Andra lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1966

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot rasdiskriminering.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 582 i första kammaren av
herr Peterson, Eric Gustaf, samt nr 709 i andra kammaren av herr Nihlfors
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller, att förslag till lag mot rasdiskriminering
snarast framläggs för riksdagen och att vederbörliga åtgärder vidtas
för Sveriges ratificering av den nyligen av FN-församlingen antagna konventionen
i ämnet».

Motionerna

I motionerna framhålles, att med hänsyn till den ökade invandringen av
utländsk arbetskraft, som i viss utsträckning har andra levnadsvanor och
beteendemönster än dem vi är vana vid, det är angeläget att statsmakterna
vidtar effektiva åtgärder mot tendenser att hålla dessa människor utanför
samhällsgemenskapen. Som exempel på sådana tendenser åberopas i pressen
uppmärksammade fall, där personer på grund av sin hudfärg inte fått
hyra bostad eller inte blivit insläppta på ett matställe. Motionärerna anför,
att även om diskriminering hittills icke förekommit i någon större utsträckning,
kommer dock till offentlighetens kännedom händelser av nyss angivna
slag som visar att långtifrån alla medborgare i vårt land har en inställning
i denna fråga som låter sig förena med vad den stora majoriteten
av vårt folk kan antas uppfatta som självklart, nämligen att diskriminering
av ras- och minoritetsgrupper icke kan tolereras. Den omständigheten, att
förekommande fall av rasdiskriminering är fåtaliga utgör icke skäl att
dröja med att vidtaga åtgärder från samhällets sida. Enligt motionärernas
mening kan det finnas anledning för statsmakterna att på ett klart och
otvetydigt sätt ge till känna — t. ex. genom lagstiftning — att i vårt land
alla människor skall behandlas lika i alla sammanhang under i övrigt lika
förutsättningar. Lagstiftning mot rasdiskriminering betyder i och för sig
inte att andra åtgärder kan lämnas därhän — såsom upplysning genom
massmedia och i våra skolor. I motionerna anföres vidare bl. a., att Förenta
Nationerna i december månad 1965 antagit en konvention om avskaf Rihang

till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 25

i

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

fande av alla former av rasdiskriminering och att Sverige därvid röstat för
konventionen.

Beträffande de skäl motionärerna i övrigt anfört till stöd för sin hemställan
får utskottet hänvisa till motionen 11:709.

Gällande rätt

Till belysning av frågan om gällande rätt inom förevarande område må
först redogöras för ett av justitieombudsmannen år 1964 avgjort ärende
(se 1965 års ämbetsberättelse s. 78). Ärendet anhängiggjordes genom en
klagoskrift, vari hänvisades till en tidningsnotis av innehåll, att två svenska
medborgare avvisats från en restaurang i en mellansvensk stad under motivering
av vederbörande servitris att »enligt order serverar vi inga zigenare
här». Enligt notisen hade en av ägarna till restaurangen uttalat, att
»vi har dåliga erfarenheter av zigenare och serverar dem inte» samt att
servitrisen handlat helt enligt hans order.

Vid ärendets avgörande anförde JO bl. a. följande.

Den som i enskild regi bedriver rörelse för betjänande av allmänheten,
exempelvis restaurang såsom här är i fråga, har i och för sig icke någon
skyldighet att mottaga och betjäna envar som så önskar. Av hans rätt att
disponera över sin lokal och bestämma om sitt företags bedrivande följer
otvivelaktigt viss rätt att neka personer tillträde till eller betjäning inom
restaurangen. Restauranginnehavaren behöver därvid icke ha något objektivt
godtagbart skäl för avvisningsåtgärden. Han behöver icke ens redovisa
skälet, det må vara antagande att den besökande är berusad, ogillande av
hans ras eller härkomst eller annat förhållande, exempelvis att besökaren
saknat slips. Emellertid får en restaurangidkare, oavsett sina bevekelsegrunder,
icke vidtaga sina åtgärder på sådant sätt att han överträder sådana
straffbud som tillkommit till skydd för allmänt eller enskilt intresse.
Som skydd mot ras- eller folkgruppsdiskriminerande beteenden i dylika
sammanhang torde främst följande bestämmelser kunna få betydelse.
Stadgandet i 11 kap. 7 § SL om hets mot folkgrupp innebär att det är straffbelagt
att offentligen hota, förtala eller smäda folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse. Smädelser mot enskilda individer på grund
av deras ras eller ursprung kunna även falla under bestämmelserna om
ärekränkning enligt 16 kapitlet SL, varvid det i så fall ankommer på den
kränkte att själv väcka åtal. En offentlig manifestation av ogillande av viss
folkgrupp kan vidare tänkas vara sådan att beteendet är att betrakta som
förargelseväckande beteende enligt 11 kap. 11 § SL. Otvivelaktigt är dock
att de nu berörda bestämmelserna icke täcka alla fall av ras- eller folkgruppsdiskriminerande
åtgärder av ifrågakommen art. En fullt effektiv
lagstiftning mot dylika åtgärder kan därför icke sägas föreligga enligt gällande
rätt.

