Nr 50—52

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50 år 1906

Nr 50

Utlåtande i anledning av väckta motioner om spridning av veckoledigheten.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 632 av herr Johan Olsson och II: 773 av herr Eriksson i Bäckmora hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående möjligheterna att sprida veckoledigheten i syfte att åstadkomma
en jämnare belastning på serviceverksamheten och skapa bättre
förutsättningar för ett meningsfullt utbyte av ledig tid.

I motionerna anföres att den ökade fritiden medför stora ansprak på
serviceverksamheten, på semesteranläggningar och på fritidsanordningai
m. m. Fritiden är i stort sett koncentrerad till ett fåtal dagar de lediga
lördagarna och julisemestern. Under dessa tider överbelastas serviceapparaten
samtidigt som den arbetar med nedsatt kapacitet. Mellan topparna
är serviceanordningarna underutnyttjade eller helt inställda, vilket medför
ökade kostnader för verksamheten.

Frågan om semesterspridning prövas av en kommitté, tillkallad enligt
bemyndigande den 30 december 1964. Spörsmålet om spridning av veckoledigheten
synes däremot ej vara under utredning men har blivit alltmer
brännande genom den allmänna övergången till systemet med fria lördagar.
I den mån allmänna och enskilda servicetjänster inte kan utnyttjas under
de fria lördagarna förfelas till en del syftet med dessa.

En viss förbättring kan påräknas genom att industrier övergår till kontinuerlig
drift men ytterligare åtgärder erfordras. Närmast till hands ligger
att låta måndagen alltmer få karaktären av ledig dag av motsvarande slag
som lördagen.

Genom fördelning av veckoledigheten på två dagar skulle mycket vinnas.
Serviceverksamheten skulle då inte avstanna, eftersom man kunde skifta
ledig personal mellan de två dagarna. Belastningen från allmänhetens sida
skulle minska och den lediga veckodagen få ett betydligt större värde. Många
problem måste dock lösas i sammanhanget — bl. a. torde anpassningen till
skolans arbetsrytm medföra svårigheter.

En utredning av frågan bör komma till stånd.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från statskontoret,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen (LO), Tjänste1
—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 11 saml. Nr 50—52

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50 år 1966

männens centralorgaisation (TCO) samt Sveriges akademikers centraloganisation
(SACO).

Statskontoret framhåller att många skäl talar för att veckoledigheten
förläggs till en och samma dag samt anför härom.

Sålunda krävs, såsom motionärerna påpekat, anpassning mellan skolans
arbetsrytm och arbetsmarknadens. För närvarande prövas en sådan omläggning
av undervisningen vid skolorna att lördagarna skulle bli helt undervisningsfria.
Syftet med en sådan reform skulle väsentligen förfelas därest
den av motionärerna framförda tanken på en allmän spridning av veckoledigheten
genomfördes.

Vidare kan framhållas att den allt större bristen på arbetskraft gör det
önskvärt att båda makar har förvärvsarbete. Intresset från hemmavarande
husmödrar att gå ut i förvärvsarbetet kan dock befaras minska om makarna
inte skulle kunna uttaga veckoledigheten samtidigt. Den ifrågasatta fördelningen
av veckoledigheten på två dagar -—- lördag alternativt måndag —
skulle sålunda kunna verka hämmande på rekryteringen till arbetsmarknaden.

En fördelning av ledigheten över två veckodagar skulle även försvåra
samarbetet mellan olika företag och myndigheter. Även ur administrativ
synpunkt torde det därför vara angeläget att veckoledigheten i möjligaste
mån koncentreras till en och samma dag.

Å andra sidan torde, framhåller statskontoret vidare, behovet av service
och av ett effektivt utnyttjande av teknisk utrustning nödvändiggöra ökad
spridning av veckoledigheten. Sådan spridning, exempelvis genom införande
av kontinuerlig drift har i inte obetydlig utsträckning redan kommit till
stånd och det har skett utan reglerande allmänna föreskrifter.

Statskontoret anför att såväl det allmännas som de enskildas intressen
torde bäst tillgodoses genom fortsatt frivillig reglering och avstyrker
motionerna.

