Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

1

Nr 1

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till ändringar i vägtrafikförordningen jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 19 november 1965 dagtecknad proposition, nr 180, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden velat inhämta riksdagens yttrande över
vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648), avsedd att träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar,

2) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648), avsedd att tråda i kraft den 8 september 1967.

Det antecknas att 1965 års riksdag beslutat att till vårsessionen med 1966
års riksdag uppskjuta behandlingen av förevarande proposition.

Till utskottet har från fil. dr V. I. Pettersson inkommit en den 1 februari
1966 dagtecknad skrift i ämnet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i vägtrafikförordningen som avser
att öka trafiksäkerheten och underlätta övergången till högertrafik. Ändringarna
berör i första hand de gåendes säkerhet. Skärpta regler föreslås för
fordonsförarnas uppträdande vid övergångsställe för gående. I fråga om
reglerna för gångtrafiken föreslås förbud att gå mot rott sken och skärpt
skyldighet att använda övergångsställe. Det föreslås att ändringarna skall
träda i kraft vid tidpunkt som Kungl. Maj :t senare bestämmer.

Vid övergången till högertrafik skall enligt förslaget införas förbud att med
fordon överskrida längsgående heldragen gul linje på körbanan och ovillkorlig
skyldighet att vid korsande möte lämna företräde åt den som kommer
från höger. Vidare föreslås att väg inte skall få förklaras för motorväg om
den inte har två skilda körbanor. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 1

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

F örfattningsförslagen

De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.

1) Förslag
till

Förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, dels att 40 § 1 mom., 46 § 1 mom., 47 § 2 mom.,
49 § 2 mom., 60 § 1 mom. och 67 § vägtrafikförordningen den 28 september
19511 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 1 § samma
förordning skall införas ett nytt moment, betecknat 11 mom., av nedan
angiven lydelse, dels att i förordningen skall omedelbart efter 48 § införas
en ny rubrik och en ny paragraf, betecknad 48 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1§.

11 mom. Med övergångsställe
avses i denna förordning sådan
genom målning eller på annat
sätt markerad del av körbana som är
avsedd att användas av gående för
att korsa körbanan, övergångsställe
är bevakat om trafiken regleras
med trafiksignaler eller av polisman
och i annat fall obevakat.

40 §.

1 m o m. Vägtrafikant skall ställa
sig till efterrättelse de anvisningar
rörande trafiken, vilka meddelas genom
uppsatta anslag, vägmärken och
signaler. Anvisning genom trafiksignal
för fordonstrafiken gäller även
för gående, om särskild trafiksignal
för gående ej finnes.

Förare av------— — avsedda bestämmelser.

46 §.

1 m o m. Fordons hastighet-------övrigt kräver.

Särskilt åligger--------nalkas kreatur.

Förare av fordon skall, då fordonet
närmar sig obevakat, tydligt
markerat övergångsställe för gående,
nedbringa hastigheten så, att fordo 1

Senaste lydelse av 46 § 1 mom. och 47 § 2 mom. se 1955:313, av 49 § 2 mom. se
1958:222 samt av 67 § se 1961:297.

1 m o m. Vägtrafikant skall ställa
sig till efterrättelse de anvisningar
rörande trafiken, vilka meddelas genom
uppsatta anslag, vägmärken och
signaler.

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 ar 1966

(Nuvarande lydelse)

net kan stannas framför övergångsstället
för att lämna gående tillfälle
att passera.

Vid smutsigt —--------

47

2 m o m. Omkörning av annat fordon
må ej ske, där sikten är skymd,
och under inga förhållanden strax
före eller i vägkorsning eller skarp
kurva eller strax före eller å backkrön
eller obevakat, tydligt markerat
övergångsställe för gående.

(Föreslagen lydelse)

---- — för smutsstänk.

§■

2 m o m. Omkörning av annat fordon
må ej ske, där sikten är skymd,
och under ingå förhållanden strax
före eller i vägkorsning eller skarp
kurva eller strax före eller å backkrön
eller obevakat övergångsställe.

Fordonsförares särskilda förpliktelser vid övergångsställe.

48 a §.

Förare av fordon skall hålla en
med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt låg hastighet, när fordonet
nalkas övergångsställe.

Förare skall lämna företräde åt
gående som korsar eller står i begrepp
att korsa körbanan på bevakat
övergångsställe i enlighet med anvisning
genom trafiksignal eller av
polisman. Förare skall stanna för att
låta gående passera på obevakat
övergångsställe, om det är nödvändigt
för att undvika fara eller olägenhet
för den gående.

49 §.

2 m o m. Stannande eller —- — — —

e) på tydligt markerat övergångsställe
för gående eller inom ett område
av 10 meter före övergångsstället; f)

inom särskild------

Har fordon---------

----detta skymmes;

e) på övergångsställe för gående
eller inom ett område av 10 meter
före övergångsstället;

---därigenom försvåras.

— -—- — från körbanan.

60

1 m o m. Gående skall —----

d) Körbanan skall passeras på
särskilt markerat övergångsställe för
gående, där sådant finnes. I övrigt
skall passerande över körbana ske
tvärs över denna och företrädesvis
i anslutning till vägkorsning.

--— högra sidan.

Gående som vill korsa körbana
skall använda övergångsställe, om
sådant finnes i närheten.

I övrigt skall gående korsa körbana
vinkelrätt och, om vägkorsning
finnes i närheten, i anslutning till
denna.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 1

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 ar 1966

(Nuvarande lydelse)

67

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §

1 mom. eller 2 mom. andra stycket,
42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.
tredje stycket, föreskrifterna om signalering
i 47 § 3 mom. första stycket
eller föreskrifterna i 48 § 1 eller 3
mom., 49 § 2 eller 4 mom., 52 § 2
mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom., 55 §

1 mom. eller 2 mom. första stycket,
56 § 1, 2 eller 3 mom. eller 57 § 2
mom. tredje stycket eller 3 eller 4
mom. Till samma straff dömes
den, som överträder föreskrift, meddelad
med stöd av 56 § 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,
straffes den, som bryter mot
44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §

1 mom. fjärde stycket, 49 § 3 mom.,
50 § 3 mom., 55 § 2 mom. andra
stycket, 57 § 2 mom. fjärde stycket,
58 §, 59 § 1 mom. första stycket eller
2, 3 eller 4 mom. eller 60 § 2
mom. tredje stycket eller 3 mom.

Förseelse mot--------—- —----

Befordras med-------

(Föreslagen lydelse)

§-J

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §
1 mom. eller 2 mom. andra stycket,
42 § 2 eller 4 mom. eller föreskriften
om förbud mot omkörning strax
före eller å obevakat övergångsställe
i 47 § 2 mom. eller föreskrifterna om
signalering i 47 § 3 mom. första stycket
eller föreskrifterna i 48 § 1 eller
3 mom., 46 a §, 49 § 2 eller 4 mom.,
52 § 2 mom., 53 §, 54 § 2 eller 4
mom., 55 § 1 mom. eller 2 mom. första
stycket, 56 § 1, 2 eller 3 mom.
eller 57 § 2 mom. tredje stycket eller

3 eller 4 mom. Gående som bryter
mot 4O § straffes dock med böter,
högst trehundra kronor. Med dagsböter
straffes den, som överträder föreskrift,
meddelad med stöd av 56 §

4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,
straffes den, som bryter mot
44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §
1 mom. tredje stycket, 49 § 3 mom.,
50 § 3 mom., 55 § 2 mom. andra
stycket, 57 § 2 mom. fjärde stycket,
58 §, 59 § 1 mom. första stycket
eller 2, 3 eller 4 mom. eller
60 § 1 mom. andra stycket eller 2
mom. tredje stycket eller 3 mom.

— trehundra kronor.

— ------och vilja.

Denna förordning träder i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar.

1 De ändringar som föreslagits i prop. 1965:170 och som sedermera godtagits av riksdagen
har ej tagits med.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år J966

5

2) Förslag
till

Förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas att 45 § 1 mom., 48 § 2 inom., 61 § 1 mom. och 67 §
vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 m o m. Fordon bör --

Vid oklar-------

Fordon, som
Då fordon —
I fall---

(Föreslagen lydelse)

45 §.

------av vägen.

--enkelriktad fordonstrafik.

Fordon får ej föras med något
hjul till vänster om längsgående heldragen
gul linje som delar körbanan
i en del för trafiken i vardera riktningen
(spärrlinje), om ej en
streckad gul linje finnes till höger
om spärrlinjen. Om särskild filmarkering
finnes, får förare ej byta fil
eller fora fordonet så att det överskrider
filmarkeringen.

---- — 5 mom.

--hastighet minskas.

------mellan fordonen.

48

2 mom. Då i annat fall än i 1
mom. sägs ett fordons kurs skär ett
annat fordons kurs, skall föraren av
det fordon, som har det andra fordonet
på sin vänstra sida, lämna företräde
åt det sistnämnda fordonet.
Härmed fritages dock icke någon förare
från skyldighet att iakttaga försiktighet
vid passerande av eller färd
in på korsande eller anslutande väg.
Detta skall särskilt gälla den, som
från väg med ringa trafik kommer
in på väg med livlig trafik.

§•

2 m o m. Då i annat fall än i 1
mom. sägs ett fordons kurs skär ett
annat fordons kurs, skall föraren av
det fordon, som har det andra fordonet
på sin högra sida, lämna företräde
åt det sistnämnda fordonet.

61 §.

1 mom. Det tillkommer — —------- av trafiken.

Såvitt angår---------— — g) sägs.

Länsstyrelsen äger —- —-----— — --lägre hastighet.

1 Senaste lydelse av 45 § 1 mom. se 1962:263 salut aV 61 § 1 mom. och 67 § se 1961:297:

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Väg må ej förklaras för motorväg
med mindre den är fri från korsning
i samma plan med annan väg samt
är så inträttad, att fordon icke
lämpligen kunna föras in på eller
från vägen annorstädes än vid vägens
ändpunkter och särskilt anordnade
trafikplatser. Innan väg förklaras
för motorväg eller lokal trafikföreskrift
meddelas beträffande motorväg
skall samråd ske med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

Väg må ej förklaras för motorväg
med mindre den är fri från korsning
i samma plan med annan väg och är
uppdelad i två genom skiljeremsa eller
på annat sätt skilda körbanor, en
för trafiken i vardera riktningen,
samt är så inrättad, att fordon icke
lämpligen kunna föras in på eller
från vägen annorstädes än vid vägens
ändpunkter och särskilt anordnade
trafikplatser. Innan väg förklaras
för motorväg eller lokal trafikföreskrift
meddelas beträffande motorväg,
skall samråd ske med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

67 §.

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §
1 mom. eller 2 mom. andra stycket,
42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.
tredje stycket, föreskrifterna om signalering
i 47 § 3 mom. första stycket
eller föreskrifterna i 48 § 1 eller 3
mom., 49 § 2 eller 4 mom., 52 § 2
mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom., 55 §
1 mom. eller 2 mom. första stycket,
56 § 1, 2 eller 3 mom. eller 57 § 2
mom. tredje stycket eller 3 eller 4
mom. Till samma straff dömes den,
som överträder föreskrift, meddelad
med stöd av 56 § 4 mom.

Med böter
Förseelse mot
Befordras med

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §

1 mom. eller 2 mom. andra stycket,
42 § 2 eller 4 mom., 45 § 1 mom.
tredje stycket eller 46 § 1 mom.
tredje stycket, föreskrifterna om
signalering i 47 § 3 mom. första stycket
eller föreskrifterna i 48 § 1 eller
3 mom., 49 § 2 eller 4 mom., 52 §

2 mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom.,
55 § 1 mom. eller 2 mom. första
stycket, 56 § 1, 2 eller 3 mom. eller
57 § 2 mom. tredje stycket eller 3
eller 4 mom. Till samma straff dömes
den, som överträder föreskrift,
meddelad med stöd av 56 § 4 mom.

eller 3 mom.
trehundra kronor.