Något större behov av lagregler, innefattande förbud mot ras- eller folkgruppsdiskriminering
såsom sådan vid utövande av enskild rörelse för
betjänande av allmänheten, torde dessbättre hittills ej ha gjort sig gällande
i vårt land. För det övervägande flertalet medborgare torde det vara
en självklar sak att alla oavsett ras böra behandlas lika även i sådana sam -

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

3

manhang. Då och då ha dock stötande exempel på diskriminering av angiven
art inträffat, och det synes mig i högsta grad befogat att uppmärksamt
följa vad som förekommer i dylikt hänseende. För närvarande finner
jag dock erfarenheterna ej vara sådana, att det är påkallat att överväga
något initiativ till lagstiftning i ämnet.

Efter beslutets meddelande kom det till JO:s kännedom att uttalandena
i ärendet på olika håll föranlett missförstånd om svensk rättsuppfattning
i rasdiskrimineringsfrågan. JO lät i anledning därav publicera ett tillrättaläggande
i form av en kommentar. Rörande innehållet i denna hänvisas
till angivna ämbetsberättelse (s. 80).

I samband med brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1965 upphävdes
strafflagen (utom 6 kap. som behandlar skadestånd). I brottsbalken
straffbelägges de i JO:s uttalande angivna brotten hets mot folkgrupp
och förargelseväckande beteende i samma utsträckning som i strafflagen
(se 16 kap. 8 och 16 §§ brottsbalken). Ärekränkning sb rott en behandlas i 5
kap. brottsbalken. I förhållande till strafflagens regler gäller beträffande
dessa bl. a. att allmänna åklagarens åtalsmöjligheter utvidgats.

Straffskalan för hets mot folkgrupp är strängare i brottsbalken än strafflagen.
Normalstraffet är fängelse. Endast under förutsättning att brottet
är ringa kan straffet stanna vid böter.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1960 års riksdag framställdes i andra kammaren interpellationer avseende
bl. a. de åtgärder som hade vidtagits eller skulle komma att vidtagas
för att i framtiden förhindra och komma till rätta med olika yttringar
av rasdiskriminering och rasförföljelse. Statsrådet Kling, som besvarade
interpellationerna den 27 januari 1960, anförde att han för sin del trodde,
att det mest effektiva medlet, i varje fall på lång sikt, att motverka rashat
och hetspropaganda, var upplysning och uppfostran av det uppväxande
släktet till respekt och aktning för människovärdet. Härutöver hade det
emellertid visat sig nödvändigt att tillgripa lagstiftningsåtgärder. Statsrådet
Kling redogjorde härefter för bestämmelserna om hets mot folkgrupp och
anförde därvid bl. a. att frågan om skärpning av strafflatituden borde övervägas.
Såsom framgår av det ovan anförda har sådan skärpning skett i
brottsbalken.

