Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1966

1

Nr 102

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse; given Stockholms slott den
1 april 1966.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag till
lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ändring i bestämmelserna om affärsbankernas
inlåningsrätt, som syftar till att öka bankernas möjligheter att lämna bostadskrediter.
1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 102

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om

bankrörelse

Härigenom förordnas, att 62 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

62 §.

Bankaktiebolag äger-------beskaffenhet; samt

g) intill ett sammanlagt belopp, g) intill ett sammanlagt belopp,

motsvarande högst tre gånger bolagets
eget kapital och högst tvåhundra
miljoner kronor, fordringar, för

vilka säkerheten utgöres av ______

fullgoda inhemska---miljoner kronor.

Såsom inlåning------pantförskrivna medel.

Bankbolag äger------- bolagets aktiekapital.

motsvarande högst tre gånger bolagets
eget kapital och högst sjuhundra
miljoner kronor, fordringar, för
vilka säkerheten utgöres av

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPP§ift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 1

1 Senaste lydelse av 62 § se 1965: 219.

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1966

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25
mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade regler
för affärsbanks inlåningsrätt och anför.

Inledning

Svenska bankföreningen har i skrivelse den 28 februari 1966 hemställt
om ändring av bestämmelserna i 62 § första stycket lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse (banklagen) så att begränsningar i inlåningsrätten
avskaffas för så vitt de inlånade medlen placeras i bottenlån
i bostadsfastigheter m. m.

Över bankföreningens framställning har efter remiss yttranden avgetts
av bankinspektionen, bostadsstyrelsen, poststyrelsen, fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret, kreditinstitututredningen,
Svenska sparbanksföreningen samt Sveriges jordbrukskasseförbund.

Gällande ordning

Affärsbanks inlåningsrätt regleras genom 62 § banklagen (ändrad senast
genom SFS 1965: 219). Enligt detta stadgande är rätten att ta emot inlåning
begränsad till summan av dels viss del av bankens tillgångar, dels ett
belopp som står i visst förhållande till bankens eget kapital. Inlåning, som
placeras i vissa slag av tillgångar, är således inte underkastad begränsning.
Sådana slag av tillgångar brukar betecknas som täckningsfria. Med eget
kapital avses aktiekapital, reservfond och dispositionsfond, s. k. fria skattefonder
samt vinstbalans och andra jämförbara fondavsättningar. Vid bestämmande
av inlåningsrätten får emellertid även medräknas s. k. förlagsbevis
i den utsträckning som närmare framgår av 62 § sista stycket.

Såsom helt täckningsfria betraktas vissa i 62 § första stycket a)—d) anlf
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 102

4

Kiingl. Maj:ts proposition nr 102 år 1966

givna tillgångar, exempelvis inneliggande kassa och hos riksbanken, på postgiro
eller i unnan bank innestående medel samt — intill marknadsvärdet,
dock högst nominella värdet — svenska statens skattkammarväxlar och s. k.
guldkantade obligationer med en återstående löptid av högst fem år.

I 62 § första stycket e)—g) upptas vissa placeringar, som endast delvis
eller i viss utsträckning är täckningsfria. Hit hör exempelvis guldkantade
obligationer med längre återstående löptid än fem år och andra inhemska
obligationer av fullgod beskaffenhet. Dessa tillgångar är täckningsfria till
tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
beloppet. Till de i viss utsträckning täckningsfria placeringarna hör enligt
62 § första stycket g) fordringar, för vilka säkerheten utgörs av fullgoda
inhemska obligationer — beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella
värdet — eller av inteckning, inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet,
i vissa fastigheter eller tomträtter. För täckningsfriheten beträffande
de i 62 § första stycket g) angivna placeringarna gäller ett sammanlagt
maximum, motsvarande tre gånger bankens eget kapital, dock högst 200
milj. kr. De inteckningar, som det här är fråga om, skall gälla i jordbruksfastighet
eller i bostads- eller affärsfastighet inom område, för vilket stadsplan
eller byggnadsplan fastställts, eller i tomträtt till bebyggd fastighet om
den byggnad eller de byggnader, som tillhör tomträtten, är avsedda väsentligen
för bostadsändamål.

