfri tjänstepliktig, som olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöringsstället,
döines till böter eller fängelse i högst sex månader.

Begås brott som avses i första stycket under beredskapstillstånd eller när
riket är i krig, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

15 §.

Vapenfri tjänstepliktig, som under tjänsteutövning är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat lierusningsmedel, att hans förmåga att

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

fullgöra tjänsten måste antagas vara nedsatt, dömes till böter eller fängelse
i högst ett år.

16 §.

Vapenfri tjänstepliktig, som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet
åsidosätter vad som åligger honom enligt reglemente, instruktion eller
annan allmän bestämmelse, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet,
dömes, om ej gärningen är särskilt belagd med straff, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år.

17 §.

Vapenfri tjänstepliktig, som utan laga förfall underlåter att fullgöra skyldighet
enligt 9 §, dömes till böter högst femhundra kronor.

Lämnar han vid fullgörande av sådan skyldighet uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet oriktig uppgift, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

18 §.

Begår vapenfri tjänstepliktig brott som avses i 14—16 §§ och är brottet
att anse som ringa, kan han i stället för straff meddelas tillrättavisning i
form av

varning,

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid,
högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller
annan särskild uppgift (extratjänst),

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom
förläggningsområde eller, om han icke är förlagd inom sådant område, utom
bostaden (utegångsförbud).

19 §.

Befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning tillkommer
civilförsvars-, brand- eller arbetschef, som är underkastad ämbetsansvar,
i fråga om underställd personal.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande
lämna denne tillfälle att förklara sig.

20 §.

Vapenfri tjänstepliktig, som meddelats tillrättavisning, äger begära omprövning
av tillrättavisningen. Om han tjänstgör hos statlig myndighet, skall
omprövning begäras hos denna och i annat fall hos arbetsmarknadsstvrelsen.

Meddelad tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.

Om åtal väckes innan tillrättavisning verkställts till fullo, skall verkställigheten
upphöra. Detsamma gäller om tjänstgöringen upphör.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

21 §.

Uteblir vapenfri tjänstepliktig utan anmält laga förfall från tjänstgöring,
som ålagts honom, eller avviker han olovligen därifrån, skall han på framställning
av myndighet, som kallat honom till tjänstgöringen, omedelbart
hämtas på egen bekostnad genom polismyndighetens försorg.

Besvär

22 §.

Talan mot beslut av vapenfrinämnden föres hos Kungl. Maj :t genom besvär.

Mot beslut i ärende om omprövning av tillrättavisning får talan ej föras.

Tillämpningsföreskrift

23 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966, då lagen den 26 mars 1943
(nr 121) om vapenfria värnpliktiga skall upphöra att gälla.

Den nya lagen gäller även för den som före lagens ikraftträdande erhållit
tillstånd till vapenfri tjänst. Härvid skall följande iakttagas.

1. Uttagning till tjänstgöring enligt äldre lag skall bestå. Den som uttagits
till tjänstgöring vid krigsmakten skall dock bli överförd till tjänstgöring
utanför krigsmakten, om han begär det.

2. Äldre bestämmelser om utbildningstid gälla för den som börjat tjänstgöra
före den nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

2) Förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 21 kap. 20 § brottsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 kap.

Krigsmän äro enligt denna balk
de vilka såsom officerare, underofficerare,
underbefäl eller meniga
äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga
samt hemvärnsmän och
hemvärnsrekryter, samtliga under
den tid de i sådan egenskap äro
tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro
ock, i den mån Konungen med hänsyn
till behovet av befälsföring och
övriga tjänstgöringsförhållanden så
förordnar, de som eljest äro anställda
vid krigsmakten eller förbundit
sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst,
under den tid de i sådan egenskap
äro tjänstgöringsskyldiga. Om
någon åtnjuter ledighet som ej är
begränsad till kortare tid än två
månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig.
Närmare bestämmelser
om vad som avses med krigsmakten
meddelas av Konungen.

De som----------.

Krigsman, som-----—--

§.

Krigsmän äro enligt denna balk
de vilka såsom officerare, underofficerare,
underbefäl eller meniga äro
anställda vid krigsmakten, värnpliktiga
som ej fått tillstånd till vapenfri
tjänst samt hemvärnsmän och
hemvärnsrekryter, samtliga under
den tid de i sådan egenskap äro
tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro
ock, i den mån Konungen med hänsyn
till behovet av befälsföring och
övriga tjänstgöringsförhållanden så
förordnar, de som eljest äro anställda
vid krigsmakten eller förbundit
sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst,
under den tid de i sådan egenskap
äro tjänstgöringsskyldiga. Om
någon åtnjuter ledighet som ej är
begränsad till kortare tid än två
månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig.
Närmare bestämmelser
om vad som avses med krigsmakten
meddelas av Konungen,
särskild tjänsteplikt.

--till denne.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

Kungi. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

3) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

för krigsmän

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff
för krigsmän1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

För mindre---------fartyget (landgångsförbud).

Begår till vapenfri tjänst uttagen
krigsman som icke står under militärt
befäl förseelse som avses i 21
kap. 11, H eller 18 § brottsbalken
och är förseelsen att anse som ringa,
må den felande i stället för straff
åläggas tillrättavisning i form av varning,
extratjänst eller utegångsförbud
enligt vad i första stycket sägs.

Ej må —---------eller tjänstbarhet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

1 Senaste lydelse av 14 § se 1964:170.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

4) Förslag
till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen den
30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

66 §.

Rätt att-----—---sådan rätt.

Tillrättavisningsrätt mot-----------för örlogsdepå.

Såvitt angår------—--å hemvärnet.

Tillrättavisningsrätt mot krigsman
som är uttagen till vapenfri tjänst
tillkommer civilförsvars-, brand- och
arbetschef i fråga om underställd
personal.

68 §.

Vill någon begära omprövning av
honom ålagd tillrättavisning, skall
han skriftligen eller muntligen göra
framställning därom hos närmast
högre befattningshavare som har bestraffningsrätt.
Till vapenfri tjänst
uttagen krigsman, som icke står under
militärt befäl, har att göra sådan
framställning hos befälhavaren
för det försvarsområde inom vilket
han är förlagd.

Vill någon begära omprövning av
honom ålagd tillrättavisning, skall
han skriftligen eller muntligen göra
framställning därom hos närmast
högre befattningshavare som har bestraffningsrätt.

69 §.

Ålagd tillrättavisning------i verkställighet.

Om, innan tillrättavisning till fullo Om, innan tillrättavisning till fullo
verkställts, åtal väckes eller disci- verkställts, åtal väckes eller disci -

1 Senaste lydelse av 66, 68 och 69 §§ se 1949: 364.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

plinstraff ålägges för samma förseelse,
skall verkställigheten upphöra.
Detsamma gäller, om den tillrättavisade
upphör att stå under militärt
befäl eller, vad beträffar krigsman
som uttagits till vapenfri tjänst och
icke står under militärt befäl, om
tjänstgöringen upphör.

plinstraff ålägges för samma förseelse,
skall verkställigheten upphöra.
Detsamma gäller, om den tillrättavisade
upphör att stå under militärt
befäl.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

5) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 13 § civilförsvar slagen den 22 april 1960 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

§•

Ej må utan tillstånd av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av överbefälhavaren tjänstgöring
i civilförsvaret åläggas någon å sådan
tid, att han därigenom hindras
fullgöra honom på grund av värnplikt
eller såsom hemvärnsman eller
eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra
vid krigsmakten. Ej heller må
utan tillstånd av Konungen vapenfri
tjänstepliktig åläggas civilförsvarsplikt
så att han därigenom
hindras fullgöra vapenfri tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

6) Förslag
tUl

Lag

om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953 (nr 688)

Härigenom förordnas, att 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 19531
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

Kommer riket — — — medgiva (tjänsteplikt för medicina lpersonal).

Den som fullgör militärtjänst är Den som fullgör militärtjänst eller
undantagen från tjänsteplikt för me- vapenfri tjänst är undantagen från
dicinalpersonal. tjänsteplikt för medicinalpersonal.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

1 Lagen omtryckt 1966:52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

7) Förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83)

Härigenom förordnas, att 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april
1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

11 §.

(Föreslagen lydelse)

Den som på grund av värnplikt
eller civilförsvarsplikt tages i anspråk
för tjänstgöring vid krigsmakten
är undantagen från tjänsteplikt,
så ock civilförsvarspliktig under tid
då tjänstgöring i civilförsvaret utgör
hinder för tjänstepliktens fullgörande.

tjänst.

Den som------allmän tjänsteplikt.

Beträffande den--- —---allmän tjänsteplikt.

Om synnerliga — —----av tjänsteplikt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

8) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud
mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot
arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring,
som är till tiden
i lag bestämd och skall pågå mer
än tre månader, vare arbetsgivaren
utan hinder av vad i 1 § stadgas berättigad
att på grund därav skilja
arbetstagaren från hans anställning,
därest vid arbetsavtalets ingående
överenskommits att anställningen
skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens
början. I övrigt vare förbehåll,
varigenom inskränkning göres
i rätt som enligt denna lag tillkommer
arbetstagaren, icke bindande.

Arbetstagaren är----— —

(Föreslagen lydelse)

§•

Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring
eller vapenfri
tjänst, som är till tiden i lag bestämd
och skall pågå mer än tre månader,
vare arbetsgivaren utan hinder av
vad i 1 § stadgas berättigad att på
grund därav skilja arbetstagaren
från hans anställning, därest vid arbetsavtalets
ingående överenskommits
att anställningen skall upphöra
vid tjänstgöringens början. I övrigt
vare förbehåll, varigenom inskränkning
göres i rätt som enligt denna
lag tillkommer arbetstagaren, icke
bindande.

tjänstgöringens början.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

9) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om semester

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 17 maj 1963 om semester1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

Semester utgår---------en dag.

Med dag,---------nittio dagar;

d) fullgjort sådan i 27 § värn- d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen
eller med stöd därav fö- pliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst reskriven militärövning om högst
sextio dagar, som ej är beredskaps- sextio dagar, som ej är beredskapsövning
eller direkt ansluter sig till övning eller direkt ansluter sig till
första tjänstgöring, dock att av tid första tjänstgöring, eller fullgjort
för militärövning högst sextio dagar motsvarande vapenfri tjänst, dock
under varje kvalifikationsår må räk- att av tid för militärövning eller vanas
arbetstagaren till godo; eller penfri tjänst högst sextio dagar under
varje kvalifikationsår må räknas
arbetstagaren till godo; eller

e) efter det---------— till godo.

Dag, under----— —----arbete utförts.

I fall---- — — -----till arbetet.

Om förlängd-----------särskild lag.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.

1 Senaste lydelse av 7 § se 1964: 100.

Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga angående
lag om vapenfri tjänst m. m. samt anför.

Inledning

Frågan om behandlingen av de s. k. samvetsömma har länge varit föremål
för överväganden. 1898 års värnpliktskommitté fann sig inte kunna
förorda rätt till befrielse från vapenövning för samvetsömma. Kungl. Maj :t
utfärdade emellertid år 1902 ett cirkulär, enligt vilket vederbörande truppförbandschefer
bemyndigades att efter utredning förordna att värnpliktig,
som hyste allvarliga samvetsbetänkligheter mot att fullgöra vapentjänst,
skulle användas till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet. År
1920 tillkom den första lagen i ämnet, sedan vid ett flertal riksdagar väckts
motioner om att samvetsömma måtte beredas tillfälle att i stället för militär
tjänstgöring fullgöra civilt arbete för statens räkning. Enligt 1920 års lag
kunde värnpliktig få tillstånd antingen att tjänstgöra vid krigsmakten utan
att övas i vapens bruk eller att utföra civilt arbete för statens räkning. 1920
års lag avlöstes år 1925 av en ny lag i ämnet. Enligt denna kunde för vapenfri
tjänst åberopas inte bara på religiös övertygelse grundade betänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning utan också etiska betänkligheter.
Efter en ändring år 1940 i 1925 års lag kunde civilt arbete åläggas
vapenfria värnpliktiga såväl inom försvaret som eljest för statens räkning.
Vu gällande lag den 26 mars 19^3 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga (1943
års lag) utarbetades på grundval av ett betänkande, avgivet av särskilda
sakkunniga — 1941 års utredning angående samvetsömma värnpliktiga
(SOU 1942: 15).

Redan vid tillkomsten av 1943 års lag uppmärksammades de problem
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 107

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

som uppkommer till följd av att vissa vapenfria vägrar att utföra även
civilt arbete som anvisas dem. Bl. a. framhölls från de sakkunnigas sida,
att frihetsstraff inte var en lämplig form för statens reaktion mot insubordinationsbrott,
som inte hade annan grund än samvetets bud. Andra lagutskottet
(L2U 1943: 12) förklarade sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande
dela den uppfattningen, att den som ansåg sig berättigad att använda
vapen för att främja sina egna, sin grupps eller sin sekts mål men hyste
betänkligheter mot att använda vapen till försvar för samhället inte borde
åtnjuta dess respekt för betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. I utlåtandet
anfördes vidare bl. a. att anspråk på respekt för samvetsskäl, som
gick utanför de gränser som förnuft och etik uppställer, självfallet inte
kunde tillmötesgås. Motioner med begäran om utredning för att åstadkomma
lämpligare behandling av nu ifrågavarande värnpliktiga behandlades av
såväl 1958 års A-riksdag (11:356, L>U 1958:22) som 1959 års riksdag
(II: 82, L>U 1959: 7). En motion av samma innebörd väcktes vid 1963 års
riksdag (11:448, L2U 1963:55). 1958 års riksdag övervägde särskilt möjligheterna
att tillskapa en sådan ordning att anledning för de värnpliktiga
att vägra fullgöra tjänstgöringen föll bort. Bl. a. ifrågasattes att ombilda den
vapenfria tjänsten till en ren arbetstjänst. Riksdagen fann emellertid att det
kunde befaras att ifrågavarande värnpliktiga skulle komma att vägra att
underkasta sig även en sådan arbetstjänst. Riksdagen ansåg därför att arbete
och kostnader inte borde läggas ned på en närmare utredning om en
dylik ombildning. Vid 1959 års riksdag framhölls att nära nog alla, som
vägrar att utföra vapenfri tjänst, tillhör sekten Jehovas vittnen och att det,
såvitt avser dessa, torde vara ställt utom varje tvivel att de inte kommer att
frivilligt fullgöra en av samhället ålagd tjänstgöringsskyldighet i någon
form. 1963 års riksdag ansåg inte möjligt att helt befria värnpliktsvägrarna
från tjänstgöringsskyldighet. Icke heller de vid 1959 och 1963 års riksdagar
väckta motionerna föranledde någon riksdagens åtgärd.

I andra motioner vid 1963 års riksdag (I: 169, II: 203) upptogs emellertid
också fråga om översyn av 1943 års lag i vad angår arten och omfattningen
av tjänstgöringen för de vapenfria värnpliktiga. Andra lagutskottet, som
inhämtade yttranden från överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen, föreslog (L2U 1963:55) att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om utredning av möjligheterna att utvidga området
för de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring, varvid samtidigt frågan om
tjänstgöringens längd för dessa värnpliktiga borde övervägas. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen (rskr 1963: 278).

I riksdagens år 1962 församlade revisorers berättelse togs frågan om
fördelning av kostnaderna för vapenfria värnpliktigas tjänstgöring upp.
Revisorerna påtalade, att av de myndigheter utanför krigsmakten som tog
vapenfria i anspråk endast domänstyrelsen betalade för denna arbetskraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

Revisorerna fann detta förhållande otillfredsställande och hegärde ett tillrättaläggande.
Statsutskottet fann i utlåtande 1963: 124 i likhet med revisorerna
rimligt att de myndigheter, särskilt affärsdrivande verk, som anlitade
vapenfri arbetskraft, i princip belastades med utgifterna för denna, och hemställde,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge tillkänna vad
utskottet anfört. Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan.

I anledning härav beslöt Kungl. Maj :t den 6 december 1963 att låta utreda
frågan om tjänstgöringsförhållandena för vapenfria värnpliktiga m. m.

I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag anförde jag. Utredningen
bör i första hand undersöka möjligheterna att vidga området för de vapenfria
värnpliktigas tjänstgöring och framlägga förslag hur utbildningen
för dessa värnpliktiga bör anordnas. Utgångspunkterna för utredningen
skall därvid vara, att målet för utbildningen är att de vapenfria värnpliktiga
skall kunna fylla en lucka inom totalförsvaret. Vid sina överväganden
rörande den förlängda tjänstgöring i förhållande till övriga värnpliktiga
som vapenfria värnpliktiga skall fullgöra bör utredningen samråda med
1960 års värnpliktsutredning och beakta de förslag som denna utredning
kan komma att lägga fram om tjänstgöringens längd för skilda värnpliktskategorier
och om sättet för tjänstgöringsskyldighetens uttagande. Utredningen
bör vidare pröva frågan om bestridande av kostnaderna för de vapenfria
värnpliktiga som tas i anspråk av myndighet utanför krigsmakten.

I särskilda framställningar har berörts frågor med anknytning till de
aktuella spörsmålen. Sålunda väcktes i riksdagen under år 1964 motioner
(I: 133 och II: 164 samt II: 112) angående de vapenfria värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden
och behandlingen av samvetsömma värnpliktiga. I motionerna
I: 133 och II: 164 önskades en prövning av möjligheterna att låta
de vapenfria värnpliktiga tjänstgöra inom ett vidare fält än totalförsvaret.
Motionen II: 112 tog upp frågan om behandlingen av de värnpliktiga som
vägrar fullgöra även vapenfri tjänst. Motionerna föranledde ingen annan åtgärd
än att de enligt beslut av riksdagen överlämnades till utredningen
(rskr 1964: 328). Till utredningen har vidare under år 1965 överlämnats en
av Norrbottens läns landsting gjord framställning rörande garantier för att
visst antal vapenfria värnpliktiga skall tillhandahållas som vårdare i ambulanstjänst
i Boden och Luleå.

