Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 dr 1966

Nr 2

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande med
anledning av riksdagens organisationsutrednings förslag
angående riksdagens personalorganisation jämte motion.

Med skrivelse till talmanskonferensen den 21 oktober 1966 har riksdagens
organisationsutredning överlämnat ett betänkande angående riksdagens
personalorganisation. Sedan detta framlagts för kamrarna och hänvisats till
konstitutions- och bankoutskotten, har det behandlats i sammansatt utskott.

Utredningens betänkande fogas vid utskottets betänkande.

I anledning av betänkandet har motionen nr 944 i andra kammaren
väckts av fröken Sandell och herr Martinsson. I densamma hemställs, »att
riksdagen måtte besluta (1) att utskottssekreterare måtte utses i den i
riksdagsstadgan angivna ordningen, (2) att riksdagen icke måtte antaga
de av utredningen föreslagna reglerna för besvärsrätt».

Utredningen

Talmanskonferensen beslöt i februari 1965 att tillsätta en kommitté för
utredning rörande riksdagens personal- och förvaltningsorganisation m. m.
Till ledamöter utsågs talmannen F. Thapper, tillika ordförande, talmannen
E. Boheman, andre vice talmannen I. Johansson, konstitutionsutskottets ordförande
G. Pettersson och bankoutskottets ordförande C. G. Regnéll. Kommittén
antog benämningen riksdagens organisationsutredning.

Som en inledning och bakgrund till sina överväganden i organisationsfrågorna
studerade utredningen riksdagsarbetet i stort. De undersökningar,
som genomfördes i denna del, framlades jämte förslag rörande effektivisering
av riksdagsarbetet i ett första betänkande under höstsessionen 1965.
Detta riksdagsbehandlades samma session (KU 1965:47) och föranledde
reformer från 1966 års riksdag.

I ett andra betänkande framlade utredningen förslag rörande riksdagens
förvaltningsorganisation. Detta riksdagsbehandlades under vårsessionen av
innevarande års riksdag (KBaU 1966: 1) och föranledde reformer från halvårsskiftet,
främst inrättandet av riksdagens förvaltningskontor.

Sedan utredningen i det nu föreliggande betänkandet upptagit riksdagens
personalorganisation, återstår endast vissa begränsade spörsmål att behandla,
bl. a. frågan om ett internationellt sekretariat inom riksdagen vilket
åven har personalorganisatoriska aspekter.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 saml. 3 avd. Nr 2

2 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 år 1966

Med hänsyn till att utredningens betänkande bifogas torde endast en
helt kort sammanfattning av dess innehåll behöva lämnas här.

Betänkandet berör personalorganisationen hos riksdagens kamrar och
utskott samt ett mindre antal tjänster vid förvaltningskontoret med särskild
anknytning till arbetet i kamrarna och utskotten. Denna personal omfattar
i dag omkring 130 funktioner, vilka samtliga uppehålls av s. k. tillfälligt
anställda tjänstemän. Beträffande tjänstgöringstider och fördelning på heltidsarbetande
och bisysslor m. m. må hänvisas till betänkandet. Utredningens
förslag innebär till en början, att 56 av nämnda funktioner skall omvandlas
till lönegradsplacerade tjänster, därav 28 ordinarie och 28 icke-ordinarie.
Inom den återstående delen av organisationen åsyftar förslaget att
såvitt möjligt nedbringa antalet bisysslor och ersätta dem med arvodestjänster
för heltidstj änstgöring och med Lönegradsanknutna avlöningsförmåner.
Antalet sådana arvodestjänster beräknas till ca 41. Bisysslor måste
emellertid finnas kvar i viss omfattning; antalet uppskattas till ca 30.

Beträffande anställningsvillkor, som enligt gällande lagstiftning är avtalsbara
har utredningen enligt riksdagens bemyndigande (se KU 1966: 25 och
IvBaU 1966: 1) slutit avtal med berörda personalorganisationer. Avtalet har
godkänts av riksdagens lönedelegation under förbehåll för riksdagens godkännande
av de organisatoriska förutsättningarna.

I efterföljande tabell lämnas en översikt över de lönegradspacerade tjänster
och arvodestjänster utom bisysslor som enligt utredningens förslag skall
förekomma vid de olika enheterna. Tjänsterna har förtecknats i ordning
efter löneställningen.

Tjänster	FK	AK	KU	SU	BeU	BaU	L*U	L»U	L’U	JU	ABU	RFK
Sekreterare (1)	Cr4. . .	1	1	1	1
• O)	Cr 3 . . .					1	1	1	1	1	1	1
Föredragande (1)	Cr 2 ...			3
Avdeln.sekr. (1)	Cr 2 . . .				5
Bitr. sekr. (1)	Cr 1 . . .					2		1	1	1
* (a)	h B 6. .			1—3	5—7	2	1		1		1	1
Stomnotarie (1)	h Ae 27	1	1
l:e stenograf (a)	A 26
Stenograf (1)	Ae 25. .	C
l:e byråsekr. (1)	Ao 23. .	1	1
Korr.Iäsare (a)	A 22...
» (1)	Ae 21. .												3
Stenograf (a)	A 21...	ca	12
l:e kanslist (1)	Ao, Ae
	19.....	i	1	1	1
Kanslist (1)	h Ae 17	3	3	1	1	1		1			1	1
» (a)	h A 17.								1	1	1

a arvodestjänst, 1 — lönegradsplacerad tjänst, h = högst, RFK = riksdagens förvaltningskontor.

Till samtliga ordinarie sekreterare skall utgå avlöningsförstärkning. Stenograforganisationen
föreslås bli gemensam för kamrarna. Tjänsten som

Sammansatt konstitutions- och hankoutskotts betänkande nr 2 år 1966

stomnotarie i andra kammaren avses tills vidare hållas vakant och funktionen
oinliänderhas som bisyssla.

Tjänsterna som sekreterare i kamrarna och konstitutions- och statsutskotten
skall enligt avtalet tillhöra »frikrets».

Av bisysslorna hänför sig flertalet, ca 25, till kamrarna: 2 ersättare för
kammarsekreterarna, 2 biträdande jurister i första och 1 i andra kammaren,
1 gemensam kontaktman riksdag—skola, 1 förste kanslist i andra kammaren,
ca 4 reservstenografer och 14 maskinskrivare vid snabbprotokollet.
Inom utskotten avses 4 bisysslor förekomma, nämligen 1 sekreterare och
1 biträdande sekreterare i utrikesutskottet, 1 biträdande sekreterare (»andre
man») i bankoutskottet och 1 ltamrerare i statsutskottet. Slutligen skall den
till förvaltningskontoret hörande funktionen som föreståndare för »Riksdagsdebatterna»
uppehållas som bisyssla.

Av de ordinarie tjänsterna föreslås 4 tillsatta med konstitutorial ( = Ao i
tabellen) och övriga 24 med förordnande tills vidare, högst 3 år (= Cr i
tabellen), dock att kammarsekreterarna förutsätts bli förordnade årligen.
Ordinarie tjänst förutsätter heltidstjänstgöring hela året. Detta bör, där
det inte redan förekommer, enligt utredningen ordnas på tre vägar: genom
arbetsomläggning, ökad service och fyllnadstjänstgöring vid annat organ
än det där tjänsten placerats. Riksdagen har i anledning av utredningens
första betänkande beslutit en arbetsomläggning med huvudsyfte att, bl. a.
genom utvidgat uppskovsförfarande, åstadkomma en utjämning av arbetsbördan
över riksdagsåret. Detta medför pa sina hall ett ökat kansliarbete
mellan sessionerna. I utskotten bör en arbetsrationalisering även kunna ske
genom att antalet specialföredragande minskas, genom att även i övrigt
arbetsuppgifter som nu utförs som bisysslor överförs till fast anställda
tjänstemän varigenom antalet arvodesanställda och deras tjänstgöringstid
minskas, och slutligen även genom att remissförfarandet i motionsärenden
begränsas där så kan ske utan sakliga nackdelar. Servicesynpunkter anförs
främst för att även kammarkanslierna förses med kvalificerade befattningshavare
året runt. I fråga om fyllnadstjänstgöring framhåller utredningen
att viss samordning är möjlig mellan konstitutionsutskottet och riksdagens
ombudsmän samt mellan statsutskottet och riksdagens revisorer.

Som förutsättning för inrättande av icke-ordinarie tjänster har utredningen
uppställt, att dessa skall avse heltidstjänstgöring under minst
8 månader av året. Avtalet innehaller, att icke-ordinarie tjänsteman skall
vidkännas C-avdrag (= hela lönen) när det inte finns möjlighet att bereda
honom arbete och han ej åtnjuter semester. Beträffande vissa stenografer
avses heltidstjänstgöring ordnad genom att de under (i första hand) sessionstid
bereds även annat arbete inom riksdagen. Utredningen förutsätter
att fyllnadstjänstgöring i princip skall kunna ifrågakomma också för ickeordinarie
tjänstemän, i särskilda fall, närmast avseende stenografer, även
utanför riksdagsförvaltningen.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 3 avd. Nr 2

4 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 år 1966

Beträffande den förväntade årliga tjänstgöringstiden på de föreslagna
28 icke-ordinarie tjänsterna framgår av betänkandet endast att en kanslist
förutsätts ha helårsarbete på vartdera kammarkansliet. I fråga om de drygt
40 arvodestjänsterna berörs motsvarande spörsmål endast beträffande de
12 16 arvodesanställda biträdande sekreterare som omfattas av förslaget.

Om dessa har i en anmärkning till avtalet upplysts att de av utredningen
förutsatts komma att tjänstgöra, i andra lagutskottet (1) liela året, i konstitutions-
och statsutskotten (1—3 resp. 5—7) del av sessionerna och i övriga
utskott (5) hela sessionstiden.

Utredningen förordar att en viss integration eftersträvas i personalorganisatoriskt
hänseende mellan de olika organen. Expertis inom en enhet bör
kunna anlitas även hos en annan.

I ett särskilt avsnitt uppehåller sig utredningen vid kvalifikationskrav
och rekrytering, varvid understryks att höga krav måste ställas på tjänstemännen
och att organisationen bör utformas så att den underlättar en god
rekrytering.

De ordinarie tjänstemän, som tillsätts med förordnande, kommer att
kunna behålla sina bottentjänster, om de har sådana, men kommer endast
att kunna utöva riksdagstjänsten. överstatförande av bottentjänsterna bör
enligi utredningen i princip kunna ske men med vissa begränsningar med
hänsyn till riksdagens särskilda förhållanden.

Beträffande tillsättning av tjänst föreslår utredningen ingen ändring
annat an vad gäller första tillsättningen som i princip skall ske före innevarande
års utgång. Utredningen förordar som en engångsanordning, att
tillsättningsförfarandet anförtros en särskild nämnd, förslagsvis med 5 ledamöter
jämte erforderligt kanslimässigt och sakkunnigt biträde. På utredningens
förslag har också flertalet befattningar efter beslut av talmanskonferensen
utannonserats.

Utredningen föreslår att samma bestämmelser skall gälla i fråga om ledigforklarande
av tjänst som redan återfinns i tjänstemannastadgan. Besvärsratt
föreslås efter vissa överväganden föreligga hos bankoutskottet och efter
samma principer som eljest inom statsförvaltningen; bl. a. skall besvärsrätt
inte föreligga i fråga om de högsta tjänsterna på grund av deras förtroendekaraktar.
Utredningen förordar emellertid, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om förslag till lagändring som till regeringsrätten
överför prövning av rättsbesvär inom riksdagsförvaltningen.

Frågan om tjänstebenämningar har ej definitivt penetrerats av utredningen.
De begagnade benämningarna, vilka framgått av tabellen, ger alltså
ej uttryck för något slutligt ställningstagande.

Beslut om inrättande av nya tjänster föreslås skola fattas av riksdagen,
med rätt emellertid för förvaltningskontorets styrelse att på framställning
av vederbörande organ inrätta extra ordinarie eller extra tjänst eller arvodestjänst.

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 är 1960 ■>

Hällen att besluta lönegradsplacering i 1''räga om tjänster med hogstlönegrad
avses tillkomma vederbörande organ eller samråd med förvaltningskontoret,
dock alt kontoret skall ha beslutanderätten då det gäller att
utnyttja högsta lönegraden, It b, för arvodesanställd biträdande sekreterare.
De olika organen föreslås också få rätt att själva besluta om ersättning åt
bisysslehavare intill ett belopp motsvarande B 5; högre ersättning skall
beslutas av förvaltningskontoret.

I övergångsbestämmelser till avtalet talas bl. a. om särskild ersättning
i vissa fall. Tjänsteman, som varit anställd i riksdagen fr. o. m. vårsessionen
1902 och som anmäler sig till men inte blir innehavare av lönegradsplacerad
tjänst eller som varit dubbelanställd och i den nya organisationen får
lägre lön än summan av den från de båda anställningarna förut uppburna
lönen, må efter överenskommelse mellan förvaltningskontoret och berörd
huvudorganisation erhålla särskild ersättning, som dock ej får överstiga
vad vederbörande uppburit från riksdagen under andra halvåret 1966.

Slutligen må antecknas att utredningens förslag, enligt vad som framhålls
i betänkandet, inte kommer att lägga hinder i vägen för övergång till en
ny kammar- och utskotlsorganisation. Garantier härför ges av tjänsternas
konstruktion, som alltså innebär att endast 4 medför en starkare bundenhet
för riksdagen genom konstitutorial, samt av att de allmänna reglerna
om förflytlningsskyldighet förutsätts bli tillämpliga.

Utskottet

En viktig strävan hos riksdagen under senare år har varit att trots den
ständigt stigande arbetsbördan åstadkomma förbättrade arbetsförhållanden
för ledamöterna och en ökad service såväl till ledamöterna som till allmänheten.
Riksdagens organisationsutredning är ett av de främsta uttrycken för
denna strävan. Dess huvuduppgift har varit att föreslå sådana förstärkningar
av riksdagens förvaltnings- och personalorganisation, att riksdagen
får bättre arbetsinässiga förutsättningar. Det kan också idag konstateras
att avsevärda förbättringar redan inträtt som en följd av de reformer som
hittills vidtagits i anledning av dess tidigare förslag. Den effektivisering av
riksdagsarbetets bedrivande som kommit till stånd i enlighet med utredningens
rekommendationer i dess första betänkande bär medfört väsentliga
lättnader under årets riksdag. Som exempel härpå må antecknas att medan
under åren 1950—1965 i genomsnitt omkring 45 % av vårsessionens plenitid
varit förlagd till maj månad, har nämnda procenttal under innevarande
år nedgått till 28—29 % trots att ärendemängden varit minst lika stor som
förut. Tillkomsten av riksdagens förvaltningskontor har också medfört en
välbehövlig förstärkning av riksdagens grepp om dess interna förvaltningsangelägenheter.

Genom de reformer, som sålunda kommit till stånd, har ett gynnsamt

6 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 år 1966

utgångsläge skapats för prövningen av frågan om övergång till en ändrad
personalorganisation. Under de gångna åren har allt starkare reformkrav
gjort sig gällande i detta hänseende. Redan år 1959 framlade en intern riksdagsutredning
ett förslag till ny personalorganisation, innebärande övergång
från nuvarande ordning med endast tillfälligt anställda tjänstemän
till ett fastare system. Även författningsutredningen, som tillmätte frågan
stor vikt och ägnade den särskild uppmärksamhet, förordade en reform
i samma riktning. I sammansatta konstitutions- och bankoutskott har vidare
behandlats reformyrkanden åren 1963 och 1964.

Det sammansatta utskott, som behandlade frågan år 1963, underströk
särskilt vikten av att en personalorganisatorisk förändring inte föregriper
övervägandena i författningsfrågan om en ändrad kammar- och utskottsorganisation.
I den då föreliggande situationen, då författningsutredningens
betänkanden helt nyligen framlagts, ansåg utskottet att en i och för sig
välbehövlig reform av personalorganisationen borde anstå. Synpunkten att
övergång till en ny kammar- och utskottsorganisation inte bär försvåras är
självfallet giltig även idag. Utskottet liar därför inledningsvis särskilt granskat
det nu föreliggande betänkandet med hänsyn till dess möjliga konsekvenser
i nämnda hänseende. Utskottet har därvid funnit, att några farhågor
av angivet slag inte behöver hysas inför förslagets förverkligande.
Endast ett begränsat antal ordinarie tjänster föreslås, totalt 28, och av
dessa förutsätts endast 4 tillsatta med konstitutorial medan övriga föreslås
konstruerade med förordnande tills vidare med maximerad förordnandetid.
Allmänna regler om förflyttningsskyldighet avses vidare bli tillämpliga.
Även om man beaktar hela antalet lönegradsplacerade tjänster enligt förslaget,
sålunda även de icke-ordinarie som likaledes avses bli 28, synes det
kunna förutses att komplikationer inte skall uppkomma vid övergång till
en ny kammar- och utskottsorganisation. Man kan enligt utskottets bedömning
utan vidare säga sig, att om den aktuella tanken på en enkammarriksdag
med omkring 350 ledamöter förverkligas, kommer behovet av tjänstemän
inte att på sådant sätt minska inom vare sig kammarkansli eller utskottsorganisation,
att de resurser som det nu framlagda förslaget åsyftar
blir för stora.

De skäl, som av utredningen anförts till förmån för en fastare personalorganisation
hos riksdagens kamrar och utskott, framstår för utskottet som
bärande och övertygande. Det må också erinras om att principiell enighet
om en reform i denna riktning förelegat alltsedan det förra kommittéförslaget
i ämnet framlades år 1959. Den fråga, som då orsakade delade meningar
och föranledde att en reform inte genomfördes, gällde i vad mån
riksdagens tjänstemän bör helt knytas till riksdagen och uppföras på dess
egen stat. I likhet med utredningen finner utskottet, att avgörande principiella
skäl av konstitutionell natur talar för en sådan ordning.

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 år 1966

Den av utredningen föreslagna personalorganisationen inrymmer i stort
sett lika många funktioner som den nuvarande. Någon nedskärning liar alltså
inte ansetts möjlig. Vissa begränsningar förordas, lika. i fråga om stenografernas
antal, men häremot står behov av vissa förstärkningar på andra
punkter. Härtill kommer att förslaget innebär en inte oväsentlig ökning av
de faktiska resurserna genom att vissa befattningar, som idag är förenade
med tjänstgöring i huvudsak under sessionstid, föreslås bli årstjänster och
genom att bisysslesystemet avses i ganska betydande omfattning bli ersatt
med en ordning, enligt vilken tjänstemännen helt ägnar sig åt riksdagsarbetet
under anställningstiden med ledighet från annan tjänst. En självfallen
förutsättning för detta förslag har varit, att utredningen funnit arbetsuppgifter
föreligga som kräver att varje tjänsteman tas i anspråk i den omfattning
som angetts. Utredningen har framhållit att detta förutsätter i första
hand viss arbetsrationalisering, som bl. a. skulle möjliggöra begränsning av
antalet tillfälliga befattningshavare eller av deras tjänstgöringstid samt
någon inskränkning av remissförfarandet i motionsärenden. Vidare förutsätter
utredningens förslag, att fyllnadstjänstgöring hos annat organ än där
vederbörande tjänsteman är placerad kommer till stand eller att C-avdrag
verkställs under tid då en befattning inte medför tillräckliga arbetsuppgifter
för innehavaren. I viss del åsyftar förslaget en ökning av riksdagens service
till ledamöter och allmänhet genom förstärkning av personalresurserna.

Med hänsyn till den starka ökning, som riksdagens arbetsbörda undergått
och som kan förutses fortgå, finner sig utskottet kunna godtaga utredningens
förslag i fråga om personalorganisationens omfattning. Särskilt vill
utskottet understryka vikten av att kvaliteten i det arbete, som framläggs
av riksdagens organ, inte eftersätts till följd av personalbrist. Det framstår
emellertid för utskottet som synnerligen angeläget, att riksdagen med uppmärksamhet
följer utvecklingen och tillser att utredningens intentioner förverkligas.
Då någon minskning av antalet permanenta funktioner knappast
kommer till stånd, är det naturligtvis ett viktigt önskemål, att sådan arbetsrationalisering
verkligen sker, som medför en minskning av antalet tillfälliga
tjänstemän, såsom specialföredragande i utskott etc., och en förkortning
av tjänstgöringstiden för de arvodesanställda befattningshavarna. Likaledes
är det uppenbarligen angeläget att tillse, att fyllnadstjänstgöring respektive
C-avdrag kommer till stånd där så är sakligt motiverat. Utskottet
har särskilt uppmärksammat utredningens uttalande om fyllnadstjänstgöring,
att utredningen i fråga om läget för dagen för sin del funnit möjligheter
föreligga till en viss samordning mellan konstitutionsutskottet och
riksdagens ombudsmän och mellan statsutskottet och riksdagens revisorer.
Det är givetvis både värdefullt och angeläget att den fyllnadstjänstgöring
som här förutsätts förverkligas och blir en kontinuerlig förbindelselänk
mellan nämnda organ och verk. Det framstår emellertid för utskottet som

8 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 är 1966

tydligt, att utredningen inte bör tolkas så, att möjligheterna och behovet av
fyllnadstjänstgöring skulle anses uttömda därmed. Snarare torde det förhålla
sig så, att frågan inte kunnat slutgiltigt och allsidigt penetreras, något
som är naturligt med hänsyn bl. a. till de aktuella reformsträvandena beträffande
både ombudsmännen och revisorerna. Även på andra håll än de
nämnda torde för övrigt fyllnadstjänstgöring kunna ifrågakomma. En annan
punkt i utredningens allmänna överväganden, som bör upptas i detta
sammanhang, gäller värdet av integration i personalorganisatoriskt hänseende
mellan riksdagens skilda organ. Utskottet kan till fullo instämma i
utredningens uttalande om vikten av att eftersträva sådan integration med
hänsyn till den rationalisering och arbetsutjänming som därigenom kan
vinnas.

De organ, som närmast kommer i blickfältet då det gäller att, på sätt
utskottet förordar, följa utvecklingen på förevarande område, är talmanskonferensen
och förvaltningskontoret. Detta har också förutsatts av utredningen,
som bl. a. uttalat att frågor om fyllnadstjänstgöring bör underställas
talmanskonferensen då så anses påkallat. Det ligger även i linje med
de uttalanden, som gjordes från riksdagens sida i samband med behandlingen
av utredningens första båda betänkanden, att ge ifrågavarande båda
organ en central ställning. Det bör emellertid understrykas, att de olika
enheterna även framdeles bör äga beslutanderätten inom var sitt område,
där det inte på vissa särskilda punkter stadgas avvikelser. Det lämpligaste
synes vara att kamrarna och utskotten var för sig tillhandahåller talmanskonferensen
och förvaltningskontoret de uppgifter om de interna förhållandena,
som erfordras för överblick och gemensam planering, och att
de nämnda båda organen utövar sin ledning i samråd och genom rekommendationer.
Sålunda bör talmanskonferensen i samband med framställning
om uppskov med ärendens behandling underrättas om de arbetsuppgifter ''i
övrigt, som avses ankomma på vederbörande befattningshavare, samt om
omfattningen och förläggningen av fyllnadstjänstgöring och sådan »integrerad»
tjänstgöring som ovan nämnts. Talmanskonferensen bör även göra
sig underrättad om utskottens remissförfarande i motionsärenden. För\altningskontoret

gifter om antalet specialföredragande och om tjänstgöringstider. I den män
kammare eller utskott avser att ta i anspråk icke-ordinarie eller arvodesanställd
tjänsteman även mellan sessionerna eller eljest i större omfattning
än som förutsatts i utredningens betänkande, bör uppgift därom jämte
motivering tillställas förvaltningskontoret. I sistnämnda hänseende må erinras
om att det enligt gällande bestämmelser i princip alltid åligger kammare
och utskott att lämna sådan motiverad uppgift till förvaltningskontoret
så snart en tjänsteman alls skall tas i anspråk mellan sessionerna.
Denna föreskrift tillkom under den tid, då sådan tjänstgöring betraktades
som extraordinär. Då nu fasta ordinarie årstjänster inrättas hos samtliga

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 är 19C>C> 9

organ, synes det naturligt att bibehålla ifrågavarande uppgiftsplikt beträffande
annan personal. Härmed avser utskottet naturligtvis inte, att andra
tjänstemän än de ordinarie i princip ej skall anlitas mellan sessionerna,
utan endast att förhållandena och utvecklingen bör kunna överblickas, något
som är särskilt betydelsefullt för den framtida prövningen av äskanden
om nya tjänster.

Utskottet vill anmärka, att den information, som sålunda förordas förekomma
mellan talmanskonferensen, förvaltningskontoret och de olika organen
i övrigt, självfallet får betydelse utöver blott att ge underlag för en tillsyn
över utvecklingen på personalsidan. Den skapar även förbättrade möjligheter
för en rationell planering i stort, något som är av särskilt värde i
ett läge då övergång till en ny kammar- och utskottsorganisation är aktuell
eller nyligen genomförts.

Ett annat frågekomplex av stor både praktisk och principiell räckvidd,
som ingående behandlats av utredningen, gäller kvalifikationskrav och
rekrytering. Då utskottet övergår härtill, synes det lämpligt att utgå från
det träffade avtalets innehåll. Utskottet vill härvid, med anledning av vad
som anförts i motionen II: 944 om att riksdagens möjligheter att påverka
ärendet i någon mån förbisetts genom förhandlingarna, erinra om att utredningen
förhandlat på grundval av riksdagens bemyndigande, vilket getts
i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan i dess memorial 1966: 25.
Av detta memorial framgick hur ärendet avsågs skola handläggas och att
förfarandet överensstämmer med praxis beträffande statsförvaltningen i
övrigt.

Beträffande den ordinarie sekreterarpersonalen innebär avtalet, att den
i lönehänseende jämställts med de högsta tjänstemannakategorierna inom
statsdepartementen. Avtalet som sådant ligger utanför utskottets bedömning,
men det bör antecknas att utskottet ansluter sig till de överväganden
av organisatorisk art som ligger bakom de överenskomna anställningsvillkoren.
Riksdagen har otvivelaktigt behov av tjänstemän med de kvalifikationer,
som krävs för en hög ställning i Kungl. Maj :ts kansli. Utskottet tillstyrker
också det förslag som utredningen framlagt i fråga om avlöningsförmåner
till de fyra befattningshavare, vilkas tjänster enligt avtalet skall
utgöra »frikrets»; vid lönegradsplaceringen har utredningen här, efter
vad som angetts i betänkandet, beaktat lönegradsplaceringen för statssekreterare.
Med avseende på andra lönegradsplacerade tjänster än sådana
för sekreterarpersonal har utskottet uppmärksammat, att lägre befattningar
än som kanslist inte upptagits i förslaget. Detta torde sålunda förutsätta,
att vanliga skrivgöromål i huvudsak utförs av riksdagens skrivbyrå,
och att förvaltningskontoret liksom hittills tillhandahåller personal
för expeditionsvaktssysslorna. Enligt utskottets bedömning kunde det
ifrågasättas, om det med dessa förutsättningar erfordras ett så stort antal
kanslistbefattningar som utredningen upptagit. Utskottet vill emellertid

10 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 är 1966

inte motsätta sig förslaget; det högst-lönesystem, som gäller för ifrågavarande
tjänster, medger också en differentierad lönsättning.

Utskottet finner det angeläget att understryka vikten av att samtliga de
befattningar, som den nya organisationen kommer att innehålla, högre såväl
som lägre, verkligen besätts efter normer som motsvarar den avtalade
lönsättningen. Det måste sålunda genomgående noga beaktas, att riktiga
kvalifikationskrav upprätthålls. Det är enligt utskottets mening bättre, att
vissa tjänster tills vidare får stå vakanta, än att de besätts på ett med hänsyn
till lönsättningen och arbetsuppgifterna mindre tillfredsställande sätt.
Angeläget är också att enhetliga normer tillämpas för de olika organen.
Förslaget om en särskild nämnd för det första tillsättningsförfarandet, vartill
utskottet återkommer i det följande, har särskilda förtjänster från denna
synpunkt.

Som utredningen framhållit kan emellertid vissa svårigheter framkomma,
då det gäller att rekrytera och behålla tjänstemän med önskvärda kvalifikationer.
Konkurrensen om den bästa arbetskraften är stor, och riksdagen
har så till vida ett mindre gynnsamt utgångsläge än Kungl. Maj :t som
karriärmöjligheterna inom riksdagsförvaltningen är begränsade. Med hänsyn
härtill är det, som utredningen understrukit, angeläget att konstruera
riksdagstjänsterna på sådant sätt, inte endast med avseende på lönsättningen,
att rekryteringen underlättas. Utskottet vill i detta hänseende till
en början instämma i utredningens uttalande, att den nya organisationen
bör ge vissa möjligheter till karriär inom riksdagsförvaltningen. Utredningen
torde väl i första hand ha tänkt på den inre förvaltningen, men vissa befordringsvägar
föreligger otvivelaktigt även utanför denna, vilka bör tillvaratas.
Det ma härtill antecknas, att den fyllnadstjänstgöring, som berörts
i det föregående, innebär möjligheter att meritera för befordringstjänst inom
riksdagens verk. Utskottet vill även instämma i utredningens uttalande,
att anställning i riksdagen bör vid tillsättning av tjänst inom statsförvaltningen
i övrigt tillmätas minst samma värde som jämförlig tjänstgöring i
annan befattning. Detta förutsätter emellertid att riksdagen på sätt utskottet
förordat iakttar höga kvalifikationskrav vid förordnande på här ifrågakommande
befattningar.

Rekryteringen till riksdagstjänsterna kan, som utredningen framhåller,
även underlättas genom att befattningshavarnas återgång till deras tidigare
karriär inte försvåras. Utskottet ansluter sig till vad utredningen anfört
i fråga om möjligheter till tjänsteförening och om principer för överstatförande
av bottentjänster. I sistnämnda hänseende förutsätter betänkandet
ett uttalande från riksdagens sida. Med anslutning till vad utredningen anfört
föreslår utskottet, att överstatförande i de fall som här kommer i fråga
får ske enligt samma principer som eljest tillämpas men med de två inskränkningarna,
att beslut om överstatförande dels inte får fattas beträffande
nyanställd befattningshavares bottentjänst förrän ett år av anställ -

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotls betänkande nr 2 år 1966 11

ningstiden förflutit, dels i samband med organisationens genomförande vid
instundande årsskifte inte får i något fall beslutas förrän efter utgången av
vederbörande tjänstemans första förordnandeperiod. Som utredningen framhållit
kommer den nya ordningen att medföra en inte oväsentlig förbättring
från Kungl. Maj :ts synpunkt även med de nämnda båda begränsningarna,
eftersom riksdagstjänstemännen med nuvarande system i stor utsträckning
är tjänstlediga under avsevärd tid utan att överstatförande alls är möjligt.

Det kan emellertid å andra sidan inte heller bortses från att den relativa
löslighet i anställningen, som förordnande tills vidare innebär, kan i vissa
fall medföra svårigheter vid rekryteringen. Med hänsyn till övervägandena
om en författningsreform kan dock en fastare anställningsform än som föreslagits
av utredningen inte nu övervägas. Utskottet instämmer emellertid i
utredningens uttalande, att frågan om införande av förordnandetjänster
tillsatta för bestämd tid bör upptas till förnyad prövning i samband med
en blivande författningsreform. Oavsett detta bör riksdagen tillse att dess
tjänstemän bereds en motsvarande trygghet i händelse av uteblivet förnyat
förordnande som i övrigt är gängse. Dels bör tillfredsställande pensionsförhållanden
åstadkommas och dels bör riksdagen eftersträva att bereda
avgående befattningshavare skäliga reträttposter, oavsett om de avgått på
egen begäran eller ej. I detta sammanhang vill utskottet uttala, att frågan
om förnyat förordnande bör, där så kan ske, upptagas till avgörande i så
god tid före förordnandeperiodens utgång, att skäligt rådrum ges för övergång
till annan verksamhet. Vad här sagts har särskild betydelse för de
tjänstemän som inte innehar annan tjänst än förordnandetjänsten.

Beträffande de arvodestjänster, som upptagits i förslaget, kommer läget
att bli, att riksdagen liksom hittills vid rekryteringen blir beroende av att
vederbörande beviljas tjänstledighet av sin arbetsgivare. Som utredningen
framhållit bör riksdagens tidigare uttalanden om att myndigheterna bör
visa tillmötesgående i här åsyftade fall alltjämt äga giltighet. Detta framstår
som så mycket mera befogat som den praktiska betydelsen därav blir
avsevärt ringare för myndigheterna än hittills genom att arvodestjänsterna
blir väsentligt färre och dessutom kommer att avse kortare anställningstid.

Om vissa enskildheter i utredningens förslag får utskottet vidare anföra
följande. Som framgått av det förut sagda tillstyrker utskottet förslaget i
vad avser tjänsternas konstruktion, som beträffande ordinarie tjänstei
alltså innebär att 4 tjänstemän tillsätts med konstitutorial och 24 med förordnande
tills vidare. De sistnämnda avses skola förordnas, kammarsekreterarna
för högst ett år och övriga, däribland utskottssekreterare, för högst
tre år. I motionen 11:944 kritiseras denna olikhet mellan kammar- och
utskottssekreterare och hemställs att samma förordnandetid skall gälla,
med hänsyn till riksdagsstadgans föreskrift anser sig motionärerna förhindrade
att föreslå tre år, varför de förordar ett år. Utskottet kan instämma
med motionärerna däri, att skillnaden mellan kammar- och ut -

12 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 år 1966

skottssekreterare i och för sig knappast är motiverad. Med hänsyn till den
rådande principiella enigheten om övergivande av nuvarande tvåkammarsystem
synes likväl kammarsekreterarna tills vidare böra förordnas för
högst ett år i sänder. Att införa samma korta tid även för utskottssekreterare
skulle innebära, att den i egentlig mening fasta personal, som riksdagen
erhåller genom den nya organisationen, blir mycket ringa. Utskottet
finner sig därför böra följa utredningens förslag och avstyrker sålunda
motionen i denna del. Utskottet vill liksom utredningen framhålla, att förordnandetidens
längd självfallet skall kunna i det enskilda fallet anpassas
till vad som bedöms lämpligt. Utskottet ansluter sig även till vad som anförts
i fråga om tillsättande organ och om samråd före tillsättning av tjänst
som förutses bli förenad med skyldighet att fullgöra fyllnadstjänstgöring
hos visst riksdagens verk. Till det sistnämnda må antecknas att konstitutionsutskottet
uttalat sig för att de föredragandetjänster hos utskottet, som
skall vara samordnade med riksdagens ombudsmannaämbeten, inte bör
besättas annat än i samförstånd med ombudsmännen.

Utskottet finner sig vidare kunna godtaga utredningens ställningstaganden
i frågorna om besvärsrätt och besvärsinstanser. Riksdagen bör i skri\else

prövningen av besvär i rättsfrågor inom riksdagsförvaltningen förläggs till
regeringsrätten enligt samma principer som gäller inom statsförvaltningen
i övrigt. I motionen II: 944 har hemställts om att utredningens förslag beträffande
besvärsrätt inte måtte antas. Som grund härför åberopas endast
utskottens gamla suveränitet i fråga om anställning av sina tjänstemän.
Detta kan enligt utskottets mening inte utgöra bärande skäl mot införande
av besvärsrätt, särskilt inte då utredningens förslag överensstämmer med
allmänna regler, varav följer vissa begränsningar som får praktisk betydelse
just i fråga om utskotten. Motionen avstyrks sålunda även i
denna del.

Frågan om tjänstebenämningar har inte slutligt penetrerats av utredningen.
Utskottet utgar från att frågan blir föremål för ytterligare överväganden
inom utredningen.