----och vilja.

Denna förordning träder i kraft den 3 september 1967.

1 De ändringar som föreslagits dels i prop. 1965:170 och som sedermera godtagits av riksdagen
och dels i författningsförslaget under 1 har ej tagits med.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

7

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

dels i första kammaren nr 587 av herr Eriksson, Karl-Erik, och i andra
kammaren nr 728 av herr Larsson i Umeå, i vilka likalydande motioner hemställs
»att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 180 år 1965 i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttalar, att de nya reglerna för fotgängare bör träda
i kraft i så god tid, att inlärningen är helt klar före början av trafikupplysningen
inför högertrafikomläggningen»;

dels i första kammaren nr 589 av herr Lundström och i andra kammaren
nr 730 av herr Nihlfors, i vilka likalydande motioner hemställs »att riksdagen
vid avgivande av yttrande över de i propositionen nr 180 intagna författningsförslagen
beaktar de synpunkter som ovan anförts»;

dels i första kammaren nr 595 av herr Strandberg och i andra kammaren
nr 725 av fru Heurlin och herr Oskarson, i vilka likalydande motioner hemställs,
»att riksdagen i sitt yttrande över förslaget i proposition nr 180/1965
måtte förorda de av oss föreslagna ändringarna i förslaget»;

dels ock i andra kammaren nr 736 av fru Thunvall m. fl., i vilken motion
hemställs »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att de
ändringar i vägtrafikförordningen, varom här är i fråga, måtte träda i kraft
snarast möjligt dock senast den 1 juli 1966».

I fråga om det huvudsakliga innehållet i motionerna får utskottet hänvisa
till det nedan intagna avsnittet »Motionernas innehåll».

Det antecknas att vid årets riksdag fristående motioner väckts om uppskov
med övergången till högertrafik, nämligen motionerna 11:398 och 11:734
samt de likalydande motionerna I: 599 och II: 733. Motionerna är för närvarande
föremål för remissbehandling.

Inledning

Dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund,
anför i propositionen inledningsvis följande.

Övergången till högertrafik sker den 3 september 1967. Som en direkt
löljd av övergången måste vägtrafiklagstiftningen samtidigt ändras på flera
punkter. Det arbete som nu pågår inom Nordisk vägtrafikkommitté för att
nå nordisk enhetlighet och på ett vidare plan internationell enhetlighet på
vägtrafikens område kommer förmodligen också att medföra väsentliga
ändringar i lagstiftningen. Jag anser emellertid att man nu bör överväga
om det kan vara lämpligt att redan före övergången och trots att det nordiska
samarbetet inte är avslutat göra några ändringar som kan underlätta
övergången.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

Med anledning härav har inom kommunikationsdepartementet upprättats
en promemoria i vilken föreslås vissa ändringar i vägtrafiklagstiftningen
i anledning av övergången till högertrafik. Ändringarna avser huvudsakligen
fordonsförares uppträdande vid övergångsställe, gåendes skyldigheter
vid passerande av körbana, fordons plats på väg och korsande möte
mellan fordon. I promemorian har beaktats vissa förslag av statens högertrafikkommission
i skrivelse den 26 februari 1965 och av Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande (NTF) i skrivelse den 19 mars 1965.

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av riksåklagarämbetet
(RÅ) — som bifogat yttranden av fyra statsåklagare och en chefsåklagare
— hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd, statens högertrafikkommission,
rikspolisstyrelsen, skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
Nordisk vägtrafikkommittés svenska ledamöter, trafikmålskommittén,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Föreningen Sveriges polismästare, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Motororganisationernas samarbetsdelegation, NTF,
Sveriges Trafikbilägares Riksorganisation, De Blindas Förening, Sveriges
folkpensionärers riksorganisation, Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund
och Kooperativa Kvinnogillesförbundet.

Gällande bestämmelser

I propositionen påpekar departementschefen under detta avsnitt att den
europeiska transportministerkonferensen (CEMT) har antagit en samling
trafikregler, som man anser bör ligga till grund för lagstiftningen på området
i de länder som är anslutna till konferensen, bland dem Sverige.

Utskottet återger här nedan de av dessa regler som är av intresse för
de i propositionen behandlade frågorna. Reglerna återges på originalspråket,
franska, med översättning till engelska språket.

CHAPITRE III — PLACE SUR
LA CHAUSSEE

1. File unique ou files paralléles

Tout conducteur circulant sur la
chaussée doit se tenir le plus prés
possible du bord droit de celle-ci
dans le sens de sa marche.

Toutefois, lorsque la densité de la
circulation le justifie, celle-ci peut
s’établir en files paralléles dans les
cas suivants:

CHAPTER III. LANE DISCIPLINE

1. Single stream or parallel streams
Drivers shall keep as close as possible
to the right-hand edge of the
road.

If the volume of traffic warrants
it, however, parabel streams of traffic
are permissible in the following
cases:

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 är 1966

1° sur les chaussées ä deux sens
circulation divisées en quatre voies
de circulation au moins pour autant
que les files circulant dans un sens
n’empiétent par sur la partie gauche
de la chaussée.

2° sur les chaussées å sens unique
divisées en voies de circulation.

3° si 1’autorité qualifiée 1’autorise
ou le tolére.

Lorsque la circulation s’établit en
files paralléles, le conducteur qui
veut changer de file ne peut exécuter
la manceuvre que s’il n’entrave pas
la niarche normale des autres conducteurs.

CHAPITRE IV — PRIORITE

1. Regie générale

Tout conducteur abordant un carrefour
ou un passage å niveau, doit
faire preuve d’une prudence spéciale
afin d’éviter tout accident.

2. Priorité de droite

Aux carrefours ainsi que sur les
places publiques ou la circulation se
fait en sens giratoire ou s’effectue
en tous sens, le conducteur d’un véhicule
est tenu de céder le passage ä
celui qui vient ä sa droite.

3. Dérogations

Toutefois, le conducteur d’un véhicule
doit toujour céder le passage
aux conducteurs circulant sur la
route qu’il va aborder, dans les cas
suivants:

1° lorsqu’il débouche d’une route
pourvue, ä 1’approche du carrefour,
d’un signal qui lui impose cette obligation.

2° lorsqu’il débouche d’un chemin
de ferre ou d’un sentier sur une
route aménagée pour la circulation
des véhicules en général.

(1) two-way roads having åt least
four traffic lanes, provided that traffic
moving in either direction does
not encroach on the left-hand side
of the roadway;

(2) one-way roads having more
than one traffic lane;

(3) when authorised or tolerated
by the competent authority.

When traffic is moving along parallel
traffic lanes, drivers may not
changé from one traffic lane to another
unless this can be döne without
impeding the progress of other
vehicles.

CHAPTER IV. RIGHT OF WAY

1. General rule

Drivers approaching intersections
or level crossings shall take particular
care to avoid accidents.

2. Priority to traffic coming from
the right

Åt intersections and public squares,
with or without roundabouts, drivers
shall always give way to traffic coming
from the right.

3. Exceptions

Drivers approaching a junction
shall always give right of way to
traffic proceeding along the road
which they propose to join:

(1) when emerging from the road
marked åt the approach to the junction
by a sign giving right of way to
the other road;

(2) when emerging from a lane or
earth träck on to a roadway intended
for general traffic.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

4. Comportement du débiteur

de priorité

Tout conducteur tenu de céder le
passage, ne peut poursuivre sa route
ou remettre son véhicule en mouvement
que s’il peut le faire sans mettre
en danger les autres conducteurs
eu égard ä leur position, leur éloignement
et leur vitesse.

5. Regie spéciale

Lors d?un arrét de la circulation
dans un carrefour, les conducteurs
ne peuvent immobiliser leur véhicule
de maniére å empécher le passage
des autres conducteurs circulant sur
la voie transversal.

CHAPITRE V — COMPORTEMENT
DES CONDUCTEURS AUX PASSAGES
POUR PIETONS

1° Les passages pour piétons sont
délimités par des bändes tracées parallélement
å l’axe de la chaussée
conformément au 1° du 2 du chapitre
XXI du present document. En
plus, ils peuvent étre signalés å
distance par le signal n° I, 17 å
1’aplomb par le signal n° III X (panneau
rectangulaire, å fond bleu, portant
dans un triangle équilatéral, å
fond blanc, le symbole du signal n°
I, 17) ou par un feu jaune clignotant.

2° Un véhicule ne peut dépasser
un autre véhicule s’approehant d’un
passage pour piétons ou s’arrétant å
Faplomb de cellui-ci qu’å allure suffisamment
réduite pour pouvoir å
son tour s’arréter sur place si un
piéton que le conducteur n’aurait
pas pu voir se trouve sur le passage.

3° Aux passages ou la circulation
est réglée par des signaux lumineux
de circulation ou par un agent, le
conducteur doit respecter les interdictions
qui lui sont signifiées par
la signalisation lumineuse ou par
1’agent et ne peut s’engager sur ees
passages. En aucun cas il ne peut

4. Behaviour of drivers yielding
right of wag

Drivers who have to yield the right
of way shall not proceed until they
can do so without danger to other
vehicles, having regard to the position,
distance and speed of such
vehicles.

5. Special rule

When traffic is halted åt an intersection,
drivers may not stop their
vehicles in such a position as to prevent
the passage of other drivers
moving along the transverse road.

CHAPTER V. BEHAVIOUR OF
DRIVERS AT PEDESTRIAN
CROSSINGS

(1) pedestrian crossings shall be

marked by stripes parabel to the
centre line of the road in accordance
with paragraph 2 (1) of

Chapter XXI. The approach may also
be indicated by sign No. I 17; the
aetual Crossing may be shown by
sign No. III X (rectangular plate
with a blue ground, hearing the
symbol of sign No. I 17 inside a
white équilatéral triangle) or by a
yellow flashing light;

(2) a vehicle may not overtake
another vehicle which is approaching
a pedestrian Crossing or standing
level with it, except åt a slow
enough speed to be able to stop åt
once if a pedestrian whom the driver
could not see should be on the Crossing; (3)

åt crossings where traffic is
regulated by traffic lights or by
authorised officials, drivers must
stop when required to do so by the
lights or by the official and may not
encroach on the Crossing. They shall
not prevent or hamper the progress
of pedestrians who are making

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

11

entraver ni gener la marche des piélons
qui se sont réguliérement engagés
sur le passage et qui achévent la
traversée de la chaussée å une allure
normale.

Les véhicules qui, venant d’une
autre voie, tournent pour s’engager
dans la voie ou se trouve le passage
pour piétons ne peuvent le faire qu’ä
allure tres lente et en cédant la priorité
aux piétons engagés ou qui s’engagent
sur le passage en se conformant
aux indications de la signalisation
lumineuse ou de l’agent.

4° Les conducteurs ne peuvent
s’approcher des autres passages
pour piétons qu’å allure modérée de
facon å ne pas mettre en danger les
piétons qui y sont engagés et å ne
pas les gener lorsqu’ils poursuivent
leur marche normale. Au besoin, ils
doivent s’arréter pour les laisser passer.

5° En outre, lors d’un arrét de la
circulation aux abords d’un passage
pour piétons, les conducteurs ne peuvent
immobiliser leur véhicule sur
ce passage.

