Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av motion om upphävande av skyldigheten
att utfärda särskilda lagfartsbevis m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr 30, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora.

Motionärerna påpekar att enligt gällande bestämmelser dubbla bevis utfärdas
om varje beviljad lagfart, nämligen ett bevis tecknat på fångeshandlingen
och ett särskilt lagfartsbevis. Enligt motionärerna tjänar det särskilda
lagfartsbeviset, liksom bevis om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt,
icke något praktiskt syfte och torde därför vara onödigt. Beviset om
åtgärden i fråga framgår nämligen av beviset å handlingen, och något annat
bevis torde ej erfordras vid framtida överlåtelser av fastighet. I motionen
erinras vidare om att i fråga om inteckning bevis bara erhålles å själva
handlingen, något som icke synes ha medfört olägenheter. Det anges att de
särskilda lagfartsbevisen medför kostnader för de lagfartssökande (5 kronor
i lösen- och stämpelkostnader för varje bevis). Motionärerna finner
emellertid de långt högre kostnader, som statsverket åsamkas, vara av allvarligare
karaktär, eftersom varje bevis lagt räknat torde kosta statsverket
10 kronor. Då antalet varje år utfärdade bevis utgör omkring 100 000, skulle
enligt motionärerna ett upphävande av skyldigheten att utfärda lagfartsbevis
medföra en inbesparing för statsverket av minst en miljon kronor om
året samt därjämte utgöra en inte oväsentlig rationaliseringsåtgärd i syfte
att lätta domstolarnas arbetsbörda.

Under hänvisning till i huvudsak det anförda hemställer motionärerna
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och
förslag om upphävande av skyldigheten att utfärda särskilda lagfartsbevis
och bevis om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt».

Gällande rätt

Enligt 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom — lagfartsförordningen — skall, med visst undantag, den som
med ägande- eller fideikommissrätt åtkommer fast egendom söka lagfart å
fånget. Jämlikt 1 och 17 §§ lagen den Ih- juni 1907 om inskrivning av
tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt åligger det i prin -

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 2

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

cip på samma sätt den, som fått tomträtt till vattenfallsrätt upplåten till
sig, att söka inskrivning av sin rätt. Jämlikt 5 och 17 §§ sist angivna lag är
vidare den, å vilken tomt- eller vattefallsrätt övergått, enligt huvudregeln
pliktig att söka inskrivning av sitt fång.

Enligt lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden skall numera inskrivningsdomare i rättens ställe
uppta och behandla bl. a. ärenden angående lagfart å fång till fast egendom
ävensom inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt fång till sådan
rätt. I 9 § denna lag anges att, med visst här ej aktuellt undantag, besked
om inskrivningsdomares beslut eller annan i inskrivningsärende vidtagen
åtgärd skall meddelas genom bevis, som tecknas på den till grund
för ansökningen åberopade handlingen.

Härutöver skall, såsom motionärerna angivit, i vissa fall utfärdas särskilda
bevis. Bestämmelserna därom är intagna i 11 § lagfartsförordningen
samt 12 och 17 §§ lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt m. m.
Särskilt bevis skall sålunda utfärdas, då lagfart eller inskrivning av tomträtt,
vattenfallsrätt eller fång till sådan rätt är beviljad. I lagf artsbevis skpll
bl. a. i förekommande fall köpeskillingen anmärkas. Då lagfarten avser tomt
i stad skall tomtens läge och storlek uppges i beviset. Uppgifter av sist angiy^
na slag skall också intagas i här berört bevis rörande tomträtt eller vattenfallsrätt.
I bevis avseende vattenfallsrätt skall också anges den tid, för vilken
rätten är upplåten. I samtliga dessa slag av bevis skall även anmärkas
villkor, som inskränker förvärvarens rätt att förfoga över egendomen eller
rättigheten, m. m.

