Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

1

Nr 20

Utlåtande i anledning an väckta motioner om utredning angående
de kommunala trafiknämndernas verksamhet och
organisation.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 598 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 729 i andra kammaren av herr Magnusson i Tumhult m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställs »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning ang. de kommunala trafiknämndernas
verksamhet och organisation».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen 1:598.

Gällande bestämmelser

1. Enligt lagen om trafiknämnder, som trädde i kraft den 1 januari 1965,
skall i varje kommun finnas en trafiknämnd för den befattning med
lokala trafikföreskrifter och ärenden angående yrkesmässig trafik varom
särskilda bestämmelser meddelas. Ingår delar av samma kommun i olika
polisdistrikt skall finnas en trafiknämnd för varje sådan kommundel (§1).

Trafiknämnden består av ordförande och ytterligare två ledamöter. Ordförande
är polischefen i det polisdistrikt vari kommunen eller kommundelen
ingår. Övriga ledamöter väljs av kommunens fullmäktige. För varje
sådan ledamot utses minst en suppleant (§ 2).

Valbar till ledamot eller suppleant i trafiknämnd är envar svensk medborgare
som är bosatt inom polisdistriktet och har uppnått tjugotre års
ålder samt ej är omyndig eller i konkurstillstånd (§3).

Trafiknämnden äger, om beslutet är enhälligt, uppdraga åt ordföranden
att på nämndens vägnar fatta beslut i visst ärende eller vissa grupper av
ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare anges i nämndens beslut. Ärende
som ej ankommer på ordföranden må icke avgöras utan att nämnden
är fulltalig. Såsom nämndens beslut gäller den mening som biträds av
ordföranden och minst en av övriga ledamöter. Vinns ej sådan anslutning
för någon mening, skall nämnden med eget yttrande, vari de skilda meningarna
anges, hänskjuta frågan till länsstyrelsen för avgörande (§8).

2. Enligt 5 § förordningen den 25 oktober 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik
m.m. gäller att tillstånd att med personbil bedriva beställnings Bihang

till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 3 avd. Nr 20

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

trafik för personbefordran meddelas av den trafiknämnd, inom vars verksamhetsområde
stationsorten skall förläggas. I övriga fall meddelas trafiktillstånd
av länsstyrelsen i det län, varest linjetrafik skall äga rum eller
stationsort för beställningstrafik skall förläggas.

3. För polisverksamheten är riket indelat i polisdistrikt. Indelningen
har fastställts av Kungl. Maj :t. I princip skulle, enligt de av statsmakterna
uppdragna riktlinjerna, varje distrikt byggas upp kring en välbelägen
större huvudort och omfatta det område som allmänt graviterar mot huvudorten.
Som grund för indelningen skulle läggas den indelning av länen
i kommunblock vilken Kungl. Maj :t fastställer. Distrikten skulle i regel
göras så stora att polisarbetet inom varje distrikt bereder sysselsättning för
en poliskår om minst 20 och helst upp emot 50 man.

I lagen om polisnämnder stadgas att i varje polisdistrikt skall finnas en
polisnämnd för samråd med polischefen i frågor av mera allmän betydelse
för distriktets polisväsende (1 §). Bland de konkreta frågor som nämnderna
skall äga befatta sig med nämndes under förarbetena till lagstiftningen
polisdistriktsindelningen och polisstyrkornas stationering inom
distriktet samt från allmänhetens synpunkter behovet av decentraliserad
handläggning av polismyndighetsärenden.

Polisnämnden skall för polischefen framlägga de förslag och eljest
anföra de synpunkter nämnden finner påkallade för att inom polisdistriktet
främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten
(2 §).

Nämnden skall bestå av nio ledamöter och lika antal suppleanter. Ledamöterna
och suppleanterna väljs, om polisdistriktet utgörs av högst
fem kommuner, av kommunernas fullmäktige och eljest av ombud för de i
distriktet ingående kommunerna (3 §).