CHAP1TRE XX — CIRCULATION
DES PIÉTONS

2. Traversée de la chaussée

1° Les piétons ne peuvent traverser
une chaussée en dehors d’un passage
pour piétons que s’ils se trouvent
ä une distance d’un tel passage
supérieure å un chiffre å fixer par
la législation nationale ou résultant
de 1’usage consacré par la jurisprudence
nationale. Dans ce cas, ils ne
peuvent s’engager sur la chaussée
qu’aprés s’étre assurés qu’ils peuvent
le faire sans danger et sans
gener la circulation et doivent traverser
la chaussée perpendiculairement
å son axe.

2° Aux passages comportant une
signalisation lumineuse destinée aux
2f Bihang till riksdagens protokoll 1U66.

proper use of the Crossing and walking
åt a normal speed;

vehicles turning out of another
road into the road on which the pedestrian
Crossing is marked must
travel slowly and must give right
of way to pedestrians using or
about to use the Crossing in conformity
with the directions given by
traffic lights or authorised officials;

(4) drivers may approach other
pedestrian crossings only åt a moderate
speed so as not to endanger
pedestrians using them or hamper
their normal progression. If necessary,
they shall stop to allow pedestrians
to cross;

(5) when traffic is halted åt the
approaches to a pedestrian Crossing,
drivers may not stop their vehicles
on that Crossing.

CHAPTER XX. PEDESTRIANS

2. Crossing the road

(1) Pedestrians may not cross the
road except åt a pedestrian Crossing
unless the nearest pedestrian Crossing
is beyond a destance determined
by national législation or already
sanctioned by national case law. In
such cases, they may not start to
cross until they are certain to be
able to do so without danger and
without obstructing traffic. They
shall cross the road åt right angles.

(2) Åt crossings equipped with
special pedestrian lights, pedestrians
9 samt. .‘I avd. Nr 1

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

piétons, il est interdit å ceux-ci de
s’engager sur la chaussée tant que
le feu vert ne leur est pas donné.

3° Aux passages comportant des
signaux lumineux pour régler la circulation
ou auxquels celle-ci est réglée
par un agent, mais ou il
n’existe pas de signalisation lumineuse
spéciale destinée aux piétons
ceux-ci ne peuvent s’engager sur la
chaussée que lorsque la circulation
est ouverte dans le sens de leur
marche.

4° Aux passages ne comportant ni
signaux lumineux de circulation ni
une signalisation lumineuse destinée
aux piétons, et ou la circulation
n’est pas réglée par un agent, les
piétons sont tenus de s’engager sur
le passage avec prudence et en tenant
compte de la distance et de la
vitesse des véhicules qui en approchent.

5° Une fois engagés dans la traversée
de la chaussée, les piétons ne
doivent pas s’attarder ni s’arréter
sans nécessité.

shall not begin to cross until the
lights are green.

(3) Åt crossings equipped with
traffic lights or where traffic is
controlled by a police officer, but
where there are no special traffic
lights for pedestrians, the latter may
cross only when the passage is clear
on their side;

(4) Åt pedestrian crossings not
equipped with special traffic lights
for pedestrians, or where no police
officer is eontrolling the traffic, pedestrians
shall proceed carefully,
having due regard to the speed and
distance of approaching vehicles.

(5) Once they have started to
cross, they shall not stop, except
when obliged to do so.

Beträffande de närmare svenska bestämmelserna på området hänvisar
utskottet till propositionen s. 8 och 9.

Departementspromemorian och remissyttrandena

Utskottet hänvisar till s. 10—31 i propositionen.

Departementschefen

I departementspromemorian framhålls att övergången till högertrafik
kommer att ställa störa krav på trafikanternas uppmärksamhet och att de
vid övergången och under en tid därefter bör få tillfälle att koncentrera sig
på den nya situationen utan att belastas av andra nya trafikregler än sådana
som är oundgängliga, t. ex. att vad som nu sägs om vänster efter övergången
måste avse höger, eller som kan antas i väsentlig grad motverka de speciella
riskerna vid omställningen till högertrafik. Regler av det senare slaget bör
starkt begränsas och vara enkla och väl lämpade för en slagkraftig upplys -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år W66

13

ningsverksamhet. För att inlärningen av reglerna skall kunna avslutas före
övergången, bör de träda i kraft så snart som möjligt och helst inte senare
än den 1 oktober 1966. Endast sådana regler anses böra komma i fråga som
kan antas bli godtagna på nordiskt plan.

Dessa allmänna riktlinjer möter inga invändningar från remissinstanserna.
Från flera håll understryks att ändringar, som inte har direkt samband
med övergången, bör träda i kraft snarast möjligt. Trafikmålskommittén
och Nordisk vägtrafikkommittés svenska ledamöter framhåller med skärpa
att nya trafikregler inte bör antas om de inte överensstämmer med utvecklingen
mot större internationell enhetlighet på vägtrafikens område.

Jag delar uppfattningen att några mer omfattande ändringar i trafikreglerna
inte bör ske på sådan tid att trafikanterna vid övergången har så många
nyheter att tänka på att deras uppmärksamhet dras från de problem som
själva omställningen till högertrafik innebär. Det måste också beaktas att
det nordiska och internationella samarbetet på vägtrafikens område med
all sannolikhet kommer att aktualisera betydande omarbetning av trafikreglerna
inom en snar framtid. Den omarbetningen bör inte föregripas annat
än om det finns alldeles särskilda skäl till det med hänsyn, till övergången
till högertrafik. På grund härav kan det enligt min mening inte komma
i fråga att före eller vid övergången införa andra nya regler än sådana som
är en direkt följd av trafikomläggningen eller är av särskild betydelse för
trafiksäkerheten i samband med övergången. Regler av det senare slaget
måste i så fall införas så snart det är praktiskt möjligt samt med beaktande
av att inlärningstiden blir tillräcklig och att reglerna kan beräknas
få en klart positiv effekt på trafiksäkerheten vid övergången. I den mån
sådana regler kommer att medföra ändring av körbanemarkeringar, trafiksignaler
eller vägmärken eller föranleda andra liknande åtgärder, är det
nödvändigt att de myndigheter som sysslar med sådana frågor får tillräcklig
tid att planlägga arbetet, innan reglerna träder i kraft. Jag anser det med
dessa utgångspunkter angeläget att nu ta ställning till vilka nya regler som
bör och kan genomföras före eller samtidigt med övergången. Regler som
skall införas före övergången bör enligt min mening helst inte träda i kraft
senare än den 1 januari 1967. Vidare anser även jag att strävandena mot
internationell enhetlighet måste avspeglas i de svenska trafikreglerna och
att det därför inte bör införas regler som strider mot de principer som godtagits
i CEMT.

I promemorian anförs att övergången till högertrafik torde komma att
medföra särskilda anpassningssvårigheter för de gående. Det anses därför
vara av vikt att förhållandet mellan fordonsförare och gående regleras så att
de gående får ett bättre skydd än nu, när de korsar körbana. För att uppnå
delta föreslås skärpta regler för såväl förarna som de gående.

Samspelet mellan de olika trafikantgrupperna är otvivelaktigt av största

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

betydelse för trafiksäkerheten. Av både förare och gående bör kunna krävas
större hänsyn och bättre förståelse för den moderna trafikens krav. Övergången
till högertrafik gör dessa synpunkter än mer framträdande och även
enligt min mening är det mycket angeläget att förbättra de gåendes skydd
vid korsande av körbana. Grunden för detta anser jag måste läggas genom
fasta och enkla trafikregler. Riktlinjerna bör därvid vara att de gående normalt
skall använda övergångsställe och att de skall följa trafiksignalerna,
där det finns sådana, samt att förarna skall respektera övergångsställe.

Markerade övergångsställen för gående kan förekomma i olika utformning.
Markeringen kan bestå av endast målning eller annan utmärkning på
körbanan, men övergångsmärke enligt 6 § vägmärkeskungörelsen kan också
ha uppsatts. Vidare kan ett övergångsställe vara bevakat, dvs. trafiken regleras
med trafiksignaler eller av polis. Ett övergångsställe anses f. n. i praxis
tydligt markerat om övergångsmärke är uppsatt eller det finns signalanordning
som är i funktion. Ett obevakat, tydligt markerat övergångsställe innebär
vissa skyldigheter för fordonsförarna. Hastigheten skall nedbringas
så att föraren kan stanna framför övergångsstället för att lämna gående
tillfälle att passera. Omkörning strax före eller på övergångsstället får i
princip inte ske, och man får inte heller stanna på eller inom tio meter före
övergångsstället, om inte trafikförhållandena föranleder det. Stoppförbudet
gäller även bevakade övergångsställen.

Beklagligt nog inträffar ett stort antal allvarliga olyckor genom att gående
blir påkörda på övergångsställe. En bidragande orsak till detta kan vara att
de gående inte har klart för sig att deras säkerhet i hög grad är beroende av
att övergångsstället är försett med övergångsmärke och att reglerna om
hastighetsanpassning och omkörningsförbud inte gäller övergångsställen som
är markerade endast på körbanan genom målning e. d. Jag anser att det här
föreligger ett klart behov av enklare regler.

I promemorian anses att de gåendes skydd vid obevakade övergångsställen
inte bör vara beroende av att övergångsstället markerats genom övergångsmärke.
Det föreslås därför att ordet »tydligt» utgår ur bestämmelserna i 46 §
1 mom. tredje stycket, 47 § 2 mom. och 49 § 2 mom. första stycket e) VTF.
Flertalet remissinstanser, även sådana som tillstyrker förslaget i denna del,
framhåller att alla övergångsställen bör förses med övergångsmärke. Som
skäl härför åberopas att markering på körbanan kan vara svår att se eller
helt osynlig till följd av snö, smuts, förslitning e. d. och att man därför inte
kan knyta några rättsverkningar till ett övergångsställe som är markerat
endast med målning. I ett par yttranden framhålls också att en gående som
är van att använda visst övergångsställe kanske inte tänker på att det kan
vara osynligt för fordonsförarna. Om han då förlitar sig på det skydd övergångsstället
ger honom, föreligger en stor olycksrisk.

För egen del anser jag det synnerligen angeläget att samma regler gäl -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966 15

ler för förarna vid alla obevakade övergångsställen, oavsett om övergångsstället
markerats genom övergångsmärke eller endast genom målning e. d.
Såväl förare som gående skulle då i rättsligt hänseende behöva skilja mellan
endast två typer av övergångsställen, de bevakade och de obevakade. De gåendes
säkerhet bör således inte vara beroende av det sätt på vilket markeringen
utförts och en tolkning av begreppet »tydligt» som sannolikt är okänd
för flertalet trafikanter. Jag tillstyrker därför förslaget om att ordet »tydligt»
utgår ur författningstexten på de ställen som föreslås i promemorian.
I anslutning till vad RÅ och hovrätten för Övre Norrland anför vill jag
framhålla att markeringen givetvis inte kan tillmätas rättsverkan, om föraren
saknade anledning räkna med att det fanns ett övergångsställe, t. ex.
därför att det var täckt av snö eller smuts eller av annan orsak inte kunde
iakttas med normal uppmärksamhet. Även om den rättsliga betydelsen av
ett obevakat övergångsställe knyts till markeringen på körbanan är det likväl
från trafiksäkerhetssynpunkt angeläget att sätta upp övergångsmärken
i större utsträckning än som nu sker. I detta sammanhang anser jag det
dock inte nödvändigt att ta ställning till principerna för sådan utmärkning.
Den frågan torde få övervägas i samband med behandlingen av Nordisk vägtrafikkommittés
betänkande »Vägmärken».