I kungörelsen den 25 februari 1921 — i lageditionen intagen under 61 § inteckningsförordningen
— återfinnes bestämmelser om gravationsbevis röhande
fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt liksom om äganderättsbevis
och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt. I gravationsbevis
skall bl. a. upptas uppgifter om intecknad gäld. Äganderättsbevis skall
i princip innehålla uppgift om för vem lagfart senast sökts eller beviljats
jämte dagen, då det skett. Om egendomen efter sagda dag uppdelats genom
klyvning e. d. skall jämväl bl. a. detta såsom regel angivas i äganderättsbeviset.

Enligt kungörelser den 5 juni 1953 och den 28 maj 1948 — i lageditionen
införda under 17 § lagfartsförordningen — åligger det inskrivningsdomare
att varje månad lämna vissa underrättelser om lagfarter, som sökts under
den nästföregående månaden, samt om de under samma tid sökta inskrivningarna
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt. Sålunda
skall underrättelse lämnas till lokal skattemyndighet och till statistiska
centralbyrån om alla nu nämnda ansökningar samt till lantbruksnämnd om
sökta lagfarter å köp och byten av fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet.
Underrättelserna skall innehålla ett flertal i kungörelserna
angivna uppgifter och bör lämnas genom översändande av kopia av lag -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

3

fartsbevis (respektive motsvarande handling), vid behov kompletterad med
erforderliga uppgifter.

Jämlikt 15 § lagfartsförordningen samt 10 och 17 §§ lagen om inskrivning
av tomträtt o. s. v. må, utan hinder av beviljad lagfart respektive inskrivning,
talan å fång av sådan egendom, varom här är fråga, lagligen
prövas.

De nuvarande avgifterna för lagfarts-, tomträtts- och vattenfallsrättsbevis
utgör enligt expeditionskungörelsen 5 kr. För bevis om inskrivningsdomarens
beslut, tecknat å företedd handling, är avgiften 15 kr. För äganderättsbevis
samt bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt utgör avgiften
10 kr.

Frågans tidigare behandling m. m.

Under förarbetena till inskrivningslagen uttalade de sakkunniga
(SOU 1930:29 s. 62) — efter att ha framhållit lämpligheten av att
bevis tecknades på handlingarna — följande:

Mera tvivelaktig är frågan, huruvida det särskilda lagfartsbeviset bör
bibehållas. Något verkligt behov av dylikt bevis skulle knappast föreligga
eldigt det nya systemet. Emellertid utgör lagfartsbeviset under nuvarande
förhållanden en bekväm och för gemene man lättförståelig expedition, som
dessutom har gammal hävd för sig. Ur synpunkten av allmänhetens värdesättning
av lagfartsbeviset kunde dess bibehållande därför vara önskvärt.

De sakkunniga föreslog (s. 108) att sökande i inskrivningsärende skulle
tillhandahållas utdrag av vad som införts om ärendet i fastighetsboken.
Om beslutet innefattade att lagfart beviljats, skulle också lagfartsbevis
meddelas. Själva lagfartsbeviset behövde dock enligt de sakkunniga inte
innehålla uppgifter om fånget, köpeskillingen eller inskränkande villkor,
eftersom de uppgifterna — utom beträffande köpeskillingen — komme att
återfinnas i utdraget av fastighetsboken, som förutsattes finnas å baksidan
av lagfartsbeviset.

I den alltjämt gällande inskrivningslag, som antogs på grundval av de
sakkunnigas förslag, intogs beträffande lagfartsbevisen bara i 9 § en hänvisning
till vad därom särskilt stadgats.

