Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fortsatt koncession
för mindre eldistributionsföreningar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta till lagutskott
hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren av herr Olsson, Johan,
och herr Mattsson samt nr 82 i andra kammaren av herr Jonasson m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte uttala
att mindre eldistributionsföreningar utrustade med egna kraftverk ej
må vägras fortsatt koncession i de fall de anses ha fyllt sin uppgift och även
i fortsättningen bedöms kunna sköta sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt».

För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.

Gällande rätt

De grundläggande bestämmelserna om distribution av elektrisk kraft
finns i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, i det följande kallad 1902 års lag. I 1 § återfinnes
vissa regler om expropriation för elektrisk starkströmsanläggning. Bestämmelser
om koncession och om bl. a. distributionsskyldighet, återkallelse av
koncession samt reglering av pris och övriga villkor för leverans av ström
finns upptagna i 2 §. I 3 § lämnas föreskrifter om vilka handlingar som
skall åtfölja expropriations- och koncessionsansökningar samt om den
förberedande behandlingen av sådana ansökningar. I övrigt innehåller 1902
års lag i 4—14 §§ vissa för stark- och svagströmsanläggningar gemensamma
bestämmelser rörande skada genom inverkan av elektrisk ström samt i 15 §
bl. a. ett allmänt bemyndigande för Konungen att meddela de närmare
föreskrifter vilka må erfordras med avseende å elektriska anläggningars
utförande och skötsel. Slutligen innehåller 16 § en hänvisning till lagen
om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar samt 17 § en
hänvisning till särskilda stadgandcn rörande åtgärder till förebyggande av
störning i radiomottagare.

Kompletterande föreskrifter lämnas i kungörelsen den 15 november 1957,
nr 601, om elektriska starkströmsanläggningar.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 12

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

Enligt huvudregeln 2 § 1 mom. 1902 års lag fordras för framdragande
eller begagnande av elektrisk starkströmsledning — med vissa i 1957 års
kungörelse angivna undantag — tillstånd (koncession) av Konungen eller
den Konungen bemyndigar. Tillstånd må avse ledning med i huvudsak bestämd
sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område
(områdeskoncession).

Skyldigheten att söka koncession omfattar i princip alla starkströmsledningar.
Undantag görs i 1957 års kungörelse för vissa slag av ledningar,
beträffande vilka koncessionsprövning icke erfordras vare sig ur behovsoch
planmässighetssynpunkt eller för att tillgodose säkerhetskrav.

Koncession må enligt 2 § 2 mom. ej meddelas, med mindre anläggningen
är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering och, då
fråga är om områdeskoncession för yrkesmässig distribution, området utgör
en lämplig enhet. Koncession för yrkesmässig distribution får meddelas
endast den som finnes lämplig att utöva sådan verksamhet. Koncession får
ej överlåtas utan tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Koncession meddelas enligt 2 § 3 mom. för viss tid, ej överstigande
fyrtio eller, om särskilda skäl föranleder därtill, sextio år. Vid meddelande
av koncession skall enligt samma lagrum under förbehåll av allmän och enskild
rätt föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och nyttjande
som av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt befinns påkallade.

Gränserna för områdeskoncession kan enligt 2 § 5 mom. ändras, om
det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig
olägenhet för koncessionshavaren.

Enligt 2 § 4 m o m. är den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig
distribution pliktig att, om ej särskilda skäl till undantag föreligger,
tillhandahålla ström åt envar som inom området har behov därav för
normalt förbrukningsändamål. Vidare är enligt samma lagrum innehavare
av linjekoncession pliktig att, om det är förenligt med koncessionens ändamål,
leverera eller överföra ström åt innehavare av områdeskoncession, i den
mån så erfordras för att den sistnämnde skall kunna fullgöra sina förpliktelser
enligt lagrummet.

