Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1966

Nr 70

Utlåtande i anledning av väckta motioner om allmän arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 141 av herr Bengtson m. fl. och II: 190
av herr Hedlund m. fl., samt

2) de likalydande motionerna I: 227 av herr Tistad och II: 296 av herr
Westberg m. fl.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 141 och II: 190 yrkas »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan om införande
av ett nytt arbetslöshetsförsäkringssystem — omfattande allmän
grundförsäkring, gällande alla medborgare i lika mån, och därutöver frivillig
arbetslöshetsförsäkring av nuvarande slag — i enlighet med de allmänna
riktlinjer som anförts i motionen.»

I motionerna I: 227 och II: 196 yrkas »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning angående införande av en allmän
sysselsättningsförsäkring enligt de i motionen angivna riktlinjerna.»

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet i den mån redogörelse härför ej lämnas nedan hänvisa till motionerna
11:190 och 11:296.

Gällande ordning

Den svenska arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Den handhas av arbetslöshetskassor,
som i allmänhet är organiserade av de försäkrades fackliga
organisationer på olika yrkesområden. En kassa för ett visst yrkesområde
är öppen för alla arbetstagare inom detta område, oavsett om de
är fackligt organiserade eller ej. Kassorna är i föreningsrättsligt hänseende
understödsföreningar. De är erkända av arbetsmarknadsstyrelsen,
som är statlig tillsynsmyndighet. Försäkringen regleras av förordningen
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 70

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1966

om erkända arbetslöshetskassor och förordningen om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor. Dessa författningar tillkom år 1956. Arbetslöshetsförsäkringen
finansieras med medlemsavgifter till omkring 50 %,
med statsbidrag till omkring 40 % och med fondavkastning till omkring
10 %. Statsbidraget är konstruerat så att det täcker en större del av kostnaderna
när arbetslösheten ökar. Till medlem i erkänd arbetslöshetskassa
utgår dagpenning, vars belopp kassorna själva bestämmer upp till ett maximibelopp
av 40 kr. Ersättning utgår endast till arbetslös kassamedlem som
är arbetsför och oförhindrad att åta sig arbete och som också söker arbete
genom den offentliga arbetsförmedlingen. Medlem måste vidare bl. a. ha
kvalificerat sig för ersättning genom avgiftsbetalning till kassan baserad
på arbete under viss tid före arbetslöshetens inträde.

Vid utgången av försäkringsåret 1963/64 omfattade arbetslöshetsförsäkringen
1 563 000 medlemmar.

Vid sidan av försäkringen finns en annan form av kontanthjälp vid arbetslöshet
nämligen kommunala kontantunderstöd. Dessa understöd som
är behovsprövade utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Dagunderstöd
utgår för ensam person med högst 15 kr. och för makar med högst 19 kr.
per dag. Barntillägg utgår med högst 2 kr. per dag och barn under 16 år.
Understöd får som regel inte utgå till den som på grund av arbetslöshet
åtnjuter socialhjälp och i princip inte heller samtidigt som den arbetslöse
uppbär ersättning från arbetslöshetskassa.

Statsbidrag utgår enligt arbetslöshetskungörelsens bestämmelser som
årskostnadsbidrag med 20 %.

På grund av bl. a. utbyggnaden av arbetslöshetsförsäkringen har kontantunderstödsverksamheten
under senare tid avsevärt minskat i omfattning.
År 1963 utgick sålunda understöd till i genomsnitt endast 243
personer.

Enligt lagen den 30 juni 1944 om arbetslöshetsnämnd äger Kungl. Maj :t
förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för att handha
lokala åtgärder vid oförvållad arbetslöshet. Om särskild nämnd inte finns
tillsatt skall drätselkammare eller kommunalnämnd vara arbetslöshetsnämnd.

Motionerna

I motionerna I: 141 och II: 190 anförs bl. a.