Den 16 mars 1956 avgav statens organisationsnämnd en
rapport II rörande organisationsformerna vid de statliga domstolarna. I
rapporten behandlades bl.a. frågan om avskaffande av de särskilda lagfartsbevisen
och motsvarande bevis i ärenden angående tomträtt och vattenfallsrätt.
Efter att ha citerat de sakkunnigas under förarbetena till inskrivningslagen
ovan återgivna uttalanden, anförde organisationsnämnden
följande:

Ur organisatorisk synpunkt tala starka skäl för ett slopande av lagfartsbevisen.
De kräva ett avsevärt skrivarbete och tynga inskrivningsdomarens

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 2

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

justering. De synas icke fylla något praktiskt behov; i den mån legitimationshandling
behövs vid lantmäteriförrättning, kan fångeshandlingen med
åtecknat bevis användas. Skulle någon eljest anse sig ha ett oundgängligt
behov av en särskild handling, finns möjligheten att beställa ett äganderättsbevis.
Vid besöken å domsagorna har personalen, då denna sak förts på tal,
med något enstaka undantag uttalat eftertryckliga önskemål att lagfartsbevisen
slopas.

Med hänsyn till det nu sagda synas de skäl som enligt det nyss gjorda
citatet tala för ett bibehållande av lagfartsbevisen icke motivera, att man
även i framtiden vid domstolarna skall behöva skriva dessa rättsligt betydelselösa
bevis, som för närvarande utfärdas i ett antal av omkring 100 000.

I sammanhanget bör man ej heller bortse från att »allmänhetens värdesättning»
av beviset på många håll är liktydig med en överskattning av dess
betydelse, vilket i och för sig icke finns anledning att uppmuntra.

Organisationsnämnden föreslog att de förevarande bevisen skulle slopas
och att således 11 § lagfartsförordningen, 12 § lagen om inskrivning av
tomträtt och vattenfallsrätt m. m. samt 9 § tredje stycket inskrivningslagen
skulle upphävas. De anteckningar om vissa inskränkningar i ägarens förfoganderätt,
som enligt förstnämnda båda lagrum skall inflyta i det särskilda
beviset, skulle i stället enligt nämndens förslag göras i beviset å handlingen,
och en motsvarighet till bestämmelserna i 11 § tredje punkten lagfartsförordningen
och 12 § fjärde punkten lagen om inskrivning av tomträtt
o. s. v. borde därför upptagas i 9 § första stycket inskrivningslagen.
Enligt nämndens mening behövde däremot knappast uppgifter om tomts
läge och storlek upptagas i bevisen, eftersom det var sökanden själv, som
förebragt utredningen om dessa förhållanden.

Organisationsnämnden tog även upp frågan om inskrivningsdomarens
underrättelseplikt till lokal skattemyndighet m. fl. (s. 155 ff). Nämnden
föreslog i huvudsak i denna del dels att det skulle övervägas om icke underrättelseskyldigheten
till lantbruksnämnd kunde upphävas och dels att underrättelser
till lokal skattemyndighet och till statistiska centralbyrån skulle
lämnas på särskilda av nämnden utarbetade blanketter.

Nämndens rapport har varit föremål för remissbehandling.

Förslaget om avskaffande av lagfartsbevisen och bevisen om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt tillstyrktes eller lämnades utan erinran av
nästan alla remissinstanser.

I flertalet yttranden från stadshypoteksföreningarna — vilka yttranden
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa för sin del åberopade — avstyrktes
dock förslaget. Föreningarna hänvisade härvid till ett av Föreningen för
tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer
avgivet utlåtande, i vilket till en början uttalades att förevarande bevis är
till nytta vid granskning av de förbindelser vid övertagande av lån, som
användes av stadshypoteksföreningarna, när belånad egendom överlåtes
till ny ägare eller innehavare. I fortsättningen anfördes:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

