Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
1
Nr 45
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kontinentalsockeln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 1 april 1966 dagtecknad proposition, nr 114, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om kontinentalsockeln;
2) lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);
3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;
4) lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679);
5) lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Med kontinentalsockeln avses den långsamt sluttande del av havsbottnen
som är belägen mellan stranden och den branta sluttningen ned mot de
stora havsdjupen. Genom en i Genéve år 1958 antagen konvention om kontinentalsockeln,
vilken godkänts av riksdagen år 1964, har strandstaterna
tillerkänts suveräna rättigheter över den utanför territorialgränsen belägna
delen av sockeln för dennas utforskande och tillgodogörandet av dess naturtillgångar.
I förevarande proposition föreslås i en särskild lag om kontinentalsockeln
regler angående utforskning av havsbottnen och utvinning av
dess naturtillgångar på den svenska delen av sockeln. Lagen föreslås äga
tillämpning såväl på sockelområdet utanför territorialgränsen som på den
del av sockeln som är belägen innanför territorialgränsen intill gränsen för
enskilt vatten. Innanför territorialgränsen görs undantag för inmutningsbara
mineral. Samtidigt föreslås att stenkolslagens och uranlagens regler
inte skall gälla där.
Enligt den föreslagna lagen tillkommer rätten att utforska sockeln och
utvinna dess naturtillgångar staten. Kungl. Maj :t kan meddela tillstånd åt
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 45
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
annan än staten att utforska sockeln genom geofysiska mätningar, borrning
eller på annat sätt och att utvinna naturtillgångar där. Tillstånd kan förbindas
med föreskrift för att främja ett rationellt utforskande och tillvaratagande
av naturtillgångarna och för att skydda motstående intressen, såsom
sjöfarten och fisket. Vidare kan fastställas villkor som syftar till att
tillförsäkra staten ekonomiskt utbyte av exploateringen, t. ex. i form av
royalty. Har borrplattform eller liknande anläggning för verksamheten
inrättats utanför territorialgränsen, skall svensk lag med vissa undantag
tillämpas på anläggningen och inom säkerhetszon omkring denna.
Vidare föreslås ändringar i stenkolslagen av innebörd att koncession för
bearbetning av olje- eller gasfyndighet på land eller inom enskilt vatten kan
begränsas till viss tid och förbindas med skyldighet att erlägga royalty till
staten. En mindre ändring föreslås även i gruvlagen. Den föreslagna lagen
om kontinentalsockeln ersätter 1953 års lag om rätt till sand-, grus- och
stentäkt inom allmänt vattenområde såvitt angår allmänt vattenområde i
havet.
Lagförslagen
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om kontinentalsockeln
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Med kontinentalsockeln förstås i denna lag havsbottnen och dess underlag
inom allmänt vattenområde samt inom det havsområde utanför Sveriges
territorialgräns som Konungen bestämmer i enlighet med den i Geneve den
29 april 1958 dagtecknade konventionen om kontinentalsockeln.
Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i denna lag mineraliska
och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag
samt sådana levande organismer som i det utvecklingsskede, då de kunna
bli föremål för fångst, äro antingen orörliga på havsbottnen eller därunder
eller oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen
eller dess underlag.
Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på sådan undersökning
och bearbetning av inmutningsbart mineral som avses i gruvlagen
den 3 juni 1938 (nr 314) och ej heller på fångst av sådana levande
naturtillgångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr A5 år 1966
2 §•
Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar
tillkommer staten.
3 §''
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela tillstånd
för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning^ eller
på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar
från denna.
Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.
Konungen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första
stycket får äga rum utan tillstånd.
4 §-
Vid tillstånd kan fogas föreskrift som är påkallad från allmän synpunkt,
såsom föreskrift om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, anläggningar
på kontinentalsockeln för arbetena, karta över arbetena, provtagning,
rapportering rörande verksamheten, användningen av produkterna
och åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, samt föreskrift
till förebyggande av vattenförorening eller till skydd för sjöfarten, fisket
eller annat allmänt eller enskilt intresse.
När tillstånd meddelas, kan bestämmas i vilken omfattning undersökning
eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall
äga bestånd.
Tillstånd kan även förbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten
eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade
i förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat
sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor.
I samband med tillstånd kan föreskrivas på vilka villkor tillståndshavaren
äger frånträda tillståndet eller avstå från en del av det område detta omfattar.
Tillstånd får ej överlåtas utan medgivande av den som meddelat tillståndet.
Tillstånd kan återkallas av Konungen eller den myndighet som meddelat
tillståndet, om föreskrift eller villkor för tillståndet åsidosättes eller om
synnerliga skäl i annat fall föreligga.
6 §•
Konungen eller myndighet som Konungen utser äger bestämma att till
skydd för anläggning för utforskande av kontinentalsockeln eller utvinning
av naturtillgångar från denna skall finnas en säkerhetszon med en utsträckning
av högst 500 meter från anläggningens yttersida och meddela de föreskrifter
som fordras för att trygga zonen. I den mån annat ej följer av denna
lag eller bestämmelse som med stöd av lagen meddelas av Konungen eller
myndighet som Konungen utser får fartyg icke segla in i säkerhetszon
utan medgivande av anläggningens ägare.
7 §•
Beviljas inmutning enligt gruvlagen på område, till vilket rätt föreligger
på grund av tillstånd enligt 3 §, eller avser sådant tillstånd inmutat område,
får arbete för undersökning eller bearbetning, som verkställes på
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
grund av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet
som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av arbete
skola bedrivas, skall bergmästaren, med iakttagande av föreskrift som enligt
4 § har fogats vid tillståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas för
att innehavaren av äldre rättighet skall kunna driva sitt arbete ändamålsenligt
och med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.
8 §‘
Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd utövas
av myndighet som Konungen bestämmer.
Innehavare av tillstånd skall på anfordran lämna tillsynsmyndigheten de
upplysningar och handlingar som fordras för tillsynens utövande. Tillsynsmyndigheten
äger meddela bestämmelser för att trygga efterlevnaden av föreskrift
eller villkor som gäller för tillståndet.
Den som har att taga befattning med tillsyn äger tillträde till anläggning,
fartyg eller luftfartyg, där verksamhet som omfattas av tillstånd bedrives!
och får göra sig underrättad om förhållande av betydelse för tillämpningen
av föreskrift eller villkor för tillståndet.
9 §■
Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen
bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa tillståndshavarens arbete
i geologiskt avseende och taga del av de geologiska resultaten av arbetet.
10 §-
Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen tillämpas
svensk lag med undantag av bestämmelserna i gruvlagen, lagen den 28 maj
1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m., uranlagen den 2 december
1960 (nr 679), vattenlagen och lagstiftningen angående jakt och fiske.
Därvid anses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges
sjöterritorium.
Produkt som frambringats utanför territorialgränsen anses utvunnen i
Sverige.
11 §•
Den som utan lov utforskar kontinentalsockeln eller utvinner naturtillgångar
från denna eller vidtager åtgärd för sådan utforskning eller utvinning
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff dömes den som
1) bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 4 § första stycket,
2) underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller föreskriver
med stöd av 8 § andra eller tredje stycket eller
3) vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med tillstånd
eller som är föreskriven i eller som ålagts enligt 8 § andra stycket uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift.
Den som överträder förbudet i 6 § att segla in i säkerhetszon eller föreskrift
som utfärdats för tryggande av sådan zon dömes till böter.
12 §.
Har innehavare av tillstånd underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrift
som meddelats med stöd av 4 § första stycket eller vad som åligger
honom enligt 9 § eller att efterkomma anfordran eller föreskrift som till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966 5
synsmyndighet meddelat med stöd av 8 § andra eller tredje stycket, äger
tillsynsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina skyldigheter.
Medför underlåtenheten uppenbar fara för allmänt intresse, äger tillsynsmyndigheten
förbjuda arbetets fortsatta bedrivande och låta genom polismyndighetens
försorg vidtaga rättelse på tillståndshavarens bekostnad.
13 §.
Den som deltager eller deltagit i tillsyn över efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter eller villkor eller som anlitats
såsom biträde vid tillsynens utövande eller som på annat sätt tagit befattning
med ärende som avses i lagen, får ej röja eller obehörigen nyttja
yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och får ej heller,
om det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande varom han sålunda fått kännedom. Bryter någon
häremot, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.
14 §.
Utlänning, som utom riket begått brott som avses ill eller 13 §, dömes,
om han finnes här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap.
2 eller 3 § brottsbalken ej är tillämplig.
Åtal för brott som avses i 11 § första och tredje styckena får väckas endast
efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.
Brott som avses i 13 § får åtalas av åklagare endast efter angivelse av
målsägande.
15 §.
Talan mot bergmästares beslut enligt 7 § föres hos kommerskollegium
genom besvär.
Mot annat beslut av myndighet enligt denna lag föres talan genom besvär
hos Konungen.
Beslut som avses i andra stycket länder till efterrättelse utan hinder av
förd talan, om ej annorlunda förordnas.
16 §.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
I fråga om dessförinnan skedd upplåtelse från kronan av rätt till sand-,
grus- eller stentäkt inom allmänt vattenområde gälla särskilda bestämmelser.
Avser tillstånd enligt denna lag område som omfattas av koncession enligt
lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. eller uranlagen eller av undersökningstillstånd
enligt sistnämnda lag, äga bestämmelserna i 7 § för
det fall att tillstånd avser område som är inmutat enligt gruvlagen motsvarande
tillämpning.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)
Härigenom förordnas, att 5 § gruvlagen den 3 juni 19381 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §•
Inmutningspunkten må icke vara Inmutningspunkten må icke vara
belägen å, ej heller inmutat område belägen å, ej heller inmutat område
omfatta: omfatta:
1) område å---— — för utvidgningen;
9) område, varå koncession förut
meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd
inmutning avser mineral som ingår
i stenkolen och ej kan utvinnas utan
stenkolens förbränning, eller av
alunskiffer, såvida begärd inmutning
avser mineral som förekommer
i sådant samband med skiffern att
det ej kan tillgodogöras för sig eller
utan skada för skifferfyndigheten,
ävensom område, varå undersökningstillstånd
eller koncession enligt
uranlagen sökts eller meddelats, såvida
begärd inmutning avser mineral
som förekommer i sådant samband
med ämne avsett i nämnda lag,
att det ej kan tillgodogöras för sig;
dock att hinder mot inmutning ej
föreligger om, såvitt angår koncession
å stenkol eller alunskiffer, koncessionsinnehavaren
lämnat medgivande
därtill eller, då fråga är om
undersökningstillstånd eller koncession
enligt uranlagen, sökanden eller
innehavaren av undersökningstillstånd
eller koncession lämnat
medgivande till inmutningen eller
Konungen medgivit undantag från
vad nu stadgats.
