Tredje lagutskottets utlåtande nr W år 1966

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om tillstånd för brukande av svävare
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1966 dagtecknad proposition, nr 81, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlas av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
velat inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen
fogat förslag till förordning om tillstånd för brukande av svävare.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att luftkuddefarkoster (svävare) i avvaktan på
utredning om trafikregler m. m. skall få brukas endast efter särskilt tillstånd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196(1. 9 saml. 3 avd. Nr 40

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1966

F örfattningsförslaget

Det vid propositionen fogade förslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

om tillstånd för brukande av svävare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Luftkuddefarkost (svävare) får icke brukas inom riket utan särskilt tillstånd.

2 §.

Tillstånd att bruka svävare meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer.

Tillstånd skall förenas med de villkor som fordras och begränsas att
gälla viss tid.

Åsidosätter innehavare av tillstånd i väsentlig mån föreskrivna villkor,
äger den myndighet som meddelat tillståndet återkalla det.

3 §•

Brukas svävare utan tillstånd eller i strid mot villkor för tillståndet, dömes
föraren till böter eller fängelse i högst sex månader.

Lika med föraren dömes ägaren eller den som är i hans ställe, om han
ej iakttagit vad som ankommit på honom för att förekomma brottet.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Palme, anför bl. a. följande.

Svävaren kan i förenklad beskrivning till det yttre liknas vid en flygbåt
utan vingar. Karakteristiskt för svävaren är att den under gång härs upp av
en av dess maskineri alstrad kudde av komprimerad luft mellan svävarens
botten och underliggande mark- eller vattenyta. Nuvarande typer av svävare
rör sig under färd normalt på en höjd av 0,1—1,5 meter. Med mycket låg
fart kan de passera hinder av upp till 3—4 meters höjd. Svävaren kan starta
från och landa på vatten och varje annat underlag som är någorlunda
fast och jämnt. Den fordrar endast enkla start- och landningsbanor. I första

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1966

hand är den avsedd för transporter till sjöss, men den kan också användas
över land som är flackt och utan högre vegetation. De största svävare som
nu är under byggnad har en vikt av 165 ton och kan ta närmare 700 passagerare.
Maximifarten för en sådan svävare är beräknad till 140 km/tim.

Av det sagda framgår att svävaren är ett helt nytt kommunikationsmedel
som inte låter sig inordnas bland äldre typer av sådana. Därav torde
också följa att de lagar och förordningar som nu reglerar andra kommunikationsmedel
inte är omedelbart tillämpliga på svävarna.

Den första svävaren provkördes i England år 1959. Sedan dess har utvecklingen
på området gått snabbt framåt och i dag används svävare på skilda
håll i världen under mycket olika yttre betingelser. I flera länder, däribland
Sverige, arbetar man på att få fram nya och bättre typer av svävare. Det
finns all anledning räkna med att svävare också kommer att sättas in i
trafik i Sverige. Enligt vissa uttalanden kan det ske redan under sommaren
innevarande år.

Svävaren befinner sig alltjämt i ett inledningsskede av sin utveckling och
det är svårt att uttala sig om vilka möjligheter den har att i framtiden
hävda sig gentemot andra kommunikationsmedel. Inte minst den omständigheten
att svävaren kräver så ringa investeringar i fråga om landningsplatser,
hamnar, vägar etc. talar dock för att den kan bli ett mycket anlitat
transportmedel. Jag finner angeläget att dess utvecklingsmöjligheter
i Sverige inte från början hämmas genom restriktiva bestämmelser för
dess brukande.

Vad nu sagts innebär inte att trafiken med svävare kan lämnas oreglerad.
Regler för sådan trafik fordras i första hand i trafiksäkerhetens intresse.
Hur reglerna i detalj bör utformas är det för tidigt att nu uttala sig
om. Det material som kan läggas till grund för en bedömning härvidlag är
nämligen mycket knapphändigt och behöver kompletteras i flera hänseenren.
På grund härav har jag ansett erforderligt att särskilt utreda frågor
rörande trafik med svävare. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag lämnat
bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga härför.

I avvaktan på resultatet av denna utredning anser jag att trafik med
svävare inom svenskt territorium bör vara tillåten endast efter särskilt tillstånd.
Bestämmelse härom bör meddelas i en ny förordning.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t
förordnar att meddela tillstånd för brukande av svävare. Tillståndet måste
förenas med villkor för brukandet. Dessa villkor synes böra reglera inom
vilka delar av svenskt territorium och med vilken hastighet svävaren får
framföras. Frågor om besiktning, bemanning, ansvarsfördelning och säkerhet
ombord in. m. bör också regleras. Villkoren skall utformas med hänsyn
tagen till det ändamål för vilket svävaren skall brukas. Då denna form
av tillståndsgivning kommer att avse endast tiden till dess allmänna bestämmelser
för svävarna utfärdas, hör tillstånden ha begränsad giltighet. Om

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1966

innehavare av tillstånd i väsentlig mån åsidosätter villkor som förenats
därmed, bör den myndighet som meddelat tillståndet äga rätt att återkalla
det.

Om svävare brukas utan tillstånd eller i strid mot villkor som meddelats
för brukandet bör i första hand den som svarar för svävarens framförande
— svävarens förare — drabbas av straffansvar. Vem som är att anse som
förare får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Härvid torde reglerna inom sjö- och lufträtten kunna tjäna till ledning.
Också svävarens ägare eller den som är i hans ställe bör kunna göras ansvarig
för brott av nyss angivet slag, om han inte iakttagit vad som ankommit
på honom för att förekomma brottet. Straffskalan bör uppta böter
eller fängelse i högst sex månader.

