Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

1

Nr 32

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående fria läkemedel
till långvarigt mentalsjuka.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 327 i första kammaren av
herr Sörenson samt nr 387 i andra kammaren av herrar Jonsson och Jönsson
i Ingemarsgården.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan ändring i kungörelsen
av den 4 juni 1954 med förteckning över kostnadsfria läkemedel
(SFS 1954: 520) att den jämväl måtte omfatta behandling av fall med långvarig
och allvarlig mental sjukdom (med diagnos enl. WHO:s nomenklatur
nr 300—309) med läkemedel tillhörande fenthiazin- och reserpingrupperna
samt därmed närbesläktade preparat».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:387.

Gällande bestämmelser

Den allmänna försäkringen tillerkänner medborgarna rätt till ersättning
för läkarvård. För de läkemedel, som ordineras av läkare, utgår ersättning
såsom en till försäkringen ansluten särskild förmån. Reglerna härom är
upptagna i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Läkemedel, varå recept utfärdats av läkare, tillhandahålles å apotek i
vissa fall kostnadsfritt, i andra fall till nedsatt pris. Försäkrad, som lider
av långvarig och allvarlig sjukdom, har rätt att utan kostnad erhålla läkemedel
under de närmare förutsättningar, som angives i kungörelsen den
4 juni 1954 (nr 520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. I denna
förteckning har upptagits dels vissa sjukdomar, dels de läkemedel, som vid
varje angiven sjukdom får utlämnas kostnadsfritt.

De i förteckningen upptagna sjukdomarna var ursprungligen femton till
antalet. Genom beslut 1957 och 1960 har Kungl. Maj:t förordnat om ny
lydelse av kungörelsen innebärande dels att förteckningen utökats med tre
sjukdomar och för dem avsedda läkemedel, dels att ett begränsat antal läkemedel
tillkommit vid vissa av de tidigare förtecknade sjukdomarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 avd. Nr 32

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

I andra fall än dem, där kostnadsfria läkemedel erhålles, äger personer
vilka omfattas av den allmänna sjukförsäkringen eller här i riket är i allmän
eller enskild tjänst, rätt att till nedsatt pris köpa läkemedel, på vilka
läkemedelsförordningen är tillämplig. Prisnedsättningen utgör för varje
läkemedel 50 procent av det belopp varmed priset överstiger tre kronor. Om
flera läkemedel förskrivits under en formel, skall prisnedsättningen avse
den sammanlagda kostnaden. Är en förskrivning avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till varje expedition.

Historik m. m.

Till grund för den proposition, nr 163 år 195i, genom vilken förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen,
låg ett förslag av en särskilt tillkallad utredningsman.

Rörande de kostnadsfria läkemedlen innebar utredningsmannens förslag
följande.

Dylika läkemedel skulle vara avsedda för behandling endast av långvariga
och allvarliga sjukdomar, samt utgöras av läkemedel, som enligt vetenskap
och beprövad erfarenhet anses rationella vid behandlingen av sådana sjukdomar.
Den i dessa allmänna ordalag givna bestämmelsen för angivande av
de sjukdomar som härvid skulle kunna ifrågakomma borde för det praktiska
förfarandet specificeras i en särskild förteckning. Utredningsmannen
kunde för sin del ej ge sin anslutning till ett tidigare av medicinalstyrelsen
i skrivelse av den 29 november 1949 föreslaget system, att, vid sidan av att
ett antal sjukdomar av ifrågakommande art uttryckligen uppräknades, dessutom
efter särskild ansökan hos medicinalstyrelsen även andra sjukdomsenheter,
vid vilka ett varaktigt bruk av specifikt verksamma läkemedel vore
nödvändigt, kunde ifrågakomma. Ett sådant prövningsförfarande i varje
särskilt fall måste enligt utredningsmannen medföra avsevärda svårigheter
för uppehållandet av önskvärd konsekvens vid bedömningen. Principiellt
sett kunde systemet ej heller anses stå i överensstämmelse med den beslutade
läkemedelsreformen, i synnerhet ej försäkringslinjen. Utredningsmannen
föreslog därför, att någon klausul om prövningsrätt i särskilda fall ej
skulle förekomma utan att i stället antalet sjukdomar, som skulle anses
såsom kvalificerande till fria läkemedel, borde utökas i förhållande till det
av medicinalstyrelsen upprättade förslaget. Det ifrågakommande läkemedelsurvalet
borde ske genom att för varje särskild sjukdom fastställdes likaledes
visst eller vissa bestämda s. k. icke bruksfärdiga läkemedel, till vilka
den fria läkemedelsförmånen vid sjukdomen ifråga skulle knytas. Ur både
medicinska och farmacevtiska synpunkter funnes goda möjligheter härtill,
enär såväl sjukdomarna som över huvud ifrågakommande, icke bruksfärdiga
läkemedlen vore till antalet relativt begränsade.