En utgångspunkt för utredningen bör vara att försäkringssystemet skall
omfatta dels en allmän grundförsäkring för alla medborgare, dels möjlighet
till frivillig försäkring därutöver, vilken torde kunna ske i frivilliga arbetslöshetsförsäkringskassor
av nuvarande typ. Skälen för en sådan inriktning
är flera. Försäkringen skulle träda i funktion när rätten till arbete — en
allmän medborgerlig rättighet — inte infrias. Även i detta avseende bör

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1000

principen om alla medborgares lika rätt tillämpas. Härtill kommer betydelsefulla
omständigheter av försäkringsteknisk natur. Inom de nuvarande
arbetslöshetskassorna står ersättningen i visst iörhållande till vederbörande
inkomst. Detta är möjligt inom ett system som bygger på att de törsäkrade
lmft stadigvarande arbetsinkomst omedelbart innan försäkringen ultaller.
En allmän försäkring kommer däremot att omfatta även personer, l. ex.
ungdom och gifta kvinnor, som då de anmäler sig som arbetssökande inte
haft någon arbetsinkomst, i vart fall inte under näraliggande tid. Möjligheten
att inom grundförsäkringen bestämma försäkringsförmånens storlek
i förhållande till tidigare arbetsinkomst finns således inte, och det lär heller
inte vara möjligt att som grund lägga den inkomst som vederbörande förväntar
sig när han söker arbete. Införandet av grundförsäkringen skulle
medföra eu betydande utjämning av skillnaderna i avgiftsnivå mellan olika
arbetslöshetskassor av nuvarande slag. En betydande del av den totala försäkringen
för personer anslutna till sådana kassor skulle nämligen täckas
av grundförsäkringen, för vilken total avgiftsutjämning skulle gälla. Den
del som påverkar avgiftsuttaget i respektive kassor skulle minskas i motsvarande
mån. Härjämte får det förutsättas att det även efter grundförsäkringens
införande liksom nu skall finnas en viss sådan utjämning av avgifterna
inom den frivilliga påbyggnadsförsäkringen.

Den allmänna grundförsäkringen skulle i stort sett bli verkningslös i
mycket betydelsefulla avseenden, om inom densamma skulle gälla den nuvarande
arbetslöshetsförsäkringens kvalifikationskrav i fråga om föregående
anställningstid. Utformningen av ett annat kvalifikationssystem bör därför
vara en väsentlig uppgift i utredningsarbetet. Det synes uppenbart att
systemet inte kan ges en sådan utformning att t. ex. en person, som på lång
tid inte haft arbetsanställning, skall ha rätt till försäkringsförmån redan
från och med den dag han anmäler sig som arbetssökande, om han inte kan
beredas arbete omedelbart. En regel om att en person i denna situation viss
tid i förväg skall anmäla att han önskar träda i anställning torde böra tillskapas,
så att tid finns för möjliga sysselsättningspolitiska åtgärder. Av
enahanda skäl torde en motsvarande regel böra tillskapas beträffande företagen
så att dessa i förekommande fall får skyldighet att viss tid i förväg
anmäla att arbetskraft kommer alt friställas. Liknande problem föreligger
beträffande systemets utformning i fråga om personer som — mer eller
mindre regelmässigt — önskar arbetsanställning under vissa perioder, t. ex.
studerande som önskar arbete under ferierna, och beträffande försäkringens
giltighet i förhållande till skyldighet att ta av arbetsmarknadsmyndigheterna
anvisat arbete. Dessa spörsmål bör ägnas ingående uppmärksamhet. Måhända
får man också vara beredd att sedermera vidtaga vissa jämkningar i
reglerna sedan erfarenhet vunnits av deras tillämpning.

Även gränsdragningen gentemot socialförsäkringarna i övrigt bör uppmärksammas.
Utgångspunkten bör härvid, liksom nu, vara att endast en
försäkring i taget skall gälla. Eu person skall sålunda inte kunna uppbära
ersättning samtidigt från t. ex. både arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.
Likaså bör erforderliga regler utarbetas i fråga om grundförsäkringens
giltighet då en person är föremål för åtgärder som ingår som led i
hans inplacering i arbetslivet, t. ex. utbildning, omskolning eller arbetsvårdsåtgärder
i arbetsmarknadsmyndigheternas regi.

