Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966
1
Nr 26
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa pensionärers
rätt till ersättning för sjukhusvård m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 15 i första kammaren av herrar Olsson,
Johan, och Svanström, samt nr 27 i andra kammaren av herrar Eriksson i
Bäckmora och Vigelsbo;
2) de likalydande motionerna nr 64 i första kammaren av fröken Mattson
och herr Pettersson, Karl, samt nr 100 i andra kammaren av fru Lindberg
och fru Svensson; samt
3) de likalydande motionerna nr 572 i första kammaren av herrar
Enarsson och Ottosson, samt nr 718 i andra kammaren av fröken Wetterström
m. fl.
Motionsyrkandena
I motionerna I: 15 och II: 27 har hemställts, »att riksdagen för sin del
måtte besluta om sådan ändring i Lag om allmän försäkring, att person
som åtnjuter folkpension eller hel förtidspension, kan uppbära ersättning
för sjukhusvård under samma villkor som annan försäkrad, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig ändring av
författningstexten».
I motionerna I: 6A och II: 100 har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att 1961 års sjukförsäkringsutredning
måtte få i uppdrag att utreda frågan om befrielse för folk- och förtidspensionärer
att erlägga vårdavgift vid intagning å sjukhus för akutvård».
I motionerna I: 572 och II: 718 har hemställts, »att riksdagen måtte antaga
följande
1—8202 «« Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 26
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1966
Förslag
till
lag om ändring i 4 kap. 3 § lag om allmän försäkring
den 25 maj 1962 (nr 381)
Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lag om allmän försäkring den 25 maj
1962 (nr 381) skall erhålla följande ändrade lydelse:
i
4 kap.
3 §.
För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju
år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må
sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt
trehundrasextio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning
för sjukhusvård äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade
åtnjuter hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas
efterföljande tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden
näst före den, varunder den försäkrade fyller sextiosju år.»
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 27, II: 100 och II: 718.
Gällande bestämmelser
S jukvårdsersättning
Huvudreglerna om sjukvårdsersättning återfinns i 2 kap. lagen om allmän
försäkring. Enligt dessa regler har en försäkrad rätt till ersättning för utgifter
för läkarvård, viss tandläkarvård samt sjukhusvård ävensom i samband
därmed företagna resor.
Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som varit erforderlig på grund
av sjukdom eller förlossning, utgår enligt huvudregeln med det belopp som
motsvarar avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Härmed avses sjukhus
drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område den försäkrade
är bosatt. Har vård beretts genom riksförsäkringsverkets försorg
annorstädes än på allmänt sjukhus, motsvarar ersättningsbeloppet den
lägsta för sådan vård utgående avgiften.
Om en försäkrad är berättigad till ersättning för utgifter för sjukhusvård,
får han också ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättningen,
såvida ej med hänsyn till resans längd samt den sjukes tillstånd skäligen
kunnat fordras, att han gått eller färdats pa annat sätt som inte krävt
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1966 3
särskild kostnad. Närmare bestämmelser om reseersättning finns intagna
i sjukreseförordningen.
Sjukpenning
Sjukpenningsförmånerna regleras i 3 kap. lagen om allmän försäkring.
Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad
1 sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa
och som har inkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvsarbete)
om minst 1 800 kronor om året, skall vara placerad i sjukpenningklass.
Det avgörande för vilken sjukpenningsklass en försäkrad
skall tillhöra är inkomstens storlek.
Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men
vars inkomst av förvärvsarbete inte uppgår till 1 800 kronor, skall ändå
vara placerad i sjukpenningklass, om hon är gift och stadigvarande sammanbor
med sin make eller med barn under 16 år till henne eller hennes
make eller med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn
(den s. k. hemmafruförsäkringen). Sjukpenningplacering enligt denna regel
gäller dock icke för tid efter den månad, varunder kvinnan fyller 67 år.
Kvinna som omfattas av hemmafruförsäkringen skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1.
För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning med visst
undantag minskas med 5 kronor, dock högst med hälften av sjukpenningens
belopp. Sjukpenning utgår i allmänhet icke under de tre första dagarna
av varje sjukperiod (karenstiden).
Sjukpenningbeloppen för dag varierar från 5 kronor i klasserna nr 1 och
2 till 28 kronor i klass nr 15.
Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen
Förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen är samordnade enligt
regler i A kap. lagen om allmän försäkring. Rätten till ersättning från
sjukförsäkringen är ej begränsad till visst antal dagar utom för dem som
åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen.