Med övergångsställe torde i allmänt språkbruk förstås endast övergångsställe
som är markerat på körbanan, och det är också i denna betydelse
ordet används i VTF. Som övergångsställe kan emellertid även betraktas
annan plats där gående normalt korsar körbanan. I förevarande sammanhang
anser jag det lämpligt att i VTF ange vad som skall förstås med övergångsställe
vid tillämpning av förordningen. Jag föreslår därför att begreppet
övergångsställe i 1 § VTF definieras som sådan genom målning eller på
annat sätt markerad del av körbana som är avsedd att användas av gående
för att korsa körbanan. Dessutom bör anges att övergångsställe anses bevakat
om trafiken regleras med trafiksignaler eller av polisman och att det
i annat fall anses obevakat.

Vid övergångsställe där trafiken regleras genom signaler kan det inträffa
att gående, som går ut i körbanan vid grönt sken, inte hinner över innan
signalväxling sker och den korsande fordonstrafiken kommer i gång. I promemorian
föreslås därför att bestämmelserna i 46 § 1 mom. tredje stycket
VTF om hastighetsanpassning skall gälla även bevakade övergångsställen.
Vidare föreslås en helt ny regel som innebär att gående skall ha företräde
framför svängande fordon, när han befinner sig'' på ett övergångsställe eller
skall ge sig ut på det och trafiken är öppen i hans färdriktning. Alla dessa
bestämmelser anses böra samlas i en ny 48 a §.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna anser jag att det i och för
sig finns behov av att förbättra de gåendes säkerhet och möjlighet att komma
fram i trafiken i de hänseenden som avses med ifrågavarande förslag.

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1966

Mot utformningen av bestämmelserna görs emellertid erinringar från några
håll. Nordisk vägtrafikkommittés svenska ledamöter gör den principiella invändningen
att man i den föreslagna 48 a § måste skilja mellan bevakade och
obevakade övergångsställen. Även NTF och Föreningen Sveriges häradshövdingar
har liknande invändningar och anser att regeln om svängande fordon
inte bör gälla vid obevakade övergångsställen.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som dessa tre remissinstanser
framför. Kravet på större säkerhet och framkomlighet för de
gående på övergångsställena får inte drivas så långt, att de i alla lägen skall
ha företräde framför fordonen. Det är utan tvekan riktigt att en gående bör
ha företräde på bevakade övergångsställen, i all synnerhet om förbud införs
att gå mot rött sken. När han efter att ha väntat vid rott sken blir berättigad
att gå ut på övergångsstället, bör han rimligen kunna fordra att i normal takt
få gå över körbanan utan att utsättas för fara eller bli störd av fordonstrafiken.
En förutsättning härför anser jag emellertid vara att den gående
själv följer de regler som gäller för honom. Han bör således inte kunna påfordra
företräde, om han går mot rott sken. Det kan naturligtvis ofta vara
svårt för en bilist att avgöra om en gående gett sig ut på övergångsstället i
behörig ordning, och i tveksamma fall måste bilisten därför utgå ifrån att
så skett och lämna den gående företräde.

Vid de obevakade övergångsställena anser jag det inte möjligt att ge de
gående samma företräde som vid bevakade övergångsställen. En följd skulle
annars på många håll kunna bli att fordonen under rusningstid skulle ha
stor svårighet att komma fram. Detta bör dock inte hindra en skärpning av
reglerna för förarnas uppträdande även i fråga om obevakade övergångsställen.
Jag delar därför uppfattningen att förarna bör uttryckligen åläggas
att köra så att de inte vållar fara eller olägenhet för de gående och att stanna
om det är nödvändigt för att uppfylla dessa krav.

Mina överväganden i dessa frågor gör att jag anser att en ny 48 a § med
särskild rubrik bör införas i VTF med det sakliga innehåll som Nordisk
vägtrafikkommittés svenska ledamöter föreslår. I redaktionellt hänseende
bör bestämmelserna emellertid kunna förenklas. Jag föreslår att paragrafen
utformas så, att förare åläggs hålla en med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt låg hastighet, när fordonet nalkas övergångsställe. Vidare
bör förare vid bevakat övergångsställe lämna företräde åt gående som korsar
eller står i begrepp att korsa körbanan och därvid följer anvisning genom
trafiksignal eller av polisman. Någon särskild reglering för svängande fordon
behövs då inte. Slutligen bör förare åläggas att vid obevakat övergångsställe
stanna för att låta gående passera, om det är nödvändigt för att undvika
fara eller olägenhet för den gående.

I likhet med flera remissinstanser anser jag en omsorgsfull planläggning
av övergångsställen och signalsystem vara av stor vikt för att minska de

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966 17

olägenheter som de föreslagna reglerna kan få för fordonens framkomlighet.

I promemorian föreslås ovillkorligt förbud att gå mot rött sken eller polismans
stopptecken. I likhet med samtliga remissinstanser tillstyrker jag
förslaget om förbud att gå mot rött sken. Jag anser däremot inte påkallat
att redan nu, såsom Nordisk vägtrafikkommittés svenska ledamöter ifrågasatt,
utforma förbudet så, att övergångsställe får passeras endast vid grönt
sken. Skulle den av ledamöterna antydda signalväxlingsföljden införas, finns
det emellertid anledning att återkomma till frågan. Jag anser det av vikt att,
som framhålls i promemorian och understryks av flera remissinstanser,
signalgivningen utformas med större hänsyn till gångtrafikanterna. De särskilda
problemen för personer med nedsatt syn och färgblinda bör därvid i
möjlig mån beaktas.

Som jag anfört i redogörelsen för gällande bestämmelser avser föreskrifterna
om. trafiksignaler i 33 § vägmärkeskungörelsen endast fordonstrafik.
Allmänna regler om särskilda trafiksignaler för gående saknas. Enligt
min mening bör förbud att gå mot rött sken införas genom att bestämmelsen
i 40 § 1 mom. VTF om skyldighet att lyda anvisning genom signal
görs tillämplig även på gående och kompletteras med föreskrifter i vägmärkeskungörelsen
om särskilda trafiksignaler för gående. Jag föreslår därför
att i 40 § 1 mom. föreskrivs att anvisning genom trafiksignal för fordonstrafiken
skall gälla även för gående, om särskild trafiksignal för gående
inte finns. De nödvändiga ändringarna i vägmärkeskungörelsen torde senare
få föreslås Kungl. Maj :t.

Enligt 40 § 2 mom. VTF skall gående lyda polismans anvisning för trafiken
och stanna när han ger stopptecken. Överträdelse straffas med dagsböter.
Jag anser att samma sträf form bör tillämpas vid underlåtenhet att
följa polismans anvisning eller stopptecken som vid underlåtenhet att följa
anvisning som meddelas genom trafiksignal. I båda fallen bör strafformen
enligt min mening vara penningböter, och jag föreslår därför att 67 § 1 mom.
VTF ändras i överensstämmelse härmed.

Ett förbud att gå mot rott sken vid övergångsställe kan lätt kringgås
om överträdelse av den nuvarande skyldigheten att använda övergångsställe
fortfarande skall vara förenad med straff endast vid oaktsamhet. Den
skärpning av skyldigheten som föreslås i promemorian är därför enligt
min mening i och för sig fullt motiverad. Som hovrätten för Övre Norrland
och de två domareföreningarna anfört är det emellertid otvivelaktigt
risk för att en så långt gående skyldighet kommer att uppfattas som alltför
sträng, och överträdelser kan bli svåra att beivra. Mot bakgrund av vad
jag förut anfört om samspelet mellan fordonsförare och gående och då
en regel av den föreslagna innebörden är ett nödvändigt komplement till

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

ett förbud att gå mot rott sken, anser jag det likväl ofrånkomligt att införa
en ovillkorlig skyldighet att använda övergångsställe. Det är ju också
meningen att överträdelse skall bestraffas endast om övergångsställe
funnits i närheten. Flera remissinstanser har visserligen betänkligheter
mot uttrycket »i närheten», och jag kan hålla med om att det vid första
påseende kan synas svårtolkat. På något sätt bör dock anges var övergångsstället
skall finnas i förhållande till den gående och jag anser det
inte praktiskt möjligt att fastställa ett i siffror angivet avstånd. Det torde
inte heller vara möjligt att finna någon annan fullt entydig bestämning.
Jag anser därför att uttrycket »i närheten» bör användas och att det vid
tolkning av uttrycket bör beaktas att syftet med bestämmelsen är att öka
trafiksäkerheten och framkomligheten. Ett väsentligt led häri är att hindra
kringgående av förbudet att beträda övergångsställe, när trafiksignal visar
rott sken. Den som befinner sig omedelbart intill ett övergångsställe eller
så nära det att han inte behöver ta någon längre omväg bör anses befinna
sig i närheten av övergångsstället och vara skyldig att använda det, om han
skall korsa körbanan.

Den föreslagna skärpningen av straffbestämmelserna avser även skyldigheten
att gå tvärs över körbanan. Något behov av att oberoende av om
gärningen innebär vårdslöshet i trafik straffa den som går snett över körbanan
föreligger inte enligt min mening, och jag föreslår därför att någon
ändring av gällande bestämmelser inte görs i det avseendet. Däremot anser
jag viss redaktionell jämkning av regeln om skyldighet att gå tvärs över
körbanan påkallad i detta sammanhang.

De skärpta regler som jag sålunda föreslår för såväl förare som gående
anser jag vara av sådant slag, att trafikanterna bör få god tid på sig att
lära in dem före övergången till högertrafik. Jag har tidigare anfört att
sådana regler helst inte bör tråda i kraft senare än den 1 januari 1967. När
det gäller förbud att gå mot rött sken och skyldighet att använda övergångsställe
anförs i promemorian att det är angeläget att förseelser kan
beivras snabbt och enkelt. Reglerna för de gående hänger så nära samman
med reglerna för förarna att det enligt min mening inte kan komma i fråga
att införa dem vid olika tidpunkter. För att denna mycket betydelsefulla
trafiksäkerhetsreform skall få avsedd verkan anser jag det emellertid av
största vikt att överträdelser kan beivras på ett effektivt sätt. Med gällande
handläggningsformer kan ett effektivt beivrande av det säkerligen stora
antal överträdelser som är att vänta, särskilt under den första tiden efter
ikraftträdandet av de nya reglerna, inte ske med nuvarande tillgång på polispersonal.
Inom justitiedepartementet pågår emellertid arbete med att genomföra
förenklade former för handläggningen av trafikmål. Ehuru detta
arbete bedrivs med stor skyndsamhet är det för dagen inte möjligt att ange
den tidpunkt då ett nytt system kan vara i tillämpning. Det är emellertid

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år i!)66

inte uteslutet att förenklade handläggningsformer kan vara genomförda i
varje fall beträffande här ifrågavarande förseelser den 1 januari 1967. Under
sådana förhållanden bör man kunna låta ikraftträdandet av de nya trafikreglerna
anstå ännu en tid. Detta bör dock enligt min mening inte hindra
att man nu beslutar att bestämmelserna skall införas. Tvärtom anser jag det
angeläget att såväl trafikanterna som berörda myndigheter och organisationer
snarast får besked om de nya regler som är att vänta. Jag föreslår därför
att VTF nu ändras i enlighet med vad jag i det föregående anfört men
att ändringarna får träda i kraft den dag Kungl. Maj :t senare bestämmer.

I promemorian berörs riskerna för att en förare efter övergången till
högertrafik reagerar fel vid ett möte och kör över på vägens vänstra sida.
För att motverka detta föreslås att s. k. spärrlinje ges den innebörden att
det är förbjudet att överskrida linjen med fordon. Som framgår av min
redogörelse för remissyttrandena är meningarna delade om det lämpliga
i ett sådant förbud. Från flera håll invänds att den föreslagna regeln kan
vara till hinder för en snabb och smidig landsvägstrafik om inte undantag
medges för omkörning av långsamma fordon.