Vid 1964 års riksdag väcktes motioner, 1:34 av fru Segerstedt Wiberg
och 11:42 av herr Hamrin i Kalmar, vari begärdes utredning om åtgärder
för att förekomma diskriminering av ras- och minoritetsgrupper i Sverige.
Utredningen skulle undersöka frågan om inrättande av en statlig nämnd
med uppgift att genom olika åtgärder motverka diskriminering. Vidare
skulle utredningen bl. a. överväga lagstiftning om straffsanktionerat förbud
att på grund av vissa personers grupptillhörighet avvisa dem från

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 avd. Nr 25

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

restaurang, biograf och liknande inrättning som står öppen för allmänheten.
Allmänna beredningutskottet anförde i sitt utlåtande nr 27 år 196i
bl. a. att en utveckling i riktning mot en allt större förståelse för ras- och
minoritetsgruppernas problem kunde iakttagas och att utskottet icke kunde
finna att tillräckliga skäl förelåg för inrättande av den föreslagna nämnden.
Mot en sådan åtgärd talade enligt utskottet även att förekomsten av
ett särskilt organ för att övervaka behandlingen av vissa befolkningsgrupper
kunde bidraga till att dessa grupper fick en markerad särställning som
skulle motverka önskemålet om deras integrering i befolkningen i stort.
Utskottet hänvisade även till det remedium mot övergrepp, som fanns i
strafflagens och tryckfrihetsförordningens bestämmelser om straff för hets
mot folkgrupp. Härefter anförde utskottet följande.

Utskottet anser sig på i huvudsak samma skäl som ovan anförts icke
heller böra biträda den i motionsyrkandet framförda tanken på ett straffsanktionerat
förbud att på grund av deras grupptillhörighet avvisa personer
från restaurang, biograf etc., som står öppen för allmänheten. Det
torde vidare i praktiken knappast bli möjligt att effektivt upprätthålla ett
sådant förbud — bevisningssvårigheterna torde bli avsevärda. Icke heller
bör bortses från att ett förbud skulle kunna medföra nackdelar för dem
det är avsett att skydda.

Riksdagen avslog motionerna.

I anledning av JO:s ovan återgivna uttalande i rasdiskrimineringsfrågan
framställdes vid höstriksdagen 196i till chefen för justitiedepartementet i
en interpellation i andra kammaren frågan om denne övervägde några åtgärder
för att förhindra eller beivra trakasserier, diskriminering eller annan
förföljelse mot människor av annan ras, nationalitet eller folkgrupp.
I sitt svar den 1 december 1964 hänvisade departementschefen, statsrådet
Kling, till sitt ovannämnda uttalande inför 1960 års riksdag. Statsrådet
Kling anförde vidare bl. a. att han avsåg att överväga en utredning av de
frågor som berördes i interpellationen samt att genom Förenta Nationernas
kommission för de mänskliga rättigheterna utarbetats ett utkast till konvention
rörande avskaffande av rasdiskriminering och att, såvitt kunde
bedömas vid tiden för svarets avgivande, en anslutning till konventionen
från svensk sida torde föranleda en viss översyn av den svenska lagstiftningen
i hithörande frågor.

Den 23 november 1965 besvarade chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Kling, i andra kammaren en fråga av herr Björk i Göteborg avseende
lagstiftning mot diskriminering på grund av ras eller nationalitet. Statsrådet
Kling anförde, att lagstiftningsärendet skulle behandlas med all den
skyndsamhet som var möjlig med hänsyn till andra inom justitiedepartementet
föreliggande lagstiftningsuppgifter av motsvarande angelägenhetsgrad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1966

5

Tillsatt utredning

Sedan förevarande motioner väckts har chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Kling, efter bemyndigande den 11 februari 1966, tillkallat tre
sakkunniga för utredning angående förbud mot rasdiskriminering m. m.

Utredningsdirektiven har följande lydelse.

Förenta Nationerna har i december 1965 antagit en konvention om avskaffande
av rasdiskriminering som kompletterar redan existerande internationella
instrument med syfte att förverkliga tanken på alla människors
lika värde och lika rättigheter. Konventionen innehåller inte bara föreskrifter
om att alla människor oberoende av ras skall vara lika inför lagen
och ha samma medborgerliga rättigheter och samma sociala och andra
samhälleliga förmåner. Den vänder sig mot varje form av rasdiskriminering,
även den som förekommer i vardagslivet och som inte beror på statlig
reglering och maktutövning utan på att det finns enskilda personer, företag
och sammanslutningar som i skilda sammanhang låter sitt handlingssätt
bestämmas av rasfördomar. Varje stat som biträder konventionen förbinder
sig att på ett antal specificerade punkter vidta åtgärder, vid behov lagstiftningsåtgärder,
för att komma till rätta med yttringar av sådana fördomar.
För att trygga konventionens efterlevnad har föreskrivits ett särskilt
rapport- och övervakningssystem och under vissa förutsättningar skall
övervakningsorganen kunna ta upp även klagomål av enskilda mot förhållandena
i deras eget land. Detta förutsätter dock att vederbörande stat
har gått med på denna form av kontroll.

