Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
1
Nr 28
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om företagsinteckning m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 14 januari 1966 dagtecknad proposition, nr 23, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :l
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag om företagsinteckning;
2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken;
3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i
avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva
;
4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 85) om dödande av förkommen handling.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)
angående förlagsinteckning ersätts med en lag om företagsinteckning. Syftet
med den nya lagen är att väsentligt utbygga det nuvarande inteckningsinstitutet.
Detta avses ske främst genom en utvidgning av kretsen av inteckningsberättigade
till att omfatta det stora flertalet näringsidkare, däribland
jordbrukare, genom en breddning av omfånget av den egendom, som kan
besväras av inteckning, samt genom förbättringar i skilda hänseenden a%
inteckningshavarens ställning i förhållande till näringsidkaren och tredje
man. I sistnämnda hänseende märks framför allt att företagsinteckning a\-ses medföra förmånsrätt inte bara i näringsidkarens konkurs utan också
vid utmätning och att inteckningen föreslås gälla mot ny ägare av den intecknade
rörelsen under en övergångstid. Reglerna för bestämmandet av
själva inteckningsenheten är ägnade att medföra ett betydligt större skydd
än f. n. mot rättsförlust till följd av att rörelsen flyttas eller att ändring sker
i fråga om verksamhetens art.
Lagen om företagsinteckning föreslås träda i kraft den 1 januari 1967.
Den avses för jordbrukets vidkommande ersätta den nuvarande lagstiftningen
om inteckning i jordbruksinventarier, om panträtt i spannmål samt
om panträtt i spånadslin och hampa.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 and. Nr 28
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
Lagförslagen
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om företagsinteckning
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1 §■
Efter medgivande av näringsidkare må inteckning till säkerhet för fordran
meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas företagsinteckning.
°
2 §.
Företagsinteckning må meddelas endast om näringsidkaren är bokföringsskyldig
eller driver jordbruk eller skogsbruk.
3 §•
Företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet eller i den verksamhet
av viss art som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län
eller mom en eller flera kommuner i länet. Är näringsidkaren aktiebolag,
må inteckning meddelas även i bolagets verksamhet inom riket eller inom
flera län. Begränsning till annan art av verksamhet än jordbruk eller skogsbruk
må ske endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verksamheten.
Inteckning i verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom
vattenkraft må begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter och
inteckning i gruvdrift till den verksamhet som hänför sig till ett eller flera
utmål eller koncessionsområden.
Verksamhet, som två eller flera näringsidkare utöva gemensamt, må
intecknas endast som en enhet för sig. Avlider näringsidkare, träder dödsboet
i hans ställe som näringsidkare.
Vid tillämpningen av första stycket anses Stockholms stad och Stockholms
län som ett län.
4 §.
Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån
denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av
1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan intecknas
för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan
omfattas av inteckning i luftfartyg,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966 3
2. byggnad eller anläggning som icke hör till tomträtt eller vattenfallsrätt,
3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 § lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, bostadsrätt eller
rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,
4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan
utmätas,
5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rättigheten
kan utmätas,
6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom av sådant
slag, som avses under 1—5, eller på ersättning med anledning av att
sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom
expropriation eller liknande förfarande,
7. fordran på vederlag för arbete.
Överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på
vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av
inteckningen.
5 §•
Företagsinteckning må icke meddelas så, att den till omfattningen avviker
från annan inteckning som är meddelad eller sökt i samma näringsverksamhet.
6 §•
Till säkerhet för samma fordran må inteckning icke meddelas 1 en näringsidkares
verksamhet och verksamhet som utövas av annan.
7 §•
Företagsinteckning må meddelas endast för visst kapitalbelopp i svenskt
mynt jämte ränta.
8 §•
Medgivande till inteckning skall tecknas på den handling som utgör
grund för fordringen. Medgivandet skall vara styrkt av två vittnen och innehålla
uppgift om verksamhet som inteckningen skall omfatta.
9 §•
Tvist om giltigheten av intecknad fordran må prövas utan hinder av
inteckning.
Inteckning må ej anses ogiltig på grund av att bokföringsskyldighet,
som avses i 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg när inteckningen meddelades
eller näringsidkaren då icke drev jordbruk eller skogsbruk.
Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs
10 §.
Överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i
överlåtelsen egendom, i vilken inteckningen gäller, svarar egendomen i
förvärvarens hand för inteckningen. Om förvärvaren överlåter eller upplåter
sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad eller tages i
anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, gäller inteckningen
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
i hans fordran på vederlag eller ersättning. Inteckningen ger företräde till
betalning framför företagsinteckning som grundas på förvärvarens medgivande.
Inteckningshavaren förlorar sin rätt enligt första stycket, om han ej inom
ett år efter det verksamheten frånträddes väcker talan mot förvärvaren om
betalning ur egendomen och anmäler detta till inskrivningsdomaren. Avstår
inteckningshavaren från sin rätt mot förvärvaren, är han skyldig att
anteckna detta på inteckningshandlingen, om förvärvaren fordrar det.
Vad som sägs om förvärvaren gäller, om lian avlider, hans dödsbo.
11 §•
Bestämmelserna i 10 § äga motsvarande tillämpning, när intecknad verksamhet
jämte egendom, i vilken inteckningen gäller, övergår till annan
genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anledning
än näringsidkarens död.
12 §.
Har egendom som hör till näringsverksamhet sålts under villkor att den
får kvarbliva hos säljaren, är försäljningen, även om avhandling därom
behandlats enligt förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
utan verkan mot innehavare av annan företagsinteckning i verksamheten
än sådan som sökts mera än trettio dagar efter det att avhandlingen företeddes
inför rätten.
13 §.
Den som har företagsinteckning till säkerhet för sin fordran äger vid
utmätning eller i konkurs rätt till betalning för fordringen ur egendom,
i vilken inteckningen gäller, i mån av tillgång och efter det företräde mellan
rättsägare som gäller enligt lag. Betalningsrätten avser dock icke ränta
för längre tid än två år före den dag då utmätningen skedde eller konkursansökningen
gjordes.
Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmätningen skett före den
dag då inteckningen sökes eller samma dag.
Inteckningshavarens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om
hans fordran preskriberats eller han underlåtit att anmäla fordringen efter
kallelse å okända borgenärer.
14 §.
Om egendom, i vilken företagsinteckning gäller, säljes på grund av utmätning
eller i konkurs och betalning utfaller på kapitalbeloppet av intecknad
fordran, är inteckningen utan verkan till motsvarande belopp.
Rätt till omedelbar betalning i vissa fall
15 §.
Inteckningshavare äger erhålla betalning för intecknad fordran, fastän
denna ej förfallit, om
verksamheten eller väsentlig del därav överlåtes eller upphör eller över -
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
går till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av
annan anledning än näringsidkarens död eller, när inteckningen är begränsad
till verksamhet inom visst område, flyttas från detta eller
egendomen till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak
försämras eller minskas så att säkerhetens värde väsentligt nedgår.
Vid exekutiv försäljning av egendom, i vilken företagsinteckning gäller,
äger inteckningshavaren rätt till betalning ur egendomen, även om den intecknade
fordringen ej är förfallen till betalning.
Ansökan om företagsinteckning m. m.
16 §.
Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för stad
som är säte för länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrives eller, om
näringsidkaren är aktiebolag, bolagets styrelse har sitt säte.
Över ärenden om företagsinteckning föres särskild inskrivningsbok.
17 §.
När inteckning sökes, skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.
I ärendet skall inges intyg av kronofogdemyndighet att den som medgivit
inteckningen driver näringsverksamhet som avses i inteckningsmedgivandet.
Intyg fordras dock icke om förhållande som är känt för inskrivningsdomaren.
Utredning huruvida näringsidkaren är bokföringsskyldig skall vid behov
förebringas i ärendet.
Är näringsidkaren skyldig att ha registrerad firma för verksamheten,
skall bevis företes om registrering av firman. Registreringsbevis för aktiebolag
skall innehålla uppgift om ändringar i fråga om bolagets firma eller
styrelsens säte. Är näringsidkaren fysisk person eller dödsbo, skall styrkt
uppgift lämnas om födelsetid och födelsenummer.
18 §.
Inteckningsansökan skall omedelbart avslås, om
1. ansökningen strider mot bestämmelse i 2—7 §§,
2. bestämmelserna i 8 § och 17 § första stycket ej iakttagits, eller
3. den som medgivit inteckningen eller, om medgivandet lämnats av två
eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs den dag
då inteckningen sökes.
Skall ansökan ej avslås omedelbart, må ärendet uppskjutas till viss senare
inskrivningsdag för utredning. Sökanden må därvid föreläggas att
fullgöra de åtgärder som fordras för att ärendet skall kunna avgöras. Fullgör
sökanden icke vad som förelagts honom, må ansökningen förklaras förfallen.
Erinran om detta skall lämnas i föreläggandet.
Inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i första stycket 3 är
utan verkan.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
Företräde mellan företagsinteckningar och särskilda åtgärder
beträffande sådan inteckning
19 §.
Omfattas samma verksamhet av flera företagsinteckningar, ger den inteckning
företräde till betalning som sökts först. Inteckningar som sökts
samma dag ge lika rätt, om annat icke följer av andra stycket.
Inteckning, vilken sökes samma dag som annan inteckning, skall förklaras
gälla efter den andra, om sökanden begär det. Inteckning som förklaras
gälla efter annan gäller efter inteckning med lika förmånsrätt eller med
bättre förmånsrätt än den andra inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.
20 §.
Så länge företagsinteckning gäller må den intecknade fordringshandlingen,
om den kommit i näringsidkarens hand, utges på nytt med oförändrad
inteckningsrätt.
21 §.
En eller flera intecknade fordringshandlingar må utbytas mot en eller
flera nya fordringshandlingar. För utbyte skola alla handlingarna inges till
inskrivningsdomaren. De nya handlingarna skola upptaga näringsidkarens
medgivande till inteckning, styrkt av två vittnen.
Flera intecknade fordringshandlingar må ej utbytas, om de icke äga lika
rätt eller gälla med förmånsrätt omedelbart efter varandra.
Sättas vid utbyte flera fordringshandlingar i stället för en eller flera,
skall på begäran av sökanden bestämmas i vilken ordning de nya handlingarna
skola medföra förmånsrätt. Om sådant beslut gäller bestämmelsen
i 19 § andra stycket andra punkten.
22 §.
Företagsinteckning må nedsättas efter annan sådan inteckning. För nedsättning
skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren. Om beslut
angående nedsättning gäller bestämmelsen i 19 § andra stycket andra
punkten.
23 §.
Företagsinteckning må dödas helt eller för visst belopp eller såvitt avser
viss verksamhet. För sådan åtgärd skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.
Dödning såvitt avser viss verksamhet må ej ske utan
näringsidkarens medgivande och ej heller på sådant sätt att inteckningsförhållandena
komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §.
24 §.
I inskrivningsboken skall på begäran av den som uppvisar intecknad
fordringshandling antecknas vem som innehar handlingen.
Anmäler den, som senast antecknats som innehavare av intecknad fordringshandling,
skriftligen att innehavet upphört, skall förhållandet anmärkas
i inskrivningsboken.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
i
Handläggning av inteckningsärenden m. m.
25 §.
Ärende om företagsinteckning upptages på inskrivningsdag.
Ansökan som inkommit mellan två inskrivningsdagar anses gjord den
senare inskrivningsdagen.
26 §.
Hos inskrivningsdomaren föres särskild dagbok över inteckningsärenden.
27 §.
Handlingar i inteckningsärenden sammanföras i akter.
Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller förklaring av betydelse
för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ärendet, skall
detta antecknas i akten.
28 §.
Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet
därmed. Om ansökningen ej bifalles, skall i boken inskrivas, att ansökningen
avslagits, ärendet uppskjutits eller ansökningen förklarats förfallen,
medan skälen för beslutet skola antecknas i akten.
Om beslut skall besked meddelas genom bevis som tecknas på fordringshandlingen.
Har ansökningen ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud
genast underrättas om beslutet och skälen för detta i rekommenderat hrev.
29 §.
Anmälan enligt 10 § andra stycket skall antecknas i inskrivningsboken.
Inkommer till inskrivningsdomaren handling angående fördelning av
köpeskilling efter försäljning som avses i 14 §, skall fördelningen antecknas
i inskrivningsboken.
30 §.
Styrkes inför inskrivningsdomaren att företagsinteckning är helt eller
till någon del ogiltig enligt dom eller beslut som äger laga kraft eller utan
verkan på grund av förhållande som avses i 18 § tredje stycket, skall detta
antecknas i inskrivningsboken.
31 §.
Avser inteckningsärende verksamhet, som utövas av aktiebolag, och har
beslut rörande inteckning i verksamheten tidigare meddelats av inskrivningsdomare
för annat län än det där bolagets styrelse nu har sitt säte, må
ärendet ej avgöras, förrän bolagets upplägg i inskrivningsboken och den
akt, som avser den tidigare åtgärden, kommit inskrivningsdomaren till
handa.
Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.
32 §.
Är meddelad eller sökt företagsinteckning begränsad till verksamhet inom
ett eller flera län eller en eller flera kommuner och sammanföres sådant
län med annat län eller del därav eller sådan kommun med annan kommun
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
eller del därav, skall inteckningen avse även verksamhet som där utövas
av näringsidkaren, om denna verksamhet icke omfattas av företagsinteckning.
Besvär
33 §.
Talan mot beslut i inteckningsärende föres i hovrätten.
34 §.
I inskrivningsboken skall anteckning göras om besvär som anförts och
om beslut som på grund av besvären meddelats av inskrivningsdomaren eller
av högre rätt.
35 §.
Skall inteckningsärende enligt beslut av högre rätt upptagas till ny
handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att upptaga ärendet
på första inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit honom till
handa.
Tillämpningsföreskrifter
36 §.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen. _ 1 2 3
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Genom lagen upphävas
med de undantag som följa av nedanstående bestämmelser
förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning,
lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager,
lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier,
lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål,
lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa.
2. Föreskrift i annan författning om förlagsinteckning eller inteckning i
jordbruksinventarier gäller även i fråga om företagsinteckning, om annat
ej föreskrives eller framgår av omständigheterna.
3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på meddelad eller sökt
förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej framgår
av bestämmelse under a)—f) i det följande.
a) Är egendom, i vilken förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
gäller, utmätt vid lagens ikraftträdande eller är näringsidkaren
försatt i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet,
skall i stället för bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§, 15 § andra stycket, 32 §
samt 4 nedan äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen.
b) Är vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för fordran
eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av
inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt förlagsinteckning,
omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna i 4 § alltjämt egendomen
eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i konkurs
som inträder på grund av ansökan som göres senare än tio år efter
lagens ikraftträdande. Bestämmelsen om förmånsrätt vid utmätning i 13 §
skall oj tillämpas på sådan egendom som avses här.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
c) Den nya lagen medför icke någon inskränkning i inteckningshavarea
rätt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträdande.
d) Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om köpeavhandlingen upprättats
innan lagen trädde i kraft.
e) Inteckningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall
prövas enligt äldre lag men handläggas enligt den nya lagen.
f) Bestämmelsen i 2 § lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall
alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats eller sökts
före den nya lagens ikraftträdande. Avser sådan inteckning lager som tillhör
annan än aktiebolag, skall ärende angående inteckningen även efter
den nya lagens ikraftträdande upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.