Beslutanderätten i fråga om lönegradsplacering av befattningshavare med
tjänst i liögst-Iönegrad och om bestämmande av avlöningsförmåner till arvodesanställd
personal synes lämpligen böra regleras på sätt utredningen
föreslagit.

I fråga om inrättande av nya tjänster finner utskottet, med anslutning
till vad utredningen anfört, att beslutanderätt bör tillkomma styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor enligt samma principer som gäller beträffande
riksdagens verk. Styrelsen bör sålunda äga inrätta extra ordinarie och
extra tjänster samt arvodestjänster ävensom besluta om göromålsförordnande.
Däremot bör de enskilda organen inte själva äga befogenhet att in -

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 är 1960 13

rätta nyu tjänster. De bär emellertid vid behov äga besluta om anställning
av bisysslekaraktär.

Konstitutionsutskottets kanslifråga, som behandlades av ett sammansatt
konstitutions- och bankoutskott år 1964 varvid uttalades att frågan borde
lösas med begagnande av nämnda utskotts initiativrätt, får genom förevarande
förslag en lösning. Förslaget utgår från dechargearbetets nuvarande
omfattning och uppläggning. Enligt vad som inhämtats från konstitutionsutskottet
är förslaget tillfredsställande även med en sådan ändrad
uppläggning av dechargen som för närvarande övervägs.

Utredningen har som redan antecknats föreslagit, att tillsättningen första
gången av flertalet nya tjänster skall uppdras åt en särskild nämnd. I
motionen II: 944 hemställs att detta förslag inte förverkligas såvitt avser
tillsättning av utskottssekreterare. Till grund för sitt förslag har utredningen
anfört följande. Motsvarande anordning har i flera sammanhang
förekommit inom den Kungl. Maj :t underställda statsförvaltningen. Utredningen
har funnit att de skäl som talar för en sådan ordning framstår som
alldeles särskilt starka i nu förevarande sammanhang. Uppdelningen av
de tillsättningsfunktioner, som eljest i sista hand ligger hos Kungl. Maj :t,
på ett flertal olika riksdagsorgan med mycket små resurser i jämförelse
med Kungl. Maj :t utgör ett alldeles särskilt starkt skäl för en tillsättningsnämnd.
önskvärdheten av att enhetliga tillsättningsnormer tillämpas och
att en för framtiden lämplig praxis inleds talar vidare här liksom inom den
Kungl. Maj :t underställda statsförvaltningen för en särskild övergångsanordning.
Ytterligare skäl därför utgör angelägenheten av att astadkomma
en verklig inventering av möjliga aspiranter och av att trots tidsbrist kunna
genomföra organisationsförändringen på ett i alla hänseenden tillfredsställande
sätt, förhållanden som talar för en centralisering av tillsättningsförfarandet
till ett särskilt organ med erforderliga tekniska resurser. Utskottet
finner dessa skäl helt övertygande och tillstyrker därför förslaget. Någon
anledning att göra undantag för utskottssekreterare kan utskottet ej anse
föreligga; snarare borde förfarandet ha gjorts ännu mera omfattande. Motionen
avstyrks alltså även i denna del.

Efter beslut av talmanskonferensen i enlighet med rekommendation i betänkandet
har flertalet tjänster utannonserats som en förberedelse för ett
sådant särskilt tillsättningsförfarande som åsyftas. Detta har i motionen
II: 944 kritiserats med avseende på sådana befattningar, som för framtiden
avses ej bli omfattade av regler om skyldighet att ledigförklara tjänster.
Utskottet vill för sin del uttala, att det framstår som högst värdefullt att
riksdagen genom utannonseringen får vetskap om vilka aspiranter som
står till buds även i fråga om de höga tjänsterna, och att det kan vara av
värde att ett motsvarande förfarande tillämpas även i framtiden även om
det inte föreskrivs i författningsbestämmelser.

14 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 år 1966

Samtliga tjänster inom den nya organisationen utom de som sekreterare i
kamrarna och sådana arvodestjänster som avses endera ha bisysslekaraktär
eller medföra kortare årlig tjänstgöring än under riksdagens sessionstid
bör omfattas av det särskilda tillsättningsförfarandet. De till förvaltningskontoret
knutna tjänsterna bör dock tillsättas av kontoret. Nämnden bör
bestå av fem ledamöter och utses av talmanskonferensen. Av stor vikt är
att nämnden får till sitt förfogande föredragande och särskild expertis,
vilka står utanför den inre riksdagsförvaltningen och även i övrigt intar en
obunden ställning. De olika arbetsfält, från vilka riksdagens tjänstemän
huvudsakligen rekryteras, bör representeras. Med hänsyn till vad som anförts
om värdet och behovet av fyllnadstjänstgöring föreligger särskilda
skäl för att söka sakkunnigt biträde inom riksdagens verk, t. ex. bland riksdagens
ombudsmän. Vid tillsättningen bör noga iakttas vad förut anförts
om kvalifikationskrav. Särskilt bör det beaktas, att de enheter som det gäller
var för sig är av ringa storlek. Stor vikt måste därför fästas vid personliga
kvalifikationer, medan anciennitetshänsyn och liknande inte bör tillmätas
utslagsgivande betydelse. Det bör också iakttas att det, som ovan
anförts, är bättre att låta vissa tjänster tills vidare hållas vakanta än att
tillsätta dem utan att personer med fullt övertygande meriter funnits stå
till förfogande. Nämnden bör samråda med de organ där de olika tjänsterna
är placerade. Det bör inte ankomma på nämnden att utfärda anställningsbevis,
utan sådana bör meddelas i den ordning som utredningen föreslagit.
Besvärsrätt bör i enlighet med utredningens förslag föreligga till bankoutskottet
i fråga om alla tjänster på löneplanerna A och B.

Den föreslagna förändringen av personalorganisationen påkallar ändring
av 30 § riksdagsstadgan, som innehåller de grundläggande bestämmelserna
om riksdagens tjänstemän. Utskottet har utarbetat ett förslag till ändrad
lydelse av stadgandet. I mom. 1 har intagits bestämmelser om inrättande
av tjänster, i mom. 2 regler om tjänstetillsättning, förordnandetid och anställningsbevis.
Förslaget återspeglar i denna del betänkandet och vad ovan
anförts i nämnda frågor. I mom. 3 har utskottet, efter mönster av 15 § 1
mom. kamrarnas ordningstadgor, infört ett stadgande soin fastslår sekreterarnas
ansvar som chefer för respektive kammar- och utskottskanslier. I
mom. 4 föreslås en reglering av beslutanderätten i fråga om semester och
annan ledighet för tjänstemän. Motsvarande stadgande återfinns för statsförvaltningen
i övrigt i allmänna verksstadgan. Enligt utskottets mening bör
talmännen och utskottens ordförande besluta i nämnda hänseenden. I mom.
5 har utskottet upptagit bestämmelser om den informationsplikt som enligt
ovan utvecklats bör åläggas kamrarna och utskotten. Det må antecknas att
första stycket omfattar såväl fyllnadstjänstgöring som sådan »integrerad»
tjänstgöring varom förut talats. Andra stycket omfattar av tekniska skäl
formellt alla tjänstemän som inte har ordinarie tjänst, sålunda även de
båda kammarkanslister och den biträdande sekreterare i andra lagutskot -

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 är 1966 15

tet, i fråga om vilka utredningen angetl sig ha förutsatt tjänstgöring mellan
sessionerna. 1 praktiken kommer detta inte att vålla någon olägenhet.

I inom. 0 slutligen har utskottet infört en hänvisning till tjänstemannastadgan
i fråga om besvärsrätt, varom torde höra lämnas föreskrifter i nämnda
stadga. De nuvarande bestämmelserna om tillsättande av personal hos förvaltningskontoret
och kanslideputerade har inte getts någon motsvarighet,
då något behov därav ej ansetts föreligga. Utskottet bär övervägt, om regler
bort ges beträffande särskilda utskott, men funnit att detta ej erfordras
med hänsyn till den avfattning som getts paragrafen.

Den nya lydelsen av 30 § riksdagsstadgan bör träda i kraft den 1 januari
1967. Den särskilda tillsättningsnämnden skall fungera dessförinnan och
kan därför ej regleras i ett övergångsstadgande. Ej heller är den förenlig
med den nuvarande lydelsen av 30 §. Utskottet föreslår den tekniska lösningen,
att riksdagen med omedelbar verkan upphäver ifrågavarande stadgande
och åt! nämnden etableras i kraft av särskilt riksdagsbeslut under den
korta övergångstiden i slutet av innevarande år innan den nya lydelsen av
30 § trätt i kraft.

Genomförandet av den nya personalorganisationen föranleder även i övrigt
vissa författningsändringar. I första hand bör tjänstemannastadgan
för riksdagens förvaltningskontor och riksdagens verk göras tillämplig även
på riksdagens kamrar och utskott, vilket nödvändiggör ändringar både av
stadgans rubrik och av flera stadganden i densamma. Ytterligare kan aktualiseras
bl. a. ändringar i instruktionen för riksdagens förvaltningskontor,
vartill kommer att vissa bemyndiganden bör ges kontoret. Utskottet har
ännu inte tagit ställning till samtliga dessa författningsändringar in. m. utan
kommer att framlägga ett nytt betänkande därom senare under innevarande
session. Med hänsyn till det särskilda tillsättningsförfarandet, som bör kunna
inledas snarast, har utskottet inte velat uppskjuta avgivandet av sitt betänkande
i principfrågorna. Några tekniska olägenheter följer inte av att
riksdagsbehandlingen av ärendet sålunda uppdelas.

Kostnadsökningen, vad beträffar löner och arvoden, för genomförande
av ovan angivna förslag har av utredningen beräknats till i runt tal 630 000
kronor för år. Beräkningen har skett med utgångspunkt i den under senare
halvåret 1966 gällande lönenivån. På grund av redan avtalade löneökningar
för år 1967 kan kostnadsökningen förutsättas redan från början bli högre
än vad nyss sagts.

Med hänsyn till att den ändrade personalorganisationen skall genomföras
från och med den 1 januari 1967 uppkommer spörsmålet från vilket anslag
ifrågavarande personalkostnader skall täckas under innevarande budgetår.
Enligt riksdagens beslut i maj 1966 (Bali nr 42) skall kostnader för avlöningar
till såväl tillfälligt anställda tjänstemän hos riksdagen som ordinarie
och icke-ordinarie tjänstemän på riksdagens förvaltningskontors stat
under budgetåret 1966/67 bestridas från det på fjortonde huvudtiteln upp -

16 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 år 1966

förda förslagsanslaget »Den inre riksdagsförvaltningen: Avlöningar». Enligt
utskottets mening bör även avlöningskostnaderna för de tjänster och arvodesbefattningar
som nu införs belasta ifrågavarande anslag, något som kan
komma att medföra en medelsåtgång av i runt tal 330 000 kronor utöver
det belopp varmed detta uppförts i riksstaten.

Genomförandet av vad utskottet här förordat förutsätter ändring i den
avlöningsstat för den inre riksdagsförvaltningen som ingår i den till bankoutskottets
nämnda utlåtande fogade specifikationen till anslagen under
fjortonde huvudtiteln. Det torde böra uppdragas åt styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor att efter erforderliga detalj beräkningar besluta om sagda
ändring av avlöningsstaten. Denna bör därvid uppdelas på två avdelningar,
nämligen dels avlöningar etc. till tjänstemän hos kamrar, utskott m. fl. organ,
dels avlöningar etc. avseende riksdagens förvaltningskontor.

Lnder hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A. att motionen II: 944 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av riksdagens organisationsutrednings
förevarande förslag måtte besluta

1. att från och med den 1 januari 1967 genomföra ändrad
personalorganisation inom riksdagen i enlighet med vad utskottet
ovan anfört;

2. att upphäva 30 § riksdagsstadgan och, med giltighet
från och med den 1 januari 1967, antaga bifogade förslag
till ny lydelse av samma stadgande;

3. att i enlighet med vad utskottet ovan anfört en särskild
av talmanskonferensen utsedd nämnd skall utse innehavare
av vissa tjänster hos riksdagens kamrar och utskott; samt

4. att avlåta skrivelse till Kungl. Maj :t i enlighet med vad
utskottet ovan anfört om principer för överstatförande av
tjänster i vissa fall och om förslag till lagändring angående
prövning av besvär över vissa beslut inom riksdagsförvaltningen.

Stockholm den 16 november 1966

På sammansatta konstitutions- och bankoutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Dahlén, Nils Theodor
Larsson, Åke Larsson och Larfors; samt

från andra kammaren: herrar Regnéll, Adamsson, Henningsson, Larsson
i Luttra, Wennerfors, Berglund och Ekström i Iggesund.

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 2 är 1966 17

Förslag till ny lydelse av 30 § riksdagsstadgan

Mom. 1. Hos kamrarna och de ständiga utskotten finnas ordinarie, extra
ordinarie och extra tjänster samt arvodestjänster enligt beslut av riksdagen.
Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor äger därutöver inrätta extra
ordinarie och extra tjänster samt arvodestjänster ävensom besluta om göromålsförordnande.
Därjämte äger varje kammare och utskott besluta om
anställning av bisysslekaraktär.

Mom. 2. Varje kammare och utskott tillsätter sin sekreterare. Övriga tjänstemän
utses, i samråd med sekreteraren, för varje kammare av talmännen
och vice talmännen samt de ledamöter, som kammaren därtill utser, och
för varje utskott av utskottet.

Förordnande på ordinarie tjänst skall gälla tills vidare, högst tre år, dock
att kamrarnas sekreterare förordnas årligen.

Förordnande utfärdas för sekreterare i kammare av talmannen och för
sekreterare i ständigt utskott av talmännen på riksdagens vägnar med kontrasignation
av utskottets ordförande. För övriga tjänstemän utfärdas anställningsbevis
av talmannen eller utskottsordföranden med kontrasignation
av sekreteraren.

Mom. 3. Sekreteraren är chef för kansliet. Han är i denna egenskap ansvarig
för kansligöromålens ordentliga och skyndsamma gång och för expeditionen
av fattade beslut.

Mom. 4. Om semester och annan ledighet för tjänsteman besluter för varje
kammare talmannen och för varje utskott ordföranden.

Mom. 5. Det åligger varje kammare och utskott att före vårsessionens slut
lämna talmanskonferensen meddelande om kansliets arbetsuppgifter under
sessionsuppehållet och om omfattningen och förläggningen av tjänstgöring,
som tjänsteman avses fullgöra eller under tiden efter senaste meddelande
fullgjort hos annat riksdagens organ eller verk.

Avser kammare eller utskott att under tid, då session ej pågår, anlita
annan tjänsteman än ordinarie eller att eljest anlita tjänsteman under längre
tid än som förutsatts vid tjänstens inrättande, skall underrättelse därom
jämte motivering lämnas riksdagens förvaltningskontor.

Mom. 6. Om besvär i vissa fall över beslut enligt denna paragraf föreskrivs
i tjänstemannastadgan för riksdagen och dess verk.

BETÄNKANDE

angående

riksdagens personalorganisation

AVGIVET AV RIKSDAGENS ORGANISATIONSUTREDNING

■ - '' (* s \h''A A i

• ■■■ saaSBiväi

..., . > ■

:• ; <•'';/ j ''

INNEHÅLL

Sid.

Skrivelse till talmanskonferensen....................................... 5

I. Gällande ordning................................................. 7

A. Anställningstyper och antal tjänstemän ......................... 7

B. Gällande anställningsnormer ................................... 1°

C. Aktuella löneförmåner......................................... 13

II. Kort historik ................................................... 13

A. Huvudpunkter i utvecklingen................................... 15

B. Tidigare utredningar m. ...................................... 18

C. Reformsträvanden ........................................... 1®

D. Utredningens tidigare betänkanden ............................. 26

III. Utredningens allmänna överväganden ............................. 28

A. Skäl för och emot en fastare personalorganisation................. 28

B. Huvudgrunderna för konstruktionen av ett nytt system............ 31

C. Kvalifikationskrav och rekrytering ............................. 34

D. Vissa särskilda spörsmål....................................... 35

1. Anställningsformen för lönegradsplacerade tjänster............. 35

2. Beslutande organ i anställningsärenden m. m................... 37

3. Tjänstledighet i vissa fall ................................... 40

IV. Utredningens förslag till personalorganisation ....................... 41

A. Kamrarna ................................................... 42

B. Utskotten ................................................... 42

C. Riksdagens förvaltningskontor ................................. 43

D. Sammanfattning av den föreslagna personalorganisationen......... 43

E. Specialmotivering till vissa delar av förslaget..................... 43

V. Lönefrågor m. .................................................. 46

VI. Personalförteckning, författningsbestämmelser m. m.................. 49

VII. Kostnadsberäkning ............................................. 53

Bilaga 1. Vissa uppgifter rörande organisation och arbetsuppgifter inom kamrarnas
och utskottens kanslier................................. 54

2. översikt av den av organisationsutredningen föreslagna personalorganisationen
............................................... 76

3. Förhandlingsöverenskommelse ................................. 78

V‘z

J V

! i \ > r; ,• r•

. ” • • ■ ■'' i : ■

...........•■ii;!:!;!'',: ''

! ! i.l: f}> 1 '' ! i !■ ,

<<!.; ■ ,1

• • . • • . !!•''•■ idb:; i/u’. ..*•

h'' : ■ <

......

■ !!''•! >t*:>»*f ■ :;j IT», i

•• n It . , *4,-

> ’ii ./

’i'' ; ! !

j ! \J

»»!<* i-i

* ..... •f/;’! ?5; ; *, jVfi *?; T

i■»:«•••.«»:r^^•;hommf tf:> >>• >: i / {

■..... ........... i,!iru: -tam.

. : . . i .> *

; ti J f-i< i > ''•* &w/f Ötj ?.>{? nx %mc* 1 Jk)cj r** um -:7 C»

..... * *•>-'' >r ; t,-&\7 »itf vHbr/iJ’»:

-i7

.. -u) .f>l V>^’-•!; .-fj/m: » J t , . •;1 i i r!i‘ 1 i Vtjinfu ■ 7

• jl \• *.r<n;.-

i: !;‘0 ‘ -

Till Talmanskonferensen

Med skrivelse till talmanskonferensen den 27 april 1966 överlämnade
riksdagens organisationsutredning betänkande med vissa förslag rörande
riksdagens förvaltningsorganisation. I skrivelsen anmälde utredningen sin
avsikt att senare framlägga förslag rörande riksdagens personalorganisation,
varvid förutsattes att riksdagens prövning av sistnämnda förslag skulle
kunna ske under innevarande års riksdags höstsession.

Efter slutfört utredningsarbete i ifrågavarande del får utredningen harmed
överlämna Betänkande angående riksdagens personalorganisation. Det
i betänkandet innefattade förslaget avses skola genomföras den 1 januari
1967.

Såsom av betänkandet framgår har på grundval av förda förhandlingar
överenskommelse träffats med personalorganisationerna i föreliggande lönefrågor.
överenskommelsen har på riksdagens vägnar godkänts av riksdagens
lönedelegation, dock under förbehåll att riksdagen godkänner de organisatoriska
förutsättningar som legat till grund för densamma.

Inom utredningen har diskuterats frågan om eventuellt upprättande av
ett internationellt sekretariat inom riksdagen. Någon ståndpunkt härutinnan
är utredningen emellertid inte f. n. beredd att redovisa. Utredningen vill endast
anmäla att fortsatta överväganden inom utredningen av denna fråga
kan komma att beröra även utrikesutskottets sekretariat. Utredningens förslag
i denna del, vilket utgår från nuvarande förhållanden, är därför att betrakta
som preliminärt.

Enligt utredningen tillhandakommet protokollsutdrag från talmanskonferensens
sammanträde den 25 maj 1966 har talmanskonferensen beslutat,
att en hos konferensen väckt fråga om utskottens resor och kostnaderna
härför skulle beredas av organisationsutredningen. Utredningen får anmäla,
att berörda fråga ännu icke kunnat behandlas av utredningen och att resultatet
av utredningens överväganden i ämnet avses skola redovisas senare.

Förutom sistberörda spörsmål har utredningen mottagit dels den i konstitutionsutskottets
av riksdagen godkända utlåtande 1966:16 behandlade
frågan om ändrad ordning för väckande av motioner, vilken fråga upptagits
i motionen II: 434 till årets riksdag, och dels en av talmanskonferensen genom
beslut den 24 februari 1966 till utredningen överlämnad framställning
från ett antal riksdagsledamöter angående läkarvårdsservice åt ledamöterna.

Organisationsutredningens arbete fortsätter sålunda även efter framläggandet
av förevarande betänkande.

Stockholm den 21 oktober 1966

Fridolf Thapper

Erik Boheman Ivar Johansson

Georg Pettersson C. G. Regnéll

/ N. af Malmborg

Organisationsutredningens ledamöter: Talmannen F. Thapper, ordförande,
talmannen E. Boheman, andre vice talmannen I. Johansson, konstitutionsutskottets
ordförande G. Pettersson och bankoutskottets ordförande

C. G. Regnéll.

Sakkunniga och experter: Kamrarnas sekreterare K.-G. Lindelöw och

S. Johansson, statsutskottets sekreterare O. Berger, konstitutionsutskottets
sekreterare F. Sterzel och avdelningssekreteraren i statsutskottet N. af
Malmborg, den sistnämnde tillika utredningens sekreterare.

Såsom särskild expert rörande avtalsfrågor m. m. har anlitats direktören
i riksdagens förvaltningskontor S. Lannefjord.

RIKSDAGENS PERSONALORGANISATION

I. Gällande ordning

I vidsträckt bemärkelse omfattar »riksdagens personalorganisation» arbetstagare
vid riksdagens verk, vid riksdagens förvaltningskontor och hos
riksdagens kamrar och utskott. Kndast den sistnämnda personalgruppen
brukar emellertid åsyftas med det citerade uttrycket, och det är också i huvudsak
denna som avses i detta betänkande.

Medan personalorganisationen vid riksdagens verk och förvaltningskontor
i huvudsak uppbyggts efter de inom statsförvaltningen i övrigt gängse principerna
råder särpräglade förhållanden hos riksdagens kamrar och utskott.
Tjänstemännen där går sedan gammalt under beteckningen »riksdagens tillfälligt
anställda tjänstemän». De har inga lönegradsplacerade tjänster utan
endast arvodesbefattningar, på vilka nya förordnanden beslutas vid varje ny
riksdag. Åtskilliga av dessa befattningar uppehålls vid sidan av annan tjänst,
vanligen statstjänst. Först under senare år har tjänstemän haft fortlöpande
arbete hos riksdagen på annan tid än i anslutning till sessionerna. Utvecklingen
har, som kommer att framgå av den följande framställningen, gått i
den riktningen att allt fler riksdagsbefattningar i realiteten omvandlats till
heltidstjänster med kontinuerlig tjänstgöring året om, men systemet bygger
alltjämt på att fråga endast är om tillfällig anställning.

Huvuddragen i det personalorganisatoriska system som tillämpas hos
riksdagens kamrar och utskott skall tecknas i detta avsnitt. Det bör anmärkas
att även riksdagens förvaltningskontor i någon mån här kommer i betraktande
då ett fåtal »tillfälligt anställda tjänstemän» finns även där.
Framställningen disponeras på tre underavsnitt, avseende anställningstyper
och antal tjänstemän, gällande anställningsnormer och aktuella löneförmåner.

A. Anställningstyper och antal tjänstemän

Vid en redovisning av riksdagens tillfälligt anställda tjänstemän är det,
som redan antytts, av grundläggande betydelse att särskilja två kategorier:
dels de som uppehåller riksdagssysslan vid sidan av annan tjänst, från vilken
de åtnjuter partiell eller ingen tjänstledighet, och dels de som ägnar sig
helt åt riksdagsarbetet endera med hel tjänstledighet från annan anställning
eller utan att alls inneha annan tjänst. Den förra gruppen kommer här att
kallas »dubbelarbetande», den senare »heltidsarbetande». Begreppen kan
närmare definieras på något olika sätt, som kommer att framgå av det
följande.

I efterföljande två uppställningar lämnas uppgifter om de olika slags befattningar
som finns hos riksdagens kamrar och utskott samt om det antal
befattningshavare som brukar anställas under en normal vårsession. Heltidsarbetande
tjänstemän har utmärkts med asterisk.

Tjänstemän hos riksdagens kamrar

Befattning	FK	AK
Sekreterare...............	1	1*
Ersättare för sekreteraren........	1	1
Stomnotarie..............	1*	1
Notarie............		1
Förste stenograf.........	3	4
Stenograf.................	12	13
Reservstenograf..........	2	2
Förste kanslist...........	1	1
Kanslist tillika registrator........	1	1*
Kanslist.............	2	1* +1
Kanslist (kansliskrivare)........	3*	2*
Maskinskrivare vid snabbprotokollet .	7	6

Tjänstemän hos riksdagens ständiga utskott

Befattning	UU	KU	SU	BeU	BaU	L*U	L2U	LaU	JU	ABU
Sekreterare .......	1	1*	1	1*	1	1»	1*	1*	1	1
Notarie med sekre-
terargöromål....		3*	5	2* +2	1	1*	2*	1*	2
Notarie.........	1	1*	7
Notarie och regist-
rator...........			1*
Kamrerare........			1
Kanslist tillika re-
gistrator........		1*							1*
Kanslist..........		1*	1*	1*		1»	i*		i*	1* 1

Utöver de tjänstemän som angetts i den första uppställningen finns en för
kamrarna gemensam kontaktman riksdag—skola. Till den andra uppställningen
bör anmärkas att befattning som kamrerare endast kan tillsättas i
statsutskottet.

Som uppställningarna visar brukar hos kamrarna och hos utrikes-, stats-,
banko-, jordbruks- och allmänna beredningsutskotten alla befattningar utom
vissa registrators-, kanslist- och kansliskrivarbefattningar uppehållas av
dubbelarbetande tjänstemän. Undantag utgör sedan flera år andra kammarens
sekreterare och första kammarens stomnotarie. Under vissa tider, däribland
vårsessionen 1966, har även bankoutskottets sekreterare samt allmänna
beredningsutskottets sekreterare och notarie med sekreterargöromål
varit heltidsarbetande. Dubbelarbete har däremot alltid varit självfallet i
utrikesutskottet och är sedan många år regel för sekreterare och notarier
med och utan sekreterargöromål i stats- och jordbruksutskotten samt för
notarie med sekreterargöromål i bankoutskottet. I konstitutions- och lag -

utskotten är som regel samtliga tjänstemän heltidsarbetande; i bevillningsutskottet
gäller detsamma utom i fråga om ett par notarier med sekreterargöromål.

Uppställningarna hänför sig såsom nämnts till en normal vårsession. Under
höstsessionerna är personaluppsättningen regelmässigt något mindre i
vissa utskott. Sålunda kan statsutskottets notarier utan sekreterargöromål
och två av bevillningsutskottets notarier med sekreterargöromål betraktas
som i huvudsak knutna endast till vårsessionerna.

I allt större omfattning har riksdagstjänstemän kommit att tas i anspråk
även mellan sessionerna. Detta sammanhänger givetvis med att uppskovsinstitutet
tagits i bruk allt flitigare. I december 1965 beslöt riksdagen att
godkänna organisationsutredningens rekommendationer av ett ytterligare
väsentligt utvidgat uppskovsförfarande och utökat kansliarbete under uppehållen
mellan sessionerna. Redan dessförinnan hade emellertid ett flertal
befattningar i realiteten blivit att betrakta som helårs- och heltidsbefattningar.
Detta gäller posterna som sekreterare i konstitutions-, bevillningsoch
lagutskotten samt två befattningar som notarie med sekreterargöromål
i bevillnings- och en i ettvart av konstitutions- och lagutskotten.

Hittills har endast berörts personal hos kamrarna och utskotten. Som
förut nämnts finns även vid riksdagens förvaltningskontor vissa tillfälligt
anställda tjänstemän. Dessa är en föreståndare för »Riksdagsdebatterna»
och ett antal korrekturläsare. De sistnämnda skall i princip — vid full tjänstgöring,
f. n. 27 tim./vecka —• vara 10, men arbetet har brukat tidvis fördelas
på flera (17 under vårsessionen 1966).

En fråga som bör beröras i detta sammanhang är rekryteringen av de tillfälligt
anställda tjänstemännen. Härom kan till en början sägas att statstjänstemän
dominerar och att den näst största gruppen utgörs av personer
utan anställning vid sidan av riksdagen. En mindre grupp har anställning i
enskild eller kommunal tjänst.

De heltidsarbetande utgörs undantagslöst av statstjänstemän med hel
tjänstledighet från sina ordinarie tjänster och personer utan annan anställning.
Sekreterare och notarier hör som regel till den förra gruppen, övriga
befattningshavare till den senare.

Dubbelarbetande tjänstemän med annan anställning i kommunal eller enskild
tjänst återfinns främst hos kamrarna, särskilt bland stenograferna,
men har också förekommit t. ex. i bankoutskottet.

Statstjänstemännen rekryteras huvudsakligen från departementen och
verken samt från de allmänna domstolarna och kammarrätten. Som fast
praxis kan betecknas att statsutskottet hämtar sina tjänstemän främst från
departementen men i någon utsträckning även från verken samt att lagutskotten
rekryterar från hovrätterna och bevillningsutskottet från kammarrätten
och kontrollstyrelsen. Konstitutionsutskottet har i huvudsak tagit

sinä tjänstemän dels från de allmänna domstolarna och dels bland universitetslärare.
Utrikesutskottets personal är numera alltid anställd i utrikesförvaltningen.
I övrigt kan man knappast tala om någon fast praxis vid personalrekryteringen.

Beträffande den nivå på vilken statstjänstemän rekryteras kan helt allmänt
sägas följande. I kamrarna uppehålls kanslisttjänster dels av heltidsanställda
befattningshavare för sedvanliga kansligöromål av expeditionell
natur och dels som bisysslor av akademiskt utbildad personal, vilken även
fullgör vissa utredande funktioner. Den sistnämnda kategorin rekryteras
ofta bland högre statstjänstemän, på byråchefs- eller byrådirektörsnivå. I
statsutskottet brukar avdelningssekreterarna (notarier med sekreterargöromål)
inneha tjänst som kansliråd, departementssekreterare i högsta lönegraden
eller liknande, medan övriga notarier vanligen är departementssekreterare
i skiftande lönegrader. Liknande gäller de dubbelarbetande tjänstemännen
i övriga utskott. Regelmässigt rekryterar första och tredje lagutskotten
yngre hovrättsassessorer, andra lagutskottet äldre hovrättsfiskaler samt
bevillningsutskottet assessorer och fiskaler i kammarrätten och befattningshavare
med lägst byrådirektörs ställning i kontrollstyrelsen. Konstitutionsutskottet
har under en följd av år anställt tingsdomare, revisionssekreterare
och jämställda som »föredragande i särskilda ärenden» notarier med
sekreterargöromål).

Det bör ytterligare framhållas att benämningen »riksdagens tillfälligt anställda
tjänstemän» i viss mån kan sägas vara oegentlig, trots den betydande
löslighet som kännetecknar anställningsförhållandena. Att märka är sålunda
att vid åtskilliga befattningar, kanske det övervägande antalet, innehavarna i
realiteten inte växlar i större utsträckning än som är vanligt inom statsförvaltningen
i övrigt. Tätare personskiften förekommer främst på befattningarna
som sekreterare och notarier med sekreterargöromål i bevillnings-,
banko- och lagutskotten, som notarier med och utan sekreterargöromål i konstitutions-
och jordbruksutskotten och som notarier utan sekreterargöromål
i statsutskottet. I övrigt har t. o. m. mycket långa anställningsperioder, omfattande
flera decennier, förekommit i åtskilliga fall.

Utöver de tjänstemän om vilka nu talats brukar i en del utskott i viss utsträckning
anlitas rent tillfälliga föredragande i speciella ärenden. Under
1965 års riksdag tjänstgjorde på detta sätt 16 personer mot arvoden till starkt
varierande belopp. Under vårsessionen 1966 tillämpades ifrågavarande anordning
i mindre omfattning.

B. Gällande anställningsnormer

Att närmare ange alla enskildheter i de anställningsnormer som i dag gäller
för riksdagens tillfälligt anställda tjänstemän är förenat med vissa svårigheter.
Hela systemet har, som närmare kommer att framgå av följande

avsnitt, sedan länge allmänt kritiserats som oenhetligt och komplicerat. Iläitill
kommer att vissa provisorier för närvarande gäller, sammanhängande
dels med organisationsutredningens pågående arbete och dels med slatstjänstemannareformens
ikraftträdande vid sistlidna årsskifte. Kinellertid
torde en detalj redovisning av nuläget knappast vara erforderlig i detta sammanhang
utan framställningen torde kunna inskränkas till ett angivande av
huvuddragen.

Om gällande författnings- och avtalsreglering, beslutande myndigheter
in. m. må till en början anmärkas följande.

I riksdagsstadgan föreskrivs under rubriken »tjänstemän» i 30 § följande:

Vardera kammaren äger utse och förordna sin sekreterare. Utskotten äga
ock, vart för sig, utse sekreterare.

Övriga befattningshavare tillsättas:

1. för vardera kammaren av talmannen och vice talmännen samt de av
kammaren därtill utsedda ledamöter efter samråd med kammarens sekretcräFG* 2.

för vart och ett av utskotten av utskottet efter samråd med dess sekreterare;
samt

3. för riksdagens förvaltningskontor och kanslideputerade av kontorets
styrelse.

Det må påpekas att bestämmelser om besvärsrätt i tjänstetillsättningsärenden
i här avsedda fall föreligger endast i fråga om beslut av styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor.

I 28 § riksdagsstadgan föreskrivs vidare om riksdagens förvaltningskontor,
såvitt här är av betydelse, att detta är »riksdagens centrala myndighet för
förhandling om anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare hos riksdagen
och dess verk». Om sådana förhandlingar och därmed sammanhängande
uppgifter samt om vissa funktioner av kameral natur har föreskrifter lämnats
i kontorets instruktion, 2 § 2. och 3. samt 4 och 5 §§, vilka emellertid
saknar närmare intresse i detta sammanhang.

I anslutning till statstjänstemannareformens ikraftträdande slöts i december
1965 särskilda kollektivavtal rörande riksdagens tillfälligt anställda
tjänstemän mellan å ena sidan kanslideputerade som företrädare för riksdagen
och å andra sidan envar av de fyra då aktuella tjänstemannasammanslutningarna.
Samtliga fyra avtal innehåller emellertid endast, att »de av
riksdagen antagna avlöningsbestämmelserna för riksdagens tillfälligt anställda
tjänstemän med däri gjorda ändringar och i kraft av bestämmelserna
fattade avlöningsbeslut skola äga tillämpning såsom kollektivavtal intill dess
efter avslutade förhandlingar nytt sådant avtal för berörda arbetstagare trätt
i tillämpning».

De bestämmelser som åsyftas i kollektivavtalen är 1951 års avlöningsbestämmelser
för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän, härefter betecknade
AB (se BaU 1951:37, ändr. BaU 1953: 11, 1955: 34, 1956. 7,
1957: 28, 1961: 28 och 1965:45). Samtidigt som kanslideputerade bemyndigades
att sluta kollektivavtalen beslöt riksdagen (BaU 1965: 65) att upphäva
AB i de delar som blev ersatta med avtal från den tidpunkt sådant förelåg.

Bankoutskottet framhöll att AB innehöll vissa administrativa föreskrifter
etc., vilka inte skulle ingå i kollektivavtal, samt vissa bestämmelser om anställningsförmåner
som tills vidare inte komme att omfattas av kollektivavtal.
Det är tydligt att de föreliggande avtalen ej återspeglar detta uttalande;
från de möjliga konsekvenserna härav kan emellertid här bortses.

