Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

Nr 58

Utlåtande i anledning au Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till affärstidslag jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 oktober 1966 dagtecknad proposition, nr 144, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till affärstidslag.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 772 av herr Tistad m. fl. och II: 945 av herr
Werbro m. fl.

de likalydande motionerna I: 788 av herr Larsson, Thorsten, och herr
Svanström samt II: 963 av herrar Mattsson och Nilsson i Tvärålund,
de likalydande motionerna I: 789 av herr Nilsson, Ferdinand, och herr
Carlsson, Eric, samt II: 965 av herrar Persson i Heden och Dockered,
de likalydande motionerna I: 790 av fru Olsson, Elvy, och herr Wikberg
samt II: 962 av herrar Larsson i öskeviksby och Johansson i Skärstad,
de likalydande motionerna I: 791 av herr Wallmark och herr Hansson,
Gustaf Henry, samt II: 966 av fröken W etter ström m.fl., ävensom

de likalydande motionerna I: 792 av herr Wirtén m. fl. och II: 964 av herr
Mundebo m. fl.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den nuvarande butikstängningslagen upphävs
och ersätts med en väsentligt enklare och friare reglering av affärstiderna i
en affärstidslag. Den vanliga affärstiden sträcks ut till kl. 20 på vardagar.
Huvuddelen av den handel som f. n. efter dispens får ske på annan tid än
vanlig affärstid — bl. a. hela kioskhandeln — undantas från regleringen.
Kommun skall för särkilt fall medge längre affärstid än den vanliga affärstiden
om det är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse.

Det föreslås att affärstidslagen skall träda i kraft den 1 januari 1967 och
gälla t. o. m. den 31 december 1971.

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966, 9 samt. 3 avd. Nr 58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

Förslag

till

Afiarstidslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Yrkesmässig detaljhandel får bedrivas endast under tid som medges i
denna lag eller med stöd av denna lag (affärstid). Försäljningsställe för
sådan handel samt friser salong och fotografiateljé få icke hållas öppna
under annan tid.

2 §.

Vanlig affärstid är vardagar mellan klockan 8 och 20.

Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse,
skall kommunens styrelse eller nämnd som utses av fullmäktige i kommunen
medge affärstid utöver den vanliga.

3 §.

Från lagens tillämpning undantages

1) försäljning från apotek,

2) försäljning från automatapparat av sådan typ som är godkänd av myndighet
som Konungen bestämmer,

3) försäljning på trafikmedel till resande,

4) försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare bedriver
med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst, om
försäljningen sker i ringa omfattning och utan samband med annan handel,

5) försäljning på salutorg eller liknande plats som är upplåten till allmän
försäljningsplats.

Från lagens tillämpning undantages vidare, i den omfattning och på de
villkor som föreskrivas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer,

6) försäljning av alster av bildkonst, konsthantverk eller konstindustri
som bedrives i utställningslokal.

7) försäljning i anslutning till ordnad serveringsrörelse av lagad mat
samt bageri- och konditorivaror,

8) försäljning av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor,
drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon samt andra va -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

ror som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid,
om försäljningen sker antingen i anslutning till ordnad serveringsrörelse
eller försäljning av konst eller utan samband med försäljning av andra varor.

4 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

5 §.

Den som bedriver yrkesmässig detaljhandel eller håller försäljningsställe
för sådan handel, friser salong eller fotografiateljé öppen i strid mot denna
lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen dömes till böter.

6 §•

Talan mot beslut av kommuns styrelse eller nämnd enligt denna lag föres
hos länsstyrelsen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den 31
december 1971.

Genom denna lag upphäves butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr
608). Beslut som har fattats med stöd av 11 § 3 mom. 4 eller 12 § butikstängningslagen
gäller dock till och med den 30 juni 1967, om kommunen icke
dessförinnan bestämmer annat enligt 2 § denna lag.

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

Motionsyrkanden

I motionerna I: 772 och II: 945 hemställs

»att riksdagen vid behandling av proposition nr 144 måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna sin uppfattning att kioskernas sortiment
bör utökas att även omfatta kompletteringsvaror som kaffe, the, kakao,
socker, portionsförpackat bröd, helkonserver, djupfrysta färdigrätter samt
damstrumpor, glödlampor, el-proppar, förbandsartiklar o. d.».

I motionerna I: 788 och II: 963 hemställs

»att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 144 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att tillämpningsföreskrifterna må utformas så

1. att kommunens styrelse eller nämnd som utses av kommunen vid tilllämpningen
av affärstidslagen må iakttaga stor generositet vid medgivande
av affärstid utöver den vanliga i synnerhet inom utpräglade turistorter i
enlighet med vad i motionen anförts; samt

2. att kioskerna må medges att föra ett utökat varusortiment på orter där
servicen i övrigt är otillfredsställande därför att inga närhetsbutiker finnes».

I motionerna I: 789 och II: 965 hemställs

»de/s att dispensgivningen för öppethållande av de stora företagens butiker
enligt affärstidslagens § 2 måtte handhavas restriktivt för tillgodoseende
till någon del av synpunkter anförda av affärsanställdas förbund,
dels att försäljningen från s. k. familjebutiker med ingen eller endast ringa
anställd arbetskraft utöver familjemedlemmar undantages från bestämmelser
om affärstid».

Förslag till lagtext bifogas motionerna.

I motionerna I: 790 och II: 962 hemställs

att riksdagen måtte avslå proposition nr 144 med förslag till affärstidslag;
samt

att riksdagen måtte besluta upphäva butiksstängningslagen av den 21
juli 1948 nr 608 från den 1 januari 1967.

I motionerna I: 791 och II: 966 hemställs

»att riksdagen med avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr 144 måtte besluta
att butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608) upphävs fr. o. m.
den 1 januari 1967».

I motionerna I: 792 och II: 964 hemställs

»att riksdagen med avslag på Kungl. Maj :ts proposition nr 144 måtte besluta
att butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608) upphävs fr. o. m.
1 januari 1967».

De till stöd för yrkandena anförda grunderna redovisas nedan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 ur 1066 5

Inledning

I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Lundkvist,
under rubriken »Inledning» följande.

Alltsedan år 1909 har i vårt land funnits lagstiftning som har reglerat
affärstiden. Den lag som f. n. gäller i ämnet är butikstängningslagen den
21 juli 19i8 (nr 608). På senare tid har i skilda sammanhang satts i fråga
om de skäl som har motiverat lagstiftningen är bärkraftiga längre. Redan
år 1954 fick särskilda sakkunniga i uppdrag att i samband med utredning
om arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning
av den lagstadgade arbetstiden även undersöka om inte tiden var inne
för en mindre stel butikstängningslagstiftning. De sakkunniga fann emellertid
att sambandet mellan butikstängningslagen och arbetstidslagstiftningen
var alltför svagt för att det skulle vara nödvändigt för dem att gå in på
frågan om affärstidens reglering i lag.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade chefen för inrikesdepartementet
i juni 1962 åtta sakkunniga för att göra en utredning om butikstängningslagstiftningen.
De sakkunniga* 1 som antog benämningen affärstidsutredningen
lämnade i juni 1965 ett betänkande i två delar, »Affärstiderna»
(SOU 1965: 38 och 39). Till betänkandet är fogat ett särskilt yttrande
av en av de sakkunniga, Tord Brotaeus.

De sakkunniga lägger i betänkandet fram förslag till affärstidslag. Lagen
är avsedd att ersätta butikstängningslagen.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium — som har bifogat
yttranden av samtliga handelskammare — ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor, statens institut för konsumentfrågor, rikspolisstyrelsen,
överståthållarämbetet — som har överlämnat yttranden av stadsfullmäktige
i Stockholm och polischefen i Stockholms polisdistrikt — samtliga
länsstyrelser — som har bifogat yttranden av kommuner och i några
fall av länspolischef, polismästare, läns- eller stadsveterinär, köpmannaförening
eller konsumtionsförening — Svenska stadsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperativa
förbundet (KF), Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), Handelsanställdas
förbund, Handelstjänstemannaförbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger, Hotell-
och restauranganställdas förbund, Sveriges hotell-''och restaurangförbund,
Sveriges konditor-förening, Apotekarsocietetens direktion, Sveriges

1 De sakkunniga var byråchefen i socialstyrelsen Sven-Hugo Ryman, ordförande, direktören

i Sveriges köpmannaförbund Tord Brotaeus, ordföranden 1 Handelsanställdas förbund Erik
Magnusson, disponenten 1 Kooperativa förbundet Karl Erik Persson, riksdagsledamöterna CarlGustav
Enskog, Gördis Hörnlund och Gustaf Svensson i Va samt dåvarande riksdagsledamoten
Stina Gunne.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

bensinhandlares riksförbund, Motorbranschens riksförbund, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Tobakshandlarnas riksförbund, Sveriges kioskägares
riksförbund, Svenska kioskhandlareförbundet, Sveriges korvhandlareförbund,
Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Aktiebolaget Turitz & Co,
Åhlén & Holm Aktiebolag — av de två sistnämnda gemensamt — Sveriges
grossistförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Svenska kvinnors
nationalförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Högerpartiets kvinnoförbund,
Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation,
som har bifogat yttranden från anslutna organisationer.

