Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1966
1
Nr 41
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m.m., jämte i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 11 mars 1966 dagtecknad proposition, nr 59, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring,
2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående
införande av lagen om allmän försäkring,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Propositionen har hänvisats till statsutskottet, såvitt avsåg anvisande av
anslag, och i övrigt till lagutskott.
I samband med propositionen behandlar utskottet följande i ämnet väckta
motioner, nämligen
A. vid riksdagens början väckta motioner:
1) de likalydande motionerna nr 221 i första kammaren av herrar
Dahlén och Nyman samt nr 292 i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.,
2) de likalydande motionerna nr 322 i första kammaren av fröken Mattson
samt nr 390 i andra kammaren av fru Lindberg och fru Svensson,
3) de likalydande motionerna nr 577 i första kammaren av herr Larsson,
Lars, m. fl. och nr 712 i andra kammaren av fru Skantz m. fl.;
B. i anledning av propositionen väckta motioner:
4) de likalydande motionerna nr 668 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner samt nr 820 i andra kammaren av herr Jansson m. fl.,
5) de likalydande motionerna nr 669 i första kammaren av herr Jacobsson,
Per, m. fl. och nr 822 av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
6) de likalydande motionerna nr 670 i första kammaren av fru Olsson,
Elvy, och herr Svanström samt nr 821 i andra kammaren av herrar Johansson
i Skärstad och Svensson i Vä,
7) de likalydande motionerna nr 671 i första kammaren av herr Sören1
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr M
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
son m. fl. samt nr 823 i andra kammaren av herrar Neländer och Keijer,
ävensom
8) motionen nr 824 i andra kammaren av fru Ryding m. fl.
Motionerna under 4) och 8) har, såvitt angår anvisande av anslag, hänvisats
till statsutskottet och i övrigt till lagutskott. Övriga motioner har i sin
helhet hänvisats till lagutskott.
Motionen under 1) behandlas i detta sammanhang endast såvitt angår
sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
3
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, dels att 14 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 om allmän
försäkring skall upphöra att gälla, dels att 9 kap. 2 och 3 §§, 11 kap. 7
§,12 kap. 1 § och 15 kap. 3 § nämnda lag1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Till ålderspension
Ändå att så ej följer av första stycket
utgår invaliditetstillägg till förtidspension,
som avses i 7 kap. 2 §
andra eller tredje stycket, därest den
försäkrade utför förvärvsarbete men
på grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion är i behov av
avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller får vidkännas betydande
merutgifter för färdmedel eller
andra hjälpmedel för att kunna utföra
arbetet.
Invaliditetstillägg tillkommer
Invaliditetstillägg utgör---
års ålder.
Ändå att så ej följer av första stycket
utgår invaliditetstillägg till förtidspension,
som avses i 7 kap. 2 §
andra eller tredje stycket, därest den
försäkrade utför förvärvsarbete men
på grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion är i behov av
avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller får vidkännas betydande
merutgifter för färdmedel eller
andra hjälpmedel för att kunna utföra
arbetet. Med försäkrad som utför
förvärvsarbete jämställes försäkrad
som bedriver studier, om den
försäkrade är berättigad till studiehjälp
eller studiemedel för studierna
eller endast på grund av bestämmelse
om behovsprövning utesluten från
sådan förmån. Invaliditetstillägg enligt
detta stycke må vara begränsat
till viss tid.
utom densamma.
9 kap.
2 §.
— ---—av basbeloppet.
1 Senaste lydelse av 9 kap. 2 och 3 §§ se 1964: 156.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1966
(Nuvarande lydelse)
3
Försäkrad äger för tid före den
månad då han fyller sexton år rätt
till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,
därest han
på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte
för avsevärd tid och i avsevärd omfattning
är i behov av särskild tillsyn
och vård. Sådant bidrag må vara
begränsat till viss tid.
Åtnjuter försäkrad------
Vad i 2 § tredje stycket stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande invaliditetsersättning.
Invaliditetsersättning utgör för år
räknat femtio procent av basbeloppet.
11
(Föreslagen lydelse)
§•
Försäkrad äger för tid före den
månad då han fyller sexton år rätt
till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,
därest han
på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte
för avsevärd tid och i avsevärd omfattning
är i behov av särskild tillsyn
och vård.
sextiosju år.
Invaliditetsersättning må vara begränsad
till viss tid.
Vad i 2 § tredje stycket stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande invaliditetsersättning.
Konungen må dock förordna att sådan
ersättning skall utgivas för tid
då den försäkrade vistas utom anstalten
utan att vårdas genom dess
försorg.
Invaliditetsersättning enligt första
stycket och sådan ersättning enligt
andra stycket till försäkrad, som
avses i 2 § första stycket andra
punkten, utgör för år räknat sextio
procent av basbeloppet. Invaliditetsersättning
i annat fall utgör, allt
efter hjälpbehovets omfattning eller
merutgifternas storlek, för år räknat
sextio eller trettio procent av basbeloppet.
11 kap.
7 §•
Försäkrad äger---------annat förvärvsarbete.
Anmälan som-----------dylik anmälan.
Anmälan eller------------till åtgärden.
Anmälan av försäkrad, som är
gift, är utan verkan, om icke hans
make samtycker till undantagandet.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr Al år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Är maken omyndig eller bortovarande,
ankommer det på förmyndare eller
god man att lämna samtycke. Särskilt
samtycke är ej erforderligt, om
den försäkrade är förmyndare eller
god man för sin make. Vägras samtycke,
äger riksförsäkringsverket
medgiva undantagandet, om särskilda
skäl föreligga.
12 kap.
1 §•
Rätt till tilläggspension i form av
ålderspension tillkommer försäkrad
från och med den månad,
varunder han fyller sextiosju år, under
förutsättning att pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst tre
eller, om han icke är svensk medborgare,
minst tio år.
På särskild----------
Rätt till tilläggspension i form av
ålderspension tillkommer försäkrad
från och med den månad,
varunder han fyller sextiosju år, under
förutsättning att pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst tre
år.
nämnda lagrum.
lo kap.
3
7 fråga om pension till den som
ej är svensk medborgare skall för
tid varunder han ej är bosatt i riket
vid tillämpning av 12 kap. 2 § första
och andra styckena talet trettio utbytas
mot talet fyrtiofem samt pensionsberäkningen
göras med tillämpning
av det basbelopp som gällde vid
ingången av det sista år, för vilket
pensionsgrundande inkomst beräknats
för den försäkrade. Pension må
ej på grund av vad nu sagts utgå
med högre belopp än om den pensionsberättigade
varit bosatt härstädes.
Är pensionsberättigad som i första
stycket sägs ej bosatt i riket, må
utan hans samtycke tilläggspension
Är pensionsberättigad ej bosatt i
riket, må riksförsäkringsverket med
hans samtycke utbyta tilläggspen
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
(Nuvarande lydelse)
till honom utbytas mot ett engångsbelopp,
motsvarande kapitalvärdet
av den pension vartill han är berättigad
enligt första stycket. Med
den pensionsberättigades samtycke
må utbyte ske mot lägre engångsbelopp,
dock lägst fyrtio procent av
nämnda kapitalvärde. Har utbyte ägt
rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning
på grundval av pensionspoäng,
som dessförinnan tillgodoräknats
den försäkrade. Grunderna för
beräkningen av kapitalvärde som nu
sagts fastställas av Konungen.
(Föreslagen lydelse)
sion till honom mot ett engångsbelopp,
motsvarande lägst fyrtio procent
av kapitalvärdet av den pension
vartill han är berättigad. Har utbyte
ägt rum, föreligger ej rätt till vidare
ersättning på grundval av pensionspoäng,
som dessförinnan tillgodoräknats
den försäkrade. Grunderna
för beräkningen av kapitalvärde som
nu sagts fastställas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
Beslut om invaliditetsersättning enligt äldre bestämmelser skall efter
ikraftträdandet avse ersättning med sextio procent av basbeloppet.
I fråga om anmälan enligt 11 kap. 7 § som gjorts före ikraftträdandet gäller
lagrummet i dess äldre lydelse.
Andra lagutskottets utlåtande nr 4/ år 1966
7
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande
av lagen om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 25 maj 1962 angående införande
av lagen om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse)
11
För tiden intill utgången av juni
1968 skall, såframt ej Konungen
med riksdagen annorlunda förordnar,
i stället för bestämmelserna i
6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 §
och 8 kap. 4 § första stycket lagen
om allmän försäkring gälla att folkpension
i form av ålderspension, hel
förtidspension eller änkepension
skall för år räknat utgöra tretusenetthundra
kronor eller, där den försäkrade
är gift och hans make åtnjuter
folkpension i form av ålderspension
eller förtidspension eller
äger rätt till pension enligt 6 kap.