De nuvarande arbetslöshetskassornas ställning synes i och för sig icke
behöva påverkas av grundförsäkringens införande, annat än som följer av
att de givetvis inte skall lämna försäkring till den del som täckes av grund 1-f

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 70

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1966

försäkringen. Det får således anses klart att de kan bibehålla nuvarande
organisatoriska och administrativa uppbyggnad, särskilt om starka önskemål
härom föreligger. Utredningen bör under hänsynstagande härtill pröva
om det nuvarande systemet hör bibehållas för deras vidkommande och/eller
om det finns godtagbara möjligheter till samordning med grundförsäkringens
administration.

En försäkringsmässig avgiftsfinansiering av den allmänna grundförsäkringen
torde inte kunna komma i fråga. Beträffande andra grundläggande
socialförsäkringsförmåner tillämpas finansieringsmetoder som i viss utsträckning
medför utjämning olika medborgare emellan eller fördelning i
förhållande till bärkraft. Sådana principer bör i hög grad vara bestämmande
för finansieringen av den allmänna grundförsäkringen vid arbetslöshet.

Det administrativa handhavandet av grundförsäkringen bör självfallet
prövas ingående. Det synes ligga närmast till hands att ansluta detta till den
nuvarande organisationen för de allmänna socialförsäkringarna. Vissa skäl
kan måhända anföras för att arbetsmarknadsorganisationen ombesörjer administrationen,
men frågornas försäkringstekniska natur talar starkt för
den allmänna socialförsäkringsorganisationen. Av största vikt är dock att
man eftersträvar en anknytning på det administrativa planet till åtgärder
och aktiviteter med vilka arbetslöshetsförsäkringen har ett uppenbart samband.

I motionerna I: 227 och II: 296 anförs bl. a.

För att lösa arbetslöshetstrygghetsproblemen för alla grupper i samhället,
även ungdomar och hemmafruar, som önskar förvärvsarbeta, borde en helt
ny typ av socialförsäkring, en Allmän sysselsättnings försäkring införas.
Man skulle kunna tänka sig ett system, uppbyggt enligt följande huvuddrag.

Försäkringen skulle omfatta alla svenska medborgare fr. o. in. 16 år
t. o. in. 65 år utan undantag samt i Sverige bosatta utländska medborgare.
Ersättning skulle således utgå till varje person, som anmält sig till arbetsförmedlingen
och av denna inte kunnat anvisas arbete på sin allmänna kvalifikationsnivå
på lämplig ort. Grupper såsom studerande, folkpensionärer
och andra som erhåller bidrag från andra socialförsäkringar skulle dock
inte samtidigt erhålla arbetslöshetsersättning.

Följande nya kategorier skulle omfattas av försäkringen:

1. Ca 1,4 miljon arbetstagare som f. n. inte är försäkrade.

2. Ca 450 000 företagare, varav ungefär hälften i jordbruket.

3. Ca 1,6 miljon gifta kvinnor under folkpensionsåldern. En mindre del
av denna grupp förvärvsarbetar för närvarande.

Vissa krav måste ställas på den försäkrade, för att han eller hon skall
kunna göra anspråk på förmånerna, utöver kravet att ha anmält sig på
arbetsförmedlingen. De viktigaste problemen här kan sägas vara: Skall den
arbetssökande kunna kräva ett arbete i sitt speciella yrke? Skall den arbetssökande
kunna kräva ett arbete på sin egen bostadsort?

\ ad gällei omskolning till annat yrke kan man betrakta det såväl som
en rättighet som en skyldighet. Såväl den arbetssökande som arbetsförmedlingen
skall kunna kräva att den arbetssökande genomgår omskolningskurser.
I Iråga om bostadsorten måste man göra en avvägning mellan det
ekonomiskt starkt motiverade kravet på stor rörlighet hos arbetskraften och
mänskliga synpunkter.

Försäkringen är avsedd att täcka viss del av inkomstbortfall. 60 % av tidi -

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1060

gare inkomst ersätts. Den ersättningsgrundande inkomsten är den enligt
ATP-systemet pensionsgrundande inkomsten enligt senast avgivna självdeklaration.
Av administrativa skäl görs lämpligen eu klassindelning av de
ersättningsgrundande inkomsterna.

