Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1966

Nr 74

Utlåtande i anledning av väckt motion angående föreningsrätten
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt,
till lagutskott hänvisad motion nr 11:715 av herrar Ullsten och Mundebo.

I motionen har hemställts,

»att riksdagen måtte besluta sådan ändring av lagen om arbetsdomstol,
att en på förslag av Sveriges arbetares centralorganisation utsedd ledamot
inträder som den ene av löntagarledamöterna i domstolen i mål, som huvudsakligen
rör till Sveriges arbetares centralorganisation anslutna medlemmar
och organisationer;

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning och förslag
om vilka andra fackorganisationer som i enlighet med i motionen angivna
principer också bör äga rätt att föreslå medlemmar av arbetsdomstolen
;

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag om ändring i
1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt syftande till dels att föreningsrättsskyddet
skall gälla även för arbetssökande, dels att häva mätningsmonopolet.
»

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande från arbetsdomstolens ordförande över motionen såvitt angår föreningsrättsskyddet
för arbetssökande och det s. k. mätningsmonopolet. I
nämnda hänseenden har vidare på utskottets begäran yttranden avgivits av
Landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen. Dessutom
har Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation
och Statstjänstemännens riksförbund beretts tillfälle till
yttrande över motionen såvitt angår föreningsrättsskyddet för arbetssökande.
Yttranden i detta avseende har inkommit från Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges akademikers centralorganisation.

Arbetsdomstolens sammansättning

Gällande bestämmelser

Arbetsdomstolen består av ordförande och åtta ledamöter, av vilka två
är särskilda ledamöter, en för mål där offentlig arbetsgivare är part och
en för tjänstemannamål. Domstolens ledamöter förordnas av Kungl. Maj :t.
Ordföranden, vice ordföranden och en ledamot utses bland personer som

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 avd. Nr 74

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1966

icke kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ordföranden
och vice ordföranden skall vara lagfarna och ha erfarenhet från domarvärv.
De sex övriga ledamöterna skall representera arbetsmarknadens
parter. De utses för två år i sänder. Två ledamöter och sex ersättare förordnas
efter förslag av Arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd samt två
ledamöter och sex ersättare efter förslag av Landsorganisationen. Vid tillsättande
av den särskilde ledamoten för offentliga mål och tre ersättare för
honom skall iakttagas, att minst två av dessa fyra utses efter förslag av
kommunförbund. Den särskilde ledamoten för tjänstemannamål och två
ersättare för honom utses efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation
och den återstående ersättaren efter förslag av annan huvudorganisation
av tjänstemän, som icke tillhör Landsorganisationen. Den särskilde ledamoten
för offentliga mål inträder på arbetsgivarsidan i stället för en av
de efter förtroenderådets förslag utsedda ledamöterna vid handläggning av
mål, vari staten eller kommun är part, såframt icke jämväl annan arbetsgivare
är part på nämnda sida och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda
part. Den särskilde ledamoten för tjänstemannamål inträder på arbetstagarsidan
i stället för en av de efter Landsorganisationens förslag utsedda
ledamöterna vid handläggning av mål, vari tjänstemannaförening som icke
är ansluten till Landsorganisationen är part, såvida ej också till Landsorganisationen
ansluten förening är part på arbetstagarsidan och tvisten huvudsakligen
rör sistnämnda part.

Historik

Vid arbetsdomstolens tillkomst år 1928 bestod domstolen förutom av de
tre ämbetsmännen av två företrädare för LO och två företrädare för arbetsgivarföreningarna.
År 1947 tillkom den särskilda ledamoten för tjänstemannamål.
Det ankom på TCO att lämna förslag på sådan ledamot. För
vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan skulle enligt samma regler som
för ordinarie ledamöter förordnas dubbelt så många ersättare som antalet
ledamöter.

År 1965 i samband med reformen av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
reviderades reglerna för arbetsdomstolens sammansättning i
enlighet med nu gällande regler. I proposition nr 60 år 1965 framlades förslag
till den nuvarande lagstiftningen. Vid behandlingen av propositionen
hade sammansatta konstitutions- och andra lagutskottet att ta ställning till
motioner med samma yrkande beträffande arbetsdomstolens sammansättning
som de nu förevarande. Utskottet anförde då i sitt av riksdagen i denna
del godkända utlåtande nr 1.

I remissyttranden över motionerna framhåller arbetsdomstolens ordförande,
att lekmannaledamöterna inte är att betrakta som intresserepresentanter
utan i stället har till uppgift att tillföra arbetsdomstolen allmän kunskap
om förhållandena på arbetsmarknaden och de där utbildade rättsuppfatt -

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 dr 1966

ningarna. Ett frångående av den sedan länge beprövade ordningen i riktning
mot en mera uttalad intresserepresentation skulle, enligt vad arbetsdomstolens
ordförande anser, vara förenad med allvarliga olägenheter och bland
annat sätta domstolens anseende för objektivitet i fara. I yttrandet understrykes
vikten av att erforderlig kontinuitet upprätthålles i arbetsdomstolens
rättstillämpning. En förutsättning för denna kontinuitet är emellertid,
fortsätter arbetsdomstolens ordförande, att domstolens sammansättning är
i möjligaste mån konstant. Ytterligare splittring i domstolens sammansättning
bör därför inte accepteras utan mycket starka skäl. Arbetsdomstolens
ordförande finner inte att motionärerna framfört sådana skäl för sina yrkanden
och avstyrker därför bifall till motionerna.