1 § första stycket nämnda lag samt
fall som nedan i tredje eller fjärde
stycket sägs ej är för handen, tvåtusen
fyrahundraf em kronor.
(Föreslagen lydelse)
§•
För tiden intill utgången av juni
1968 skall, såframt ej Konungen
med riksdagen annorlunda förordnar,
i stället för bestämmelserna i
6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 §
och 8 kap. 4 § första stycket lagen
om allmän försäkring gälla att folkpension
i form av ålderspension, hel
förtidspension eller änkepension
skall för år räknat utgöra tretusentvåhundrasjuttio
kronor eller, där
den försäkrade är gift och hans
make åtnjuter folkpension i form
av ålderspension eller förtidspension
eller äger rätt till pension enligt 6
kap. 1 § första stycket nämnda lag
samt fall som nedan i tredje eller
fjärde stycket sägs ej är för handen,
tvåtusenfemhundratrettiofem kronor.
De i----—---- -— av tre.
Åtnjuter den---------nämnda lag.
Åtnjuta makar-----—---allmän försäkring.
1 Senaste lydelse av 11 § se 1965:145.
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1966
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
För den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension
och vars pension jämlikt 18 § andra stycket lagen angående införande
av lagen om allmän försäkring utgår med högre belopp än som
skolat utgivas med tillämpning av 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring,
skall pensionen höjas med belopp motsvarande den pensionsförhöjning som
föranledes av ändringen i 11 §.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag om den lagändring som erfordras för
genomförande av standardhöjningen av folkpensionerna i enlighet med förslag
i statsverkspropositionen. Med 20 indextillägg blir det årliga pensionsbeloppet
fr. o. m. juli 1966 — bortsett från kommunalt bostadstillägg —
för en ensam pensionär 4 500 kr. och för två pensionsberättigade makar tillhopa
7 020 kr.
I propositionen föreslås förbättrade förmåner för handikappade.
Invaliditetsersättningen, inberäknat vårdbidraget till svårt handikappade
bara, höjs enligt förslaget från 50 till 60 % av basbeloppet, eller med
nu gällande basbelopp från 2 650 till 3 180 kr., allt för år räknat. Dessutom
föreslås att invaliditetsersättning skall kunna utgå med 30 % av basbeloppet
eller med 1 590 kr. för år räknat till förvärvsarbetande handikappade, som
har mindre omfattande hjälpbehov eller lägre merutgifter än som krävs
för hel invaliditetsersättning. Invaliditetsersättning till den som blivit blind
före 63 års ålder skall liksom vårdbidraget alltid utgå med 60 % av basbeloppet.
Anstaltsvårdade barn föreslås kunna få vårdbidrag då de under längre
tid vistas i sina hem.
Studier skall enligt förslaget jämställas med förvärvsarbete i fråga om
rätten till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning, så att en svårt handikappad,
som ägnar sig åt studier eller annan utbildning, skall kunna få
dessa förmåner i samma utsträckning som en förvärvsarbetande. För att
studier skall berättiga till invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning krävs
att den handikappade har rätt till studiehjälp eller studiemedel för studierna
eller att han är utesluten från sådan förmån endast på grund av
bestämmelse om behovspx-övning.
Enligt förslag i propositionen slopas i huvudsak de regler inom tilläggspensioneringen,
som är strängare för utlänningar än för svenska medborgare.
De regler som ger svenska medborgare, födda något av åren 1896—
1923, en särskilt förmånlig ställning bibehålls dock.
Propositionen innehåller vidare förslag om att det skall fordras makes
samtycke för att en anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen
skall bli giltig.
Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1966
9
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1966/67 till folkpensioner
beviljar ett förslagsanslag av 4 880 milj. kr.
De föreslagna lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1966.
Av propositionens innehåll redovisas här endast vad föredragande departementschefen,
statsrådet Aspling, anfört. Beträffande övriga delar av
propositionen hänvisas till denna.
Motionsyrkandena
I motionerna 1: 221 och II: 292 har, såvitt nu är i fråga, yrkats, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att förslag skyndsammast
framläggs för riksdagen innebärande ett slopande av mantalsskrivningskrav
eller andra spärrar för utlänningars snara inordnande i vårt socialförsäkringssystem»
.
I motionerna I: 322 och II: 390 har yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring i lagen om allmän försäkring
att kravet på mantalsskrivning för utlännings rätt till tillhörighet i försäkringen
ändras till krav om kyrkoskrivning».
I motionerna I: 577 och II: 712 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av möjligheterna att ersätta kravet
på mantalsskrivning för att icke-svenska medborgare skall få rätt att
tillhöra sjukförsäkringen med ett krav på bosättning här i riket».
I motionerna I: 668 och II: 820 har, såvitt nu är i fråga, yrkats, »att riksdagen
måtte antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) om införande av
lagen om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 25 maj 1962 angående införande
av lagen om allmän försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
11 §•
För tiden intill utgången av juni
1968 skall, såframt ej Konungen
med riksdagen annorlunda förordnar,
i stället för bestämmelserna i
För tiden intill utgången av juni
1968 skall, såframt ej Konungen
med riksdagen annorlunda förordnar,
i stället för bestämmelserna i
10
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 § 6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 §
och 8 kap. 4 § första stycket lagen och 8 kap. 4 § första stycket lagen
om allmän försäkring gälla att folk- om allmän försäkring gälla att folkpension
i form av ålderspension, hel pension i form av ålderspension, hel
förtidspension eller änkepension förtidspension eller änkepension
skall för år räknat utgöra tretusen- skall för år räknat utgöra tretusen
etthundra
kronor eller, där den för- fyrahundrafyrtio kronor eller, där
säkrade är gift och hans make åt- den försäkrade är gift och hans
njuter folkpension i form av ålders- make åtnjuter folkpension i form av
pension eller förtidspension eller ålderspension eller förtidspension
äger rätt till pension enligt 6 kap. eller äger rätt till pension enligt
1 § första stycket nämnda lag samt 6 kap. 1 § första stycket nämnda lag
fall som nedan i tredje eller fjärde samt fall som nedan i tredje eller
stycket sägs ej är för handen, två- fjärde stycket sägs ej är för handen,
tusenfyrahundrafem kronor. tvåtusensexhundrasextiofem kronor.
De i---------av tre.
Åtnjuter den — ----— —---nämnda lag.
Åtnjuta makar----------allmän försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
För den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension
och vars pension jämlikt 18 § andra stycket lagen angående införande
av lagen om allmän försäkring utgår med högre belopp än som skolat
utgivas med tillämpning av 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring, skall
pensionen höjas med belopp motsvarande den pensionsförhöjning som föranledes
av ändringen i 11 §.»
I motionerna I: 669 och 11: 822 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 59 måtte
1. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad i motionen anförs beträffande
tidskravet för vårdbidrag åt anstaltsvårdade barn vid vistelse i
hemmet;
2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning om möjligheterna
för utlänning att redan i och med bosättning i riket omfattas av
tilläggspensioneringen;
3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om Kungl. Maj :ts medverkan
att i Nordiska rådet aktualisera frågan om tilläggspension för arbetstagare
i gränstrakterna.»
I motionerna I: 670 och II: 821 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 59 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala sig för att
vårdbidrag för anstaltsvårdade barn skall utgå då barnet vårdas i hemmet
under en sammanhängande period om minst 14 dagar».
Andra lagutskottets utlåtande nr bl år 1966
11
I motionerna 1:671 och 11:823 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 59 måtte
1. besluta att invaliditetsersättning och invaliditetstillägg skall kunna
utgå även till försäkrade som är döva på samma villkor som nu gäller för
blinda;
2. uppdraga åt vederbörande utskott att i anledning av det under punkt 1
framförda yrkandet utarbeta erforderlig lagtext.»
I motionen II: 824 har, såvitt nu är i fråga, yrkats,
I. att riksdagen »med bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition nr 59 i
vad den avser förslag till Lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, måtte antaga följande från propositionen avvikande
förslag till lydelse av 9 kap. 2 och 3 §§.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 kap.
