Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 är 1966
1
Nr 57
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vården av och
lämpliga sysselsättningar för handikappade.
Till allmänna beredningsutskottet har hänvisats följande motioner angående
vården av handikappade:
1) De likalydande motionerna I: 338 av herr Carlssjon, Eric, samt. II: 411
av herrar Gustavsson i Alvesta och Gomér, vari. hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om inventering av lämpliga
sysselsättningar för handikappade i syfte att bereda dem en meningsfylld,
sysselsättning i produktionen.
2) De likalydande motionerna I: 633 av fröken Stenberg samt II: 786 av
herr Ringaby och fröken Wetterström, vari föreslås, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa att motionerna måtte överlämnas till
handikapputredningen, tillsatt den 30 juni 1965, att beaktas vid fullgörande
av utredningens uppdrag.
3) De likalydande motionerna 1:634 av herr Strandberg och II: 770 av
herr Carlshamre in. fl., vari föreslås
att riksdagen måtte i skrivelse till IvungJ. Maj :t hemställa att möjligheterna
till en totalinventering av de handikappade i samband med en
allmän obligatorisk hälsokontroll utredes,,
att frågan om stiftandet av en särskild vårdlag, inrymmande åldringsvård
och handikappvård, utredes genom socialpolitiska kommitténs försorg,
varvid frågan om inrättandet av kommunala vårdnämnder särskilt
beaktas,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt socialpolitiska kommittén, och utredningen
angående vården av handikappade att överväga huruvida inrättandet
av särskilda vårdcentraler för åldringar och handikappade bör åläggas
kommunerna,
samt att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt medicinalstyrelsen och socialstyrelsen
att utarbeta en entydig definition av begreppet handikappad och
ett lämpligt tillvägagångssätt för att bedöma huruvida den sjuke uppfyller
definitionens villkor.
Utskottet har upptagit motionerna till samtidig behandling.
I motionerna 1:338 och 11:411 anföres att de handikappade i dagens
läge är den grupp i samhället som har det sämst ställt och att samhället
måste medverka till att de handikappade erhåller en rimlig levnadsnivå.
I så stor utsträckning som möjligt bör enligt motionärerna de handikappade
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 11 samt. Nr 57
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966
anpassas till ett normalt liv och ges tillfälle till ett meningsfyllt arbete i
produktionen. Från såväl humanitär som ekonomisk synpunkt är det angeläget
att man utnyttjar den arbetskraftreserv som de handikappade utgör.
För att man skall kunna föra ut ett större antal av de handikappade i
produktionen är det lämpligt att man så snart som möjligt gör en inventering
av lämpliga sysslor för olika grupper av handikappade. Undersökningen
bör göras inom hela arbetsmarknaden. Man bör särskilt beakta
möjligheterna att bereda plats i det allmännas tjänst och därvid göra en
översyn av gällande bestämmelser för sådan anställning i syfte att undanröja
omotiverade hinder för partiellt arbetsföra och handikappade.
I motionerna 1:633 och 11:786 framhålles att vissa åtgärder vidtagits
under senare år för att förbättra förhållandena för de handikappade men
att åtskilligt återstår att göra på detta område, vilket bl. a. tillsättningen år
1965 av handikapputredningen ger uttryck för.
Motionärerna anser att handikapputredningens direktiv inrvmmer en råd
betydelsefulla frågeställningar men att vissa punkter återstår där kompletteringar
är erforderliga. Därefter anföres olika synpunkter på åtgärder som
anges vara av stor betydelse för att på det praktiska planet kunna uppfylla
målsättningen om utökade sysselsättningsmöjligheter för de handikappade.
Motionärerna anför därvid:
Enligt gjorda enkäter bland handikappade framgår att sysslolösheten ofta
kan innebära en lika stor påfrestning som själva handikappet. Detta utaör
ett tungt vägande skäl för att i väsentlig grad utöka insatserna i fråga om
sysselsättningsskapande åtgärder.
Även ur arbetsmarknadssynpunkt har i dag frågan om de handikappades
anpassning till arbetslivet hög prioritet.
I berört syfte bör en vidgad upplysningsverksamhet komma till stånd
som riktar sig till arbetsgivare inom både den enskilda och offentliga sektorn
— detta inte minst för att undanröja eventuella fördomar om de handikappades
arbetsförmåga.
När det gäller tjänster som kräver ett ringa mått av fysisk rörlighet bör
det vidare prövas i vilken utsträckning handikappade bör anlitas i första
hand.
För att underlätta anställningsmöjligheterna anser vi även att arbetsgivaren
på. lämpligt sätt bör kunna få ersättning för de kostnader som en
omdisposition av arbetsplatsen eventuellt kräver för att en handikappad
skall kunna anställas.
I motionerna I: 634 och II: 770 understrykes vikten av att verkningsfulla
åtgärder vidtages från samhällets sida för att hjälpa de handikappade till
meningsfull sysselsättning och återinträde i samhället.
Det borde enligt motionärerna vara en angelägen uppgift för medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen att utarbeta en entydig definition av begreppet
handikappad.
Motionärerna framhåller vidare att det för närvarande inte föreligger
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1066 3
någon säker kännedom om antalet handikappade i landet men att en sådan
kännedom är utomordentligt angelägen. En undersökning av antalet bör
för att ge maximal effekt ske i form av en totalinventering. En dylik inventering
bör också syfta till att klarlägga de handikappades livsvillkor,
arbetsförmåga, ekonomi, bostadsförhållanden, transportmöjligheter och förhållande
till omgivningen. Inventeringen bör åtföljas av en fortlöpande
registrering av de handikappade.
Det mest ändamålsenliga tillvägagångssättet för en inventering är en allmän
obligatorisk hälsokontroll. Samtidigt som man registrerar de handikappade
kan man då också spåra upp och förebygga eller lindra andra handikappande
sjukdomar. Möjligheterna till en obligatorisk hälsokontroll av
samtliga medborgare bör därför utredas.
Den nämnda inventeringen bör organiseras på länsplanet och redan nu
kan man inom primärkommunerna underlätta genomförandet av den ifrågasatta
hälsokontrollen genom lokal uppspåringsverlcsamhet.
Motionärerna framhåller vidare att förutsättningen för att den lokala
omvårdnaden och hjälpen till handikappade skall fungera är en rationell
samordning och effektiv planering av resurserna. Det är angeläget att särskilda
vårdnämnder inrättas i kommuner där möjlighet härtill finns. Dessa
nämnder bör förslagsvis handha ärenden angående åldringar och handikappade.
Vårduppgifterna bör regleras i en särskild lagstiftning, förslagsvis
kallad vårdlag. En utredning bör ske av dessa frågor och av frågan,
huruvida inrättandet av särskilda vårdenheter för åldringar och handikappade
bör vara en obligatorisk kommunal angelägenhet. Utredningsuppdragen
bör lämpligen kunna ges åt socialpolitiska kommittén och handikapputredningen.
Beträffande motiveringarna i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna
II: 411, II: 786 och II: 770.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och statens handikappråd.
Inkomna yttranden har såsom bilaga fogats till detta utlåtande.
Utskottet
I förevarande motioner föreslås vissa utredningar och andra åtgärder, vilkas
yttersta syfte är att de handikappade skall beredas förbättrade möjligheter
till meningsfyllt arbete.
Problemen rörande de handikappades inplacering i arbetslivet har under
senare tid ägnats ett ökat intresse av såväl staten som kommunerna, parterna
på arbetsmarknaden och olika organisationer m. fl. Detta har medfört
att insatserna för att skapa arbetsmöjligheter nu är större än tidigare och
1* —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 11 samt. Nr 57
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966
att ett omfattande utredningsarbete pågår i syfte att få underlag för ytterligare
effektivisering av åtgärderna på detta område.