Enligt de principer som hittills varit vägledande vid bestämmande av arbetsdomstolens
sammansättning finns enligt utskottets mening ingen anledning
att utöka partsrepresentationen på det sätt motionärerna föreslagit. Det
kan således inte antagas att domstolen genom motionärernas förslag skulle
tillföras ökad kunskap om förhållandena på arbetsmarknaden eller om de
där utbildade rättsuppfattningarna. De skäl arbetsdomstolens ordförande
framfört mot en utökad partsrepresentation finner utskottet övertygande.
Med det anförda avstyrker utskottet förevarande motioner.

Föreningsrättsskydd för arbetssökande m, m.

Gällande bestämmelser

Genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillförsäkras arbetsgivare
och arbetstagare rätt att tillhöra facklig organisation, utnyttja medlemskap
i sådan organisation samt verka för sådan förening eller för bildande
därav. Föreningsrätten skall lämnas okränkt.

Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan
åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom
att icke inträda i eller att utträda ur förening eller att icke utnyttja medlemskap
i förening eller att icke verka för förening eller för bildandet av
sådan, så ock om å ena sidan, till skada för någon å andra sidan, åtgärd
vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller utnyttjande av
detta eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan.
Kränkning av föreningsrätten skall anses föreligga, även om åtgärden
vidtagits till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat
avtal.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat
avtal, är rättshandlingen eller bestämmelsen ogiltig. Kränkning av föreningsrätten
kan medföra skadeståndsskyldighet.

Lagstiftningen om föreningsrättsskyddet reglerar endast rätten att tillhöra
förening (positiva föreningsrätten) ej rätten att stå utanför förening
(negativa föreningsrätten). Lagstiftningen är vidare i princip begränsad till
att gälla de fall där det föreligger ett anställningsförhållande. Lagstiftningen
ger alltså ej skydd för person som söker arbete.

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1966

Föreningsrätten brukar betecknas som absolut. Den kan sålunda inte
med laga verkan efterges eller sättas ur spel genom kollektivavtal eller andra
avtal. I kollektivavtal förekommer stundom s. k. organisationsklausuler,
som vanligen innebär företrädesrätt till arbete för medlemmar i den arbetstagarorganisation
som slutit avtal. Dylika organisationsklausuler är i och
för sig giltiga. Med hänsyn till att organisationsklausul ej får utnyttjas så
att föreningsrätten kränkes får en sådan klausul emellertid begränsad verkan.
En arbetsgivare gör sig sålunda skyldig till föreningsrättskränkning,
om han för att uppfylla en organisationsklausul avskedar en arbetare, som
tillhör en annan organisation än den vars medlemmar är företrädesberättigade.
Klausulen kan emellertid få den verkan att arbetsgivaren är skyldig att
avskeda alla oorganiserade. Klausulen kan också innebära att arbetsgivaren
icke får nyanställa arbetstagare, som ej tillhör den företrädesberättigade
organisationen. Organisationsklausuler förekommer ej inom SAF:s arbetsområde.

Mål som avser tillämpning av förenings- och förhandlingsrättslagen avgöres
av arbetsdomstolen.

Historik

Lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillkom år 1936. Lagstiftningen
kompletterades och fick i huvudsak sitt nuvarande innehåll genom ändringar
som företogs år 1940. I det betänkande (SOU 1939:49) som låg till
grund för ändringarna sistnämnda år anfördes beträffande föreningsrättsskyddet
för arbetssökande.

Vidare må uppmärksammas, att då arbetstagares föreningsrätt icke torde
kunna aktualiseras annorledes än i ett anställningsförhållande, en åtgärd för
att kunna innebära kränkning av arbetstagares föreningsrätt måste beröra
en dennes anställning. Åtgärder, vilka blott ingå som ett led i förhandlingar
om anställning, lära alltså ej kunna innebära föreningsrättskränkning. Detta
betyder — för att taga ett exempel — att en arbetsgivare, som vägrar anställa
en arbetstagare enbart därför att han är organiserad eller organiserad
i visst förbund, icke härigenom gör sig skyldig till kränkning av arbetstagarens
föreningsrätt. En annan sak är att, därest avtal om anställning kommer
till stånd, vad som föregått avtalet kan vara av betydelse i förevarande
hänseende. Om en arbetsgivare exempelvis i samband med anställande av
arbetstagare förklarat sig endast vilja anställa oorganiserade sådana, bör
denna förklaring kunna betraktas som ett anställningsvillkor, vilket för den
antagne arbetstagaren innebär en förpliktelse att under anställningstiden ej
ansluta sig till någon organisation. I dylikt fall måste en kränkning av
föreningsrätten föreligga.