Den inlåning, som inte motsvaras av täckningsfria placeringar, får högst
uppgå till ett belopp motsvarande fem gånger det egna kapitalet, om detta
inte överstiger 5 milj. kr., och annars till ett belopp av 25 milj. kr. ökat med
tio gånger skillnaden mellan det egna kapitalet och 5 milj. kr.

För sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit (jordbrukskassorna
är förhindrade att driva självständig inlåningsrörelse) finns bestämmelser
om inlåningsrätt i 27 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker
(ändrad senast genom SFS 1965: 220) resp. 34 § lagen den 25 maj 1956
(nr 216) om jordbrukskasserörelsen (ändrad senast genom SFS 1965: 221).
För sparbanker gäller att inlåningen skall stå i viss relation till sparbankens
fonder. Föreskrifterna är emellertid mindre restriktiva för sparbankerna än
för affärsbankernas del.

Svenska bankföreningen

Bankföreningen erinrar inledningsvis om att fordringar med säkerhet
av botteninteckningar i bostads- och affärsfastigheter eller i tomträtt till
bostadsfastighet enligt 62 § banklagen i dess ursprungliga lydelse räknades
som täckningsfria i den mån de —- tillsammans med fordringar med säkerhet
av obligationer — inte uppgick till högre sammanlagt belopp än tre
gånger bankens eget kapital, dock högst 100 milj. kr. Sistnämnda beloppsgräns
höjdes efter framställning av bankföreningen till 200 milj. kr. genom

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1966

lagändring år 1963 (prop. 1963: 165, B:oU 24, rskr 281, SFS 1963: 181).
Att reformens omfattning begränsades på sätt som skedde, heter det vidare
i framställningen, har sin förklaring däri, att bankföreningen inte ville
ifrågasätta annat än en uppmjukning av täckningskravet i avvaktan på resultatet
av den översyn av inlåningsrättsreglerna, som den då nyligen tillsatta
kreditinstitututredningen skulle verkställa. Bankföreningen räknade
också med att kreditinstitututredningens arbete skulle bli slutfört inom
jämförelsevis kort tid.

Enligt vad bankföreningen numera inhämtat, heter det fortsättningsvis,
torde det emellertid dröja rätt länge innan utredningens slutbetänkande
kommer att framläggas. Samtidigt har anspråken på bostadskrediter i
affärsbankerna ökat i än snabbare takt än förut. Bankföreningen nämner
som exempel att, på grund av det ansträngda läget på kapitalmarknaden,
totalbeloppet av »infrusna» bostadsbyggnadskreditiv stigit med drygt 1,2
miljarder kr. från slutet av januari 1963 till motsvarande tid år 1966.

I den situation som sålunda inträtt är det enligt bankföreningens uppfattning
nödvändigt att 1963 års provisoriska reform av banklagens inlåningsbestämmelser
fullföljs genom att affärsbankerna ges samma obegränsade
täckningsfrihet för bostadskrediter mot botteninteckning som gäller för
sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Detta anses inte komma
att leda till fara för insättarnas säkerhet. Ej heller anser föreningen någon
risk föreligga för konflikt med kreditinstitututredningens blivande förslag.
Enighet sägs råda inom utredningen om principen att täckningskraven för
olika slags placeringar bör vara desamma för alla typer av kreditinstitut.

Bankföreningen hemställer slutligen att Kungl. Maj :t förelägger riksdagen
förslag till sådan ändring av 62 § första stycket banklagen att fordringar
med inteckningssäkerhet hänförs till den helt täckningsfria sektorn i samma
utsträckning som skett i lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen.

