Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

1

Nr 31

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fri medicin till vuxna
neurosedynskadade.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 326 i första kammaren av herr Svanström
och fru Olsson, Elvy, samt nr 393 i andra kammaren av herr Persson i Heden
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag angående frågan
om fri medicin till vuxna som skadats av thalidomidpreparat”.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen II: 393.

Gällande bestämmelser

Den allmänna försäkringen tillerkänner medborgarna rätt till ersättning för
läkarvård. För de läkemedel, som ordineras av läkare, utgår ersättning såsom
en till försäkringen ansluten särskild förmån. Reglerna härom är upptagna
i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.

Läkemedel, varå recept utfärdats av läkare, tillhandahållas å apotek i vissa
fall kostnadsfritt, i andra fall till nedsatt pris. Försäkrad, som lider av långvarig
och allvarlig sjukdom, har rätt att utan kostnad erhålla läkemedel under
de närmare förutsättningar, som angives i kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 520)
med förteckning över kostnadsfria läkemedel. I denna förteckning har upptagits
dels vissa sjukdomar, dels de läkemedel, som vid varje angiven sjukdom får
utlämnas kostnadsfritt.

De i förteckningen upptagna sjukdomarna var ursprungligen femton till
antalet. Genom beslut 1957 och 1960 har Kungl. Maj:t förordnat om ny lydelse
av kungörelsen innebärande dels att förteckningen utökats med tre sjukdomar
och för dem avsedda läkemedel, dels att ett begränsat antal läkemedel tillkommit
vid vissa av de tidigare förtecknade sjukdomarna.

I andra fall än dem, där kostnadsfria läkemedel erhålles, äger personer vilka
omfattas av den allmänna sjukförsäkringen eller här i riket är i allmän eller
enskild tjänst, rätt att till nedsatt pris köpa läkemedel, på vilka läkemedelsförordningen
är tillämplig. Prisnedsättningen utgör för varje läkemedel 50
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 31

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

procent av det belopp varmed priset överstiger tre kronor. Om flera läkemedel
förskrivits under en formel, skall prisnedsättningen avse den sammanlagda
kostnaden. Är en förskrivning avsedd att expedieras mer än en gång, skall
nedsättningen hänföra sig till varje expedition.

Historik m. m.

Till grund för den proposition, nr 163 år 1954, genom vilken förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen, låg
ett förslag av en särskilt tillkallad utredningsman.

Rörande de kostnadsfria läkemedlen innebar utredningsmannens förslag
följande.

Dylika läkemedel skulle vara avsedda för behandling endast av långvariga
och allvarliga sjukdomar, samt utgöras av läkemedel, som enligt vetenskap
och beprövad erfarenhet anses rationella vid behandlingen av sådana sjukdomar.
Den i dessa allmänna ordalag givna bestämmelsen för angivande av
de sjukdomar som härvid skulle kunna ifrågakomma borde för det praktiska
förfarandet specificeras i en särskild förteckning. Utredningsmannen kunde
för sin del ej ge sin anslutning till ett tidigare av medicinalstyrelsen i skrivelse
av den 29 november 1949 föreslaget system, att, vid sidan av att ett antal sjukdomar
av ifrågakommande art uttryckligen uppräknades, dessutom efter särskild
ansökan hos medicinalstyrelsen även andra sjukdomsenheter, vid vilka
ett varaktigt bruk av specifikt verksamma läkemedel vore nödvändigt, kunde
ifrågakomma. Ett sådant prövningsförfarande i varje särskilt fall måste enligt
utredningsmannen medföra avsevärda svårigheter för uppehållandet av önskvärd
konsekvens vid bedömningen. Principiellt sett kunde systemet ej heller
anses stå i överensstämmelse med den beslutade läkemedelsreformen, i synnerhet
ej försäkringslinjen. Utredningsmannen föreslog därför, att någon klausul
om prövningsrätt i särskilda fall ej skulle förekomma utan att i stället antalet
sjukdomar, som skulle anses såsom kvalificerande till fria läkemedel, borde
utökas i förhållande till det av medicinalstyrelsen upprättade förslaget. Det
ifrågakommande läkemedelsurvalet borde ske genom att för varje särskild
sjukdom fastställdes likaledes visst eller vissa bestämda s. k. icke bruksfärdiga
läkemedel, till vilka den fria läkemedelsförmånen vid sjukdomen i fråga skulle
knytas. Ur både medicinska och farmacevtiska synpunkter funnes goda möjligheter
härtill, enär såväl sjukdomarna som över huvud ifrågakommande, icke
bruksfärdiga läkemedlen vore till antalet relativt begränsade.