Frågan om anställning föreligger eller ej får avgöras efter omständigheterna
i varje särskilt fall. De regler som gälla för arbetsavtals ingående och
upphörande bli alltså tillämpliga. Givet är, att vid en permittering anställningsförhållandet
ej upphör. Ofta nog göres emellertid ej en bestämd skillnad
mellan permittering och avsked. Härvid bör verkliga förhållandet vara

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1966 5

avgörande och ej det ordval, som kommer till användning. Tillika hör uppmärksammas,
att — även om vid eu driftsnedläggelse ett avskedande av
arbetsstyrkan måste anses ha kommit till stånd — eu vägran att vid driftens
senare upptagande återtaga arbetare under särskilda omständigheter
torde kunna innebära en föreningsrättskränkning. Belysande för sådant fall
synes vara arbetsdomstolens dom nr 17/1935. En arbetsgivare, som vid
minskad tillgång på arbete i avtalsenlig ordning uppsagt arbetstagare, vägrade
då arbetet senare vid förbättrad arbetstillgång ånyo upptogs att återanställa
två av de entledigade arbetarna. I målet var upplyst, att det vid
arbetsstället varit en normal företeelse, att arbetsstyrkan vissa tider av året,
då arbetsbrist förelegat, åtminstone till viss del avskedats men att därefter
de avskedade återtagits i tjänst, så snart tillfälle erbjudit sig. Arbetsdomstolen
ansåg det därför otvivelaktigt, att de båda arbetarna skulle ha erhållit
återanställning, därest icke vissa förhållanden föranlett arbetsgivaren att
vägra sådan; och då anledning till denna vägran befanns vara att de båda
arbetarna utnyttjat sin organisationstillhörighet, fann arbetsdomstolen
kränkning av föreningsrätten föreligga.

I utredningen behandlas i samband med frågan om självständig föreningsrätt
för förening också spölsmålet om föreningsrättsskydd i de fall arbetsgivare
systematiskt undviker att anställa arbetstagare tillhörande viss förening.
Härom anfördes.

Ett skydd för förening mot dylikt intrång i sin verksamhet skulle emellertid
— eftersom skillnad uppenbarligen icke kan göras mellan det fall
arbetsgivaren till stöd för sitt berörda handlingssätt kan åberopa en organisationsklausul
och då så ej är händelsen — medföra, att organisationsklausuler
bleve ogiltiga i vad de avse åläggande för arbetsgivare att vid anställning
av arbetstagare hålla sig till viss organisation, och vad detta skulle
betyda för förhållandena på arbetsmarknaden kan blott bedömas i ett vidare
sammanhang.

På grundval av betänkandet utarbetades proposition nr 106 år 194-0.
Föredragande departementschefen yttrade i propositionen beträffande
kränkning av arbetstagares föreningsrätt.

Såsom förutsättning för dylik kränkning synes den sakkunnige vilja uppställa,
att kränkningen berör en arbetstagares anställning. Häremot torde
icke vara något att erinra, om meningen är, att saken skall röra en anställning.
Men såvitt jag kan finna bör icke för att föreningsrättskränkning skall
föreligga uppställas det villkoret, att ett definitivt avtal om anställning
kommit till stånd. Väl bör föreningsrätten icke kunna inkräkta å arbetsgivarens
fria val vid anställande av arbetskraft; en arbetsgivare, vilken vägrar
att anställa sådana arbetstagare, som äro organiserade eller organiserade i
visst förbund, bör sålunda icke därigenom göra sig skyldig till kränkning
av föreningsrätten. Men om en arbetsgivare, då fråga är om anställandet av
viss arbetstagare, därvid vidtager en åtgärd direkt i syfte att förmå arbetstagaren
att icke inträda i eller att uträda ur en arbetstagarorganisation, bör
kränkning av föreningsrätten kunna anses vara för handen.

Beträffande frågan om självständig föreningsrätt — d.v.s. rätten för en
organisation att påtala åtgärder som riktats mot organisationen utan att

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1966

samtidigt vara en kränkning av en anställds föreningsrätt — anförde föredragande
departementschefen.

Från några håll har däremot den meningen framkommit, att rättsskyddet
för förening borde utsträckas att avse en självständig föreningsrätt. Även
om en sådan rätt icke kan frånkännas viss praktisk betydelse, synes dock
såsom utredningen ger vid handen — konsekvenserna härav för förhållandena
på arbetsmarknaden vara av den art, att försiktigheten bjuder att
åtnöja sig med det mera begränsade rättsskydd, som av den sakkunnige
förordats. Den anordning, som från visst håll föreslagits, att tillskapa en
självständig föreningsrätt för förening men samtidigt förklara den utan
verkan i den mån en kränkning därav från en arbetsgivares sida har stöd i
en organisationsklausul, kan ej av mig rekommenderas, eftersom på sätt
den sakkunnige framhållit skillnad uppenbarligen icke kan göras mellan
det fall då arbetsgivaren till stöd för sitt handlingssätt kan åberopa en organisationsklausul
och då så ej är händelsen.

