Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 11)66

Nr 71

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhandlingsrätt
för pensionärer.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:224 av herr Palm m. fl. samt nr
11:289 av herr Gustafson i Göteborg m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har yrkats, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om utredning och förslag till riksdagen rörande
förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor för arbetstagare som gått i
pension».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet hänvisa till motionen II :289.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inmämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande, socialstyrelsen
och statens avtalsverk. Yttrande har därjämte på utskottets begäran avgivits
av Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Statstjänstemännens
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet.

Till utskottet har i anledning av motionerna inkommit en skrift från Enskilda
företags tjänstepensionärsförbund.

Gällande bestämmelser

Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt äger
numera utan inskränkning tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Intill den 1 januari 1966 ägde lagen icke tillämpning beträffande
sådana arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, som var
underkastade ämbetsansvar.

Enligt 2 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt förstås i lagen med
förening av arbetstagare förening, som består av arbetstagare och enligt
stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande
anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening
av arbetsgivare förstås eu motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan.
Bestämmelser i lagen, som har avseende å förening av arbetsgivare eller
arbetstagare, skall äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. AV 71

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1966

av flera sådana föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation,
gäller vad i lagen sägs beträffande medlem i förening om de
anslutna föreningarna och om deras medlemmar. I 3 § meddelas bestämmelser
angående föreningsrätt. Allmänna bestämmelser om förhandlingsrätt
meddelas i 4—7 §§. Med förhandlingsrätt förstås enlig 4 § rätt att påkalla
förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande
förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt
tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare,
vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de
ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Förhandlingsrätt för en part
medför skyldighet för andra parten att träda i förhandling. Denna skyldighet
innebär åliggande att, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde
samt att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga
förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Historik

Stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt före 1966

Såsom ovan nämnts blev 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
icke förrän innevarande år tillämplig på sådana arbetstagare i statens eller
kommunernas tjänst, som är underkastade ämbetsansvar. Dessa arbetstagares
förhandlingsrätt reglerades tidigare i kungörelsen den 4 juni 1937
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj
1940 om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Med tjänstemän förstods
sålunda i dessa författningar arbetstagare som var underkastade dylikt
ansvar.

Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena sidan,
samt förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra
sidan, fanns en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda lag
betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren jämställd
part, och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna skall erhålla medbestämmanderätt
i fråga om anställningsvillkoren. 1937 års kungörelse och
1940 års lag avsåg däremot endast att bereda de av författningarna omfattade
arbetstagarna tillfälle att, innan vederbörande myndighet fattade beslut
rörande deras anställningsförhållanden, framföra synpunkter och önskemål.

Någon utvidgning lagstiftningsvägen av förhandlingsrätten för stats- och
kommunaltjänstemännen hade, då författningarna upphävdes vid årsskiftet,
icke skett sedan tillkomsten av 1937 års kungörelse och 1940 års lag.
Detta innebar emellertid ej att utvecklingen på området stått stilla. Fastmera
hade under de senaste årtiondena dessförinnan förhållandena utvecklats
därhän, att de centrala, flertalet tjänstemän berörande lönefrågorna i
realiteten regelmässigt avgjordes efter egentliga förhandlingar vid sidan av
den författningsmässigt reglerade förhandlingsordningen (se SOU 1963:51).

Andra lagutskottets utlåtande nr It dr JD6G 3

Frågans tidigare behandling

Frågan om arbctstagarförenings rätt att förhandla om pensionsvillkor
för till föreningen anslutna pensionärer togs på sin tid upp av Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) i en framställning till Kungl. Maj:t
i september 1943 om revision av 1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän. TCO hemställde därvid, att lagen måtte ändras så
att förhandlingsrätt beträffande redan pensionerad tjänsteman inrymdes
därunder.

TCO återkom till frågan i skrivelse till Kungl. Maj :t av den 13 mars
1945 och framhöll därvid, att spörsmålet om förhandlingsrätt för pensionerade
arbetstagare icke enbart vore olöst för de kommunalanställda grupperna
utan att samma problem i stort sett förelåge för såväl stats- som
privatanställda.

Spörsmålet förekom även till behandling vid 19i5 års riksdag. I en inom
andra kammaren väckt motion, nr 108, hemställdes då att »riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning med förslag till sådana
ändringar av lagen om förenings- oeh förhandlingsrätt samt lagen om
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, att därav tydligt framgår,
att förhandlingsrätt tillkommer arbetstagarförening med avseende å till
denna anslutna pensionärer, samt att motsvarande förtydligande måtte
inflyta jämväl i Kungl. Maj :ts kungörelse angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän».

Andra lagutskottet behandlade motionen, över vilken socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
oeh Tjänstemännens centralorganisation yttrade sig. Utskottet uttalade
i sitt utlåtande nr 33 år 1945 följande.

Det torde vara klart, att enligt 1936 års lag om förenings- och förhandligsrätt
förhandlingsrätt föreligger för arbetstagarförening beträffande
pensionsvillkor för arbetstagare, som vid tiden för framställandet av begäran
om förhandling äro kvar i sin anställning. Däremot framgår icke tydligt
av lagen, huruvida dylik rätt finnes med avseende å sådana medlemmar
av föreningen vilkas anställning vid nämnda tid redan upphört. Självfallet
skulle det vara önskvärt, att av lagens utformning klart framginge, huru
lagen i förevarande hänseende bör tolkas. Såsom lagen nu är utformad får
det anses tveksamt om förhandlingsrätt lagligen kan påkallas i sist berörda
fall.