I anslutning till de angivna principerna för bestämmande av de sjukdomar,
som borde berättiga till kostnadsfria läkemedel, samt de läkemedel,
som därvid finge förekomma för varje sjukdom, framlade utredningsmannen
sitt förslag innefattat i en tvåspaltig uppställning vari upptogos dels
vissa sjukdomar, dels ock härför ifrågakommande läkemedel. I formellt
hänseende avvek den sedermera utfärdade kungörelsen (SFS nr 520/1954)
icke från detta förslag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 dr 1966

3

Departementschefen förklarade sig i propositionen sakna anledning frångå
vad utredningsmannen föreslagit i förevarande del, dock att enligt hans
mening vissa av medicinalstyrelsen föreslagna jämkningar torde böra vidtagas.
Ett reviderat förslag till sjukdoms- och läkemedelsförteckning fogades
i enlighet därmed vid propositionen. Departementschefen hemställde
om bemyndigande för Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med
ifrågavarande förteckning fastställa den omfattning i vilken kostnadsfria
läkemedel skulle tillhandahållas. Bemyndigandet borde innefatta rätt för
Kungl. Maj:t att verkställa de ändringar i förteckningen, som kunde påkallas
av hänsyn till utvecklingen på området.

Andra lagutskottet behandlade propositionen och i ämnet väckta motioner
i utlåtande nr 37 år 195i. I motionerna hade hemställts om vissa tillägg
till angivna förteckning, nämligen såvitt angick kronisk, deformerande ledgångsreumatism
och reumatisk feber. Utskottet avstyrkte motionerna och
framställde icke någon erinran mot propositionen i denna del.

Riksdagen biföll utskottsutlåtandet.

Frågan om läkemedelsförmånerna har efter år 1954 vid flera olika tillfällen
varit föremål för riksdagens bedömande. Såvitt avser de kostnadsfria
läkemedlen väcktes motioner 1955, 1956, 1958 och 1965 med yrkande
om utökning av den gällande förteckningen eller om omarbetning av denna
till mindre restriktivitet. Motionerna år 1955 och 1956 föranledde ingen
riksdagens åtgärd.

Den år 1958 väckta motionen överlämnades till utredning för översyn av
läkemedelsrabatteringen, som tillsatts år 1957.

Utredningen framlade sitt betänkande år 1959 (SOU 1959:43). Beträffande
förtjänster och brister i det nuvarande systemet anfördes bl. a. följande
rörande den här aktuella förteckningen.

För sjukdomsurvalet har såsom riktlinjer gällt att sjukdomarna skola
vara långvariga och allvarliga samt att de under längre tid behandlas med
läkemedel och att denna behandling visat sig ha en odisputabelt gynnsam
verkan. Detta sistnämnda innebär en väsentlig begränsning. Sålunda ha vid
handläggningen av frågor rörande förmånens omfattning förekommit fall,
där en ifrågasatt utvidgning icke ansetts lämplig på grund av alt de behandlingsmetoder
som använts, icke bedömts vara tillräckligt beprövade. Vidare
ha även möjligheterna att avgränsa förmånen i vissa avseenden kommit
att spela en roll vid urvalet, då det synts nödvändigt att de utvalda sjukdomarna
klart kunna avskiljas från andra icke förmånsberättigade sådana.
Av samma anledning har förmånen uppbyggts efter principen att de använda
läkemedlen skola vara specifika för sjukdomen i fråga.