De av mig tillkallade sakkunniga — 7.964 års utredning rörande vapenfria
värnpliktiga (vapenfriutredningen)1 — har numera slutfört sitt uppdrag
och lagt fram betänkande med förslag till lag om vapenfria tjänstepliktiga
m. m. (SOU 1965: 71).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

1 Chefredaktören Frans Nilsson, ordförande, regeringsrådet Åke Paulsson och riksdagsmannen
Einar Rimmerfors.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, styrelsen för internationell
utveckling (SIDA), överbefälhavaren, cheferna för armén, marinen
och flygvapnet, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets
intendenturverk, militärpsykologiska institutet, 1964 års inskrivnings-
och personalredovisningsutredning, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen
efter hörande av dess sjukvårdsberedskapsnämnd, statens handikappråd,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,
riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, statens brandinspektion, beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar, samtliga domkapitel, universitetskanslersämbetet, universitetet
i Uppsala, departementsutredningen, justitieombudsmannen, militieombudsmannen,
överstyrelsen för Svenska röda korset, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska
personaltjänstföreningen, Centerns ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges Socialdemokratiska
Ungdomsförbund (SSU), styrelsen för Sveriges förenade studentkårer,
Sveriges frikyrkoråd och Fredsorganisationernas utredning i
värnpliktsfrågan.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om vapenfri tjänst till närmare
behandling.

Nuvarande förhållanden

Enligt 1 § 1943 års lag kan värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot
annan skulle medföra djup samvetsnöd, få fullgöra värnpliktstjänstgöringen
som vapenfri värnpliktig. Den som får tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst
är enligt 2 § befriad från att övas i vapens bruk och från att bära vapen
och ammunition. Enligt samma paragraf tas den vapenfrie ut till sjukvårdstjänst
vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret eller, när omständigheterna
påkallar det, till expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst
eller civilt arbete vid krigsmakten. Möjlighet föreligger även till uttagning
för civilt arbete utom krigsmakten för statens eller kommuns räkning. Flertalet
vapenfria tas ut till civilförsvar stjänst eller till reparationstjänst vid
statens järnvägar eller statens vattenfallsverk. Ett relativt litet antal vapenfria
gör arbetstjänst och disponeras i krig av civilförsvarsstyrelsen. Uttagning
förekommer till sjukvårdstjänst vid krigsmakten men numera inte
till expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst. Vapenfria läkare och
medicine kandidater åläggs med stöd av krigssjukvårdslagen den 27 november
1953 (nr 688) särskild försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring, till vilken
de fördelas av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. Freds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1960

utbildningen äger som regel rum inom det tjänstgöringsområde för vilket
uttagning skett. Vapenfria värnpliktiga, som uttagits till linjereparationstjänst
vid statens vattenfallsverk, fullgör dock en del av fredstjänstgöringen
inom annat område.

Alltsedan 1920 års vapenfrilag har det ansetts att de vapenfrias tjänstgöringstid
bör vara längre än övningstiden för värnpliktiga i allmänhet. Därigenom
har man ansett sig kunna skapa rimliga garantier mot missbruk av
den undantagslagstiftning som det är fråga om utan att fördenskull tilllägget
kan bedömas utgöra eller för de vapenfria framstå som ett straff.
Beträffande de före 1943 års lagstiftning gällande bestämmelserna angående
längden av de vapenfrias tjänstgöring hänvisas till vapenfriulredningens betänkande
(s. 68—69). Enligt 3 § 1943 års lag är vapenfri värnpliktig skyldig
att för sin utbildning tjänstgöra en tredjedel längre tid än den som enligt
27 § 1 mom. A. värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967) är föreskriven
för värnpliktiga i allmänhet. Denna tredjedelsregel skall om möjligt
iakttas även vid inkallelse av vapenfria under beredskap och krig. Den sammanlagda
fredstjänstgöringen omfattar f. n. 394 dagar för värnpliktiga i
allmänhet. Befälsuttagna har längre tjänstgöringsskyldighet. Den vapenfrie
värnpliktiges sammanlagda tjänstgöring omfattar emellertid alltid 525
(394 + 131) dagar, och denna tid är uppdelad på en första tjänstgöringsomgång
av 405 dagar och tre omgångar om vardera 40 dagar. Detta dagantal
gäller alltså även för den som ursprungligen tagits ut för befälsutbildning
under förutsättning att tillståndet att göra vapenfri tjänst givits innan han
hunnit påbörja någon vapentjänst. Enligt 6 § 1943 års lag äger Kungl. Maj :t
besluta om och i vilken omfattning avkortning i tjänstgöringstid skall äga
rum med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring. Avkortning blir aktuell
när någon får tillstånd till vapenfri tjänst efter att ha påbörjat värnpliktstjänstgöring
eller när sådant tillstånd alerkallas eller ändras. Närmare bestämmelser
om avkortningen finns inte utfärdade utan Kungl. Maj :t beslutar
i varje särskilt fall. Praxis är f. n. följande. Värnpliktiga i allmänhet och
underbefälsuttagna tillgodoräknas vid övergång till vapenfri tjänst all föregående
tjänstgöring i vapentjänst. En värnpliktig som vid övergången fullgjort
första tjänstgöring (304 dagar) och två repetitionsövningar om vardera
30 dagar skall således göra vapenfri tjänst under (525 - 364 =) 161
dagar. Även underofficers- och officersuttagna får vid övergång till vapenfri
tjänst räkna sig till godo tidigare vapentjänst men med den modifieringen
att tjänstgöringen som vapenfri inte får bli kortare än den lid som vid övergången
återstod för vederbörande att fullgöra i vapentjänst samtidigt som
tiden i vapenfri tjänst inte får överstiga 525 dagar. I enlighet därmed har en
underofficersuttagen med 600 dagars sammanlagd tjänstgöringsskyldighet,
som efter 30 dagars vapentjänsl övergår till vapenfri tjänst, all fullgöra 525
dagars vapenfri tjänst. Sker övergången efter 450 dagars vapentjänst blir
tjänstgöringstiden som vapenfri (600 - 450 =) 150 dagar. Om en värnpliktig

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

övergår till vapentjänst efter tjänstgöring som vapenfri, får han räkna sig
till godo denna tjänstgöring. Därvid iakttas att vapentjänstgöringen inte får
bli kortare än den tid som vid övergången återstod för honom att fullgöra i
vapenfri tjänst samtidigt som värnpliktslagens maximitider självfallet inte
får överskridas. Den som efter 200 dagars vapenfri tjänst övergår till vapentjänst
som värnpliktig i allmänhet med 394 dagars tjänstgöring åläggs alltså
(525 — 200 =) 325 dagars vapentjänst. Har vederbörande bara fullgjort 30
dagars vapenfri tjänst uttas 394 dagars vapentjänst.

Vapenfria har i samband med tjänstgöringen samma ekonomiska och
sociala förmåner som övriga värnpliktiga. Dock får de vapenfria inte som
värnpliktiga i allmänhet förhöjning av penningbidraget efter 304 dagars
tjänstgöring utan först efter 404 dagars tjänst. De vapenfria erhåller inte
heller utbildnings- eller tjänstgöringspremier.

Rätt att meddela tillstånd till vapenfri tjänst tillkom ursprungligen förbandschefen
och senare de s. k. inskrivningsrevisionerna. Sedan år 1941
prövar Kungl. Maj :t samtliga ansökningar. Bestämmelse härom har upptagits
i 3 § 1943 års lag. Kungl. Maj :t beslutar vidare i kommandoväg om
den tjänstgöring, till vilken vapenfri skall uttas. Registreringen och redovisningen
av vapenfria, som är uttagna till sjukvårdstjänst inom krigsmakten,
sker vid respektive förband, av vapenfria läkare och medicine kandidater
vid centrala värnpliklsbyrån och av övriga vapenfria hos inskrivningsexpeditionerna.
I detta sammanhang torde vara lämpligt att något beröra gången
av förekommande ärenden rörande vapenfri tjänst.

En värnpliktig, som inte är inskriven och vill ha tillstånd att fullgöra
vapenfri tjänst, lämnar in en skriftlig ansökan till vederbörande inskrivningschef
och bifogar ett av två trovärdiga personer utfärdat intyg. Ansökningsförfarandet
är omfattande. En närmare redogörelse för vad ansökningshandlingarna
skall innehålla lämnas i vapenfriutredningens betänkande
(s. 19). Vid inskrivningen prövas vederbörandes duglighet till krigstjänst.
Frikallas han från att fullgöra värnplikt eller befrias han temporärt
från tjänstgöringsskyldighet lämnas ansökan tillbaka. I annat fall
sänds ansökningshandlingarna till en särskilt utsedd utredningsman. Sådana
utredningsmän förordnar Kungl. Maj :t efter förslag av vederbörande
domkapitel respektive frikyrkliga samarbetskommittén. F. n. är det övervägande
antalet utredningsmän präster inom svenska kyrkan. Med ledning
av ett av sökanden besvarat frågeformulär och av övriga upplysningar
som inhämtats om sökandens personliga förhållanden skall utredningsmannen
genom personligt samtal med sökanden bilda sig en uppfattning i frågan
om bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd för
sökanden. Utredningsmannens utlåtande och övriga handlingar i ärendet
skickas till inskrivningschefen, som vidarebefordrar dem jämte registreringshandlingar
till Kungl. Maj :t. Om ansökan bifalls fullgör vederbörande
vapenfri tjänst i föreskriven ordning, i annat fall kallas han in till sedvanlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

vapentjänstgöring. Avslag på en ansökan förekommer sällan och har i allmänhet
sin grund i att utredningsmannen inte kunnat konstatera att djup
samvetsnöd föreligger. Beträffande inskriven värnpliktig, som inte tjänstgör,
gäller det nu beskrivna förfarandet i tillämpliga delar. Är han i tjänstgöring
lämnas ansökan om vapenfri tjänst till förbandschefen. Efter viss
undersökning huruvida ansökan alltjämt vidhålls överlämnas ärendet till
inskrivningschefen, varefter utrednings- och prövningsförfarande sker i enlighet
med vad som angivits förut. Den värnpliktige blir kvar i tjänst till
dess Kungl. Maj:t avgjort ärendet men är, om han önskar, fri från skyldighet
att övas i vapens bruk och från att bära vapen och ammunition. Lämnas
hans ansökan utan bifall får han inte räkna sig sålunda gjord tjänstgöring
till godo som fullgjord värnpliktstjänstgöring. En värnpliktig som fått avslag
och på nytt ansöker om vapenfri tjänst, befrias inte från vapenutbildningen
under den tid som förflyter innan Kungl. Maj :ts nya beslut föreligger.

I det föregående beskrivet handläggningsförfarande gäller i tillämpliga
delar också för de totalvägran som inte är inskrivna eller inte tjänstgör
och som ansöker att av samvetsskäl bli befriade från varje slag av värnpliktstjänstgöring.
För att ge denna kategori värnpliktiga möjlighet att
göra vapenfri tjänst föranleder ansökan regelmässigt beslut om att vederbörande
»skall ha att fullgöra värnpliktstjänstgöringen såsom vapenfri
värnpliktig». Vissa totalvägran lämnar inga ansökningar. Den situationen
kan då uppkomma att en inkallad totalvägrare vid inställelsen till tjänstgöring
eller under tjänstgöringen av samvetsskäl vägrar att lyda order. Ny
order ges då om en uppgift som inte har anknytning till vapentjänsten. Vägrar
han fullgöra även denna order blir han hemförlovad och anmäld till åtal.
Fälls han till ansvar sänds genom inskrivningschefens försorg anmälan till
Kungl. Maj :t. En sådan anmälan leder vanligen till samma beslut som förut
nämnts nämligen att vederbörande »skall ha att fullgöra värnpliktstjänstgöringen
såsom vapenfri värnpliktig». Den som vägrar att fullgöra även
vapenfri tjänst hemförlovas och anmäls till åtal. För sin vägran döms vanligen
vederbörande — som är underkastad för Övriga krigsmän gällande
straffbestämmelser — för grovt tjänstefel. För vägran första gången brukar
domstolarna döma till en månads fängelse. Upprepas vägran sedan den värnpliktige
ånyo inkallats efter avtjänat straff, utdöms i allmänhet fängelse i
två månader. Mestadels tillämpar domstolarna straffskärpning med en månad
för varje ytterligare upprepad vägran. Anmälan om fällande dom görs
varje gång till Kungl. Maj:t. Reaktionskedjan bryts i praktiken genom att
Kungl. Maj :t — i regel sedan vederbörande avtjänat eller ådömts straff för
fjärde gångens vägran — förordnar att den värnpliktige inte vidare skall inkallas
till värnpliktstjänstgöring. Han har då oftast blivit dömd till fängelsestraff
av en längd om sammanlagt nio—tio månader, en tid som nära överensstämmer
med den för värnpliktiga i allmänhet gällande tiden för första

Kangl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

tjänstgöring (304 dagar). Beträffande totalvägrare, som fullgjort viss tids vapentjänst,
tillses att sammanlagda strafftiden inte blir längre än den tid
vederbörande hade kvar att fullgöra i vapentjänst vid överförandet till vapenfri
tjänst.

Utredningens förslag

Utredningen erinrar om den kritik som från de vapenfria ofta riktats
mot det nuvarande systemet och anser huvudsakligen psykologiska skäl
tala för att tjänstgöringen förläggs helt utanför krigsmakten. Vidare bör
tjänstgöringen enligt utredningen inte betraktas som värnpliktstjänstgöring
utan träda i stället för denna som en särskild tjänsteplikt. Den vapenfrie bör
således under tjänstgöringen inte anses som krigsman och därför inte
heller vara underkastad de för krigsmän gällande straffbestämmelserna i
brottsbalken m. m. Med hänsyn till den föreslagna ändringen av de vapenfrias
ställning anser utredningen, att det nuvarande uttrycket vapenfri värnpliktig
inte bör behållas. Utredningen föreslår, att värnpliktig som fått
tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället benämns vapenfri tjänstepliktig.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

Utredningen utgår från att de i 1943 års lag angivna villkoren fortfarande
skall gälla. I utredningens förslag preciseras emellertid dessa villkor på ett
något annat sätt än i 1943 års lag. Är bruk av vapen mot annan icke förenligt
med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse och skulle sådant
bruk för honom medföra samvetsnöd äger han enligt utredningens
mening komma i åtnjutande av vapenfrihet. Genom formuleringen »allvarlig
personlig övertygelse» vill utredningen ge uttryck för sin uppfattning
att det väsentliga är övertygelsen i sig själv, medan motiven för denna
övertygelse kan vara av skiftande natur. Samtidigt understryker utredningen,
att det liksom hittills endast är i avseende på reaktionen mot värnpliktstjänstgöringens
yttersta konsekvens — tvånget att bruka vapen mot
annan — som en särbehandling kan komma i fråga. Med uttrycket »samvetsnöd»
i stället för det i 1943 års lag använda uttrycket »djup samvetsnöd»
åsyftar utredningen ingen saklig ändring men anser det föreslagna
ordet i sig självt ge uttryck åt en så djupgående konfliktsituation, att någon
gradering av samvetsnöden rimligen inte kan krävas. Enligt utredningens
uppfattning skulle genom de föreslagna formuleringarna även nås en bättre
överensstämmelse med villkoren för medgivande av vapenfrihet, sådana de
finns beskrivna i vissa andra länders vapenfrilagstiftning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1906

rjänstgöringsområden

Vid sina överväganden rörande möjligheterna att vidga området för de
vapenfrias tjänstgöring utgår utredningen från de förhållanden som kan
komma att råda under krigstid inom ett för totalförsvar organiserat samhälle.
Efter att ha lämnat en utförlig redovisning av den i vårt land förekommande
beredskapslagstiftningen (betänkandet s. 38—41) uttalar utredningen
— med hänsyn till att det totala försvaret omfattar alla samhällsområden
och alla de åtgärder som måste vidtas för att värna landets självständighet
samt skydda befolkningens liv och egendom — att det knappast
är möjligt att för de vapenfria finna tjänstgöringsuppgifter, som inte på
ett eller annat sätt kan anses ingå i totalförsvaret. Utredningen drar upp
väsentligen följande allmänna riktlinjer för de vapenfrias tjänstgöringsuppgifter.
Uppgifterna skall såväl i fredstid som i krigstid vara sådana att
samvetsskäl rimligen inte kan anföras mot att fullgöra dem. Tjänstgöxingen
i krigstid bör avse för samhället betydelsefulla uppgifter och bör väljas
inom områden, där personalförstärkning behövs eller där personal behöver
frigöras för andra väsentliga samhällsuppgifter. Tjänstgöringen bör
ordnas så att hela tjänstgöringstiden används till en effektiv och ändamålsenlig
utbildning för uppgifterna under krigstid. Tjänstgöringen skall som
förut sagts äga rum utanför krigsmakten.

Mot bakgrund av dessa principiella överväganden föreslår utredningen
att de vapenfria tas ut till följande tjänstegrenar.

Brandtjänst inom civilförsvaret. Utbildningen i brandtjänst
sker f. n. vid luftfartsverket, garnisonsbrandkårerna och statens civilförsvarsskolor
men föreslås i allt väsentligt bli centraliserad till luftfartsverket.
Den praktiska delen av grundutbildningen förläggs till flygplatsbrandkårerna.
Däremot bör repetitionsutbildningen ske vid civilförsvarsskolorna
och kompletteras med särskild utbildning i räddnings- och röjningstjänst.
I övrigt förutsätts civilförsvarsstyrelsens utbildningsverksamhet
i dessa avseenden bli begränsad till viss specialutbildning för sådana
vapenfria som har alt fullgöra endast kort tid i vapenfri tjänst. Alla som
under grundutbildning som värnpliktiga övergår till vapenfri tjänst bör
sålunda utbildas i brandtjänst vid civilförsvarsskolorna. Som en följd av
utredningens förslag att all vapenfri tjänst skall fullgöras utanför krigsmakten
bör den nuvarande utbildningen av vapenfria vid garnisonsbrandkårerna
slopas.