Arbetstagarorganisationerna kunna otvivelaktigt i många fall ha ett berättigat
intresse att få förhandla med arbetsgivarparten rörande pensionsvillkor
för redan pensionerade arbetstagare. Såsom socialstyrelsen framhållit
i sitt över motionen avgivna remissyttrande är pensionärernas ställning
ofta synnerligen svag. Särskilt i tider då penningvärdet undergår förändringar
kan det vara erforderligt att fastställa generella regler för dyrtidskompensation.
En omreglering av pensionsvillkoren kan också ofta
vara önskvärd. Tvister kunna uppkomma rörande tolkningen av gällande
pensionsvillkor. Behov av förhandling kan sålunda föreligga i åtskilliga
fall. Även om vederbörande arbetsgivare för närvarande i allmänhet icke

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1966

ställa sig avvisande till en begäran från arbetstagarorganisationen om förhandling
angående dylika pensionsfrågor, inåste dock en lagstadgad förhandlingsrätt
i förevarande hänseende vara av värde för pensionärerna. För
arbetsgivarparten torde en förhandlingsrätt för arbetstagarförening i dessa
fall icke medföra några nämnvärda olägenheter.

Därest några betänkligheter skulle kunna resas mot en dylik förhandlingsrätt,
synas dessa närmast vara av principiell art. För att frågor rörande
pension i förhandlingsrättshänseende skola likställas med anställnings-
och avlöningsfrågor i allmänhet talar emellertid ur principiell synpunkt
den omständigheten, att pension numera allmänt torde anses regelmässigt
ha karaktären av uppskjuten löneförmån.

De omständigheter, som nu anförts såsom motiv för en förhandlingsrätt
i här berörda fall för arbetstagare som avses i lagen om förenings- och
förhandlingsrätt, torde även kunna andragas till stöd för en förhandlingsrätt
med motsvarande omfattning i förevarande hänseende för de arbetstagare
som avses i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän och lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Av nu anförda skäl bör enligt utskottets mening det i motionen berörda
spörsmålet göras till föremål för närmare utredning. Utredningen bör göras
förutsättningslös. Därvid bör givetvis beaktas, att därest stadgande om
förhandlingsrätt införes i nu omförinälda fall, sådan rätt bör kunna påkallas
av båda parterna i avtalsförhållandet. Vid utredningen bör även övervägas
om icke förening av enbart pensionärer bör jämställas med förening
av arbetstagare såvitt avser den ifrågasatta förhandlingsrätten.

Utskottet har icke förbisett, att lösningen av föreliggande problem kan
vara förenad med svårigheter av lagteknisk art. Fn ändring i lagen om
förenings- och förhandlingsrätt i förevarande hänseende torde såsom arbetsdomstolens
ordförande anfört i sitt remissyttrande böra medföra ändring
jämväl i lagen om kollektivavtal. Uteslutet är icke, att bestämmelser
om förhandlingsrätt i här berörda fall böra upptagas i särskild lag. Såvitt
angår de stats- och kommunalanställda tjänstemännen torde det vara lämpligt,
att den av utskottet förordade utredningen bedrives i samråd med den
utredning, som i utskottets utlåtande nr 26 vid innevarande års riksdag
förutsattes komma till stånd beträffande vidgad förhandlingsrätt för dessa
tjänstemän.

På utskottets hemställan anhöll riksdagen (skr. nr 150 år 1945) att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om en förutsättningslös utredning rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor, som angår personer, vilkas anställning
hos arbetsgivaren redan upphört vid tiden för framställandet av
begäran om förhandling, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagens skrivelse i ärendet överlämnades till 19U8 örs furhandlingsrättskommitté
för att beaktas vid den åt kommittén uppdragna utredningen
angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt.

Kommittén har emellertid numera slutfört sitt arbete utan att den särskilda
utredning varom riksdagen hemställt kommit till stånd. I sitt betänkande
(SOU 1951:54) berörde kommittén spörsmålets tidigare behandling
samt fortsatte:

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1966 •">

Kommittén anser för sin del otänkbart att komma med ett förslag till
lösning av frågan om pensionärernas förhandlingsrätt enbart för det statliga
och kommunala området. Kommittén har emellertid icke erhållit sådana
direktiv och icke heller sådan sammansättning, att kommittén anser sig
kunna taga upp frågan till undersökning även för den privata arbetsmarknaden.
Vid sådant förhållande nödgas kommittén lämna förhandlingsrätten
för pensionärer åt sidan men uttrycker på motsvarande sätt som socialstyrelsen
på sin tid den förhoppningen, att de statliga och kommunala
myndigheterna icke skola undandraga sig att på begäran överlägga med
tjänstemannaorganisationerna om redan pensionerade tjänstemäns förmåner.

Frågan om förhandlingsrätt med avseende å pensionärer väcktes ånyo
vid 1952 års riksdag (höstsessionen), då chefen för socialdepartementet,
statsrådet Sträng, i interpellation tillfrågades huruvida han hade för avsikt
att låta igångsätta en skyndsam utredning i syfte att bereda förhandlingsrätt
åt arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer
och att på grundval härav förelägga 1953 års riksdag förslag i
ärendet.

