Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

1

Nr 32

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa preskriptionsbestämmelser
i vattenlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren av herr Wikberg och
nr 135 i andra kammaren av herr Larsson i Norderön.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att de lagrum i vattenlagen, som
innefattar bestämmelser om oförutsedd skada, ändras så att klart uttryck
ges för att regeln om tioårig preskription icke gäller».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen 1: 96.

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat yttranden från vattenöverdomstolen och statens vattenfallsverk.
På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av
Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges advokatsamfund och Riksförbundet
Landsbygdens folk.

Gällande bestämmelser

Rätten att utföra arbeten för byggande i vatten till men för annan är i
regel beroende av vattendomstols eller synmäns tillstånd. Med byggande i
vatten förstås enligt motiven till vattenlagen varje anläggning eller åtgärd
av mera stadigvarande natur, som berör ett vattenområde, oavsett det ändamål
som avses med anläggningen eller åtgärden. Förutsättningarna för att
tillstånd skall kunna erhållas till byggande i vatten anges i 2 kap. 2—41 §§
vattenlagen. Genom stadgande i 2 kap. 38 § nämnda lag har åtskilliga arbeten
i vatten som sker huvudsakligen för vissa speciella ändamål undantagits
från de allmänna bestämmelserna och i stället underkastats särskilda regler
i andra delar av vattenlagen. Anläggande av vattentäkt, varmed förstås anläggning
för tillgodogörande av grundvatten, behandlas i 2 kap. 42—68 §§,
vattenreglering i 3 kap., allmän farled i 5 kap., allmän flottled i 6 kap., torrläggning
av mark i 7 kap. samt avledande av kloakvatten och industriellt
avloppsvatten i 8 kap. Genom hänvisning till de allmänna bestämmelserna
om byggande i vatten har dessa i betydande utsträckning gjorts tillämpliga
även i fråga om de specialreglerade områdena. I sammanhanget må anmärkas
alt medan särbestämmelser meddelats för tillgodogörande av grund 1

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 9 and. Nr 32

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

vatten för vattenförsörjningsändamål gäller beträffande bortledning av ytvatten
för samma ändamål de allmänna bestämmelserna.

Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande att bygga i vatten,
skall enligt 11 kap. 62 § 1 mom. vattenlagen utslaget innehålla noggranna
bestämmelser om de villkor, som må vara behövliga för tillgodoseende av
allmän och enskild rätt, däribland den ersättning som skall utgå till följd
av företaget, i den mån ej prövning därav jämlikt 9 kap. 47 § samma lag
göres beroende på särskild talan eller bestämmelser därom skall träffas i
den för expropriation stadgade ordningen. I regel får åtgärd till förfång för
annan icke vidtagas, innan föreskriven ersättning guldits (9: 66). I sammanhang
med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande
av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen
medgives, skall enligt 11 kap. 63 § samma lag vattendomstolen vidare
bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken arbetet skall
vara fullbordat.

Rättsverkan av ett lagakraftvunnet beslut är såvitt angår bl. a. ersättningsfrågan
i viss mån begränsad. Enligt 2 kap. 24 § första stycket vattenlagen
gäller sålunda att där genom byggnad, som verkställts i enlighet med
sådant beslut, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse
med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets
meddelande icke förutsetts av vattendomstolen, den som lider skadan eller
intrånget äger framställa anspråk på ersättning. För att kunna upptagas
till prövning skall sådant anspråk anmälas hos domstolen inom fem år
eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen kan ha föreskrivit i
sitt utslag. Tiden räknas från utgången av den för byggnadens fullbordande
eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada
eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, må jämlikt lagrummets
andra stycke inom samma tid talan föras om meddelande av sådana
ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet och vidtagande på
ägarens bekostnad av sådana förändringar i byggnadens anordnande, som
utan att förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig
olägenhet är ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan
eller intrånget för framtiden. Talan enligt andra stycket anhängiggöres
genom stämning till vattendomstolen.

Till belysande av stadgandets innebörd återges följande uttalande ur
af Klintberg, Om byggande i vatten enligt 2, 3 och 5 kap. vattenlagen (s.
131 f).