Om koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter föreskrift, som givits
vid meddelande av koncession, eller sådana förpliktelser som avses i 4 mom.,
kan koncessionen jämlikt 2 § 6 mom. helt eller delvis återkallas. Detsamma
gäller, om koncessionshavaren under tre år i följd ej haft ledningen
eller ledningsnätet i bruk.

Enligt 2 § 7 mom. är koncessionshavaren skyldig att på framställ -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966 3

ning av den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar
komma i åtnjutande därav för åstadkommande av skälig prissättning underkasta
sig reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring
av strömmen. Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående
av fem av Konungen förordnade ledamöter, bland vilka såväl leverantör-
som förbrukarintressena skall vara företrädda. Framställning om
prisreglering inges till kommerskollegium, som — om framställningen ej
finnes uppenbart ogrundad — skall överlämna den till nämndens prövning.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering
prövas i samma ordning. Över kollegiets eller nämndens beslut fåi
klagan icke föras. Avtal, stridande mot nämndens beslut, är utan verkan.

Enligt de i samband med 1957 års lagstiftning utfärdade övergångsbestämmelserna
skulle nya lagen ej gälla, där tillstånd meddelats eller anläggning
eljest i laga ordning utförts före lagens ikraftträdande. Stadgandena i bl. a.
2 § 6 och 7 mom. om återkallelse av koncession och om prisreglering skulle
dock i tillämpliga delar gälla även i sådana fall. Vidare föreskrevs i övergångsbestämmelserna,
att vad i 2 § 4 mom. är stadgat om distributionsskyldighet
jämväl skulle äga tillämpning med avseende på tillstånd, som meddelats
enligt äldre lag, i den mån sådant tillstånd innehåller skyldighet för
innehavaren att underkasta sig sådan förpliktelse som avses i momentet.

Frågans tidigare behandling

I proposition till riksdagen den 29 mars 1957, nr 161, framlades förslag
till ändringar bl. a. i lagens 2 § i syfte att komma till råtta med förekommande
brister inom eldistributionen på landsbygden, där den snabba utvecklingen
i fråga om elkraftens användning ställt anspråk på distributionsapparaten
som denna i stor utsträckning ej kunnat fylla. Förslaget,
som grundade sig på elkraftutredningens betänkande (SOU 1954: 12), behandlades
jämte vissa motioner av tredje lagutskottet. Utskottet hemställde
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 22/1957 att riksdagen måtte antaga
förslaget med viss ändring, som i förevarande sammanhang ej är av
intresse. Lag i ämnet utfärdades den 27 juni 1957, nr 383, och trädde i
kraft den 1 januari 1958. 2 § i 1902 års lag erhöll härigenom sin nuvarande
lydelse.

I propositionen anförde departementschefen bl. a. följande.

Den omfattande elektrifiering av vårt land, som hittills genomförts, har i
allmänhet skett på ett efter omständigheterna tillfredsställande sätt. Utredningen
och remissinstanserna vitsordar också att några väsentliga
anmärkningar ej kan riktas mot den ordning som gäller för tillvaratagande
av kraftkällorna, för elkraftproduktionen och storkraftöverföringen
ävensom i fråga om storindustriens, kommunikationernas samt städernas

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sanil. 6 avd. Nr 12

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

och de större tätorternas kraftförsörjning. Däremot anses allmänt att eldistributionen
på landsbygden är behäftad med vissa brister och svagheter.
Härvid har pekats på att — enligt en uppgift som hänför sig till år 1950 —
ungefär hälften av ledningsnäten är otillräckligt dimensionerade redan för
aktuella behov och även är undermåliga ur säkerhetssynpunkt. Berörda
svagheter och brister kan enligt utredningen återföras på förhållanden
hos många av detaljdistribntionsföretagen.

En stor del av landsbygdsdistributionen kan dock redan nu anses fylla
högt ställda anspråk. Detta gäller särskilt den direktdistribution, som bedrives
av de större råkraftföretagen, men också i fråga om sådana detaljdistributionsföretag
vilka genom en förnuftig planering och organisation
lyckats åstadkomma goda distributionsförhållanden.