Redan den ställning, som kostnadsfriheten intager i det nuvarande systemet,
anvisar en restriktiv bedömning av dess omfattning. Väsentliga utvidgningar
få alltid vägas mot risken av en ökning av konsumtionen med de
följder ur medicinsk och även ur ekonomisk synpunkt, som detta kan
komma att medföra. Vidare visa erfarenheterna från de gångna åren, att en

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

viss restriktivitet är nödvändig för att tillämpningen av systemet skall få
erforderlig stadga. Under dessa förhållanden te sig de ovan angivna urvalsprinciperna
såsom naturliga. Å andra sidan ha dessa medfört, att vissa
önskemål om utvidgningar icke kunnat tillgodoses.

Vid remissbehandling av betänkandet framkom så delade meningar angående
utredningens förslag, att Kungl. Maj:t inte ansåg det möjligt att
föreslå ändrade regler utan ytterligare bearbetning av materialet. Denna
bearbetning har anförtrotts 1961 års sjukförsäkringsutredning. Enligt direktiven
bör denna med det tidigare utredningsarbetet och remissmaterialet
som utgångspunkt söka finna vägar för en lösning av föreliggande problem.
Liksom tidigare anges huvudlinjen vara, att medborgaren skall beredas
skydd mot att vid sjukdom betungas med alltför stora utgifter för läkemedel
samtidigt som systemet inrymmer möjligheter att hålla totalkostnaderna
för läkemedelsförmånerna på en rimlig nivå. Enligt direktiven står det utredningen
fritt att upptaga sådana spörsmål som aktualiseras under översynen
och som faller inom ramen för de uppgifter som tillagts utredningen.

Beträffande ovannämnda år 1965 väckta motion avseende utvidgning av
den här aktuella läkemedelsförteckningen (läkemedlet synalar för sjukdomen
psoriasis) uttalade andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 40 bl. a., att utskottet utgick från att sjukförsäkringsutredningen
sökte tillgodose det angelägna behovet av effektivt stöd till de sjuka
som hade stora läkemedelskostnader. Riksdagen gav som sin mening Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört. Riksdagens skrivelse har överlämnats
till sjukförsäkringsut redningen.

Medicinalstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 17 juni 1965 efter
företagen utredning hemställt, att i den föreckning över kostnadsfria läkemedel,
som finnes i kungörelsen den 4 juni 195U (nr 520J, måtte uppföras
sjukdomen schizofrenia och att läkemedlet innehållande såsom verksam
beståndsdel endast fentiazinderivat skall vara kostnadsfria vid sjukdomen.
Medicinalstyrelsen har i skrivelsen anfört, att det ej torde vara lämpligt att
begränsa förmånen till att enbart gälla vissa allmänt använda derivat
såsom klorpromazin, levomepromazin och tioridazin då bland de övriga
även finnes goda preparat gentemot vilka en avgränsning skulle vara svår
att motivera.

Medicinalstyrelsens skrivelse har överlämnats till sjukförsäkringsutredningen.

Motionerna

I motionerna anföres bl. a. följande.