I motioner vid 1951 års riksdag yrkades utredning syftande till en sådan
översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att innebörden av begreppet
kränkning av föreningsrätten närmare skulle preciseras. Bland de
fall i vilka föreningsrättsskyddet var att anse som otillräckligt nämndes
medveten underlåtenhet att anställa medlemmar i en facklig organisation.
Andra lagutskottet behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 31. Yttranden
inhämtades från arbetsdomstolens ordförande, socialstyrelsen, SAF,
LO, TCO. Av dessa myndigheler och organisationer var det endast TCO
som tillstyrkte bifall till motionerna. Inte heller utskottet ansåg att motionerna
borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets
utlåtande.

Remissyttrandena

SAF, LO och SACO ställer sig avvisande till motionärernas förslag om
föreningsrättsskydd för arbetssökande, medan TCO anser att skäl kan anföras
för en närmare undersökning av frågan.

Arbetsdomstolens ordförande anför för sin del.

Enligt 3 § tredje stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt skall
kränkning av föreningsrätten anses föreligga, även om den kränkande åtgärden
vidtagits för att uppfylla bestämmelsen i kollektivavtal eller annat
avtal. Avsteg från denna grundsats torde inte böra ifrågakomma. Skydd för
arbetssökandes föreningsrätt skulle därför få göras ovillkorligt. Därigenom
skulle organisationsklausuler, som innebär åläggande för arbetsgivaren att
vid anställning av arbetstagare hålla sig till viss organisation, bli ogiltiga
gentemot arbetssökande, som tillhör andra organisationer. Konsekvenserna
härav för förhållandena på arbetsmarknaden synes ha varit huvudanledningen
till att i samband med 1940 års ändringar i lagen om förenings- och
förhandlingsrätt föredragande departementschefen avvisade tanken på att
tillerkänna förening en självständig föreningsrätt; uppmärksamheten var
därvid främst riktad på det fall, då eu arbetsgivare systematiskt undviker
att anställa arbetstagare tillhörande viss förening (SOU 1939:49 s. 71 f„

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1966

prop. 1940 nr 106 s. 22). Det undandrar sig inin prövning, huruvida på arbetsmarknaden
inträtt sådana förändringar i ifrågavarande hänseende att
en annan bedömning nu är motiverad.

LO anför i sitt yttrande.

När lagen om förenings- och förhandlingsrätt ändrades år 1940 stannade
man för att föreningsrätten fortfarande skulle baseras på förutsättningen
att mellan arbetsgivare och arbetstagare uppkommit ett anställningsförhållande.
Föreningsrätten är alltså enligt lagen reglerad endast i den mån
det krävs för att säkerställa förhandlingsrätten. Någon inskränkning i ratten
för arbetsgivare att fritt få välja vid anställande av arbetskraft skulle således
föreningsrätten inte få innebära.

I en motion till riksdagen år 1951 aktualiserades frågan om medveten
underlåtenhet att anställa medlemmar i en facklig organisation ur föreningsrättslig
synpunkt. LO anförde i sitt remissvar över motionen, att den ifrågasatta
utvidgningen av begreppet föreningsrättskränkning skulle betyda en
utvidgning också av de föreningsrättsbegrepp, som varit grundläggande for
den svenska regleringen. Organisationen fann det inte motiverat med en
lagstiftning av sådan innebörd. LO finner ingen anledning att frånfalla
denna ståndpunkt.

SACO anser att frågan om positiv föreningsrätt för arbetssökande inte
bör behandlas så länge dels frågan om den negativa föreningsrätten, dels
frågan om arbetsgivares skyldighet att motivera avskedanden inte slutgiltigt
är löst.

TCO uttalar att med hänsyn till erfarenheterna från TCO-området skäl
kan anföras för en närmare undersökning av frågan föreningsrättsskyddet
vid medveten underlåtenhet att anställa fackligt organiserad arbetskraft.
Organisationen anser det emellertid tveksamt om en särskild utredning bör
komma till stånd som enbart rör detta problem. Frågan bör enligt TCO.s
mening lämpligen prövas i samband med en allmän översyn av lagen om
förenings- och förhandlingsrätt.

Bestämmelser i kollektivavtal om mätningsavgift
Nuvarande ordning

Enligt det mellan Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsarbetareförbundet
upprättade riksavtalet för byggnadsindustrien skall
uppmätning och uträkning av ackordsarbete i regel utföras gemensamt av
respektive organisationers mätningsmän. Arbetsgivare är på begäran skyldig
att av ackordsöverskott innehålla och till Byggnadsarbetareförbundets
lokala organisation överlämna ett belopp utgörande ersättning för mätningsarbetet,
s. k. mätningsarvode. Såsom mätningsarvode får allenast upptagas
belopp, som svarar mot den lokala organisationens kostnader för mätningen
enligt de anvisningar, som givits i arbetsdomstolens domar 1954 nr
19 och 20.