Stadgandets förarbeten ge---vid handen, att ersättning för oförut sedd

skada skall kunna utgå icke endast då domstolen i byggnadsmålet helt
förbisett frågan, huruvida skada i det ifrågavarande hänseendet vore att
befara. Oförutsedd skada i lagrummets mening torde föreligga även då domstolen
haft sin uppmärksamhet riktad på saken men därvid gjort en felbedömning
antingen på det sätt att den — som det efteråt visat sig felaktigt
— ansett att ingen skada alls skulle uppkomma och därför ogillat ett fram -

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

ställt ersättningsanspråk eller ock så att den bedömt skadan som mindre än
den i verkligheten blivit, i vilket fall ersättning utdömts med alltför lågt
belopp. Det bör emellertid framhållas, att felaktigheten i domstolens tidigare
bedömning måste ha hänfört sig till uppkomsten eller omfattningen av
skadan. Den omständigheten att en skada, som till hela sin omfattning
beaktats i byggnadsmålet, däri åsatts ett för lågt värde medför icke rätt till
omprövning enligt 2: 24.

I fråga om de specialreglerade företagen för byggande i vatten meddelas
bestämmelser om talan rörande oförutsedd skada av vattentäkt i 2 kap. 51 §,
av torrläggningsföretag 7 kap. 57 § samt av avloppsföretag i 8 kap. 40—
42 §§. Bestämmelserna rörande vattentäkt och avloppsföretag avviker i vissa
hänseenden från 2 kap. 24 §. Sålunda kan beträffande vattentäkt den längsta
tid, inom vilken talan om oförutsedd skada kan föras, av vattendomstolen
förlängas ända till 20 år. Detta har enligt motiven (se SOU 1937: 35 s. 78)
ansetts påkallat, enär det kan dröja någon tid innan ett tillstånd att tillgodogöra
grundvatten till fullo utnyttjas. Innan så skett och ytterligare åtminstone
något år förflutit kan i allmänhet icke ens för år med normal
vattentillgång bedömas, i vilken omfattning vattentäkten vållat oförutsedd
skada. Härtill kommer enligt motiven att, sedan vattentäkten till fullo tagits
i bruk, tillfälle även bör givas att under torrår konstatera, vilka verkningar
vattentäkten medför.

Vad angår avloppsföretag gäller enligt 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen
att föreskrift rörande villkoren för utsläpp av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde efter
det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest
väsentligt ändrade förhållanden inträtt må av vattendomstolen ändras efter
ty skäligt finnes. Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet,
som vid beslutets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen enligt
lagrummets andra stycke också meddela ändrade föreskrifter, som är ägnade
att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten för framtiden.
Vid tillkomsten av bl. a. förevarande bestämmelse anförde föredragande
departementschefen följande (prop. 45/1941 s. 132).

Det är synbarligen förenat med viss risk att åt beslut, varigenom tillätes
att kloakvatten eller industriellt avloppsvatten utsläppes i en recipient, tillerkänna
bindande verkan, såtillvida att det skulle befria från skyldighet
att vidtaga ändrade eller ytterligare åtgärder till motverkande av förorening.
De sakkunniga ha med rätta framhållit, att det måste anses utgöra en naturlig
förpliktelse för såväl samhällen som enskilda att — även om en gång
prövning enligt vattenlagen förevarit — framdeles förbättra sina anordningar
för sådant ändamål allt efter teknikens framsteg på området. De åtgärder
till motverkande av förorening som i olika fall kunna komma att
föreskrivas måste också bliva av synnerligen växlande natur. Detta är givetvis
av stor betydelse för frågan i vad mån ytterligare åtgärder skäligen kunna
fordras. Den som vid viss tidpunkt berättigats alt utsläppa avloppsvatten
utan att behöva vidtaga mer än kanske mycket enkla åtgärder, t. ex. av det

lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sa/nl. .‘I and. Nr .12

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

skälet att några motstående intressen av betydelse då ej funnos, har icke
anledning förvänta, att lian för all framtid skall slippa lika lindrigt undan.
Däremot kan den som vid en viss tidpunkt vidtagit dyrbara och då förstklassiga
anordningar icke skäligen förpliktas att vidtaga nya kostsamma
åtgärder för samma ändamål, innan han haft rimlig tid att amortera kostnaderna
för de förra.