Yttranden har också kommit in från statens konsumentråd, Ensamma
föräldrars förening, Svenska företagares riksförbund, Bageri- och konditoriarbetsgivareföreningen
och Folkpartiets ungdomsförbund.

Äldre bestämmelser om affärstiden

Utskottet hänvisar till propositionen s. 6—7.

Gällande bestämmelser om affärstiden m. m.

Bedogörelse för innehållet i den gällande butikstängningslagen m. m. lämnas
i propositionen s. 8—13.

Vissa undersökningar

I propositionen redogörs för butikstängningslagens tillämpning samt vissa
undersökningar rörande konsumenternas vanor och önskemål å s. 14—21.

Behovet av lagstiftning
Utredningen

Utskottet hänvisar till propositionen s. 22—33.

Remissinstanserna

Utskottet hänvisar till propositionen s. 33—43.

Föredraganden

Den nuvarande affärstiden

Lagstiftning med bestämmelser om affärstiden för detaljhandeln har funnits
i vårt land sedan år 1909. År 1939 fick lagstiftningen i huvudsak det

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 11)66 7

innehåll som den alltjämt har. F. n. gäller eu butikstängningslag från år
1948.

I lagen föreskrivs den längsta affärstid som är tillåten, den s. k. vanliga
affärstiden. Inom denna lid står det företagarna fritt att själva bestämma
om affärstiden. Den vanliga affärstiden är f. n. kl. 8—20 en vardag i veckan
och kl. 8—19 övriga vardagar. På sön- och helgdagar skall butikerna med
vissa mycket få undantag vara stängda.

Viss detalj handelsverksamhet är undantagen från lagens tillämpning,
främst sådan handel som allmänheten är särskilt beroende av på annan
tid än vanlig affärstid, t. ex. bensinhandel, försäljning från apotek, konditori
o. d. Uppräkningen av undantagen från lagens tillämpning är lång och
mycket detaljrik.

Kommun kan under vissa förutsättningar meddela generellt beslut om
att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller — utan att förlängas per
vecka — förskjutas, s. k. kommunal avvikelse.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga, s. k. dispens, kan
också meddelas under vissa förutsättningar. Dispens kan ges bl. a. i fråga
om försäljning av det s. k. kiosksortimentet — drygt 20 varuslag som anges
i lagen — och försäljning av varm korv o. d. Om synnerliga skäl föreligger
kan dispens meddelas oavsett vilka varor som säljs. Dispens meddelas av
länsstyrelse eller polismyndighet.

Motiven för lagstiftningen om affärstiden har skiftat något under årens
lopp. Syftet med 1909 års lag var att få till stånd en reglering av arbetstiden
för affärsinnehavarna och deras anställda. Sedan arbetstiden för de affärsanställda
har reglerats genom särskild arbetstidslag — den första utfärdades
år 1939 — har detta motiv för affärstidsregleringen inte samma betydelse
för de anställda. Affärsinnehavarnas intresse av affärstidsreglering
för att få en rimlig fritid är däremot oförändrat. Härtill har kommit näringspolitiska
skäl för regleringen. Man har menat att den behövs för att få till
stånd i stort sett likartade konkurrensförhållanden mellan olika detaljhandelsföretag.

Utredningen har undersökt affärstiderna i praktiken. Det har därvid
visat sig att butikerna i allmänhet håller öppet kortare tid än som medges i
lagen. Vanligen öppnar man kl. 9 och stänger kl. 18 alla vardagar utom lördagar,
då man i allmänhet öppnar kl. 8 eller 9 och stänger mellan kl. 13 och
16. Utsträckt affärstid en kväll i veckan förekom tidigare sparsamt men är
numera vanligare. Dessa affärstider är oftast resultatet av överenskommelser
mellan detaljhandelsföretagen på orten eller mellan dessa och de anställdas
organisationer. Möjligheten att i vissa fall hålla öppet på söndagar
har inte någon större praktisk betydelse. Kommunala avvikelser är enligt
vad utredningen har funnit mycket ovanliga. Dispenser för kiosker och för
butiker som säljer varor ur kiosksortimentet m. m. förekommer i tusental.
För butiker med sedvanligt varusortiment har dispenser meddelats i Stockholm
och i Göteborg, dock endast i begränsad utsträckning.

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

Behovet på längre sikt av fortsatt reglering av affärstiden

Utredningen har ingående prövat frågan om det finns något behov av
fortsatt lagstiftning om affärstiden. Därvid har utredningen granskat de
motiv som hittills har anförts för lagstiftningen. Men även andra synpunkter
på frågan har behandlats. Till grund för utredningens överväganden har
i stor utsträckning legat särskilda undersökningar som utredningen har
låtit göra eller själv har företagit.

Frågan om i vilken utsträckning affärstiden bör regleras måste enligt
min mening bedömas i första hand mot bakgrund av regleringens betydelse
för konsumenterna. Bland de intressen som måste beaktas är konsumenternas
behov i fråga om affärstidens längd och förläggning. Konsumentintressena
i denna mening kan aldrig främjas genom en reglering som enbart
hindrar butiksinnehavarna att hålla öppet vissa tider. För att åstadkomma
den största behovstillfredsställelsen på denna väg finge man i stället
föreskriva skyldighet att hålla butikerna öppna vissa tider. En sådan lagstiftning
kan emellertid av olika skäl inte komma i fråga. På detta område
liksom på andra områden inom näringslivet får man i stället lita till att
konkurrensen mellan företagarna leder till att dessa lämnar den service
konsumenterna önskar.

Utredningen och remissinstanserna har ingående diskuterat om fri eller
reglerad affärstid bäst främjar en ändamålsenlig konkurrens mellan företagen
inom detaljhandeln.

Ett av motiven för lagstiftningen var att den skulle utjämna konkurrensförhållandena
inom detaljhandeln genom att hindra företagare att använda
en längre affärstid än den vanliga som konkurrensmedel. Utredningen
och ett stort antal remissinstanser anser emellertid att butikstängningslagen
i vissa avseenden har en motsatt verkan.

Man pekar på att systemet med dispenser från den vanliga affärstiden för
vissa företag rubbar förutsättningen för en konkurrens på lika villkor mellan
dessa och andra företag och att systemet därför är skadligt. Att viss
verksamhet är helt undantagen från lagens tillämpning anses också av
några remissinstanser medföra skadliga verkningar från konkurrenssynpunkt.
De kommunala avvikelserna kan vidare tänkas förskjuta konkurrensförhållandena
mellan företag i skilda kommuner. Några mer påtagliga
verkningar av detta slag anses emellertid dessa avvikelser inte ha, förmodligen
främst av den anledningen att de är så få.

Regleras affärstiden i lag genom att en vanlig affärstid föreskrivs är det
ofrånkomligt alt avsteg måste medges från denna tid eller från lagens bestämmelser
över huvud taget. Härigenom gynnas vissa företag på andras
bekostnad. Hittills har denna ordning medfört framför allt att kioskhandeln
har fått försteg framför den vanliga butikshandeln. Men även ett antal vanliga
butiker av skilda slag har fått en i viss mån privilegierad ställning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år W(16

Dispensgivningen i Stockholm för vanliga butiker i stadens centrum medför
t. ex. enligt vad överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare
uppger svåra problem. Enligt min mening måste de konsekvenser av lagstiftningen
som nu har påpekats anses vara från principiell synpunkt mindre
tillfredsställande. I den mån allmänhetens behov av längre affärstid
ökar kan man befara att framför allt problemen med dispensgivningen
kommer att bli svårare, i vart fall om butikstängningslagen behålls oförändrad.