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1966

Regler om gemensam uppmätning och uträkning av ackordsarbete infördes
i byggnadsavtalet år 1946. Enligt arbetsdomstolens dom 1946 nr 51
skall dessa regler tillämpas av en av byggnadsavtalet bunden arbetsgivare
även i fall, då samtliga medlemmar i ett ackordslag är oorganiserade eller
tillhör annan organisation än Byggnadsarbetareförbundet. I rättsfallet
NJA 1948 s. 1 uttalades, att ifrågavarande regler är normer avsedda att
ingå i de enskilda arbetsavtalen. En syndikalistiskt organiserad byggnadsarbetare,
som anställts hos en av byggnadsavtalet bunden byggmästare
utan att uttryckligt avtal träffats om arbetsvillkoren, ansågs vara anställd
på byggnadsavtalets villkor och följaktligen skyldig att tåla, att mätningsarvode
avdrogs på hans ackordsöverskott.

Det ifrågavarande regelsystemet i byggnadsavtalet har i olika sammanhang
benämnts mätningsmonopolet. Vid flera tillfällen har från syndikalistiskt
håll gjorts gällande, att mätningsmonopolet och dess tillämpning
inneburit kränkningar av syndikalistiskt organiserade arbetares föreningsrätt
och obehörigt intrång i de syndikalistiska organisationernas verksamhet.
Arbetsdomstolen har i flera domar uttalat sig härom (AD 1947 nr 50,
1948 nr 78, 1954 nr 19 och 20 samt 1960 nr 16). I dessa domar har fastslagits,
att tillämpning gentemot syndikalistiskt organiserade arbetare av bestämmelserna
i byggnadsavtalet om gemensam ackordsmätning genom de avtalsslutande
organisationernas mätningsmän icke står i strid mot lagen om
förenings- och förhandlingsrätt, att ej heller föreskriften om innehållande
av mätningsarvode i och för sig innebär kränkning av föreningsrätten för
arbetare, som tillhör annan organisation än den till vilken mätningsarvodet
utgår, men att — om det uttagna mätningsarvodet ej allenast motsvarar
kostnaden för mätningen utan även utgör bidrag till arbetarorganisationens
allmänna verksamhet — uttagande av sådant mätningsarvode av syndikalistiskt
organiserade arbetare objektivt sett innebär föreningsrättskränkning.
Inom arbetsdomstolen har emellertid skiljaktiga meningar förekommit
vid bedömning av mätningsavgiften. I rättsfallen från 1947 och 1948
hade sålunda domstolens vice ordförande från majoriteten avvikande mening.
Han ansåg att den obligatoriska mätningsavgiften innebar objektivt
sett en föreningsrättskränkning.

Motionen

I motionen anföres.

Mätningsmonopolet ger den gynnade fackföreningen stora fördelar i organisationsarbetet
även om monopolet inte utnyttjas till att uttaga obehövliga
avgifter. I ett utslag av 1954 har fastställts att mätningsavgift får uttas av
SAC-medlem endast i den mån det gäller att täcka kostnader, som verkligen
är förbundna med den företagna mätningen. Också mätningsmonopolet har i
sina praktiska konsekvenser särskilt drabbat SAC.

Utan att på något sätt vilja ta ställning till den tolkning av gällande rätt
som arbetsdomstolen gjort vill vi bara betona att nuvarande ordning är otill -

Andra lagutskottets utlåtande nr 7i år 11)66 !)

frcdsställande. Vi anser emellertid att riksdagen hör begära att regeringen
undersöker olika möjligheter att häva mätningsmonopolet samt framlägger
förslag med detta syfte.

Remissyttrandena

Såväl arbetsdomstolens ordförande, LO som SAF avstyrker motionen i
denna del.

LO framhåller att mätningsverksamheten är en teknisk angelägenhet
och som sådan en del av de mellan parterna träffade avtalen. En lagstiftning
häremot skulle innebära ett ingrepp i parternas fria förhandlingsrätt,
något som LO bestämt motsätter sig.

Arbetsdomstolens ordförande anför att starka skäl måste kunna åberopas
för att som motionären åsyftar avtalsfriheten på det område, varom
här är fråga, skall kunna inskränkas. Han yttrar vidare.

Vid bedömande av mätningsmonopolet bör beaktas, att arbetsgivare, som
är bunden av byggnadsavtalet, är skyldig att tillämpa reglerna däri även
gentemot arbetare, som står utanför byggnadsarbetareförbundet, samt att
hyggnadsavtalets ackordspriser och timlöner i princip varken får över- eller
underskridas. De avtalsslutande organisationerna har med hänsyn härtill
—- oavsett hur ackordslagen är sammansatta — ett påtagligt intresse av
att kunna fortlöpande kontrollera tillämpningen av byggnadsavtalets betalningsregler.
Förfarandet med gemensam mätning och uträkning av
ackordsarbete erbjuder möjlighet till en sådan kontroll.