Även inom den del av landsbygdsdistributionen, där brister i olika avseenden
alltjämt förekommer, har under en följd av år likväl pågått och
sker fortfarande ett beaktansvärt rationaliserings- och utvecklingsarbete.
Sålunda kan anföras att — enligt en inom svenska elverksföreningens
och svenska vattenkraftföreningens landsbygdskommitté i november 1956
slutförd undersökning — numera blott drygt 15 % av detalj distributionens
ledningar behöver upprustas. Detta skulle dock betyda att ca 130 000
abonnenter på landsbygden beröres av upprustningen. Elektrifieringsgraden
— dvs. antalet bostadshushåll med tillgång till elektricitet för åtminstone
belysning jämfört med hela antalet sådana hushåll — har ökat
från 93 % år 1950 och 96 % år 1953 till nära 99 % år 1956. Sistnämnda
procenttal anges i landsbygdskommitténs undersökning innebära att ca
12 000 elektrifieringsbara bostäder ännu saknar tillgång till elkraft.

En väsentlig anledning till bristerna inom landsbygdens kraftförsörjning
är, framhåller utredningen, att detaljdistributionen splittrats på många,
alltför små eller av annan anledning icke tillräckligt bärkraftiga enheter.
Även i organisatoriskt hänseende sker emellertid en fortgående rationaliseringsprocess.
Medan i betänkandet anges att av de år 1950 existerande
ca 2 750 landsbygdsföretagen ungefär 2 330 eller 84 % hade ett förbrukarantal
understigande 500 per företag, är — enligt vad som inhämtats från
svenska elverksföreningen — antalet sådana mindre företag numera grovt
räknat ca 2 000.

Det hittills utförda elektrifieringsarbetet skulle icke ha kunnat helt
ske utan statligt stöd i form av lån och bidrag. Jag vill här endast nämna
att betydande belopp utlämnats från kraftledningslånefonden och anslaget
till befrämjande av landsbygdens elektrifiering samt att dessa båda stödformer
numera är tillgängliga icke blott för nyelektrifiering utan även för
upprustning av distributionsnäten. I detta sammanhang må ock erinras
om den upprustning av hithörande statliga organ, som påbörjades fr. o. m.
budgetåret 1956/57 (jfr prop. 103/1956 samt statsverkspropositionen 1956
VI ht. p. 55) och som föreslås fortsätta under det därpå följande (se statsverkspropositionen
1957 VI ht. p. 57).

Även om sålunda under de senaste åren mycket gjorts åt elektrifieringen
på landsbygden, återstår dock ännu åtskilligt arbete med att förbättra
landsbygdens elkraftförsörjning. Det fortsatta elektrifieringsarbetet

vilket torde beröra även andra områden än landsbygden — och särskilt
den förstärkning av distributionsnäten, som erfordras icke blott för att
förse enbart belysningselektrifierade fastigheter med kraft för andra behov
utan även för att möta efterfrågan på elkraft för nya ändamål, kommer
även framgent att kräva betydande kostnader som åtminstone de mindre

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966 5

företagen icke kan bära själva. Ekonomiskt stöd från det allmännas sida
blir också i fortsättningen erforderligt.