Då AB sålunda alltjämt gäller, skall en kort översikt över huvudinnehållet
lämnas. Därvid bör inledningsvis antecknas att AB på flera punkter hänför
sig till kanslideputerade, vilkas befogenheter från sistlidna halvårsskifte
överförts till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor (KBaU 1966: 1). I
redogörelsen för AB kommer dock enligt dessas ordalydelse att talas om
kanslideputerade.

I 1 § AB anges olika förekommande typer av befattningar samt grundarvoden
för månad. I det förra hänseendet kan här hänvisas till redogörelsen i
det föregående. Till arvodenas belopp återkommer utredningen i nästa avsnitt.

I 2 § anges högre grundarvodesbelopp för heltidsarbetande sekreterare i
kammare och utskott och notarier med sekreterargöromål (»sekreterarpersonal»).

Dessa högre belopp skall utgå »beträffande tjänstemän som icke inneha
statstjänst och beträffande statstjänstemän för tid varunder vederbörande
med avstående av samtliga med statstjänsten förenade löneförmåner åtnjuta
hel ledighet från denna för tjänstgöring hos riksdagen». En dubbelarbetande
med ordinarie anställning i kommunal eller enskild tjänst skulle alltså få
tillgodoräkna sig högre grundarvode enligt 2 §. Detta saknar emellertid praktisk
betydelse särskilt till följd av begränsningen till sekreterarpersonal.

Tjänstemän hos utrikesutskottet och hos särskilda, sammansatta och enskilda
utskott omfattas ej av 1 och 2 §§ AB. Enligt 3 § 1 mom. skall de erhålla
arvode som besluts av kanslideputerade efter förslag av utskottet.

Enligt 3 § 2 mom. AB må kanslideputerade »där särskilda skäl därtill föranleda»
besluta om »särskilt tilläggsarvode» utöver grundarvode, och enligt
3 mom. äger de besluta om »särskilda lönetillägg till månadsarvodena inom
ramen för generella förändringar i statstjänstemännens löner». I praxis har
alla tjänstemän genom beslut av kanslideputerade automatiskt fått samma
generella tillägg som kommit andra statstjänstemän till del. Därjämte har
särskilda överenskommelser slutits mellan deputerade och personalorganisationerna
om »normer för kanslideputerades prövning jämlikt 3 § AB av till1
äggsarvoden» eller liknande av samma innebörd i sak. Dessa deputerades beslut
om generella tillägg och om tilläggsarvoden i anledning av träffade
överenskommelser utgör det väsentliga i de »i kraft av bestämmelserna fattade
avlöningsbeslut» varom kollektivavtalen talar. Till nu gällande överenskommelser
återkommer utredningen i det följande.

I 4 § AB behandlas traktamentsersättning och reseförmåner. I detta sammanhang
synes det tillfyllest att anmärka, att traktamente motsvarande det
vanliga s. k. 16-dagarstraktamentet för statstjänstemän utgår till sekreterar -

personal som innehar annan statstjänst och ej är stationerad i Stockholm eller
dess förorter, sålunda oavsett bosättningsorten. Kanslideputerade äger
bevilja samma förmån åt sekreterarpersonal som inte innehar statstjänst.

I övrigt innehåller AB bl. a. regler om sjuk- och semesterförmåner i 6 §
och om besvär.srätt till bankoutskottet över kanslideputerades beslut i 8 §.
Närmare uppgifter om dessa och Övriga föreskrifter i AB synes sakna intresse
i detta sammanhang.

Om de särskilda överenskommelser, som enligt vad nyss sagts träffats i
anslutning till 3 § 2 mom. AB och som omfattas av gällande kollektivavtal,
må följande anföras. Den 24 november 1965 slöts en överenskommelse for
»sekreterare och notarier med sekreterargöromål i lag- och bevillningsutskotten
ävensom kanslister». Endast heltidsarbetande avses. Detsamma gäller en
överenskommelse den 14 december 1965 berörande »andra riksdagens tjänstemän
än de i överenskommelsen---den 24 november 1965 avsedda».

Under år 1965 slöts även två överenskommelser angående andra kammarens
stenografer och en avseende snabbprotokollets maskinskriverskor.

En kort redogörelse för huvudinnehållet i nämnda överenskommelser lämnas
i nästa avsnitt.

Avslutningsvis bör antecknas att pensionsbestämmelser saknas för riksdagens
tillfälligt anställda tjänstemän. Särskilda pensionsbeslut har emellertid
fattats av riksdagen från fall till fall (beträffande de senaste se BaU 1964: 30
samt 1965: 57 och 67). Vissa allmänna normer för prövningen av pensionsfrågor
fastställdes genom riksdagens godkännande av en av kansluleputerade
träffad överenskommelse år 1954 (BaU 1954: 41). Frågan om införande av
pensionsbestämmelser har länge varit aktuell utan att någon lösning nåtts.

C. Aktuella löneförmåner

En detaljredovisning av nu gällande avlöningsregler torde ej behöva ifrågakomma
i detta sammanhang. Endast vissa huvudpunkter skall därför antecknas.

Till nedan angivna dubbelarbetande tjänstemän utgår f. n. (andra halvåret
1966) de månadsarvoden — motsvarande grundarvode och generella tillägg
— som framgår av efterföljande uppställning.

Månads arvoden till dubbelarbetande riksdag stjänstemän

Kammare

Utskott

Sekreterare.................. 8 948

Ersättare för sekreteraren...... 600

Stomnotarie................. 2 758

f FIC 2 758

Förste stenograf.........j AK 3 131

FK 2 398

Stenograf...............| AK 2 722

Förste kanslist.............. 2 398

Kanslist tillika registrator..... 2 103

Kanslist..................... 1 8^8

Sekreterare (SU)............ 8 948

Sekreterare (övriga utom UU) . 3 751

Notarie med sekreterargöromål 3 190

Annan notarie (utom UU) ... 2 276

Kamrerare (SU)............. 2 398

Snabbprotokollets maskinskrivare avlönas med dels ett fast »expektansarvode»
(225 kr/mån.) och dels timarvode till olika belopp för olika tider
av dygnet.

Dubbelarbetande korrektnrläsare erhåller vid full tjänstgöring (f. n. 27
tim./vecka) ett månadsarvode av 1 901 kr.

De arvoden som riksdagen sålunda betalar utgör emellertid i regel inte ett
lika stort nettotillskott till den dubbelarbetande tjänstemannens inkomst.
För vissa kategorier av befattningshavare verkställs nämligen normalt löneavdrag
i statstjänst om riksdagstjänstemannen innehar sådan. Sålunda antog
regeringen i november 1951 vissa riktlinjer innebärande att följande löneavdrag
skall i normalfallen verkställas för statstjänstemän under riksdagstjänstgöring:
för utskottssekreterare 30 %, för notarier med och utan sekreterargöromål
samt kanslister i utskott 20 %, för kammarsekreterare 15 %
och för förste kanslist, kanslist tillika registrator och kanslist hos kammare
10 %. Avdragen skall emellertid anpassas efter förhållandena så att de motsvarar
det i det särskilda fallet föreliggande behovet av partiell tjänstledighet.
Andra slags befattningshavare än de nämnda behöver enligt ifrågavarande
regler ej vidkännas löneavdrag.

Beträffande arvodena till de dubbelarbetande tjänstemännen må framhållas
att de inte ändrats i anslutning till löneplansrevisioner och andra icke
generella förändringar i statstjänstemannalönerna.

I fråga om heltidsarbetande gäller de förutnämnda båda överenskommelserna
den 24 november och den 14 december 1965. Enligt den förra skall
löneförmånerna i lag- och bevillningsutskotten motsvara: för sekreterare
nuvarande löneklass C 2 jämte 200 kr/mån., dock lägst 900 kr/mån. utöver
mistade löneförmåner i statstjänst; för notarie med sekreterargöromål nuvarande
löneklass B 6, dock lägst 600 kr/mån. utöver mistade löneförmåner
i statstjänst; för kanslist löneklass A 15 jämte 16 kr/mån. Annan heltidsarbetande
har genom den senare överenskommelsen tillerkänts tilläggsarvode
»med belopp som erfordras för att hans avlöning hos riksdagen skall höjas
med vad för statens tjänstemän i närmast motsvarig löneställning innebär
en höjning av två löneklasser». Bl. a. sekreterarna i banko- och allmänna
beredningsutskotten har emellertid under vårsessionen 1966 erhållit arvode
enligt den förstnämnda överenskommelsen, då detta gett ett förmånligare
resultat.

De nämnda båda överenskommelserna medför — med beaktande av 1966
års löneuppgörelser — under senare halvåret 1966 de arvodesbelopp som
framgår av efterföljande uppställning.

Mdnadsarvoden till vissa heltidsarbetande riksdagstjänstemän

Kammare

Utskott

Sekreterare.................. C3 +167

Stomnotarie................. 3 053

Kanslist tillika registrator..... 2 332

Kanslist.................... 2 002

Sekreterare (BeU, BaU, LU,

ABU).................... C 2+200''

Notarie med sekreterargöromål

(BeU, LU, ABU)......... B 62

Annan notarie.............. 2 523

Kanslist.................... 2 021

1 Dock lägst 900 kr/mån. utöver ersättning för mistad lön.

2 Dock lägst 600 kr/mån. utöver ersättning för mistad lön.

Heltidsarbetande korrekturläsare erhåller månadsarvode av 2 108 kr.
Slutligen må antecknas att särskilt tillägg, »ålderstillägg», utgår med 100
kr/mån. för varje fullgjord tjänstgöringstid av fem hela riksdagsår före 65
års ålder, dock högst 300 kr/mån.

Beträffande organisation och arbetsuppgifter m. m. inom kamrarnas och
utskottens kanslier hänvisar utredningen till bilaga 1 till detta betänkande,
vari sammanförts uppgifter som för utredningens räkning utarbetats inom
de ifrågavarande riksdagsorganens kanslier.

II. Kort historik

En närmare redogörelse för den historiska utvecklingen av riksdagens
personalorganisation kan av utrymmesskäl inte här lämnas och skulle även
sakna mera påtaglig betydelse. Det synes tillräckligt, men också nödvändigt,
att göra en helt kort återblick på de viktigaste utvecklingsleden. En sådan
lämnas i ett första underavsnitt nedan. I ett följande avsnitt har uppgifter
sammanställts om det viktigaste material i ämnet som framkommit under
senare tid i form av utredningar, utskottsbetänkanden och liknande. Därefter
redogörs för de reformkrav som rests under senare år samt för utredningens
tidigare betänkanden.

Med ordet »utskott» avses i det följande ständiga utskott utom utrikesutskottet
och med ordet »sekreterarpersonal» sekreterare i kammare och utskott
samt notarier med sekreterargöromål i utskott.

A. Huvudpunkter i utvecklingen

Själva den yttre organisationen har under de senaste decennierna endast
undergått ett fåtal förändringar av mera påtaglig betydelse, om man bortser
från variationer i antalet tjänstemän och sådana jämkningar som varit en
följd av reformer beträffande utskottsorganisationen o. d. Beträffande förvaltningsorgan
på området bör antecknas att kanslideputerade år 1960 fick
i uppdrag att fungera som en »riksdagens personalnämnd» (KU 26). Om till -

komsten av riksdagens förvaltningskontor och om dess aktuella uppgifter
kan hänvisas till vad som redan nämnts. Beträffande ändringar i fråga om de
tjänstetyper som kan förekomma vid olika organ förtjänar antecknas, att
särskilda ersättare för kammarsekreterarna infördes år 1923 och att statsutskottet
fick rätt att liksom andra utskott anställa notarier utan sekreterargöromål
år 1939. Det må antecknas att sistnämnda ändring liksom den avsevärda
arvodeshöjningen för sådana notarier år 1951 (jfr nedan) berodde på
framställningar från statsutskottet, vilka motiverades med en arbetsomläggning
innebärande fortskridande delegation av sekreteraruppgifter.

Till skillnad mot den yttre organisationen har anställningsnormerna vid
ett stort antal tillfällen underkastats mer eller mindre genomgripande reformer.
Åtskilliga av dessa ändringar har haft betydelse utöver den rent
ekonomiska, då de påverkat relationen mellan dubbelarbetande och heltidsarbetande
tjänstemän och därmed personalorganisationen i stort.

Riksdagens personalorganisatoriska system måste ses mot bakgrunden
av att riksdagarna ända till andra världskrigets år normalt varade mindre
än ett halvår. Systemet byggdes från början upp med sikte på att riksdagen
skulle kunna tillgodose sitt behov av kvalificerade tjänstemän i första hand
genom att under sin sammanträdestid »låna in» erfarna statstjänstemän
med goda meriter. Av grundläggande betydelse var reglerna om dessas löneförmåner
vid dubbelarbete. Om utvecklingen härvidlag må följande antecknas.
Ursprungligen hade statstjänstemän rätt att vid sidan av arvode
för riksdagsarbete uppbära hela sin ordinarie lön även när de var helt
tjänstlediga, däremot inte de s. k. tjänstgöringspenningarna. Denna förmån
togs bort år 1922. Som kompensation härför beslöt riksdagen år 1923 att
utöver vanligt arvode utge ersättning för -/s av mistade löneförmåner i statstjänst
till sekreterarpersonal — beträffande notarier med sekreterargöromål
dock maximerat till fyra i statsutskottet och en i vartdera av övriga
utskott — samt kamreraren i statsutskottet. Denna extraförmån avvecklades
år 1934 med vissa övergångsbestämmelser. Verkan av dessa reformer
minskades emellertid betydligt genom avsaknaden av regler eller enhetlig
praxis i fråga om tjänstledighet och löneavdrag i statstjänst vid arbete hos
riksdagen. För att åstadkomma en fastare ordning härvidlag beslöts år 1951
de tidigare angivna löneavdragsreglerna. Dessa föregicks av ett antagande
i januari 1951 av andra regler, innebärande löneavdrag med minst Vs för
sekreterare i kammare och utskott, minst V: för stenograf och minst 2/7 för
andra befattningshavare.

Olika arvoden för heltidsarbetande och dubbelarbetande tjänstemän infördes
först år 1941. Det skedde da via indextillägg. Sådana utgick utöver
det vanliga arvodet åren 1917—1934 och 1941—1947. Under den sistnämnda
perioden gällde en särskild, förmånligare regel för heltidsarbetande sekreterarpersonal.
Då dyrtidstillägget avvecklades år 1948 och regler infördes
om rörligt tillägg, motsvarande vad som utgavs till andra statstjänstemän,
behölls ifrågavarande differentiering. Genom löneteknisk omkonstruktion

år 1955 infördes i stället det ännu gällande, ovan beskrivna systemet med
olika grundarvoden för sekreterarpersonal av de båda kategorierna men
lika (generella) tillägg. Samtliga de olika tillägg varom nu talats utgick
intill år 1961 efter särskilda riksdagsbeslut. Nämnda år gavs kanslideputerade
befogenhet att besluta om generella tillägg.

Vad som närmast bör utredas är hur man kommit fram till de nu gällande
grundarvodenas belopp. En lämplig utgångspunkt är härvid år
1919, då en allmän omreglering av arvodena genomfördes i samband med
att nya avlöningsbestämmelser antogs. Vissa smärre ändringar vidtogs år
1923. Av besparingsskäl minskades dyrtidstilläggen år 1933 från 28 till
20 %. Då dyrtidstilläggen avvecklades år 193b omräknades arvodena på
den nivå som fastställts föregående år. Avskaffandet av ersättning för mistade
löneförmåner i statstjänst samma år kompenserades emellertid med
arvodeshöjningar för de berörda befattningarna. Med hänsyn till löneökningar
som kommit andra statstjänstemän till del genomfördes arvodeshöjningar
åren 1938—1939. I samband med dyrtidstilläggens avveckling år
19b8 omräknades och höjdes alla arvoden. En extra höjning gavs sekreterarpersonalen
utom sekreterarna i kamrarna och statsutskottet. All sekreterarpersonal
samt notarier utan sekreterargöromål fick nya höjningar
år 1951. I anslutning till förändringar för andra statstjänstemän genomfördes
slutligen nya arvodesregleringar åren 1955 och 1957. Därefter har
grundarvodenas belopp enligt avlöningsbestämmelserna inte ändrats. I nu
gällande kollektivavtal ingår sålunda i princip grundarvoden med 1957 års
belopp. Därtill har kommit dels generella tillägg, vilka utgått utan ändring
av grundarvodena, och dels löneförbättringar i första hand för heltidsarbetande
genom särskilda överenskommelser.

De viktigaste förändringarna under de senaste åren har som förut nämnts
skett med begagnande av möjligheten att ge särskilda tilläggsarvoden. Denna
möjlighet infördes år 1939 och begränsades då till sekreterarpersonal.
Intill år 19b8 fordrades riksdagsbeslut i varje särskilt fall. Nämnda år gavs
kanslideputerade befogenhet att besluta om tilläggsarvoden. Samtidigt fastställdes
som allmän princip att tilläggsarvodet borde motsvara för notarie
med sekreterargöromål full kommittéersättning för månad och för sekreterare
150 % av sådan ersättning. Möjlighet att ge tilläggsarvode till andra
tjänstemän än sekreterarpersonal öppnades år 1961. En överenskommelse
mellan kanslideputerade och personalorganisationerna om riktlinjer för
beslut om tilläggsarvoden träffades år 1963 och innebar bl. a., att heltidsarbetande
utskottssekreterare skulle erhålla en sammanlagd lön motsvarande
dåvarande löneklass B 2. Genom tilläggsöverenskommelse år 196b
jämställdes dessa sekreterare med lagbyråchefer i justitiedepartementet.
Utrikes- och konstitutionsutskotten omfattades inte av dessa överenskommelser.
För utrikesutskottet har alltid gällt särskilda regler. Separata förhandlingar
fördes beträffande konstitutionsutskottet, vilka ännu inte slutförts
då organisationsutredningen tillsattes och som därefter fullföljts en -

2 — 614811

dast beträffande utskottets förutvarande sekreterare personligen. Om de
olika överenskommelser och kollektivavtal som slöts år 1965 har upplysningar
lämnats i avsnittet om gällande ordning.

Beträffande gällande avlöningssystem återstår att beröra frågan om
traktamentsersättning; övriga detalj spörsmål torde här kunna förbigås.
Rätt till traktamente infördes ganska sent. Genom riksdagsbeslut år 1948
fastställdes att tilläggsarvode skulle kunna beviljas även för att täcka fördyrade
levnadsomkostnader för tjänstemän stationerade utanför Stockholm.
Denna möjlighet uteslöts år 1951, då de första bestämmelserna om
traktamentsersättning infördes. Dessa bestämmelser reviderades år 1953
i anslutning till det nya statliga resereglementet. I samband därmed begränsades
traktamentsrätten till sekreterarpersonal.

B. Tidigare utredningar m. m.

Under den period som omfattats av den föregående historiken antogs
helt nya avlöningsbestämmelser för riksdagens tillfälligt anställda tjänstemän
vid fem tillfällen, nämligen åren 1919, 1934, 1939, 1948 och 1951
(BaU 1919: 85, 1934: 26, 1939:10, 1948:10 och 1951:37).

Under samma tid har tolv utredningar verkställts av mera väsentlig betydelse
för det aktuella frågekomplexet. Huvudresultaten har framgått av
den föregående framställningen. Här skall ytterligare endast i största korthet
antecknas själva utredningarna och deras uppdrag samt hänvisningar
till det officiella trycket. Härvid begagnas förkortningen RgF = riksgäldsfullmäktige.

1. Riksdagen uppdrog år 1922 (BaU 39) åt RgF att låta utreda frågorna
om ersättning till riksdagstjänstemän för mistade löneförmåner i statstjänst
och om en revision av 1919 års bestämmelser. En härför tillsatt
kommitté avgav ett betänkande (bilaga till kanslideputerades mem. 1923: 2)
som riksdagsbehandlades år 1923 (BaU 12).

2. Förslag om vissa nedskärningar av riksdagens personal och om nedsättning
av utgående löneförmåner framlades av riksdagens besparingskommitté
i ett betänkande år 1932 (intaget efter BaU 1933:67), vilket
riksdagsbehandlades år 1933 (BaU 4).

3. I samband med 2. (BaU 1933:4) uppdrog riksdagen åt RgF att låta
verkställa utredning i syfte att ernå ett mera ändamålsenligt ordnande av
avlöningsförhållandena för riksdagens personal. Detta uppdrag verkställdes
av riksdagens lönekommitté, vars betänkande riksdagsbehandlades
år 193i (BaU 26, bet. bilagt).

4. I skrivelse till RgF år 1937 hemställde BaU om utredning av frågan
om riksdagstjänstemännens avlöning med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen.
Uppdraget verkställdes av två utredningsmän, som framlade
först ett förslag till provisorisk lösning, vilket riksdagsbehandlades år 1938
(BaU 8, utr. bilagd),och därefter ett förslag till slutlig reglering, vilket riksdagsbehandlades
år 1939 (BaU 10, utr. bilagd).

5. Riksdagens personalorganisation berördes vidare av 1943 års utredning
rörande riksdagens arbetsformer (SOU 1944:8).

0. Av betydelse är även 1946 års utredning rörande riksdagens arbetsformer
(SOU 1947:79), vars förslag jämte den föregående utredningens
låg till grund för den omläggning av riksdagsarbetet som efter grundlagsändringar
slutligt genomfördes år 1949.

7. I skrivelse till RgF år 1946 begärde BaU ånyo utredning i lönefrågorna.
Uppdraget verkställdes av två utredningsmän, vilkas förslag riksdagsbehandlades
år 1948 (BaU 10, utr. bilagd).

8. I en ny skrivelse till RgF år 1949 hemställde BaU om utredning i vad
mån den samma år genomförda omläggningen av riksdagens arbetsformer
påkallade ändringar i avlöningsbestämmelserna för riksdags t jänstemännen.
Utredningen verkställdes av 1950 års kommitté för riksdagens personalorganisation,
vars betänkande riksdagsbehandlades år 1951 (BaU 37,
bet. jämte en särskild historik bilagda).

9. I samband med 8. uppdrog riksdagen (BaU 1951:37) åt RgF att låta
verkställa en förutsättningslös utredning angående införande av pensionsbestämmelser
för riksdagens tjänstemän. Uppdraget utfördes av 1952 års
kommitté för pensionering av riksdagens tjänstemän, vars betänkande
riksdagsbehandlades år 1954 (BaU 41, bet. bilagt).

10. I skrivelse till RgF år 1952 hemställde BaU om en översyn av avlöningsbestämmelserna
i anslutning till det nya statliga resereglementet.
Uppdraget verkställdes av två utredningsmän, vilkas förslag riksdagsbehandlades
år 1953 (BaU 11, utr. bilagd).

11. I skrivelse till RgF år 1958 hemställde BaU (jfr BaU 1958 A 11) om
en allmän översyn av avlöningsbestämmelserna för riksdagstjänstemännen.
Denna översyn verkställdes av 1958 års kommitté för riksdagens personalorganisation.
Dennas betänkande överlämnades av RgF till BaU år 1959
(separat tryck) men har inte behandlats av riksdagen.

12. Slutligen har författningsutredningen behandlat riksdagens personalorganisation
i motiven till sitt förslag till ny riksdagsordning (SOU
1963:18).

I sitt yttrande över det av 1958 års kommitté framlagda betänkandet
förordade riksgäldsfullmäktige att ytterligare utredning skulle verkställas
om riksdagens personalorganisation. Även författningsutredningen föreslog
att detta ämne skulle av riksdagen upptas till utredning. I samma
riktning hade riksdagen vid flera tillfällen uttalat sig under senare år —
ehuru författningsutredningen ansetts innebära ett hinder för vidare åtgärder
—- då organisationsutredningen tillsattes enligt talmanskonferensens
beslut i februari 1965. I följande avsnitt skall de reformsträvanden
som sålunda förekommit närmare belysas, efter erinran om vissa äldre
uttalanden av mera väsentlig betydelse.

C. Reformsträvanden

Den omläggning av riksdagens sammanträdestider, som i praktiken kom
till stånd redan under det andra världskriget och som grundlagfästes år
1949, har i förening med utsträckningen av den tid under vilken riksdagen
årligen är samlad skapat förutsättningar, som förut saknades, för en till

riksdagen knuten fast personalorganisation, önskemål om en reform i denna
riktning har också sedan länge framförts. Reformkraven har vunnit
ökad styrka genom den kraftiga och ständigt fortgående stegringen av riksdagens
arbetsbörda och genom den allt starkare konkurrensen om den kvalificerade
arbetskraften.

Vid en kort översikt över reformdiskussionen under senare år är det
lämpligt att ta 19^3 års utredning om riksdagens arbetsformer till utgångspunkt.
Utredningen verkställde en undersökning om utskottstjänstemännens
tjänstgöringsförhållanden och fann att »dubbelarbetet» starkt ökat i
omlattning under senare år. Utredningen fann det uppenbart att utskottens
utlåtanden skulle kunna färdigställas snabbare och därmed större
effektivitet vinnas i riksdagsarbetet, om tjänstemännen helt ägnade sig
åt riksdagstjänsten. Särskilt i statsutskottet skulle en sådan reform vara
av nytta. Gällande avlöningssystem var enligt utredningens mening ägnat
att direkt motverka ett effektivt utnyttjande av kanslipersonalen. Därtill
kom att en mera rättvis och jämn avvägning av ersättningen till likvärdig
personal syntes önskvärd. Utredningen förordade därför att riksdagstjänstemännens
anställningsförhållanden skulle upptas till grundlig omprövning.
Med hänsyn till att det konstaterats att tjänstemännen i åtskilliga fall inte
haft någon tjänstledighet från sina ordinarie tjänster under riksdagsarbetet,
borde det särskilt undersökas om inte kanslikostnaderna kunde nedbringas
genom inskränkning av antalet tjänster eller genom utbyte av viss
med enklare arbetsuppgifter sysselsatt personal mot billigare heltidsanställd
arbetskraft.

Efter genomförandet av 1949 års reformer beträffande riksdagsarbetet
kom en allmän översyn av de aktuella personalfrågorna till stånd genom
1950 års kommitté för riksdagens personalorganisation. I anslutning härtill
framfördes för första gången i officiellt sammanhang tanken på en
fast (eller i vart fall fastare) till riksdagen knuten personalorganisation.
Detta skedde genom ordföranden i konstitutionsutskottet i hans svar på
kommitténs till riksdagens olika organ utsända förfrågan, i vilka avseenden
omläggningen av arbetsformerna påkallade ändringar av personalorganisationen.
Kommittén uttalade att ett system med lönegradsplacerade
tjänster med fasta årslöner inte kunde tillstyrkas, främst därför att riksdagen
även med höstsession inte skulle komma att arbeta mera än sex å
sju månader om året. Kommittén anförde vidare:

Även om man antar, att uppdelningen av riksdagsarbetet på eu vårsession
med efterföljande höstsession skulle bli en normal företeelse, bör
riksdagen icke genom ett system med årsanställning binda sig vid viss personal
på ett fastare sätt än för närvarande. Den större rörlighet, som följer
med det nuvarande systemet, måste anses vara till övervägande fördel för
riksdagen just med hänsyn till rekryteringen av riksdags tjänsterna bland
statstjänstemännen. Beaktas bör dessutom, att en hos riksdagen helårsanställd
tjänsteman icke får den fortlöpande kontakt med förhållandena i
statsförvaltningen, som är så viktig för arbetet inom riksdagen.

Frågan om eu lastare ordning återupptogs till prövning av 1958 åra
kommitté för riksdagens personalorganisation. Denna intog en annan
ståndpunkt än (ten föregående ocli framlade eu skiss till ett nytt anställnings-
och avlöningssystem för riksdagens tjänstemän. Ställningstagandet
var emellertid inte grundat på en annan uppfattning om riksdagens möjligheter
att bereda kontinuerligt helårsarbete åt sin personal utan på
överväganden av väsentligen teknisk natur. Salunda förutsatte kommittén
att närmast samtliga tjänstemän skulle fullgöra fyllnadstjänstgöring i annan
befattning under vissa tider av året. Huvudpunkterna i kommitténs
skiss angavs sålunda:

Tjänster inom kamrar och utskott, vilka klassificeras såsom heltidstjänster
— endast de till den egentliga sekreterarpersonalen hänförliga
tjänsterna torde härvid komma i fråga — inrättas med nedan nämnda
undantag beträffande vissa sekreterare såsom helårstjänster i Kungl. Maj :ts
kansli, där tjänsterna hänföres till med hänsyn till tjänstgöringens art
lämpligt departement. Tjänsterna inplaceras i den lönegrad i det statliga
löneplanssystemct, som svarar mot arten av arbetsuppgifterna i riksdagen;
innehavarna av dessa tjänster kommer således att uppbära lön och övriga
förmåner enligt det statliga avlöningsreglementet. De förutsättes skola under
riksdagstiden helt ägna sig åt riksdagsarbetet. Antalet dylika riksdagstjänster
avvägs med hänsyn härtill.

Ifrågavarande personal bör vara skyldig att i särskilda fall tjänstgöra
å andra motsvarande sekreterareänster. Under tid, då de ifrågavarande
heltidstjänstemännen ej behöver anlitas av riksdagen, disponeras de med
bibehållna löneförmåner i innehavande tjänster för departementstjänstgöring,
tjänstgöring inom domstolsväsendet eller annan statlig tjänstgöring.
Tjänsterna skulle alltså ingå i karriären i statstjänst.

Förordnande å ifrågavarande tjänster meddelas för ett år i sänder.
Tjänsterna tillsättes av Kungl. Maj :t på förslag av respektive riksdagsorgan
efter ansökan.

Med hänsyn till den särställning, som kammarsekreterarna och sekreteraren
i konstitutionsutskottet intager, borde dessa anställas direkt av
respektive kammare och utskott och för dem borde särskilda tjänster inrättas
hos riksdagen.

Den föreslagna ordningen skulle enligt kommitténs uppfattning medföra
främst fem fördelar. Riksdagsarbetet borde kunna effektiviseras. En
icke oväsentlig kostnadsbesparing borde kunna göras. Den relativt höga
lönegradsplacering, som man borde räkna med, kunde förväntas locka
kvalificerade sökande. Dessutom skulle tjänstgöringen i riksdagen på ett
helt annat sätt än för närvarande bli kvalificerande för karriären i departementen
eller i statstjänsten över huvud. Slutligen skulle systemet bli
tekniskt enklare än det dittillsvarande.

En ledamot av kommittén reserverade sig mot att tjänster för den egentliga
sekreterarpersonalen skulle inrättas i Kungl. Maj :ts kansli och tillsättas
av Kungl. Maj :t.

I den skrivelse till bankoutskottet, varmed kommitténs betänkande över -

lämnades, förklarade riksgäldsfullmäklige att de helt anslöt sig till själva
grundtanken i förslaget, att de för riksdagsarbetet erforderliga sekreterartjänsterna
skulle inrättas som helårstjänster med en lön som skulle anpassas
efter tjänståliggandenas art och omfattning. Det stod enligt fullmäktige
klart att en sådan ordning erbjöd uppenbara fördelar i jämförelse
med gällande ordning. Emellertid kunde fullmäktige av principiella skäl
inte ansluta sig till tanken att ifrågavarande tjänster (med vissa undantag)
skulle inrättas i Kungl. Maj :ts kansli. Fullmäktige fortsatte:

Såvitt fullmäktige kan finna torde vidare de reella fördelar, som kommittén
åsyftat med sitt förslag om inrättande av helårstjänster, kunna vinnas
även på andra vägar. Ett nära till hands liggande alternativ, genom vilket
nyssnämnda konstitutionella betänkligheter kan undvikas, synes sålunda
vara att inrätta de avsedda helårstjänsterna å riksdagens stat och
att med innehav av dylik tjänst förknippa det villkoret, att vederbörande
under tid då han ej behöver tagas i anspråk för riksdagsarbetet, skall vara
skyldig fullgöra arbete i statlig eller kommunal tjänst. Ett dylikt villkor
skulle väl exempelvis för statstjänstemän, som erhåller här ifrågavarande
riksdagstjänster, normalt innebära, att de under de tider, då de ej är upptagna
med riksdagsarbetet, skulle sysselsättas å sina innehavande ordinarie
eller extra ordinarie statstjänster.

Frågan, hur man från de förut angivna allmänna utgångspunkterna bör
utforma ett nytt lönesystem för riksdagens personal synes emellertid böra
närmare utredas, innan slutlig ställning tages till densamma. Fullmäktige
vill därför i likhet med kommittén förorda, att frågan göres till föremål
för en ingående utredning, varvid olika tänkbara alternativ för ett nytt
lönesystem bör upptagas till förutsättningslöst övervägande.

Kommitténs förslag har inte lagts till grund för någon åtgärd. Under de
närmast följande åren ansågs författningsutredningens arbete utgöra hinder
för ytterligare utredningar och reformer. Önskemålen om en nyordning
(kvarstod emellertid, såsom bl. a. underströks av bankoutskottet år 1961
i ett av riksdagen godkänt memorial angående vissa ändringar i avlöningsbestämmelserna
(nr 28):

Avlönings- och anställningsförhållandena för hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän har sedan flera år tillbaka varit i behov av en översyn
och revision. I avvaktan på slutförandet av författningsutredningens arbete
har emellertid — som senast framhölls av föregående års riksdag (jfr
KU:s uti. nr 26/1960 och BoU:s uti. nr 39/1960) -— ansetts att med åtgärder
för att åstadkomma en mer omfattande reglering av dessa frågor lämpligen
bör få anstå. De förslag till ändringar i avlöningsbestämmelserna, som på
grundval av förhandlingar mellan kanslideputerade och riksdagstjänstemännens
personalorganisationer nu framlagts av talmanskonferensen, får
ses mot denna bakgrund. Utskottet har även vid sin behandling av förevarande
förslag utgått från att dessa förslag närmast får betraktas som smärre
justeringar gjorda i avvaktan på en allmän omprövning av alla de frågor
som sammanhänger med de tillfälligt anställda tjänstemännens anställnings-
och avlöningsförhållanden.

Riksdagens personalorganisation upptogs till förhållandevis utförlig be -

handling av förfaltningsulredningen i motiven till dess förslag till ny riksdagsordning
(SOU 1963:18, s. 188 tf). Utredningen anförde liärom till en
början följande:

Hithörande frågor tillmätes av utredningen stor vikt, då deras lösning
utgör ett väsentligt led i strävandena att effektivisera och modernisera riksdagens
arbetsformer.

På riksdagens tjänstemannastab måste ställas kraven att den är högt
kvalificerad och intar cn självständig ställning gentemot såväl den övriga
statsförvaltningen som kommunala och enskilda sammanslutningar och
företag. Om man icke skall bli nödsakad att göra avkall på dessa krav i
det framtida riksdagsarbetet sådant detta föreslås utformat i utredningens
förslag, synes huvudparten av riksdagens befattningshavare böra beredas
fast anställning å riksdagens egen stat. Att riksdagens sekreterar- och
kanslipersonal alltjämt går under beteckningen »riksdagens tillfälligt anställda
tjänstemän» och tillsättes endast för ett riksmöte i sänder är väsentligen
ett uttryck för principen att ett riksmöte icke ansetts böra binda
ett efterföljande riksmöte. Denna princip har emellertid icke haft nämnvärd
effekt på riksdagstjänstemännens faktiska anställningsförhållanden. Förnyat
förordnande har i regel erhållits, och det är icke ovanligt att tjänstemän
kvarstår i tjänst till uppnådda 70 års ålder.