1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1963: 626.
9) område, varå koncession förut
meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd
inmutning avser mineral som ingår i
stenkolen och ej kan utvinnas utan
stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,
såvida begärd inmutning avser
mineral som förekommer i sådant
samband med skiffern att det
ej kan tillgodogöras för sig eller
utan skada för skifferfyndigheten,
ävensom område, varå undersökningstillstånd
eller koncession enligt
uranlagen eller tillstånd enligt lagen
om kontinentalsockeln sökts
eller meddelats, såvida begärd inmutning
avser mineral som förekommer
i sådant samband med ämne
avsett i uranlagen eller i ansökningen
eller tillståndet enligt lagen
om kontinentalsockeln, att det ej
kan tillgodogöras för sig; dock att
hinder mot inmutning ej föreligger
om, såvitt angår koncession å stenkol
eller alunskiffer, koncessionsinnehavaren
lämnat medgivande därtill
eller, då fråga är om undersökningstillstånd
eller koncession enligt
uranlagen eller tillstånd enligt
lagen om kontinentalsockeln, sökan
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 är 1966
den eller innehavaren av tillstånd
eller koncession lämnat medgivande
till inmutningen eller Konungen
medgivit undantag från vad nu stadgats.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols
fyndigheter
m. m.
Härigenom förordnas, dels att 50 § 1 mom. samt 51, 52 och 57 §§ lagen
den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att i sagda lags 5 kap. skall införas en
ny paragraf, betecknad 48 a §, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
48 a §.
Bestämmelserna ovan i denna lag
äga icke tillämpning inom allmänt
vattenområde i havet.
50
1 mom. Vad i 2—4, 7—25, 32—40,
42—44 och 48 §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall, med
de avvikelser som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om saltfyndigheter;
därvid skall vad i 21 §
andra stycket stadgas gälla även i
fall då koncession upphört av annan
anledning än där sägs.
Är fråga---------
§•
I mom. Vad i 2—4, 7—25, 32—
40, 42—44, 48 och 48 a §§ är stadgat
angående stenkolsfyndigheter
skall, med de avvikelser som föranledas
av bestämmelserna i detta kap.,
äga motsvarande tillämpning i fråga
om saltfyndigheter; därvid skall vad
i 21 § andra stycket stadgas gälla
även i fall då koncession upphört av
annan anledning än där sägs.
till bergmästaren.
51 §.
Rättighet att för utvinnande av
olja eller gas genom borrning eftersöka
och bearbeta olje- eller gasfyndighet
är beroende på koncession,
Rättighet att för utvinnande av
olja eller gas genom borrning eftersöka
och bearbeta olje- eller gasfyndighet
är beroende på koncession,
1 Senaste lydelse, se beträffande 50 § 1 mom., 51 § och 52 § SFS 1963:625 samt beträffande
57 § SFS 1947:160.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
(Nuvarande lydelse)
som meddelas av Konungen. Koncession
må begränsas till att avse allenast
undersökning av fyndighet
och, i samband med dylik begränsning,
till att gälla under viss tid, som
angives i koncessionen.
Den som
52
Vad i 2—4, 7—25, 32—40, 42—44
och 48 §§ är stadgat angående stenkolsfyndigheter
skall, med de avvikelser
som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om oljeoch
gasfyndigheter; därvid skall vad
i 21 § andra stycket stadgas gälla
även i fall då koncession upphört av
annan anledning än där sägs.
Bestämmelserna i
57 §.
Vad i 2—5, 7—9, 11—21, 32—40,
42—44 och 48 §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall, med de
avvikelser som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om alunskifferfyndigheter.
Konungen äge------- — —
I fan ------------
(Föreslagen lydelse)
som meddelas av Konungen. Koncession
må begränsas till att gälla under
viss tid, som angives i koncessionen,
och till att avse allenast undersökning
av fyndighet.
koncessionen gäller.
Vid meddelande av koncession avseende
bearbetning äger Konungen
bestämma att innehavaren skall till
staten erlägga årlig avgift beräknad
efter mängden eller värdet av utvunnen
olja eller gas. Uppstår tvist om
beloppet av sådan avgift, skall vad i
19 § är stadgat för där avsett fall äga
motsvarande tillämpning.
§•
Vad i 2—4, 7—25, 32-^0, 42—44,
48 och 48 a §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall, med de
avvikelser som föranledas av bestämmelserna
i detta kap., äga motsvarande
tillämpning i fråga om olje-
och gasfyndigheter; därvid skall
vad i 21 § andra stycket stadgas gälla
även i fall då koncession upphört
av annan anledning än där sägs.
och gasfyndigheter.
Vad i 2—5, 7—9, 11—21, 32—40,
42—44, 48 och 48 a §§ är stadgat angående
stenkolsfyndigheter skall,
med de avvikelser som föranledas av
bestämmelserna i detta kap., äga
motsvarande tillämpning i fråga om
alunskifferfyndigheter.
— äga tillämpning.
--60 § sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
Beträffande koncession som beviljats före den nya lagens ikraftträdande
gäller äldre lag.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
9
Förslag
till
Lag
om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679)
Härigenom förordnas, att i uranlagen den 2 december 1960 skall införas
en ny paragraf, betecknad 66 §, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
66 §.
Denna lag äger icke tillämpning
inom allmänt vattenområde i havet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
Beträffande undersökningstillstånd och koncession som beviljats före den
nya lagens ikraftträdande gäller äldre lag.
Förslag
till
Lag
om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden
Härigenom förordnas som följer.
Rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde i Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland tillkommer staten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966, då lagen den 5 juni 1953 (nr 379)
om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde upphör
att gälla.
I fråga om upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- eller stentäkt
inom allmänt vattenområde som skett före den 1 juli 1966 gäller äldre lag.
lj Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 and. Nr 45
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
Motionsyrkanden
Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
a) de likalydande motionerna I: 743 av herrar Alexanderson och Ernulf
och II: 913 av herr Nyberg m. fl., i vilka hemställs,
»I. att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 114 måtte besluta
om införande av bestämmelse i Lag om kontinentalsockeln av innebörd, att
tillståndshavare, som utan egen förskyllan får tillstånd återkallat, skall hållas
skadeslös genom en av domstol fastställd ersättning,
II. att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext».
b) de likalydande motionerna 1:744 av herr Lundberg och 11:912 av
herr Bengtson i Solna m. fl., i vilka hemställs,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad i
motionen anförts».
Inledning
Med kontinentalsockeln avses den långsamt sluttande del av havsbottnen
som är belägen mellan stranden och början av den branta sluttningen ned
mot de stora havsdjupen. Enligt en i Geneve den 29 april 1958 dagtecknad
konvention om kontinentalsockeln, vilken trädde i kraft den 10 juni 1964,
utövar varje strandstat suveräna rättigheter över den utanför territorialgränsen
liggande delen av sockeln, såvitt gäller dennas utforskande och tillgodogörandet
av dess naturtillgångar. Konventionen har godkänts av 1964
års höstriksdag (prop. 197, UU 12, rskr 400) och träder i kraft den trettionde
dagen efter det anslutningsinstrument deponerats. Deposition har ännu
inte skett.
Anslutning från svensk sida till konventionen kräver en intern lagstiftning
angående villkoren för eftersökande och utvinning av naturtillgångar
inom den svenska delen av sockeln. För att framlägga förslag till sådan
lagstiftning tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6
november 1964 särskilda sakkunniga, vilka antog benämningen kontinentalsockelutredningen.
1 Denna avgav i november 1965 betänkandet »Kontinentalsockeln»
(SOU 1965:66) med förslag till lag om kontinentalsockeln,
m. m.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av justitiekanslern,
riksåklagaren, arbetsdomstolens ordförande, vattenöverdomstolen efter hörande
av vattenrättsdomarna och vattenrättsingenjörerna vid Söderbyg
1
Justitierådet Carl Holmberg, revisionssekreteraren Lars Delin och kanslirådet Sven Swarting)
direktiv se riksdagsber. 1965:1 Ju 67.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
dens vattendomstol, hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium
— som överlämnat yttranden från bergmästarämbetena, Kooperativa
förbundet, Svenska gasverksföreningen samt handelskamrarna i Stockholm,
Malmö, Norrköping och Karlstad —• överbefälhavaren, arbetarskyddsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, telestyrelsen, sjöfartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
kammarkollegiet, kammarrätten, generaltullstyrelsen — som
överlämnat yttranden från cheferna för de i tullverkets organisation ingående
kustdistrikten — kontrollstyrelsen, riksskattenämnden, domänstyrelsen,
fiskeristyrelsen — som överlämnat yttranden från fiskeriintendenterna
i Västerhavets och österhavets distrikt — statens vatteninspektion,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges geologiska undersökning,
arbetsmarknadsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens utlänningskommission,
länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och
Malmöhus län, gruvrättsutredningen, sjölagskommittén, aktiebolagsutredningen,
vetenskapsakademien, Sveriges industriförbund, Svenska gruvföreningen,
Svenska petroleuminstitutet, Sveriges redarförening, Sveriges fiskares
riksförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Länsstyrelsen
i Malmöhus län har bifogat yttranden från chefen för Malmö manna
bevakningsområde, polismyndigheten i Malmö, drätselkamrarna i Malmö,
Trelleborg och Ystad samt Malmöhus läns havsfiskeförening.
Konventionen om kontinentalsockeln m. m.
Vad beträffar konventionen om kontinentalsockeln, utländsk rätt, svensk
gruvlagstiftning m. m. hänvisar utskottet till propositionen s. 12 20.
Allmän motivering
Utredningen
I propositionen lämnas en redogörelse för kontinentalsockelutredningens
förslag beträffande lagstiftningens allmänna grunder å s. 20—32.
Remissyttrandena
En sammanställning över remissyttrandena återfinnes i propositionen s.
