Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhöjning av vissa
ersättningar i anledning av yrkesskada.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 80,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Persson i Heden m. fl.
hemställt, »att riksdagen för sin del måtte besluta, att livräntan till skadad
med arbetsförmågan nedsatt mindre än 2/io (3/io för skadad över 67 år)
skall höjas med 30 procent av utgående belopp, om skadan inträffat 1955
eller tidigare, med 20 procent, om skadan inträffat 1956 eller 1957 och med
10 procent, om skadan inträffat 1958 eller 1959».

Beträffande de skäl motionärerna anför till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

Gällande bestämmelser m. m.

Varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är med vissa här betydelselösa
undantag försäkrad för yrkesskada enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Kring lagen grupperar sig en mängd bestämmelser avseende
ersättning åt särskilda kategorier skadade. Lagen trädde i kraft den 1 januari
1955. Försäkrad kan bl. a. vara berättigad till livränta, då yrkesskada
medför under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna med minst en tiondel. Livränta beräknas på
grundval av det s. k. ersättningsunderlaget, vilket är den försäkrades årliga
arbetsförtjänst, i vissa fall nedsatt enligt särskilt angivna regler. Sålunda
medräknas vid fastställande av ersättningsunderlaget årlig arbetsförtjänst,
som icke överstiger 7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten,
som överstiger 7 200 men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del
därav, som överstiger 10 800 kr., till hälften. Årlig arbetsförtjänst tages inte
med i beräkningen, i den mån den överstiger 15 000 kr. Livränta utgår för
tid till och med den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år, med
belopp som för år räknat motsvarar, vid förlust av arbetsförmågan n/i2 av
ersättningsunderlaget, vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre
tiondelar en mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget,
minskad med V12 av detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar den del av V3 av ersättningsunderlaget som

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 37

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

svarar mot graden av nedsättningen. Sedan den försäkrade fyllt 67 år, reduceras
nu angivna ersättningar med JA Lagen

om yrkesskadeförsäkring äger icke tillämpning å skador, som inträffat
före den 1 januari 1955. I fråga om bl. a. yrkessjukdomar gäller dessutom,
att äldre lag skall äga tillämpning även å yrkessjukdom, som yppats
efter yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande, därest den skadade icke
efter ikraftträdandet varit utsatt för inverkan av den art, som orsakat sjukdomen.

Beträffande de äldre skadefallen gäller i stället i första rummet 1916 års
lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för
vissa yrkessjukdomar. Ersättningsnormerna i fråga om livränta i dessa lagar
i deras senast gällande lydelse innebar i huvudsak, att livräntan utgick:
vid förlust av arbetsförmågan med 11 /12 av arbetsförtjänsten; vid nedsättning
av arbetsförmågan med minst 30 procent med en mot graden av nedsättningen
svarande del av u/i2 av arbetsförtjänsten; samt vid nedsättning
av arbetsförmågan med mellan 10 och 30 procent den del av 2/s av arbetsförtjänsten,
som svarar mot graden av nedsättningen. Vid beräkningen av
arbetsförtjänsten fick denna aldrig sättas till högre belopp än 7 200 kr.

Enligt både yrkesskadeförsäkringslagen och den närmast föregående lagstiftningen
bestämmes, såsom delvis framgår av den ovan lämnade redogörelsen,
de viktigaste ersättningarna — livränta och sjukpenning — av den
skadades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället, dock att arbetsförtjänst
över vissa belopp inte beaktas. Med hänsyn till stegringarna i den allmänna
lönenivån och standardutvecklingen har gränserna för arbetsförtjänstberäkningen
gång på gång förskjutits uppåt, vid varje tillfälle dock endast för nytillkommande
ersättningstagare. Så höjdes exempelvis arbetsförtjänstmaximum
enligt 1916 års lag i olika omgångar från 1 800 till 7 200 kr. Sistnämnda
belopp utgjorde maximum vid tiden för yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande.
Därefter har maximibeloppet varit 15 000 kr.

För att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan skadefall från
olika tider inom olycksfallsförsäkringslagstiftningen infördes vid 1950 års
riksdag s. k. ersättningstillägg av statsmedel, vilka avlöste vissa från början
av 1940-talet gällande dyrtidstillägg till äldre ersättningar; dyrtidstillägg
hade i allmänhet utgått med 20 % av förmånens belopp på grund av skadefall
som inträffat före den 1 januari 1941. Dyrtidstillägg utgick dock endast
om arbetsförmågan var nedsatt med minst tre tiondelar.