Utredningen har funnit sig böra förorda att huvudparten av riksdagens
tjänstemän i olika befattningar beredes fast anställning å riksdagens stat.
Utredningen anser vidare ett betydande mått av kontinuitet i anställningen
vara av principiellt värde. Tidigare har omnämnts att även riksgäldsfullmäktige
i sitt yttrande över det betänkande, som avgavs av 1958 års kommitté
för riksdagens personalorganisation, förordade ett anställ ningssystem
med vissa helårstjänster å riksdagens stat. Denna lösning angavs som
ett alternativ till kommitténs förslag att de ifrågavarande tjänsterna skulle
inrättas i departementen och tillsättas av Kungl. Maj :t, vilket förslag enligt
fullmäktiges — av författningsutredningen delade — mening var ägnat
att inge betänkligheter av konstitutionell art.

Vad gäller sekreterarpersonal och viss notariepersonal synes böra övervägas
att i viss utsträckning ge den fasta anställningen formen av s. k.
förordnandetjänster. Sådana tjänster har inrättats hos riksdagens revisorer,
inom riksbanken och riksgäldskontoret samt hos JO- och MO-expeditionerna.
Vid angivandet av den tid, för vilken vederbörande skall förordnas,
synes den fyraåriga valperioden utgöra en naturlig utgångspunkt.
Riksdagens sekreterare förutsättes komma att utses för valperioden. Samma
princip bör i betydande utsträckning kunna tillämpas även i fråga om
utskottens sekreterarpersonal. Man torde dock få räkna med vissa olikheter
utskotten emellan i vad avser anställningens faktiska varaktighet.

Utredningen utvecklade vidare att inte bara den egentliga sekreterarpersonalen
utan även den övervägande delen av kansli-, kontors- och vaktmästarpersonalen
borde få fast anställning, med ordinarie eller e.o. tjänster.
Någon anledning att införa tidsbegränsade förordnanden förelåg inte
här. För tillgodoseende av arbetskraftsbehov som bedömdes vara av mindre
varaktig natur borde extra tjänster inrättas. För fullgörande av speciella
uppgifter kunde det givetvis även i fortsättningen befinnas ända -

målsenhgt att tillfälligt anställa arbetskraft mot arvode, t. ex. som specialföredragande
i utskott.

Utredningens förslag förutsatte att flertalet tjänstemän skulle helt ägna
sig åt små uppgifter inom riksdagen och stå till förfogande året om. För
att arbetskraften därvid skulle kunna utnyttjas rationellt måste tjänstemannen
vara förpliktade att tjänstgöra vid annat riksdagens organ eller
verk under tid då session inte pågår. Behovet av sådan fyllnadstjänstgöring

kunde emellertid förutses bli mindre än i dagsläget. Utredningen anförde
härom:

I fråga om utskotten förekommer redan nu, att sekreterare under tid
då session ej pågår förbereder behandlingen av erhållna eller förväntade
ärenden. Detta förfarande, som utgör ett värdefullt led i strävandena att
utjamna riksdagens arbetsbelastning, synes böra komma till användning
i okad utsträckning. Framför allt må emellertid framhållas att ett genomforande
av utredningens förslag, att utskott skall äga sammanträda även
mellan riksmötena, givetvis kommer att inverka gynnsamt på möjligheterna
att erhalla en jämn fordelning av utskottskansliernas arbetsuppfn^Ifhi1
^ammaf 7ktning torde också utskottens föreslagna initiativrätt,
avverkad 30031 ^ Utnyttjas for igångsättande av utredningar, komma

Konstitutionsutskottet och lagutskotten bör enligt utredningens uppfatt”1.
n?.ku,nna.™e an nksm°tena avstå personal till JO- och MO-ämbetena
Därjämte vill utredningen erinra om att konstitutionsutskottets granskningsyerlvsamhet
forutsattes komma att i större utsträckning än vad som
or narvarande är fallet inriktas på undersökning och redovisning av allmän
praxis i regeringsärenden. b

• 1 *irågf °m flnansutskottens personal synes bland annat böra undersökas
i vad man en samordning kan ske med de arbetsuppgifter, som åvilar riksdagens
revisorers kansli.

Utredningen föreslog att genom riksdagens försorg skulle verkställas en
utredning angående principerna för riksdagens personalorganisation samt
de konsekvenser dessa borde medföra i fråga om riksdagstjänstemännens
anställnings- och löneförhållanden.

I sitt remissyttrande över författningsutredningens betänkande anförde
riksgäldsfullmäktige i de här aktuella frågorna till en början följande:

Riksdagsärendenas behöriga gång är självfallet i väsentlig utsträckning
aiV ;!V f e° kvalificerade sekreterarpersonalen hos kammar- och ut f-m-a

I" ? ch fuIlmakti§e finner därför synnerligen angeläget, att en
tillfredsställande rekrytering av ifrågavarande personal i möjligaste mån
underlättas och tryggas. Nuvarande anställnings- och avlöningssystem är
utan tvivel behaftat med många brister och i behov av en förnyad översyn
men det torde a andra sidan icke kunna förnekas, att systemet även innefattar
vassa fordelar genom att sannolikt medge ett större urval av aspiranter
till ifragavarande funktioner än eljest skulle varit fallet. Det synes,
salunda i viss mån tveksamt, huruvida en fastare anställningsform beträffande
den kvalificerade sekreterarpersonalen i praktiken skulle innebära
en just ur rekryteringssynpunkt ändamålsenlig anordning. Författnings -

utredningen torde emellertid med sitt ifrågavarande förslag syfta längre
än till att enbart trygga rekryteringen till riksdagen av ifrågavarande sekrcterarpersonal,
nämligen att i enlighet med en av de huvudtankar, som uppbär
förslaget till författningsreform, även på detta sätt stärka riksdagens
ställning. Riksdagen anses med andra ord böra på ett eller annat sätt tillförsäkras
en egen, fast personal, som om så erfordras året om helt och fullt
står till riksdagens disposition utan att influeras av hänsyn till eventuell
annan karriär.

Fullmäktige tillstyrkte den föreslagna utredningen i personalfrågorna.
Beträffande andra tjänstemän än sekreterarpersonal och stenografer uttalade
fullmäktige, att de borde i likhet med riksdagens vaktmästare och
ekonomibyråns kontorspersonal tillförsäkras fast anställning genom inrättande
av ordinarie eller e.o. tjänster, även om möjligheterna att bereda
dem arbete hos något riksdagens verk mellan riksmötena kunde te sig
problematiska.

Statskontoret underströk i sitt remissyttrande (se SOU 1965: 37, s. 42),
att riksdagen och dess utskott givetvis borde ha tillgång till tillräcklig och
kvalificerad personal och att kravet på en oberoende ställning för denna
personal borde starkt markeras. Utbyggnaden av riksdagens egna organ
fick dock självfallet icke innebära en dubblering av de statliga utredningsresurserna.
Således måste rimligen även departementen och den övriga
statsförvaltningen utnyttjas för att framställa det särskilda underlag för
riksdagsarbetet utöver propositioner, motioner etc. som kunde visa sig
erforderligt.

De här berörda frågorna aktualiserades i riksdagen genom motioner som
behandlades av sammansatt konstitutions- och bankoutskott år 1963. 1
sitt utlåtande nr 1 anförde utskottet, efter att ha erinrat om författningsutredningen: Enligt

sammansatta konstitutions- och bankoutskottets mening är det
av synnerlig vikt bland annat för en effektivisering och modernisering av
riksdagens arbetsformer att riksdagens egen personalfråga är löst på ett
fullt tillfredsställande sätt. En översyn av riksdagens nuvarande personalorganisation
anser utskottet därför påkallad. Utskottet delar författningsutredningens
mening, att denna översyn bör företas genom riksdagens egen
försorg. De spörsmål, som härvid uppkommer till bedömande, faller till
vissa delar inom konstitutionsutskottets och till andra delar inom bankoutskottets
kompetensområde. Sammansatta utskottet får som sin mening
uttala, att utskottet finner det naturligt, att dessa båda utskott, med begagnande
av den initiativrätt som tillkommer vart och ett av dem, till behandling
upptar frågan om revision av riksdagens nuvarande personalorganisation.
En ändamålsenlig lösning av detta spörsmål bör i sin helhet kunna
träda i tillämpning, så snart riksdagen tagit slutlig ställning till författningsutredningens
förslag angående omläggning av riksdagens arbetsformer;
dellösningar, som befinnas angelägna, böra dock redan dessförinnan
genomföras.

Om detta uttalande erinrade ett nytt sammansatt konstitutions- och ban -

koutskott (1964: 1), som behandlade motioner om inrättande av ett fast
kansli åt konstitutionsutskottet. Denna fråga var enligt det sammansatta
utskottets mening en sådan delfråga som påkallade särskild uppmärksamhet,
framför allt med hänsyn till konstitutionsutskottets ställning som dechargeorgan.
De överväganden som erfordrades för en lösning kunde emellertid
inte medhinnas, varför något förslag ej framlades. Det var enligt utskottets
mening naturligt att konstitutions- och hankoutskotten begagnade
sin initiativrätt för att framlägga förslag i frågan.

D. Utredningens tidigare betänkanden

Organisationsutredningen tillsattes av talmanskonferensen i februari
1965 med uppgift att verkställa utredning och framlägga förslag rörande riksdagens
förvaltnings- och personalorganisation och i samband därmed stående
frågor. Som en inledning och bakgrund till sina överväganden i organisationsfrågorna
studerade utredningen till en början riksdagsarbetet i stort.
I ett första delbetänkande den 17 november 1965 redovisades undersökningar
rörande riksdagsarbetet och dess bedrivande efter 1949 års reformer samt
framlades vissa förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet.

Utredningen konstaterade att en betydande expansion ägt rum i fråga
om riksdagens arbetsuppgifter, vilken med särskild styrka framträtt under
1960-talet. Utredningen gjorde bedömningen att det är mera realistiskt att
räkna med en fortsatt ökning av riksdagens arbete än att kalkylera med
en avmattning av den nuvarande aktiviteten. Man bör utgå från att arbetsvolymen
under ett vanligt riksdagsår ligger minst 50 % över 1949 års nivå
och vara beredd på en ännu väsentligt större arbetsbörda under särskilt belastade
år.

Utredningen framhöll, att de viktigaste bristerna i den nuvarande ordningen
utgörs av den ytterst ojämna arbetsfördelningen över riksdagsåret
och av svagheter i organisationen, främst personal- och förvaltningsorganisationen
men i viss mån även utskottsväsendet.

Till vinnande av en rationellare arbetsordning förordade utredningen
enligt betänkandets sammanfattning i huvudsak följande åtgärder:

1. Uppskov med ärendens behandling från vår- till höstsessionen beslutes
i avsevärt större utsträckning än hittills. I första hand bör väsentligt flera
propositioner uppskjutas, men möjlighet synes även föreligga för att överflytta
flera motionsärenden till höstsessionerna. Riksdagen bör också ha
uppmärksamheten fäst på möjligheten att besluta uppskov med budgetärenden
genom att frikoppla sådana ärenden från riksstaten för att i stället företaga
prövningen av densamma inom ramen för en tilläggsstat.

2. Även rätten att uppskjuta ärenden från en riksdag till nästföljande bör
begagnas i större utsträckning för att avlasta höstsessionens slutskede och
bereda en arbetsutjämning med vårsessionens föga belastade startskede
eller för att möjliggöra en tidigare avslutning av höstsessionen.

3. Det bör vara eu normal ordning, att utskottskanslierna arbetar under
sommaruppehållet med förberedelse av höstsessionens aibete. Även utskotten
bör hålla något eller ett par sammanträden före sessionens början,
om inte bordläggning av utlåtanden därförutan kan ske under sessionens

första vecka. o ..

4. De strävanden, som förekommit under senare år för att tå till stana
eu för kammare och utskott gemensam arbetsplanering, fullföljs med talmanskonferensen
som centralorgan. Det framstår som en grundförutsättning
för en bättre ordning i riksdagsarbetet, att denna planering vidareutvecklas
och får såvitt möjligt fasta former. Enligt utredningens bedömning
finns det goda möjligheter att genom större planmässighet i arbetet fa till
stånd en tidigare och mera effektiv start för vårsessionens arbete och darmed
undanröja vissa av de olägenheter, som vållas av den nuvarande arbetsanhopningen
i slutskedet.

5. Det är vidare av vikt, att närmare kontakter hålls mellan riksdagen
och departementen i fråga om propositioners avlämnande och spörsmåls
besvarande. Verksamt bidragande orsaker till de nuvarande otillfredsställande
förhållandena är att propositioner avlämnas för sent och även att interpellationer
i viss utsträckning besvaras senare än vad som borde kunna
ske*

Q. I riksdagens arbetsvecka förordas den ändringen, att frågestunderna
flyttas från tisdagar till torsdagar för att bereda utskotten förbättrade arbetsmöjligheter.
I övrigt framstår arbetsveckans disposition som ändamålsenlig.

7. Utskottsorganisationen bör utökas med ett fast särskilt utskott med
funktion som ett fjärde lagutskott. Härigenom vinns en erforderlig avlastning
av andra lagutskottet, vars arbetsbörda inte på rationellt sätt kan
nedbringas genom överflyttning av ärenden till de övriga båda nu befintliga

lagutskotten.

8. Inom statsutskottet bör en omfördelning av arbetet mellan de lem avdelningarna
genomföras i syfte att åstadkomma en utjämning av de betydande
skillnaderna dem emellan i fråga om arbetsbelastning. Andra och
tredje avdelningarna har nu en alltför stor arbetsbörda.

Avslutningsvis uttalade utredningen att en sådan fastare och jämnare
ordning i riksdagsarbetet som sålunda förordades uppställer större krav
på riksdagens personal- och förvaltningsorganisation. Enligt utredningens
mening måste riksdagen som en konsekvens av utvecklingen beträffande
riksdagsarbetet eftersträva en fastare ordning i båda dessa hänseenden.

På hemställan av konstitutionsutskottet (KU 1965:47) beslöt riksdagen
att godkänna de av utredningen i ifragavarande betänkande framlagda förslagen,
dock att det under punkt 7 upptagna bifölls av andra men avvisades
av första kammaren.

Utredningen framhöll i det första betänkandet att ett väsentligt syfte
för dess granskning av riksdagens arbete och arbetsformer varit att gei
underlag för överväganden rörande riksdagens förvaltnings- och personalorganisation.
I ett andra delbetänkande den 27 april 1966 framlade utredningen
vissa förslag rörande förvaltningsorganisationen. Däri föreslogs
i huvudsak att ett nytt förvaltningsorgan skulle tillskapas, till vilket riks -

dagens förvaltningsuppgifter såvitt möjligt skulle koncentreras. Till det
nya organet, som föreslogs benämnt riksdagens förvaltningskontor och
/ställt under en särskild styrelse, skulle överföras bl. a. de uppgifter avseende
riksdagen som dittills ankommit på riksgäldskontoret samt kanslioch
ekonomideputerades uppgifter. Kontoret föreslogs vidare bli central
förhandlingsmyndighet för hela riksdagsförvaltningen m. m.

Betänkandet behandlades av sammansatt konstitutions- och bankoutskott
(KBaU 1966: 1) som tillstyrkte de av utredningen skisserade principerna
och framlade förslag till erforderliga författningsändringar in. m. Riksdagen
godkände utskottets betänkande, varefter reformen trätt i kraft vid
sistlidna halvårsskifte.

I förvaltningskontorets förhandlingsbefogenheter gäller den inskränkningen,
att organisationsutredningen enligt riksdagens bemyndigande har
»att uppta förhandlingar och sluta avtal med vederbörande personalorganisationer
beträffande anställnings- och arbetsvillkor på grundval av utredningens
ställningstaganden rörande riksdagens personal- och förvaltningsorganisation»
(KU 1966:25, KBaU 1966:1 hemställan p. 7).

III. Utredningens allmänna överväganden

Den föregående redogörelsen har visat att det är långvariga reformsträvanden
som lett fram till att organisationsutredningen fått i uppdrag att
utarbeta ett förslag till ny personalorganisation för riksdagens kamrar och
utskott. Skisser till ny ordning i detta hänseende har tidigare utarbetats av
1958 års kommitté för riksdagens personalorganisation och av författningsutredningen.
Under de senaste åren har riksdagen vid tre tillfällen, nämligen
åren 1961, 1963 och 1964, uttalat sig för en snar revision av personalorganisationen.

Huvudfrågan i samband med de reformsträvanden som sålunda förekommit
har varit, om riksdagen bör överge det hittillsvarande systemet
med tillfälligt anställda tjänstemän och i stället bygga upp en fastare personalorganisation.
Utredningen diskuterar först denna principfråga.

A. Skäl för och emot en fastare personalorganisation

Personalorganisationen hos riksdagens kamrar och utskott är uppbyggd
efter principer som antogs under helt andra parlamentariska förhållanden
än de nu rådande. Att helt lita till tillfälligt anställda tjänstemän, av vilka
flertalet hade sitt arbete hos riksdagen som bisyssla, var naturligt då riksdagen
hade en årlig sammanträdestid som endast motsvarade den nuvarande
vårsessionen och en väsentligt ringare arbetsbörda än nu.

Frågan om övergång till en fastare ordning har varit aktuell alltsedan

1949 års omläggning av riksdagens arbetsformer. EU förslag av sådan innebörd
prövades redan av 1950 års kommitté för riksdagens personalorganisation,
som dock tog avstånd från detsamma. Tanken återupptogs av 1958
års kommitté, som föreslog att fasta beltids- och helårstjänster skulle inrättas
för flertalet riksdagstjänstemän. Att detta förslag inte förverkligades
berodde väsentligen på dess konstruktion. Den grundprincip på vilken förslaget
byggde vann emellertid anslutning bl. a. från riksgäldsfullmäktiges
sida. Författningsutredningen tillmätte frågan stor betydelse och förordade
att riksdagen skulle övergå till ett system med fasta tjänster.

Av 1958 års kommitté anfördes främst två skäl till förmån för övergång
till en fastare personalorganisation. Dels skulle större effektivitet kunna
vinnas i riksdagsarbetet och dels skulle man fa ett enklare och enhetligare
system med större rättvisa de olika tjänstemännen emellan och ett förenklat
administrativt förfarande. Dessa synpunkter har numera fått än
större tyngd; den första genom den starka ökningen av riksdagens arbetsbörda,
den andra genom förhandlingsrättsreformen och den från och med
den 1 juli 1966 genomförda omläggningen av riksdagens interna förvaltningsorganisation.

Nya skäl bär under senare år tillkommit för en övergång till en fastare
personalorganisation. En sådan reform är sålunda en naturlig konsekvens
av riksdagens beslut i anledning av utredningens betänkande rörande effektivisering
av riksdagens arbetsformer. Däri underströks behovet av utbyggd
planering och utjämning av arbetsbördan över riksdagsåret. Det framhölls
att en förutsättning för framsteg i denna riktning är en fastare personalorganisation.
Vidare må nämnas att bl. a. förstärkning av personalresurserna
anfördes som alternativ, då den av utredningen förordade utökningen
av utskottsorganisationen avvisades. Ytterligare bör man beakta att det
under senare år eftersträvats att bygga ut riksdagens service gentemot ledamöterna
och allmänheten. Även detta medför ökade krav på personalen
och accentuerar behovet av en fastare personalorganisation.

Såväl statsdepartementen som riksdagspartierna — riksdagens främsta
både »arbetsgivare» och »avnämare» — har getts betydande förstärkningar
av sina resurser, de förra genom 1965 års departementsreform samt de senare
genom besluten samma år om allmänt partistöd och om statsbidrag till
riksdagsgruppernas kanslier. Det framstår i detta läge som ofrånkomligt
att riksdagen stärker sina egna personalresurser så att den kan mota den
ökning av arbetsbördan, såväl kvantitativt som kvalitativt, som kan förutses.

Vidare bör i sammanhanget beaktas att konkurrensen om den kvalificerade
arbetskraften hårdnat alltmer under senare år. Även om situationen
i detta hänseende kan ändras, är det angeläget att riksdagens personalorganisation
ges en utformning som möjliggör att riksdagen kan hävda sig
i konkurrensen. Vidare framträder med allt större styrka kravet på att riksdagens
tjänstemän, särskilt de som saknar annan anställning, tillföisäkras

ökad anställningstrygghet och med andra grupper av tjänstemän likvärdiga
sociala förmåner.

Även den nuvarande ordningen har emellertid ansetts äga vissa förtjänster.
Det har sålunda framhållits att frånvaron av starkare bundenhet mellan
riksdagen och dess tjänstemän ger riksdagen särskild frihet vid valet
av tjänstemän och gynnar en god rekrytering. Det har också gjorts gällande
att rekryteringen skulle främjas av att ställningen som dubbelarbetande
riksdagstjänsteman är ekonomiskt lockande. Av 1950 års kommitté har
anförts att nuvarande ordning garanterar riksdagen tjänstemän med aktuell
kontakt med den övriga statsförvaltningen.

Utredningen anser att de fördelar som sålunda tillskrivits den nuvarande
ordningen inte bör överskattas. Erfarenheten visar att riksdagens formella
obundenhet av sina tjänstemän inte lett till en större rörlighet på befattningarna
än inom exempelvis Kungl. Maj:ts kansli. Snarare kan det som
en brist i gällande system konstateras att riksdagen i icke obetydligt antal
tall får behålla högt kvalificerade tjänstemän alltför kort tid. Farhågan
tör att en ordning med till riksdagen fast knutna tjänstemän skulle leda
till mindre kontakt med den övriga statsförvaltningen än som hittills varit
fallet synes helt ogrundad.

Av väsentlig betydelse är däremot rekryteringssynpunkten. Otvivelaktigt
måste denna noga beaktas vid utformningen av en ny organisation. Utredningen
har emellertid inte kunnat finna att nuvarande ordning är förenad
med sådana fördelar i detta hänseende som inte kan vinnas även inom ett
fastare system. Vad särskilt beträffar ordningen med dubbelarbetande tjänstemän
bör påpekas att två faktorer under senare år samverkat till att försämra
dess möjligheter att gagna riksdagen. Dels har den ekonomiska skillnaden
mellan dubbelarbetande och heltidsarbetande successivt minskats
och dels har arbetsbördan ökat på flertalet befattningar. Till följd härav
har möjligheten till dubbelarbete fått så reducerad attraktionsförmåga, att
den numera bara i undantagsfall tillför riksdagen värdefull arbetskraft
som inte kunnat förvärvas inom ramen för en vanlig tjänsteorganisation.

Sammanfattningsvis kan sägas att starka skäl talar för att riksdagen övergår
till en fastare personalorganisation än den hittillsvarande. Att riksdagens
egen sessionstid endast är omkring sju månader om året utgör, som
1958 års kommitté fastslog, icke något skäl mot en sådan reform. Däremot
bör förhållandet uppmärksammas vid konstruktionen av ett nytt system.
Utredningen återkommer härtill i det följande.

Utredningen har vid utformningen av sina förslag beaktat att författningsfrågan
ännu ej är avgjord och sedan början av innevarande år föremål
för grundlagberedningens arbete. De förslag utredningen framlägger
kommer inte att lägga hinder i vägen för en övergång till ny kammar- och
ut skott sorganisation.

B. Huvudgrunderna för konstruktionen av ett nytt system

Eu naturlig utgångspunkt för en diskussion av den framtida personalorganisationens
lämpliga konstruktion utgör de förslag som framlagts av
1958 års kommitté och författningsulredningen.

Eu väsentlig skillnad mellan dessa förslag bestod däri att 1958 års kommitté
ville formellt knyta all sekrcterarpersonal utom kamrarnas och konstitutionsutskottets
sekreterare till Kungl. Maj :ts kansli, medan författningsutredningen
ville inrätta alla tjänster hos riksdagen själv. Principiella
skäl av konstitutionell natur talar enligt utredningens mening för det senare
alternativet. Utredningen förordar därför att erforderliga tjänster inom
kamrarna och utskotten inrättas på riksdagens stat.

Utredningen vill erinra om att enligt allmänt gällande regler tjänster
inrättas antingen som lönegradsplacerade tjänster eller som arvodestjänster.
Lönegradsplacerade tjänster inrättas som ordinarie, extra ordinarie
eller extra tjänster. Vid sidan härav förekommer s. k. göromålsförordnande,
varmed förstås förordnande som utan att avse vikariat innebär att någon
skall bestrida göromål som ankommer på innehavare av tjänst av visst
slag. Arvodestjänster är tjänster som inte är ordinarie, extra ordinarie eller
extra tjänster och ej heller göromålsförordnande.

Alla de nu angivna typerna av tjänster bör enligt utredningens mening
kunna ifrågakomma inom riksdagens personalorganisation.

Inrättande av en lönegradsplacerad ordinarie tjänst kan
ske endast för heltidst jänstgöring. Redan nu förekommer i icke obetydlig
utsträckning att förefintliga arvodestjänster i realiteten är att betrakta som
heltids- och helårstjänster. Inrättande av ordinarie tjänst i dylika fall är
sålunda närmast att anse som en konsekvens av ett redan bestående förhållande.

Det är emellertid uppenbart att lönegradsplacerade ordinarie tjänster
inte kan inrättas för alla de funktioner som f. n. bestrids av tjänstemän
inom kamrarna och utskotten och som framdeles kommer att behövas. Man
måste därför räkna med att lönegradsplacerade ick e-o r d i n ar
i e tjänster (d. v. s. extra ordinarie eller extra tjänster) i viss utsträckning
kommer att erfordras. Dessa kan — i motsats till de ordinarie tjänsterna
— inrättas antingen för heltids- och helårstjänstgöring eller för tjänstgöring
av mindre omfattning. Sasom allmänna förutsättningar för inrättande
av lönegradsplacerade icke-ordinarie tjänster har utredningen i princip
uppställt, att dessa skall inrättas för heltidst jänstgöring samt att tjänstgöringen
skall beräknas fortgå under minst 8 månader av året. Frågan om
de med dessa tjänster förenade förmånerna är en förhandlingsfråga. Mellan
utredningen och personalorganisationerna har överenskommits att C-a\-drag på lönen (d.v. s. totalt löneavdrag) skall ske när möjlighet inte föreligger
att bereda tjänstinnehavaren arbete på grund av att riksdagen ej

ar samlad, i den mån han ej åtnjuter semester. Motsvarighet till sistnämnda

anordning finns redan inom den Kungl. Maj :t underställda statsförvaltningen.

I utredningens organisationsförslag liar räknats med inrättande av lönegradsplacerade
ordinarie och icke-ordinarie tjänster i den utsträckning som
på grundval av gjorda bedömningar befunnits sakligt motiverad.

For vissa andra funktioner kommer arvodestjänster alt bli erforderliga.
Härvid kan det vara fråga om såväl permanent som tillfälligt behov.
Vidare kan tjänstgöringsskyldigheten variera inom tämligen vida gränser.
Som exempel på permanenta ar%odestjänster med mera omfattande tjänstgöring
kan nämnas vissa kanslisttjänster inom kamrarna och vissa tjänster
med sekreteraruppgifter inom utskotten. Exempel på arvodesanställning för
uppgifter av tillfällig karaktär utgör funktionen som specialföredragande
i utskott för visst ärende.

Vid en nyorganisation har man att beakta tre betydelsefulla faktorer,
nämligen frågorna om arbetsomläggning, utökad service och tjänstgöring
vid annat organ än där tjänsten är placerad, här kallad fyllnadstjänstgöring.

Att en viss arbetsomläggning skall ske kan sägas vara huvudinnebörden
i riksdagens beslut i anledning av utredningens betänkande om effektivisering
av riksdagsarbetet. En jämnare fördelning av arbetsbördan över
riksdagsaret skall eftersträvas bl. a. genom ett mera omfattande uppskovsförfarande.
En konsekvens härav blir ett ökat kansliarbete under sessionsuppehållen.
Härav berörs emellertid inte kammarkanslierna och stats- och
jordbruksutskotten endast i mindre omfattning än Övriga utskott, då deras
huvudsakliga arbetsbörda består av budgetärenden som bör _ och i fler talet

fall måste — vara avgjorda före vårsessionens slut. Framhållas må
dock att nämnda utskott, speciellt statsutskottet, varje år uppskjuter ett
betydande antal ärenden till höslsessionen.

En arbetsomläggning kan i utskotten ske på ytterligare två sätt, nämligen
genom att nedbringa antalet specialföredragande och reducera remissförfarandet
beträffande motioner. Nödvändigheten av att tillföra riksdagen
sakkunskap och synpunkter utifrån sätter emellertid en gräns för möjligheterna
harutinnan, även om direkta vinster i rationaliseringshänseende
i vissa fall kan uppnås genom en begränsning av remissförfarandet.

Slutligen bör den av en arbetsomläggning betingade fastare personalorganisationen
leda till att antalet eljest erforderliga befattningar kan begränsas
samt att en del arbetsuppgifter som f. n. utförs som bisysslor framdeles
kan fullgöras inom ramen för den fasta organisationen.

En ökad service ligger i linje med strävandena under senare år. Som motiv
för inrättande av årstjänster kan servicesynpunkter i första hand anföras
beträffande kammarkanslierna. Enligt utredningens mening är det
sålunda ett rimligt krav att det icke endast hos utskotten utan även på
kammarkanslierna alltid finns tillgång till kvalificerade befattningshavare.

Att fyllnadstjänstgöring inåste förekomma i viss utsträckning för tjänstemän
som erhåller årsanställning hos riksdagen har tidigare förutsatts då
en fastare personalorganisation hos kamrarna och utskotten övervägts. Det
av 1958 års kommitté framlagda förslaget innebar att tjänstemännen skulle
tjänstgöra i Kungl. Maj :ts kansli eller i annan statstjänst mellan sessionerna.
Författningsutredningen förutsatte i stället i fråga om sekreterarpersonal
tjänstgöring inom riksdagsförvaltningen, främst hos riksdagens
ombudsmän och revisorer.

Klart är att behovet av här avsedd »fyllnadstjänstgöring» minskat till
följd av arbetsutvecklingen i riksdagen och kan väntas minska ytterligare.

I åtskilliga fall torde denna fråga f. ö. inte bli aktuell med hänsyn till att
utrymme inte beräknas föreligga för att ta tjänstinnehavaren i anspråk
för uppgifter utom det organ där tjänsten är placerad. Det bör här understrykas
att en hel del arbetsuppgifter inom arbetsfältet för det riksdagsorgan
där vederbörande tjänsteman har sin normala tjänstgöring föreligger
vid sidan av den direkta handläggningen av löpande ärenden. Härvid
må främst pekas på det ökade utredningsarbete av olika slag som förutsatts
vid fjolårets beslut rörande riksdagsarbetets effektivisering.

I vissa fall uppkommer dock fråga om att fördela den heltidsanställda
personalens tjänstgöring på skilda funktioner inom riksdagsförvaltningen.
Det kan härvid vara fråga om såväl permanenta anordningar som mera tillfälliga
arrangemang. I första hand kommer här i betraktande viss heltidsanställd
personal med helårsanställning. Men frågan kan bli aktuell även
beträffande den heltidsanställda personal som förutsatts skola tas i anspråk
kortare tid årligen, dock minst 8 månader.

I fråga om läget för dagen har utredningen för sin del funnit möjligheter
föreligga till viss samordning mellan konstitutionsutskottet och riksdagens
ombudsmän liksom mellan statsutskottet och riksdagens revisorer. Ett
behov av extra arbetskraft kan nämligen förutses alltid föreligga hos nämnda
riksdagsverk med hänsyn till deras arbetsuppgifter. Av bilaga 1 till betänkandet
framgår att motsvarande spörsmål kan bli aktuellt även inom
vissa andra utskott.

Såvitt möjligt bör redan i samband med beslut om inrättande av viss
tjänst uppmärksamhet ägnas åt frågan huruvida tjänsten bör beräknas för
tjänstgöring vid mer än ett organ eller eljest för mer än en funktion. I fall
då saken kan bli aktuell förutsätts samarbete ske mellan de berörda riksdagsorganen.
Av hänsyn till det organ där tjänstgöring i andra hand skall
fullgöras bör omfattningen och tiden härför såvitt möjligt fixeras. I den
mån så anses påkallat bör frågan underställas talmanskonferensen.

Utredningen vill i detta sammanhang allmänt uttala, att personalorganisationen
bör kunna utan svårighet anpassas efter föreliggande variationer i
arbetsbelastningen. Förutom nyss avsedda anordningar av samordnad tjänstgörings
natur kommer här i betraktande fall då ett visst organ tillfälligt

3 —614811

fått en särskilt stark arbetsbelastning. I dylika fall bör förstärkning ske genom
anlitande av personal från annat organ. Förefintlig speciell expertis
inom en viss enhet av riksdagsförvaltningen bör vid behov tas i anspråk
inom en annan enhet. Den omständigheten att en viss tjänst i första hand
är placerad hos ett visst organ får sålunda ej hindra att innehavaren vid
behov tas i anspråk inom annat arbetsområde inom riksdagsförvaltningen. I
detta sammanhang må även erinras om den tjänstemän åvilande allmänna
skyldigheten att utöva annan statligt reglerad tjänst.

Vad här anförts bör bedömas icke minst mot bakgrunden av det angelägna
i att få till stånd en lämpligt avvägd integration beträffande arbetsuppgifterna.
I detta sammanhang vill utredningen understryka betydelsen
av kontinuerlig kontakt mellan kammar- och utskottssekretariaten samt
mellan utskottssekretariaten inbördes.

C. Kvalifikationskrav och rekrytering

Innan utredningen övergår till en närmare redogörelse för sitt förslag till
personalorganisation vill utredningen beröra de allmänna krav som bör
ställas på riksdagens tjänstemän.

Enligt författningsutredningen bör riksdagens tjänstemän vara högt
kvalificerade samt inta en självständig ställning gentemot såväl den övriga
statsförvaltningen som kommunala och enskilda sammanslutningar och
företag. Vad författningsutredningen sålunda uttalat utgör enligt organisationsutredningens
mening en god sammanfattning av de kvalifikationer
som bör krävas.

Den för riksdagen ständigt ökande arbetsbördan gör det angeläget att
för sekreterargöromål inom utskotten förvärva väl meriterade tjänstemän.
Behovet understryks av att arbetet ofta måste utföras under stark tidspress.
Den strävan som försiggår mot bättre planering och större arbetsutjäinning
i kammare och utskott under sessionerna och sessionerna emellan ställer
otvivelaktigt högre krav än tidigare på tjänstemännen.

Ett spörsmål i sammanhanget är om övergången till en fastare personalorganisation
kan få ogynnsamma återverkningar på rekryteringen, eftersom
tjänstgöringen hos riksdagen inte erbjuder samma möjlighet till karriär
som tjänstgöring inom den Kungl. Maj:t underställda statsförvaltningen.
Risk kan föreligga för att kvalificerade tjänstemän, som riksdagen skulle
vilja förvärva som sekreterarpersonal, tvekar att binda sig vid fasta riksdagstjänster
utanför den ordinära statliga karriären.

Utredningen är medveten om att farhågor för en utveckling i här angiven
riktning inte kan avvisas såsom helt ogrundade. Att av denna anledning
ställa lägre krav på de kvalificerade tjänstemännen hos riksdagen får dock
enligt utredningens mening inte förekomma. Förutsättningen för att den
nya organisationen skall fungera på avsett sätt är att riksdagen till sitt

förfogande har en stal» av högt kvalificerade tjänstemän. Att lönesättningen
här kommer in i bilden är uppenbart.

Framhållas bör vidare att den nya organisationen kommer att ge vissa
möjligheter till karriär inom riksdagsförvaltningen. Det bör också uppmärksammas
att tjänstgöring inom riksdagen inte utesluter möjligheten
av fortsatt karriär inom statsförvaltningen i övrigt. I positiv riktning för
rekryteringen till riksdagen kan även den omständigheten tänkas verka
att de kontakter som tjänstgöringen hos riksdagen förmedlar kan skapa
förutsättningar för övergång till attraktiva tjänster utom statsförvaltningen.