2 §•
Till ålderspension eller förtidspension
utgår invaliditetstillägg, därest
den försäkrade är ur stånd att
reda sig själv och på grund härav
vid upprepade tillfällen dagligen är
i behov av hjälp av annan samt
hjälpbehovet uppkommit innan den
försäkrade fyllt sextiotre år. invaliditetstillägg
skall alltid utgå, därest
den försäkrade är blind och blindheten
inträtt innan den försäkrade
uppnått sextiotre års ålder.
Ändå så---utföra arbetet.
Invaliditetstillägg tillkommer---
Invaliditetstillägg utgör för år
räknat trettio procent av basbeloppet.
Till ålderspensionen eller förtidspensionen
utgår invaliditetstillägg,
därest den försäkrade är ur stånd
att reda sig själv och på grund härav
vid upprepade tillfällen dagligen
är i behov av hjälp av annan samt
hjälpbehovet uppkommit innan den
försäkrade fyllt sextiosju år. Invaliditetstillägg
skall alltid utgå därest
den försäkrade är blind eller döv
och blindheten respektive dövheten
inträtt innan den försäkrade uppnått
sextiosju års ålder.
Ändå att så---till viss tid.
(Enligt propositionens förslag.)
— — —- — utom densamma.
Invaliditetstillägg utgör, allt efter
hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas
storlek, för år räknat
sextio eller trettio procent av basbeloppet.
3 §■
Försäkrad äger för tid--— och Försäkrad äger för tid —
vård. tillsyn och vård.
Åtnjuter försäkring — —■ — •—- -—• — sextiosju år.
12
Andra lagutskottets
(Nuvarande lydelse)
Vad i 2 § tredje stycket stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande invaliditetsersättning.
Invaliditetsersättning utgör för år
räknat femtio procent av basbeloppet.
utlåtande nr M år 1966
(Föreslagen lydelse)
Invaliditetsersättning må vara begränsad
till viss tid.
Vad i 2 § tredje stycket stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande invaliditetsersättning.
Konungen må dock förordna att sådan
ersättning skall utgivas för tid
då den försäkrade vistas utom anstalten
utan att vårdas genom dess
försorg.
Invaliditetsersättning enligt första
stycket och sådan ersättning enligt
i andra stycket till försäkrad, som
avses i 2 § första stycket andra
punkten, utgör för år räknat sextio
procent av basbeloppet. Invaliditetsersättning
i annat fall utgör, allt efter
hjälpbehovets omfattning eller
merutgifternas storlek, för år räknat
sextio eller trettio procent av
basbeloppet. Har försäkrad, som avses
i andra punkten detta stycke,
särskilt stora merutgifter må allmän
försäkringskassa efter särskild prövning
till den försäkrade utgiva högre
belopp än sextio procent av basbeloppet.
II. att vårdbidrag till anstaltsvårdade barn utgår för tid som barnet
vistas utanför hemmet under minst 14 dagar med halvt månadsbelopp och
för hel månad med månadsbelopp.»
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 11:292, 11:390, 11:712, 11:820, 11:822, 1:670, 11:823 och
II: 824.
Departementschefen
Förmåner till handikappade
Departementschefen
Samhällets stöd åt de handikappade har de senare åren ökat avsevärt.
De stora reformerna på den allmänna pensioneringens område har betytt
mycket för att förbättra de handikappades ställning. Skyddet mot inkomst
-
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966 13
bortfall på grund av invaliditet har sålunda byggts ut kraftigt genom de
nya förtidspensionerna från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.
För handikappade i förvärvsarbete har invaliditetstilläggen och invaliditetsersättningarna
inneburit väsentliga bidrag till de särskilda kostnader som
en handikappad i många fall måste vidkännas för att kunna utföra sitt
förvärvsarbete. Genom vårdbidragen har familjer, som vårdar ett svårt
handikappat barn i hemmet, fått en välmotiverad kompensation för det
merarbete och de merutgifter som de har i förhållande till andra barnfamiljer.
Reformarbetet har inte varit begränsat till pensionsområdet. Ortopediska
hjälpmedel och hjälpmedel för underlättande av den dagliga livsföringen
tillhandahålls numera kostnadsfritt. För anskaffning och drift av invalidbilar
och andra invalidfordon finns olika former av ekonomiskt stöd. Utbyggnaden
av den institutionella vården har förbättrat de handikappades möjligheter
att få lämplig vård. Landstingens och primärkommunernas stöd åt
de handikappade har ökat. I fråga om skolundervisning och arbetsvärd har
också stora förbättringar skett. Statens handikappråd fyller en viktig funktion
som kontakt- och samarbetsorgan mellan myndigheter och handikapporganisationer
och mellan olika handikapporganisationer inbördes.
Trots vad som gjorts återstår åtskilligt i fråga om åtgärder för de handikappade.
Med den snabba expansion som kännetecknar detta område har
det blivit nödvändigt att få en mera samlad överblick över hela fältet. Den
nyligen tillsatta handikapputredningen har till uppgift att åstadkomma en
sådan överblick över omvårdnaden av handikappade och att lägga fram de
förslag som kan befinnas påkallade.
På pensionsområdet arbetar pensionsförsäkringskommittén, som har att
utreda flera frågor av stor betydelse för de handikappade, såsom frågan om
fortsatta folkpensionshöjningar efter år 19G8 och frågan om förtidspension
till dem som är födda invalider eller som invalidiserats i så unga år att de
inte alls eller i ringa utsträckning förvärvat rätt till tilläggspension. Kommittén
har i ett särskilt betänkande tagit upp vissa frågor om invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning. Kommittén har funnit att vissa reformer
på detta delområde av pensioneringen kan genomföras utan att ställningstagandena
till de mera grundläggande frågorna i kommitténs utredningsuppdrag
behöver avvaktas.
.lag ansluter mig till kommitténs bedömning att vissa frågor rörande de
nyssnämnda s. k. lilläggsförmånerna bör tas upp till behandling redan nu.
Kommittén har i fråga om storleken av invaliditetstil 1-lägg och invaliditetsersättning föreslagit en höj ning av invaliditetsersättningen
från 50 till 60 % av basbeloppet men inte ansett sig
böra föreslå någon höjning av invaliditetstillägget. Förslaget om böjning av
invaliditetsersättningen har genomgående godtagits av remissinstanserna.
Det innebär enligt min mening en välkommen förbättring av möjligheterna
14
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
att ge en förvärvsarbetande handikappad ersättning för de merutgifter som
hans handikapp kan förorsaka honom när han utför förvärvsarbete. Jag förordar
därför att förslaget genomförs.
Kommitténs förslag innefattar att även den form av invaliditetsersättning
som vårdbidraget utgör skall höjas till 60 % av basbeloppet. Detta förslag
har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. Jag anser det liksom
kommittén naturligt att låta höjningen av invaliditetsersättningen omfatta
även vårdbidraget.
Såsom kommittén framhållit har frågan om invaliditetstilläggets storlek
sådant samband med förtidspensionernas utformning att den inte bör tas
upp i detta sammanhang.
Kommittén har prövat frågorna om en gradering av in v alid itetstillägg
och invaliditetsersättning och föreslagit att
det införs en lägre nivå för annan invaliditetsersättning än vårdbidrag, utgörande
30 % av basbeloppet. Däremot bör enligt kommittén invaliditetstillägg
och vårdbidrag inte vara graderade utan utgå med enhetliga belopp.
När det gäller handikappade, som har merkostnader för att kunna utföra
sitt förvärvsarbete, fordras enligt praxis för invaliditetsersättning att merkostnaderna
åtminstone närmar sig det belopp med vilket invaliditetsersättning
utgår.
Den böjning av invaliditetsersättningens belopp som jag nyss förordat
skärper det tröskelproblem som redan nu finns i fråga om denna ersättning.
Införandet av halva invaliditetsersättningar kan minska tröskelproblemet.
Om invaliditetsersättning inte kan utgå därför att utgifterna betydligt
understiger beloppet av hel ersättning, blir det möjligt att ge ut halv
ersättning. Kommitténs förslag har på denna punkt fått ett genomgående
gynnsamt mottagande, och jag förordar att det genomförs. Den som blivit
blind före 63 års ålder bör alltid få det högre beloppet.
I de fall då en handikappad före höjningen av invaliditetsersättningen till
60 % uppbär sådan ersättning, bör ersättningen utan prövning av hans
hjälpbehov eller merutgifter räknas upp till den högre nivån. En bestämmelse
härom bör tas med bland övergångsbestämmelserna.