I fråga om rätt till ersättning för skada eller intrång genom förorening av
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten gäller enligt 8 kap. 30 och 35 §§
vattenlagen att ersättning endast utgår om olägenheten är av någon betydelse
och ej med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas. Kan
ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättningen
för framtiden bestämmas enligt reglerna i 9 kap. vattenlagen, om det påfordras
å någondera sidan. Har ersättningen därvid bestämts att utgå medelst
årlig avgift till visst belopp, utgör enligt 8 kap. 41 § första stycket vattenlagen
beslutet icke hinder för vattendomstolen att, i samband med beslut
om nya eller ändrade föreskrifter till motverkande av förorening eller
då eljest ändrade förhållanden inträtt, meddela sådana ändrade bestämmelser
rörande ersättningen och sättet för dess utgående, som föranledes
därav. Har ersättning för skada eller intrång, som nu sagts, ej bestämts genom
uppskattning på förhand, står det den skadelidande enligt lagrummets
andra stycke fritt att föra talan om ersättning i den ordning som
ill kap. vattenlagen stadgas för stämningsmål.

Beträffande tillämpningen av lagrummets första stycke må anmärkas att
rätten att påkalla ändrade bestämmelser, som bestämts att utgå medelst
årlig avgift, icke är förbehållen endera av parterna, ersättningsgivaren och
ersättningstagaren (se prop. 45/1941 s. 133). Av motiven (se SOU 1939: 40
s. 165) framgår vidare att sådan talan som avses i andra stycket icke har
karaktären av talan om oförutsedd skada.

I 8 kap. 42 § vattenlagen meddelas slutligen bestämmeser om talan rörande
annan oförutsedd skada än som avses i 40 §. Dessa bestämmelser överensstämmer
med stadgandena i 2 kap. 24 § vattenlagen. Som framgår av prop.
45/1941 s. 133 är här fråga om oförutsedd skada i annat hänsende än genom
förorening.

Föreskrifter om förfarandet vid anmälan om anspråk på ersättning för
oförutsedd skada meddelas ill kap. 68 § vattenlagen. Sådan anmälan skall
göras skriftligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ett
exemplar tillställes genom vattenrättsdomarens försorg ägaren av den vattenbyggnad
eller anläggning, varom fråga är. Efter utgången av den tid,
inom vilken ersättningsanspråk må anmälas, skall vattendomstolen sammanträda
för prövning av behörigen anmälda anspråk. När skäl därtill förligger,
kan anspråken dock prövas före utgången av nämnda tid. Förfarandet
i de fall, då talan om oförutsedd skada skall anhängiggöras genom
stämning, överensstämmer i allt väsentligt med rättegången i tvistemål.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966 5

Om talan angående oförutsedd skada anhängiggöres efter utgången av
den för sådan talan föreskrivna tiden, föreligger rättegångshinder.

Enligt bestämmelser i lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering skall anspråk på ersättning för
skada eller intrång, som icke förulsetts av vattendomstolen, for att kunna
upptagas till prövning anmälas inom tern år från det tiden för tillståndet
— högst tre år — gått till ända. Efterföljes tillfällig reglering av företag
enligt vattenlagen, må anspråk med anledning av den förra reglei ingen
framställas inom den tid, som bestämmes enligt 2 kap. 24 § samma lag.