En reglering av affärstiden kan tänkas påverka konkurrensförhållandena
inom detaljhandeln också på ett annat sätt. Genom att företagarna inte kan
variera affärstiden fritt med hänsyn till företagsekonomiska överväganden
kan i och för sig livskraftiga företag hindras från att expandera i den takt
och utsträckning som annars vore möjlig. Företag med sämre förutsättningar
har kanske däremot ett konstlat skydd i regleringen. Utredningen
för vissa resonemang av det här slaget och konstaterar att butikstängningslagen
inte är tillräckligt smidig för att tillåta en rationell utveckling inom
detaljhandeln. Utan hinder av lagen har visserligen mycket stora strukturförändringar
kunnat ske. Jag anser dock liksom utredningen att lagen om
den får vara kvar oförändrad kan komma att hindra att rationaliseringen
drivs så långt som i och för sig skulle vara önskvärt.

Fråga är då om dessa verkningar av lagen är av ondo eller av godo. Den
strukturförändring inom detaljhandeln som har skett under de senaste
åren och som synes fortgå i stort sett i oförminskad takt innebär framför
allt en förskjutning mot större enheter. De små butikerna, särskilt inom
livsmedelsbranschen, minskar i antal. Stora butiker, i allmänhet med självbetjäning,
varuhus o. d. som ofta ligger i centrum av en tätort får förhållandevis
allt större andel av detaljhandelns omsättning. Som utredningen
och flera remissinstanser har framhållit är denna utveckling inte uteslutande
till fördel för konsumenterna. Särskilt bortfallet av små butiker i glesbygderna
och inom tätorternas bostadsområden innebär ofta en försämring
av servicen. Utredningen har vissa synpunkter på de s. k. närhetsbutikernas
funktion och betydelse som är av stort intresse i detta sammanhang.
Med närhetsbutik menar utredningen ett försäljningsställe — en vanlig
butik eller en kiosk — där man säljer varor som konsumenterna i stort
sett dagligen har behov av. Det kan vara sådana varor som i dag säljs från
kiosker men också andra varor, främst vissa livsmedel. Närhetsbutiken
ligger i anslutning till kundernas bostäder. Den kompletterar men konkurrerar
inte med de större butikerna och varuhusen. I dessa senare görs i allmänhet
de stora inköpen. På grund av utvecklingen av förpacknings- och
konserveringstekniken, bl. a. djupfrysningen, görs uppköp ofta för längre
tidsperioder än förut, kanske upp till en vecka eller mer. För kompletterings-
och impulsköp ligger emellertid närhetsbutiken väl till hands. Många
personer, främst åldringar, som har svårt att ta sig den ibland långa vägen

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

till storbutiken gör kanske de flesta av sina inköp i närhetsbutiken. Utredningen
och de remissinstanser som har uttalat sig i frågan anser att en
viktig förutsättning för att närhetsbutiken skall kunna fylla sina funktioner
är att affärstiden kan anpassas smidigt till konsumenternas önskemål. Och
just i fråga om närhetsbutiken torde önskemålen om en friare förläggning
av affärstiden vara särskilt uttalade.

I andra fall kan det emellertid vara vanskligt att bedöma vilka företagsformer
som skulle dra fördel av ett friare system och vilka som skulle
skadas därav. Det kan också många gånger vara tveksamt i vad mån det
från konsumentsynpunkt finns skäl att låta vissa företag eller vissa företagsformer
åtnjuta det skydd en lagreglering av affärstiden kan innebära.

Från olika håll har man uttryckt farhågor för att varupriserna kommer
att stiga om ett system med friare affärstid införs. Utredningen finner det
svårt att göra några bestämda förutsägelser i denna fråga men anför att det
i vart fält inte är säkert att det finns fog för sådana farhågor. Enligt utredningens
mening har man anledning att räkna med alt de ökade personalkostnader
som ett friare system torde medföra i stor utsträckning kommer
att kompenseras genom olika rationaliseringsåtgärder. I vissa fall kan personalkostnaderna
hållas nere genom att man kompenserar längre affärstid
på kvällarna med att hålla stängt en eller annan förmiddag. De remissinstanser
som redovisar någon uppfattning i frågan uttalar sig i allmänhet i
ungefär samma riktning som utredningen.

Om ett system med fri affärstid för med sig högre varupriser, kan en
övergång till ett sådant system synas betänklig framför allt för de konsumenter
som inte har nytta av den utsträckta affärstiden. Emellertid kan
man enligt min mening anta att den förhållandevis väl differentierade detaljhandeln
kommer att anpassa affärstiden på ett tillräckligt smidigt sätt
till olika konsumentgruppers önskemål för att sådana konsekvenser i allmänhet
inte skall behöva inträffa i vart fall på längre sikt.

Enligt min mening talar således mycket för att det på längre sikt skulle
vara bäst förenligt med konsumenternas intresse om detaljhandeln finge
bestämma affärstiden utan hinder av lagbestämmelser. För ett sådant fritt
system talar givetvis också, som utredningen och många remissinstanser
har anfört, att myndigheterna skulle avlastas ett stort administrativt bestyr
om lagregleringen upphävs. I den mån en längre och framför allt en mer
differentierad affärstid skapar ökat utrymme för deltidsanställning inom
detaljhandeln är det också, som några remissinstanser har framhållit, en
värdefull effekt av ett fritt system.

När det sedan gäller de affärsanställdas intressen har affärstidslagstiftningen
numera mindre betydelse än tidigare för regleringen av arbetstidens
längd men den är fortfarande av stor vikt för dem genom att den begränsar
deras obekväma arbetstid. I det avseendet ger butikstängningslagen nämligen
de anställda ett bättre skydd än arbetstidslagen för detalj handeln.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

Affärstiden är visserligen i allmänhet kortare än vad som medges i butikstängningslagen.
Särskilt påfallande är att butikerna inte utnyttjar möjligheterna
att hålla öppet på kvällen fullt ut. I likhet med utredningen och ett
stort antal remissinstanser anser jag dock att man av resultaten av de konsumentundersökningar
och undersökningar om detaljhandelns omsättning
under olika lider som utredningen redovisar kan dra slutsatsen att butikerna
i större omfattning än f. n. kommer att hålla öppet på kvällarna om
lagregleringen av affärstiden upphör eller mjukas upp.

Vissa olägenheter för de aflarsanställda skulle därmed otvivelaktigt följa
av ett friare system. Handelsanställdas förbund och flera andra remissinstanser
anser att möjligheterna för personalen att på facklig väg få kompensation
för obekväm arbetstid är osäkra med hänsyn till att den fackliga
organisationsgraden är låg bland de affärsanställda och att endast en liten
del av företagen i branschen är bundna av kollektivavtal. Den ringa organisationsanslutningen
hänför sig till de många små detaljhandelsföretagen.
För de anställda inom varuhus och butikskedjor regleras däremot anställningsförhållandena
i regel av kollektivavtal. Som jag har framhållit tidigare
innebär utvecklingen inom detaljhandeln att de nuvarande små företagen
minskar i antal till förmån för de större enheterna och närhetsbutikerna.
Man kan alltså redan på denna grund förutse att möjligheterna för de anställda
att på facklig väg tillgodose sina intressen kommer att bli bättre.
Därtill kommer att man inom större enheter lättare kan fördela den obekväma
arbetstiden så att den inte blir alltför betungande. Dessa synpunkter
talar för att den betydelse som en lagfäst affärstidsreglering nu har för de
affärsanställda kommer att minska.

Sammanfattning och förslag

Av vad jag hittills har anfört framgår att jag vid min bedömning av behovet
av en lagfäst affärstidsreglering har funnit att flera omständigheter
kan anföras till stöd för ett antagande att man med beaktande av konsumenternas
och de affärsanställdas intresse bör kunna avvara en sådan reglering,
åtminstone på längre sikt. Härtill kommer — som utredningen och flera
remissinstanser har funnit -— att konsumenternas behov i fråga om affärstidens
längd och förläggning visserligen f. n. skulle kunna i huvudsak tillgodoses
inom ramen för en lagreglering men att detta knappast kommer att
vara möjligt i längden. Utredningen och dessa remissinstanser pekar nämligen
på flera faktorer som torde komma att föra med sig att behovet av en
längre affärstid kommer att göra sig mera gällande. Sålunda framhåller man
bl. a. den fortgående ökningen av yrkesverksamheten bland kvinnorna och
befolkningsomflyttningen som medför att allt fler får längre avstånd mellan
arbetsplatsen och bostaden. Man menar vidare att behovet av att kunna köpa
bl. a. kapitalvaror i lugn och ro efter arbetstidens slut, ofta tillsammans med

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

flera familjemedlemmar, kommer att bli mer framträdande i takt med välståndsökningen.