Utskottet vill först något beröra ett par av de för de handikappades möjligheter
att hävda sig i förvärvslivet grundläggande frågorna om undervisningen
och arbetsanskaffningen.
Beträffande förskola och grundskola kan konstateras att för de psykiskt
utvecklingsstörda barnen redan finnes en speciell skolform — särskolorna,
för vilka landstingen är huvudmän. För vård och undervisning av fysiskt
handikappade barn har förra årets riksdag antagit riktlinjer samt bl. a. lagfäst
skyldighet för landstingen att anordna särskilda elevhem för inackordering
av barn från andra orter än skolorten. Den förra året tillkallade handikapputredningen
har enligt sina direktiv att handlägga bl. a. ett stort antal
frågor rörande de handikappades undervisning. I förevarande sammanhang
kan särskilt nämnas att utredningen skall pröva spörsmålet om anordnande
av vissa av staten bekostade platser av rikskaraktär för undervisning och
vård av svårt rörelsehindrade barn med komplicerade handikapp. Det må
vidare erinras om att förra årets riksdag fattat beslut om successivt införande
av en statlig, obligatorisk, tioårig grundskola för blinda, döva, Iiörseleller
talskadade barn ävensom om att möjligheter skall beredas sådana ungdomar
till frivillig utbildning på yrkesskole-, fackskole- och gymnasienivå.
Yrkesutbildningen har uppmärksammats av yrkesutbildningsberedningen
i dess betänkande I (SOU 1966: 3). Beredningen har analyserat problem och
möjligheter på området och gjort vissa uttalanden om målsättningen. Denna
bör således vara full utbildning i det yrke, som befunnits lämpligt i det enskilda
fallet. Är ett visst yrke möjligt att utöva trots handikappet bör utbildning
för detta yrke kunna ges. I största utsträckning bör, enligt beredningen,
utbildningen ske inom den ordinarie yrkesutbildningen, men där så inte är
möjligt bör andra utbildningsvägar finnas. Beredningens förslag är efter remissbehandling
under prövning av Kungl. Maj :t.
Frågan i vad mån speciella åtgärder krävs och kan genomföras för att
inom den ordinarie yrkesutbildningens ram bereda handikappade ungdomar
utbildning prövas av skolöverstyrelsen enligt Kungl. Maj :ts uppdrag.
Åt handikapputredningen har vidare uppdragits att i samråd bl. a. med
yrkesutbildningsberedningen och arbetsmarknadsstyrelsen särskilt pröva
spörsmålen beträffande yrkesutbildningen för de svårast handikappade.
Härvid skall, liksom i fråga om förskola och grundskola, behovet av utbildningsplatser
av rikskaraktär beaktas. Utredningen skall vidare bl. a. snarast
möjligt framlägga förslag till organisation av yrkesutbildningen för handikappade.
Vad slutligen gäller den även för de handikappade viktiga frågan om
vuxenutbildningen torde en samlad prövning komma att ske på grundval
av de förslag som avgivits av arbetsmarknadsutredningen, gymnasieutredningen
och yrkesutbildningsberedningen.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966 5
Vad beträffar inplaceringen av de handikappade på arbetsmarknaden vilt
utskottet, som nedan återkommer till vissa i motionerna berörda särskilda
frågor härom, allmänt framhålla att, i den mån resultat nås i strävandena att
ge de handikappade en god och till de enskilda individernas förutsättningar''
anpassad utbildning, allt större krav kommer att ställas på de organ som har
ansvaret för arbetsförmedlingen och arbetsvärden i vidare mening. Härvid
kommer närmast i åtanke sådana uppgifter som anordnande av träningsverkstäder
och s. k. skyddad verksamhet, utbyggnad av arbetsprövningen och
av den arbetspsykologiska verksamheten, yrkesvägledningen och yrkesanpassningen
m. in. Härtill kommer många andra spörsmål av vikt för de
handikappades möjligheter till yrkesutövning — ordnandet av lämpliga bostäder,
tekniska hjälpmedel, transporter mellan hemmet och arbetsplatsen
m. m. Ansvaret för de olika uppgifter som här berörts är fördelat mellan staten,
landstingen och kommunerna.
Den inledningsvis omnämnda ökade aktiviteten för att lösa problemen har
bl. a. lett till att årets riksdag genom godkännande av de i proposition nr 52
angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken m. m. framförda förslagen
i olika avseenden tillfört handikappvården väsentligt ökade resurser. Beträffande
vissa spörsmål finns ett rikt utredningsmaterial som fortfarande
är under prövning och ett omfattande utredningsarbete pågår. Utskottet får
beträffande dessa förhållanden hänvisa till de nämnda riksdagsbesluten,
till de föreliggande utredningarna och till direktiven för de pågående utredningarna,
bland vilka främst här bör nämnas handikapputredningen. Utskottet
är f. n. icke berett att i vidare mån än som framgår av vad nedan sägs
framlägga förslag om ytterligare initiativ till åtgärder eller utredningar.
Utskottet vill härefter taga upp vissa i motionsyrkandena och i motionernas
motiveringar framlagda synpunkter och förslag.
I motionerna har sålunda föreslagits inventeringar dels av de handikap^-pades antal och personliga förhållanden m. m. (1:634 och II: 770), vilken
inventering sagts böra ske genom en allmän hälsokontroll och dels av sysselsättningar
som är särskilt lämpade för handikappade (I: 338 och II: 411).
Utskottet får erinra om att motioner angående frågan om en allmän hälsokontroll
prövats senast av årets riksdag (allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 21/1966). Utskottet hänvisade bl. a. till att en viss försöksverksamhet
redan pågick och att en utvidgning av verksamheten kunde förväntas
i mån av ökade resurser. Enligt utskottets förslag lämnades motionerna
utan åtgärd av riksdagen. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att
en av riksdagen begärd allmän hälsokontroll av barn i fyraårsåldern enligt
vad som uppgivits kommer att försöksvis igångsättas i början av år 1967.
Vidare har handikapputredningen i uppdrag att utvidga och fullfölja eu av
socialpolitiska kommittén gjord undersökning angående kommunernas och
landstingens verksamhet inom handikappvården. Utredningen har nu genom
ett mycket omfattande och detaljrikt frågeformulär, som besvarats av alla
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966
kommuner och landsting, fått uppgifter som ingående belyser exempelvis
sådana frågor som vilka hjälpmedel som står till buds för de handikappade
inom olika kommuner, i vad mån kommunerna äger kännedom om antalet
handikappade och deras hjälpbehov, åtgärder som kan behöva vidtagas för
att effektivisera vården, samarbetet kommunerna emellan och mellan dem
och landstingen etc. Materialet är under bearbetning och resultatet av undersökningen
avses skola framläggas under första halvåret 1967. Det kan också
erinras om att handikapputredningen har i uppdrag att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
och yrkesutbildningsberedningen systematiskt studera
olika yrken som grundval för en effektiv yrkesutbildning och yrkesvägledning.
Utskottet, som delar de i remissvaren anförda betänkligheterna emot de av
motionärerna föreslagna inventeringarna, anser resultaten av ovannämnda
undersökningar böra avvaktas och finner motionerna i förevarande delar
icke böra föranleda någon åtgärd.
I ett motionspar (I: 633 och II: 786) framföres önskemål om en vidgad
upplysningsverksamhet riktad till arbetsgivarna och med syfte att undanröja
eventuella fördomar om de handikappades arbetsförmåga. Utskottet delar
motionärernas uppfattning om vikten av sådan upplysning men vill
framhålla att denna angelägenhet ägnas stor uppmärksamhet av den närmast
ansvariga myndigheten, arbetsmarknadsstyrelsen. Det är enligt utskottets
mening angeläget, att styrelsen får goda resurser för ändamålet, men utskottet
finner det f. n. icke påkallat med någon särskild utredning i frågan. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att vissa spörsmål rörande upplysnings-
och rådgivningsverksamheten skall prövas av handikapputredningen.