Genom lagstiftning år 1962 (prop. 200/1962; L''U 45/1962; rskr. 400/1962)
ersattes 1939 års lag med en ny beredskapslag om vissa åtgärder för utnyttjande
av vattenkraft vid krig in. m. Övergångsbestämmelserna medger dock
förlängning av löpande tillstånd enligt 1939 års lag. Jämlikt 12 § 1962 äis
lag skall anspråk på ersättning för skada, förlust eller intiång, som icke
förutsetts av vattendomstolen för att kunna upptagas till provning anmälas
inom fem år eller den längre lid, högst tolv år, som vattendomstolen må ha
föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet — högst tre år — eller, om
nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Etterföljes företag enligt
1962 års lag av företag, vartill tillstånd meddelats enligt vattenlagen, må
anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid, som
bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Av intresse i förevarande sammanhang är jämväl bestämmelserna i 11
kap. 66 § vattenlagen. I 1 mom. föreskrives sålunda att vattendomstolen
må, när företagets snara genomförande är angeläget eller eljest synnerliga
skäl därtill prövas föreligga, till särskilt avgörande upptaga frågan om företagets
tillåtlighet samt, om företaget finnes tillåtligt, meddela tillstånd tdl
erforderliga arbeten. Vidare gäller enligt 2 mom. att vid meddelande av tillstånd
till företag enligt vattenlagen vattendomstolen kan, där verkningarna
av företaget i visst hänseende icke med erforderlig säkerhet kan förutses,
utan hinder av vad i 11 kap. 62 § vattenlagen finnes stadgat i avbidan på
erfarenhetens rön uppskjuta frågor om de föreskrifter, som i denna del
erfordras angående ersättning eller annat (första stycket). I samband med
beslut om uppskov, som nu sagts, iskall vattendomstolen, såvitt angår skada,
förlust eller intrång, som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet,
meddela erforderliga bestämmelser angående ersättning eller om vidtagande
av åtgärd till skydd för den skadelidande (andra stycket). Avgörande av
målet i den uppskjutna delen skall äga rum så snart ske kan. Ersättning
må därvid ej bestämmas till lägre belopp än som utgått eller skolat utgå
på grund av provisoriska bestämmelser (tredje stycket). I momentets fjärde
stycke föreskrives att säkerhet skall ställas för vissa ersättningsbelopp i den
uppskjutna delen.

Enligt 9 § 1962 års lag äger vattendomstolen vid meddelande av tillstånd
till företag enligt lagen, där det kräveis för all undvika dröjsmål med förelagd,
uppskjuta frågan om de föreskrifter som erfordras angående ersätt -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

ning, avgifter eller annat. Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra,
tredje och fjärde styckena vattenlagen skall därvid äga motsvarande tilllämpning.

Såvitt angår vattenregleringsföretag av sådan omfattning, att regleringsavgift
ntgår enligt reglerna i 4 kap. 14 § vattenlagen föreligger möjlighet att
erhålla gottgörelse för skador, även om den i 2 kap. 24 § vattenlagen stadgade
anmälningstiden utgått. Bestämmelser härom lämnas i kungörelsen
den 2 oktober 1953 angående indrivningen och användningen av vissa med
anledning av företag i vatten utgående avgifter (§§ 7—10).

De allmänna preskriptionsreglerna återfinnes i preskriptionsförordningen
av den 4 mars 1862. Föremål för preskription jämlikt nämnda förordning
är »fordran hos annan i penningar, eller vad det är». Verkan av inträdd
preskription är att borgenären »have sin talan emot gäldenären förlorat».

Preskriptionstiden är tio år och räknas från fordringens tillkomst. Såsom
preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida anges i förordningen
»stämning» och »lagsökning», varmed likställes skriftligt eller muntligt
krav, tillkännagivande av fordringen och erinran. Preskriptionsavbrott kan
jämväl ske genom att gäldenären erkänner skulden, uttryckligen eller genom
kapitalavbetalning eller räntelikvid. När preskriptionsavbrott inträffat,
börjar en ny tioårig preskriptionstid att löpa.

Den allmänna preskriptionstiden gäller i princip för alla slag av fordringsrätter.
I fråga om utomobligatoriskt skadestånd anses preskriptionstiden
löpa från tidpunkten för den skadegörande handlingen även om skadan
skulle visa sig först senare. Preskriptionsförordningen förutsätter emellertid
att specialregler om preskription kan gälla för vissa slag av fordringar.