Föreskrift om företagsinteckning i annan författning skall tillämpas även
på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej
föreskrives.
4. Meddelad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsedda
för jordbruk på viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som näringsidkaren
driver inom den kommun där fastigheten är belägen. Detta gäller
dock ej, om jordbruksinventarier, som äro avsedda för näringsidkarens
jordbruk på annan fastighet inom kommunen, besväras av annan meddelad
eller sökt inteckning.
5. Lagen om viss panträtt i spannmål eller lagen om viss panträtt i spånadslin
och hampa skall alltjämt tillämpas på panträtt som uppkommit
före den nya lagens ikraftträdande.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken
Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § handelsbalken1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
7
Har redare —----------
Borgenär, som har förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier,
njute vid konkurs förmånsrätt
i förlagsegendomen eller
inventarierna från den dag inteckningen
söktes; dock gälle ej förmånsrätt
för ränta, som före konkursansökningens
ingivande upplupen
är, för längre tid än tre år.
'' Senaste lydelse av 7 §, se 1932: 173.
(Föreslagen lydelse)
-------------i fartyget.
Borgenär, som har företagsinteckning,
äger förmånsrätt i den
egendom i vilken inteckningen gäller.
Om företrädet mellan sådana
borgenärer gälla bestämmelser i lagen
om företagsinteckning.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Finnas flera inteckningar, njute
den, som tidigare sökt inteckning
företräde, och de, som sökt inteckning
samma dag, lika rätt. Är, då
förlagsinteckning eller inteckning
i jordbruksinventarier sökes, egendomen
avträdd till konkurs eller
meddelas beslut om egendomsavträde
samma dag ansökningen göres,
äge förmånsrätt icke rum.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
Att äldre lag i vissa fall alltjämt skall tillämpas på förlagsinteckning och
inteckning i jordbruksinventarier följer av övergångsbestämmelserna till
lagen om företagsinteckning.
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på
handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva
Härigenom förordnas, att i förordningen den 20 november 1845 i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse.
3 a §.
Att köp av lös egendom i visst fall är utan verkan, ehuru köpeavhandling
om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning,
stadgas i lagen den 00 (nr ) om företagsinteckning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
11
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85)
om dödande av förkommen handling
Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande
av förkommen handling1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
2
Ansökan om dödande av handling
skall, skriftligen avfattad, ingivas
till rätten i den ort, där förpliktelsen
skall fullgöras, eller, om
sådan ort ej är nämnd i handlingen,
till den rätt, där den förpliktade
är skyldig att svara i tvistemål,
som angå gäld i allmänhet.
Har på grund av handlingen inteckning
meddelats, göres ansökningen,
då fråga är om handling,
för vilken inteckning fastställts i
fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt
eller i jordbruksinventarier,
hos den rätt, under vilken
fastigheten lyder, och eljest hos
rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.
Ansökan om — --------
Äro enligt---—-----
(Föreslagen lydelse)
§•
Ansökan om dödande av handling
skall, skriftligen avfattad, ingivas
till rätten i den ort, där förpliktelsen
skall fullgöras, eller, om
sådan ort ej är nämnd i handlingen,
till den rätt, där den förpliktade
är skyldig att svara i tvistemål,
som angå gäld i allmänhet.
Har på grund av handlingen inteckning
meddelats, göres ansökningen,
då fråga är om handling,
för vilken inteckning fastställts i
fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,
hos den rätt, under vilken
fastigheten lyder, och eljest
hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.
----—--godsets bestämmelseort.
------------av dem.
13
Hava tio år förflutit från det inlecknad
fordringshandling, om vilken
det ej är känt var den finnes,
blivit uppvisad för anteckning om
innehav eller eljest företedd i inteckningsärende
och vill den intecknade
egendomens ägare äska
att inteckningen, ehuru han ej kan
förete handlingen, måtte dödas,
göre ansökan därom, då fråga är
Hava tio år förflutit från det intecknad
fordringshandling, om vilken
det ej är känt var den finnes,
blivit uppvisad för anteckning om
innehav eller eljest företedd i inteckningsärende
och vill den intecknade
egendomens ägare äska
att inteckningen, ehuru han ej kan
förete handlingen, måtte dödas,
göre ansökan därom, då fråga är
1 Senaste lydelse av 2 §, se 1946: 105, och av 13 §, se 1955: 238.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
(Nuvarande lydelse)
om handling, för vilken inteckning
fastställts i fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier,
hos den rätt, under
vilken fastigheten lyder, och
eljest hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.
Sedan ansökningen, där så ske kan,
på sätt om stämning i tvistemål är
stadgat delgivits den senast antecknade
innehavaren av handlingen,
utfärde rätten offentlig stämning,
som skall kungöras på sätt i 6 §
sägs samt innehålla beskrivning av
handlingen ävensom tillkännagivande
att, om någon innehar handlingen
eller har kännedom om att
den finnes i behåll, han bör därom,
vid äventyr att inteckningen eljest
dödas, hos rätten göra anmälan
sist å dag som för ärendets fullföljande
utsättes. Sådan dag må ej
sättas tidigare än sex månader efter
kungörelsens införande i allmänna
tidningarna.
Fullföljes ej--—--------
Finner rätten,----------
Rätten skall--------
(Föreslagen lydelse)
om handling, för vilken inteckning
fastställts i fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt, hos den rätt,
under vilken fastigheten lyder, och
eljest hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.
Sedan ansökningen, där så ske kan,
på sätt om stämning i tvistemål är
stadgat delgivits den senast antecknade
innehavaren av handlingen,
utfärde rätten offentlig stämning,
som skall kungöras på sätt i 6 §
sägs samt innehålla beskrivning av
handlingen ävensom tillkännagivande
att, om någon innehar handlingen
eller har kännedom om att
den finnes i behåll, han bör därom,
vid äventyr att inteckningen eljest
dödas, hos rätten göra anmälan sist
å dag som för ärendets fullföljande
utsättes. Sådan dag må ej sättas
tidigare än sex månader efter kungörelsens
införande i allmänna tidningarna.
--------- — — — den förfallen.
-----handlingens företeende.
----------— laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
Motioner
Utskottet har i samband med propositionen behandlat de i anledning av
densamma väckta likalydande motionerna 1: 643 av herr Ohlsson, Ebbe och
herr Enarsson samt II: 792 av herr Magnusson i Törnhult, i vilka hemställs,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. proposition nr 23
att för jordbrukets vidkommande ärende om företagsinteckning skall upptagas
hos inskrivningsdomaren i den domsaga, där jordbruksfastigheten är
belägen».
Till stöd för yrkandena anförs att inskrivningsdomaren i den domsaga
där jordbruksfastigheten är belägen, av praktiska skäl bör vara forum för
töretagsinteckningsinstitutet. Jordbrukarna har, uttalar motionärerna, av
ålder i inskrivningsärenden varit hänvisade till domarkansliet i orten, där
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
inte blott lagfarts- och inteckningsärenden utan även frågor om gravationsbevis
handläggs. Någon anledning att flytta vissa inskrivningsärenden över
till inskrivningsdomaren i länsstaden finns inte. En sådan överflyttning anses
endast skapa onödig omgång och besvär. Även ur kreditgivarsynpunkt
lörmenas det vara värdefullt att företagsinteckning och fastighetsinteckning
handläggs av samma inskrivningsdomare.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till
motionen I: 643.
Propositionens tillkomst in. m.
I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Kling,
under rubriken »Inledning» följande.
Genom förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning
har industriidkare och vissa andra grupper av företagare fått möjlighet
att till säkerhet för fordran upplåta en särskild förmånsrätt i inventarier
och vissa andra slag av lös egendom, utan att därför behöva avstå
trän besittningen till egendomen. Rätten att sålunda utnyttja lös egendom
som kreditunderlag grundas genom inteckning, dvs. registrering hos offentlig
myndighet. Förlagsinteckningsinstitutet har kommit att anlitas i betydande
omfattning. Det totala beloppet av förlagsintecknad gäld utgjorde vid
utgången av år 1961 drygt fem miljarder kronor. Under senare år har emellertid
i skilda sammanhang framställts krav på en reform av förlagsinteckningsinstitutet
i sytte att bättre kunna möta ökade kreditbehov inom industri,
handel och hantverk.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 september 1959 tillkallade
dåvarande departementschefen, statsrådet Lindell, den 12 oktober samma
år tre sakkunniga för att göra en översyn av lagstiftningen om förlagsinteckning
m. m. De sakkunniga (justitierådet Torkel Nordström, ordförande,
kommerserådet Anders Lindstedt och professorn Åke Lögdberg), som antog
benämningen förlagsinteckningskommittén, har den 23 april 1964 avgeU
ett betänkande med titeln »Företagsinteckning» (SOU 1964: 10).
I betänkandet föreslås regler, som syftar till att inom ramen för det nuvarande
förlagsinteckningsinstitutet väsentligt förbättra inteckningshavarens
ställning, bl. a. genom införande av visst skydd gentemot tredje man.
Inteckningen, som i förslaget fått benämningen företagsinteckning, föreslås
la ett betydligt vidgat tillämpningsområde. Företagsinteckning skall enligt
förslaget kunna erhållas också av jordbrukare. Kommittén föreslår i samband
därmed, att den nuvarande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier,
om panträtt i spannmål samt om panträtt i spånadslin och hampa
upphävs.
Efter remiss har yttranden över förlagsinteckningskommitténs förslag av -
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
getts av Svea hovrätt, lagberedningen, Stockholms rådhusrätt, statskontoret,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium
efter hörande av rikets handelskammare, överståthållarämbetel,
länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, utredningen för översyn
av bokföringslagen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska företagares riksförbund, Sveriges industriförbund, Svensk
industriförening, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Motorbranschens riksförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Svenska petroleum institutet, Kooperativa
förbundet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges landsfiskaler,
Föreningen Sveriges stadsfogdar, Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget
Företagskredit. Kommerskollegium har bifogat yttranden av rikets
handelskammare. Även i en del andra fall har remissinstanser bifogat yttranden
från underställda myndigheter eller från organisationer.
Förslaget till lag om företagsinteckning har fått ett välvilligt mottagande
av remissinstanserna. I många remissyttranden har framställts önskemål
om att kommittéförslaget snarast måtte läggas till grund för lagstiftning i
ämnet.
En reform av förlagsinteckningsinstitutet får återverkningar på det exekutionsrättsliga
planet. Jag avser att senare framlägga förslag om de ändringar
i exekutionsrättsligt hänseende, som är nödvändiga med hänsyn till
reformen. Förslaget om dessa följdändringar bör efter vederbörlig lagrådsbehandling
föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringarna kan träda i
kraft samtidigt med den tillämnade lagstiftningen om företagsinteckning.
Gällande rätt
En redogörelse för gällande rätt lämnas i propositionen s. 14—18. Utskottet
hänvisar till denna redogörelse.
Förlagsinteckningskommitténs förslag
I propositionen lämnas en redogörelse för förlagsinteckningskommitténs
förslag å s. 19—34.
Remissyttrandena
En sammanställning av de remissyttranden som avgetts över förlagsinteckningskommitténs
förslag återfinns i propositionen s. 35—48.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
15
Departementschefen
Beträffande lagstiftningens allmänna grunder anförde föredragande departementschefen
vid lagrådsremissen följande.
1. Rättsinstitutets allmänna karaktär
Forlagsinteckningen har kommit att spela en betydelsefull roll inom kreditväsendet.
Inteckningen har dock kommit att främst tjäna som komplement
till fastighetsinteckningen och har inte i någon mer betydande utsträckning
utnyttjats självständigt. Anledningarna härtill är flera. En viktig
omständighet torde vara att inteckningens värde som säkerhet med den
nuvarande utformningen ansetts i åtskilliga hänseenden betydligt underlägset
fastighetsinteclcningens värde. Bl. a. med hänsyn till att självfinansieringen
under senare tid fått mindre betydelse inom näringslivet, har det
kommit att framstå som allt nödvändigare att vidga förlagsinteckningens
verkningsområde och samtidigt ge inteckningen ett högre värde i kreditgivarens
hand. För näringsidkare, som inte har möjlighet att ställa fastighetsinteckning
till förfogande, kan det vara av stor betydelse att kunna utnyttja
förlagsinteckningsinstitutet. Det blir här framför allt fråga om mindre
företagare och handelsidkare.
Förlagsinteckningsinstitutet står f. n. Öppet endast för vissa bestämda
grupper av näringsidkare, främst för dem som driver industriell rörelse av
viss minimiomfattning. Enligt en av kommittén lämnad uppgift utgjorde
år 1962 det sammanlagda antalet intecknade rörelser omkring 23 000. Inteckning
meddelas att omfatta viss för rörelsen avsedd lös egendom, huvudsakligen
de lösa inventarierna samt varulagret. Inteckningens förnämsta
varde ligger i att den medför förmånsrätt i den intecknade egendomen
vid konkurs. Om egendomen avyttras eller rörelsen flyttas från den kommun,
där inteckningen meddelats, utslocknar förmånsrätten. Förmånsrätten
gäller emellertid i den egendom av motsvarande slag, som sätts i stället
för den avyttrade eller bortflyttade. Man brukar säga att inteckningen omiattar
ett rörligt kollektiv av egendom, knutet till en viss företagare. Den
tor panträtt i lös egendom vanligen uppställda specialitetsprincipen har
sålunda ingen motsvarighet i fråga om den säkerhetsrätt, som förlagsinteckningen
medför.
Enligt kommitténs mening kräver en verkligt genomgripande förstärkning
av forlagsinteckningen antingen en effektiv begränsning av företagarens
förfoganderätt över den intecknade egendomen eller en utsträckning av
inteckningens verkan till att gälla även mot den som förvärvar intecknad
egendom. I intetdera fallet skulle åtgärden emellertid kunna omfatta annat
än anläggningstillgångarna, dvs. maskiner och andra inventarier för verk
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
samhetens drift. Förfogandet över de tillgångar som är direkt avsedda för
omsättning, såsom råvaror och produkter, kan knappast inskränkas. När det
gäller dessa tillgångar kan det inte heller bli fråga om att införa ett skydd
för inteckningshavaren, vilket skulle ha verkan mot tredje man. En utväg
som diskuteras av kommittén skulle vara att, med bibehållande av den nu
tillämpade principen att panträtt måste avse individuellt bestämd egendom,
öppna möjlighet att genom ett inskrivningsförfarande erhålla panträtt i särskilda
föremål bland anläggningstillgångarna, såsom dyrbarare maskinei.
En olägenhet härav skulle emellertid vara, att panträtten skulle bestå i redan
utrangerade och sålda föremål, medan den inte skulle komma att omfatta
nyanskaffade föremål. En förutsättning för en panträttslig konstruktion
skulle dessutom vara, att det vore möjligt att identifiera den av
panträtten omfattade egendomen också när den kommit i tredje mans
hand. Den eftersträvade tryggheten för inteckningshavaren skulle för övrigt
komma att begränsas högst betydligt till följd av reglerna om godtrosförvärv.
