Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1966
1
Nr 43
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan
om yttrande över förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr
612) jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 11 mars 1966 dagtecknad propositon, nr 118, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, velat inhämta riksdagens yttrande över vid
propositionen fogat förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen anhålles om riksdagens yttrande över förslag till en ny
bestämmelse i byggnadsstadgan av innehåll att de utrymmen i byggnad till
vilka allmänheten äger tillträde i skälig omfattning skall utformas så att de
blir tillgängliga och kan nyttjas av personer med nedsatt rörelseförmåga.
Bestämmelsen gäller nybyggnad och ombyggnad och föreelås träda i kraft
den 1 juli 1966.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 43
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1966
Författningsförslaget
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)
Härigenom förordnas, att i byggnadsstadgan den 30 december 1959 skall
införas en ny paragraf, 42 a §, av nedan angiven lydelse.
42 a §. ,
De utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde skola i skälig
omfattning utformas så att de bliva tillgängliga för och kunna nyttjas av
personer vilkas rörelseförmåga är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller
sjukdom.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1966.
Motioner
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen de likalydande motionerna nr 745
i första kammaren av herrar Werner och Adolfsson samt nr 914 i andra
kammaren av herr Lorentzon m. fl.
I motionerna hemställs »att riksdagen måtte besluta
att avslå förslaget i Kungl. Maj :ts proposition nr 118 avseende ändring i
byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) om ett tillägg till 42 a §
»De utrymmen — — — eller sjukdom»;
att antaga följande
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)
Härigenom förordnas, att byggnadsstadgan den 30 december 1959 46 §
får följande ändrade lydelse:
t* "V. .''.v: \l t L-; t»^-hs>£Vi UU jw.itVä I
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1966
§ 46.
(Gällande lydelse)
Byggnad för stadigvarande bruk,
vari inrymmes bostads- eller arbetsrum,
skall anordnas och inredas så,
att den bereder möjlighet till trevnad
och god hygien. Den skall innehålla
nödiga förvaringsutrymmen
samt vara försedd med behövlig sanitär
utrustning.
(Föreslagen lydelse)
Byggnad för stadgivarande bruk
vari inrymmes bostads- eller arbetsrum,
skall anordnas och inredas så,
att den bereder möjlighet till trevnad
och god hygien, ävensom att
byggnaden i skälig omfattning utformas
så att den blir tillgänglig för och
kan nyttjas av personer vilkas rörelseförmåga
är nedsatt till följd av ålder,
invaliditet eller sjukdom. Den
skall innehålla nödiga förvaringsutrymmen
samt vara försedd med behövlig
sanitär utrustning.
Särskilt skall---- och god belysning.»
Propositionens tillkomsthistoria
Utskottet hänvisar till propositionen s. 3—5.
Departementschefen
För den rörelsehindrades möjligheter till ett aktivt liv med normala kontakter
med samhället är det självfallet väsentligt att den fysiska miljön är
så utformad att han inte möter oöverkomliga hinder när han lämnar sin
bostad. Även om de rörelsehindrades situation härvidlag ändrats till det
bättre under senare år, främst genom att tekniska hjälpmedel tillkommit
som underlättar för dem att anpassa sig till miljön, är det otvivelaktigt så
att åtskilligt återstår att göra för att anpassa miljön till de rörelsehindrades
speciella behov. En från denna synpunkt betydelsefull del av miljön där
väsentliga förbättringar bör kunna uppnås med förhållandevis små insatser
utgör byggnaderna, såväl de enskilda som de offentliga.
Jag finner det därför angeläget att de rörelsehindrades särskilda behov
på detta område beaktas i större utsträckning än som f. n. är fallet. I detta
syfte bör byggnadslagstiftningen kompletteras med en särskild bestämmelse
som syftar till att förbättra de rörelsehindrades möjligheter att få
tillträde till och att nyttja olika slag av byggnader. Den nya bestämmelsen
bör upptas i byggnadsstadgan.
Byggnadsforskningsinstitutets förslag att också tillfartsvägar till byggnader
skall anordnas så att de motsvarar de rörelsehindrades behov finner
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 196t>
jag i och för sig vara mycket beaktansvärt. Förslaget synes dock lämpligen
böra upptas i annat sammanhang.
En bestämmelse i byggnadsstadgan måste ges allmän karaktär och det
kan inte komma i fråga att där närmare ange vilka krav som i de rörelsehindrades
intresse kan ställas på olika slag av byggnader. Uppgifter
härom bör upptas i byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan
(BABS). Sedan en tid tillbaka förbereder byggnadsstyrelsen tillsammans
med bostadsstyrelsen och svenska centralkommittén för rehabilitering anvisningar
i ämnet.
