Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966
1
Nr 29
Utlåtande i anledning av väckta motioner om uppskov med omläggningen
till högertrafik.
Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen
a) nr 398 i andra kammaren av herr Nyberg, i vilken motion hemställes
»att riksdagen måtte besluta att uppskjuta omläggningen till högertrafik
från den 3 september 1967 till motsvarande tidpunkt 1969, samt att riksdagen
måtte — därest yrkandet om uppskov bifalles — i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära en samlad översyn av vägtrafiklagstiftningen och att
därav föranledda förslag föreläggs riksdagen i god tid före trafikomläggningen»,
b) nr 599 i första kammaren av herr Åkerlund och nr 733 i andra kammaren
av herrar Ringaby och Magnusson i Borås, i vilka motioner, som är
likalydande, hemställes »att omläggningen till högertrafik framflyttas till
lämplig dag år 1968», samt
c) nr 734 i andra kammaren av herr Rubin, i vilken motion hemställes
»att riksdagen måtte uttala att den av Kungl. Maj :t fastställda övergången
till högertrafik av skäl som i motionen framförts bör senareläggas».
Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 11:398, 11:733 och
II: 734.
över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens
trafiksäkerhetsråd samt statens högertrafikkommission. På begäran av
utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande och Svenska vägföreningen.
Frågans tidigare behandling m. m.
I Sverige utfärdades den första förordningen om automobiltrafik den
21 september 1906. Den innehöll ingen bestämmelse om vänster- eller
högertrafik. Vänstertrafiken hade dock gammal hävd i landet. Som det
äldsta klara uttrycket i lagstiftningen för en regel om vänstertrafik brukar
anföras gäslgivareförordningen den 12 december 1734, vari stadgades
att när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till
var sin vänstra sida således vika, att de hinderslöst kunde komma varann
förbi.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 29
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966
Automobiltrafikförordningen av år 1906 ersattes av förordningen den 30
juni 1916 om automobiltrafik. I 16 § 4 mom. sistnämnda förordning stadgades
åläggande för automobilförare att vid möte och när körbanan ej kunde
fritt överskådas hålla till vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant
förbikördes. Den första vägtrafikstadgan den 15 juni 1923 innehöll
i 6 § bestämmelse om vänstertrafik.
De med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1927 tillkallade motorfordonssakkunniga,
vilka hade att göra en revision av bl. a. 1923 års vägtrafikstadga,
föreslog i sitt betänkande (SOU 1929: 16) visserligen bibehållande
av vänstertrafik. Men de sakkunniga förordade en utredning om kostnaderna
för en trafikomläggning, som de ansåg förr eller senare nödvändig.
1 proposition 1930: 121 anslöt sig departementschefen till de sakkunnigas
uppfattning och tillstyrkte en utredning. Vid ärendets behandling i riksdagen
uttalade sig andra lagutskottet (uti. nr 34) för en utredning om övergång
till högertrafik. Utskottets uttalande godkändes av första men ej av
andra kammaren. På grundval av ett i vissa frågor upprättat sammanjämkningsförslag
biträdde första kammaren sedermera andra kammarens beslut
i denna del.
193b års vägsakkunniga förordade i sitt betänkande (SOU 1935: 23) bl. a.,
att övergång till högertrafik skulle ske utan uppskov. Betänkandet föranledde
inte i denna del något förslag till riksdagen.
Vid 1939 års riksdag föreslog andra lagutskottet (uti. nr 24) i anledning
av väckt motion, att en utredning om lämpligheten av en trafikomläggning
skulle verkställas. Förslaget bifölls av riksdagen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet
samma år särskilda sakkunniga — 1939 års hägertrafikkommitté
— för att verkställa den begärda utredningen. I sitt betänkande
(SOU 1940: 30) ansåg kommittén, alt övervägande skäl talade för en
trafikomläggning, och förordade därför att — därest hinder ej mötte från
statsfinansiella synpunkter eller av andra skäl som undandrog sig kommitténs
bedömande — beslut fattades om övergång till högertrafik. Betänkandet
föranledde emellertid inte någon proposition till riksdagen.
