Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i lagen om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 396, av herrar Gustafsson i
Borås och Tobé.

I motionen, för vars innehåll nedan närmare redogöres, hemställes »att
riksdagen måtte föreslå Kungl. Maj :t att föranstalta om sådan ändring i
lagen av den 6 april 1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg att
dels stadgandet i 2 § b) utgår, dels ock att annat fartyg än tankfartyg som
använder sina brännoljetankar jämväl såsom vattenbarlasttankar ålägges
att vara utrustat med separator eller annan oljeavskiljare».

Över motionen har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtande från sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet, vilka avgivit
gemensamt yttrande, samt från statens naturvårdsnämnd. Därjämte har på
begäran av utskottet yttrande över motionen avgivits av Svenska petroleum
institutet och Sveriges redareförening.

Historik

I. Allmänt

På inbjudan av brittiska regeringen hölls våren 1954 en internationell
oljeskyddskonferens i London. Vid konferensen antogs den 12 maj 1954 en
internationell konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom
olja samt åtta resolutioner med rekommendationer i samma ämne
(Sveriges överenskommelser med främmande makter 1956: 15). Konventionen
undertecknades med förbehåll om ratifikation av tjugu länder.

Konventionen skulle (art. XV: 1) träda i kraft tolv månader efter det den
ratificerats av minst tio stater, av vilka fem med envar ett tankfartygstonnage
av minst 500 000 registerton brutto. Emellertid dröjde det ända till den
26 juli 1957 innan detta antal ratifikationer förelåg, varför konventionen
trädde i kraft först den 26 juli 1958.

För Sveriges del godkändes konventionen av 1956 års riksdag (prof).
1956: 23; D>U 4; rskr 96). Samtidigt vidtogs de lagstiftningsåtgärder, iorm
föranleddes av konventionen. Sålunda utfärdades den 6 april 1956 (ntgHftr)
lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (oljeskyddslagen). jhafgdn
trädde — med visst undantag — i kraft den 1 januari 1957, dvs. me?''ånTett
och ctl halvt år före konventionen. 3gnf)Kdiv

1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 37

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Genom en vid slutakten till 1954 års oljeskyddskonvention fogad resolution,
nr 1, om fullständigt undvikande så snart som möjligt av uttömning
av beständiga oljor i havet, uttalade 1954 års oljeskyddskonferens, att en
ny konferens borde hållas inom tre år med uppgift att på nytt granska frågan
i ljuset av vunna erfarenheter rörande verkningarna av de av 1954 års
konferens anbefallda åtgärderna. Någon ny konferens kom dock inte till
stånd inom den angivna tiden, men till våren 1962 sammankallade den mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) en ny oljeskyddskonferens.
I överensstämmelse med oljeskyddskonventionen (art. XXI)
hade IMCO år 1959 av brittiska regeringen övertagit de uppgifter vilka enligt
konventionen åvilar sekretariatet.

Samtliga IMCO:s medlemsstater och andra intresserade inbjöds till konferensen
och bereddes tillfälle att före densamma framföra förslag till ändringar
av eller tillägg till 1954 års konvention. De inkomna förslagen sammanställdes
genom IMCO:s försorg, och sammanställningen lades till grund
för konferensens arbete.

Samtidigt med IMCO-konferensen sammankallades en särskild konferens
mellan de stater, som ratificerat 1954 års oljeskyddskonvention, den s. k.
OPCG( Oil Pollution Contracting Governments)-konferensen. Syftet härmed
var att påskynda genomförandet av de resultat, vartill IMCO-konferensen
kunde leda. IMCO-konferensen ägde nämligen icke befogenhet att besluta
om ändringar i oljeskyddskonventionen. En konferens mellan de stater,
som ratificerat 1954 års oljeskyddskonvention, kunde däremot enligt
särskild bestämmelse i konventionen (art. XVI : 3) besluta om ändringar i
denna.

Praktiskt löstes samordningen mellan de båda konferenserna så, att samtliga
förslag om ändring eller tillägg till 1954 års oljeskyddskonvention sakbehandlades
av IMCO-konferensen. De därvid nådda resultaten upptogs vid
OPCG-konferensen såsom gemensamma medlemsförslag och antogs enhälligt
utan diskussion av OPCG-konferensen. Härom underrättades IMCO-konferensen,
som därefter beslöt uppmana alla IMCO:s medlemsstater och andra
sjöfartsnationer att ansluta sig till 1954 års oljeskyddskonvention i dess
gällande eller reviderade form. OPCG-konferensens slutakt undertecknades
av 14 stater och IMCO-konferensens slutakt av representanter för 41 stater.
Sverige var representerat vid båda konferenserna.

Riksdagen godkände år 1963 de ändringar som vidtogs år 1962 i 1954
års konvention och antog därav föranledda ändringar i lagen om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg (prop. 1963:161; L328; rskr 296). Ändringarna
i lagen träder i kraft den dag Konungen förordnar. Lagen utfärdades
den 31 maj 1963 (nr 187).

I tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963, som låg till grund för
riksdagens godkännande av förevarande ändringar, uttalades bl. a. följande.

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Syftet med 1954 års konvention är att så snart som möjligt åstadkomma
ett fullständigt undvikande av att beständiga oljor uttömmes i havet. Enligt
utskottets mening utgör de år 1962 antagna konventionsändringarna ett
viktigt steg i denna riktning. Utskottet finner det tillfredsställande att hela
Östersjön och hela Nordsjön genom ändringarna gjorts till förbjuden zon.
Utskottet vill för sin del liksom flertalet remissinstanser och departementschefen
förorda att konventionsändringarna godkännes. I likhet med departementschefen
understryker utskottet det betydelsefulla i att konventionen
i sin skärpta lydelse vinner så stor anslutning som möjligt, och utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t i görlig mån medverkar härtill. Såsom antytts
i några remissyttranden är det därvid självfallet från svensk synpunkt särskilt
angeläget" att den reviderade konventionen godkännes också av övriga
östersjöstater.

Enligt vad som framgår av propositionen har de beslutade ändringarna
i konventionen icke ansetts påkalla någon utökning av de sex hamnar
Göteborg, Hälsingborg, Luleå, Malmö, Norrköping och Stockholm — i vilka
nu skall finnas anläggning för mottagande av oljerester från fartyg. Utskottet
betonar vikten av att sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet såsom förutskickats
noga följer utvecklingen beträffande behovet av ytterligare sådana
anordningar.

Vid 1965 års riksdag väcktes motioner (I: 328 och II: 395) om utsträckning
av förbudet i oljeskyddslagen mot oljeuttömning att gälla dels för alla
svenska fartyg i hela Östersjön och Nordsjön, dels för svenska tankfartyg i
alla vattenområden där sådant förbud inte redan gäller. Tredje lagutskottet
anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16 i anledning av motionerna
följande.