Beträffande polisnämnds sammanträden och verksamhet i övrigt skall i
princip gälla vad som stadgas om kommunens styrelse och övriga nämnder
i kommunallagen och, såvitt angår Stockholms polisdistrikt, kommunallagen
för Stockholm äga motsvarande tillämpning.

4. Uttager kommun avgift för begagnande av allmän parkeringsplats må
enligt lag om kommunal trafikövervakning Konungen på framställning
av länsstyrelsen förordna, att kommunen skall ombesörja övervakning av
efterlevnaden av föreskrifter rörande parkering och annan uppställning
samt stannande av fordon.

Frågans tidigare behandling

I propositionen 1964:176, i vilken Kungl. Maj:t framlade förslag bl.a. till
lagen om trafiknämnder, uttalade departementschefen bl.a. följande.

De kommunala och polisiära önskemålen om inflytande över utformningen
av de lokala trafikföreskrifterna har hittills på ett i stort sett till -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

3

fredsställande sätt kunnat tillgodoses genom ett formlöst samrådsförfarande.
Med hänsyn till utvecklingen på stadsplaneringens område och till bilismens
expansion växer emellertid uppgiften i betydelse och omfattning. Enligt
min mening kan man inte nu gå förbi någondera partens krav på ett
större inflytande i dessa frågor än vad ett fritt samrådsförfarande kan ge.
Många remissorgan har varit inne på denna linje. Några föreslår en lagfäst
skyldighet till samråd, andra anser att besvärsrätt eller vetorätt bör tillerkännas
den part som inte ges beslutanderätten. För min del finner jag övervägande
skäl tala för att, såsom parkeringskommittén föreslagit, ett särskilt
organ med representanter för såväl kommun som polis bör tillskapas för
ändamålet. En sådan lösning innefattar enligt min uppfattning den bästa
förutsättningen för sammanjämkning, i den mån intressemotsättningar uppstår
mellan de två parterna. En vetorätt för den icke beslutande parten är
också ett alternativ, som ligger nära till hands, men skulle, som justitiekanslern
påpekat, förutsätta ett skriftligen färdigställt förslag från den beslutande
myndigheten. Utsikterna till en smidig samförståndslösning måste
därigenom antas bli mindre än om förslag framlägges vid en muntlig förhandling.
Kan trots förhandlingar enighet inte uppnås mellan de olika intressena
förefaller det skäligt, att avgörandet inte lägges i endera partens
hand utan direkt ankommer på högre myndighet. Sådana frågor bör därför
enligt min mening utan något beslut av den första instansen hänskjutas till
länsstyrelsen.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag, att i princip för varje kommun
skall inrättas en särskild nämnd, lämpligen kallad trafiknämnd. Ordförande
i trafiknämnd bör vara polischefen i orten och för vederbörande kommun
bör lämpligen väljas två representanter, som är väl förtrogna med de
lokala förhållandena i fråga om samhällsplanering och trafikreglering. Domstolskommitténs
tanke, att ordningen för den lokala trafikregleringen bör
vara enhetlig för stad och landsbygd finner jag riktig. En riktlinje för den
nya indelningen av riket i polisdistrikt har varit att så långt möjligt till ett
distrikt sammanföra områden -— oberoende av om de ingår i stad eller
landsbygd — vilka av ekonomiska, kommunikationstekniska och andra
skäl naturligen hör samman. Polischefens befattning med trafikregleringen
inom hela distriktet ger goda förutsättningar för en önskvärd enhetlighet
samtidigt som genom kommunrepresentanterna den ofta nödvändiga mer
utpräglat lokala anknytningen erhålles.

I fråga om valbarhet uttalades i propositionen att den som väljs skall
vara bosatt inom polisdistriktet (§ 3). Anknyts bostadskravet på detta
sätt till distriktet och ej till kommunen, öppnas möjligheten för samma
person att tjänstgöra i flera trafiknämnder inom distriktet. Det framhölls
särskilt att för mindre kommuner eller kommuner med särskilda förutsättningar
för en samordnad trafikplanering torde en gemensam trafiknämnd
i många fall vara att rekommendera.