32—45.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
Departementschefen
Genom vetenskapens och teknikens framsteg har det på senare tid blivit
möjligt att utnyttja naturtillgångarna på kontinentalsockeln, dvs. den
långsamt sluttande del av havsbottnen som är belägen mellan stranden
och den branta sluttningen ned mot de störa havsdjupen. Genom en den
29 april 1958 i Geneve antagen internationell konvention om kontinentalsockeln
har strandstaterna tillerkänts suveräna rättigheter över den utanför
territorialgränsen liggande delen av sockeln för dennas utforskande
och tillgodogörandet av dess naturtillgångar. Konventionen har godkänts
av riksdagen år 1964 (prop. 197, UU 12, rskr 400). En anslutning för Sveriges
del kräver en intern reglering av villkoren för eftersökande och utvinning
av naturtillgångarna på sockeln. Förslag till sådan reglering har nu
framlagts av kontinentalsockelutredningen.
Inom Sverige regleras utnyttjandet av sådana naturtillgångar som avses
i konventionen väsentligen genom gruvlagstiftningen, dvs. gruvlagen, stenkolslagen
och uranlagen. Utnyttjandet av sådana tillgångar utanför territorialgränsen
har naturligen inte blivit föremål för svensk lagstiftning.
Den reglering som nu är påkallad synes i princip kunna skapas antingen
genom utsträckning av tillämpningsområdet för den inom riket gällande
lagstiftningen eller genom införande av en särskild lag. Vilken lösning
som skall väljas beror i första hand på det innehåll regleringen bör ha.
I fråga om regleringens innehåll är till en början att märka att intresset
för naturtillgångarna på kontinentalsockeln f. n. främst är koncentrerat
till olja och naturgas. Fynd av sådana tillgångar kan få stor betydelse för
den svenska samhällsekonomien. Med hänsyn härtill är det angeläget att
staten förbehåller sig ett avgörande inflytande på såväl undersökningsarbeten
som exploatering. I den mån staten inte själv engagerar sig i undersöknings-
och exploateringsverksamheten bör rätt att bedriva sådan verksamhet
kunna upplåtas åt enskilda. Därvid bör som framhållits av utredningen och
flera remissinstanser garantier finnas för att verksamheten kommer att bedrivas
rationellt och i övrigt på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till landets
intressen. Det måste också tillses att motstående intressen, såsom sjöfart
och fiske, inte förorsakas otillbörligt intrång. I vissa fall kan det tänkas
uppkomma behov av villkor angående produkternas användning. Även statens
ekonomiska intressen bör i skälig mån tillgodoses. Innehållet av de
föreskrifter och villkor som sålunda kan behöva förbindas med tillstånd att
eftersöka eller utnyttja naturtillgångar på kontinentalsockeln måste i hög
grad bli beroende av bl. a. sådana varierande omständigheter som de geologiska
förutsättningarna, vederbörande intressents beredvillighet att binda
sig för en viss prospekteringsinsats, metoder och kostnader för planerad
undersökning samt lokala förhållanden. I nämnda hänseenden har utred
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
ningen anfört vissa riktlinjer för tillståndsgivningen, vilka i huvudsak godtagits
under remissbehandlingen. Jag vill också ansluta mig till huvuddragen
i vad utredningen anfört i denna del.
Med hänsyn till det innehåll en reglering sålunda bör ha är det enligt
min mening inte en realistisk tanke att som vissa remissinstanser förordat
åstadkomma den erforderliga regleringen genom att utvidga giltighetsområdet
för gruvlagstiftningen till att omfatta den utanför territorialgränsen
befintliga delen av kontinentalsockeln. Att dit utsträcka möjligheten för
envar att göra inmutning enligt gruvlagen och eventuellt, efter påvisande
av inmutningsbar mineralfyndighet, utan närmare prövning av hans lämplighet
och kvalifikationer i övrigt erhålla utmål kan inte vara rationellt.
Redan i tekniskt hänseende uppkommer svårigheter med en sådan ordning
genom att det på platser som ligger utom synhåll från land eller fasta fyrar
torde vara svårt att med erforderlig exakthet fixera positionen för så små
arealer som inmutningar och utmål omfattar. Mot en tillämpning av stenkolslagens
regler om olje- och gasfyndigheter kan som utredningen framhållit
anmärkas, att de ger det allmänna ringa möjligheter att påverka utnyttjandet
av sådana fyndigheter eller att få del av det ekonomiska resultatet.
Dessa delvis mycket ålderdomliga regler, som är skrivna för förhållanden
på land, lämpar sig inte heller från praktisk synpunkt för de speciella
betingelser som gäller för undersökning och utvinning på havsområde. Bestämmelser
om geofysiska undersökningar liksom givetvis föreskrifter angående
sådana anläggningar som behandlas i konventionen saknas helt. En
anpassning och komplettering av stenkolslagen till att motsvara de krav
som bör ställas på en reglering för kontinentalsockeln skulle tydligen fordra
omfattande tekniska och principiella ändringar i stenkolslagen. Särskilt med
hänsyn till den översyn av gruvlagstiftningen som pågår inom gruvrättsutredningen
förefaller en sådan genomgripande ändring nu mindre lämplig.
Det sagda har till stor del giltighet också beträffande andra mineral som
omfattas av koncessionslagstiftningen. I likhet med utredningen och flertalet
remissinstanser finner jag det därför mest ändamålsenligt, att den
för kontinentalsockeln erforderliga regleringen kommer till stånd genom att
en särskild lag i ämnet utfärdas.
En ny lagstiftning för kontinentalsockeln utanför territorialgränsen enligt
de riktlinjer som utredningen föreslagit och som jag enligt det sagda
anslutit mig till skulle medföra, att olika regelsystem blir gällande för havsbottnen
innanför och utanför territorialgränsen. För att undvika de olägenheter
som skulle uppkomma härigenom har utredningen föreslagit, att den
nya lagstiftningen skall göras tillämplig även innanför territorialgränsen
på den del av havsbottnen som är belägen inom allmänt vattenområde och
att detta område i samband därmed skall undantas från stenkolslagens och
uranlagens tillämpningsområde.
Den föreslagna ordningen har i sina huvuddrag godtagits av flertalet
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
remissinstanser. De invändningar som framställts är väsentligen av principiell
natur. Det har sålunda gjorts gällande att ett genomförande av
utredningens förslag i denna del skulle innebära en avvikelse från de
grundsatser som i övrigt uppbär svensk gruvlagstiftning och olyckligt föregripa
gruvrättsutredningens arbete. Vidare har framhållits att en ändring
synes överflödig i fråga om sådana mineral som stenkol och uran, beträffande
vilka brytning i havsområden inte torde bli aktuell inom överskådlig
tid.
Invändningarna är enligt min mening överdrivna. Som nyss antytts är
stenkolslagens regler föga lämpade för tillämpning på havsområden. Med
något enstaka undantag har de heller aldrig tillämpats på sådant område.
De motiv som på sin tid låg till grund för stenkolslagen har som utredningen
utvecklat knappast någon betydelse i fråga om havsområden. Där finns
inga enskilda rättsinnehavare vars intressen måste beaktas. De praktiska
skäl som utredningen anfört för att enhetliga regler nu införs på havet i
fråga om olje- och gasfyndigheter får vidare anses vägande. När det gäller
andra av koncessionslagstiftningen omfattade mineral är de praktiska
fördelarna av den föreslagna ordningen visserligen inte lika framträdande
men jag anser ändå i likhet med utredningen att fördelarna av en så långt
möjligt enhetlig behandling på kontinentalsockeln av samtliga mineral som
nu omfattas av nämnda lagstiftning väger tyngre än de principiella betänkligheter
som kan anföras.
Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar
bör i enlighet med utredningens förslag förklaras tillkomma staten.
Att dessa rättigheter tilläggs staten inom det område som omfattas av konventionen,
dvs. den del av kontinentalsockeln som är belägen utanför territorialgränsen,
synes naturligt. I fråga om havsbottnen innanför territorialgränsen
har utredningen utgått från att äganderätten till allmänt
vattenområde i enlighet med det av kammarkollegiet år 1965 framlagda
förslaget skall genom särskild lagstiftning tillerkännas staten. Detta förslag
har vid remissbehandling fått ett övervägande positivt mottagande.
En legal förklaring om statens äganderätt till allmänt vattenområde aktualiserar
emellertid flera i kammarkollegiets betänkande berörda frågor, som
sköts åt sidan eller lämnades öppna när 1950 års lag om gräns mot allmänt
vattenområde genomfördes. Dit hör frågor om fastighetsbildning
och fastighetsredovisning samt vissa frågor om gränsdragningen mellan
enskilt och allmänt vatten. I dessa delar har kollegiets förslag mött stark
kritik. Det är därför enligt min mening inte möjligt att nu lösa dessa frågor.
Med hänsyn härtill torde inte heller frågan om lagstiftning angående statens
äganderätt till allmänt vattenområde f. n. böra tas upp. Detta synes emellertid
inte behöva påverka den mera begränsade frågan om rätt till naturtillgångar
på havsbottnen inom allmänt vattenområde i havet. Som förut
nämnts fastslogs år 1953 i lag, att rätten till sand-, grus- och stentäkt inom
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
allmänt vattenområde tillkommer staten. Enligt min mening synes det rimligt
att i samband med nu ifrågavarande lagstiftning även rätten till övriga
naturtillgångar på havsbottnen inom sådant område i havet — som är undandraget
enskild äganderätt — tillerkänns staten. Härigenom blir förutsättningarna
för en reglering beträffande havsbottnens naturtillgångar desamma
innanför och utanför territorialgränsen.
Som framgått av vad jag nu sagt anser jag i likhet med utredningen,
att det är ändamålsenligt att i samband med en svensk anslutning till
konventionen tillskapa en särskild lag som så långt möjligt innefattar enhetliga
regler för utnyttjandet av havsbottnens naturtillgångar på ömse
sidor om territorialgränsen. Oavsett att ordet kontinentalsockeln i konventionen
och i vissa andra länders lagstiftning avser endast havsbottnen
utanför territorialgränsen, torde i den svenska lagen i nära anslutning
till det geologiskt-geografiska begreppet kontinentalsockeln kunna användas
benämningen kontinentalsockeln även för den del därav som är belägen
innanför territorialgränsen. För tydlighets skull vill jag framhålla, att
området innanför territorialgränsen innefattar den del av sockeln som räknas
till allmänt vattenområde. Gränsen för detta område inåt mot enskilt
vatten, dvs. det vatten som hänförs till de enskilda fastigheterna, bestäms
genom 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde.