I sitt svar redogjorde departementschefen för frågans tidigare behandling
samt erinrade om att remissbehandlingen av förhandlingsrättskommitténs
betänkande då befann sig i sitt slutskede. Departementschefen anförde
vidare:

Kommittén har visserligen, av skäl som interpellanten återgivit, inte ansett
sig kunna komma med något förslag till lösning av frågan om pensionärernas
förhandlingsrätt. Det synes emellertid som om vid remissbehandlingen
av kommittéförslaget skulle kunna framkomma synpunkter
av betydelse även för denna fråga, liksom problemets lösning kan komma
att påverkas av de överväganden i övrigt, vartill kommitténs förslag ger
anledning. Under dessa förhållanden synes det mig kunna starkt ifrågasättas
om det är tillrådligt att nu igångsätta en särskild utredning om pensionerade
arbetstagares förhandlingsrätt.

Jag vill för övrigt tillägga, att detta spörsmål — såsom förhandlingsrättskommittén
även torde ha funnit — onekligen är ett ganska besvärligt juridiskt
problem, som hänför sig till den kollektiva arbetsrättens mest centrala
delar. Förhandlingsrätten enligt 1936 års lag har således f. n. samma
omfång som möjligheten att sluta kollektivavtal, varför kollektivavtalsbegreppet,
sådant det är utformat i lagen om kollektivavtal, torde komma
att påverkas av den ifrågavarande utredningen. Enligt gällande lag är vidare
föreningsrätten inte reglerad i vidare mån än som ansetts behövligt
för att trygga förhandlingsrätten; och föreningsrättsskyddet är knutet till
ett anställningsförhållande. Även föreningsrättens innehåll synes därför
kunna komma att beröras av utredningen.

Med det anförda vill jag inte ha sagt att det ej föreligger skäl för att
även pensionerade arbetstagares berättigade intressen i förevarande hänseende
uppmärksammas.

Även vid 1953 års riksdag behandlades frågan om förhandlingsrätt med
avseende å pensionerade arbetstagare. I de likalydande motionerna nr 186

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 dr 1966

i första kammaren och nr 224 i andra kammaren hemställdes »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t dels anhålla om utredning och förslag
rörande sådan ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, i lagen om
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän samt i kungörelsen angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän att tvekan icke behöver råda därom
att förening som avses i nämnda författningar äger förhandlingsrätt jämväl
för till föreningen anslutna medlemmar, vilka avgått ur tjänst med pension,
dels anhålla om utredning och förslag rörande de villkor, enligt vilka
förhandlingsrätt må tillkomma förening av pensionerade arbetstagare i förhållande
till den eller de arbetsgivare, som utgiver pension».

Även dessa motioner behandlades av andra lagutskottet. Utskottet inhämtade
yttranden över motionerna från socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund. Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.
I det över motionerna avgivna utlåtandet, nr 40 år 1953, konstaterade utskottet
efter en redogörelse för frågans tidigare behandling att den utredning
om pensionärernas förhandlingsrätt, varom riksdagen år 1945 skrivit
till Kungl. Maj :t, icke kommit till stånd. Utskottet hänvisade till det interpellationssvar
i ämnet som chefen för socialdepartementet avgivit hösten
1952 och för vilket ovan redogjorts och framhöll att med hänsyn till vad
departementschefen i detta svar anfört och då det även syntes utskottet mest
gagneligt att prövningen av förhandlingsrättskommitténs förslag slutfördes
innan de speciella problem, som berörde pensionärerna, togs upp till närmare
undersökning, utskottet icke ansåge sig kunna tillstyrka bifall till
motionärernas hemställan om att riksdagen då skulle förnya sitt krav på utredning
av frågan. Utskottet anförde vidare bl. a.:

Utskottet är emellertid angeläget att i detta sammanhang understryka
den betydelse utskottet fäster vid att problemet om förhandlingsrätt rörande
pensionsvillkor får en för pensionärerna tillfredsställande lösning. Även
om fall, där pensionärer vägrats förhandling om sina pensionsvillkor, äro
sällsynta, råder det enligt utskottets mening icke tvivel om att en i lag
reglerad förhandlingsrätt skulle giva pensionärerna en starkare ställning
förhandlingsmässigt och kunna utgöra ett betydelsefullt stöd i en strävan
att tillgodose berättigade intressen. Utskottet förutsätter att frågan
om pensionärernas ställning i nämnda hänseende i tillbörlig utsträckning
beaktas vid den fortsatta undersökning rörande förhandlingsfrågorna, som
är att vänta, och att spörsmålet om möjligt i anslutning härtill upptages
till närmare utredning.

På hemställan av utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr
418 år 1953) som sin mening till känna vad utskottet i utlåtandet anfört om
förhandlingsrätt såvitt gäller pensionärer.

Vid 1956 års riksdag väcktes en motion, 11:597, i vilken — under hänvisning
till tidigare riksdagsskrivelser i ämnet åren 1945 och 1953 —- hem -

Andra lagutskottets uttalande nr 7/ år 1066 7

ställdes »att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en förutsättningslös utredning
rörande förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor, som angår personer
vilkas anställning hos arbetsgivaren redan upphört vid tiden för
framställandet av begäran om förhandling, samt att Kungl. Maj .t måtte för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr /4 bl. a. följande.