Den nya bestämmelsen bör omfatta alla utrymmen i byggnad till vilka
allmänheten äger tillträde. Härmed avses inte bara de utrymmen som är
upplåtna för allmänheten, såsom expeditionslokaler, samlingslokaler, bibliotek,
etc. utan också sådana utrymmen i bostadshus som inte är avsedda
enbart för hyresgästerna, t. ex. entréer, trappuppgångar och korridorer.
Den föreslagna bestämmelsen omfattar inte bostadsutrymmen. Det synes
nämligen inte realistiskt att söka utrusta alla lägenheter så att de motsvarar
de rörelsehindrades behov. I likhet med institutet för byggnadsforskning
och de remissorgan som anslutit sig till institutets förslag anser jag att de
svårast rörelsehindrades bostadsfråga bör lösas genom speciallägenheter.
För de i mindre grad rörelsehindrade vill jag framhålla de möjligheter som
ges att i vanliga lägenheter genom individuellt anpassad utrustning och de
övriga hjälpmedel som numera står till buds underlätta den dagliga livsföringen.
Mycket av det som skapar en för de rörelsehindrade vänlig byggnadsmiljö
behöver inte medföra nämnvärt ökade byggnadskostnader. Det gäller många
gånger bara att ha klart för sig vari de rörelsehindrades problem består och
hur dessa problem byggnadstekniskt bäst kan lösas. Det kan vara fråga
om så enkla detaljer som att göra en dörr några centimeter bredare, att
sätta upp en ledstång eller att utelämna en tröskel. Naturligtvis blir det i
vissa fall också fråga om åtgärder av mera omfattande slag.
Vid en bestämning av vilka åtgärder som i de rörelsehindrades intresse
skall vidtas beträffande en viss byggnad måste en avvägning ske med hänsyn
till kostnaderna för åtgärderna och ändamålet med byggnaden. Åtgärder
som inte medför någon kostnadsökning eller blott en obetydlig sådan
bör kunna vidtas beträffande praktiskt taget alla byggnader till vilka
allmänheten äger tillträde. Föreskrifter rörande mer kostnadskrävande
detaljer som hissar, persontransportband och ramper synes inte böra utfärdas
beträffande andra utrymmen än dem som nyttjas av en större
allmänhet eller av ett större antal rörelsehindrade. De utrymmen jag avser
är expeditionslokaler, samlingslokaler, affärslokaler, skolor, bibliotek,
sjukhus etc.
I likhet med byggnadsstyrelsen och institutet för byggnadsforskning an -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1966 5
ser jag att varje form av nedsatt rörelseförmåga till följd av ålder, invaliditet
eller sjukdom bör beaktas i sammanhanget.
En reglering i enlighet med det anförda måste begränsas att i första hand
gälla nybyggnader. Det torde nämligen inte vara möjligt vare sig från arbets-
eller från kostnadssynpunkt att införa en allmän skyldighet att ändra
redan färdigställda byggnader så att de motsvarar de rörelsehindrades behov.
Begreppet nybyggnad är definierat i 75 § byggnadsstadgan. Härunder
faller inte bara uppförandet av en helt ny byggnad utan bl. a. också tilleller
påbyggnad och ombyggnad av genomgripande beskaffenhet. Bestämmelsen
bör kunna tillämpas också på de senare formerna av nybyggnad
(se särskilt 75 § b—d).
Bestämmelser om nybyggnad finns i byggnadsstadgan upptagna under
38—48 §§. Den nya bestämmelsen bör betecknas som 42 a §.
I 49 § byggnadsstadgan sägs, att vid sådan ändring av byggnad, som ej
är att hänföra till nybyggnad, skall bestämmelserna i 38—48 §§ äga
motsvarande tillämpning i fråga om de delar av byggnaden, som beröres av
ändringen. Det synes lämpligt att med beaktande av vad jag tidigare anfört
42 a § göres tillämplig också på sådan ombyggnad. Enligt 49 § äger byggnadsnämnden
medge undantag från bestämmelserna i 38—48 §§. Nämnden
bör ha samma befogenhet beträffande 42 a §.
Motionerna
Motionärerna framhåller till en början att de rörelsehindrades behov bör i
första hand tillgodoses genom inrättande av specialbostäder men att det självfallet
är från ekonomisk synpunkt orealistiskt att specialutrusta varje lägenhet.
En sådan utrustning skulle också bli obekväm för dem som inte är i
behov av särskilda anordningar. Motionärerna anser emellertid att de bostäder
som inte är speciellt utrustade för rörelsehindrade personer bör utformas
så att de inte i onödan försvårar för en rörelsehindrad att utnyttja bostaden.
