Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1966
1
Nr 15
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående juridisk persons
förvärv av mark.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 597 i första kammaren av herr Svanström m. fl.
och nr 726 i andra kammaren av herr Jonasson m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes ”att riksdagen för sin del måtte
besluta, att juridisk person för förvärv av produktionsmark från bondebruket
må ha skyldighet att lämna annan mark i kompensation, i överensstämmelse
med vad i motionen har anförts; samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till den härför erforderliga ändringen av jordförvärvslagen”.
I motionerna anförs att det kombinerade jord- och skogsbruket i bondebruksform
måste tillmätas en central betydelse, då det kombinerade företaget möjliggör
ett effektivt utnyttjande av arbetskraft m.m. året runt. Man måste räkna med att
jordbruket i framtiden behöver större skogsinnehav än vad som hittills ansetts
erforderligt för ett effektivt utnyttjande året runt. I de områden där jordbruket
inte kan upprätthållas i framtiden borde, enligt vad motionärerna anför, skapas
familjeskogsbruk. Motionärerna befarar emellertid att med den nu gällande
jordförvärvslagen den önskvärda utvecklingen förhindras. Då skogsindustribolagen
och andra juridiska personer fritagits från skyldigheten att lämna kompensationsmark
får man förutsätta att bondebruket småningom kommer att
trängas tillbaka. Bondebrukarna bedöms inte ha möjligheter att effektivt konkurrera
om förvärv med betydligt kapitalstarkare intressen. Utvecklingen får
alltså enligt motionärernas mening antas gå mot en alltmer ökad ekonomisk
maktkoncentration med en hårt centraliserad beslutsprocess. En sådan struktur
i näringslivet anses inte önskvärd. Därutöver, tillägger motionärerna, kommer
den nya ordningen med all sannolikhet att motverka strukturrationaliseringen
inom skogsbruket, då skogsbolagen har anledning att hålla fast vid sina enklaver
som utgångspunkt för kommande markförvärv.
Undantag från regeln att juridiska personer vid förvärv av produktionsmark
skall lämna annan mark i kompensation bör, enligt vad i motionen anförs, ske
endast i sådana fall där enskilda personer icke har intresse av förvärv.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen
II: 726.
Gällande bestämmelser
Enligt jordförvärvslagen den 14 maj 1965 får fast egendom, som är taxerad
som jordbruksfastighet, inte förvärvas genom bl. a. köp, byte eller gåva utan
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 15
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1966
tillstånd av lantbruksnämnd (1 §). Från denna huvudregel, som gäller både
fysiska och juridiska personer, görs dock åtskilliga undantag, bl. a. för statliga
och kommunala förvärv samt där närmare släktskap råder mellan förvärvare
och fångesman. Lagen upptar inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stället
anges olika fall, då förvärvstillstånd må vägras. Förvärvstillstånd må sålunda
vägras, om det finns anledning anta att förvärvarens huvudsakliga syfte med
fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen
eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk
(4 § första stycket). Denna regel får dock inte utan särskilda skäl tillämpas i
vissa fall, som anges i fyra punkter i 4 § andra stycket. Förvärvstillstånd skall
sålunda normalt lämnas förvärvare — fysisk eller juridisk person — som industriellt
förädlar jordbruks- eller skogsprodukter eller handlar med jordbruksprodukter
och vars huvudsakliga syfte med fånget är att varaktigt tillgodogöra
sig egendomens alster i rörelsen (punkt 1). Detsamma gäller den som förvärvar
en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig stadigvarande
inkomst genom eget arbete på fastigheten (punkt 2). Motsvarande
förmånsställning tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan
bli bärkraftigt (punkt 3) och jord- eller skogsägare, som genom tillskottsförvärv
rationaliserar sin fastighet (punkt 4). De nämnda reglerna i 4 § andra stycket
gäller ej när fånget avser skogsmark av någon betydenhet och inte är ägnat att
tillgodose kraven på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen
och ej heller när andra särskilda skäl föreligger mot att godta fånget.
Förvärvstillstånd må enligt 5 § vägras när egendomen finnes böra tas i anspråk
för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig
storlek och ägoanordning. Vägras av sådan anledning tillstånd till köp äger
säljaren i regel påfordra att staten löser egendomen till det av köparen utfästa
priset (10 §). Förvärvstillstånd må slutligen vägras om fånget avser sådan fastighet
eller sämjelott som jämte fångesmannen annan tillhörig mark utgör en
för sitt ändamål lämpad brukningsenhet och brukningsenhetens bestånd eller
ändamålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes (6 §).