Sedan riksdagen hösten 1953 senast gav Kungl. Maj :t till känna sin mening
i förevarande fråga har de spörsmål rörande förhandlingsrätten, som
aktualiserats genom förhandlingsrättskommitténs betänkande och de däröver
avgivna remissyttrandena, varit föremål för överväganden inom vederbörande
departement. Vid framläggande till 1954 års riksdag av proposition
med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till vissa ändringar i bestämmelserna
om förhandlingsrätt för statens tjänstemän uttalade föredragande
departementschefen, statsrådet Lingman, att vid en fortsatt undersökning
rörande förhandlingsrätten för de stats- och kommunalanställda tjänstemännen
till en början måste utredas de konstitutionella förutsättningar,
som funnes för en utvidgning av förhandlingsrätten. Vidare borde enligt
statsrådet bl. a. ingående undersökas de praktiska konsekvenser, som en
mera fullständig förhandlingsrätt kunde medföra icke blott i organisatoriskt
hänseende för staten och kommunerna utan också för de i offentlig
tjänst anställda. Utan att förutsättningarna i angivna och andra hänseenden
klarlagts, kunde, enligt vad statsrådet Lingman vidare uttalade, en fortsatt
utredning om revision av förhandlingsrätten för stats- och kommunaltjänstemännen
icke med framgång bedrivas.

Utskottet har inhämtat att man inom vederbörande departement vidtagit
vissa förberedande åtgärder i syfte att närmare klarlägga de olika frågeställningar,
som inrymmes i det omfattande problemkomplex förhandlingsrättsfrågorna
utgör* Inom departementet överväges, enligt vad utskottet
vidare inhämtat, en fortsatt utredning rörande vissa av de spörsmål som
härvid aktualiserats.

Med hänsyn bl. a. till det läge vari frågan om förhandlingsrätten för statsoch
kommunaltjänstemännen f. n. befinner sig anser utskottet att det ej
finns anledning att nu göra en förnyad framställning om utredning rörande
förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor i enlighet med vad i motionen
yrkats. Utskottet beaktar vid detta ställningstagande även att de överväganden
i fråga om förhandlingsrätten på förevarande område som kan göras i
viss mån kan komma att röna inverkan av hur frågan om en allmän pensionsförsäkring
löses. Utskottet vill emellertid ånyo understryka den betydelse
utskottet fäster vid att spörsmålet om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor får en för pensionärerna tillfredsställande lösning och vill
även framhålla vikten av att alla utvägar till lösande av förevarande spörsmål
noga övervägs i samband med den fortsatta prövningen av förhandlingsrättsfrågorna
i övrigt.

Riksdagen gav i skrivelse, nr 150 år 1956, till Kungl. Maj:t som sin
mening till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Beträffande envar av riksdagens ovannämnda skrivelser, nämligen nr
150 år 1945, nr 418 år 1953 och nr 150 år 1956, förordnade Kungl. Maj:t
genom beslut den 30 december 1959, att skrivelsen icke skulle föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1966

Under förarbetena till den år 1965 beslutade reformen på det arbetsrättsliga
området för de i offentlig tjänst anställda arbetstagarna synes
den genom förevarande motioner ånyo aktualiserade frågan icke ha upptagits
till närmare behandling (se SOU 1960:10, SOU 1963:51, prop.
1965:60 samt sammansatta konstitutions- och andra lagutskottets utlåtande
nr 1 år 1965). Här må dock återgivas följande, som upptagits i den
departementspromemoria (SOU 1963:51, s. 96), som låg till grund för
propositionen.

Enligt förslaget till tjänstemannalag får avtal träffas om pensionsålder
och om pensionsförmåner utöver vad som följer av socialförsäkringen. Med
hänsyn till att staten är arbetsgivare torde tjänstemännen äga skydd för avtalade
pensioner även utan anlitande av försäkringsvägen eller avsättande
av särskilda pensionsmedel. Pensionsförmånernas värdebeständighet bör
kunna tryggas antingen genom överenskommelse om indexreglerade pensioner
eller genom att som nu sker utgående pensionsbelopp regleras i samband
med löneförhandlingarna mellan staten och personalorganisationerna.

Remissyttrandena

Svenska arbetsgivareföreningen samt två av arbetstagarorganisationerna,
nämligen Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänstemännens
riksförbund avstyrker i sina remissyttranden motionerna, medan statens
avtalsverk uttalar tveksamhet om, i vart fall på det statliga arbetstagarområdet,
sådana väsentliga fördelar är att vinna genom åsyftade ändringar
av den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen, att dylika ändringar
bör övervägas. Å andra sidan tillstyrker socialstyrelsen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation motionerna, varjämte styrelsen
för ettvart av de tre kommunförbunden — Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet — förklarar att
styrelsen icke har något att erinra mot att den av motionärerna begärda
utredningen kommer till stånd.

Socialstyrelsen yttrar, att det torde vara klart att en arbetstagarförening
med stöd av förenings- och förhandlingsrättslagen har förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor för arbetstagare som, när förhandlingarna inledes,
alltjämt är anställda men att det däremot är tveksamt om en förening
har dylik rätt beträffande arbetstagare, som vid nämnda tidpunkt gått i
pension. Socialstyrelsen finner med hänsyn till den ovisshet som råder
beträffande pensionärernas ställning i förhandlingshänseende att det är
påkallat, att frågan därom utreds.