Kommittén har också uppmärksammat möjligheten att låta inteckning
generellt medföra panträtt i företagets vid varje tidpunkt existerande anläggningstillgångar
och sålunda uppge den hittills för panträtt tillämpade
specialitetsprincipen. Med en sådan konstruktion skulle visserligen enligt
kommitténs uppfattning några av de nyssnämnda olägenheterna försvinna,
men de återstående skulle få mångfaldigt större betydelse än vid individualiserad
panträtt, eftersom alla förlagsintecknade företags samtliga anläggningstillgångar
skulle komma att besväras av panträtt.
På anförda skäl bör enligt kommitténs mening en lagrevision bygga på
de hittillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Inom ramen
för de möjligheter som denna utgångspunkt ger har kommittén sökt
tillmötesgå de önskemål, som framförts från näringslivets sida. Kommittén
har därvid föreslagit att förlagsinteckningen i vissa mer begränsade hänseenden
ges en panträttslig konstruktion. Vid överlåtelse av intecknad egendom
i samband med verksamheten skall egendomen sålunda undei en övergångstid
häfta för inteckningen även i förste förvärvarens hand. Inteckningsrätten
skall bestå också mot den som förvärvar intecknad egendom
genom s. k. lösöreköp. Slutligen skall inteckningen enligt förslaget medföra
förmånsrätt utom vid konkurs även vid utmätning.
De allmänna överväganden om rättsinstitutets framtida karaktär, som
kommittén sålunda gjort, har i allmänhet inte föranlett någon erinran bland
remissinstanserna. Det stora flertalet remissinstanser anser förslaget väl
ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. I själva verket torde
också av naturliga skäl utrymmet vara begränsat för mycket djärva reformer
i rättsligt hänseende. De avgörande svagheterna från säkerhetssynpunkt
beror inte på den juridiska konstruktionen utan hänger samman med
arten av den egendom som kan utgöra föremal tör säkerhetsrätten och med
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966 17
rent ekonomiska faktorer. Kommittén synes på ett övertygande sätt ha redovisat
de svårigheter, som från rättslig utgångspunkt ligger i vägen för en
radikal förstärkning av institutet. I varje fall är det uppenbart, att ett långtgående
sakrättsligt skydd för inteckningshavaren inte skulle kunna omfatta
annat än anläggningstillgångar. En uppspaltning av rättsverkningarna
alltefter egendomens karaktär av sådana tillgångar och omsättningstillgångar
förefaller från praktisk synpunkt mindre tilltalande men har
likväl prövats i ett särskilt sammanhang, som jag nu ämnar beröra.
Om industriidkaren äger den fastighet, där den industriella verksamheten
drivs, är självfallet värdet av en förlagsinteckning i industrien delvis beroende
av hur gränsen mellan fast och lös egendom dras, ettersom inteckningen
avses omfatta endast egendom av det senare slaget. Ett stort antal
remissinstanser har framhållit vikten av att en reform av förlagsinteckningsinstitutet
samordnas med den nya lagstiftning om tast egendom och
vad därtill hör, som f. n. förbereds i samband med arbetet på en ny jordabalk.
Även jag finner uppenbart, att dessa frågor sammanhänger så intimt,
att de bör behandlas i nära samband med varandra.
Kretsen av tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell verksamhet
omfattar, sådan den kommer till uttryck i lagen den 24 maj 1895
(nr 36 s. 1) om vad till fast egendom är att hänföra, endast sådana maskiner
och annan utrustning, som på ett påtagligt sätt är permanent införlivade
med byggnaderna. Ett betydande utrymme lämnas därför åt förlagsinteckningar
i fråga om maskiner och andra anläggningstillgångar, även
om industriidkaren äger den fastighet där rörelsen drivs. I sitt förslag till
ny jordabalk (SOU 1960:24—26) förordade lagberedningen en ännu snävare
krets av s. k. industritillbehör, vilket skulle ha inneburit en motsvarande
utvidgning av den förlagsinteckningsbara egendomen. Med hänsyn
bl. a. till att förlagsinteckningen ansetts ha ett lägre värde som säkerhet
än fastighetsinteckningen har detta förslag utsatts för stark kritik. Förslaget
har därför sedermera omprövats av jordabalksutredningen som föreslagit
en mycket kraftig utvidgning av kretsen av industritillbehör (SOU
1963: 55). All utrustning, som används i den industriella verksamheten på
eller i anslutning till viss fastighet, skall enligt förslaget utgöra tillbehör
till denna.
Om utredningsförslaget godtas skulle området för utnyttjande av förlagsinteckning
i fråga om industriell egendom krympa väsentligt. I stället
skulle fastighetsinteckningen få ökat utrymme. I ett läge, då det gällt att
samordna föreliggande förslag om gränsen kring fast egendom och förlagsinteckningskommitténs
förslag om en reformerad och betydligt förstärkt
förlagsinteckning, har det fallit sig naturligt att överväga möjligheten att
med bibehållande av en tämligen snäv gräns kring fastighetstillbehören
stärka förlagsinteckningen på sådant sätt, att den i fråga om anläggningstillgångarna
kom att från säkerhetssynpunkt i allt väsentligt motsvara en
2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. S and. Nr 28
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
lastighetsinteckning enligt jordbalksutredningens förslag. I anslutning till
ett resonemang, som under remissbehandlingen förts av bankinspektionen,
har jag härvid övervägt en särskild form av förlagsinteckning i maskiner,
inventarier och andra anläggningstillgångar. En inteckning med denna omfattning
skulle, som kommittén framhållit, rent teoretiskt kunna tillerkännas
ganska betydande sakrättsliga verkningar. Från näringslivets sida har
emellertid med eftertryck framhållits, att inte ens en särskild inteckning i
sådana anläggningstillgångar skulle bereda samma trygghet som en fastighetsinteckning
såvitt nu är i fråga. Detta synes väsentligen sammanhänga
med att en fastighetsinteckning kvarstår i fastigheten utan avseende vid
ägarbyte och utan tidsbegränsning. En liknande permanent anknytning av
en förlagsinteckning till ett visst företag eller viss näringsverksamhet låter
sig knappast göra bl. a. med hänsyn till identifikationssvårigheterna. Risken
för skingring av lätt flyttbar utrustning spelar också en betydelsefull roll.
Den nu berörda panträttsliga konstruktionen hos fastighetsinteckningen
anser jag äga ett så betydande värde, att en förlagsinteckning bl. a. på
grund därav inte kan anses bli jämbördig med fastighetsinteckning, även
om förlagsinteckningens värde höjs avsevärt. Jag kommer att närmare
behandla denna fråga i samband med ett särskilt förslag till lag om fast egendom
och vad därtill hör, vilket jag avser att framlägga senare i dag. Förslaget
bygger i huvudsak på jordabalksutredningens förslag, men mycket
lätt flyttbar egendom har, bl. a. med hänsyn till reformen av förlagsinteckningen,
ansetts hellre böra anknytas till själva rörelsen än till den fastighet
där verksamheten bedrivs. Som en följd av den föreslagna reformen i
fråga om tillbehörsbegreppet torde emellertid den lösa egendomen på en
industrifastighet, som ägs av industriidkaren, i framtiden komma att bli av
mindre omfattning än hittills. De övergångsproblem som detta kan skapa
när det gäller befintliga förlagsinteckningar kommer jag att behandla i
samband med förslaget till lag om fast egendom och vad därtill hör.
Av vad jag hittills anfört framgår att min granskning av de båda berörda
lagförslagen lett fram till ett resultat som i fråga om förlagsinteckningsinstitutets
allmänna karaktär i huvudsak överensstämmer med kommitténs.
En fullt utvecklad panträttslig konstruktion av förlagsinteckningen
förefaller inte ändamålsenlig ens i fråga om inventarier och liknande anläggningstillgångar.
Reformsträvandena måste alltså inriktas på att förbättra
inteckningshavarens ställning inom den nuvarande ramen för institutet.
Liksom hittills bör förlagsinteckning avse ett kollektiv av lös egendom,
vars sammansättning kan växla, bestämt genom sin anknytning till
viss näringsverksamhet och till den som utövar verksamheten samt med
rätt för denne att förfoga över egendomen.
Mot denna bakgrund torde de olika åtgärder till stärkande av förlagsinteckningen,
som kommittén föreslagit, ganska väl motsvara vad som nu
rimligen kan begäras. Jag kommer i det följande att närmare behandla
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
spörsmålet i vilka hänseenden och i vilken utsträckning inteckningen på
grundval av förslaget bör utrustas med sakrättsliga verkningar. I detta sammanhang
vill jag endast framhålla den betydelse det kan få för inteckningens
anseende exempelvis att förmånsrätten får utövas också vid utmätning
och att inteckningen behåller viss verkan även efter överlåtelse av verksamheten.
Av särskilt stort värde för hela institutets framtid torde de förslag
vara, som innebär att kretsen av inteckningsberättigade starkt utvidgas,
att den inteckningsbara egendomen får väsentligt större omfattning och
att inteckningsrätten skall bestå oavsett om rörelsen flyttas. Också till dessa
förslag skall jag återkomma.
Kommittén föreslår att inteckningens benämning ändras från förlagsinteckning
till företagsinteckning. Som kommittén påpekar har redan genom
en lagändring år 1932 kravet att inteckningsfordringen skulle ha karaktär
av förlag uppgivits, och dessutom har ordet förlag i det allmänna språkbruket
fått en annan betydelse än den som ligger till grund för termen förlagsinteckning.
Till detta kommer att den reformerade inteckningen kommer
att skilja sig så avsevärt från den nuvarande, att en ny benämning
förefaller motiverad. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.
Ue av kommittén i sakrättsligt hänseende föreslagna förstärkningarna
av inteckningsrätten har föranlett en del remissinstanser att ifrågasätta
om inte företagsinteckningen terminologiskt hellre bör rubriceras som en
i vissa avseenden inskränkt panträtt än som en förmånsrätt. Lagberedningen
betonar att gällande rätt inte saknar exempel på att pantsatt egendom
kan avyttras med verkan att panträtten upphör, exempelvis när fastighetstillbehör
säljs och bortförs. Det skulle enligt beredningens mening
innebära fördelar om inteckningshavarens rätt betecknades som en i vissa
hänseenden begränsad panträtt i ett rörligt kollektiv.
Jag är ense med beredningen om att det finns vissa skäl som talar för att
man skulle kunna beteckna den rätt företagsinteckningen medför som en
panträtt. Med hänsyn till de stora skillnader i förhållande till den typiska
panträtten, som alltjämt torde komma att stå kvar, kommer jag emellertid
i likhet med kommittén fram till att tillräcklig grund saknas för en sådan
terminologisk förändring. I första hand fäster jag härvid avseende vid det
redan påtalade förhållandet, att panträtt i fast egendom på grund av inteckning
är fast knuten till själva fastigheten oavsett ägarbyte och utan tidsbegränsning
samt att panträtt i lös egendom i allmänhet förutsätter att
egendomen specificeras.
2. Rörelsens art och omfattning
Enligt gällande bestämmelser är förlagsinteckningsinstitutet förbehållet
innehavare av industriell rörelse, i vilken som regel används drivkraft om
minst fem effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare, samt kikare
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
av hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, hos vilka under minst två månader
årligen sysselsätts minst tio anställda, ävensom apotekare.
För att underlätta kreditgivningen åt rörelseidkare har det som jag redan
antytt varit en angelägen uppgift för kommittén att undersöka i vilken
utsträckning kretsen av inteckningsberättigade näringsidkare kan vidgas.
Kommittén har därvid övervägt om man bör fortsätta på den väg lagstiftaren
hittills valt och sålunda utvidga institutet till att omfatta vissa ytterligare
verksamhetsarter samt uppräkna dessa i lagen. I så fall borde i varje
tall handel, servicenäringar och byggnadsverksamhet anges. Emellertid betarar
kommittén att en uppräkning av vissa ytterligare verksamhetsgrenar
tämligen snart skulle bli föråldrad med hänsyn till den tekniska och ekonomiska
utvecklingen. Om man skulle följa de nuvarande linjerna borde
man också uppställa särskilda krav på viss minsta omfattning av verksamheten
som förutsättning för inteckning. Även här skulle enligt kommittén
risk töreligga att reglerna tämligen snabbt blev föråldrade. Dessutom
är det enligt kommittén mycket vanskligt att finna normer som är
tjänliga för det ifrågavarande syftet. Man skulle uppenbarligen vara
tvungen alt uppställa skilda regler för olika näringsgrenar. Kommittén
granskar närmare olika tänkbara alternativ för att mäta en rörelses omtattning,
såsom efter antalet anställda, den i rörelsen använda drivkraften,
ett minimivärde på inteckningsbar egendom eller rörelsens omsättning.
Den tekniska utvecklingen gör emellertid att antalet anställda i allt mindre
utsträckning lämpar sig som mått på en rörelses omfattning. Drivkraften
som måttstock kan ge missvisande resultat och lämpar sig för övrigt endast
i fråga om vissa slag av verksamhet. En regel om visst minimivärde på egendomen
förutsätter som mått ett i lagen inskrivet penningbelopp, som tid
etter annan skulle behöva justeras med hänsyn till förändringar i penningvärdet.
Själva värderingen skulle för övrigt erbjuda stora svårigheter.
Bokförda värden eller brandförsäkringsvärden kunde knappast användas.
Vad slutligen gäller rörelsens omsättning framhåller kommittén att relationen
mellan omsättningen och egendomens värde varierar så starkt mellan
olika branscher, att en differentiering av beloppen skulle vara nödvändig.
Kommitténs överväganden leder fram till ståndpunkten, att det från rättsteknisk
synpunkt vore önskvärt om institutet kunde stå öppet för alla näringsidkare
oavsett rörelsens art och omfattning. Begränsningar av inteckningsmöjligheten
på grund av reella faktorer bör enligt kommitténs mening
inte ske utan starka skäl. Mot den slutsats kommittén sålunda dragit
torde någon erinran inte kunna göras. Uppenbarligen undviks en mängd
besvärliga gränsdragningsfrågor om inteckningen får ett så vidsträckt tilllämpningsområde.
Remissinstanserna har i allmänhet accepterat de synpunkter
kommittén anfört i denna del. Från några håll har dock satts i fråga
om inte vissa legala begränsningar är nödvändiga.
Vid bedömandet av vilka reella faktorer som skulle motivera legala be -
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
gränsningar av inteckningsmöjligheten koncentreras självfallet intresset till
sädana företag som är av mindre storlek och som på grund därav förfogar
över egendom av tämligen obetydligt värde. Beträffande sådana företag kan
emellertid framhållas, att lagen inte i andra fall förbjuder att säkerhelsrält
upplåts i egendom av obetydligt värde. Den som erbjuds en pantsäkerhet
har själv att bedöma om han vill godta säkerheten. Lånevillkor och
lånesumma anpassas helt naturligt efter säkerhetens art och värde. Den
förmögenhetsrättsliga lagstiftningen utgår principiellt från att den som begagnar
ett rättsinstitut själv får bedöma de juridiska och ekonomiska konsekvenserna
därav. Med denna utgångspunkt möter inte hinder mot att
också små företag, där den inteckningsbara egendomen är av obetydligt
värde, omfattas av rätten till inteckning. Som kommittén framhåller finns
det för övrigt anledning anta, att de mindre företagarna inte kommer att
begagna sig av företagsinteckning i någon större utsträckning, varför eventuella
olägenheter redan på denna grund skulle utebli.