I motionerna I: 633 och II: 786 anföres vidare bl. a. att ersättning till arbetsgivare
bör kunna lämnas för åtgärder som han vidtager på arbetsplatsen
för att bereda arbete åt en handikappad. Utskottet får i denna fråga hänvisa
till att i arbetsmarknadskungörelsen (SFS 1966: 368, 60 §), gällande fr. o. m.
den 1 juli 1966, föreskrivits att till arbetsgivare vid anställning av handikappad
kan utgå bidrag till sådan särskild anordning som är nödvändig för att
den handikappade skall kunna utföra arbetet. Bidrag utgår med halva kostnaden,
dock högst 12 000 kronor för varje handikappad.
Vad gäller den i nyssnämnda motioner berörda frågan om anställning i
allmän tjänst får utskottet erinra om den i Kungl. Maj :ts cirkulär angående
anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra intagna regeln att staten
skall taga ledningen i strävandena att tillvarataga de partiellt arbetsföras
produktiva förmåga. Som framgår av ändringar i cirkuläret, senast i juli
innevarande år (SFS 1966:410), har villkoren för de partiellt arbetsföra i
olika avseenden förbättrats. Bl. a. har genom sistnämnda ändring föreskrivits
att partiellt arbetsför som vid anställningstillfället anses kunna fullgöra
normal arbetsprestation skall äga åtnjuta samma anställnings- och arbets
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr !>7 är 1966 7
villkor soin personer, vilkas hälsotillstånd icke företer några brister.
I motionerna I: 634 och II: 770 har anförts, alt en definition av begreppet
handikappad bör utformas. Som framgår bl. a. av remissyttrandena och
propositionen 1966/52 stöter det på synnerligen stora svårigheter att åstadkomma
en dylik, för alla sammanhang adekvat definition. Såvitt utskottet
kunnat bedöma torde den i bl. a. direktiven för handikapputredningen angivna
definitionen »personer som av fysiska eller psykiska skäl möter mera
betydande svårigheter i sin dagliga livsföring» få anses lämplig för utredningens
del. Det synes utskottet vidare kunna ifrågasättas om det icke är
mest ändamålsenligt att begreppet handikappad får vara i viss mån flexibelt,
så att det kan anpassas efter arten av och syftet med åtgärder som aktualiseras.
I motionerna I: 634 och II: 770 har vidare yrkats utredning om stiftande
av en särskild vårdlag för åldringsvård och handikappvård. I samma motioner
föreslås jämväl utredning av frågorna om inrättande av kommunala
vårdnämnder och vårdcentraler. Utskottet får beträffande dessa spörsmål
anföra, att frågan om en vårdlag övervägts av socialpolitiska kommittén. I
sitt nyligen avgivna slutbetänkande har emellertid kommittén på anförda
skäl förklarat, att den icke ansett sig böra framlägga förslag i ämnet men
starkt understrukit behovet av en vårdlag. Utskottet finner för sin del skäl
tala för att spörsmålet upptages till fortsatt prövning men har icke ansett
sig böra taga ställning till frågorna i vilken form detta bör ske eller vad
lagstiftningen bör innehålla. Det kan anföras att socialpolitiska kommitténs
principiella överväganden inneburit bl. a. att lagen i första hand borde förverkliga
tanken på en aktiv socialvård. Dessutom borde den genom att ange
de konkreta vårdåtgärderna bestämma den aktiva vårdens materiella innehåll,
d. v. s. det system efter vilken vården lämnas. Kommittén har vidare
erinrat om den i den allmänna debatten framförda tanken på lagstiftning
med anknytning till den s. k. familjevårdsprincipen med sikte på en enhetlig
lagteknisk reglering i form av en vårdbalk med bestämmelser som utformats
analogt med vad som skett i socialförsäkringssystemet socialbalken.
Vad gäller motionärernas förslag om vårdnämnder och vårdcentraler
får utskottet anföra att spörsmålen om den regionala vårdorganisationen
har ett nära samband med frågorna om vårdlagstiftning och om det nu aktuella
inrättandet av ett centralt vårdverk. I många landsting har redan inrättats
arbetsvårdsnämnder för bl. a. handikappvården. Vidare bedriver
landstingens centralstyrelser verksamhet för uppspårande och vård av psykiskt
utvecklingsstörda.
I nyssnämnda motioner har även behovet av samordning av resurserna
för handikappvården berörts. Utskottet får med anledning härav endast
erinra om att handikapputredningen har i uppdrag att pröva såväl frågan
om en bättre samordning av samhällets insatser som spörsmålet om samverkan
mellan myndigheterna.
8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966
Det synes utskottet mot bakgrunden av det ovan anförda som om, delvis
sedan motionerna väckts, åtskilliga av de önskemål och synpunkter som
framförts i motionerna blivit eller kan förväntas bli tillgodosedda eller beaktade.
Kraven på ytterligare åtgärder från det allmännas sida i de av motionärerna
upptagna frågorna måste därför f. n. bli rätt begränsade. Utskottet
har emellertid som framgår av det ovan anförda bl. a. förordat en fortsatt
prövning av frågan om en vårdlag. Utskottet kan icke bedöma i vad mån
det för detta syfte kan vara nödvändigt att pågående kartläggning av de
handikappades förhållanden och behov slutföres eller om ytterligare grundläggande
utredningsmaterial erfordras men finner angeläget att prövningen
företages så snart tillräckligt underlag föreligger.
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 338 och II: 411,
1:633 och 11:786 samt 1:634 och 11:770 i skrivelse till
Kungl. Maj :t giver till känna vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 17 november 1966
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sörlin, Enarsson, Hellebladh, Oscar
Carlsson, Hedlund, Nyman, Axel Kristiansson*, fru Hultell*, herrar Helge
Karlsson*, Wååg* och Sörenson;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg, herrar
Hamrin i Kalmar*, Dickson, Lundmark, Wikner, Larsson i Borrby, Nilsson
i Bästekille, fru Ekroth, herrar Andersson i Örebro och Josefson i Arrie.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr .17 år 1966
9
Bilaga
Remissyttranden
SOCIALSTYRELSEN
Huvudsyftet med samtliga remitterade motioner synes vara, att handikappade
om möjligt skall beredas meningsfyllt arbete i produktionen. Socialstyrelsen
delar denna uppfattning men torde ha en från motionärerna
något avvikande mening om bur detta mål skall uppnås.
Styrelsen vill erinra om att 1960 års arbetsmarknadsutredning i betänkandet
Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965:9) har framlagt vissa förslag
till åtgärder för att underlätta handikappades inplacering å arbetsmarknaden.
Dessa förslag bör i första hand prövas. Det synes som om t. ex. en
upprustning av arbetsvärden skulle möjliggöra för arbetsmarknadsverket
att på ett mera effektivt sätt samla erfarenhet rörande sysselsättningar,
lämpliga för olika kategorier av handikappade, än vad som skulle vara
möjligt att göra genom en sådan riksomfattande inventering av sysslor och
tjänster, som föreslås i motionerna under punkt 1 ovan. Inventeringen
avstyrkes.
Till det i motionerna under punkt 2 diskuterade systemet med prioritering
till vissa sysslor av handikappade i förhållande till andra arbetstagare
ställer sig socialstyrelsen ytterst tveksam, emedan det skulle innebära ett
betydande avsteg från den över hela arbetsmarknaden tillämpade regeln
att bland sökande till viss syssla eller tjänst skall främst ifrågakomma den
för den uppgiften mest lämpade. Skulle visst slag av sysselsättning komma
att förbehållas visst slag av handikappade, kan för övrigt lätt den situationen
uppstå, att löneläget relativt sett försämras just för detta slag av arbete.