Arbetsdomstolens ordförande Bengt Hult hänvisar till yttranden, som i
förevarande fråga avgivits av domstolens förutvarande ordföranden, nämligen
år 1945 av Arthur Lindhagen och år 1953 av Gunnar Dahlman.

I förstnämnda yttrande framhöll Lindhagen, att en vägran från arbetsgivares
sida att träda i förhandling i sålunda avsedda fall syntes kunna

Andni lagutskottet utlåtande nr it år 1!)6C> 9

grundas 1) antingen på att förhandlingen skulle avse personer, vilka icke
längre äro medlemmar av arbetstagarorganisationen, 2) eller på att förhandlingen
skulle avse personer, vilka såsom pensionärer icke längre äro
arbetstagare, 3) eller på att förhandlingen såsom avseende pensionsfrågor
icke skulle röra arbetsvillkoren eller förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Beträffande samtliga tre punkterna ansåg sig
Lindhagen icke kunna yttra sig i frågan, huruvida eller i vilken mån arbetsgivarens
förhandlingsvägran vore lagligen berättigad. Därigenom skulle
nämligen kunna komma att föregripas beslut, som arbetsdomstolen kunde
hava att fatta i framtiden. Vid en lagändring för att säkerställa en förhandlingsrätt
i nu förevarande avseenden skulle enligt Lindhagen uppkomma
åtskilliga lcgislativa svårigheter. Man måste då undanröja möjligheten till
alla sådana invändningar mot förhandling, som eventuellt kunde grundas
på den nuvarande lagstiftningen, och detta torde icke kunna ske utan avsevärda
ändringar i förhandlingsrättsbegreppet. Särskilt gällde detta, om man
också måste ingå på frågan under 1). I yttrandet framhölls vidare, att
förhandlingsrätten avsåg att bana väg för en avtalsmässig reglering av de
förhållanden, om vilka förhandlingen rör sig, och att man i de flesta fält
syftade till eu reglering i kollektivavtalets form. Men kollektivavtalsbegreppet
vore nära anslutet till förhandlingsrättsbegreppet. Den ena parten skulle
sålunda, fortsatte Lindhagen, vara en arbetstagarorganisation, som sluter
avtalet för sina medlemmar, och kollektivavtalet skulle röra arbetsvillkoren
eller förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. För genomförande
av motionens syfte vore det alltså icke tillräckligt att röra endast
vid lagen om förenings- och förhandlingsrätt, utan man måste också vidtaga
motsvarande ändringar i lagen om kollektivavtal, därvid kollektivavtalsbegreppet
komme i stöpsleven.

Under anförande, att då efter 1945 i fråga om förhandlingsrätten och
därmed sammanhängande spörsmål inte inträffat någon ändring, som
från Dahlmans respektive Hults sida kunde leda till annat principiellt
ståndpunktstagande än som kommit till uttryck i Lindhagens yttrande,
hänvisar envar av Dahlman och Hult i första hand till nämnda yttrande.

Beträffande de synpunkter, som ytterligare anfördes av Dahlman hänvisas
till andra lagutskottets utlåtande nr UO år 1953.

Arbetsdomstolens nuvarande ordförande Hult tillägger följande.

Den föreliggande situationen innebär, att det är oklart, huruvida det
råder förhandlingsrätt rörande pensionsvillkoren för sådana medlemmar
av arbetstagarorganisation, som avgått från anställningen med pension.
Denna fråga har ännu inte blivit prövad i rättstillämpningen. Om man i
detta läge vill genom lagändring tillförsäkra arbetsgivare eller deras organisationer
och arbetstagarorganisationer förhandlingsrätt i de åsyftade fallen,
uppkommer åtskilliga legislativa svårigheter. En sådan lagstiftning
kommer att beröra inte endast förhandlingsrättsbegreppet och lagen om
förenings- och förhandlingsrätt utan också —- såsom Lindhagen framhållit

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 dr Ulftfi

i sitt yttrande — kollektivavtalsbcgreppet och därigenom föranleda ändringar
i lagen om kollektivavtal.

Det undandrar sig mitt bedömande, om det föreligger ett så stort praktiskt
behov av att lösa det av motionärerna väckta spörsmålet, att man bör
gå till de omfattande lagändringar som då aktualiseras. Mot förekomsten
av ett sådant behov synes tala den omständigheten, att frågan om förhandlingsrättsbegreppets
innebörd i förevarande hänseende ännu inte kommit
upp i rättstillämpningen. Å andra sidan torde utvecklingen gå i den riktningen,
att det blir allt vanligare, att pensionsvillkor regleras i kollektivavtal.
Det må i detta sammanhang erinras om att den nyligen genomförda
reformen beträffande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt innebär,
att dessa tjänstemäns rätt till pension kan komma att regleras i denna
ordning.