Motionärerna har framhållit, att mätningsmonopolet ger den gynnade
fackföreningen stora fördelar i organisationsarbetet och att det i sina praktiska
konsekvenser särskilt drabbat den syndikalistiska fackföreningsrörelsen.
Att en organisation lyckats tillkämpa sig förmånliga avtalsbestämmelser,
kan visserligen sägas vara till nackdel för konkurrerande organisationer,
som inte lyckats lika bra. Detta kan dock i och för sig inte vara
något skäl för att inskrida med lagstiftning; organisationerna har obestridligen
ett intresse av att kunna få fritt konkurrera med varandra i fråga om
medlemsrekrytering och tillvaratagande av medlemmarnas intressen. Det
är inte heller någon ovanlig företeelse, att en avtalsreglering får vissa konsekvenser
för tredje man. Som exempel må nämnas, att innebörden av anställningsavtalen
för arbetare, som inte är anslutna till den arbetarorganisation
som slutit kollektivavtal för arbetsplatsen, så gott som alltid är beroende
av innehållet i kollektivavtalet och de tolkningar därav om vilka
de avtalsslutande organisationerna enats. För en syndikalistiskt organiserad
byggnadsarbetare, som anställts hos en av byggnadsavtalet bunden
arbetsgivare, innebär detta regelmässigt, att han blir bunden av en förklaring
från de avtalsslutande organisationerna, att det av honom utförda arbetet
avtalsenligt skall betalas efter viss punkt i ackordsprislistan. Det nu
anförda torde ge en antydan om att liknande skäl, som motionärerna ansett
tala för den begärda ändringen i lagen om förenings- och förhandlingsrätt,
skulle kunna åberopas för att vidtaga andra ändringar i den arbetsrättsliga
lagstiftningen med verkningar, vilkas betydelse är svåra att överblicka.

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1966

Utskottet

A rbetsdomstolens sammansättning

Reglerna om arbetsdomstolens sammansättning återfinns i 1928 års lag
om arbetsdomstol. Domstolen består av ordförande och åtta ledamöter, av vilka
två är särskilda ledamöter, en för tjänstemannamål och en för mål där
offentlig arbetsgivare är part. Ordföranden och två ledamöter förordnas
bland personer som icke kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.
Av övriga ledamöter utses två jämte sex ersättare efter förslag av
Arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd samt två jämte likaledes sex ersättare
efter förslag av LO. Den särskilde ledamoten för tjänstemannamål
jämte två suppleanter utses efter förslag av TCO. Ytterligare en ersättare
utses efter förslag av annan tjänstemannaorganisation än TCO. Den särskilde
ledamoten för tjänstemannamål inträder i stället för en av de efter
förslag av LO utsedda ledamöterna i mål där tjänstemannaförening, som
icke är ansluten till LO, är part. Den särskilde ledamoten för mål där offentlig
arbetsgivare är part skall ha tre ersättare. Vid förordnande av denna ledamot
och ersättarna för honom skall iakttagas att minst två skall utses
efter förslag av kommunförbund.

I förevarande motion yrkas att en arbetstagarledamot i arbetsdomstolen
skall utses efter förslag av Sveriges arbetares centralorganisation och att
frågan om vilka andra fackorganisationer som bör få rätt att föreslå ledamöter
prövas. Motionärerna menar att tilltron till domstolens oväld skulle
öka genom en sådan reform.

Vid föregående års riksdag väcktes motioner med samma yrkanden, över
motionerna inhämtades yttrande från arbetsdomstolens ordförande. Denne
framhöll att lekmannaledamöterna inte är att betrakta som intresserepresentanter
utan i stället har till uppgift att tillföra arbetsdomstolen allmän
kunskap om förhållandena på arbetsmarknaden och de där utbildade rättsuppfattningarna.
Ett frångående av den sedan länge beprövade ordningen
i riktning mot en mera uttalad intresserepresentation skulle vara förenat
med allvarliga olägenheter och bland annat sätta domstolens anseende för
objektivitet i fara. I yttrandet underströks vikten av att erforderlig kontinuitet
upprätthålles i arbetsdomstolens rättstillämpning. En förutsättning
för denna kontinuitet är, enligt arbetsdomstolens ordförande, att domstolens
sammansättning i möjligaste mån är konstant. Ytterligare splittring i domstolens
sammansättning borde därför inte accepteras utan mycket starka
skäl. Arbetsdomstolens ordförande ansåg inte att motionärerna framfört sådana
skäl för sina yrkanden och avstyrkte därför bifall till motionerna.

Sammansatta konstitutions- och andra lagutskottet behandlade fjolårets
motioner i samband med att man tog ställning till reformen av de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
anslöt sig utskottet till de av arbetsdomstolens ordförande anförda synpunkterna
och avstyrkte således bifall till motionerna. Enligt andra lagut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1!)66

skottets mening har det inte förebringats några skäl för ändrat ställningstagande.
De förevarande motionsyrkandena bör alltså inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Föreningsrättsskydd för arbetssökande

Lagen om förenings- och förhandlingsrätt, som tillkom år 1936, har till
uppgift bl. a. att trygga arbetstagares och arbetsgivares rätt att organisera
sig i föreningar och utöva medlemskap däri. Lagstiftningen är i princip begränsad
till de fall där det föreligger ett anställningsförhållande. Den ger
alltså ej skydd för personer som söker arbete.