Jordförvärvslagen trädde i kraft den 1 juli 1965.
Bolagsförbudslagen m. m.
Före tillkomsten av 1965 års jordförvärvslag reglerades de juridiska personernas
förvärv av jord och skog huvudsakligen i lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.
(bolagsförbudslagen). Lagens huvudsyfte var att bevara jorden i jordbrukarnas
händer och den innehöll ett principiellt förbud för nämnda subjekt att
förvärva fast egendom. Undantag gällde dock för vissa slag av mark, förvärvare
och fång. Undantagna var sålunda bl. a. förvärv på grund av expropriation och
från kronan. Vidare kunde viss egendom undantagas genom att länsstyrelse
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1966
3
efter ansökan förklarade, att den hade sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden
eller huvudsakligen var avsedd till tomt, upplagsplats, grustag eller annat
specialändamål.
Från förvärvsförbudet kunde i enskilda fall ges dispens av Kungl. Maj :t eller,
under vissa förutsättningar, av länsstyrelsen. Lagen upptog en rad särskilda
dispensgrunder, t. ex. att ett skogsbolag köpte tillskottsmark och därigenom
vann avsevärd arronderingsförbättring. Förvävstillstånd kunde i synnerhet påräknas
av bolag, förening eller stiftelse som till enskild person eller eljest till
gagn för jordbruksnäringen överlåtit mark till ungefär samma värde som den
med tillståndsansökningen avsedda egendomen. Kungl. Maj:t hade på grund av
lagen också en allmän befogenhet att ge förvärvstillstånd.
Bolagsförbudslagen upphörde att gälla med utgången av juni månad 1965.
Här må även nämnas lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (utlänningsförbudslagen).
Lagen, som alltjämt gäller, riktar sig mot utländska rättssubjekt
och vissa slags svenska juridiska personer, som står eller kan komma under utländskt
inflytande. Dessa subjekt får i princip inte förvärva fast egendom eller
mineralfyndighet utan Kungl. Maj:ts tillstånd. I några speciella fall tillkommer
prövningen länsstyrelse.
Förarbeten till jordförvärvslagen
I det av 1958 års jordlagsutredning avgivna förslaget till jordförvärvslag
(SOU 1961:49) upptogs som huvudregel beträffande bolags, föreningars och
stiftelsers förvärv av såsom jordbruksfastighet taxerad fastighet att förvärvstillstånd
skulle vägras om ej särskilda skäl föranledde till annat. I förslaget
angavs exempel på vad som skulle anses som särskilda skäl. Det första av dessa
gav uttryck åt tanken att överloppsskog skulle kunna få förvärvas av dessa
subjekt. Till överloppsskog hänfördes i första hand skog i sådana bygder, där
det saknas efterfrågan från den jordbrukande befolkningen på jordbruksjord
och skogsmark. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att såsom sådant
särskilt skäl, som kunde föranleda avsteg från huvudregeln, skulle anses även
den omständigheten att förvärvaren genom att avhända sig mark, som var
ungefär likvärdig med den som förvärvet avsåg, möjliggjorde eller underlättade
rationalisering. Förvärvstillstånd skulle vidare kunna meddelas bl. a. om fånget,
utan att till avsevärd del omfatta skog, som var behövlig som stöd åt jordbruket
i bygden, medförde att egendomen som förvärvaren redan ägde erhöll väsentligt
förbättrad ägoanordning.
Vid betänkandet fanns fogade ett antal reservationer och särskilda yttranden.
Sedan jordlagsutredningens förslag remissbehandlats upprättades inom jordbruksdepartementet
en promemoria med förslag till ny jordförvärvslag. För
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1966
slaget överensstämde i sina huvudgrunder med det sedermera för riksdagen
framlagda och antagna och var såvitt avser 4 § andra stycket punkt 1 likalydande
därmed.
Även departementspromemorian remissbehandlades.
I propositionen med förslag till jordförvärvslag (1965: 41) uppehöll sig föredragande
departementschefen vid frågan huruvida de vidgade förvärvsmöjligheterna
för företag, som behöver jord eller skog i sin rörelse, skulle alltför
mycket försvaga skyddet för den enskilde jordbrukarens möjligheter att etablera
sig och vidareutveckla sitt företag. Departementschefen anförde härvid
följande (s. 61 f).