En ålderspensionär har rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård
för sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången av den
månad han fyller 67 år eller dessförinnan börjar åtnjuta ålderspension. Den
som åtnjuter hel förtidspension kan ej ha rätt till sjukpenning, men däremot
har han rätt till ersättning för sjukhusvård under en tid av sammanlagt
högst 180 dagar. För den som har partiell förtidspension gäller vanliga regler,
d. v. s. han är sjukvårdsförsäkrad för obegränsad tid och kan vara sjukpenningförsäkrad
för den förvärvsinkomst han har.
Historik in. in.
Sjukpenning vid sjukhusvård
I sitt år 1961 avgivna betänkande Förtidspensionering och sjukpenning2—8202
ö6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 26
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1966
försäkring m. m. (SOU 1961:29) anförde 1958 drs socialförsäkringskommitté
bl. a.
I fråga om sjukpenningens storlek vid sjukhusvård får kommittén anföra
följande. Nu gäller att för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter
sjukhusvård, hempenning skall utgivas i stället för sjukpenning. Hempenningen
utgår, med nedan angivet undantag, med belopp motsvarande den
sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med 3 kr. dock med högst
hälften av sjukpenningens belopp. Den minskning som göres skall intill ett
belopp av en krona 50 öre anses utgöra minskning av grundsjukpenningen.
Återstoden -— högst en krona 50 öre — utgör minskning å tilläggssjukpenningen.
För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under
tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat som barn till henne eller hennes make,
skall hempenningen utgöra minst 3 kr. om dagen.
Vårdavgiften för patienter å allmän sal vid sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar
uppgår för närvarande i allmänhet till 5 kr. om dagen mot
tidigare 3 kr. För patienter, vilkas sjukhjälpstid inom den allmänna sjukförsäkringen
inte gått till ända, betalas vårdavgiften av vederbörande sjukkassa.
Minskningen av sjukpenningen under sjukhusvistelse har motiverats med
de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m. som uppkommer vid
sjukhusvistelse. Därjämte har framhållits bl. a. att läkarvård och läkemedel
är helt fria vid sjukhusvård.
Med hänsyn främst till att de besparingar, som sålunda uppkommer för
den sjuke vid sjukhusvistelse, numera torde kunna uppskattas till ett högre
belopp än 3 kr., finner kommittén skäligt att den ifrågavarande minskningen
jämkas uppåt. Kommittén förordar att sjukpenningen vid sjukhusvistelse
skall minskas med 5 kr., dock att minskningen med nedan angivet
undantag skall göras med högst hälften av den sjukpenning som eljest
skolat utgå.
Vad kommittén uttalat lades i huvudsak oförändrat till grund för denna
del av Kungl. Maj. ts proposition nr 90 dr 1962 med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m. Andra lagutskottet, som i sitt härutinnan av riksdagen
godkända utlåtande nr 27 behandlade propositionen, reste ej invändningar
mot förslaget i förevarande avseende.
Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen
Socialvårdskommittén föreslog i sitt sjukförsäkringsbetänkande (SOU
1944: 15) att personer, som ägde uppbära (efter behovsprövning utgående)
tilläggspension eller invalidunderstöd enligt dåvarande lagstiftning, inte
skulle vara sjukpenningförsäkrade. Förslaget föranleddes huvudsakligen av
önskemålet att draga en tydlig gräns mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen.
Uppnåendet av 67-årsåldern skulle däremot inte i och för sig
medföra att vederbörande utestängdes från sjukpenningförsäkringen. Såväl
sjukpenningbeloppen som sjukhjälpstiden föreslogs emellertid nedsatta.
Sjukhjälp skulle sålunda inte utges för mer än sammanlagt högst 365 dagar
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966
för tid efter ingången av den månad, varunder den försäkrade fyllt 67
år. I den därefter inom socialdepartementet upprättade sjukförsäkringspromemorian
uttalades, att tillräckligt bärande skäl saknades att från
sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst uppginge
till det för tillhörighet till denna försäkring föreslagna minimibeloppet, 600
kr., enbart på grund av att de tillerkänts tilläggspension eller invalidunderstöd.
I promemorian berördes inte frågan om den kortare sjukhjälpstiden.