I likhet med flera remissinstanser — även sådana som är i princip anhängare
av fri affärstid — anser jag emellertid att ett omedelbart slopande
av affärstidsregleringen skulle kunna medföra betydande olägenheter. Sålunda
kan man inte utesluta att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga
verkningar för konsumenterna. Som jag har utvecklat tidigare skulle
vidare vissa olägenheter för de affärsanställda otvivelaktigt följa härav.
En omedelbar avveckling av affärstidsregleringen skulle också, som några
remissinstanser har framhållit, i många fall kunna leda till sociala problem
för affärsinnehavare som driver sina företag utan anställda eller med endast
någon enstaka medhjälpare.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte förorda att man — som
en ganska stor grupp av remissinstanser har föreslagit — omedelbart slopar
all affärstidsreglering. Däremot anser jag i likhet med utredningen och en
bred remissopinion att det finns tillräckliga skäl för att nu ersätta butikstängningslagen
med en friare reglering. Denna bör ges en begränsad giltighetstid,
förslagsvis fem år. Vid utgången av denna tid får man på nytt pröva
frågan om affärstidsregleringen skall slopas helt. Erfarenheterna av den
friare regleringen och den utveckling som torde ske inom ramen för denna
bör då ge en bättre vägledning för prövningen.

Jag föreslår alltså att butikstängningslagen ersätts med en lag som — i
enlighet med utredningens förslag — ger ökade möjligheter till en längre
affärstid och som får en giltighetstid av fem år.

Det huvudsakliga innehållet i en affärstidslag
Affärstidens längd

Vad gäller utredningens förslag och innehållet i remissyttrandena hänvisar
utskottet till propositionen s. 50—51.

Föredraganden

Enligt min mening finns det goda skäl för utredningens förslag att i lagen
skall föreskrivas en vanlig affärstid, dvs. en tid då butikerna i allmänhet får
hållas öppna och att någon möjlighet att lokalt medge inskränkning eller förskjutning
eller generell förlängning av den vanliga affärstiden inte skall
finnas. Liksom praktiskt taget samtliga remissinstanser ansluter jag mig till
denna principiella uppläggning av regleringen.

Vilken affärstid som bör föreskrivas beror i hög grad på vilka avsteg och
undantag från denna som tillåts. Som utredningen har anfört måste sådana
kunna göras. Jag biträder utredningens förslag att det skall kunna ske ge -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 08 år 1906 13

nom att viss handel undantas från lagens tillämpning och att möjlighet ges
till dispenser från den vanliga affärstiden. Affärstiden kunde sträckas ut så
långt att undantag och dispenser blev i det närmaste obehövliga. Därmed
skulle man komma mycket nära ett helt oreglerat tillstånd. Som framgår av
vad jag bär anfört i fråga om behovet av lagstiftning är jag inte beredd att
förorda ett sådant steg. Affärstiden får emellertid inte bestämmas så snävt
att man med hänsyn till konsumenternas intressen tvingas att göra ett avsevärt
antal undantag och medge dispenser i mycket vidsträckt omfattning. Enligt
min mening har utredningen gjort en lämplig avvägning av dessa synpunkter
i sitt förslag. Detta innebär att affärerna får hållas öppna kl. 8—20
på vardagar men skall hållas stängda på söndagar. Remissinstanserna har i
det närmaste enhälligt godtagit förslaget. Jag förordar att det genomförs.

Lagens tillämpningsområde

I fråga om utredningens förslag och remissyttrandena däröver hänvisar
utskottet till propositionen s. 52—55.

F öredraganden

Som utredningen har föreslagit bör som huvudregel gälla att den vanliga
affärstiden skall tillämpas på detaljhandel som bedrivs yrkesmässigt. Till
några frågor som hänger samman med denna bestämning återkommer jag
i det följande.

I likhet med utredningen och ett stort antal remissinstanser anser jag att
den nuvarande undantagsbestämmelsen för öppethållande i demonstrationseller
upplysningssyfte inbjuder till missbruk och att det är svårt att kontrollera
att den tillämpas på rätt sätt. Behovet av öppethållande i sådant
syfte torde minska med den utsträckta vanliga affärstiden. I den mån ett
sådant behov kommer att stå kvar bör det i allt väsentligt kunna tillgodoses
genom dispenser som medger även försäljning. Jag föreslår därför att
undantagsbestämmelsen inte får någon motsvarighet i den nya lagen.

De undantag som måste göras från lagens tillämpning kan enligt utredningens
mening av konkurrenshänsyn i allmänhet inte utformas så att
handeln från vissa försäljningsställen undantas utan avseende på vilka varor
som säljs. I stället måste man ange vilka varor som skall vara undantagna
från lagens tillämpning. Jag delar denna uppfattning som inte heller
har utsatts för någon kritik under remissbehandlingen.

Utredningens förslag att i förhållande till vad som gäller f. n. avsevärt
utvidga det varusortiment som är undantaget från lagens tillämpning har
enligt min mening stora förtjänster. Förslaget som bl. a. innebär att man
undantar alla de särskilda varuslag som f. n. kan bli föremål för dispens
kommer att medföra avsevärda lättnader från administrativa synpunkter
och kan antas ge denna del av detaljhandeln väsentligt bättre möjligheter

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

att anpassa sin service till konsumenternas behov. Remissinstanserna ställer
sig också i allmänhet positiva till förslaget.

Som några remissinstanser påpekar innebär förslaget att den prövning
från bl. a. ordningssynpunkt som f. n. sker i samband med dispensgivningen
enligt 11 § 2 mom. butikstängningslagen faller bort. Man menar att den
prövning som kan ske i fråga om handel från försäljningsställe på allmän
plats enligt 2 § allmänna ordningsstadgan i samband med upplåtelsen av
försäljningsplatsen inte är tillräcklig eftersom en viss del av den handel
som f. n. är dispensbunden bedrivs från enskilt område.

Prövningen enligt 11 § 2 mom. butikstängningslagen innefattar en bedömning
från — förutom ordningssynpunkter — hälsovårds-, säkerhets- och
liknande synpunkter. Säkerhetssynpunkterna torde i huvudsak hänföra sig
till trafikförhållandena. Även näringsidkares personliga lämplighet kan
beaktas. Enligt min mening bör det inte komma i fråga att genom lagstiftning
om affärstiden få till stånd en prövning av näringsidkares personliga
lämplighet eller av försäljningsställets lämplighet från hälsovårdssynpunkt.
Sådana synpunkter synes f. ö. redan ha blivit tillräckligt beaktade i den
allmänna näringslagstiftningen och hälsovårdslagstiftningen och någon
självständig prövning i dessa avseenden torde i praktiken inte ha skett enligt
butikstängningslagen annat än i rena undantagsfall. Annorlunda förhåller
det sig emellertid med ordnings- och säkerhetssynpunkterna. Trots
att sådana aldrig har anförts som skäl för reglering av affärstiden är det
enligt min mening klart att frågan om affärstiden angår den allmänna ordningen.
Ordnings- och säkerhetssynpunkter torde också ofta ha beaktats
vid dispensprövningen.

Visserligen torde det vara sällsynt att affärstidens längd har nämnvärd
betydelse för trafikens framkomlighet eller för den allmänna ordningen i
övrigt. Det kan dock inte uteslutas att det från sådana synpunkter ibland
kan finnas behov av att inskränka affärstiden. Frågan är då om annan
lagstiftning — närmast allmänna ordningsstadgan — ger tillräckliga möjligheter
härtill. Föreskrifter med stöd av allmänna ordningsstadgan kan
aldrig ges i strid mot annan lagstiftning. I den mån viss handel undantas
från affärstidsregleringen torde i princip föreskrifter om affärstiden inte
kunna meddelas med stöd av allmänna ordningsstadgan. Emellertid synes
något hinder inte finnas mot att ge sådana föreskrifter i samband med
upplåtelse av försäljningsplats enligt 2 § allmänna ordningsstadgan eller
i fråga om salutorg och liknande allmän försäljningsplats. På det sättet
torde öppethållandet av kioskerna på allmänna platser kunna regleras med
hänsyn till ordnings- och säkerhetssynpunkter. I fråga om handel som
bedrivs utomhus på allmän plats och på område därintill kan polismyndigheten
också enligt 8 § allmänna ordningsstadgan för särskilda fall meddela
ordningsföreskrifter som innefattar inskränkning av affärstiden. Jag är
emellertid angelägen att betona att inskränkningar i affärstiden med stöd

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1066

av allmänna ordningsstadgan alltid måste grundas enbart på vad den allmänna
ordningen kräver. Häri ligger en väsentlig begränsning i utrymmet
lör sådana inskränkningar.