Reparationstjänst vid statens järnvägar eller statens
vatten fallsverk. Utredningen finner, att den nu förekommande
ledningsreparationstjänsten vid statens järnvägar och linjereparationstjänsten
vid vattenfallsverket är effektivt och ändamålsenligt bedriven
och att den därför bör komma i fråga även i fortsättningen. Dessutom bör

Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

försöksvis viss utbildning i maskin- och motorreparationstjänst äga rum
vid statens järnvägar. Den nu förekommande utfyllnadstjänsten för dem
som tagits ut till linjereparationstjänst består huvudsakligen i skogsarbete
e. d. men bör slopas och ersättas av bl. a. reparationstjänst inom den lokala
elkraftdistributionen. Den praktiska tjänstgöringen förutsätts kunna ske
även hos kommunala eller andra icke statliga elkraftdistributionsföretag.
Utredningen föreslår dessutom, att en ny utbildningsgren i maskinisttjänst
försöksvis inrättas för att behovet av reservpersonal för manuell betjäning
av vissa kraftverksanläggningar under krigstid skall kunna tillgodoses.

Hälso- Oich sjukvårdstjänst inom det allmänt
civila medicinalväsendet. Utredningen föreslår, att uttagning
av vapenfria till hälso- och sjukvårdstjänst sker för att tillgodose det allmänt
civila medicinalväsendets behov av reservpersonal under krigstid. Den
nuvarande försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen för vapenfria läkare
och medicine kandidater bör behållas. Motsvarande utbildning bör försöksvis
ordnas även för vapenfria tandläkare och odontologie kandidater. Av
utredningens principiella ställningstagande följer att den vapenfrie inte
längre bör tas ut till sjukvårdsutbildning inom krigsmakten. Den föreslagna
utbildningen och praktiktjänstgöringen i fred bör genomföras enligt närmare
anvisningar av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. Utredningen
föreslår slutligen, att tjänstgöring inom ambulanstjänst och handikappvård
skall kunna medges i vissa fall. Denna utbildning bör i första
hand anknytas till den allmänna rehabiliteringsverksamheten men bör
stundom kunna organiseras av de handikappades riksförbund, Svenska röda
korset eller annan ideell eller religiös hjälporganisation i samverkan med
vederbörande landsting eller kommunala myndighet.

Ekonomitjänst. Uttagning till ekonomitjänst bör ske i syfte att
i första hand tillgodose det ekonomiska försvarets behov av reservpersonal
inom folkförsörjningens områden under krigstid. Utbildningen bör därvid
främst avse sådan tyngre transport-, reparations- och arbetstj änst, där personalbehovet
inte lämpligen kan tillgodoses med kvinnlig arbetskraft.

Expeditionstjänst. Uttagning av vapenfria till expeditionstjänst
bör ske i syfte att tillgodose behovet av viss reservpersonal inom främst
den statliga och kommunala förvaltningen under krigstid. Vapenfria med
social eller socialkameral studieinriktning eller med bestyrkt lämplighet
som ungdomsledare bör beredas möjlighet att genomgå fortsatt utbildning,
som kan göra dem användbara som biträden inom barnavården, nykterhetsvården
eller ungdomsledarverksamheten i inkvarteringskommunerna under
krigstid. På motsvarande sätt bör vapenfria med teologisk utbildning
eller studieinriktning beredas möjlighet att genomgå viss praktisk utbildning
till biträden i kyrklig församlings- och expeditionstjänst. Samtliga
vapenfria som uttagits till expeditionstjänst bör få en grundläggande utbildning
i bl. a. maskinskrivning och kontorsteknik.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

I särskilda fall bör enligt utredningens uppfattning vapenfria, som genom
civil utbildning och personliga kvalifikationer bedöms lämpliga härför,
kunna beredas viss praktisk tjänstgöring vid SIDA eller vid svensk hjälporganisation
med internationell anknytning. Utredningen biträder däremot
inte de förslag, som från olika håll framförts om att u-lands- eller fredskårstjänst
skall kunna godkännas som alternativtjänst för vapenfria. Enligt
utredningens mening är en sådan tjänstgöring inte praktiskt genomförbar,
främst med hänsyn till de höga krav på utbildning som måste ställas på
personer vilka skall fullgöra sådan tjänstgöring. De oeftergivliga kraven
beträffande bl. a. språkkunskaper och stor yrkesskicklighet torde endast i
undantagsfall kunna uppfyllas av de vapenfria i den ålder då de normalt
sett fullgör grundutbildning. Den omständigheten att undre åldersgränsen
för uttagning till fredskårstjänst satts till 22 år lägger dessutom i allmänhet
hinder i vägen.

Tjänstgöringstidens längd m. m.

Utredningen föreslår att de vapenfria skall vara skyldiga att tjänstgöra
540 dagar och att denna tjänstgöring skall kunna uppdelas i grundutbildning
och fortsatt tjänstgöring, fördelad i omgångar över hela värnpliktstiden.
Den föreslagna tiden motsvarar utbildningstiden för värnpliktiga
som tas ut till specialtjänst. Vidare föreslår utredningen att vapenfria skall
kunna inkallas till tjänstgöring, om inkallelse av värnpliktiga beslutas med
tillämpning av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen, dvs. under beredskap
eller krig. Längden av denna särskilda tjänstgöring föreslås vara densamma
som för andra värnpliktiga. Till motivering av förslagen har utredningen
anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till riskerna för missbruk av möjligheten att fullgöra vapenfri
tjänst bör fredstjänstgöringen vara längre än för huvuddelen av värnpliktiga
i vapentjänst. Kravet på fullgod utbildning till de relativt kvalificerade
arbetsuppgifter som befunnits lämpliga för de vapenfria medför
också att tiden för denna utbildning inte kan sättas alltför kort. Utredningen
har dock inte ansett rimligt att utbildningen för vapenfria skall
vara lika lång som den längsta tjänstgöring, som kan åläggas värnpliktiga
i vapentjänst. Denna tid utgör f. n. 600 dagar och kan efter den förestående
omläggningen av värnpliktsutbildningen förlängas. Utredningen har funnit
den föreslagna tiden 540 dagar rimlig främst med beaktande av att ett
godtagbart utbildningsresultat skall kunna nås. Betydelsen av en effektiv
fredsutbildning framstår klar mot bakgrunden av de krav, som under
krigstid måste ställas på de vapenfria i fråga om ansvar inför uppgiften och
förmåga att kunna lösa anvisade uppgifter. Dessa uppgifter är givetvis
av sådant slag, att det vore tänkbart att på samma sätt som sker i fråga
om värnpliktsutbildningen införa varierande tjänstgöringstider. Därvid

Kangl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

kunde också hänsyn tas till de vapenfrias individuella förmåga att tillgodogöra
sig utbildningen. Utredningen har emellertid ansett, att alla
vapenfria bör fullgöra lika lång tjänstgöring och har hänvisat främst till att
grunden för medgivande av vapenfri tjänst är densamma för alla värnpliktiga
och att de tidsmässiga konsekvenserna av vapenfri tjänst därför bör
vara lika för alla. Vad beträffar tjänstgöringstidens längd för de vapenfria
under beredskapsövning eller beredskapstjänstgöring anser utredningen —
mot bakgrund av att de vapenfria enligt förslaget skall tjänstgöra inom
samhällsviktiga arbetsområden där under krigstid personalförstärkning
behövs eller personal behöver frigöras för andra uppgifter — att nuvarande
föreskrifter om längre tjänstgöring för de vapenfria bör slopas.

Utredningen anser inte tvekan böra råda om att nuvarande princip att
all fullgjord vapentjänst räknas till godo vid övergång till vapenfri tjänst
alltjämt bör gälla. Vidare bör även i fortsättningen tillämpas den regeln
alt för värnpliktig med längre vapentjänst än 540 dagar den vapenfria
tjänstgöringen inte får bli kortare än den tid, som den värnpliktige skulle
ha fullgjort i vapentjänst samtidigt som tiden i vapenfri tjänst inte får
överstiga 540 dagar. För värnpliktig med kortare vapentjänst än 540 dagar
som först sedan han fullgjort en stor del av vapentjänstgöringen kommer
till uppfattningen att han inte längre vill bruka vapen, anser utredningen
att invändningar kan resas mot det nuvarande systemet att vederbörande
skall behöva fullgöra en fortsatt tjänstgöring av måhända flera gånger
större längd än som återstod för honom i vapentjänst. För att inte vederbörande
skall behöva frestas att i denna situation dagtinga med sitt samvete
förordar utredningen, att i sådana fall tjänstgöringstiden i vapenfri
tjänst avkortas. Utredningen redovisar utan direkt förordande två olika
system för att åstadkomma den önskvärda reduceringen. Härom hänvisas
till betänkandet (s. 74—76J. Vad angår tillgodoräknande av fullgjord vapenfri
tjänst vid övergång till vapentjänst föreslår utredningen ingen
ändring i nuvarande praxis.

De vapenfria bör enligt utredningens uppfattning ha rätt till ekonomiska
och sociala förmåner — inbegripet personalvård och fritidsförmåner — i
samma omfattning som värnpliktiga i allmänhet. Penningbidragsförhöjning
bör ske redan efter 304 dagars tjänstgöring och tjänstgöringspremie
bör utgå enligt de regler som gäller för värnpliktiga i specialtjänst. Premien
är f. n. 150 kr. för varje hel premieberättigande tjänstgöringsperiod om 20
dagar, varmed tjänstgöringen överstiger 394 dagar.

Urval och prövningsförfarande

Vapenfriutredningen föreslår att åtgärder vidtas för att de vapenfria vid
inskrivningen skall bli föremål för en urvalsprövning, som är likvärdig
med övriga värnpliktigas. Så är nämligen f. n. inte fallet beträffande exempelvis
genomgående av s. k. exploration. Därvid föreslås att sökande till

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

vapenfri tjänst skall genomgå inte bara vanlig utan även en särskild exploration.
Dessutom lämnas förslag till bättre information rörande innebörden
av vapenfrilagstiftningen och den vapenfria tjänstgöringen.

I fråga om ansökningsförfarandet finner utredningen de nuvarande bestämmelserna
otillfredsställande. Det bör enligt utredningens mening räcka
med en skriftlig ansökan, vilken även skall innehålla en motivering
varför sökanden anser sig vilja fullgöra vapenfri tjänst, önskemål angående
tjänslgöringsuppgift samt uppgift på minst två trovärdiga personer som
väl känner sökanden och hans förhållanden. Om sökanden önskar skall
han självfallet kunna bifoga de intyg eller övriga handlingar som han vill
åberopa.

Beträffande det nuvarande utredningssystemet konstaterar de sakkunniga
att kritiken mot detta oftast hänför sig till det vid utredningsverksamheten
använda frågeformuläret. Detta är enligt de sakkunnigas mening inte
ändamålsenligt och bör därför inte längre användas. De sakkunniga anför
vidare bl. a., att bundenheten till detta formulär tycks ha medfört att även
utredningsmännen drabbats av kritik, i åtskilliga fall oförskyllt. Efter att
ha redovisat vissa synpunkter från chefen för militärpsykologiska institutet
och gjort jämförelser med utländsk lagstiftning inom hithörande område
föreslår de sakkunniga, att en central prövningsnämnd inrättas. Nämnden
bör bestå av sju ledamöter, som förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid.
Ordföranden bör vara eller ha varit lagfaren domare. Av övriga ledamöter
bör en företräda svenska kyrkan och en annat trossamfund samt en
vara yrkespsykolog. Nämnden bör ha befogenhet att inhämta kompletterande
uppgifter och yttranden samt att själv eller genom särskilda utredningsmän
föranstalta om annan nödvändig utredning. I förekommande
fall bör sökanden kunna föreläggas personlig inställelse inför nämnden.
Också annan person, t. ex. läkare eller annan sakkunnig, skall inför nämnden
kunna avge utlåtande av betydelse för ärendet. Kostnaderna för personliga
inställelser liksom för annan utredning bör utgå av allmänna medel.

Utredningen föreslår vidare, att den föreslagna nämnden får befogenhet
att meddela tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst. Beslutanderätten
bör dock ligga kvar hos Kungl. Maj :t i fall då någon under åberopande
av samvetsskäl vägrar att fullgöra militärtjänst och inte heller ansöker
om vapenfri tjänst eller då någon begär alt bli helt befriad från all tjänstgöring
som värnpliktig. Det bör även ankomma på nämnden att utse lämpliga
utredningsmän samt att utarbeta erforderliga anvisningar och instruktioner
åt dem. Till utredningsmän bör kunna förordnas inte bara, såsom
hittills, präster eller frikyrkopastorer utan även andra till uppdraget
lämpade personer, t. ex. med psykologisk utbildning eller med erfarenhet
av socialarbete eller kuratorsverksamhet. Nämndens beslut förutsätts kunna
överklagas hos Kungl. Maj:t.

Uttagningen till tjänstgöring läggs enligt utredningens förslag på ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

betsinarknadsstyrelsen, som också skall ha huvudansvaret för de vapenfrias
utbildning. Utredningens ställningstagande grundas på att arbetsmarknadsstyrelsen
svarar för handläggningen av arbetskraftfrågor under
fred och krig och på att styrelsen äger stor erfarenhet av yrkesvägledningsoch
yrkesutbildningsverksamhet. Eftersom uttagningen i viss utsträckning
sker till tjänstgöringsområden, där ansvaret för fackutbildning och tjänstgöring
kan antas komma att närmast åvila annan myndighet, bör inom
arbetsmarknadsstyrelsen upprättas ett samarbetsorgan med företrädare för
berörda utbildningsmyndigheter. Arbetsmarknadsstyrelsen bör även omhänderha
registreringen och redovisningen av de vapenfria, varvid dock ett
visst samarbete alltjämt förutsätts äga rum med inskrivningsmyndigheterna.

Totalvägrare

Utredningen tar även upp de problem som totalvägrarna, främst Jehovas
vittnen, erbjuder. Utredningen vänder sig mot vissa extrema uppfattningar,
som tar sig uttryck i motvilja att utföra varje form av tjänstgöring därför
att den kan komma det totala försvaret till godo. En sådan uppfattning anses
av utredningen vara både förnuftsmässigt orimlig och etiskt oförsvarlig.
Rätten att av samvetsskäl bli befriad från vapentjänst innebär en undantagsställning,
som enligt utredningens mening måste motsvaras av en
beredvillighet från de vapenfrias sida att inte driva sina krav över de gränser,
som förnuft och etik uppställer. Efter att ha lämnat en redogörelse för
Jehovas vittnens verksamhet och förkunnelse samt deras inställning till
staten och värnplikten (betänkandet s. 62—65) konstaterar utredningen,
att Jehovas vittnens motiv för sin vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring
klart skiljer sig från inställningen hos dem som vanligen söker vapenfri
tjänst. Bruk av vapen mot annan är inte en samvetsfråga för dem. Av deras
förkunnelse framgår bl. a., att de synes vara beredda att i ett slutligt universellt
krig med vapen bekämpa »satan och hans välde», vilket enligt deras
uppfattning är detsamma som de jordiska staterna. Deras lära hindrar
dem från att göra någon form av beordrad insats till skydd för samhällets
existens och demokratisk ordning, något som likväl inte tycks hindra dem
från att till fullo utnyttja de förmåner och rättigheter, som staten ger sina
medborgare. Vid samtal med företrädare för Jehovas vittnens svenska ledning
har utredningen lämnat en utförlig orientering om den tjänstgöring
som vapenfria enligt utredningens förslag skall kunna fullgöra inom bl. a.
handikappvården. Denna tjänst anser utredningen vara av så utpräglat
humanitär art att samvetsbetänkligheter mot att fullgöra den rimligen
inte kan uppstå. Utredningen har också förklarat sig beredd att diskutera
de yttre formerna för en sådan tjänst. Jehovas vittnens representanter har
emellertid förklarat sig vara förhindrade att ens diskutera dessa frågor. Utredningen
har slutligen förklarat sig beredd att förutsättningslöst diskutera
varje uppslag från Jehovas vittnens sida, som kunnat vara ägnat att

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

lösa den föreliggande konfliktsituationen. Också detta erbjudande har avvisats.
Enligt utredningens mening har Jehovas vittnen därigenom ådagalagt
en så påtaglig likgiltighet för demokratisk ordning, att de måste anses
olämpliga att nyttjas till samhällets skydd. När de uppenbarligen inte kan
användas för någon samhällsnyttig insats under krigstid förefaller det utredningen
meningslöst att samhället skall belastas med kostnader och besvär
för fredsutbildning av dem. Det förtjänar därför enligt utredningens
mening allvarligt övervägas att temporärt odugligförklara Jehovas vittnen
på samma grunder som nu åberopas när vissa alkoholskadade eller asociala
personer befrias från värnpliktstjänstgöring.

Kostnader

Som en följd av utredningens förslag att ärenden angående de vapenfrias
uttagning och tjänstgöring i fortsättningen skall handläggas av arbetsmarknadsstyrelsen
bör kostnaderna i dessa hänseenden belasta elfte huvudtiteln
och inte som nu fjärde huvudtiteln. Utredningen har dock inte ansett erforderligt
att ta upp frågan om dessa utgifters storlek till närmare prövning.
Inte heller har utredningen ansett sig böra bedöma storleken av de kostnader,
som kan uppstå med hänsyn till eventuella nödvändiga personalförstärkningar
inom arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen betonar vidare att
även kostnaderna för de vapenfrias ekonomiska och sociala förmåner bör
belasta elfte huvudtiteln. De årliga merkostnaderna härför beräknar utredningen
till 145 000 kr., varav 70 000 kr. hänför sig till de förhöjda penningbidragen
och 75 000 kr. avser tjänstgöringspremierna. Härtill kommer 15 000
kr. för en utökad personalvårds- och fritidsverksamhet. De direkta kostnadsökningarna
beräknar utredningen således till 160 000 kr. för år.

