Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1966
1
Nr 24
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förslag till luftvårdslag.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr Adolfsson
och nr 28 i andra kammaren av herr Jansson m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om tillsättande av en utredning med
uppgift att utarbeta förslag till luftvårdslag, innefattande bl. a. bestämmelser
angående bensin- och dieseldrivna motorfordons utrustande med avgasrenare
samt sådan översyn av bestämmelserna för stads- och trafikledsplanering,
som kan främja syftet att minska luftföroreningarna».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen 11:28.
I motionerna nr 123 i första kammaren av herr Sörenson och nr 167 i
andra kammaren av herr Wiklund m. fl. har begärts snabbutredning och
förslag till 1967 års riksdag om obligatoriskt utrustande av nya motorfordon
med avgasrenare. Motionerna behandlas i tredje lagutskottets utlåtande
nr 25 år 1966.
Gällande bestämmelser
Regler som kan läggas till grund för åtgärder mot luftförorening finns
på flera olika rättsområden. Viktigast från praktisk synpunkt är en rad
offentligrättsliga bestämmelser, vilkas tillämpning övervakas av administrativa
myndigheter. Vid sidan härav har i domstolspraxis utbildats regler,
som innebär att enskild person under vissa förutsättningar hos domstol
kan erhålla rättsskydd mot luftförorening och andra s. k. immissioner från
fast egendom. Dessa civilrättsliga regler om immissioner finns ej bestämda
i lag utan tillhör den oskrivna rätten.
De effektivaste reglerna om förebyggande åtgärder mot luftföroreningar
torde finnas på planlagstiftningens område, alltså väsentligen i byggnadslagens
och byggnadsstadgans regler om bebyggelseplanering. Begreppet luftförorening
återfinns visserligen inte i dessa författningar, men vid tillämpningen
av reglerna om olika slags planer m. m. spelar hygieniska, ekonomiska
och sociala synpunkter stor roll och därmed även önskemålet att
förebygga luftföroreningar.
liihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 3 avd. Nr 24
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 är 1966
Byggnadslagstiftningens detaljbestämmelser om byggande och byggnadslov
innehåller regler som tjänar till att förekomma luftförorening. De återfinns
i byggnadsstadgans 5 kap., som i första hand är tillämpligt på byggnader
inom vissa planlagda eller eljest reglerade områden men också gäller
stora och betydelsefulla byggnader i övrigt, t. ex. industribyggnader. Enligt
44 i§ 7 mom. byggnadsstadgan skall bl. a. eldstäder och andra anordningar
för uppvärmning, rök- och ventilationskanaler, avlopp, bränsleförråd och
dylikt så anordnas, att risk för sanitär olägenhet icke uppkommer. Vilka
krav som i det särskilda fallet skall ställas på de uppräknade anordningarna
har ansetts utgöra frågor av så utpräglat teknisk karaktär, att de ej
lämpligen kunnat behandlas i byggnadsstadgan. Byggnadsstyrelsens anvisningar
innehåller emellertid åtskilligt härom. En ny upplaga av dessa anvisningar
skall utges innevarande år. — Bestämmelserna om byggnadslov
har betydelse därigenom att de ger byggnadsnämnderna tillfälle till kontroll
över att de hygieniska synpunkterna och trevnadssynpunkterna blir
tillgodosedda. Det förutsätts, att samarbete skall ske med hälsovårdsnämnderna
i frågor av detta slag.
I hälsovårdslagstiftningen och då särskilt i hälsovårdsstadgan återkommer
begreppet sanitär olägenhet på åtskilliga ställen. Luftföroreningar är
en av de vanligaste och viktigaste formerna av sanitär olägenhet. Av intresse
i förevarande sammanhang är särskilt bestämmelserna i 62—64 §§ hälsovårdsstadgan.