Jag delar kommitténs uppfattning att invaliditetsersättning i form av
vårdbidrag inte bör graderas och ansluter mig också till kommitténs bedömning
att det f. n. inte finns anledning till gradering av invaliditetstilläggen.
När vårdbidragen infördes år 1964 undantogs de anstaltsvårdade barnen
från rätt till sådant bidrag. Bakgrunden härtill var att vårdbidrag inte borde
utgå till dessa barn med hänsyn till att värdet av anstaltsvården såväl ekonomiskt
som eljest väl torde motsvara det stöd som bidraget var avsett
att ge för vård av handikappade barn i hemmen. Redan under riksdagsbehandlingen
av förslaget om vårdbidrag uttalades emellertid önskemål om
att det skulle kunna utgå vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn för tid då de vistas i hemmet. Det är ett naturligt önske
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
mål att underlätta för anstaltsvårdade barn att vistas i föräldrahemmet
under ferier, även om en familj, som har ett handikappat barn på anstalt
under största delen av året, härigenom får ett stöd av större ekonomiskt
värde än vad vårdbidraget utgör för en familj som vårdar ett sådant barn
i sitt hem hela året. Såsom kommittén föreslagit bör det öppnas en möjlighet
att utge vårdbidrag till anstaltsvårdade barn då de vistas utom anstalten.
En regel om vårdbidrag till anstaltsvårdade barn för tid då de vistas
i hemmet bör ges en sådan utformning att den inte blir alltför svårhanterlig
för de tillämpande myndigheterna. Kommittén har prövat olika alternativ
och stannat vid att föreslå att vårdbidrag skall utgå då barnet under en hel
kalendermånad vistas i hemmet. För barn, som vistas i hemmet under sommarferier
som i stort sett sammanfaller med grundskolans ferier, föreslås
vårdbidrag alltid utgå för juni, juli och augusti månader. Kommitténs förslag
har i regel godtagits av remissinstanserna. I några yttranden uttalas önskemål
om en uppmjukning så att bidrag kan utgå även vid vistelse i hemmet
som inte sträcker sig över en hel kalendermånad. För egen del anser
jag att kommitténs förslag innefattar en rimlig avvägning. Såsom kommittén
föreslagit bör de närmare bestämmelserna i ämnet meddelas av
Kungl. Maj :t.
Det är enligt min mening angeläget att svårt handikappade studerande,
som inte har pension, skall kunna få ersättning när de på grund av sitt
handikapp har behov av avsevärd hjälp av annan person eller betydande
merutgifter för att kunna bedriva studierna. Kommittén har valt mellan
ett generellt vårdbidrag efter 16 år och invaliditetsersättning
vid studier, när det gällt att finna en lämplig form för ersättning till
dessa studerande. Kommittén har stannat för det förra alternativet och förordat
att åldersgränsen för vårdbidrag höjs från 16 till 21 år. Enligt förslaget
skall vårdbidrag dock inte kunna utgå till den som åtnjuter förtidspension.
Kommittén har ansett att det skulle vara förenat med vissa olägenheter
att knyta rätten till invaliditetsersättning till ett studierekvisit. Enligt kommittén
skulle det sålunda vara svårt att i olika hänseenden avgränsa vilka
studier som skulle berättiga till invaliditetsersättning. Kommittén har sett
det som en fördel, om rätten till vårdbidrag inte upphörde vid 16 års ålder,
därför att den försäkrade i så fall skulle ha mindre anledning att vid denna
ålder aktualisera frågan om förtidspension. Härigenom skulle man delvis
komma ifrån de nuvarande svårigheterna att bedöma nedsättningen av
arbetsförmågan för handikappade som studerar.
Förslaget att höja åldersgränsen för vårdbidraget har i regel godtagits av
remissinstanserna. Kritiska synpunkter har anförts av riksförsäkringsverket,
som tidigare fört fram tanken på att jämställa studier med förvärvsarbete
i fråga om rätten till invaliditetsersättning. Verket anser att kommittén
överdrivit svårigheterna att avgränsa studierekvisitet. Vidare är det enligt
verkets mening en brist i förslaget att studier, som pågår efter 21 års ålder,
16
Andra lagutskottets utlåtande nr kl år 1966
inte skulle kunna ge rätt till invaliditetsersättning. Det har vidare påpekats
att t. ex. en studerande, vars problem är att handikappet medför avsevärda
merutgifter för transport till och från utbildningsanstalten, knappast kan
anses uppfylla det för vårdbidrag uppställda kravet på behov av särskild
tillsyn och vård.
Jag finner denna kritik vägande. Det kan visserligen sägas att kommittéförslaget
skulle ge rätt till vårdbidrag för flertalet studerande med svåra handikapp,
som inte kan få förtidspension. I de fall, då den studerande är över
21 år, skulle det emellertid inte föreligga någon rätt till vårdbidrag. Även om
dessa fall utgör en mindre del av det totala antalet, är det otillfredsställande
att utesluta dem från reformen. Utbildningen tar ofta längre tid för en
handikappad än för andra studerande, och det är därför relativt vanligt
att en handikappads utbildning inte är avslutad vid 21 års ålder. Akademisk
utbildning är även för andra än handikappade i regel avslutad först efter
det att den studerande fyllt 21 år. Det får vidare anses tveksamt om kommitténs
förslag medför att handikappade studerande, för vilka handikappets
ekonomiska effekt utgörs t. ex. av avsevärda merutgifter för färd till och
från utbildningsanstalten, blir berättigade till vårdbidrag, om man behåller
det för vårdbidrag uppställda kravet på behov av särskild tillsyn och vård.
Kommitténs förslag att utvidga tillämplighetsområdet för vårdbidrag till
att gälla även försäkrade över 16 år innehåller vidare en principiell nyhet.
Den allmänna pensioneringen är uppbyggd så, att kompensationen för invaliditet
utgår dels i form av förtidspension, som är avsedd att ersätta inkomstbortfall,
dels i form av invaliditetsersättning eller invaliditetstillägg,
som är avsedda att utgöra ersättning för merutgifter på grund av invaliditeten.
Invaliditetsersättning som ej är vårdbidrag utgår när den försäkrades
arbetsförmåga inte är nedsatt i sådan grad att han får förtidspension. Invaliditetstillägg
utges som tillägg till pension. Alla de nämnda förmånerna
med undantag av den särskilda form av invaliditetsersättning som vårdbidraget
utgör kan utgå endast till försäkrade över 16 år. När vårdbidragen
infördes år 1964 var syftet att bereda en särskild ersättning till familjer
med svårt handikappade barn för det merarbete och de merutgifter som
dessa familjer hade i förhållande till andra barnfamiljer. Det ansågs naturligt
att sätta en åldersgräns vid 16 år med hänsyn till att pensioneringens
övriga invalidförmåner kan utgå från denna ålder. Jag anser att starka principiella
skäl talar för att hålla fast vid denna gränsdragning. Vårdbidraget
bör vara ett bidrag till handikappade barn i de åldrar då pension inte kan
utgå. Att införa vårdbidrag även för försäkrade i de åldrar, då förtidspension
och invaliditetsersättning i annan form än vårdbidrag kan utgå, bringar
enligt min mening oreda i förmånssystemet. Man kan här peka på att rätten
till vårdbidrag i åldern 16—21 år skulle gälla även förvärvsarbetande som
inte bar pension.
Det är svårt att förutspå vilken effekt en böjning av åldersgränsen för
17
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
vårdbidrag skulle kunna få på benägenheten att söka förtidspension från 16
års ålder. Ett stort antal handikappade, som fram till 16 års ålder haft
vårdbidrag, är enligt rådande praxis berättigade till förtidspension, när de
når denna ålder. Förtidspensionen — i förekommande fall jämte kommunalt
bostadstillägg — blir oftast större än vårdbidraget även om detta höjs
till 60 % av basbeloppet. Ur de handikappades synvinkel kan det därför inte
anses som någon nackdel att pensionsfrågan tas upp vid 16-årsaldern.
Med hänsyn till vad jag nu anfört finner jag mig inte kunna förorda den
av kommittén föreslagna lösningen. Enligt min uppfattning är det i stället
naturligt att knyta an till de regler som gäller i fråga om invaliditetsersättning
efter 16 års ålder. Några betänkligheter kan inte anses föreligga mot
att i detta fall jämställa studier med förvärvsarbete. I princip bör det inte
göras någon skillnad mellan förvärvsarbete och studier när det gäller en
handikappads rätt till ersättning för särskild hjälp som behövs eller särskilda
merutgifter som han har för att kunna utföra arbetet eller bedriva
studierna.