Kostnaderna för den föreslagna prövningsnäinnden anser utredningen
böra uppföras antingen på särskilt anslag under fjärde huvudtiteln eller
redovisas under anslaget till vissa nämnder under samma titel. Enligt utredningens
mening kommer nämndens provningsverksamhet att få sådan
omfattning, att såväl fast arvode som särskilt sammanträdesarvode bör utgå
till nämndens ordförande och ordinarie ledamöter. Suppleanter för ledamöter
bör däremot tillerkännas ersättning i form av traktamente enligt
kommittékungörelsen. Kostnaderna för nu angivna arvoden m. m. beräknas
till ca 20 000 kr. Utredningen föreslår, att nämnden biträds av en heltidsanställd
sekreterare och en kontorist för registrering och andra expeditionsgöromål.
Avlöning till denna personal beräknas till ca 50 000 kr. för
år. Av utredningen förutsätts att erforderliga lokaler och inventarier ställs
till nämndens förfogande av försvarsdepartementet samt att tillfälliga behov
av skrivhjälp o. d. tillgodoses genom departementets försorg. Den årliga kostnaden
för ersättningar åt särskilda utredningsmän beräknas uppgå till ca
70 000 kr. och för ersättning åt annan särskild expertis till ca 5 000 kr.
Nämnden bör disponera över ett särskilt anslag för omkostnader. För

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1960

rese- och traktamentskostnader, vari även inräknas kostnader för personlig
inställelse inför nämnden av sökanden eller annan, föreslås ett belopp
om 10 000 kr. Kostnader för expenser upptas till samma belopp. Utredningen
bedömer således de årliga kostnaderna för nämndens verksamhet till
ca 175 000 kr.

I detta sammanhang tar utredningen upp frågan om ersättning till staten
för de vapenfrias arbetsinsats. Om de vapenfria efter genomgången grundutbildning
fullgör praktiktjänstgöring hos myndighet eller organisation och
därvid uträttar arbete som myndigheten eller organisationen annars skulle
ha haft direkta utgifter för, bör enligt utredningens mening ersättning för
denna arbetsinsats erläggas. Sådana myndigheter eller organisationer som
för sin verksamhet helt eller huvudsakligen är beroende av statsmedel bör
dock undantas från denna ersättningsskyldighet, vilken endast skulle medföra
administrativt merarbete för dem utan att ge något praktiskt utbyte.
Ersättningsskyldigheten hör därför begränsas till de affärsdrivande verken
samt vissa andra civila myndigheter eller organisationer, som tillgodogör
sig de vapenfrias arbete. Ersättningen bör i princip utgå fr. o. m. den dag
de vapenfria börjar sin praktiktjänstgöring eller den inledande utbildningen
avslutas. Från ersättningen bör avräknas de kostnader myndigheten eller
organisationen kan ha haft för grundutbildning av de vapenfria. Eftersom
huvuddelen av de vapenfria inte kan anses ha tillräcklig yrkesvana för att
kunna jämföras med anställd yrkespersonal och alla vapenfria under sin
tjänstgöring är i utbildning för uppgifter under krig, bör vederbörande vapenfria
i nu förevarande sammanhang närmast jämföras med biträden eller
aspiranter. Utredningen anser därför, att den föreslagna ersättningen till
statsverket bör beräknas med utgångspunkt i avtalsenlig aspirant- eller
biträdeslön. Sålunda bör t. ex. luftfartsverket för en vapenfris arbetsinsats
hos verket betala en ersättning, som motsvarar den lön en brandmannaaspirant
skulle ha fått. På motsvarande vis bör landstingen utge ersättning,
motsvarande sjukvårdsbiträdeslön, för vapenfria som tjänstgör i landstingens
sjukvård. Ersättningsfrågorna bör närmare regleras genom avtal
mellan statsverket och berörda myndigheter eller organisationer.

Utredningen har även — närmast med anledning av önskemål från fredsorganisationerna
— berört frågan om statsverkets inkomster av de vapenfrias
arbetsinsatser bör avsättas till u-landsbistånd. Fredsorganisationerna
har därvid hänvisat till att i Norge sedan år 1962 UNICEF (FN:s barnfond)
på sådant sätt årligen tillförs ca 1 milj. kr. Utredningen framhåller, att
statens utgifter för de vapenfrias utbildning torde vara större än de ersättningar,
som skäligen kan tas ut av de affärsdrivande verk m. fl., som kan
komma att disponera vapenfria i praktikantarbete. Enligt utredningens mening
bör dessutom i princip storleken av de ifrågasatta bidragen bestämmas
av andra faktorer än avkastningen av viss verksamhet eller vissa enskildas
eller gruppers arbetsinsats. Utredningen anför vidare, att samma önskemål

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

hos vapenfria att genom sin tjänstgöring kunna påverka storleken av statens
bidrag till u-landshjälp också finns hos de många värnpliktiga, som
fullgör vanlig vapentjänst. Utredningen drar även en parallell med de fall
då militär personal mot ersättning utför arbete åt civil myndighet; sådana
ersättningar avsätts inte för några särskilda ändamål. Utredningen finner
sålunda, att det kan anföras skäl mot att de ersättningar, som kan tillföras
statsverket för vapenfrias arbete, tillförs u-landshjälpen. Anses ersättningarna
överhuvudtaget skola avsättas för särskilda ändamål bör de enligt utredningens
uppfattning hellre användas för fredsforskning.

Remissyttrandena

Remissinstanserna instämmer i allt väsentligt i vapenfriutredningens
principiella överväganden beträffande de vapenfrias tjänstgöring m. m. och
anser att utredningens förslag är väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning.
Vissa modifikationer föreslås i olika delar.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av nära nog
samtliga remissinstanser. Överbefälhavaren, chefen för armén och chefen
för flygvapnet anser dock, att det i nuvarande lag använda uttrycket djup
samvetsnöd bör behållas. Enligt överbefälhavarens uppfattning förstås i
detta sammanhang med djup samvetsnöd en sådan avsky för plikten att
bruka vapen mot annan att det skulle medföra ett själsligt nedbrytande av
vederbörande. Uttrycket djup samvetsnöd understryker därför att den sökande
verkligen måste kunna åberopa synnerligen starka skäl för sin vapenfrihetsbegäran.
Högerns Ungdomsförbund finner den av utredningen föreslagna
formuleringen alltför vag och medge alltför stor frihet i uttolkningen.
Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan föreslår, att vapenfrihet
skall medges om bruk av vapen mot annan inte är förenligt med vederbörandes
allvarliga personliga övertygelse eller sådant bruk för honom
skulle medföra samvetsnöd.

Tjänstgöringsområden

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att de
vapenfrias tjänstgöring skall fullgöras helt utanför krigsmakten. Överbefälhavaren
anser dock att vapenfria efter eget åtagande även i fortsättningen
skall kunna tjänstgöra i sjukvårds- och expeditionstjänst inom
krigsmakten. Som motiv för denna åsikt anförs att de vapenfria, som tjänstgjort
inom krigsmakten, kunnat fylla ut några av de inte obetydliga bristerna
på vapenför personal, att huvudparten av dessa vapenfria inte funnit
tjänstgöringen strida mot sitt samvete och att ingen institution torde kunna
åberopa ett särskilt behov av just vapenfria, överbefälhavaren påpekar att
3—Ilihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 107

Kungl. Maj.is proposition nr 107 år 1066

om vapenfrias tjänstgöring vid garnisonsbrandkårer upphör uppkommer
krav på att kommunernas brandskydd förstärks i orter där sådana brandkårer
nu finns. I annat fall kunde allvarliga risker uppstå för försvarets
byggnader och materiel där. Beträffande vapenfrias tjänstgöring vid militärapoteket
och vid vissa militära sjukvårds- och läkemedelsförråd framförs
motsvarande synpunkter av försvarets sjukvårdsstyrelse. Om inte vapenfria
i fortsättningen kan disponeras för sådan tjänst, måste enligt styrelsens
mening anspråk göras på ökad medelstilldelning för att man skall kunna
nyanställa förrådsmän på dessa arbetsplatser. Chefen för armén anser det
böra klargöras att tjänstgöringen skall vara av sådan art, att den med
hänsyn till den vapenfries kapacitet bäst gagnar samhället och att den med
hänsyn till hans åsikter minst skadar samhällets vilja och förmåga till motstånd.
Civilförsvarsstyrelsen befarar att den föreslagna utökningen av tjänstgöringsalternativen
för de vapenfria kan leda till en minskning av det antal
vapenfria som nu tilldelas civilförsvaret. Rekryteringen till civilförsvaret
är f. n. hårt ansträngd men en viss lättnad skulle nås om dess tilldelning
av vapenfria blev större än nu — antalet i civilförsvaret placerade vapenfria
är endast ca en tredjedel av alla vapenfria. Styrelsen framhåller i sammanhanget
civilförsvarets tillerkända prioritet näst efter krigsmakten vid
tillgodoseende av totalförsvarets behov. Hovrätten för Nedre Norrland anser
det kunna ifrågasättas om vapenfria bör placeras i vissa uppgifter som i
krig är av vital betydelse för landet, exempelvis betjäning av kraftverksanläggningar.
Det kan nämligen räknas med att bland dessa vapenfria finns
sådana som i ett kritiskt läge av religiös eller därmed jämförlig övertygelse
ser sig nödsakade att handla eller underlåta att handla i strid mot givna
order. Det torde emellertid enligt hovrätten kunna förutsättas att detta
förhållande beaktas vid uttagningen till tjänstgöring. SR ifrågasätter om
inte tyngdpunkten i de vapenfrias tjänstgöring borde förskjutas mot arbetsområden
där det råder stor brist på arbetskraft, i första hand hälso- och
sjukvårdstjänst. Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan hävdar
bl. a., att största möjliga frihet bör ges de vapenfria i fråga om tjänstgöringsmöjligheterna,
att uppgifterna bör rubriceras som fredsviktiga och
betydelsefulla för samhället under krig samt att många vapenfria med fördel
kan tjänstgöra inom sin egen yrkesverksamhet.

I fråga om de olika tjänstgöringsalternativen finner remissinstanserna
utredningens förslag i allmänhet vara välgrundade och värdefulla. Vissa
speciella synpunkter framförs emellertid av några remissinstanser.

Beträffande brandtj änsten har varken luftfartsstyrelsen eller
civilförsvarsstyrelsen i princip något att erinra mot utredningens förslag att
de vapenfria får sin grundläggande utbildning i brandtjänst vid luftfartsverket
och att repetitionsutbildningen sker vid civilförsvarsskolorna. Detta
kräver dock enligt luftfartsstyrelsens uppfattning ytterligare lärarpersonal
liksom om- och nybyggnadsarbeten av lektions- och förläggningslokaler.
Civilförsvarsstyrelsen anför likaledes att civilförsvarsskolorna kan fullgöra

Kimgl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

de föreslagna åläggandena endast under förutsättning att deras nuvarande
kapacitet ökas betydligt. Styrelsen erinrar också om att skolorna inte heller
har resurser att genomföra utredningens förslag att alla som under grundutbildning
som värnpliktiga övergår till vapenfri tjänst skall utbildas i
brandtjänst vid dessa skolor. Möjligen kan den föreslagna utbildningen genomföras
om den avkortas väsentligt och till stor del sker i form av utfyllnadstjänst
eller, såvitt angår vapenfria som överförts från värnpliktstjänstgöring,
förvaltningstjänst e. d.

För reparation stjänsten krävs enligt järnvägsstyrelsen en årlig
tilldelning av vapenfria av minst nuvarande omfattning till ledningsreparationstjänst.
Styrelsen förordar, att även vissa enskilda järnvägar får
sig tilldelade vapenfria som beredskapspersonal för ledningsreparationstjänst.
Vidare föreslår järnvägsstyrelsen att ställning inte nu tas till vapenfriutredningens
förslag om försöksvis utbildning i maskin- och motorreparationstjänst
utan att frågan om igångsättande av sådan utbildning lämnas
öppen och senare tas upp till förnyat övervägande. Vattenfallsstyrelsen
tillstyrker vapenfriutredningens förslag om utbildning av de vapenfria i reparationstjänst
vid vattenfallsverket. I detta sammanhang föreslår telestyrelsen
att området för de vapenfrias tjänstgöring vidgas ytterligare till
att i princip omfatta arbetsuppgifter vid televerket, t. ex. på telefon- och
telegrafexpeditioner samt inom underhålls-, biträdes- och förrådstjänst.

I fråga om hälso- och sjukvårdstjänsten har medicinalstyrelsen
inte något att erinra mot utredningens förslag att den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen för vapenfria läkare och medicine kandidater
behålls. Vidare biträder medicinalstyrelsen vad utredningen föreslagit
om att sådan tjänstgöring försöksvis anordnas även för vapenfria
tandläkare och odontologie kandidater. Styrelsen föreslår att sådan tjänstgöring
fastställs också för annan vapenfri medicinalpersonal — apotekspersonal,
hälsovårdsinspektörer, sjukhusfysiker m. fl. I fråga om icke-medicinalpersonal
framhålls vikten av att endast vapenfria med särskilt intresse
och personliga förutsättningar för hälso- och sjukvård tas ut till sådan
tjänst. Denna tjänstgöring bör i första hand ske inom områden, där den
största personalbristen nu råder, dvs. mentalsjukvård, intensivvård, specialsjukvård
i övrigt och långtidsvård. Tjänstgöring inom hälsovård och
öppen sjukvård hos tjänsteläkare m. fl. torde i flertalet fall inte vara lämplig.
Medicinalstyrelsen uttalar också att tjänstgöring inom exempelvis ambulans-och
invalidtransporttjänst borde inverka stimulerande vid de vapenfrias
val av yrke. Riksrevisionsverket ställer sig tveksamt till det värde som
de vapenfrias arbetsinsats kan ha inom ambulanstjänst och handikappvård
samt ifrågasätter om behov föreligger att utbilda vapenfria inom dessa områden.
St<itens handikappråd uttalar däremot sin uppskattning av utredningens
förslag alt vapenfria skall kunna las ut till utbildning i handikappvård
och i särskilt fall kunna ställas till handikapporganisationernas förfogande.
Rådet anser dock alt utbildningen med hänsyn till bristen på kvali -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

1''icerad läkarpersonal i törsta hand bör anordnas inom områden som kräver
kort utbildningstid, främst transport- och ekonomitjänst eller vårdarverksamhet
på vissa institutioner för handikappade. Utbildningens utformning
bör underställas rådets bedömning. Rådet understryker vikten av noggrann
anlags- och lämplighetsprövning för de vapenfria som söker till handikappvård.
Överstyrelsen för Svenska röda korset uppger, att Röda korset allmänt
sett torde ha förutsättningar att medverka vid utbildning av vapenfria. De
mest aktuella tjänstegrenarna torde vara hälso- och sjukvårdstjänst samt
expeditionstjänst. För sådan medverkan måste dock enligt överstyrelsens
mening uppställas vissa krav. Den sökande skall ha uttryckt bestämt önskemål
om tjänstgöring vid Röda korset. Överstyrelsen skall ha möjlighet att
av dessa sökande välja ut dem man anser sig kunna utbilda. Den som under
utbildningen visar sig olämplig för verksamheten skall kunna skiljas från
utbildningen.

Beträffande ekono mitj änsten finner Sveriges lantbruks förbund
angeläget att vapenfria utbildas inom jord- och skogsbruk även i fredstid.
Riksantikvarieämbetet framhåller det synnerligen önskvärda i att den
vapenfria arbetskraften även i fortsättningen kommer kulturminnesvården
till del. Däremot avvisar Centerns ungdomsförbund tanken på att vapenfria
skall kunna tjänstgöra i lantbruksarbete eller i utgrävnings- och museiarbeten.
Domänstyrelsen anser skogsarbete vara olämplig tjänstgöring för
de vapenfria inte minst med hänsyn till den starka tekniska utvecklingen
inom skogsbruket, vilket medför speciella krav på arbetets utövande.

Vad slutligen angår expeditionstj änsten anser överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap att behovet av expeditionstjänstpersonal
i lerig till stor del bör kunna täckas av kvinnlig personal och av män, som
lämnat värnpliktsåldern. Eftersom dessutom effektiv utbildning i detta avseende
kan bli svår att organisera ifrågasätter överstyrelsen detta tjänstgöringsalternativ.
Socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet biträder förslaget
att vapenfria under fredstid får sådan utbildning att de under krigstid
kan tilldelas vissa arbetsuppgifter i inkvarteringskonmiunerna. Kommunförbundet
erinrar dock om att svårigheter kan uppstå vid placering av vapenfria
för praktisk tjänstgöring i kommunala förvaltningar under fredstid.
Chefen för armén och chefen för marinen anser, att tjänstgöring i inkvarteringskommunerna
inte bör komma i fråga för vapenfria. Dessas inplacering
i krigssamhället bör enligt arméchefen vara sådan, att deras möjligheter
att påverka människor i defaitistisk riktning blir så små som möjligt.
Även överbefälhavaren, chefen för flygvapnet och Centerns ungdomsförbund
pekar på ungdomsledares med fleras inverkan på opinionsbildningen
och motståndsandan.