Remissyttrandena

Bankföreningens framställning har inte mött motstånd såvitt gäller den
huvudsakliga frågan om lättnad i täckningskraven för bostadskrediter.

Bostadsstyrelsen, som betonar att bankföreningens framställning syftar
till att ge affärsbankerna större möjligheter att lämna krediter för bostadsändamål,
finner det väl motiverat att dessa banker får samma täckningsfrihet
för ifrågavarande fordringar, som sparbanker och centralkassor redan
har. Bostadsstyrelsen tillstyrker därför den föreslagna ändringen i
62 § banklagen.

Övriga remissinstanser anser emellertid det mindre lämpligt att som bankföreningen
ifrågasatt ändra själva konstruktionen av inlåningsrättsreglerna
innan kreditinstitututredningen slutfört sin översyn av dessa regler.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1966

Däremot motsätter man sig inte att affärsbankernas inlåningsrätt vidgas
genom att den i 62 § första stycket g) angivna beloppsgränsen, 200 milj. kr.,
höjs till lämplig nivå.

Kreditinstitututredningen hävdar att kapitaltäckningskraven för bottenlån
i bostadsfastigheter m. m. inte kan ses isolerade utan måste ingå som ett
led i en samlad bedömning av inlåningsrättsreglerna. Enligt utredningens
mening kan man därför inte särbehandla kapitaltäckningskraven för bottenlån
utan att därigenom föregripa utredningens slutliga ställningstagande.
Utredningen kan därför inte tillstyrka bankföreningens förslag att
ifrågavarande bostadskrediter helt hänförs till den täckningsfria sektorn.

Utredningen påpekar att den särskilda spärregeln i 62 § första stycket
g) banklagen, att täckningsfrihet för bostadskrediter m. m. högst får
avse ursprungligen 100 milj. kr. och numera 200 milj. kr., tillkommit av
speciella skäl och inte för att tillgodose kraven på bankernas soliditet. Med
hänsyn härtill tillstyrkte utredningen bankföreningens tidigare begärda
höjning av beloppet från 100 till 200 milj. kr. Utredningen konstaterar att
bankernas omslutning stigit högst väsentligt under de senaste åren medan
beloppsgränsen legat fast på 200 milj. kr. Därför anser utredningen att en
ytterligare höjning av gränsen till förslagsvis 700 milj. kr. nu är motiverad.
Härigenom skulle enligt utredningen det akuta problemet för vissa större
affärsbanker lösas utan att därvid något avsteg — som skulle föregripa
utredningens ställningstagande — behöver göras från nuvarande principer
i fråga om solvenskravet.

Bankinspektionen anser att några vägande invändningar mot den ifrågasatta
lagändringen knappast kan göras med hänsyn till dess konsekvenser
i fråga om bankernas soliditet, eftersom fastighetskrediter mot säkerhet
i botteninteckningar är förenade med ringa risk. Inspektionen motsätter
sig inte att affärsbankerna ges en ökad täckningsfrihet för bostadskrediter
men anser att ökningen med hänsyn till den pågående översynen av inlåningsrättsreglerna
i sin helhet bör ske genom att beloppsgränsen 200 milj.
kr. höjs till lämplig nivå.

Vid avvägningen av det belopp intill vilket fastighetslånen får utgöra underlag
för inlåning behöver enligt inspektionen måhända av nyssnämnda
skäl mindre hänsyn tas till gränsens betydelse för bankernas soliditet än till
dess eventuella betydelse som ett kreditpolitiskt medel att påverka den totala
kreditvolymens storlek. En viss styrning av expansionstakten i bankernas
kreditgivning har under senare år åstadkommits genom att riksbanken intagit
en restriktiv hållning till bankernas önskan att emittera förlagsbevis,
varigenom bankerna föranletts skapa det för en expansion nödvändiga egna
kapitalet delvis genom nyemissioner av aktier. Då denna form av kapitalanskaffning
är förhållandevis dyrbar, heter det i inspektionens yttrande, har
tvånget att upprätthålla den i lagen fastställda relationen mellan främmande

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1966 7

och eget kapital i vissa lägen, kunnat få en bromsande effekt på kreditexpansionen.