Vid 19bl och 19b3 års riksdagar väckta motioner om införande av högertrafik
föranledde inte någon åtgärd från riksdagens sida.
I motioner vid 19b5 års riksdag framlades återigen förslag om införande
av högertrafik. Samma år hade chefen för kommunikationsdepartementet
anmodat väg- och vattenbgggnadsstyrelsen att verkställa utredning av vissa
spörsmål rörande övergång till högertrafik. Styrelsen förordade i sin den
2 mars 1945 redovisade utredning övergång till högertrafik. I sitt över motionerna
avgivna yttrande avstyrkte andra lagutskottets majoritet (uti. nr
62) en trafikomläggning, medan minoriteten föreslog ett principbeslut om
införande av högertrafik. Första kammaren biföll minoritetens förslag, men
andra kammaren gick på avslagslinjen. Motionärernas förslag föll således.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966
3
19hA års trafikförfattningssakkunniga tog i sitt betänkande (SOU 1948:
34), som ligger till grund för nu gällande vägtrafikförordning, i enlighet
med utredningsdirektiven inte upp frågan om övergång till högertrafik. De
sakkunniga underströk emellertid de betydande fördelar, som en övergång
skulle medföra, och ansåg angeläget, att frågan vederbörligen uppmärksammades.
Vid 1953 års riksdag väcktes ånyo motioner i högertrafikfrågan. I anledning
av dessa och på förslag av andra lagutskottet (uti. nr 39) beslöt
riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t ville utreda förutsättningarna för vårt
land att under den närmaste framtiden genomföra en övergång till högertrafik
och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde ge
anledning.
Chefen för kommunikationsdepartementet tillkallade, med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande, påföljande år särskilda sakkunniga för att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. De sakkunniga, 195i års kommitté
för utredning om högertrafik, föreslog i sitt betänkande (SOU 1954: 30),
att en trafikomläggning skulle genomföras i fråga om väg- och gatutrafiken
men inte beträffande järnvägstrafiken. Häremot reserverade sig kommitténs
ordförande, som föreslog bibehållande av vänstertrafik.
I kommittéförslaget berördes icke folkomröstningsfrågan av utredningens
majoritet. Tre ledamöter gjorde emellertid uttalanden, som kunde sägas
innebära, att de i princip accepterade tanken på en folkomröstning i ärendet.
I propositionen nr 111 till 1955 års riksdag föreslogs, att en rådgivande
folkomröstning angående högertrafikfrågan skulle anordnas.
Statsutskottet som behandlade propositionen tillstyrkte i sitt utlåtande
nr 131 förslaget om en allmän folkomröstning i ärendet. Riksdagen godkände
utlåtandet.
Folkomröstningen ägde rum den 16 oktober 1955. Därvid avgavs 2 581 687
röster, varav 400 061 ja-röster och 2 139 996 nej-röster samt 41 630 blanka
röster. Omräknat i procent innebar resultatet att 15,5 procent röstade för
högertrafik, 82,9 procent för vänstertrafik och att 1,6 procent icke hade
någon bestämd mening. Det må anmärkas att röstdeltagandet uppgick till
ungefär 53 procent.
Till Nordiska rådets nionde session i februari 1961 väcktes hösten 1960
ett medlemsförslag, att rådet med hänsyn till trafikfrågans stora nordiska
vikt måtte rekommendera Sveriges regering att överväga möjligheterna för
en övergång till högertrafik. Vid medlemsförslagets behandling underströk
trafikutskottet betydelsen av att de nordiska länderna fick enhetliga trafikregler,
främst i fråga om körriktningen, men fann, eftersom frågan tagits
upp från svensk sida, att det ej var behov av någon rekommendation av det
slag medlemsförslaget förordade.