Från de synpunkter som nu har behandlats finns det således enligt min
mening ingen anledning att motsätta sig utredningens förslag till utvidgning
av det fria varusortimentet. Med hänsyn härtill och till vad jag i övrigt
har anfört om förslaget tillstyrker jag detta.

Som jag har anfört redan i inledningen framhölls i direktiven till utredningen
att en ny lag om affärstiden borde få en mera generell karaktär
än butikstängningslagen. Utredningen har beaktat detta och framhållit att
det inte kan vara lämpligt att i lagen närmare ange vilka olika varor som
skall ingå i det fria sortimentet. Liksom åtskilliga remissinstanser delar
jag denna uppfattning och jag föreslår i enlighet med utredningsförslaget
att dessa varor endast delvis räknas upp i lagen och att de i övrigt anges
genom en allmän beskrivning. Det får sedan ankomma på Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t utser att i tillämpningsföreskrifter till lagen
närmare bestämma vilka varor som skall höra hit.

Dispenser

Utredningens förslag och remissyttrandena däröver redovisas i propositionen
å s. 57—60.

Föredraganden

Som framgår av vad jag tidigare har anfört har jag avsett att bestämma
den vanliga affärstiden så att endast ett någorlunda rimligt antal dispenser
från denna skall behöva medges. Förslaget att en väsentligt större del av
detaljhandeln skall falla utanför lagens tillämpning än f. n. har också bl. a.
syftat till att minska behovet av dispenser. Ett visst behov därav kommer
ändock att kvarstå med den utformning av lagen som jag har förordat.

Frågan vilket organ som bör handha dispensprövningen är föremål för
delade meningar mellan utredningen, som velat lägga prövningen på kommunen,
och ett stort antal remissinstanser, som ansett prövningen böra
tillkomma ett statligt organ, främst länsstyrelsen.

Som jag har anfört tidigare bör frågor om affärstidens längd i första hand
bedömas med utgångspunkt i konsumenternas intresse. En riktig bedömning
av dispensfrågorna kräver därför främst kännedom om vilka vanor och
behov som konsumenterna i orten har. Den bästa kännedomen härom finns
otvivelaktigt hos de kommunala organen. Några remissinstanser har pekat
på att det kan finnas risk för bristande enhetlighet vid tillämpningen om
prövningen läggs hos kommunerna. Vad man här främst syftar på torde
vara att praxis inte lämpligen bör skifta mellan kommuner som tillsammans

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

bildar ett näringsgeografiskt sammanhängande område. Jag utgår emellertid
från att sådana kommuner i samarbetsnämnderna i kommunblocken eller
i annan ordning kommer att verka för att enhetliga normer följs vid dispensprövningen.
Av de skäl som jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag
att beslutanderätten i dispensfrågorna läggs på kommunerna.

En begränsning i kommuns befogenhet att meddela dispens följer av att
kommun, som jag har förordat tidigare, inte skall ha rätt att generellt
sträcka ut affärstiden för hela kommunen. Dispens kan således inte medges
för alla affärer i kommunen eller för alla affärer inom en viss bransch såvida
inte dispensen avser endast vissa dagar. Frågan om dispens bör meddelas
skall bedömas i första hand med hänsyn till konsumenternas intresse.
För att dispens skall medges måste det kunna antas att det finns ett utbrett
önskemål om utsträckt affärstid. Men är det fallet bör dispens inte heller få
vägras. Det lär inte vara möjligt att undvika att dispensgivningen i viss mån
kan komma att påverka konkurrenssituationen mellan olika företag. Självfallet
får emellertid dispens inte medges i syfte att främja en viss näringsidkare
eller en grupp av sådana eller för att ställa företagare inom kommunen
i ett särskilt gynnsamt konkurrensläge i förhållande till företagare
i en angränsande kommun.

Under remissbehandlingen har framhållits bl. a. att man genom kommunalbesvär
inte skulle kunna få en tillräckligt allsidig överprövning av
kommuns beslut i dispensärende. Med hänsyn härtill förordar jag att förvaltningsbesvär
skall få anföras över dessa beslut.

Specialmotivering

Med hänsyn till innehållet i vissa av de i ämnet väckta motionerna återges
departementschefens uttalanden i anslutning till 2 § (3 § i det till lagrådet
remitterade förslaget) samt vissa delar av uttalandena i samband med 3 §
(2 § i det förslag som underställts lagrådet). Utskottet hänvisar i övrigt till
propositionen s. 62—71.

Departementschefen anför beträffande 2 § följande.

Som jag har anfört tidigare föreslår jag att den vanliga affärstiden skall
vara vardagar kl. 8—20 och att kommun skall ha möjlighet att medge dispens
från denna tid. Befogenheten att medge dispens begränsas av att kommun
inte får generellt utsträcka affärstiden för hela kommunen. Dispens kan
emellertid medges för enstaka företag eller grupper av företag för en begränsad
tid, för viss veckodag eller för hela året. Vidare kan dispens medges mer
generellt för företag inom kommunen om dispensen begränsas till enstaka
tillfällen, t. ex. någon eller några söndagar, eller viss kortare tid, t. ex. veckorna
före jul. Dispens kan också avse rätt för visst företag att utöver den

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1066

vanliga affärstiden sälja varuslag som inte ingår i det fria sortimentet enligt
2 § andra stycket. De principer som jag nu har angett bör komma till uttryck
genom en föreskrift att dispens skall medges för särskilt fall. Vilka förutsättningar
som i övrigt bör gälla för att dispens skall medges har jag redan
berört i den allmänna motiveringen. Jag föreslår att dessa anges i lagtexten
genom en föreskrift att kommun skall medge längre affärstid om det är
påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse.

Utredningen synes ha förutsatt att kommunens fullmäktige skall besluta
i dessa frågor. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del mött
viss kritik, överståthållarämbetet, flera länsstyrelser och kommuner samt
Svenska kommunförbundet finner sålunda den ordning som har förutsatts
opraktisk med hänsyn bl. a. till att fullmäktigförsamlingarna i allmänhet
sammanträder ganska sällan medan dispensärendena ofta kan kräva snabb
handläggning. Enligt min mening skulle det innebära den mest ändamålsenliga
ordningen att dispensfrågorna avgörs av kommunens styrelse eller,
efter uppdrag av fullmäktige, av en nämnd. Jag förordar därför en lösning i
enlighet härmed.

Som utredningen har anfört bör kommun bereda de intressenter och
myndigheter som berörs av beslut om förlängd affärstid tillfälle att yttra
sig i ärendet. Enligt utredningens mening bör det vara beroende av beslutets
karaktär hur långt kommunen skall sträcka sig i detta avseende. Närmare
bestämmelser härom bör meddelas i tillämpningsföreskrifterna. Jag delar
utredningens uppfattning och jag föreslår således att någon bestämmelse i
ämnet inte tas in i lagen.

Beträffande 3 § punkt 5 och punkt 8 i den del, varom nu är fråga, anför
departementschefen följande.

Några remissinstanser, länsstyrelsen i Hallands län, Svenska stadsförbundet
samt drätselkamrarna i Malmö och Oxelösund, anser att besvärliga problem
kan uppstå för torghandeln, om kommunen inte längre skall få inskränka
den vanliga affärstiden. Man pekar på att det med hänsyn till bl. a.
trafiksynpunkter inte är lämpligt att torghandel får bedrivas så länge som
den föreslagna affärstiden. Svårigheter att hinna göra torgen rena talar
också för att affärstiden måste kunna begränsas. I något yttrande sägs att
det över huvud taget bör vara en kommunal angelägenhet att bestämma hur
länge salutorg får användas för sitt ändamål.

De synpunkter som sålunda har kommit fram under remissbehandlingen
finner jag böra beaktas och jag föreslår med hänsyn härtill att försäljning
från salutorg och liknande allmän plats som i vederbörlig ordning har upplåtits
för försäljningsändamål skall undantas från lagens tillämpning. Syftet
med delta undantag är således inte i och för sig att ge tillfälle till längre försäljningstid
i dessa fall utan att helt lägga i kommunernas händer att be -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

stämma affärstiden för torghandeln. Det måste förutsättas att kommunerna
därvid beaktar även ordningssynpunkterna.

