Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966
1
Nr 23
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för fotvård m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 93 i första kammaren av fru Olsson, Elvy,
och herr Carlsson, Eric, samt nr 130 i andra kammaren av herrar Gomér och
Johansson i Skärstad, ävensom
2) de likalydande motionerna nr 223 i första kammaren av herr Hiibinette och
nr 295 i andra kammaren av herr Werner m. fl.
Motionsyrkandena
I motionerna I: 93 och II: 130 har yrkats, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning om fotvårdsspecialisternas utbildning och
legitimering samt om möjligheterna att ge ersättning från allmän försäkringskassa
för fotvård”.
I motionerna I: 223 och II: 295 har yrkats ”att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå att 1961 års sjukförsäkringsutredning måtte
upptaga frågan om införande av fotvård av den art som i motionen angivits
bland de merprestationer som skall ersättas av allmänna sjukförsäkringen”.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet,
i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till
motionerna I: 93 och II: 295.
Gällande bestämmelser
Jämlikt 2 kap. 6 § lagen om allmän försäkring äger Konungen föreskriva,
att ersättning enligt av Konungen fastställda grunder skall utgå för försäkrads
utgifter för annan vård eller behandling i anledning av sjukdom än i 2 kap.
2—4 §§ nämnda lag sägs, dvs. åtgärder som inte omfattas av bestämmelserna
om ersättning för utgifter för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård. Med
stöd av förstnämnda lagrum har Kungl. Maj:t genom kungörelse angående ersättning
enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling
i anledning av sjukdom (SFS nr 387/1962) föreskrivit, att ersättning
under vissa villkor skall utgå för utgifter för konvalecentvård, sjukgymnastisk
behandling (rörelsebehandling eller massage jämte förberedande uppvärmning),
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 2S
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966
behandling med kortvåg, ultrakortvåg, mikrovåg eller ultraljud, som inte lamnas
i samband med sjukgymnastik behandling, tryckvariationsbehandling av
arteriella genomblödningsrubbningar, elektrisk retningsbehandling vid muskelförlamningar,
mekanisk sträckbehandling av ryggraden samt foniatrisk behandling.
För sjukgymnastisk och foniatrisk behandling utgår ersättning endast om
behandlingen varit erforderlig på grund av sjukdom och föreskrivits av läkare
samt meddelats, då den försäkrade icke åtnjutit sjukhusvård. Vidare har vissa
kompetenskrav uppställts beträffande dem, som skola meddela behandlingen,
och beträffande den foniatriska vården även att den remitterande läkaren har
specialistkompetens inom specialiteten röst- och talrubbningar eller tjänstgör å
hörcentral vid allmänt sjukhus. Kompetensvillkoren innebär att behandlingen
i princip skall ha utförts av läkare eller i fråga om sjukgymnastisk behandling,
av legitimerad sjukgymnast. Viss behandling såsom kortvågsbehandling far utföras
av legitimerad sjuksköterska. I en del fall — behandling med ultraljud,
tryckvariationsbehandling m. m. — krävs att behandlingen utföres under läkares
överinseende.
Motionerna
I motionerna I: 93 och II: 130 anföres bl. a.
Fotvård ges av fotvårdsspecialister, som erhåller sin utbildning vid en kurs
om 18 veckor inom den ordinarie yrkesutbildningens ram i Göteborg. Ytterligare
en kurs har påbörjats i Luleå. För att erhålla den auktorisation som utfärdas av
Sveriges auktoriserade fotvårdsspecialisters riksförbund krävs dessutom en
speciell praktiktid hos utbildade handledare under minst tre månader. I flera
andra länder är utbildningstiden för detta yrke betydligt längre än i Sverige.
Då det finns behov av fotvård är det synnerligen angeläget att väl utbildad
personal kan ge vården. Det är också önskvärt att bidrag för fotvård kan utgå
från allmän försäkringskassa. Detta torde inte vara möjligt förrän förutsättningar
skapats för fotvårdsspecialisterna att få statlig legitimation. Om inte detta
är möjligt utan att utbildningen av fotvårdsspecialister förändras, bör undersökning
snarast företagas om vilka förändringar som är lämpliga.
I motionerna I: 223 och II: 295 anföres bl. a.
Den sjukvård som dessa fotspecialister utför är emellertid inte bidragsberattigad
från den allmänna sjukförsäkringen även om behandlingen utföres pa uppdrag
av leg. läkare. Detta medför givetvis stora olägenheter för vårdtagaren,
eftersom dylik fotvård är kostsam. Det skulle innebära en avsevärd lättnad om
denna behandling inginge i de merprestationer, som ersättes av den allmänna
sjukförsäkringen. .......
F n finns ingen officiell legitimation för fotspecialister, varom har ar fråga,
varför dessa givetvis har skiftande utbildning. Man torde emellertid kunna utgå
ifrån, att de fotspecialister som av leg. läkare erhåller behandlingsuppdrag uppfyller
nödiga kvalifikationsvillkor.
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1966
3
Utskottet
I enlighet med bemyndigande i 2 kap. 6 § lagen om allmän försäkring har
Kungl. Maj:t i kungörelse den 25 maj 1962 föreskrivit, att ersättning från sjukförsäkringen
skall utgå för utgifter för vissa s. k. merprestationer, d. v.s. sjukvårdande
åtgärder som inte är att anse som ersättningsgill läkarvård, tandläkarvård
eller sjukhusvård enligt lagen om allmän försäkring. Bland de merprestationer
som berättigar till ersättning ingår sjukgymnastisk behandling. Ersättning
för fotvård utgives däremot inte enligt kungörelsen.
I förevarande motioner begäres utredning av frågan om ersättning från den
allmänna försäkringen för sådan fotvård som föreskrives av läkare. I motionerna
I: 93 och II: 130 yrkas dessutom att frågan om utbildning och legitimation
för fotvårdsspecialister skall utredas.
1961 års sjukförsäkringsutredning skall enligt sina direktiv bl. a. ta upp frågan
om omfattningen av sådana av läkare ordinerade sjukvårdande åtgärder,
som inte är att hänföra till läkarvård eller sjukhusvård. Frågan huruvida i vissa
fall ersättning för fotvård bör utgivas från sjukförsäkringen synes lämpligen
kunna övervägas av sjukförsäkringsutredningen. I sammanhanget torde utredningen
få anledning gå in på spörsmålet om vilka krav på utbildning och kompetens,
som bör uppställas för dem som utför behandlingen. Med hänvisning till
det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen
1) motionerna I: 93 och II: 130 samt
2) motionerna I: 223 och II: 295,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att motionerna överlämnas
till 1961 års sjukförsäkringsutredning samt
B) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1966
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herr Strand*, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell*,
herrar Lars Larsson, Erik Filip Petersson, Hiibinette*, Magnusson* och fru Elvy
Olsson*;
från andra kammaren: herrar Odhe, Gustavsson i Alvesta, Bengtsson i
Varberg*, fröken Sandell, herr Edlund, fru Svensson, herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Jonsson.
* ej närvarande vid utlåtandets justering