Utskottet vill med hänsyn till frågans vikt understryka betydelsen av att
Kungl. Maj :t så effektivt som möjligt medverkar till att konventionsändringarna
ratificeras av för ikraftträdandet erforderligt antal stater. Om
oaktat Kungl. Maj :ts ansträngningar detta inte sker inom rimlig tid, torde
Kungl. Maj :t för de svenska fartygens del böra överväga ett utfärdande av
de med konventionsändringarna avsedda förbuden såvitt gäller Östersjön
och Nordsjön. Såsom sjöfartsstyrelsen framhåller beräknas ytterligare anläggningar
för mottagande av oljehaltiga blandningar från särskilt tankfartyg
komma att bli färdigställda år 1966. Med hänsyn härtill och till att
oljeföroreningarna i dessa vatten endast till ringa del synes härröra från
svenska fartyg torde några nämnvärda olägenheter inte vara förenade med
en sådan åtgärd. Däremot synes vissa invändningar kunna resas mot det
av motionärerna föreslagna förbudet mot oljeuttömning för svenska tankfartyg
i alla vattenområden där sådant förbud inte gäller. Enligt vad sjöfartsstyrelsen
uppger torde nämligen det för ett totalförbud på de stora
haven "betydelsefulla load-on-top-systemet, trots dess obestridliga förtjänster,
inte helt uppfylla konventionens krav på förbud mot utsläpp av oljeblandat
vatten. Vidare är systemet endast användbart beträffande råoljetransporter.
Vid sådana förhållanden skulle ett upprätthållande av ett strikt
förbud för svenska fartyg i dessa vatten kunna försämra den svenska rederinäringens
möjligheter på området. Då de svenska fartygen dessutom endast
utgör en bråkdel av fartygen på världshaven och ett dylikt, ensidigt förbud
sålunda skulle medföra en föga betydelsefull förbättring på området saknas
I * Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 3 and. Nr 37

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

enligt utskottets mening anledning att oberoende av ikraftträdandet av
1962 års konventionsändringar utsträcka förbudet i sist angivet hänseende.

Riksdagen gav i skrivelse (nr 159) Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
sålunda anfört i anledning av motionerna.

Såsom nedan redovisas träder 1962 års ändringar i kraft för samtliga
fördragsslutande regeringar tolv månader efter den dag då de godkänts av
två tredjedelar av de fördragsslutande regeringarna utom för dem av dessa
som före ikraftträdandet förklarat sig icke godkänna ändringarna. För att
påskynda ikraftträdandet av dessa har den svenska delegationen vid
IMCO:s XIV:e rådsmöte i London den 15—18 juni 1965 hävdat, att artikeln
om ikraftträdandet borde tolkas så att för ikraftträdande av ändringarna
godkännande borde fordras allenast av två tredjedelar av de stater som ratificerat
konventionen vid den tidpunkt då ändringarna beslöts. Denna uppuppfattning
biträddes dock icke av rådet.

Enligt vad sjöfartsstyrelsen uppger har, enligt senast erhållna meddelanden
från IMCO, sammanlagt 31 stater godkänt konventionen och 18 av dem
godkänt ändringarna. Då för ikraftträdande av ändringarna erfordras att
2/3 av de stater som anslutit sig till konventionen godkänt ändringarna krävs
ytterligare tre staters godkännande för att dessa ändringar skall träda i
kraft, under förutsättning att icke antalet stater som godkänt själva konventionen
dessförinnan ökar. Genom svenska beskickningars förmedling har
sjöfartsstyrelsen inhämtat att flera stater förbereder ett godkännande av
ändringarna.

I anledning av att 1962 års ändringar ännu ej trätt i kraft och det ter sig
ovisst när dessa kan väntas träda i kraft har sjöfartsstyrelsen i skrivelse
den 29 november 1965 till Kungl. Maj:t föreslagit att vissa åtgärder i
avvaktan på nämnda ikraftträdande måtte vidtagas redan nu. Sjöfartsstyrelsen
anför bl. a. följande.

Det är otvetydigt att utvecklingen mot införande av skärpta regler mot
oljeutsläpp fördröjts. Trots förekomsten av förbuden i gällande oljeskyddslagstiftning
åsamkas alltjämt stränder, fastigheter, båtar och djur betydande
skador till följd av ilanddriven olja. Det framstår därför som nödvändigt
att strävandena för en skärpt lagstiftning intensifieras. Vid överläggningar
mellan sjöfartsstyrelsen och det till styrelsen knutna statens oljeskyddsråd
har diskuterats vilka ytterligare åtgärder som kunde vidtagas för
att hejda eller begränsa förorening av landets kuster och vattenområden
genom oljeutsläpp från fartyg. Det har därvid bl. a. övervägts att hos Kungl.
Maj: t påkalla ikraftsättande av ovannämnda 1963 års lag om ändring i
oljeskyddslagen. Om så skedde skulle, såsom ovan angivits, förbudet att
uttömma olja i annat vattenområde än svenskt territorium kunna utvidgas
till att omfatta även tankfartyg om minst 150 bruttoregisterton och icke,
som för närvarande, sådana fartyg om minst 500 bruttoregisterton. Denna
utvidgning för tankfartygens del måste emellertid ses mot bakgrunden av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966 5

att erforderliga oljemottagningsanläggningar finns för dessa fartygs behov.

I den proposition (nr 161) som Kungl. Maj :t avlät vid framläggande av
förslag om förenämnda 1963 års lag framhölls, att de beslutade ändringarna
i oljeskyddskonventionen icke ansetts påkalla någon utökning av befintliga
sex hamnar med anläggningar för mottagande av oljerester från torrlastfarlyg.
Det må framhållas att riksdagens tredje lagutskott i sitt utlåtande
den 14 maj 1963 betonade vikten av att sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet
noga följde utvecklingen beträffande behovet av ytterligare sådana
anläggningar. I syfte alt få en överblick av behovet av mottagningsanordningar
har sjöfartsstyrelsen sedermera i särskild ordning infordrat vissa
uppgifter. Sålunda har under februari—mars 1964 från sex hamnar, som
enligt särskild föreskrift skall ha mottagningsanordningar, införskaffats
uppgifter rörande i dessa hamnar åren 1961—1963 avlämnade kvantiteter
oljehaltigt barlastvatten eller andra oljehaltiga blandningar ävensom antalet
tankfartyg och andra fartyg som avlämnat sådana blandningar. Vidare har
från Svenska hamnförbundet och Sveriges varvsindustriförening den 26
november och den 16 december 1964 inkommit begärda förteckningar å
hamnar som anlöpls av tankfartyg för lastning av oljan respektive å hamnar
där reparenter före reparation måste avlämna oljerester. Det kan på basis
av det sålunda insamlade materialet icke med säkerhet bedömas om det i
oljelastningshamnarna är tillräckligt sörjt för mottagning av oljerester även
från tankfartyg i storleksgrupperna 150—500 bruttoton, vilka i praktiken
utnyttjas som s. k. kusttankers.

Sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet har övervägt att även i annan ordning
söka begränsa oljeutsläppen. Vid sammanträden i augusti och oktober
1965 har sålunda diskuterats möjligheten att för svenska fartygs del förklara
Östersjön och Nordsjön i deras helhet som förbjudna zoner vad gäller
uttömning av olja. En sådan åtgärd skulle vara av särskild praktisk betydelse.
För fartyg som ej är tankfartyg torde den föreslagna skärpningen
av gällande bestämmelser icke innebära någon faktisk förändring. I förenämnda
sex större svenska hamnar finns inrättade anordningar för mottagande
av oljehaltig blandning från dylika fartyg. Anläggningarna har -ehuru de stått öppna även för tankfartyg — anlitats i liten utsträckning.
Därtill kommer alt för dessa fartyg förbudet att utsläppa olja ej gäller
då fartyget är på väg till hamn, som saknar mottagningsanläggning. Vad
angår tankfartyg kan den ifrågasatta ändringen medföra vissa olägenhetei,
därest fartygens behov att avlämna oljerester icke kan tillgodoses. Av den
i det föregående nämnda utredningen angående anläggningar för mottagande
från fartyg av oljehaltiga blandningar har emellertid framgått att åtskilliga
sådana anläggningar i land finns inrättade. Vidare finns reningsanläggningar
i hamnar, där fartyg före reparation kan avlämna oljeiester. Slutligen
kan framhållas förekomsten av ett nytt tillvägagångssätt att bevara
spillolja och oljerester ombord på tankfartyg (load-on-top-systemet). Med
1 il lämpande av detta system kan behovet av oljeutsläpp inom de Sverige närmast
liggande farvattnen i viss utsträckning reduceras. Även om en utvidgning
i angivna omfattning av de förbjudna zonerna likväl skulle innebära
något ökade olägenheter för svenska tankfartyg synes dock dessa olägenheter
väga väsentligt lättare än önskemålet av att hålla de Sverige angränsande
farvattnen fria från oljeuttömningar. Självfallet torde det föreslagna
förbudet formellt få relativt begränsad verkan, då det endast skulle avse
svenska fartyg. Det förefaller emellertid sjöfartsstyrelsen sannolikt att, sidan
åtgärden genomförts för svenska fartyg, det kan vara möjligt att genom

fi Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

diplomatiska aktioner förmå även andra nationer att tillhålla sina fartyg
att iakttaga samma förbjudna zoner. ‘

Med hänsyn till vad sålunda anförts framstår det i och för sig som angelaget
att 1962 års konventionsändringar för svensk del genomföres så
snart andringarna i erforderlig utsträckning blivit ratificerade. I avvaktan
pa att så sker vill sjöfartsstyrelsen och oljeskvddsrådet föreslå, att förenamnda
två spörsmål, vilka bedömts vara av särskild vikt, måtte bringas
tdl sm lösning. För genomförande av erforderliga författningsändringar
måste därvid 1 § 1963 års lag om ändring i oljeskyddslagen sättas i kraft.

Sammanfattningsvis vill sjöfartsstyrelsen därför hemställa, dels att Kungl.
Maj:t måtte förordna att 1 § andra stycket lagen den 31 maj 1963 (nr 187)
angående ändring i lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattentororening
från fartyg skall träda i kraft, dels ock i anslutning härtill att
Kungl. Maj :t måtte med stöd av förenämnda lagrum besluta om ändring
av 1 § kungörelsen den 2 maj 1958 (nr 191) med tillämpningsföreskrifter
till forenamnda lag den 6 april 1956 så att förbudet att utsläppa olja inom
förbjudna zoner vidgas till att omfatta svenskt tankfartyg med en bruttoräktighet
av minst 150 registerton. Vidare hemställer sjöfartsstyrelsen, att
de förbjudna zoner, som finns angivna i den till förenämnda tiflämpningskungorelse
fogade bilagan, måtte utsträckas till att omfatta hela Nordsjön
och hela Östersjön med vikar. Förslag till ändring av nämnda tillämpningskungörelse
bifogas.

Framställningen övervägs f. n. inom Kungl. Maj :ts kansli.

II. 2 § b) oljeskyddslagen

I 1954 års oljeskyddskonvention finns ett undantag motsvarande det som
innefattas i 2 § b) oljeskyddslagen. Detta konventionsundantag har bibehållits
i konventionen vid 1962 års revision. Även i den ändring i oljeskyddslagen
som beslöts den 31 maj 1963 (nr 187) men som ännu ej satts i tilllämpning
kvarstår bestämmelsen i 2 § b) i oförändrat skick.

Vid införandet av ifrågavarande undantagsbestämmelse förklarade departementschefen
i proposition 1956: 23, att i vissa fall uttömning av olja uppenbarligen
måste vara tillåten och anförde i anslutning därtill följande:

Förutsättning för att oljeuttömningsförbudet i övrigt skall kunna efterlevas
ar att möjlighet finnes att i hamn avlämna sådan olja som icke kan
utslappas utanför skyddszon. Erforderliga oljemottagningsanläggningar för
tankfartygens behov kan inrättas utan större svårighet. Förbudet kan så,
lln<?? ^elt genomföras för dessa fartygs del. För övriga fartyg däremot är
et för närvarande ej praktiskt möjligt att anordna mottagningsanläggningar
i ett så stort antal hamnar, som skulle krävas, därest förbudet för dem gjordes
undantagslöst. Många torrlastfartyg är nämligen av säkerhetsskäl nödsakade
att medföra barlastvattnet till hamn eller dess närhet, där de måste
göra sig av med det i samband med lastning eller bunkring. Och andra
fartyg kan endast med stor omgång lägga sin rutt över område, där olja
får uttömmas. Förbudet för torrlastfartyg bör därför — i enlighet med konventionen
— gälla endast då fartyget är på väg till hamn, svensk eller utländsk,
med oljemottagningsanläggning för torrlastfartyg. Avgörande bör
härvid vara om tillfredsställande mottagningsanläggning faktiskt finns i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

7

hamnen. Oljeuttömning bör alltså vara förbjuden då fartyget är på väg till
hamn med sådan mottagningsanläggning, även om hamnen icke förklarats
för huvudhamn. Genom administrativa föreskrifter torde böra tillses att det
blir offentliggjort vilka svenska hamnar som har mottagningsanläggningar.
— Anmärkas må att 3 § öppnar möjlighet att utfärda lokala förbud för sådana
svenska vattenområden, som kräver särskilt skydd.

Som framgår av det återgivna uttalandet finns möjlighet att med tilllämpning
av 3 § oljeskyddslagen för visst svenskt vattenområde meddela
kompletterande bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom
oljeuttömning som avses i 2 § b) samma lag. Med stöd av angivna föreskrift
har enligt vad sjöfartsstyrelsen uppger inom samtliga landets kustlän meddelats
bestämmelser mot vattenförorening från fartyg av innebörd bl. a.,
att undantaget enligt 2 § b) ej må tillämpas inom svenskt vattenområde
intill territorialgränsen.