För egen del anser jag att ett förbud att överskrida spärr linje skulle vara
av stort värde från trafiksäkerhetssynpunkt vid övergången till högertrafik.
Risker för felaktiga reaktioner kan visserligen, som hovrätten för Västra
Sverige anför, föreligga även på raksträcka där det inte finns anledning att
ha spärrlinje, men riskerna synes mer framträdande vid ett plötsligt möte på
plats där sikten är skymd. Det bör i en sådan situation kunna vara till hjälp
för föraren att spärrlinje har den föreslagna innebörden och att han således
har en ovillkorlig skyldighet att hålla väl undan från vägens mitt. Värdet av
regeln skulle enligt min mening kraftigt förringas om man tillåter någon
uppmjukning av den. Att vid skymd sikt köra om ett aldrig så långsamt
fordon kan givetvis vara synnerligen riskabelt, om man tvingas köra över
på den andra väghalvan, vilket ofta är fallet vid omkörning av t. ex. jordbruksredskap.
Den föreslagna regeln överensstämmer väl med motsvarande
bestämmelser i Cemtreglerna och torde också komma att förordas av Nordisk
vägtrafikkommitté. Med anledning av vad Motororganisationernas samarbetsdelegation
anför om det danska systemet vill jag påpeka att de danska
reglerna enligt vad jag erfarit inte medger omkörning av långsamma fordon.

Jag tillstyrker således det föreslagna förbudet och förslaget om ändring
av VTF:s straffbestämmelser så att överträdelse kan bestraffas med dagsböter.
Förbudet bör emellertid utformas så att det blir förbjudet att föra
fordon med något hjul till vänster om spärrlinjen, om det inte finns en
streckad gul linje till höger om spärrlinjen. Det bör ej heller vara tillåtet att
köra över heldragen gul linje, som markerar körfiler för trafiken i en riktning,
s. k. särskild filmarkering. Filbyte på sådan plats bör med andra ord
vara förbjudet liksom att köra i mer än en fil. Med anledning av hovrättens

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1966

för Västra Sverige påpekande att en omkörning oavsiktligt kan avslutas
i början av en spärrlinje vill jag framhålla att en sådan situation får bedömas
efter omständigheterna i det särskilda fallet. Hade föraren bort inse
att omkörningen inte skulle kunna slutföras utan att han körde över spärrlinjen,
kan han naturligtvis dömas till ansvar.

Jag delar uppfattningen att ett förbud att överskrida spärrlinje förutsätter
en genomgripande översyn av principerna för uppmätning och målning av
linjerna. Det är uppenbarligen av största vikt för framkomligheten att
spärrlinje inte görs längre än vad som är motiverat från trafiksäkerhetssynpunkt.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som har till uppgift att utfärda
närmare föreskrifter bl. a. om markering på vägbana, bör göras uppmärksam
på dessa frågor. I detta sammanhang uppkommer även frågan hur
övergången till ett nytt spärrlinjesystem skall genomföras. Jag anser emellertid
att de alternativa lösningar som föreslagits i promemorian bör utredas
ytterligare liksom möjligheterna att finna ett annat system, och jag är därför
inte beredd att ta ställning till frågan. Skulle de fortsatta övervägandena
leda till att man beslutar att övergå till vit färg för spärrlinjer, får härav
föranledd jämkning ske i 45 § VTF.

I likhet med vad som anförs i promemorian och i majoriteten av remissyttrandena
anser jag att en ovillkorlig regel om skyldighet att lämna företräde
åt fordon som kommer från höger skulle vara av stor betydelse för
trafiksäkerheten, inte minst vid övergången till högertrafik. En sådan bestämmelse
överensstämmer också med Cemtreglerna. De två sista punkterna
i 48 § 2 mom. VTF bör därför utgå, vilket dock givetvis inte får fattas så att
en förare äger åsidosätta sina skyldigheter enligt grundregeln om varsamhet
i 39 § VTF och släppa all uppmärksamhet på trafik som skall lämna
företräde åt honom. Jag tillstyrker således förslaget och delar även uppfattningen
att det, om förslaget genomförs, blir nödvändigt att vidta sådana
åtgärder att trafiken inte hämmas. Det torde få avgöras från fall till fall om
detta skall ske genom att den tvärgående trafiken genom vägmärke åläggs
endast att lämna företräde åt trafiken på större väg eller gata eller om den
dessutom skall ha stoppskyldighet, eventuellt genom att den större vägen
eller gatan förklaras för huvudled.

Bestämmelserna om förbud att överskrida spärrlinje och om ovillkorlig
skyldighet att lämna företräde åt fordon som kommer från höger bör enligt
promemorian träda i kraft först vid övergången till högertrafik, dvs. den
3 september 1967. Som skäl härför åberopas det omfattande förberedelsearbete
som behövs. Endast väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gör invändning
mot den föreslagna dagen för ikraftträdandet och anser att en ovillkorlig
företrädesregel bör träda i kraft den 1 oktober 1966. Då jag i likhet med vad
som sägs i promemorian anser att regeln får större effekt om den träder

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966 21

i kraft först samtidigt med övergången, tillstyrker jag förslaget härom, även
om svårigheterna med förberedelsearbetet, som styrelsen anför, skulle vara
överdrivna i promemorian. I samband med dessa ändringar i VTF bör även
de redaktionella ändringar göras vilka är en direkt följd av beslutet om
övergång till högertrafik och således inte kräver ytterligare medverkan från
riksdagen.

I promemorian anförs att det i vissa fall kan vara lämpligt att sätta upp
vägmärken på vägens högra sida redan före övergången till högertrafik. Jag
delar denna uppfattning. De ändringar i vägmärkeskungörelsen som kan
bli nödvändiga torde få föreslås Kungl. Maj :t senare.

Som jag tidigare anfört anser jag att andra ändringar inte nu bör göras
i vägtrafiklagstiftningen än sådana som kan antas bli av särskilt värde föi
trafiksäkerheten i samband med övergången till högertrafik och underlätta
denna. Utöver de i promemorian behandlade förslagen finner jag ännu en
ändring vara av sådan betydelse. Enligt 61 § 1 mom. VTF kan en väg förklaras
för motorväg, även om den inte har en särskild körbana för trafiken i
vardera riktningen och körbanorna inte är skilda åt genom en mittremsa eller
dylikt. Detta är i och för sig föga lämpligt, eftersom en trafikant på motorväg
inte bör behöva räkna med mötande trafik på sin del av vägen. I samband
med övergången till högertrafik kan detta medföra allvarliga risker.
Jag föreslår därför att i 61 § 1 mom. VTF som en ytterligare förutsättning
för att förklara en väg för motorväg föreskrivs att den är uppdelad i två
genom skiljeremsa eller på annat sätt skilda körbanor, en för trafiken i vardera
riktningen. Denna ändring bör träda i kraft vid övergången till högertrafik.

Några ytterligare ändringar utöver dem som jag nu föreslagit anser jag
inte böra komma i fråga före den översyn av trafikreglerna som torde påkallas
av det nordiska och internationella samarbetet på vägtrafikens område.

Motionernas innehåll

Definition av uttrycket övergångsställe (1 § 11 mom.)

I motionerna I: 595 och II: 725 framhålls att det inte är till fyllest att i
något fall obevakat övergångsställe markeras enbart genom målning, då
ju de flesta körbanor under en stor del av året är belagda med snö eller is.
Första punkten i 1 § 11 mom. föreslås därför ges det innehållet, att med
övergångsställe avses sådan genom målning jämte signal eller vägmärke
markerad del av körbana, som är avsedd att användas av gående för att
korsa körbanan.

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1066

47 § 2 mom.

I motionerna I: 595 och II: 725 hävdas att 47 § 2 inom. bör, eftersom i
4 mom. meddelas vissa undantag från 2 mom., förses med en hänvisning till
sistnämnda moment av innehåll, att omkörning av annat fordon ej må med
de undantag som i 4 mom. stadgas, ske där sikten är skymd etc.

Fordonsförares förpliktelser vid övergångsställe (48 a §)

I motionerna I: 595 och II: 725 framhålles följande.

Vid jämförelse mellan det nuvarande stadgandet i 46 § tredje stycket och
det första stycket i den föreslagna 48 a § måste det nuvarande stadgandet
anses vara överlägset ur trafiksäkerhetssynpunkt. Genom bestämmelsen, att
fordonet skall kunna stannas framför obevakat övergångsställe för att lämna
gående tillfälle att passera har förare ålagts en skyldighet av mera objektiv
— och därför trafiksäkrare — karaktär än den föreslagna. Denna överlämnar
i alltför hög grad åt bilförarens eget bedömande vilken hastighet han
bör hålla, då han nalkas övergångsställe.

Första stycket bör utbytas mot nuvarande tredje stycket i 46 §, dock att
orden »tydligt markerat» och »för gående» bör utgå.

Andra stycket i den föreslagna 48 a § innehåller i första punkten en oklarhet,
som kan komma att ge upphov till onödiga felbedömningar med ökad
olycksrisk. Uttrycket »står i begrepp att korsa» måste ge anledning till alltför
subjektiva ställningstaganden från bilisternas sida. Bestämmelsen bör
lämpligen ges det innehållet att vid bevakat övergångsställe förare skall
lämna företräde åt gående, som i enlighet med anvisning genom trafiksignal
eller av polisman börjat korsa körbanan i övergångsstället.

Andra punkten i andra stycket bör utgå. Denna bestämmelse lämnar ett
alltför stort utrymme åt förarens eget bedömande av trafiksituationen. Redan
som det nu är respekteras icke övergångsställena på det sätt som avsetts
med bestämmelsen i 46 § tredje stycket. Långt ifrån alla fordonsförare
iakttar i dagens läge tillräcklig försiktighet vid passerandet av obevakat
övergångsställe. Det förekommer ständiga chanstagningar, där fordonsförare
räknar med att fotgängaren även inom »gula strecken» skall vänta och
släppa honom före. Här bör trafikövervakningen skärpas. Det kan förtjäna
att påpekas, att straffbestämmelsen i 1 § första stycket trafikbrottslagen
omfattar jämväl abstrakt fara i trafiken.

Skyldighet att använda övergångsställe, m. m. (60 § 1 mom. andra och tred je
styckena) och förbud att gå mot rött sken (40 § 1 mom. första stycket)

De föreslagna reglerna är enligt motionerna I: 589 och II: 730 säkert ändamålsenliga
och välmotiverade vid stark och medelstark trafik, men det
kan ifrågasättas om inte reglerna är alltför drastiska om de skall tillämpas
även vid gles trafik. Att döma till böter då någon passerat gata i närheten
av övergångsställe eller gått mot rött ljus fastän icke något motorfordon
funnits inom synhåll (t. ex. nattetid eller mitt på dagen i fridfulla bostadsområden)
sägs vara väl hårt. Med anledning härav föreslås i motionerna,
att bestämmelserna uppmjukas antingen på det sätt, att förbudet inte skall

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

gälla då med hänsyn till rådande trafikförhållanden någon fara uppenbarligen
icke uppkommit, eller också på det sätt att straffbestämmelsen kompletteras
med en möjlighet att fria från ansvar, då förseelsen är ringa.

Enligt motionerna 1: 595 och II: 725 är det i 60 § 1 mom. andra stycket
använda uttrycket »i närheten» olyckligt valt, då det måste bli föremål för
subjektiva bedömningar. Vad som är »i närheten» för en idrottsman kan
vara »långt borta» för en rörelsehämmad eller gammal människa.

Bestämmelsen i 60 § 1 mom. andra stycket, att gående skall korsa körbana
vinkelrätt, torde vara svår att efterleva, och överträdelse av densamma är
enligt motionärerna svårare att förebringa bevisning om vid eventuellt åtal.
Ordet »vinkelrätt» bör ej användas i sådant sammanhang.