Ersättning utgår per dag och kallas dagpenning. Den gamla dagpenningen
och barntillägg försvinner. Dagpenning utgår under högst 5 dagar per
vecka under högst 40 veckor per kalenderår. Antalet ersättningsdagar blir
således högst 200 per år. Någon maximering till ett visst antal år förutsätts
inte ske.

I inget fall skall en lägre dagpenning än 60 % av en 200-del av basbeloppet
i ATP utgå. Minimidagpenningen skulle därmed bli 15 kr. Eu arbetslös
som tidigare inte haft några inkomster av förvärvsarbete skulle således
få 15 kr. per dag.

En stor del av kostnaderna orsakas av den nya gruppen gifta kvinnor,
och det är rimligt att staten till en början täcker vissa kostnader med skattemedel.
På lång sikt bör en fullständig finansiering med arbetsgivaravgifter
uttagna på lönesumman som i ATP eftersträvas. Kostnaderna kan också
väntas minska kraftigt då arbetskraftsreserven gifta kvinnor i större utsträckning
tas i bruk. Någon fonduppbyggnad är inte nödvändig — staten
får med skattemedel även på sikt ta kraftigare stötar orsakade av större
konjunkturnedgångar. Avgifterna betalas emellertid in till ATP-fonderna.

Historik

Frågan om arbetslöshetsförsäkring prövades första gången av riksdagen
år 1908. Saken togs då upp i en motion som blev avslagen av riksdagen.
Även vid 1909 och 1910 års riksdagar väcktes förslag om utredning av arbetslöshetsförsäkring.
Inte heller dessa motioner vann riksdagens bifall.

År 1915 fick en utredning, socialförsäkringskommittén, i uppdrag att
utreda frågan. Denna kommitté avgav år 1922 ett förslag om offentlig arbetsförmedling
och statsbidrag till frivilliga arbetslöshetskassor. Kommitténs
förslag överarbetades i olika omgångar men, sedan man funnit att
förslaget innebar, att vissa arbetargrupper skulle ställas utanför försäkringen,
hänsköts frågan år 1926 till ny utredning. Nio sakkunniga tillkallades,
1926 års arbetslöshetssakkunniga, vilka jämväl fick i uppdrag att
pröva frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. De sakkunniga utarbetade
två alternativa förslag, avseende ett obligatoriskt och ett frivilligt
försäkringssystem, samt förslag rörande reglering av den offentliga arbetsförmedlingen
och om anordnande av allmänna arbeten.

Enligt förslaget till obligatorisk försäkring skulle denna med vissa undantag
omfatta varje arbetare mellan 16 och 67 år, som mot avlöning utförde
arbete för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse. De viktigare
undantagen utgjordes av kontors- och butikspersonal samt lant- och
skogsarbetare ävensom personer med ordinarie anställning i statens tjänst.
Kostnaderna för försäkringen skulle enligt förslaget bestridas genom för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1966

säkringsavgifter av arbetare och arbetsgivare med bidrag av statsmedel.

Förslaget rörande frivillig försäkring, som sammanförts i en förordning
om erkända arbetslöshetskassor, gick ut på att det allmänna skulle lämna
bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fyllde vissa
i lagen angivna villkor rörande medlemsantal m. m. och bedrev sin verksamhet
i enlighet med givna föreskrifter. De sakkunnigas flertal förordade, att
det allmännas bidrag till kassorna skulle bäras av staten ensam.

År 1927 tillsattes den s. k. arbetslöshctsutredningen, som avgav ett betänkande
år 1931 om arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker samt
ett år 1934 om åtgärder mot arbetslöshet.

I riksdagen väcktes under åren 1928—1932 ett flertal motioner med förslag
om införande av arbetslöshetsförsäkring. Under hänvisning till bl. a.
arbetslöshetsutredningens pågående arbete blev samtliga motioner avslagna
av riksdagen.