Redogörelse för oljeskyddskonventionen och oljeskyddslagen

1954 års oljeskyddskonvention. 1954 års oljeskyddskonferens konstaterade
i resolution nr 1, att många länders kuster och kustfarvatten är allvarligt
utsatta för oljeförorening och att denna orsakar stor skada på kuster
och stränder med hinder för bad och annan hälsosam rekreation såsom
följd, inverkar menligt på turistnäringen, medför död och ödeläggelse för
fågellivet och annan fauna samt sannolikt har skadliga verkningar för fisken
och de havsorganismer, av vilka den lever. Föroreningen vållas framför
allt av beständiga oljor, dvs. råolja, brännolja, tjock dieselolja och smörjolja.
Även om avgörande bevis saknas för att dessa oljor förblir på havsytan
under obegränsad tid, är det dock klart att de kvarblir där under mycket lång
tid och kan föras mycket avsevärda sträckor av strömmar, vind och rörelser
i vattenytan och avlagras på stränderna. Konferensen framhöll, att stox-a
mängder av beständiga oljor regelbundet utsläpps i havet av tankfartyg
efter rengöring av tankar och genom utpumpning av oljebemängt barlastvatten
samt av torrlastfartyg, som brukar föra havsvatten i sina brännoljetankar.

1954 års oljeskyddskonvention — som i engelsk text och svensk översättning
är fogad som bilaga till propositionen 1956: 23 — syftar till att motverka
förorening av nyss angivet slag. Konventionens regler avser därför
råolja, brännolja, tjock dieselolja och smörjolja samt oljehaltig blandning,
vari sådan olja ingår (art. I).

Räckvidden av konventionen är i så måtto inskränkt att den endast gäller
registrerade fartyg om 500 ton brutto eller mera. Utanför konventionen faller
därför bl. a. örlogsfartyg (art. II).

Konventionens förbud mot oljeuttömning är i första hand begränsat till
vissa zoner. Zonerna är inte för alla fall enhetliga utan de har något olika

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

omfattning beroende på om uttömningen sker från tankfartyg eller torrlastfartyg,
varmed avses alla fartyg, som ej är tankfartyg. Dessutom ges särskilda
regler om zonens sträckning för vissa särskilt angivna havsområden.
Varje land har också möjlighet att besluta om viss jämkning av utsträckningen
av zonen utanför sitt territorium (art. III och bilagan A till konventionen).
Huvudregeln är att förbud mot oljeuttömning föreligger inom en
zon av 50 sjömil från land. För Nordsjön gäller den särskilda regeln att
zonen skall sträcka sig 100 sjömil från kusten utom utanför Norge. Reglerna
leder till alt vissa områden i Östersjön och Nordsjön faller utom
zonerna. Förbudet gäller för varje fördragsslutande lands fartyg inom samtliga
zoner i världen.

Förbudet gäller i princip all uttömning av olja och oljehaltig blandning
inom zonerna (art. III). Emellertid upptar konventionen vissa undantag. Sålunda
avser förbudet inte uttömning av olja eller oljehaltig blandning som
sker med hänsyn till fartygets säkerhet eller för att förhindra skada på fartyg
eller last eller för att rädda människoliv till sjöss och ej heller utflöde
av olja eller oljehaltig blandning, som är föranlett av skada å fartyget eller
oundvikligt läckage, såvitt efter upptäckten därav alla rimliga försiktighetsåtgärder
vidtas för att förebygga eller minska utflödet. Hinder föreligger
inte heller för uttömning så långt från land som är praktiskt möjligt av bottensats,
som ej kan utpumpas från lasttankar i tankfartyg på grund av sin
fasta konsistens eller som utgörs av rester från rening eller klargöring av
brännolja eller smörjolja. Konventionen upptar även undantag från uttömningsförbudet
i fråga om oljehaltig blandning som inte innehåller annan
olja än smörjolja (art. IV och V). För torrlastfartygen gäller därjämte det
undantaget att olja och oljehaltig blandning får, då fartyget är på resa till
hamn utan mottagningsanordning av beskaffenhet, som anges i det följande,
uttömmas så långt från land som är praktiskt möjligt (art. III).

överträdelse av förbud mot uttömning skall vara straffbar. Straffet får ej
vara lindrigare för en överträdelse utom ett lands territorialvatten än för
motsvarande förseelse, begången inom territorialvattnet (art. III och VI).

Konventionen innehåller vidare föreskrift om att fartyg skall vara försedda
med anordningar av beskaffenhet att hindra brännolja eller tjock dieselolja
att rinna ned i rännsten, vars innehåll länsas ut i havet utan att först separeras
(art. VII). Fördragsslutande regering har att tillse att i vissa större
hamnar, s. k. huvudhamnar, finns anordningar, som möjliggör för andra
fartyg än tankfartyg att befria sig från rester av oljehaltigt barlast- eller
tankspolvatten (art. VIII).

Å varje fartyg skall föras oljedagbok. Myndighet i fördragsslutande stat
skall, då fartyget befinner sig i hamn inom staten, äga granska dagboken
(art. IX).

Regeringen i fördragsslutande stat äger hos regeringen i det land, där fartyg
är registrerat, anmäla överträdelse av konventionen från fartygets sida

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

oavsett var överträdelsen ägt rum. Om tillräckliga skäl föreligger därtill,
skall i fartygets hemland rättsligt förfarande i anledning av förseelsen inledas
mot fartygets ägare och befälhavare (art. X).

Härutöver innehåller 1954 års konvention bestämmelser om viss underrättelseplikt
(art. XII), om sättet för slitande av tvister (art. XIII) och om
ikraftträdande, ändring, uppsägning, undantag vid krigsförhållanden m. m.
(art. XIV—XXI).

1962 års ändringar i konventionen. 1962 års oljeskyddskonferens konstaterade
i likhet med 1954 års konferens att, ehuru konferensen kommit till
slutsatsen att det för närvarande inte är möjligt att bestämma någon tidpunkt
från vilken uttömning av beständiga oljor i havet skulle helt och hållet
upphöra, den dock ansåg att fullständigt undvikande av uttömning av sådana
oljor — med vissa nödvändiga undantag — bör iakttagas från tidigast möjliga
tidpunkt.

De vid 1962 års konferens beslutade ändringarna i 1954 års konvention
innebär icke heller några principiella ändringar av genomgripande natur.
De avser huvudsakligen justeringar i syfte att klarlägga innebörden av vissa
mera komplicerade stadganden samt att undanröja de hinder, som kan föreligga
för en allmännare ratifikation av konventionen. Ändringarna beslöts
den 11 april 1962 och fogades jämte 15 antagna resolutioner som bilaga till
OPCG-konferensens slutakt.

Vissa av ändringarna har stor praktisk betydelse. Sålunda utvidgades genom
ändring av bilaga A till 1954 års konvention de förbjudna zonerna.
Zonerna gjordes lika för tankfartyg och för andra fartyg och gavs väsentligt
ökad omfattning. Visserligen skall såsom huvudregel alltjämt gälla, att till
de förbjudna zonerna hör allt vattenområde inom ett avstånd av 50 nautiska
mil från land. Men härutöver förekommer ett flertal särskilda zoner. Antalet
sådana tillägg till huvudregeln har avsevärt ökats, varjämte flera zoner
vidgats. Bl. a. gjordes hela Östersjön och Nordsjön till förbjudna zoner.
I några fall gjordes utökningen beroende av att vederbörande kuststat
ratificerar konventionen.