Det hemställs i motionerna att den nuvarande bestämmelsen i 60 § 1 mom.
d) bibehålls, dock att orden »särskilt markerat» och »för gående» skall utgå.
Någon straffsanktion föreslås icke heller i fortsättningen finnas.

Tidpunkten för ikraftträdandet av bestämmelserna rörande förbudet att gå
mot rött sken m. m.

I motionerna I: 587 och II: 728 anförs följande.

De nya bestämmelserna kommer alltså väsentligast att beröra gångtrafikanterna.
Det synes rimligt räkna med att nya regler för denna grupp är
svårare att föras ut och få tillämpade än motsvarande regler för fordonsförare.
Därför torde man få räkna med en omfattande upplysning, men trots
detta krävs det viss tid, innan de nya reglerna kommit in i de gåendes medvetande
och uppträdande.

Detta talar för att man söker få de nya reglerna för fotgängare att gälla
från ett tidigare datum än 1 januari 1967. De nya reglerna måste vara helt
inlärda, då övergången till högertrafik äger ruin. Om tidsavståndet mellan
de två ändringarna blir så kort som åtta månader, synes allvarlig risk föreligga
för att den uppföljande kampanjen för de nya gångtrafikreglerna och
den inledande kampanjen för att lära högertrafikreglerna går in i varandra,
vilket skulle ge onödig komplicitet och ge många intrycket av att så många
nya regler kommit, att man inte kan hålla samman dem.

Mot nya trafikregler den 1 januari talar också, att dagarna mellan jul och
nyår inte är särskilt väl lämpade att via massmedia orientera människor
om nya trafikregler.

Det vore ytterst önskvärt, att de regler riksdagen skall yttra sig över genom
proposition nr 180 år 1965 träder i kraft ungefär ett år innan omläggningen
till högertrafik äger rum.

Med hänvisning till det anförda hemställes att de nya reglerna för fotgängare
bör träda i kraft i så god tid att inlärningen är helt klar före början
av trafikupplysningen inför högertrafikomläggningen.

I motionen II: 736 hemställs att förevarande regler bör träda i kraft snarast
möjligt och senast den 1 juli 1966.

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

Förbudet att överskrida spärrlinje (45 § 1 mom. tredje stycket första punkten) I

motionerna I: 595 och II: 725 anföres följande.

Det är regel att en del av fordonet i sidled skjuter ut över hjulen, i fråga
om lastfordon ofta upp till flera decimeter. Därutöver kan tillkomma en tilllåten
överskjutande last upp till två decimeter. Detta innebär att med tilllåtet
körsätt enligt denna bestämmelse vid möte en frontalkrock till en
bredd av en meter kan förekomma. Vidare bör bestämmelsen icke vara
ovillkorlig. Det händer icke sällan att man måste köra om en cyklist, traktor
eller gående, som leder djur, eller annat, som upptar en icke obetydlig
del av körbanan. Det skulle vara orimligt, om man inte skulle kunna, för att
undvika fara vid omkörningen, för någon kortare sträcka få överskrida
mittlinjen. Det kan också tänkas, att något föremål befinner sig på vägen
och man på grund av skymd sikt icke hinner stanna helt utan tvingas väja
för att undvika påkörning.

Bestämmelsen bör enligt dessa motioner ges det innehållet att fordon inte
utan synnerliga skäl med någon del av fordonet eller dess last får töras till
vänster om spärrlinjen.

I motionerna I: 589 och II: 730 hemställs, att reglerna om spärrlinjer jämkas
så att benämningen »spärrlinje» förbehålles sådana linjer, som inte får
överskridas, och vidare att förbudet mot överskridande av spärrlinje till sin
innebörd närmare preciseras.

Förbud mot filbyte (45 § 1 mom. tredje stycket andra punkten)

Förbudet mot filbyte bör, framhålls det i motionerna I: 595 och II. 725,
inte göras ovillkorligt. Bestämmelsen föreslås få det innehållet, att, om särskild
filmarkering finns, förare får byta fil eller föra fordonet så att det
överskrider filmarkeringen endast om detta kan ske utan fara för övrig
trafik.

Skyldighet att vid korsande möte lämna företräde åt den som kommer från
höger (48 § 2 mom.)

I motionerna I: 595 och II: 725 anföres bl. a. följande.

Redan omställningen från vänster- till högertrafik innebär en starkt ökad
olycksrisk. Kommer därtill, att den från höger kommande trafiken ges ovillkorlig
»förkörsrätt» — i själva verket innebärande en ovillkorlig skyldighet
för den från vänster kommande trafiken att lämna den från höger kommande
företräde — kommer detta med all sannolikhet att innebära en »hårdare»
och från vissa grupper även hänsynslösare körning från de »förkörsberättigades»
sida än vad som nu är fallet. Skyldigheten för de från vänster kommande
att lämna de från höger kommande företräde bör kombineras med
en skyldighet för de sistnämnda att vid färd in i vägkorsning iakttaga särskild
försiktighet, till förekommande av trafikolycka.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

25

Utskottet

Riksdagens beslöt år 1963 om övergång till högertrafik. Därvid förutsattes
att omläggningen skulle bli genomförd under år 1967. I samband med riksdagens
beslut bemyndigades Kungl. Maj :t att bestämma tidpunkten härför.
Genom beslut den 18 december 1964 fastställdes denna till den 3 september
1967.

I förevarande proposition framhålls att i anledning av denna övergång
några mer omfattande ändringar i trafikreglerna inte bör ske på sådan tid
att trafikanterna vid övergången har så många nyheter att tänka på att uppmärksamheten
dras från de problem som själva omställningen innebär. Vidare
anförs att den omarbetning av trafikreglerna som är att vänta till följd
av det pågående nordiska och internationella samarbetet inte bör föregripas
annat än om särskilda skäl föreligger med hänsyn till övergången. På grund
härav uttalar departementschefen att inte andra regler bör införas än sådana
som är en direkt följd av trafikomläggningen eller är av särskild betydelse
för trafiksäkerheten i samband med övergången. Till följd av de pågående
strävandena mot internationell enhetlighet anses dessa regler böra utformas
på sådant sätt att de inte strider mot de principer som godtagits av den europeiska
transportministerkonferensen (CEMT).

Med beaktande av det anförda föreslås i förevarande proposition vissa ändringar
i vägtrafikförordningen. I första hand berör dessa de gåendes säkerhet.
Sålunda föreslås skärpta regler för fordonsförarnas uppträdande vid
övergångsställe för gående. I fråga om reglerna för gångtrafiken föreslås
förbud att gå mot rött sken och skärpt skyldighet att använda övergångsställe.
Dessa ändringar avses skola träda i kraft vid tidpunkt som Kungl.
Maj :t senare bestämmer. Vid övergången till högertrafik skall enligt propositionen
vidare införas förbud att med fordon överskrida längsgående heldragen
gul linje på körbanan och ovillkorlig skyldighet att vid korsande möte
lämna företräde åt den som kommer från höger. Slutligen föreslås att väg
inte skall få förklaras för motorväg om den inte har två skilda körbanor.

Utskottet ansluter sig i allt väsentligt till vad departementschefen föreslår
och i propositionen anför till stöd för sina förslag. Utskottet vill dock i vissa
hänseenden understryka och ytterligare utveckla de sålunda framförda synpunkterna
ävensom, utan att syftet med reglerna avses bli förringat, föreslå
eller ifrågasätta vissa modifikationer i propositionsförslaget. Dessa avser
på sätt nedan närmare redovisas dels straffbestämmelserna vid förseelser
mot förbuden att gå mot rött ljus och skyldigheten att använda övergångsställe
och dels den ovillkorliga högerregeln. I sammanhanget vill också utskottet
framhålla, i anledning av att motioner väckts vid innevarande års
riksdag om uppskov med övergången till högertrafik, att vad utskottet anför
gäller oavsett tidpunkten för övergången.

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

Flera av de i propositionen föreslagna reglerna är kategoriskt utformade
och kommer säkerligen för mången att förefalla onödigt hårda. Framför allt
torde detta gälla bestämmelsen om skyldighet att använda övergångsställe
samt högerregeln. För fordonsförarna kan de bestämmelser, som medger fotgängare
företräde vid bevakade övergångsställen, te sig besvärande och nedsättande
på trafikkapaciteten. Samma är förhållandet med förbudet att
överskrida spärrlinje. Med hänsyn till de risker som är förenade med själva
övergången till högertrafik föreligger dock enligt utskottets mening vägande
skäl att i princip nu införa även dessa regler. Erfarenheten torde emellertid
få utvisa om de även är erforderliga sedan högertrafiken pågått under en tid.
En omprövning av dessa och andra liknande frågor kan sålunda bli aktuell.

Övergången till högertrafik torde komma att medföra särskilda anpassningssvårigheter
för de gående. Därför är det angeläget att förhållandet
mellan fordonsförare och gående regleras så att de
gående får ett bättre skydd än nu när de korsar körbana. Såsom departementschefen
framhåller bör riktlinjerna därvid vara att de gående normalt
skall använda övergångsställe och att de skall följa förekommande trafiksignaler
samt att förarna skall respektera övergångsställe. Det bör emellertid
framhållas, att samtidigt som reglerna skyddar fotgängarna i den mån som
de efterföljs ställer de, om de inte följs och olycka inträffar, vederbörande
trafikant soin brutit mot regeln i ett sämre läge från skadeståndssynpunkt.
Detta bör föranleda till tveksamhet i fråga om införande av regler, som inte
kan väntas i rimlig utsträckning bli efterföljda av allmänheten.

I fråga om fordonsförares uppträdande vid övergångsställe gäller för närvarande
att förare är skyldig att, då fordonet närmar sig obevakat, tydligt
markerat övergångsställe för gående nedbringa hastigheten så att fordonet
kan stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera.
Omkörning strax före eller på sådant övergångsställe är förbjuden.
Fordon får vidare inte stannas eller uppställas på tydligt markerat övergångsställe
eller inom ett område av tio meter före övergångsstället utan att
trafikförhållandena föranleder det. Tydlig markering anses enligt praxis
föreligga bara när i vägmärkeskungörelsen föreskrivet övergångsmärke uppsatts
vid övergångsstället eller signalanordning där är i funktion. Består
markeringen av endast målning är övergångsstället sålunda icke att anse
som tydligt markerat.

I propositionen föreslås nu att begreppet övergångsställe definieras
som sådan genom målning eller på annat sätt markerad del av körbana
som är avsedd att användas av gående för att korsa körbanan. Dessutom
föreslås att övergångsställe skall anses vara bevakat om trafiken regleras
med trafiksignaler eller av polisman och i annat fall obevakat. Som en
konsekvens av dessa förslag föreslås också att orden »tydligt markerat» utgår
i de ovan två sist nämnda bestämmelser vilka i princip avses skola bibehållas.
Mot den föreslagna definitionen av »övergångsställe» riktas kritik

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

i motionerna I: 595 och II: 725. Däri framhålls att det inte är tillräckligt att
obevakade övergångsställen i något fall markeras enbart genom målning,
eftersom de flesta körbanor under en stor del av året är belagda med snö
och is. I motionerna föreslås därför att med övergångsställe skall avses sådan
genom målning jämte signalanordning eller vägmärke markerad del av
körbana, som är avsedd att användas av gående för att korsa körbanan.