Motionärerna synes inte åsyfta, att föreningar, som består enbart av
pensionärer, skall tillerkännas förhandlingsrätt. En sådan tanke är jag inte
heller för min del beredd att biträda. Föreningar med denna sammansättning
har inte möjlighet att genom egna stridsåtgärder ge eftertryck åt sina
krav. Införande av förhandlingsrätt för dem skulle nödvändiggöra principiellt
betydelsefulla ändringar i lagen om kollektivavtal och lagen om förenings-
och förhandlingsrätt, utan att förhandlingsrätten likväl i regel
skulle kunna få någon annan innebörd än att föreningen erhåller tillfälle
att framföra sina synpunkter vid överläggningar.

Statens avtalsverk framför följande synpunkter.

Ett införande av förhandlingsrätt för pensionsavgångna arbetstagare
skulle innebära principiellt tämligen genomgripande ändringar av den nuvarande
arbetsrättsliga lagstiftningen. Skulle sådana ändringar innebära
väsentliga fördelar för en eller flera parter bör de givetvis ändock övervägas.
Avtalsverket är emellertid tveksamt om sådana fördelar står att vinna
i vart fall på det statliga arbetstagarområdet. Här tillämpas f. n. den ordningen
att avtalsverket förhandlar och träffar överenskommelser med de
aktiva arbetstagarnas organisationer om pensionsförmåner för deras medlemmar.
Av de redan pensionerade arbetstagarna torde endast en mindre
del, uppskattningsvis en tredjedel, ha sammanslutit sig i särskilda intresseorganisationer.
Företrädare för dessa organisationer har givetvis tillfälle
att, när de så önskar, till avtalsverket framföra synpunkter och önskemål
beträffande utgående pensioner. Denna överläggningsrätt har dessa organisationer
också begagnat sig av och de har inte hos avtalsverket anmält
önskemål om ändring i nuvarande ordning. Det må vidare anmärkas att
den pensionerade personalen under alla förhållanden torde ha mycket begränsade
möjligheter att med stridsåtgärder stödja sina krav.

Frågan om regleringen av de offentliga arbetstagarnas pensionsförmåner
berördes vid tillkomsten av den nya lagstiftningen om förhandlingsrätt för
offentliga tjänstemän. I propositionen (1965:60 s. 204) uttalade föredragande
departementschefen, att en av staten i kollektivavtal given utfästelse
om tjänstepension enligt allmänna civilrättsliga regler icke lär kunna ensidigt
återkallas och att, om annat ej överenskommes, pensionsrätt enligt
utfästelsen består, även om det kollektivavtal, vari utfästelsen gjorts, senare
upphör att gälla. Mot detta uttalande hade riksdagen intet att erinra (KL2U
1, rskr. 267). Avsikten är att med personalorganisationerna uppta förhandling
om kollektivavtal rörande pensioner.

Andni lagutskottets utlåtande nr 71 nr titt>(i

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet redogör i sitt yttrande inledningsvis
för rådande förhållanden inom förevarande område, såvitt avser
pensionsvi 11 koren för arbetstagare som varit kommunalanställda, och
konstaterar att syftet med motionerna delvis redan tillgodosetts på den
kommunala arbetsmarknaden, eftersom pensionsbestämmelserna för kommunalanställda
arbetstagare och förändringarna av utgående pensioner redan
nu beslutas av kommunerna på grundval av överenskommelser mellan
kommunförbunden och de kommunalanställdas organisationer. Förbandet
fortsätter.

Den av motionärerna åsyftade förhandlingsrätten synes emellertid icke
endast innefatta att en intresseorganisation skall ha rätt att påkalla förhandlingar
angående pensionsvillkoren och att en tidigare arbetsgivare,
själv eller genom sin organisation, skall vara skyldig att träda i förhandling,
då sådan begärs. Förhandlingsrätt i gängse mening innebär även, att
en förhandling skall kunna utmynna i en överenskommelse, som rättsligt
har karaktären av ett kollektivavtal, att tvist om tolkning och tillämpning
av detta kollektivavtal skall kunna hänskjutas till arbetsdomstolen samt
att part skall kunna tillgripa stridsåtgärder av olika slag för att söka genomdriva
sina vid förhandlingarna framförda krav. Fn dylik i kollektivavtalslagstiftningen
inrymd förhandlingsrätt för pensionärer erbjuder med
all säkerhet alldeles speciella problem.

Den av motionärerna väckta frågan har visserligen fått en förnyad aktualitet
för kommunerna genom att kommunaltjänstemännens anställningsvillkor
i övrigt numera kan regleras genom kollektivavtal. Enligt styrelsens
uppfattning innebär emellertid sistnämnda omständighet icke med nödvändighet,
att även pensionsvillkoren måste regleras i kollektivavtal. Frågan
ägnas självfallet uppmärksamhet hos konnnunförbunden liksom
inom statens avtaisverk, där motsvarande fråga är aktuell för statsanställda
arbetstagare. Det bör här framhållas, att de kommunala pensionsreglementena
ända sedan sin tillkomst givit pensionsskydd åt stora arbetstagargrupper,
t. ex. sjukvårdspersonal, som är organiserade i Svenska kommunalarbetareförbundet
och vars övriga anställningsvillkor regleras i kollektivavtal,
utan att de centrala parterna därför ansett det nödvändigt eller
önskvärt att för dessa arbetstagargrupper reglera pensionsvillkoren i kollektivavtalsform.

Även om det av motionärerna påtalade behovet av förhandlingsrätt för
pensionärer således icke är särskilt framträdande inom den kommunala
sektorn av arbetsmarknaden, skulle det dock enligt styrelsens mening vara
av intresse att få olika avtalsrättsliga frågor i detta sammanhang belysta.