Beskrivningen av konventionens tillämpningsområde ändrades vidare och
vidgade därmed konventionens räckvidd (art. II). Konventionen kommer
härigenom att omfatta inte endast fartyg, som registrerats i medlemsstat,
utan även oregistrerade fartyg, som har nationalitet inom område för vilket
konventionen gäller. Samtidigt förtydligades konventionstexten genom att
det uttryckligen angavs, att såväl örlogsfartyg som annat fartyg, när det användes
som marint lijälpfartyg, skall vara undantaget från konventionen.
Medlemsstat åtar sig dock att vidta lämpliga åtgärder för att konventionens
föreskrifter, såvitt det är rimligt och möjligt, skall tillämpas jämväl på
örlogsfartyg och fartyg, som används som marint hjälpfartyg.

Konventionens tillämpningsområde utvidgades jämväl genom att bestäm -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

mel sen om undantag för fartyg under 500 ton brutto ändrades. Tongränsen
sänktes sålunda för tankfartyg från 500 till 150 ton bruttodräktighet men
bibehölls för torrlastfartygen (art. II). Det blev emellertid direkt i konventionen
uttalat, att medlemsstat bör så långt det är rimligt och möjligt göra
konventionens regler tillämpliga även för fartyg under de angivna tongränserna,
därvid hänsyn skall tagas till fartygens storlek, användning och
slaget av den olja som används som bränsle.

Som ett första steg på vägen mot totalförbud infördes också en särskild
förbudsbestämmelse för stora fartyg. För fartyg med en bruttodräktighet av
20 000 ton eller mer, å vilket konventionen är tillämplig och för vilket byggnadskontrakt
tecknats efter det att bestämmelsen trätt i kraft, skall gälla
totalförbud mot utsläpp av olja eller oljehaltig blandning, alltså inte bara
inom de förbjudna zonerna utan i alla hav. Dock gäller den modifkationen,
att om enligt befälhavarens bedömande särskilda omständigheter föreligger,
som gör det oskäligt eller omöjligt att förvara oljeresterna ombord, dessa får
utsläppas utanför förbjuden zon. Skälen för oljeutsläppet skall i sådant fall
anmälas för regeringen i den stat, till vilken fartyget hör, och denna har
att minst var tolfte månad lämna detaljerade uppgifter om sådana oljeutsläpp
till IMCO (art. III).

Beträffande straffsatserna för överträdelse av förbud att utsläppa olja eller
oljehaltig blandning utanför ett lands territorialvatten föreskrevs att straffskalan
skall vara tillräckligt sträng för att avskräcka från dylika överträdelser.
Vidare skall medlemsstat lämna uppgift till IMCO om stx-aff som
utdömts för sådan överträdelse (art. VI).

Stadgandet om mottagningsanordningar i hamnar (art. VIII) gavs också
ny avfattning. Enligt den nya lydelsen av artikeln skall medlemsstat vidta
lämpliga åtgärder för att befordra tillkomsten av anordningar för mottagande
i angivna fall av oljerester från fartyg. I den omfattning torrlastfartyg
har behov därav skall sålunda hamn vara utrustad med anordningar,
tillräckliga för mottagande utan onödigt dröjsmål för fartyget av olja eller
sådana oljerester, som kvarblir sedan huvuddelen av vattnet separerats från
en oljehaltig blandning. Begreppet huvudhamn slopades och det överlämnades
till vederbörande stat att bedöma i vilka hamnar mottagningsanordningar
erfordras. Oljelastningshamn och reparationshamn skall vara utrustad
med anordningar, tillräckliga för mottagande av olja eller oljehaltig
blandning, som efter separering finns kvar ombord i tankfartyg resp. fartyg
som anlöper hamnen för reparation.

De av 1962 års oljeskyddskonferens beslutade ändringarna i 1954 års konvention
skall enligt gällande lydelse av konventionens artikel XVI : 4 träda
i kraft för samtliga fördragsslutande regeringar tolv månader efter den dag
då de godkänts av två tredjedelar av de fördragsslutande regeringarna, utom
för dem av de fördragsslutande regeringarna som före ikraftträdandet förklarat
sig icke godkänna ändringarna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

11

Oljeskyddslagen. Enligt 1 § första stycket i lagen får i vattenområde, som
utgör svenskt territorium, olja inte uttömmas från fartyg. Utflöde av olja
från fartyg i sådant vattenområde skall i den mån så är möjligt förhindras.
Vidkommande annat vattenområde äger Konungen enligt paragrafens andra
stycke bestämma att vad nyss sagts skall gälla i fråga om svenska fartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 registerton eller beträffande vissa
slag av sådana fartyg. Enligt den av riksdagen år 1963 antagna men ännu
inte i kraft varande ändringen av bestämmelsen skall densamma avse
svenska tankfartyg med en bruttodräktighet av minst 150 registerton och
andra svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton eller
beträffande vissa slag av sådana fartyg.

I övrigt innehåller lagen till en början bestämmelser om vad som förstås
med vissa oljor (1 § tredje stycket). I 2 § stadgas vidare vissa undantag,
av vilka här må nämnas det nu aktuella (b) om att olja får uttömmas från
fartyg, som ej är tankfartyg, då fartyget är på väg till hamn utan föreskriven
mottagningsanläggning. Sådan uttömning skall dock ske så långt från
land som omständigheterna medger. 3 § innehåller ett stadgande om att
Konungen eller myndighet som Konungen utser äger för visst svenskt vattenområde
meddela bestämmelser till förebyggande av att vattnet förorenas
genom sådant avfall från fartyg, som ej är olja, eller genom uttömning,
som avses i 5 §. Enligt 4 § må svenskt fartyg med en bruttodräktighet av
minst 500 registerton ej nyttjas till sjöfart med mindre fartyget, i enlighet
med närmare föreskrifter av Konungen eller myndighet Konungen utser,
är utrustat antingen med anordningar till förebyggande av att beständig
brännolja utflödar i fartyget eller med inrättning, varmed slagvattnet före
uttömning kan renas från olja. Föreskrifter om nyssnämnda mottagningsanläggningar
finns i 5 §. Däri stadgas att i allmän hamn som Konungen
bestämmer skall finnas anläggning för mottagande av oljehaltig blandning
från fartyg som ej är tankfartyg. Enligt 1963 års ännu inte gällande lydelse
av paragrafen skall sådan anläggning finnas för att motta nämnda blandning
från fartyg oavsett dess egenskap. I 6 § ges regier om skyldighet att
föra oljedagbok och i 7 § återfinns straffbestämmelserna.

Den 2 maj 1958 utfärdades kungörelsen nr 191 med tillämpningsföreskrifter
till oljeskyddslagen. Enligt kungörelsen skall vad i 1 § första stycket
oljeskyddslagen stadgas i fråga om svenskt fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton, å vilket lagen är tillämplig, gälla även inom
de förbjudna zoner som för fartyg finns angivna i en till kungörelsen fogad
bilaga. Såsom framgår av denna utgörs dessa zoner av allt havsområde inom
ett avstånd av 50 nautiska mil från land med vissa närmare angivna undantag.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Motionen

I anslutning bl. a. till den i motionen berörda, ovan redovisade framställningen
från sjöfartsstyrelsen till Kungl. Maj:t om utsträckning av förbudet
mot oljeutsläpp i Östersjön och Nordsjön anför motionärerna följande.