Tanken att arbetsgivare skall erhålla ersättning för särskilda anordningar
på arbetsplats, vidtagna i syfte att möjliggöra eller underlätta för handikappade
att utföra visst arbete vill socialstyrelsen däremot ansluta sig till och
starkt understödja.
I motionerna under punkterna 1 och 2 avhandlas behovet av viss upplysningsverksamhet
riktad till framför allt arbetsgivare. Socialstyrelsen hyser
den åsikten att dylik upplysningsverksamhet, både av allmän karaktär
och riktad till enstaka arbetsgivare, bäst bedrives av arbetsmarknadsverket
och till detta hörande lokala organisationer. I nu ifrågavarande hänseenden
torde motionerna därför icke behöva föranleda några särskilda åtgärder.
Vad beträffar den inventering och registrering av handikappade personer
som, enligt motionerna under punkt 3, borde utföras i samband med allmän
obligatorisk hälsokontroll, vill socialstyrelsen framföra följande synpunkter.
Resurser torde för närvarande saknas inom medicinalväsendet att genomföra
en allmän hälsokontroll. Veterligen räcker varken läkare eller annan
sjukvårdspersonal till för att tillgodose akut- och långtidssjukvården, än
mindre finns resurser för förebyggande åtgärder enligt motionärernas
förslag. Detta är alltså icke praktiskt genomförbart.
Enligt vad socialstyrelsen under hand inhämtat, förbereder 1965 års
handikapputredning en omfattande inventering av anordningar i kommu
-
10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966
nerna för handikappade. I samband därmed riktas vanligtvis uppmärksamheten
på de handikappade och deras olika behov. Att genomföra en särskild
registrering av handikappade personer utöver registrering i den form som
kan förekomma hos de lokala försäkringskassorna är knappast befogat
och skulle kunna uppfattas som diskriminerande. Verkställes kommunala
inventeringar av antalet handikappade, av arten av deras handikapp och
hjälpbehov etc, bör detta ske i samråd med försäkringskassa och uppgifterna
samlas hos kassan. Motionerna bör i nämnda hänseenden ej föranleda
någon särskild utredningsåtgärd.
Det torde vara obehövligt att, såsom föreslås i motionerna under punkt
3, uppdra åt socialpolitiska kommittén att utreda frågan om tillskapandet
av särskild vårdlag och om åliggande för kommunerna att ordna vårdmöjligheter.
Frågorna inrymmes under de direktiv, som redan givits socialpolitiska
kommittén, och de har veterligen varit föremål för överläggningar
inom kommittén.
Vad slutligen beträffar den utredning rörande definition av begreppet
handikappad och kriterier tör olika grader av handikapp får socialstyrelsen
hänvisa till att problemet är behandlat i betänkandet Social Omvårdnad av
Handikappade (SOU 1964:43). Skall försök göras till ytterligare bestämning
av begreppen bör detta i första hand uppdras åt handikapputredningen.
Därest ifrågavarande motioner i dagens läge över huvud taget bör föranleda
någon åtgärd bör dessa inskränkas till att motionerna överlämnas
till 1965 års handikapputredning för beaktande vid denna utrednings fortsatta
arbete. Avskrift av detta utlåtande överlämnas till socialdepartementet.
MEDICINALSTYRELSEN
Två statliga kommittéer har för närvarande i uppdrag att utreda handikappfrågor
nämligen socialpolitiska kommittén och den nyligen tillsatta
handikapputredningen. Styrelsen anser sig därför icke ha anledning att
närmare ingå på motionärernas olika synpunkter och förslag utan föreslår
att motionerna för övervägande överlämnas till nämnda kommittéer. Styrelsen
vill emellertid framhålla följande.
Vad arbetsplacering och sysselsättning för handikappade beträffar bör
man enligt styrelsens mening även i fortsättningen utgå från frivillighetsprincipen
och ej införa någon form av kvotsystem eller prioritering inom
den öppna marknaden. Under inga omständigheter bör man skapa särskilda
»handikappyrken». Erfarenheten visar att varje arbetsplacering måste ske
individuellt och i regel fordrar individuella anordningar eller hjälpmedel.
Vissa större industrier har härvidlag utfört omfattande arbetsplatsanalyser
för att kartlägga kraven i fråga om arbetsförmåga för olika slag av arbetsuppgifter.
Man har härigenom sökt kunna internt omplacera äldre arbetskraft
och i övrigt partiellt arbetsföra i för dem lämpliga arbetsuppgifter. I detta
arbete har industriläkarnas insatser varit betydande. En ytterligare systematisk
genomgång av olika arbetsuppgifter i samarbete mellan medicinsk
och teknisk expertis skulle kunna leda till ännu större klarhet om vilka sysselsättningar
som kan anpassas till olika slag av handikapp.
Det finns emellertid många handikappade, vilkas restarbetsförmåga är av
11
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 106(1
sådan arl att ett krav på inplacering i den öppna arbetsmarknaden med
dess alltmer pressande fordringar på effektivitet, hög arbetstakt, allmän
stresstolerans och så vidare vore orealistisk och inhuman. Genom statsbidrag
till skyddade verkstäder i kommunal regi liksom stöd åt s. k. halvskyddad
verksamhet (samordnad med privata företag) kan denna grupp
erhålla meningsfylld sysselsättning. Styrelsen vill erinra om att styrelsen
i utlåtande den 10 maj 1965 över 1960 års arbetsmarknadsutrednings betänkande
»Arbetsmarknadspolitik» (SOU 1965:9) samt 25 februari 1966
över barnanstaltsutredningens betänkande II »Barn på anstalt» (SOU 1965:
55) uttalat sig för eu böjning av statsbidraget till verkstäder inom arbetsvärden.
Styrelsen vill även i fråga om möjligheterna till anställning i offentlig
tjänst erinra om att partiellt arbetsföra, som vid anställningstillfället anses
kunna fullgöra normal arbetsprestation, numera avses erhålla samma anställningsform
inom statlig och statsunderstödd verksamhet som personer,
vilkas hälsotillstånd icke företer några brister (SFS nr 252 år 1964).
Den efterlysta entydiga definitionen av begreppet handikappad kan svårligen
åstadkommas. Det måste göras en bedömning in casu särskilt i fråga
om gränsfallen. Styrelsen vill varna för en generalisering som lätt kan leda
tanken till de handikappade såsom en homogen grupp med samma utgångsläge.
Bakom detta begrepp döljer sig i stället alla sorters människor med
vitt skilda möjligheter och behov. Den begränsning som ordet handikapp
innebär måste alltid ses i förhållande till en viss funktion, rörelseförmåga,
begåvning, yrkesarbete, skolgång etc. Ingen människa torde i full utsträckning
kunna fylla kraven inom alla yrken; en arbetsplacering måste ske
med hänsyn till olika begränsningar i fråga om fysisk och psykisk kapacitet.
Normaliseringsprincipen, som är av grundläggande betydelse för dessa
frågor, innebär att man så långt som möjligt anpassar samhället (skolor,
offentliga byggnader, bostäder, transportmedel och så vidare) till de olika
behov som kan orsakas av såväl somat som psykiskt handikapp. Till sin
yttersta konsekvens innebär detta att man i en framtid kan räkna med en
minskning av gruppen handikappade i och med att många handikapp icke
längre utgör hinder för normal livsföring.
Frågan om allmän hälsokontroll har styrelsen nyligen behandlat i utlåtande
den 11 februari 1966 över motioner i ämnet (I: 102 och II: 144).