I motionen yrkas att riksdagen skall begära förslag till lagändring så att
föreningsrättsskyddet kommer att gälla även för arbetssökande. Motionärerna
anför att s. k. organisationsklausuler i kollektivavtal innebär att medlemmar
i en viss organisation får ensamrätt eller företrädesrätt till arbete.
Detta medför i sin tur att arbetsgivare, som är bunden av sådan klausul,
avvisar arbetssökande som ej tillhör den avtalsslutande organisationen. Motionärerna
hävdar att föreningsrätten är bristfällig så länge arbetsgivare på
detta sätt, med arbetslöshet som påtryckningsmedel, kan påverka arbetstagares
val av facklig organisationstillhörighet. Enligt motionärernas mening
bör en föreningsrättskränkning anses vara för handen om arbetsgivare avvisar
arbetssökande med aktgivande på den sökandes medlemskap i förening.

SAF, LO och SACO ställer sig avvisande till motionärernas förslag, medan
TCO anser att skäl kan anföras för en närmare undersökning av frågan.
TCO finner det emellertid tveksamt om en utredning bör komma till stånd
enbart för detta spörsmål.

Frågan om en utvidgning av föreningsrätten i den riktning motionärerna
begärt behandlades dels år 1940 i samband med revision av lagstiftningen
om förenings- och förhandlingsrätt, dels år 1951 i anledning av väckta motioner.
Vid båda tillfällena avvisades den ifrågasatta utvidgningen.

Enligt utskottets mening har lagstiftningen om föreningsrätt i stort sett
fungerat på ett tillfredsställande sätt. Något behov av den lagändring motionärerna
åsyftar kan inte sägas vara för handen. Skulle emellertid framdeles
föreningsrättslagstiftningen tas upp i ett större sammanhang, kan den
av motionärerna aktualiserade frågan komma att prövas. Med hänvisning
till det sagda anser utskottet att motionerna i nu förevarande del inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Bestämmelser i kollektivavtal om måtningsavgift

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1966

att av ackordsöverskott innehålla och till Byggnadsarbetareförbundets lokala
organisation överlämna ett belopp utgörande ersättning för mätningsarbetet,
s. k. mätningsarvode. Såsom mätningsarvode får allenast upptagas
belopp, som svarar mot den lokala organisationens kostnader för mätningen.
En av avtalet bunden arbetsgivare är skyldig att följa reglerna om mätning
även i de fall då samtliga medlemmar i ett ackordslag är oorganiserade eller
tillhör annan organisation än Byggnadsarbetareförbundet. Detta innebär att
mätningsavgift enligt ovanstående avtal utgår exempelvis vid arbete utfört
av arbetare organiserade i den syndikalistiska fackföreningsrörelsen. Systemet
har stundom betecknats som »mätningsmonopolet».

Motionärerna finner den nuvarande ordningen beträffande uttagande av
mätningsavgift otillfredsställande och begär därför att lagförslag skall framläggas
i syfte att häva »mätningsmonopolet».

De hörda remissinstanserna, arbetsdomstolens ordförande, SAF och LO,
har avstyrkt motionsyrkandet. LO har framhållit att mätningsverksamheten
är en teknisk angelägenhet och som sådan en del av de mellan parterna träffade
avtalen. En lagstiftning häremot skulle enligt LO innebära ett ingrepp
i parternas fria förhandlingsrätt, något som organisationen bestämt motsätter
sig. Arbetsdomstolens ordförande har påpekat att det inte är någon ovanlig
företeelse, att en avtalsreglering får vissa konsekvenser för tredje man.
Han har vidare framhållit, att den omständigheten att en organisation lyckats
tillkämpa sig förmånligare avtalsbestämmelser visserligen kan sägas
vara till nackdel för en konkurrerande organisation men att detta i och för
sig inte kan vara något skäl att inskrida med lagstiftning; organisationerna
har obestridligen ett intresse av att kunna få fritt konkurrera med varandra
i fråga om medlemsrekrytering och tillvaratagande av medlemmarnas intressen.

Enligt utskottets uppfattning tillhör de aktuella avtalsbestämmelserna
om mätning de frågor om vilka arbetsmarknadens parter fritt bör få träffa
överenskommelse. Att såsom motionärerna yrkat inskrida med lagstiftning
skulle innebära allvarliga konsekvenser för den fria ordning vi traditionellt
har på kollektivavtalsområdet. På grund härav och med hänvisning till att
remissinstanserna enhälligt avstyrkt det förevarande motionsyrkandet bör
motionen i denna del inte föranleda något riksdagens initiativ.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att förevarande motion, 11:715, såvitt angår arbetsdomstolens
sammansättning, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

B. att motionen, såvitt angår föreningsrättsskydd för arbetssökande,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,
samt

C. att motionen, såvitt angår bestämmelser i kollektivav -

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 dr 1966

tal om mätningsavgift, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 22 november 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser,
fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Edström, Lennart Geijer och Dahlberg*;

från andra kammaren: fru Ekendahl, herrar Fredriksson, Sundelin,
fru Svensson, herrar Johansson i Skärstad, Jonsson, Åkerlind och Ullsten.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