För att underlätta en erforderlig rationalisering av landsbygdsdistributionen
bör vissa lagstiftningsåtgärder vidtagas. Syttet med en sådan rationalisering
bör vara att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag vilka
i rimlig utsträckning kan själva svara för den behövliga upprustningen.
Mot företag som tillfredsställande fullgör sina uppgifter finns givetvis
ingen anledning att vidtaga åtgärder. I fråga om de företag åter, vilka
saknar förmåga att i godtagbar omfattning förse sina avnämare med
elektrisk kraft, bör möjligheter skapas att åstadkomma en omorganisation.
Vid omorganisationens genomförande synes i och för sig icke vara av
väsentlig betydelse vilket av utredningens alternativ som väljes; de icke
bärkraftiga företagen bör kunna inlösas antingen av annat lämpligt existerande
eller för ändamålet bildat företag av lokal karaktär eller av vederbörande
kommuner eller kommunala samorganisationer eller slutligen av
de ledande storföretagen vart inom sitt försörjningsområde. Att generellt
eftersträva en viss företagsform kan enligt min mening leda till en stel
och onödigt arbetskrävande organisationsplan utan att man likväl åstadkommer
en god eldistribution. Lika med kommerskollegium, ett antal
länsstyrelser samt RLF anser jag därför att man icke bör binda sig för
en viss företagsform utan välja den i varje särskilt fall lämpligaste.

Tredje lagutskottet anförde i ovannämnda utskottsutlåtande bl. a. följande.

Det har därför ansetts nödvändigt att vidtaga vissa lagstiftningsåtgärder
för att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag, som kan själva
svara för den behövliga upprustningen av elkraftdistributionen. De föreslagna
lagändringarna anser utskottet ändamålsenliga. Utskottet vill likväl
understryka betydelsen av att de väsentligt vidgade möjligheter till ingripanden,
som härigenom sättes i statsmakternas händer, nyttjas med försiktighet
och att i första hand det frivilliga rationaliseringsarbete, som under
de senaste åren medfört ett i stort sett gott resultat, understödjes och påskyndas
genom hjälpåtgärder i form av ekonomiskt och tekniskt bistånd.
I själva verket har ju de resultat som åstadkommits i fråga om landsbygdens
elektrifiering många gånger skett under stora svårigheter och med
betydande uppoffringar från dem som startat och drivit fram dessa nu
alltför små detalj distributionsföretag, i flertalet fall konsumentkooperativa
föreningar av abonnenter. Deras bristande ekonomiska bärkraft synes ottast
vara orsakad icke av misskötsel utan av att de ej kunnat följa med i den
tekniska utvecklingen. Det kan heller icke uteslutas att härtill dessutom
bidragit en viss återhållsamhet från de prisreglerande organens sida i avseende
å tillstånd till taxehöjningar. Utskottet vill därför framhålla som
angeläget att befintliga utlåningsfonder och bidragsresurser stärkes och
medgivanden lämnas beträffande taxesättningen, så att det blir möjligt att,
där detta är ekonomiskt rimligt, genomföra det nödvändiga rationaliseringsarbetet
med minsta möjliga tvång. Som nedan kommer att närmare
utvecklas anser utskottet bl. a. att inlösen av redan existerande företag,
om koncession hävts eller nykoncession vägras, kan medföra vissa svårigheter
som vid rationaliseringsarbetets bedrivande bör uppmärksammas.

Angående förutsättningarna för hävande av koncession anser utskottet
i likhet med departementschefen det vara tillräckligt för att skapa förut -

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

sättningar för den behövliga rationaliseringen, att koncession kan återkallas,
såsom stadgas i förslaget till 2 § 6 mom., om koncessionshavaren
i väsentlig mån åsidosätter givna koncessionsföreskrifter eller sin distributionsplikt
eller under tre år i följd ej haft ledningen eller ledningsnätet
i bruk. Att som elkraftutredningen föreslagit och som yrkats i motionerna
1:526 och 11:664 intaga en bestämmelse, som medger hävande
även i sådana fall då starka skäl mera allmänt talar för att detta kan
vara till gagn för en ändamålsenlig elkraftförsörjning, finner utskottet icke
böra ifrågakomma. Dels kan alla de fall då innehavaren påtagligt visat
oförmåga att fylla angivna krav åtkommas redan med den i propositionen
föreslagna lydelsen, och dels kräver hänsyn till rättssäkerhet att koncessionshavaren
icke skall kunna fråntagas sitt tillstånd under hänvisning
till allmänna rationaliseringssynpunkter på grund av omständigheter, som
innehavaren kanske varken kunnat förutse eller råda över. Så mycket
mindre finner utskottet dylika synpunkter böra få läggas till grund för
hävande av koncession som det saknas särskilda bestämmelser om anläggningarnas
inlösning. Mot den angivna bakgrunden är det särskilt tillfredsställande
att avgörandet av frågan om laga grund föreligger för återkallelse
av koncession får en domstolsmässig prövning genom att återkallelsebeslut
i sista instans förutsättes bli prövat av regeringsrätten, varom
förslag framlagts i Kungl. Maj :ts proposition till årets riksdag nr 174
angående ändrad lydelse av regeringsrättslagen.