Sverige har i Förenta Nationernas generalförsamling röstat för konventionen.
Det råder inte någon tvekan om att de värderingar som konventionen
ger uttryck åt är fast förankrade i den allmänna opinionen i vårt
land, och innehållet i flertalet bestämmelser i konventionen är sådant att
det utan vidare kan godtas av oss. Som underlag för riksdagens ställningstagande
till ratifikationsfrågan torde emellertid på enstaka punkter behövas
en mer ingående granskning av den slutliga konventionstexten än
som har kunnat ske före omröstningen i generalförsamlingen. Detta gäller
bl. a. den i artikel 5 (f) i konventionen föreskrivna skyldigheten för konventionsbunden
stat att sörja för att serviceinrättningar som är avsedda
för allmänheten — t. ex. transportföretag, hotell och restauranger, kaféer,
teatrar och parker — står öppna för alla på samma villkor oberoende
av ras.

Inom den serviceverksamhet som bedrivs i statlig eller kommunal regi
fordras inte några särskilda lagstiftningsåtgärder för att vi för vårt lands
vidkommande skall kunna garantera en tillämpning av konventionens
likabehandlingsprincip. Detsamma torde ofta gälla även privata serviceföretag
som är underkastade tillståndstvång och står under tillsyn av statlig
myndighet. Inom den stora sektor där det råder full etableringsfrihet
är förhållandena i viss mån annorlunda. Där anses av gammalt den enskilde
företagaren principiellt ha rätt att själv fritt bestämma till vem och
på vilka villkor han vill tillhandahålla sina varor och tjänster. Det är dock
inte fråga om cn helt obegränsad frihet. Rättsutvecklingen inom näringslivet
går otvetydigt i den riktningen att det ställs allt större krav på att
företagaren vid skötseln av sitt företag skall ta tillbörlig hänsyn till olika
samhällsintressen som kan komma i konflikt med hans eget vinstintresse.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

I flera sammanhang gäller numera att en företagare på grund av lagstiftning,
avtal eller sedvänja är skyldig att kunna redovisa objektivt godtagbara
skäl för sitt handlande. Sedan länge förekommer i åtskilliga privaträttsliga
lagar bestämmelser som ger domstolarna möjligheter att i tilllämpningen
jämka eller helt åsidosätta avtalsvillkor som är stridande mot
gott affärsskick eller eljest otillbörliga. I rättspraxis finns vidare vissa avgöranden
som tyder på att domstolarna även utan uttryckligt stöd i lag
utgår från att ett företag med en faktisk monopolställning inte godtyckligt
far avvisa personer som vill anlita företaget. En konsekvens av en sådan
rättsregel torde vara att ett monopolföretag, som brukar tillämpa standardvillkor
i förhållande till sina kunder, inte får diskriminera enstaka kunder
eller särskilda kategorier av kunder genom att uppställa speciella villkor
som inte är sakligt motiverade. Oavsett hur det förhåller sig härmed är
det emellertid tydligt att gällande rätt inte inrymmer något generellt avtalstvång
för företagare med en serviceverksamhet som är inriktad på allmänheten.
Det privaträttsliga regelsystemet ger alltså f. n. inte effektiva
möjligheter att komma till rätta med t. ex. en restaurang- eller hotellidkare
som på grund av rasfördomar vägrar en gäst servering eller nattlogi.