Såsom påpekats vid remissbehandlingen förekommer varken i de övriga
nordiska länderna eller i Cemtreglerna krav på att övergångsställe skall vara
markerat med vägmärke eller fungerande signalanordning för att bestämmelser
som reglerar fordonsförarnas uppträdande vid övergångsställe skall
gälla. Genom att markeringen på körbanan blir den omständighet som avgör
om ett övergångsställe finns i trafikreglernas mening ernås också den
förenklingen att förare och gående i rättsligt hänseende bara har att skilja
mellan två typer av övergångsställen, de bevakade och de obevakade. De
gåendes säkerhet blir sålunda inte beroende av en tolkning om övergångsstället
varit tydligt markerat eller inte. På grund härav anser sig utskottet
ej ha anledning till erinran mot den föreslagna bestämmelsen och någon
riksdagens åtgärd i anledning av de förevarande motionerna synes ej påkallad.
Utskottet vill dock i sammanhanget understryka vikten från trafiksäkerhetssynpunkt
av att övergångsmärken sätts upp i större utsträckning
än vad som för närvarande är fallet. Vägledande torde därvid kunna vara
de principer som Nordisk vägtrafikkommitté i sitt betänkande om vägmärken
rekommenderat, nämligen att alla övergångsställen skall utmärkas med
vägmärken utom sådana som är belägna i direkt anslutning till gatukorsning,
där vägmärke bör uppsättas endast om det är påkallat från trafiksäkerhetssynpunkt.

Vad beträffar fordonsförares särskilda förpliktelser
vid övergångsställe har i departementsförslaget bestämmelser härom
givits i 48 a §. Dessa innebär till en början att förare av fordon skall
hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet när fordonet
nalkas övergångsställe. Enligt motionerna 1: 595 och II: 725 måste den
nuvarande bestämmelsen i 46 § 1 mom. tredje stycket vara att från trafiksäkerhetssynpunkt
föredra framför den föreslagna. Som skäl härför anförs
att genom den nu gällande regeln av innebörd att fordonet skall kunna
stannas framför obevakat övergångsställe för att lämna gående tillfälle att
passera har förare ålagts en skyldighet av mera objektiv och därför trafiksäkrare
karaktär än den föreslagna. I samma motioner begärs också ändring
av andra stycket i 48 a §. Enligt detta författningsrum åläggs förare att lämna
företräde åt gående som korsar eller står i begrepp att korsa körbanan
på bevakat övergångsställe i enlighet med anvisning genom trafiksignal eller
av polisman. Det föreslagna uttrycket »står i begrepp att korsa» måste enligt
motionärerna ge anledning till allför subjektiva ställningstaganden från bilisternas
sida. Bestämmelsen i denna del föreslås få det innehållet att vid

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

bevakat övergångsställe förare skall lämna företräde åt gående, som i enlighet
med anvisning genom trafiksignal eller av polisman börjat korsa körbanan
å övergångsstället. Slutligen hemställer motionärerna att den föreslagna
bestämmelsen om att förare skall stanna för att låta gående passera på obevakat
övergångsställe, om det är nödvändigt för att undvika fara eller
olägenhet för den gående, utgår. Anledningen härtill förmenas vara att också
den bestämmelsen ger för stort utrymme åt förarens eget bedömande av
trafiksituationen.

Enligt utskottets mening synes de i 48 a § föreslagna bestämmelserna,
som i huvudsak överensstämmer med Cemtreglerna, med hänsyn till de risker
som uppenbarligen är förenade med omläggningen till högertrafik vara
i tillbörlig grad ägnade att tillgodose såväl de gåendes säkerhet vid övergångsställena
som kravet på framkomlighet för fordonen. Väl har vid obevakade
övergångsställen till följd av sistnämnda förhållanden de gående
inte fått samma rätt till företräde som vid de bevakade. Förarna har emellertid
ålagts att kora så att de inte vållar fara eller olägenhet för de gående
och att stanna om det är nödvändigt för att uppfylla dessa krav. De principer
som uppbär 46 § 1 mom. tredje stycket synes på så sätt få anses i allt
väsentligt ha, i förening med regeln i 48 a § första stycket, fått sin motsvarighet
i den nya paragrafen. Det bör emellertid framhållas att skyldigheten
att lämna företräde icke bör fattas så bokstavligt, att det skulle vara förbjudet
för en motorfordonsförare att passera övergångsstället före en fotgängare
om detta kan ske utan att nämnvärt hindra fotgängarens passage.
Vad i motionerna i övrigt föreslås för att eliminera subjektiva ställningstaganden
från bilförarnas sida är i och för sig beaktansvärt, men förslagen
synes icke på bättre sätt än propositionsförslagen lösa de därmed sammanhängande
problemen. Utskottet tillstyrker på grund av det anförda propositionsförslaget
i vad gäller fordonsförares i 48 a § angivna förpliktelser vid
övergångsställe och avstyrker motionerna i motsvarande delar.

I fråga om reglerna om fotgängares passerande av körbana
föreslås vissa skärpningar. Sålunda framläggs förslag om ovillkorligt
förbud att gå mot rott sken och om ovillkorlig skyldighet att använda
övergångsställe, om sådant finns i närheten. Förseelse mot bestämmelserna
avses kunna medföra straffpåföljd. Vidare föreslås, i nära anknytning till
gällande regel härom, att gående skall korsa körbana vinkelrätt och, om
vägkorsning finns i närheten, i anslutning till denna. Någon särskild straffsanktion
i sistnämnda hänseende anses dock ej heller i fortsättningen vara
erforderlig.

Vad först gäller bestämmelsen om skyldighet att använda övergångsställe
så anser motionärerna i motionerna I: 595 och II: 725 att det i lagtexten införda
uttrycket »i närheten» måste bli föremål för subjektiva bedömningar.
Flera remissmyndigheter har också ansett begreppet vara alltför vagt och
svårtolkat i sammanhanget. Såsom departementschefen anfört torde dock

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

29

på något sätt böra anges var övergångsstället skall finnas i förhållande till
den gående och det torde inte vara lämpligt att fastställa ett i siffror angivet
avstånd. Därför har i propositionen valts det något tänjbara begreppet »i
närheten». Den som befinner sig omedelbart intill ett övergångsställe eller
så nära det att han inte behöver ta någon längre omväg bör enligt propositionen
anses befinna sig i närheten av övergångsstället. Härigenom lämnas
åt de gående att själva avgöra om övergångsstället är i närheten eller ej med
påföljd att regeln kommer att bli föremål för varierande tolkning. Vid sådant
förhållande torde det få förutsättas att polisen ingriper med varsamhet
och vid behov utnyttjar möjligheten till rapporteftergift. I varje fall bör det
i departementspromemorian intagna uttalandet att regeln skulle innebära
att gående i tätbebyggelse endast i undantagsfall skulle bli berättigad att
korsa körbana mellan två övergångsställen knappast böra bli normgivande.
Om fråga angående förseelse i detta avseende dras inför domstol torde
också domstolen få bedöma förseelsen efter omständigheterna i det särskilda
fallet. Framför allt i städerna torde dock en praxis relativt snart utbilda
sig. Vad beträffar motionärernas förslag så innebär detta också, att det
nuvarande icke straffsanktionerade påbudet att passera körbana på övergångsställe,
där sådant finns, bibehålls. Enligt utskottets mening är det
emellertid med hänsyn till det föreslagna förbudet att gå mot rött sken nödvändigt
att stadga straff för den som passerar körbana i närheten av övergångsställe.
På grund av det anförda tillstyrker utskottet, med avstyrkande
av förevarande motionsyrkanden, propositionsförslaget i denna del. I sammanhanget
bör emellertid även beaktas vad nedan anförs om utformningen
av ansvarsbestämmelserna.

Det i departementspromemorian framlagda och av departementschefen
sedermera godtagna förslaget om att förseelse mot skyldigheten
att använda övergångsställe straffbeläggs oberoende
av oaktsamhet avstyrktes under remissbehandlingen av ett flertal remissinstanser.
Även i motionerna I: 589 och II: 730 anses vid gles trafik tilllämpningen
av denna föreskrift liksom av den straffsanktionerade bestämmelsen
om att gå mot rott sken kunna medföra alltför drastiska
ingrepp.

Enligt utskottets mening är det självfallet av vikt att de svenska bestämmelserna
på trafiksäkerhetens område avfattas i så nära överensstämmelse
som möjligt med de internationella. De av departementschefen i nu förevarande
avseenden framlagda förslagen om skyldighet att använda övergångsställe
och förbud att gå mot rött sken har också sin motsvarighet i Cemtreglerna.
Det är emellertid också av vikt att lagreglerna så utformas att de
i praktiken efterlevs och att respekten, inte minst i fråga om förbudet att
gå mot rött sken, kan upprätthållas. För tillgodoseende av de sistnämnda
synpunkterna torde, utan att man gör avsteg från nyssnämnda internationella
regler, kunna ifrågasättas om icke de i propositionen föreslagna an -

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

svarsbestämmelserna bör modifieras på så sätt att ansvarsfrihet skall kunna
komma i fråga då förseelsen med hänsyn till de särskilda trafikförhållandena
är av ringa beskaffenhet. Närmast avses härmed sådana i motionerna
I: 589 och II: 730 angivna fall då någon passerat gata i närheten av övergångsstället
eller gått mot rött sken fastän något motorfordon inte funnits
inom synhåll, t. ex. nattetid eller mitt på dagen i fridfulla bostadsområden.
I sammanhanget vill utskottet i likhet med departementschefen och flera
remissinstanser understryka vikten av att signalgivningen utformas med
större hänsyn till gångtrafikanterna.

De ovan berörda reglerna om fordonsförarnas uppträdande vid övergångsställe,
förbud för gående att gå mot rött sken och skärpt skyldighet att
använda övergångsställe är av särskild betydelse för trafiksäkerheten i samband
med övergången till högertrafik. Dessa regler måste därför träda
i kraft i sådan tid att inlärningstiden blir tillräcklig och att reglerna kan
beräknas få en klart positiv effekt på trafiksäkerheten vid övergången. Såsom
departementschefen framhåller torde det dock icke vara möjligt att
med gällande handläggningsformer effektivt beivra det säkerligen stora antal
överträdelser som är att vänta, särskilt under den första tiden efter
ikraftträdandet av de nya reglerna. Inom justitiedepartementet är emellertid
frågan om förenklade former vid handläggningen av vissa trafikmål föremål
för överväganden. Detta arbete beräknas leda till att dessa förenklade
handläggningsformer bör kunna komma i tillämpning den 1 januari 1967.
I motionerna I: 587 och II: 728 samt II: 736 anses dock de trafikregler varom
här är fråga böra träda i kraft tidigare än vid denna tidpunkt. I förstnämnda
motionspar framhålls önskvärdheten att reglerna börjar tillämpas
ett år före övergången och i motionen II: 736 senast den 1 juli 1966. Enligt
utskottets mening är det önskvärt att bestämmelserna träder i kraft så snart
som det är praktiskt möjligt. Något visst datum synes dock icke lämpligen
böra angivas, utan det torde med hänsyn till den pågående översynen av
handläggningsformerna vara ändamålsenligt att låta ändringarna träda i
kraft den dag Kungl. Maj:t senare bestämmer.

I fråga om de bestämmelser som avses skola träda i kraft vid övergången
till högertrafik har motioner väckts såvitt avser bestämmelserna om förbud
att med fordon överskrida längsgående heldragen gul linje på körbanan,
s. k. spärrlinje, och ovillkorlig skyldighet att vid kommande möte lämna
företräde åt den som kommer från höger.