I anslutning till den föreslagna lagstiftningen för kontinentalsockeln har
utredningen förordat sådan ändring i stenkolslagen att koncession
för bearbetning av olje- eller gasfyndighet på land eller inom
enskilt vatten skall kunna begränsas till viss tid och förbindas med skyldighet
för koncessionsinnehavaren att erlägga royalty till staten. Detta
förslag har biträtts av det övervägande antalet remissinstanser, bland dem
gruvrättsutredningen och representanter för näringslivet. Även jag finner
förslaget i denna del välgrundat och biträder detsamma.
Utredningen har vidare föreslagit undantag från den nya lagens tillämpning
innanför territorialgränsen beträffande undersökning och bearbetning
av inmutningsbara mineral enligt gruvlagen. Med hänsyn till gruvrättsutredningens
arbete anser jag att även detta förslag, som lämnats utan erinran
under remissbehandlingen, bör godtas.
Med anledning av vissa erinringar som gjorts under remissbehandlingen
med hänsyn till den översyn av gruvlagstiftningen som pågår inom
gruvrättsutredningen är jag angelägen framhålla, alt den nu ifrågasatta
lagstiftningen självfallet inte bör hindra gruvrättsutredningen från att föreslå
ändrade regler även beträffande naturtillgångar på kontinentalsockeln,
innanför eller utanför territorialgränsen, för den händelse utredningens
översyn skulle ge anledning därtill.
Den nya lagen synes i enlighet med utredningens förslag höra i princip
omfatta samma naturtillgångar och samma verksamhet för utforskande av
sockeln och utvinning av dess naturtillgångar som avses i konventionen.
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
Bland de naturtillgångar som konventionen omfattar ingår sand, grus
och sten. Eftersom den nya lagen sålunda kommer att omfatta även dessa
ämnen, bör den som utredningen föreslagit ersätta 1953 års lag om rätt till
sand-, grus- och stentäkt såvitt avser allmänt vattenområde i havet. Sistnämnda
lag torde böra upphävas och ersättas med en motsvarande lag för
de större insjöar i vilka 1953 års lag nu gäller. Från kontinentalsockellagens
tillämpning inom allmänt vattenområde bör, också i enlighet med utredningens
förslag, undantas sådana naturtillgångar som omfattas av fiskelagstiftningen.
När det gäller kontinentalsockelns utforskande har
justitiekanslern i sitt remissyttrande ifrågasatt, om de rättigheter som enligt
konventionen tillkommer strandstaterna inbegriper rätt att med uteslutande
av andra utforska sockeln genom flygprospektering och sådana
geofysiska mätningar som bedrivs från fartyg utan att någon omedelbar
fysisk beröring med havsbottnen förekommer. Ett ingripande mot sådan
verksamhet skulle, menar justitiekanslern, strida mot principerna om havets
och luftrummets frihet. I anledning därav vill jag framhålla att sådan
verksamhet utgör ett viktigt och nödvändigt led i utforskningsarbetet
och allmänt är föremål för reglering i de nord- och västeuropeiska länder
som biträtt konventionen och i anslutning därtill antagit särskild lagstiftning
i ämnet. Detsamma gäller den norska lagstiftningen på området. För
en sådan tillämpning erhålls stöd i konventionen, som i art. 2 p. 1 säger
att strandstaten utövar suveräna rättigheter över kontinental sockeln för dennas
utforskande och tillgodogörandet av dess naturtillgångar. De av justitiekanslern
anförda synpunkterna torde ha blivit i tillräcklig mån beaktade
i konventionen, bl. a. genom föreskrifter i art. 5. Enligt dessa får
utforskandet av kontinentalsockeln och tillgodogörandet av dess naturtillgångar
inte på ett oberättigat sätt lända till intrång i bl. a. sjöfarten,
fisket eller bevarandet av havets biologiska tillgångar. En reglering av
utforskningsverksamheten inom denna ram torde i den mån den skulle
komma i konflikt med grundsatserna om havets och luftrummets frihet
få betraktas som en genom konventionen accepterad inskränkning i dessa
grundsatser, vilken kan antas bli godtagen även utanför den krets av länder
som biträder konventionen. Någon anledning att för Sveriges del frångå
denna tolkning av konventionen, som godtagits av andra länder, finns enligt
min mening inte.
Från allmän synpunkt är det önskvärt att staten förbehåller sig möjlighet
att på hela sockelområdet öva kontroll över all sådan verksamhet som
avses i konventionen. Lagen bör därför i princip utan begränsning vara tilllämplig
på utforskningsarbeten som avser kontinentalsockeln. Med den vidsträckta
innebörd som uttrycket utforskande av kontinentalsockeln enligt
det nyss sagda har enligt konventionen omfattar uttrycket åtskilliga åtgärder
som inte sammanhänger med letning efter olja eller naturgas och
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
som hittills kunnat företas fritt. Det gäller t. ex. prospektering efter inmutningsbara
mineral, vetenskapliga undersökningar, vissa fiskeriundersökningar
och bottenundersökningar i samband med hamnarbeten eller såsom
förberedelse för sand-, grus- eller stentäkt eller för utläggande av ledningar.
I fråga om vissa särskilt inom allmänt vattenområde förekommande
undersökningar av dessa slag synes i dagens läge det praktiska behovet av
kontroll vara mindre framträdande. Det förefaller sålunda rimligt att bl. a.
prospektering efter inmutningsbara mineral medelst andra geofysiska metoder
än seismiska mätningar samt vissa bottenundersökningar som nyss
nämnts tills vidare skall kunna få företas utan tillstånd inom allmänt vattenområde.
Föreskrift härom bör kunna meddelas av Kungl. Maj :t med stöd
av bemyndigande i lagen att från tillståndstvång undanta visst slag av verksamhet
på kontinentalsockeln. Det närmare innehållet av en sådan föreskrift
torde böra vara att svenska fysiska och juridiska personer äger inom
allmänt vattenområde fritt bedriva undersökningar som ej innefattar prospektering
efter olja eller naturgas eller sprängning, borrning, inrättande av
anläggning eller annat ingrepp i naturen av någon betydelse, förutsatt dels
att undersökningarna inte företas på område som omfattas av annans utvinningstillstånd
eller sådant tillstånd som innefattar ensamrätt till undersökningar,
dels att anmälan i förväg görs till vederbörande tillsynsmyndighet.
I fråga om svensk vetenskaplig institution bör i överensstämmelse
med vad utredningen förordat motsvarande frihet från tillståndstvång gälla
för vetenskapliga undersökningar även utanför territorialgränsen. Genom
dessa undantag vinns att undersökningsarbeten av nämnda slag tills vidare
kan fortgå obehindrat, samtidigt som myndigheterna får överblick över
verksamheten och möjlighet att ingripa snabbt om ändrade förhållanden
skulle kräva det.
Med stöd av nämnda bemyndigande i lagen torde som utredningen förordat
Kungl. Maj :t även böra föreskriva, att fiske efter sedentära arter får
bedrivas på kontinentalsockeln utanför territorialgränsen utan särskilt tillstånd.
Till kontinentalsockelns utforskande torde inte kunna räknas åtgärder
som enbart avser mätning av vattendjupet eller efterforskande av skeppsvrak
och andra främmande föremål på bottnen.
Under remissbehandlingen har framförts önskemål om att i samband
med kontinentalsockellagstiftningen även bör behandlas frågor om tippning
av bilvrak och annat avfall på kontinentalsockeln. Eftersom sådana
företeelser inte torde omfattas av konventionen, torde frågan om lagstiftning
i detta ämne inte böra tas upp i nu förevarande sammanhang.
Från allmän synpunkt är det som jag redan nämnt önskvärt att statens
rättigheter på kontinentalsockeln utövas så att eftersökande och exploatering
av dess naturtillgångar främjas. Detta kan ske genom att rättigheter
upplåts till enskilda företag. Tillståndsgivningen bör som utred
-
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
ningen förutsatt ankomma på Kungl. Maj:t med möjlighet till delegation
till underordnad myndighet.
I likhet med utredningen anser jag det inte lämpligt att i lagen ta in
regler som närmare anger grunderna för prövning av tillståndsansökningar.
Jag delar också utredningens mening, att lagen i fråga om tillståndets innehåll
och de med tillståndet förenade villkoren bör liksom motsvarande
lagar i Finland, Norge och Storbritannien begränsas till vissa grundläggande
bestämmelser. Lagen synes sålunda först och främst böra innehålla, att tillstånd
kan meddelas för utforskning av kontinentalsockeln genom geofysiska
mätningar, borrning eller på annat sätt samt för utvinning av dess
naturtillgångar. Vidare bör föreskrivas att tillstånd skall avse bestämt område
och viss tid. När det gäller villkoren för tillstånd anser jag det i princip
tillfyllest att det i lagen tas in en vägledande exemplifiering av olika slag
av villkor som bör kunna komma i fråga. Härvid bör skiljas mellan å ena
sidan föreskrifter som är påkallade från allmän synpunkt för att främja
ett rationellt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna och att
skydda motstående intressen och å andra sidan villkor som väsentligen
syftar till att tillförsäkra staten såsom innehavare av rätten till naturtillgångarna
ett rimligt ekonomiskt utbyte vid exploateringen.
Som utredningen framhållit bör det självfallet ankomma på Kungl. Maj :t
eller den tillståndsmyndighet Kungl. Maj:t utser att tillse att tillstånd står
i överensstämmelse med kontinentalsockelkonventionen, andra för Sverige
bindande konventioner och internationell sedvanerätt. Det torde därför inte
vara erforderligt att som förordats i ett remissyttrande i lagen införa särskilda
bestämmelser om att tillstånd inte får stå i strid med konventionen
eller att tillstånd skall innehålla föreskrifter till skydd för vissa intressen
som anges i denna.
Den närmare preciseringen av de rättigheter och skyldigheter som skall
vara förenade med tillstånd bör ske främst genom föreskrifter i samband
med varje särskilt tillstånd. Härigenom kan villkoren för prospektering
och exploatering för varje särskilt fall anpassas efter omständigheterna
och en lämplig avvägning ske mellan samhällsekonomiska och företagsekonomiska
intressen. I den mån det anses lämpligt, torde vissa generella
bestämmelser kunna meddelas i tillämpningskungörelse. Tillståndsvillkorens
närmare utformning torde bli beroende av förhandlingar mellan staten
och intresserade företag.