Enligt 62 § skall anläggning för industri, hantverk eller
annan näring samt upplag av varor eller avfall vara så anordnade och inrättade
och skall så underhållas, drivas och skötas, att de ej medför sanitär
olägenhet. I 63 § stadgas tillståndstvång för vissa angivna anläggningar och
upplag, som till sin typ visat sig vara särskilt ägnade att medföra sanitär
olägenhet för grannskapet. De får icke utan tillstånd av hälsovårdsnämnden
anordnas eller inrättas och ej heller så ändras att därav kan följa ökad
sanitär olägenhet. Bestämmelsen omfattar 22 olika typer av tillståndspliktiga
fall. Redan en översiktlig genomgång ger vid handen, att de sanitära
olägenheter som man här är inriktad på i övervägande grad är just luftföroreningar,
främst kanske dålig lukt. Enligt 64 § skall ansökan om tillstånd
göras skriftligen, och vid ansökan skall fogas uppgift om de anordningar
som är avsedda att vidtas för att hindra sanitär olägenhet.
Hälsovårdsstadgans kontrollbestämmelser innebär, att hälsovårdsnämnden
äger meddela förelägganden och förbud som finnes erforderliga för
efterlevnaden av dessa regler, eventuellt med föreskrivande av vite. Förbud
tills vidare mot verksamhet vid anläggning för industri, hantverk eller annan
näring får dock beslutas endast om av nämnden anbefalld åtgärd till
undanröjande av svår sanitär olägenhet icke iakttagits inom förelagd tid.
— Den som anordnar eller inrättar anläggning eller upplag i strid mot bestämmelserna
i 63 § straffas med dagsböter.
Nära anknytning till hälsovårdslagstiftningen har arbetarskyddslagstift -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1966
3
ningen. Även om hälsovårdsstadgan i och för sig är tillämplig på företag
under denna lagstiftning, är tillsynen över sådana företag väsentligen anförtrodd
åt de särskilda arbetarskyddsorganen. Enligt arbetarskyddslagens
grundläggande principbestämmelse (7 §) är arbetsgivare pliktig att iakttaga
allt som skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt
arbetstagare ådrar sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av
olycksfall däri. I 10 § stadgas särskilt, att lämpliga anordningar såvitt möjligt
skall vidtas för att hindra att damm, rök, gas eller ånga sprides i en
för arbetstagarna skadlig eller besvärande mängd. Denna bestämmelse
kompletteras sedan av mera detaljerade föreskrifter i 24 § arbetarskyddskungörelsen.
Vid sidan av industrianläggningar och uppvärmningsanordningar framträder
motorfordonstrafiken som en alltmer betydelsefull luftföroreningskälla.
I trafiklagstiftningen återspeglas detta såtillvida, att förare av motordrivet
fordon enligt 58 § vägtrafikförordningen i görligaste mån skall
tillse att fordonet icke utsläpper rök eller gas i sådan mängd att olägenhet
uppstår därav.
Även i övrigt kan den lokala ordningslagstiftningen innehålla bestämmelser,
som är av betydelse från luftföroreningssynpunkt.
Därjämte må påpekas, att brottsbalkens bestämmelser undantagsvis kan
få tillämpning på fall av luftförorening. Det är då närmast bestämmelserna
om skadegörelse, allmänfarlig vårdslöshet och spridande av gift som kommer
i fråga.
Vissa luftföroreningar har sitt upphov i vattenförorening. Sådana fall
kan angripas med stöd av vattenlagstiftningens regler om vattenförorening
m. m. Prövningen ankommer i så fall regelmässigt på vattendomstol. Av
intresse är att vattendomstolarna fungerar på en gång som tillståndsgivande
administrativa myndigheter och som domstolar i tvister om allmän
och enskild rätt — i båda fallen med ett utpräglat judiciellt förfarande.
De inledningsvis omnämnda civilrättsliga reglerna om immissioner har
huvudsakligen utbildats i de allmänna domstolarnas praxis, med ledning
av uttalanden i lagförarbeten och i den juridiska litteraturen. De former
av rättsskydd som domstol enligt dessa regler kan meddela mot immissioner
är dels förbud, dels åläggande att vidta förebyggande åtgärder, dels
skadestånd. De två förstnämnda sanktionsformerna har samma innebörd
som de åtgärder hälsovårdsnämnd kan tillgripa vid sanitär olägenhet, men
domstol kan tillgripa dem även vid sakskada. Skadestånd kan utdömas endast
av domstol.
Domstolarna har vid sin bedömning av immissionsfall tagit särskilt stort
intryck av de förslag till reglering av grannelagsrätten som lagberedningen
framlagt i sina jordabalksbetänkanden. Det senaste förslaget till jordabalk
innehåller i 3 kap. 2 § följande bestämmelse.