Man kan sålunda hysa förhoppningar om att den länge eftersträvade
utsträckningen av förbudet mot oljeutsläpp från svenska fartyg i vårt eget
land omgivande farvatten snart skall bli verklighet och att följaktligen bl. a.
hela Östersjön så till vida skall bli fredad från dylika utsläpp. Från olika
håll tidigare och bl. a. i samband med utskottsbehandlingen förlidet år
(se tredje lagutskottets utlåtande nr 16) framförda farhågor för intrång
i den svenska handelsflottans konkurrensfrihet har alltså befunnits kunna
lämnas därhän, vilket förefaller så mycket mera befogat som andra sjöfartsländer
sett sig oförhindrade att ålägga sina egna fartyg motsvarande
inskränkningar, oaktat dessa icke äger internationell giltighet. Så är fallet
med en av världens främsta sjöfartsnationer, nämligen England, och i ett
av våra nordiska grannländer har sjöfartsnäringen frivilligt åtagit sig att
följa de nya konventionsreglerna i fråga om förbud mot oljeutsläpp inom
ifrågavarande vattenområden.

Motionärerna framhåller emellertid att den förbättring i situationen vad
gäller fredandet av våra kuster mot förorening genom olja från sjön, som
den berörda utvidgningen av förbudet förväntas skola medföra, kommer
icke att kunna påräknas i full utsträckning i fråga om torrlastfartygen.
Motionärerna anför härom följande.

Dessa utgör nämligen en särskild fara därigenom att de åtnjuter en
undantagsförmån, som medger dem rätt att uttömma olja även på förbjudna
vatten, då de är på väg till hamn utan oljemottagningsanläggning. Visserligen
skall uttömning i så fall ske så långt från land som omständigheterna
medger, men det är självklart att en så obestämd regel, vars tillämpning är
helt beroende på befälhavarens bedömande, icke innebär någon tillfredsställande
modifikation, bortsett från att även långt från land uttömd olja
efter kort tid kan sköljas upp på stränderna. Det måste därför vara angeläget
att såvitt möjligt undanröja behovet att tillämpa undantagsbestämmelsen.

Det förefaller underligt att olja alls behöver spolas i havet från torrlasttartyg,
då oljan ju för deras vidkommande är en driftförnödenhet, som det
borde vara angeläget alt tillvarataga. Vi har emellertid inhämtat att det i
främsta rummet gäller fartyg som är så konstruerade att de för stabilitetens
skull måste ta in vattenbarlast i brännoljetankarna, när oljan i dessa
tankar förbrukats under resan. Det därvid oljeförorenade barlastvattnet
måste senare tömmas ut, innan nytt oljebränsle kan intagas. Detta förfarande
är emellertid icke ofrånkomligt, ty det kan undvikas genom användning
av separatorer. Ifrågavarande fartyg borde fördenskull åläggas att
vara utrustade med separatorer. Sådan skyldighet gäller sedan länge för
engelska fartyg, och det synes oss fullt befogat att följa detta exempel för
vårt lands vidkommande. Beträffande övriga torrlastfartyg föreligger icke
något behov att spola ut olja annat än möjligen vid mera sällsynta tillfällen
när brännoljetankarna behöver rengöras eller när fartygen skall gå i docka

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

för reparation eller översyn. I dylikt fall bör emellertid sådan hamn uppsökas
där oljemottagningsanläggning finnes inrättad i enlighet med lagens
föreskrift och Kungl. Maj :ts förordnande eller sådan eljest finnes, vilket
är eller i vart fall bör vara fallet vid varven. Det synes sålunda icke föreligga
något acceptabelt skäl att tillåta oljeutsläpp från torrlastfartygen.

Under hänvisning till det anförda hemställes genom Kungl. Maj:t om
ändring av oljeskyddslagen på så sätt att dels stadgandet i 2 § b) utgår, dels
ock att annat fartyg än tankfartyg som använder sina brännoljetankar
även såsom vattenbarlasttankar åläggs att vara utrustat med separator eller
annan oljeavskiljare.

Remissyttrandena

Ingen av remissinstanserna tillstyrker motionsyrkandena helt men sjöfartssigrelsen
och oljeskyddsrådet samt statens naturvårdsnämnd ställer sig
positiva och föreslår i anslutning till yrkandena vissa modifierande åtgärder
i motionernas syfte. Redareföreningen avstyrker bifall till motionen. Petroleuminstitutet
behandlar förevarande fråga endast med avseende å tankfartygen
och ej i anslutning till det med motionerna avsedda förbudet rörande
torrlastfartygen.

Sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet tillstyrker förslaget om upphörande
av undantagsstadgandet i 2 § b) oljeskyddslagen. Beträffande nya fartyg
anses den föreslagna lagstiftningen omedelbart kunna tillämpas. För existerande
fartyg med en bruttodräktighet understigande 1 500 registerton däremot
föreslås att med ikraftträdandet av lagändringen bör anstå tills en
utredning om bl. a. separatorer, varom mer nedan, kunnat genomföras av
styrelsen. Lagtekniskt anses detta lämpligen kunna konstrueras så att
lagändringen träder i kraft den dag Konungen förordnar. Naturvårdsnämnden
tillstyrker bifall till förslaget om slopande av förevarande undantag
från förbudet att utsläppa olja. Nämnden hyser dock tvekan om
i detta sammanhang skyldighet bör införas att anskaffa separatorer. Det
ifrågasätts om icke i stället mottagningsanordningar bör inrättas i flera
hamnar. Denna fråga föreslås skola utredas av sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet.

Frågan om de olägenheter det av motionärerna föreslagna undantagsstadgandet
kan föranleda för vissa slags fartyg behandlas av samtliga remissinstanser.
Sjöfartsstyrelsen anför härom till en början att de större fartygen
numera har skilda brännolje- och barlasttankar. Behov att utpumpa
oljeblandat barlastvatten anses därför inte föreligga för dessa fartyg, vilka
för övrigt i regel är utrustade med separatorer för oljeavskiljning. Styrelsen
fortsätter.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

På mindre fartyg upp emot storleksgränsen 1 200—1 500 tons bruttodräktighet
förekommer däremot alltjämt att bränsletankarna av stabilitetsskäl
ibland utnyttjas såsom barlasttankar. Då så sker måste barlastvattnet
med åtföljande oljerester utpumpas före bunkring eller lastning av fartyget.
Har detta då icke separator eller annan oljeavskiljningsanordning, kommer
undantagsbestämmelsen i tillämpning, dock att med hänsyn till de av
länsstyrelserna utfärdade förbuden mot oljeutsläpp uttömning av det oljeblandade
barlastvattnet måste ske före ankomsten till svenskt territorialvatten.
De oljemängder som på detta sätt utpumpas i Östersjön och Nordsjön
torde emellertid vara ringa.

Styrelsen fortsätter.