Ersättningstilläggen reglerades — utom såvitt avsåg vissa livräntor för
fiskare — i förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. (nr 295;
ändr. nr 251/1953).

Ersättningstilläggen var för skadade under 67 år differentierade på sådant
sätt, att den procentsats, efter vilken tillägget utgick, blev högre ju läng -

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

3

re tillbaka i tiden olycksfallet låg och ju svårare invaliditeten var. Gränsdragningen
mellan de olika tidsperioderna hade därvid i princip skett så,
att alla, som fått sina ersättningar bestämda efter samma regler, hänfördes
till en och samma ersättningsgrupp. Undantagna var som regel livräntor,
som grundas på frivillig försäkring, ävensom invalidlivräntor till personer,
vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med mindre än 30 procent.

1950 års förordning omfattade till en början endast skadefall, som inträffat
senast år 1948. Genom ändring vid 1953 års riksdag gjordes förordningen
tillämplig också på invaliditetsfall från åren 1949 och 1950, vilka
medfört nedsättning av den skadades arbetsförmåga med mer än 50 procent.
Samtidigt vidtogs — i avvaktan på en mera definitiv lösning av kompensationsspörsmålen
— provisoriska förbättringar av ersättningstilläggen
vilka avsåg att lämna viss kompensation — större vid högre invaliditetsgrader
— för den levnadskostnadsstegring som ägt rum från förordningens
antagande t. o. m. september 1952. Även denna förhöjning bekostades av
statsmedel. Ersättningstillägget fick inte leda till att sjukpenningen eller
livräntan jämte tillägget överstiger maximibeloppet av motsvarande ersättning
enligt 1916 års lag i dess senaste lydelse.

Ersättningstilläggen för skadad och för efterlevande make under 67 år
utgavs enligt följande tabell.

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbets-förmågan är nedsatt med

Procentuellt
tillägg å
makeliv-ränta

över

75 %

över 50 men
högst 75 %

30—50 %

före 1/1 1920 .......................................

150

100

70

70

1/1 1920—31/12 1926 ...........................

125

90

55

55

1/1 1927—31/12 1941 ...........................

100

65

45

45

1/1 1942—30/6 1946 ...........................

75

55

35

35

1/7 1946—31/12 1948 ...........................

60

40

20

30

1/1 1949—31/12 1950 ...........................

25

20

—

—

Sedan ersättningstagaren uppnått 67 års ålder och således hlivit berättigad
till allmän ålderspension, utgavs ersättningstillägg endast i vissa äldre
skadefall, där dyrtidstillägg tidigare utgått. Ersättningstilläggen var i dessa
fall genomgående 20 procent. Å föräldra- och barnlivräntor utgick tillägg endast
i motsvarande äldre skadefall — före den 1 januari 1941 — och utgjorde
tillägget 20 procent.

År 1955 beslöt statsmakterna en ny metod att förbättra de äldre ersättningarna
på detta område, varvid samtidigt finansieringsmetoden ändrades.
Tidigare ersättningshöjningar hade, såsom nämnts, bekostats av statsmedel.
Enligt 1955 års lag angående omrcglering av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete in. m. får

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 37

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1966

kostnaderna för uppräkningen bäras av försäkringen, dvs. för varje kalenderår
av de arbetsgivare som för det året har att erlägga avgifter enligt
yrkesskadeförsäkringslagen. Omregleringen enligt den nya metoden skedde
på så sätt att den arbetsförtjänst som låg till grund för ersättningarna räknades
upp. Om den försäkrades arbetsförtjänst motsvarade medelarbetsförtjänsten
enligt yrkesskadeförsäkringsstatistiken för manliga skadade för
respektive tidsperiod, uppräknades arbetsförtjänsten till 6 600 kr. Var arbetsförtjänsten
högre eller lägre än medelarbetsförtjänsten, skedde proportionell
uppräkning. Arbetsförtjänsten fick ej i något fall uppräknas till högre
belopp än 7 920 kr.

Den förhöjda arbetsförtjänsten lades sedan till grund för uträknande av
livräntan och i förekommande fall även sjukpenning. För invalider under 67
år med en invaliditetsgrad av minst 30 procent samt för efterlevande make
under 67 år och efterlevande barn tillämpades därvid reglerna i yrkesskadeförsäkringslagen.
Även för invalider under 67 år med en invaliditetsgrad
uppgående till minst 20 men ej 30 procent samt för invalider över 67 år med
minst 30 procent invaliditet skedde en uppräkning ehuru av mindre omfattning.
Som exempel på huvudregeln kan nämnas att helinvalid före 67 år
fick en årslivränta av 6 050 kr., oberoende av om olycksfallet inträffat år
1918 eller år 1954; 50-procentsinvaliden fick 2 750 kr., 30-procentsinvaliden
1 430 kr., änkan 2 200 kr. och ett barn 1 100 kr.