Utskottet vill i detta sammanhang ännu en gång peka på det problem,
som uppstår om koncession häves eller ny koncession vid koncessionstids
utgång icke beviljas eller gränserna för områdeskoncession jämlikt 2 §
5 mom. ändras. Ledningsnätet har nämligen då knappast något värde i
den tidigare innehavarens hand, och regler saknas helt angående till vilket
värde nätet skall inlösas av ny koncessionshavare. I allmänhet torde väl
som elkraftutredningen och departementschefen uttalat frågan lösas på
lämpligt sätt genom överenskommelse mellan parterna. Utskottet finner
det emellertid ingalunda i praktiken uteslutet, att en överenskommelse
kan komma att ske på vederbörande abonnenters eller det tidigare distributionsföretagets
borgenärers bekostnad. Frågan bör därför enligt utskottets
mening i fortsättningen följas med uppmärksamhet och närmare utredas,
för den händelse faktiska svårigheter uppstår.

Offentliga utredningar

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 november 1960 har tillkallats
sakkunniga, vilka sedermera antagit benämningen el-lagstiftningsutredningen,
för att verkställa allmän översyn av lagstiftningen om elektriska
anläggningar m. m. Enligt direktiven (jfr 1961 års riksdagsberättelse s. 152
ff.) bör översynen i första hand avse de skadeståndsrättsliga reglerna.
Ehuru lagens koncessions- och expropriationsrättsliga bestämmelser i stort
sett anses tillfredsställande, är de sakkunniga enligt direktiven oförhindrade
att föreslå sådana ändringar i dessa stadganden som kan påkallas av ståndpunktstaganden
på andra områden. Enligt uppgift behandlar utredningen
bl. a. frågan om fortsatt koncession för mindre distributionsföreningar.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

Utredningens arbete beräknas enligt årets riksdagsberättelse (s. 343)
bli slutfört under första halvåret 1966.

Kungl. Maj :t har vidare den 3 april 1964 uppdragit åt kommerskollegium
att — med beaktande av vad som anförts i en inom handelsdepartementet
i mars 1964 upprättad promemoria — verkställa utredning rörande organisationen
m. m. av de statliga åtgärderna för rationalisering av elkraftdistributionen
samt att till chefen för handelsdepartementet redovisa resultatet
av utredningen ävensom framlägga de förslag till åtgärder som utredningen
kan föranleda. Enligt uppgift kommer utredningen även att beröra
frågor, som sammanhänger med att mindre distributionsföretag upphör.

Här må nämnas att länsstyrelserna fått i uppdrag av kommerskollegium
att verkställa vissa utredningsarbeten i syfte att få fram översiktliga planer
för lämpliga distributionsområden.

Interpellation

I en interpellation under vårsessionen 1964 frågade herr Ringaby (h) om
departementschefen var villig att medverka till att det som koncessionsvillkor
vid områdeskoncession för elektrisk starkströmsanläggning infördes
bestämmelsen att inom ett koncessionsområde befintlig kraftproduktion
från vattenkraftsverk för skäligt pris inköpes av koncessionsföretaget. Statsrådet
Skoglund svarade bl. a. följande vid debatten i ämnet den 22 maj
1964 (AK prot. nr 26 s. 126 och 127).