5

Ur allmän synpunkt torde med fog kunna hävdas, att i utredningen åberopade
synpunkter, som under förarbetena till inskrivningslagen uttalades
av de sakkunniga till förmån för lagfartsbevisets bibehållande, alltjämt
gälla i full utsträckning. Gentemot organisationsnämndens i och för sig måhända
riktiga förmodande, att lagfartsbevisets vikt och betydelse f. n. överskattas
av allmänheten, må anföras, att enligt den erfarenhet, som gjorts
av styrelsens ledamöter, »menige man» i många fall kan förväntas vara mer
hågad att lämna ifrån sig ett lagfartsbevis än själva fångeshandlingen. Utgöres
denna av bouppteckning, testamente, skiftesinstrument eller liknande
handling — antingen ensam för sig eller några av dem gemensamt —- kan
lagfartsbevisets sammanförda uppgifter och klara lydelse vara till nytta.
Även om ur denna synpunkt likartad uppgift kan erhållas av ett äganderättsbevis,
erfordras härför särskild beställning, vilken möjlighet gemene
man icke utan vidare kan förutsättas känna till och i alla händelser kan
tänkas vara mindre benägen att begagna, då härigenom en icke direkt nödvändig
kostnad skulle uppkomma. Därtill kan fogas, att äganderättsbeviset
ej innehåller alla de uppgifter i övrigt, som nu förekomma i lagfartsbeviset.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
i vars yttrande Sveriges allmänna hypoteksbank instämt, ansåg att de
uppgifter som inflyter i lagfartsbevisen visserligen är av visst värde för
kreditinrättningarnas del, men ville icke motsätta sig förslaget, enär samma
uppgifter kan inhämtas från fångeshandlingen. Enligt föreningen föreföll
det dock lämpligt att envar lagfartssökande får rätt att i samband med ärendets
ingivande begära att särskilt lagfartsbevis utfärdas. Föreningen hävdade
att det från allmänhetens synpunkt kan anföras exempel på situationer,
där lagfartsbevisen har en påtaglig — av psykologiska och liknande
faktorer helt oberoende — betydelse. Det är sålunda långt ifrån ovanligt
att flera personer erhåller lagfart på grund av samma handling. Då endast
en av ägarna därvid kommer att inneha den lagfarna handlingen, är det
uppenbart att övriga ägare måste ha ett berättigat intresse av att erhålla
lagfartsbevis.

Samma synpunkter anlades av sex (av 15) ledamöter i Göta hovrätt, som
även åberopade att fastighetsförvärvet med hänsyn till vikten och mångfalden
av de intressen vilka anknyter till de fasta egendomen måste anses
ligga på ett annat plan än det allmänna varuutbytet. Lagfarten framstår
också otvivelaktigt som en viktig händelse. Att häröver utfärdas en handling
med auktoritativ utstyrsel ter sig därför fullt befogat. Särskilt bland
det mycket stora antal enskilda personer, som förvärvar en fastighet för att
bebo och bruka — och därvid kanske särskilt inom landsbygdsbefolkningen
— uppskattas lagfartsbeviset i den form det hittilIls haft såsom en efter
vikten av den skedda händelsen bättre avpassad manifestation än ett bevis,
tecknat eller stämplat på den vid tiden för lagfarten ej sällan en smula
medfarna förvärvshandlingen. Det kunde te sig mindre motiverat att utfärda
särskilda lagfartsbevis i vissa stora grupper av lagfarter, såsom där lagfart
samtidigt sker å flera efter varandra följande fång eller där lagfart sker

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

å områden som ingår i eller skall ingå i genom sammanläggning bildade
fastigheter. Att avskaffa beviset för sådana fall kunde sålunda finnas önskvärt,
men förslaget att avskaffa bevisen i övrigt avstyrktes.

Organisationsnämndens rapport i här berörda delar har icke föranlett
något Kungl. Maj :ts förslag.

Här må emellertid anmärkas att oranisationsnämnden föranstaltat om
försöksverksamhet vid vissa domsagor (rapporten s. 140 f och 154 f), därvid
för dagboksföringen i lagfartsärendena användes särskilda dagboksblanketter,
utformade för maskinskrift och med tanke på att kopior skulle
kunna användas för expeditioner av olika slag. Lagfartsbeviset — liksom
förekommande underrättelser till lokal skattemyndighet m. fl. — utgjordes
i försöksfallen av en sådan kopia. Härigenom kunde det extra arbetet
med lagfartsbevisen elimineras. Systemet medförde enligt rapporten i viss
utsträckning en försening av dagboksföringen men fungerade i övrigt från
arbetsmässiga synpunkter tillfredsställande.