Det är givet att man måste ställa vissa krav på studierna för att de skall
berättiga till invaliditetsersättning. Härvid erbjuder det studiesociala systemet
möjligheter till en lämplig avgränsning. Detta system innebär bl. a.
att all utbildning ovanför grundskolans nivå, som är statlig eller statsunderstödd
eller ställd under statlig tillsyn, i princip berättigar antingen till
studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402) eller
tili studiemedel enligt studiemedelsförordningen samma dag (nr 401). Till
dem som efter 16 års ålder går kvar i grundskolan eller därmed jämställd
skola utgår studiehjälp i form av förlängt barnbidrag enligt förordningen
den 4 juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag. Enligt kungörelsen den
4 juni 1964 (nr 480) om brevskolestipendier kan vidare studiehjälp i form
av brevskolestipendium utgå vid studier enligt korrespondensmetoden med
real-, student-, handelsgymnasie- eller ingenjörsexamen som mål samt vid
studier vid enskild skola med förenad korrespondens- och muntlig undervisning
med real- eller ingenjörsexamen som mål. Med hänsyn till den
omfattning som det studiesociala systemet har anser jag lämpligt att i fråga
om rätten till invaliditetsersättning i princip likställa studier, som berättigar
till studiehjälp eller studiemedel, med förvärvsarbete.
En studerande kan vara utesluten från studiesociala förmåner på grund
av den behovsprövning som gäller för vissa av dessa förmåner. Studiemedlen
är sålunda behovsprövade mot egen och makes ekonomi. Även brevskolestipendicrna
är behovsprövade, medan övriga former av studiehjälp i regel
åtminstone till någon del utgår utan behovsprövning. Att en studerande på
grund av bchovsprövningen inte kan komma i åtnjutande av studiesociala
förmåner bör emellertid inte utesluta honom från möjligheten all få invaliditetsersättning.
För rätt till studiesociala förmåner gäller i vissa fall krav på studielämp2
—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 and. Nr il
18
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
lighet. Så är enligt 6 § studiemedelsförordningen fallet i fråga om studiemedel
till andra än nyinskrivna studerande. Även rätten till brevskolestipendium
är beroende av studielämplighet. Andra former av studiehjälp utgår
däremot utan prövning av studielämpligheten. Enligt min mening bör
invaliditetsersättning för studier inte utges, när den studerande på grund
av studielämplighetskrav är utesluten från studiesociala förmåner.
Kommittén har ansett att man måste ställa krav på att studierna skall
ha en viss varaktighet, om man vill likställa studier med förvärvsarbete
i fråga om rätt till invaliditetsersättning. Med hänsyn till det krav som gäller
för sådan ersättning, att behovet av fortlöpande hjälp skall vara avsevärt
eller att merutgifterna skall vara betydande, kan det emellertid knappast
bli fråga om invaliditetsersättning vid mera kortvariga studier. Något särskilt
krav på studiernas varaktighet behöver därför enligt min mening inte
uppställas. Vid bedömande av rätten till invaliditetsersättning kan man ta
hänsyn även till hjälpbehovet eller merkostnaderna vid studierna i de
fall då en handikappad tillfälligt avbryter sitt förvärvsarbete för att genomgå
en kortare utbildning.
Enligt min mening bör alltså en studerande jämställas med en förvärvsarbetande
i fråga om rätten till invaliditetsersättning, om den studerande äi
berättigad till studiehjälp eller studiemedel för studierna eller om han är
utesluten från sådan förmån enbart på grund av bestämmelser om behovsprövning.
Om en handikappad förvärvsarbetande har behov av hjälp eller har merutgifter
i den omfattning som krävs för rätt till invaliditetsersättning men
åtnjuter partiell förtidspension, blir han berättigad till invaliditetstillägg
i stället för invaliditetsersättning. Jag anser att den likställighet mellan
förvärvsarbete och studier, som jag nyss förordat i fråga om invaliditetsersättning,
bör avse även invaliditetstillägg. En försäkrad med partiell förtidspension,
som studerar och som på grund av sitt handikapp är i behov
av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande
merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna bedriva
studierna, kommer då enligt mitt förslag att bli berättigad till invaliditetstillägg
till sin pension.
Vårdbidrag kan begränsas till viss tid. Någon motsvarande möjlighet i
fråga om invaliditetstillägg och annan invaliditetsersättning än vårdbidrag
föreligger däremot inte. När dessa förmåner utgår vid studier, är det lämpligt
att de kan begränsas till viss tid. En sådan möjlighet är i vissa fall av
värde även när förmånerna utgår till en förvärvsarbetande. Tidsbegränsningen
underlättar efterkontrollen. Jag förordar därför att även invaliditetstillägg
till förvärvsarbetande och studerande samt annan invaliditetsersättning
än vårdbidrag skall kunna beviljas med tidsbegränsning.
Kommittén har beräknat kostnade rna för de föreslagna förbättringarna
till 9,5 milj. kr. per år. Den ändring som jag förordat i förhållande
19
Andra lagutskottets utlåtande nr hl år 1966
till kommitténs förslag ger inte anledning till någon ändrad kostnadsberäkning.
Jag beräknar kostnadsökningen till 9,5 milj. kr. om året.
De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966.
Utlänningars ställning inom tilläggspensioneringen m. m.
Departementschefen
Försäkringen för tilläggspension omfattar i princip alla förvärvsarbetande
i landet, vare sig de är svenska medborgare eller inte. I vissa hänseenden
intar emellertid de svenska medborgarna en gynnad ställning inom försäkringen.
Sålunda föreligger en viss skillnad mellan svenskar och utlänningar
redan när det gäller möjligheterna att tjäna in pensionsrätt. Pensionsgrundande
inkomst, som är grundläggande för pensionsrätten och registreras
i form av pensionspoäng, beräknas för den som är försäkrad enligt
AFL. En svensk är alltid försäkrad enligt AFL, medan en utlänning blir
omfattad av försäkringen bara om han mantalsskrivits i Sverige.
Övriga villkor för att tilläggspension skall utgå är i vissa hänseenden
strängare för utlänningar än för svenskar. För rätt till ålderspension krävs
sålunda för den som inte är svensk medborgare pensionspoäng för tio år
mot tre år för en svensk medborgare. När en utlänning är bosatt utomlands
gäller vissa särskilda regler. I stället för regeln att det för full pension kravs
30 poängår tillämpas då en 45-årsregel, och vidare får utlänningen inte del
av värdebeständigheten på samma sätt som svenska medborgare. Dessutom
finns det i sådant fall möjlighet att tvångsvis byta ut pensionen mot ett engångsbelopp.
I nära samband med de sistnämnda reglerna står bestämmelsen,
att familjepension efter en försäkrad, som inte var svensk medborgare, utgår
till efterlevande, som inte är svensk medborgare, endast om denne var
bosatt i Sverige vid tidpunkten för dödsfallet.
En särställning bland de bestämmelser som gör skillnad mellan svenskar
och utlänningar intar de s. k. övergångsreglerna om en särskilt förmånlig
beräkning av tilläggspensionen för svenska medborgare, som är födda något
av åren 1896—1923. Den viktigaste av dessa regler innebär att för dem som
är födda år 1914 eller tidigare 30-årsregeln är ersatt med en 20-årsregel —
varje år med pensionsgrundande inkomst ger alltså V20 av full ålderspension
mot V30 enligt huvudregeln — och att för dem som är födda år 1915 eller senare
20-årsregeln är successivt upptrappad, så att 30-årsregeln träder in för
dem som är födda år 1924 eller senare. Med dessa regler har man velat gynna
en generation svenska medborgare, som genom sitt arbete i hög grad möjliggjort
tilläggspensioneringens införande.
Kommittén har haft till uppgift att undersöka möjligheterna att slopa
särbestämmelserna för utlänningar inom tilläggspensioneringen. De nyss
nämnda övergångsreglerna bar uttryckligen varit undantagna från kom
-
20 Andra lagutskottets utlåtande nr fri år 1966
mitténs uppdrag. Jag vill som min uppfattning uttala, att dessa regler inte
kan anses vara i egentlig mening diskriminerande för den här arbetande utländska
arbetskraften, övergångsreglerna bör även framdeles gälla endast
svenska medborgare.