I propositionen nr 312 till 1946 års riksdag framhöll föredragande departementschefen
att frågan kommit i ett något annat läge genom den då i
propositionen nr 220 föreslagna nya folkpensioneringslagstiftningen. Att
helt utestänga dem, som uppbar en inkomstprövad form av folkpension,
från sjukpenningförsäkringen syntes inte böra ifrågakomma. Visst utrymme
för denna försäkring torde enligt departementschefens uppfattning finnas
även för dem som inte åtnjöt annan folkpensionsförmån än den allmänna
ålderspensionen. Den omständigheten, att någon får rätt till folkpension enligt
den nya lagstiftningen därom, borde enligt departementschefens mening
inte utesluta honom från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.
Det var emellertid då erforderligt med vissa särbestämmelser för folkpensionärerna
för att vinna erforderlig samordning mellan ifrågavarande båda
grenar av socialförsäkringen. Anpassningen borde — i enlighet med vad
socialvårdskommittén föreslagit i sitt betänkande angående lag om folkpensionering
(SOU 1945:46) — ske på så sätt, att sjukpenningen för de
sjukpenningförsäkrade folkpensionärerna begränsades till 2 kr. om dagen
och alt sjukhjälpstiden begränsades till 90 dagar för varje sjuklighetstillstånd.
1946 års riksdag beslöt på denna punkt i enlighet med vad som föreslagits
i propositionen.
Socialförsåkringsutredningen föreslog i sitt betänkande angående sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39) ingen annan ändring
i sak i bestämmelsen att sjukhjälpstiden skulle vara högst 730 dagar för
försäkrade i allmänhet och 90 dagar för folkpensionärer än att dessa tider
skulle gälla även den nya försäkringsförmånen ersättning för sjukhusvård.
Utredningen framhöll emellertid, att förslaget var av preliminär natur i
fråga om folkpensionärernas sjukhjälpstid vid sjukhusvård.
I propositionen nr 178 till 1953 års riksdag, varigenom förslag till ändring
i sjukförsäkringslagen framlades, anslöt sig föredragande departementschefen
till utredningens förslag, såvitt nu är i fråga. Departementschefen anförde
härvid sammanfattningsvis följande.
Det var önskvärt att försiktighet iakttogs vid lagstiftningens utformning.
Det var nödvändigt att kostnaden för försäkringen begränsades. Principen
om gemensam sjukhjälpstid vid sjukpenning och sjukhusvårdsersättning
överensstämde med vad som gällde enligt sjukkasseförordningen. Det var
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966
emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning, som stadgats angående
folkpensionärers sjukhjälpstid med avseende å sjukpenning, borde
gälla i fråga om deras rätt till ersättning vid sjukhusvård. Skäl kunde anföras
för en längre sjukhjälpstid i dessa fall. A andra sidan kunde den omständigheten,
att folkpensionen i regel förslog till vårdkostnaderna, åberopas som
ett argument för att folkpensionärerna borde bekosta sin sjukhusvistelse
även under de första 90 dagarna. Avgifterna å de allmänna sjukhusen torde
väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensionerna. Man kunde därför
säga, att de folkpensionärer, som var mera stadigvarande intagna å sjukvårdsinrättningar,
kom i minst lika gott läge som de å ålderdomshem intagna.
Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35
bl. a., att pensionärernas arbetsförmåga i regel måste anses vara starkt tidsbegränsad.
Därjämte borde beaktas, att för folkpensionärernas försörjning
anordnats en annan socialförsäkringsgren, nämligen folkpensioneringen, och
att den i propositionen föreslagna regeln angående sjukhjälpstiden kunde
anses innebära ett steg mot en samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.
Det var emellertid enligt utskottets mening angeläget att denna
samordningsfråga vann ytterligare beaktande vid de utredningar rörande
socialförsäkringen, som framdeles kom att äga rum. Utskottet erinrade
även om att propositionen för folkpensionärernas del så till vida innebar
en förbättring vid jämförelse med den år 1946 antagna lagen, att någon
särskild regel om begränsning av storleken av dessa sjukkassemedlemmars
sjukpenning icke föreslagits.
I syfte att eliminera verkningarna av höjda sjukhusavgifter beslutades
dr 1958 en förlängning av folkpensionärernas sjukhjälpstid i vad avsåg ersättning
för sjukhusvård till 180 dagar i de fall den tidigare var 90 dagar.
I sitt ovan angivna betänkande anförde 1958 drs socialförsäkrings kommitté
bl. a.
Frågan om behovet av sjukpenning efter fyllda 67 år har kommit i ett
delvis annat läge genom de senaste årens reformer på pensioneringens område.