En av de invändningar som framförs mot promemorieförslaget synes grunda
sig på den uppfattningen, att lättnaderna för de angivna företagen skulle alltför
mycket försvaga det förut nämnda skyddet för aktiva jordbrukare. Till viss del
motiveras denna uppfattning med att de här aktuella företagens resurser för
markanskaffning är större än jordbrukarnas. I anledning härav vill jag framhålla
att, såsom uttalats i promemorian, den enskilde jordbrukaren genom ökad
utbildning, upplysning och rådgivning och genom tillkomsten av riksomfattande
intresseorganisationer numera har fått bättre förutsättningar att hävda sina
intressen. För ändamålsenliga förvärv av befintliga brukningsenheter och av
tillskott till dessa av jord och skog kan den aktive jordbrukaren dessutom erhålla
statligt ekonomiskt stöd. Redan detta ger jordbrukaren en förmånsställning
framför de företag som kan tänkas konkurrera med honom om sådan egendom.
Såsom berörts i promemorian bör vidare den omständigheten, att ett förvärv
avser ett ändamålsenligt eller med rimliga insatser utvecklingsbart kombinerat
jord- och skogsbruk, regelmässigt anses vara ett särskilt skäl för att
avslå en förvärvsansökan av annan än jordbrukare. Därtill kommer att, i enlighet
med vad jag förut anfört, möjlighet alltid finns att ingripa mot förvärv av
mark som behövs för att underlätta den yttre rationaliseringen.
Vad särskilt gäller jordbruksegendom torde, såsom uttalas i departementspromemorian
och bekräftas i remissyttrandena, någon ökad konkurrens om
egentliga familjejordbruk knappast uppstå genom efterfrågan från företagen
inom livsmedelsbranschen. Med hänsyn härtill torde ej heller behöva befaras
att den föreslagna lättnaden för sådana företag medför någon prishöjande effekt
i fråga om jordbruksjord.
I fråga om skogsmarken kan visserligen de vidgade förvärvsmöjligheterna
för skogsindustriföretag leda till förskjutningar i rådande ägarekategorifördelning.
Remissyttrandena ger dock belägg för att dessa förskjutningar, såsom
förutsatts i promemorian, sannolikt blir små och kommer att ske i måttligt
tempo. Enligt min mening finns för övrigt ej bärande skäl att tillerkänna den
rådande ägarekategorifördelningen i fråga om skogsmark sådant egenvärde att
den inte skulle få ändras. I detta sammanhang bör erinras om att bolagens
skogsinnehav minskat avsevärt sedan den nuvarande bolagsförbudslagen kom
till. Eftersom prisnivån på skogsmark ytterst beror på de priser som kan erhållas
för skogsprodukter på världsmarknaden, anser jag i likhet med flera
remissinstanser att någon allmän, omotiverad fördyring av skogsmarken knappast
kan bli följden av skogsindustriföretagens förvärv.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1966
5
Departementschefen berörde även frågan huruvida som villkor för de juridiska
personernas förvärv av mark borde uppställas att de avstod från redan
innehavd egendom och anförde därvid följande (s. 61).
I några remissyttranden kritiseras att promemorieförslaget inte upptar bolagsförbudslagens
vida möjligheter att som villkor för förvärvstillstånd kräva
att förvärvaren avstår viss skogsmark som han redan innehar. Jag är medveten
om att vissa olägenheter härigenom kan uppkomma då förvärvaren äger
skogsbitar som ligger insprängda i annan ägares skogsmarksinnehav. Av remissyttrandena
från skogsindustriföretagens organisationer framgår emellertid
att motiven för storskogsbruket att behålla dylika bitar bortfaller om de föreslagna
lagreglerna antas. Det kan därför förutsättas att rationaliseringsorganen
i sin fortlöpande verksamhet för avveckling av irrationella markinnehav skall
nå tillfredsställande resultat på frivillighetens väg. I de fall då ägaren — vare
sig denne är skogsbolag eller enskild person — söker tillstånd till förvärv av
annan mark kan särskilt lämpligt tillfälle erbjuda sig att inleda förhandlingar
av ifrågavarande slag. Jag vill i sammanhanget erinra om att expropriationslagstiftningen
ger viss möjlighet att tvångsvis ta i anspråk mark som behövs
för rationaliseringsändamål. Mot bakgrunden av det anförda anser jag att det
inte finns tillräckliga skäl att i detta hänseende frångå den ståndpunkt som
intagits i promemorian.