Riksbanksfullmäktige anmärker till en början att någon obegränsad täckningsfrihet
för inlåning placerad i bottenlån i bostadsfastigheter m. m. inte,
som bankföreningen synes utgå från, råder för sparbanker och centralkassor
för jordbrukskredit. De liberalare reglerna för dessa institut är nämligen
förenade med ett visst krav på kapitaltäckning. Bortsett härifrån anser
riksbanksfullmäktige det motiverat att vidga affärsbankernas möjligheter
att utan specifika kapitalkrav placera inlåning i bostadslån. I avvaktan på
kreditinstitututredningens förslag i ämnet synes detta enklast kunna ske
genom att det särskilda maximibeloppet om 200 milj. kr. höjs. Därigenom
skulle vinnas, heter det i yttrandet, att intresset bland affärsbankerna för
den långfristiga bostadskreditgivningen skulle öka och att omläggningen
hos bankerna av byggnadskreditiv till »stående lån» främjades. En utökning
av beloppet med förslagsvis 500 milj. kr. till 700 milj. kr. anser riksbanksfullmäktige
kunna företas utan att några solvensrisker bland bankerna
behöver uppstå. En sådan förändring är också önskvärd, enligt riksbanksfullmäktige,
om någon väsentlig minskning av de större affärsbankernas
behållningar av byggnadskreditiv i färdiga fastigheter skall komma
till stånd.

Även Svenska sparbanksföreningen påpekar att varken sparbankslagen
eller lagen om jordbrukskasserörelsen medger obegränsad täckningsfrihet
för ifrågavarande bostadskrediter. Enligt 27 § sparbankslagen är dessa krediter
visserligen täckningsfria enligt den s. k. 12 1/2-gångerregeln, som närmast
motsvarar banklagens kapitaltäckningsregel, men däremot täckningskrävande
enligt den s. k. 50-gångerregeln, som inte har någon motsvarighet
i banklagen. I praktiken innebär sistnämnda regel krav på en tvåprocentig
fondtäckning för placeringar av detta slag. Affärsbankernas önskemål om
täckningsfrihet för ifrågavarande krediter i samma utsträckning som gäller
för sparbanker kan därför enligt sparbanksföreningen inte tillgodoses med
mindre än att i banklagen införs en motsvarighet till den nämnda 50-gångerregeln.
Med hänsyn härtill och till den pågående översynen av kapitaltäckningsreglerna
anser sparbanksföreningen att en sådan ändring av banklagen
inte lämpligen bör genomföras nu. Däremot har sparbanksföreningen
ingen erinran mot en smärre jämkning uppåt av det totala belopp vartill
fordringar av ifrågavarande slag får räknas som täckningsfria enligt banklagen.

Departementschefen

Omsorgen om insättarnas trygghet har motiverat särskilda regler i banklagen
om att bank inte får ta emot inlåning till högre belopp än som står i
viss relation till bankens eget kapital. I den mån bankens tillgångar anses

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1966

placerade riskfritt eller med liten risk får emellertid maximibeloppet för
inlåning höjas utan särskild täckning i det egna kapitalet eller med täckning
endast till viss del eller i viss utsträckning. Liknande regler finns i sparbankslagen
och i lagen om jordbrukskasserörelsen.

Bland de placeringar som enligt banklagen är täckningsfria i viss utsträckning
återfinns fordringar mot säkerhet av fullgoda inhemska obligationer
eller inteckning inom 60 % av taxeringsvärdet i vissa fastigheter eller
i tomträtt med byggnader väsentligen avsedda för bostadsändamål. Sådana
fordringar är täckningsfria till ett sammanlagt belopp av högst tre gånger
bankens eget kapital och högst 200 milj. kr. Beloppsgränsen höjdes till 200
milj. kr. på framställning av bankföreningen genom lagändring år 1963 från
tidigare 100 milj. kr.