I fråga om övriga särregler för utlänningar inom tilläggspensioneringen
kan det däremot sägas att de står i mindre god överensstämmelse med nu
rådande värderingar och synsätt. Vid tilläggspensioneringens tillkomst
hade man ännu inte full överblick över vad en försäkring av denna typ betydde
i förhållande till utländska pensionsanordningar. Kvalifikationskraven
enligt tilläggspensioneringens huvudregler framstod vid en internationell
jämförelse som milda, och det ansågs motiverat att, åtminstone till en
början, ställa upp strängare kvalifikationskrav för utlänningar än för
svenskar. Även andra synpunkter torde ha spelat in, såsom att pensionssystemet
i första hand var till för det egna landets medborgare och att
strängare regler för utlänningar innebar ett gynnsamt utgångsläge vid konventionsförhandlingar.
Numera har det emellertid blivit en snart sagt allmän uppfattning, att en
utlänning, som genom sin arbetsinsats bidrar till ett lands produktion, bör
vara likställd med landets egna medborgare i fråga om pension av den typ
som tilläggspensioneringen representerar. Bakom denna uppfattning ligger
bl. a. tanken att pensionen är en del av vederlaget för arbetsprestationen
och att det inte är motiverat att pensionen blir olika, beroende på om arbetstagaren
är medborgare i landet eller inte. Här har otvivelaktigt arbetskraftens
ökade rörlighet över gränserna spelat en avgörande roll.
Kommittén har tagit till allmän utgångspunkt för sina överväganden att
man inom tilläggspensioneringen så långt möjligt bör eftersträva jämlikhet
mellan svenskar och utlänningar och att särregler för utlänningar bör bibehållas
endast när det finns starka skäl därför. Till detta synsätt, som så
gott som genomgående också är remissinstansernas, vill jag gärna ansluta
mig. Som jag nyss nämnt bör övergångsreglerna även framdeles förbehållas
svenskar. Att Sverige genom att slopa flertalet övriga särregler
för utlänningar måhända försätter sig i en sämre förhandlingsposition
gentemot andra länder och att de svenska pensionsvillkoren kommer att
framstå såsom mycket generösa vid en internationell jämförelse kan enligt
min mening inte få hindra att principen om likabehandling på arbetsmarknaden
i ökad utsträckning får påverka tilläggspensioneringen.
Trots sin allmänna inställning har kommittén inte velat föreslå några
ändrade regler i fråga om kravet på mantalsskrivning för att pensionsgrundande
inkomst skall beräknas för utlänningar. Härvid har kommittén
bl. a. hänvisat till att mantalsskrivningsregeln för tilläggspensioneringen
har samband med kravet på mantalsskrivning för att en utlänning
skall bli omfattad av sjukförsäkringen. Under remissbehandlingen har ar
-
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
betsmarknadsstyrelsen och Svenska arbetsgivareföreningen uttryckt önskemål
om att mantalsskrivningskravet slopas både för sjukförsäkringen och
för tilläggspensioneringen. Enligt min mening talar starka skäl för dessa
önskemål. Jag anser dock inte att man kan överge mantalsskrivningsregeln
utan en närmare utredning, bl. a. av de konsekvenser ett sådant steg kan
medföra från administrativ synpunkt. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag
på min föredragning uppdragit åt riksförsäkringsverket att närmare utreda
och lägga fram förslag i denna fråga både för sjukförsäkringens och tillläggspensioneringens
del.
Kommittén har från sin allmänna utgångspunkt kommit fram till att man
bör slopa övriga särregler för utlänningar, som den haft att pröva. Den
föreslår sålunda upphävande av regeln om tio poängår för rätt till
ålderspension, 45-årsregeln för beräkning av pension till utomlands
bosatta utlänningar, regeln om begränsning av värdebeständigheten
för utgående pensioner till sådana utlänningar, regeln om
utbyte av pension mot ett engångsbelopp mot den försäkrades
vilja och regeln att familjepension i vissa fall inte utgår till
efterlevande som inte är svensk medborgare. I överensstämmelse
med den allmänna uppfattning som jag tidigare uttalat
förordar jag att dessa förslag genomförs.
Kommitténs förslag berör inte den möjlighet som nu finns att för en
utomlands bosatt utlänning med hans samtycke byta ut tilläggspensionen
mot ett engångsbelopp. Jag anser att det inte heller i detta fall finns anledning
att göra skillnad beroende på om den pensionsberättigade är utlänning
eller inte. Även när det är fråga om pension till en utomlands bosatt svensk
medborgare kan det vara till fördel såväl för den pensionsberättigade som
för den utbetalande myndigheten att pensionen byts ut mot ett engångsbelopp.
Jag vill därför föreslå att möjligheten att för en utomlands bosatt
person med hans samtycke byta ut pensionen mot ett engångsbelopp skall
gälla såväl svenskar som utlänningar. Ärenden om utbyte mot engångsbelopp
bör handläggas av riksförsäkringsverket. Verkets beslut i sådana
ärenden kan liksom andra ärenden rörande den allmänna försäkringen
överklagas till försäkringsdomstolen.
De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966 och gälla även när pensionsfallet
inträffat före ikraftträdandet. 1 de fall, då pension redan utgår
vid ikraftträdandet men pensionen blir högre enligt de nya reglerna, bör
pensionen räknas om från ikraftträdandet med hänsyn till de nya bestämmelserna.
De som tidigare inte varit berättigade till pension men som blir
det på grund av de nya reglerna får i vanlig ordning ansöka om pension. I
dessa fall kan pension inte utgå för tid före den 1 juli 1966. Något utbyte
mot engångsbelopp har hittills inte förekommit och några särskilda övergångsbestämmelser
för utbytesfall behövs inte.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
Makes samtycke till undantagande från tilläggspensioneringen
Departementschefen
En försäkrad, som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,
kan anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension, såvitt gäller
sådan inkomst. Undantagandet får i regel betydande konsekvenser inte
bara för den försäkrades eget pensionsskydd utan även för hans familjs.
Trots detta behövs inte samtycke av den försäkrades make för att undantagande
skall komma till stånd.
På vissa andra rättsområden finns bestämmelser som begränsar en makes
möjligheter att utan den andra makens samtycke företa rättshandlingar
av stor betydelse för familjen. Sålunda fordras enligt giftennålsbalken samtycke
av den andra maken, om en make vill avhända sig eller inteckna en
fastighet, som den andra maken har giftorätt i. En liknande regel gäller i
fråga om lösören, som ingår i det för makarnas gemensamma begagnande
avsedda bohaget eller utgör arbetsredskap som den andra maken behöver
eller är avsedda för barnens personliga bruk. Enligt lagen med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma bostad kan en uthyrning av makarnas
gemensamma bostad, som den ena maken gör utan samtycke av den
andra, i regel bringas att gå åter. Vägrar den andra maken i de nu nämnda
fallen att ge sitt samtycke, kan rätten tillåta åtgärden, om det inte finns
skäl till vägran.
I likhet med kommittén anser jag att ett undantagande från tilläggspensioneringen
är en åtgärd, som i betydelse för den andra maken och familjen
kan jämföras med de rättshandlingar, för vilka det nu krävs samtycke av
den andra maken. Jag finner därför riktigt att maken får medinflytande
i fråga om en försäkrads beslut att anmäla undantagande från tilläggspensioneringen.
Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelserna härom utformas
efter mönster av motsvarande regler i giftermålsbalken. Jag föreslår
alltså, att anmälan om undantagande av en försäkrad, som är gift, skall vara
utan verkan, om inte hans make samtycker till undantagandet. Är maken
omyndig eller bortovarande, skall det ankomma på förmyndare eller god
man att lämna samtycke. Särskilt samtycke skall dock inte krävas, om den
försäkrade är förmyndare eller god man för sin make. Om samtycke vägras,
bör riksförsäkringsverket få medge undantagandet, när särskilda skäl föreligger.
De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966. Anmälan om undantagande,
som dessförinnan kommit in till vederbörande myndighet, bör gälla
även om samtycke av den försäkrades make inte föreligger.
Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1966
23
Standardhöjning av folkpensioner
Departementschefen
I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 22) har föreslagits en standardhöjning av folkpensionerna
den 1 juli 1966 med 170 kr. för en ensam pensionär och
130 kr. för var och en av två pensionsberättigade makar. Med nuvarande
antal indextillägg skulle ålderspensionens årsbelopp därefter bli för en
ensam pensionär 4 415 kr. och för två pensionsberättigade makar tillsammans
6 890 kr. Motsvarande höjningar inträder beträffande förtidspension
och änkepension. De angivna höjningarna avser hel pension. Om exempelvis
en ensam förtidspensionär åtnjuter en tredjedel av hel förtidspension,
blir alltså standardhöjningen för hans del 57 kr. För den som tagit ut ålderspension
före 67 års ålder och med hänsyn härtill har reducerad pension blir
höjningen i motsvarande mån reducerad.