Onekligen är dock svårigheten att bedöma risken för skingring av den
intecknade egendomen och skentransaktioner större i fråga om mycket
små företag än beträffande övriga. Den mindre företagaren kan ofta
ganska lätt vidta förändringar i rörelsens drift utan att dessa åtgärder
kommer till inteckningshavarens kännedom. Inteckningshavarens övervakning
ställer sig i allmänhet svår när det gäller småföretagen och kan bli
alltför kostsam i förhållande till de värden det gäller. Svenska sparbanksföreningen
understryker i sitt remissyttrande att risken för värdeminskning
är större i ett litet egendomskollekliv än när det gäller störa företag och
föreslår att det i rörelsen nedlagda kapitalet får bli avgörande för en
gränsdragning.
Det kan mot bakgrund av det nu anförda förefalla tveksamt, om man
bör slopa varje begränsning i fråga om rätten för näringsidkare att utnyttja
företagsinteckning. Vissa argument talar onekligen för en lägsta
gräns i fråga om verksamhetens omfattning. Av resonemanget i det föregående
framgår emellertid vilka praktiska svårigheter som möter när man
söker finna en lämplig begränsningsnorm. Sparbanksföreningens förslag
torde härvidlag inte utgöra något undantag.
En fråga som i detta sammanhang bör tas upp till prövning avser konsekvenserna
för företagarnas personliga kreditvärdighet av en utvidgning
av rättsinstitutet. Enligt vissa remissinstansers uppfattning skulle ett väsentligt
utsträckande av inteckningsmöjligheten minska benägenheten inom
affärslivet att lämna rena förtroendekrediter. Beträffande företag inom
detaljhandeln befarar remissinstanserna, att leverantörerna skulle bli mindre
hågade än tidigare att lämna varukrediter, om rörelsetillgångarna besvärades
av företagsinteckning.
Det är svårt att bedöma i vad mån den personliga kreditvärdigheten kan
komma att påverkas ogynnsamt av en vidsträckt möjlighet att företagsin
-
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
teckna egendomen i rörelsen. Inteckningens verkan härvidlag bör dock
inte överbetonas. Inteckningsmöjligheten skall självfallet användas endast
om företagaren finner detta förenligt med sina egna intressen.
Den enskilde företagaren avstår sannolikt från att utnyttja den nya kredil -möjligheten, om han finner att ett användande av denna skulle kunna skada
hans personliga kreditvärdighet. Det måste emellertid anses ligga ett betydande
värde i att öppna en möjlighet att utnyttja företagsinteckningen
för en stor krets av företagare. I allmänhet lär för övrigt den som överväger
att lämna en näringsidkare kredit utan säkerhet inte fästa alltför
stort avseende vid utsikterna att få utdelning i en eventuell konkurs. Det
avgörande blir i stället företagets räntabilitet och allmänna utvecklingsmöjheter
samt förtroendet för näringsidkarens egen person.
Om verkningarna av en vidsträckt inteckningsmöjlighet på företagarnas
personliga kreditvärdighet sålunda inte behöver befaras bli av alltför stor
betydelse, torde det dock inte kunna bestridas, att vissa olägenheter kan
uppstå för oprioriterade borgenärer, om inteckningsmöjligheten utsträcks
till att avse även mycket små rörelser. Såsom kommittén framhåller kan
det med visst fog sägas, att ju mindre förhållandena är desto mer framstår
det som otillfredsställande att den til lämnade kreditgivaren skall behöva
räkna med förekomsten av företagsinteckning och eventuellt underkasta
sig kostnader och besvär för en undersökning härvidlag.
Jag vill i detta sammanhang återknyta till vad jag tidigare nämnt om förhållandet
till den aktuella reformen i fråga om gränsdragningen mellan
fast och lös egendom såvitt avser fastigheter, som utnyttjas för industriell
verksamhet. Att mina överväganden lett fram till att jag godtagit huvudlinjerna
i jordabalksutredningens förslag bör inte uteslutande ses som ett
resultat av strävandena att genom fastighetsinteckningen ge industrikreditgivaren
en god säkerhet i de viktigare anläggningstillgångarna. Även omsorgen
om företagsinteckningens framtid talar i viss mån för en gränsdragning,
som ger ägaren av en fastighet, där industriell verksamhet bedrivs,
möjlighet att med fastighetsinteckning som säkerhet belåna den egendom
som utgör den viktigaste förutsättningen för produktionsresultatet. Om
gränsen mellan fast och lös egendom också framdeles skulle dras på sådant
sätt att mycket viktiga anläggningstillgångar i fastighetsägarens hand räknades
som lös egendom, skulle man knappast kunna undvika, att kreditgivaren
i fortsättningen liksom hittills kompletterade en säkerhet som ställts
i form av fastighetsinteckning med en förlagsinteckning. Några remissinstanser
— Kooperativa förbundet med särskild skärpa — har i yttranden
över förlagsinteckningskommitténs förslag framhållit, att det vore olyckligt,
om det stundom tämligen slentrianmässigt uppställda kravet på förlagsinteckning
skulle komma att kvarstå även efter en förstärkning av denna inteckningsform.
Jag delar denna uppfattning. Ett syfte med reformen av förlagsinteckningen
bör vara att inteckningen skall få en större självständig be
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
23
lydelse. Med hänsyn till de återverkningar på företagarnas personliga kreditvärdighet,
som en väsentligt förstärkt förlagsinteckning ibland måste antas
medföra, är det också av visst intresse att tillse, att företagaren-fastighetsägaren
inte onödigtvis tvingas utnyttja denna inteckningsmöjlighet för att
erhålla kapital till de grundläggande produktionsmedlen. Företrädare för
bankföreningen har vid överläggningar i fråga om begreppet industritillbehör
framhållit, att den tämligen extensiva gräns, som kommer till uttryck
i mitt förslag härom, hör effektivt motverka tendensen att vanemässigt komplettera
fastighetsinteckning med förlagsinteckning. Jag fäster ett betydande
avseende härvid och utgår från att kreditinstituten genom ändamålsenlig
upplysningsverksamhet vill bidra till en ny syn på inteckningsinstitutet och
dess förhållande till fastighetsinteckningen. Avvägningen mellan intresset
av en säkerhetsmässig förstärkning av företagarnas kreditmöjligheter och
omsorgen om deras personliga kreditvärdighet — jämte det allmänna önskemålet
att ge företagsinteckningen en mer självständig ställning — har sålunda
påverkat också frågan om gränsdragningen mellan fast och lös egendom,
såvitt avser fastigheter, vilka utnyttjas för industriell verksamhet.
Ett utsträckande av företagsinteckningen till alla rörelser oavsett art
synes vara att bedöma på ungefär samma sätt som frågan om utvidgningen
oavsett storlek. En extensiv gränsdragning medför att även företag av mer
eller mindre tillfällig art, som drivs med tillfälligt anskaffade inventarier,
exempelvis varumässor och företag för inspelning av viss film, kan hl i föremål
för inteckning. Häremot torde från principiell utgångspunkt inte
mycket vara att erinra. Kreditgivaren har själv att bedöma den säkerhet,
som kan anses ligga i en helt tillfällig verksamhet. Är rörelsen inte bara av
tillfällig art utan dessutom av mycket ringa omfattning är det dock tveksamt
om man bör ställa inteckningsinstitutet till förfogande.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att det såväl från praktiski ekonomisk
som från rättsteknisk synpunkt är ändamålsenligt att låta företagsinteckningen
stå till förfogande för en vidsträckt krets av näringsidkare.
Med hänsyn till de speciella risker för kreditgivaren och för den personliga
kreditvärdigheten, som får anses vara förknippade med att låta också den
som driver en mycket oansenlig rörelse få tillgång till inteckningsmöjligheten,
bör dock en viss lägsta gräns i allmänhet finnas för verksamhetens omfattning.
Kommittén har sökt tillgodose bl. a. detta önskemål genom att föreslå
att företagsinteckning skall få beviljas en företagare endast om han
är bokföringspliktig enligt lag. Från kravet på bokföringsskyldighet föreslås
dock vissa undantag, huvudsakligen för jordbrukare. Förslaget har vunnit
gillande hos det stora flertalet remissinstanser. Genom uppställandet av bokföringsskyldighet
som villkor nås, som jag närmare skall beröra i det följande,
en i huvudsak lämplig begränsning av de intcckningsberättigades krets,
.lag ställer mig därför i princip positiv till detta förslag.
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
3. Bokföringsskyldighet
Det krav på bokföringsskyldighet som förlagsinteckningskommiltén uppställt
som villkor för att en företagare skall få ta ut företagsinteckning är
främst motiverat av att en intecknad rörelse ansetts behöva fortlöpande
övervakning från inteckningshavarens sida. Ett av de viktigaste medlen för
en effektiv övervakning är självfallet rörelsens bokföring. Enligt kommittén
är en ordnad bokföring en förutsättning för att företagsinteckningen skall
kunna rätt tjäna sitt syfte. Bokföringen ligger därför både i företagarens
och inteckningshavarens intresse. Eftersom bokföringsskyldigheten är straffsanktionerad
anser kommittén att inteckningshavaren får en viss garanti
för att handelsböckerna fors enligt lagens föreskrifter. Med hänsyn till att
en bokföringsskyldig företagare bedöms som köpman, kan borgenären också
lättare få honom försatt i konkurs.
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget om krav på bokföringsskyldighet
eller lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock,
att bokföringskravet är obehövligt och olämpligt. Bl. a. påpekas, att ett sådant
krav medför att vissa näringsidkare, som f. n. har rätt att ta ut förlagsinteckning,
inte kommer att kunna ta ut företagsinteckning. Vissa andra remissinstanser
fäster däremot stor vikt vid bokföringskravet och understryker
den betydelse ett sådant krav kan få för tilltron till institutet, om detta
utsträcks att gälla en mycket vid krets av företagare. Jag delar helt den
uppfattning, som de sistnämnda instanserna gett uttryck åt. Den radikala
utvidgning av de inteckningsberättigades krets, som jag nyss föreslagit, kan
innebära faror för inteckningshavarna, om inte dessa får tillfälle ait på
lämpligt sätt kontrollera verksamheten. Till intresset av att skydda borgenärerna
kommer omsorgen om det framtida förtroendet för institutet. Villkoret
om bokföringsskyldighet bör därför enligt min mening upprätthållas med
viss stränghet.
Enligt gällande bokföringslag föreligger alltid bokföringsskyldighet för
aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Bokföringslagen uppräknar
därutöver en lång rad av verksamhetstyper, där bokföringsskyldighet
töreligger. Här nämns bland många andra handel med varor, värdepapper
eller annan lös egendom eller fastigheter, tillverkning eller bearbetning
av varor, reparafionsverksamhet, byggnadsverksamhet, tryckeri- eller förlagsrörelse,
hotell- eller pensionatrörelse samt teater- eller biografrörelse. I
iråga om vissa slag av rörelser gäller dock att bokföringsplikt inte följer
med utövandet, om rörelsen vanligen drivs utan biträde av flera än make
och barn under 16 år samt två andra personer. Även vissa andra undantag
gäller från huvudregeln om bokföringsskyldighet.
Som jag redan tidigare påpekat innebär det föreslagna villkoret om bokföringsskyldighet
en betydelsefull begränsning av kretsen av inteckningsberätligade
företagare. Inom en del näringsgrenar ställs de minsta företagen
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
utanför. Jag har framhållit att denna konsekvens av det uppställda villkoret
far anses fördelaktig. Är en näringsverksamhet så speciell eller drivs den i
så liten omfattning, att lagstiftaren inte funnit skäl ålägga utövaren skyldighet
att föra handelsböcker, bör inte heller den kreditmöjlighet, som förelagsinteckningen
innebär, stå till förfogande för honom. Det bör anmärkas,
att kretsen av bokföringsskyldiga kan komma att vidgas i en framtid som
ett resultat av den översyn av bokföringslagen, vilken f. n. pågår. Skulle
utvidgningen bli väsentlig bör måhända frågan om förhållandet till kretsen
av de inteckningsberättigade omprövas.
Jag har i det föregående framhållit att kravet på bokföringsskyldighet
bör upprätthållas med viss stränghet. I ett bestämt hänseende är jag emellertid
beredd att göra viss inskränkning i detta krav. Detta sammanhänger
med följande.
Kommittén har föreslagit att möjligheten att ta ut företagsinteckning
skall stå öppen inte blott för bokföringsskyldiga näringsidkare av olika
slag utan också för jordbrukare, även om dessa inte är skyldiga att föra
handelsböcker. Företagsinteckningen avses ersätta den nuvarande inteckningen
i jordbruksinventarier och även möjligheten att erhålla panträtt i
spannmål eller i spånadslin och hampa. Skälen för att företagsinteckning
bör få utnyttjas av jordbrukare förefaller i och för sig goda, och remissinstanserna
har överlag ställt sig positiva till en sådan reform eller lämnat förslaget
därom utan erinran. Några remissinstanser har dock uttalat tvekan
beträffande reformen med hänsyn till det väsentliga undantag från kravet
på bokföringsskyldighet, som en sådan reform skulle innefatta. Utredningen
för översyn av bokföringslagen anser det från borgenärssynpunkt
önskvärt att bokföringslagens bestämmelser gäller även för jordbrukare
men säger sig ännu inte ha kunnat ta definitiv ståndpunkt i denna fråga.
Utredningen föreslår, att jordbrukare skall äga rätt till företagsinteckning
endast på villkor att de underkastar sig bokföringsskyldighet. Under alla
förhållanden bör enligt utredningen övervägas, om man inte skall förbehålla
rätten att ta ut företagsinteckning åt sådana jordbrukare, som underkastar
sig bestämmelserna i förordningen om skyldighet för vissa idkare
av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.
I anslutning till ståndpunkten i de sist berörda remissyttrandena har jag
närmare övervägt olika vägar att också i fråga om jordbruk garantera inteckningshavaren
viss möjlighet alt följa verksamhetens gång genom studium
av löpande räkenskaper. Ett krav på bokföringsskyldighet enligt lag
som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning skulle emellertid innebära
att praktiskt taget alla jordbrukare ställdes utan inteckningsmöjlighet. En
sådan lösning är därför, som kommittén framhåller, otänkbar, i synnerhet
som det inte finns några begränsningar av motsvarande slag när det gäller
jordbrukares rätt att ta ut inteckning enligt lagen om inteckning i jordbruks
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
inventarier. Att ålägga jordbrukare, som tar ut inteckning, en särskild boklöringsplikt,
synes också föra för långt. En sådan ordning skulle innebära
lagtekniska komplikationer. Bokföringslagens regler förefaller också onödigt
stränga för att appliceras på jordbrukare. Dessutom är bokföringslagen f. n.
föremål för översyn, varvid frågan om bokföringsskyldighet för jordbrukare
prövas. Bokföringsutredningens förslag att bygga på förordningen om
skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper
som undantag för taxering innebär en omotiverad anknytning till taxeringsförhållandena
och skulle leda till egendomliga konsekvenser, eftersom
endast några få procent av jordbrukarna hittills övergett den s. k.
kontantprmcipen vid taxering till inkomst av jordbruksfastighet och begärt
att bli taxerade enligt bokföringsmässiga grunder. Dessa jordbrukare
är för övrigl inte underkastade straffansvar vid åsidosättande av sin bokföringsskyldighet
och inte heller alt anse som köpmän. Slutligen har övervägts,
att jordbrukaren för att få ta ut inteckning skulle gentemot inteckningshavaren
åta sig att föra böcker i enlighet med de regler som upptagits
i nyssnämnda förordning. En ordning, som förutsätter åtagande mellan
parterna, lämpar sig dock bättre för helt frivillig reglering. Ingenting bör
sålunda hindra att kreditgivaren i låneavtalet som villkor för kredit uppställer
ett krav på viss bokföringsskyldighet, eventuellt sanktionerad genom
en bestämmelse om att fordringen är omedelbart förfallen till betalning vid
åsidosättande av skyldigheten.
