Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

Nr 5

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skyldighet att i vissa
fall använda halvljus å motorfordon.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta motioner, nr
588 i första kammaren av herr Isacson och nr 724 i andra kammaren av herr
Hedin.

Motionerna, som är likalydande, har i huvudsak följande innehåll. Motionärerna
erinrar om att bestämmelserna i 51 § vägtrafikförordningen stadgar
skyldighet för fordonsförare att ha strålkastarna tända endast vid färd i
mörker eller tät dimma. Detta är enligt motionärernas uppfattning inte tillfredsställande.
Vid övergången mellan natt och dag eller dag och natt, då
dimslöjor ligger över vägen, då snön virvlar, under regn eller vid dammiga
förhållanden är sikten ofta starkt nedsatt utan att man kan påstå att det
råder mörker eller tät dimma. Säkerheten i trafiken, speciellt vid omkörningar,
blir då enligt motionärernas mening mycket beroende av om fordonen
har strålkastarna tända. Många olyckor, uttalar motionärerna, skulle
säkert ha kunnat undvikas om strålkastarna varit tända under sådana förhållanden.
Frågan anses komma att bli än mer aktuell vid övergången till
högertrafik, varför en ändring av bestämmelsen bör ske före omläggningen.

Motionärerna hemställer »att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse till
Kungl. Maj :t föreslå utredning och förslag om sådan ändring av 51 §
vägtrafikförordningen att däri stadgas, att minst halvljus skall vara tänt
på fordon vid färd under inte fullt tillfredsställande ljusförhållanden».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen
I: 588.

Gällande bestämmelser

I fråga om fordons utrustning beträffande lyktor, som visar sken framåt,
stadgas i 3 § 1 mom. e) vägtrafikförordningen den 28 september 1951 att
bil framtill skall vara föredd med minst två på samma höjd, en på vardera
sidan av bilen, anbragta lyktor, som kan visa vitt eller gult sken av sådan
sammanlagd ljusstyrka, att bilen under mörker kan föras på betryggande
sätt. Samma gäller för trehjulig motorcykel (4 § d). Beträffande annan
motorcykel är föreskrivet att den skall vara försedd framtill med minst en
lykta med sådant sken och av sådan ljusstyrka att motorcykeln under mörker
kan föras på betryggande sätt (4 § d). Motsvarande regel gäller för
mopeder enligt förordningen den 5 maj 1960 om mopeder. För traktor och

8164 66 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 5.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

motorredskap, vilka dock icke är att hänföra till motorfordon i vägtrafikförordningens
mening, stadgas att desamma vid färd under mörker på allmän
väg, gata eller annan allmän plats skall vara försedda med två lyktor
framtill av ovannämnd beskaffenhet (5 § 2 inom.). Då traktor eller motorredskap
i andra fall föres under mörker är det tillräckligt med en lykta på
högra sidan, som visar vitt eller gult sken framåt (5 § 3 mom.). I samtliga
fall gäller att, därest lyktan har bländande sken, den snabbt skall kunna
avbländas på tillfredsställande sätt.

I 51 § vägtratikförordningen finns föreskrifter om belysning. Härom
stadgas bl. a. följande.

Då fordon under mörker föres på väg, skall föreskriven lykta vara tänd.
På bil och motorcykel skall sådan lykta hållas tänd även vid färd på väg i
lät dimma. — 1 stället för stadgad lykta för sken framåt får motsvarande
parkeringslykta användas på väg där tillfredsställande belysning är anordnad.
På fordon tår icke begagnas bländande ljus på väg, där tillfredsställande
belysning är anordnad, eller vid möte med annat fordon, eller när fordonet
är uppställt på väg. Vid möte med fordon skall avbländning ske i god
tid. — På fordon får under färd icke framåt visas annat än vitt eller gult
sken, såvida ej annat blivit i särskild ordning föreskrivet eller medgivet. På
fordon får ej nyttjas belysningsanordning med blinkande sken, med mindre
tillstånd därtill meddelats av Konungen eller myndighet som Konungen
därtill förordnat. Vad här sagts avser icke körriklningsvisare.

Nordisk vägtrafikkommitté

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 december 1960 tillkallades
svenska ledamöter att ingå i en nordisk kommitté med uppgift att utarbeta
förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge
och Sverige. Kommittén behandlar bl. a. spörsmålet om när och hur för
fordon föreskrivna lyktor skall användas.

Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse räknar kommittén med att under
första halvåret 1966 avge betänkande om trafikregler.

1965 års riksdag

Vid 1965 års riksdag väcktes motion med hemställan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag
beträffande åtgärder till förekommande av s.k. mörkerolyckor. I motionen
anfördes bl. a. att det borde övervägas om halvljus för fordon borde göras
obligatoriskt för färd i skymning och mörker och i övrigt vid dålig sikt.

Motionen behandlades av tredje lagutskottet i utlåtande nr 5 nämnda år. I
utlåtandet anförde utskottet — som antecknade att Nordisk vägtrafik -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

3

kommitté behandlar bl. a. spörsmål rörande användning av parkeringsljus
och att kommittén avsåg att under sommaren 1965 avlämna förslag till
gemensamma nordiska trafikregler — att de i motionen aktualiserade frågorna
enligt utskottets mening borde bedömas mot bakgrunden av det förslag,
som sålunda väntades inom kort. Utskottet hemställde därför, att
motionen icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Utskottet

I 51 § vägtrafikförordningen stadgas att föreskriven lykta skall vara
tänd, då fordon under mörker förs på väg. På bil och motorcykel skall
sådan lykta hållas tänd även vid färd på väg i tät dimma. I stället för
stadgad lykta för färd framåt får motsvarande parkeringslykta användas
på väg, där tillfredsställande belysning är anordnad.

Motionärerna framhåller, att skyldigheten att ha lykta tänd inte omfattar
åtskilliga situationer, då sikten är nedsatt såsom vid skymning,
regn eller snöfall. Säkerheten i trafiken, särskilt vid omkörningar, sägs
vid sådana tillfällen vara mycket beroende av om fordonen har strålkastarna
tända. I motionerna hemställs att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå utredning och förslag om sådan ändring
av 51 § vägtrafikförordningen, att däri stadgas att minst halvljus skall
vara tänt på fordon vid färd under inte fullt tillfredsställande ljusförhållanden.

Utskottet delar uppfattningen att det i många andra situationer än då
mörker eller tät dimma råder, t.ex. vid kraftig nederbörd, kan innebära
fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt om fordonens lyktor hålls tända vid
färd på väg. En upplysningskampanj, som tar sikte på att minst halvljus
bör användas i dylika situationer, bedrivs av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. Åtskilliga fordonsförare synes även iaktta denna
regel. Frågan huruvida den bör inskrivas i vägtrafikförordningen torde
f.n. övervägas av Nordisk vägtrafikkommitté, som enligt vad ovan framgår
behandlar bl.a. spörsmålet om när och hur för fordon föreskrivna lyktor skall
användas. Kommittén räknar med att avge betänkande, omfattande bl.a.
detta spörsmål, under första halvåret 1966. Utskottet anser med hänsyn
till vad nu sagts, att någon riksdagens åtgärd icke är påkallad i anledning
av motionerna.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, 1: 588 och II: 724, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson
och Torsten Hansson*;

från andra kammaren: herr Nyberg, fru Torbrink*, herrar Grebäck,
Hedin, Svenning, fröken Anderson i Lerum, fru Ekroth och herr From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L BECKMANS TRYCKERIER AB . STHLM IMS