Vidare föreslår utredningen att flera varuslag som i lagen anges
endast genom en allmän beskrivning — varor som
är av sådant slag att allmänheten bör kunna köpa dem även under annan
tid än vanlig affärstid — skall undantas från lagens tillämpning. Vilka
varor som skall höra hit bör enligt utredningen anges i tillämpningsföreskrifterna.
Utredningen presenterar ett förslag som upptar de varor som enligt
utredningen lämpligen bör undantas i denna ordning. Förslaget innehåller
dels portioner av mat som har värmts eller grillats på stället och tillbehör
till sådan mat, dels julgranar samt ballonger och andra smärre leksaker
— dvs. varor som är undantagna från butikstängningslagens tillämpning
•— dels vissa varor som i stort sett motsvarar det nuvarande kiosksortimentet,
nämligen glass, konfektyrer, alkoholfria drycker, frukt, produkter av
frukt, honung, kex, toalettartiklar, skrivmateriel, vykort, film, souvenirer
och tändstickor.

I denna del vill jag anföra endast vissa allmänna synpunkter. Om man
gav det fria sortimentet väsentligt större omfattning än det nu har på grund
av undantagen i butikstängningslagen eller dispenser med stöd av denna
skulle de som säljer det fria sortimentet få en starkt gynnad ställning i
förhållande till andra detaljhandlare. Det kan inte uteslutas att skadeverkningar
skulle uppstå härav. I likhet med utredningen anser jag att konsumentönskemålen
bör kunna tillgodoses på ett lämpligt sätt utan väsentlig
ökning av det nuvarande fria sortimentet. Härtill kommer att man, som
skall utvecklas närmare under 3 §, kan tillgodose särskilda konsumentintressen
dispensvägen.

Lagrådsbehandlingen

Av lagrådet framförda förslag till ändringar i lagtexten har i huvudsak
beaktats. Utskottet hänvisar till propositionen s. 77—79.

Motionerna

Motionsyrkandena redovisas ovan under särskild rubrik. De huvudsakliga
grunderna för yrkandena återges i det följande.

I: 772 och II: 945

Motionärerna anför att strukturrationaliseringen inom handeln har medfört
att många småbutiker såväl i tätorter som på landsbygden försvunnit.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 88 år 1966

Denna utveckling antas komma att fortsätta under åtminstone de närmaste
fem åren. Det utglesade butiksbeståndet och de allt längre avstånden till inköpsställena
sägs ba medfört vissa fördelar för konsumenten. Nackdelarna
anses emellertid vara många. Motionärerna pekar på att avstånden förutsätter
att kunderna i ökad utsträckning är bilburna. Man bar emellertid beräknat
att mellan 20 och 30 procent av hushållen på grund av ålder och handikapp
inte kommer att ha tillgång till bil. Problemen är störst bland åldringar och
förvärvsarbetande. Motionärerna menar att man måste räkna med att närhetsbutiker
av typen kiosker och tobaksaffärer får en allt viktigare funktion
inom varudistributionen och att närhetsbutikerna blir det reguljära inköpsstället
för särskilt äldre, sjuka och handikappade när det gäller vissa livsmedel
samt daglig- och impulsvaror.

Närhetsbutikerna har enligt motionärernas mening framtiden för sig. De
måste emellertid anpassa sortiment och affärstider efter konsumenternas
behov. Det förutsätter att det s. k. fria sortimentet, d. v. s. de varuslag som
undantagits från lagens tillämpning, utökas med vad motionärerna kallar
kompletteringsvaror. Hit hör kaffe, the, kakao, socker, portionsförpackat
bröd, helkonserver, djupfrysta färdigrätter, damstrumpor, glödlampor och
el-proppar.

Motionärerna framhåller i fortsättningen att den ökade fritiden och den
stigande levnadsstandarden ökar kravet på lämplig varudistribution på obekväm
tid och inom fritidsområden. Bilismens utveckling och förändrade
inköpsvanor anses också skapa nya servicebehov. Motionärerna framhåller
i sammanhanget den dåliga service som de menar råder vid badorter och
campingplatser då det gäller möjligheten att under icke affärstid kunna
köpa t. ex. bröd, konserver o. d.

I motionerna anförs till slut att allt fler kiosker motsvarar mycket höga
anspråk på hygienisk och sanitär standard liksom också utrymmesmässigt.
Med de moderna tillverkningsmetoderna för förslutna livsmedel och de nya
emballagen bör det enligt motionärernas mening ur livsmedelshygienisk
synpunkt inte vara några betänkligheter mot att låta kioskerna fylla sin
funktion som närhetsbutiker med ett starkt begränsat urval livsmedel av
typen komplement- och impulsvaror av det slag som allmänheten frågar
efter under annan tid än vanlig affärstid.

I : 788 och II : 963

Motionärerna anför, att rationaliseringen inom detaljhandeln har medfört
att större affärsenheter uppstått. Antalet storinköp i dylika butiksformer har
ökat avsevärt. Även om allmänheten godtagit utvecklingen mot de stora butiksenheterna,
så kräver man att det dessutom skall finnas närhetsbutiker.
Kravet finns såväl hos dem, som har möjligheter att flera gånger per vecka
göra inköp i varuhus, som hos dem, som bär närhetsbutiken som sitt huvudsakliga
inköpsställe. Förutsättningen för att närhetsbutiken skall kunna fylla

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

sin funktion är att såväl affärstid som sortiment smidigt anpassas till konsumenternas
behov.

Motionärerna förklarar i fortsättning att det för att kunna driva även
en relativt liten närhetsbutik med lönsamhet behövs en relativt stor omsättning.
Därför kan det inträffa att på vissa platser, där kundunderlaget är
för litet för att en vanlig butik skall kunna drivas, denna ersätts med en
kiosk. Även om kioskerna i många fall har uppnått hög standard vad beträffar
storlek, hygien o. s. v., så bör emellertid enligt motionärernas mening
närhetsbutiken vara förstahandslösningen då det gäller att tillgodose
konsumenternas krav. Om däremot en närhetsbutik omöjligen kan åstadkomma
lönsamhet på en ort kan en kiosk med ett avsevärt utvidgat sortiment
utgöra en lösning. Detta bör, menar motionärerna, beaktas vid dispensgivningen
beträffande varor i kioskerna. Behovet av generositet gentemot
närhetsbutikerna sägs vara stort vad beträffar affärstidens förlängning.

I motionerna anförs även att servicen för turisterna är ett speciellt stort
problem. Närhetsbutikerna skulle kunna lämna en betydligt bättre service
om de kunde ha öppet på annan tid än den vanliga affärstiden. Ett stort
antal människor tillbringar sin semester och sin veckoledighet på campingplatser
och har då behov av att varje dag köpa t. ex. bröd, smör, mjölk samt
kött- och fiskkonserver. De åsamkas ökade kostnader om de inte från lördag
middag till måndag morgon kan inköpa dylika förnödenheter. Ett ökat
öppethållande är därför enligt vad motionärerna anför av stort intresse i
landets turistområden. Om inga närhetsbutiker finns inom rimligt avstånd
bör kioskerna medges möjligheter att ha ett utökat sortiment.

Sammanfattningsvis sägs att den mindre detaljhandeln bör beredas möjligheter
att fortsätta att ge allmänheten sin service. För många som har
svårigheter att utnyttja de stora varuhusen är närhetsbutikerna nödvändiga
serviceinstitutioner. De handikappade, de äldre och de avsides boende har
intresse av att man inte genom någon form av lagstiftning försvårar de mindre
företagens möjligheter att existera. Man bör i stället genom lagstiftningen
ge närhetsbutikerna möjligheter att bestå och utvecklas och därmed ge allmänheten
en bättre service.

I: 789 och II: 965

I motionerna sägs bl. a. att verkningarna för de anställda av att tiden för
butikernas öppethållande utökas är besvärliga och erinras om att Handelsanställdas
förbund anfört tvivel angående möjligheten för de anställda att
hävda sig på facklig väg och utan verksamt stöd av butikstängningslagstiftningen.
Förbundet säger sig hysa oro för framtiden om möjligheten att avtalsvägen
främja de handelsanställdas krav exempelvis när det gäller obekväm
arbetstid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1066

Motionärerna uttalar vidare att beträffande glesbygdernas och förorternas
folk och deras tillgång på närbelägna butiker är läget redan nu mångenstädes
besvärligt nog. Man förklarar sig därför beklaga att den föreslagna lagstiftningen
går på en linje som till sina verkningar uppenbarligen gynnar
varuhusen och storkedjeföretagen och den butiksutslagningspolitik som de
redan bedriver.