Vid utskottets hemställan under A

I av herr Ullsten, som ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 10 med orden
»Sammansatta konstitutions- och» och slutar med orden »inte föranleda
någon riksdagens åtgärd» bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet kan inte dela den uppfattning som kommit till uttryck i arbetsdomstolens
ordförandes yttrande. Domstolens oväld bör givetvis inte
kunna sättas i fråga. Av den orsaken finns det särskild anledning att ta fasta
på de synpunkter och förslag som framföres i motionen. Sveriges arbetares
centralorganisation (SAC) har inte sällan varit part i mål i vilka hävdats
att en arbetsgivare gynnat en LO-ansluten organisation på SAC:s bekostnad.
I sådana fall är det naturligt att man från SAC:s sida känner stor otillfredsställelse
över att i domstolen ingår ledamöter, som föreslagits av LO.
Motsvarande problem kan uppkomma även för andra fackorganisationer
som ej har förslagsrätt beträffande ledamöter i domstolen.

Om man i likhet med arbetsdomstolens ordförande intar den ståndpunkten,
att de nuvarande principerna för domstolens sammansättning ej innebär
någon partsrepresentation, kan det möjligen te sig naturligt att man i
framtiden, utan att åsidosätta kravet på facklig sakkunskap, frångår den
nuvarande ordningen med förslagsrätt för vissa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.
Med nuvarande ordning anser utskottet det dock motiverat
att en på förslag av SAC utsedd ledamot inträder i domstolen som

Andra lagutskottets utlåtande nr 7i år 1966

den ene av löntagarledamöterna i mål som huvudsakligen rör till denna organisation
ansluten medlem. Det bör vidare såsom motionärerna föreslagit
utredas vilka ytterligare organisationer som bör få förslagsrätt vid utseende
av ledamöter i domstolen.»
b) att utskottet bort hemställa,

»1) att riksdagen i anledning av förevarande motion, II:
715, såvitt angår arbetsdomstolens sammansättning, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet anfört
i denna fråga, samt

2) att motionen, i den mån den icke besvarats genom
vad utskottet i denna del hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Vid utskottets hemställan under B

II av herr Åkerlind, som ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 11 med orden »Enligt
utskottets mening» och slutar med orden »någon riksdagens åtgärd»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Enligt utskottets mening har lagstiftningen om föreningsrätt i stort
sett fungerat på ett tillfredsställande sätt. Det måste dock anses otillfredsställande
att lagen inte innehåller skydd för arbetssökandes föreningsrätt.
Utskottet anser att den av motionärerna aktualiserade frågan bör prövas i
samband med en allmän översyn av föreningsrättslagstiftningen. Därvid bör
även prövas andra frågor såsom föreningsrättslagstiftningens överensstämmelse
med internationella överenskommelser, frågan om arbetsgivares skyldighet
att motivera avskedanden samt frågan om den negativa föreningsrätten.
»

b) att utskottet bort hemställa,

»1) att riksdagen i anledning av motionen, såvitt angår
föreningsrättsskydd för arbetssökande, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet anfört i denna
fråga; samt

2) att motionen, i den mån den icke besvarats genom vad
utskottet i denna del anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

III av herr Ullsten, som ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 11 med orden
»Frågan om en» och slutar med orden »någon riksdagens åtgärd» bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Lagstiftningen om föreningsrätt kan sägas ha fungerat i stort sett tillfredsställande.
Det kan emellertid vara befogat att närmare undersöka om

Andra lagutskottets utlåtande nr 7i år 1966

föreningsrättsskyddet är tillräckligt bl. a. i det fall som påtalas i motionen.
Med hänsyn härtill och till vad TCO anfört i sitt remissyttrande synes det
lämpligt att föreningsrättslagstiftningen blir föremål för en allmän översyn,
varvid de i motionen anförda synpunkterna bör beaktas.»
b) att utskottet bort hemställa,

»1) att riksdagen i anledning av motionen, såvitt angår
föreningsrättsskyddet för arbetssökande, måtte i skrivelse
till Kungi. Maj :t ge till känna vad utskottet anfört i denna
fråga; samt

2) att motionen, i den mån den icke besvarats genom vad
utskottet i denna del anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Vid utskottets hemställan under C

IV av herr Ullsten, som ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 12 med orden »Enligt
utskottets uppfattning» och slutar med orden »något riksdagens initiativ»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet har ovan förordat en allmän översyn av föreningsrättslagstiftningen.
Det synes lämpligt att vad i motionen anförts om mätningsbestämmelser
i kollektivavtal beaktas i samband med en sådan översyn.»

b) att utskottet bort hemställa,

»1) att riksdagen i anledning av motionen, såvitt angår bestämmelser
i kollektivavtal om mätningsavgift, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet anfört
i denna fråga; samt

2) att motionen, i den mån den icke besvarats genom vad
utskottet i denna del hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»