Det må även nämnas att departementschefen förklarade sig anse det angeläget
att verkningarna av lagstiftningen följdes upp. Departementschefen uttalade
härvid att han avsåg att föreslå att lantbruksstyrelsen fick i uppdrag att
följa utvecklingen och efter lämplig tid inkomma med redogörelse för erfarenheterna.
Det ifrågavarande uppdraget har lämnats lantbruksstyrelsen den 14 maj 1965.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 22 år 1965, i anledning av propositionen
jämte i ämnet väckta motioner anförde tredje lagutskottet bl. a. följande
(s. 36 ff).
Vad---angår den kategori av förvärvare som avses i 4 § andra stycket
punkt 1, har Kungl. Maj:ts förslag i fråga om jordbruket grundats på uppfattningen
att såväl rättviseskäl som det allmänna intresset av fri konkurrens inom
produktion och handel talar för att förädlings- och distributionsföretag inom
livsmedelssektorn bör få möjlighet att utsträcka sin verksamhet till att omfatta
även jordbruksproduktion. Vid remissbehandlingen har framhållits att förslaget
i denna del innebär beaktansvärda fördelar för en förbilligad livsmedelsproduktion
till gagn för landets konsumenter. Behovet av ökad konkurrens inom
de delar av näringslivet som är beroende av jordbruket har starkt understrukits
vid remissbehandlingen. I fråga om skogsmarken har i promemorian framhållits
skogsindustriernas behov av råvarubas, angelägenheten av att nuvarande
skogsmarksinnehav förbättras genom arronderingsförvärv och önskemålet att
i bygder, där jordbruket viker, frigjorda marker tas om hand för rationell
skogsproduktion. I flera remissvar har erinrats om att förslaget genom att
öppna möjlighet för skogsindustrierna att tillgodose sitt behov av ökad råvarubas
stärker dessa företags ställning i den skärpta internationella konkurrensen.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1966
Svenska skogsarbetareförbundet anser att bolagsförbudslagen bör upphävas
samt fysiska och juridiska personers förvärv bedömas från samma utgångspunkter.
Förslaget har i nu behandlade delar fått ett klart positivt mottagande
inte bara av de berörda företagarnas organisationer utan även av de stora löntagarorganisationerna
och vissa myndigheter. Utskottet finner i likhet med
departementschefen bärande skäl föreligga för vidgade förvärvsmöjligheter för
företag, som behöver jord och skog i sin rörelse. Med den utveckling, som skett
på snart sagt alla samhällslivets områden, kan det inte längre anses nödvändigt
att upprätthålla samma stränga spärr mot bolags och andra juridiska personers
markförvärv som för närvarande gäller och som införts på grund av vissa sociala
missförhållanden vid sekelskiftet. Såsom departementschefen funnit talar
tvärtom starka samhällsekonomiska skäl för att företag med den inriktning som
det här är fråga om får tillfälle att kombinera sin rörelse med råvaruproduktion
för eget behov. På skäl departementschefen närmare utvecklat kan det ej
heller antas att de föreslagna lättnaderna för företagen alltför mycket skulle
försvaga det skydd för de enskilda jordbrukens möjligheter till etablering och
vidareutveckling som lagen avser att bereda. I enlighet med vad som uttalas i
departementspromemorian bör sålunda den omständigheten, att ett förvärv
avser en fastighet, som på grund av ändamålsenlig kombination av jord och
skog är speciellt lämpad för bestående bondebruk och som inte anses kunna
lika rationellt utnyttjas av företagen, regelmässigt anses vara ett särskilt skäl
att avslå en förvärvsansökan av annan än jordbrukare.
I såväl remissyttranden som motioner har det under hänvisning särskilt till
de juridiska personernas förvärv ansetts vara en brist i förslaget, att däri ej
öppnats möjlighet att som villkor för förvärvstillstånd kräva att förvärvaren
för rationaliseringsändamål avstår viss skogsmark som han redan innehar.