År 1932 tillkallades fem sakkunniga att inom socialdepartementet biträda
med den fortsatta behandlingen av frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring.
Utredningen skulle bl. a. ta sikte på att försäkringen borde
inbegripa största möjliga antal arbetargrupper. De sakkunniga avgav år
1933 en promemoria rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring in. in. Enligt
denna promemoria skulle arbetslöshetsförsäkringen bygga på ett system
av statsunderstödda arbetslöshetskassor. I föreningsrättsligt hänseende
skulle dessa vara registrerade som understödsföreningar. Vidare skulle kassorna
för att komma i åtnjutande av statsbidrag antas till erkända arbetslöshetskassor.
I fråga om kassornas verksamhetsområde föreslogs inte någon
annan begränsning än att medlemmarna i kassorna skulle vara löntagare.
Närmare bestämmelser om understödsverksamheten och om statsbidrag
skulle regleras genom särskilda förordningar härom.

På grundval av de sakkunnigas förslag framlade Kungl. Maj :t en proposition
för 1933 års riksdag. Propositionen godtogs emellertid inte av
första kammaren. Sedan inom socialdepartementet förnyade utredningar
verkställts, framlades för 1934 års riksdag på nytt förslag om frivillig arbetslöshetsförsäkring.
Förslaget anslöt sig i huvudsak till det föregående
året framlagda. Riksdagen biföll förslaget, sedan däri företagits vissa jämkningar.
Förordningarna om erkända arbetslöshetskassor och om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor trädde i kraft den 1 januari 1935.
Det system som då genomfördes är i huvudsak ännu gällande. Betydelsefulla
ändringar har dock beslutats vid riksdagarna åren 1941, 1944, 1946,
1953, 1956 och 1964.

År 1937 utsågs en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av
den svenska socialvården. Kommittén, som antog namnet socialvårdskommittén,
skulle bl. a. söka få till stånd en samordning av socialvårdens olika
grenar. Med utgångspunkt härifrån beslöt kommittén år 1941 att till behandling
uppta frågan om införande av obligatorisk arbetslöslietsförsäk -

Andra lagutskottets utlåtande nr It) är Wtili

ring. Förslag härom framlades år 1948 (SOU 1948:39). Kommittén redovisade
två alternativ. Alternativ I innebar ett enhetligt obligatoriskt system
administrerat genom kommunala socialförsäkringsnämnder, länsarbetsnämnder
och arbetsmarknadsstyrelsen. De försäkrade skulle utgöras
av förvärvsarbetande i såväl företagar- som arbetstagarställning. Alternativ
II, till vilket kommitténs majoritet anslöt sig, innebar att de erkända arbetslöshetskassorna
skulle bestå i oförändrade former. Personer, som icke
var medlemmar av erkända arbetslöshetskassor, skulle ha rätt till ersättning
i form av ett enhetsbelopp, som ej graderades efter inkomst. Försäkringen
skulle administreras dels genom kassorna, dels genom ett nyinrättat
kommunalt organ, socialförsäkringsnämnden.

Vid remissbehandlingen av förslaget var meningarna starkt delade om
det lämpliga i att införa en obligatorisk försäkring. Från åtskilliga håll
hävdades, att man i stället borde inrikta sig på att förbättra den frivilliga
försäkringen. Förslaget föranledde ingen åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.

Frågan om utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen till gruppen som stod
utanför densamma aktualiserades på nytt 1960. I direktiven till den detta
år tillsatta arbetslöshetsförsäkringsutredningen anförde föredragande departementschefen
bl. a.

Trots den betydande omfattning arbetslöshetsförsäkringen nått finns det
fortfarande grupper med inte ringa arbetslöshetsrisk, som står utanför försäkringen.
Denna bör så vitt möjligt täcka alla grupper med arbetslöshetsrisk
och bereda dem det försäkringsmässiga skydd, som socialförsäkringarna
avser att ge medborgarna. Vid utredningen bör undersökas, vilka grupper
som fortfarande står utanför försäkringen och anledningen härtill, samt
övervägas i vad mån särskilda åtgärder kan vara erforderliga för att även
dessa grupper skall omfattas av försäkringen.