Den föreslagna standardhöjningen kräver ändring av de i 11 § första
stycket lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande av lagen om
allmän försäkring (ändrad 1963:58, 1964:157 och 1965:145) angivna
pensionsbeloppen. I likhet med närmast föregående standardhöjningar bör
den nu föreslagna fullt ut tillkomma ålders- och förtidspensionärer, som
har ersättning från yrkesskadeförsäkringen och vilkas pension utgår med
tillämpning av 18 § andra stycket lagen angående införande av lagen om
allmän försäkring. Indextillägg, som utlöses efter den 30 juni 1965, tillkommer
de pensionstagare, som det här är fråga om, enligt övergångsbestämmelserna
till lagen den 14 maj 1965 (nr 145) om ändrad lydelse av 11 och 16 §§
lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring.
Kostnaderna för standardhöjningen kan beräknas till 180 milj. kr. för
budgetåret 1966/67.
I samband med beslut om propositionens avlåtande till riksdagen anförde
föredragande departementschefen ytterligare:
Den 1 april 1966 tillkommer ytterligare ett indextillägg till folkpensionen.
Antalet sådana tillägg blir därmed 20. Med detta antal indextilllägg
och den föreslagna standardhöjningen kommer folkpensionen fr. o. m.
juli 1966 att bli 4 500 kr. för en ensam ålderspensionär liksom för personer
med hel förtids- eller änkepension samt 7 020 kr. för ett pensionärspar.
Utöver de angivna beloppen utgår i förekommande fall kommunalt bostads
-
Lagrådet
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1966
Utskottet
Förmåner till handikappade
I propositionen framlägges förslag till vissa förbättrade förmåner förhandikappade.
Det föreslås sålunda höjning av invaliditetsersättning
inberäknat vårdbidrag till svårt handikappade barn från
50 till 60 procent av basbeloppet för år räknat. Dessutom föreslås gradering
av invaliditet sersättningen så att denna skall kunna
utgå med 30 procent av basbeloppet till förvärvsarbetande handikappade,
som har mindre omfattande hjälpbehov eller lägre merutgifter än som krävs
för hel invaliditetsersättning. Någon motsvarighet till den reducerade invaliditetsersättningen
föreslås inte beträffande invaliditetstillägget eller vårdbidraget.
Inte heller förordas nu någon höjning av invaliditetstillägget, som
utgör 30 procent av basbeloppet.
I motionen II: 824 yrkas att invaliditetstillägget skall höjas
till 60 procent av basbeloppet samt att reducerat invaliditetstillägg om 30
procent av basbeloppet skall införas för fall av mindre hjälpbehov eller
lägre merutgifter. I motionen begäres dessutom lagändring innebärande att
invaliditetsersättningen i fall då särskilt stora merutgifter föreligger skall
kunna utgå med belopp överstigande 60 procent av basbeloppet. I motionerna
1:669 och II: 822 uttalas önskemål om en snabb och positiv lösning
av frågan om gradering av invaliditetstillägget.
I propositionen angives som skäl för att inte nu höja invaliditetstillägget,
att pensionsförsäkringskommittén prövar grundförmånernas storlek inom
pensioneringen och att invaliditetstilläggets belopp inte bör bedömas förrän
i samband med att förslag framlägges om förtidspensionens storlek. Beträffande
frågan om gradering av invaliditetstillägget anföres i propositionen
att det spörsmålet får tas upp till förnyat övervägande i samband med
bedömningen av tilläggets storlek.
Utskottet biträder propositionens förslag om höjning av invaliditetsersättningen
och vårdbidraget samt gradering av ersättningen. Utskottet anser
sig också kunna godtaga de skäl, som anförts för att frågan om invaliditetstilläggets
storlek och gradering inte bör behandlas förrän i samband med
bestämmandet av den framtida nivån för förtidspensionen. Utskottet vill
emellertid uttala, att skäl talar för att i framtiden även invaliditetstillägget
differentieras. Beträffande motionsyrkandet att invaliditetsersättning efter
individuell prövning skall kunna utgå med högre belopp än 60 procent av
basbeloppet vill utskottet framhålla att invaliditetsersättningen liksom invaliditetstillägget
är konstruerat så att det inte är direkt beroende av individuell
uppskattning av den faktiska kostnaden utan utgår med vissa schablonbelopp.
Denna ordning är förenad med så stora fördelar att den inte bör
Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1966
25
ändras. I sammanhanget kan erinras om de möjligheter som finns till ekonomisk
hjälp till invalidfordon och andra hjälpmedel. Med det anförda har
utskottet besvarat de i denna del upptagna motionsyrkandena.
En förutsättning för att invaliditetstillägg skall utgå är att hjälpbehovet
uppkommit innan den försäkrade fyllt 63 år. Till försäkrad som är blind
och åtnjuter ålders- eller förtidspension skall, oavsett om hjälpbehov föreligger,
invaliditetstillägg utgå om blindheten inträffat innan den försäkrade
uppnått nämnda ålder. Till den som blivit blind före 63 års ålder och icke
har förtidspension, utgår utan särskild prövning invaliditetsersättning.
I motionerna 1:671 och 11:823 samt 11:824 yrkas att döva skall
jämstä Ilas med blinda i fråga om rätten till invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning. Motionärerna anser
att en ekonomisk ersättning till de döva skulle bidraga till att häva deras
isolering i samhället.
Invaliditetstillägg och invaliditetsersättning till förvärvsarbetande handikappade
har till uppgift att kompensera dessa för merkostnader, som förvärvsarbetet
i allmänhet drar med sig. Invaliditetstillägg som utgår till svårt
invalidiserade, som icke har förvärvsarbete, är avsett att täcka vårdkostnader
i anledning av invaliditeten. Invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
är alltså i princip ej någon gottgörelse för lyte. Även om denna princip
inte är strikt upprätthållen då det gäller blinda, anser utskottet att den
inte i enlighet med motionärernas förslag bör uppmjukas. De döva bör
alltså vara jämställda med handikappade i allmänhet i fråga om rätten
till invaliditetsersättning och invaliditetstillägg. Utskottet avstyrker således
de nu aktuella motionsyrkandena. Utskottet vill emellertid helt instämma
i motionernas syfte att bryta de dövas isolering. Hur man skall komma till
rätta med detta problem utreds för närvarande av den under fjolåret tillsatta
handikapputredningen.
I motionen II: 824 yrkas att åldersgränsen för erhållande
av invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
skall höjas till 67 år.
Riksdagen har tidigare avvisat förslag om höjning eller slopande av
åldersgränsen. Då frågan behandlades under fjolåret uttalade andra lagutskottet,
att det knappast var en angelägenhet för den allmänna pensioneringen
att i invaliditetstilläggets form ersätta kostnader för hjälp, som
många gamla till följd av åldrandet blir i behov av. Problemet om vårdkostnader
av denna art borde enligt utskottet ses i samband med åldringsvårdsfrågan
i stort. Utskottet uttalade sig för att en åldersgräns borde bibehållas
och anförde vidare, att frågan om var den skulle sättas kunde bli föremål
för olika meningar. Utskottet fann det lämpligt att pensionsförsäkringskommittén
fick överväga frågan. Kommittén har funnit att den nuvarande
63-årsgränsen bör kvarstå och ansluter sig till ståndpunkten att invalidi
-
26 Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
tetstillägget inte bör ersätta kostnader som följer av åldrandet som en mer
eller mindre normal företeelse. Enligt kommitténs uppfattning bör inte
heller gränsen sättas alltför nära den allmänna pensionsåldern. För denna
uppfattning talar, menar kommittén, att den omständigheten huruvida
hjälpbehovet inträtt kort före eller kort efter pensionsålderns inträde inte
bör avgöra om tilläggsförmån bör utgå under återstoden av den försäkrades
levnad. Denna ståndpunkt leder enligt kommittén till slutsatsen, att utrymme
saknas för en höjning av åldersgränsen.
Utskottet ansluter sig till den av kommittén intagna ståndpunkten. För
gränsdragningen vid 63 års ålder talar också den omständigheten att denna
gräns är tillämplig i andra sammanhang. Den utgör sålunda den tidigaste
tidpunkt från vilken förtida ålderspension kan uttagas. Utskottet avstyrker
alltså det förevarande motionsyrkandet.