Riksrevisionsverket och Högerns ungdomsförbund avvisar liksom Centerns
ungdomsförbund förslaget att vapenfria skall kunna tjänstgöra vid
SIDA eller andra svenska hjälporganisationer med internationell anknytning.
SIDA uttalar däremot, att styrelsen redan har viss erfarenhet av an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

ställning av vapenfria och att denna erfarenhet är positiv. Styrelsen ansluter
sig till utredningens ståndpunkt att tjänstgöring inom dess verksamhet
bör komma i fråga endast för vapenfria, som genom civil utbildning och
personliga kvalifikationer är särskilt lämpade därför. Styrelsen avvisar tanken
på vapenfrias tjänstgöring i u-lands- eller fredskårstjänst. U-landstjänst
tillstyrks däremot av Fredsorganisationernas utredning i varnphktsfrågan.

Tjänstgöringstidens längd m. m.

Samtliga remissinstanser utom Fredsorganisationernas utredning i värnplikts
frågan tillstyrker eller lämnar utan erinran vapenfriutredningens förslag
att de vapenfrias fredsutbildning skall omfatta 540 dagar. Fredsorganisationernas
utredning föreslår, att tiden inte skall vara längre än som anses
nödvändig med hänsyn till den vapenfries utbildning. Statskontoret anser, a
längden av utbildningstiden för de vapenfria bör omprövas om de till specialtjänst
uttagna värnpliktigas utbildningstid skulle bli differentierad. Sveriges
Förenade Studentkårer betonar vikten av att man i fråga om utbildningens
inpassning under året i görligaste mån undviker att ta mer an tva
studieterminer i anspråk för grundutbildningen. Betydelsen av samordning
med den civila utbildningen understryks även av universitetskanslersambetet.
Svea hovrätt anser att även om vapenfria får för samhallet betydelsefulla
uppgifter deras tjänstgöring, särskilt under beredskapstjanst, i allmänhet
måste betraktas som mindre pressande än de värnpliktigas. Darfor torde
enligt hovrättens mening de nuvarande bestämmelserna om längre tjänstgöring
för vapenfria under beredskap eller krig vara erforderliga for att
under tider av påtaglig krigsfara motverka missbruk av möjligheten att erhålla
vapenfri tjänst. Civilförsvarsstyrelsen framhåller att det i samban
med tjänstgöring under civilförsvarsberedskap synes nödvändigt att de
vapenfria som krigsplaceras i civilförsvaret blir likställda med civilforsvarspliktiga
i allmänhet. Att i förhållande till övrig civilförsvarspersonal ha avvikande
regler i fråga om tjänstgöringsskyldighet kan vara agnat att valla
stora olägenheter för länsstyrelser och civilförsvarschefer. Varken överbefälhavaren
eller cheferna för armén, marinen och flygvapnet anser sig kunna
biträda vapenfriutredningens förslag till reduceringsregler för dem som
efter viss tids vapentjänst beviljas övergång till vapenfri tjänst. Överbefälhavaren
anser inte att några sakligt grundade skäl förebragts for sadana
regler. Enligt chefens för armén mening uppfyller utredningens förslag
knappast de krav på enkelhet och begriplighet man bör kunna stalla.
Alla de nu nämnda militära myndigheterna föreslår att den sammanlagda
tiden för tjänstgöring i vapentjänst och vapenfri tjänst utan nagra redu <-

tionsfaktorer alltid skall vara 540 dagar.

Utredningens förslag beträffande de vapenfrias ekonomiska och sociala
förmåner har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla
remissinstanser, som yttrat sig i frågan, utom riksrevisionsverket. Denna

,38

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

myndighet är inte övertygad om att de vapenfrias förmåner bör helt jämställas
med värnpliktigas. Med hänsyn därtill biträder verket inte utredningens
förslag i fråga om penningbidrag och tjänstgöringspremie. Försvarets
civilförvaltning och socialstyrelsen förutsätter att förmånsbeloppen blir
anpassade till de förslag angående ekonomiska förmåner åt värnpliktiga
som lagts fram av 1960 års värnpliktsutrcdning. SSU anser önskvärt att en
särskild befattningshavare vid arbetsmarknadsstyrelsen får i uppgift att
ägna sig åt de vapenfrias personalvård. Chefen för flygvapnet påpekar, att
kostnaderna för radio, TV m. in. för värnpliktiga i vapentjänst i regel bestrids
genom vederbörande förbands personalkassa, vilken direkt eller indirekt
tillförs medel därför genom de värnpliktiga själva. Det torde därför enligt
flygvapenchefens åsikt innebära en extra förmån för de vapenfria om särskilda
medel till s. k. trivselbefrämjande åtgärder anslås för dem. Högerns
l ngdomsförbund anser, att de vapenfria inte bör åtnjuta förmåner som
direkt kan anknytas till enbart deras förhållande som vapenfria. Därför bör
enligt detta förbunds uppfattning beklädnadsersättning inte utbetalas. Sveriges
Förenade Studentkårer understryker vikten av att vapenfria får tillgång
till studiebidragsförmåner och personalvård i samma utsträckning som
värnpliktiga.

Urval och prövningsförfarande

hörsvarets sjukvårdsstyrelse finner särskild exploration av de vapenfria
nödvändig i samband med inskrivningsförrättningen men understryker
samtidigt behovet av en grundlig läkarundersökning för att utröna exempelvis
psykiska störningar eller sjukliga personlighetsförändringar hos de
sökande. Överbefälhavaren hävdar, att inskrivningsprövningen av dem som
söker vapenfri tjänst bör vara skild från övriga värnpliktigas inskrivning.
Samma synpunkt framförs av chefen för armén och 196i års inskrivnings-
och personalredovisningsutredning. Enligt dessa remissinstanser bör
de som före eller vid vanlig inskrivningsförrättning ansöker om vapenfri
tjänst kallas till en senare, särskild prövning, vars omfattning avpassas för
att ge underlag för det fortsatta handläggningsförfarandet. Militärpsykologiska
institutet avstyrker att en för sökande av vapenfri tjänst särskilt
anordnad exploration äger rum vid inskrivningen. SSU framhåller att i
broschyren »Inför inskrivningen» bör tas in en objektiv och koncentrerad
information om vapenfri tjänst med hänvisning om vilka myndigheter som
kan lämna närmare upplysningar. Medicinalstyrelsen betonar vikten av att
sökande till vapenfri tjänst såväl före som vid inskrivningsförrättningen får
erforderlig information om villkoren och förutsättningarna för utbildning
och tjänstgöring inom den civila hälso- och sjukvården. Såväl chefen för
armén som chefen för flygvapnet anför att informationen under inga förhallanden
far utformas sa att den kan framstå som reklam eller propaganda
för vapenfri tjänstgöring.

Remissinstanserna har genomgående funnit utredningens förslag i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

om prövningsförfarandet vara lämpliga och välmotiverade. I vissa hanseenden
har emellertid särskilda synpunkter framförts.

Sålunda anser överbefälhavaren, att sökanden bör åläggas personlig inställelse
hos utredningsman eller inför prövningsnämnden och att undantag
från denna regel skall medges endast i särskilda fall. Domkapitlet i Uppsala
anser, att personlig inställelse inför utredningsman bör vara obligatorisk.
Även domkapitlen i Göteborg och Luleå betonar vikten av personlig kontakt
mellan sökanden och utredningsmannen. Sistnämnda domkapitel ifrågasätter
om inte sökandena hör tillförsäkras hjälp vid upprättande av ansökan
m. m. Domkapitlet i Visby förordar en föreskrift om rätt för sökanden att
bli hord muntligt inför prövningsnämnden, om utredningen inte eljest
skulle anses medföra bifall till ansökningen. I fråga om utredningsmännen
anser domkapitlet i Göteborg att dessa bör vara präster, utsedda efter förslag
av domkapitlen. Också domkapitlet i Västerås anser, att domkapitlen bör
få tillfälle att yttra sig vid utseendet av utredningsmän. Domkapitlet i Lund
framhåller, att av varje utredningsman bör kunna förväntas förståelse för
en människas religiösa problematik.

Beträffande prövningsnämndens sammansättning önskar medicinalstyrelsen
och försvarets sjukvårdsstyrelse, att en psykiater ingår i provningsnämnden.
Enligt hovrätten för Nedre Norrland saknas skäl att göra statskyrkopräst
till självskriven ledamot av nämnden. Det förhållandet att övervägande
delen av de vapenfria tillhör frikyrkosamfunden talar snarare for
att de kyrkliga ledamöterna i nämnden bör representera dessa samfund.
Chefen för armén och domkapitlet i Göteborg framställer önskemål om
en läkare som ledamot i nämnden, enligt arméchefen en läkare med erfarenhet
av inskrivningsverksamheten och militärsjukvård och enligt domkapitlet
helst en psykiater. Både överbefälhavaren och Högerns Undomsförbund
finner angeläget, att en av nämndledamöterna utses från krigsmakten. Ungdomsförbundet
anser att vederbörande bör vara en kvalificerad trupputbildningsofficer.
Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan föreslår,
att en företrädare för fredsrörelsen skall ingå i nämnden. Enligt vad SSU
anför bör Kungl. Maj :t ha möjlighet till omdisponering av nämndens sammansättning
när nya behov uppstår.

Utredningens förslag att arbetsmarknadsstyrelsen skall ansvara för uttagning,
registrering och redovisning får ett genomgående positivt mottagande
av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks sålunda av bl. a. överbefälhavaren,
cheferna för armén, marinen och flygvapnet, arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap samt lämnas ulan erinran
av bl. a. statskontoret. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
är dock tveksam om ett särskilt samarbetsorgan behöver inrättas. Dess föreslagna
verksamhet torde enligt överstyrelsens mening falla under arbetsmarknadsstyrelsens
allmänna uppgifter beträffande planläggning av arbetskraftens
fördelning i krig. Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande.

Ktingl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

De nya uppgifter som enligt utredningens förslag skall tillföras styrelsen
ligger i linje med dess tidigare uppgifter såvitt gäller totalförsvaret. Ett system
för fördelning av arbetskraft för totalförsvarsuppgifter finns redan.
Genom den s. k. 47-åringsfördelningen fördelas sålunda män, som lämnat
värnpliktsåldern, till organisationer som har behov av arbetskraft för sin
\erksamhet
ner. Fördelningen av vapenfria synes utgöra ett komplement till nämnda
fördelning och kunna ske på i huvudsak motsvarande sätt. Civilförsvarsstyrelsen
finner det angeläget att de vapenfrias uttagning omprövas i
samband med repetitionsutbildning för eventuellt överförande till annan
tjanstegren. Många av de vapenfria blir nämligen efter grundutbildningen
i tillfälle att skaffa sig civil specialutbildning och yrkeserfarenhet, som kan
motivera överförande till annan än förut tilldelad tjänstegren. Vad utredningen
anför om registrering och redovisning synes civilförsvarsstyrelsen
främst gälla förhållanden under fredstid. Sveriges Förenade Studentkårer
understryker vikten av att man vid uttagningen i görligaste mån tar hänsyn
till den Aapenfries civila utbildning och vrkesinriktning.

Totalvägrare

Bland remissinstanserna råder delade meningar i frågan om totalvägrare,
främst Jehovas vittnen, skall kunna befrias från varje tjänstgöring. Av de
instanser, som alls uttalar en bestämd mening i denna fråga, har något mer
än hälften positiv inställning till befrielsemöjligheten medan sådan möjlighet
i övrigt avvisas. Chefen för flygvapnet, telestyrelsen, SR, Sveriges frikyrkoråd
och Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan tillstyrker
förslaget om befrielse, medan det lämnas utan erinran av socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen samt av domkapitlen i Luleå, Karlstad och Stockholm.
De båda sista myndigheterna liksom luftfartsstyrelsen och flera andra
remissinstanser uttalar dock sina betänkligheter mot att Jehovas vittnen
i förevarande sammanhang jämställs med alkoholskadade eller asociala
personer. Överbefälhavaren, chefen för armén och beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar uttalar starka betänkligheter mot den lösning av problemet
som befrielsemöjligheten innebär men vill inte motsätta sig att en
sådan ordning genomförs försöksvis. Hovrätten för Nedre Norrland finner
ur rättvisesynpunkter knappast försvarligt att just Jehovas vittnen
försätts i ett särskilt gynnsamt läge och anser att de i fortsättningen
liksom hittills får överföras till vapenfri tjänst. Svea hovrätt anser likaså
det inte böra komma ifråga att bereda Jehovas vittnen en gynnad särställning
bland värnpliktsvägrarna. Om tillhörigheten till denna sekt
skulle medföra befrielse såväl från värnpliktstjänstgöring som från vapenfri
tjänst finns enligt hovrätten anledning befara, att ett mycket stort
antal värnpliktiga skulle ansluta sig till sekten för att vinna en sådan förmån.
Militieombudsmannen anser, att allvaret i de samvetsbetänkligheter

Kungi. 3Iaj:ts proposition nr 107 år 1966

Jehovas vittnen har mot varje form av samhällstjänst inte torde kunna
betvivlas. Militieombudsmannen anför vidare. Erfarenheten visar att bestraffningen
av dem såtillvida är ändamålslös att den inte åstadkommer
någon som helst förändring i deras inställning. Givetvis skulle en sådan uppfattning
som de företräder vara samhällsvådlig ifall den blev mera allmänt
omfattad. Skulle man emellertid vid närmare övervägande finna att risken
för en utbredning av deras lära inte skulle nämnvärt öka om de befriades
från skyldighet att fullgöra varje slag av samhällstjänst synes det vara mest
rationellt att medge dem sådan befrielse. Enklast torde detta, såsom utredningen
antytt, kunna ske genom att de förklaras temporärt odugliga till
krigstjänst. De skulle då inte bli inkallade till tjänstgöring och följaktligen
aldrig få tillfälle att genom sin totalvägran begå något brott. Enligt försvarets
civilförvaltnings mening borde det övervägas om man inte — i likhet
med vad som uppgetts ske i Schweiz — skulle kunna grunda olämpligförklaringen
av ifrågavarande vapenfria på psykiska skäl. TCO anser att
prövningsnämnden bör ha rätt att förklara vapenfria olämpliga för fullgörande
av vapenfri tjänst, om det bedöms att vederbörande tillhör en trosriktning
som karakteriseras av sådan ofördragsamhet mot oliktänkande att
han skulle försvåra eller oroa verksamheten inom det område där han eljest
skulle fullgöra sin tjänsteplikt. Chefen för marinen och militärpsykologiska
institutet anser däremot inte tillrådligt att utan krav på motprestation helt
inställa sektens medlemmar. Domkapitlet i Uppsala samt domkapitlen i
Linköping, Strängnäs och Lund vill inte heller tillstyrka ett förslag att tilllåta
Jehovas vittnen att vara helt befriade från tjänsteplikt. Domkapitlet i
Linköping hävdar, att i rättvisans namn något slag av medborgerlig tjänsteplikt
också måste gälla för Jehovas vittnen. Det måste enligt vad domkapitlet
anför anses sårande för medborgarnas känsla för rättvisa att en totalvägrare
skall leva sitt vanliga liv med det civila livets bekvämligheter och
inkomster medan andra vapenfria får nöja sig med en mindre ersättning för
det inkomstbortfall de blir utsatta för under de 540 dagar som tjänsteplikten
skall omfatta. SSU anser befrielse vara principiellt felaktig och uttalar, att
de vapenvägrare som nekar att fullgöra vapenfri tjänst av domstol bör kunna
åläggas arbetsplikt. En liknande tanke framförs även av domkapitlet i Lund.

De erfarenheter som enligt kriminalvårdsstyrelsen föreligger från verkställigheten
av fängelsestraff, som ådömts medlemmar av sekten Jehovas
vittnen, visar att de under verkställigheten regelmässigt sköter sig oklanderligt.
Detta förhållande tillsammans med arten av deras brott har också
givit styrelsen anledning att för deras del inom fängelsestraffets ram pröva
delvis nya verkställighetsformer. Dessa experiment har till alla delar utfallit
väl. Den omständigheten att medlemmarna av sekten inte låter sig påverkas
av straffverkställigheten sammanställd med att deras lagöverträdande
har sin förklaring i en stark samvetsövertygelse och att de i övrigt är välordnade
medborgare motiverar enligt styrelsens mening att en ordning prö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

vas som gör det möjligt att för dem avstå från fängelsestraff. En sådan
ordning kunde dock enligt styrelsen få vissa inte förutsedda verkningar.
Om en lika behandling av alla totalvägrare accepteras och möjlighet därigenom
öppnas även för andra än Jehovas vittnen att utan risk för straffsanktioner
slippa undan all tjänst under hänvisning till samvetsbetänkligheter
kan befaras, att denna möjlighet kommer att utnyttjas i betydande
omfattning. Styrelsen finner dock svårt att bedöma i vad mån detta kan
komma att menligt påverka möjligheterna att effektivt upprätthålla den
militära fredstjänstgöringen.

Justitieombudsmannen finner den av vapenfriutredningen antydda vägen
att temporärt olämpligförklara Jehovas vittnen inte vara framkomlig. Justitieombudsmannen
anser att det nya systemet bör utformas så, att överföring
till vapenfri tjänst med säkerhet kan påräknas beträffande samtliga
totalvägrande Jehovas vittnen. Detta kan nås genom en anmälningsplikt
från inskrivnings- och mobiliseringsmyndigheter till prövningsnämnden,
som mycket väl kan anförtros beslut av nu angiven art. För att undgå meningslös
bestraffning av Jehovas vittnen för vägran att fullgöra även vapenfri
tjänst borde enligt justitieombudsmannen införas en möjlighet att underlåta
åtal i sådana fall, där lagföring och straff inte bedöms ägnade att
ändra den enskildes inställning och inte heller anses erforderliga från allmän
synpunkt. Sådant beslut skall förbehållas riksåklagarämbetet. Även om
en sådan möjlighet kan väcka betänkligheter ur rättvisesynpunkt torde den
vara att föredra framför att behålla hittillsvarande system. Givetvis skall
en sådan ordning kombineras med att man i fredstid inte ånyo inkallar personer
som blivit föremål för beslut att inte åtalas. I ett krigsläge kunde de
tas i anspråk för det allmänna med stöd av allmänna tjänstepliktslagen den
17 april 1959 (nr 83). Skulle betänkligheterna mot den föreslagna lösningen
befinnas så starka att den avvisas anser justitieombudsmannen antalet bestraffningar
av varje totalvägrare böra begränsas till ett.