Utredningen (SOU 1963:40) undersökte vilka grupper som fortfarande
stod utanför försäkringen och kom fram till att de oförsäkrade utgjorde
omkring 1,4 milj., att hälften av dem hade möjlighet att bli medlemmar i
befintliga kassor men inte begagnat sig härav samt att visst begränsat behov
av arbetslöshetsförsäkring fanns bland de övriga. Utredningen övervägde,
huruvida det var möjligt att insätta en allmän arbetslöshetskassa
för de kategorier arbetstagare, som ej hade möjlighet att ansluta sig till de
befintliga kassorna. Utredningen fann dock, att en sådan åtgärd skulle
innebära så stora administrativa och ekonomiska problem, att den icke
var ändamålsenlig. Utredningen ansåg att enda utvägen att öppna försäkringen
för alla var att göra den obligatorisk. Utredningen lämnade
emellertid inte något förslag på denna punkt. I en reservation till betänkandet
utvecklades tanken på en obligatorisk försäkring ytterligare. Reservanten,
herr Fälldin, önskade en utredning om en allmän grundförsäkring
jämte en frivillig påbyggnadsförsäkring.

I propositionen nr Ilo år 196b angående ändrade grunder för den fri -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1966

villiga arbetslöshetsförsäkringen yttrade föredragande departementschefen: Jag

vill starkt understryka att jag anser att alla, som blir arbetslösa, bör
få sin försörjning tryggad på ett tillfredsställande sätt. Eftersom svårigheter
att få och behålla ett arbete beror på många olika faktorer är det emellertid
nödvändigt att undersöka orsakerna till arbetslösheten, innan man kan
ta ställning till hur tryggheten skall tillgodoses. Försäkringen är bara en av
många åtgärder i samband med arbetslöshet. Det mest framträdande behovet
av ökat skydd torde f. n. finnas i glesbygdernas avfolkningsområden.
Den där rådande åldersfördelningen medför särskilda svårigheter när det
gäller att skaffa nytt arbete vid arbetslöshet. Bristen på arbetstillfällen i hemorten
innebär omställningssvårigheter särskilt för vissa grupper inom jordoch
skogsbruket. 1960 års arbetsmarknadsutredning, som väntas slutföra
sitt uppdrag under 1964, skall bl. a. särskilt uppmärksamma avvägningen
mellan rörlighetsfrämjande åtgärder, sysselsättningsskapande insatser och
kontanta ersättningar i olika former åt arbetslösa. De brister i försäkringsskyddet,
som ligger till grund för de nyss nämnda önskemålen om ytterligare
utredning rörande arbetslöshetsförsäkringen, bör enligt min mening ses i
ett större sammanhang och därför bör resultaten av de allmänna arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, som kan komma att bli aktuella inom den närmaste
framtiden, avvaktas. När dessa resultat föreligger torde bättre förutsättningar
finnas att bedöma huruvida arbetslöshetsförsäkringen bör bli
föremål för ytterligare utredning.

I samband med propositionen väcktes åtskilliga motioner i vilka begärdes
utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring. Andra lagutskottet yttrade
härom i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 48 år 1964.

Utskottet vill för sin del instämma i departementschefens yttrande, att
alla som blir arbetslösa bör få sin försörjning tryggad på ett tillfredsställande
sätt. För att nå detta mål kan olika åtgärder ifrågakomma. Enligt utskottets
uppfattning bör emellertid frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring
bli föremål för en särskild utredning. Med hänsyn till att 1960 års arbetsmarknadsutredning
innevarande år väntas framlägga sitt betänkande och
till de nya aspekter som utredningens förslag kan komma att medföra på
arbetslöshetsproblemen, synes det dock icke lämpligt att redan nu tillsätta
en utredning av det slag motionärerna begär. Utskottet vill emellertid framhålla,
att sedan resultatet av arbetsmarknadsutredningens arbete framlagts
bör frågan ånyo övervägas.