De flesta rörelsehindrade kommer inte i åtnjutande av specialbostäder
och har inte heller, framhåller motionärerna, behov av sådana om bostäderna
i övrigt utformas så, att de inte i onödan försvårar boendet för
dem. Genom åldrande och sjukdom blir många människor mer eller mindre
rörelsehindrade, varför åtgärden inte kan betraktas som onödig. Motionärerna
fortsätter:
Vårt förslag avser förbättringar som vid nybyggnad kan göras utan större
kostnader. I våra nuvarande bostäder vållar t. ex. alltför lågt sittande väggkontakter,
oåtkomliga garderobsutrymmen, smala dörrar o. s. v., svårigheter
även för lindrigt rörelsehindrade personer. Med vårt förslag vill vi fastslå
principen att vid nybyggnad och planering av bostäder skall alltid lösningar
och åtgärder vidtagas för att undanröja svårigheter för lindrigt rörelsehindrade
att även utnyttja »de vanliga» bostäderna.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 är 1966
Utskottet
I propositionen föreslås att en ny bestämmelse införs i byggnadsstadgan
av innehåll att de utrymmen i byggnad, till vilka allmänheten äger tillträde,
i skälig omfattning skall utformas så att de blir tillgängliga och kan
nyttjas även av personer vilkas rörelseförmåga är nedsatt till följd av
ålder, invaliditet eller sjukdom. Bestämmelsen skall gälla nybyggnad och
ombyggnad och föreslås träda i kraft den 1 juli 1966.
Enligt utskottets mening bör alla rimliga åtgärder vidtagas som kan underlätta
de rörelsehindrades möjligheter till ett i möjligaste mån aktivt
liv i samhället. Av grundläggande betydelse är härvid att den fysiska miljön
är så utformad att framkomligheten för de rörelsehindrade ej motverkas.
Med förhållandevis små insatser kan också goda förbättringar uppnås
i såväl enskilda som offentliga byggnader. Det nu framlagda propositionsförslaget,
som tar sikte på utrymmen i byggnad till vilka allmänheten
har tillträde, synes vara väl ägnat att härutinnan förbättra de rörelsehindrades
möjligheter att ta sig fram på ett för dem tillfredsställande sätt.
Utskottet anser förslaget utgöra ett beaktansvärt led i statsmakternas strävan
att förbättra villkoren för de rörelsehindrade och hälsar därför förevarande
proposition med tillfredsställelse.
Med den i propositionen föreslagna bestämmelsen avses inte bara de
utrymmen som är upplåtna för allmänheten såsom expeditionslokaler,
samlingslokaler och bibliotek utan även sådana utrymmen i bostadshus som
inte är avsedda enbart för hyresgästerna, t. ex. entréer, trappuppgångar och
korridorer. Däremot omfattar bestämmelsen inte bostadsutrymmen. Departementschefen
finner det nämligen inte realistiskt att söka utrusta alla
lägenheter så att de motsvarar de rörelsehindrades behov, och han anser att
de svårast rörelsehindrades bostadsfråga bör lösas genom speciallägenheter.
Motionärerna i motionerna I: 745 och II: 914 instämmer i detta uttalande
vad gäller speciallägenheter men framhåller att de flesta rörelsehindrade
inte kommer i åtnjutande av dylika lägenheter och inte heller har
behov av sådana om bostäderna i övrigt utformas så att de inte i onödan
försvårar boendet för dem. I motionerna pekas på vissa förbättringar som
vid nybyggnad kan göras utan större kostnader. Utskottet, som anser motionernas
syfte vara beaktansvärt, delar emellertid departementschefens
nyssnämnda uppfattning i denna fråga. Även om bostäderna sålunda inte
anses generellt kunna anpassas till lindrigare former av rörelsehinder torde
sådan anpassning dock i viss utsträckning kunna tillgodoses genom
bostadsstyrelsens lånebestämmelser. Vidare anser sig utskottet kunna förutsätta
att rekommendationer i den av motionärerna föreslagna riktningen
kommer att övervägas vid utarbetandet av byggnadsstyrelsens anvisningar
till byggnadsstadgan.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1966 7
Mot utformningen av författningsförslaget har utskottet ingen erinran.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: 745
och II: 914 — i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla att riksdagen
icke funnit anledning till erinran mot det vid propositionen
nr 118 fogade författningsförslaget.
Stockholm den 10 maj 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson*, Svante Kristiansson,
Nils-Eric Gustafsson*, Åkesson, Herbert Larsson*, Lidgard, Torsten Hansson
och Ernulf*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Grebäck, Hedin, Persson i Tandö*, Johansson i öckerö* och From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHIM 1966 660032