SAF betonar betydelsen av arbetstidens förläggning för såväl näringslivet
som samhället i dess helhet och finner önskvärt att riktlinjerna härför
göres mindre stela än de nu är, så att större möjligheter skapas för anpassning
efter omständigheterna i olika fall. Detta är i första hand en uppgift
för parterna på arbetsmarknaden, men det är också angeläget att den
pågående utredningen om arbetstidsförkortning beaktar behovet av en
smidigare arbetstidslagstiftning.

Med hänvisning till att möjligheterna att sprida veckoledigheten således
bör prövas i ett större sammanhang avstyrker SAF motionerna.

LO uttalar likaså att arbetstidens förläggning är en förhandlingsfråga
mellan arbetsmarknadens parter. Arbetstiden har kunnat anpassas efter
lokala förhållanden och utvecklingen mot femdagarsvecka kan förväntas
fortsätta. Lösningar på kapacitetsproblemen inom bl. a. serviceverksamheten
håller på att praktiskt arbetas fram.

LO avstyrker motionerna.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50 år 1966 3

TCO anför bl. a. att organisationen ägnar stor uppmärksamhet åt frågan
hur man skall lösa de anpassningsproblem för arbetskraften som uppstår
i samband med den ökade efterfrågan på service, särskilt på tid som traditionellt
räknas som fritid.

I övrigt finner även TCO att förevarande problem bör lösas av arbelsmarknadsparterna
och avstyrker motionerna.

SACO säger sig dela motionärernas uppfattning att veckoledigheten bör
spridas och tillstyrker motionerna.

Utskottet

Motionärerna hemställer om en utredning angående möjligheterna att
sprida veckoledigheten i syfte att åstadkomma en jämnare belastning på
serviceverksamheten och skapa bättre förutsättningar för ett meningsfullt
utbyte av ledig tid.

Den ökade fritiden, framför allt i form av fria lördagar, har bl. a., genom
att även vissa av de i serviceyrken anställda åtnjuter sådan ledighet, medfört
svårigheter att under den allmänna fritiden upprätthålla en tillfredsställande
serviceverksamhet. Ett aktuellt exempel härpå är den lördagsstängning
som bankerna sedan en tid tillämpar.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att servicen inom vissa branscher
nu ofta visar sig otillräcklig. Däremot finner utskottet vissa betänkligheter
kunna anföras emot motionärernas förslag om spridande av veckoledigheten.
Bortsett från gällande lagregler om arbetarskydd och butiksstängning
m. in., ankommer det på arbetsmarknadens parter att genom avtal
bestämma om arbetstidens förläggning. Frågan om en samlad veckoledighet
är ofta betingad av driftekonomiska faktorer av stor ekonomisk räckvidd —
integrerad drift mellan olika företag, leverans av kraft eller material från
ett företag till ett annat eller liknande omständigheter.

Serviceproblemen i stort har rönt allt större intresse i och med införandet
av lördagsledigheten. Ett förslag till ny butiksstängningslag, som torde komma
att medge ett väsentligt vidgat öppethållande av affärerna, kan förväntas
inom kort. Behovet av service ges också i övrigt stort beaktande vid modern
samhälls- och bostadsplanering.

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att man bör söka lösa
de i motionerna upptagna spörsmålen främst genom en utvidgad och förbättrad
serviceverksamhet. Åtgärder i sådant syfte torde komma att medföra
en viss spridning av veckoledigheten. Det ankommer emellertid, som
ovan nämnts, i första hand på arbetsmarknadens parter att taga ställning
till frågor om förläggning av arbetstid och fritid och det kan förutsättas att
det gemensamma intresset av ändamålsenlig serviceverksamhet härvid
ägnas uppmärksamhet.

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 11 samt. Nr 50—52

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50 år 1966

Utskottet finner sig med hänvisning till det anförda icke böra förorda
motionärernas förslag om utredning utan hemställer,

att de likalydande motionerna I: 632 och II: 773 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 november 1966

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sörlin, Enarsson, Hellebladh, Hedlund,
Nyman, Hiibinette, Yngve Persson, fru Elvy Olsson, herrar Helge Karlsson,
Wirtén och Johan Olsson;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg, herrar
Dickson, Haglund, Wikner, Larsson i Borrby, Nilsson i Bästekille, Hyltander,
Johansson i Växjö, Andersson i Örebro och Björk i Göteborg.