Det anförda visar att man stöter på betydande svårigheter vid försök att
i lagen garantera inteckningshavaren möjlighet att via bokföringsskyldighet
utöva kontroll över jordbruksverksamhet. I själva verket torde behovet av
sådan kontroll inte heller göra sig gällande med samma styrka i fråga om
jordbruk som i fråga om företag, där en förändring såväl i verksamhetens
art som i dess lokalisering lätt kan ske. Jag har därför stannat för att godta
kommitténs förslag. Jordbruk bör få intecknas utan hinder av att idkaren
därav inte är bokföringsskyldig enligt lag. Skulle bokföringsutredningens
kommande förslag föranleda att en mer eller mindre begränsad bokföringsskyldighet
införs för jordbrukare kan detta självfallet återverka på den nu
aktuella frågan.
I det följande ämnar jag återkomma till övriga förhållanden som speciellt
rör företagsinteckning i jordbruk.
4. Den inteckningsbara egendomen
Företagsinteckningens värde blir självfallet i hög grad beroende på hur
gränsen dras omkring den lösa egendom, vari förmånsrätten på grund av inteckningen
avses gälla. En förlagsinteckning gäller i företagarens för rörelsen
avsedda lösa inventarier, beträffande industriell rörelse dessutom i
råvaror och produkter samt vid apoteksrörelse även i övriga varor. Vidare
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
27
omfattar förlagsinteckning utestående köpeskilling för såld förlagsegendom.
Som ett led i strävandet att stärka inteckningsinstitutet har det varit en
naturlig uppgift för förlagsiuteckningskommittén att undersöka om inte
den inteckningsbara egendomen kan vidgas att omfatta också andra slag
av lös egendom. En sådan åtgärd skulle överensstämma med vissa reformkrav,
som i olika sammanhang framförts av företrädare för näringslivet.
Förlagsiuteckningskommittén avvisar till en början tanken att låta företagsinteckningen
omfatta rörelsens alla tillgångar av lös egendoms natur.
En sådan lösning skulle enligt kommittén strida mot syftet med företagsinteckningen,
nämligen att som kreditunderlag kunna utnyttja egendom,
som annars inte alls eller endast med olägenhet kan tillgodogöras för kreditändamål.
Bland remissinstanserna finns inte heller någon förespråkare
för en sådan lösning.
Jag har tidigare berört de risker för den personliga kreditvärdigheten
som kan tänkas vara förenade med vissa av kommittén föreslagna reformer.
Det är givet att dessa risker blir mindre om den inteckningsbara egendomen
begränsas. Bl. a. med hänsyn härtill delar jag kommitténs uppfattning, att
kontanter och tillgångar, som snabbt kan förvandlas i reda pengar, samt
egendom, som utan olägenhet kan pantsättas, inte bör upptas bland inteckningsobjekten.
Banktillgodohavanden samt aktier, obligationer och liknande
värdepapper bör således inte ingå. Självfallet bör inteckningen inte heller
omfatta sådan egendom, för vilken särskilt inteckningsinstitut finns, såsom
tomträtt, vissa fartyg och luftfartyg.
Om man bortser från de nu nämnda slagen av egendom anser sig kommittén
inte från principiell synpunkt böra föreslå några begränsningar i
fråga om den inteckningsbara egendomen. Kommittén avvisar sålunda tanken
att företagsinteckningen bör omfatta endast sådan egendom som i allmänhet
kan antas vara någorlunda konstant till omfattning och värde. I
allmänhet har remissinstanserna intagit samma ståndpunkt. Jag bortser
i detta sammanhang från vissa detaljer, där avvikande meningar kommer
till synes, i såväl inskränkande som utvidgande riktning. Lagberedningen
har emellertid framhållit att det vore önskvärt med en begränsning av inleckningsobjektets
omfattning, framför allt med hänsyn till den personliga
krediten, men har sagt sig inte säkert kunna avgöra, om en sådan begränsning
kan göras på annat sätt än genom en inskränkning i de enskilda
näringsidkarnas möjligheter att låta en och samma inteckning omfatta flera
rörelser.
Enligt min uppfattning saknas anledning att uppställa någon allmän norm
för begränsning av inteckningsobjekten. Säkerligen kommer det ibland att
inträffa, att vissa slag av egendom, som omfattas av företagsinteckning,
värderas lågt av kreditgivaren och att de därför knappast kommer att i det
enskilda fallet påverka vare sig lånesumma eller lånevillkor. Kreditgivaren
kommer naturligtvis att i sådana fall bortse från den ifrågavarande egendo
-
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
men. I ett annat fall kan emellertid egendom av samma slag tillmätas ett betydande
värde och det är då förmånligt att den omfattas av inteckningen.
Utgångspunkten vid den närmare prövningen av omfattningen av den inlecknade
egendomen bör sålunda vara att, i den mån den personliga kreditvärdigheten
inte därigenom utsätts för speciella risker, också egendom, som
inte är av bestående karaktär, bör ställas till kreditgivarens förfogande inom
inteckningsinstitutets ram. Kreditgivaren får sedan fästa det avseende han
anser sig kunna vid den erbjudna säkerheten. Om den ifrågavarande egendomen
generellt sett har ett påtagligt obeständigt eller svårbestämt Värde
torde den dock inte böra omfattas av företagsinteckningen.
Till lagberedningens synpunkter på frågan om en viss begränsning av
inteckningsobjektet genom förbud mot gemensam inteckning i flera rörelser
ämnar jag återkomma i samband med reglerna om individualisering av intecknad
verksamhet.
Den norm för bestämmandet av inteckningsobjekten, som jag sålunda ansett
mig böra biträda, kan i princip sägas vara ganska extensiv. Om en industriidkare
äger den fastighet, där han utövar sin industriella verksamhet,
kommer dock, som jag tidigare påpekat, företagsinteckningen inte att omfatta
lika stor del av inventarierna som i andra fall. Detta beror på den i
annat sammanhang föreslagna vidsträckta bestämningen av tillbehör till
fastighet, där industriell verksamhet bedrivs. Såväl förla^sinteckningsreformen
som reformen av industritillbehörsreglerna har i hög grad dikterats
av strävandena att till näringslivets fromma öka kreditunderlaget inom den
ram som föreligger i resp. fall. En sådan metod att i görlig mån söka stärka
fastighets- och förlagsinteckningen var och en efter sina förutsättningar synes
ändamålsenlig.
I likhet med kommittén finner jag det nödvändigt att objekten för företagsinteckning
uppräknas i lagen. Med den vidsträckta målsättning, som
kommittén uppställt och som jag delar, blir det möjligt att göra uppräkningen
gemensam för alla slag av näringsverksamhet. Därigenom undviks
besvärliga gränsdragningsproblem och vinns även i övrigt rätts tekniska fördelar.
Till inteckningsobjekten bör naturligtvis i första hand hänföras inventarier,
som är lös egendom, olika slag av varor samt andra lösören. Dessutom
bör vissa betydelsefulla nyttjanderätter och vissa slag av fordringar höra till
den egendom, vari företagsinteckning skall gälla, förutsatt att rättigheterna
resp. fordringarna är överlåtbara. Till det närmare bestämmandet av de olika
inteckningsobjekten återkommer jag i specialmotiveringen.
5. Verksamhetens individualisering. Inskrivningsväsendets organisation
En betydelsefull plats i kommitténs reformförslag intar de bestämmelser,
som närmare reglerar identifikationen av den rörelse, inom vilken egendomen
skall tjäna som säkerhet på grund av företagsinteckning. De nuvarande
29
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
lagreglerna utmärks såtillvida av en viss stränghet, som den av förlagsinteckning
omfattade rörelsen alltid måste kännetecknas såväl av företagarens
person som av rörelsens art och den kommun inom vilken verksamheten
utövas. Eftersom en förändring i fråga om något enda av dessa tre kännetecken
anses medtöra, att förmånsrätten på grund av inteckningen upphör,
är det uppenbart att de nuvarande individualiseringsi’eglerna från kreditgivarens
synpunkt kan innebära betydande nackdelar. Om en rörelse flyttas
från den kommun, vilken angetts som kännetecken, till en annan kommun,
anses sålunda rörelsen på den nya platsen inte identisk med den rörelse som
drevs i den törstnämnda kommunen. En förändring av verksamhetens art
ger samma resultat. I fråga om en sådan förändring är det för övrigt uppenbart,
att denna kan ske nästan omärkligt och lätt föranleda gränsdragningsproblem.
Förlagsinteckningskommittén utgår från det tämligen självklara förhållandet,
att verksamheten även i en ny lagstiftning måste kännetecknas av
näringsidkarens person, vare sig det är en fysisk person eller en juridisk
person, t. ex. ett bolag eller en förening. Någon generell möjlighet att objektivt,
utan anknytning till personen, känneteckna den rörelse näringsidkaren
driver linns uppenbarligen inte. Mot bakgrund av strävandena att stärka
iörlagsinteckningens ställning i kreditgivarens hand undersöker kommittén
emellertid om man i framtiden bör behålla metoden att känneteckna rörelsen
även genom att ange dess art och lokalisering. Kommittén konstaterar, att
den rådande ordningen minskar inteckningens värde som säkerhet och att
särskilt identifikation genom angivande av verksamhetens art medför problem.
Här nämner kommittén som exempel det fall, att företagaren driver
verksamhet i skilda branscher, vilka i inteckningshänseende på grund av
de nuvarande reglerna måste behandlas som skilda rörelser. Då det ofta
finns gemensamma anordningar av olika slag, t. ex. transportmedel, uppstår
svårigheter att avgöra till vilken av flera rörelser dessa skall hänföras. Kommittén
framhåller sammanfattningsvis, att å ena sidan — till undvikande av
gränsdragningsproblem — en rörelses art bör anges på sådant sätt, att en
tydlig gräns dras i förhållande till annan verksamhet, som företagaren driver,
men att å andra sidan — i kreditgivarens intresse — beskrivningen bör
vara så vidsträckt, att den kan täcka både en mindre ändring i verksamhetens
inriktning och en nystartad verksamhet, som är likartad med den ursprungliga.
Det är uppenbarligen svårt att samtidigt tillgodose dessa motsatta
krav.
I fråga om kravet på lokalisering av den intecknade rörelsen konstaterar
kommittén att man visserligen genom upprätthållandet av ett sådant krav
kan nå en tydligare gränsdragning än genom angivande av rörelsens art. Den
territoriella begränsningen till kommunen medför emellertid enligt kommitténs
uppfattning ofta en uppdelning av företag, som bör behandlas som en
enhet i inteckningshänseende. Åtskilliga verksamhetsformer är inte alls eller
endast under begränsad tid bundna till viss plats eller visst område. Kommit
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år lOtid
tén nämner som exempel transportverksamhet samt byggnads- och anläggningsverksamhet
och anser att ett obetingat lokaliseringskrav numera framstår
som föråldrat. I vissa fall skulle inte ens en utvidgning till länet som
lokalt kännetecken ge ett tillfredsställande resultat utan inteckningen borde
omfatta all den verksamhet företagaren utövar inom riket. En generellt
tvingande regel härom anser kommittén likväl olämplig. Det kan ibland vara
fördelaktigt för företagaren att i stället för ett större kreditobjekt äga
tillgång till liera mindre för att kunna erbjuda dem som säkerhet åt olika
långivare. Individualisering endast genom företagarens person skulle dessutom
medföra att varje ny rörelse, som företagaren etablerade eller förvärvade,
kom att omfattas av inteckning i den rörelse han redan drev.
Övervägandena i hithörande frågor föranleder kommittén att framlägga
ett förslag till individualiseringsregler, som i mycket hög grad tar hänsyn
till individuella önskemål. Enligt förslaget skall företagarens person kvarstå
som enda obligatoriska kännetecken på verksamheten. Detta kännetecken
skall efter fritt val kunna kombineras med kännetecken på verksamhetens
art eller på dess lokala anknytning — varvid kommun bör vara det minsta
området — eller på bådadera.
Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag till individualiseringsregler
utan erinran. Några instanser, bland dem bankföreningen, hälsar
förslaget med stor tillfredsställelse och anser att uppmjukningarna i del
nu rådande systemet kan få stor betydelse för företagarnas kreditmöjligheter.
Ett ganska stort antal remissinstanser uttalar emellertid tvekan i fråga
om lämpligheten av en så långtgående liberalisering som den förslaget
inrymmer. Till dessa remissinstanser hör bankinspektionen och advokatsamfundet,
som särskilt vänder sig mot att använda verksamhetens art som
särskiljande kännetecken vid uttagande av inteckningar, samt lagberedningen,
som bl. a. finner det föreslagna systemet alltför komplicerat. Beredningen
föreslår, att man för ändamålet skiljer på juridiska och fysiska personer,
varvid företagsinteckning beträffande juridisk person bör avse all företagets
egendom men inteckning i fråga om fysisk person blott verksamhet
av viss närmare angiven beskaffenhet. Advokatsamfundet anser det tvärtom
otillfredsställande att en företagare skall kunna ta ut skilda företagsinteckningar
i två eller flera av honom bedrivna rörelser, särskilt om dessa drivs
på samma ort och under utnyttjande av viss för rörelserna gemensam egendom.
Enligt min uppfattning talar rent principiellt starka skäl till förmån för
de liberala individualiseringsregler, som kommittén föreslagit. Som jag redan
nämnt är betydande nackdelar från värdesynpunkt förenade med elt
fastlåst individualiseringsmönster. Genom de skilda alternativ, som föreslås
bli ställda till företagarnas och kreditgivarnas förfogande, öppnas större
möjligheter att ordna inteckningsförhållandena efter vad omständigheterna
i det enskilda fallet kräver. På detta sätt skapas en ändamålsenlig flexibili
-
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
tet. Ett totalt törbud mot att inom skilda rörelser ta ut olika inteckningar
med användande av verksamhetsarten som skiljande kännetecken skulle i
vissa lägen kunna vålla betydande svårigheter för näringsidkaren. Om denne
driver rörelser av mycket olika karaktär inom skilda branscher kan det
vara ett tämligen naturligt önskemål för honom att söka utnyttja egendomen
inom rörelserna som separata kreditunderlag oavsett om rörelserna drivs på
samma ort eller inte. I den mån kreditgivaren blir övertygad om det ändamålsenliga
häri bör möjligheten till särinteckning knappast förmenas näringsidkaren.
Att å andra sidan — i överensstämmelse med lagberedningens
tankegångar, som är diametralt motsatta bankinspektionens och advokatsamfundets
— förbjuda den enskilde näringsidkaren att ta ut en inteckning,
som omfattar två eller flera olika rörelser, förefaller i allmänhet innebära en
onödig hämsko på de enskilda parterna i kreditförhållandet. Lagberedningens
förslag att företagsinteckning, som utställs av juridisk person, obligatoriskt
skall omfatta all dess inteckningsbara egendom i riket ter sig av
samma skäl mindre lämpligt. Särskilt för företag inom storindustrien skulle
en sådan ordning kunna innebära betydande nackdelar. Det är inte ovanligt
att storföretagen delar upp de olika produktionsleden mellan skilda fabriker,
var och en av stort värde, och det kan då vara lämpligt att låta egendomen
inom varje fabriksrörelse, där den låter sig särskiljas till art eller
lokalisering, utgöra självständigt underlag för företagsinteckning.