En väsentlig skillnad föreligger mellan utredningens förslag och det förslag
som framlades av 1958 års kommitté i så måtto att utredningen föreslår, att
tjänster inrättas på riksdagens stat medan kommittén förordade att riksdagst
jänsterna skulle knytas till Kungl. Maj:ts kansli. Kommittén angav
som en fördel med sitt förslag, att tjänstgöringen i riksdagen skulle på ett
helt annat sätt än då var fallet bli kvalificerande för karriären i departement
eller statstjänst över huvud taget. Kommittén utgick alltså från att
riksdagstjänstgöring tillmättes mindre meritvärde för fortsatt karriär än arbete
inom Kungl. Maj :ts kansli.

Huruvida utredningens förslag med fasta riksdagstjänster kommer att få
ogynnsamma verkningar i här berört hänseende får framtiden utvisa. Med
den utformning organisationen skulle få enligt förslaget anser utredningen
någon anledning till oro inte föreligga. Av betydelse är emellertid att anställningsformen
för de kvalificerade riksdagst jänsterna utformas på ett sätt
som inte försvårar en smidig övergång till karriär utom riksdagen i de fall
då detta kan bli aktuellt. Till anställningsformen återkommer utredningen i
det följande.

Utredningen vill i detta sammanhang understryka att anställning i riksdagen
bör vid tillsättning av tjänst i statsförvaltningen i övrigt tillmätas
minst samma värde som tjänstgöring i jämförlig tjänst där.

D. Vissa särskilda spörsmål

1. Anställningsformen för 1 ö n e g r a d s p 1 a c e r a d e tjänster
Enligt statstjänstemannalagen tillsätts ordinarie tjänst med fullmakt eller
konstitutorial eller, om särskilda skäl föreligger, med förordnande. Förordnande
meddelas för bestämd tid eller tills vidare; förordnande tills vidare
må meddelas att gälla längst till viss tidpunkt.

Inom riksdagsförvaltningen förekommer ej fullmaktsformen. Tjänsterna
tillsätts alltså med konstitutorial, där ej fråga är om förordnandetjänster.
Tillsättning med konstitutorial innebär i normala fall samma fasthet
i anställningen som tillsättning med fullmakt; tjänstinnehavaren kan emellertid
i motsats till fullmaktshavande tjänsteman skiljas från tjänsten

i administrativ ordning om han kan dömas till disciplinstraff enligt statstjänstemannalagen.

Enligt vad i det föregående anförts föreslår utredningen att inom kamrarna
och utskotten skall kunna förekomma bl. a. lönegradsplacerade ordinarie
tjänster. Utredningen har i avvaktan på författningsfrågans lösning ansett
tillrådligt att iaktta försiktighet i fråga om att föreslå tjänster med den
fasthet i anställningen som medföljer konstitutorial. Det har å andra sidan
synts uppenbart att visst utrymme för dylika tjänster kan beräknas föreligga
hur än en framtida kammar- och utskottsorganisation kommer att
se ut. Utredningens förslag, som närmare presenteras i det följande, innefattar
fyra konstitutorialtjänster.

Lönegradsplacerade ordinarie tjänster bör vidare inrättas för kammarsekreterare
och sekreterarpersonal hos utskotten. Dessa tjänster bör emellertid
ej vara konstitutorialtjänster. Otvivelaktigt föreligger här liksom i fråga
om de högre tjänstemännen i statsdepartementen sådana särskilda skäl
som enligt statstjänstemannalagen motiverar inrättande av förordnandetjänster.
Beträffande kammarsekreterarna synes detta påkallat redan av
det årliga valförfarandet, vilket synes böra bibehållas, och i fråga om
sekreterarpersonalen i utskotten torde det allmänt sett vara lämpligt att bevara
möjligheten till viss rörlighet beträffande anställningsförhållandet.

Ordinarie förordnandetjänst kan såsom nämnts tillsättas för bestämd tid
eller tills vidare. Utredningen anser att den sistnämnda formen bör användas
i nu avsedda fall liksom sker i departementen. I samband med en
blivande författningsreform torde kunna övervägas huruvida ett införande
i särskilda fall av förordnandetjänster tillsatta för viss tid kan anses ändamålsenligt.

Såsom av det tidigare anförda framgår kan ett tillsvidareförordnande meddelas
att gälla längst till viss angiven tidpunkt. Förnyat förordnande kan
givetvis komma i fråga. Enligt utredningens mening bör i här avsedda fall
sådan tidsbegränsning iakttas.

Beträffande längden av ett tillsvidareförordnande må framhållas, att denna
för kamrarnas sekreterare torde med hänsyn till den tillämpade valproceduren
få begränsas till 1 år i sänder. För sekreterarpersonalen i utskotten
bör däremot förordnande kunna meddelas för längre tid, högst 3 år i sänder
i anslutning till vad som tillämpas inom riksdagsförvaltningen beträffande
förordnandetjänster tillsatta för viss tid. Självfallet kan förordnandetidens
längd i det enskilda fallet anpassas till vad som bedöms lämpligt. Som allmän
norm bör gälla att sluttiden för ett tillsvidareförordnande bör sammanfalla
med tidpunkten för kamrars och utskotts konstituering vid riksdagens
början visst år. Härigenom garanteras — oberoende av riksdagssessionernas
längd — erforderlig kontinuitet i anställningsförhållandet i sådana
fall då förnyat förordnande kommer i fråga. Det förutsätts att tiden för ett
förordnande bör kunna bestämmas oberoende av mellankommande nyval.

Jämlikt gällande bestämmelser kan en statstjänsteman samtidigt inneha
å ena sidan en ordinarie tjänst tillsatt med fullmakt eller konstitutorial
eller en extra ordinarie tjänst och å andra sidan en ordinarie tjänst tillsatt
med förordnande tills vidare. Anordningen, som är av formell natur, förutsätter
att tjänstemannen endast utövar den ordinarie förordnandetjänsten.
Tjänstemannen är tjänstledig från den andra tjänsten utan särskilt beslut
därom. Med hänsyn till de olägenheter som dylika tjänsteföreningar ansetts
medföra för befordringsförhållandena tillämpas i viss utsträckning inom
statsförvaltningen en anordning med överstatförande av den ordinarie eller
extra ordinarie hottentjänsten och återbesättande av den på stat befintliga
tjänsten i fall då tjänstinnehavaren erhållit tjänst med förordnande
tills vidare. Utredningen förutsätter att motsvarande förfaringssätt skall
kunna komma i fråga då innehavare av ordinarie tjänst, som tillsätts med
fullmakt eller konstitutorial, eller av extra ordinarie tjänst — oavsett om
tjänsten tillhör den Kungl. Maj :t underställda statsförvaltningen eller
riksdagsförvaltningen — erhåller ordinarie förordnandetjänst inom kamrarna
eller utskotten. Härför erforderligt bemyndigande bör lämnas av
riksdagen åt riksdagens förvaltningskontor, som enligt utredningens förslag
skall ha att fastställa personalförteckning för kamrarna och utskotten.

Med avseende på tillämpningen i det enskilda fallet av anordningen med
överstatförande vill utredningen rent allmänt framhålla, att denna bör ske
under beaktande av de speciella omständigheter som kan föreligga. Utredningen
vill förorda att i de fall då förordnande på här avsedd tjänst meddelas
en tjänsteman första gången beslut om överstatlörande inte fattas
förrän efter en övergångstid av ett år. I samband med den nya organisationens
ikraftträdande bör över huvud gälla, att överstatförande inte företas
utan samförstånd med vederbörande riksdagsorgan. Även med den begränsning
av Kungl. Maj :ts handlingsfrihet som kan ligga häri kommer den nya
ordningen att medföra en inte oväsentlig förbättring från Kungl. Maj :ts synpunkt,
då riksdagstjänstemännen med nuvarande system i stor utsträckning
är tjänstlediga från sina innehavande tjänster åtskilligt längre tid
än ett år.

I fråga om anställningsformen för de lönegradsplacerade icke-ordinarie
(d. v. s. extra ordinarie och extra) tjänster som enligt utredningens förslag
avses skola inrättas inom kamrarna och utskotten kommer enligt statstjänstemannalagen
endast förordnande i fråga. Härvid tillämpas tillsxidareförordnande,
med begränsning längst till viss angiven tidpunkt om så anses
lämpligt.

2. Beslutande organ i anställ ningsärenden m.m.

Beträffande tillsättning av tjänster inom kamrarna har utredningen inte
förutsatt någon ändring i nu gällande ordning. Detta innebär att kammares
sekreterare tillsätts genom val av kammaren, att ersättare för kammarsekre -

terare utses av talmannen och att övriga tjänster tillsätts av talmannen, vice
talmännen och de s. k. kanslitillsättama efter samråd med sekreteraren.
Utredningen har sålunda — i motsats till författningsutredningen — räknat
med att institutionen kanslitillsättare bibehålls inom vardera kammaren.

Tjänster inom utskotten bör enligt utredningens mening tillsättas genom
beslut av vederbörande utskott, i fråga om andra tjänster än sekreterarens
efter samråd med denne.

Sasom i det föregående anförts kan i vissa fall redan vid beslut om inrättande
av viss tjänst förutsättas att den skall vara förenad med tjänstgöringsskyldighet
hos mer än ett riksdagsorgan. Beslut om tjänstens tillsättning
bör även i dylika fall ankomma på det organ hos vilket tjänsten placerats.
Det får förutsättas att erforderligt samråd äger rum mellan de
berörda organen.

Med avseende på frågan om anställnings upphörande må framhållas att
bestämmelser om vem som skall pröva sådan fråga meddelats i 30 § tjänstemannastadgan.
Enligt dessa bestämmelser skall i regel frågan om anställnings
upphörande prövas av den myndighet hos vilken tjänstemannen är
anställd. I vissa särskilt angivna fall skall emellertid ärendet hänskjutas till
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor. Utredningen utgår ifrån att de
redan givna bestämmelserna i ifrågavarande hänseenden kommer att äga
tillämpning jämväl beträffande kamrarna och utskotten.

Man torde få räkna med att behov i viss utsträckning kan uppkomma av
att meddela omedelbart beslut om tjänsts tillsättande eller anställnings upphörande
under tiden mellan riksdagssessionerna eller eljest då svårigheter
föreligger att utan tidsutdräkt samla det beslutande organet. Det får allmänt
förutsättas att de berörda organen inom sig vidtar åtgärder som möjli§§ör
preliminära beslut i fall av nu avsett slag. I fråga om tillsättning av
tjänst bör dylikt beslut avse tjänstens uppehållande på förordnande i avvaktan
på det definitiva tillsättningsbeslutet.

Enligt statstjänstemannalagen skall den som anställts som tjänsteman erhålla
skriftligt bevis om anställningen. Anställningsdokument avseende
tjänstemän hos kammare bör undertecknas av talmannen. Beträffande
tjänstemän hos utskotten föreslår utredningen att tillsättningshandling för
innehavare av tjänsten som visst utskotts sekreterare undertecknas av talmännen
på riksdagens vägnar och med kontrasignation av vederbörande
utskottsordförande. För övriga tjänstemän sker undertecknandet jämlikt
23 § riksdagsstadgan av ordföranden. I särskilda fall, exempelvis då fråga är
om anställning av mera tillfällig natur, kan inom såväl kamrarna som utskotten
tillsättningsbeslut expedieras genom protokollsutdrag.

Beträffande tjänsters ledigförklarande får utredningen anföra följande.

Enligt statstjänstemannalagen skall tjänst som myndighet tillsätter kungöras
ledig till ansökan, om ej Konungen — d. v. s. i här avsedda fall riks -

dagen eller något av dess organ — bestämmer annat. Enligt tjänstemannastadgan
för riksdagens förvaltningskontor och riksdagens verk gäller vissa
undantag från statstjänstemannalagens allmänna föreskrift om tjänsters
kungörande till ansökan lediga. Sådant kungörande är sålunda ej föreskrivet
i fråga om dels tjänst som är placerad på löneplan C och dels extra ordinarie
eller extra tjänster av vissa angivna slag samt arvodestjänster.

Utredningen förordar att de i tjänstemannastadgan angivna normerna
för ledigkungörande av tjänster skall äga tillämpning även i fråga om
tjänster inom kamrarna och utskotten. Åtgärder för ledigförklarande bör
vidtas av det organ som har att tillsätta tjänsten.

Slutligen må i detta sammanhang beröras frågan om besvärsrätt i tjänstetillsättningsärenden.

Bestämmelser saknas f. n. om besvärsrätt i ärenden avseende tillsättning
av befattningar hos riksdagens kamrar och utskott. Detta sammanhänger
med den nuvarande anställningsformen, enligt vilken tjänstemännen över
lag betecknas som »tillfälligt anställda». Annorlunda blir förhållandet vid
ett förverkligande av utredningens förslag om inrättande av fasta tjänster
och reglering i övrigt av riksdagstjänstemännens anställningsförhållanden.
Frågan om besvärsrätt kan då inte lämnas å sido.

Till en början må framhållas att inom ifrågavarande område kan urskiljas
en grupp tjänstemän vilka måste anses inta en speciell förtroendeställning
i förhållande till det riksdagsorgan som utsett dem. Utredningen
åsyftar kamrarnas sekreterare samt sekreterarpersonalen i utskotten. Enligt
utredningens mening bör besvärsrätt inte föreligga i fråga om tillsättning
av tjänster för berörda tjänstemän. Såsom framgar av vad utredningen
i annat sammanhang anför avses tillsättning av ifrågavarande tjänster skola
ske utan kungörelseförfarande.

Beträffande tjänstetillsättningsbeslut i övriga fall inom kamrarna och
utskotten synes emellertid skäl inte föreligga att avvika från eljest inom
statsförvaltningen tillämpade grundsatser avseende besvärsrätt. Utredningen
utgår därför från att sådan rätt skall föreligga i dylika fall.

F. n. är bankoutskottet besvärsinstans beträffande tjänstetillsättningsbeslut
som fattats av riksdagens förvaltningskontor och riksdagens verk
ävensom i övrigt beträffande beslut enligt statstjänstemannalagen eller enligt
bestämmelse som meddelats med stöd av lagen. Detta innebär att utskottet
har att pröva besvär över beslut av riksdagens förvaltningskontor
eller riksdagens verk som avser inte bara tjänstetillsättning utan även exempelvis
uppsägning, avstängning från tjänstgöring och disciplinär bestraffning,
sålunda rena rättsfrågor. Utskottet är härvid enda besvärsinstans.
Inom den Kungl. Maj :t underställda statsförvaltningen prövas sådana rättsbesvär
i regeringsrätten som högsta instans. Ytterligare må anmärkas att
bankoutskottet är besvärsinstans även i helt andra slags ärenden än sådana

som avser beslut enligt statstjänstemannalagen eller bestämmelse som meddelats
med stöd av denna. Som exempel må nämnas beslut av vissa riksdagens
verk om vägran att utlämna allmän handling samt av statens personalpensionsverk
i vissa pensionsärenden.

Med hänsyn till de besvärsuppgifter som sålunda redan åvilar bankoutskottet
kan det ligga nära till hands att lösa den nu uppkomna frågan så,
att nämnda utskott ges befogenhet att jämväl pröva besvär över här ifrågakommande
beslut av kamrarnas kanslitillsättare och utskotten. Alldeles
odiskutabel är emellertid icke en sådan lösning. Till en början framstår
det som tydligt, att alla sådana besvärsärenden av rent rättslig natur som
prövas av regeringsrätten som sista instans i fråga om den Kungl. Maj :t
underställda statsförvaltningen inte bör handläggas av bankoutskottet. Enligt
utredningens mening bör regeringsrätten vara besvärsinstans i dylika
fall även i fråga om riksdagsförvaltningen. Detta förutsätter en ändring
i regeringsrättslagen, vartill utredningen inte anser sig böra själv framlägga
förslag. Riksdagen torde böra i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
frågan blir föremål för närmare utredning och förslag.

Även om man överför de rena rättsbesvären till regeringsrättens prövning
-— vilket skulle innebära en viss inskränkning i bankoutskottets nuvarande
befogenheter — är det emellertid knappast oomtvistligt att utskottet
bör påläggas de här aktuella nya besvärsuppgifterna. Sålunda kan vissa
invändningar riktas mot att ett utskott anförtros att överpröva andra utskotts
resp. talmännens beslut. Särskilda komplikationer skulle naturligtvis
uppkomma om till bankoutskottet självt knöts personal tillhörande de kategorier
som enligt utredningens mening bör vara besvärsberättigade. Från
principiell utgångspunkt har utredningen övervägt att inrätta en särskild
riksdagens besvärsnämnd. Till denna skulle då överföras även bankoulskottets
nuvarande besvärsuppgifter i den mån de ej åläggs regeringsrätten.

Efter ingående överväganden har utredningen likväl stannat för att föreslå
att bankoutskottet åtminstone tills vidare blir besvärsinstans. Avgörande
betydelse har härvid tillmätts det förhållandet, att de besvärsärenden
som kan antas uppkomma i fråga om kammar- och utskottskanslierna
uppenbarligen kan förutses bli mycket fåtaliga. Besvärsfunktionen i fråga
om riksdagens verk och förvaltningskontor — vilken hittills åvilat bankoutskottet
— måste otvivelaktigt anses praktiskt betydelsefullare. I detta
läge har utredningen inte funnit motiverat att föreslå inrättandet av ett
nytt riksdagsorgan och ändrad besvärsordning beträffande verken och förvaltningskontoret.
I den mån den praktiska erfarenheten skulle tala för
ett sådant särskilt besvärsorgan kan frågan upptas till förnyat övervägande.

3. Tjänstledighet i vissa fall

I de fall då lönegradsplacerade tjänster inrättas och i vederbörlig ordning
besätts uppstår inga särskilda problem i fråga om tjänstemäns tjänstledig -

het från annan anställning för tjänstgöring hos riksdagen. Om en tjänsteman
tillträder en tjänst inom riksdagsförvaltningen som enligt gällande bestämmelser
ej må förenas med förut innehavd tjänst avgår han samtidigt
från den sistnämnda. Skulle formell rätt till tjänsteförening föreligga är
tjänstemannen såsom tidigare nämnts enligt gällande bestämmelser tjänstledig
från den andra tjänsten utan särskilt beslut därom. I övriga fall av
tjänsteförening som avses i 38 § statstjänstemannalagen, t. ex. förening mellan
extra ordinarie tjänst och tjänst som tillsätts med förordnande för viss
tid, erfordras beslut av Kungl. Maj :t respektive riksdagsorgan som avses
i 2 § tjänstemannastadgan.

Annorlunda blir förhållandet i fall då endast arvodestjänst inom riksdagsförvaltningen
kan ifrågakomma, exempelvis av det skälet att riksdagst
jänstgöringen är av temporär natur eller eljest av mera begränsad
omfattning. Frågan om tjänstledighet från annan tjänst i och för fullgörande
av arbetsuppgifterna hos riksdagen måste då komma under övervägande.

I fråga om tjänstemän i statstjänst har riksdagen vid olika tillfällen
understrukit att vederbörande myndigheter inte bör resa hinder mot beviljande
av tjänstledighet för tjänstgöring hos riksdagen och därigenom
försvåra för riksdagen och dess organ att erhålla tjänstemän som av dem
anses önskvärda. Även om detta spörsmål vid en lösning enligt utredningens
förslag av frågan om riksdagens personalorganisation får en mera begränsad
räckvidd än tidigare har utredningen likväl ansett sig böra här erinra om
riksdagens tidigare uttalanden i ämnet, vilka förutsätts alltjämt äga giltighet.

Beslut om tjänstledighet för tjänstgöring hos riksdagen bör av vederbörande
myndighet fattas i samma ordning som i fråga om tjänstledighet
av annan anledning. Frågan om en tjänstemans löneförmåner under dylik
tjänstledighet har förutsatts skola bedömas helt enligt gällande avlöningsavtal.
Detta innebär att C-avdrag (d. v. s. totalt avdrag) skall tillämpas vid
hel tjänstledighet och att löneavdrag motsvarande frånvarons omfattning
skall tillämpas vid partiell tjänstledighet. Av den i senare sammanhang
redovisade överenskommelsen med personalorganisationerna framgår att
ersättning för mistade löneförmåner förutsätts skola utgå från riksdagen i
förekommande fall.

IV. Utredningens förslag till personalorganisation

Såsom avslutningsvis angetts i den under avsnitt I av betänkandet lämnade
redogörelsen för gällande ordning har i bilaga 1 till betänkandet sammanförts
uppgifter angående organisation och arbetsuppgifter m. m. inom
kamrarnas och utskottens kanslier. I det följande redovisar utredningen

det resultat vartill utredningen i organisatoriskt hänseende för sin del kommit
i fråga om riksdagens personal. En översikt av utredningens förslag
härutinnan lämnas i bilaga 2 till betänkandet.

Den föreslagna organisationen har förutsatts skola träda i tillämpning
den 1 januari 1967.

A. Kamrarna

1. Ordinarie tjänster

I vardera kammaren 1 tjänst som kammarens sekreterare och 1 tjänst
som förste byråsekreterare.

2. Lönegrads placerade icke-ordinarie tjänster

I vardera kammaren 1 tjänst som stomnotarie, 1 tjänst som förste kanslist
och 3 tjänster som kanslist. Tjänsten som stomnotarie i andra kammaren
avses skola tills vidare hållas vakant, varvid arbetsuppgifterna fullgörs
av arvodesanställd tjänsteman.

I första kammaren 4 och i andra kammaren 5 tjänster som stenograf.

3. Arvodestjänster, inberäknat bisysslor

I vardera kammaren 1 tjänst som kammarsekreterarens ersättare, 3‘/2
tjänster som förste stenograf, ca 6 tjänster som stenograf, ca 2 tjänster
som reservstenograf samt 7 tjänster som maskinskrivare vid snabbprotokollet.

I första kammaren 2 tjänster som biträdande jurist och 1 tjänst som
kontaktman riksdag—skola, den sistnämnda avsedd för båda kamrarna.

I andra kammaren 1 tjänst som biträdande jurist och 1 tjänst som förste
kanslist.

B. Utskotten

1. Ordinarie tjänster

I samtliga utskott utom utrikesutskottet 1 tjänst som utskottets sekreterare.

I konstitutionsutskottet 3 tjänster som föredragande, varav 2 med fyllnadstjänstgöring
som byråchef hos JO, samt 1 tjänst som förste kanslist.

I statsutskottet 5 tjänster som avdelningssekreterare och 1 tjänst som
förste kanslist.

I bevillningsutskottet 2 tjänster och i ett vart av lagutskotten 1 tjänst
som biträdande sekreterare.

2. Lönegrads placerade icke-ordinarie tjänster

I ettvart av konstitutions-, stats-, bevillnings-, första lag-, jordbruks- och
allmänna beredningsutskotten 1 tjänst som kanslist.

3. Arvodestjänster, inberäknat bisysslor

I utrikesutskottet 1 tjänst som sekreterare och 1 tjänst som biträdande
sekreterare.

I konstitutionsutskottet 1—3 tjänster som biträdande sekreterare.

I statsutskottet 5—7 tjänster som biträdande avdelningssekreterare och
1 tjänst som kamrerare.

I ettvart av bevillnings- och bankoutskotten 2 tjänster som biträdande
sekreterare.

I andra lagutskottet 1 tjänst som biträdande sekreterare och 1 tjänst som
kanslist.

I tredje lagutskottet 1 tjänst som kanslist.

I jordbruksutskottet 1 tjänst som biträdande sekreterare och 1 tjänst
som kanslist.

I allmänna beredningsutskottet 1 tjänst som biträdande sekreterare.

C. Riksdagens förvaltningskontor

1. Lönegrads placerade icke-ordinarie tjänster
3 tjänster som korrekturläsare.

2. Arvodestjänster, inberäknat bisysslor

Ca 5 tjänster som korrekturläsare och 1 tjänst som föreståndare för
» Riksdagsdebatterna».

D. Sammanfattning av den föreslagna personalorganisationen

	Kamrarna	Utskotten	Riksdagens förvaltnings- kontor	Summa
Ordinarie tjänster................	4	24	-	28
Lönegradsplacerade icke-ordinarie	19			28
tjänster....................... Arvodestjänster, inberäknat bisyss-	6	3
lor...........................	ca 44	ca 21	ca 6	ca 71

E. Specialmotivering till vissa delar av förslaget

Någon specialmotivering till de olika detaljerna i förslaget har utredningen
inte i allmänhet ansett erforderlig mot bakgrunden av vad i den allmänna
motiveringen anförts. På några punkter vill utredningen emellertid ytterligare
motivera sitt förslag.

Kamrarna

Antalet tjänster inom det inre kansliet har föreslagits oförändrat. Beträffande
fördelningen av arbetsuppgifterna har i stort sett ej förutsatts annan
ändring än att vissa uppgifter sammanförts till en förste byråsekreterartjänst
med arbetsledande och verkställande funktioner. Vid inrättandet av
en sådan tjänst i första kammaren minskas antalet utredartjänster (biträdande
jurist) — utöver vad som skett för några år sedan — med en; i andra
kammaren har förste byråsekreterartjänsten ersatt en tjänst som notarie.

Det har synts ofrånkomligt att även i fortsättningen fördela kansliets arbete
på heltids- och deltidstjänster och att därvid i betydande utsträckning
konstruera de sistnämnda som arvodestjänster avsedda att uppehållas vid
sidan av annan tjänst. Endast genom en sådan anordning kan tillgången på
personal på ett rationellt sätt anpassas efter den fluktuerande arbetsbelastning
som förorsakas av riksdagsarbetets uppdelning på vår- och höstsession.

Främst de ökade serviceuppgifterna mot ledamöter, statsdepartement och
allmänhet samt de olika uppgifter som enligt vad som framgår av bilaga 1
numera ankommer pa talmanskonferensen nödvändiggör, att kammarkanslierna
i ökad utsträckning arbetar även sommartid. Kammarsekreterarna,
som vid sin tjänstgöring mellan sessionerna under juli och augusti endast
undantagsvis haft biträdande personal till förfogande, måste härvid ges sådant
biträde också under nämnda månader. Av detta skäl förutsätts innehavaren
av förste byråsekreterartjänsten -—- enligt förslaget en ordinarie
tjänst — skola tjänstgöra även mellan sessionerna. Till förfogande bör jämväl
stå en kanslist. Det föreslås sålunda att lönegradsplacerade tjänster med
heltidstjänstgöring inrättas för förste byråsekreteraren och en kanslist.

I övrigt innebär förslaget såvitt gäller inre kansliet i huvudsak ingen ändring
i nuvarande förhållanden.

Beträffande stenograf kåren föreslås för förste stenograferna fortsatt arvodesanställning.
I fråga om stenograferna har två olika anställningsformer
använts, en för tjänstgöring vid samtliga plena och en med tjänstgöringen
begränsad i huvudsak till arbetsplena. För förstnämnda kategori föreslås
inrättande av 9 lönegradsplacerade tjänster med full tjänstgöringstid under
sessionerna, varav viss del avser stenografering i kamrarna och återstoden
utgörs av s. k. fyllnadstjänstgöring genom kammarsekreterarnas försorg.
Härvid ifrågakommer bl. a. utredningsarbete vid riksdagens upplysningstjänst
och kvalificerade sekreteraruppdrag åt kamrarnas ledamöter i särskilda
fall. Om så visar sig lämpligt kan tjänstgöringen utsträckas alt omfatta
även tid mellan sessionerna. Beträffande sådan tjänstgöring kan det
dock bli erforderligt att ta i betraktande arbetsuppgifter även utom riksdagsförvaltningen.

Antalet tjänster som stenograf, vilket nu är 25, föreslås minskat. Förutom
de 9 lönegradsplacerade tjänsterna avses skola i kåren ingå ca 12 arvodesanställda
stenografer, varigenom det totala antalet blir ca 21.

Samtliga förste stenografer och stenografer har förutsatts skola stå till
båda kamrarnas förfogande och tjänstgöra lika tid. Härför erforderligt arbetsschema
avses skola uppgöras av kamrarnas sekreterare.

I fråga om skrivpersonal åt stenograferna föreslås att antalet maskinskrivare
blir sju i vardera kammaren, med tjänstgöringsskyldighet i båda
kamrarna.

Konstitutionsutskottet

I fråga om konstitutionsutskottet har utredningen — i enlighet med vad
som underströks av det sammansatta utskottet 1964 —< haft att särskilt beakta
dess ställning som dechargeorgan. Uppgiften har emellertid försvårats
av att dechargearbetets framtida uppläggning för närvarande är föremål
för överväganden inom utskottet. Med utgångspunkt från dechargens nuvarande
uppläggning och omfattning samt arbetsbördan i övrigt kan behovet
av utredande personal fastställas till två årsanställda, varav en huvudsekreterare,
samt två sessionstjänstgörande särskilda föredragande i dechargeärenden
och en sessionsanställd medhjälpare motsvarande biträdande
avdelningssekreterare i statsutskottet. Efter överläggningar med företrädare
för utskottet och med JO har utredningen funnit att årsanställning av nyssnämnda
båda föredragande med skyldighet att tjänstgöra som byråchefer
hos JO under tid, då session inte pågår och semester ej åtnjuts, skulle utgöra
ett för både JO och utskottet värdefullt arrangemang. Med ledning av de
uppgifter som kunnat erhållas om de pågående övervägandena om dechargens
reformering har utredningen vidare funnit, att utskottet bör beredas
möjlighet att anställa ytterligare två medhjälpare av typen biträdande avdelningssekreterare.
Huruvida denna möjlighet behöver tas i anspråk blir
beroende av utskottets beslut med avseende på dechargearbetets uppläggning.
En ytterligare ökning behöver emellertid inte förutses.

Statsutskottet

Inom statsutskottets kansli har avdelningssekreterarna på grund av utskottets
speciella organisation i stort sett samma slag av arbetsuppgifter
som sekreterarna i andra utskott. Detta gäller i fråga om utredningar, föredragning
och uppsättande av förslag till utlåtanden. På grund härav och
med hänsyn till utskottets stora och växande arbetsbörda har utredningen
ansett att på varje avdelning inom utskottet bör finnas en ordinarie tjänsteman
för sekreterargöromål.

I utskottet har hittills under vårsessionerna funnits 7 medarbetare till avdelningssekreterarna.
Efter övergången till ett system med lönegradsplacerade
heltidstjänstgörande avdelningssekreterare har behovet av medarbetare
till avdelningssekreterarna förutsatts komma att minska.

Såsom av det föregående framgår har utredningen funnit möjligheter före -

ligga till viss samordning mellan statsutskottet och riksdagens revisorer beträffande
s. k. fyllnadstjänstgöring.

Riksdagens förvaltningskontor
Korrekturläsarna har till uppgift att korrekturläsa allt riksdagstryck inklusive
JO:s och MO:s ämbetsberättelser samt riksdagens revisorers berättelser.
Arbetet måste delvis utföras efter normal tjänstetids slut.

Den nuvarande normalarbetstiden, 27 tim./vecka, har förutsatts skola utökas
till 35 tim./vecka, som för dessa tjänstemän sålunda skall motsvara
heltidstjänstgöring. Sistnämnda arbetstid har befunnits överensstämma
bättre än den nuvarande med normalarbetstiden enligt gällande avtal inom
den enskilda sektorn av arbetsmarknaden. Riksdagstryckets omfång har sedan
1949 ökat med ca 50 procent, varför en utökning av normalarbetstiden
ansetts motiverad även av denna anledning. Det nuvarande antalet »fasta»
korrekturläsartjänster har i samband härmed reducerats från 10 till ca 8, av
vilka 3 avsetts bli lönegradsplacerade tjänster.

V. Lönefrågor in. in.

På grundval av utredningens i det föregående redovisade organisationsförslag
har utredningen upptagit förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer
i förekommande lönefrågor. Dessa förhandlingar har avsett
löne- och ersättningsfrågor dels för de tjänster hos riksdagens kamrar och
utskott samt riksdagens förvaltningskontor som direkt berörs av utredningens
organisationsförslag och dels för enstaka, redan befintliga tjänster
vid riksdagens förvaltningskontor beträffande vilka förhandlingarna uppskjutits
till detta tillfälle. Förhandlingarna har lett till en den 14 september
1966 dagtecknad överenskommelse som redovisas i bilaga 3 jämte underbilaga
till detta betänkande.

Överenskommelsen — som från organisationsutredningens sida slutits
under förutsättning att riksdagen godkänner de organisatoriska förutsättningarna
för överenskommelsen och under förbehåll om riksdagens lönedelegations
godkännande av densamma — har den 18 oktober 1966 på riksdagens
vägnar godkänts av riksdagens lönedelegation med nyssnämnda förbehåll
beträffande riksdagens godkännande av de organisatoriska förutsättningarna.

Såsom kommentar till vissa delar av överenskommelsen får utredningen
anföra följande. I övrigt hänvisas till avtalstexten.

Punkt 2.1 analogi med vad som tillämpas i fråga om lönegradsplaceringen
för vissa högre tjänster inom riksdagsförvaltningen har med personalorganisationerna
överenskommits att lönegradsplaceringen för fyra särskilt an -

givna tjänster ej skall bestämmas genom avtal. Här avses tjänsterna som
första och andra kammarens samt konstitutions- och statsutskottens sekreterare.
Det allmänna tjänsteförteckningsavtal som skall tillämpas beträffande
lönegradsplacerade tjänster inom kamrarna och utskotten avses sålunda
ej skola gälla för dessa tjänster. Det allmänna avlöningsavtalet skall
däremot gälla för tjänstinnehavarna på samma sätt som för övriga tjänstemän
(jfr punkt 1). Utredningen föreslår, med beaktande av lönegradsplaceringen
för statssekreterarna, att nyssnämnda tjänster placeras i lönegrad
Cr 4. Därjämte föreslås att avlöningsförstärkning skall utgå till kammarsekreterarna
med 600 kr. och till de båda utskottssekreterarna med 324 kr.
för månad. Förslaget har lämnats utan erinran av vederbörande personalorganisationer.

Det förutsätts att framdeles eventuellt uppkommande frågor avseende
lönegradsplaceringen för ifrågavarande fyra tjänster skall prövas av riksdagen.
I övrigt ankommer det på riksdagens förvaltningskontor att bestämma
avlöningsförmåner till dessa tjänstemän, i den mån de ej är avtalsreglerade.

Punkt 3. I den till denna punkt hörande bilagan redovisas lönegradsplaceringen
av föreslagna nya tjänster. I de fall lönegradsplaceringen för ickeordinarie
tjänster angetts genom högst-lönegrad på löneplan A förutsätts
den i varje särskilt fall tillämpliga lönegraden skola bestämmas av vederbörande
riksdagsorgan efter samråd med riksdagens förvaltningskontor.

I fråga om riksdagens förvaltningskontor är det endast tjänsterna som
korrekturläsare som berörs av utredningens organisationsförslag; i övrigt
avser uppgörelsen redan befintliga tjänster vid kontoret.

Tjänstebenämningarna i den till överenskommelsen hörande bilagan ger
ej uttryck för något slutligt ståndpunktstagande. över huvud har frågan om
tjänstebenämningarna ej definitivt penetrerats. Utredningen har stannat vid
att utnyttja de benämningar som framgår av bilaga 2 till betänkandet.

Punkt 5. I vissa fall har förutsatts att arvodestjänster skall inrättas för
sekreterarpersonal med heltidstjänstgöring. En förutsättning härför är att
vederbörande åtnjuter hel tjänstledighet från annan tjänst. Begreppet heltidstjänstgöring
är emellertid inte i alla dessa fall liktydigt med helårstjänstgöring.
Sålunda räknas endast i ett fall (en biträdande sekreterare i andra
lagutskottet) med heltids- och helår stjänstgöring, medan i en del fall förutsatts
heltidst jänstgöring endast under sessionerna och i andra fall heltidstjänstgöring
endast under del av sessionerna.