Motionärerna anför vidare, att det i lokaliseringssannnanhang ofta med
rätta framhållits vad det betyder för en glesbygd att en butik försvinner.
Även för många större tätorter eller förorter av stadskaraktär är detta att
sakna mindre specialbutiker eller i allmänhet närbutiker ofta mycket kännbart.
För den som är bunden av arbete, kanske med längre restid mellan hem
och arbetsplats, för husmödrar med småbarn och inte minst för många äldre
är det av värde att inte ha för långt till de butiker, där de har att göra nästan
dagliga inköp. Även ur trivselsynpunkt är det för många en svår förlust när
den närbelägna butiken, som samtidigt särskilt för gamla och ensamma varit
en träffpunkt, tvingas att läggas ned. Motionärerna konstaterar att så
redan i stor utsträckning skett. Enbart inom livsmedelsbranschen upphörde
1963 1 600 butiker (netto) och en prognos av detaljhandelns utredningsinstitut
beräknar för åren 1964—1970 en minskning av butikernas antal med
18 200, varav ungefär hälften enbart livsmedelsbutiker. Mer än hälften av
hela nedgången i butiksantalet avser familjebutiker och den därnäst största
gruppen utgörs av andra småföretag.

Motionärerna hänvisar till att det i propositionen i flera sammanhang
framhålls att de affärer (ex. kiosker) som undantas från lagen har en »privilegierad»
ställning i konkurrenshänseende och menar, att andra företag
på samma sätt skulle kunna få en förbättrad möjlighet att till gagn för allmänheten
bestå i konkurrens med affärshus och storkedjor om de beviljades
samma förmån. Rimliga skäl talar enligt motionärernas mening för att företag
som bedrivs av innehavaren och hans familj skall ha rätt att ha öppet
när innehavaren vill och anser det erforderligt.

I: 790 och II: 962

I motionerna anförs att då kioskhandeln i lagförslaget undantas från regleringen
ställs andra närhetsbutiker i ett sämre läge, eftersom de inte kan
konkurrera på lika villkor. Utredningen och de remissinstanser som har uttalat
sig i frågan anser att en viktig förutsättning för att närhetsbutiken skall
kunna fylla sina funktioner är att affärstiden smidigt kan anpassas till konsumenternas
önskemål. Föredraganden konstaterar att just i fråga om närhetsbutiken
torde önskemålen om en friare förläggning av affärstiden vara
särskilt uttalade. Det bör enligt motionärernas mening inte skapas en sådan
situation att de affärer som önskar konkurrera skall bli tvingade att även
öppna kioskrörelse. I många fall kan det bli fråga om slöseri med kapital om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

man för att få sälja utanför vanlig affärstid skall behöva bygga en särskild
kioskbyggnad med dyrbar utrustning. Detta kan som resultat ge fördyrade
varor. Om affärstidsregleringen kunde avskaffas skulle kioskerna och andra
närhetsbutiker jämställas och en rad svårbegripliga gränsdragningsproblem
elimineras, menar motionärerna.

I motionerna sägs vidare att enligt lagförslaget skall också tillfällig torgförsäljning
undantas från regleringen. Den konkurrens som därmed uppstår
med de fasta butikerna anses kunna bli förödande för dessa.

Motionärerna förklarar till slut, att det givetvis är angeläget att man inte
genom ändringar i affärstidslagstiftningen försämrar de anställdas arbetstider
och arbetsförhållanden. Denna fråga bör emellertid inte regleras genom
affärstidslagen utan genom arbetstidslagstiftningen och efter överenskommelse
med de anställdas organisationer.

I: 791 och II : 966

Motionärerna anför i anslutning till vad departementschefen uttalat om
att ett omedelbart slopande av affärstidsregleringen skulle kunna få vissa
oförmånliga konsekvenser för konsumenterna, att ett längre öppethållande
vid tidpunkter då övertidsersättning kommer i fråga i och för sig resulterar
i ökade personalkostnader. Det kan å andra sidan förutsättas att detaljhandeln
på ett smidigt sätt söker anpassa sig till de ändrade förhållanden, som
regleringens upphävande kan komma att föranleda. Detta förutsätter att
öppethållandets längd och tidsmässiga förläggning beräknas med hänsyn
till konsumentinriktningen och övriga faktorer av betydelse för rörelsens
ekonomiska resultat. Härigenom skulle detaljhandelns företagsekonomiska
överväganden komma att vila på rationellare grunder, än vad ett agerande
inom ramen för en affärstidsreglering medger. Den omständigheten anser
motionärerna i själva verket utgöra ett incitament till en för konsumenternas
vidkommande gynnsam prisutveckling.

De problem som vid en övergång till ett fritt system för småbutiksinnehavaren
bör enligt vad motionärerna anför inte överbetonas, bl. a. i beaktande
av de möjligheter som står till buds att variera affärstiderna. Såväl
utredningen som departementschefen framhåller att personalkostnaderna
kan hållas nere genom att kompensera längre affärstid på kvällarna med
att hålla stängt t. ex. vissa förmiddagar. Härigenom kan även affärsinnehavarens
totala arbetstid begränsas. Motionärerna erinrar i sammanhanget
om att redan Kungl. Maj :ts förslag rörande utsträckt öppethållande ger
upphov till vissa anpassningsproblem för den enskilde butiksinneliavaren.
Dessa torde sannolikt inte bli nämnvärt större vid ett upphävande av affärstidsregleringen.
Härutöver omnämner motionärerna närhetsbutikernas behov
av att smidigt kunna anpassa sig till konsumenternas önskemål i fråga
om öppethållande. Detta anses tala för ett system med fria affärstider, såvitt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 är 1966

småbutiksinnehavarens problem är i fråga. Detta spörsmål bör, menar motionärerna,
även beaktas med utgångspunkt från närhetsbutikernas funktion,
då det gäller att underlätta för åldringar och handikappade att själva
ombesörja sina inköp.

I fråga om de affärsanställdas behov av fritid anförs att beträffande de
grupper, som berörs av avtal slutna av de anställdas fackliga organisation,
torde övergångsproblcmen kunna lösas på elt för berörda parter tillfredsställande
sätt. Det finns även anledning förutsätta, att de uppgörelser som
här träffas kommer att få genomslagskraft på hela detaljhandelsområdet.

Motionärerna anför vidare, att tungt vägande skäl för ett upphävande avregleringen
kan åberopas. Den snedvridna konkurrenssituation, som under
alla förhållanden måste följa av en lagstadgad begränsning av detaljhandelns
öppethållande, accentueras av det system med dispensgivning, som vid ett
genomförande av Kungl. Maj :ts förslag fortfarande kommer att tillämpas.
Oavsett vilken utformning urvalskriterierna får, kan det inte undvikas att
vissa affärer eller viss verksamhet blir otillbörligt gynnade.

I: 792 och II: 964

I motionerna anförs bl. a. att det i storstäderna ofta förekommer ett system
med små butiker, närhetsbutiker, i anslutning till bostadsområden samt större
varuhus i centrum. I och med att butikerna tvingas stänga tidigt på kvällen
blir de konsumenter som tvingas göra sina inköp på väg från sina arbeten
tvungna att handla i centrumbutikerna eftersom de ofta inte hinner ut
till närhetsbutikerna. En mer flexibel affärstid skulle, menar motionärerna,
i många fall gynna de små närhetsbutikerna. Den ökade förvärvsintensiteten
hos kvinnorna leder också till större behov av öppethållande under kvällstid.
Dessutom finns behov av öppethållande under söndagar för inköp av
vissa större kapitalvaror — t. ex. bilar och möbler — där hela familjen kan
vilja vara med vid inköpet.