Att såsom nu föreslås i samband med en obligatorisk hälsokontroll göra
en totalinventering med registrering av de handikappade finner styrelsen
emellertid mindre tilltalande. Styrelsen delar i detta hänseende den ståndpunkt
som intagits av departementschefen i prop. nr 75 år 1965 angående
vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m.
(sid. 69). Erforderlig kontakt med hjälpbehövande handikappade torde
kunna nås genom »uppsökande» verksamhet från de sociala organens sida.
Dessutom torde de aktuella förbättrade försäkringsförmånerna enligt lag
om allmän försäkring (höjning av invaliditetsersättning och vårdbidrag)
kunna förväntas befordra dylik kontakt.
Medicinalstyrelsen vill slutligen anföra att styrelsen sedan länge bedriver
ett kontinuerligt samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen beträffande samordningsfrågor
inom olika rehabiliteringsområden. För närvarande pågår
bland annat försök att samordna befintliga rehabiliteringsresurser mellan
sjukvård och arbetsvärd på landstings- och regionnivå. Medicinalstyrelsen
är av den uppfattningen att man i avvaktan på inrättande av nya medicinska
rehabiliteringskliniker kan åstadkomma en mer effektiv rehabilite
-
12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966
ringsverksamhet genom samordning och gemensamt utnyttjande av befintliga
resurser.
Styrelsen har i övrigt intet att anföra i anledning av motionerna.
ARBETSMARKNADSSTYRELSEN
Motionerna 1:338 och 11:411 om lämpliga sysselsättningar för handikapp
Förslaget om en inventering av lämpliga sysslor för olika grupper av
handikappade synes bygga på tanken att vissa yrken eller arbeten skulle
vara särskilt lämpade för en viss grupp av handikappade. Detta synsätt
har också fram till 1940-talet präglat samhällets åtgärder för utbildning av
handikappade. Styrelsen får här erinra om att man tidigare ansett att t. ex.
blinda skulle vara särskilt väl lämpade för borstbinderi och korgmakeri,
personer med förlamningar i benen skulle bli skräddare eller skomakare
osv. I modern arbetsvärd utgår man emellertid ej från handikappet utan
från individen. Det är i första hand personens intelligens- och anlagsmässiga
utrustning, fysiska och psykiska resurser som skall styra ett" yrkesval.
Härvid skall naturligtvis även ev. tidigare förvärvade kunskaper och erfarenheter
beaktas liksom läget på arbetsmarknaden.
Genom de hjälpmedel som arbetsförmedling och arbetsvård förfogar
över medicinsk kartläggning, psykotekniska anlagsprov, arbetsprövning
ges den handikappade sökanden en individualiserad rådgivning, som
syftar till att hjälpa honom eller henne att på bästa sätt ta till vara sina
förutsättningar. Hänsyn maste härvid tas till den begränsande inverkan
som handikappet kan ha.
Genom anpassningskurser, arbetsträning, yrkesutbildning eller omskolning
eller genom direkta, selektiva arbetsplaceringsåtgärder strävar man
efter att helt eliminera handikappet. Många gånger kan också tekniska
hjälpmedel kompensera handikappet — skjutmåtl och mikrometrar för
synskadade i verkstadsindustrin, stenografimaskin med punktskrift för
synskadade kontorsanställda, indikeringslampor som ersätter akustiska
signaler för hörselskadade osv.
Bioteknologiska åtgärder i syfte att anpassa maskiner och arbetsmiljö
till den handikappade är givetvis också av mycket stor betydelse. Hittills
har den statliga arbetsvärden ej haft medel för bestridande av kostnader
för dylika åtgärder i form av fasta anordningar på arbetsplatsen. Styrelsen
får erinra om att den i anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 begärt medel
för täckande av hälften av sådana kostnader.
Inom arbetsvärden pågår ett målmedvetet arbete på att komma bort
från det gamla synsättet om att vissa yrken är särskilt lämpade för den
eller den gruppen av handikappade. Det finns inga »handikappyrken» lika
litet som det finns två synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade etc, som
är varandra lika. De kan ha en gemensam medicinsk diagnos men omfattningen
av handikappet kan vara olika. Även om de skulle drabbas av
precis samma skada skulle deras förutsättningar att •— måhända med
samhällets hjälp — reda upp sin situation te sig helt olika beroende på
skillnader i intellektuella, fysiska och personlighet smässiga resurser, miljöförhållanden
m. m.
En riksomfattande inventering av lämpliga sysslor för handikappade kan
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 är l!)66 13
lätt leda till att nya s. k. handikappyrken katalogiseras och därmed ytterligare
förankrar det gamla synsätt som tyvärr alltjämt finns kvar bland
eu del av allmänheten och arbetsgivarna att koppla ihop en viss handikappgrupp
med en viss typ av arbete.
Den avsevärda vidgningen av de handikappades sysselsättningsmöjligheter
under senare år har i huvudsak kunnat ske dels genom alt arbetsvärden
fått allt bättre hjälpmedel till sitt förfogande, dels genom den
ständiga kontakten mellan arbetsgivarna och arbetsförmedlingen och dess
arbetsvårdsexpeditioner. Enligt styrelsens uppfattning är det också genom
denna kontakt mellan arbetsgivare och arbetsförmedling-arbetsvård som
de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden bäst tillvaratas. Det
är också dessa kontakter som i första hand ger erfarenheter om behovet
av nya utbildningsvägar eller -metoder, tekniska hjälpmedel m. m.
Trots senare års framsteg föreligger fortfarande stora brister i olika
avseenden. Det lovvärda syftet med motionerna tillgodoses enligt styrelsens
uppfattning bäst med att arbetsvärdens personalorganisation förstärks
samt att den erhåller de förbättrade hjälpmedel i form av olika arbetsvårdsåtgärder
varom styrelsen äskat i sina petita för kommande budgetår.
Styrelsen är väl medveten om betydelsen av punktvisa aktioner och stickprovsundersökningar
i syfte att finna nya utbildningsvägar m. m. och att
vidga de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden. Upprepade sådana
aktioner och undersökningar har företagits och är ständigt föremål
för styrelsens uppmärksamhet.
Motionerna I: 633 och II: 786 angående vården av handikappade
Motionärerna anför:
1. En vidgad upplysningsverksamhet för anställning av handikappade
inom både den enskilda och offentliga sektorn bör komma till stånd.
2. Det bör prövas i vilken utsträckning handikappade i första hand bör
anlitas på tjänster, som kräver ett ringa mått av fysisk rörlighet.
3. För att underlätta anställningsmöjligheterna bör en arbetsgivare på
lämpligt sätt kunna få ersättning för de kostnader, som en omdisposition
av arbetsplatsen eventuellt kräver för att en handikappad skall kunna
anställas.
Motionärerna anhåller att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa att motionerna måtte överlämnas till 1965 års handikapputredning,
att beaktas vid fullgörandet av utredningens uppdrag.
I anslutning till punkt 1 får styrelsen erinra om den upplysningsverksamhet
som styrelsen bedriver genom egna publikationer, f. n. främst på Platsjournalen,
genom olika folders, som riktar sig till arbetsgivarna och genom
artiklar och reportage i olika tidningar och fackorgan. De handikappade
som en värdefull arbetskraftstillgång belyses från olika utgångspunkter
med jämna mellanrum i de stående arbetsmarknadsinslagen i radio. Även
televisionen har vid olika tillfällen uppmärksammat hithörande frågor.
Styrelsen har under årens lopp framställt en del filmer, som belyser
yrkesmässig rehabilitering och vilkas syfte har varit att visa hur handikappade
genom lämpliga arbetsvårdsåtgärder kan bli fullgod arbetskraft.
Dessa filmer lånas kostnadsfritt ut till konferenser och kurser etc. En
av dem har också visats i televisionen. F. n. är ytterligare en film under
planering.