Förordningen bör träda i kraft snarast möjligt.

Motioner

Utskottet har i samband med propositionen behandlat de likalydande
motionerna I: 710 av herrar Alexanderson och Ernulf samt II: 873 av herr
Nyberg m. fl., i vilka hemställs,

»att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 81 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t framhålla angelägenheten av att frågor rörande ansvar
vid skada i följd av trafik med svävare snarast görs till föremål för rättslig
reglering samt att, i avvaktan på sådan reglering, frågan om ersättning
för skador till följd av trafiken regleras genom villkor vid tillståndsgivningen».

I motionerna framhålls att en viktig fråga, nämligen den om det civilrättsliga
ansvaret för skada orsakad genom trafik med svävare, har lämnats
oreglerad i förslaget till förordning. Motionärerna erinrar om att det
beträffande trafik med andra slag av fordon finns ansvarsbestämmelser i
särskilda lagar, t. ex. lagen angående ansvarighet för skada i följd av luftfart,
lagen angående ansvar för skada i följd av järnvägsdrift och lagen
angående ansvar för skada i följd av automobiltrafik. Principen i dessa
lagar är att ägaren i viss utsträckning har ett strikt ansvar för skada vållad
genom begagnande av dessa fordon.

Motionärerna anser det angeläget att frågan om ansvar för skada vållad
genom trafik med svävare snarast regleras, antingen genom att någon nu
gällande ansvarighetslagstiftning görs tillämplig även för svävare eller genom
ny lag. Intill dess så skett bör enligt motionärernas mening tillstånd
att bruka svävare förknippas med villkor att ägaren genom försäkring eller
eljest ställer betryggande säkerhet för skador, som inträffar till följd av
trafiken på grund av vållande av föraren eller fel på svävaren.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till
motionen I: 710.

Tredje lagutskottets utlåtande nr W år 1966

5

Utskottet

I förevarande proposition begärs riksdagens yttrande över förslag till förordning
om tillstånd för brukande av svävare. Enligt förslaget skall svävare
inte få brukas utan tillstånd av Ivungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer. Tillstånd skall förenas med de villkor som fordras och
kan under vissa omständigheter återkallas. I förordningen meddelas slutligen
vissa straffbestämmelser.

Kungl. Maj :t har den 4 mars 1966 bemyndigat chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att särskilt utreda frågor
rörande trafik med svävare. I direktiven för utredningen framhålls bl. a.
att de lagar och förordningar som reglerar sjöfarten inte utan vidare lär
kunna göras tillämpliga på svävaren även om det synes naturligt att detta
blir fallet i betydande utsträckning när svävaren framförs till sjöss. Utredningen
skall ta ställning till hur reglerna för svävare skall anknytas till sjöfartsreglerna
och i vilka hänseenden dessa behöver kompletteras. Utredningen
skall vidare lägga fram förslag i frågan i vilken utsträckning trafik
med svävare över land skall tillåtas och vilka regler som skall gälla för sådan
trafik. Även behovet av särskilda åtgärder mot bullerstörningar och
andra sanitära olägenheter skall övervägas.

I motionerna I: 710 och II: 873 anföres att frågan om civilrättsligt ansvar
för skada orsakad genom trafik med svävare lämnats oreglerad i förordningen
och hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t framhåller
angelägenheten av att denna fråga snarast rättsligt regleras och att i avbidan
på att så sker frågan om ersättning för skador till följd av trafiken
regleras genom villkor vid tillståndsgivningen.

Utskottet delar uppfattningen att trafiken med svävare inte kan lämnas
oreglerad och att i avbidan på en mera definitiv reglering sådan trafik inom
svenskt territorium bör vara tillåten endast efter särskilt tillstånd. Vad gäller
utformningen av förordningen vill utskottet i anslutning till de i ämnet
väckta motionerna endast påpeka att frågan angående ansvar för skada
i följd av trafik med svävare lämnats oreglerad i förordningen. Den har ej
heller i övrigt berörts i propositionen eller i direktiven för den nämnda utredningen.
Utskottet har emellertid erfarit, att man inom Kungl. Maj :ts
kansli har uppmärksamheten riktad på ansvarighetsfrågan. Enligt utskottets
mening utgör den en av de viktigaste i samband med trafiken med svävare,
och det framstår som i hög grad angeläget att den löses på ett tillfredsställande
sätt. Utskottet förutsätter att frågan tills vidare regleras genom
föreskrifter om villkor vid tillståndsgivningen och att den i övrigt
ägnas erforderlig uppmärksamhet under det fortsatta arbetet på att få till
stånd bestämmelser om trafik med svävare. Med dessa påpekanden lämnar
utskottet förslaget till förordning utan erinran.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr W år 1966

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen i anledning av dels förevarande proposition,
nr 81, dels motionerna 1:710 och 11:873 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till känna vad utskottet
ovan anfört.

Stockholm den 28 april 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Knut Johansson*, Erik Jansson*, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Lidgard
och Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Johansson i
öckerö, Franzén i Träkumla*, Bengtson i Solna, Svanberg, Hammarberg*
och From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660032