Ikraftträdande och kostnader

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att utredningens förslag för styrelsens
del kommer att medföra — förutom ansvaret för uttagning och fördelning
till tjänstgöring — en fortlöpande registrering av ca 10 000 personer.
Denna uppgift överförs från bl. a. centrala värnpliktsbyrån och inskrivningsexpeditionerna.
Uppgiften, som synes innebära en viss centralisering,
kräver att ett nytt redovisningssystem byggs upp. Detta bör kunna ske i
anslutning till den rationalisering av beredskapsregistreringen (SFS 1941:
720) och samordning med folkbokföringen som planläggs inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Övergång till ett nytt system för beredskapsregistrering beräknas
sålunda kunna ske hösten 1967. De nya arbetsuppgifterna bör därför
inte överföras till arbetsmarknadsstyrelsen förrän vid sistnämnda tid.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1960

Ltredningens förslag att kostnaderna för de vapenfria utom vad avser
inskrivningen och prövningsnämnden skall belasta elfte i stället för fjärde
huvudtiteln har inte föranlett erinringar från remissinstanserna. Riksrevisionsverket
anser att utredningens kostnadsberäkningar inte utan vidare
kan godtas. \ erket finner svårt att i förväg bedöma omfattningen av prövningsnämndens
verksamhet och anser att, innan erfarenhet vunnits, några
befattningar inte bör inrättas hos nämnden utan att i stället extra personal
anlitas i erforderlig omfattning. Beträffande nämndens sekretariat anser
statskontoret det böra övervägas en samordning av detta med den av departeinentsutredningen
föreslagna värnpliktsnämndens sekretariat, överbefälhavaren
och chefen för armén gör gällande att kostnaderna för prövningsnämndens
verksamhet är för lågt beräknade. Civilförsvarsstyrelsen påpekar,
att bortfall av vapenfri arbetskraft vid civilförsvarsskolorna medför
vissa ökade kostnader för anställning av personal som utför motsvarande
arbete. Dessa kostnader beräknas till sammanlagt ca 525 000 kr. om året.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsen fordras för de nya arbetsuppgifterna enligt
preliminära beräkningar en personalförstärkning inom styrelsens kansli med
fyra tjänstemän varav ett kanslibiträde. Luftfartsstyrelsen förutsätter att i
förekommande fall erforderliga medel för att täcka styrelsens merkostnader
för utbildning av vapenfria ställs till styrelsens förfogande. Överstyrelsen
för Svenska råda korset framhåller att alla kostnader för utbildning av vapenfria
vid Röda korset skall betalas av statsmedel. Svenska kommunförbundet
fäster uppmärksamheten på att praktiktjänstgöring hos kommunala
förvaltningar kräver viss handledning från den ordinarie personalens sida
och att denna handledning innebär kostnader för vederbörande kommun.

Förslaget att vissa myndigheter eller organisationer skall utge ersättning
för de vapenfrias arbetsinsats tillstyrks eller lämnas utan erinran av överbefälhavaren,
cheferna för armén, marinen och flygvapnet, SIDA, järnvägsstyrelsen,
statskontoret, riksrevisionsverket och SSU. Centerns ungdomsförbund
anser, att alla de myndigheter som utnyttjar vapenfri arbetskraft skall
betala för denna. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om den föreslagna
ersättningsskyldigheten verkligen bör komma i fråga. Med den av utredningen
föreslagna utbildningen av vapenfria synes det civilförvaltningen
tveksamt, om myndigheterna i någon större omfattning kan nyttiggöra sig
de vapenfrias arbete. I sammanhanget måste hänsyn också tas till att myndigheterna
föreslås bestrida utbildningskostnaderna och till att den eventuella
nettoersättningen torde bli av relativt blygsam omfattning. Luftfartsstyrclsen
kan inte ansluta sig till utredningens förslag om ersättning för
vapenfrias arbetsinsatser. Styrelsen hänvisar därvid främst till följande omständigheter.
Luftverkets stat för driftkostnader upptar år från år ett betydande
underskott. Den vapenfria arbetskraft som verket får kan inte tillnärmelsevis
jämställas med exempelvis brandmannaaspiranter och får under
minst hela den första tjänstgöringsperioden anses vara under utbild -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

ning. De vapenfria kan i motsats till annan personal på flygplatserna av
fackföreningspolitiska skäl inte användas till andra arbetsuppgifter, t. ex.
snöröjning och handräckning. Som affärsdrivande verk konstaterar luftfartsverket,
att den nuvarande ordningens lönsamhet bygger på förutsättningen
att de förhållandevis dyra kostnaderna för de vapenfrias utbildning kompenseras
av låga utnyttjandekostnader. Om denna balans rubbas, kan luftfartsverket
nödgas ompröva förutsättningarna för att över huvud taget använda
vapenfria i sin verksamhet. Järnvägsstyrelsen anför, att i konsekvens
med principen att vederbörande myndighets kostnader för de vapenfrias utbildning
avräknas vid ersättningsbeloppets bestämmande bör också statsverket
ersätta myndigheten i de fall då dennas kostnader för utbildningen
överstiger ersättningen för de vapenfrias arbetsinsats. Svenska kommunförbundet
liksom SR anlägger liknande synpunkter på ersättningsfrågan.

I fråga om avsättning av u-landshjälp m. m. intar nära nog alla remissinstanser,
som uttalat sig i frågan, en klart avvisande hållning till tanken
att statsverkets eventuella inkomster av de vapenfrias arbetsinsatser skulle
avsättas till u-landsbistånd eller fredsforskningsändamål. SIDA, exempelvis,
anser att anslag för det statliga utvecklingsstödet i vanlig ordning bör beräknas
inom ramen för statsbudgeten. SSU förstår utredningens tvekan inför
tanken att avsätta ersättningsmedlen för fredsforskning men anser de
psykologiska skälen så starka, att man bör tillmötesgå de önskemål som
framförts om avsättning för detta ändamål. Fredsorganisationernas utredning
i värnpliktsfrågan finner tanken att medel, som de vapenfria intjänat
senom sitt arbete, skall avsättas till fredsforskning vara helt i överensstäm o melse

med de önskemål som fredsorganisationerna tidigare framfört.

Departementschefen

Det svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Den allmänna
värnpliktens bärande idé är att försvaret utgör en hela folkets angelägenhet
och att försvarsbördan skall fördelas om möjligt likformigt och även i övrigt
rättvist. Den särskilda lagstiftningen till förmån för dem som hyser samvetsbetänkligheter
mot den egentliga värnpliktstjänstgöringen innebär ett
undantag från denna princip och är betingad av respekten för individens
åsiktsfrihet. Det fortsatta behovet av en undantagslagstiftning kan enligt
min mening inte sättas i fråga.

1943 års lag bygger på principen att de vapenfrias tjänstgöring är en form
av värnpliktstjänstgöring. Tillstånd till vapenfri tjänst kan enligt lagen
meddelas värnpliktig för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra
djup samvetsnöd. Vapenfri tas ut till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller
tjänstgöring vid civilförsvaret eller, då omständigheterna påkallar det, till

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten.
Möjlighet finns också till uttagning för civilt arbete utom krigsmakten
för statens eller kommuns räkning. Tjänstgöringstiden för vapenfri
skall med en tredjedel överstiga den tid som enligt 27 § 1 mom. A. värnpliktslagen
är föreskriven för värnpliktiga i allmänhet. Denna tredjedelsregel skall
om möjligt iakttas även vid inkallelse av vapenfria under beredskap och
krig. I fred uttas regelmässigt 525 dagar av de vapenfria. Erhåller värnpliktig
tillstånd till vapenfri tjänst sedan viss vapentjänst fullgjorts får tiden för
vapentjänsten i princip avräknas, varvid såsom jag tidigare redovisat en
särskild praxis utvecklat sig. Tillstånd till vapenfri tjänst och beslut om den
tjänstgöring till vilken de vapenfria skall uttas meddelas av Kungl. Maj :t.
Ställningstagandet till frågan om tillstånd till vapenfri tjänst föregås av ett
omfattande prövningsförfarande, som bl. a. inbegriper samtal med särskilt
utsedd utredningsman. Antalet vapenfria utgjorde ca 9 300 år 1963 och hade
vid årsskiftet 1965/66 stigit till ca 9 700.

Kritik har ofta riktats mot det nuvarande systemet särskilt i vad avser
arten och omfattningen av de vapenfrias tjänstgöring samt prövningsförfarandet.
Den av mig tillkallade vapenfriutredningen hade till främsta uppgift
att söka finna former för en lämpligare tjänstgöring för de vapenfria.
Utredningens förslag innebär väsentligen att de vapenfrias tjänstgöring förläggs
helt utanför krigsmakten och inte betraktas som värnpliktstjänstgöring
utan som en särskild tjänsteplikt. Enligt utredningen skall värnpliktig
kunna erhålla tillstånd till vapenfri tjänst, om bruk av vapen mot annan inte
är förenligt med hans allvarliga personliga övertygelse och om sådant bruk
för honom skulle medföra samvetsnöd. Utredningen vidgar tjänstgöringsalternativen
för de vapenfria och föreslår bl. a. brandtjänst inom civilförsvaret,
reparationstjänst vid statens järnvägar eller statens vattenfallsverk,
hälso- och sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinalväsendet samt
ekonomi- och expeditionstjänst främst vid statlig och kommunal förvaltning.
Tjänstgöringstiden i fred föreslås till 540 dagar i likhet med vad som
gäller för specialtjänstuttagna värnpliktiga. Under beredskap och krig anses
tjänstgöringstiden böra vara densamma för vapenfria som för andra värnpliktiga.
Urvals- och prövningsförfarandet föreslås bli omlagt. Bl. a. flyttas
ärende om tillstånd till vapenfri tjänst från Kungl. Maj :t till en central prövningsnämnd.
Samtidigt vill utredningen överlåta uttagningen till arbetsmarknadsstyrelsen,
som också får huvudansvaret för de vapenfrias utbildning
och tjänstgöring samt skall omhänderha deras registrering och redovisning.

Liksom remissinstanserna instämmer jag i allt väsentligt i utredningens
principiella överväganden beträffande de vapenfrias tjänstgöring m. m. och
anser att utredningens förslag kan läggas till grund för en reform av den
vapenfria tjänsten. I det följande behandlar jag mera ingående de särskilda
frågor som utredningen har tagit upp till prövning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

En av de viktigaste uppgifterna för vapenfrilagstiftningen är att på ett
för både samhället och den enskilde medborgaren tillfredsställande sätt ge
uttryck åt de krav som måste uppfyllas för tillstånd till vapenfri tjänst. I
likhet med utredningen finner jag inte anledning att i princip frångå den
lösning som anvisats i 1943 års lag. Liksom hittills bör således både religiösa
och etiska betänkligheter mot vapentjänstgöring kunna medföra befrielse
från sådan tjänstgöring. För vapenfrihet bör ytterligare krävas att vederbörande
på grund av sin klart dokumenterade övertygelse inte är beredd att
för något ändamål bruka vapen mot annan. Givetvis bör också förutsättas
att den som erhåller befrielse från vapenbrak är villig att i annan form än
genom den vanliga värnpliktstjänstgöringen tjäna samhället och förbereda
sig för en uppgift inom något av krigssamhällets olika verksamhetsområden.
Mot den av utredningen föreslagna formuleringen av förutsättningarna för
vapenfri tjänst har jag ingen annan erinran än att jag i likhet med några
remissinstanser inte finner skäl att ersätta det i 1943 års lag använda uttrycket
»djup samvetsnöd» med enbart »samvetsnöd». Det bör fordras att
den som söker vapenfri tjänst kan åberopa synnerligen starka skäl för att
få bifall till sin ansökan. Allvaret och djupet i sökandens övertygelse kommer
enligt min mening klarast till uttryck om samvetsnöden alltjämt betecknas
som djup. Jag föreslår därför, att tillstånd till fullgörande av vapenfri
tjänst ges i sådana fall då bruk av vapen mot annan inte är förenligt med
sökandens allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd
för honom.

I enlighet med utredningens förslag förordar jag, att de vapenfria får möjlighet
att tjänstgöra inom fler civila arbetsområden än f. n. Såsom överbefälhavaren
och försvarets sjukvårdsstyrelse anfört uppstår vissa svårigheter
om vapenfria inte längre disponeras för tjänstgöring vid garnisonsbrandkårer
m. m. Jag anser att vapenfria efter eget åtagande bör kunna få tjänstgöra
inom krigsmakten. Farhågor har vidare uttalats för att en ökning av
tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria skulle leda till en minskning av
det antal vapenfria som nu tilldelas civilförsvaret. Vissa betänkligheter har
vidare anmälts mot att vapenfria placeras i uppgifter som i krig är av vital
betydelse för landet, exempelvis betjäning av kraftverksanläggningar. Dessa
och andra liknande synpunkter bör i görlig mån bli beaktade vid uttagningen
av de vapenfria till tjänstgöring. Därvid bör som utredningen uttalat vara
vägledande, att uppgifterna i såväl fred som krig skall vara sådana att samvetsskäl
inte rimligen kan anföras mot att fullgöra dem. Tjänstgöringen i
krigstid bör vidare avse för samhället betydelsefulla uppgifter och väljas
inom områden där personalförstärkning behövs eller där personal behöver
frigöras för andra väsentliga samhällsuppgifter.

I fråga om de olika tjänstgöringsalternativen finner jag i likhet med
remissinstanserna utredningens förslag vara välgrundade och genomförbara.
Huvudvikten synes liksom nu böra läggas vid utbildning i brandtjänst

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

inom civilförsvaret. Jag anser i likhet med utredningen, att grundutbildningen
inom denna tjänst bör centraliseras till luftfartsverket, medan repetitionsutbildningen
fullgörs vid statens civilförsvarsskolor. I enlighet med
förslag från järnvägsstyrelsen och telestyrelsen förordar jag, att uttagning
till reparationstjänst skall kunna ske även vid enskilda järnvägar och vid
televerket. Däremot bör, såsom järnvägsstyrelsen anfört, tills vidare anstå
med att genomföra av utredningen föreslagna försök med viss utbildning i
maskin- och motorreparationstjänst vid statens järnvägar. Beträffande hälsooch
sjukvårdstjänsten vill jag i likhet med medicinalstyrelsen framhålla
vikten av att endast vapenfria med särskilt intresse och med personliga förutsättningar
för hälso- och sjukvård tas ut till sådan tjänst. Utbildningen
för krigsuppgifterna bör i första hand ske inom områden där den största
personalbristen nu råder. Jag tillstyrker att vapenfria i vissa fall tas ut till
tjänstgöring inom vissa speciella områden, såsom ambulanstjänst, handikappvård
och rödakorsverksamhet. Utbildning för sådan tjänstgöring bör
dock inte sättas igång, om den inte kan anordnas för ett visst minsta antal
därför lämpade vapenfria. Medicinalstyrelsen har föreslagit att tjänsteplikten,
om så lämpligen kan ske, tas ut i form av försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring
för all medicinalpersonal, som skall fullgöra vapenfri tjänst.
Jag ansluter mig till förslaget. Tjänstgöringen för den som tas ut till ekonomitjänst
bör kunna avse jordbruks- eller skogsbruksarbete samt arbete
inom kulturminnesvården. Vad slutligen angår expeditionstjänsten bör uttagningen
företrädesvis avse områden inom statlig eller kommunal förvaltning,
där den vapenfrie efter endast en kort arbetsintroduktion kan börja
fullgöra sina uppgifter. Jag kan sålunda inte dela utredningens uppfattning
att alla vapenfria som tas ut till expeditionstjänst bör få en grundläggande
utbildning i bl. a. maskinskrivning och kontorsteknik. Av vad jag nu sagt
torde också framgå att antalet möjliga tjänstegrenar inom området expeditionstjänst
måste bli avsevärt mindre än vad utredningen förutsatt. Placering
av vapenfria för uppgifter i inkvarteringskommunerna under krigstid bör i
allmänhet inte komma i fråga. I likhet med utredningen kan inte heller jag
tillstyrka u-lands- eller fredskårstjänst som alternativtjänstgöring för de
vapenfria. Däremot bör i särskilda fall viss praktisk tjänstgöring kunna ske
vid SIDA eller vid svensk hjälporganisation med internationell anknytning.

Beträffande tjänstgöringstiden för de vapenfria ansluter jag mig till ett
uttalande av utredningen alt denna tid i huvudsak måste avpassas så att
den medger en effektiv utbildning till merendels tämligen kvalificerade
tjänstgöringsuppgifter under krigsförhållanden. Med hänsyn härtill anser
jag utredningens förslag att fredstjänstgöringen skall ha en längd av 540
dagar vara väl avvägt. Detta dagantal motsvarar utbildningstiden för specialtjänstuttagna
värnpliktiga och överensstämmer nära med den tid som
jag inom kort kommer alt föreslå som den längsta möjliga för värnpliktiga
i allmänhet. Tjänstgöringen bör kunna uppdelas i omgångar över hela värn -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

pliktstiden alltså t. o. m. det år då vederbörande fyller 47 år. Att tillbörlig
hänsyn tas till civil utbildningsgång förutsätter jag som självfallet. Under
beredskap och krig bör tjänstgöringstiden vara densamma för vapenfria som
för andra värnpliktiga. I ett skärpt läge bör skillnad inte göras mellan de
vapenfrias och de värnpliktigas samhällsviktiga insatser. Den fara för missbruk
av möjligheten att erhålla vapenfri tjänst som Svea hovrätt ansett föreligga
under tider av påtaglig krigsfara finner jag överdriven. Liksom f. n.
bör den vapenfria tjänsten kunna avkortas för värnpliktig, som övergår till
vapenfri tjänst efter fullgjord viss värnpliktstjänstgöring. Kungl. Maj :t bör
äga utfärda bestämmelser härom.