Trafikutskottet syftade därvid bl. a. på att den 2 december 1960, med
Kungl. Maj :ts bemyndigande, en särskild sakkunnig tillkallats för att inom
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 3 and. Nr 29
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966
kommunikationsdepartementet biträda med utredning av kostnaderna vid
övergång till högertrafik. Den sakkunnige, överdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
G. V. Hall, avgav den 31 oktober 1961 ett betänkande i
ämnet (SOU 1961: 62).
I april 1961 antog Europarådets rådgivande församling en resolution, vari
bl. a. regeringarnas uppmärksamhet fästes på önskvärdheten av en enhetlig
trafikriktning i Europa.
Vid 1961 års riksdag togs högertrafikfrågan på nytt upp genom motioner.
I sitt utlåtande underströk andra lagutskottet (uti. nr 35) angelägenheten
av att frågan om en eventuell trafikomläggning fördes fram till ett skyndsamt
avgörande och föreslog, att detta bringades till Kungl. Maj ris kännedom.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.
I proposition den 15 februari 1963, nr 58, föreslog Kungl. Maj ri riksdagen
bl. a. att för sin del besluta om övergång till högertrafik i enlighet
med vad föredragande departementschefen förordat i propositionen och bemyndiga
Kungl. Maj ri att bestämma tidpunkten för övergången. Av departementschefens
uttalanden kan följande omnämnas.
Som framgått av den förut lämnade redogörelsen har 1960 års utredning
rekommenderat en förberedelsetid av fyra år för trafikomläggningens genomförande.
Flertalet remissinstanser har ansett denna förberedelsetid
lämpligt avvägd, men röster har även höjts för såväl kortare som längre
tidsperiod. Enligt min mening vågar man inte med säkerhet räkna med att
omläggningen skall kunna genomföras på kortare tid än fyra år, men å
andra sidan bör en förberedelsetid av denna längd vara tillräcklig. Jag förordar
sålunda — såsom jag redan förutskickat — att övergången sker år
1967. Kungl. Maj ri bör emellertid äga befogenhet att, om nu oförutsedda omständigheter
så påkallar, välja ett annat år för övergången. Likaså bör Kungl.
Maj ri få bestämma vid vilken tid på året övergången skall ske. Som riktpunkt
bör därvid gälla att övergången skall förläggas till senvåren eller försommaren.
En omläggning av trafikriktningen innebär, såsom jag förut understrukit,
en betydande risk för att det — främst i tidsskedet närmast efter omläggningen
— kan inträffa trafikolyckor, som i större eller mindre grad orsakas
av ovana vid den nya trafikriktningen. Det ligger i själva problemets natur,
att det är utomordentligt svårt att ange omfattningen av denna olycksrisk.
Problemets natur är emellertid också sådan, att risken inom rätt vida gränser
kan motverkas genom åtgärder av skilda slag från samhällets sida. Jag
vill härmed ha sagt, att den faktiska olycksfrekvensen under omläggningsskedet
i mycket stor utsträckning kommer att sammanhänga med den grad
av förutseende och omsorg, varmed omläggningen planeras och organiseras,
och den omfattning, vari samhällets resurser på olika områden insättes för
att hålla olyckstalet nere. Självfallet får ingen möda sparas för att åstadkomma
en rationell och effektiv planläggning och organisation för omläggningens
genomförande. Vidare bör en ingående inventering göras av alla de
potentiella resurser, som kan finnas inom den offentliga och den privata sektorn
av samhället och som med fördel kan utnyttjas för att motverka olycksriskerna.
Såsom led i det system av olycksförebyggande åtgärder, som jag
här avser, måste ingå en omfattande utbildnings- och upplysningsverksam
-
Tredje higutskottets utlåtande nr 29 år 1966 5
het, en intensiv trafikövervakning och tillämpning av temporär hastighetsbegränsning.
I fråga om utbildnings- och upplysningsverksamheten bör goda
resultat kunna uppnås med stöd av en aktiv medverkan av bl. a. skolmyndigheterna,
NTF, motororganisationerna, tidningspressen samt ljudradion och
televisionen. Särskilt genom ljudradion och televisionen torde finnas möjlighet
att på ett verkningsfullt och lättfattligt sätt sprida information om vad
som från trafiksäkerhetssynpunkt bör iakttagas i samband med trafikomläggningen.