Motionärerna diskuterar i fortsättningen frågan huruvida ett avskaffande
av affärstidsregleringen skulle leda till högre varupriser och säger i sammanhanget
bl. a. att det troliga är att endast de företag som har stor kundtillströmning
under kvällar och söndagar skulle ha öppet vid dessa tider om
affärstiderna släpptes fria. Det förefaller dem också troligt att butikerna
kompenserar kvällsöppethållande med att hålla stängt på tider då kundtillströmningen
är låg, t. ex. vissa förmiddagar. Konkurrensen med företag
som inte tillämpar kvälls- och söndagsöppet i någon större omfattning skulle
förmodligen också motverka prishöjningar. Vad gäller de olägenheter som
kan följa för de affärsanställda erinrar motionärerna om att förslag nyligen
framlagts om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln, innebärande att
den maximala veckoarbetstiden skall sättas ned från 45 timmar till 42 timmar
och 30 minuter. De handelsanställda är sålunda enligt motionärernas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

mening skyddade genom arbetstidslagstiftningen och genom de fackliga
organisationernas verksamhet.

Motionärerna anför även att förslaget i och för sig innebär en väsentlig
liberalisering, men den ger exempel på att de nödvändiga undantagen kommer
att verka snedvridande på konkurrensen. Så föreslås t. ex. att bagerioch
konditorivaror samt lagad mat skall få försäljas på kvällar och söndagar,
dock endast i anslutning till ordnad serveringsrörelse. Alster av bildkonst,
konsthantverk och konstindustri skall få försäljas, men endast om
försäljningen sker i utställningslokal. Flera exempel på hur de yttre förhållandena
fått bestämma undantagen finns, säger motionärerna.

Utskottet

I propositionen föreslås att den nuvarande butiksstängningslagen upphävs
och ersätts med en enklare och friare reglering i en affärstidslag. Vanlig
affärstid föreslås bli vardagar mellan kl. 8 och 20 mot nu mellan kl. 8
och 19. Försäljningen av åtskilliga varuslag undantas från lagens tillämpning.
Undantagen avser både sådana varor som faller utanför butiksstängningslagens
tillämpning och sådana som f. n. efter dispens får säljas efter
den vanliga affärstidens slut. Det fria varusortimentet anges genom en mindre
detaljrik uppräkning än f. n. Vidare undantas flera varuslag som i lagen
anges endast genom en allmän beskrivning, nämligen varor som allmänheten
särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid. Hit hör bl. a. huvuddelen
av det nuvarande s. k. kiosksortimentet. Den närmare omfattningen
av det fria sortimentet skall anges i tillämpningsföreskrifter. Om det för
särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse kan kommun
medge affärstid utöver den vanliga. Lagförslaget innehåller i övrigt bl. a.
straffbestämmelser. Lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1967 och
gälla t. o. m. den 31 december 1971.

I motionerna I: 790 och II: 962, I: 791 och II: 966 samt I: 792 och II: 964
hemställs på ovan närmare angivna skäl att riksdagen måtte avslå propositionen
och besluta att upphäva butiksstängningslagen fr. o. m. den 1 januari
1967.

I motionerna 1:772 och 11:945 hemställs att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte ge till känna uppfattningen att kiosksortimentet bör
utökas med ett antal närmare angivna varor som kaffe, socker, portionsförpackat
bröd, helkonserver m. m. Liknande yrkande framställs i motionerna
I: 788 och II: 963. I dessa hemställs vidare att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skall begära att tillämpningsföreskrifterna utformas så att kommunerna
må iaktta stor generositet vid medgivande av affärstid utöver den vanliga i
synnerhet inom utpräglade turistorter.

I motionerna I: 789 och 11:965 yrkas att lagen skall kompletteras med
bestämmelser innebärande dels att — med hänsyn till de affärsanställda —

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1!)G6

dispens Irån bestämmelserna om vanlig affärstid såvitt avser större affärsföretag
skall meddelas endast restriktivt, dels att försäljning från s. k. familjebutiker
med ingen eller endast ringa anställd arbetskraft utöver familjemedlemmar
skall undantas från lagens tillämpning.

Inom affärstidsutredningen och i allt väsentligt även bland remissinstanserna
har enighet rått om att den nuvarande butikstängningslagen i vissa
avseenden haft ogynnsamma verkningar och att den bör upphävas. Diskussionen
har i stället kommit att gälla frågan huruvida man för närvarande
bör helt slopa affärstidsregleringen. Departementschefen har för sin del
funnit att ett omedelbart slopande av affärstidsregleringen skulle kunna
medföra betydande olägenheter. Han har därvid anfört att man inte kan utesluta
att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga verkningar för konsumenterna,
att vissa olägenheter för de affärsanställda skulle följa och att
en omedelbar avveckling i många fall skulle kunna leda till sociala problem
för affärsinnehavare som driver sina företag utan anställda eller med endast
någon enstaka medhjälpare. Utskottet delar uppfattningen att en direkt
övergång till ett helt fritt system skulle kunna medföra nackdelar, som
övervägde fördelarna. Den medelväg som departementschefen förordat innebär
för närvarande enligt utskottets mening en lämplig avvägning mellan
de intressen som gör sig gällande på området. Utskottet vill i sammanhanget
framhålla att den gällande regleringen bestått i stort sett oförändrad sedan
år 1939 och att detaljhandeln anpassat sig därtill. En omställningsperiod är
därför under alla omständigheter önskvärd. Huruvida regleringen senare
skall helt slopas eller ej får avgöras med ledning av erfarenheterna av den
friare regleringen.

Av vad nu sagts följer att utskottet inte kan tillstyrka bifall till de motioner,
vari yrkas avslag på propositionen och upphävande av butikstängningslagen.

Vad gäller de frågor om det fria sortimentet och dispensgivningen som
berörts i motionerna I: 772 och II: 945 samt I: 788 och II: 963 vill utskottet
anföra följande. Den föreslagna vanliga affärstiden har bestämts med hänsyn
till att endast ett någorlunda rimligt antal dispenser skall behöva meddelas.
Ett visst behov av dispenser har dock bedömts komma att kvarstå.
Förutsättningen för meddelande av sådana är att de för särskilda fall är
påkallade av hänsyn till allmänhetens intresse. Dispens kan bl. a. avse rätt
för visst företag att utöver den vanliga affärstiden sälja varuslag som inte
ingår i det fria sortimentet. Med den tämligen vida ram, som redan den vanliga
affärstiden utgör, och med de dispensmöjligheter som kommer att stå
till buds synes rimliga önskemål i fråga om affärstiden i allmänhet kunna
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Genom att befogenheten att meddela
dispens tillagts kommunerna har förutsättningar för en smidig anpassning
till de lokala förhållandena skapats. Mot förslagen att utvidga det fria
sortimentet mera väsentligt — i motionerna har nämnts bl. a. livsmedel som
kaffe, socker, bröd, smör, mjölk och konserver — talar som departements -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58 år 1966

chefen anfört att de som säljer det fria sortimentet genom en sådan utvidgning
skulle få en starkt gynnad ställning i förhållande till andra detaljhandlare.
Det kan inte uteslutas att en sådan snedvridning av konkurrensen
skulle få menliga verkningar. Utskottet är med hänsyn till det nu anförda
inte berett att förorda någon åtgärd i anledning av de nu aktuella motionerna.

Utskottet vill i anledning av motionerna I: 789 och II: 965 anmärka att
den vanliga affärstiden ger även familjebutikerna goda möjligheter att variera
affärstiderna på sätt vederbörande önskar och finner erforderligt. Behovet
av längre öppethållande synes inte vara särskilt starkt. Att utforma bestämmelserna
så att rätten att hålla öppet blir beroende av i vilka former
rörelsen ägs och drivs synes inte heller vara invändningsfritt. Vad gäller
dispensfrågorna innebär lagens grunder bl. a. att dessa frågor skall bedömas
i första hand med hänsyn till konsumenternas intressen. För att dispens
skall medges måste det antas att det finns ett utbrett önskemål om utsträckt
affärstid. Men är det fallet bör dispens inte heller få vägras. Motionärernas
förslag om särskilda dispensregler för större företag innebär ett avsteg från
dessa grunder som utskottet inte är berett att förorda.

På nu anförda skäl avstyrker utskottet även motionerna I: 789 och II: 965.

De delar av propositionen som ej behandlats ovan föranleder inte något
uttalande från utskottets sida.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

A. att riksdagen måtte avslå följande motioner, nämligen

1. I: 790 och II: 962,

2. I: 791 och II: 966 samt

3. I: 792 och II: 964;

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 789 och
11:965 måtte bifalla förevarande proposition, nr 144; samt

C. att motionerna I: 772 och II: 945 samt I: 788 och II: 963
i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 6 december 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut
Johansson*, Åkesson, Herbert Larsson, Wirmark* och Ernulf;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Hedin, Johansson
i öckerö, Svenning, Hamrin i Kalmar, fru Ekroth och herr Elmstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.