Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1966

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av väckt motion om en ny jaktlagsstiftning.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr 397, av herr Nilsson i Gävle m.fl.

Motionen har i huvudsak följande innehåll. Motionärerna förklarar, att
utvecklingen ännu inte nått fram till en jaktlagsstiftning, som kan sägas
motsvara vårt moderna samhälle med dess grundläggande strukturförändringar
av näringslivet och därav följande befolkningsomflyttningar. I den
gällande jaktlagen är jakträtten sammankopplad med äganderätten till
skattejord. Jordbruks- och skogsbruksrationaliseringen och folkomflyttningen
från glesbygd till tätorter leder fram till en allt starkare koncentration
av jord- och skogsinnehav. Det blir därvid enligt motionärernas mening
de redan förut stora jordägarna, bolagen och staten, som blir alltmera dominerande.
Jakträtten förs sålunda hastigt över i en liten minoritets händer
medan landsbygdsbefolkningens jaktmöjligheter blir allt mindre och
mindre. Lagbestämmelserna rörande jakt och jaktvård måste därför, uttalar
motionärerna, snabbt ändras, moderniseras och göras mera demokratiska.
De förändringar som de anser ofrånkomliga är främst avsedda att ge alla
ur jakt- och jaktvårdssynpunkt lämpliga personer rätten att jaga och vårda
viltbeståndet.

I fortsättningen anförs bl.a. att den organisatoriska splittring, som återfinns
bland jägarna aktualiserar en helt ny organisation, som bör handha
den organisatoriska uppbyggnaden av all jakt- och viltvård. Här ligger
det enligt motionärernas mening närmast till att statens naturvårdsnämnd
skall svara för all jakt- och viltvård. Detta innebär, sägs det i motionen,
att fonden för jakt- och viltvård bör överföras till naturvårdsnämnden och
handhavas av denna.

Motionärerna hemställer, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer om förslag till en helt ny jaktlagstiftning i enlighet med vad
som här anförts».

Gällande bestämmelser m.m.

I 1 § lagen den 3 juni 1938 om ratt till jakt stadgas, att den som har rätt
till jakt äger att, med de inskränkningar som är stadgade i lagen eller
annan författning, å det område jakträtten omfattar utan intrång av annan

Bihand till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 10

8172 66

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1966

jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar samt deras ungar
ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg. I samma paragraf har
jakträttsinnehavaren ålagts en allmän skyldighet att utöva jaktvård. Detta
uttrycks så att jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången
på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom
åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett
artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd.

Jaktlagen stadgar som huvudregel, att jakten tillkommer jordägaren (2
§). Vissa undantag gäller på grund av stadganden i lagen. Den som äger
väg har sålunda inte jakträtt därpå med mindre han äger vägen (5 § 1
mom.). Boställshavare m.fl. innehavare av sakrätter av mera varaktig natur
har vidare enligt 7 § första stycket rätt till jakt på fastighetens ägor.
Jordbruksarrende anses in dubio inbegripa jakträtt å den arrenderade marken
(7 § andra stycket).

Särskilda regler ges beträffande jakträtt å häradsallmänningar (3 §). Reglerna
innebär, att de enskilda delägarna inte har individuell jakträtt inom
allmänningen. Vad angår övriga samfälligheter, t.ex. för en by gemensam
skog, får i princip varje delägare jaga för eget behov (4 §).

Jordägaren kan upplåta jakträtten till annan (8 §). Den vanligaste formen
torde vara avtal om jaktarrende. Även servitutsavtal kan förekomma.
Jaktarrendator får inte utan upplåtarens eller hans rättsinnehavares samtycke
överlåta arrendet (9 §).

Ägare av särskilda fastigheter äger besluta, att fastigheterna skall helt
eller delvis tillsammans utgöra jaktvårdsområde. Sådana kan också bildas
genom särskild förrättning. Närmare bestämmelser om jaktvårdsområden
meddelas i 10—13 §§ jaktlagen. Redogörelse för det huvudsakliga innehållet
i dessa bestämmelser lämnas i utskottets utlåtande nr 9 innevarande år.