O mreglering slag en blev icke tillämplig på ersättningar, som utbetalas av
statsmedel. En betydande del av dessa ersättningar omreglerades i stället
efter en samtidigt med lagen utfärdad förordning angående omreglering av
vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m.
(omregleringsförordningen). Enligt denna förordning gjordes vid omregleringen
i huvudsak de grunder omregleringslagen innehåller tillämpliga. För
ersättningar enligt den särskilda fiskarförsäkringen gjordes omregleringen
1956. Vidare är att nämna, att vissa äldre militärskador omreglerats efter
en särskild förordning, 1950 års förordning angående omreglering av vissa
ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
(den militära omregleringsförordningen). I samband med tillkomsten av
omregleringslagen och omregleringsförordningen företogs ändringar i den
militära omregleringsförordningen, som innebar en motsvarande uppräkning
av ifrågavarande militära ersättningar.

Beträffande tillkomsten av 1955 års omregleringslag må, såvitt här är av
intresse, anföras följande.

Till grund för propositionen i ämnet nr 156 år 1955 låg en departementspromemoria,
som i sin tur upprättats med utgångspunkt från ett förslag,
som uppgjorts av riksförsäkringsanstalten.

Omregleringsbestämmelserna i anstaltens förslag avsåg endast ersättningar
för tid innan ersättningstagaren fyllt 67 år. I fråga om uppställandet

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1966

5

av en dylik övre åldersgräns för rätt till förhöjd ersättning anföres i departementspromemorian
följande.

Att ersättningstilläggen hittills förbehållits ersättningstagare under 67 år
(frånsett vissa övergångsvis kvarstående dyrtidstillägg) sammanhänger
med att invalidlivräntorna nurAera utgå efter olika grunder före och efter 67
års ålder. Enligt de fr. o. m. år 1949 gällande bestämmelserna i ÖL nedsättes
exempelvis livräntan till helinvalid vid 67 års ålder från n/i2 till 2/s av den
årliga arbetsförtjänsten. Enligt YFL komma samtliga invalidlivräntor att nedsättas
med V* vid 67 års ålder, och samma nedsättning har införts i fråga
om makelivräntor m. m.

Det framhålles, att tillräckliga skäl inte synes föreligga att låta den föreslagna
omregleringen gälla även för tid efter det rätten till allmän ålderspension
inträtt. Därför förordas att den för ersättningstilläggen gällande
67-årsgränsen bibehålies. Dock syntes den nuvarande regeln om 20 procents
dyrtidstillägg i skadefall, som inträffat före år 1941, böra kvarstå.

Vidare diskuteras, huruvida omregleringen bör omfatta livräntetagare
med lägre invaliditetsgrad än 30 procent. Den dåvarande gränsen gick vid
30 procent; i fyra femtedelar av invaliditetsfallen enligt ÖL var den först
bestämda invaliditetsgraden lägre än 30 procent och över hälften av fallen
lägre än 20 procent. Den ekonomiska invaliditeten vid de lägre invaliditetsgraderna
låg enligt verkställda utredningar genomsnittligt långt under den
beräknade. I fortsättningen anföres.

Vid en på sin tid verkställd undersökning beträffande fall från åren 1943
—1944 hade ingen som helst ekonomisk invaliditet framkommit för 3A av
fallen med 10—14 procents beräknad invaliditet, nära 2/s av fallen med 15
—18 procents invaliditet, nära e/io av fallen med 20—25 procents invaliditet
och åtskilliga fall med högre beräknad invaliditet.

Starka skäl tala sålunda för bibehållande av 30-procentsgränsen Att tilllämpa
uppräkningen av årliga arbetsförtjänsten samt YFL:s regler om kompensationsgraden
å alla invaliditetsgrader framstår även som helt omotiverat.
Däremot synes en kompromiss väl kunna övervägas. Dennas syfte skulle
vara att minska den stora skillnad i ersättningen mellan den lägsta invaliditetsgrad,
som omfattas av omregleringen, och den närmast därunder använda.