I anslutning till de angivna principerna för bestämmande av de sjukdomar,
som borde berättiga till kostnadsfria läkemedel samt de läkemedel, som därvid
finge förekomma för varje sjukdom, framlade utredningsmannen sitt förslag
innefattat i en tvåspaltig uppställning vari upptogos dels vissa sjukdomar, dels
ock härför ifrågakommande läkemedel. I formellt hänseende avvek den sedermera
utfärdade kungörelsen (SFS nr 520/1954) icke från detta förslag.

Departementschefen förklarade sig i propositionen sakna anledning frångå
vad utredningsmannen föreslagit i förevarande del, dock att enligt hans mening
viss av medicinalstyrelsen föreslagna jämkningar torde böra vidtagas. Ett revi -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

3

deråt förslag till sjukdoms- och läkemedelsförteckning fogades i enlighet därmed
vid propositionen. Departementschefen hemställde om bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med ifrågavarande förteckning
fastställa den omfattning i vilken kostnadsfria läkemedel skulle tillhandahållas.
Bemyndigandet borde innefatta rätt för Kungl. Maj:t att verkställa de ändringar
i förteckningen, som kunde påkallas av hänsyn till utvecklingen på
området.

Andra lagutskottet behandlade propositionen och i ämnet väckta motioner
i utlåtande nr 37 år 1954. I motioner hade hemställts om vissa tillägg till angivna
förteckning, nämligen såvitt angick kronisk, deformerande ledgångsreumatism
och reumatisk feber. Utskottet avstyrkte motionerna och framställde
icke någon erinran mot propositionen i denna del.

Riksdagen biföll utskottsutlåtandet.

Frågan om läkemedelsförmånerna har efter år 1954 vid flera olika tillfällen
varit föremål för riksdagens bedömande. Såvitt avser de kostnadsfria läkemedlen
väcktes motioner 1955, 1956, 1958 och 1965 med yrkande om utökning
av den gällande förteckningen eller om omarbetning av denna till mindre restriktivitet.
Motionerna år 1955 och 1956 föranledde ingen riksdagens åtgärd.

Den år 1958 väckta motionen överlämnades till utredning för översyn av
läkemedelsrabatteringen, som tillsatts år 1957.

Utredningen framlade sitt betänkande år 1959 (SOU 1959: 43). Beträffande
förtjänster och brister i det nuvarande systemet anfördes bl. a. följande rörande
den här aktuella förteckningen.

För sjukdomsurvalet har såsom riktlinjer gällt att sjukdomarna skola vara
långvariga och allvarliga samt att de under längre tid behandlas med läkemedel
och att denna behandling visat sig ha en odisputabelt gynnsam verkan.
Detta sistnämnda innebär en väsentlig begränsning. Sålunda ha vid handläggningen
av frågor rörande förmånens omfattning förekommit fall, där en ifrågasatt
utvidgning icke ansetts lämplig på grund av att de behandlingsmetoder
som använts, icke bedömts vara tillräckligt beprövade. Vidare ha även möjligheterna
att avgränsa förmånen i vissa avseenden kommit att spela en roll vid
urvalet, då det synts nödvändigt att de utvalda sjukdomarna klart kunna avskiljas
från andra icke förmånsberättigade sådana. Av samma anledning har
förmånen uppbyggts efter principen att de använda läkemedlen skola vara
specifika för sjukdomen i fråga.