Vårdbidraget utgår inte för invalidiserade barn som stadigvarande vårdas
på statliga eller kommunala anstalter eller anstalter som har statsunderstöd.
Det utgår inte heller för barn som genom anstaltens försorg
vistas utanför densamma. I propositionen föreslås att vårdbidrag till
anstaltsvårdade barn skall kunna utgå då de under längre tid
vistas i sina hem. Propositionens förslag innebär att Kungl. Maj :t i särskild
förordning skall utfärda närmare föreskrifter. Dessa föreslås bli utformade
så, att vårdbidrag utgår då barnet under hel kalendermånad vistas annorstädes
än på anstalt. I fråga om särskolor och andra typer av anstalter, som
har ferier under i stort sett samma tider som grundskolan, skall enligt förslaget
dessutom föreskrivas, att barnen skall erhålla vårdbidrag för juni,
juli och augusti månader. Pensionsförsäkringskommittén, som övervägde
flera alternativ för utformning av reglerna, och som stannade för den i propositionen
upptagna lösningen, uttalar, att detta förslag både är rättvist och
administrativt enkelt. Departementschefen menar för sin del, att kommitténs
förslag innefattar en rimlig avvägning.
1 motionerna I: 669 och II: 822, I: 670 och II: 821 samt II: 824 begäres
att reglerna skall utformas så att vårdbidrag skall kunna utgå om barnet
vistas i hemmet under minst fjorton dagar i en följd.
Utskottet ansluter sig till den i propositionen föreslagna ordningen att
Kungl. Maj:t bemyndigas att i en särskild förordning utfärda föreskrifter
för de fall vårdbidrag skall utgå för anstaltsvårdade barn. Vad beträffar
utformningen av dessa regler kan emellertid utskottet inte helt ansluta sig
till propositionens förslag. Detta kan sägas utgöra en tillfredsställande lösning
för barn i särskolor, men innebär mycket begränsade möjligheter till
vårdbidrag för barn som vistas på vårdhem. Då dessa barn ofta är mycket
krävande ur vårdsynpunkt, är skälen särskilt starka för att vårdbidrag för
dessa fall skall kunna utgå vid vistelse i hemmet. Som framgår av medicinalstyrelsens
remissyttrande torde vårdhemsbarnen i regel inte vistas i sina
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
27
föräldrahem så långa perioder i ett sträck som en månad. Utskottet ansluter
sig med hänvisning till det anförda till motionärernas förslag, att reglerna
bör utformas så att en vårdtid i hemmet om minst fjorton dagar i en följd
berättigar till vårdbidrag. Vad utskottet i denna fråga anfört bör bringas
till Kungl. Maj :ts kännedom.
Utlänningars ställning inom tilläggspensioneringen m. m.
Enligt förslag i propositionen skall i huvudsak de regler inom tilläggspensioneringen
slopas som är strängare för utlänningar än för svenska medborgare.
Utskottet biträder propositionens förslag i denna del. En av de
regler som är aktuell i detta sammanhang är kravet på .mantalsskrivning
här i riket för att pensionsgrundande inkomst skall beräknas för
utlänning. Även inom sjukförsäkringen upprätthålles i princip krav på mantalsskrivning
för att utlänning skall omfattas av försäkringen. Beträffande
dessa regler föreslås inte någon ändring i propositionen. Departementschefen
uttalar emellertid, att starka skäl talar för att mantalsskrivningskravet
slopas för sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen. Mantalsskrivningsregeln
kan, enligt departementschefens mening, dock inte överges utan en
närmare utredning. Kungl. Maj:t har den 11 februari i år uppdragit åt riksförsäkringsverket
att närmare utreda och lägga fram förslag i denna fråga
både för sjukförsäkringens och tilläggspensioneringens del.
Motionerna 1:221 och 11:292. 1:322 och 11:390, 1:577 och 11:712 samt
1:669 och 11:822 syftar samtliga till att reglerna om mantalsskrivning
skall borttagas. Med hänsyn till att frågan är föremål för utredning inom
riksförsäkringsverket anser utskottet att anledning saknas för riksdagen
att nu ta något initiativ i anledning av motionerna.
I motionerna 1:669 och 11:822 aktualiseras frågan om tilläggspension
till vissa arbetstagare i gränstrakterna. Problemet rör dels
personer som är bosatta i Sverige men som arbetar i något av grannländerna,
dels utländska medborgare, som arbetar här men är bosatta i grannland.
Ingen av dessa kategorier är f. n. inordnade i den svenska tilläggspensioneringen.
Pensionsförsäkringskommittén har behandlat problemet. Kommittén
menar att vederbörande i princip skall tillhöra tilläggspensionssystemet i
det land han uppbär inkomst. Enligt kommitténs mening bör frågan lösas
konventionsvägen. Även motionärerna uttalar sig för att frågan skall lösas
på detta sätt och föreslår att regeringen aktualiserar saken i Nordiska rådet.
Utskottet vill för sin del instämma i önskemålet att tilläggspensionsfrågan
löses för ifrågavarande kategori arbetstagare i gränstrakterna. Frågan om
en konvention mellan de nordiska länderna i berört avseende har enligt
vad utskottet inhämtat tagits upp inom nordiska pensionsutskottet, som är
ett samarhetsorgan mellan de nordiska ländernas regeringar. Motionärernas
önskemål synes därigenom vara tillgodosett. Det saknas således anledning
för riksdagen att ta något initiativ i frågan.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
Standardhöjning av folkpensioner
I propositionen föreslås standardhöjning av folkpensionerna den 1 juli
1966 med 170 kronor för ensam pensionär och 130 kronor för var och en
av två pensionsberättigade makar. Med nuvarande antal indextillägg kommer
folkpensionerna fr. o. m. juli 1966 att bli 4 500 kronor för ensam
ålderspensionär liksom för personer med hel förtids- eller änkepension samt
7 020 kronor för ett pensionärspar.
I motionerna I: 668 och II: 820 yrkas, att standardhöjningen av folkpensionerna
skall bestämmas till 340 kronor för ensamstående och 520 kronor
för ett pensionärspar.
Utskottet biträder propositionen i denna del. Härav följer att utskottet
anser, att de förevarande motionerna bör avslås.
Utöver vad ovan anförts har de i propositionen, såvitt den hänvisats till
lagutskott, framlagda förslagen och de av departementschefen i anslutning
därtill gjorda uttalandena inte givit utskottet anledning till erinran eller
särskilt uttalande.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 824, såvitt
angår 9 kap. 3 § sista stycket lagen om allmän försäkring,
måtte bifalla förevarande proposition i motsvarande del;
B. att riksdagen, med avslag å motionerna I: 668 och
II: 820, såvitt de hänvisats till lagutskott, måtte bifalla
förevarande proposition i motsvarande del;
C. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition i
övrigt, såvitt den hänvisats till lagutskott;
D. att motionen II: 824, såvitt angår ändring i 9 kap. 2 §
sista stycket lagen om allmän försäkring, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
E. att följande motioner, nämligen
1) motionerna 1:671 och 11:823 samt
2) motionen 11:824, såvitt angår invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning till döva,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
F. att motionen II: 824, såvitt angår åldersgränsen för
hjälpbehovets inträde beträffande invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
G. att riksdagen med bifall till följande motioner, nämligen -
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1966
29
1) motionerna 1: 669 och II: 822, såvitt angår vårdbidrag
till anstaltsvårdade barn, samt
2) motionerna 1:670 och 11:821, ävensom
i anledning av motionen 11:824, såvitt angår vårdbidrag till
anstaltsvårdade barn,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört i denna fråga;
H. att motionen II: 824, såvitt nu är i fråga och i den
mån motionen icke besvarats genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
J. att följande motioner, nämligen
1) motionerna I: 221 och II: 292, såvitt nu är i fråga,
2) motionerna 1:322 och 11:390,
3) motionerna 1:577 och 11:712, samt
4) motionerna 1:669 och 11:822, såvitt angår mantalsskrivningskravet
och tilläggspension till arbetstagare i gränstrakterna,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 april 1966
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell,
herrar Kaijser, Lars Larsson, Edström, Wanhainen och fru Olsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,
fru Ekendahl, herrar Gustavsson i Alvesta, Bengtsson i Varberg, fröken
Sandell, herr Ringaby och fru Skantz.