Enligt avtalstexten skall i här avsedda fall arvode utgå med belopp motsvarande
löneklass högst B 6 jämte de avlöningsförmåner i övrigt som skulle
ha tillkommit vederbörande om han varit extra tjänsteman. Arvodesbeloppet
bör enligt utredningens mening bestämmas av förvaltningskontoret, såvitt
gäller arvode enligt den högsta tillämpliga löneklassen, och i övrigt av

vederbörande riksdagsorgan efter samråd med förvaltningskontoret. Motsvarande
samråd bör äga rum beträffande arvode som avses i punkt 6.

Punkt 7. I den mån riksdagens tjänstemän ej kommer att erhålla lönegradsplacerade
tjänster och ej heller arvodestjänster av den typ som avses
under punkterna 5 och 6 i överenskommelsen blir en annan form av arvodesanställning
aktuell. Arvode avses härvid skola utgå med tillämpning av
kommittékungörelsen. Detta innebär till en början att dagarvode skall utgå.
Vidare skall, i den man tjänstledighet åtnjuts från egen tjänst, ersättning
för mistade löneförmåner utgå från riksdagen.

Den i första stycket gjorda hänvisningen till kommittékungörelsen innebär
att i särskilda fall annat arvode än det i kungörelsen angivna kan komma
i fråga. Beslut härom bör efter förslag av vederbörande riksdagsorgan fattas
av förvaltningskontoret.

Beträffande arvode för funktioner av bisysslekaraktär bör i övrigt gälla
att arvodet må bestämmas av vederbörande riksdagsorgan intill ett belopp
motsvarande högst löneklass B 5 och av förvaltningskontoret om högre arvode
ifrågasätts. I den mån fråga uppkommer om sociala förmåner bör frågan
underställas förvaltningskontoret.

Övergångsbestämmelser. Den föreslagna nya personalorganisationen har
såsom nämnts förutsatts skola träda i kraft den 1 januari 1967. Det f. n.
gällande avlöningssystemet för riksdagens tillfälligt anställda tjänstemän
avses skola upphöra att tillämpas med utgången av 1966.

Vid genomförandet av utredningens förslag till personalorganisation kan
undantagsvis vissa särskilda anordningar av övergångsnatur erfordras. Även
om en tjänst inrättats vid ett visst riksdagsorgan bör detta sålunda under
en övergångstid inte utesluta att uppskov tills vidare sker med tjänstens
tillsättande, därest särskilda skäl härför prövas föreligga. Regleringen av
anställningsvillkoren bör härvid ske under medverkan av riksdagens förvaltningskontor.

Enligt en särskild paragraf i förhandlingsprotokollet skall nuvarande bestämmelser
om särskilt tillägg (»ålderstillägg») utöver utgående månadsarvode
efter visst antal riksdagsår upphöra att gälla vid den nya organisationens
ikraftträdande. Tid som enligt f. n. gällande avtal må tillgodoräknas
för erhållande av sådant ålderstillägg skall för placering i löneklass tillgodoräknas
den som erhåller lönegradsplacerad tjänst i den nya organisationen.
Av löneplanernas konstruktion följer att här avsedd tillgodoräkning endast
kan ifrågakomma för den som erhåller tjänst med lön enligt löneplan A.

För sådana eventuellt uppkommande fall då en f. n. anställd tjänsteman
anmäler sig till men ej erhåller lönegradsplacerad tjänst i den nya organisationen
har en engångsersättning från riksdagen ansetts böra kunna utbetalas.
Förutsättningen härför är att tjänstemannen varit anställd hos riksdagen
minst fem år, d. v. s. senast fr. o. m. 1962 års vårsession. Under samma

förutsättning har engångsersättning ansetts motiverad även i fall då en
tjänsteman, som varit underkastad de nuvarande bestämmelserna och samtidigt
åtnjutit avlöning från annan statsanställning, erhåller tjänst i den nya
organisationen och därvid får lägre avlöning än som motsvarar summan av
den från båda statsanställningarna uppburna avlöningen. Beloppet av här
avsedd engångsersättning skall bestämmas efter överenskommelse mellan
riksdagens förvaltningskontor och berörd huvudorganisation. Ersättningens
storlek är maximerad till vad tjänstemannen uppburit från riksdagen för
senare halvåret 1966.

VI. Personalförteckning, författningsbestämmelser m.m.

Enligt gällande riksstat bestrids avlöningar till riksdagens personal från
ett anslag som rubricerats Den inre riksdagsförvaltningen: Avlöningar. Från
samma anslag utgår avlöningarna till tjänstemän vid riksdagens förvaltningskontor.
Utredningens förslag föranleder ingen ändring beträffande berörda
anslagsrubricering.

Personalförteckningar för riksdagens verk och riksdagens förvaltningskontor
fastställs enligt gällande ordning av förvaltningskontoret. Detsamma
bör gälla beträffande den särskilda personalförteckning för riksdagens kamrar
och utskott som blir erforderlig vid ett genomförande av utredningens
förslag.

Med avseende på författningsbestämmelser må framhållas att utredningens
förslag föranleder ändringar på vissa punkter. Frågan bör närmare
penetreras i samband med den kommande utskottsbehandlingen. Utredningen
vill för egen del peka på vissa spörsmål.

Statstj änstemannalagen äger tillämpning på anställning med
staten som arbetsgivare och tjänsteman som arbetstagare. Lagen är sålunda
tillämplig även på tjänstemän hos riksdagens kamrar och utskott. I fråga
om sådana tjänstemän skall de befogenheter som enligt lagen tillkommer
Konungen utövas av riksdagen eller organ som riksdagen utser.

Här må erinras om att enligt 4 § instruktionen för riksdagens förvaltningskontor
kontoret skall för riksdagen och dess verk utfärda bestämmelser
av beskaffenhet att skola ensidigt fastställas av arbetsgivaren och
meddela de föreskrifter och anvisningar som behövs för tillämpningen av
kollektivavtal eller avtal om anställnings- eller arbetsvillkor i överensstämmelse
med sådant avtal.

Enligt 25 § statstj änstemannalagen gäller särskilda bestämmelser om
åtal för brott i tjänsten av vissa tjänstemän vid riksdagens verk. Ifrågavarande
hänvisning avser ansvarighetslagen för fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret m. fl. och berörs ej av utredningens förslag. Detsamma
torde gälla en motsvarande bestämmelse i 26 § statstj änstemannalagen.

4-614811

Utredningens förslag synes ej medföra behov av ändring i statstj änstemannalagen.

Tj änste mannastadgan för riksdagens förvaltningskontor och
riksdagens verk bör vid ett genomförande av utredningens förslag gälla
anställning hos riksdagen och dess verk samt erhålla rubriken Tjänstemannastadga
för riksdagen och dess verk, vilket föranleder ändringar i
1 och 34 §§ av stadgans text.

Enligt 11 § statstjänstemannalagen är tjänsteman skyldig att utöva annan
statlig tjänst enligt bestämmelser som Konungen — resp. riksdagen
eller något dess organ — meddelar. Detta är den i ämnet grundläggande,
gemensamma föreskriften. Tillämpningsföreskrifterna för å ena sidan riksdagsförvaltningen
och å andra sidan den övriga statsförvaltningen har
emellertid utformats något olika. Enligt 16 § tjänstemannastadgan för riksdagens
förvaltningskontor och riksdagens verk är innehavare av ordinarie,
extra ordinarie eller extra tjänst skyldig att utöva annan ordinarie, extra
ordinarie eller extra statlig tjänst »hos riksdagen underställd myndighet
eller inrättning inom samma verksamhetsområde». En jämförelse med motsvarande
bestämmelse i den för statsförvaltningen i allmänhet gällande
tjänstemannastadgan utvisar att skyldigheten enligt sistnämnda stadga
avser tjänst hos »myndighet inom samma verksamhetsområde».

I samband med den med personalorganisationerna den 14 september
1966 träffade överenskommelsen har det förutsatts, att den i tjänstemannastadgan
för riksdagens förvaltningskontor och riksdagens verk föreskrivna
skyldigheten att utöva annan tjänst skall, sedan stadgan blivit
tillämplig på anställning hos riksdagen och dess verk, såvitt gäller tjänsteman
inom den inre riksdagsförvaltningen avse statlig tjänst både inom
och utom riksdagsförvaltningen. För dagen synes en anordning av sådan
innebörd bli aktuell endast beträffande stenografpersonal.

Enligt 18 § första stycket statstj änstemannalagen skall brott i tjänsten
av den som innehar eller uppehåller tjänst som byråchef eller därmed jämställd
eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltningsmyndighet
eller länsstyrelse beivras efter åtal. I anslutning härtill har i 17 § tjänstemannastadgan
för riksdagens förvaltningskontor och riksdagens verk föreskrivits,
att nämnda bestämmelser i statstj änstemannalagen skall äga tilllämpning
på innehavare av tjänst som byråchef eller därmed jämställd
eller högre tjänst vid riksdagens förvaltningskontor eller riksdagens verk.
Vid genomförandet av utredningens förslag bör 17 § tjänstemannastadgan
ändras så att ifrågavarande tillämpningsföreskrift kommer att avse där
berörda tjänster hos riksdagen eller dess verk.

Gällande allmänna bestämmelser angående tillsättning av
tjänster bör i tillämpliga delar bringas att avse även den nu ifrågavarande
delen av riksdagsförvaltningen.

Utredningen har till särskilda överväganden upptagit frågan om tillsätt -

ningen forsta gången av de tjänster som omfattas av utredningens förslag.
Det måste sålunda noga beaktas att eu helt ny situation, vilken är förenad
med inte obetydliga komplikationer vid övergången, inträder för riksdagens
kamrar och utskott, i och med att ett stort antal lönegradsplacerade tjänster
och arvodestjänster, därav ett flertal på mycket liög nivå, kommer att
vid bifall till utredningens förslag finnas inrättade från det instundande
årsskiftet. I princip bör alla dessa tjänster besättas utan uppskov, där inte
särskilda skäl talar för annat. Inom den Kungl. Maj :t underställda statsförvaltningen
har det under senare år blivit allt vanligare, att särskilda
anordningar vidtas för tjänstetillsättningarna i samband med större organisatoriska
förändringar. Som exempel må pekas på de bestämmelser som
utfärdats angående tillsättning av tjänster i samband med omorganisationen
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet vid dessa verksamhetsgrenars
förstatligande. I berörda fall har en särskild tillsättningsnämnd inrättats
för handläggning av tillsättningsärendena. Utredningen har ansett sig böra
noga överväga, om riksdagen bör följa detta mönster. Därvid har utredningen
funnit att de skäl som talar för en sådan ordning framstår som
mycket starka, i viss mån rentav som alldeles särskilt påtagliga i jämförelse
med den Kungl. Maj :t underställda statsförvaltningen. Uppdelningen
av de tillsättningsfunktioner, som eljest i sista hand ligger hos Kungl.
Maj :t, på ett flertal olika riksdagsorgan med mycket små resurser i jämförelse
med Kungl. Maj :t utgör sålunda ett alldeles särskilt skäl för en
sådan tillsättningsnämnd som nyss nämnts. Önskvärdheten av att enhetliga
tillsättningsnormer tillämpas och att en för framtiden lämplig praxis
inleds talar vidare här liksom inom den Kungl. Maj :t underställda statsförvaltningen
för en särskild övergångsanordning. Ytterligare skäl därför
utgör angelägenheten av att åstadkomma en verklig inventering av möjliga
aspiranter och av att trots tidsbrist kunna genomföra organisationsförändringen
på ett i alla hänseenden tillfredsställande sätt, förhållanden som
talar för en centralisering av tillsättningsförfarandet till ett särskilt organ
med erforderliga tekniska resurser.

Utredningen föreslår sålunda, att riksdagen vid bifall till betänkandets
förslag överlämnar åt en särskild tillsättningsnämnd att handlägga flertalet
tillsättningsärenden i anslutning till den nya personalorganisationens
genomförande. Nämnden bör lämpligen utses av talmanskonferensen och
bestå av fem ledamöter, till vilkas förfogande bär ställas erforderlig föredragningspersonal
samt expertis företrädande de huvudsakliga arbetsfält
från vilka riksdagens tjänstemän rekryteras. Tillsättningsbesluten bör vara
fattade i början av december i år med hänsyn till behovet av tid för prövning
av eventuella besvär samt för erforderliga verkställighetsåtgärder
före årsskiftet. Med hänsyn härtill är det angeläget att den personkrets, ur
vilken de olika befattningshavarna skall hämtas, blir klarlagd redan i senare
delen av november. Detta förutsätter att man utan att avvakta tillsätt -

ningsnämndens tillkomst — som torde kräva särskilt riksdagsbeslut i samband
med behandlingen av utredningens betänkande — offentliggör utredningens
förslag till tjänsteorganisation på lämpligt sätt, genom annonsering
e.d. Det synes önskvärt att talmanskonferensen fattar beslut härom vid
mottagandet av utredningens betänkande och att åt riksdagens förvaltningskontor
anförtros att handha ifrågakominande administrativa uppgifter
tills nämnden utsetts.

Utredningen vill särskilt betona, att dess förslag alltså endast avser en
övergångsanordning och att förslagets förverkligande självfallet förutsätter
ett nära samrad mellan tillsättningsnämnden och de riksdagsorgan där
vederbörande tjänster är placerade.

I fråga om de närmare detaljerna vill utredningen anmärka följande.
Förfarandet torde böra omfatta alla lönegradsplacerade tjänster utom kamrarnas
sekreterare och förvaltningskontorets korrekturläsare. De båda tjänsterna
som sekreterare i konstitutions- och statsutskotten torde emellertid
med hänsyn till deras särskilda förtroendekaraktär, vilken bl. a. medfört
deras »frilistning», inte böra omfattas av utannonseringen. Förfarandet
bör vidare omfatta de arvodestjänster av icke-bisysslekaraklär som avses
för arbete under hel session. Ansökningsförfarande i formell mening —-och därmed besvärsrätt — bör förekomma i fråga om alla tjänster med
lön enligt löneplanerna A och B. I fråga om tjänsterna på löneplan C bör
tillfälle beredas att inom viss tid anmäla intresse att ifrågakomma till viss
befattning.

Med avseende på inrättande av tjänster innefattar ett bifall
till utredningens organisationsförslag omedelbart beslut av riksdagen om
inrättande av det antal ordinarie tjänster, lönegradsplacerade icke-ordinarie
tjänster och arvodestjänster som bedömts erforderliga. Framdeles eventuellt
uppkommande frågor om inrättande av nya tjänster inom kamrarnas och
utskottens kanslier bör enligt utredningens mening prövas i samband med
den årliga anslagsbehandlingen, d. v. s. bedömas av riksdagens förvaltningskontor
vid dess granskning av anslagsäskandena för den inre riksdagsförvaltningen
och därefter prövas av bankoutskottet. Detta gäller undantagslöst
i fråga om ordinarie tjänster på sätt är fallet inom riksdagsförvaltningen
i övrigt och i allmänhet även beträffande lönegradsplacerade
icke-ordinarie tjänster och arvodestjänster. I den mån med avseende på
de båda sistnämnda grupperna av tjänster behov i särskilt fall uppkommer
om inrättande av ny tjänst bör ärendet underställas förvaltningskontorets
prövning. Kontorets styrelse har att besluta i frågan. Beslut om inrättande
av tillfällig arvodestjänst av bisysslenatur bör ankomma på vederbörande
riksdagsorgan självt.

Ett genomförande av utredningens förslag medför behov av instruktionsföreskrifter
av olika slag. Det bör bl. a. övervägas att för
riksdagsförvaltningens vidkommande åstadkomma en motsvarighet till den

för statsförvaltningen i övrigt gällande allmänna verksstadgan. överväganden
i nämnda hänseenden torde böra ske redan i samband med utskottsbehandlingen
av förevarande betänkande och i övrigt genom riksdagens
förvaltningskontor.

VII. Kostnadsberäkning

De i det följande framlagda kostnadsberäkningarna har gjorts med utgångspunkt
från det under senare halvåret 1966 gällande löneläget. Beräkningarna
avser löner och arvoden.

Kostnaden för de av utredningen föreslagna ordinarie tjänsterna kan
beräknas till i runt tal 1 950 000 kr. för år. För lönegradsplacerade ickeordinarie
tjänster uppskattas kostnaden till i runt tal 690 000 kr. för år,
med utgångspunkt från en beräkning av den årliga tjänstgöringstiden. I
fråga om arvodestjänster av olika slag har kostnaden uppskattats till
1 350 000 kr. för år. Sammanlagda kostnaden enligt det anförda utgör
3 990 000 kr.

En beräkning av årskostnaderna för den nuvarande personalorganisationen
ger till resultat att dessa kan uppskattas till i runt tal 3 360 000 kr.
Härvid har hänsyn tagits endast till belopp som utbetalts av riksdagen
och ej till kostnader för bibehållen lön och andra förmåner som kan ha
uppkommit hos vederbörande myndigheter på grund av tjänstemäns tjänstgöring
hos riksdagen vid sidan av annan tjänst.

Med utgångspunkt från det anförda kan kostnadsökningen vid ett genomförande
av utredningens förslag uppskattas till 630 000 kr. Detta belopp
avser som nämnts endast löner och arvoden. Vid bedömandet av den
med nyorganisationen förenade kostnadsökningen bör beaktas de vinster
i olika hänseenden som följer av att riksdagen får en egen personalorganisation
med i stor utsträckning permanent anställda tjänstemän.

Bilaga 1

Vissa uppgifter rörande organisation och arbetsuppgifter inom
kamrarnas och utskottens kanslier

Kammarkanslierna

Arbetsuppgifter. Redan den av riksdagens organisationsutredning påvisade
ökningen av riksdagens arbetsmängd med 50 procent under 1950-och 1960-talen, hänförande sig främst till tiden från omkring 1960, har
medfört en motsvarande ökning av arbetet i kamrarnas kanslier. Detta gäller
såväl den konstitutionella granskningen av riksdagsinitiativen och av
utskottsutlåtandena och i anledning av dessa framställda yrkanden som
också t. ex. remitteringen till utskott, med direkt betydelse för arbetsfördelningen
mellan dessa.

Samtidigt med att arbetsmängden ökat bär väsentliga ändringar genomförts
i kammarkansliernas arbetssätt och service, främst i syfte att underlätta
arbetet för kamrarnas ledamöter. Förutom att skrivhjälp ställts till
ledamöternas förfogande bär eftersträvats att lämna förhandsbesked i konstitutionella
och eljest formella frågor och därigenom möjliggöra för ledamöterna
att vid den arbetsanhopning som skett koncentrera uppmärksamheten
på sakfrågorna. För att kunna snabbare genomföra den formella
beslutsprocessen och samtidigt ge ökad insyn på förhand i dennas uppläggning
i svåra och politiskt viktiga fall har under senare år mycket arbete
nedlagts på förberedelse av voteringarna med i förväg färdigställda voteringsordning^
och voteringspropositioner. För att uppnå större likformighet
och överskådlighet vid den formella uppställningen av utskottens
hemställanden har nära kontakt tagits även med utskottens sekreterare.

Framför allt har emellertid ansvällningen av arbetet föranlett en ingående
planering av arbetet inom såväl kamrar som utskott, varvid riktpunkten
till en början varit att minska arbetsanhopningen under maj månad.

I sådant syfte bar kammarkanslierna till talmanskonferensen förberett en
detaljerad planering av riksdagsarbetet. De senaste åren har för ledamöterna
redan Md sessionens början framlagts en tidsplan för varje sammanträde
under sessionen, och snarast efter den allmänna motionstidens utgång
liksom vid höstsessionens början har framlagts planer över fördelningen
av ärenden på arbetsplena under sessionen eller huvuddelen därav.
Planeringen har genomförts i nära samarbete med utskottssekretariaten,
varvid även gemensamma konferenser hållits. Därjämte har kontakten med
statsråd, statssekreterare och avdelningschefer för samordning i skilda hänseenden
väsentligt ökat. Planeringen av arbetet har medfört en jämnare
fördelning av ärendena på vår- och höstsession. Talmanskonferensen har sökt
underlätta detta även genom att anmoda utskotten att låta personalen i ökad
utsträckning arbeta mellan sessionerna och bär sålunda på olika sätt alltmer
intagit en arbetsledande ställning. Då konferensen ej har eget sekretariat
utan kamrarnas sekreterare tjänstgör som föredragande och verkställande
har konferensens ökade arbetsuppgifter — f. ö. även på många
andra områden än arbetsplaneringen — belastat kammarkanslierna.

Emellertid har, förutom ökningen av antalet ärenden i riksdagen och
planeringen av arbetet, även eu rad andra omständigheter under senare år
påverkat kammarkansliernas arbetsbelastning. Utbytet av delegationsbesök
mellan olika parlament har starkt ökat de representativa uppgifterna. Detsamma
gäller utländska besök i övrigt. Sedan riksdagen numera beviljat
anslag för ledamöternas utlandsresor och anförtrott stipendieverksamheten
åt talmanskonferensen har kammarkanslierna haft att administrera ä\en
detta arbete. En strävan har också förelegat alt vidga kontakten mellan
riksdagen och skilda inhemska organisationer och grupper.

De möjligheter som de nya massmedia givit att hos väljarna skapa intresse
för och insyn i riksdagsarbetet, med referat och direktsändning a\
kammardebatter, bär föranlett en omfattande service gentemot press, radio
och TV, innebärande bl. a. samråd och framtagande av material.

Den större vikt som skolan numera lägger vid samliällsstudier har starkt
ökat intresset för studiebesök i riksdagen, särskilt vid kammarplena. Detta
har nödvändiggjort en i detalj genomförd planering av skolornas studiebesök.
Ledamöter har engagerats som guider och för introduktion i politiska
och konstitutionella ämnen, och material av olika slag bär framtagits
i syfte att ge eleverna ökad behållning av besöket. En särskild kontaktman
riksdag—skola har anställts.

Även en råd andra uppgifter, som nära sammanhänger med okat behov av
service från riksdagen gentemot ledamöterna och allmänheten, har kommit
att åvila kammarkanslierna och krävt ökade resurser för utredning och
verkställighet.

Nuvarande organisation. Den nuvarande personalen utgöres i ''sardera
kammaren av kammarens sekreterare samt kammarens kansli med sekreteraren
som chef. Kansliet består av ett »inre» kansli, stenografer med
skrivpersonal samt vaktmästare. Sistnämnda personalgrupp är dock uppförd
på förvaltningskontorets stat.

Kamrarnas sekreterare biträder talmannen och talmanskonferensen. Arbetsuppgifternas
art framgår i huvudsak härav och av redogörelsen för
kammarkansliernas arbete. Sekreteraren i andra kammaren fullgör lieltidstjänstgöring
under hela året. Tjänsten som första kammarens sekreterare
uppehälles jämte annan tjänst, likaså under hela aret.

Inom det inre kansliet fullgöres dels utredande och liknande funktioner,
dels expeditionella göromål. Personalen utgöres i vardera kammaren av
en ersättare för sekreteraren, en stomnotarie, en förste kanslist, en registrator
och fyra kanslister, varav två tillika kansliskrivare. I första kammaren finns
ytterligare en kansliskrivare och i andra kammaren en notarie. Därjämte
finns en för kamrarna gemensam kontaktman riksdag—skola, formellt anställd
i första kammarens kansli.

Stomnotarien i första och notarien i andra kammaren, andra kammarens
registrator och samtliga kansliskrivare i båda kamrarna tjänstgör på heltid
under sessionerna. Övriga tjänster uppehälles vid sidan av annan tjänst.

Om den hittillsvarande fördelningen av arbetsuppgifterna för det inre
kansliet må anföras följande.

Stomnotarien har att upprätta förslag till kammarens protokoll och fullgör
i första kammaren därjämte utredande och arbetsledande funktioner.
Notarien har främst till uppgift att avlasta kammarsekreteraren vissa utredningsuppdrag
och arbetsuppgifter som icke direkt sammanhänger med
kammarplena. Det löpande arbetet på kansliet ledes närmast under sekre -

teraren av förste kanslisten. Registratorn åligger bl. a. att föra kammarens
register, att upprätta föredragningslistor och redigera katalogen över kammarens
ledamöter. Kanslisterna biträder talmannen och sekreteraren under
plenum, utför utredningar varmed kansliet har alt tillhandagå talmannen
och sekreteraren samt fullgör olika göromål på kansliet. Kansliskrivarna
åligger bl. a. att besvara vid besök och per telefon gjorda förfrågningar
angaende handläggningen av riksdagsärenden, att upprätta koncept till
protokollsutdrag, att ombesörja kontakten med departementen beträffande
besvarande av interpellationer och enkla frågor samt att utföra Övriga på
kansliet ankommande expeditionella uppgifter.

Den ökade arbetsbelastningen på kammarkanslierna har mötts av rationaliseringsåtgärder
av skilda slag. Vissa arbetsuppgifter har överförts från
jurist- till annan personal, och i samband därmed har en av de deltidsanställda
kanslister, som biträtt sekreteraren under plena, utbytts mot en
heltidsanställd kanslist (kansliskrivare) för expeditionella uppgifter

Utökningen av personalen har begränsats till en kanslist (kansliskrivare)
i forsta och en notarie i andra kammaren. Dessutom har extra skrivpersonal
anlitats i betydande utsträckning för enklare skrivgöromål. Kanslipersonalen
har emellertid också måst utnyttjas hårdare än förr, vilket medfört
att endast de löpande göromålen medhunnits och att statistik, utredningar,
minnesanteckningar rörande kamrarnas praxis och andra mera
långsiktiga arbetsuppgifter av betydelse för det framtida riksdagsarbetet
mast eftersättas. Ökningen av arbetsmängden i samband med den ore^elbundna
arbetstiden med mycket kvälls- och nattarbete har i flera fall medlort
att befattningshavare slutat sina tjänster, och rekryteringssvårigheterna
har vård patagliga. °

Stenograf kåren utgöres i första kammaren av 3 förste stenografer 12
stenografer och 2 reservstenografer samt i andra kammaren av 4 förste

iocnc°fafefr- 13, sten°grafer och 2 reservstenografer; under vårsessionen
Ubb har försöksvis »referent» anställts i stället för stenograf. Som skrivpersonal
åt stenograferna är anställda 7 maskinskriverskor hos första och
b hos andra kammaren. Stenograf- och skrivpersonalen uppehåller sina
tjänster som bisysslor.

Vaktmästarkåren omfattar i vardera kammaren en övervaktmästare och
2 iorste expeditionsförmän samt i första kammaren 7 och i andra kammaren
8 vaktmästare, däribland ett varierande antal förste vaktmästare.
Denna personal, vilken som tidigare nämnts är uppförd på förvaltningskontorets
stat, fullgör heltidstjänstgöring under hela året.

Personalbehov beträffande det inre kansliet. Det är ofrånkomligt att även
1 fort.sattningen fordela kansliets arbete på heltids- och deltidstjänster och
att därvid i betydande utsträckning konstruera de sistnämnda som arvodestjänster
avsedda att uppehållas vid sidan av annan tjänst. Endast genom
en sådan anordning kan tillgången på personal på ett rationellt sätt
anpassas efter den fluktuerande arbetsbelastning som förorsakas av riksdagsarbetets
uppdelning på två sessioner med ett förhållandevis långt sommaruppehåll.
ö

Ökningen av kansliets arbete bär i första hand avsett sådana uppgifter
som kammarsekreteraren själv haft att utföra eller eljest taga ingående

biefnftni?g-.?led'' ,^an har därför måst 1 hö§re Srad än tidigare anlita sin
stallioretradare. Denne har emellertid endast till uppgift att vikariera för
sekreteraren vid plena och utföra arbetsuppgifter som sammanhänger med

ärendebehandlingen där, och hans avlöningsförmåner är avpassade efter
att tjänsten skall vara en bisyssla, som icke nämnvärt inkräktar på innehavarens
ordinarie tjänst. Någon ändring härutinnan synes icke böra ske.
Det har dock blivit nödvändigt att avlasta kammarsekreteraren även vissa
andra arbetsuppgifter, vilket i andra kammaren föranlett det tidigare nämnda
utbytet av en kanslisttjänst mot en notarietjänst och i första kammaren
att stoinnotarien pålagts också andra arbetsuppgifter än kammarens protokoll.
Såsom inledningsvis anförts har under senare år —- icke minst till
följd av talmanskonferensens ökade aktivitet — tillkommit en mängd kontakt-
och serviceuppgifter. Sekreteraren behöver bl. a. av detta skäl ha
tillgång till kvalificerad arbetskraft, som självständigt kan företaga utredningar
och framlägga förslag i sådana ärenden samt svara för genomförandet
av erforderliga praktiska arrangemang. Härför erfordras dels liksom
hittills vissa deltidstjänster för biträdande juristper sonal, dels i vardera
kammaren en tjänst, vars innehavare skall biträda kammarsekreteraren
med arbetsledning m. m. De med sistnämnda tjänster förenade arbetsuppgifterna
är icke begränsade till sessionstid och tjänsterna bör inrättas som
ordinarie förste byråsekreterartjänster. Tjänsterna som biträdande jurist
bör däremot vara arvodestjänster. I första kammaren bör inrättas två och
i andra kammaren en sådan tjänst.

I fråga om stomnotarierna förutsättes ingen väsentlig ändring av arbetsuppgifterna.
För stoinnotarien i första kammaren, som under senare år
fullgjort arbetsuppgifter mellan sessionerna, föreslås att en lönegradsplacerad
tjänst med heltidstjänstgöring inrättas; under sommaruppehållet
förutsättes denna arbetskraft stå till båda kamrarnas förfogande. Även i
andra kammaren bör inrättas en motsvarande heltidstjänst, vilken dock
avses skola tills vidare hållas vakant, enär arbetsuppgifterna även fortsättningsvis
förutsättes komma att fullgöras av innehavaren av en arvodestjänst.

Med hänsyn till arten och omfattningen av de arbetsuppgifter som ankommer
å förste kanslisterna bör i vardera kammaren inrättas en lönegradsplacerad
tjänst med full tjänstgöringstid under sessionerna och i
andra kammaren därjämte en arvodestjänst med deltidstjänstgöring.

För det övriga arbetet på kansliet synes tills vidare vid vardera kammaren
böra inrättas tre lönegradsplacerade kanslisttjänster med full tjänstgöringstid,
en under hela året och de båda övriga under sessionerna. Ytterligare
personal av denna art bör icke fast knytas till kansliet innan erfarenhet
vunnits av den nya personalorganisationen. Vid ett sådant ställningstagande
kommer kansliet även i fortsättningen att behöva i betydande utsträckning
anlita förvaltningskontorets skrivbyrå och den för stenograferna
avsedda skrivpersonalen.

För kontaktmannen riksdag—skola erfordras en arvodestjänst med deltidstj
änstgöring.

Vad ovan redovisats kan sammanfattas sålunda.

	Lönegradsplacerad tjänst
Tjänstebenämning	med heltids-tjänstgöring	med deltids-tjänstgöring1	Arvodestjänst
	I K	II K	I K	II IC	I K	II K
Kammarens sekreterare. ..	1	1
Sekreterarens ersättare .....				1	1
Stomnotarie.........	1	l2
Biträdande jurist..........					2
Förste byråsekreterare.......	1	1
Förste kanslist............			\	1		1
Kanslist.........	1	1	2
Kontaktman riksdag—skola . . .					l3

1 Full tjänstgöringstid under sessionerna.

Tjänsten avses skoia tills vidare hållas vakant; arbetsuppgifterna fullgörs av innehavaren av
en arvodestjänst.

3 Gemensam för båda kamrarna.

Stenograf kåren. Arbetsförhållandena för den personal, som refererar
kamrarnas debatter, bär pa särskilt sätt påverkats av inträdda ändringar
i riksdagens arbetsmängd och arbetssätt, och det har därför under senare
år varit mycket svårt att rekrytera stenografkåren.

I december 1964 aktualiserade talmännen den tidigare i åtskilliga sammanhang
(se redogörelser i bankoutskottets utlåtande nr 34 år 1953 jämte
bilagor) dryftade frågan om mekanisk upptagning av kamrarnas debatter.
Den arbetsgrupp, som med anledning därav tillsattes, har sedermera framlagt
förslag om införande av ett kombinerat stenografiskt och mekaniskt
upptagningsförfarande, där även icke stenografikunniga personer kan anlitas
som redigerare (referenter). Motivet härtill var oro för att riksdagen
inom en nära framtid skulle komma i den situationen, att kompetenta
stenografer icke stod till förfogande i erforderlig utsträckning. Införandet
av systemet med snabbprotokoll från riksdagsdebatterna medförde att riksdagsstenograferna,
i motsats till vad som tidigare var fallet, måste tjänstgöra
i riksdagshuset utan avbrott under hela den tid plena pågår. Det har
därigenom blivit mycket svårt att förena en riksdagsstenograftjänst med
annan anställning, och i samma riktning har de under senare år inträdda
förändringarna i riksdagsarbetets omfattning och anordning verkat. Vidare
torde de ändringar i arbetsformerna, som beslutats i anledning av organisationsutredningens
förslag, komma att innebära att riksdagssammanträdena
blir flera och i betydligt högre grad än nu förlagda till vanlig kontorstid.

Den personal, som refererar riksdagsdebatterna, måste ha god allmänbildning,
omfattande specialkunskaper beträffande riksdagen, statsförvaltningen
i övrigt, politiska och sociala förhållanden etc. samt betydande forinuleringsskicklighet.

Bristen på kompetenta riksdagsstenografer hänger nära samman med
att verksamheten icke pågar hela året utan är begränsad till sessioner,
vilkas längd icke kan med säkerhet angivas i förväg men blir avgörande
för den tid under vilken avlöning utgår till de anställda. Vidare är arbetsbelastningen
synnerligen ojämn under skilda perioder av sessionerna och

varierar starkt inom varje enskild arbetsvecka. Stenografernas tjänstgöring
är å ena sidan alltför omfattande för att utan mycket stora olägenheter
kunna kombineras med annan befattning men kräver å andra sidan icke
så stora arbetsinsatser att ersättningen ens tillnärmelsevis kommer att
uppgå till vad som erhålles vid en heltidsanställning med jämförbara
arbetsuppgifter.

Åtgärder måste nu vidtagas för att hindra avgång från karen och underlätta
nyrekrytering. En möjlighet är att skapa två anställningsformer, en
för befattningshavare, som har tillfälle att närvara vid alla plena, och en
för dem som måste begränsa sin riksdagstjänstgöring i huvudsak till ar betsplena.
De förra torde då ej kunna samtidigt uppehålla annan tjänst och
måste därför tilldelas ytterligare arbetsuppgifter inom riksdagens förvaltning,
varigenom full arbetstid under sessionerna uppnås. Dessa befattningshavare
skulle därvid kunna stå till förfogande bl. a. för utredningsarbete
åt upplvsningstjänsten och sekreteraruppdrag för kammarledamöterna.
De som åtog sig den begränsade tjänstgöringsskyldigheten förutsättes kunna
upprätthålla riksdagstjänsten vid sidan av annan anställning. En sådan
ordning innebär att hela stenografkåren tjänstgör vid arbetsplena samt
vid remissdebatter och liknande överläggningar. I övrigt skulle förste stenograferna
samt ett begränsat antal stenografer svara för refereringen. Stenografkåren
bör därför ges följande sammansättning.

Tjänstebenämning	Lönegradsplacerad tjänst med deltidstjänstgöring1	Arvodestjänst
I K	II K	I K	II K
			3	4
	4	5	8	8
Reservstenograf.................			2	2

1 Full tjänstgöringstid under sessionerna.

I fråga om skrivpersonal åt stenograferna föreslås att antalet maskinskrivare
blir 7 i vardera kammaren.

Utrikesutskottet

Utrikesutskottet består av 16 ledamöter och 16 suppleanter, i båda fallen
åtta från vardera kammaren.