I 26 § 1 mom. jaktlagen föreskrivs att den som vill utöva jakt är pliktig
att erlägga jaktvårdsavgift. Av influtna avgifter bildas en fond, jaktvårdsfonden,
vilken efter Kungl. Maj :ts bestämmande används till främjande av
jaktvården inom riket (26 § 2 mom.). Fonden tillförs även vissa andra
medel.

Jaktvårdsfonden förvaltas av statskontoret (43 § jaktstadgan).

Enligt principbeslut vid 1965 års riksdag (prop. 19, JoU 4, rskr. 144)
skall tillsynen över jakten och viltvården överföras från domänstyrelsen
till statens naturvårdsnämnd. överförandet avses skola ske den 1 juli 1966.

Ledningen av jaktvårdsarbetet handhas av Svenska jägareförbundet och
dess lokalavdelningar.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Vid 1945 års riksdag väcktes motion med hemställan om en översyn av
jaktlagen enligt i motionen angivna riktlinjer, innebärande bl.a. att 2 §
jaktlagen skulle upphävas.

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1966

Motionen behandlades av jordbruksutskottet, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande, nr 42 nämnda år, anförde bl.a. följande.

Motionärernas förslag till revision av gällande jaktlagstiftning, som till
sina huvuddrag går ut på att jordägares jakträtt skulle avskaffas, synes
ägnat att inge allvarliga betänkligheter. Denna rätt har såsom erinrats av
Svenska jägareförbundet ägt bestånd sedan år 1789. Såvitt utskottet kan
finna skulle ett borttagande av densamma icke, såsom motionärerna synas
anse, medföra en förbättring av viltvården. Fastmera torde om jakträtten
bleve fri för envar -— detta komma att medföra att, därest icke synnerligen
restriktiva regler för jaktutövningen utfärdades, villebrådsbeståndet
i ett land med sådan struktur som vårt skulle bliva utsatt för en synnerligen
kraftig decimering.

Vid 19i6 års riksdag väcktes på nytt motion om översyn av jaktlagen.
Härvid anfördes bl.a. att det borde övervägas huruvida icke till förmån för
den jakt- och viltvårdsintresserade landsortsbefolkningen, som icke ägde
tillgång till egna jaktmarker, samt eventuellt även andra »marklösa» jägare
vissa inskränkningar kunde göras i de större jordägarnas rätt till jakt på
av dem disponerade områden.

Härom anförde jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
nr 34, bl.a. följande.

Vad___beträffar frågan om på vilket sätt även personer utan jakt marker

skulle kunna få tillfälle att i större utsträckning komma i åtnjutande
av den avspänning och avkoppling från det dagliga arbetet, som jakten
synes kunna utgöra för därav intresserade, får utskottet uttala, ehuru
det torde kunna ifrågasättas om för en dylik rekreation i skog och mark
det i och för sig är nödvändigt att vederbörande även har möjlighet att medföra
och göra bruk av skjutvapen, utskottet dock icke är främmande för
de i motionen anförda synpunkterna. Då emellertid enligt vad som framgår
av utredningen i ärendet vissa möjligheter i nu berörda hänseende
finns redan inom ramen för gällande lagstiftning framför allt genom bildande
av jaktvårdsområden och försäljning av jaktkort samt utskottet icke kan
ange några riktlinjer, enligt vilka frågan med tillbörligt hänsynstagande
till alla därav intresserade kan lösas på ett bättre sätt än den för närvarande
är, vill utskottet ifrågasätta, huruvida en utredning i ärendet kommer
att kunna ge några positiva resultat.

Även vid /.947 års riksdag väcktes motion med hemställan om översyn av
jaktlagen. Som motivering anfördes bl.a. att gällande bestämmelser icke
gav möjlighet för personer, som ej ägde eller eljest disponerade jaktmarker,
att utöva jakt.