Utredningens förslag att de vapenfria skall ha rätt till ekonomiska och
sociala förmåner — inbegripet personalvård och fritidsförmåner — i samma
omfattning som värnpliktiga i allmänhet tillstyrks i allt väsentligt eller lämnas
utan erinran av samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Även
jag tillstyrker att vapenfria erhåller samma förmåner i fråga om avlöning,
familjebidrag, grupplivförsäkring m. m. som värnpliktiga i allmänhet. Den
nuvarande begränsningen i de vapenfrias rätt att erhålla förhöjt penningbidrag
bör avskaffas. Premiesystemet för vapenfria bör utformas i överensstämmelse
med vad som kommer att gälla för värnpliktiga efter den förestående
omläggningen av värnpliktsutbildningen.

Det är angeläget att varje vapenfri såvitt möjligt tas ut till den tjänstgöring
för vilken han är lämpad med hänsyn till personliga kvalifikationer
och utbildning. Såsom utredningen föreslagit bör därför den som
söker vapenfri tjänst i samband med inskrivningen genomgå en urvalsprövning
som är likvärdig med den som gäller för övriga värnpliktiga. Särskild
s. k. exploration torde dock inte vara nödvändig och jag kan inte heller
biträda det förslag som bl. a. överbefälhavaren lagt fram om att inskrivningsprövningen
av den som söker vapenfri tjänst skall vara skild från
övriga värnpliktigas inskrivning. Jag vill tillstyrka utredningens förslag att
bättre information än f. n. skall ges vid inskrivningen om innebörden av
vapenfrilagstiftningen och den vapenfria tjänsten. Självfallet skall informationen
vara objektiv och inte utformas som propaganda för eller mot vapenfri
tjänst.

Utredningens förslag i fråga om prövningsförfarandet har remissinstanserna
genomgående funnit vara lämpliga och välmotiverade. Jag delar utredningens
uppfattning att det nuvarande frågeformuläret bör avskaffas och
att det räcker med en skriftlig ansökan som innehåller motivering varför
sökanden anser sig vilja fullgöra vapenfri tjänst, önskemål angående tjänstgöringsområde
samt uppgift på minst två trovärdiga personer som väl känner
sökanden och hans förhållanden. Härjämte bör sökanden som några
remissinstanser påpekat åläggas personlig inställelse inför utredningsman.
Vidare biträder jag utredningens förslag att frågor om tillstånd till vapenfri
tjänst skall avgöras av en särskild nämnd om sju ledamöter, vapenfrinämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1066

den. I likhet med utredningen förordar jag, att nämnden skall äga utse utredningsmän.
Till utredningsmän bör inte bara komma i fråga företrädare
för trossamfunden utan även andra personer som lämpar sig för uppgiften.
I detta sammanhang anser jag det böra övervägas att i möjlig utsträckning
anknyta utredningsverksamheten till inskrivningsförrättningarna. Beträffande
slutligen nämndens sammansättning är det angeläget att olika intressen
blir allsidigt representerade i nämnden. Självfallet bör några av ledamöterna
ha anknytning till yrkesområden, som gör dem särskilt ägnade att
bedöma bärigheten av de samvetsbetänkligheter mot vapenbruk som åberopas
av dem som söker vapenfri tjänst. Kungl. Maj :t bör äga meddela
bestämmelser om nämndens sammansättning.

Utredningens förslag att arbetsmarknadsstyrelsen skall ha huvudansvaret
för de vapenfrias utbildning och tjänstgöring samt omhänderha deras registrering
och redovisning har fått ett genomgående positivt mottagande av
remissinstanserna. Även jag biträder förslaget. Såsom arbetsmarknadsstyrelsen
framhållit i sitt remissutlåtande finns redan inom styrelsen ett system
för fördelning av arbetskraft för totalförsvarsuppgifter. I sin egenskap av
uttagningsmyndighet liar arbetsmarknadsstyrelsen att inom ramen för sina
befogenheter fastställa de totalförsvarsuppgifter för vilka utbildning av
vapenfria bör ske. Eftersom arbetsmarknadsstyrelsen centralt ansvarar för
utbildningen bör enligt utredningens av flertalet remissinstanser tillstyrkta
förslag ett samarbetsorgan upprättas inom styrelsen i vilket ingår företrädare
för berörda utbildningsmyndigheter.

Frågan om totalvägrarna, främst Jehovas vittnen, har utförligt diskuterats
såväl av utredningen som av remissinstanserna. Med den föreslagna omläggningen
av tjänstgöringssystemet och utvidgningen av tjänstgöringsområdena
torde de s. k. etiska totalvägrarna inte vidare erbjuda något problem.
Annorlunda förhåller det sig med medlemmarna av sekten Jehovas vittnen,
som helt vägrar att lyda order från samhällets sida även om det gäller skydd
för samhället eller den demokratiska ordningen. Enligt utredningen kan det
allvarligt övervägas att temporärt odugligförklara Jehovas vittnen på samma
grunder som nu åberopas när vissa alkoholskadade eller asociala personer
befrias från värnpliktstjänstgöring. Bland remissinstanserna har meningarna
i fråga om behandlingen av Jehovas vittnen varit delade. Tanken att
sektens medlemmar i en eller annan form skall befrias från tjänstgöring har
dock vunnit sympati bland en knapp majoritet av de remissinstanser som
yttrat sig i frågan.

För min del har jag kommit till den bestämda uppfattningen att sekten
Jehovas vittnen liar en sådan inställning till samhället att det får anses uteslutet
att medlemmarna fullgör någon form av tjänsteplikt. Skäl talar för
att de särbehandlas vilket redan sker i vissa länder. Den nuvarande ordningen
är så otillfredsställande att jag anser att man bör pröva andra vägar
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 sand. Nr 107

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

även om det skulle medföra, att rättvisesynpunkterna sätts åt sidan i de
relativt fåtaliga fall som det i praktiken rör sig om. Särbehandlingen bör
dock inte innebära att någon förklaras vara vapenfri utan att den nya lagens
rekvisit är uppfyllda, vilket endast i undantagsfall kan väntas vara fallet
i fråga om Jehovas vittnen. Inte heller bör reglerna om befrielse från eller
anstånd med värnpliktstjänstgöring eller om odugligförklaring tolkas på
något särskilt sätt i fråga om sektens medlemmar. Jag anser det vidare
olämpligt och knappast möjligt att införa en särregel som skulle befria
endast dem från tjänstgöring.

Mot bakgrund av det anförda har jag kommit till den uppfattningen att
medlemmar av sekten Jehovas vittnen, som enligt utredning i det särskilda
fallet måste antas på grund av sin övertygelse inte komma att fullgöra någon
form av tjänsteplikt, inte bör kallas in till tjänstgöring. Kungl. Maj :t äger
förordna att viss värnpliktig, vapenfri eller annan, inte skall kallas in. Jag
förordar alltså den ordningen att Kungl. Maj :t från fall till fall beslutar
huruvida medlem av sekten skall kallas in. Hinder torde inte möta att uppdra
avgörandet åt underordnad myndighet. Detta bör emellertid inte ske
innan tillräcklig erfarenhet vunnits av den nya ordningen.

Tillvägagångssättet bör utformas så att beslutet i så många fall som möjligt
kan fattas före inställelsen till tjänstgöring. Förutsättningar för att klarhet
om vederbörandes inställning i regel skall vinnas på ett tidigt stadium
synes också skapas genom mitt förslag att utredningsverksamheten i möjlig
utsträckning skall anknytas till inskrivningsförrättningarna. Kungl. Maj :t
bör vidare föreskriva att frågan huruvida inkallelse i fortsättningen skall
ske skall underställas Kungl. Maj :t när det upplyses att värnpliktig tillhör
sekten Jehovas vittnen t. ex. i ärende om befrielse enligt 5 § värnpliktslagen
eller i samband med inställelse. Vid utredningen av fråga huruvida inkallelse
skall ske bör den nya vapenfrinämnden kunna medverka även om tillstånd
till vapenfri tjänst inte kan komma i fråga. Beslut att inkallelse inte
skall ske bör omprövas efter viss tid och ny utredning då göras.

Om en sektmedlem underlåter att ge sin sekttillhörighet tillkänna innan
han inställer sig till tjänstgöring och vägrar att lyda order, bör enligt min
mening vanliga regler om åtal och straff gälla. Särregler för detta fall är jag
inte beredd förorda för sektens medlemmar. Om någon i samband med inställelse
uppger sig tillhöra Jehovas vittnen, bör han inte beordras utföra
arbete eller ges annan order, förrän man undersökt om han tillhör sekten.
Tillhör han sekten, bör han genast hemförlovas i avvaktan på Kungl. Maj :ts
beslut.

Den ordning som jag förordat bör tillämpas endast försöksvis. Leder den
till missbruk eller andra olägenheter, bör den omprövas.

Övergången till det nya systemet bör ske den 1 oktober 1966. Arbetsmarknadsstyrelsen
har visserligen föreslagit senare övergång med hänsyn till att
systemet för beredskapsregistrering läggs om hösten 1967. Jag finner emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

lertid angeläget alt reformen av den vapenfria tjänsten inte försenas. Uppstår
administrativa svårigheter för arbetsmarknadsstyrelsen att redan innevarande
höst överta ansvaret för de vapenfrias tjänstgöring m. m. synes
redovisningen, registreringen och inkallelseförfarandet under en övergångstid
kunna ligga kvar hos krigsmaktens myndigheter.

De grundläggande bestämmelserna för den vapenfria tjänsten bör samlas
i en särskild lag som ersätter den nuvarande lagen den 26 mars 1943 (nr
121) om vapenfria värnpliktiga. Den föreslagna reformen medför vidare
ändringar i brottsbalken, lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän, militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74), krigssjukvårdslagen den 27 november
1953 (nr 688), allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83), lagen
den 14 oktober 1959 (nr 727) om förbud mot arbetstagares avskedande med
anledning av värnpliktstjänstgöring m. m., lagen den 17 maj 1963 (nr 114)
om semester och lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

På grundval av de överväganden som jag nu redovisat har de lagförslag
som vapenfriutredningen lagt fram överarbetats inom försvarsdepartementet
och förslag upprättats till

1. lag om vapenfri tjänst,

2. lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken,

3. lag angående ändrad lydelse av lb § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän,

4. lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

5. lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960

(nr 74),

6. lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953
(nr 688),

7. lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april
1959 (nr 83),

8. lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727)
om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m. och

9. lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om
semester.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga l.1 Vapenfriutredningens förslag till lag om vapenfria tjänstepliktiga
torde fogas till protokollet som bilaga 2.

Fråga om ändring i lagen om allmän försäkring torde få anmälas av chefen
för socialdepartementet i annat sammanhang. Fråga om ändring i värnpliktslagen
kommer jag att anmäla senare med förslag om särskild proposition.

1 Bilagan har uteslutits. Förslagen i bilagan är likalydande med de förslag som är fogade vid
propositionen frånsett vissa mindre ändringar av redaktionell art.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

Lag om vapenfri tjänst

1 §•

Utredningen föreslår att den som fått tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst
kallas vapenfri tjänstepliktig.

Yttranden. Hovrätten för Nedre Norrland finner sammanställningen
vapenfri tjänstepliktig inte helt tillfredsställande. Det är inte något för just
detta slag av tjänsteplikt egenartat att den är vapenfri och enligt hovrättens
mening skulle bl. a. av denna anledning den kortare och enklare
beteckningen vapenfri vara att föredra. Domkapitlet i Linköping konstaterar,
att utredningens hela strävan varit att för vissa medborgare förvandla
samhällets krav på militär utbildning till en utbildning för civila, ickemilitära
uppgifter under krigstid. Med hänsyn därtill synes det domkapitlet
olämpligt att även i fortsättningen katalogisera dessa medborgare som
vapenfria. Domkapitlet föreslår i stället, att den av fredsorganisationerna
lanserade beteckningen civiltjänst används.

Departementschefen. Med hänsyn till att den vapenfria tjänsten inte
betraktas som värnpliktstjänstgöring utan träder i stället för denna som
en särskild tjänsteplikt bör de vapenfria i överensstämmelse med vapenfriutredningens
förslag benämnas vapenfria tjänstepliktiga. I paragrafen anges
de grundläggande förutsättningarna för att värnpliktig skall erhålla
tillstånd till vapenfri tjänst. Såsom framgår av vad jag anfört tidigare formuleras
förutsättningarna något annorlunda än i 1943 års lag utan att därmed
avses någon ändring i sak. Den i 1943 års lag angivna formuleringen
»djup samvetsnöd» har jag ansett böra behållas.

2 §•

Utredningen föreslår, att i lagen anges riktlinjer efter vilka tjänstgöringsuppgifter
för de vapenfria skall bestämmas.

Yttrande. Sveriges frikyrkoråd anser att i lagen bör anges samtliga de
tjänstgöringsalternativ som föreslagits av utredningen.

Departementschefen. Att uttömmande ange alla tjänstgöringsalternativ
synes inte möjligt. Exempel ges emellertid på de viktigaste tjänstgöringsområdena
till vilka huvuddelen av de vapenfria torde komma att tas ut.
I paragrafen har också tagits in föreskrift om att vapenfri tjänst inte får
fullgöras inom krigsmakten utan den vapenfries medgivande. 3

3 §•

I paragrafen har sammanförts bestämmelserna i 2 § tredje stycket och 7 §
1943 års lag. Enligt 1943 års lag hemförlovas inte värnpliktig som efter inryckning
till värnpliktstjänstgöring söker vapenfri tjänst. Den värnpliktige
har i stället valrätt om han vill bära vapen eller inte under den tid som för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

flyter till dess hans ansökan prövats. Det kan förekomma att värnpliktiga
väljer att bära vapen för att inte riskera eftertjänst om ansökningen avslås.
Sådan valmöjlighet bör inte föreligga för den värnpliktige. Lämpligare är
att en värnpliktig som sökt vapenfri tjänst omedelbart hemförlovas. Det
måste emellertid ligga i de militära myndigheternas hand att pröva hemförlovningsfrågan
i varje särskilt fall. Ges den värnpliktige ovillkorlig hemförlovningsrätt
genom att ansöka om vapenfri tjänst öppnas annars möjlighet
att kringgå ett vägrat medgivande till anstånd med den tjänstgöring
»''arom fråga är.

4 §•

I lagen bör tas in en erinran om att arbetsmarknadsstyrelsen centralt ansvarar
för de vapenfrias utbildning och tjänstgöring. Att styrelsen är uttagningsmyndighet
bör också anges. Detta har skett i förevarande paragraf.

5 §•

Utredningen föreslår bl. a. att vapenfria tjänstepliktiga skall kunna befrias
från tjänstgöring enligt samma grunder som gäller för värnpliktiga
enligt 5 § värnpliktslagen.

Yttrande. Hovrätten för Nedre Norrland pekar på att Kungl. Maj :t enligt
5 § värnpliktslagen äger befria från värnpliktstjänstgöring under vissa
i lagrummet närmare angivna förutsättningar. Enligt hovrättens mening är
den av vapenfriutredningen föreslagna bestämmelsen i ämnet obehövlig,
eftersom den vapenfria tjänsten är subsidiär i förhållande till värnpliktstjänstgöringen.

Departementschefen. Den i andra stycket angivna längsta tjänstgöringstiden
om 180 dagar motsvarar den längsta tid värnpliktig kan kallas in till
beredskapsövning. Vapenfria tjänstepliktiga bör kunna få uppskov enligt
samma grunder som värnpliktiga. Särskild lagregel härom synes inte nödvändig.

Jag biträder hovrättens för Nedre Norrland uppfattning att särskild lagregel
om befrielse från vapenfri tjänst inte behövs. I den i 6 § nämnda befogenheten
för arbetsmarknadsstyrelsen eller annan statlig myndighet att
bestämma om tjänstgöringstiderna ligger även befogenhet att besluta i anståndsärenden.
I sådana frågor bör överensstämmelse med praxis i fråga
om anstånd med värnpliktstjänstgöring eftersträvas.

Närmare bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet för värnpliktig, som
efter viss värnpliktstjänstgöring övergår till vapenfri tjänst, och för vapenfri,
som återgår till vapentjänst, bör tas in i tillämpningsföreskrifterna till
lagen. En redogörelse för gällande praxis har lämnats tidigare.

6 §•

Det bör åligga arbetsmarknadsstyrelsen att bestämma om tjänstgöringstiderna
och att sköta kallelserna. Styrelsen bör dock kunna överlåta dessa

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

uppgifter på annan statlig myndighet. Bestämmelser härom har tagits in i
förevarande paragraf.

7-9 §§.

Bestämmelser, som i huvudsak motsvarar de i dessa paragrafer upptagna,
återfinns i 27 § 3 mom. D., 34, 35 och 38 §§ värnpliktslagen samt i 15 och
16 §§ civilförsvarslagen.

10—13 §§.

Närmare föreskrifter för nämndens verksamhet bör meddelas i särskild
instruktion för nämnden. Nämnden hör ha befogenhet att återkalla lämnat
tillstånd till vapenfri tjänst. Sådan återkallelse kan — förutom på ansökan
av den vapenfrie bli aktuell om de förhållanden ändras som förelåg när
tillståndet gavs. Som exempel på sådana ändrade förhållanden har vapenfriutredningen
nämnt att den vapenfrie tar anställning som medför skyldighet
för honom att använda vapen. Också på annat sätt kan det framgå att
en vapenfri inte längre har den inställning till bruk av vapen mot annan
som är en förutsättning för tillstånd till vapenfri tjänst.