Utskottet meddelar utlåtanden och avger förslag i anledning av dit hänvisade
frågor som angår rikets förhållande till främmande makter och ej
tillhör annat utskotts behandling. Utskottets ledamöter är tillika ledamöter
av utrikesnämnden.

Utrikesutskottet har under åren 1950—1964 avlämnat i genomsnitt ett
10-tal utlåtanden om året. År 1965 avgavs 10 utlåtanden.

Utskottets kansli består av en sekreterare och en notarie.

Konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet består av 20 ledamöter, 10 från vardera kammaren.
Antalet suppleanter är f. n. 11 från första och 19 från andra kammaren,
alltså sammanlagt 30.

Arbetsuppgifter och arbetsmängd. Konstitutionsutskottet är dels lagutskott,
dels dechargeutskott.

Som lagutskott handlägger utskottet i första hand ärenden rörande grundlagarna,
sekretesslagen, vallagen, ersättningsstadgan och riksdagsstadgan.
Inom detta område har utskottet — som härutinnan skiljer sig från övriga
lagutskott utom bevillningsutskottet — självständig initiativrätt. Denna
tas i bruk ganska flitigt, under de senaste båda riksdagarna t. ex. i elva
betänkanden däri inräknade tre som nu är under förberedande. Vidare handlägger
utskottet frågor rörande kommunallagarna samt vissa författningar
med konstitutionell anknytning. Inom detta område har utskottet endast
vanlig initiativrätt.

Under åren 1950—1963 avgav utskottet årligen i medeltal 22 betänkanden,
dechargebetänkandena tranräknade. Under dessa år var den genomsnittliga
arbetsbördan av speciella skäl, som redovisades i organisationsutredningens
första betänkande, mindre än normalt. Åren 1964 och 1965
avgavs 38 respektive 46 »allmänna» betänkanden. Årets siffra beräknas
bli minst 46.

Utskottet har vidare som lagutskott deltagit i 14 sammansatta utskott
under åren 1950—1966.

Funktionen som dechargeutskott, med uppgift att på grundval av statsrådsprotokollen
granska regeringsärendenas handläggning, ger utskottet
en särskild ställning konstitutionellt sett. Utskottet verkar sålunda vid
sidan av sina vanliga utskottsfunktioner som ett kontrollorgan med i RF
(105 107 §§) fixerade åligganden och befogenheter. Fn markerad strävan

har under efterkrigsåren varit att alltmer inrikta dechargearbetet på granskning
av administrativ praxis. Författningsutredningen föreslog att dechargen
skulle helt omvandlas till ett administrativt granskningsinstitut. I direktiven
för den i år tillsatta grundlagsberedningen uttalas att författningsutredningens
förslag i stort sett bör följas i denna del. Det måste emellertid
konstateras att betydande svårigheter förekommit då det gällt att i praktiken
omdana dechargen och finna lämpliga arbetsformer och uttrycksmedel.
Inom utskottet övervägs f. n. en omläggning av det interna arbetet
som än mera än hittills ställer granskningen av administrativ praxis i förgrunden.
En viktig punkt utgör härvid det inom utskottet tillämpade avdelnmgssystemet.
Utskottet uppdelar sig av gammalt på fyra avdelningar för
dechargearbetet, men tyngdpunkten har varit förlagd till plenum. Ett alternativ
som nu diskuteras är att stärka avdelningarnas ställning speciellt med
avseende på den administrativa granskningen.

Det är förenat med vissa svårigheter att lämna mera exakta uppgifter
om dechargearbetets omfattning. Under åren 1947—1964 upptog det årliga
dechargebetänkandet i genomsnitt 9 punkter på tillhopa 50 sidor. Det är
emellertid att märka, att de företagna utredningarna i regel inte trycktes
under denna tid. En genomgång av utskottets arkiv har visat, att utredningspromemorior
på tillhopa omkring 160 sidor i omkring 15 ärenden
sparats från varje års dechargearbete. Under de sista åren bär de viktigaste
utredningarna tryckts. Betänkandet år 1965 omfattade 14 ärenden och 169
sidor, 1966 års 12 ärenden och 104 sidor. Under de sista 20 åren har enligt
utskottets protokoll årligen infordrats i genomsnitt drygt 150 akter i regeringsärenden,

(t. ex. 676 akter om vapenfria värnpliktiga år 1963 och 310 akter om underställning
av kommunala beslut år 1966). Den verkliga siffran ligger dock

Öl

liögre, då vissa infordringslistor saknats. Ett år avgavs två decliargebetänkanden,
nämligen år 1S)04 på grund av den s. k. Wcnnerström-affären.

Slutligen bör antecknas att konstitutionsutskottet har vissa skiljedomaruppgifter,
vilka emellertid numera inte har större praktisk betydelse. Utskottet
skall skilja mellan talman och kammare vid konflikt om propositionsvägran
och mellan kamrarna vid konflikt angående remiss av ärenden.

Personalorganisation. Utskottets huvudsekreterare skall på lagomradet
personligen svara för alla initiativärenden ävensom för de viktigaste propositions-
och motionsärendena. Detta förutsätter, särskilt på grund av utskottets
initiativrätt i konstitutionella ämnen, gedigen förtrogenhet med
svensk statsrätt. Med hänsyn till de kommunala ärendenas växande betydelse
är även grundliga kunskaper i kommunalrätt oundgängliga. Huvudsekreterarens
främsta uppgifter i samband med dechargen är att leda och
samordna kansliarbetet, att ansvara för de ofta mycket känsliga kontakterna
med ledamöterna och departementen samt att sakgranska verkställda
utredningar och bistå vid klarläggande av vanskliga rätts- och sakfrågor.
Det förutsätts även att sekreteraren skall personligen, med utredningsbiträde
av annan personal, föredraga och ansvara för särskilt viktiga dechargeärenden.
Dessa uppgifter medför, att krav måste ställas på mycket
god allmän förtrogenhet med svensk förvaltningsrätt, liksom självfallet
att sekretcrarposten är en utpräglad förtroendesyssla.

Utskottet har under efterkrigsåren i medeltal haft tre notarier med sekreterargöromål
och en annan notarie anställda under sessionstid. Under senare
år har huvudsekreteraren och en notarie med sekreterargöromål varit
anställda även mellan sessionerna. Utskottet har eftersträvat att förvärva
äldre och mera erfarna tjänstemän vilka benämnts föredragande i särskdda
ärenden.

Det är önskvärt att utskottet får tre föredragande årsanställda för uppgifter
i samband med dechargen och för handläggning av allmänna ärenden.
Två av dessa tjänstemän bör fullgöra fyllnadstjänstgöring som byråchefer
hos JO under tid då session inte pågår och semester ej åtnjuts.
Det kan nämligen förutses att dechargen —- som numera påbörjas i liöstsessionens
början — åtminstone inom en närmare framtid kommer att
bedrivas som sessionsarbete. Erfarenhet från JO-ämbetet skulle också vara
av betydande värde för arbetet i konstitutionsutskottet.

I fråga om allmänna ärenden ställs samma krav på föredragandena som
på notarier med sekreterargöromål i bevillnings- och lagutskotten. Dechargen
ställer därutöver särskilda krav på kunskaper om förvaltningen och förmåga
till självständigt utredningsarbete. Det bör vidare särskilt understrykas,
att uppgiften att kanslimässigt besörja granskningen av administrativ''praxis
åt utskottet, som ju är konstruerat som ett lekmannaorgan, är
högst grannlaga och vansklig. På tjänstemännen måste därför ställas särskilt
höga krav i fråga om gott omdöme och förmåga att genom goda föredragningar
presentera ofta invecklade administrativa lrågor och att i nyanserade
skrivningar ge uttryck för skiftande meningar.

Den tjänsteman, som brukat anställas som »annan notarie», har ungefär
samma ställning som biträdande avdelningssekreterare i statsutskottet.
Även arbetsfördelningen bär skett, och torde komma att ske, pa ett nära
motsvarande sätt. Om de nu pågående övervägandena inom utskottet resulterar
i en förstärkning av avdelningarnas ställning, torde en organisalorisk
uppbyggnad efter statsutskottets mönster vara naturlig. Antalet avdel -

ningssekreterare bör då bli tre. De bör i första hand syssla med genomgång
och presentation av statsrådsprotokollens innehåll samt biträda med utredningsarbete
men endast i mindre omfattning föredraga ärenden.

Utskottets dechargefunktion medför ett särskilt behov av kvalificerad
egentlig kanslipersonal. Det kan konstateras att förhållandena f. n. ej är
tillfredsställande. Kansliet bör förestås av en förste kanslist, vilken bl. a.
bör ansvara för vården av utskottets hemliga handlingar — alla statsrådsprotokoll
är hemliga liksom, intill dechargebetänkandets justering, akter
och annat arbetsmaterial —- samt kunna biträda självständigt med framtagning
av material ur protokollen.

Statsutskottet

Statsutskottet är riksdagens största utskott och består av 30 ledamöter,
fördelade på 5 avdelningar med 6 ledamöter i varje. Antalet suppleanter
ar f. n. 27 från första och 33 från andra kammaren, alltså sammanlagt 60.
Suppleanterna från första kammaren fördelar sig med 5 å 6 och de från
andra kammaren med 6 ä 7 på envar av avdelningarna.

Statsutskottet är framför allt ett ulgiftsutskott, vars arbete avser huvuddelen
av statsbudgeten. Ursprungligen hade utskottet hand om hela utgiftssidan;
numera handläggs emellertid jordbruksdepartementets huvudtitel
av jordbruksutskottet och huvudtiteln riksdagen och dess verk av bankoutskottet.

Statsutskottet är även ett statsregleringsiitskott så till vida att utskottet
har att beräkna statsverkets ordinarie inkomster, uppge hur mycket som
bör utgöras genom bevillningar och uppgöra förslag till riksstat.

De till statsutskottet hänvisade ärendena fördelas "på de fem avdelningarna
enligt utskottets bestämmande.

Arbetsmängd. Statsutskottet har under åren 1950—1964 avlämnat i genomsnitt
209 utlåtanden om året. År 1965 avgavs 195 utlåtanden. Eu schablonmässig
fördelning av årsmedellalen på statsutskottets avdelningar ger i
runt tal ett 40-tal utlåtanden per avdelning.

Organisation. Inom statsutskottet intar avdelningarna i flera avseenden
samma ställning i förhållande till utskottets plenum som riksdagens utskott
i förhallande till kamrarna. De beredande instanserna är avdelningarna
respektive utskotten; de beslutande statsutskottets plenum respektive kamrarna.

Vid en jämförelse mellan å ena sidan statsutskottets avdelningar och
utskottets plenum samt å andra sidan riksdagens utskott och kamrarna
bor emellertid beaktas att statsutskottets plenum — som i förhållande till
kamrarna fungerar på samma sätt som övriga utskott — har en av statsutskottets
organisation betingad speciell uppgift, nämligen att svara för
enhetlighet och planmässighet vid behandlingen av utskottets ärenden. Det
är angeläget att betona detta, eftersom den självständighet som av praktiska
skäl måste tillkomma statsutskottets avdelningar inte fritar utskottets
plenum från utan tvärtom understryker dess ansvar i nämnda hänseenden.

Som chef för statsutskottets kansli finns en huvudsekreterare. Han är
utskottets konsult i konstitutionella och budgettekniska frågor och har
i dessa hänseenden att stå utskottet och dess ledamöter till tjänst med
upplysningar och råd då så påkallas. Det är vanligt att riksdagsledamöter,
aven sadana som inte tillhör statsutskottet, konsulterar huvudsekreteraren
beträffande utformningen av motionsyrkanden.

t>3

Huvudsekreteraren ansvarar för att utskottets utlåtanden år riktiga i
konstitutionellt och budgettekniskt hänseende. Arhetet härmed börjar under
det att avdelningskanslierna själva utformar sina förslag till utlåtanden.

I delta skede av utskottsarbetet är det som regel tjänstemännen på avdelningarna
som för diskussion av uppkommande problem söker kontakt med
huvudsekreteraren. Sedan förslagen till utlåtanden justerats av avdelningarna
och anmälts till bordläggning i utskottets plenum vidtar för huvudsekreterarens
del en för utskottet men inte minst för den följande kammarbehandlingen
viktig konstitutionell, budgetteknisk och formell eftergranskning
av avdelningarnas förslag till utlåtanden.

Tillsammans med avdelningssekreterarna svarar huvudsekreteraren för
planeringen av utskottets arbete. Vid varje sessions början upprättas en
tidsplan för arbetet inom utskottet. Under sessionen kompletteras och korrigeras
tidsplanen med hänsyn till bl. a. tillkommande arbetsuppgifter. Det
grundliga arbete som läggs ned på arbetsplaneringen syftar ytterst till att
åstadkomma en jämnare lördelning av kamrarnas arbetsbörda under sessionerna
och sessionerna emellan.

Envar av statsutskottets avdelningar har sitt kansli. Detta förestås av en
avdelnings sekreterare som till sitt förfogande har en eller två medarbetare.
Därjämte förekommer att tillfälliga föredragande anställts för större frågor.
Om så inte skedde skulle arbetet inom avdelningarna och a\delningskanslierna
fördröjas till förfång i sista hand för arbetet i kamrarna. Den
anledningen till att tillfälliga föredragande måst anlitas är emellertid att
sökas i det förhållandet att statsutskottets sekreterarpersonal hittills inte
stått helt till utskottets förfogande. Med fast anställda sekreterare minskas
behovet av tillfälliga föredragande.

Av statsutskottets från övriga utskott avvikande organisation följer att
avdelningssekreterarna hos utskottet har en vid jämförelse med personal
med motsvarande tjänstebeteckningar (notarier med sekreterargöromål)
hos övriga utskott avvikande ställning. Som föredragande och ansvariga för
utformningen av avdelningarnas förslag till utlåtanden fullgör de samma
uppgifter som sekreterarna i andra utskott än statsutskottet.

Inom avdelningskanslierna har det i flertalet fall visat sig nödvändigt
att fördela arbetet med utredningar, föredragning och utformningen av
förslag till utlåtanden mellan avdelningssekreteraren och hans medarbetare.
Huvudansvaret för arbetet inom avdelningskansliet vilar dock på avdel ningssekreteraren.

. ..

Som gemensam personal finns inom statsutskottets kansli för narvarande
en kamrerare, en notarie och registrator samt en kanslist.

Kamreraren som samtidigt är budgetdeputerades sekreterare har inom
statsutskottets kansli till uppgift att svara för att riksdagens beslut i anslagsfrågor
blir riktigt uppförda på den riksstat som riksdagen har att fastställa.
Han samarbetar därvid med sekreterarna i de övriga budgetbehandlande
utskotten. Arbetet förutsätter kunnighet i budgetteknik, men framför allt en
väl utvecklad och beprövad noggrannhet. Inom statsutskottet åligger det
vidare kamreraren att granska alla förslag till anslagsutlåtanden från a\ delningarna
samt att efter denna granskning svara för att anslagsbeteckningar

och anslagsbelopp är riktiga. ..

Notarien och registratorn har vid sidan om vanliga registratorsgoromål
att uppsätta utskottets riksdagsskrivelser, en uppgift som tidigare åvilade
avdelningskanslierna. Arbetet med skrivelserna sker fullt självständigt,
dock skall befattningshavaren underställa huvudsekreteraren tveksamma

och svårare frågor. Från avdelningarnas notarier har notarien och registratorn
övertagit uppgiften att svara för prokollföringen i statsutskottets plenum
samt att upprätta och till trycket befordra register över utskottets
utlåtanden. Av sistnämnda uppgift med den överblick över utskottets
arbetsfält som den för med sig följer att befattningshavaren i icke obetydlig
utsträckning anlitas för utredningar och undersökningar rörande utskottets
praxis i skilda hänseenden.

Kanslistens viktigaste uppgift är att »motläsa» avdelningarnas förslag till
utlåtanden. Arbetet innebär en kontroll av att sak- och sifferuppgifter i
utlatandena ar riktiga. I mån av tid hjälper kanslisten vidare till med andra
kansligoromål. Som exempel på sådana kan nämnas att efter anvisning av

a»t-?ill§SSe^reterar!la ®atta UPP skrivelser om remiss av motioner samt
att bitrada vid uppsättningen av riksdagsskrivelser.

Personalbehov. Bedömningen av statsutskottets personalbehov måste ske
med utgångspunkt från den nuvarande arbetsbelastningen och mot bakgrunden
av att en ökning av arbetsuppgifterna är sannolik.

Därest fasta tjänster inrättas för avdelningssekreterarna torde någon
<\ainS av antalet medarbetare till dem — en ökning som under andra förhallanden
synes ofrånkomlig — tills vidare inte behöva ifrågasättas.

Under årens lopp bär som en brist i personalorganisationen framstått att
inom utskottets kansli inte finns någon arbetskraft som kan utnyttjas för
att avlasta huvudsekreteraren och avdelningssekreterarna från en mångfald
goromål sammanhängande med kansliets serviceverksamhet, såväl inåt i
riksdagsledamöter, Övriga utskott och partikanslier som
litat i torhallande till allmänheten, inte minst tidningarna. Även i det fortlöpande
interna kansliarbetet har denna brist gjort sig märkbar. Vad som
tuttas ar en tjänst för här angivna göromål. Till befattningshavaren skulle
överflyttas en del av de kvalificerade göromål som nu åvilar kanslisten.
...Darest fasta tjänster inrättas för tjänstgöring inom kammare och utskott
bor for statsutskottets del följande tjänster inrättas som fasta, nämligen
tjänsten som huvudsekreterare, tjänsterna som avdelningssekreterare, tjänsten
som notarie och registrator och den förut angivna nya tjänsten. Skulle
under någon del av arbetsåret uppstå behov av fyllnadstjänstgöring för den
fast anställda personalen torde sådan tjänstgöring kunna ordnas hos statsrevisionen
och hos upplysningstjänsten.

Kvalifikationskrav. Av statsutskottet måste — liksom av övriga utskott
— på sekreterarpersonalen ställas krav på sakkunskap inom ‘utskottets
arbetsområde, föredragnings- och utredningsförmåga samt formuleringsskicklighet.
För statsutskottets del tillkommer dessutom krav på budgettekniskt
kunnande.

Till utskottet remitteras flertalet av de propositioner och motioner som
berör stadsbudgeten. Varje avdelning inom utskottet har att behandla ett
stort, vissa avdelningar ett mycket stort arbetsmaterial. Det skulle inte vara
möjligt för avdelningarna att fullgöra sin uppgift inom den tidsrymd som
disponeras för ärendenas behandling om de inte till sitt förfogande hade
kvalificerad sekreterarpersonal. För varje avdelning gäller att‘den måste
ha en sekreterare som tillsammans med sina medarbetare behärskar det
ämnesområde som avdelningen sysslar med.

Till närmare belysning härav inå framhållas att framför allt statsverkspropositionen
men även andra budgetpropositioner i betydande omfattning

förutsätter ett vetande som propositionstexten av flera skäl inte kan förmedla
till läsaren. Detsamma fäller vissa motioner, både sådana som berör
grundläggande principer för viss verksamhet eller bidragsgivning och sådana
som innefattar till synes enkla yrkanden på större eller mindre medelsanvisning.

Av sekreterarpersonalen på avdelningarna måste krävas god personkännedom
inom respektive avdelnings arbetsområde. Delta är nämligen en förutsättning
för att snabbt få fram erforderliga kompletterande upplysningar.
Arbetet härmed underlättas om vederbörande tjänsteman vet vem han skall
ta kontakt med i eu aktuell situation. Självfallet måste lian behärska sitt
område så väl att lian kan kritiskt bedöma de upplysningar som ges.

Erfarenheterna från de utskott som haft förmånen av'' heltidsarbetande
sekreterarpersonal visar att denna personal i betydligt större utsträckning
än inom utskott med deltidsarbetande tjänstemän kunnat vid sidan av eljest
förekommande göromål ägna tid och krafter åt ingående utredningar
och undersökningar. Detta har i sin tur minskat och beträffande bevillningsutskottet
praktiskt taget undanröjt behovet av att remittera motioner
för yttrande till verk, myndigheter och andra. En utveckling i denna riktning
är önskvärd även för statsutskottets del. Den förutsätter i första hand
heltidsanställd personal men även — vilket i detta sammanhang är av betydelse
— tjänstemän som är väl kvalificerade att inom respektive avdelningars
verksamhetsområden utföra de utredningar och undersökningar
som kan komma att påkallas.

Bevillningsutskottet

Bevillningsutskottet består av 20 ledamöter, 10 från vardera kammaren.
Antalet suppleanter är f. n. 14 från första och 21 från andra kammaren,
alltså sammanlagt 35.

Bevillningsutskottet bereder dit hänvisade frågor som angår föreskrifter
om bevillnings utgörande. Utskottet beräknar förslagsvis inkomsterna av
de särskilda bevillningarna samt föreslår sättet att genom bevillning åvägabringa
jämvikt i statsregleringen, d. v. s. bestämmandet av den procentsats
varmed den statliga inkomstskatten bör utga. Utskottet tillkommer
även att meddela utlåtanden och avge förslag i frågor om stiftande, ändring,
förklaring eller upphävande av lagar och författningar rörande kommunala
skatter samt alkoholhaltiga varor.

Arbetsmängd. Bevillningsutskottet har under åren 1950—1964 avlämnat i
genomsnitt 65 betänkanden om året. År 1965 avgavs 58 betänkanden, vilket
i och för sig inte innebär någon minskning av arbetsmängden utan sammanhänger
med att utskottet i större utsträckning än tidigare funnit lämpligt
att behandla likartade motionsyrkanden i ett och samma betänkande i syfte
alt i möjligaste mån förenkla behandlingen av frågorna i utskottet och
koncentrera debatterna i kamrarna. Med hänsyn till den fortgående omdaningen
av beskattningsväsendet torde det finnas anledning räkna med
att arbetsmängden framdeles kommer att öka.

Organisation. Bevillningsutskottet arbetar under vårsessionen på två avdelningar
för beredande av vissa fristående motioner. Första avdelningen
behandlar motioner rörande den indirekta beskattningen, tullar, postav -

5—614811

gifter samt alkohol- och stämpellagstiftningen, medan andra avdelningen
behandlar motioner rörande den direkta beskattningen. Den slutliga behandlingen
av avdelningarnas förslag sker i plenum, där även samtliga
propositioner med följ dmotioner och fristående motioner av mer kontroversiell
natur behandlas.

Unuer senare år har utskottets kansli bestått av en huvudsekreterare,
fyra notarier med sekreterargöromål, varav två tjänstgjort som sekreterare
på utskottets avdelningar, och en kanslist. Under höstsessionen har dock i
regel förutom sekreteraren tjänstgjort två notarier med sekreterargöromål
och en kanslist. Denna i förhållande till övriga utskott relativt stora personal
har ansetts erforderlig med hänsyn till att utskottet under vårsessionen
arbetar på avdelningar samt till att kompletteringspropositionen och ytterligare
en eller flera större propositioner regelmässigt kräver skyndsam
behandling. Härigenom har utskottet endast \ undantagsfall behövt anlita
specialföredragande från departementen i ärenden av mer omfattande eller
komplicerad beskaffenhet. Vidare har — i motsats till vad som varit fallet
i andra utskott — motioner ytterst sällan behövt remitteras till olika myndigheter
för yttrande, eftersom den utredning, som varit erforderlig, kunnat
utföras inom utskottets kansli. Trots kansliets storlek har arbetsbördan
tidvis varit mycket betungande, vilket bl. a. medfört vissa svårigheter vid
rekryteringen av personal.

Huvudsekreteraren leder och samordnar utskottets arbete samt svarar
härför inför utskottet i plenum och gentemot kammarkanslierna. Han är
vidare föredragande i de större och från politisk synpunkt mest kontro\ersiella

ansvarar aessutom i sista hand för den innehållsmässiga och tekniska utformningen
av betänkandena samt för utskottets förslag till riksdagsskrivelser.

Pa Aarje avdelning tjänstgör två notarier med sekreterargöromål, varav
~ som tidigare nämnts — en i egenskap av avdelningssekrcterare. Den sistnämnde
ar självständigt ansvarig för arbetet på avdelningen. Av naturliga
skäl förekommer dock ett intimt samarbete mellan huvudsekreteraren och
avdelningssekreterarna, i första hand när det gäller juridiska spörsmål och
utformningen av förslag till yttranden. De ärenden, som behandlas av avdelningarna,
kräver ofta omfattande utredningar före föredragningen.

De ärenden i plenum, som inte föredras av huvudsekreteraren, fördelas
mellan de fyra notarierna med sekreterargöromål, varvid de svårare ärendena
tilldelas avdelningssekreterarna.

Till kanslisten och den i utskottet tjänstgörande vaktmästaren har överlämnats
en mängd rutingöromål, såsom registrering, biträde vid protokollföring,
korrekturläsning och uppläggande av internt register över behandlade
ärenden.

Personalbehov. För att åstadkomma en jämnare arbetsbelastning torde
det vara nödvändigt att utskottsarbetet organiseras på sådant sätt, att utskot
t sper sonalen kan beredas tjänstgöring under hela året. I sammanhanget
bär framhallas att bevillningsutskottets ordförande och sekreterare
vid flera tillfällen under senare år av en verkschef uppmärksammats på
att ''s iss irritation uppstått företrädesvis bland yngre befattningshavare på
en av sekreterarpersonalens ordinarie arbetsplatser till följd av att vikariatslöneförordnanden
måst brytas, när utskottspersonalen återvänt till
sina ordinarie befattningar under kortare perioder mellan riksdagssessionerna.
Stora svårigheter har även förelegat att rekrytera kvalificerad per -

(37

sonal med praktisk erfarenhet från den indirekta beskattningens område.
Hittills bär sådan pers onal av vederbörande verkschef endast beretts mojliglicl
all tjänstgöra i utskottets kansli på deltid, vilket inedlört en onormalt
stor arbetsbelastning för ifrågavarande tjänsteman. Slutligen bor framkallas
alt sekreterarepersonalen på grund av arbetsanhopningen under vårsessionerna
inte haft möjlighet att på ett tillfredsställande sätt ta del av nyheterna
inom rättspraxis och i facklitteraturen eller av det material, som framläggs

av olika utredningar.

Om det primära personalbehovet skall kunna tillgodoses for bevillningsutskottets
del, torde det vara nödvändigt att förutom sekreteraren två notarier
med sekreterargöromål, en på vardera avdelningen, och en kanslist
beredes helårsanställning. Med hänsyn till kravet på kontinuitet, vilken
bevillningsutskottet för sin del tidigare funnit angelägen på grund av arbetsuppgifternas
speciella karaktär, synes det lämpligt att sekreteraren oc i
notarier med sekreterargöromål förordnas på viss tid, förslagsvis fyra ar,
med möjlighet till förlängning under en eller flera perioder. Härutöver torde
det bli nödvändigt att såsom hittills tidvis anställa ytterligare två notarier
med sekreterargöromål. Även om uppskov med ärendens behandling från
vår- till liöstsession kommer att beslutas i avsevärt större utsträckning än
tidigare, torde det nämligen inte vara möjligt för tre helårsanställda föredragande
att utan orimlig arbetsbelastning kunna fullgöra arbetsuppgifterna
i bevillningsutskottet särskilt under vårsessionen. I den män den helårsanställda
personalen inte kan beredas tillräckliga arbetsuppgifter inom
utskottets kansli mellan riksdagssessionerna torde arbetskraften kunna utnyttjas
exempelvis av JO eller riksdagens revisorer. Det framstår emellertid
som angeläget, att sekreterarpersonalen jämsides med den förberedande
behandlingen av ärenden för efterföljande session under jul- oen sommaruppehållen
ges tillfälle till mer ingående studier av rättspraxis och litteratur
samt av olika utredningsförslag, som inte endast direkt berör utskottets
kompetensområde utan även riksdagsarbetet i övrigt.

Sedan slutet av 1940-talet har en kanslist, tillika vaktmästare i riksdagen,
varit anställd i bevillningsutskottets kansli, vilket i hög grad underlättat
arbetet för sekreterarpersonalen. De goda erfarenheterna härav synes motivera
att kanslisterna i större utsträckning än hittills rekryteras från darfor
lämplig vaktmästarpersonal.

Kvalifikationskrav. Sekreterare och notarier med sekreterargöromål, varav
minst eu med kunskap om indirekt beskattning, bör som hittills i forsta
hand rekryteras från kammarrätten och kontrollstyrelsen. De nyanstallda
bör ha haft stadigvarande förordnande som assessor eller motsvarande
kvalifikationer från annan tjänstgöring. Dessutom bör vederbörande ha
erfarenhet från lagstiftningsarbete genom tjänstgöring i finansdepartementet
eller som kommittésekreterare. Utskottets sekreterare bör ha minst ett
års erfarenhet av riksdagsarbete. De angivna kvalifikationskraven uppfylls
för närvarande endast av huvudsekreteraren och de två avdelningssekreterarna Tjänstgöring

som sekreterare eller notarie med sekreterargöromål i bevillningsutskottet
bör i meriteringshänseende vara likställd med tjänstgöring
i motsvarande ställning inom finansdepartementet. Det är angeläget understryka
alt riksdagstjänstgöringen inte får diskvalificera vederbörande tjänsteman
utan snarare bör betraktas som en merit, när han efter slutad
utskottstjänstgöring återgår till sin tidigare befattning eller söker annan
tjänst inom statsförvaltningen.

Sannolikt kommer nuvarande svårigheter att i konkurrens med näringslivet
rekrytera personal med erforderliga kvalifikationer inom skatterätten
att bestå lång tid framåt. På grund härav och med hänsyn till arbetsbelastningen
har det, som ovan nämnts, varit förenat med betydande svårigheter
att förse utskottets kansli med lämplig personal. Detta förhållande liksom
de ovan förordade skärpta kvalifikationskraven och nödvändigheten av att
tjänstemännen intar en oberoende ställning gör att sekreterarpersonalen
bör erhålla en förhållandevis hög tjänsteställning.

Bankoutskottet

Bankoutskottet består av 16 ledamöter, 8 från vardera kammaren. Antalet
suppleanter är f. n. 11 från första och 18 från andra kammaren, alltså sammanlagt
29.

För bankoutskottet fastställer varje års riksdag en särskild instruktion.
Utskottets ärenden är med avseende på både sin sakliga innebörd och sin formella
karaktär ytterst mångskiftande. De innefattar vissa lagstiftnings- och
budgetfrågor, ett stort antal andra samhällsekonomiska och näringspolitiska
frågor av olika slag, granskningsuppgifter beträffande riksdagens
verk och organ inom riksdagen samt förvaltningsorganisatoriska och administrativa
spörsmål rörande riksdagens verk och den inre riksdagsförvaltningen.
I fråga om uppgifterna på förvaltningsområdet intar bankoutskottet
en särställning i förhållande till övriga utskott. Främst märks härvidlag
prövningen av besvärsärenden beträffande vissa beslut av fullmäktige, styrelser
och motsvarande för riksdagens verk och riksdagens förvaltningskontor.
Besvärsärendena brukar visserligen vara få men kräver ofta en
mycket ingående beredning inom utskottets sekretariat.

Arbetsmängd. Bankoutskottet har under åren 1950—1964 avlämnat i genomsnitt
39 utlåtanden om året. År 1965 avgavs 67 utlåtanden. Utskottets
arbetsmaterial utgörs i regel av relativt få propositioner, ett större antal
fristående motioner samt ett antal framställningar från riksdagens verk
etc. Därtill kommer granskningsuppgifterna och vissa särskilda initiativärenden.
Arbetsmängden har under åren 1964—1966 legat på en högre
nivå än tidigare. Huruvida detta förhållande kommer att bli bestående kan
inte med säkerhet sägas. Det bör dock noteras att nya arbetsuppgifter på
sistone tillförts utskottet. Sålunda har från andra lagutskottet övertagits
frågor rörande allmänna pensionsfondens förvaltning. Vidare har utskottet
fått nya granskningsuppgifter, avseende riksdagens lönedelegation och Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond. Genom lönedelegationens tillkomst har
utskottet å andra sidan befriats från vissa ärenden rörande avlöningsfrågor.
Dessa ärenden har dock i regel inte krävt någon större arbetsinsats från
utskottets sida. Tillkomsten av riksdagens förvaltningskontor torde icke
komma att inverka på utskottets arbetsbörda.

Organisation. Bankoutskottets sekretariat utgöres regelmässigt av sekreteraren
samt en notarie med sekreterargöromål. Tidigare har båda dessa befattningshavare
fullgjort sin tjänst hos utskottet vid sidan av annan tjänst.
För sekreterarens del har detta dock visat sig ogörligt. Fr. o. m. hösten 1965
har sekreteraren således varit tjänstledig från sin eljest innehavda tjänst
under större delen av sessionstiden.

Personalens tjänstgöringstid brukar i huvudsak sammanfalla med riksdagssessionerna,
med endast någon eller några dagars utsträckning av
tjänstgöringstiden därutöver. Därtill har kommit tjänstgöring under tid
mellan sessionerna i samband med utskottets resor ocli undantagsvis (1965)
ett par veckor för särskild utredningsuppgift. Sekreteraren har dock även
under uppehållet mellan vår- och höstsession regelbundet besökt kansliet,
som med hänsyn till inkommande post och förfrågningar inte bör vara fullständigt
ur funktion under hela denna tid.

Sekretariatets arbete har på senaste tiden vuxit till följd av övergång
till mera utförliga reciter rörande rådande förhållanden, tidigare reformförslag
etc. än som tidigare varit brukliga i utskottets betänkande!!. Sammanställning
av remissyttranden utgör en omfattande arbetsuppgift, då
utskottet i näringspolitiska frågor och liknande brukar inhämta ett stort
antal yttranden.

Utskottet anlitar i regel icke specialföredragande. Föredragningen av
ärendena och — undantagslöst — utformningen av betänkandena åvilar
alliså sekretariatet.

Personalbehov. I den mån fasta helårstjänster inrättas för personal vid
övriga ständiga utskott (utom utrikesutskottet) synes detta vara motiverat
även för bankoutskottets del; en tjänst som sekreterare hos utskottet bör
då komma till stånd. För att uppnå en med hänsyn till hittillsvarande förhållanden
önskvärd utjämning av sekreterarens arbetsbörda under året
torde uppskov till höstsessionen med behandlingen av vissa ärenden få
förekomma i ökad utsträckning. Det kan dock ifrågasättas om det är praktiskt
och anses politiskt möjligt att uppskjuta behandlingen av någon större
andel av sådana till bankoutskottet hänvisade ärenden som hittills plägat
avgöras under vårsessionen.

I fråga om övrig personal med sekreterargöromål synes —• bl. a. av nyss
antydda skäl — en utökning av personalen under sessionstid böra övervägas
snarare än en utsträckning av tjänstgöringstiden mellan sessionerna.

Inrättande av tjänst vid utskottssekretariat med fyllnadstjänstgöring
hos riksdagens ombudsmän eller revisorer, varom förslag förekommit i
diskussionen om riksdagens personalorganisation, synes för bankoutskotlets
del inte böra ifrågakomma. Det förefaller osannolikt att man under
sådana förhållanden skulle kunna rekrytera personer med den expertis särskilt
på det samhällsekonomiska området som erfordras för bankoutskottets
del.

I fråga om all sekreterarpersonal hos bankoutskottet kan konstateras att
utskottet hittills tillgodogjort sig den förtrogenhet med betydande delar av
den för utskottet aktuella materian som tjänstemännen förvärvat inom
ramen för sin anställning utanför riksdagen. Vid bedömning av arbetsbördan
för heltidsanställd personal måste hänsyn tagas till den tid som
åtgår för att erhålla motsvarande orientering inom ämnesområdet.