Anmälan till vattendomstol av ett anspråk på ersättning för oförutsedd
skada medför icke i och för sig att tioårspreskriptionen avbrytes. Detta sker
först sedan ett exemplar av anmälningsskriften i enlighet med föreskriften
i 11 kap. 68 § första stycket vattenlagen översänts till företagets ägare samt
mottagits av denne. Någon tid inom vilken översändandet skall ske har icke
angivits i lagrummet, men i praxis sker detta snarast möjligt.

Av förestående redogörelse framgår således, att ersättningsanspråk på
grund av skada genom byggande i vatten m. m. synes kunna preskriberas
dels under den tid den skadelidande jämlikt reglerna om oförutsedd skada
är bevarad vid sin rätt att anmäla skadan för prövning, dels ock under den
tid vattendomstolen uppskjutit avgörandet av viss eller vissa skadefrågor
i avbidan på erfarenhetens rön.

Motionerna

Motionärerna framhåller, att föreskrifterna om viss anmälningstid för
oförutsedd skada i vattenmål måste verka vilseledande för många sakägare,
därest regeln om tioårig fordringspreskription gäller utan hänsyn till att

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

tiden för anmälan om oförutsedd skada ofta är längre än tio år från skadans
uppkomst. Motionärerna anser lagreglernas utformning i denna del
vara oklar och önskar sådan ändring av nämnda lagrum i vattenlagen, att
det tydligt framgår att regeln om tioårig preskription inte gäller för oförutsedda
skador i vattenmål.

Frågans tidigare behandling

Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet om risk för rättsförluster
på grund av fordringspreskription för oförutsedda skador i vattenmål uppmärksammades
vid behandlingen av motioner år 1963 angående vissa anspråk
enligt vattenlagen (L3U 31/1963). I sitt remissvar erinrade vattenöverdomstolen
om detta problem och vissa tolkningssvårigheter vid tillämpningen
av bestämmelserna om oförutsedd skada. Vattenöverdomstolen ansåg
på grund därav en översyn av vattenlagens regler om tiden och sättet
för anmälan av anspråk i anledning av oförutsedd skada vara motiverad.
1 sitt utlåtande förutsatte tredje lagutskottet att spörsmålet vid lämpligt tillfälle
blir föremål för erforderlig utredning. Utskottet fann inte att något
riksdagens ställningstagande till frågan erfordrades i dåvarande sammanhang.

Vad gäller reglerna om preskription av fordran avgavs i december 1956
betänkandet »Fordringspreskription m. m.» (SOU 1957: 11) av den år 1951
för översyn av bestämmelserna tillkallade sakkunnige. I förslaget hade som
huvudregel bibehållits den tioåriga preskriptionen men för de flesta av det
dagliga livets fordringar, däribland fordran på skadestånd utanför kontraktsförhållanden,
föreslogs en förkortning av preskriptionstiden till tre
år. Enligt förslaget räknades vidare preskriptionstiden i allmänhet från fordringens
förfallodag men för utomobligatoriska skadeståndsfordringar från
den dag, då den ersättningsberättigade fick kännedom om eller med iakttagande
av skälig aktsamhet borde ha fått kännedom om skadan och den för
skadan ansvarige. Skadeståndsanspråket skulle dock alltid vara preskriberat
efter 20 år från skadans uppkomst. Förslagets bestämmelser om preskriptionsavbrott
avvek från gällande rätt så till vida, att enskilda krav och därmed
jämförliga åtgärder avsågs icke vidare skola verka preskriptionsavbrytande.
Preskriptionsavbrott kunde enligt förslaget ske — förutom genom
gäldenärens erkännande — i princip endast genom sådana åtgärder av borgenären,
som krävde offentlig myndighets medverkan. Det krävdes vidare
enligt förslaget, att en av borgenären till preskriptionens avbrytande vidtagen
åtgärd skulle fullföljas till positivt resultat. Avstannade det av borgenären
igångsatta förfarandet dessförinnan, avsågs åtgärdens preskriptionsavbrytande
verkan skola gå förlorad, vilket medförde att ny preskriptionstid
icke började löpa; under vissa förutsättningar både dock borgenären medgivits
en t il läggsfrist, översynen av bestämmelserna verkställdes i samarbete