En rimlig kompromiss synes vara — anföres vidare — att gränsen flyttas
från 30 till 20 procent men att för fallen under 30 procent tillämpas den
s. k. n/i2-regeln i stället för den s. k. 2/3-regeln; den enligt ÖL — efter lagändring
år 1948 — och enligt YFL för invaliditetsgrader om minst 30 procent
tillämpade n/i2-regeln gav nämligen vid invaliditetsgrader under 25
procent en lägre kompensation än den där eljest gällande 2/3-regeln.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian yttrade LO beträffande
den föreslagna åldersgränsen för ersättningstagare som skulle omfattas
av omregleringcn följande.

Omregleringen är begränsad att gälla intill dess den skadade fyller 67 år.
Beaktar man den avsevärda standardförbättring förslaget betyder — en

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

75 %-livränta för en 1918 skadad höjes exempelvis från 1 600 till 4 400 kr.

— anser LO att undantaget för åldersgruppen över 67 år bör omprövas. Det
bör i första hand övervägas att generellt tillämpa samma regel som enligt
yrkesskadeiagen gäller för grundlivränta och som innebär att denna fr. o. m.
67 års ålder nedsättes med 1/i. I varje fall pör en sådan regel ges tillämpning
på de svårare invaliditetsfallen, t. ex. 50—100 %.

Liknande synpunkter anfördes av TCO.

Förslaget att även livräntor som utgick vid lägre invaliditetsgrad än 30
procent skulle uppräknas — såframt invaliditeten utgjorde minst 20 procent

— tillstyrktes eller lämnades utan erinran i drygt hälften av remissyttrandena.

Statskontoret, riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen, järnvägsstyrelsen,
Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen
och Handelns arbetsgivareorganisation avstyrkte emellertid
promemorieförslaget i denna del under hänvisning till att en medicinsk
invaliditet av ifrågavarande storlek inte brukade medföra större ekonomisk
invaliditet.

Pensionsstyrelsen, som likaledes avstyrkte förslaget, pekade dessutom på
det betydligt ökade administrativa arbete som dess genomförande skulle
föranleda även för folkpensioneringens del genom omprövning i viss omfattning
av folkpensioner. Styrelsen framhöll även, att den omständigheten
att äldre livräntetagare med 20—29 % invaliditet erhöll livsvariga livräntor,
låt vara med lägre årsbelopp än som utgick enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
ur vissa synpunkter i och för sig framstår som skälig ersättning, särskilt
vid jämförelse med vad som gällde i våra nordiska grannländer, där
ersättningen vid lägre invaliditetsgrader i regel utgick i form av ett engångsbelopp.

Departementschefen, statsrådet Sträng, anförde beträffande frågan om
vilka ersättningar som skulle omfattas av den i propositionen föreslagna omregleringen
följande.

I enlighet med promemorieförslaget bör de hittills behandlade reglerna i
sin helhet gälla beträffande invalider, som ej fyllt 67 år, såframt deras arbetsförmåga
är nedsatt med minst 30 procent. Enligt promemorian skall någon
omreglering i princip inte ske, sedan ersättningstagaren uppnått 6 7
års ålder, medan livräntorna för dem som fått arbetsförmågan reducerad
med mindre än 30 men minst 20 procent föreslås omreglerade efter bestämmelser
som — i fall under 25 procent — är något mindre gynnsamma än
reglerna för högre invaliditetsgrader. Sedan jag övervägt dessa frågor med
anledning av yrkanden som framförts under remissbehandlingen, har jag
kommit till den uppfattningen, att viss kompensation bör beredas ersättningstagaren
även sedan han fyllt 67 år. Skillnaden i ersättning före och
efter nämnda ålder skulle eljest, även om man tar hänsyn till den allmänna
ålderspensionen, bli omotiverat stor. Det kan erinras om att enligt YFL —
som medger avsevärt högre ersättningar än ÖL — invalidlivränta minskas
endast med en fjärdedel då 67-årsgränsen passerats. Det synes rimligt, att
livräntan enligt ÖL till personer över 67 år får utgå med hälften av det be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

7

lopp, vartill den skulle ha uppgått enligt de förut angivna reglerna för omregleringen.
Jag förordar alltså donna ändring i förhållande till promemorieförslaget.