Denna försöksverksamhet torde alltjämt pågå.

I lagberedningens förslag till jordabalk m.m. har inskrivningsväsendet
behandlats under en huvudavdelning av balken, därvid
i ett inledande kapitel (nr 27) intagits bestämmelser som skall gälla i fråga
om all inskrivning. I motiven till det ifrågavarande kapitlet uttalar beredningen
(SOU 1960:25 s. 695) att enligt dess mening även i fortsättningen
som huvudregel bör gälla att sökanden får skaffa sig besked om inskrivningsdomarens
beslut genom att lösa expedition i ärendet. I vilka fall bevis
å handling eller eljest skall utfärdas samt vad sådant bevis skall innehålla
torde emellertid enligt beredningen få regleras i administrativ ordning.

Förslaget till jordabalk m. m. har varit föremål för en begränsad remissbehandling.
I en bilaga till Föreningen Sveriges häradshövdingars därvid
avgivna yttrande har f. d. särskilde inskrivningsdomaren vid Södra Roslags
domsaga Ruben Ljungwaldh bl. a. — efter att ha påpekat att frågan om
lagfartsbevisens och de därmed jämförliga bevisens avskaffande av beredningen
lämnats därhän — angivit att någon egentlig arbetsbesparing inte
kan förväntas genom slopande av de ifrågavarande bevisen. (Här må anmärkas
att Södra Roslags domsaga ingår bland de av organisationsnämnden
utvalda experimentdomsagorna.)

Vid 1962 års riksdag väcktes motion med i allt väsentligt samma
innehåll som den nu förevarande.

Över motionen, som behandlades av tredje lagutskottet i utlåtande nr 18
år 1962, inhämtades yttranden från statskontoret, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Svenska bankföreningen och Landskommunernas förbund.

I flertalet yttranden anfördes, att de ifrågavarande bevisen numera inte

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

7

tjänar något praktiskt syfte. Emellertid uttalades även från ett remissorgans
sida att allmänheten värdesätter bevisen som en lättförståelig expedition,
vilken dessutom har gammal hävd för sig. Vidare angavs i ett remissvar
att bevisen har ett visst värde för presumtiva köpare och kreditgivare.
Ett par remissmyndigheter uttalade som sin uppfattning att ett avskaffande
av bevisen inte skulle medföra någon besparing för statsverket
eller innebära någon väsentlig rationaliseringsåtgärd. Härvid hänvisades
särskilt till den underrättelseskyldighet, som åvilar inskrivningsdomarna
och som i allmänhet fullgörs genom översändande av kopia av lagfarts-,
tomträtts- och vattenfallsrättsbevis.

Utskottet anförde i sitt utlåtande att de ifrågavarande bevisen även enligt
utskottets mening ofta saknar praktiskt värde. Utskottet förklarade emellertid
tillika, att allmänheten ofta värdesätter dem som en lättförståelig
expedition, vilken dessutom har gammal hävd. Vidare påpekades att det
också förekommer situationer, då de fyller en påtaglig funktion såsom när
flera personer erhåller lagfart på grund av samma fångeshandling. Utskottet
erinrade även om att bevisen synes ha ett visst värde från kreditgivarsynpunkt.
I fortsättningen uttalade utskottet att frågan om lagfartsbevisens
och de därmed jämförliga handlingarnas fortbestånd liksom de därmed
sammanhängande spörsmålen kan förväntas bli föremål för behandling i
sammanhang med arbetet på den nya jordabalken och att det synes önskvärt
att de olika delfrågor, som har samband med denna, inte utan att särskilda
skäl därtill föreligger utbryts ur det större sammanhanget. Utskottet
anslöt sig till uppfattningen att någon egentlig fördel från besparingseller
rationaliseringssynpunkt inte torde vinnas genom den ifrågasatta reformen.
Den kostnad som drabbar sökande av lagfart respektive inskrivning
av tomträtt m. m. till följd av skyldigheten att lösa bevisen ansågs
inte heller vara av den storleksordningen att den i och för sig borde föranleda
bevisens omedelbara avskaffande.