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

med delegerade från våra nordiska grannländer och förslag om en lagstil tning
av i allt väsentligt samma innebörd framlades samtidigt i alla de berörda
länderna. Förslagen blev föremål för remissbehandling. Eftei överläggningar,
som i september 1961 ägde ruin mellan de nordiska kontaktmännen
för lagsamarbete (Nordiska rådet 10:e sessionen sid. 912), beslöts
emellertid att rekommendera de nordiska justitieministrarna att låta saken
bero på det samnordiska planet. I Nordiska rådet väcktes därefter i maj
1964 medlemsförslag om gemensam nordisk preskriptionslagstiftning. Häri
föreslogs att rörande preskription av fordran skulle bestämmelser om en
allmän tio års preskriptionstid och en kortare tre års preskriptionstid för
det dagliga livets fordringar införas. I båda fallen skulle preskriptionstiden
räknas från fordringens förfallodag. Avbrott beträffande den kortare preskriptionstiden
skulle enligt medlemsförslaget kunna ske endast genom
anhängiggörande av talan, medan avbrott i fråga om den längre tiden skulle
kunna ske genom erinran om fordringen. Vid behandlingen av förslaget i
Nordiska rådets juridiska utskott fann utskottet det motiverat att genomföra
en ensartad nordisk lagstiftning på ifrågavarande område. Utskottet
underströk för sin del behovet och betydelsen av att klara och enkla preskriptionsregler
utarbetas och förutsatte att man på detta rättsområde kunde
uppnå enighet. Enligt utskottets uppfattning borde lagstiftningen i föreliggande
fall utgå från två olika preskriptionstider — en längre på tio år och
en kortare för det dagliga livets krav. Utskottet, som ansåg att det skulle
komma att krävas noggranna överväganden innan man kom fram till en gemensam
nordisk lagstiftning på rättsområdet, fann det riktigast att man
icke i rekommendationen tog ställning till vilka rättsregler som skulle gälla
beträffande beräknandet av preskriptionstiden och avbrytandet av preskriptionen.
Utskottet föreslog att Nordiska rådet måtte antaga följande rekommendation.

Nordiska rådet hemställer till regeringarna att genomföra en gemensam
nordisk lagstiftning om preskription av fordran baserad på en längre allmän
preskriptionstid på tio år och en kortare frist för preskription av det
dagliga livets krav.

Rekommendationen antogs av Nordiska rådet den 15 februari 1965.

Vid 1965 års riksdag behandlades en motion, vari hemställdes om utredning
och förslag i syfte att förkorta den allmänna preskriptionstiden från
tio till fem år. Första lagutskottet avstyrkte motionen under hänvisning till
att arbetet med sådan lagstiftning, som rekommenderats av Nordiska rådet,
redan påbörjats enligt vad utskottet erfarit (L’U 19/1965).

Remissyttrandena

Vattenöverdomstolen, Sveriges advokatsamfund och Riksförbundet Landsbygdens
folk tillstyrker bifall till motionerna medan statens vattenfallsverk
och Svenska vattenkraftföreningen avstyrker bifall.

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

Vattenöverdomsitolen aniför bl. a. följande.

Den sakägare som ställt sig vattendomstolens föreskrifter till efterrättelse
utgår sannolikt från att han därmed gjort vad på honom ankommer och
det måste vara för honom svårbegripligt att hans anspråk likväl kan bli bemött
av invändning om preskription.

Även om en oförutsedd skada uppträder relativt snart efter påbörjandet av
företaget är det förståeligt om sakägaren icke omedelbart anmäler sitt ersättningsanspråk.
I många fall, särskilt om flera olika företag blivit utförda
i ett vattendrag, kan det vara svårt att avgöra vilket företag som vållat
skadan. Sakägaren kanske också vill dröja med sin anmälan för att få tid
att förvissa sig om att skadan icke blir större. Därtill kommer den omständigheten
att ersättningsanspråket enligt 11 kap. 68 § andra stycket vattenlagen
normalt ändå icke blir prövat förrän anmälningstiden gatt ut.