Vad gäller spärrlinjerna synes, såsom departementschefen framhåller,
ovillkorligt förbud att överskrida spärrlinje vara av värde från trafiksäkerhetssynpunkt
vid övergången till högertrafik. Den föreslagna regeln
överensstämmer också väl med motsvarande bestämmelse i Cemtreglerna.
I likhet med departementschefen anser utskottet dock att ett förbud
att överskrida spärrlinje förutsätter en genomgripande översyn av principerna
för uppmätning och målning av linjerna. Utskottet vill understryka

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

31

vikten av att en sådan linje för framkomlighetens skull, särskilt med tanke
på omkörning av traktorer, jordbruksredskap och andra långsaintgående
fordon, inte görs längre än vad som är motiverat från trafiksäkerhetssynpunkt.
Vidare förutsätter utskottet att de nuvarande streckade linjerna med
uppgift att, på andra håll än där spärrlinjer finns, endast markera vägmitt
bibehålies på därför lämpliga sträckor. Från språklig synpunkt synes vidare
begreppet »spärrlinje» mindre väl valt, då linjen ju får brytas om en
streckad gul linje finns till höger om spärrlinjen. Om möjligt torde därför
på sätt yrkas i motionerna I: 589 och II: 730 begreppet »spärrlinje» — om
detta över huvud taget behöver införas i författningstexten — förbehållas sådana
linjer, som icke får överskridas. I samma motioner har också hemställts
att förbudet mot överskridande av denna linje till sin innebörd närmare
preciseras. Utskottet vill härutinnan anföra följande. I händelse av
domstolsprocess i frågan om linjen överskridits kommer spåren från fordonshjulen
i regel att vara av avgörande betydelse. Det är därför av vikt att
motiven till bestämmelsen är så pass entydiga att man direkt med ledning
av spåren kan avgöra om en förseelse ägt rum. Då i propositionen detta icke
närmare utvecklats vill utskottet framhålla att enligt dess mening den föreslagna
regeln innebär, att ansvar kan utkrävas endast om hjulet helt eller
åtminstone till väsentlig del överskridit linjen.

Med dessa ställningstaganden som utgångspunkt finner utskottet icke
skäl tillstyrka bifall till motionerna I: 595 och II: 725 i vad däri yrkas att
fordon inte får utan synnerliga skäl med någon del av fordonet eller dess
last föras till vänster om spärrlinjen. I sammanhanget vill utskottet dock
påpeka att det självfallet kan medföra ansvar att vid möte föra fordonets
utskjutande delar över mittlinjen om därigenom uppkommer fara i trafikhänseende.

Enligt motionerna 1: 595 och II: 725 bör det föreslagna förbudet mot
f i 1 b y t e inte göras ovillkorligt. Bestämmelsen föreslås få det innehållet
att, om särskild filmarkering finns, förare får byta fil eller föra fordonet
så att det överskrider filmarkeringen endast om detta kan ske utan fara
för övrig trafik. Enligt utskottets mening kan förbud mot filbyte vara av
visst värde från trafiksäkerhetssynpunkt. För att bestämmelsen dock inte
skall bli för betungande för bilisterna får dessa filmarkeringar icke utföras
på längre sträckor än som oundgängligen erfordras. I sammanhanget torde
också böra framhållas alt förekomsten av hinder på filmarkerad sträcka,
exempelvis felparkerad bil, givetvis berättigar fordonsförare att med tillbörlig
aktsamhet överskrida filmarkeringen. Vidare må erinras om att i fall
då uppenbarligen ingen fara föreligger för trafiken polisen har viss möjlighet
till rapporteftergift. På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall
till motionerna i denna del.

Mot den föreslagna ovillkorliga regeln om skyldighet att lämna för eträde
åt fordon som ko m me r från häger har i motionerna

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

1:595 och II: 725 framförts erinringar. Motionärerna framhåller att regeln
kommer att innebära en hårdare och från vissa grupper även hänsynslösare
körning från de »förkörsberättigades» sida än vad nu är fallet. Skyldigheten
för de från vänster kommande att lämna fordon från höger företräde
föreslås därför bli kombinerad med en skyldighet för de sistnämnda att vid
färd in i vägkorsning iaktta särskild försiktighet till förekommande av trafikolycka.
Utskottet delar uppfattningen att icke blott den från vänster kommande
bör iaktta försiktighet vid färd in i vägkorsning, utan att försiktighet
också bör kunna krävas av den fordonsförare som har förkörsrätt. Departementschefen
har också i sistnämnda avseende framhållit att en förare
icke får åsidosätta sina skyldigheter enligt grundregeln om varsamhet i
39 § VTF och släppa all uppmärksamhet på trafik som skall lämna företräde
åt honom. Enligt utskottets mening torde dock denna av både departementschefen
och motionärerna omfattade grundsats böra infogas i författningstexten.
Detta kan förslagsvis ske antingen genom att den nuvarande
bestämmelsen i 48 § 2 mom. andra punkten VTF bibehålies — medan
tredje punkten utgår — eller på så sätt att, i överensstämmelse med
motsvarande Cemtregler, en allmän regel införes av innehåll att förare skall,
när fordon föres in i en vägkorsning, iaktta särskild försiktighet. Under
alla förhållanden är det dock enligt utskottets mening uppenbart, att då en
olycka inträffar i vägkorsning och blir föremål för domstolsprövning, högerregeln
aldrig kan bli ensam avgörande för skuldfrågans bedömning utan
att alla i fallet föreliggande omständigheter måste beaktas. Mot utformningen
i övrigt av högerregeln har utskottet ingen erinran.

För att icke högerregeln skall verka hämmande på trafiken blir det nödvändigt
att vidta vissa åtgärder. Enligt departementschefen torde det få avgöras
från fall till fall om detta skall ske genom att den korsande trafiken
genom vägmärke åläggs att lämna företräde åt trafiken på större väg eller
gata eller om den dessutom skall ha stoppskyldighet, eventuellt genom att
den större vägen eller gatan förklaras för huvudled. Utskottet vill understryka
vikten av att dessa frågor löses med stor omsorg så att trafiken löper
så smidigt som möjligt. För att vägmärken av innebörd att sätta högerregeln
ur kraft skall författningsenligt kunna uppsättas ifrågasätter emellertid utskottet
om icke en komplettering erfordras av 61 § 1 mom. VTF. En sådan
lokal trafikföreskrift, varom här sålunda blir fråga och som upphäver en
bestämmelse i VTF, torde nämligen icke kunna utfärdas om det inte finns
författningsstöd härför. Lämpligen synes länsstyrelse, som äger utfärda
föreskrifter rörande huvudled, i så fall böra tillerkännas ifrågavarande befogenhet.
Som en konsekvens av det anförda torde också 48 § förses med
en hänvisning till 61 § om myndighets befogenhet att göra undantag i nu
förevarande hänseende.

Vad i motionerna I: 595 och II: 725 föreslagits i redaktionellt hänseende

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966 33

i fråga om 4 7 § 2 mom. och 60 § 1 mom. tredje stycket föranleder
icke utskottet att föreslå ändring av författningstexten.

Mot de delar i övrigt av propositionen, som icke här ovan behandlats,
har utskottet intet att erinra.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av dels propositionen nr
180 år 1965 med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
och dels motionerna I: 589 och II: 730 samt I: 595 och
II: 725, det sistnämnda motionsparet såvitt gäller 48 § 2
mom., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening
giva till känna vad utskottet ovan anfört;

B. att följande motioner, nämligen

1. I: 587 och II: 728,

2. I: 595 och II: 725 samt

3. 11:736

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*,
Svante Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson och Herbert
Larsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Nyberg,
Grebäck, Hedin, Sundelin*, fru Ekroth och herr From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

Reservation

av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin, som ansett

I. att det avsnitt av utskottets utlåtande, som börjar på s. 25 med orden
»Utskottet ansluter» och slutar med »ovillkorliga högerregeln», bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill i vissa hänseenden understryka och ytterligare utveckla
de synpunkter som departementschefen anfört som bakgrund för sina förslag
samt föreslå vissa modifikationer i propositionsförslaget i anledning av
yrkandena i motionerna I: 589 och II: 730 samt I: 595 och II: 725.

II. att det avsnitt av utlåtandet, som behandlar i8 a § i propositionsförslaget
och som börjar på s. 28 med orden »Enligt utskottets mening» och
slutar med »motsvarande delar», bort ha följande lydelse:

Utskottet som anser att de i propositionen föreslagna bestämmelserna
lämnar alltför stort utrymme åt förares eget bedömande tillstyrker ändringsförslagen
i motionerna i denna del och avstyrker propositionen i motsvarande
delar.

III. att det avsnitt av utlåtandet, som behandlar 60 § 1 mom. andra och
tredje styckena i propositionsförslaget och som börjar med orden »Såsom
departementschefen» å s. 28 och slutar med orden »utbilda sig», bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning och tillstyrker därför förslaget
om oförändrad lydelse av de nuvarande stadgandena i 60 § 1 mom. d)
dock att orden »särskilt markerat» och »för gående» utgår. Propositionsförslaget
avstyrkes i motsvarande delar;

och att det avsnitt av utlåtandet, som börjar med »Vad i motionerna» på
s. 32 och slutar med »författningstexten», bort ha följande lydelse:

Vad i motionerna I: 595 och II: 725 föreslagits i redaktionellt hänseende
i fråga om 47 § 2 mom. föranleder icke utskottet att föreslå ändring av författningstexten.

IV. att det avsnitt av utlåtandet, som bl.a. behandlar frågan om straffsanktion
vid förseelse mot skyldigheten att använda övergångsställe och
som börjar med orden »Vad beträffar» på s. 29 och slutar med orden »till
gångtrafikanterna», bort ha följande lydelse:

Vad beträffar motionärernas förslag så innebär detta att det nuvarande
icke straffsanktionerade påbudet att passera körbana på övergångsställe,
där sådant finns, bibehålls. I likhet med motionärerna anser utskottet att
någon straffsanktion inte heller i fortsättningen bör finnas i detta avseende.

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1966

Enligt utskottets mening är det självfallet av vikt att de svenska bestämmelserna
på trafiksäkerhetens område avfattas i så nära överensstämmelse
som möjligt med de internationella. De av departementschefen i nu förevarande
avseenden framlagda förslagen om förbud att gå mot rött ljus har
också sin motsvarighet i Cemtreglerna. Det är emellertid också av vikt att
lagreglerna så utformas att de i praktiken efterlevs och att respekten, inte
minst i fråga om förbudet att gå mot rött ljus, kan upprätthållas. För tillgodoseende
av dessa synpunkter torde, utan att man gör avsteg från nyssnämnda
internationella regler, kunna ifrågasättas om icke den i propositionen
föreslagna ansvarsbestämmelsen bör modifieras på så sätt att ansvarsfrihet
skall kunna komma i fråga då förseelsen med hänsyn till de
särskilda trafikförhållandena är av ringa beskaffenhet. Närmast avses härmed
sådant i motionerna I: 589 och II: 730 angivet fall då någon gått mot
rött ljus fastän något motorfordon inte funnits inom synhåll, t. ex. nattetid
eller mitt på dagen i fridfulla bostadsområden. I sammanhanget vill utskottet
i likhet med departementschefen och flera remissinstanser understryka
vikten av att signalgivningen utformas med större hänsyn till gångtrafikanterna.

V. att utskottet bort hemställa:

A. att riksdagen i anledning av dels propositionen nr 180
år 1965 med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
och dels motionerna I: 589 och II: 730 samt I: 595 och II:
725, det sistnämnda motionsparet såvitt gäller 48 § 2 mom.,
48 a § samt 60 § 1 mom. andra och tredje styckena i propositionsförslaget
ävensom frågan om straffsanktion vid
förseelse mot skyldigheten att använda övergångsställe,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till
känna vad utskottet ovan anfört;

B. att följande motioner, nämligen

1. I: 587 och II: 728,

2. I: 595 och II: 725 samt

3. II: 736

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

MARCUS BOKTR. STHLM l%6 660032