1960 års arbetsmarknadsutredning avgav sitt betänkande »Arbetsmarknadspolitik»
(SOU 1965: 9) år 1965. Utredningen, som utgick ifrån att den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen skulle bibehållas, uttalade sig för vissa
förbättringar i den kommunala kontantunderstödsverksamheten. Utredningen
föreslog dessutom att frågorna om bättre försäkringsskydd, om förtidspensionering
av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna och om
samordningen av dessa båda stödformer skulle utredas särskilt.

I proposition nr 52 till årets riksdag angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
uttalade föredragande departementschefen.

Andni lagutskottets utlåtande nr 70 år l!)(!l> 9

Enligt min mening behöver frågan om kontanthjälpcns ställning inom
arbetsmarknadspolitiken och frågan om ett vidgat skydd mot inkomstbortfall
vid arbetslöshet belysas mera allsidigt. 1 samband därmed bör lämpligen,
i överensstämmelse med önskemål som uttalats av riksdagen, även arbetslöshetsförsäkringen
övervägas på nytt. .lag ämnar begära Kungl. Maj :ts
bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag att undersöka om och
hur ett mera omfattande skydd mot inkomstbortfall i samband med arbetslöshet
bör byggas upp.

Tills vidare bör därför den nuvarande regleringen av de kommunala
kon tant under stöden behållas.

Ny utredning

Efter bemyndigande den 4 mars 1966 bar inrikesministern tillsatt en
utredning angående kontant stöd vid arbetslöshet. I direktiven till utredningen
uttalas bl. a.

Som tidigare nämnts saknar vissa grupper av yrkesutövare, som kan
bedömas löpa risk att bli arbetslösa, ekonomisk trygghet vid arbetslöshet.
Främst gäller detta vissa småföretagare, jordbrukare och hemarbetare. Det
gemensamma för dessa grupper är att de i regel inte liaft någon anställning.
Bland dem som saknar skydd mot arbetslöshet finns också en betydande
grupp sådana som temporärt har anställningar hos olika arbetsgivare
och som därför löper särskild risk att bli arbetslösa. Särskilda problem
föreligger beträffande utformningen av ett arbetslöshetsskydd för
sådana grupper av arbetssökande som inte tidigare har haft förvärvsarbete.

Ett av syftena med de förslag som framlagts i propositionen om arbetsmarknadspolitiken
är att minska riskerna för arbetslöshet och mildra arbetslöshetens
verkningar. Fortfarande finns emellertid enligt min mening
i vissa situationer behov av kontant stöd åt dem som blivit arbetslösa. För
att det skall vara möjligt att i det enskilda fallet sätta in den arbetsmarknadspolitiska
åtgärd som är lämpligast på lång sikt behöver arbetsmarknadsmyndigheterna
liksom den arbetslöse rådrum för undersökningar och
överväganden. Den arbetslöse behöver därför beredas kontant stöd under
en övergångstid. Tidigare utredningar visar att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
f. n. inte fullt ut tillgodoser detta behov.

Som lösningar på det föreliggande problemet har föreslagits dels obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring eventuellt kompletterad med frivillig tillläggsförsäkring,
dels bibehållande av den frivilliga försäkringen men med
ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet. Obligatorisk försäkring
torde utesluta kontantunderstödsverksamhet i dess nuvarande form. Däremot
kan ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet i och för sig kombineras
med den frivilliga försäkringen. En sådan ordning torde komma
att påverka de frivilliga arbetslöshetskassornas betingelser.

I betydande utsträckning sammanhänger svårigheterna att bereda vissa
grupper skydd vid arbetslöshet med de ofullständiga sysselsättningsmöjligheterna
i glesbygderna. Detta spörsmål övervägs i samband med den
undersökning om glesbygdsproblemen som f. n. pågår i anslutning till det
lokaliseringspolitiska arbetet. I viss mån likartade frågor kommer också

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1966

att behandlas av den nyligen tillkallade utredningen om låginkomstgruppernas
problem. Dess uppgift är att kartlägga nämnda gruppers geografiska
och yrkesmässiga fördelning och bl. a. därigenom ge ökad klarhet om
varför många medborgare i den fulla sysselsättningens samhälle inte har
kunnat komma bort från mindre givande eller ostadig sysselsättning till
mera fördelaktig sådan. Det material som sålunda kan komma att stå till
buds bör beaktas vid den utredning om kontant stöd vid arbetslöshet som
jag förordar.