Redan den ställning, som kostnadsfriheten intager i det nuvarande systemet,
anvisar en restriktiv bedömning av dess omfattning. Väsentliga utvidgningar
få alltid vägas mot risken av en ökning av konsumtionen med de följder ur
medicinsk och även ur ekonomisk synpunkt, som detta kan komma att medföra.
Vidare visa erfarenheterna från de gångna åren, att en viss restriktivitet
är nödvändig för att tilllämpningen av systemet skall få erforderlig stadga.
Under dessa förhållanden te sig de ovan angivna urvalsprinciperna såsom
naturliga. Å andra sidan ha dessa medfört, att vissa önskemål om utvidgningar
icke kunnat tillgodoses.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Vid remissbehandling av betänkandet framkom så delade meningar angående
utredningens förslag, att Kungl. Maj:t inte ansåg det möjligt att föreslå ändrade
regler utan ytterligare bearbetning av materialet. Denna bearbetning har
anförtrotts 1961 års sjukförsäkring sutredning. Enligt direktiven bör denna med
det tidigare utredningsarbetet och remissmaterialet som utgångspunkt söka
finna vägar för en lösning av föreliggande problem. Liksom tidigare anges
huvudlinjen vara, att medborgaren skall beredas skydd mot att vid sjukdom
betungas med alltför stora utgifter för läkemedel samtidigt som systemet inrymmer
möjligheter att hålla totalkostnaderna för läkemedelsförmånerna på
en rimlig nivå.

Beträffande ovannämnda år 1965 väckta motion avseende utvidgning av den
här aktuella läkemedelsförteckningen (läkemedlet synalar för sjukdomen
psoriasis) uttalade andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 40 bl. a., att utskottet utgick från att sjukförsäkringsutredningen sökte tillgodose
det angelägna behovet av effektivt stöd till de sjuka som hade stora
läkemedelskostnader. Riksdagen gav som sin mening Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört. Riksdagens skrivelse har överlämnats till sjukförsäkringsutredningen.

Utskottet

Läkemedelsförmånerna regleras i 1954 års förordning angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel. Läkemedlen tillhandahålles på apotek, i vissa fall
kostnadsfritt och i andra fall till nedsatt pris. I en av Kungl. Maj:t utfärdad
förteckning anges vid vilka sjukdomar — f. n. aderton till antalet — medicin
utlämnas kostnadsfritt och vilka läkemedel som därvid kommer i fråga. För
urvalet gäller att sjukdomen skall vara långvarig och allvarlig samt att den
under längre tid skall ha behandlats med läkemedel, som visat sig ha en odisputabelt
gynnsam verkan. Dessutom förutsättes att det använda läkemedlet skall
vara specifikt för sjukdomen i fråga. Prisnedsättningen beträffande övriga
läkemedel innebär att den försäkrade, utöver ett karensbelopp på tre kronor,
erlägger hälften av den del av priset som överstiger karensbeloppet.

I förevarande motioner hemställes om utredning och förslag angående frågan
om fri medicin till vuxna som skadats av thalidomidpreparat. Motionärerna
framhåller, att i vårt land finns några hundra vuxna människor, som skadats
av dylika preparat, så kallade neurosedynskadade och att dessa, som i många
fall är helt invalidiserade, har stora medicinkostnader.

I direktiven till 1961 års sjukförsäkringsutredning uttalas, att kommittén bör
verkställa en bearbetning av det betänkande angående läkemedelsförmånerna
som år 1959 framlades av en särskild utredning, varvid huvudlinjen liksom
tidigare bör vara, att medborgaren skall beredas skydd mot att vid sjukdom
betungas med alltför stora utgifter för läkemedel, samtidigt som systemet in -

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

5

rymmer möjligheter att hålla totalkostnaderna för läkemedelsförmånerna på en
rimlig nivå.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer sjukförsäkringsutredningen att pröva
läkemedelskostnaderna för de neurosedynskadade. Vidare har upplysts, att utredningen
kommer att slutföra sitt uppdrag såvitt angår läkemedelsförmånerna
under innevarande år. Något riksdagens initiativ i den av motionärerna väckta
frågan synes därför icke påkallat.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 326 och II: 393, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist*, fru Hamrin-Thorell*,
herr Lars Larsson, fru Nilsson*, herrar Eric Carlsson, Edström och Htibinette*;

från andra kammaren: herr Rimmerfors, fru Ekendahl, herrar Bengtsson
i Varberg, Fredriksson, Edlund, Johansson i Skärstad, Carlsson i Göteborg och
Jonsson.

) Ej närvarande vid utlåtandets justering.