Mot förslaget att låta omregleringen omfatta skadefall med mindre än
3 0 procents invaliditet, förutsatt att invaliditetsgraden är minst
20 procent, har under remissbehandlingen invänts, att den medicinska invaliditeten
här vanligen inte motsvaras av någon ekonomisk invaliditet. Härtill
må anmärkas, att man enligt en i promemorian redovisad undersökning
påvisat ekonomisk invaliditet i en betydande del av fallen i dessa invaliditetsgrader.
Uppenbarligen är också de skador som brukar bedömas medföra medicinsk
invaliditet av denna storleksordning ■— exempelvis förlusten av ett
öga, en tumme eller flera fingrar — ägnade att reducera vederbörandes förvärvsmöjligheter.
Skulle dessa skadade lämnas utanför omregleringen, måste
det vidare te sig oproportionerligt att en skillnad i invaliditet på kanske 5
procent skall medföra, att de endast får sin ursprungliga låga livränta, medan
personer i invaliditetsgraderna strax ovanför erhåller högst betydande
förbättringar. Ger man viss — inte full — kompensation i förevarande fall,
minskas också spännvidden mellan de lägsta invaliditetsgrader som omfattas
av omregleringen och de närmast underliggande. Med hänsyn till dessa
omständigheter förordar jag, att skadade, vilkas arbetsförmåga är nedsatt
med mindre än 30 men minst 20 procent, får sina livräntor omreglerade till
hälften av de belopp de skulle ha fått med tillämpning av omregleringsbestämmelserna
för högre invaliditet; dock bör kompensationsgraden beräknas
enligt YFL:s bestämmelser för invaliditet under 30 procent (2/3-regeln), och
vidare bör förbättringen gälla endast till dess vederbörande fyllt 67 år.

Det torde böra påpekas, att den kompensation, som skall lämnas över 67-årsgränsen vid högre invaliditetsgrader och under denna gräns vid minst 20
men mindre än 30 procents invaliditet, till följd av omregleringssystemets
konstruktion kommer att verka så beträffande skadefall från 1940-talet och
senare år, att kompensationen minskar ju längre fram i tiden skadan ligger
och ju lägre invaliditetsgraden är för att i vissa fall helt upphöra.

Sammansatta stats- och andra lagutskottet anförde, såvitt här är i fråga,
i utlåtande nr 1 år 1955, följande.

De tidigare dyrtidstilläggen och de nuvarande ersättningstilläggen har i
allmänhet inte utgått till invalider med en invaliditetsgrad understigande
30 procent eller i en ålder överstigande 67 år. Utskottet finner emellertid
i likhet med föredragande departementschefen en viss uppmjukning beträffande
ifrågavarande gränsdragningar vara i nuvarande läge motiverad.
De i propositionen föreslagna trappstegen i fråga om invaliditetsgrad och
ålder utgör enligt utskottets mening en lämplig lösning av problemet om
gränsdragning mellan de grupper, som helt omfattas av omregleringen, och
dem, som lämnas utanför densamma.

Levnadskostnadsutvecklingen föranledde statsmakterna att år 1962 besluta
ytterligare höjningar av nu ifrågavarande livräntor (lag den 6 juni
1962 om förhöjning an vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m.,
förordning den 6 juni 1962 om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel
i anledning av yrkesskada m. m. samt vissa andra författningar). Förhöjningarna
gällde invalidlivräntor till skadade personer under 67 år med

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

en invaliditet av minst 20 procent och till äldre skadade med minst 30 procent
invaliditet samt av efterlevandelivräntor till änkor och änklingar under
67 år, till barn och till föräldrar. Procentsatserna för förhöjningarna bestämdes
till 30 i fall då skadan inträffat 1955 eller tidigare, 20 då skadan inträffat
1956 eller 1957 och 10 då skadan inträffat 1958 eller 1959. I de fall då
skadan inträffat före 1955 skall förhöjningen beräknas på det sammanlagda
beloppet av livränta och omregleringsförhöjning enligt 1955 års omregleringslagstiftning.
De förhöjda ersättningarna får aldrig överstiga de högsta
belopp som kan utgå enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Departementschefen anförde då förslaget till nu återgivna omregleringar
framlades (proposition nr 119 år 1962) bland annat följande.

Frågan om yrkesskadeförsäkringens definitiva inordnande i det nya socialförsäkringssystemet
utreds av den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen.
Ett av de viktigaste reformönskemålen beträffande yrkesskadeförsäkringen
gäller livräntornas värdebeständighet. I motsats till folkpension
och tilläggspension är yrkesskadelivränta inte automatiskt värdesäkrad.
Yrkesskadeförsäkringens inordnande i det allmänna socialförsäkringssystemet
bör medföra likformighet i värdeföljsamheten för pensioner och yrkesskadelivräntor.
I vad mån livsvariga livräntor skall utgå även vid skadefall
med ringa inverkan på arbetsförmågan får prövas under hänsynstagande
till moderna medicinska metoder samt till rehabiliteringsverksamhetens
och socialförsäkringens utbyggnad.