Denna upplysningsverksamhet torde via skolradion och skoltelevisionen
genom programtyper, som är från pedagogisk synpunkt lämpligt differentierade,
kunna speciellt inriktas på skolungdom i olika åldersgrupper.
Genom informativa inslag i den allmänna programverksamheten torde vidare
den övriga delen av befolkningen på ett effektivt sätt kunna bibringas kunskap
om olika detaljer i den omfattande planläggning, som måste ske för att
omläggningen skall kunna genomföras så metodiskt och friktionsfritt som
möjligt. 1 anslutning härtill kan jag upplysa om alt ledningen för Sveriges
radio förklarat sig beredd att genom särskilda programinslag i ljudradion
och televisionen medverka till genomförande av en trafikreform, varom statsmakterna
fattat beslut. Efter ett dylikt beslut avsåg radioledningen att tillsätta
en speciell arbetsgrupp inom företaget med uppgift att i god tid planera
den särskilda programverksamhet, som aktualiseras genom trafikreformen.
När jag nyss nämnde att olycksriskerna främst hänför sig till tidsskedet
närmast efter omläggningen, bortsåg jag därmed inte från de risker, som en
ändring av trafikriktningen medför även under en längre tidsperiod därefter.
Jag förutsätter därför att det organ, som skall svara för administrationen
av omläggningen, särskilt överväger de speciella åtgärder, vilka lämpligen
bör vidtagas för att verksamt minska de olycksrisker, som jag här
åsyftar.
Kostnaderna för en trafikomläggning har av 1960 års utredning beräknats
till omkring 340 miljoner kronor, räknat i 1961 års priser. Vid remissbehandlingen
har utredningens beräkningar i allt väsentligt lämnats utan erinran.
Det är emellertid givet att — såsom också en del remissinstanser framhållit
— beräkningarna måste grundas på en del mer eller mindre osäkra faktorer.
Som helhet torde dock beräkningarna böra godtagas. Med hänsyn till
"Ätt de utfördes 1961 och att trafikomläggningen förutsättes skola äga rum
först 1967 synes det emellertid befogat att räkna .med en kostnad av omkring
400 miljoner kronor. Att närmare än så ange kostnadsbeloppet torde inte
vara möjligt.
Den nyss angivna kostnaden för trafikomläggningen är givetvis betydande.
I detta sammanhang må emellertid erinras om att biltrafikens andel i samhällsekonomien
kan värderas till ett avsevärt belopp. Värdet av de transportprestationer,
som ulföres av biltrafiken, kan sålunda uppskattas till
inemot 7 miljarder kronor per år.
Enligt min mening bör lämpligen en särskild kommission tillskapas för
administrationen av omläggningen och det utredningsarbete, som ytterligare
erfordras. Kommissionen synes böra bestå av ordförande och högst sex
andra ledamöter. I kommissionen bör ingå ledamöter med kvalificerad administrativ,
ekonomisk och teknisk sakkunskap. Vidare bör cn eller flera av
ledamöterna ha stor erfarenhet i allmänna värv. Till kommissionen bör knytas
två rådgivande delegationer efter mönster av de nämnder som enligt
utredningens förslag skulle biträda väg- och valtenbyggnadsstyrelscn. I den
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966
tekniskt-ekonomiska delegationen synes i första hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, spårvägs- och bussföretagen, städerna,
verkstadsindustrien och motororganisationerna böra vara representerade.
I delegationen för trafiksäkerhetsfrågor m. m. torde främst böra
ingå representanter för statens trafiksäkerhetsråd, NTF, polismyndigheterna,
motororganisationerna och trafikförsäkringsföretagen. Vardera delegationen
bör bestå av högst tio ledamöter. Såväl kommissionen som delegationerna
bör ha befogenhet att utnyttja utomstående expertis för speciella
uppgifter.
Tredje lagutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande i anledning av nyssnämnda
proposition bifall till det framlagda förslaget i principfrågan om övergång
till högertrafik (L3U 23/1963). Utskottet uttalade vidare bl. a. följande.