Bankföreningen har begärt att inlåningsrättsreglerna i banklagen ändras
så att affärsbankerna ges obegränsad täckningsfrihet för fordringar med
säkerhet av botteninteckningar i bostads- och affärsfastigheter eller i tomträtt
till bostadsfastighet. Som skäl för framställningen anför bankföreningen
att anspråken på bostadskrediter i affärsbankerna under de senaste åren
ökat i snabb takt och nämner som exempel härpå att totalbeloppet av i färdiga
fastigheter »infrusna» bostadsbyggnadskreditiv på grund av det ansträngda
läget på kapitalmarknaden stigit med drygt 1,2 miljarder kr. från
slutet av januari 1963 till motsvarande tid år 1966. I den situation som sålunda
inträtt är det enligt föreningen nödvändigt att 1963 års provisoriska
reform av banklagens inlåningsrättsbestämmelser fullföljs genom att obegränsad
täckningsfrihet genast medges affärsbankerna för bostadskrediter
mot botteninteckning.

Den år 1962 tillsatta kreditinstitututredningen skall bl. a. undersöka möjligheterna
att förenkla och, eventuellt, förenhetliga reglerna om inlåningsrätt.
Med hänvisning härtill har remissinstanserna, med undantag av bostadsstyrelsen,
som tillstyrkt bankföreningens framställning, uttalat att en
så principiellt viktig ändring i reglerna för affärsbanks inlåningsrätt som
bankföreningen ifrågasatt inte bör företas i avvaktan på utredningens resultat.
Emellertid har överlag bland remissinstanserna inställningen varit
positiv till en provisorisk uppmjukning av inlåningsbestämmelserna i likhet
med den som företogs genom 1963 års lagändring.

Även jag anser att principiella ändringar i inlåningsreglerna bör undvikas
intill dess kreditinstitututredningens samlade bedömning av dessa regler
föreligger och att man i avvaktan därpå kan tillmötesgå affärsbankernas
anspråk på vidgad täckningsfrihet för bostadskrediter genom att den beloppsmässiga
gränsen för täckningsfrihet höjs. En sådan lagändring torde
knappast innebära några ökade risker för insättarna. Däremot synes en ökning
av täckningsfriheten medföra vissa fördelar främst med hänsyn till att
kreditgivningen för bostadsändamål därigenom underlättas. Som riksbanksfullmäktige
framhållit torde en uppmjukning av inlåningsbestämmelserna

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1966

i här avsett fall även främja omläggningen hos affärsbankerna av byggnadskreditiv
till långfristiga bostadslån. Om någon väsentlig minskning av
de större affärsbankernas behållningar av byggnadskreditiv i färdiga fastigheter
skall åstadkommas bör emellertid den beloppsmässiga gränsen för bostadskrediter
täckningsfrihet höjas väsentligt.

På grund av det anförda vill jag — i överensstämmelse med vad flera
remissinstanser, bl. a. riksbanksfullmäktige och kreditinstitututredningen,
förordat — föreslå en sådan ändring av 62 § första stycket g) banklagen, att
täckningsfrihet för där avsedda fordringar blir medgiven intill ett sammanlagt
belopp motsvarande högst tre gånger bankens eget kapital och högst
700 milj. kr. Lagändringen bör tråda i kraft omedelbart efter det författning
därom utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse.

Författningsförslaget torde som bilaga1 få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte
för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Göran Sellvall

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 1 april 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 mars
1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr
183) om bankrörelse.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Kurt Malmgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1966

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1 april
1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Kling,
Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över det till lagrådet den 25 mars 1966 remitterade förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr
183) om bankrörelse.

Med förmälan att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran hemställer
föredraganden, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att
anta lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Krister O Under

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660298