Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckta motioner om sänkt folkpensionsålder.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 570 i första kammaren av herr Carlsson,
Eric samt nr 702 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

1 motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om parlamentarisk utredning av frågan
om sänkt folkpensionsålder».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 1:570.

Gällande bestämmelser

Ålderspension från folkpensioneringen utgår i princip från och med den
månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. På framställning av den försäkrade
kan ålderspensionen utgå tidigare, dock tidigast fr. o. m. den månad
då han uppnår 63 års ålder. Försäkrad, som äger rätt till såväl folkpension
som tilläggspension, har inte rätt till sådant förtida uttag med mindre framställningen
avser båda pensionsandelarna. Pensionsuttaget kan också uppskjutas.
Uttages ålderspensionen i förtid minskas pensionen med 0,6 % för
varje månad som då pensionen börjar uttagas återstår till den månad då den
försäkrade fyller 67 år. Uppskjutes uttaget ökas pensionen på motsvarande
sätt, dock att hänsyn därvid inte tages till tid efter den månad under vilken
den försäkrade fyller 70 år.

Historik

Inom folkpensioneringen har alltsedan 1914 gällt en pensionsålder av
67 år.

I proposition nr 55 till 1958 års riksdag med principförslag om förbättrad
pensionering anförde föredragande departementschefen:

Under diskussionen i pensionsfrågcn har man i stort sett varit ense om
att den generella pensionsåldern bör vara 67 år. Jag biträder denna mening.
Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att man

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 20

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda
som har behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen av
särskild betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen måste
stor uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man inom ramen
för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att personer inom vissa
arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet, skall få pension
från det nya pensionssystemet före 67 års ålder.

Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan
om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalidoch
familjepensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt
förskottsuttag tas upp.

Det bör här tillfogas, att den som redan har förvärvat pensionsrätt från
något pensionssystem från tidigare ålder än 67 år givetvis inte förlorar
denna rätt på grund av den allmänna tilläggspensioneringens införande.

Pensionsberedningen har föreslagit, att folkpensionen skall höjas om
man begär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger
beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag
väl värd att genomföra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.

I propositionen nr 100 till 1959 års riksdag med förslag om allmän
tilläggspensionering uttalade föredragande departementschef en bland annat
följande.

Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen
och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att
vara definitiv i den meningen att man skall låta sig nöja med de bestämmelser
som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna
att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga
om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av tillläggspension
som behandlas i lagförslaget — kan bereda personer, som
måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67
års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare
måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den
avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade
till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor
jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté.

I anledning av propositionen väcktes dels motioner, vari hemställdes om
sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare, dels ock motioner, vari
begärdes sänkning med det snaraste av pensionsåldern för vissa arbetare
samt därefter en sänkning av den allmänna pensionsåldern till 65 år för
manliga och 60 år för kvinnliga pensionärer.

Propositionen och motionerna behandlades av särskilda utskottet i dess
utlåtande nr 1 år 1959. I en vid utlåtandet fogad av riksdagen godkänd reservation
uttalades i fråga om pensionsåldern:

Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensionsålder
som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bland annat möjlighet
för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 är 1966

3

komina i åtnjutande av förmåner från tilläggspensioneringen från en tidigare
tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde.
Utskottet har emellertid förståelse för de önskemål som framförts —
bland annat i de föreliggande motionerna — om att möjligheter bör förefinnas
för yrkesgrupper som har behov därav att komma i åtnjutande av oreducerad
ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67-årsåldern. Departementschefen
har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare
utredning hör pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner
och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man —
utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget
— kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet
tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte
är invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uttalande och tillstyrker motionerna på det sättet, att utskottet förordar
en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med tungt
och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67 års
ålder. Däremot finner sig utskottet — av bland annat samhällsekonomiska
skäl — icke kunna förorda en utredning rörande en allmän sänkning av
pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna 1:430 och 11:525.

I motioner till 1960 års riksdag yrkades ökad valfrihet beträffande pensionsåldern
inom den allmänna tilläggspensioneringen.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6
år 1960:

Frågan om större möjligheter till individuella variationer i fråga om pensionsåldern
vid ålderspension har överlämnats till 1958 års socialförsäkringskommitté
att beaktas vid dess fortsatta utredningsarbete. Några åtgärder
därutöver för att tillgodose ovan redovisade önskemål om ändringar i
lagen bör enligt utskottets mening icke vidtagas, innan erfarenheter har
vunnits av dennas tillämpning i praktiken. På grund härav anser sig utskottet
icke kunna biträda förevarande önskemål.