Den omständigheten att frågan om värdeföljsamheten inom yrkesskadeförsäkringen
kan väntas bli löst, när slutresultatet av yrkesskadeutredningens
arbete föreligger, bör inte få hindra att man dessförinnan beaktar
behovet av förbättring av sådana nu utgående ersättningar, vilkas realvärde
på grund av penningvärdesutvecklingen sjunkit mera avsevärt sedan
ersättningarnas belopp senast fastställdes. Yrkesskadeutredningen har också,
i enlighet med vad som förutsattes vid utredningens tillkomst, tagit upp
sistnämnda spörsmål till särskild behandling.

Utredningens förslag, som i huvudsak tillstyrkes av samtliga remissorgan,
synes uppfylla de önskemål som i nuvarande läge bör ställas på en
provisorisk förbättring av äldre yrkesskadeersättningar i avbidan på en
definitiv lösning av värdesäkringsproblemen för yrkesskadeförmånerna.
Avgränsningen av de livräntetyper, som bör bli föremål för förhöjning,
överensstämmer i princip med den som gjordes vid 1955 års omreglering med
det undantaget att nu även de ytterst fåtaliga föräldralivräntorna föreslås
bli förhöjda. Genom denna anknytning till närmast föregående omreglering
i förening med den procentuella förhöjningen erhålles en lätthanterlig metod
för uppräkningen, som ger tillfredsställande kompensation för levnadskostnadsstegringen
i sådana fall då yrkesskadeersättningen är av mera
väsentlig betydelse för den ersättningsberättigades försörjning, samtidigt
som utredningen inte bindes i sitt fortsatta arbete.

Slutligen må här beträffande bl. a. uppräkning av livränta på grund av
frivillig yrkesskadeförsäkring hänvisas till andra lagutskottets utlåtande
nr il år 1965.

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Yrkesskadeutredningen

I direktiven till den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen anföres bl. a.

Bland de konkreta frågor som utredningen bör taga upp till behandling
märkes sådana som sammanhänger med den invaliditetsgrad, som berättigar
till livränta. Med de möjligheter till rehabilitering som numera står till
buds bör mindre skador som kvarstår efter olycksfall i arbete i allmänhet
inte behöva förorsaka någon varaktig minskning av arbetsförmågan. Det kan
därför ifrågasättas om det verkligen finns behov av att, såsom för närvarande,
kunna bevilja livräntor från yrkesskadeförsäkringen redan vid en 10-procentig invaliditet. Inom den allmänna pensioneringen torde den reformerade
invalidpensionering, som kan väntas bli genomförd inom kort, medföra
rätt till invalidpension vid en invaliditet om minst 50 procent. Finner utredningen
att även framledes ersättning bör utgå vid en lägre invaliditetsgrad
såvida invaliditeten har sin grund i yrkesskada, bör det undersökas
om vi i Sverige, liksom redan sker bl. a. i våra nordiska grannländer, i fortsättningen
bör tillämpa systemet att vid låga invaliditetsgrader ge ett engångsbelopp
i stället för en löpande årlig livränta.

Utredningen bör inte stanna vid att föreslå förenklingar och en revidering
av sådana delar av förmånssystemet som utvecklingen gjort mindre behövliga.
Även förbättringar av försäkringsskyddet förtjänar att övervägas. Som
bekant är förmånerna från den allmänna pensioneringen värdebeständiga
medan yrkesskadeförsäkringens livräntor däremot ej automatiskt följer
förändringar i prisnivån. Då yrkesskadeförsäkringen nu inordnas i det allmänna
socialförsäkringssystemet bör givetvis även yrkesskadeförsäkringsförmånernas
värdebeständighet tryggas. Här föreligger ett angeläget behov
av att förstärka yrkesskadeförsäkringen. Problemet bör ses i samband med
frågan om det lämpliga sättet för förmånernas finansiering. Härvid synes
man kunna överväga att överge den nu rådande kapitaltäckningsprincipen
till förmån för den inom pensioneringen tillämpade fördelningsprincipen.

I överensstämmelse med hittills på området tillämpade lagstiftnmgsprinciper
bör en reviderad yrkesskadeförsäkringslagstiftning ej ges retroaktiv
giltighet. Det blir då i gengäld nödvändigt att särskilt undersöka hur man i
olika hänseenden skall förfara med de skadefall, som inträffat före den nya
lagstiftningens ikraftträdande. Härvid bör utredningen upptaga bl. a. de
olika spörsmål som beröres i riksdagens skrivelse 1961: 142 (andra lagutskottets
utlåtande nr 28). De frågor som åsyftas är en uppräkning av äldre
livräntor med hänsyn till de under senare år inträffade penningvärdeförändringarna
samt införande av en indexreglering i syfte att för framtiden göra
dessa livräntor värdebeständiga. I sitt av riksdagen godkända utlåtande har
utskottet uttalat, att frågan om uppräkning av äldre livräntor bör prövas så
snart förutsättningarna därför föreligger.