Utskottet ansluter sig till vad departementschefen förordat beträffande
omfattningen av trafikreformen, förberedelsetidens längd samt tidpunkten
för omläggningen. Utskottet delar även helt departementschefens i propositionen
uttalade mening, att ingen .möda får sparas för att åstadkomma en
rationell och effektiv planläggning och organisation för omläggningens genomförande.
Utskottet vill också i anslutning till vad i motionerna uttalats
understryka vikten av att, såsom departementschefen anfört, en ingående
inventering göres av alla de potentiella resurser, som kan finnas inom den
offentliga och privata sektorn av samhället och som med fördel kan utnyttjas
för att motverka olycksriskerna. Härvid bör uppmärksamhet fästas
vid de i motionerna angivna åtgärderna för att främja vägupprustningen och
trafiksäkerheten. Beträffande vägarna synes det därvid i första hand angeläget
att en översyn sker av de ställen där väg- och siktförhållandena blir
ändrade genom den nya trafikriktningen.
Utskottet godtager den av departementschefen förordade organisationen.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Kungl. Maj:t har beslutat, att övergången till högertrafik skall äga rum
den 3 september 1967 (SFS 900/1964).
Motionerna
Till stöd för yrkandet i motionen II: 398 om uppskov med omläggningen
till år 1969 anföres bl. a. följande. Sedan principbeslutet fattades har förberedelser
på olika sätt vidtagits för att få trafikomläggningen genomförd
på ett så tillfredsställande sätt som möjligt. Även om detta arbete är ganska
omfattande synes en viss oro råda beträffande möjligheterna att inom avsedd
tid klara de många problem som trafikomläggningen medför och få till stånd
alla de åtgärder som krävs för att motverka olycksriskerna. Det har också
visat sig att de beräknade kostnaderna kommer att överstigas med betydande
belopp. Sålunda har högertrafikkommissionen i en skrivelse till Kungl.
Maj :t meddelat att kostnaderna kan beräknas uppgå till 595 miljoner kronor
i 1965 års prisläge — alltså en kostnadsökning på i runt tal 200 miljoner
kronor. Det återstår endast ett och ett halvt år tills denna trafikomläggning
skall ske. Flera omständigheter gör att man kan ställa frågan om icke denna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966 7
tid är alltför kort. Risker finns för att man kommer in i en sådan situation
att arbetet måste forceras på ett mindre tillfredsställande sätt. Detta kan
bli till skada för trafiksäkerheten. Den fråga som man bör ställa är om ett
uppskov på två — möjligen tre — år skulle medföra sådana olägenheter,
att de icke uppvägs av de fördelar ett uppskov ur vissa synpunkter skulle
medföra. Även kostnadsfrågan kommer in i bilden; om trafikomläggningen
sker vid en senare tidpunkt kan kostnaderna per budgetår räknat bli mindre
än de annars kommer att bli. Det är av stor vikt att vägupprustningen forceras
i största möjliga takt fram till trafikomläggningen och givetvis även
senare. Ett uppskov på två eller tre år skulle ge större möjligheter i detta
avseende. En så ändamålsenlig trafiklagstiftning som möjligt bör föreligga
och ha trätt i kraft i god tid före trafikomläggningen. Detta synes
icke bli fallet. De olika förslag som är att vänta i anledning av flera utredningar
måste givetvis få betydelse för trafiksäkerheten. Det vore sålunda
värdefullt om de i största möjliga utsträckning kunde föranleda avsedda
åtgärder i god tid före övergången till högertrafik. De nya reglerna bör ha
varit i tillämpning någon tid innan trafikomläggningen sker. Av betydelse
är givetvis också motorfordonens beskaffenhet. En fortgående förbättring
torde vara att emotse som följd av skärpt kontroll o. d. Man kan räkna
med att bilbeståndet icke bara är större utan också av betydligt bättre kvalitet
1969 än 1967. Detta gör att trafikomläggningen kan ske med minskade
olycksrisker.