14
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966
Såväl styrelsen som länsarbetsnämnderna anordnar med jämna mellanrum
konferenser, vilka som regel också bevakas av nyhetsorgan.
Arbetsmarknadsverkets personal medverkar i betydande omfattning i
av andra myndigheter, organisationer in. fl. anordnade kurser och konferenser
etc. om de handikappades problem. Styrelsen vill också erinra om
de riksomfattande annonskampanjer som genomförts under senare år.
Det anförda speglar arbetsmarknadsverkets aktivitet i fråga om upplysningsverksamhet.
Mycket betydelsefulla insatser görs även av andra myndigheter,
föreningar och organisationer in. fl. samt av olika nyhetsorgan
och facktidskrifter etc. som på egna initiativ tar upp dessa frågor. En
fortsatt och vidgad upplysningsverksamhet om de handikappades användbarhet
på arbetsmarknaden krävs emellertid. Styrelsen hälsar därför alla
åtgärder på detta område med tillfredsställelse.
Punkt 2 behandlades redan av kommittén för partiellt arbetsföra, som
avvisade tanken på någon form av kvotsystem eller reservering av vissa
tjänster eller sysselsättningar för handikappade. Dåvarande arbetsmarknadskommissionen
instämde helt i kommitténs uppfattning. De gångna
årens erfarenheter har ej gett skäl till ändring av denna ståndpunkt.
Enligt styrelsens mening måste all rehabilitering gå ut på att göra den
handikappade så attraktiv som möjligt som arbetskraft. Om vissa arbetsplatser
reserveras för någon särskild grupp handikappade, skulle arbetsgivarna
många gånger känna sig vara i ett tvångsläge. Detta skulle lätt
kunna skapa en ovilja att anställa handikappade över huvud utöver det
ålagda antalet. Många arbetsgivare har redan så många anställda som
på grund av sjukdom, ålder eller skada blivit partiellt arbetsföra att man
lätt kunde fylla de platser, som skulle reserveras för partiellt arbetsföra,
med egna arbetstagare. Eftersom ett åläggande lätt uppfattas som en börda
är risken i sådant fall stor att handikappade arbetstagare skulle betraktas
mer som en belastning än som värdefulla medarbetare.
För den enskilde handikappade, som blev anställd genom någon form
av antydda åtgärder, skulle situationen troligen många gånger bli psykologiskt
betungande. Han skulle som exempel kanske ej uppleva anställningen
som erhållen tack vare de arbetsmässiga kvalifikationerna utan på
grund av handikappet.
I vad som ovan angivits som punkt 3 har motionärerna pekat på en väg
för de handikappades införande i arbetslivet, som styrelsen helt ansluter sig
till. Styrelsen har också i anslagsäskande för budgetåret 1966/67 tagit
upp frågan om bidrag för särskilda fasta anordningar på arbetsplatsen till
arbetsgivare, som anställer partiellt arbetsföra och där sådana anordningar
är nödvändiga för att en arbetsplacering skall kunna komma till stånd.
Styrelsen vill här också peka på det statliga bidrag med 2:—/arbetstimme
som utgår till företag i öppna marknaden som anordnar s. k. halvskyddade
avdelningar. Styrelsen har i sina petita yrkat på en höjning till 3: —/arbetstimme,
vilken höjning bedöms som nödvändig för att en mycket angelägen
utbyggnad av denna sysselsättningsform skall kunna komma till stånd.
Den under denna punkt av motionärerna berörda frågan är sålunda redan
aktualiserad av styrelsen.
Motionerna I: 63b och II: 770 angående vården av handikappade
Motionärerna yrkar bl. a., att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen att utarbeta en entydig definition av begreppet
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år li)66 15
handikappad och ctl lämpligt tillvägagångssätt för att bedöma huruvida
den sjuke uppfyller definitionens villkor.
Styrelsen får erinra om att långt ifrån alla handikappade är sjuka
människor. En synskadad, döv, rörelsehindrad etc. är visserligen handikappad
men är i många fall fullt frisk.
Styrelsen får vidare påminna om att kommittén för partiellt arbetsföra
definierade begreppet partiellt arbetsför som en person, vilken på grund
av fysiska eller psykiska arbetshinder eller social belastning bär eller väntas
kunna få svårare än andra att erhålla eller behålla ett förvärvsarbete. Denna
definition, som är vedertagen i officiellt svenskt språkbruk, ansluter sig
nära till den Internationella arbetsorganisationens rekommendation (nr 99
angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra) men är dock vidare i det att
den klart utsäger, att även det handikapp som en social belastning utgör
inbegripes.
STATENS HANDIKAPPRÅD
Motionerna I: 338 och II: ill samt I: 633 och II: 786
I motionerna I: 338 och II: 411 framhålles bl. a., att de handikappade bör
ges tillfälle till meningsfullt arbete i produktionen, och i motionerna I: 633
och II: 786 sägs att sysslolöshet för handikappade ofta kan innebära lika
stor påfrestning som själva handikappet. I samtliga motioner framhålles
också att det även från arbetsmarknadssynpunkt är angeläget att den arbetskraft
som de handikappade representerar blir mera utnyttjad.
över huvud taget finns det ett betydande antal människor i arbetsför ålder
som icke i nämnvärd grad ägnar sig åt förvärvsarbete. I yngre åldrar
beror detta till stor del på att allt fler ägnar sig åt studier. Men begränsas
uppmärksamheten till åldrarna 25—64 år kan konstateras följande:
Gifta |
Ej gifta |
Ej gifta |
Gifta |
|
män |
män |
kvinnor |
kvinnor |
|
Andel i % som ej ens hade halvtids- |
74,2 |
|||
arbete utom hemmet november 1960 |
3,3 |
14,8 |
35,0 |
|
Andel i % som hade förtidspension |
1,5 |
8,2 |
10,5 |
1,0 |
Enligt folkräkningen 1960 var det av de gifta männen endast 3,3 % som
ej ens hade halvtidsarbete. Som man kan se av den redovisning för januari
1961, sålunda två månader senare, som verkställts av riksförsäkringsverket,
var nästan hälften av dessa invalidpensionärer. Även de återstående utgjordes
säkerligen till huvudsaklig del av personer som var utsatta för handikapp
av något slag, somatiskt eller mentalt, delvis kanske alkoholsjukdom — men
icke i den utsträckning att de lyckats få förtidspension.
För de icke gifta männen var båda siffrorna mångdubbelt högre. Det var
sålunda så många som 15 % i åldern 25—64 år som icke ens hade halvtidsarbete
och därav hade 8 % förtidspension. Den stora skillnaden beror
naturligtvis bara till en del på att det är »hälsosamt att vara gift». Väsentligen
återspeglar den säkerligen de större svårigheterna för handikappade,
bl. a. av ekonomiska skäl, att bilda familj. För icke gifta kvinnor var frekven
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966
sen av förtidspensionärer ännu något högre än för icke gifta män — nära
11 %.
Även bland kvinnorna visade de gifta ett avsevärt lägre tal (1 %). Att
gifta kvinnor till större delen icke har förvärvsarbete är ett välbekant fak
-
tum, men vad som behöver uppmärksammas mer är, att så många som 35 %
av de icke gifta kvinnorna i åldern 25—64 år inte ens hade halvtidsarbete.
Sedan 1960 synes förvärvsarbetsfrekvensen ha märkbart stigit för gifta
kvinnor, medan för övriga här nämnda grupper denna frekvens i varje fall
inte tycks ha undergått någon ökning.
Inom dessa övriga grupper (män samt icke gifta kvinnor) fanns 1960 inte
mindre än 270 000 personer i åldern 25—64 år som icke hade förvärvsarbete
ens på halvtid. Inskränker man sig till åldersgruppen 25—59 år blir talet
185 000. Även den siffran måste betecknas som hög.