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966
Ej må någon nyttja fast egendom på sådant sätt att granne utsattes för
buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt utöver
vad i orten är eller kan påräknas bliva vanligt, med mindre besväret ändock
bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden
eller till dess ringa betydelse.
Dessa grundsatser anses i sina huvuddrag motsvara redan gällande rättsregler,
sådana de kommit till uttryck i praxis. Gränsen för vad granne är
skyldig att tåla — den s. k. toleranspunkten — bestäms alltså av flera olika
omständigheter. I första hand är förhållandena på orten avgörande. Men
en immission som överstiger det ortsvanliga kan vara tillåten, om man
finner att den bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under
jämförliga förhållanden. Immissioner, som endast har ringa betydelse, torde
icke föranleda någon åtgärd.
Statens luftvårdsnämnd
Statens luftvårdsnämnd inrättades år 1963. Enligt nämndens av Kungi.
Maj :t den 29 juni 1964 fastställda instruktion har nämnden till uppgift att
främja och verka för samordning av luftvårdsarbetet i landet. Till fullgörande
av sin uppgift har luftvårdsnämnden särskilt att utreda förekomsten av
luftföroreningar i landet, att följa svensk och utländsk verksamhet på luftvårdsområdet,
att främja sådan forskning som har stor betydelse för nämndens
verksamhet, att i samarbete med myndigheter, kommuner, företag och
organisationer inom och utom landet söka åstadkomma en lämplig samordning
av olika åtgärder mot luftföroreningar, att bedriva informationsverksamhet
samt lämna råd och upplysningar i luftvårdsfrågor, samt att
i övrigt vidtaga de åtgärder till främjandet av syftet med nämndens verksamhet
som kan befinnas lämpliga. Nämnden består av högst 20 ledamöter,
vilka förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av högst fyra år. Av ledamöterna
förordnas en efter förslag av medicinalstyrelsen, två efter förslag
av statens institut för folkhälsan, en efter förslag av försvarets forskningsanstalt,
en efter förslag av Ingeniörsvetenskapsakademien, en efter förslag
av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, en efter förslag av
forskningsrådens samarbetsdelegation samt två efter förslag av styrelsen
för Sveriges industriförbund. I luftvårdsnämnden skall även arbetsgivarnas
och arbetstagarnas intressen vara företrädda. Rättslig sakkunskap bör vara
företrädd inom nämnden.
I proposition nr 97 till förra årets riksdag framlades förslag om en gemensam
organisation för naturvården, vattenvården och luftvården. De i
propositionen uppdragna riktlinjerna godkändes av riksdagen (jordbruksutskottets
utlåtande nr 16/1965, riksdagens skrivelse nr 255/1965). Statens
vatteninspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå
samt statens luftvårdsnämnd skall sammanföras med statens natur
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1966
5
vårdsnämnd den 1 juli 1967. Naturvårdsnämnden blir härigenom central
myndighet för hela naturvårdsområdet. Länsingenjörskontoren skall inordnas
i länsstyrelserna vid samma tidpunkt.
Mot bakgrunden av de allt allvarligare störningarna i naturen — inte
minst vatten- och luftföroreningarna — understryks i propositionen att
förutom en ändamålsenlig organisation ökade insatser är nödvändiga för
forskning och tekniskt utvecklingsarbete till direkt gagn för naturvårdsarbetet.
Vidare framhålls att lagstiftningen på vatten- och luftvårdsområdena
bör utformas så att tillräckliga möjligheter finns att tillgodose naturvårdsintressena
i vidsträckt bemärkelse.
Immissionssakkunniga
I beslut den 26 april 1963 bemyndigades chefen för justitiedepartementet
att tillkalla högst sju sakkunniga, immissionssakkunniga, för utredning
angående utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande
verksamhet. Genom beslut den 9 september 1964 utvidgades
de sakkunnigas uppdrag till att avse en allmän utredning angående utformningen
av en lagstiftning om immissioner.