Härvid har bl. a. åberopats den på sina håll rådande ägosplittringen och bolagens
obenägenhet att avstå från mindre skogsskiften som ligger insprängda i
annans skogsinnehav. Vad sålunda anförts är otvivelaktigt förtjänt av allvarligt
beaktande. Skogsindustriföretagens organisationer har emellertid vid remissbehandlingen
framhållit att motiven för storskogsbruken att behålla dylika
skiften bortfaller, om de föreslagna lagreglerna antas. I samma riktning bör
verka svårigheterna att vinna ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte av sådana
spridda skogsinnehav. I likhet med departementschefen anser utskottet
det därför kunna förutsättas att rationaliseringsorganen i sin fortlöpande verksamhet
för avveckling av irrationella markinnehav skall nå tillfredsställande
resultat på frivillighetens väg. Departementschefen framhåller att ett särskilt
lämpligt tillfälle att inleda förhandlingar av ifrågavarande slag kan erbjuda sig,
då ägaren söker tillstånd till förvärv av annan mark. Enligt utskottets mening
kan det i vissa sådana fall från rationaliseringssynpunkt framstå som ett starkt
allmänt intresse att sökanden i utbyte ställer exempelvis en enklav till förfogande
för rationaliseringsändamål. I ett dylikt fall bör en sökandes vägran att
tillmötesgå rationaliseringsorganens önskemål kunna anses utgöra ett sådant
särskilt skäl mot att godta fånget som avses i 4 § sista stycket. Det angivna
stadgandet utgör således vid sidan av expropriationslagens bestämmelser om
tvångsförvärv i rationaliseringssyfte ett påtryckningsmedel i myndigheternas
hand vid förhandlingarna och innefattar också den i motionerna begärda möjligheten
att kräva kompensationsmark. Med hänsyn till att de juridiska personernas
förvärv i varje fall under en övergångstid i viss omfattning avses
skola prövas av Kungl. Maj:t föreligger möjligheter att till ledning för lånt
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1966
7
bruksnämnderna få till stånd en enhetlig praxis bl. a. i hithörande fall. Av
samma skäl kan det också förutsättas att Kungl. Maj:t skyndsamt tar initiativ
till erforderlig lagändring, om det visar sig att lagen i förevarande sammanhang
utgör ett otillräckligt stöd för rationaliseringsverksamheten.
I reservation till utlåtandet yrkades avslag på propositionen samt anfördes
bl. a. att jordförvärvslagstiftningen borde utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med ett i reservationen angivet program i 8 punkter. Enligt en av dessa
borde juridiska personer med visst undantag beträffande överloppsskog medges
tillstånd att förvärva bondejordbruk eller bondeskogsbruk endast under
förutsättning att motsvarande mark avstods till främjande av en förbättrad
arrondering.
I reservation till utlåtandet hemställdes vidare att i 4 § jordförvärvslagen
skulle utsägas att vid prövning av ansökan om förvärvstillstånd av juridisk
person borde beaktas bl. a. huruvida förvärvaren i samband med fånget genom
att avstå mark för rationaliseringsändamål medverkat till jordbrukets eller
skogsbrukets rationalisering.
Utskottet
Enligt den från och med den 1 juli 1965 gällande jordförvärvslagen får med
vissa här ej aktuella undantag jordbruks- och skogsfastigheter inte förvärvas
bl. a. genom köp, byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnd. Lagen upptar
inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stället anges olika fall då förvärvstillstånd
må vägras. Aktiv jordbrukare skall emellertid enligt huvudregeln alltid
få tillstånd att för den egna verksamheten förvärva befintligt jordbruk liksom
tillskott av jord och skog. Tillstånd skall vidare normalt lämnas bl. a. förvärvare,
fysisk eller juridisk person, som här i riket förädlar jordbruks- eller skogsprodukter
eller handlar med jordbruksprodukter, om det huvudsakliga syftet
med fånget är att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. Dessa
förvärvare är jämställda med aktiva jordbrukare med den inskränkningen att
förvärvstillstånd kan vägras dem om särskilda skäl föranleder därtill. Bestämmelserna
innebär i förhållande till de tidigare gällande en väsentlig uppmjukning
av de juridiska personernas möjligheter att förvärva jord och skog.
I motionerna hemställs — mot bakgrunden bl. a. av farhågor för att de nämnda
lättnaderna så småningom kommer att medföra att bondebruket trängs tillbaka
— om sådan ändring av jordförvärvslagen att juridisk person för förvärv
av produktionsmark från bondebruket skall ha skyldighet att lämna annan mark
i kompensation.