En omläggning av yrkesskadeförsäkringen måste även påverka de olika
författningar om ersättning av statsmedel som är anknutna till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.
Bland dessa författningar märkes främst militärersättningsförordningen.
Jämväl hithörande lagstiftningsfrågor bör behandlas
av utredningen.

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Tidigare motioner i ämnet

I anledning av väckta motioner, 1:104 och 11:133, vid 1961 års riksdag
anförde andra lagutskottet i ovannämnda utlåtande nr 28 bl. a. följande.

I förevarande motioner erinras om de förändringar i penningvärde och
levnadsstandard som skett sedan 1955. Emellertid har, påpekas det, inte
någon uppräkning av de äldre yrkesskadeersättningarna företagits efter
omregleringen enligt omregleringslagen, och dessa ersättningar bör därför
enligt motionärernas mening nu ytterligare uppräknas. Enligt motionärerna
kan en sådan uppräkning lämpligen ske genom att de i omregleringslagen
upptagna beloppen 6 600 och 7 920 kr. uppräknas till resp. 8 600 och
10 320 kr. Vidare hemställer motionärerna, att de av dem föreslagna grunderna
skall göras tillämpliga jämväl på ersättningar av statsmedel, vilka
omreglerats enligt omregleringsförordningen. Slutligen har i motionerna
yrkats, att frågan om indexreglering av ersättningar, som utgår enligt äldre
eller gällande lagstiftning om försäkring för yrkesskada, måtte göras till
föremål för utredning.

Enligt utskottets mening är det uppenbart, att de ersättningar, som 1956
uppräknades enligt omregleringslagen, med hänsyn till penningvärdeförändringarna
därefter förlorat en del av sitt realvärde. Det står också klart
att de som uppbär dessa ersättningar inte heller blivit delaktiga av senare
års standardförbättringar. Med hänsyn härtill förefaller en uppräkning aversättningarna
befogad. Emellertid synes flera invändningar kunna riktas
mot att göra uppräkningen i enlighet med motionerna. Härvid vill utskottet
först peka på att förslaget innebär en höjning av ersättningarna endast
för dem som skadats före år 1955. Sannolikt kan det vara lika motiverat att
räkna upp de fall som ligger närmast i tiden därefter. Frågan härom är
emellertid förhållandevis komplicerad och fordrar därför ytterligare övervägande.
Vidare är att märka, att ersättningsnivån för åtskilliga av förevarande
fall kan komma att påverkas av den omläggning av invalidpensioneringen
som nu prövas av 1958 års socialförsäkringskommitté och som
avses skola genomföras vid nästa års riksdag. Hittills har huvuddelen av
invalidpensionen varit inkomstprövad, vilket medfört att de som uppburit
livräntor från yrkesskadeförsäkringen fått invalidpensionen reducerad, i
åtskilliga fall så att de inte erhållit mer än den icke inkomstprövade grundpensionen.
Den år 1959 genomförda höjningen av grundpensionerna innehar
därför en standardhöjning för åtskilliga livräntetagare. Det pågående
utredningsarbetet rörande invalidpensioneringen syftar emellertid till att
slopa inkomstprövningen, vilket måste medföra problem att samordna pensionerna
och yrkesskadelivräntorna, så att den sammanlagda ersättningsnivån
inte blir för hög. I detta läge synes det inte tillrådligt att höja livräntorna
och därmed försvåra samordningen. Slutligen vill utskottet framhålla,
att en uppräkning av det slag som motionärerna förordat inte torde
böra inskränkas till de fall, varå omregleringslagen och omregleringsförordningen
är tillämpliga, utan avse även de äldre militärersättningsfall som
beröres av den militära omregleringsförordningen. Eljest skulle vissa äldre
militärersättningsfall komma på en lägre ersättningsnivå än motsvarande
civila fall. På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet inte kunna
biträda de i motionerna framställda yrkandena om direkta ändringar i omregleringslagstiftningen.