Den av herr Ringaby väckta frågan har hittills inte visat sig medföra
nämnvärda svårigheter. I de koncessionsärenden som avgjorts på grundval av
den nya koncessionslagstiftningen har myndigheterna endast undantagsvis
behövt taga ställning till saken, och då har de intressen som herr Ringaby
berört kunnat tillgodoses. Kommerskollegium har visserligen vid handläggningen
av dylika ärenden fått kännedom om att meningsskiljaktigheter uppstått
rörande utnyttjandet och värdesättningen av mindre kraftstationer
och där alstrad kraft. I dessa fall har emellertid frivillig uppgörelse uppnåtts
mellan parterna.

Enligt min mening bör i fortsättningen liksom hittills sådana frågor som
herr Ringaby tagit upp i sin interpellation i flertalet fall kunna lösas förhandlingsvägen
i samband med själva koncessionsgivningen. I sammanhanget
kan jag meddela att en omfattande översyn av gällande bestämmelser
avseende koncessioner för elektrisk kraft för närvarande pågår dels
av den s. k. el-lagstiftningsutredningen och dels av kommerskollegium efter
särskilt uppdrag av Kungl. Maj :t. Därvid torde även nu ifrågavarande
spörsmål komma att övervägas.

Motionernas innehåll

Motionärerna framhåller att i avvaktan på länsutredningarna har kommerskollegium
förlängt gällande linjekoncessioner med ett ä två år. Sedan

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

utredningarna färdigställts har eldistributionsföretag, som enligt kommerskollegii
uppfattning inte uppfyller kraven på planmässighet, fått föreläggande
att snarast möjligt ta upp frågan om reorganisation av verksamheten
i syfte att åstadkomma en ändamålsenligare områdesindelning. Motionärerna
fortsätter:

Hitintills har ett stort antal distributionsföretag på landsbygden, vilka
företrädesvis är organiserade som distributionsföreningar eller små enskilda
bygdeföretag, bedrivit sin verksamhet utan att organisationen varit
av den omfattning som kommerskollegium nu anser erforderlig. Icke desto
mindre har företagen kunnat fullgöra sin uppgift att förse förbrukarna med
fullgod elkraft till priser som ofta varit lägre än de priser som storföretagen
ansett nödvändiga. Genom företagens begränsade omfattning har de också
kunnat lämna en lokal service, som ofta icke kan åstadkommas inom ett
storföretag. Vid katastroftillfällen, t. ex. när ledningarna på grund av riklig
blötsnö blir avbrutna av nedböjda träd, stormfällningar etc. och samtidigt
måste repareras inom ett vidsträckt område, har erfarenheten visat att det
ofta är de mindre elföretagen (distributionsföreningarna) som snabbast
kan få ledningarna återställda och är beredda att återuppta leveranserna.
Det händer emellertid att leveranserna i alla fall blir avbrutna, därför att
de större tillförselledningarna, för vilka storföretagen ansvarar, icke kunnat
repareras lika snabbt. (Jfr strömavbrotten i norra Skåne, december 1965.)

Det finns därför anledning att icke brådstörtat kräva reorganisation av de
mindre företagen, när dessa sköter sin uppgift på ett tillfredsställande sätt,
även om organisationens omfattning icke är den som kommerskollegium
anser bör krävas för framtiden.

Det gäller i särskild grad små företag som har egna kraftstationer. Sådana
stationer utgör tillsammantagna ett icke obetydligt krafttillskott för
landet i dess helhet. För bygder, som har tillgång till en lokal kraftkälla,
kan kraften framställas och distribueras till ett lägre pris än om den skulle
inköpas från storföretagen efter normala taxor. En mindre kraftstation kan
därför vara en mycket god tillgång för ett mindre, enskilt distributionsföretag
eller en distributionsförening, även om en del tillskottskraft måste
köpas utifrån.