Om verksamhetsarten används som kännetecken torde detta i regel få den
verkan, att inteckningens värde sjunker i förhållande till om kännetecknet
utesluts. En tillräcklig garanti mot att institutet mer allmänt utsätts för
den nu ifrågavarande risken att förlora i betydelse torde emellertid ligga
däri att kreditgivarna sannolikt i erforderlig utsträckning kommer att begära
säkerheten ställd utan sådan begränsning. Kommittén diskuterar de
problem, som kan följa av att företagaren och kreditgivaren kan ha motsatta
intressen när det gäller att bestämma inteckningens omfattning. Det
töieslagna individualiseringssystemet anses rent allmänt äga så stora företräden,
att man inte bör fästa allför stort avseende vid risken för att kreditgh
arsidan såsom den starkare parten skall genomdriva krav på att inteckningen
bör ha obegränsad omfattning, även när detta inte kan anses sakligt
motiverat. Jag delar denna uppfattning.
I ett bestämt hänseende har jag funnit mig böra föreslå ett avsteg från de
av kommittén föreslagna individualiseringsreglerna, nämligen i fråga om
bestämning av det område inom vilket företagsinteckning skall gälla. Kommitténs
förslag innebär ju alt företagsinteckning skall kunna omfatta en
företagares verksamhet i hela riket. En förutsättning för genomförandet av
en sådan ordning är att gällande regler om forum för förlagsinteckning ändras
radikalt. F. n. upptas ärende om törlagsinlcckning, om rörelsen drivs i
stad med rådhusrätt, av inskrivningsdomaren vid denna, och annars av inskrivningsdomaren
i residensstaden. Skulle det föreslagna individualise
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
ringssystemet införas med bibehållande av nu gällande forumregler skulle
det som kommittén påpekar bli nödvändigt att låta inskrivningsdomarens
behörighet betingas av att den faktiskt drivna verksamheten utövades
inom inskrivningsdomarens område. Principiellt skulle det väl vara möjligt
att låta inantalsskrivningsorten för företagaren eller sätet för bolagets
eller föreningens styrelse vara avgörande. Ett delvis invecklat aviseringsförfarande
skulle emellertid bli nödvändigt vid företagets flyttning mellan skilda
jurisdiktionsområden. I fråga om fysiska personer samt kanske i speciellt
hög grad — i fråga om handelsbolagen och de ekonomiska föreningarna
skulle med hänsyn till avsaknaden av central registreringsmyndighet likväl
ingen effektiv garanti kunna nås mot i sak oriktiga inteckningsåtgärder,
exempelvis dubbelföringar. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att den
nuvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare ersätts
med en för hela landet gemensam inkrivningsmyndighet. Kommittén föreslär
att Stockholms rådhusrätt skall utgöra denna centrala inskrivningsmyndighet.
Enligt kommitténs uppfattning skulle centraliseringen visserligen
i någon mån försvåra kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten,
men den skulle samtidigt främja en enhetlig rättstillämpning
och en rationalisering av inskrivningsarbetet.
Ett inte ringa antal remissinstanser ställer sig avvisande eller starkt tveksamma
till förslaget om en central inskrivningsmyndighet för hela landet. Med
hänsyn härtill är de också tveksamma i fråga om att avstå från varje kra\
på lokalisering av inteckningsobjektet inom det töreslagna individ ualiseringssystemet.
Flera remissinstanser, som kommerskollegium, statskontoret,
länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, lagberedningen och
sparbanksföreningen, finner frågan om en centralisering ofullständigt utredd.
I allmänhet anses nackdelarna av en centralisering överväga fördelarna.
Det hävdas att sammanförandet av inskrivningsärendena till en enda
myndighet erbjuder många praktiska problem. Kommerskollegium finner
det svårt att försvara en åtgärd varigenom exempelvis en jordbrukare i
Skåne eller Norrbotten tvingas vända sig till en myndighet i Stockholm för
att erhålla en företagsinteckning.
Med hänsyn till nackdelarna av en total centralisering av inskrivningsväsendet
har några remissinstanser framlagt egna förslag om hur inskrivningsväsendet
— och därmed delvis individualiseringssystemet — bör vara inrättat.
Statskontoret menar att man i huvudsak bör kunna utgå från det
föreslagna individualiseringssystemet, medan lagberedningen — i anslutning
till vissa redovisade synpunkter på individualiseringen — föreslår en
indelning efter företagens art av juridiska resp. fysiska personer. Kommerskollegium
slutligen föreslår, att inskrivningsväsendet generellt sammanförs
till länsresidensstäderna. Med hänsyn till det centrala register för
aktiebolag, som för hela riket förs hos patent- och registreringsverket, föreslås
att sådana bolag skall äga rätt att ta ut riksomfattande företagsinteck
-
33
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
ningar, medan övriga företag skall vara hänvisade till resp. län som största
lokaliseringsområde för inteckning.
Det anförda torde visa att en tillfredsställande lösning på de problem, som
här uppkommer, inte kan nås utan en avvägning mellan olika intressen. A
ena sidan står fördelarna av att kunna ge företagsinteckningen en så stark
ställning som möjligt genom att kunna individualisera verksamheten enbart
via näringsidkarens person. Å andra sidan finns nackdelarna med ett helt
centraliserat inskrivningsväsende — framför allt den i många fall väsentligt
försvårade kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten.
Särskilt för jordbrukarnas del men också för det stora flertalet
enskilda företagare måste det ofta te sig olämpligt att för inskrivningsåtgärder
behöva vända sig till en hela landet omfattande myndighet, allra helst som
man under de första åren efter reformens genomförande — främst med hänsyn
till institutets utvidgning till helt nya kategorier av näringsidkare —
måste räkna med att inskrivningsåtgärderna kräver underhandskontakter
mellan sökandena och vederbörande inskrivningsdomare för ingivande av
kompletterande handlingar. Att märka är också att en central registrering
av alla näringsidkare — inklusive jordbrukare — som tar ut företagsinteckningar,
måste erbjuda stora problem, något som kommittén också medger.
Ökningen av antalet intecknade rörelser får antas bli stor med hänsyn till
att institutet föreslås omfatta helt nya kategorier av företagare. Kommittén
har ansett en två- eller tredubbling av antalet inskrivningsärenden tänkbar,
vilket knappast torde innebära någon alltför djärv uppskattning.
Behovet av att ta ut riksinteckningar torde för övrigt inte med samma styrka
göra sig gällande bland flertalet enskilda företagare, som har sin verksamhet
koncentrerad till viss ort eller viss bygd, som bland de större företag,
vilka vanligen drivs i aktiebolagsform och har sin verksamhet mer
spridd över landet. I fråga om de förstnämnda bör en möjlighet att erhålla
länsomfattande inteckningar vara till fyllest medan i fråga om de senare
möjligheten att ta ut riksinteckningar bör stå öppen.
På grund av vad sålunda anförts anser jag att den av kommerskollegium
föreslagna lösningen är att föredra framför kommitténs förslag. Om parterna
inte bestämmer att kommun skall vara inteckningsområde bör alltså det
län, där näringsidkaren resp. handelsbolaget eller föreningen driver verksamhet,
utgöra geografisk ram för företagsinteckningen. I fråga om aktiebolag
bör emellertid riksomfattande företagsinteckningar kunna uttas hos
inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, inom vilket bolagets styrelse
tiar sitt säte. Ändring i fråga om styrelsens säte införs nämligen i aktiebolagsregistret,
varifrån erforderliga underrättelser till berörda inskrivningsdomare
kan erhållas. Inskrivningshandlingarna kan därefter överflyttas och
någon risk för dubbelföringar uppkommer inte.
Naturligtvis kan fall förekomma, då del i fråga om en enskild företagare
frän kreditsynpunkt skulle ha varit lämpligt att kunna ta ut en riksinteckning,
3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. .9 samt. 9 and. Nr 28
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
Så kan exempelvis vara fallet med företag inom byggnadsbranschen eller
andra branscher med starkt ambulerande verksamhet. I den mån ett sådant
företag driver verksamhet inom flera olika län bör det dock — i likhet med
vad som nu gäller med avseende på verksamhet inom flera kommuner —
inte föreligga något hinder mot att separat länsvis inteckna den verksamhet
som drivs inom de olika områdena. Skulle det i något särskilt fall vara av
utomordentligt stor betydelse för företaget att ta ut riksinteckningar står
möjligheten till aktiebolagsbildning öppen.
6. Överlåtelse av intecknad verksamhet
Jag har inledningsvis framhållit, att förlagsinteckningshavarens förmånsrätt
anses upphöra, om den intecknade rörelsen överlåts, och att förlagsinteckningskommittén
sökt finna ett sätt att stärka inteckningshavarens ställning
i en sådan situation. F. n. har inteckningshavaren endast möjligheten
att kräva omedelbar betalning för den intecknade fordringen, även om denna
inte är förfallen, och att vid konkurs eventuellt bringa överlåtelsen att återgå
med stöd av konkurslagens återvinningsregler. Dessa åtgärder förutsätter
att inteckningshavaren snabbt får kännedom om överlåtelsen. Annars
föreligger risk för rättsförlust.
Med anledning av vissa önskemål som framförts om ett bättre skydd för
inteckningshavaren diskuterar kommittén till en början möjligheten att låta
förlagsinteckningen, oavsett överlåtelsen, fortfarande gälla i rörelsen på
samma sätt som en fastighetsinteckning besvärar fastigheten oavsett byte
av ägare. Såsom kommittén framhåller är denna tanke dock svår att förverkliga.
Den förutsätter i princip ett system där själva rörelsen — och därmed
den till denna knutna egendomen — kan identifieras utan samband med
viss person. Jag har tidigare framhållit att en sådan ordning knappast kan
genomföras i praktiken. En regel om skyldighet för förvärvaren att underrätta
inskrivningsdomaren om överlåtelsen är visserligen tänkbar, men tvekan
inställer sig i fråga om hur en sådan bestämmelse bör sanktioneras. En
skyldighet för förvärvaren att personligen svara för den intecknade fordringen,
om han åsidosätter sin anmälningsplikt, skulle enligt kommitténs
mening föra alltför långt. Om rörelsen överläts till någon, som redan drev
en intecknad rörelse, skulle för övrigt inteckningskollision kunna inträffa.
Inteckning i den förvärvade rörelsen borde då vika för inteckning i förvärvarens
ursprungliga rörelse. Till det nu anförda skulle komma de rent inskrivningstekniska
problemen, vilka med hänsyn till de bristande möjligheterna
att objektivt identifiera rörelserna måste antas bli betydande. I likhet
med kommittén finner jag denna väg att stärka inteckningshavarens ställning
oframkomlig.
Kommittén diskuterar i fortsättningen möjligheten att föreskriva skyldighet
för köparen av intecknad rörelse att nedsätta köpeskillingen hos läns
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966 35
styrelsen för att tillgodose inteckningsliavare. Också mot en sådan ordning
anförs flera argument, bl. a. att denna möjlighet inte skulle kunna användas
när vederlaget utgörs av annat än pengar eller när vederlag inte utgår. Kommittén
stannar i stället för att föreslå lösningen, att den egendom som ingår i
överlåtelsen och är föremål för inteckning skall fortsätta att häfta för denna
i förste förvärvarens hand under en övergångstid av ett halvt år. En till de
konkreta föremålen begränsad förmånsrätt avses sålunda bestå, fastän föremålen
övergått i annans ägo. Eftersom den föreslagna regeln innebär att de
förvärvade föremålen belastas av en s. k. tyst förmånsrätt måste den som
överväger att ta emot företagsinteckning som säkerhet undersöka om företagaren
förvärvat sin rörelse inom sådan tid att egendomen kan vara besvärad
av inteckning på grund av förre innehavarens medgivande. En sådan
undersökning är dock lätt att göra med hjälp av handelsböckerna. På samma
sätt bör enligt kommittén den som ämnar förvärva en rörelse undersöka
om denna besväras av företagsinteckning, exempelvis genom ett gravationsbevis.
Kommittén antar att överlåtelse normalt inte skall komma till stånd
utan att inteckningarna i samband därmed dödas eller inteckningshavaren
avstår från sin rätt mot förvärvaren.
De flesta remissinstanserna har ställt sig positiva till förslaget eller lämnat
det utan erinran. Några remissinstanser, såsom bankinspektionen, kommerskollegium
och Kooperativa förbundet, är emellertid kritiska mot att en tyst
förmånsrätt skapas i förhållande till den förste förvärvaren. Bankinspektionen
påpekar, att den tysta förmånsrätt i fast egendom, som tillkommer
inteckning för ogulden köpeskilling, inneburit vissa nackdelar för kreditinrättningarna.
Kommerskollegium hävdar att de föreslagna reglerna är ägnade
att skapa osäkerhet och orsaka rättsförluster inom näringslivet. Framför
allt måste det ofta bli svårt att avgöra vilken egendom som efter en överlåtelse
avses med förmånsrätten. Med hänsyn till att det varit kommitténs
avsikt att skapa en ordning, som driver parterna att i eget intresse träffa
uppgörelser och därmed undanröja tänkbara osäkerhetstillstånd, och eftersom
de föreslagna reglernas verkan är tidsbegränsad vill kollegium dock
inte motsätta sig förslaget. Kooperativa förbundet slutligen anser att förslaget
rent principiellt innebär så genomgripande avsteg från den klara
gränsdragning mellan panträtt och förmånsrätt, som nu gäller, att det är
tveksamt om man bör godta förslaget. En person, som i god tro förvärvat
viss egendom, kan till följd av förslaget tvingas avstå därifrån, vilket anses
vara något för vår rättsordning helt nytt.
Det kan inte förnekas att kommitténs förslag om en s. k. tyst förmånsrätt
i lös egendom efter överlåtelse är tämligen radikalt och kan skapa viss
rättsosäkerhet. De med förslaget förknippade riskerna för den allmänna
omsättningen måste dock bedömas som mycket små. Först och främst bör
man hålla i minnet, att förslaget endast tar sikte på sådana fall då en hel
rörelse eller eventuellt en viss verksamhetsgren överlåts. Det är alltså fråga
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
om transaktioner av i allmänhet betydande storleksordning, där det för parterna
är minst lika naturligt som vid fastighetsköp att föra ingående köpeförhandlingar.
Själva förmånsrätten avses dessutom bli begränsad till sin
verkan både i fråga om egendomen och tiden. Det kan visserligen sägas, att
det ibland kan vara svårt att avgöra vilken egendom som avses med förmånsrätten,
särskilt om någon tid hunnit förflyta efter överlåtelsen. Den
väsentliga betydelsen hos de föreslagna reglerna ligger emellertid i att de
främjar uppgörelser mellan förvärvare och inteckningshavare redan i samband
med överlåtelsen. Därigenom undviks tillstånd av osäkerhet och inteckningsinstitutet
förstärks. Det torde därför vara riktigt, som kommittén
förmodar, att reglerna blott sällan kommer att behöva tillämpas. Om
de i allmänhet kommer att verka därhän, att inteckningsförhållandena saneras
i samband med överlåtelserna, måste detta emellertid anses vara en
så stor vinning, att eventuella nackdelar som i enstaka fall kan uppkomma
på grund av den föreslagna ordningen mer än väl uppvägs. Även kommerskollegium
synes i sitt remissyttrande ha resonerat efter nu angivna linjer.