Inom den straffrättsliga lagstiftningen finns bestämmelser som särskilt
tar sikte på rasdiskriminering och liknande företeelser. Jag syftar på bestämmelserna
i brottsbalken om hets mot folkgrupp. Detta brott består i
att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse. Brottsbeskrivningen träffar rasdiskriminerande
propaganda som vänder sig till allmänheten. Sådana trakasserier som
åsyftas i artikel 5 (f) i FN-konventionen torde endast i undantagsfall vara
straffbara såsom hets mot folkgrupp. Ett avvisande av en person från en
restaurang, ett hotell eller någon annan serviceinrättning kan naturligtvis
ibland tänkas ske under sådana former att åtgärden innefattar förargelseväckande
beteende eller ärekränkning. Inte heller brottsbalkens bestämmelser
om dessa brott är emellertid något verksamt medel när det gäller att
stävja motbjudande yttringar av rasfördomar i vardagslivet.

Det brukar framhållas att trakasserier mot folkminoriteter är sällsynta
i vårt land och att det bästa medlet, i varje fall på lång sikt, att motverka
kvardröjande fördomar mot främmande raser och nationaliteter är upplysning
och fostran av det uppväxande släktet till respekt och aktning för
människovärdet. Båda påståendena torde vara riktiga. Det finns emellertid
anledning att se allvarligt även på övergrepp som är sällsynta undantagsföreteelser.
De fall av rasdiskriminering som på senare år har kommit
till allmän kännedom har väckt stor uppmärksamhet och berättigad indignation.
Samtidigt som denna reaktion har gett entydigt besked om var den
allmänna opinionen står, har de inträffade fallen visat hur begränsade
möjligheter myndigheterna har att hävda jämlikhetskrav och rättfärdighetssynpunkter
som de flesta bedömer som självklara. Ett mer vittgående
förbud mot rasdiskriminering än brottsbalkens bestämmelser om hets mot
folkgrupp är behövlig och skulle kunna bli ett värdefullt stöd för den
opinion som på goda grunder utdömer yttringar av rasfördomar var de än
förekommer. Flera oss närstående länder, bland dem helt nyligen Storbritannien,
har genomfört en sådan lagstiftning.

Behovet av en effektivare lagstiftning mot rasdiskriminering har även
en annan bakgrund. Sverige har länge varit ett land med en osedvanligt
homogen befolkning. Härvidlag håller stora förändringar på att ske. En

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

7

ström av invandrare söker sig till Sverige för att arbeta här och stanna här
kortare eller längre tid. Dessa invandrare kommer i allt större utsträckning
från avlägsna länder med en befolkning av ett helt annat ursprung
och en helt annan tradition än vår. Det kan inte uteslutas, att ras- och
andra minoritetsproblem av en typ som i dag är okända i vårt land kan
dyka upp och utvecklas i allvarlig riktning, om inte vakthållningen mot
fördomarna är god och myndigheternas handlingsberedskap i olika hänseenden
tillräckligt hög.

Det finns alltså flera skäl som talar för att en utredning nu bör komma
till stånd för att undersöka möjligheterna att med utgångspunkt i artikel
5 (f) i den nyligen antagna FN-konventionen utforma ett straffsanktionerat
förbud mot rasdiskriminering som på lämpligt sätt kompletterar och
förstärker det minoritetsskydd som nu finns i brottsbalkens bestämmelser
om hets mot folkgrupp. Konventionen kan dock härvidlag inte bli mer än
en utgångspunkt. Till de olika avgränsnings- och andra problem som möter
under utredningsarbetet måste givetvis tas ställning självständigt utifrån
våra egna rättstraditioner och det behov av skydd för minoriteter som har
eller kan få aktualitet hos oss. Redan nu torde kunna sägas att en ny lagstiftning
i likhet med gällande bestämmelser om hets mot folkgrupp bör
bereda skydd inte bara för rasminoriteter utan även för andra främmande
minoriteter.

Det är inte att vänta att ett straff sanktionerat förbud skall kunna avse
alla de situationer i vardagslivet där en diskriminering kan komma i fråga.
Sannolikt bör ambitionerna inte sträckas längre än till att försöka få garantier
för att personer som yrkesmässigt såsom företagare eller såsom
anställda i företag tillhandahåller allmänheten varor eller tjänster på
standardiserade villkor inte gör åtskillnad efter ras eller nationalitet. Även
ett förbud som begränsas på detta eller liknande sätt torde emellertid kunna
komma att påverka rättsuppfattningen gynnsamt och få en betydande
normbildande verkan även utanför sitt egentliga tillämpningsområde.