Frågan om möjligheterna för juridiska personer att förvärva jord och skog
var bl. a. på grund av remissvar och motioner föremål för prövning i samband
med tillkomsten av 1965 års jordförvärvslag. Förslag liknande dem som nu fram
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1966
ställts i motionerna avvisades därvid av statsmakterna. Under förarbetena till
lagen betonades emellertid angelägenheten av att verkningarna av den nya lagstiftningen
följs upp. Lantbruksstyrelsen har även fått i uppdrag att följa utvecklingen
och efter lämplig tid inkomma med redogörelse för erfarenheterna.
Någon närmare erfarenhet av lagens verkningar kan emellertid uppenbarligen
ännu ej ha vunnits. Motiv för en lagändring i enlighet med motionärernas förslag
föreligger därför i allt fall för närvarande ej.
Utskottet får sålunda hemställa,
att förevarande motioner, I: 597 och II: 726, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson och
Wirmark;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, fru Torbrink, herrar
Grebäck, Hedin, Johansson i Öckerö, Svenning och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Grebäck,
Hedin, Johansson i Öckerö och Tobé, vilka ansett
a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på s. 7 med orden ”Frågan
om” och som slutar på s. 8 med orden ”närvarande ej” bort ha följande
lydelse:
Frågan om möjligheterna för juridiska personer att förvärva jord och skog
var bl. a. på grund av remissvar och motioner föremål för prövning i samband
med tillkomsten av 1965 års jordförvärvslag. De i förevarande motioner framförda
kraven om större hänsynstagande till jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
är enligt utskottets mening väl motiverade. Utskottet delar motionärernas
mening att klarare bestämmelser angående kompensationsköp bör
inskrivas i lagen. Den innehåller på denna punkt en så påtaglig brist att en
komplettering redan nu framstår som befogad. Utskottet avser härmed det förhållandet
att i lagen, bland omständigheter som vid prövningen bör beaktas,
icke särskilt nämnes att förvärvaren för rationaliseringsändamål avstår enklav
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1966
9
och annan dylik mark som han redan innehar. Ett mera kategoriskt utformat
kompensationskrav skulle öka lantbruksnämndernas möjligheter att på ett effektivt
sätt genomföra en ur samhällets synpunkt gynnsam strukturrationalisering.
En för skogsbruket effektivare arrondering kunde härigenom förverkligas. Antalet
bärkraftiga enheter i olika delar av landet skulle också kunna ökas så att
en ur allmän synpunkt tillfredsställande bebyggelsestruktur uppnåddes. Under
förarbetena till lagen har det visserligen uttalats att det kan förutsättas att
rationaliseringsorganen i sin fortlöpande verksamhet för avveckling av irrationella
markinnehav skall nå tillfredsställande resultat på frivillighetens väg
och att ett särskilt lämpligt tillfälle att inleda förhandingar i detta hänseende
kan anses erbjuda sig då ägaren söker tillstånd till förvärv av annan mark. Det
har vidare framhållits att det i vissa fall kan framstå som ett starkt allmänt
intresse att sökanden ställer exempelvis en enklav till förfogande för rationaliseringsändamål
och att en sökandes vägran att tillmötesgå rationaliseringsorganens
önskemål i ett sådant fall bör kunna anses utgöra ett sådant särskilt
skäl mot att godta fånget som avses i 4 § sista stycket. Detta bör enligt utskottets
mening klart utsägas i lagtexten,
b) att utskottet bort hemställa,
1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 597
och II: 726, måtte för sin del antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290).
Härigenom förordnas att 4 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
Förvärvstillstånd må-----
Bestämmelserna i andra stycket gälla
ej när fånget avser skogsmark av
någon betydenhet och icke är ägnat
att tillgodose kraven på rationellt
skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande
av avkastningen och ej
heller när andra särskilda skäl föreligga
mot att godtaga fånget.
(Föreslagen lydelse)
i ändamålsenlighet.
Bestämmelserna i andra stycket gälla
ej när fånget avser skogsmark av
någon betydenhet och icke är ägnat
att tillgodose kraven på rationellt
skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande
av avkastningen och ej
heller när andra särskilda skäl föreligga
mot att godtaga fånget. Vid
denna prövning bör beaktas huruvida
förvärvaren i samband med
fånget genom att avstå mark för i 5 §
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1966
(Nuvarande lydelse) |
(Föreslagen lydelse) |
första stycket angivna ändamål får |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
2) att motionerna I: 597 och II: 726 i övrigt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.