Det övervägande flertalet av dessa var icke gifta. I mycket stor utsträckning,
särskilt vad gäller männen, måste det vara fråga om handikappade
personer. För kvinnor inverkar dessutom andra förhållanden. En del av dem
har barn att sköta lät vara att just det inte sällan tvingar dem ut på arbetsmarknaden.
I andra fall kan det vara fråga om s. k. hemmadöttrar som
tvingas avstå från förvärvsarbete för alt sköta åldriga föräldrar. Kvinnor
som under lång tid varit isolerade från arbetsmarknaden på grund av olika
vårduppgifter i hemmen får senare ofta svårt att komma ut i förvärvsarbete.
Dessutom kan de skrankor som hindrar kvinnorna på arbetsmarknaden inverka,
liksom kvinnornas i genomsnitt sämre utbildning och vidare den
lägre yrkesambition som kvinnor ofta bibringas genom uppfostran. Men även
för kvinnornas del måste förekomsten av handikapp i" synnerligen många
fall vara en faktor.
Det skulle vara av stort värde om — t. ex. vid de arbetskraftsstatistiska
undersökningar som görs — det kunde verkställas en ingående utredning
av dessa förhållanden. Ty i betraktande av den brist på arbetskraft som råder
behövs en kartläggning som ger närmare kunskap om karaktären och
strukturen hos de stora arbetskraftsresurser som nu väsentligen är outnyttjade.
Det är vår övertygelse att resultatet av en sådan utredning skulle sporra
till mera effektiva åtgärder för att få ut de handikappade på arbetsmarknaden.
I motionerna I: 338 och II: 411 föreslås en inventering av lämpliga sysselsättningar
för handikappade. Vi vill bestämt avstyrka en sådan åtgärd. Den
skulle endast leda till att vissa yrken skulle få namn om sig att vara
»handikappyrken», och med hänsyn till de stora olikheterna i de handikappades
möjligheter blev resultatet att vi finge en ny begränsande lista av yrken,
sannolikt med en underrepresentation av nya och expanderande sysselsättningar.
Detta skulle medföra, att de handikappade blev fastlåsta vid ett
orealistiskt litet antal positioner i arbetslivet. Det vore med andra ord ett
steg tillbaka till den tid då det ansågs vara speciellt lämpligt för t. ex. blinda
att syssla med borstbinderi. En lista över »handikappyrken» skulle ge ytterligare
näring åt fördomar rörande de handikappades begränsningar.
Om vi sålunda är bestämda motståndare till ett stationärt »register av
handikappyrken» vill vi däremot förorda att arbetsvärden ges ökade resurser
för att uppspåra arbetsuppgifter, i synnerhet nya arbetsuppgifter, som passar
för olika typer av handikappade och för olika individer bland de handikappade.
Inte minst det sista är viktigt, ty de handikappade är sinsemellan olika
på många sätt — inte bara så att handikappen är av skilda slag och inten
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 7.966''
17
sitet utan även på grund av individuella olikheter som föreligger alldeles
oavsett handikappen. I detta dynamiska arbete gäller det att utnyttja de resultat
som kan vinnas genom forskning bl. a. i ergonomi och arbelsfysiologi.
Det är så mycket mer angeläget att detta utvecklings- och arbetsforskningsarbete
intensifieras, eftersom automation och andra tekniska och strukturella
förändringar lätt kan medföra att tidigare arbetsuppgifter som varit
lämpliga för de handikappade försvinner.
I motionerna I: 633 och II: 411 föreslås bl. a., att arbetsgivare på lämpligt
sätt bör kunna få ersättning för de kostnader som en omdisposition av arbetsplatsen
eventuellt kräver för att en handikappad skall kunna anställas.
I detta vill vi varmt instämma. AMS har i sina petita ett stående önskemål
om särskilda bidrag för sådana ändamål, men hittills har statsmakterna
icke velat beakta vad AMS härutinnan anfört — lika litet som man beaktat
önskemålet om ökade timbidrag vid anställning av vissa handikappade i
halvskyddat arbete. Vi vill bestämt förorda att statsmakterna på ett mer
generöst sätt än hittills tar hänsyn till de av AMS framförda synpunkterna
på sådana frågor som vi tror är av stor betydelse när det gäller att få ut
många handikappade i arbetslivet.
Vi ställer oss däremot tveksamma till tanken att prioritera vissa arbetsuppgifter
för handikappade. Detta skulle motsvara det kvotsystem som tilllämpas
i vissa andra länder och som torde vara ägnat att minska det positiva
intresset på arbetsplatserna för att använda handikappade. I vårt land har
man tidigt avvisat detta system och i stället hävdat, att handikappade genom
utbildning och kompensering av handikappen med tekniska hjälpmedel
in. m. skall rustas att konkurrera om tjänster på samma villkor som andra
arbetssökande. Inte minst utbildningen är ofta avgörande. Och den bör inte
inriktas på att ge första bästa jobb utan ge de handikappade reella möjligheter
att hävda sig också när det gäller avancemang. Ty svagt utbildad arbetskraft,
särskilt när det dessutom tillkommer ett handikapp, blir alltid
värst utsatt. Till det viktiga hör också att man motverkar den negativa
prioriteringen som beror på tanklöshet — och ibland fördomar — och att
man söker uppamma ett positivt intresse och dessutom stöder detta intresse
med sådana bidrag till ändringsarbeten o. d. på arbetsplatserna som nyss
berörts. Det kan t. ex. gälla en ramp som gör en arbetsplats tillgänglig, en
toalettdörr som behöver vidgas, en anordning i interiören eller på maskinen
som får göras lite annorlunda etc.
Av mycket stor betydelse är också att arbetsvärden får tillräckligt antal
tjänstemän med praktisk arbetsledarutbildning och kännedom om förhållandena
på arbetsplatserna. Det måste finnas väsentligt mer folk inom arbetsvärden
som har denna kunskap och erfarenhet samt därjämte förmåga
att på ett positivt sätt introducera den handikappade arbetskraften hos arbetsgivarna.
I dessa motioner betonas även behovet av en vidgad upplysningsverksamhet
riktad till arbetsgivare inom både den enskilda och offentliga sektorn —
detta icke minst för att undanröja eventuella fördomar mot de handikappade.
Också på denna punkt vill vi varmt instämma. Vi vill emellertid tilllägga
att upplysningen även bör rikta sig till arbetsledare och arbetskamrater,
ty även deras opinion är ofta avgörande för möjligheterna att i ökad utsträckning
utnyttja handikappade i arbetslivet. Det gäller för övrigt inte
bara att motverka fördomar utan som nyss framhölls också att söka få fram
ett positivt intresse för saken på arbetsplatserna. Ty med detta intresse kommer
det också fram idéer som ger resultat.
18
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966
Motionerna 1: 634 och II: 770
Vi instämmer i att det vore värdefullt att få till stånd en definition av
handikappbegreppet. En sådan definition erfordras dels som stöd för de
handikappinventeringar som det talas om i motionen och dels som underlag
för samhällets åtgärder för de handikappade. Emellertid är det uppenbart
att gränsen mellan handikappade och icke handikappade alltid måste
bli flytande. De allra flesta människor har sin funktionsförmåga nedsatt i
något avseende, men det är endast när dessa begränsningar är så hindrande
att det erfordras speciella åtgärder, t. ex. i form av tekniska hjälpmedel,
socialförsäkring, rehabilitering, bostadsanordningar, samhällsplanering etc.
för att en människa skall kunna fungera i samhället, som man synes böra
betrakta henne som handikappad. Även med en sådan definition varierar
gränsen efter vad man anser om samhällets plikt att ge hjälp. Det finns
ytterligare definitionsfrågor som kan behöva diskuteras. I konsekvens med
att alkoholism och narkomani alltmer betraktas som sjukdomar kan det
måhända vara motiverat att anse kroniska alkoholister och narkomaner
vara handikappade. Samma kan sägas om de socialt missanpassade liksom
om dem som gjort sig skyldiga till väsentliga lagöverträdelser och har
svårigheter att utan särskild hjälp finna en plats i samhället.