Tillämpning av de allmänna preskriptionsbestämmelserna kan emellertid
aktualiseras även i en annan situation. Om verkningarna av ett företag i
något hänseende icke kan förutses med erforderlig säkerhet kan vattendomstolen
enligt 11 kap. 66 § 2 inom. vattenlagen uppskjuta ersättningsfrågan i
avbidan på erfarenhetens rön. Detta förfarande är vanligt vid större företag
när fråga är bl. a. om fiske, erosion och virkesutdrivning. Prövotidens
längd kan — men behöver ej — bestämmas i uppskovsbeslutet. Oavsett om
bestämd prövotid angivits i beslutet eller ej brukar avgörandet av den uppskjutna
frågan icke ske förrän lång tid, ofta 15—20 år, efter beslutet. Skaderegleringen
avser därvid även gången tid. Liksom vid prövningen av oförutsedda
skador kan vid denna skadereglering föreligga yrkande om ersättning
för skada, vars orsak ligger mer än tio år tillbaka i tiden och därför kan
föranleda till invändning om preskription. Att sådan invändning i vissa fall
kan göras när det gäller uppskjutna skadefrågor är minst lika otillfredsställande
som att den kan göras i fråga om oförutsedda skador.

Vattenöverdomstolen tillstyrker att gällande bestämmelser ändras så, att
reglerna om allmän preskription icke blir tillämpliga i ovannämnda skaderegleringsfall.
Ändringen bör enligt vattenöverdomstolens mening vidtas i
preskriptionsförordningen.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att något reellt intresse ej synes
föreligga av att på de områden, där de speciella vattenrättsliga preskriptionsreglerna
gäller, därutöver även bestämmelserna om tioårig preskription
skall gälla. Att det för ett och samma ersättningsanspråk samtidigt gäller
preskriptionsregler av olika innebörd är enligt samfundets mening tvärtom
ägnat att hos berörda sakägare skapa förvirring och innebär betydande risk
för rättsförlust.

Statens vattenfallsverk och Svenska vattenkraftföreningen åberopar en
inom Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan upprättad promemoria, i
vilken bl. a. anföres.

Reglerna om den tioåriga preskriptionen äro att hänföra till vad som på
civilrättslig grund bestämmer förutsättningarna för en skadeståndsfordrans
bestånd, oavsett huruvida fråga är om ett vattenrättsligt eller ett allmänt
privaträttsligt förhållande. Vattenlagen synes göra avsteg från eller utesluta

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

tillämpning av allmänt gällande privaträttsliga regler endast då så framgår
av uttryckligt stadgande.

Vattendomstolarna äro av vattenlagen ålagda en omfattande officialprövning
som innebär att de bl. a. för den skadereglering som bedrives för
idrifttagningen av en anläggning dvs. till den tidpunkt då en skada vanligen
först kan inträda själva skola sörja för att utredningen blir fullständig och
att avgöra frågor oberoende av om skadelidande ställt yrkande eller ej. I
varje fall under senare 10-talet år har i takt med vattendomstolsorganisationens
utbyggnad denna skadereglering fått en noggrannhet och en omfattning,
som endast i få undantagsfall lämnar utrymme för att skada icke
skulle vara förutsedd.

Motionärernas önskemål om att preskriptionslagens regler skola sättas ur
kraft i fall av förevarande art synes icke ur sakägarsynpunkt särskilt angeläget.
Oförutsedda skador torde tämligen genomgående ha karaktären av
årligen eller med längre intervaller återkommande skador. Vad en fastighetsägare
går förlustig genom att icke anhängiggöra sin talan, förrän mer
än 10 år förflutit från dess inträffande, blir alltså endast ersättning för
skada för de år, som ligga mer än 10 år tillbaka i tiden. I övrigt är talerätten
bevarad. Att avbryta preskriptionen genom att rikta krav på ersättning
mot den skadevållande bör vara naturligt, i och med att skada inträffar.
Skulle förhållandena vara sådana att skadan är av engångsnatur
eller blott uppträder under de allra första åren av en anläggnings tillvaro,
dvs,, den tidsrymd, som täckes av vattenlagens talemöjlighet men ligger mer
än 10 år tillbaka i tiden, bör det ej vara att ställa för störa anspråk på den
skadelidande, att han inom en 10-årsperiod gör anmälan om skadan.