Emellertid kan, såsom av det ovan anförda framgår, åtminstone under
en övergångstid praktiska svårigheter uppkomma för vissa nu existerande
mindre fartyg, som av stabilitetsskäl nödsakas använda bränsletankarna
för intagande av erforderlig barlast. För att dessa fartyg skola kunna efterfölja
oljeskyddslagens förbud efter upphävande av det ifrågavarande undantaget
måste de antingen utrustas med separata barlasttankar eller med separatorer
eller andra oljeavskiljningsanordningar. Detta kan möjligen medföra
praktiska svårigheter av teknisk art. Sjöfartsstyrelsen avser att skyndsamt
utreda i vilken omfattning sådana anordningar erfordras och de tekniska
svårigheter som kan föreligga. Denna utredning torde kunna genomföras
till hösten.

Vad beträffar motionärernas förslag att annat svenskt fartyg än tankfartyg,
som använder sina bränsletankar jämväl såsom barlasttankar,
skall åläggas att vara utrustat med separator eller annan oljeavskiljare,
torde denna fråga automatiskt lösas vid genomförande av förslaget att upphäva
undantagsstadgandet i lagens 2 § b). Får ett fartyg ej utsläppa oljeförorenat
barlastvatten, står ingen annan möjlighet till buds än att avstå
från att förorena barlastvattnet eller att tillse att det renas före uttömning.
Någon särskild åtgärd i förevarande avseende torde därför icke vara påkallad.

Petroleuminstitutet framhåller att det är ett klart samhällsintresse, att
oljeutsläpp från fartyg hindras eller i varje fall starkt begränsas. De stora
svenska tankfartyg, som transporterar råolja och petroleumprodukter över
haven till Sverige, har överlag instruktion att icke utpumpa oljehaltigt
rengöringsvatten eller oljerester i Östersjön eller Nordsjön. För råoljetransporterna
uppges läget under senare tid helt ha ändrats genom införing
av »load-on-top-systemet», enligt
inblandas i nästa last av råolja.

För de små tankfartyg, som ombesörjer kusttrafiken med petroleumprodukter,
är »load-on-top-systemet» icke tillämpligt. De tekniska och ekonomiska
följderna för det mindre tonnaget av skärpta bestämmelser på detta
område synes det Institutet vanskligt att uttala sig om. Med tanke på den
stora betydelsen av att kusttrafiken icke hindras eller försvåras kan det
ifrågasättas, om icke den föreslagna skärpningen borde genomföras omedelbart
i fråga om nybyggda fartyg och först efter en tillräcklig övergångstid
för äldre fartyg, institutet har sig nämligen bekant, att vissa äldre kust -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966 15

fartyg torde sakna utrymmen och tekniska förutsättningar för inmontering
av oljeseparatorer. Möjligheterna i hamnarna att mottaga oljeförorenat
barlastvatten och oljerester kan också behöva förstärkas. Starka skäl talar
för att Sjöfartsstyrelsen — innan någon lagändring genomföres — erhåller
uppdrag att tillse, att de i hamnarna befintliga anordningarna fyller skäliga
krav på effektivitet och ekonomi, då detta i vissa fall är en förutsättning
för en förbättrad praxis på området.

Redareföreningen anför följande till stöd för sitt avstyrkande av motionen.

Av de torrlastfartyg, vilka trafikera svenska hamnar, torde det endast
vara ett mindre antal svenska, som måste använda sig av någon eller några
brännoljetankar för förande av vattenbarlast. Ur stabilitets- och trimsynpunkt
kan det dock vid vissa tillfällen vara nödvändigt att jämväl använda
tömma brännoljetankar för vattenbarlast. Inför förestående bunkring måste
givetvis dessa tankar länsas, men kan så jämväl bliva fallet i samband med
lastning, beroende på djupgåendeförhållandena i lastningshamnarna. Om
tillåtelse att uttömma barlastvatten ej föreligger utanför territorialvattengränsen,
måste således mottagningsanordningar finnas tillgängliga i samtliga
berörda hamnar, vilket ej är fallet. Föreningen har---framhållit

de svårigheter, som för närvarande föreligga att göra sig av med oljerester
och oljeförorenat barlastvatten.

Beträffande förslaget att torrlastfartyg skulle åläggas vara utrustat med
separator eller annan oljeavskiljare får föreningen framhålla, att, jämlikt
4 § oljeskyddslagen, sådan skyldighet redan föreligger för fartyg med en
bruttodräktighet av minst 500 ton. Praktiskt användbara separatorer med
tillräcklig kapacitet för avskiljning av olja ur barlastvatten torde ännu icke
vara allmänt förekommande.

Som föreningen vid upprepade tillfällen framhållit, kan det icke vara
rimligt att ensidigt ålägga svenska fartyg ytterligare, betungande utgifter,
så mycket mer som det övervägande antalet fartyg, vilka anlöpa svenska
hamnar och där problemet kan bli aktuellt, tillhöra utländska handelsflottor.
För dessa fartyg kommer en ändring i oljeskyddslagen ej att få
någon betydelse.

Utskottet

Förorening av havsvattnet genom oljeuttömning från fartyg medför i flera
olika hänseenden betydande skador och olägenheter. Särskilt uppmärksammade
är skadeverkningarna på sjöfågelbeståndet, men olägenheter åsamkas
även fisket genom nedsmutsning av redskap och båtar, varjämte oljebälten
som driver in mot kusterna gör stränderna otjänliga för bad och annat friluftsliv.

För att söka åstadkomma effektiva åtgärder till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja har ett internationellt samarbete med hl. a.
Sverige som deltagande nation ägt rum. Detta samarbete resulterade i den
år 1954 antagna konventionen på området. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen godkände 1956 års riksdag denna konvention som i huvudsak
innebär följande. Varje fördragsslutande stat skall tillse att dess fartyg

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

oavsett uppehållsort iakttar i konventionen angivna regler i syfte att motverka
oljeförorening. Förbud stadgas mot utsläpp av s. k. beständiga oljor
inom vissa förbjudna zoner. Bestämmelsen har fått sådan utformning att
vissa områden i Östersjön och Nordsjön faller utanför zonerna, ett förhållande
som av riksdagen ansågs otillfredsställande. Förbudet omfattar fartyg
om 500 bruttoregisterton och däröver, vilka fartyg skall vara försedda med
anordningar som hindrar brännolja eller tjock dieselolja att rinna ut i rännsten,
varifrån slagvattnet länsas ut i havet utan att först separeras. Vidare
skall i vissa större hamnar, som vederbörande stats regering har att själv
bestämma, finnas anläggningar för mottagande från fartyg av rester av
oljehaltigt barlast- och tankspolvatten. I Sverige har sex sådana anläggningar
inrättats.

På sätt vidare framgår av den ovanstående redogörelsen har under år
1962 beslutats vissa ändringar i 1954 års konvention. Härvid har bl. a. de
förbjudna zonerna på en del håll avsevärt vidgats, så att dessa bl. a. kommer
att omfatta även Östersjön och Nordsjön. Tongränsen för tankfartyg har
också sänkts från 500 till 150 bruttoregisterton, medan gränsen för andra
fartyg än tankfartyg bibehållits vid 500 ton. Därjämte har i konventionen
uttalats att medlemsstat bör göra konventionens regler tillämpliga även på
fartyg under de angivna tongränsema i den utsträckning det är rimligt och
möjligt med hänsyn till fartygens storlek och nyttjande samt till det slag
av bränsle som används.