Som skäl för yrkandet i motionerna I: 599 och II: 733 om uppskov med
omläggningen till lämplig dag år 1968 anföres, att ett uppskov vore till fördel
för genomförandet av arbetena med bussarna, av vilka det ännu återstår
ca 5 600 stycken att bygga om. Därjämte åberopas det nuvarande ansträngda
ekonomiska läget, vilket enligt motionärerna motiverar återhållsamhet
på alla områden, där ingen olägenhet uppstår vid uppskov med att
genomföra en åtgärd.
Till stöd för motionen II: 73b åberopas, att det svenska vägnätet bör
upprustas kraftigt innan en trafikomläggning sker och att arbetet för omläggningen
ej bör forceras, då viktigare frågor såsom u-landshjälp och cancerforskning
bör prioriteras.
Remissyttrandena
Motionerna avstyrks i samtliga remissyttranden. Rent allmänt anförs att
en senareläggning av övergången till högertrafik skulle medföra mycket
störa problem och olägenheter med hänsyn till den nuvarande planeringen
och de vidtagna förberedelserna.
I vad avser de åberopade fördelarna ur trafiksäkerhetssynpunkt genom
ett uppskov under två år framhåller väg- och vattcnhgggnadsstgrelsen, att
en upprustning av vägnätet under så kort tid inte har någon avgörande
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966
betydelse med hänsyn till att en dylik upprustning är en fråga på mycket
längre sikt. Högertrafikkommissionen anför att man inte heller beträffande
motorfordonsparkens kvalitet torde kunna räkna med någon avsevärd höjning
under två år. Rörande farhågorna för att det skall bli nödvändigt att
forcera arbetet inför trafikomläggningen på ett sätt som är mindre tillfredsställande
med hänsyn till trafiksäkerheten, anser kommissionen att man
inte behöver räkna med starkare koncentration och forcering av åtgärderna
inför omläggningen än som krävs redan därför att åtgärderna bör vara så
väl avpassade som möjligt efter den aktuella situationen på trafikområdet
och att ungefär samma arbetstakt säkerligen skulle bli nödvändig på de
flesta områden även vid en senare övergång till högertrafik.
Beträffande nackdelar ur trafiksäkerhetssynpunkt av ett uppskov åberopar
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att ett av argumenten för omläggningen
varit, att man därigenom skulle minska antalet trafikolyckor, föranledda
av utländska trafikanter med vana vid högertrafik, och framhåller
att en senareläggning skulle innebära, att sådana olyckor fortsätter
och sannolikt ökar i antal för varje år på grund av den ökande fordonstrafiken,
nationell såväl som främmande. Högertrafikkommissionen hänvisar
även till att en förlängning av tiden fram till omläggningen innebär
att skilda slag av provisorier, som kan vara förknippade med risker, måste
tolereras under längre tid.
Vad angår en samlad översyn av trafiklagstiftningen under en uppskovstid
anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att det inte synes realistiskt att
räkna med att en genomgripande revidering av vägtrafiklagstiftningen i
första hand för vänstertrafik skulle medhinnas. Enligt styrelsens mening
får de ändringar som föreslagits i propositionen 1965: 180 och tillstyrkts
av tredje lagutskottet i dess utlåtande nr 1 innevarande år tillsammans med
de ytterligare i utsikt ställda ändringar, som blir erforderliga bl. a. för att
genomföra Nordisk vägtrafikkommittés förslag om enhetliga vägmärken
(SOU 1965:33), anses rimligt avvägda för att åstadkomma en smidig och
trafiksäker omläggning Aid den bestämda tidpunkten. Däremot bör lagstiftningsarbetet
enligt styrelsen inriktas så att en ytterligare modernisering
och samordning med motsvarande lagstiftning i de övriga nordiska länderna
liksom i övriga, främst europeiska, länder kan ske så snart som möjligt
efter trafikomläggningen.