Folkpensioneringens ålderspension har sålunda höjts väsentligt och
ytterligare höjningar planeras under de närmaste åren. Dessutom kommer
ålderspensioner från tilläggspensioneringen att utgivas fr. o. m. ingången
av år 1963. Pensioneringen kommer sålunda att på ett helt annat sätt än
tidigare tillgodose försörjningsbehoven i förevarande fall. Med hänsyn till
de omställningssvårigheter, som uppkommer vid av sjukdom förorsakat
bortfall av förvärvsinkomst, anser kommittén det likväl motiverat, att förvärvsarbetande
ålderspensionärer kan vara sjukpenningförsäkrade och erhålla
sjukpenning för en begränsad tid. Den som åtnjuter hel förtidspension
får enligt förslaget i det föregående inte vara sjukpenningförsäkrad.
Avlöses förtidspension av ålderspension, bör vederbörande givetvis inte
heller vara sjukpenningförsäkrad.
Den som fyllt 67 år äger enligt nu gällande bestämmelser för tid efter
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 är 1966
7
utgången av den månad då han uppnått nämnda ålder vid varje sjukdom
åtnjuta sjukpenning för högst 90 dagar. Kommittén föreslår att sjukpenning
i fortsättningen skall kunna utgå för högst 180 dagar för tid efter ingången
av den månad, då vederbörande fyllt 67 år, oavsett om arbetsoförmågan
förorsakas av en eller flera sjukdomar. Förslaget innebär en förlängning
av nuvarande sjukhjälpstid för sjukpenning med vanligen 90 dagar, därvid
dock hör erinras om att nuvarande sjukhjälpstid om högst 90 dagar avser
varje sjukdom för sig. I de flesta fall blir den nu föreslagna regeln fördelaktigare
för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och den har
även den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska
sammanläggningsregler — något som bereder särskilda svårigheter i fråga
om åldringarna.
Nyss förordade regler bör enligt kommitténs mening i princip gälla inte
blott för den som fyllt 67 år och på grund därav uppbär ålderspension utan
också för den som valt att taga ut ålderspension före nämnda ålder. Den
som skjutit upp ålderspensionsuttaget, bör i förevarande avseende betraktas
som om han uppbär ålderspension.
För den som uppbär ålderspension eller hel förtidspension bör frågan om
sjukhjälpstiden för rätt till ersättning för sjukhusvård lösas på samma
sätt som föreslagits i fråga om rätten för ålderspensionär till sjukpenning.
Härvid bör ej någon skillnad göras mellan den som uppbär ålderspension
på grund av fyllda 67 år eller som valt att taga ut ålderspension i förtid eller
som skjutit upp ålderspensionsuttaget. Kommittén förordar sålunda att
ersättning för sjukhusvård i samtliga nu nämnda fall må utgivas för högst
180 dagar, oavsett, om det rör sig om en eller flera sjukdomar. De 180 dagarna
skall räknas från ingången av den månad, fr. o. m. vilken pensionen
utgår respektive fr. o. m. den månad under vilken 67-årsåldern uppnås eller
ålderspension dessförinnan börjar utgå. Sjukhjälpstiden räknas i förekommande
fall gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård.
För den som är berättigad till partiell förtidspension blir enligt kommitténs
förslag sjukhjälpstiden för rätt till sjukvårdsersättning inte begränsad
till visst antal dagar. Ersättes den partiella förtidspensionen av hel förtidspension,
blir sjukhjälpstiden enligt vad nyss sagts begränsad till 180
dagar.
Kommitténs förslag ligger i huvudsak oförändrat till grund för lagen om
allmän försäkring i denna del.
I direktiven till 1961 års sjnkförsäkringsutredning anföres, att ännu en
del spörsmål inom sjukförsäkringens område kvarstår och att tiden nu är
mogen för en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen i de delar, där denna
inte uppmärksammats under de senaste årens reformarbete. Härvid framhålles
bl. a. att fördelarna och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhusvård
bör undersökas. Enligt direktiven står det utredningen fritt att
upptaga sådana spörsmål som aktualiseras under översynen och som faller
inom ramen för de uppgifter som tillagts utredningen.
Fråga om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen var på
grund av väckta motioner föremål för riksdagens bedömning år 1963. I sitt
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966
av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, nr 26 år 1963, anförde andra lagutskottet
bl. a.