Den reviderade konventionen träder i kraft tolv månader efter det att den
godkänts av två tredjedelar av medlemsstaterna. Ändringarna har ännu inte
godkänts av erforderligt antal stater; enligt senast erhållna uppgifter saknades
godkännande av tre nationer.

1954 års konvention aktualiserade genomförande av svensk lagstiftning
på området. I anslutning till Sveriges ratificering av oljeskyddskonventionen
utfärdades sålunda lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg (oljeskyddslagen), vilken lag trädde i kraft den 1 januari
1957. I 1 § oljeskyddslagen föreskrivs bl. a. att olja icke må uttömmas
från fartyg i vattenområde som utgör svenskt territorium samt att detta
förbud beträffande annat vattenområde skall äga tillämpning endast å
svenska fartyg om minst 500 bruttoregisterton inom område, som Konungen
bestämmer. Med stöd av denna fullmakt har Kungl. Maj :t genom kungörelse
den 2 maj 1958 med tillämpningsföreskrifter till oljeskyddslagen angivit
sådana områden i överensstämmelse med de enligt konventionen förbjudna
zonerna.

Även 1962 års konventionsändringar föranledde ändrad lagstiftning genom
lagen den 31 maj 1963 (nr 187). Sålunda infördes i 1 § andra stycket
oljeskyddslagen en bestämmelse att beträffande annat vattenområde än inom
svenskt territorium Konungen äger bestämma om förbud mot oljeutvinning
i fråga om svenska tankfartyg med en bruttodräktighet av minst 150 regis -

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

terton och andra svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton
eller beträffande vissa slag av sådana fartyg. Ikraftträdandet av bestämmelsen
har gjorts beroende av Kungl. Maj :ts beslut.

Då det för närvarande ter sig ovisst när konventionsändringarna kan väntas
träda i kraft har sjöfartsstyrelsen i skrivelse den 29 november 1965 till
Kungl. Maj :t föreslagit vissa författningsändringar i avvaktan på att konventionsändringarna
ratificeras i erforderlig utsträckning. Sålunda föreslås
att Kungl. Maj :t måtte förordna att nyssnämnda stadgande i 1 § andra
stycket oljeskyddslagen måtte träda i kraft, att ovannämnda kungörelse den
2 maj 1958 med tillämpningsföreskrifter till oljeskyddslagen måtte vidgas till
att omfatta svenskt tankfartyg med en bruttodräktighet av minst 150 registerton
samt att de förbjudna zonerna, som finns angivna i en till kungörelsen
fogad bilaga, matte utsträckas till att omfatta hela Nordsjön och Östersjön
med vikar. Framställningen bereds för tillfället inom Kungl. Maj :ts kansli.

Den förbättring på området som är att vänta om förevarande framställning
bifalles kommer emellertid, såsom motionärerna påpekar, icke att ha
avseende å torrlastfartygen. Enligt 2 § b) oljeskyddslagen får uttömning
nämligen ske i fråga om olja från fartyg, som ej är tankfartyg, då fartyget
är på väg till hamn utan föreskriven mottagningsanläggning. Visserligen
finns i paragrafen en bestämmelse om att sådan uttömning skall ske så långt
från land som omständigheterna medger, men denna regel innebär enligt
motionärerna ingen tillfredsställande modifikation. För att helt förhindra
utsläpp från torrlastfartygen föreslår nu motionärerna på ovan närmare
redovisade skäl att riksdagen måtte föreslå Kungl. Maj :t att föranstalta
om sådan ändring i oljeskyddslagen att undantagsstadgandet i 2 § b) oljeskyddslagen
utgår och att annat fartyg än tankfartyg som använder sina
brännoljetankar även som vattenbarlasttankar åläggs att vara utrustat med
separator eller annan oljeavskiljare.

Riksdagen uttalade föregående år att om konventionsändringarna inte
ratificerades av erforderligt antal stater inom rimlig tid Kungl. Maj :t
borde för de svenska fartygens del överväga ett utfärdande av de med
ändringarna avsedda förbuden såvitt gällde Östersjön och Nordsjön. Eftersom
ändringarna ännu ej ratificerats av tillräckligt antal stater är det med
tillfredsställelse utskottet hälsar sjöfartsstyrelsens framställning i ämnet.
Såsom motionärerna framhåller kommer emellertid verkan av de däri föreslagna
bestämmelserna alt i någon mån förtas genom att torrlastfartygen
fortfarande avses få rätt att tömma olja även på förbjudet vatten i det fall
fartygen är på väg till hamn utan oljemottagningsanläggning. Enligt vad som
framkommit vid remissbehandlingen torde ett slopande av förevarande undantagsstadgande
icke medföra några nämnvärda nackdelar beträffande
nya eller större, äldre torrlastlartyg. De sistnämnda fartygen torde numera
enligt vad sjöfartsstyrelsen uppger ha skilda brännolje- och barlasttankar
och även i regel vara utrustade med separatorer. Och nya fartyg kan givet -

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

vis utrustas på dylikt sätt. Vad härefter gäller äldre torrlastfartyg av mindre
storlek är bl. a. sjöfartsstyrelsen, som eljest är positiv till motionen, mer
tveksam. Anledningen härtill är att bränsletankarna i dessa fartyg ibland
utnyttjas av stabilitetsskäl som barlasttankar och barlastvattnet med oljerester
utpumpas därvid i vattnet före bunkring eller lastning. Praktiska svårigheter
anses möjligen kunna föreligga alt utrusta dessa fartyg med separata
barlasttankar eller med separatorer eller andra oljeavskiljningsanordningar.
Vidare ifrågasätts från naturvårdsnämndens sida om icke mottagningsanläggningar
bör inrättas i flera hamnar. Sjöfartsstyrelsen avser emellertid
att verkställa en utredning rörande omfattningen av de reningsanordningar
som behövs och de tekniska svårigheter som är förenade med
anbringandet av dessa, varjämte styrelsen följer frågan om behovet av
mottagningsanläggningar i hamnarna.

Enligt utskottets mening ger det anförda vid handen att nya eller större,
äldre torrlastfartyg utan nämnvärd olägenhet bör kunna underkastas de
av motionärerna föreslagna bestämmelserna. Vad gäller de mindre torrlastfartygen
torde frågan dock inte kunna avgöras utan att sjöfartsstyrelsen i
enlighet med sitt åtagande verkställer nämnda utredning i fråga om reningsanordningarna
m. m. och i samband därmed klarlägger frågan om nuvarande
antal mottagningsanläggningar är till fyllest. Då det bl. a. med hänsyn härtill
inte är möjligt för utskottet att i detta sammanhang närmare ta ställning till
förevarande spörsmål torde det böra ankomma på Kungl. Maj :t att i samband
med prövningen av sjöfartsstyrelsens framställning, mot bakgrund
av vad utskottet ovan anfört, överväga de av motionärerna framförda förslagen.

Vad sålunda anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionen II: 396.

Stockholm den 21 april 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson, Erik Jansson, NilsEric
Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson, Gunnar Pettersson*, Lidgard
och Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg*, fru
Torbrink*, herrar Grebäck*, Hedin*, Svanberg och From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 66
614681