Huvudsaken enligt vår mening är att en definition blir praktiskt användbar
för de syften som nyss antytts och att den ger uttryck för en benägenhet
att ge stöd åt alla som verkligen är i behov av särskilda åtgärder på grund
av handikapp. Vi finner det rimligt att frågan anförtros åt handikapputredningen.
Motionens yrkande på en totalinventering av antalet handikappade finner
vi i så måtto angeläget att det säkerligen behövs en vida bättre kartläggning
av förekomsten av handikapp än som hittills åstadkommits. Vi tror emellertid
inte att det räcker med en enda inventering även om den kan ge en
utgångspunkt. Vad som erfordras är nämligen en ständigt fortlöpande
kartläggning, ty endast en sådan kan ge någon garanti för att de samhälleliga
hjälpåtgärderna verkligen når alla handikappade.
Problemen med fortlöpande inventeringar av detta slag är emellertid
många. Målet kan nås på flera vägar. En av utgångspunkterna, som också
nämns i motionen, är de hälsokontrollundersökningar av alla barn i 3—4-årsåldern varom förslag framlagts av HCK och vilket lett till viss försöksverksamhet
som med all makt bör fullföljas. Men eftersom handikapp ofta
gör sig gällande först vid vuxen ålder behövs ytterligare hälsoundersökningar
för andra åldersgrupper. Detta är bl. a. en fråga om utredningsresurser
för ändamålet. På samma sätt utgör de s. k. 90-dagarsundersökningarna
i försäkringskassorna en viktig utgångspunkt — men även
här framträder det hinder som representeras av knappheten på utredningsresurser
inom både sjukvård och arbetsvärd.
Under senare år har vissa landsting och kommuner på andra vägar sökt
åstadkomma handikappinventeringar, huvudsakligen grundade på uppgifter
från olika organ och befattningshavare inom socialvård, socialförsäkring,
arbetsvärd, sjukvård etc. Dessa inventeringar torde dock icke i något fall
fullständigt täcka hela fältet, delvis därför att uppmärksamheten väsentligt
inriktas på vissa grupper, vanligen fysiskt handikappade. Endast för vissa
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 19
särskilda grupper, t. ex. utvecklingsstörda barn i Västernorrlands län, synes
föreligga uppgifter som är någorlunda fullständiga.
Erfarenheten av dessa lokala inventeringar synes sålunda vara att det
krävs eu utvecklad metodik om de skall kunna bli någorlunda fullständiga.
Av detta skäl kan det starkt ifrågasättas om primärkommunerna bar kapacitet
att utföra dem annat än när det gäller vissa klart avgränsade grupper,
t. ex. svårt rörelsehindrade, blinda och döva. I all synnerhet kan man hysa
tveksamhet beträffande glesbygdskommunernas möjligheter att göra fullständiga
inventeringar. Och denna fråga är i sammanhanget viktig eftersom
handikappfrekvensen synes vara högst just i glesbygderna — säkerligen
väsentligen beroende på att de handikappade i mindre grad än andra
flyttar in till städerna.
Det enda någorlunda färska material av större »hållfasthet» som föreligger
är den redovisning av förtidspensionärer i januari 1961 som lämnats
av riksförsäkringsverket. Denna redovisning bör med det snaraste upprepas,
helst för tiden kring årsskiftet 1965/66 så att jämförelser med resultatet
av folkräkningen i slutet av 1965 kan göras, önskemålet är emellertid då
att förtidspensionärerna icke som i föregående redovisning grupperas enbart
efter sjukdomar och handikapporsaker utan därjämte om möjligt även
efter arten och graden av funktionsrubbningarna.
Om också detta material i och för sig är värdefullt, så är dock även det
bara partiellt. Frågan om metoderna för en inventeringsverksamhet som
syftar till fullständighet bör närmare övervägas, i första hand genom
handikapputredningen. Med hänsyn till uppgiftens svårighet torde såväl
medicinsk som statistisk expertis böra konsulteras. Efter en sådan planläggning
bör man givetvis snarast möjligt komma i gång med åtgärder som
syftar till en så fullständig kartläggning av förekomsten av handikapp som
möjligt. Av vikt är att man härvid eftersträvar inte bara antalsuppgifter
som tillåter fördelning efter kön, ålder, region etc., utan att man dessutom
får en bild av hur de handikappade fördelar sig efter handikappens karaktär
och svårighetsgrad m. m. Förekomsten av kombinerade handikapp måste
också belysas. Sådana grupperingar bör främst inriktas på att återge arten
av funktionsrubbningar oavsett orsaken till handikappet.
Även under de bästa betingelser kan dock bristande utredningsresurser
och annat hindra att det fullständiga resultatet nås så snabbt som skulle
vara önskvärt. Frågan är då om man icke dessutom bör söka på en genväg
komma fram till en preliminär uppfattning av handikapproblemets storlek
och struktur.
I Danmark har år 1962 företagits en stickprovsundersökning avseende
10 000 hushåll, utvalda så att de kunde anses representativa. I dessa
hushåll undersöktes förekomsten av handikapp på sådant sätt att besökare
sorterade alla hushållsmedlemmar i tre grupper, nämligen de som uppenbarligen
icke hade något fysiskt handikapp, de som möjligen var fysiskt
handikappade och de som säkerligen hade något fysiskt handikapp. För
de senare två grupperna införskaffade utredningens läkare journalhandlingar
och dylikt. På grundval av resultaten beräknades att Danmark skulle
ha 176 000 fysiskt handikappade i åldern 15—61 år, bosatta utanför institution,
häri inräknat svårt hörselskadade (6 000) och synskadade (4 500).
»översatt» till en folkmängd av Sveriges storlek skulle det betyda ca
300 000. Det handikappbegrepp som då låg till grund sträckte sig vida över
invalidbegreppet, ty 80 % av männen och 33 % av kvinnorna var i förvärvsarbete.
20 Allmänna teredniagautskottet». utlåtande nr 52 år 1966.
Denna danska undersökning, som utfördes av SociaLforskningsinstiiutet
i Köpenhamn, innehåller eu omfattande metodisk beskrivning. Den synes
böra studeras närmare. Det är mycket möjligt att det skulle vara av
siort värde att. få till; stånd, eu liknande undersökning i Sverige, dock med
komplettering vad gäller de psykiskt handikappade vilka här utgör ca 40 %
av alla förtidspensionärer, och måhända med en delvis annan uppläggning
även i andra avseenden.
Vad gäller frågan om vårdlag är att märka att socialpolitiska kommittén
inom en nära framtid lär komma att framlägga förslag i detta ämne.
Innan så skett vilt vi icke närmare taga ställning till frågan. Det kan
förtjäna erinras om att på ett område, nämligen för psykiskt utvecklingsstörda,
redan finns en vårdlag som enligt föreliggande nytt förslag (SOU
1966,: 9) kommer att ytterligare förbättras. I detta fall finns också ett
särskilt organ, landstingens centralstyrelser, som, — enligt det nya förslaget
— i ökad utsträckning får sig anförtrodd uppgiften att driva eu
uppspårande verksamhet i syfte att biträda alla de handikappad» varom
bär är fråga med sådan undervisning, vård eller andra omsorger som
erfordras
-
ESSELTE «8. STHLM 06
014841