Under det senaste årtiondet har avsevärda behandlingsmässiga förbättringar
erhållits inom mentalsjukvårdens område. Särskilt har därvid upp -

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 dr 1966

5

märksammats hur användningen av olika psykofarmaka, speciellt sådana av
fenthiazin- och reserpintyp, kunnat medföra att personer lidande av svåra
mentala sjukdomar av långtidskaraktär, vilka eljest skulle kräva permanent
sluten vård på mentalsjukhus, kunnat bli fria från sina aktiva sjukdomssymtom,
klara sig ute i samhället och kanske t. o. m. försörja sig i arbetslivet.
En förutsättning för att den ernådda förbättringen skall bli bestående
är emellertid att medicineringen kontinuerligt fortsättes under lång tid.
Dessa mentalsjuka behöver sålunda sina psykofarmaka på samma sätt som
en sockersjuk behöver sitt insulin och en hjärtsjuk sin digitalis.

Psykofarmaka är inte speciellt billiga läkemedel, och de sjuka är i många
fall efter mångårig sjukhusvistelse i små ekonomiska omständigheter. I
själva verket utgöres en av de få kvarvarande grupperna av verkligt fattiga
i folkhemmet av psykiskt sjuka. Med hänsyn härtill synes det mycket angeläget
att dessa sjuka i fråga om ersättning för sina läkemedelskostnader
ställs i paritet med personer lidande av olika slags långvariga och allvarliga
kroppsliga sjukdomar.

Utskottet

Enligt regler, som anknyter till lagen om allmän försäkring, är läkemedel,
som ordineras av läkare, i vissa fall kostnadsfria och i vissa fall prisnedsatta.
I en av Kungl. Maj :t utfärdad förteckning anges vid vilka sjukdomar
— f. n. aderton till antalet — medicin utlämnas kostnadsfritt och
vilka läkemedel som därvid kommer i fråga. För urvalet gäller att sjukdomen
skall vara långvarig och allvarlig samt att den under längre tid skall ha
behandlats med läkemedel, som visat sig ha en odisputabelt gynnsam verkan.
Dessutom förutsättes att det använda läkemedlet skall vara specifikt
för sjukdomen i fråga. Prisnedsättningen beträffande övriga läkemedel innebär
att den försäkrade, utöver ett karensbelopp på tre kronor, erlägger
hälften av den del av priset som överstiger karensbeloppet.

I förevarande motioner yrkas, att i förteckningen över kostnadsfria läkemedel
skall för långvarig och allvarlig mentalsjukdom upptagas läkemedel
tillhörande fentiazin- och reserpingrupperna samt därmed närbesläktade
preparat.

I direktiven till 1961 års sjukförsäkringsutredning uttalas, att kommittén
bör verkställa en bearbetning av det betänkande angående läkemedelsförmånerna
som år 1959 framlades av en särskild utredning, varvid huvudlinjen
liksom tidigare hör vara att medborgaren skall beredas skydd mot
att vid sjukdom betungas med alltför stora utgifter för läkemedel, samtidigt
som systemet inrymmer möjligheter att hålla totalkostnaderna för
läkemedelsförmånerna på cn rimlig nivå.

Till sjukförsäkringsutredningen har under år 1965 överlämnats en av
medicinalstyrelsen till Kungl. Maj :t gjord framställning om att sjukdomen
schizofreni skall upptagas bland de sjukdomar, som berättigar till kostnadsfria
läkemedel, och att läkemedel innehållande fentiazinderivat skall

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

vara kostnadsfria vid sjukdomen. Utredningen har alltså redan fått sin
uppmärksamhet riktad på de i motionerna behandlade problemen. Enligt
vad som upplysts kommer utredningen att under innevarande år framlägga
ett betänkande om läkemedelsförmånerna. Med hänsyn till det anförda synes
något riksdagens intiativ i anledning av motionerna icke påkallat. Utskottet
får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:327 och 11:387, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist*, fru Hamrin-Thorell*,
herr Lars Larsson, fru Nilsson*, herrar Eric Carlsson, Edström och
Hubinette*;

från andra kammaren: herr Rimmerfors, fru Ekendahl, herrar Bengtsson
i Varberg, Edlund, fru Svensson*, herrar Johansson i Skärstad, Carlsson
i Göteborg och Jonsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966

660233