Utsköttet anförde avslutningsvis följande.

Utskottet finner---skäl ej föreligga att föregripa den i jordabalks förslaget

förutskickade bearbetningen av de med inskrivningsväsendet sammanhängande
frågorna. Det kan antagas att här förevarande spörsmål vid
denna behandling kommer att — med beaktande jämväl av resultaten utav
den pågående försöksverksamheten — upptagas i hela sin vidd så att även
frågorna angående inskrivningsdomarens underrättelseskyldighet till vissa
myndigheter överväges. Utskottet förutsätter att i ett eventuellt förslag om
avskaffande av ifrågavarande bevis det faktiska behov, som de i viss utsträckning
fyller, på annat sätt tillgodoses.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Här må anmärkas att arbetet på den nya jordabalken nu bedrivs med
sikte på ett ikraftträdande år 1970. Arbetet med utarbetande av admi -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

nistrativa följ dförfattningar till balken torde ännu inte ha påbörjats.

Det må vidare nämnas, att antalet beviljade lagfarter enligt Statistisk
årsbok för år 1965 år 1963 preliminärt uppgick till drygt 131 000. Antalet
nya eller överlåtna tomträtter var nära 4 000. Ärenden angående vattenfallsrätt
torde förekomma i endast obetydlig omfattning.

I årets statsverksproposition anföres bl. a. att arbetssituationen vid underrätterna
präglas av den mycket kraftiga ökningen av antalet inskrivningsärenden
och gravationsbevis. Ökningen har varit särskilt stor det
sista året. Detta har lett till att den föreskrivna expeditionstiden för
inskrivningsärenden, 14 dagar, inte kunnat hållas. Vid en undersökning i
oktober 1965 visade det sig sålunda att expeditionstiden kunde hållas bara
av omkring 50 % av underrätterna. I omkring 30 % rådde det en försening
upp till en vecka och i 20 % ännu längre förseningar, i vissa fall med åtskilliga
veckor. I propositionen anförs att alla möjligheter måste iakttas
att förenkla arbetet med inskrivningsärenden. Inom ramen för nuvarande
handläggningssystem anses det dock inte vara möjligt att göra några mera
genomgripande förändringar. För att arbetssituationen skall kunna förbättras
föreslås i propositionen personalförstärkningar vid inskrivningsavdelningarna.

Pågående utredning

Chefen för justitedepartementet har den 17 december 1965 tillkallat sakkunniga
för att utreda möjligheterna till automatisk databehandling (ADB)
på inskrivningsväsendets område. I direktiven för utredningen anförs bl. a.
att inskrivningsväsendet i hög grad präglas av uppgiften att registrera vissa
data och att lämna uppgifter om dessa data. Vad som främst anses stå att
vinna genom att införa ADB inom inskrivningsväsendets område är — förutom
en integrationsmöjlighet mellan fastighetsböckerna och vissa andra
register — rationaliseringar i fråga om själva registreringen och avläsandet
av registren. En övergång till ADB-system för registreringen anses komma
att i hög grad påverka handläggningsformerna hos inskrivningsdomaren,
kanske i något fall även de materiella bestämmelserna. I direktiven nämns
åtskilliga spörsmål som bör bli föremål för uppmärksamhet under utredningsarbetets
gång. Av särskild betydelse i detta sammanhang är att i direktiven
uttalas, att möjligheterna att erhålla uppgifter från registret på
mekanisk väg och att lägga utskrifter av bevis av olika slag på datamaskin
bör klarläggas.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser skall, med visst här ej aktuellt undantag,
besked om inskrivningsdomarens beslut eller annan åtgärd i inskrivningsärende
meddelas genom beslut, som tecknas på den till grund för ansök -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

9

ningen åberopade handlingen. Då lagfart beviljas skall dessutom särskilt
s. k. lagfartsbevis utfärdas.