När det gäller tillämpningen av dessa allmänt hållna bestämmelser har
utredningen anfört vissa riktlinjer som jag vill uppehålla mig något vid.
I fråga om eftersökande och utvinning av de nu mest aktuella mineralen,
olja och naturgas, bör tillstånd i princip ges endast åt företag som besitter
erforderliga ekonomiska och tekniska resurser och är berett att göra en
grundlig, väl planerad arbetsinsats. Viss hänsyn bör också kunna tas till det
bidrag företaget lämnar till landets energiförsörjning. Hinder bör inte före
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966 19
ligga att meddela tillstånd åt utländska bolag. En förutsättning härför
torde dock, om det inte är fråga om tillstånd som avser endast översiktliga
mätningar av mindre omfattning, i allmänhet böra för kontrollmöjligheternas
skull vara att verksamheten skall bedrivas genom svenskt dotterbolag
eller här i riket etablerad filial med självständig förvaltning.
Tillstånd bör som utredningen föreslagit kunna meddelas särskilt för undersökning
och särskilt för utvinning. Undersöknings- och utvinningstillstånd
bör också kunna meddelas i ett sammanhang. Undersökningstillstand
torde i regel inte böra ges för längre tid än 3—5 år och bör kunna begränsas
till undersökningar av visst slag, t. ex. geofysiska mätningar från flygplan
eller fartyg. Tillstånd som är begränsat till undersökningar av sistnämnda
slag behöver inte nödvändigtvis innefatta ensamrätt att företa undersökningar
inom området i fråga.
Inbegriper ett undersökningstillstånd borrningar på havsbottnen, synes
det med hänsyn till de stora investeringar som det i sådant fall blir fråga
om rimligt att innehavaren i tillståndet tillförsäkras rätt att också erhålla
utvinningstillstånd beträffande fyndighet som upptäcks vid undersökningen.
Härvid bör i undersökningstillståndet anges huvuddragen av de
villkor som i förekommande fall kommer att uppställas i utvinningstillståndet.
Utvinningstillstånd torde som utredningen föreslagit inte böra beviljas
för längre tid än 40 år. Sådant tillstånd bör innefatta rätt för innehavaren
att med uteslutande av andra tillgodogöra sig fyndigheter inom tillståndsområdet
och bedriva undersökningar där.
Området för undersöknings- eller utvinningstillstånd bör bestämmas på
grundval av en teknisk och ekonomisk bedömning av ifrågakommande insatser.
Särskilt när det är fråga om ett kombinerat undersöknings- och utvinningstillstånd
kan det vara lämpligt att tillståndsområdet successivt
minskas efter ett visst antal år.
Innefattar tillståndet rätt att inrätta anläggning på sockeln för borrning
eller utvinning, bör anläggningens läge och huvudsakliga konstruktion anges
i tillståndet eller i senare beslut i anslutning till att anläggningen skall
inrättas.
Om staten önskar förbehålla sig rätt att inträda i ett senare skede av
verksamheten, bör som utredningen framhållit villkoren härför preciseras
i tillståndet. Som riktmärke vid fastställande av royaltyavgift torde kunna
sättas alt avgiften inte bör avvika alltför mycket från vad som är brukligt
i andra länder.
Eventuella tillstånd till undersökning eller bearbetning av inmutningsbara
mineral eller av andra av den svenska koncessionslagstiftningen omfattade
mineral än olja och naturgas bör givetvis i görlig mån anpassas tdl
de särskilda betingelserna för verksamheten i fråga. Viss hänsyn bor härvid
kunna tas till gruvlagstiftningens regler.
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
Enligt utredningsförslaget skall tillstånd kunna återkallas av
Kungl. Maj :t eller den myndighet som meddelat tillståndet, om de föreskrifter
eller villkor som gäller för tillståndet åsidosätts eller om i övrigt
synnerliga skäl föreligger. Även enligt min mening bör med hänsyn till
de betydande samhällsintressen som kan stå på spel möjlighet föreligga
att återkalla tillstånd. Jag vill erinra om att motsvarande bestämmelser
tinns i stenkolslagen beträffande salt-, olje- och gasfyndigheter och i uranlagen.
I anslutning till vad som anförts i vissa remissyttranden vill jag
understryka, att möjligheten att återkalla tillstånd bör utnyttjas med varsamhet
och under långt gående hänsyn till tillståndshavarens rätt. Normalt
bör sålunda återkallelse av tillstånd inte komma i fråga annat än vid allvarliga
eller upprepade överträdelser av tillståndsföreskrifter eller då ett
tillstånd inte utnyttjats under längre tid utan att godtagbara skäl kan anföras
därför. Det bör sålunda tillses att tillståndshavaren inte oförskyllt tillskyndas
förlust. Om det i samband med tillstånd föreskrivs att borrhål
skall tillfalla staten utan ersättning, när tillståndet upphör, synes förbehåll
böra göras för det fall att tillståndet återkallas utan att detta berott på försummelse
från tillståndshavarens sida.
Jag är ense med utredningen om att det i samband med tillstånd bör kunna
bestämmas, att tvist om beräkning av fastställd royaltyavgift eller av
andel av utvunna produkter eller annan liknande avgift till staten skall kunna
liänskjutas till prövning av skiljemän. Även i vissa andra fall kan sådan
möjlighet vara av värde, över huvud torde det i samband med förhandlingar
angående tillstånd kunna uppkomma behov av att reglera åtskilliga frågor
genom villkor av avtalskaraktär i förening med skiljeklausul. Jag förordar
därför att möjligheten till skiljeförfarande utvidgas till att omfatta även
andra tillståndsvillkor. Undantag bör dock göras för sådana villkor som avser
tillståndets bestånd eller som vid överträdelse kan föranleda straffansvar.
Frågan huruvida tvister med anledning av tillstånd kan underställas
domstols prövning får bedömas enligt vad som allmänt gäller därom.
Jag biträder utredningens förslag att Kungl. Maj :t eller den myndighet
som Kungl. Maj :t utser skall kunna bestämma att till skydd för anläggning
skall mrattas en säker hetszon däromkring med en utsträckning av
högst 500 meter från anläggningen räknat.
Tillsyn över att föreskrifter för tillstånd efterlevs bör som utredningen
föreslagit utövas av myndighet eller myndigheter som Kungl. Maj :t bestämmer.
Uppgiften att vara tillsynsmyndighet torde tills vidare i enlighet
med utredningens förslag böra anförtros kommerskollegium.
Anläggningar och verksamhet på kontinentalsockeln innanför territorial--gränsen är givetvis underkastade svensk lag. Detta förhållande torde
inte behöva föranleda några särskilda problem. Skulle i samband med tillkomsten
av anläggning eller i övrigt behov uppkomma av särskild behandling
exempelvis i tull- eller skat-teavseende och problemet inte kunna lösas
i administrativ ordning, torde frågan om lagändring få tas upp då.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966 21
Anläggningar och inrättningar på sockeln utanför territorialgränsen är
enligt konventionen underkastade strandstatens jurisdiktion, med det uttryckliga
undantaget att de ej är att betrakta som Öar. Avsikten med denna
regel torde som utredningen anfört i första hand vara att den stat som
i kraft av konventionen gett sitt tillstånd till anläggning och verksamheten
där också skall ha makt att upprätthålla ordning och säkerhet på anläggningen.
Regeln torde emellertid också inbegripa befogenhet för strandstaten
att tillämpa annan nationell lagstiftning på anläggningen. Hur långt
strandstaten skall sträcka sig i fråga om reglering av förhållandena på anläggning
torde väsentligen få avgöras från praktiska och lagtekniska synpunkter.
Utredningen har funnit den lämpligaste lösningen vara att svensk lag i
princip görs tillämplig på anläggning och inom zon som om anläggningen
och zonen var belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium. Genom
lägesbestämningen avses att erhålla vid lagtillämpningen erforderlig
anknytning till den administrativa indelningen i riket. Förslaget har vunnit
nära nog enhällig anslutning vid remissbehandlingen. En remissinstans
har ifrågasatt, om det är förenligt med konventionen att generellt
göra svensk lag tillämplig inom säkerhetszon. Konventionen är väl kanske
inte fullt klar på denna punkt. Jag vill emellertid framhålla, att inrättandet
av säkerhetszon i konventionen betraktas som ett led i den utforsknings-
och utvinningsverksamhet för vilken strandstaten enligt art. 2 p. 1
i konventionen utövar suveräna rättigheter över sockeln samt att bestämmelsen
i art. 5 p. 4 i konventionen är så avfattad att den inte torde behöva
uppfattas som en inskränkning i nämnda rättigheter beträffande säkerhetszon.
Någon skillnad mellan anläggning och zon i fråga om tillämpning av
inhemsk lag upprätthålls inte heller exempelvis i Storbritanniens kontinentalsockellagstiftning.
Verksamheten inom zon och anläggning ter sig som
en enhet. Ett undantagande av zon från tillämpning av svensk lag skulle
väsentligt försvåra möjligheterna att kontrollera den ifrågavarande regelns
efterlevnad på anläggning. I övrigt synes den praktiska betydelsen av regeln
i fråga om säkerhetszon vara begränsad, eftersom den i huvudsak innebär
endast att utländskt fartyg där skall behandlas som om det befann sig på
svenskt territorialvatten. Liksom flertalet remissinstanser ansluter jag mig
till utredningens förslag.
Från huvudregeln om tillämpning av svensk lag har utredningen föreslagit
undantag beträffande gruvlagen, stenkolslagen, uranlagen och vattenlagen
samt fastighetsrätt och lagstiftning om rätt till jakt och fiske. Motiven
till att gruvlagstiftningen inte bör gälla utanför territorialgränsen har
utvecklats i det föregående. I fråga om vattenlagen anser jag i likhet med
utredningen, att de allmänna intressen som kan beröras genom en anläggnings
inverkan på vattenförhållandena i tillräcklig mån torde komma att
tillgodoses genom föreskrifter vid tillståndsgivningen inom ramen för den
nu föreslagna lagen. Undantaget för vattenlagen torde medföra, att flertalet
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
regler i 1956 års lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden
liksom förprövningskungörelsen samma år inte heller blir tillämpliga
på anläggning och zon. Av skäl som nyss anförts i fråga om vattenlagen
anser jag denna konsekvens böra godtas. Vidare anser jag i likhet med utredningen
att undantag bör göras för jakt- och fiskelagstiftning. Däremot
torde undantag inte behöva göras för fastighetsrättslig lagstiftning, eftersom
det ej torde komma i fråga att tillämpa sådan lagstiftning på anläggning
eller inom säkerhetszon.