I anledning av propositionen och i ämnet väckta motioner anförde tredje
lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 44 år 1964 bl.a.
följande.

Av den föregående redogörelsen framgår att frågan om en lämplig nyordning
på förevarande område varit föremål för delade meningar. Å ena

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

sidan har i anslutning till vad stadsdomstolsutredningen anfört särskilt
från kommunalt håll hävdats att stadsbyggnads- och trafikpolitiska synpunkter
på sätt motionärerna nu gör gällande bör leda till att bestämmanderätten
tillägges kommunerna med besvärs- eller yttranderätt för polismyndigheten.
Å andra sidan har från flera håll i överensstämmelse med
domstolskommitténs förslag framhållits de lokala föreskrifternas betydelse
från ordnings- och säkerhetssynpunkt, till följd varav bestämmanderätten
ansetts böra ankomma på polismyndigheten. I likhet med departementschefen
finner utskottet att ingendera partens krav på ett reellt inflytande
i dessa frågor kan förbigås. Såsom departementschefen framhållit, får tillskapandet
för ändamålet av ett särskilt organ med representanter för såväl
kommun som polis anses innebära en lösning som ger den bästa förutsättningen
för sammanjämkning, i den mån (intressemotsättningar uppstår
mellan de två parterna. Utskottet tillstyrker därför att trafiknämnder inrättas
i enlighet med departementschefens förslag. Beträffande beslutanderätten
vill utskottet till en början erinra om att avgörandet beträffande
lokala trafikföreskrifter f. n. är fördelat mellan länsstyrelse och poliskammare,
magistrat eller kommunalborgmästare, vilka samtliga i princip har
en i förhållande till kommunen fri och oavhängig ställning. Visserligen kan
kommunerna med avseende på de mera kommunalt förankrade magistratsoch
kommunalborgmästarinstitutionerna anses i växlande grad ha haft
visst inflytande. Trots detta förhållande innebär förslaget allmänt sett ökad
insyn och medverkan i avgörandet för kommunens del. Det torde kunna
förväntas att enighet mellan polischefen, å ena, samt de kommunala representanterna,
å andra sidan, i allmänhet kommer att kunna vinnas. På
grund av det anförda avstyrker utskottet den av motionärerna förordade
ändringen i beslutsreglerna.

Vad beträffar ett i motioner ifrågasatt samrådsförfarande mellan olika
trafiknämnder uttalade utskottet vidare.

Eftersom verkningarna av en lokal trafikföreskrift ofta sträcker sig över
kommunens gränser, är det enligt utskottets mening angeläget att samråd
mellan trafiknämnderna äger rum i erforderlig omfattning. Att lagstifta
i ämnet framstår likväl för utskottet som mindre lämpligt med hänsyn särskilt
till ärendenas skiftande beskaffenhet. Utskottet vill också framhålla
att polischefen, då fråga är om större polisdistrikt omfattande flera kommuner,
i sin egenskap av ordförande i samtliga nämnder inom distriktet
kan sörja för viss samordning.

Utskottet

Enligt den fr. o. m. den 1 januari 1965 gällande lagen om trafiknämnder
skall både i stad och på landsbygd såväl den lokala trafikregleringen som
tillståndsgivningen i fråga om drosktrafiken ankomma på särskilt inrättade
trafiknämnder. I princip skall för varje kommun finnas en sådan nämnd.
Ingår delar av samma kommuner i olika polisdistrikt skall dock finnas en
trafiknämnd för varje sådan kommundel. Nämnden skall bestå av polischefen
i orten som ordförande och två av kommunen valda ledamöter. Som
nämndens beslut gäller den mening som biträds av ordföranden och minst

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

5

en av kommunens representanter. Kan sådan enighet ej uppnås skall ärendet
hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande.