14—21 §§.

Utredningen föreslår bl. a. att vapenfria skall kunna meddelas tillrätta\
isning i samma omfattning som krigsmän och att tillrättavisningsrätten
skall utövas av arbetschef eller motsvarande befattningshavare under vilken
den felande lyder.

Yttranden. Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar att vapenfria i vissa
fall kan komma att tjänstgöra under befattningshavare som inte har tjänsteansvar.
Det kan enligt hovrättens mening inte vara tänkbart att tillägga sådana
befattningshavare förmanskap och bestraffningsrätt. Vidare ifrågasätter
hovrätten, om inte stadganden om ansvar för tjänstemissbruk och
grovt tjänstefel bör införas i lagen. Svea hovrätt uttalar sig i samma riktning.
Militieombudsmannen anser att bestämmelserna angående omfattningen
av tillrättavisningsformerna extratjänst och utegångsförbud är av
sådan frihetsinskränkande karaktär att de bör meddelas i lagen och inte i
administrativ ordning. Slutligen pekar hovrätten för Nedre Norrland och
militieombudsmannen på att den föreslagna lagens och värnpliktslagens
straffbestämmelser bör överensstämma.

Departementschefen. De föreslagna ansvarsbestämmelserna m. m. motsvaras
för krigsmän av stadgandena i 21 kap. 11, 14 och 18 §§ brottsbalken,
37 39 §§ värnpliktslagen, 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän.

66—69 §§ militära rättegångslagen samt 40 § värnpliktslagen (77 § civilförsvarslagen).
Vid överarbetningen av vapenfriutredningens förslag i ämnet
har de av remissmyndigheterna framförda synpunkterna beaktats.
Bl. a. har sålunda en bestämmelse om ansvar för grovt tjänstefel införts

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966

i lagen. Eftersom vägran att lyda givna order i praxis bedömts som grovt
tjänstefel har motsvarighet till bestämmelsen i 21 kap. 1 § brottsbalken inte
ansetts nödvändig. Särskild bestämmelse om ansvar för tjänstemissbruk har
likaledes ansetts överflödig. Kretsen av befattningshavare som äger ålägga
tillrättavisning har angetts i full överensstämmelse med vad som nu gäller
enligt 66 § fjärde stycket militära rättegångslagen. Erinran har tagits in om
att endast de som är underkastade ämbetsansvar har denna befogenhet.
Detta innebär att den som tjänstgör hos en enskild organisation inte kan
åläggas tillrättavisning. Däremot kan arbetsmarknadsstyrelsen placera om
honom till en statlig myndighet, om organisationen inte kan dra nytta av
honom därför att han tredskas. Jag vill slutligen nämna att jag avser att i
samband med blivande översyn av värnpliktslagen ta upp den av några
remissinstanser väckta frågan om likformiga straffbestämmelser för förseelser
som avses i 37—40 §§ värnpliktslagen och i 9 § nu förevarande lag.

Ändringar i brottsbalken m. m.

Enligt mitt förslag skall den vapenfria tjänsten inte betraktas som värnpliktstjänstgöring
och förläggs tjänstgöringen i princip utanför krigsmakten.
De vapenfria är inte vidare att anse som krigsmän och blir därför inte
underkastade för krigsmän gällande straffbestämmelser. Detta medför ändringar
i brottsbalken, lagen om disciplinstraff för krigsmän och militära
rättegångslagen. För att förhindra att vapenfri tjänstepliktig tas i anspråk
med stöd av annan tjänsteplikt föreslås vidare ändringar i civilförsvarslagen,
krigssjukvårdslagen och allmänna tjänstepliktslagen. De föreslagna ändringarna
i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m. och lagen om semester torde inte fordra
särskilda kommentarer från min sida.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller
Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Kerstin Wcdelin

Ktingl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

Bilaga 2

Vapenfriutredningens förslag

till

Lag om vapenfria tjänstepliktiga

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Är bruk av vapen mot annan icke förenligt med värnpliktigs allvarliga personliga
övertygelse och skulle sådant bruk för den värnpliktige medföra
samvetsnöd, må denne erhålla tillstånd att, i stället för värnpliktstjänstgöring,
såsom vapenfri tjänstepliktig fullgöra tjänstgöring i den ordning denna
lag stadgar (vapenfri tjänst).

2 §.

Vapenfri tjänst skall fullgöras utom krigsmakten. Den som fullgör sådan
tjänst skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från att bära vapen
eller ammunition.

Då värnpliktig första gången ingivit ansökning om vapenfri tjänst, skall
han, om han så önskar, vara fri från skyldighet att övas i vapens bruk samt
från att bära vapen eller ammunition intill dess ansökningsärendet blivit
slutligt avgjort.

3 §.

Vapenfri tjänstepliktig skall uttagas till tjänstgöringsuppgifter, som under
krig äro betydelsefulla för samhället, såsom

a) brandtjänst inom civilförsvaret;

b) reparationstjänst vid statens järnvägar eller statens vattenfallsverk;

c) hälsovårds- och sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinalväsendet;'' d)

ekonomi- eller expeditionstjänst, främst vid statlig eller kommunal
förvaltning.

Om tjänstgöringstider m. m.

4 §•

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra under en
tid av femhundrafyrtio dagar. Tjänstgöringen må fördelas i omgångar över
hela värnpliktstiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

Beslutas med tillämpning av 27 § 2 inom. eller 28 § värnpliktslagen inkallelse
av värnpliktiga, må jämväl vapenfri tjänstepliktig inkallas till tjänstgöring,
i förstnämnda fall dock under en sammanlagd tid av högst etthundraåttio
dagar.

5 §•

Konungen äger besluta huruvida och i vilken ordning avkortning må äga
rum, dels i tjänstgöringstid enligt denna lag med hänsyn till redan fullgjord
tjänst enligt värnpliktslagen, dels ock i tjänstgöringstid enligt värnpliktslagen
med hänsyn till redan fullgjord vapenfri tjänst.

Konungen äger, där synnerliga skäl föreligga, även i andra fall än i första
stycket sägs befria från tjänstgöring enligt denna lag.

6 §•

Vapenfri tjänstepliktig, vilken till följd av sjukdom eller skada, vartill
tjänstgöringen kan antagas hava varit orsak, icke deltagit i tjänstgöring,
äger såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig den tid, han sålunda varit
frånvarande från tjänstgöring.

Konungen äger förordna huruvida och i vilken mån vapenfri tjänstepliktig,
som av annan anledning än nu sagts varit frånvarande från tjänstgöringen,
äger tillgodoräkna sig tiden för frånvaro såsom tjänstgöringstid.

7 §•

Vapenfri tjänstepliktig, som kallats till tjänstgöring, är skyldig att efterkomma
kallelsen. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så
snart ske kan anmäla förfallet till den myndighet, som utfärdat kallelsen.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som meddelas honom av den myndighet eller organisation, hos vilken
han tjänstgör.

8 §•

Vapenfri tjänstepliktig, som ej fullgör tjänstgöring, är skyldig att så snart
hans postadress ändras vidtaga sådan åtgärd att postförsändelse från myndighet,
under vilken han lyder, utan dröjsmål kan komma honom till handa.

9 §•

Det åligger vapenfri tjänstepliktig att utkvittera postförsändelse från myndighet,
under vilken han lyder, samt att taga del av försändelsens innehåll.

10 §.

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att lämna vederbörande myndighet erforderliga
upplysningar rörande personliga förhållanden av betydelse för hans
tjänst.

Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
11 §•

I fråga om vapenfri tjänstepliktigs förmåner i samband med tjänstgöring
samt om ersättning i anledning av skada, som han ådragit sig under tjänstgöringen,
gäller vad Konungen därom stadgar.

Om prövningen av iillståndsärende

12 §.

Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av en särskild
nämnd. Nämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka en, tillika ordförande,
skall vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete, en
skall vara psykolog och två skola vara präster, den ene inom svenska kyrkan
och den andre inom annat trossamfund.

Ledamot av nämnden förordnas av Konungen för viss tid. För ledamot
förordnar Konungen en eller flera suppleanter. Suppleant skall uppfylla för
ledamot stadgade behörighetsvillkor.

13 §.

Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenat sig.
Nämnden är ej beslutför med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter
för dem deltaga i avgörandet.

Mot ledamot av nämnden gälla samma jäv som i fråga om domare.

14 §.

Nämnden äger återkalla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst när den tjänstepliktige
ansöker därom eller eljest ändrade förhållanden därtill föranleda.

15 §.

Konungen äger i särskilda fall, utan hinder av att ansökan icke gjorts, besluta
att värnpliktig skall fullgöra vapenfri tjänst.

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes vapenfri tjänstepliktig

a) som olovligen avviker eller utebliver från det ställe, där han skall
tjänstgöra eller vistas;

b) som vägrar eller underlåter att lyda förmans order eller otillbörligen
uppehåller orderns fullgörande och det ej är uppenbart att ordern icke angår
tjänsten.

Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, dömes
till fängelse i högst två år.

17 §.

Vapenfri tjänstepliktig, som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet
åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966 59

allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet,
dömes, där ej gärningen eljest medför påföljd enligt denna lag, till böter eller
fängelse i högst sex månader.

18 §.

Den som utan laga förfall underlåter alt fullgöra skyldighet, som i 8—10 §§
sägs, dömes till böter.

19 §.

Begår vapenfri tjänstepliktig brott, som i 16 och 17 §§ sägs, och är brottet att
anse som ringa, må den felande i stället för straff åläggas tillrättavisning
i form av varning, extratjänst eller utegångsförbud.

Rätt att ålägga tillrättavisning tillkommer arbetschef eller motsvarande
befattningshavare, under vilken den felande lyder.

Vill vapenfri tjänstepliktig begära omprövning av honom ålagd tillrättavisning,
skall han därom göra framställning till myndighet, som Konungen
bestämmer.

20 §.

Utebliver vapenfri tjänstepliktig utan anmält laga förfall från honom ålagd
tjänstgöring, till vilken han blivit kallad i vederbörlig ordning, eller avviker
han olovligen därifrån, må han på framställning av den myndighet, under
viken han lyder, omedelbart hämtas på egen bekostnad genom polismyndighets
försorg.

21 §.

Beslut, som meddelats av den i 12 § angivna nämnden, må överklagas hos
Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till försvarsdepartementet inom
tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

22 §.

Konungen äger till myndighet, som Konungen bestämmer, uppdraga att besluta
om vapenfri tjänstepliktigs uttagning och tjänstgöring samt meddelar
de närmare föreskrifter i övrigt, som erfordras för tillämpningen av denna
lag.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den---.

Genom lagen upphäves, med den begränsning som följer av vad nedan
stadgas, lagen den 26 mars 194.3 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga.

Vad i nya lagen stadgas om vapenfri tjänstepliktig skall äga tillämpning
jämväl beträffande värnpliktig, som före lagens ikraftträdande erhållit tillstånd
att fullgöra vapenfri tjänst; dock att följande bestämmelser skola
iakttagas.

1. Konungen äger förordna, att uttagning till tjänstgöring vid krigsmak -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

ten enligt äldre lag alltjämt skall bestå. Värnpliktig, som uttagits till sådan
tjänstgöring, skall dock äga rätt att, om han så önskar, överföras till tjänstgöring
enligt den nya lagen.

2. Äldre bestämmelser om utbildningstid skola alltjämt tillämpas beträffande
värnpliktig, som påbörjat vapenfri tjänstgöring före ikraftträdandet
av denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 18 mars 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över försvarsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 mars
1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) lag om vapenfri tjänst, 2) lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken,
3) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 19/18 (nr
449) om disciplinstraff för krigsmän, 4) lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1918 (nr 472), 5) lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74-), 6) lag om ändrad lydelse av 8 §
krigssjukvårdslagen den 27 november 1953 (nr 688), 7) lag om ändrad
lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83), 8) lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud
mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m. och 9) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr
114) om semester.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Carl-Ivar Skarstedt.

Lagrådet yttrade: Lagrådet har att avge utlåtande över förslag till lag om
vapenfri tjänst och förslag till därmed sammanhängande ändringar i åtskilliga
gällande lagar. Lagrådet liar icke någon erinran mot den sålunda föreslagna
lagstiftningen.

Ur protokollet:

Thomas Krook

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 är 1966

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
25 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärenden Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, lagrådets den 18 mars
1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 mars 1966 remitterade
förslagen till

1) lag om vapenfri tjänst,

2) lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän,

4) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

5) lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr

n),

6) lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953
(nr 688),

7) lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april
1959 (nr 83),

8) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727)
om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.,

9) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om
semester.

Föredraganden anmäler att lagrådet lämnat förslagen utan erinran och
anför.

Vid behandlingen i statsrådet den 11 mars 1966 föreslog jag en omläggning
av den vapenfria tjänsten men jag tog inte upp kostnaderna för reformen.
Dessa kostnader bör — bortsett från kostnaderna för vapenfrinämnden
— belasta elfte huvudtiteln. För de närmaste tre budgetåren bör emellertid
övergångsvis kostnaderna slutligt bestridas från fjärde huvudtiteln.
För budgetåret 1966/67 bör kostnaderna i sin helhet belasta fjärde huvud -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966

titeln i samma ordning som motsvarande kostnader för de värnpliktiga. Beträffande
sistnämnda kostnader har medelsanvisning redan begärts i prop.
1966: 1 (bil. 6). Medelsbehovet för de personalförstärkningar, som under
budgetåret 1966/67 blir nödvändiga inom arbetsmarknadsstyrelsen till följd
av dennas utvidgade verksamhet vid överföringen av huvudmannaskapet
för de vapenfria, bör dock tillgodoses genom omföring av medel från fjärde
huvudtitelns förslagsanslag Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl. till
det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Arbetsmarknadsstyrelsen:
Avlöningar. Jag uppskattar i avvaktan på att erfarenheter vinns av
det nya systemet behovet av personalförstärkningar hos styrelsen till två
tjänstemän. För budgetåren 1967/68 och 1968/69 bör under elfte huvudtiteln
föras upp ett eller flera anslag för vapenfriverksamheten, till vilka anslag
medel omförs från anslag under fjärde huvudtiteln. Kostnaderna för vapenfrinämnden
bör bestridas från fjärde huvudtitelns förslagsanslag Vissa
nämnder m. m. Slutligen vill jag erinra om att vapenfriutredningen gett
uttryck för den principiella uppfattningen att de myndigheter som anlitar
vapenfria i arbeten, för vilka myndigheterna i annat fall skulle ha fått vidkännas
direkta utgifter, i viss skälig omfattning bör utge ersättning till staten
för anlitande av denna arbetskraft. Frågan härom liksom frågan om
bestridandet av de olika utbildningsmyndigheternas kostnader bör emellertid
utredas ytterligare och jag är därför inte beredd att nu framlägga förslag
i ämnet. Merkostnaderna för luftfartsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen för
utbildning av vapenfria beräknas för budgetåret 1966/67 bli av tämligen
begränsad omfattning med hänsyn till att antalet vapenfria som skall tas ut
i brandtjänst förutsätts bli i huvudsak oförändrat.

De i stadsrådsprotokollet för den 11 mars 1966 och i det föregående angivna
grunderna för den vapenfria tjänsten bör underställas riksdagen för
godkännande.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den 11 mars 1966 föreslår jag
att de vapenfria får samma förmåner i fråga om avlöning, familjebidrag,
grupplivförsäkring m. m. som värnpliktiga i allmänhet. Grundläggande bestämmelser
om de värnpliktigas ekonomiska förmåner återfinns i värnpliktsavlöningskungörelsen
den 12 september 1958 (nr 485) och familj ebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99). Föreskrifter om ersättning i anledning
av skada eller sjukdom, som värnpliktig ådragit sig under tjänstgöring,
ges i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Värnpliktig
åtnjuter grupplivförsäkringsskydd enligt kungörelsen den 5 juni 1963 (nr
243) om grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl. Vissa särskilda bestämmelser
gäller för värnpliktiga enligt 3 kap. 15 § och 19 kap. 2 § lagen den

25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, 70 § 2 och 3 mom. lagen den

26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen, 35 § 2 och 3 mom. kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr 253), 48 § 2 mom. uppbördsförord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966

ningen den 5 juni 1953 (nr 272) och anvisningarna till paragrafen samt
punkt 6 i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370). Med hänsyn till att de vapenfrias tjänstgöring inte längre
skall anses som värnpliktstjänstgöring utan träder i stället för denna som
en särskild tjänsteplikt kan de angivna bestämmelserna inte utan vidare
tillämpas på de vapenfria. Behov av andra författningsändringar kan komma
att föreligga än som nu kunnat förutses. Chefen för socialdepartementet
har anmält frågan om ändring i lagen om allmän försäkring medan chefen
för finansdepartementet denna dag anmäler frågan om ändring i kommunalskattelagen.
Fråga om ändring i lagen om val till riksdagen och kommunala
vallagen torde få behandlas senare. Kungl. Maj :t bör i övrigt under de förutsättningar
jag angett tidigare äga utfärda bestämmelser om ekonomiska förmåner
m. m. åt vapenfria och i samband därmed äga utfärda annan författning
än lag eller vidtaga erforderliga ändringar i andra med riksdagen beslutade
eller med stöd av dess beslut utfärdade författningar än lag.

De till lagrådet remitterade lagförslagen bör nu föreläggas riksdagen med
vissa mindre, redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att

dels godkänna de grunder för den vapenfria tjänsten som angetts i statsrådsprotokollet
för den 11 mars 1966 och i detta protokoll,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att under de förutsättningar jag angett utfärda
bestämmelser om ekonomiska förmåner m. m. åt vapenfria tjänstepliktiga,

dels anta lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Westlund

ESSELTE AB. STHLM 65

614824