Utredningen bör vara förutsättningslös. Den bör undersöka och föreslå
de former för kontant stöd vid arbetslöshet som kan befinnas lämpligast
med hänsyn till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder och de nämnda
gruppernas särskilda förhållanden.

Stor vikt måste läggas vid de erfarenheter, som de nuvarande arbetslöshetskassornas
verksamhet har givit. Dessa frivilligt organiserade kassor
har gjort synnerligen värdefulla insatser. Genom att de försäkrade själva
har haft inflytande i kassorna har det varit möjligt att i stort sett utan
iriktioner lösa många känsliga problem. Det måste därför enligt min mening
kunna företes starka skäl om ett försäkringssystem som har visat sig
vara så värdefullt helt skall överges.

Skulle utredningen finna att någon form av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
behövs, bör möjligheterna att samordna den med den nuvarande
frivilliga försäkringen undersökas. Är detta inte möjligt bör också andra
lösningar prövas. Självfallet måste också undersökas vilka finansieringsformer
som är lämpligast vid olika försäkringssystem. En obligatorisk försäkring
kommer att medföra en rad problem av försäkringsteknisk natur,
vilka måste klarläggas. Som exempel må nämnas frågorna hur ersättningens
storlek skall bestämmas för arbetssökande som inte tidigare har haft
någon inkomst av anställning samt hur kvalifikationssystemet skall ordnas
för dem som under lång tid har saknat arbete och inte genast efter ansökan
kan beredas arbete. Samordningen med andra socialförsäkringar bör
också undersökas liksom de administrativa frågorna.

Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finns i Norge sedan år 1939. Utredningen
bör tillgodogöra sig erfarenheterna av denna försäkring.

Utredningen bör överväga vilka ändringar i den nuvarande frivilliga försäkringen
som kan bli erforderliga om den kommunala kontantunderstödsverksamheten
vid arbetslöshet föreslås reformerad. Det bör uppmärksammas
att en översyn pågår av lagen om understödsföreningar och att i
detta sammanhang prövas om arbetslöshetskassorna fortfarande bör betraktas
som sådana föreningar.

För de förslag utredningen lägger fram bör den ange hur kostnaderna
fördelar sig på olika berörda parter.

Utskottet

Vår nuvarande arbetslöshetsförsäkring är uppbyggd på frivillig bas. Försäkringen
administreras av självständiga arbetslöshetskassor, som är verksamma
var och en inom sitt särskilda yrkesområde. Försäkringen omfattar
över 1,5 milj. personer. Det beräknas att de oförsäkrade utgör 1,4 milj., varav
hälften har möjlighet att försäkra sig i befintliga kassor.

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1900

I förevarande motioner begäres utredning av frågan om införande av en
allmän arbetslöshetsförsäkring. Motionärerna, som framlägger vissa riktlinjer
för en sådan försäkring, menar att den nuvarande ordningen inte gei
skydd vid arbetslöshet åt alla som är i behov därav.

Efter bemyndigande i mars månad i år har chefen för inrikesdepartementet
tillsatt en utredning om kontant stöd vid arbetslöshet. Utredningen,
som är förutsättningslös, skall bl. a. undersöka om någon form av obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring är erforderlig. Det i motionerna uttalade
önskemålet om utredning är alltså redan tillgodosett. Utskottet anser det
för sin del lämpligt att motionerna överlämnas till den tillsatta utredningen.
Utskottet får således hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
nämligen

1) motionerna I: 141 och II: 190 samt

2) motionerna 1:227 och 11:296,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att motionerna
överlämnas till utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet;
samt

B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 november 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Lars Larsson, fru Nilsson,
herrar Eric Carlsson, Edström, Dahlberg, Erik Filip Petersson* och Hiibinette; från

andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fru Ekendahl,
herrar Bengtsson i Varberg, Fredriksson, Johansson i Skärstad, Jonsson,
Göransson* och Åkerlind.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660031