Beträffande kostnaderna för omläggningen anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att en senareläggning av övergången till högertrafik skulle
innebära fördyringar bl. a. genom att de störa väg- och gatuföretag, som
planerats för att tas i bruk i samband med eller omedelbart efter omläggningen,
skulle få ombyggas för vänstertrafik. Högertrafikkommissionen
framhåller i kostnadsfrågan bl. a. följande.
Kommissionen har sedan våren 1965 träffat uppgörelser med ett antal
trafikföretag, som tillsammans äger omkring 6 000 bussar, om företagens
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966
omställningsåtgärder och om ersättning från kommissionen. Därutöver har
godkännande lämnats genom delbeslut beträffande omkring 1 000 bussar.
Beslut föreligger således beträffande omkring 7 000 av totalt ca 7 500 bussar.
Om tidpunkten för övergången till högertrafik ändras måste nya planer
och kostnadsberäkningar upprättas och behandlas, vilket medför starkt
ökade kostnader.
Omställningsplanerna upptar ombyggnader av fordon, nyanskaffningar
av fordon samt ändringar på fasta anläggningar — för spårvägsföretagen
i vissa fall nedläggning av linjer. Redan ombyggda fordon, omkring 3 000,
kan som regel användas i såväl vänster- som högertrafik. Detsamma gäller
levererade nya fordon, vilka hittills med få undantag försetts med provisoriska
anordningar för vänstertrafik. I växande antal byggs emellertid bussar
om för högertrafik i en etapp genom samtidig igensättning av vänsterdörrarna.
Ett beslut om senareläggning av övergången kan medföra att
vänsterdörrar åter måste upptas på ett antal på så sätt ombyggda bussar,
nämligen i den mån dispenstrafik inte blir möjlig. I fråga om beställda nya
fordon, som konstruerats för högertrafik med tillfälliga anordningar för
vänstertrafik, torde leveranserna i regel kunna fullgöras enligt ursprunglig
plan och bussarna sättas i trafik. Avser beställningarna däremot rena högerbussar
måste i de flesta fall antingen bussarna ställas upp, beställningarna
annulleras, leveranstiden förskjutas eller bussarna förses med extradörrar
på vänster sida.
För närvarande beräknas omkring 2 000 rena högerbussar vara beställda
för leverans under tiden hösten 1966—hösten 1967. Åtminstone 1 550 av
dessa beställda högerbussar är avsedda för sådan stads- och förortstrafik,
där dispens inte kan komma i fråga och inte heller bussar med provisoriska
dörranordningar på vänster sida kan användas. Inköpspriset för en stadsbuss
torde genomsnittligt vara omkring 135 000 kronor. Om leveranserna
fullföljs — detta förefaller naturligt uppkommer räntekostnader och
kostnader för uppställning (garagering) och vård av bussarna. Viss värdeminskning
uppstår också. Med hänsyn till dessa kostnadsposter kan den
sammanlagda kostnaden för 1 550 bussar — under förutsättning att övergången
till högertrafik uppskjuts två år — beräknas uppgå till mer än
55 miljoner kronor. Om en mera avsevärd förskjutning av leveranstiderna
är möjlig och vad i så fall kostnaderna skulle bli, kan inte säkert bedömas
utan förhandlingar med leverantörerna. En förskjutning torde dock endast
i undantagsfall bli möjlig.
Efter beslutet om övergång till högertrafik har man sökt undvika att
uppsätta nya trafiksignalanläggningar som senare skulle behöva ändras.
Det finns därför ett uppdämt behov av nya signalanläggningar. Trots restriktiviteten
har åtskilliga komplicerade anläggningar tillkommit under trycket
av trafikens tillväxt. Uppskjuts övergången två år måste man räkna med
att antalet trafiksignalanläggningar kommer att öka betydligt mer än som
varit fallet de senaste åren. Kostnadsökningen för ändring av trafiksignaler
torde i det antagna fallet böra uppskattas till 4 ä 5 miljoner kronor.