I tilläggsdirektiven understryks, att en begränsning som kommer att
gälla även det vidgade uppdraget ligger i själva immissionsbegreppet. Även
om detta begrepp icke är fullt utbildat, står dock klart att det skall vara
fråga om sådana störningar som uppkommer genom användning av fast
egendom. Därav följer, att viktiga sidor av luftföroreningsproblemen faller
utanför uppdraget, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion och användning.
I tilläggsdirektiven framhålls även, att spörsmålen om hur själva lagstiftningen
bör utformas och om hur man skall kunna åstadkomma en
rationell ordning för prövning av immissionsfrågor har så nära samband
med varandra att de uppenbarligen bör upptas i ett sammanhang samt att
svårlösta problem möter även i det senare hänseendet. Oavsett vilken myndighet
som blir koncessionsmyndighet gäller det bl. a. att åstadkomma en
lämplig samordning mellan denna och ett flertal andra myndigheter, som
har intressen att bevaka.
Frågans tidigare behandling
För tiden före år 1964 hänvisar utskottet till andra lagsutskottets utlåtande
nr 62 år 1964.
År 1964 hade riksdagen att ta ställning till motioner om utredning i syfte
att få till stånd lagstiftning mot luftföroreningar (L2U 62/1964). Riksdagen
avslog motionerna under hänvisning till den intensifiering och utvidgning
av luftvårdsarbetet som skett genom inrättandet av luftvårdsnämnden
och utvidgandet av uppdraget för de immissionssakkunniga.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1966
År 1965 behandlades motioner om utredning angående luftvårdsförbund
(L2U 77/1965). I remissyttrande över motionerna framhöll luftvårdsnämnden
betydelsen av regionalt och lokalt samarbete. Nämnden upplyste, att
sådant samarbete förekommer i flera kommuner och att nämnden ser som
en av sina viktigaste uppgifter att verka för lokalt samarbete, vilket bör få
fortsätta på frivillighetens väg. Mot bakgrunden av nämndens yttrande
fann riksdagen det inte motiverat att särskilt utreda frågan om luftvårdsförbund.
I sitt svar i riksdagens andra kammare den 10 december 1965 på en
interpellation angående åtgärder mot luftföroreningar framhöll chefen för
socialdepartementet bl. a. följande.
Statens luftvårdsnämnd har till uppgift att främja och verka för samordning
av luftvårdsarbetet i landet. Som uppgifter av betydelse för detta
arbete har i instruktionsföreskrifter för nämnden särskilt angetts att följa
utländsk verksamhet på luftvårdsområdet och att bedriva informationsverksamhet.
— Nämnden har hållit flera konferenser om luftvårdsproblemen,
däribland de som sammanhänger med bostadsuppvärmning och bilavgaser.
Nya konferenser om olika problem planeras.
Riksdagen har i år fattat principbeslut om en gemensam organisation
för naturvården, vattenvården och luftvården. Omorganisationen förbereds
av en till statskontoret knuten arbetsgrupp, som därvid bl. a. överväger
frågor om förbättrad informationsverksamhet.
Vidare skall staten medverka till att ett forsknings- och ett serviceorgan
för vatten- och luftvårdsområdet inrättas fr. o. m. den 1 januari 1966. Det
nya forskningsinstitutet skall ha till uppgift att i samarbete med vetenskapliga
institutioner samt industriens organ på vatten- och luftvårdsområdet
bedriva vetenskaplig forskning rörande vatten- och luftföroreningar
samt rörande skadeverkningar genom sådana föroreningar. Institutet skall
även verka för samordning och effektivisering av utvecklingsarbetet för att
minska utsläpp av föroreningar samt för att öka insikten om nödvändigheten
av att begränsa vatten- och luftföroreningarna. Serviceorganet skall
ha till ändamål att mot ersättning verkställa undersökningar och utredningar
av industriers, kommuners och andra allmänna organs problem rörande
vatten- och luftvård samt tillhandagå med råd och anvisningar i hithörande
frågor.
Immissionssakkunniga beräknas slutföra sitt arbete under innevarande
år.
Vad gäller avgaser från motorfordon hänvisas till vad som anförts i utskottets
ovannämnda utlåtande nr 25 under rubrikerna »Offentlig utredning»
och »Remissyttrandena».