I det förslag till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen, m. m., som

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

nyligen remitterats till lagrådet, har föredragande departementschefen tillkännagivit
sin avsikt att inom en nära framtid tillsätta en utredning rörande
yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning. Vid denna
utredning torde även de i motionerna berörda problemen komma upp till
behandling och prövas då i sitt naturliga sammanhang. De reformer på
yrkesskadeförsäkringens materiella sida som utredningen skall syfta till
är emellertid inte avsedda att träda i kraft förrän den 1 januari 1966. Enligt
utskottets mening bör dock den uppräkning av de äldre ersättningarna
som utskottet i det föregående funnit befogad inte anstå till denna tidpunkt,
utan frågan därom bör prövas så snart förutsättningar därför föreligger.
Denna utskottets uppfattning synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1964 års riksdag väcktes motioner, 1:41 och 11:49, med i huvudsak
samma syfte som den förevarande. Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 33 följande.

I förevarande motioner yrkas utredning och förslag till uppräkning motsvarande
penningvärdets fall av sådana livräntor som med hänsyn till låg
invaliditetsgrad icke omfattas av statsmakternas tidigare beslut om höjningar.

Den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen har till uppgift bl. a. att
trygga yrkesskadeförsäkringsförmånernas värdebeständighet. I utredningsdirektiven
uttalas att lagstiftningen icke bör ges retroaktiv giltighet och att
utredningen därför måste särskilt undersöka hur man skall förfara med de
skadefall som inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Bland
de frågor som härvid aktualiseras nämnes särskilt en uppräkning av äldre
livräntor med hänsyn till inträffade penningvärdesförändringar samt införande
av en indexreglering i syfte att för framtiden göra dessa livräntor
värdebeständiga. Då de av motionärerna aktualiserade frågorna således
kommer att behandlas av yrkesskadeutredningen finner utskottet något
riksdagens initiativ i ämnet icke vara påkallat.

Utskottet

De livräntor, som utgår till följd av yrkesskada, beräknas i allmänhet
med utgångspunkt från bestämmelser, som gällde då skadefallet inträffade.
Varken enligt nu gällande yrkesskadeförsäkringslag av år 1954 eller enligt
äldre bestämmelser är livräntorna indexreglerade. Vid olika tillfällen och
senast år 1962 har med hänsyn till levnadskostnadsutvecklingen beslutats
om tillägg till äldre livräntor. En genomgående princip har därvid varit,
att livräntor som grundar sig på låg invaliditetsgrad icke blivit föremål
för dylik omreglering. Lagstiftningen år 1962, som trädde i kraft påföljande
år, innebar i huvudsak följande. Livräntorna höjdes med 30 procent
om skadan inträffat år 1955 eller tidigare, med 20 procent om skadan inträffat
åren 1956 eller 1957, och med 10 procent om skadan inträffat åren
1958 eller 1959. Förhöjningen avsåg skadade under 67 år med minst 20

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

procent invaliditet och skadade över angivna ålder med minst 30 procent
invaliditet.

I förevarande motion yrkas, att sådana livräntor som med hänsyn till
låg invaliditetsgrad icke uppräknades vid omregleringen år 1962, skall
höjas enligt samma regler som gäller för övriga livräntor.

Den år 1961 tillsatta yrkesskadeutredningen har fått i uppdrag bland
annat, att behandla frågor som sammanhänger med den invaliditetsgrad,
som berättigar till livränta. I utredningsdirektiven framhålles, att med de
möjligheter till rehabilitering som numera står till buds bör mindre skador
som kvarstår efter olycksfall i arbete i allmänhet inte behöva förorsaka
någon varaktig minskning av arbetsförmågan. Det kan därför ifrågasättas
om det finns ett behov av att, såsom för närvarande, bevilja livräntor från
yrkesskadeförsäkringen redan vid en 10-procentig invaliditet. Utredningen
bör, om den stannar för att bibehålla rätt till yrkesskadeersättning vid
lägre invaliditetsgrader, undersöka möjligheterna att i dylika fall låta engångsbelopp
utgå i stället för livränta. I utredningens uppdrag ingår även
frågan om värdebeständighet av förmåner enligt yrkesskadeförsäkringen.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer yrkesskadeutredningen att under
innevarande år slutföra sitt arbete. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden
av vad som ovan återgivits av direktiven för utredningen finner utskottet
något riksdagens initiativ icke vara påkallat i anledning av motionsyrkandena.
Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, 11:80, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand», Lars Larsson, Eric Carlsson»,
Edström, Lennart Geijer», Erik Filip Petersson», Högström och Blomquist;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fru Ekendahl»,
herrar Gustavsson i Alvesta, Fredriksson, Ringaby, Carlsson i Göteborg,
Jonsson» och fru Skantz.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966
660270