Motsvarande bestämmelser gäller då inskrivning av tomträtt, vattenfallsrätt
eller fång till sådan rätt beviljas.

I motionen hemställs på anförda skäl att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag om upphävande av skyldigheten
att utfärda särskilda lagfartsbevis och bevis om inskrivning av tomträtt
och vattenfallsrätt.

Såsom framgår av uppgifter i årets statsverksproposition är arbetssituationen
vid många av underrätternas inskrivningsavdelningar besvärande.
Vid omkring hälften av inskrivningsavdelningarna kan den föreskrivna expeditionstiden
för närvarande ej hållas; i vissa fall förekommer betydande
förseningar. Det är tydligt att stora olägenheter för allmänheten härigenom
uppkommer. I detta läge framstår det som i hög grad angeläget att alla
möjligheter att förenkla och rationalisera arbetet med inskrivningsärenden
tillvaratas. Utskottet hyser sålunda sympati för syftet med den ifrågavarande
motionen.

Vad gäller frågan huruvida det kan anses välbetänkt att slopa de särskilda
lagfartsbevisen vill utskottet först omnämna, att det för allmänheten
och även vissa myndigheter i många situationer kan vara värdefullt
att ha tillgång till en auktoritativ handling med det innehåll, som lagfartsbevisen
har. Dessa kan därför inte helt frånkännas praktisk betydelse.
Å andra sidan brukar i samband med inskrivningsärenden tämligen regelmässigt
beställas gravationsbevis, vilka i allt väsentligt fyller samma ändamål
som lagfartsbevisen och som dessutom innehåller uppgifter om inteckningar
m. m. Intet tvivel synes råda om att gravationsbevisen i regel är
mer användbara än lagfartsbevisen. I de fall då gravationsbevis utfärdas
är lagfartsbevisen sålunda av mindre värde. — Som framgår av den inledande
redogörelsen åligger det inskrivningsdomarna att varje månad lämna
vissa underrättelser om lagfarter m. m„ som sökts under den nästföregående
månaden. Denna underrättelseskyldighet fullgörs regelmässigt genom
översändande av kopia av lagfartsbevis eller motsvarande handling.
Så länge denna underrättelseskyldighet kvarstår torde ett avskaffande av
lagfartsbevisen inte medföra någon nämnvärd besparing i fråga om arbete
eller kostnader för statsverket eller innebära någon väsentlig rationaliseringsåtgärd.
Utskottet är nämligen av den uppfattningen, att motionärerna
betydligt överskattat de kostnader för statsverket, som sammanhänger med
lagfartsbevisen; den nu utgående avgiften, 5 kr., torde väl täcka kostnaden
för varje bevis. Avgörande för utskottets ståndpunktstagande är emellertid
följande omständigheter.

Arbetet på den nya jordabalken bedrivs nu med sikte på ett ikraftträdande
år 1970. I samband härmed torde reformer även av inskrivningsväsendet
komma att genomföras. En bearbetning av dessa frågor torde

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

komma att ske i samband med departementsbehandlingen av lagberedningens
förslag till jordabalk. Genom tillkallandet av sakkunniga för att
utreda möjligheterna till automatisk databehandling på inskrivningsväsendets
område har vidare öppnats perspektiv, som för närvarande inte kan
överblickas. Redan vid prövningen av motsvarande motionsyrkande vid
1962 års riksdag hänvisades till det pågående reformarbetet på detta område.
Tiden för detta arbetes fullföljande har nu ryckt närmare och någon
större olägenhet kan icke vara förenad med ett bibehållande av nuvarande
ordning i avvaktan härpå. Utskottet anser därför fortfarande att de frågor,
som har aktualiserats genom motionen, bör prövas i samband med arbetet
på den nya jordabalken och vad därmed äger samband.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande motion, 11:30, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEX AND ERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*,
Svante Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson och Herbert
Larsson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp*, Nyberg, Grebäck,
Johansson i öckerö*, Sundelin*, fru Ekroth, herrar Hammarberg och
Krönmark*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966
660108