Styrelserna för Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet
har avgivit yttranden, som är i det närmaste likalydande med Svenska
landstingsförbundets ovan återgivna yttrande.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller i sitt yttrande, att även
om arbetsgivare ofta på framställning av arbetstagarorganisation upptar
förhandlingar rörande de pensionerades intressefrågor, är det likväl önskvärt
att en fastare grund lägges för förhandlingsrätt för arbetstagarorganisation
i föreliggande fall.

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1966

Sveriges akademikers centralorganisation anför, att för närvarande regleras
rättigheter till pension från arbetsgivaren genom överenskommelser
mellan de aktivas arbetstagarorganisationer och respektive arbetsgivarorganisation,
att pensionärernas organisationer konsulteras i samband med förhandlingarna
samt att, såvitt avser SACO-området, även pensionärerna ingår
i respektive förbunds medlemskader. Vidare anför SACO följande.

För att reella förhandlingar skall komma till stånd och bli meningsfyllda,
erfordras i de system som gäller såväl på den privata arbetsmarknaden
som numera också på den offentliga att parterna skall ha tillgång till fackliga
stridsmedel. Utan sådan tillgång får förhandlingarna överläggningskaraktär.
Åtminstone de klassiska konfliktåtgärderna gentemot arbetsgivaren,
strejk och blockad, kan pensionärsorganisationerna inte vidta, medan
däremot de aktivas organisationer i princip kan ha pensionärernas villkor
som ett konfliktmål. Det finns ingen anledning att anta, att pensionärernas
intressen bättre skulle kunna tillvaratas, om även pensionärsorganisationer
förde »förhandlingar» med arbetsgivarparterna.

Statstjänstemannens riksförbund påpekar, att ett stort antal av de pensionerade
statstjänstemännen torde vara anslutna till de fackorganisationer
de tillhört som aktiva arbetstagare. Vidare anför Förbundet, att pensionärernas
frågor är av den art att de ständigt är aktuella för huvudorganisationerna
och att deras lösande i de flesta fall har en anknytning till de
aktivas lönevillkor och andra villkor såsom utgående pensioner, pensionsålder
etc. Förbundet anför slutligen såsom grund för sitt avstyrkande av
motionerna — efter hänvisning till att av statstjänstemannalagens förarbete
klart framgår, att avta! får träffas om pensionsålder och olika
pensionsförmåner samt att utgående pensionsbelopp bör regleras i samband
med löneförhandlingarna mellan staten och personalorganisationerna
— att enligt Förbundets uppfattning pensionärernas berättigade krav skulle
kunna lösas inom ramen för de fyra huvudorganisationernas förhandlingsrätt.

Svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till att Föreningen i yttranden
över motionerna år 1945 och 1953 avböjt tanken på en utvidgning av gällande
regler om förhandlingsrätt och att det enligt föreningens uppfattning
efter yttrandenas avgivande icke tillkommit någon omständighet, som ställer
frågan i ett nytt läge och nu motiverar lagregler om förhandlingsrätt
för pensionärer. Vidare anför föreningen under hänvisning bl. a. till reglerna
om allmän tilläggspension och till de avtalsmässiga uppgörelserna rörande
pension som träffats och träffas på vitt skilda områden att utvecklingen
gått i den riktningen, att det praktiska behovet av lagregler på förevarande
område blivit mindre än tidigare. Föreningen tillägger, att lagregler
om förhandlingsrätt för pensionärer sakligt synes vara skäligen meningslösa,
därest man icke samtidigt omarbetar betydande och grundläggande
delar av gällande arbetsrätt, av vilket allmänt sett icke finnes något behov.

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1-1

Utskottet

Den förhandlingsrätt på arbetsmarknaden, som tinns i vårt land, behandlas
i 1936 års lag i ämnet. Lagen behandlar även föreningsrätten.
Med förhandlingsrätt förstås rätt att påkalla förhandling rörande reglering
av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan
arbetsgivare eller förening av arbetsgivare samt å andra sidan förening
av arbetstagare. Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra
parten att träda i förhandling. Denna skyldighet innebär åliggande att,
själv eller genom omhud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt
att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga förslag till lösning
av fråga, varom förhandling påkallats.

Motionärerna anför, att det förekommit, att arbetsgivarparten vägrat
att inleda förhandlingar beträffande pensionsvillkoren för sådana medlemmar
av en löntagarorganisation, som redan gått i pension. Därvid har
åberopats att förenings- och förhandlingsrättslagen ej är tillämplig i fråga
om pensionärer. Bl. a. under hänvisning härtill yrkar motionärerna, att
riksdagen skall hemställa om utredning och förslag rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor för arbetstagare som gått i pension.