I ett remissyttrande har hemställts, att även utlänningslagstiftningen
undantas från huvudregeln om svensk lags tillämpning på anläggning.
Härvid har särskilt åberopats att skälen för tillämpning av svenska bestämmelser
om pass, anmälningsskyldighet, tillstånd till inresa och uppehåll
i riket, arbetstillstånd, utvisning m. m. beträffande anläggning, som sköts
från bas i utlandet, synes svaga. Med hänsyn till de suveräna rättigheter
som enligt konventionen tillkommer Sverige och den livliga trafik som
i normalfallet kan emotses mellan anläggning och dess bas på svenskt
område är det enligt min mening från ordnings- och säkerhetssynpunkt
önskvärt att svenska myndigheter har möjlighet att utöva viss kontroll
över de utlänningar som uppehåller sig på anläggningen. Det bör påpekas
att detaljbestämmelserna om pass, in- och utresekontroll m. m. finns i
utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457) och att därför vidsträckta
möjligheter föreligger för Kungl. Maj :t att meddela sådana lättnader i kontrollen
som kan finnas erforderliga exempelvis för det fall att basen för en
anläggning skulle vara förlagd i utlandet. Jag anser sålunda, att det inte
finns tillräckliga skäl att i detta sammanhang undanta utlänningslagstiftningen
från huvudregeln om svensk lags tillämpning.
Några remissinstanser har hävdat, att en undantagslös tillämpning på
anläggning av svenska bestämmelser rörande t. ex. arbetarskydd, arbetstid,
hälsovård, allmän försäkring och tull i vissa lägen skulle te sig orimlig
och medföra onödigt besvär och fördyringar särskilt i det fall då anläggningen
drivs av utländskt entreprenadföretag. Det föreslås därför att
Kungl. Maj :t skall få befogenhet att i speciella fall medge dispens från
gällande svenska författningsbestämmelser. I detta sammanhang hemställs
också, att försäljningar från Sverige till anläggning skall vid tilllämpning
av förordningen om allmän varuskatt behandlas som export.
De olägenheter som vid tillämpning av den ifrågavarande huvudregeln
kan uppkomma särskilt i fråga om utländskt entreprenadföretag och dess
utländska arbetare torde i betydande utsträckning kunna avhjälpas genom
dispensgivning med stöd av gällande bestämmelser. Det synes angeläget
att de möjligheter härtill som finns exempelvis enligt arbetstidslagstiftningen,
tulltaxeförordningen och förordningen om allmän varuskatt
tillvaratas i skälig omfattning. Ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att i
fråga om anläggningar i särskilda fall medge dispens från gällande lag
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
23
bestämmelser kan inte gärna komma i fråga beträffande anläggningar på
svenskt territorium och torde i fråga om anläggningar utanför territorialgränsen
knappast kunna ges ett så vidsträckt innehåll att det skulle inbegripa
exempelvis all skattelagstiftning. Ä andra sidan måste en begränsning
till vissa lagar erbjuda svårigheter i nuvarande läge då behovet inte
kan överblickas. Med hänsyn till anförda omständigheter biträder jag utredningens
förslag i förevarande avseende. Om det på grund av önskan
att uppmuntra verksamhet på kontinentalsockeln eller av annan anledning
i framtiden finnes lämpligt att införa särregler i fråga om beskattning
eller tull eller i andra hänseenden, torde denna fråga få prövas då.
Utredningen har inte ansett det motiverat att införa särskilda regler beträffande
fördelningen av kommunalskatt på inkomst av utvinningsverksamhet
på sockeln. I den mån denna sker på anläggning som är att betrakta
som fast driftställe i kommunalskattelagens mening leder den föreslagna
ordningen till att inkomsterna från verksamheten blir föremål för beskattning
i strandkommunen. Med hänvisning till att verksamhetens anknytning
till strandkommunen ofta kan vara svag, har några remissinstanser
föreslagit att skatt för inkomst genom utvinning på kontinentalsockeln
utanför territorialgränsen i stället skall utgöras för gemensamt kommunalt
ändamål. Även enligt min mening är det tveksamt om beskattningsrätten
bör tillkomma strandkommunen. Denna fråga bör övervägas ytterligare
innan slutlig ställning kan tas. Skulle dessa överväganden anses böra
föranleda ändringar i kommunalskattelagen får frågan senare underställas
riksdagen i vanlig ordning.
En remissinstans har föreslagit införande av en regel att u t o m o b 1 igatoriska
skadeståndsanspråk i anledning av skador som
inträffat inom anläggning eller zon eller i övrigt till följd av verksamhet
för undersökning eller utvinning av kontinentalsockelns naturtillgångar alltid
skall bedömas enligt svenska skadeståndsregler. Dessa regler torde emellertid
enligt vedertagna grundsatser även utan särskilt stadgande komma
att tillämpas i flertalet fall, åtminstone om svenska intressen är inblandade.
Om domstolarna i vissa fall skulle finna sig böra tillämpa utländsk
skadeståndsrätt i stället, synes detta knappast innebära någon större nackdel.
Med hänsyn till det anförda anser jag det ej erforderligt att införa en
kompletterande regel i detta hänseende.
Specialmotivering
I anledning av vad som anförs i de likalydande motionerna I: 743 och
11:912 beträffande täkt av sand ur havet må här återges vad som anförs i
propositionen beträffande 3 § lagen om kontinentalsockeln.
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
Utredningen. I fråga om täkt av sand, grus och sten på allmänt vattenområde
är länsstyrelsen f. n. tillståndsmyndighet enligt 1953 års kungörelse
i ämnet. Den ekonomiska betydelsen för staten av sådan verksamhet
kan komma att växa och sandtäkt kan bli aktuell även utanför territorialgränsen.
Med hänsyn därtill och till arten av de intressen som kan komma
att beröras särskilt vid täkt på internationellt vatten anser utredningen, att
tillståndsgivningen i fråga om dessa fyndigheter bör handhas av en central
myndighet och att den bör delegeras till kommerskollegium. Bestämmelse
därom föreslås i utredningens utkast till tillämpningskungörelse. Utredningen
föreslår vidare, att i tillämpningskungörelsen tas in bestämmelser i
huvudsaklig överensstämmelse med 1953 års kungörelse. Kollegiet bör i
tillståndsärende inhämta yttrande från berörda myndigheter. Anses täktföretag
på allmänt vattenområde vara sådant att prövning enligt vattenlagen
fordras — vilket oftast torde vara fallet — bör i tillståndsvillkoren
tas in förbehåll om vattendomstolens godkännande av företaget. I sådant
fall synes inte nödvändigt att ärendet remitteras till myndigheter från vilka
utlåtande får antas komma att inhämtas i vattenmålet.
Enligt kontinentalsockelkonventionen bör strandstaten under vässa angivna
förutsättningar i regel inte vägra medgivande, när ansökan görs av en
kvalificerad institution och åsyftar uteslutande vetenskapliga undersökningar.
De undersökningar med rent vetenskapligt syfte som kan bli aktuella
torde till övervägande del företas av svenska ämbetsverk eller statliga institutioner,
såsom Sveriges geologiska undersökning, fiskeristyrelsen och universiteten.
För deras del följer redan av statens rätt på sockeln, att särskilt
tillstånd enligt den föreslagna lagen inte krävs. Även enskilda svenska vetenskapliga
institutioner bör enligt utredningen fritt få företa sådana undersökningar
som det här är fråga om, i den mån det kan ske utan förfång för
tillståndshavare. Skyldighet bör dock föreligga för dem att i god tid göra anmälan
till kommerskollegium om tillämnade undersökningar. Utredningen
föreslår bestämmelse därom i utkastet till tillämpningskungörelse. För vetenskapliga
undersökningar av utländska vetenskapliga institutioner eller
av svenska eller utländska företag eller enskilda personer bör däremot krävas
tillstånd av Kungl. Maj :t.
Även vissa andra slag av verksamhet är av den art att de tills vidare
bör kunna undantas från tillståndstvång. Som exempel kan nämnas fiske
efter sedentära arter utanför territorialgränsen. Även denna fråga får regleras
i tillämpningskungörelsen.
För att möjliggöra undantag från tillståndstvånget i nu nämnda och
andra fall föreslås i förevarande paragraf bestämmelse, att Kungl. Maj :t får
föreskriva att visst slag av verksamhet får företas utan tillstånd.
Yttrandena. Förslaget att tillståndsgivningen beträffande sand-, grus- och
stentäkt på kontinentalsockeln i fortsättningen skall åvila kommerskollegium
har inte väckt gensaga från något håll.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
25
Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, sjöfartsstyrelsen och kammarkollegiet
påpekar, att den alltmer tilltagande täktverksamheten på allmänt
vatten, främst i Öresund, orsakat betydande svårigheter för fiskeriintresset.
Det är en önskan från fiskerihåll att få verksamheten koncentrerad till ett
antal smärre områden. En centralisering av tillståndsgivningen till en myndighet
skapar förutsättningar för bättre överblick av dessa problem.
Enligt kammarkollegiet samt vattenrättsdomarna och vattenråttsingenjörerna
i Söderbygdens vattendomstol bör med hänsyn till de olägenheter
ifrågavarande täktverksamhet kan ge upphov till kommerskollegium i varje
tillståndsärende, oavsett om prövning av vattendomstol krävs, skaffa in
fullständig utredning och därigenom få möjlighet att förutsättningslöst pröva
tillståndsfrågan och exempelvis anvisa sökanden annat lämpligt område
för verksamheten. Kammarkollegiet anser vidare att om kollegiet skulle avstyrka
tillstånd, frågan bör underställas Kungl. Maj :ts prövning, om inte
kommerskollegium avslår ansökningen. När det gäller riktlinjerna för tillståndsgivningen
finns enligt kammarkollegiet inte tillräcklig anledning att
behålla den hittills aldrig begagnade möjligheten att lämna generella medgivanden
till täkt av mindre omfattning bl. a. med hänsyn till att okontrollerad
täktverksamhet kan vara till förfång för fisket.