Motionerna
Motionärerna framhåller, att utvecklingen på luftföroreningens område
förefaller att ha nått den gräns där åtgärder, som i huvudsak bygger på
frivilliga åtaganden, kan anses otillräckliga, samt att det därför är angeläget
att få till stånd en enhetlig och samlad lagstiftning på detta område,
nämligen en luftvårdslag. I en dylik lag bör enligt motionärernas mening
högsta tillåtna mängd av föroreningar i atmosfären klart anges.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1966
Utskottet
7
Stadganden som kan läggas till grund för åtgärder mot luftföroreningar
finns på flera olika rättsområden. Här må nämnas byggnads-, hälsovårdsoch
trafiklagstiftningen. Vid sidan härav har i domstolspraxis utbildats
regler rörande s. k. immissioner. Denna praxis innebär att enskild under
vissa förutsättningar kan hos domstol utverka skydd mot bl. a. luftföroreningar
från fast egendom.
De med luftföroreningar av olika slag sammanhängande problemen är
föremål för uppmärksamhet på flera håll. Den centrala ledningen av arbetet
handhas av den år 1963 inrättade statens luftvårdsnämnd med uppgift
att främja och verka för samordning av luftvårdsarbetet i landet. Sedan
riksdagen år 1965 godkänt ett i proposition framlagt förslag om gemensam
organisation för naturvården, vattenvården och luftvården, kommer bl. a.
luftvårdsnämnden att sammanföras med statens naturvårdsnämnd den 1
juli 1967. Det sammanslagna organet blir härigenom central myndighet
även för luftvårdsområdet. Dessutom har från och med innevarande år inrättats
ett institut för vatten- och luftvårdsforskning enligt avtal mellan
staten och en stiftelse inom den svenska industrien. Av betydelse från luftvårdssynpunkt
är även den sedan år 1963 pågående utredningen genom
immissionssakkunniga angående utformningen av en koncessionslagstiftning
beträffande grannskapsstörande verksamhet. De sakkunnigas uppdrag
utvidgades 1964 till att avse en allmän utredning angående utformningen
av en lagstiftning om immissioner.
I förevarande motioner hemställs nu om utredning i syfte att få till stånd
en enhetlig och samlad lagstiftning på luftvårdsområdet. Motionärerna
framhåller särskilt behovet av bestämmelser angående avgasrenare på bensin-
och dieseldrivna motorfordon.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen avslog riksdagen år 1964
motioner om utredning i syfte att få till stånd lagstiftning mot luftföroreningar
under hänvisning till den intensifiering och utvidgning av luftvårdsarbetet
som skett genom inrättandet av luftvårdsnämnden och utvidgandet
av uppdraget för de immissionssakkunniga. De sakkunniga beräknas enligt
uppgift slutföra sitt arbete under innevarande år. Riksdagen fann dessutom
år 1965 det inte vara motiverat att särskilt utreda frågan om luftvårdsförbund
med hänsyn till att luftvårdsnämnden redan verkar för lokalt, frivilligt
arbete på luftvårdsområdet. Vad härefter gäller frågan om åtgärder till
motverkande av förorening från bensin- och dieseldrivna motorfordon vill
utskottet hänvisa till sitt denna dag avgivna utlåtande nr 25 om obligatoriska
avgasrenare på motorfordon. Utskottet avstyrker däri motioner med
yrkande om snabbutredning på området under hänvisning till den forskning
rörande åtgärder mot avgasföroreningar som påbörjats vid Aktiebolaget
Atomenergis anläggningar i Studsvik. I detta sammanhang vill dock
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1966
utskottet framhålla, att övervägande skäl synes tala för att frågan om
förorening från motorfordon löses inom ramen för trafiklagstiftningen.
Utskottet anser syftet med motionerna vara i hög grad berättigat. Resultaten
av de utredningar och den forskning, som pågår enligt vad ovan
nämnts, bör emellertid avvaktas innan en bedömning av lämplig utformning
av eventuell lagstiftning i ämnet kan göras. Med hänsyn härtill anser utskottet
att något riksdagens uttalande i frågan ej f. n. erfordras.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:13 och 11:28, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 mars 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante
Kristiansson, Erik Jansson, Åkesson, Wirmark* och Lidgard;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg*, fru
Torbrink, herrar Johansson i öckerö, Svenning, Franzén i Träkumla* och
Krönmark.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966
660208