Utredningen bör, som framgått, inte bindas vid någon på förhand given
lösning. Diskrimineringsförbudets närmare omfattning och innehåll kan
inte bestämmas annat än efter ingående undersökning av de praktiska möjligheterna
att ge effekt åt förbudet. Härvid måste bl. a. bevissvårigheterna
och olika tänkbara metoder att bemästra dem komma i förgrunden. Utredningen
bör inte räkna med att någon särskild administration eller några
särskilda organ inrättas för att övervaka förbudets efterlevnad.

Utskottet

I förevarande motioner yrkas, att förslag till lag mot rasdiskriminering
snarast skall framläggas och att vederbörliga åtgärder skall vidtas för
Sveriges ratificering av den konvention i ämnet, som antagits av Förenta
Nationernas generalförsamling i december månad 1965. Motionärerna framhåller
bl. a. att det med hänsyn till den ökade invandringen av utländsk
arbetskraft, som i viss utsträckning har andra levnadsvanor och beteendemönster
än dem vi är vana vid, är angeläget att statsmakterna vidtar effektiva
åtgärder mot tendenser att hålla dessa människor utanför samhällsgemenskapen.
Som exempel på sådana tendenser åberopar motionärerna i

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

pressen uppmärksammade fall, där personer på grund av sin hudfärg inte
fått hyra bostad eller inte blivit insläppta på matställen.

Sedan förevarande motioner väcktes har chefen för justitiedepartementet
efter bemyndigande den 11 februari 1966 tillkallat sakkunniga för utredning
angående förbud mot rasdiskriminering m. m. I utredningsdirektiven
anföres, att innehållet i flertalet bestämmelser i ovannämnda FNkonvention
är sådant att det utan vidare kan godtas men att som underlag
för riksdagens ställningstagande till ratifikationsfrågan på enstaka punkter
torde behövas en mer ingående granskning av den slutliga konventionstexten
än som kunnat ske före omröstningen i generalförsamlingen. Sådan
granskning torde vara erforderlig i fråga om i konventionen föreskriven
skyldighet för konventionsbunden stat att sörja för att serviceinrättningar
som är avsedda för allmänheten — t. ex. transportföretag, hotell och restauranger,
kaféer, teatrar och parker — står öppna för alla på samma villkor
oberoende av ras. Departementschefen anser att en utredning nu bör komma
till stånd för att undersöka möjligheterna att med utgångspunkt i åsyftade
bestämmelser i konventionen utforma ett straffsanktionerat förbud
mot rasdiskriminering som på lämpligt sätt kompletterar och förstärker
det minoritetsskydd som nu finns i brottsbalkens bestämmelser om hets
mot folkgrupp. En ny lagstiftning torde enligt direktiven böra bereda skydd
inte bara för rasminoriteter utan även för andra främmande minoriteter.
Sannolikt bör ambitionerna, menar departementschefen, inte sträckas längre
än till att försöka få garantier för att personer som yrkesmässigt såsom
företagare eller såsom anställda i företag tillhandahåller allmänheten varor
eller tjänster på standardiserade villkor inte gör åtskillnad efter ras eller
nationalitet. Slutligen anför departementschefen, att utredningen inte bör
bindas vid någon på förhand given lösning och att diskrimineringsförbudets
närmare omfattning och innehåll inte kan bestämmas annat än efter ingående
undersökning av de praktiska möjligheterna att ge effekt åt förbudet.

Eftersom sakkunniga nu tillkallats för att verkställa utredning rörande
de frågor, som aktualiserats i motionerna, och då ratifikationsfrågan synes
vara beroende av utredningsresultatet, anser utskottet, att något riksdagens
initiativ i anledning av motionerna inte är erforderligt. Utskottet får
därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:582 och 11:709, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand*, fru Carlqvist, fru HamrinThorell*,
herrar Lars Larsson, Erik Filip Petersson, Hiibinette*, Magnusson*
och fru Elvy Olsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Bengtsson
i Varberg*, fröken Sandell, herr Edlund, fru Svensson, herrar Jonsson
och Elmstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.