Skånes handelskammare anför, att det med hänsyn till de omfattande investeringar
i hamnar m. m. som fordras vid utvinning av sand ur havet bör
finnas möjlighet till upplåtelser för längre tid än tio år. Handelskammaren
framhåller vidare, att det inte bör vara obligatoriskt att tillstånd till täkt
skall innefatta ensamrätt att tillgodogöra sig fyndigheter inom ett bestämt
område. Som skäl härför anförs risken för en besvärande konkurrensbegränsning
och den omständigheten att sandlager i havet ofta på grund av
strömmarna flyttas inom vidsträckta områden.
Departementschefen. I likhet med utredningen och de remissinstanser
som yttrat sig i frågan anser jag det ändamålsenligt att tillståndsgivningen
i fråga om sand-, grus- och stentäkt på kontinentalsockeln delegeras till
kommerskollegium. I fråga om allmänt vattenområde innebär detta en
centralisering från länsstyrelserna. En sådan ordning bör skapa goda förutsättningar
för en samlad bedömning av de problem som sammanhänger
med den på senare år ökade omfattningen av täktverksamhet i havsområden.
Som kammarkollegiet framhållit synes det angeläget att kommerskol legium
i tillståndsärendet skaffar in all den utredning som krävs för en allsidig
belysning av den tillämnade täktens inverkan på motstående intressen.
Kräver ett täktföretag prövning även enligt vattenlagen, bör kommerskollegium
i tillståndsvilIkoren ta in förbehåll om vattendomstolens godkännande.
Skulle kammarkollegiet såsom företrädare för det allmännas eller statens
enskilda rätt finna, alt visst täktföretag som tillåtits av kommerskol
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
legium inte bör komma till stånd, har kollegiet som regel möjlighet att föra
talan härom vid vattendomstolen. Dennas prövning fordras nämligen så
snart sannolika skäl finns att allmän eller enskild rätt förnärmas genom företaget.
Med hänsyn härtill anser jag det inte finnas tillräckliga skäl att
som kammarkollegiet påyrkat införa särskilda bestämmelser för det fall
att de två ämbetsverken har olika mening i viss tillståndsfråga.
Inte heller anser jag att det f. n. finns anledning att slopa den tidsgräns
på tio år som hittills tillämpats vid upplåtelse av täkträttigheter i havet.
Som kammarkollegiet framhållit synes det inte längre finnas skäl att lämna
generella medgivanden till täkt av mindre omfattning.
Den i ett remissyttrande berörda frågan, om ett täkttillstånd för visst
område bör innefatta rätt att med uteslutande av andra ta material inom
området, torde få avgöras i varje särskilt tillståndsärende med hänsyn till
omständigheterna.
Som jag utvecklat i den allmänna motiveringen ansluter jag mig till den
av utredningen föreslagna bestämmelsen i tredje stycket om möjlighet för
Kungl. Maj :t att göra undantag från tillståndstvånget.
Beträffande specialmotiveringen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen
s. 57—80.
Lagrådsbehandlingen
I det till lagrådet remitterade förslaget upptogs i 5 § bestämmelse om
att i samband med tillstånd kunde avtalas att tvist angående tillämpning
av annat villkor än sådant som avser tillståndets bestånd eller som vid överträdelse
kan föranleda ansvar enligt lagen skulle hänskjutas till avgörande
av skiljemän.
Lagrådet anförde i denna del bl. a. följande.
Enligt 2 § i förslaget skall rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna
dess naturtillgångar tillkomma staten. När enskilt företag meddelas
tillstånd att utnyttja dessa rättigheter mot det att företaget fullgör vissa
villkor, t. ex. att erlägga royalty, måste rättsförhållandet mellan det allmänna
och företaget anses såsom i huvudsak grundat på ett privaträttsligt avtal.
En annan sak är, att förhållandet därjämte kan ha åtskilliga offentligrättsliga
inslag; som exempel må nämnas en företaget ålagd skyldighet
att iakttaga vissa säkerhetsföreskrifter. I den mån rättsförhållandet är att
anse som avtalsmässigt reglerat, kommer därav härflytande tvister, i likhet
med andra tvister rörande kronans egendom, att vara underkastade domstols
prövning. Genom skiljeavtal kan då självfallet också bestämmas, att
sådan tvist i stället skall hänskjutas till avgörande av skiljemän, och i enlighet
härmed utsedda skiljemän är naturligtvis ej att anse som tillsatta
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
på grund av förordnande av myndighet. Vid nu angivna förhållanden är den
föreslagna lagregeln onödig och ägnad att föranleda det missförståndet att
skiljemannaferfarande och eventuellt även domstolsprövning är utesluten
i fall som ej omfattas av lagregeln. Paragrafen synes alltså böra utgå.
Paragrafen har i enlighet med lagrådets förslag utgått. Även lagrådets
påpekanden i övrigt har med ett par smärre undantag beaktats.
Motioner
Motionsyrkandena har återgivits ovan. Beträffande de skäl som anförts
till stöd för yrkandena må här nämnas följande.
I de likalydande motionerna 1: 743 och II: 913 understryks att återkallande
av ett givet tillstånd bör ske endast i rena undantagsfall. Särskilt angeläget
anses vara att den som får tillstånd återkallat, utan att åsidosättande
av givna villkor eller föreskrifter föreligger, erhåller full ersättning för de
kostnader han haft för investeringar i anläggningen. Motionärerna anser
det vara vara av väsentlig betydelse, att den som avser att börja utforska
kontinentalsockeln eller utvinna naturtillgångar från denna kan vara övertygad
om att han inte kommer att lida någon ekonomisk förlust ifall hans
tillstånd blir indraget av samhälleliga skäl. Enligt motionärernas mening
kan en indragning av tillstånd på visst sätt jämföras med expropriation. En
ersättningsregel motsvarande expropriationslagens bör därför tillföras den
nya lagen. Vad departementschefen anfört om att det bör tillses att tillståndshavaren
inte oförskyllt tillskyndas förlust anses inte på ett tillräckligt
kraftigt sätt understryka principen om att tillståndshavaren skall hållas
skadeslös om hans tillstånd indras utan hans egen förskyllan. En bestämmelse
härom bör inflyta i själva lagtexten. Det bör ankomma på domstol
att fastställa storleken av ersättningen.
I motionsparet I: 744 och II: 912 understryks till en början att vid meddelande
av föreskrifter till skydd för motstående intressen även bör beaktas
planer på utbyggnader och nya anläggningar hos enskilda företag, t. ex.
hos varv, vilka kan vara av påtagligt allmänt intresse.
Motionärerna anför vidare att det för att stimulera intresset för prospektering
och utvinning krävs att tillståndshavarna får konkurrera på lika villkor.
Särskilt bör principerna för beräkningen av de olika avgifter, som tillståndshavarna
kommer att få erlägga, vara desamma för alla.
Även i de nu aktuella motionerna berörs frågan om ersättning åt tillståndshavare,
vars tillstånd återkallas. Motionärerna anser att departementschefens
uttalanden på denna punkt bör kompletteras med att vid
beviljande av tillstånd entydiga bestämmelser bör ges för alt trygga att den
som berövas ett erhållet tillstånd må kunna erhålla full ersättning inte blott
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
för nödiga eller nyttiga kostnader som han nedlagt utan även för de ekonomiska
risker han tagit genom verksamheten.
Motionärerna uppehåller sig slutligen vid frågan om lämplig tidsgräns
vid upplåtelse av täkträttigheter i havet. Motionärerna anför, att de med
hänsyn till de omfattande investeringar i hamnar m. m. som fordras vid utvinning
av sand ur havet förutsätter att upplåtelser för längre tid än tio
år skall kunna medges i särskilda fall. De anser att kommerskollegium har
lör utsättningar att kunna göra en tillfredsställande bedömning av lämplig
upplåtelsetid.
Utskottet
Med kontinentalsockeln avses den långsamt sluttande del av havsbottnen,
som är belägen mellan stranden och den branta sluttningen ned mot
de stora havsdjupen. Sockelns bredd varierar från någon kilometer till
många tiotal mil. Kontinentalsockeln anses rymma betydande naturtillgångar,
särskilt mineral, olja och naturgas. Möjligheten att exploatera tillgångarna
har ökats genom vetenskapens och teknikens snabba framsteg
och undersökningsarbeten bedrivs sedan åtskillig tid tillbaka i olika delar
av världen. Även utvinning av olja i stor skala förekommer på några håll.
Genom en i Geneve år 1958 antagen konvention om kontinentalsockeln,
vilken godkänts av riksdagen år 1964, har strandstaterna tillerkänts suveräna
rättigheter att utforska och tillgodogöra sockelns naturtillgångar utanför
territorialgränsen. Den svenska delen av kontinentalsockeln kommer
med hänsyn till konventionens regler och det förhållandevis ringa vattendjupet
i de hav, som omger vårt land, att sträcka sig till mittlinjen i förhållande
till angränsande eller mitt emot liggande stater.
En anslutning för Sveriges del till konventionen om kontinentalsockeln
kräver en intern reglering av villkoren för eftersökande och utvinning av
naturtillgångarna på sockeln. Förslag till sådan reglering framläggs genom
förevarande proposition.
Lagen om kontinentalsockeln föreslås äga tillämpning såväl på sockelområdet
utanför territorialgränsen som på den del av sockeln, som är belägen
innanför territorialgränsen intill gränsen för enskilt vatten. Inom
allmänt vattenområde skall lagen dock inte äga tillämpning på inmutningsbart
mineral. Samtidigt föreslås att stenkolslagen och uranlagen inte skall
gälla inom allmänt vattenområde i havet.