Såsom vid olika tillfällen och senast vid remissbehandlingen av detta
ärende påpekats, är det oklart, huruvida det råder förhandlingsrätt i sådana
fall, som avses i motionerna. Den omständigheten, att frågan om
förhandlingsrättsbegreppets innebörd i förevarande hänseende ännu inte
kommit upp i rättstillämpningen synes emellertid, som arbetsdomstolens
ordförande anfört, tala mot behovet av att lagstiftningsvägen lösa
problemet. En sådan utväg skulle även kunna fa konsekvenser för arbetsrätten
i övrigt. Riksdagen bär visserligen tidigare — senast år 1956

__ ställt sig positiv till en utredning av samma karaktär, som den nu

begärda. Emellertid går utvecklingen på hithörande område i den riktningen,
att det praktiska behovet av direkta lagstiftningsåtgärder minskar.
Av betydelse i sammanhanget är såsom Svenska arbetsgivareföreningen
påpekat bl. a. tillkomsten av tilläggspensioneringen och de avtalsmässiga
uppgörelser rörande pensioner som träffats och träffas på olika arbetsområden.
Genom anknytningen av pensionen till basbeloppet tillförsäkras
de pensionärer, som åtnjuter ATP, en pension i fast penningvärde.
Efterhand som ATP-systemet uppbygges kommer utgående ATP-belopp
jämte folkpension att utgöra den alltmera dominerande inkomstdelen för
flertalet pensionärer. Denna omständighet medför att den av motionärerna
aktualiserade frågan efter hand kommer att minska i vikt. Vissa arbetstagare
kommer uppenbarligen i framtiden liksom för närvarande att erhålla
pensionsförmåner utöver dem, som utgår från den allmänna pensioneringen.
I sådana fall har naturligtvis arbetstagarna intresse av att

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 År 1966

få framföra synpunkter på storleken av förmånerna. Av remissyttrandena
framgår emellertid att arbetsmarknadens parter samtidigt med de ordinarie
löneförhandlingarna regelmässigt överlägger om utgående pensionsförmåner.
Det saknas enligt utskottets mening anledning till annat
antagande än att angivna möjligheter till överläggningar kommer att
hestå och måhända även ytterligare utvidgas i framtiden. Mot nu angivna
bakgrund anser utskottet, att så väsentliga fördelar inte skulle kunna
vinnas genom ett bifall till motionärernas förslag att den begärda utredningen
är motiverad. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:224 och 11:289, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 november 196ö

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Lars Larsson, fru Nilsson,
herrar Eric Carlsson, Edström, Dahlberg, Erik Filip Petersson* och
Hiibinette;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fru Ekendahl,
herr Bengtsson i Varberg, Fredriksson, Johansson i Skärstad, Jonsson,
Göransson* och Åkerlind.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Edström, Erik Filip Petersson, Anderson i Sundsvall och
Jonsson, vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande, som börjar på s. 13 med orden
»Såsom vid olika» och slutar på s. 14 med orden »utredningen är motiverad»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Såsom vid olika tillfällen och senast vid remissbehandlingen av detta
ärende påpekats, är det oklart huruvida det råder förhandlingsrätt i sådana
fall som avses i motionerna. Visserligen förekommer det att arbetsmarknadens
parter i samband med ordinarie löneförhandlingar överlägger
om utgående pensionsförmåner. Ingenting hindrar emellertid att arbetsgivarparten
vägrar inleda förhandlingar beträffande pensionsvillkoren för
redan pensionerade befattningshavare under hänvisning till att föreningsoch
förhandlingsrättslagen ej är tillämplig på pensionärer.

Andni lagutskottets utlåtande nr 71 år 1966

Den oklarhet beträffande gällande rätt som nu råder finner utskottet
otillfredsställande. Uppenbart är att det finns ett starkt och legitimt
behov av en förhandlingsrätt för pensionärerna, antingen genom de fackliga
organisationer som nu förhandlar på arbetsmarknaden eller genom
pensionärernas egna organisationer. Den kompetensfördelningsfråga som
härvid uppstår hör tas upp i samband med den utredning som utskottet förordar.
Visserligen kommer behovet av sådan förhandlingsrätt att minska
allteftersom ATP-systemet utbygges, men behovet av särskilda förhandlingar
torde ändå aldrig helt upphöra. Det dröjer dessutom länge innan ATPsystemet
är så utbyggt att behovet av särskilda förhandlingar för pensionärer
väsentligt reducerats.

Utskottet vill härjämte erinra om att flertalet remissinstanser ställt sig
positiva till eller icke haft något att erinra mot den föreslagna utredningen.
Landsorganisationen uttalar att LO, som vid remissbehandlingen
av de år 1945 och 1953 i denna fråga väckta motionerna ställde sig positiv
till frågan, för sin del kan biträda det i de nu aktuella motionerna framställda
yrkandet. Tjänstemännens centralorganisation vill tillstyrka att
utredning kommer till stånd rörande arbetstagarorganisations förhandlingsrätt
för medlemmar som gått i pension. Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet anser att
det skulle vara av intresse att få olika avtalsrättsliga frågor i detta
sammanhang belysta, varför styrelserna för dessa förbund icke har något
att erinra mot att den av motionärerna begärda utredningen kommer till
stånd. Socialstyrelsen finner det påkallat att frågan utreds.

Utskottet vill slutligen erinra om att riksdagen vid ett flertal tidigare
tillfällen begärt en utredning av samma karaktär som den i motionerna
begärda, utan att denna kommit till stånd.

Utskottet anser alltså att den föreslagna utredningen bär komma till
stånd.»

dels att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen, med bifall till motionerna 1:224 och
11:289, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning och förslag till riksdagen rörande förhandlingsrätt
beträffande pension svin kor för arbetstagare som gått
i pension.»