1961 års sjukförsäkringsutredning har tillkallats för att verkställa en
översyn av sjukförsäkringen och därined sammankopplade förmåner. Enligt
direktiven skall utredningen bl. a. undersöka fördelarna och nackdelarna
av en helt avgiftsfri sjukhusvård ävensom frågan om hur läkemedelsförmånerna
hör utformas. Det står även utredningen fritt att upptaga andra till
sjukförsäkringen hörande problem, som aktualiseras under arbetets gång.
Utskottet finner det ej lämpligt eller möjligt att ur det pågående utredningsarbetet
till särskild behandling utbryta de av motionärerna aktualiserade
spörsmålen. Det synes utskottet i stället mest ändamålsenligt om de
delar av sjukförsäkringen som kan anses i behov av ytterligare översyn behandlas
i ett sammanhang.
Enahanda spörsmål aktualiserades också genom interpellationer vid 1963
års riksdag. I interpellationssvaren (AK:s prot. 23: 22 och 34: 22) förklarade
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, att frågan om
lagändring var för tidigt väckt, då de genom lagen om allmän försäkring
införda reglerna varit i tillämpning endast en kort tid. Departementschefen
hänvisade också till det arbete som bedrives av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Under den fortsatta debatten i anledning av det senare interpellationssvaret
anförde departementschefen bl. a.
Som jag redan har sagt är det svårt att dra några mera vittgående slutsatser
av hur de nya reglerna har utfallit. Sjukförsäkringsutredningens
arbete kan komma att ställa reglerna i en ny belysning. Utan att på något
sätt vilja föregripa en omprövning av bestämmelserna vill jag emellertid
påpeka följande: Medan pensionen vid vanlig sjukhusvård utgår ograverad,
vet vi att förvärvsarbetande vid sjukhusvistelse redan från början får avdrag
från sin sjukpenning med i regel fem kronor per dag. Man kan därför
säga att den som åtnjuter pension vid sjukhusvistelse intill 180 dagar är
fördelaktigare ställd i fråga om förmåner och att det med den sjukhusavgift
som tas ut vid längre sjukhusvistelse blir samma minskning som andra
redan från början får vidkännas genom sjukpenningavdrag.
Frågan om de fem kronorna i sjukhusavgift bör inte heller ses isolerad
från vad som bör gälla vid andra former av sjukvård. De som är sjuka i
sina hem är i flera avseenden sämre lottade; eftersom de har vissa utgifter
på grund av sin sjukdom, bl. a. får de av egna medel bestå en del av kostnaderna
för läkare och läkemedel, något som den som är intagen på sjukhus
slipper ifrån. Normalt innebär väl sjukhusvistelsen också mindre kostnader
för mat och andra dagliga behov.
I sitt utlåtande, nr 35 år 196b, behandlade andra lagutskottet motioner
med yrkanden om förbättring av folkpensionärernas sjukförsäkringsförmåner.
Utskottet anförde bl. a.
Frågor om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen har varit
föremål för riksdagens prövning vid flera tillfällen. Motioner i ämnet vid
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966
9
fjolårets riksdag lämnades i enlighet med andra lagutskottet hemställan utan
åtgärd. I sitt utlåtande i anledning av motionerna påpekade utskottet, att
1961 års sjukförsäkringsutredning tillkallats för att verkställa en översyn av
sjukförsäkringen och därmed sammankopplade förmåner samt att utredningen
enligt sina direktiv bl. a. skall undersöka fördelarna och nackdelarna
av en helt avgiftsfri sjukhusvård ävensom frågan om hur läkemedelsförmånerna
bör utformas. Utskottet fann det ej lämpligt eller möjligt att till
särskild behandling utbryta de problem som aktualiserats i motionerna.
Utskottet finner ej anledning att frångå sin tidigare redovisade ståndpunkt,
att frågorna om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen
ej bör behandlas i annat sammanhang än i samband med den allmänna
översynen av sjukförsäkringen. Det må här påpekas att de ändrade bestämmelser
rörande sjukförsäkringsförmånerna i stort, som kan bli en följd av
den allmänna översynen, sannolikt kommer att ställa de av motionärerna
kritiserade reglerna i ny belysning. Det synes erforderligt att frågorna om
folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen omprövas mot bakgrund
av det nya läge som sålunda kan uppkomma. Med hänsyn härtill finner
utskottet, att de nu aktuella motionsyrkandena bör förutsättningslöst
behandlas av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Det torde ankomma på utredningen
att avgöra huruvida det är möjligt och lämpligt att innan utredningens
hela uppdrag fullgjorts framlägga särskilda förslag i de frågor
motionärerna aktualiserat.