Med angivna utgångspunkter synes skäl icke föreligga att nu med begränsad
giltighet i vattenlagen införa en speciell bestämmelse, innebärande undantag
från en generellt verkande regel av central privaträttslig betydelse.

Utskottet

För flertalet företag enligt vattenlagen, bl. a. byggande i vatten, anläggande
av vattentäkt samt vattenreglering, är rättsverkan av en lagakraftvunnen
dom, varigenom lämnats tillstånd till företaget, i viss mån begränsad.
Den som på grund av företaget lider skada eller intrång, som inte förutsetts
av vattendomstolen i domen, äger nämligen framställa anspråk på
ersättning genom anmälan hos domstolen inom fem år eller den längre tid,
för vattentäkt högst tjugo år och för övriga företag högst tolv år, som vattendomstolen
kan ha föreskrivit i domen. Tiden räknas från utgången av
den i domen fastställda byggnadstiden för företaget, vilken i regel ej överstiger
tio år.

Vattendomstolen äger dessutom vid meddelande av tillstånd till företag
enligt vattenlagen jämlikt 11 kap. 66 § 2 mom. samma lag uppskjuta
avgörandet av skadefrågor i avbidan på erfarenhetens rön, då verkningarna
av företaget i visst hänseende inte kan förutses med erforderlig säkerhet.

Sakägare som anmäler anspråk på ersättning för oförutsedd skada eller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

11

yrkar ersättning för skada, som omfattas av beslut om uppskov med avgörandet,
kan mötas av invändning om att preskription inträtt. Den skadelidande
har nämligen på grund av de allmänna preskriptionsbestämmelserna
förlorat sin talan mot den för skadan ansvarige, därest skadeståndsanspråket
uppkommit mer än tio år innan företagets ägare erhållit del av
kravet på ersättning. Detsamma gäller, om tio år förflutit efter det att preskriptionen
avbrutits genom en åtgärd och ingen ny åtgärd vidtagits för att
avbryta preskriptionen.

Motionärerna framhåller, att föreskrifterna om viss anmälningstid för
oförutsedd skada i vattenmål måste verka vilseledande för många sakägare.
De anser lagreglernas utformning i denna del vara oklar och föreslår sådan
ändring av ifrågavarande lagrum i vattenlagen, att det tydligt framgår
att regeln om tioårig preskription inte gäller för oförutsedda skador i vattenmål.

Som framgår av redogörelsen ovan har Nordiska rådet den 15 februari
1965 antagit en rekommendation, vari rådet hemställer till regeringarna
att genomföra en gemensam nordisk lagstiftning om preskription av fordran
baserad på en längre allmän preskriptionstid på tio år och en kortare
frist för preskription av det dagliga livets krav. För Sveriges del bereds frågan
för närvarande inom Kungl. Maj :ts kansli.

Av de remissinstanser som tillstyrkt bifall till motionerna har vattenöverdomstolen
föreslagit att gällande bestämmelser ändras så att reglerna
om allmän preskription inte blir tilllämpliga i ovannämnda skaderegleringsfall.
Ändringen bör enligt vattenöver domstolens mening vidtas i preskriptionsförordningen.

Utskottet finner det vara angeläget att undanröja den risk för rättsförlust,
som föreligger genom att skadeståndsanspråk kan preskriberas under
den tid en sakägare är bevarad vid rätten att anmäla oförutsedd skada. I
den mån preskriptionsinvändning kan tänkas ske under prövotid för uppskjutna
skadefrågor i vattenmål, ifrågasätter utskottet även lämpligheten
av preskriptionsregler för de uppskjutna skadorna under denna tid. Utskottet
förutsätter att hithörande frågor övervägs vid det pågående arbetet
med översyn av preskriptionslagstiftningen inom Kungl. Maj :ts kansli. Vad
sålunda anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av
motionerna I: 96 och II: 135.

Stockholm den 14 april 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966
Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson, Paul Jansson*, Lidgard
och Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Hedin, Persson i Tandö, Tobé*, Hammarberg och Elmstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM l%6 660032