Enligt lagförslaget tillkommer rätten att utforska kontinentalsockeln och
utvinna dess naturtillgångar staten. Kungl. Maj :t kan dock meddela tillstånd
för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller
på annat sätt utforska sockeln och att utvinna naturtillgångar där. Tillstånd
skall avse bestämt område och viss tid. Vid tillstånd kan fogas föreskrift
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966 29
som är påkallad från allmän synpunkt, såsom föreskrift om arbetets ledn*nS>
sättet för arbetenas utförande och användningen av produkterna. Vidare
kan meddelas föreskrift till förebyggande av vattenförorening eller till
skydd för sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse. Tillstånd
kan även lörbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten
eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, t. ex. i form
av royalty. Den närmare preciseringen av de rättigheter och skyldigheter
som skall förknippas med tillstånd avses skola ske genom föreskrifter i
samband med varje särskilt tillstånd. Om utformningen av dessa skall föras
lörliandlingar mellan staten och intresserade företag. Tillstånd kan
enligt lagförslaget återkallas om föreskrift eller villkor för tillståndet åsidosätts
eller om synnerliga skäl i annat fall föreligger. Har borrplattform eller
liknande anläggning för verksamheten inrättats utanför territorialgränsen,
skall svensk lag med vissa undantag tillämpas på anläggningen och inom
säkerhetszon omkring denna. Lagen innehåller slutligen vissa bestämmelser
om tillsyn och om straff för överträdelse av denna m. m.
Den föreslagna lagen om kontinentalsockeln ersätter 1953 års lag om
rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde såvitt angår
allmänt område i havet. Tillståndsgivningen avses skola delegeras till kommerskollegium.
Den tidsgräns på tio år som hittills tillämpats vid upplåtelse
av täkträttigheter i havet föreslås skola bibehållas. Denna fråga torde
komma att regleras i tillämpningskungörelse till lagen.
I propositionen föreslås även vissa ändringar i stenkolslagen. Dessa innebär
att koncession för bearbetning av olje- eller gasfyndighet på land eller
inom enskilt vatten kan begränsas till viss tid och förbindas med skyldighet
att erlägga royalty till staten. En mindre ändring föreslås ske även i gruvlagen.
I motionerna I: 743 och II: 913 framhålls angelägenheten av att den som
får tillstånd återkallat, utan att givna föreskrifter eller villkor åsidosatts,
erhåller full ersättning för de kostnader vederbörande haft för investeringar
i anläggningen. Motionärerna föreslår att lagen skall kompletteras
med en bestämmelse, innebärande att tillståndshavare i sådant fall skall
hållas skadeslös genom av domstol fastställd ersättning.
I motionerna I: 744 och 11:912 understryks att vid meddelande av föreskrifter
till skydd för motstående intressen även bör beaktas planer på utbyggnader
och nya anläggningar hos enskilda företag. Vidare framhålls
vikten av att tillståndshavarna får konkurrera på lika villkor och att principerna
lör beräkningen av olika avgifter bör vara desamma för alla. Motionärerna
anser vidare att av departementschefen gjorda uttalanden i frågan
om återkallande av tillstånd bör kompletteras så att det framgår, att
vid meddelande av tillstånd bestämmelser skall ges för att trygga att den
som får tillstånd återkallat erhåller full ersättning inte bara för nödiga
eller nyttiga kostnader utan även för de ekonomiska risker han tagit ge
-
30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
nom verksamheten. Slutligen föreslås att upplåtelse av rätt till sandtäkt
inom allmänt vattenområde i havet i särskilda fall skall kunna medges
för längre tid än tio år. Motionärerna hemställer att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte ge till känna vad i motionerna anförs.
Utskottet har vid sin granskning av lagförslagen inte funnit anledning
till erinran mot de principer som uppbär förslagen. Även utskottet anser
det sålunda angeläget, att staten förbehåller sig ett avgörande inflytande
på såväl undersökningsarbete som exploatering. Förutsättningar för ett sådant
inflytande skapas genom att rätten att utforska kontinentalsockeln och
utvinna dess naturtillgångar förklaras tillkomma staten. I den mån staten
inte själv engagerar sig i undersöknings- och exploateringsverksamheten
bör emellertid i enlighet med förslaget rätt att bedriva sådan verksamhet
kunna upplåtas åt enskilda. Garantier måste härvid finnas för att verksamheten
kommer att bedrivas rationellt och i övrigt på ett sätt som är
lämpligt med hänsyn till landets intressen. Viktigt är även att erforderliga
bestämmelser till skydd för motstående intressen meddelas. Även statens
ekonomiska intressen bör i skälig mån tillgodoses. De bestämmelser i lagen
som reglerar dessa frågor är allmänt hållna. Det synes emellertid inte vara
lämpligt att meddela detaljerade generella bestämmelser om tiilståndsgivning
och tillståndsvillkor. Dessa måste i hög grad bli beroende av de varierande
omständigheterna från fall till fall. Det får ankomma på Kungl.
Maj :t att vid tillämpningen av lagen avväga de olika allmänna och enskilda
intressen som gör sig gällande på området mot varandra. Utskottet finnei
i övrigt inte anledning att närmare ingå på förslagen i vidare mån än som
föranleds av de i ämnet väckta motionerna. Utskottet vill därvid först i anslutning
till motionerna I: 744 och II: 912 framhålla, att 4 § i förslaget till
lag om kontinentalsockeln ger Kungl. Maj :t befogenhet att vid tillstånd
foga föreskrift till förebyggande av vattenförorening eller till skydd för
sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse. Hinder möter sålunda
inte att beakta även enskilda intressen av den typ som motionärerna
nämnt. Utskottet finner sig kunna förutsätta, att Kungl. Maj :t vid tillämpningen
av lagen tar skälig hänsyn till dem. — Utskottet kan ansluta sig till
uppfattningen att enskilda företags intresse för att engagera sig i verksamhet
på kontinentalsockeln kan stimuleras om företagen får konkurrera på
lika villkor. Fördelen härav måste emellertid vägas mot de nackdelar som
en strikt tillämpning av principen kan tänkas medföra för allmänna eller
enskilda intressen. Utskottet har vidare förståelse för önskemålet att principerna
för beräkningen av olika avgifter bör vara desamma för alla. Departementschefen
har i denna del endast uttalat att som riktmärke vid
fastställande av royaltyavgift torde kunna sättas, att avgiften inte bör avvika
alltför mycket från vad som är brukligt i andra länder.. Utskottet utgår
för sin del från att även frågan om royaltyavgift kommer att omfattas
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
av de förhandlingar, som avses skola ske mellan staten och vederbörande
företag innan tillstånd ges. Det synes vara naturligt att på förhandlingsresultatet
kommer att inverka sådana från fall till fall varierande omständigheter
som de geologiska förutsättningarna, metoder och kostnader för planerad
verksamhet och lokala förhållanden. Ehuru, i vart fall om tillståndsgivningen
blir mer omfattande, vissa principer efter hand lär komma att utbilda
sig torde sålunda jämkningar från fall till fall kunna visa sig lämpliga
och erforderliga.
Vad beträffar den i motionerna 1:743 och 11:913 berörda frågan om
ersättning åt tillståndshavare i anledning av återkallelse av tillstånd vill
utskottet först erinra om de av departementschefen gjorda uttalandena
beträffande återkallelse. Departementschefen understryker för sin del att
möjligheten att återkalla tillstånd bör utnyttjas med varsamhet och under
långt gående hänsyn till tillståndshavarens rätt. Normalt bör återkallelse
av tillstånd inte komma i fråga annat än vid allvarliga eller upprepade
överträdelser av tillståndsföreskrifter eller då ett tillstånd inte utnyttjats
under längre tid utan att godtagbara skål kan anföras därför. Det bör
sålunda enligt vad departementschefen anför tillses att tillståndshavaren
inte oförskyllt tillskyndas förlust. Utskottet vill för sin del ytterligare understryka
att återkallelse av andra orsaker än att tillståndshavaren åsidosatt
föreskrifter eller villkor för tillståndet bör ske endast då mycket starka
samhälleliga skäl talar för en sådan åtgärd. Sådan återkallelse torde sålunda
böra bli aktuell endast i mycket sällsynta fall. Utskottet vill vidare
i sammanhanget påpeka, att utformningen av villkoren för tillstånd avses
skola föregås av förhandlingar mellan staten och vederbörande företag.
Man synes ha anledning räkna med att ett företag, som anser att risken
för återkallelse av tillstånd av annan anledning än att föreskrift eller villkor
åsidosatts är beaktansvärd, tar upp denna fråga vid förhandlingarna
och söker få en lösning därav, som är godtagbar för företaget från affärsmässiga
synpunkter. Den som söker tillstånd synes sålunda ha vissa möjligheter
att tillgodose sina intressen i sammanhanget under de förhandlingar
som förutsätts föregå tillståndsgivningen. Utgången av förhandlingarna
i dessa delar torde bli beroende bl. a. av i vilken utsträckning
enskilda företag kommer att vara intresserade av att engagera sig i verksamhet
på kontinentalsockeln, en fråga som f. n. är svår att bedöma. Då
tillstånd ges måste som lagrådet uttalat rättsförhållandet mellan staten
och tillståndshavaren anses såsom i huvudsak grundat på ett privaträttsligt
avtal. I dessa delar kommer av rättsförhållandet härflytande tvister att
vara underkastade domstols prövning och bedöms enligt allmänna civilrätlsliga
regler.
Enligt utskottets mening är det med hänsyn till det sagda inte påkallat
att såsom yrkats i motionerna I: 743 och II: 913 inta bestämmelser om er
-
32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1966
sättning i anledning av återkallelse av tillstånd i lagen. Utskottet förutsätter
emellertid att frågan ägas uppmärksamhet och att Kungl. Maj :t härvid
tar de initiativ som kan visa sig erforderliga.
Skäl för ett uttalande angående ersättning för ekonomiska risker av
den innebörd som ifrågasatts i motionerna I: 744 och II: 912 kan ej anses
föreligga.
Vad slutligen gäller den i sistnämnda motioner berörda frågan om tidsgränsen
vid upplåtelse av täkträttigheter i havet vill utskottet framhålla
att den gällande 10-årsgränsen är motiverad bl. a. av att verksamheten kan
befaras skada fisket. I den mån menliga verkningar inte kan konstateras
torde möjlighet till förlängning av tillstånden föreligga. Utskottet anser att
det f. n. inte finns anledning att utsträcka tidsgränsen.
Mot detaljutformningen av lagförslagen har utskottet ingen erinran.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen med avslag å motionerna I: 743 och
11:913 måtte antaga de vid förevarande proposition, nr 114,
fogade lagförslagen;
samt
B. att motionerna I: 744 och II: 912, i vad de ej kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 maj 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson*, Svante Kristiansson,
Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson*, Lidgard, Torsten Hansson
och Ernulf*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Grebäck, Hedin, Persson i Tandö, Johansson i öckerö* och From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHIM 1966 660032