Slutligen må nämnas att ett uppskov med övergången till högertrafik
sannolikt skulle medföra en ganska stor ökning av de totala kostnaderna för
administrationen av trafikomläggningen.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966
Det möter uppenbara svårigheter att närmare ange något belopp, men
överslagsvis kan kostnadsökningen vid omgående beslut om två års uppskov
uppskattas till minst 100 miljoner kronor.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande bedömer ett uppskov
med trafikomläggningen såsom olämpligt ur informationssynpunkt, då
det kan skapa osäkerhet hos allmänheten.
Utskottet
Riksdagen beslöt år 1963 om övergång till högertrafik för väg- och gatutrafiken
samt spårvägstrafiken. Därvid förutsattes att omläggningen skulle
genomföras under år 1967. I samband med riksdagens beslut bemyndigades
Kungl. Maj:t att bestämma tidpunkten för övergången. Kostnaderna för
omläggningen beräknades uppgå till omkring 400 miljoner kronor. För
administrationen av omläggningen skulle tillskapas en särskild kommission.
Med stöd av riksdagens bemyndigande har Kungl. Maj :t beslutat, att
övergången till högertrafik skall äga rum den 3 september 1967.
Sedan förberedelsearbetet bedrivits i drygt två år, har högertrafikkommissionen
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 november 1965 meddelat, att
kostnaderna för omläggningen numera kunde beräknas uppgå till 595
miljoner kronor.
I motionerna I: 599 och II: 733 hemställes om uppskov med omläggningen
till lämplig dag år 1968 och i motionen 11:398 föreslås två års uppskov,
medan i motionen II: 734 inte anges någon tidsgräns. Som skäl för uppskov
anföres bl. a. att en omläggning år 1967 medför risker för att arbetet måste
forceras, vilket kan bli till skada för trafiksäkerheten. Ett uppskov anses
även ge större möjligheter till upprustning av vägarna och förbättring av
trafiklagstiftningen. Vidare åberopas det nuvarande ansträngda ekonomiska
läget, vilket förmenas motivera återhållsamhet på alla områden, där ingen
olägenhet uppstår vid dröjsmål med att genomföra en åtgärd. Ytterligare
framhålls att arbetet för omläggningen ej bör forceras, enär viktigare frågor
såsom u-landshjälp och cancerforskning bör prioriteras.
Kostnadsökningen vid ett tvåårigt uppskov med trafikomläggningen har
av högertrafikkommissionen beräknats till 100 miljoner kronor. Av de mest
kostnadskrävande fördyringarna må nämnas dels provisoriska ombyggnader
för vänstertrafik av de stora väg- och gatuföretag, som planerats tas
i bruk i samband med omläggningen, dels trafikföretagens kostnader för
högerbussar, beställda för leverans under tiden hösten 1966—hösten 1967.
Utskottet delar remissinstansernas uppfattning, att en senareläggning av
övergången till högertrafik skulle medföra mycket stora problem och olägenheter
med hänsyn till den nuvarande planeringen och de vidtagna förberedelserna.
Enligt utskottets mening skulle en tvåårig uppskovstid inte medföra
några påtagliga fördelar från trafiksäkerhetssynpnnkt. En koncentra
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966
tion och forcering av åtgärderna inför omläggningen torde nämligen bli nödvändig
även vid en senare övergång till högertrafik än år 1967. Därtill kommer
att upprustning av vägarna är en fråga på lång sikt och att en samlad
översyn av trafiklagstiftningen inte torde kunna medhinnas så snabbt,
att nya trafikregler kan komma i bruk i god tid före en omläggning till
högertrafik år 1969. Olika slag av provisorier, som måste tolereras fram till
omläggningen, skulle även få bestå under längre tid än som eljest vore nödvändigt.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet, att någon åtgärd
från riksdagens sida i anledning av motionerna ej är påkallad.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, nämligen
a) 11:398,
b) I: 599 och II: 733, samt
c) 11:734
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 april 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson*, Svante Kristiansson,
Erik Jansson, Åkesson, Herbert Larsson och Lidgard;
från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar
Grebäck*, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar*, Bengtson i Solna och fru
Ekroth.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Nyberg.
ESSELTE AD. STHLM 66
014060