Motionärerna framhåller nu att flertalet i trafiknämnd förekommande
ärenden beträffande yrkesmässig trafik regelmässigt inte berör bara en
kommun utan vanligen en större region, exempelvis ett kommunblock eller
ett polisdistrikt. Polischefen i distriktet får såsom ordförande i de olika berörda
nämnderna på så sätt hålla sammanträden med dessa vid skilda tillfällen
i samma frågor. Motionärerna anser att en förenkling i detta avseende
kunde åstadkommas genom att nämndernas antal nedbringades till ett
antal motsvarande kommunblocken eller i vissa fall möjligen polisdistrikten.
Med hänsyn till det ringa antal ärenden trafiknämnderna handlägger
ifrågasätter motionärerna vidare om icke nämnderna skulle kunna förena
sin verksamhet med polisnämnderna. En på sådant sätt organiserad nämnd
skulle enligt motionärerna få mer tyngd över sin verksamhet. Slutligen hävdas
att bestämmelserna om besluts fattande bör bringas i överensstämmelse
med vad som gäller för kommuns styrelse och andra kommunala nämnder.

Vid behandlingen år 1964 av propositionen med förslag till bl. a. lagen
om trafiknämnder uttalade riksdagen som angeläget att samråd mellan trafiknämnderna
borde äga rum i erforderlig omfattning. Därvid framhölls att
polischefen, då fråga är om polisdistrikt omfattande flera kommuner, i sin
egenskap av ordförande i samtliga nämnder inom distriktet kan sörja för
viss samordning. Sådan samordning kan emellertid även komma till stånd
på annat sätt. Enligt nyssnämnda lag finns nämligen möjlighet för att
samma person, eftersom bostadskravet i fråga om valbarhet är knutet till
polisdistriktet och inte till kommunen, utses som ledamot i flera trafiknämnder
inom distriktet. Där så anses lämpligt kan flera nämnder få samma
ledamöter. I den proposition, som låg till grund för trafiknämndslagen,
uttalades också att det kunde för mindre kommuner eller kommuner med
särskilda förutsättningar för en samordnad trafikplanering vara lämpligt
med en gemensam trafiknämnd. I den mån sammanslagning av kommuner
inom kommunblocken kommer till stånd vidgas vidare områdena för trafiknämnderna.
Å andra sidan har de flesta ärenden som en trafiknämnd handlägger,
framför allt frågor rörande trafikföreskrifter, sådan lokal anknytning
att det för mången kommun ter sig naturligt och mest ändamålsenligt
att den har en egen trafiknämnd. Emellertid har endast något mer än ett
år förflutit sedan förevarande lag trädde i kraft. Tillräckliga erfarenheter
att lägga till grund för ett ställningstagande i fråga om trafiknämndernas
verksamhetsområden har därför ännu inte vunnits. Motionerna i donna del,
liksom det aktualiserade förslaget om sammanslagning av trafiknämnden
med polisnämnden, hör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad härefter gäller frågan om beslutanderätten så vill utskottet erinra
om att avgörandet beträffande lokala trafikföreskrifter tidigare var fördelat
mellan länsstyrelse och poliskammare, magistrat eller komunalborg -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

mästare och att tillstånd att med personbil stationerad i stad bedriva beställningstrafik
för personbefordran meddelades av polismyndigheten i
staden. Alla dessa myndigheter hade i princip en i förhållande till kommunen
fri och oavhängig ställning. Mot bakgrund härav torde som riksdagen
uttalade år 1964 den nya lagen om trafiknämnder innebära en ökad insyn
och medverkan i avgörandet av de nämnda frågorna för kommunens del.
Riksdagen ansåg sig också kunna förvänta att enighet mellan polischefen
och de kommunala representanterna skulle i allmänhet kunna vinnas. Motionärerna
har ej heller pekat på förekomsten av några med förevarande
regler förenade praktiska olägenheter. Såsom ovan anförts torde emellertid
någon nämnvärd erfarenhet ej ha vunnits beträffande tillämpningen av
bestämmelserna i berörda lag. Vid sådant förhållande anser utskottet något
riksdagens uttalande ej heller i denna del vara påkallat.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:598 och 11:729, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson*, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson*, Åkesson, Wirmark
och Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar Grebäck,
Persson i Tandö, Svenning, Hamrin i Kalmar och Bengtson i Solna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966
660199