Utskottets uttalanden i ämnet synes böra bringas till Kungi. Maj:t kännedom.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Riksdagen fann under fjolåret ej anledning frångå sin tidigare ståndpunkt.
Utskottet
Bestämmelserna om ersättning för sjukhusvård och om sjukpenning återfinns
i lagen om allmän försäkring. Sjukförsäkrad erhåller enligt huvudregeln
ersättning för sjukhusvård med belopp som motsvarar avgiften på
allmän sal vid hemortssjukhus — f.n. i regel fem kronor för dag. Under
den tid sjukhusvård åtnjutes minskas emellertid den försäkrades sjukpenning
med fem kronor per dag, dock med högst halva sjukpenningen. I lagen
om allmän försäkring finns dessutom vissa bestämmelser som samordnar
förmånerna från sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen.
Sålunda har ålderspensionär rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård
för sammanlagt högst 180 dagar efter det han fyllt 67 år eller dessförinnan
uttagit ålderspension. Den som åtnjuter hel förtidspension kan ej
få sjukpenning men har rätt till ersättning för sjukhusvård under en tid
av sammanlagt högst 180 dagar.
I motionerna I: 15 och 11: 27 hemställes om sådan ändring i lagen, att
person som åtnjuter folkpension eller hel förtidspension kan få ersättning
för sjukhusvård under samma villkor som annan försäkrad.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1966
I motionerna I: 64 och II: 100 begäres att 1961 års sjukförsäkringsutredning
måtte få i uppdrag att utreda frågan om befrielse för folk- och förtidspensionärer
från att erlägga vårdavgift vid intagning å sjukhus för
akutvård.
Även i motionerna 1:572 och II: 718 kritiseras 180-dagarsregeln. Motionärerna
yrkar att längsta tiden för erhållande av sjukpenning och ersättning
för sjukhusvård skall utsträckas till 360 dagar.
Frågor om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen har varit
föremål för riksdagens prövning vid flera tillfällen. Motioner i ämnet vid
1963 års riksdag lämnades i enlighet med andra lagutskottets hemställan
utan åtgärd. Utskottet påpekade, att 1961 års sjukförsäkringsutredning tillkallats
för att verkställa en översyn av sjukförsäkringen och därmed sammankopplade
förmåner samt att utredningen enligt sina direktiv bl. a. skall
undersöka fördelarna och nackdelarna av helt avgiftsfri sjukhusvård. Utskottet
ansåg det ej lämpligt eller möjligt att till särskild behandling utbryta
de problem som aktualiserats i motionerna. Vid 1964 års riksdag fann utskottet
inte anledning att frångå sin ståndpunkt, att frågorna om folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen ej bör behandlas i annat sammanhang
än i samband med den allmänna översynen av sjukförsäkringen.
Utskottet påpekade att de ändrade bestämmelser rörande sjukförsäkringsförmånerna
i stort, som kan bli en följd av den allmänna översynen, sannolikt
kommer att ställa de aktualiserade problemen i ny belysning. Frågorna
om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen måste, ansåg utskottet,
omprövas mot bakgrund av det nya läge som sålunda kan uppkomma.
Med hänsyn härtill fann utskottet, att de då aktuella motionsyrkandena
borde förutsättningslöst behandlas av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Huruvida det är möjligt och lämpligt att, innan utredningens uppdrag fullgjorts
i dess helhet, framlägga förslag i de frågor motionärerna aktualiserat
skulle, enligt utskottets mening, ankomma på utredningen att avgöra. Riksdagen
gav i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening till känna vad utskottet
anfört. Under år 1965 fann utskottet inte skäl föreligga att frångå
sin tidigare ståndpunkt såvitt angick folkpensionärernas sjukförsäkringsförmåner.
Motioner i frågan avslogs av riksdagen i enlighet med utskottets
hemställan.
Utskottet kan inte finna att sedan fjolåret inträffat något som kan leda
till en annan bedömning av de nu aktualiserade frågorna. Utskottet får
därför hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) motionerna 1:15 och II: 27,
2) motionerna 1: 64 och II: 100, samt
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966
11
3) motionerna 1:572 och 11:718,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 mars 1966
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Carlqvist, herrar Kaijser*, Lars Larsson,
fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Erik Filip Petersson*, Högström* och
Kilsmo;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe*, Rimmerfors,
Gustavsson i Alvesta*, fröken Sandell*, fru Svensson, herr Ringaby
och fru Skantz.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av fru Svensson.
Reservation