Om dessa småföretag icke får förlängd koncession, kan man enligt motionärerna
knappast förvänta att företag som tilldelas koncessionerna blir
villiga att betala något för dessa bygdekraftstationer, i varje fall inte så
mycket som stationerna representerar i värde för de nuvarande ägarna.
Icke heller kan det mindre företaget behålla kraftstationen utan möjlighet
att samtidigt bedriva eldistribution. Det kan nämligen icke väntas bli lönande
att underhålla och driva en mindre kraftstation som helt är beroende av
vad ett storföretag vill betala för kraft som huvudsakligen produceras när
krafttillgången för övrigt är god.

Utskottet

Med giltighet från den 1 januari 1958 beslöts år 1957 vissa ändringar av
lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska an -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

9

läggningar. Syftet med ändringarna var främst att underlätta rationaliseringen
beträffande distributionen av elektrisk kraft på landsbygden. För att
ge staten ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten skärptes
kraven på koncession för elektriska ledningar.

Under förarbetena framhölls att ändamålet med rationaliseringen borde
vara att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag som i rimlig utsträckning
kunde själva svara för den behövliga upprustningen. Mot företag som
tillfredsställande fullgjorde sina uppgifter ansågs anledning att vidta åtgärder
inte föreligga. I fråga om de företag åter, som saknade förmåga att i
godtagbar omfattning förse sina avnämare med elektrisk kraft, borde möjligheter
skapas att åstadkomma en omorganisation. Riksdagen underströk
i sammanhanget betydelsen av att de ingripanden som det kunde bli fråga
om nyttjades med försiktighet och att det frivilliga rationaliseringsarbetet
understöddes. Riksdagen pekade också på de problem som uppstår bl. a.
när ny koncession vid koncessionstids utgång inte beviljas och erinrade
därvid om att det saknas särskilda bestämmelser om anläggningars inlösning.
Även om dessa frågor ofta löses på lämpligt sätt genom överenskommelser
mellan parterna fann riksdagen det i praktiken ingalunda uteslutet
att en överenskommelse kunde komma att ske på vederbörande abonnenters
eller det tidigare distributionsföretagets borgenärers bekostnad. Frågan borde
följas med uppmärksamhet.

Motionärerna framhåller att många av de mindre distributionsföreningarna
kunnat förse förbrukarna med fullgod elkraft till priser som ofta varit
lägre än de priser som storföretagen ansett nödvändiga. Genom föreningarnas
begränsade omfattning har de också kunnat lämna en lokal service av
mycket god beskaffenhet, inte minst vid katastroftillfällen. Om småföretagen
inte får förlängd koncession kan man vidare enligt motionärerna
knappast förvänta, att företag som tilldelas koncession betalar fulla värdet
för anläggningarna. Enligt motionärerna finns det på bl. a. nu anförda
grunder inte anledning att brådstörtat kräva reorganisation av de mindre
företagen och vägra koncession i de fall de anses fylla sin uppgift och även
i fortsättningen bedöms kunna sköta sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt. Detta anses i särskild grad gälla små företag med egna kraftstationer.
Som emellertid framgår av den tidigare redogörelsen verkställer el-lagstiftningsutredningen
en allmän översyn av lagstiftningen om elektriska anläggningar
m. m. och avser därvid att bl. a. beröra spörsmål som sammanhänger
med frågan om fortsatt koncession för mindre distributionsföreningar.
Utredningsarbetet beräknas bli slutfört under första halvåret 1966. Även en
vid kommerskollegium pågående utredning kommer att behandla spörsmål
av förevarande slag. Då de genom motionerna aktualiserade frågorna lämpligen
bör bedömas mot bakgrund av dessa utredningar anser utskottet något
uttalande från riksdagens sida ej för närvarande vara erforderligt.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 46 och II: 82, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson
och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Nyberg, Grebäck, Hedin, Svenning,
Hamrin i Kalmar, fröken Anderson i Lerum, fru Ekroth och herr Hammarberg.

ESSELTE AB, STHLM 66

614598