Kvalifikationskrav. Vilka kvalifikationer som bör ställas på bankoutskottets
sekreterarpersonal framgår till stor del av vad ovan sagts. Det bör
understrykas, att denna personal måste ha såväl erfarenhet av utredningsarbete
på det samhällsekonomiska och näringspolitiska området som förtrogenhet
med statsförvaltningen och för denna gällande regler.

6—614811

Lagutskotten

Vart och ett av de tre lagutskotten består av 16 ledamöter, 8 från vardera
kammaren. Antalet suppleanter är f. n. i första lagutskottet 12 från
första och 17 från andra kammaren, alltså sammanlagt 29; i andra lagutskottet
13 från första och 19 från andra kammaren, alltså sammanlagt 32;
i tredje lagutskottet 13 från första och 17 från andra kammaren, alltså
sammanlagt 30.

Ärenden hänvisas av kamrarna »till lagutskott», sålunda ej till visst
bestämt utskott. Fördelningen mellan lagutskotten av ärendena sker av
särskilda deputerade.

Arbetsmängd. Under åren 1950—1964 har i genomsnitt avgivits av första
lagutskottet 40, av andra lagutskottet 53 och av tredje lagutskottet 32 utlåtanden
om året. Motsvarande siffror för år 1965 var 41 respektive 80 och 36.

Arbetsmängden för lagutskotten har under den senaste tioårsperioden
ökat med cirka 50 procent. Vid mitten av 1950-talet höll sig sålunda det
sammanlagda antalet utlåtanden vid omkring 120 per år, medan genomsnittet
under de senaste tre åren legat nära 170. Under innevarande år
beräknas antalet utlåtanden uppgå till cirka 190. Tendensen pekar otvivelaktigt
mot en fortsatt ökning av arbetsmängden För att minska bl. a. första
och andra lagutskottens arbetsbörda inrättades i början på 1950-talet ett
tredje lagutskott. I syfte att ernå en utjämning av arbetsmängden mellan
lagutskotten har överflyttningar ägt rum från andra till tredje lagutskottet,
nämligen 1962 av lagstiftningen i ämnen rörande trafikförhållanden och för
innevarande riksdag av ärenden angående näringsrätten. Andra lagutskottet,
som bl. a. behandlar sociallagstiftning, är mest arbetstyngt. Första lagutskottet
har tidigare haft fler ärenden än tredje lagutskottet; i år torde
emellertid förhållandet bli det omvända.

Organisation. Lagutskotten arbetar med ett undantag icke på avdelningar.
Undantaget avser den granskning av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning
som åvilar första lagutskottet. Vid denna granskning, som börjar
omedelbart efter utskottets konstituerande sammanträde och som brukar
kunna avslutas de första dagarna i februari, är nämligen utskottet indelat
på en JO-avdelning och en MO-avdelning. Anmärkas må emellertid att det
vid 1965 års riksdag övervägdes inom andra lagutskottet att arbetet skulle
bedrivas på avdelningar.

För närvarande finns förutom sekreterare en notarie med sekreterargöromål
i vartdera första och tredje lagutskottet samt två notarier med
sekreterargöromål i andra lagutskottet. Tredje lagutskottet har under vårsessionen
innevarande år haft hjälp av en extra föredragande i vissa ärenden
och motsvarande förstärkning har övervägts även i första lagutskottet.
Sedan något år tillbaka finns dessutom i första och andra lagutskotten
kanslist anställd. Det kan förutsättas att ytterligare förstärkning av sekreterarpersonalen
framdeles blir erforderlig om ärendena fortfarande skall
kunna beredas på ett tillfredsställande sätt. Behovet av personalökning
torde bäst framgå av det förhållandet att arbetsmängden under de sista
femton åren stigit med omkring 50 procent, medan sekreterarpersonalens
antal varit i huvudsak oförändrat. Man kan konstatera att det icke föreligger
någon som helst arbetskraftsmarginal för att möta en fortsatt stegring
av arbetsbördan inom lagutskotten.

Vid fördelningen av arbetet mellan sekreteraren och notarien med sekre -

lerargöromål eftersträvas att varje befattningshavare skall ha ungefär lika
stor arbetsbörda i både kvalitativt och kvantitativt hänseende. Av arbetstekniska
skäl kommer vederbörande ofta att inriktas på ett visst ämnesområde.
Det förekommer därför självfallet alt notarien med sekreterargöromål
i samma utsträckning som sekreteraren förbereder ärenden, som ar
såväl juridiskt svårbedömda som politiskt kontroversiella. Det åligger visserligen
formellt sekreteraren att leda arbetet och svara härför inför utskottet
och gentemot kammarkanslierna. Varje föredragande utför emellertid
allt arbete med ärendet självständigt och i realiteten har alltså notarien
med sekreterargöromål självständigt ansvar för »sina» ärenden. Detta har
emellertid icke hindrat att inom lagutskotten förekommer samarbete mellan
föredragandena och då särskilt när det gäller utformningen av förslagen
till skrivning i utskottets utlåtanden. Förklaringen till att den nu skisserade
arbetsmetoden befunnits lämplig och ändamålsenlig torde vara att
finna i den enhetliga rekryteringen till lagutskottens sekretariat. Befattningshavarna
hämtas nämligen undantagslöst ur hovrättskarriären. Det
kan här nämnas att det stundom förekommer att notarie med sekreterargöromål
har större tjänstemeriter från domarkarriären än sekreteraren.
Skillnaden i kompetens mellan sekreteraren och notarien med sekreterargöromål
består därför endast i att notarien med sekreterargöromål under
den första tiden i utskottet i allmänhet saknar erfarenhet av själva riksdagsarbetet.

Såsom nämnts finns sedan någon tid tillbaka kanslist i första och andra
lagutskotten. Erfarenheterna härav är mycket goda. Genom kanslisterna
bär den rättsbildade personalen kunnat befrias från åtskilligt arbete såsom
registrering, korrekturläsning, uppsättande av reciter, kallelser och protokoll
m. m.

Personalbehov. Det synes lämpligt att den personal, som kan beräknas
ha heltidssysselsättning icke bara under sessionerna utan även vid jul- och
sommaruppehållen, knytes fastare till utskotten. Med hänsyn till den nuvarande
arbetsbördan bör den fasta sekreterarpersonalen omfatta en sekreterare
och en notarie med sekreterargöromål i varje lagutskott. Detta motsvarar
den personal som under innevarande riksdag är i utskottens tjänst
under hela året. Dessutom medför arbetsbördan sannolikt behov av ytterligare
en helårsanställd notarie med sekreterargöromål i andra lagutskottet.
Anledningen till att heltidstjänstgöring i stor utsträckning redan kunnat
genomföras i lagutskotten torde bero på att lagutskotten i större utsträckning
än flera andra utskott bar möjlighet att skjuta frågor från vårsessionen
till höstsessionen. Det måste emellertid understrykas att denna i och
för sig önskvärda fördelning av arbetet ingalunda innebär att arbetsbördan
blir jämnt fördelad över året. I sakens natur ligger att kanslierna ansträngs
avsevärt hårdare under framför allt mars—maj och oktober—december
månader. Utöver den sålunda tänkta fasta sekreterarpersonalen lär det,
liksom under innevarande år, bli nödvändigt att under viss tid anlita ytterligare
personal för föredragning och handläggning av vissa ärenden. Det
må anmärkas att eu förstärkt personal självfallet är ägnad att förbättra
utskottens möjligheter till ingående och noggrann granskning av ärenden
och att det härigenom skulle öppnas tillfälle att i betydligt större utsträckning
än för närvarande inom utskotten göra självständiga utredningar och
framlägga egna förslag. Skulle den fasta sekreterarpersonalen mot förmodan
icke kunna beredas sysselsättning under hela sommaruppehållet torde
personalen vara lämpad att tjänstgöra hos riksdagens ombudsmän.

Utöver sekreterarpersonalen är det önskvärt att en kanslist finns i varje
lagutskott. Kanslisterna kan beredas full sysselsättning under hela året
utom möjligen någon del av sommaruppehållet.

Kvalifikationskrav. Det får förutsättas att sekreterare och notarier med
sekret er ar göromål liksom hittills kommer att hämtas ur hovrättskarriären.
Endast utbildning och tjänstgöring inom hovrätt torde nämligen ge den
förtrogenhet med föredragningsteknik i juridiska ärenden och den allmänna
insikt i olika rättsområden, som är nödvändig i lagutskotten. Den nyanställde
bör ha hunnit så långt i domarkarriären att han fullgjort sin adjunktionstjänstgöring
och alltså, såsom för närvarande oftast är fallet, utnämnts
till hovrättsassessor. Tidigare erfarenhet av lagstiftningsarbete, t. ex. genom
tjänstgöring i departement eller utredningar, är självfallet av värde. Utskottens
sekreterare måste ha åtminstone något års tidigare tjänstgöring i
riksdagen. Här må också erinras om den för utskottssekreterare speciella
uppgift som åvilar lagutskottens sekretariat, nämligen att tjänstgöra som
föredragande inför lagrådet, när ett lagutskott under hand önskar inhämta
lagrådets yttrande över en ifrågasatt eller beslutad ändring i lagtext.

Tjänstgöring i lagutskottssekretariat bör i meriteringshänseende vara
helt likställd med tjänstgöring i motsvarande ställning och lönegrad inom
justitiedepartementet. Härav följer att viss tids utskottstjänstgöring skall
medföra befrielse från kravet att för befordran till vissa domarämbeten
ha tjänstgjort i nedre justitierevisionen.

Av kanslisten fordras -— förutom kunnighet i maskinskrivning och övriga
kontorsgöromål — god allmänbildning. Nödvändigt är också att kanslisten
har förmåga att utföra ett noggrant och självständigt arbete. Erfarenheten
har vidare visat att ingående kännedom om riksdagsarbetet är av mycket
stort värde.

J ordbr uksutskottet

Jordbruksutskottet består av 20 ledamöter, 10 från vardera kammaren.
Antalet suppleanter är f. n. 14 från första och 20 från andra kammaren,
alltså sammanlagt 34.

Jordbruksutskottet handlägger ärenden rörande statsbudgetens utgiftssida
i vad avser jordbruksdepartementets verksamhetsområde och har i
övrigt att avge betänkanden och förslag i fråga om till utskottet hänvisade
jordbruksärenden.

Arbetsmängd. Jordbruksutskottet har under åren 1950—1964 avlämnat i
genomsnitt 42 utlåtanden om året. År 1965 avgavs 30 utlåtanden.

Såsom framgår av det material organisationsutredningen tidigare framlagt
har beträffande arbetsmängden för jordbruksutskottet redovisats en
minskning under senare år. Såväl fristående propositioner som budgetmotioner
har minskat något i antal. Även sammanträdenas såväl antal som
tid har minskat under senare år.

Minskningen är till viss del skenbar genom att en förhållandevis genomgripande
rationalisering av arbetet skett, framtvingad bl. a. av nödvändigheten
att tillfredsställande samordna sekreterarpersonalens deltidsarbete
vid utskottet med en alltmera pressande arbetsbörda på andra håll (i departement,
ämbetsverk och utredningar).

Föredragningsleknikcn har sålunda moderniserats och konsekvent inriktats
på i respektive ärenden relevanta avsnitt. Det har härigenom bl. a. visat
sig möjligt all koncentrera utskottsbehandlingen till färre sammanträden än
tidigare, till fördel för såväl ledamöter som kansli som därigenom fått
ökade möjligheter att förbereda ärendena.

En faktor som kanske kan ge en missvisande bild av utvecklingen ar sitlran
för antalet utlåtanden. Tidigare behandlades så gott som alla fristående
motioner i separata utlåtanden. Under senare år har en viss omläggning
skett på så sätt att fristående motioner i högre grad behandlats i anslutning
till vederbörande avsnitt i statsverkspropositionen och därigenom
kommit att ingå i utskottets utlåtande över jordbrukshuvudtiteln.

Bortsett från vad nu anförts kan emellertid konstateras alt en viss minskning
av antalet jordbruksärenden skett under förliden del av 1960-talet. Den
främsta orsaken torde vara att jordbruksutskottets ämnesområde i viss
män drabbats av »stiltje» i avvaktan på att 1960 års jordbiuksutredning
framlägger sina förslag. Denna utredning är av så ingripande natur att
flertalet områden inom jordbrukshuvudtiteln berörs därav. Något storre
utrymme för delreformer inom området torde därför inte ha funnits.

Beträffande den framtida arbetsmängden är det svårt att göra förutsägelser,
men det torde vara realistiskt att tänka sig att verksamheten på
jordbruksutskottets område kommer att få helt annat utseende under de
kommande åren. En betydande uppgång såväl i fråga om regeringsförslagens
räckvidd som beträffande riksdagsinitiativens omfattning och antal torde
sålunda vara att förvänta, i hur hög grad är det dock för tidigt att yttra
sig om.

Personalbehov. För närvarande finnes förutom sekreterare två notarier
med sekreterargöromål samt två kanslister, varav en tillika registjator, anställda.
Sekreterarpersonalen är deltidsanställd. Av kanslisterna är en f. n.
anställd under i huvudsak riksdagssessionerna medan en tjänstgör hela
året. Erfarenheterna av hittillsvarande kansliorganisation är mycket goda.
Genom kanslisterna har sekreterarpersonalen till förmån för ärendenas
sakbehandling kunnat avlastas registrering, korrekturläsning, uppsättande
avreciter till utlåtanden, kallelser och protokoll, förberedelser för utskottets
studieresor m. in. Att omgående få skrivhjälp och i övrigt ha tillgång till
denna personal liar medfört betydande tidsvinst beträlfande åtskilliga
arbetsmoment.

I en kommande fastare organisation synes kunna räknas med att sekreteraren
och en notarie med sekreterargöromål tills vidare bör vara heltidsanställda.
Därjämte bör i förekommande fall specialföredragande kunna
anlitas som tillfällig arbetskraft mot arvode. Behov av kanslistpersonal torde
komma att föreligga i minst samma omfattning som f. n., vilket innebär att
en kanslist torde kunna beredas full sysselsättning under hela året medan
ytterligare en erfordras för arbetet under sessionerna.

Personalbehovet är beräknat mot bakgrunden av hittillsvarande erfarenhet
samt med beaktande av det ökade arbete som kommer att åvila utskoltskansliet
i och med att utredningsarbete inom kansliet och inhämtande av
upplysningar i allt högre grad kommer att ersätta hittillsvarande remissförfarande.
Vidare har förutsatts att specialföredragande skall behöva anlitas
endast i undantagsfall. Skulle den fortsatta utvecklingen som tidigare
anförts präglas av en ökad aktivitet på jordbruksområdet kan givetvis
situationen bli en annan.

Allmänna beredningsutskottet

Allmänna beredningsutskottet består av 24 ledamöter, 12 från vardera
kammaren. Antalet suppleanter är f. n. 17 från första och 21 från andra
kammaren, alltså sammanlagt 38.

Utskottet — som ej behandlar propositioner — har att avge utlåtanden i
anledning av dit hänvisade motionsärenden.

Arbetsmängd. Arbetsbelastningen bär ökat i snabb takt. År 1954, utskottets
första verksamhetsår i dess nuvarande form, var antalet utlåtanden
19. Den ökning av antalet som sedan ägt rum har varit särskilt markant
under 1960-talet och lett till bl. a. att utskottet fr. o. in. år 1962 måst arbeta
under såväl vår- som höstsessionerna. Här må beträffande de senaste
åren erinras om att antalet utlåtanden var 55 år 1962, 40 år 1963, 60 år 1964
och 56 år 1965.

Det bör i detta sammanhang beaktas att åtskilliga av de frågor som behandlas
i ett och samma utlåtande icke sällan berör mycket vidsträckta
områden av samhällslivet. Som exempel härpå kan nämnas motioner med
förslag om program e. d. för miljöpolitiken, kulturpolitiken, familjepolitiken,
åldringsvården, handikappvården etc. I åtskilliga fall har i ett och
samma utlåtande behandlats ett helt s. k. motionspaket, exempelvis berörande
ungdomsbrottsligheten, familjepolitiken, arbetarskydd och arbetshygien,
åldringsvården, engångsförpackningar och nedskräpning, idrotten,
kvinnors ställning på arbetsmarknaden etc. Det antal detaljfrågor som
utskottet har att upptaga till prövning i utlåtanden av ovan antydda slag
är ofta mycket betydande. Beträffande sammanförandet av flera motioner
till ett yttrande kan nämnas att år 1962 antalet motioner (två likalydande
räknas som en) var 72 medan antalet utlåtanden var 55. Motsvarande tal
var för år 1963 45 respektive 40, för år 1964 77 respektive 60 samt för år 1965
82 respektive 56.

Ett drag i utvecklingen är vidare att ärendena i ökad utsträckning tendei
ar att bli mera vidlyftiga och svåröverskådliga. De gäller ofta områden,
där sakmaterialet ständigt och snabbt växer genom utredningsbetänkanden,
ny lagstiftning, nytt statistiskt material o. d. Behandlingen av ett visst ämne
i dag kräver således i många fall mera arbete än under de tidigare åren av
utskottets verksamhet.

Utskottet har hittills, bortsett från att vissa avsnitt av riksdagens revisorers
berättelse de två senaste riksdagarna hänvisats till utskottet, endast haft
att behandla motioner. Detta innebär att nödvändig utredning i ärendena
till skillnad från vad som gäller i fråga om propositioner måste införskaffas
eller verkställas av utskottet självt genom kansliet. Härigenom har antalet
remisser trots allvarliga försök till begränsning blivit synnerligen stort.
Det största antalet i ett ärende, 16, förekom år 1962, då totala antalet
remissyttranden var 176. Remissvaren är självfallet av stor betvdelse, men
det bör understrykas att remissförfarandet endast i undantagsfall ger tillräckligt
underlag för ärendenas behandling i utskottet. Härutöver kräves
i allmänhet att utskottskansliet går igenom aktuella betänkanden, verkställer
egna utredningar, införskaffar ytterligare material, tar underhandskontakt
med pågående utredningar och med myndigheter, undersöker om
utredningsinitiativ är att förvänta in. in. Det förekommer också undantagsvis
att utredningsmaterialet kompletteras genom tillkallande av särskilda,
utomstående föredragande. Även i dessa fall bereds och föredras
ärenden i sin helhet av utskottets tjänstemän.

Det kan sammanfattningsvis sägas, att redan utredningen av arendena
ofta ställer stora krav på aktivitet från utskottskansliets sida.

Till det ovan sagda kan logas att utskottets storlek gör att inånga arbetsmoment
blir mera betungande än i flertalet utskott. Antalet nya ledamöter

årligen är rätt stort. , , .

Vad gäller den arbetsbörda man bör räkna med för framtiden ar aei
mest sannolikt att den nuvarande tendensen till ökning kommer att besta.

Personalbehov. Kansliet består av en sekreterare, en notarie med sekreterargöromål
och en notarie, samtliga heltidsanställda. Sekreteraren oc i
notarien är i tjänst jämväl under sommaruppehållet i år. På grund har av
och genom att ett stort antal ärenden kunde klaras av under vårsessionen
bär det icke ansetts behövligt att för höstsessionen anlita notarien med
sekreterargöromål. Även eu måttlig ökning av arbetsmängden torde emellertid
medföra att alla tre tjänstemännen får full sysselsättning hela året.
Det kan inte heller utan vidare antagas att under kommande vårsessioner
ärenden skall kunna slutföras i samma omfattning som skett under den

sist förflutna. . ,

Den nuvarande arbetsbelastningen motsvarar således ett arbetskraftsbehov
av 2,5 tjänstemän för helt år. Såvitt nu kan bedömas bör man rakna
med att i första hand två tjänstemän erhåller stadigvarande helårsanstallning.
Härutöver är ytterligare arbetskraft erforderlig, i vart fall under vårsessionerna
och, därest arbetsbördan ökar, även under återstoden av aret.

I avvaktan på den kommande utvecklingen torde det sistnämnda arbetskraftsbehovet
böra tills vidare tillgodoses genom tillfälligt anställda tjänstemän
med hcltidstjänstgöring.

Det synes mot bakgrunden av det ovan anförda och med hansyn till
arbetsujipgifternas art och fördelning mest rationellt att fastare anställning
i första hand beredes sekreteraren och notarien. Liksom beträffande andra
utskott gäller för dessa tjänstmän att de, därest arbetsbördan skulle tillfälligt
minska, kan utnyttjas för annat arbete i riksdagen, exempelvis för
arbetsuppgifter hos riksdagens revisorer.

Kvalifikationskrav. De ärenden som hänvisas till allmänna beredningsutskottet
är mångskiftande i en grad som icke torde förekomma i några
andra utskott eller utskottsavdelningar. Det är därför svårt att vad galler
ut skottstjänstemännen formulera några preciserade krav på kunskaper
inom särskilda fackområden. Det kan emellertid allmänt framhållas att
sekreteraren bör ha erfarenhet av riksdagsarbete. Han bör vidare, med hänsvn
till utredningsarbetet inom utskottet, ha erfarenheter av verksamheten
inom olika grenar av förvaltningen och överblick över samt goda kontakter
såväl med den statliga och kommunala förvaltningsorganisationen som
med näringslivets och arbetsmarknadens organisationer. Det kan likasa
vara till fördel om han haft uppdrag som sekreterare i offentliga utredningar.
Vad nu sagts är till vissa delar tillämpligt även i fråga om notarien
med sekreterargöromål. Det må vidare framhållas att det enligt utskottets
erfarenheter synes värdefullt att inom sekretariatet ha tillgång till en
tjänsteman med den träning i fråga om inläsning och systematisering samt
föredragning av sakmaterial in. m. som kan erhållas i hovrättskarnaren.
Under vårsessionen i år har en hovrättsjurist varit anställd som notarie
med sekreterargöromål.

Vad gäller kvalifikationskraven för notarien bör stor vikt fastas vid tortrogenhet
med riksdagsarbetet. Det är vidare lämpligt att notarien äger god
erfarenhet av allmänt administrativt arbete inom statsförvaltningen och av
arbetsuppgifter i anslutning till utredningsverksamhet.

Bilaga 2

Översikt av den av organisationsutredningen föreslagna personalorganisationen

Tjänsteställe, tjänstebenämning	Lönegradsplacerad tjänst	Arvodes-
ordinarie	icke-ordinari	e tjänst
Första kammaren Första kammarens sekreterare
Kammarsekreterarens ersättare			la)
Stomnotarie.......		1
Biträdande jurist......		2a) 1«)
Kontaktman riksdag-skola....
Förste byråsekreterare....
Förste stenograf.....			3.5]
Stenograf.........
Reservstenograf.....		4	ca 6 [ b)
Förste kanslist.........			ca 2 J
Kanslist.........		1
Maskinskrivare vid snabbprotokollet		3	7a)
Andra kammaren Andra kammarens sekreterare	\
Kammarsekreterarens ersättare. .			la)
Stomnotarie.......
Biträdande jurist.....		la)	la)
Förste byråsekreterare. . . .	\
Förste stenograf........			3.5]
Stenograf............
Reservstenograf.. ..		5	ca 6 Ib)
Förste kanslist......			ca 2 J
Kanslist.........		1	la)
Maskinskrivare vid snabbprotokollet		3	7a) la) la)
Utrikesutskottet Utrikesutskottets sekreterare. .
Biträdande sekreterare.....
Konstitutionsutskottet Konstitutionsutskottets sekreterare..	l
Föredragande.........
Biträdande sekreterare. .			1—3
Förste kanslist.......
Kanslist..........		i
Statsutskottet Statsutskottets sekreterare...	1
Avdelningssekreterare.....
Biträdande avdelningssekreterare			5—7
Kamrerare......
Förste kanslist......			la)
Kanslist........
Bevillningsutskottet Bevillningsutskottets sekreterare.		1
Biträdande sekreterare... Kanslist.......	2	i	2

Tjänsteställe, tjänstebenämning	Lönegradsplacerad tjänst	Arvodes- tjänst
ordinarie	icke-ordinarie
Bankoulskollel
Bankoutskottets sekreterare..................	1
Biträdande sekreterare.......................			2 f)
Första lagutskottet
Första lagutskottets sekreterare...............	1
Biträdande sekreterare.......................	1
Kanslist....................................		1
Andra lagutskottet
Andra lagutskottets sekreterare...............	1
Biträdande sekreterare.......................	1		X
Kanslist....................................			1
Tredje lagutskottet
Tredje lagutskottets sekreterare...............	1
Biträdande sekreterare.......................	1
Kanslist....................................			1
Jordbruksutskottet
Jordbruksutskottets sekreterare...............	1
Biträdande sekreterare.......................			1
Kanslist....................................		1	1
Allmänna beredningsutskottet
Allmänna beredningsutskottets sekreterare......	1
Biträdande sekreterare.......................			1
Kanslist....................................		1
Riksdagens förvaltningskontor
Korrekturläsare.............................		3	ca 5
Föreståndare för »Riksdagsdebatterna».........			la)

a) Bisyssla, b) För kamrarna gemensam organisation, c) Gemensam för kamrarna, bisyssla,
d) Tjänsten avses skola tills vidare hållas vakant, varvid arbetsuppgifterna fullgörs av arvodesanställd
tjänsteman, e) Därav 2 med fyllnadstjänstgöring som byråchef hos JO. f) Därav 1 bisyssla.

Bilaga 3

Överenskommelse

angaende anställnings- och arbetsvillkor för vissa tjänstemän inom
den inre riksdagsförvaltningen

1. Nu gällande Allmänt avlöningsavtal för tjänstemän vid riksdagens
förvaltningskontor och riksdagens verk (RAST) samt Allmänt tjänsteförteckningsavtal
beträffande tjänster vid riksdagens förvaltningskontor och
riksdagens verk (RATF) skall — under förbehåll att riksdagen godkänner
de organisatoriska förutsättningarna för förevarande överenskommelse —
med verkan fr. o. in. den 1 januari 1967 äga tillämpning på lönegradsplacerade
tjänster och deras innehavare inom hela den inre riksdagsförvaltningen.

2. RATF skall icke gälla följande tjänster, nämligen tjänsterna som
Första kammarens sekreterare, Andra kammarens sekreterare, Konstitutionsutskottets
sekreterare och Statsutskottets sekreterare.

3. I härvid fogad bilaga l1 angivna tjänster skall vara lönegradsplacerade
och i förekommande fall förenade med avlöningsförstärkning på sätt
framgår av bilagan. Lönegradsplaceringen (avlöningsförstärkningen) gäller
fr. o. m. den 1 januari 1967, om annat ej anges i bilagan.

4. Extra ordinarie och extra tjänsteman i kammare och utskott skall,
när möjlighet icke föreligger att bereda honom arbete på grund av att
riksdagen icke är samlad, vidkännas C-avdrag i den mån han icke åtnjuter
semester.

5. Till innehavare av sådan för sekreterarpersonal (nuvarande notarie
med sekreterargöromål eller notarie) avsedd arvodestjänst som inrättats
för heltidstjänstgöring skall utgå arvode med belopp motsvarande löneklass
högst B 6 jämte de avlöningsförmåner i övrigt, som skulle ha tillkommit
honom om han varit extra tjänsteman.

Anmärkning

Organisationsutredningen förutser för dagen att här avsedd arvodestjänst kan komma att
erfordras

a) med heltidstjänstgöring under hela året: för en tjänsteman (tredje mannen) i
andra lagutskottet

b) med heltidstjänstgöring under hela vår- och höstsessionen: för två tjänstemän i
bevillningsutskottet samt en i vartdera banko-, jordbruks- och allmänna beredningsutskotten
samt

c) med heltidstjänstgöring under deI ao sessionerna: för en å tre tjänstemän i konstitutionsutskottet
och fem å sju tjänstemän i statsutskottet.

6. Till innehavare av sådan för kanslist avsedd arvodestjänst som inrättas
för heltidstjänstgöring skall utgå arvode med belopp motsvarande löneklass
högst A 17 jämte de avlöningsförmåner i övrigt som skulle ha tillkommit
honom om han varit extra tjänsteman.

Anmärkning

Organisationsutredningen förutser för dagen att här avsedd arvodestjänst kan komma
att erfordras för en kanslist i vartdera jordbruks- samt andra och tredje lagutskotten.

1 Här benämnd underbilaga till bilaga 3.

7. Till annan tjänsteman i kammare och utskott, tillhörande sekreterareetter
kanslistpersonalen, skall utgå arvode med motsvarande tillämpning av
kommittékungörelsen.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må andra normer för bestämmande
av ersättning tillämpas av arbetsgivaren i fall då fråga är om arbete
av mera utpräglad bisysslenatur (exempelvis göromål som fullgöres av
kammarsekreterares ersättare, viss utredningspersonal inom kammares
kansli, specialföredragande i utskott m. fl.).

8. Till maskinskrivare vid snabbprotokollet skall utgå

dels exspektansarvode med 250 kronor för månad under vilken tjänstemannen
varit närvarande minst 75 procent av den tid för vilken tjänstemannen
inkallats till tjänstgöring,

dels ock timarvode med
kr. 14:— för tjänstgöring före klockan 18.00
kr. 17;— » » klockan 18.00—22.00

kr. 20:— » » efter klockan 22.00.

Protokollsanteckning

Maskinskrivare som tjänstgjort under helt plenum anses kallad för den tid under vilken
han tjänstgjort, d. v. s. minst två timmar.

9. Arvode till icke lönegradsplacerad korrekturläsare skall bestämmas
med utgångspunkt från löneklass A 22 och med beaktande av att normalarbetstiden
för lönegradsplacerad korrekturläsare bestämts till 35 timmar
per vecka.

10. I RAST införes följande bestämmelse:

»Till tjänsteman, som utsetts att vara ställföreträdare för direktören för
riksdagens förvaltningskontor, utgår ställföreträdartillägg med 216 kronor
för månad.»

Bestämmelsen skall gälla fr. o. in. den 1 juli 1966.

11. Denna överenskommelse, som slutits under förbehåll om riksdagens
lönedelegations godkännande, gäller, om annat ej följer av bestämmelse
ovan eller bilaga l1, från och med den 1 januari 1967 med samma giltighetstid
som RAST.

Löneplanslöner, löneklassanknutna arvoden samt avlöningsförstärkmngar
skall för år 1967 och 1968 uppräknas i överensstämmelse med vad som kan
komma att följa av överenskommelse härom inom den övriga delen av
riksdagsförvaltningen.

Övergångsbestämmelser

1. Tid som enligt den 31 december 1966 gällande avtal må tillgodoräknas
för erhållande av särskilt lönetillägg (»ålderstillägg») skall för placering i
löneklass tillgodoräknas den som erhåller lönegradsplacerad tjänst i den
nya organisationen.

‘2. Tjänsteman som fr. o. m. 1962 års riksdag (vårsessionen) varit anställd
i befattning med avlöning enligt avlöningsbestämmelserna för riksdagens
tillfälligt anställda tjänstemän och anmäler sig till men icke blir innehavare
av lönegradsplacerad tjänst i den nya organisationen må efter överenskommelse
mellan riksdagens förvaltningskontor och berörd huvudorganisation
erhålla särskild ersättning.

1 Se not på sid. 78.

Vad nu sagts skall jämväl gälla i fall då tjänsteman, som fr. o. m. 1962
års riksdag varit underkastad nämnda avlöningsbestämmelser och samtidigt
åtnjutit a\löning från annan statsanställning, erhåller tjänst i den nya organisationen
och därvid erhaller lägre avlöning än som motsvarar summan av
den från båda statsanställningarna uppburna avlöningen.

Ersättning som här avses må icke i något fall överstiga vad tjänstemannen
uppburit från riksdagen enligt ovannämnda avlöningsbestämmelser för
tiden 1/7—31/12 1966.

Stockholm den 14 september 1966

För riksdagens organisationsutredning
Fridolf Thapper

Statstjänarkartellen
Henry Ahldin

Statst j änstemännens
riksförbund
Jan F. NeumuUer

Sveriges akademikers
centralorganisation
Mats Börjesson

Tjänstemännens centralorganisations
statst
j änstemannasektion
Henry Lunde

Underbilaga till bilaga 3

Lönegradsplacering av tjänster in. m.

Nuvarande lönegrad	Tj änstebenämning	Antal	Föreslagen lönegrad (arvode)	Anmärkning ang. tjänste-benämning, placering etc.
	Den inre riksdagsförval Kamrarna Stomnotarie.........	tningen 2	liögst	En i vardera kammaren
	Förste stenograf......	7	Ae 27 arv.motsv.
	Stenograf............	9	lkl. A 26 Ae 25	Normalarbetstid 40 tim./vecka,
	Förste byråsekreterare	2	Ao 23	därav ca 30 tim. stenografar-bete En i vardera kammaren
_	Stenograf............	121	arv.motsv.
	Förste kanslist.......	2	lkl. A 21 Ae 19	En i vardera kammaren
	Kanslist.............	6	högst	Tre i vardera kammaren. Ej
	Reservstenograf......		Ae 17	befordringsgång Exspektansarvode utgår med
	Utskotten Bevillningsutskottets bankoutskottets jordbruksutskottets första, andra resp. tredje lagutskottets samt allmänna be-redningsutskottets sekreterare..........	7	Cr 3	2 000 kr./år Avlöningsförstärkning 324 kr./
	Avdelningssekreterare	2	Cr 2	mån. Konstitutionsutskottet. Under
	Avdelningssekreterare	5	Cr 2	»fyllnadstjänstgöring» som byråchef hos JO utgår av-löningsförstärkning med 324 kr./mån. Statsutskottet
	Sekreterare..........	6	Cr 1	Konstitutionsutskottet (1),
	Förste kanslist.......	2	Ao 19	bevillningsutskottet (2), första lagutskottet (1), andra lagutskottet (1), tredje lagutskottet (1) Konstitutionsutskottet (1),
	Kanslist.............	6	högst	statsutskottet (1) Konstitutionsutskottet (1),
		Ae 17	statsutskottet (1), bevill-ningsutskottet (1), j ordbruks-utskottet (1), första lagut-skottet (1), allmänna bered-ningsutskottet (1). Ej be-fordringsgång

Ungefärligt antal.

Nuvarande lönegrad	Tjänstebenämning	Antal	Föreslagen lönegrad	Anmärkning ang. tjänste-benämning, placering etc.
	Riksdagens förvaltningskontor
Bo 5	Byråchef............	1	Bo 61	Avdelningsdirektör (för nuva-

				rande innehavare oföränd-rad tjänstebenämning)
Ae 27	Byrådirektör.........	1	Be 51	Första arbetsenheten Avdelningsdirektör. Femte ar-

				betsenheten. Nu utgående särskilt lönetillägg å 2 592 kr./år såsom föreståndare för upplysningstjänsten indra-
högst	Byrådirektör.........	1	högst Ae 291	ges Femte arbetsenheten
Ae 27
högst Ae 23	Förste byråsekreterare	2	högst Ae 24»	Femte arbetsenheten
Ag 23	Kamrer............	1		Byrådirektör. Fjärde arbets-

				enheten. Nuv. innehavare äger åtnjuta lön efter löne-
				klass A 29. Nu utgående arvode å 1 056 kr./mån. jämte »ålderstillägg» under
Ae 21	Förste revisor........	1	Ae 251	del av året indrages Byrådirektör. Tredje arbetsen-
Ag 18-
	heten Förste byråsekreterare. Femte
Amanuens...........	3	högst
Ae 22	Korrekturläsare......
Ae 241	arbetsenheten Normalarbetstid 35 tim./vecka Assis ten t
—	3	Ae 21 Ao 15» Ae 131
Ao 13	Kontorsskrivare......	1
Ae 11	Kansliskrivare.......	1	Kontorsskrivare. Femte arbets-

Ae 9				enheten
Kontorist............	i	Ae 11»	Kansliskrivare

1 Lönegradsplaceringen gäller fr.o.m. den 1 juli 1966.

ESSELTE AB. STHLM 66
614811