Jordbruksutskottet avstyrkte i sitt utlåtande, nr 22 nämnda år, motionen
på i huvudsak de skäl som anförts vid de båda närmast föregående riksdagarna.
Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Vid 1953 års riksdag väcktes motioner bl.a. angående avskaffande av licensjakten
på älg samt en motion med hemställan om utredning för att
bereda mindre jordägare och icke jordägare ökad tillgång på jaktmöjligheter
m.m.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 Ar 1966

Motionerna behandlades av tredje lagutskottet i utlåtande nr 22 nämnda
år. Utskottet förordade på anförda skäl att en undersökning skulle verkställas
av hur licensjakten utfallit i praktiken. Vad angick mindre jordägares
jaktmöjligheter anförde utskottet, att denna fråga skulle komma att
prövas vid nämnda undersökning. Utskottet hemställde bl.a., att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn rörande gällande ordning
för meddelande av tillstånd till jakt samt att motionen angående mindre
jordägares jaktmöjligheter, i den mån den icke besvarats genom utskottets
anhållan om nämnda översyn, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.

I beslut den 5 juni 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt 1949 års jaktutredning
att — med beaktande av vad utskottet anfört i sitt utlåtande_verk ställa

den av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Maj :t
inkomma med de förslag, vartill denna kunde föranleda.

Uppdraget torde ha fullgjorts genom avgivandet av betänkandet med förslag
till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1961:67), berörande bl.a. reglerna
för bildande av jaktvårdsområde, samt betänkandet med titeln »Älgfrågan»
(SOU 1964:11). På betänkandena grundade förslag har behandlats
vid 1963 och 1965 års riksdagar (prop. 1963:136, L3U 39, rskr. 387, prop
1965:19, JoU 4, rskr. 144).

I propositionen 1963:136 föreslogs i fråga om bildande av jaktvårdsområde
lättnader beträffande kraven på områdets omfattning och på kvalificerad
majoritet bland fastighetsägarna. Vidare föreslogs bl.a. ett enklare
förfarande för ändringar av jaktvårdsområdets omfattning och av grunderna
för jaktvården.

I motion i anledning av propositionen yrkade herrar Holmberg och Nilsson
i Gävle, att riksdagen måtte avslå propositionen under uttalande att jaktlagen
borde omprövas med avsikt att tillgodose vissa i motionen och i remissyttranden
framförda önskemål. I motionen anfördes bl.a. att grundsatsen
att jakträtten är en beståndsdel i jordäganderätten ledde till ett tilltagande
fåtalsvälde även i fråga om jakten. Denna sades alltmer koncentreras
till ett långt mindre antal än tidigare, bl.a. till stora skogsbolag. Vidare
hävdades att ändringarna i majoritetstalen innebar att de stora jordägarna
erhöll en icke önskvärd ökad bestämmanderätt.

I sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande, nr 39 år 1963, anförde
tredje lagutskottet bl.a. att de ändrade majoritetstalen enligt utskottets
åsikt skulle komma att, och då särskilt i trakter med begynnande tätbebyggelse,
gagna syftet att främja tillkomsten och vidmakthållandet av
lämpliga jaktvårdsområden. Utskottet hiträdde även övriga av departementschefen
föreslagna ändringar beträffande jaktvårdsområden.

Vid 7954 års riksdag väcktes motion med begäran om utredning av frå -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1966

5

gan om inrättande av ett jaktråd för att handha frågor om jaktvårdsmedlens
användning. Riksdagen beslöt på hemställan av tredje lagutskottet
(utlåtande nr 21 nämnda år), att i skivelse (nr 171) till Kungl. Maj :t anhålla,
att motionen måtte överlämnas till 1949 års jaktutredning.

Kungl. Maj :t förordnade genom beslut den 23 april 1954 att riksdagsskrivelsen,
utskottsutlåtandet och motionen skulle överlämnas till 1949 års
jaktutredning för att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningens
uppdrag.

Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse beräknas jaktutredningens slutbetänkande
föreligga under första kvartalet 1966.

Till avgörande vid innevarande års riksdag föreligger, såvitt avser jaktvården,
de likalydande motionerna 1:334 av herr Karlsson, Helge, m.fl. och
II: 406 av herr Wikner m.fl. om en ng jaktorganisation. I motionerna hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att en ny
jaktutredning, bestående av representanter för de enskilda skogsägarna
m.fl., tillsättes för att skyndsamt utreda och framlägga förslag till en ny
jaktorganisation och därvid beakta de synpunkter som i motionerna anförts.
För den blivande jaktorganisationen bör enligt motionärernas uppfattning
gälla bl.a. att jaktvårdsfondens medel ställes till statens naturvårdsnämnds
förfogande, att jaktvårdskonsulenterna anställs och utbildas genom
naturvårdsnämndens försorg, att nämnden till sitt förfogande får ett
jaktråd med viss sammansättning samt att till länen knyts jaktråd efter
samma mönster.

Utskottet

Jaktlagen stadgar som huvudregel beträffande jakträtten att denna tillkommer
jordägaren. Undantagen från huvudregeln saknar nämnvärd betydelse
från de synpunkter, varom nu är fråga.

Den som vill utöva jakt är pliktig att erlägga jaktvårdsavgift. Av influtna
avgifter bildas en fond, jaktvårdsfonden, vilken efter Kungl. Maj :ts
bestämmande används till främjande av jaktvården inom riket.

I motionen anförs att lagbestämmelserna rörande jakten och jaktvården
måste moderniseras och göras mer demokratiska. De förändringar som
anses ofrånkomliga avser främst att ge alla ur jakt- och jaktvårdssynpunkter
lämpliga personer rätten att jaga och vårda viltbeståndet. Motionärerna
förklarar vidare, att jaktvårdsfonden bör överföras till naturvårdsnämnden
och handhas av denna. De föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall hemställa om förslag till en helt ny jaktlagstiftning i enlighet
med vad som anförs i motionen.

Motionens huvudsakliga syfte går ut på att jordägarens jakträtt skall
avskaffas. Motioner med liknande syfte avslogs vid tre på varandra följan -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1966

de riksdagar under 1940-talet. Härvid uttalade riksdagen bl. a. att ett borttagande
av jordägarens jakträtt inte skulle medföra en förbättring av viltvården.
I stället skulle, om jakträtten blev fri för envar, detta komma att
medföra att, om inte synnerligen restriktiva regler för jaktutövningen utfärdades,
villebrådsbeståndet skulle bli utsatt för en synnerligen kraftig
decimering. Vidare framhöll riksdagen att vissa möjligheter för den som
inte disponerade egna jaktmarker att skaffa sig jakträtt fanns redan inom
ramen för gällande lagstiftning. Riksdagen hänvisade härvid särskilt till
jaktvårdsområdena och försäljningen av jakträttsbevis.

Vad riksdagen sålunda uttalat äger enligt utskottets mening i allt väsentligt
alltjämt giltighet.

Vad beträffar frågan om handhavandet av jaktvårdsfonden så framgår
av den inledande redogörelsen att vissa frågor rörande jaktvårdsmedlens
användning prövas av 1949 års jaktutredning och att utredningens slutbetänkande
väntas föreligga inom kort. Utskottet vill även erinra om att
tillsynen över jakten och viltvården enligt principbeslut vid 1965 års riksdag
skall överföras från domänstyrelsen till statens naturvårdsnämnd.
Någon riksdagens åtgärd i denna del är med hänsyn till vad nu sagts inte
påkallad.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande motion, II: 397, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Ebbe
Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson och
Wirmark;

från andra kammaren: herrar Nyberg, Grebäck, Hedin, Svenning,
Hamrin i Kalmar, fröken Anderson i Lerum, fru Ekroth och herr Hammarberg.

K L BECKMANS TRYCKERIER A8 • STHLM 1966