Eftersom förmånsrätten inte avses omfatta annat än de överlåtna föremålen
bör inteckningen i enlighet med kommittéförslaget medföra företräde
till betalning framför inteckning i rörelse, som förvärvaren driver vid tiden
för förvärvet. Den som har inteckning i denna rörelse har i allmänhet saknat
anledning att räkna med den förvärvade egendomen. Vidare bör den på
inteckningen grundade rätten, såsom kommittén föreslår, gälla endast så
länge den sålda egendomen tillhör förste förvärvaren. Att utsträcka den
tysta förmånsrätten till senare förvärv kan inte anses lämpligt. Bankinspektionen
framhåller visserligen att den trygghet, som avses följa med den föreslagna
ordningen, med hänsyn härtill måste bli av tvivelaktigt värde. Om
köparen använder sig av en bulvan, som först förvärvar den intecknade rörelsen,
mister inteckningshavaren sin säkerhet. Denna synpunkt kan naturligtvis
inte helt frånkännas betydelse. I likhet med kommittén vill jag emellertid
uttala förhoppningen, att man skall kunna komma till rätta med bulvanfallen
i rättstillämpningen. Bortsett från sådana fall torde det vara sällsynt
med flera förvärv av en och samma rörelse under en så begränsad tidrymd,
som det här kan bli fråga om.
Förslaget om en begränsning till ett halvt år av den tid, under vilken förmånsrätten
skall bestå i den överlåtna egendomen, har föranlett kritik från
vissa remissinstanser. Försäkringsbolagens riksförbund samt några handelskammare
anser, att den föreslagna tiden är altför kort med hänsyn till att
några särskilda publicitetsregler inte är uppställda. I stället föreslås en ettårsfrist.
En sådan förlängning stärker ytterligare inteckningshavarens ställning.
Jag ansluter mig därför till ändringsförslaget men vill framhålla att
detta i vissa fall kan innebära en något ökad risk för osäkerhetstillstånd. En
väsentlig fördel med en ettårsregel ligger emellertid i de ökade möjligheterna
för inteckningshavaren att få kännedom om en överlåtelse. Normalt
37
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1f)(>6
kommer åtminstone en ränteförfallodag att infalla under den tid fristen
löper. Även sannolikheten för att ett bokslut skall finnas tillgängligt ökar.
Vid remissbehandlingen har frågan väckts huruvida inte den föreslagna
förmånsrätten bör omfatta också det fall då intecknad verksamhet flyttas
till en plats utanför det område, som inteckningen avser. Rent principiellt
kan måhända visst fog anses föreligga för en sådan utvidgning men den är
inte väl förenlig med den föreslagna ordningen beträffande individualisering
av intecknad rörelse. För att vara säker på att egendom i viss rörelse,
som skall startas eller som nyligen startats inom ett område, inte belastas
av förmånsrätt på grund av äldre inteckning, som uttagits inom annat område,
måste långivaren undersöka, om den nystartade rörelsen inte i verkligheten
utgör en rörelse som flyttats från annan plats. En sådan undersökning
skulle i praktiken kunna visa sig svår att göra. Den tidigare påtalade
viktiga allmänt tvisteförebyggande verkan av de föreslagna reglerna om inteckningsrättens
bestånd skulle för övrigt inte kunna komma till uttryck
i »flyttningsfallen». Jag anser mig med hänsyn till det anförda inte kunna biträda
den föreslagna utvidgningen av reglernas tillämpningsområde.
Kommittén har till särskild behandling tagit upp vissa problem, som för
företagsinteckningens vidkommande kan följa med bruket att inom koncerner
låta ett dotterbolags verksamhet skötas i dess eget namn men för
moderbolagets räkning. Moderbolaget är då ofta ägare till omsättningstillgångarna,
medan dotterbolaget äger vissa anläggningstillgångar. Eftersom
förhållandet mellan moder- och dotterföretagen i mycket erinrar om kommission,
brukar dotterbolag av denna typ kallas kommissionärsbolag. Enligt
kommittén bör i inteckningshänseende både moderbolaget och dotterbolaget
utan någon särskild lagregel betraktas som företagare med avseende på den
rörelse, som drivs i dotterbolagets namn. Med tillämpning av de vanliga reglerna
bör då en inteckning kunna tas ut i vartdera företaget och därigenom
omfatta all egendom i den gemensamma verksamheten av karaktär att kunna
besväras av företagsinteckning.
De av kommittén härvidlag lämnade synpunkterna har i allmänhet lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Kooperativa förbundet framhåller
emellertid, att ett uttagande av dubbla företagsinteckningar inte passar tör
den situation, som föreligger när förhållandet mellan moder- och dotterföretag
grundar sig på ett arrendeavtal. I sådana fall är det naturligt att företagsinteckning
tas ut endast i moderföretagets—arrcndatorns namn.
Om inte några särskilda regler uppställs beträffande företagsinteckning i
moder- och dotterföretag, som är förenade genom kommissionärs- eller arrendeavtal,
kan båda företagen såsom juridiska personer la ut separata företagsinteckningar,
under förutsättning att de anses driva näringsverksamhet.
En annan sak är att kreditgivaren, med hänsyn till att de inbördes egendomsförhållandena
mellan moder- och dotterföretagen kan vara svåra alt
överblicka, kan tänkas vilja ha säkerhet i den egendomsmassa, som företa
-
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
gen tillhopa förfogar över, och därför begär att få ta ut inteckningar i båda
företagen. Dessa inteckningar kan sedan läggas som säkerhet för ett och
samma lån. En särskild reglering i lag av hithörande spörsmål förefaller med
hänsyn till det anförda obehövlig.
7. Förmånsrätt vid utmätning
Såsom tidigare antytts har kommittén föreslagit att företagsinteckning
skall medföra förmånsrätt inte såsom förlagsinteckning bara i konkurs
utan också vid utmätning. En sådan utvidgning av inteckningsrätten
skulle innebära att denna på en viktig punkt jämställdes med panträtt.
Detta skulle spela en betydelsefull roll för institutets anseende. Kommittén
påpekar att, om en oprioriterad borgenär får utmätning i intecknad egendom,
det kan visa sig att enda möjligheten för inteckningshavaren att skydda sig
är att begära företagaren i konkurs. En sålunda framtvingad konkurs kan
ofta komma olämpligt också för inteckningshavaren. Om denne däremot
har förmånsrätt vid utmätning torde utmätning av intecknad egendom för
oprioriterad eller sämre prioriterad fordran betraktas som lönlös.
Kommittén har närmare granskat vissa argument, vilka i samband med
1932 års reform av förlagsinteckningsinstitutet anfördes mot att låta inteckningshavare
få förmånsrätt vid utmätning. Bl. a. framhölls då att, för
att en oprioriterad borgenär skulle kunna få betalning genom utmätning, så
stor del av egendomen måste utmätas, att både inteckningen och utmätningsfordringen
täcktes av köpeskillingen. Detta kunde leda till utmätning och
försäljning av förlagsegendomen i dess helhet eller större delen därav, ofta i
strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens intressen. Dessutom
skulle en sådan utvidgning av förmånsrätten innebära en beskärning av gäldenärens
möjligheter att erhålla kredit utan säkerhet. Till bemötande av
dessa argument uttalar kommittén, att det kan ifrågasättas att vägra inteckningshavaren
betalningsrätt vid utmätning i sådana fall då borgenären
visar att återstoden av den intecknade egendomen täcker inteckningshavarens
fordran. Ett sådant undantag torde emellertid enligt kommitténs mening
inte få någon större praktisk betydelse. En oprioriterad borgenär har
för övrigt andra möjligheter att tvinga fram betalning än genom att söka utmätning;
bl. a. kan han göra konkursansökan. Företagarnas möjligheter att
få personlig kredit bör enligt kommittén inte påverkas nämnvärt av att
förmånsrätt införs för företagsinteckning vid utmätning.
Remissyttrandena beträffande förslaget om förmånsrätt vid utmätning är
övervägande positiva. Advokatsamfundet anser emellertid önskvärt att förmånsrätten
får gälla även vid underhandsawecklingar av rörelse under förutsättning
att avvecklingen sker under betryggande former. Några remissinstanser,
framför allt lagberedningen, tar upp olika exekutionsrättsliga problem,
som torde uppkomma i samband med den föreslagna reformen.
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 ur 1966
Kommitténs förslag om förmånsrätt också vid utmätning tillgodoser ett
gammalt önskemål. Förslaget innebär enligt min mening en viktig förstärkning
av inteckningsinstitutet utan att samtidigt medföra alltför stora praktiska
nackdelar. Liksom i fråga om reglerna om inteckningsrättens bestånd
vid överlåtelse kommer verkan av förmånsrättens utvidgning sannolikt
främst att ha psykologisk betydelse. Som kommittén påpekar kan det väntas
att utmätning av intecknad egendom inte kommer att behöva ske i någon
större utsträckning. De komplikationer i det exekutiva förfarandet, vilka
får antas bli en oundviklig följd av reformen, bör därför inte heller bli
särskilt besvärande.
Frågan om förmånsrättens betydelse vid underhandsaweckling av intecknad
rörelse inrymmer problem av allmänt konkursrättslig art och torde
komma att uppmärksammas vid den pågående översynen av konkurslagstiftningen.
Som jag inledningsvis antytt ämnar jag senare framlägga förslag till ändringar
i gällande exekutiva och processuella regler, vilka blir nödvändiga
bl. a. med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av förmånsrättens verkan.
Förslaget härom kommer att framläggas samtidigt med förslag till de
ändringar i samma hänseenden, som betingas av att begreppet fast egendom
och vad därtill hör avses få ett delvis nytt innehåll.
8. Företagsinteckning i jordbruk
I likhet med kommittén har jag uttalat, att flera skäl talar för att möjligheten
att ta ut företagsinteckning bör stå öppen även för jordbrukare.
Remissinstanserna har i allmänhet inte hatt något att erinra mot en sådan
lösning. Jag har också anslutit mig till förslaget att beträffande jordbrukare
frångå det för näringsidkare i allmänhet uppställda kravet på bokföringsskyldighet.
Den gällande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier har utnyttjats
i ganska begränsad utsträckning. Enligt en av kommittén lämnad
uppgift utgjorde antalet intecknade inventariebestånd hösten 1962 omkring
17 000. För jämförelse må nämnas, att sammanlagda antalet brukningsenheter
med mer än 2 ha åker år 1961 utgjorde omkring 250 000.
Vid uttagande av inventarieinteckning i ett jordbruk måste detta alltid
individualiseras genom angivande av den fastighet där jordbruket utövas.
Inteckningen förlorar därför sin verkan, om de för jordbruket avsedda inventarierna
flyttas till annan fastighet. Om lagstiftningen om inventarieinleckning
ersätts med den nu föreslagna lagstiftningen om företagsinteckning
kan de av mig förordade individualiseringsreglerna komma att innefatta
en viss förstärkning av jordbrukarnas kreditmöjligheter bl. a. genom
att risken för att inteckningsrätten går förlorad till följd av flyttning blir
mindre. Inventarieinteckning avser huvudsakligen jordbruksinventarier ocli
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
utestående köpeskilling. Den egendom, som vid företagsinteckning avses utgöra
kreditunderlag, omfattar betydligt mera. Också utvidgningen i fråga om
inteckningens töremål kan få en positiv inverkan på inteckningens värde.
Även i övriga hänseenden, där företagsinteckningen innebär en förbättring
av kreditmöjligheterna, bör jordbrukarna kunna dra nytta därav på
grund av den nya lagstiftningen. Kommittén erinrar om den förstärkning av
säkerheten, som följer av förslaget att rätt på grund av företagsinteckning
skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lösöreköp och
i viss utsträckning också mot den som övertar sådan egendom i samband
med förvärv av verksamheten samt att företagsinteckning skall medföra förmånsrätt
vid utmätning. Dessutom framhåller kommittén att vissa gränsdragningsproblem
kan undvikas genom att lagstiftningen blir enhetligt gällande
för jordbrukare liksom för andra företagare.
För att reglerna om företagsinteckning skall kunna göras tillämpliga på
jordbruk förutsätts att lagstiftningen om viss panträtt i spannmål samt om
viss panträtt i spånadslin och hampa upphävs. Så kan ske utan olägenhet,
eftersom båda lagarna kommit att tillämpas i mycket ringa omfattning.
Lagrådet
Lagrådet har beträffande det dit remitterade förslaget gjort vissa erinringar,
som redovisas i propositionen s. 161—170. Erinringarna riktar sig
inte mot förslagets grundlinjer utan är av övervägande formell natur.
Lagrådets påpekanden har i huvudsak iakttagits i propositionen (jfr s.
171—172).
Utskottet
I propositionen föreslås att förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning
ersätts med en lag om företagsinteckning. Syftet med den
nya lagen är att bygga ut och förstärka det nuvarande förlagsinteckningsinstitutet.
Lagen avses även skola ersätta de nuvarande lagarna om förlagsinteckning
i vissa oljelager, om inteckning i jordbruksinventarier, om
panträtt i spannmål samt om panträtt i spånadslin och hampa.
Av den lagstiftning som sålunda föreslås skola upphävas är förlagsinteckningsförordningen
och lagen om inteckning i jordbruksinventarier viktigast.
Lagarna om panträtt i spannmål samt i spånadslin och hampa har
kommit till användning endast i obetydlig omfattning. I de delar redogörelse
i det följande lämnas för gällande rätt begränsas denna till förlagsinteckningsförordningen
och lagen om inteckning i jordbruksinventarier.
Det framlagda lagförslaget har sin bakgrund i de reformkrav rörande detta
rättsområde som tid efter annan framställts och som till stor del sam
-
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
manhänger med den omdaning av näringslivet som ägt rum under de senaste
årtiondena. Bl. a. med hänsyn till att självfinansieringen under senare
tid fått mindre betydelse inom näringslivet har det kommit att framstå
som allt nödvändigare att vidga förlagsinteckningens verksamhetsområde
och samtidigt ge inteckningen ett högre värde i inteckningshavarens
hand. Här må erinras om att 1956 års riksdag i anledning av väckta motioner
givit uttryck åt den uppfattningen, att en allmän förutsättningslös
utredning angående förlagsinteckningsinstitutet borde komma till stånd
för att de ändringsförslag som från skilda håll framförts skulle komma
under ett enhetligt samlat bedömande, samt i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhållit om en översyn av förlagsinteckningsinstitutet. Vad gäller lagen om
inteckning i jordbruksinventarier har 1955 års riksdag i anledning av väckt
motion i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit om översyn av denna i visst
hänseende.
Lagförslaget bygger på de hittillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet.
Företagsinteckning skall sålunda liksom förlagsinteckning
avse ett kollektiv av lös egendom, vars sammansättning kan växla, bestämt
genom sin anknytning till viss näringsverksamhet och till den som utövar
verksamheten samt med rätt för denne att förfoga över egendomen. Som
redan nämnts byggs dock institutet ut och förstärks på olika sätt. Den kanske
viktigaste ändringen sker genom att kretsen av de inteckningsberättigade
vidgas väsentligt. Enligt förlagsinteckningsförordningen gäller vissa
begränsningar i fråga om verksamhetens art och omfattning. För beviljande
av förlagsinteckning fordras sålunda att verksamheten är att hänföra
till industriell rörelse, hotell-, pensionats- eller restaurangrörelse eller
apoteksrörelse. Utan möjlighet att erhålla förlagsinteckning står bl. a. handel,
servicenäringar och byggnadsverksamhet. För alla verksamhetsgrenar
utom apoteksrörelse krävs vidare att rörelsen är av viss storleksordning. I
fråga om industriell rörelse fordras att i rörelsen i regel används drivkraft
om minst fem effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare. Vad beträffar
hotell och liknande rörelser krävs att där under minst två månader
årligen sysselsätts minst tio anställda. Lagen om inteckning i jordbruksinventarier
uppställer inte något motsvarande krav beträffande jordbrukets
storlek. I propositionen föreslås att de begränsningar, som enligt vad nyss
sagts för närvarande gäller, slopas. Rätten att erhålla förlagsinteckning
skall sålunda principiellt tillkomma envar näringsidkare. Skälen härtill
är i första hand att behov av inteckningsmöjlighet föreligger för åtskilliga
verksamhetsgrenar som nu saknar sådan och att del är svårt att åstadkomma
en lämplig gränsdragning. I ett avseende föreslås dock en betydelsefull
begränsning i kretsen av inteckningsberättigade företagare. Enligt propositionen
skall nämligen — i motsats till vad som är fallet’i gällande rätt
- som villkor för att en företagare skall få inteckna sin rörelse gälla att
vederbörande är bokföringsskyldig. Inom en del näringsgrenar ställs härige
-
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
nom de minsta företagen utanför. Denna konsekvens av det uppställda villkoret
bedöms vara fördelaktig med hänsyn till de speciella risker för kreditgivaren
och för näringsidkarens personliga kreditvärdighet, som får
anses vara förknippade med att låta också den som driver en mycket oansenlig
rörelse få tillgång till inteckningsmöjligheter. Kravet på bokföringsskyldighet
motiveras dock främst av att en intecknad rörelse ansetts behöva
fortlöpande övervakas från inteckningshavarens sida. Ett av de viktigaste
medlen för en effektiv övervakning är självfallet rörelsens bokföring.
Från kravet på bokföringsskyldighet görs dock undantag beträffande den
som driver jordbruk eller skogsbruk. Ett upprätthållande av kravet på bokföringsskyldighet
enligt lag som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning
skulle nämligen innebära att praktiskt taget alla jordbrukare ställdes utan
inteckningsmöj lighet.
Enligt gällande bestämmelser är den egendom som kan vara föremål för
inteckning olika bestämd för olika fall. I fråga om samtliga näringsgrenar,
som är berättigade till förlagsinteckning, omfattar den för rörelsen avsedda
lösa inventarier. I fråga om industriell rörelse och apoteksrörelse omfattar
den dessutom råvaror och i rörelsen frambragta alster samt såvitt avser
apoteksrörelse även övriga för rörelsen avsedda varor. Vid gruvdrift inbegrips
även gruva. Förlagsinteckning gäller också i utestående köpeskilling
för försåld förlagsegendom. Inventarieinteckning omfattar de för jordbruket
avsedda lösa inventarierna, levande och döda, och fordran på köpeskilling
för försålda inventarier.
Förslaget innebär i flera hänseenden en utvidgning av den inteckningsbara
egendomen. I lagen uppräknas de olika slagen av lös egendom som
företagsinteckning omfattar. Uppräkningen är gemensam för alla slag av
näringsverksamhet och upptar i första hand inventarier, varor och andra
lösören. Dock görs undantag för fartyg som kan intecknas och luftfartyg.
Till inteckningsobjekten hänförs vidare byggnad eller anläggning, som inte
hör till tomträtt eller vattenfallsrätt samt, under förutsättning att rättigheten
kan utmätas, bl. a. bostadsrätt, arrenderätt, nyttjanderätt till inventarier
samt patent, upphovsrätt och annan rättighet av immateriell art. Slutligen
medtas även vissa fordringar. Här må nämnas fordran på vederlag för
överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som enligt vad nyss sagts kan vara
föremål för inteckning, d. v. s. bl. a. samtliga kundfordringar, och fordran
på vederlag för arbete.
Enligt förlagsinteckningsförordningen sker individualiseringen av intecknad
verksamhet genom angivande av företagarens person, verksamhetens
art och den kommun inom vilken verksamheten utövas. Vid jordbruksinventarieinteckning
anges jordbrukarens person samt den eller de fastigheter
där jordbruket drivs. Ändras verksamheten till sin art eller flyttas den
till annan kommun (i fråga om inventarieinteckning till annan fastighet),
anses den intecknade verksamheten upphöra och inteckningen förlora sin
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
43
verkan. Detta förhållande är ägnat att minska inteckningens värde som
säkerhet. Särskilt med hänsyn härtill föreslås ändrade regler för verksamhetens
individualisering. Reglerna medger vissa valmöjligheter. Enligt förslaget
skall nämligen företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet
eller i den verksamhet av viss art som näringsidkaren vid varje tid
utövar inom ett län eller inom en eller flera kommuner i länet. Är näringsidkaren
aktiebolag kan inteckning meddelas även i bolagets verksamhet
inom riket eller inom flera län. Särskilda individualiseringsregler föreslås i
fråga om verksamhet för alstrande av elektrisk energi medelst vattenkraft
och beträffande gruvdrift. I den mån verksamheten ändras så att den faller
utom gränserna för den beviljade inteckningen innebär även den nya
lagen att inteckningen förlorar sin verkan.
De nämnda reglerna för bestämmandet av själva inteckningsenheten är
ägnade att medföra ett betydligt större skydd än f. n. mot rättsförlust till
följd av att rörelsen flyttas eller att ändring sker i fråga om verksamhetens
art. Även i övrigt föreslås förbättringar i skilda hänseenden av inteekningshavarens
ställning i förhållande till näringsidkaren och tredje man.
En av dessa förbättringar avser inteckningshavarens möjligheter att göra
sin rätt gällande i samband med överlåtelse av intecknad verksamhet. Sker
sådan överlåtelse gäller f. n. att inteckningen principiellt förlorar sin verkan.
I propositionen föreslås att den konkreta egendomen som ingår i överlåtelsen
skall i förvärvarens hand fortfarande svara för inteckningen. Vill
inteckningshavaren göra gällande sin rätt mot förvärvaren skall han dock,
vid äventyr att han eljest förlorar denna rätt, inom ett år efter det verksamheten
frånträddes väcka talan mot denne och göra anmälan därom till inskrivningsdomaren.
Om förvärvaren i sin tur överlåter sådan egendom,
varom nu är fråga, eller om denna skadas eller går förlorad m. m. gäller
inteckningen i hans fordran på vederlag eller ersättning. Reglerna om överlåtelse
föreslås skola äga motsvarande tillämpning när intecknad verksamhet
övergår till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning
av annan anledning än näringsidkarens död. I övriga fall, då intecknad
verksamhet övergår till annan innehavare, t. ex. i samband med arvskifte
eller fusion av aktiebolag, upphör inteckningen att gälla utan några
särskilda regler i denna lag till inteckningshavarens skydd.
Enligt gällande bestämmelser åtnjuter innehavare av förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier förmånsrätt enligt 17 kap. 7 g handelsbalken.
Som ett led i strävandena att stärka inteckningshavarens ställning
avses förmånsrätten skola gälla även vid utmätning. Den rätt som
grundas på företagsinteckning skall vidare bestå mot den som förvärvar
egendom genom s. k. lösöreköp.
Lagförslaget innebär även i övrigt förstärkningar i förhållande till de nuvarande
inteckningsinstituten. De ovan återgivna får dock anses vara de
mest väsentliga.
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
Vad gäller forumreglerna må här nämnas följande. I fråga om rörelse
som drivs i stad där rådhusrätt finns upptas för närvarande ärenden angående
förlagsinteckning av inskrivningsdomaren i staden. I övriga fall
upptas sådant ärende av inskrivningsdomaren i residensstaden i det län där
rörelsen drivs. Ansökan om inteckning i jordbruksinventarier prövas av
inskrivningsdomaren vid den rätt varunder fastigheten, eller om fastigheterna
är flera, huvudfastigheten lyder. Enligt förslaget skall ärende om
företagsinteckning upptas av inskrivningsdomaren för stad som är säte för
länsstyrelsen i det län där verksamheten drivs eller, om näringsidkaren är
aktiebolag, bolagets styrelse har sitt säte.
I motionerna 1:643 och 11:792 hemställs om sådan ändring i de föreslagna
forumreglerna, att för jordbrukets vidkommande ärende om företagsinteckning
skall upptas hos inskrivningsdomaren i den domsaga där
jordbruksfastigheten är belägen.
Lagförslaget innebär att de inledningsvis nämnda reformkraven i allt väsentligt
tillgodoses. Särskilt betydelsefullt är att kretsen av de inteckningsberättigade
utvidgas och att vid överlåtelse av verksamhet egendomen i förvärvarens
hand svarar för inteckningen under en övergångstid. Lagförslaget
synes i dessa liksom i övriga hänseenden innebära en lämplig avvägning
mellan de olika intressen som gör sig gällande på området. Förslaget motsvarar
enligt utskottets mening vad som nu rimligen kan göras för att stärka
institutet i rättsligt hänseende. Som departementschefen framhållit beror
de avgörande svagheterna från säkerhetssynpunkt inte på den juridiska
konstruktionen, utan dessa hänger samman med arten av den egendom som
kan utgöra föremål för säkerhetsrätten och med rent ekonomiska faktorer.
Ehuru utskottet som redan framgått anser att det i varje fall såvitt nu kan
bedömas inte är erforderligt att ytterligare stärka inteckningshavarens ställning,
vill dock utskottet framhålla att vissa risker för rättsförlust alltjämt
kvarstår. Bl. a. torde reglerna om att inteckningen gäller mot ny ägare av
den intecknade rörelsen under en övergångstid inte alltid ge ett fullständigt
skydd. Detta sammanhänger med att överlåtelse ibland torde kunna
ske utan att den medför någon förändring i de utåt synliga förhållandena.
Så kan vara fallet exempelvis vid transaktioner mellan moderbolag och dotterbolag
eller mellan nära släktingar. Inteckningshavarens möjligheter att
i dylika fall få kännedom om en överlåtelse kan stundom vara begränsade.
Vid jämförelse med de nu rådande förhållandena innebär dock lagförslaget
en mycket väsentlig förbättring av inteckningshavarens möjligheter att tillvarata
sin rätt i samband med överlåtelse av verksamhet. Utskottet vill även
påpeka att det stundom torde vara svårt att avgöra huruvida företagsinteckning
som kommit i näringsidkarens hand alltjämt gäller och sålunda kan
utges på nytt med oförändrad inteckningsrätt. Stor uppmärksamhet krävs
sålunda av kreditgivaren för att i dylikt fall kunna fastställa, vilket kreditvärde
som tillkommer en dylik inteckningshandling. Bl. a. måste uppmärk
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
45
sammas, att samma firma kan — under olika tider — ha innehafts av olika
juridiska personer. Full trygghet i de nämnda avseendena synes dock inte
kunna uppnås med mindre institutet ges en helt utbyggd sakrättslig karaktär.
Som närmare redovisats i propositionen ligger stora svårigheter från
rättslig synpunkt i vägen för en sådan konstruktion.
Förhållandet moderbolag—dotterbolag påkallar uppmärksamhet även i
ett annat avseende än det nyss nämnda. Den juridiskt-tekniska konstruktionen
av de ifrågavarande avtalen sker på två olika sätt. Ett alternativ
är att avtalet mellan moder- och dotterbolag utformas som ett arrendeavtal,
enligt vilket moderföretaget »arrenderar» dotterföretagets rörelse och
driver denna i dotterföretagets namn. Enligt det andra alternativet ger moderföretaget
dotterföretaget i uppdrag att »i kommission» för moderföretaget
handha och driva rörelsen. I båda fallen ägs vanligtvis fastighetsoch
andra anläggningstillgångar av dotterföretaget; ofta upprättas särskilt
nyttjanderättsavtal rörande dessa. Omsättningstillgångarna tillhör däremot
moderföretaget. Som departementschefen framhållit kan båda företagen ta
ut separata företagsinteckningar, under förutsättning att de anses driva
näringsverksamhet. I vissa fall, särskilt då fråga är om arrendeavtal, torde
denna förutsättning brista beträffande ettdera av bolagen. Företagsinteckning
kan då lagligen inte beviljas i detta bolags verksamhet; det synes inte
böra ifrågakomma att efterge det nämnda för intecknings beviljande grundläggande
kravet i dessa speciella fall. Då fördelarna av ifrågavarande avtal
mellan moderbolag och dotterbolag kan vara så betydande, att företagen
ogärna ändrar verksamhetsformerna, synes vissa olägenheter kunna uppstå.
Ändras åter verksamhetsformerna kan detta — såsom ovan antytts i
annat sammanhang — medföra risk för rättsförlust för innehavare av redan
beviljad inteckning till följd av att denna enligt lagens regler förlorar
sin verkan. Tillräckliga motiv för en speciell reglering av dessa spörsmål
synes dock inte föreligga.
Vad gäller frågan om forum för jordbrukare vill utskottet anföra följande.
Lagförslaget utmärks av att reglerna i största möjliga utsträckning
gjorts gemensamma för alla slag av näringsverksamhet. Härigenom har besvärliga
gränsdragningsprohlem undvikits och även i övrigt rättstekniska
fördelar vunnits. Ehuru utskottet har förståelse för motionernas syfte att
underlätta kommunikationen mellan inskrivningsdomaren och de rättssökande
jordbrukarna, innebär motionsförslaget dock ett avsteg från den nyss
angivna principen, som inte bör tas utan starka skäl. Härvid måste beaktas
alt personliga besök på domarkanslierna av sökanden i inteckningsärenden
inte torde förekomma i större utsträckning och att för övrigt avstånden
med nutida kommunikationer spelar allt mindre roll. Fördelarna för jordbrukarna
av det i motionerna framförda förslaget synes därför inte vara
särskilt betydande. Jordbrukarna kan ej heller anses inta sådan särställning
i förhållande till exempelvis småföretagare som motiverar en speciell
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966
forumregel för deras del. Utskottet vill även framhålla att den i motionerna
ifrågasatta forumregeln torde förutsätta att propositionsförslagets generella
regler om verksamhetens individualisering jämkas. Härigenom skulle åtskilliga
av de fördelar som dessa medför även för jordbrukarna gå förlorade.
I de fall vederbörande förutom jordbruk drev annan näringsverksamhet
och önskade inteckna all sin verksamhet skulle även komplikationer i
form av konkurrens mellan olika forumregler uppstå.
Mot utformningen i detalj av lagförslagen saknar utskottet anledning till
erinran.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
att riksdagen med avslag å motionerna I: 643 och II: 792
måtte bifalla förevarande proposition, nr 23.
Stockholm den 14 april 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson*, Erik Jansson, Åkesson, Herbert Larsson och Torsten Hansson;
från
andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Grebäck, Hedin, Persson i Tandö, Tobé* och From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660032