1958 års socialförsäkringskommitté har i sitt år 1961 avgivna betänkande
(SOU 1961:29) beträffande pensionsåldern bland annat anfört:

Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rättvisa
de olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett
och samma yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och förändras
på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbetstagarna
skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte
sällan förekomma att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom
loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbetstagare
vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller
utom yrket. Man kan vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna
reagerar individuellt mycket olika inför arbetslivets påfrestningar.

De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pensionsskydd
före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall kan erhållas från
förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag
föreligger för både här nämnda och andra grupper anställda. I dylika fall
erfordras en kompletterande försörjning i en eller annan form för utfyl ‘l

Hihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 and. Nr 20

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 är 1966

lande av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångsålder
som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta
behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt tillgodoses
inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts
må nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra
behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensioneringens
administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande
individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid fullgjort
arbetsinsatser inom yrken med liigre pensionsålder i sådan omfattning,
att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan
framhållas, att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering
som folkpensioneringen giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd.
Om för vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för
övriga medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna.
En sådan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och
svårligen inom tilläggspensioneringen.

Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfattningen
att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna
pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning.

I motioner till 1961 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte besluta
fastställa pensionsåldern inom såväl folkpensioneringen som allmänna tillläggspensioneringen
till 65 år för män och 60 år för kvinnor, samt att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att, i avvaktan på den slutliga utredningen
av frågan, inför innevarande års riksdag framlägga förslag till provisorisk
lagstiftning i syfte att åstadkomma en sänkning av pensionsåldern till
60 år för de arbetare och andra anställda som uppenbarligen sysslar med
särskilt tungt eller hälsovådligt arbete. I andra motioner yrkades skyndsam
prövning angående sänkning av pensionsåldern.

Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 56. Utskottet ansåg det icke påkallat med någon riksdagens åtgärd
i ämnet med hänsyn till att proposition på grundval av socialförsäkringskommitténs
betänkande var att vänta till 1962 års vårriksdag.

De gällande reglerna om pensionsålder tillkom genom förslag i proposion
nr 90 år 1962. I fråga om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att
erhålla oreducerad ålderspension före 67 år anförde föredragande departementschefen: Socialförsäkringskommitténs

rekommendation att pensionsbehovet i hithörande
fall i första hand skall tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar
avtalsvägen har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.
För egen del är jag också, mot bakgrunden av vad kommittén anfört
om svårigheterna att inom den allmänna pensioneringen differentiera
pensionsåldern efter yrke och sysselsättning, övertygad om riktigheten av
att avtalsvägen i första hand prövas. Jag vill också erinra om att förbättrade
möjligheter till komplettering av pensionsskyddet skapas genom den
utbyggnad av den frivilliga pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket,
som närmare behandlas i det följande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

5

I samband med behandlingen av propositionen hade andra lagutskottet
att ta ställning till ett flertal motionsyrkanden beträffande pensionsåldern.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 27 anförde utskottet i fråga om
oreducerad pension före 67 år till vissa grupper:

Enligt utskottets uppfattning talar såväl principiella som praktiska skäl
mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som innebär oreducerad
ålderspension före 67 år till vissa grupper. Visserligen kan det föreligga
behov av en lägre pensionsålder bl. a. för dem som är sysselsatta med
tungt och hälsofarligt arbete. Men det kan inte anses tilltalande att tillgodose
dessa behov genom att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda
grupper stadga en lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferentiering
infördes, skulle nämligen i så fall den merkostnad som skulle föranledas
av den lägre pensionsåldern inom vissa branscher, få bäras avproduktionen
i dess helhet. För utskottet ter det sig mera naturligt, att
merkostnaden får belasta ifrågavarande delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering
åter skulle otvivelaktigt medföra betydande komplikationer
för administrationen. Härtill kommer det vanskliga problemet att rättvist
utvälja de grupper som skulle vara berättigade till lägre pensionsålder.
Ännu svårare skulle det säkerligen ställa sig att utforma godtagbara och
administrativt användbara bestämmelser om de närmare förutsättningarna
för att de enskilda försäkrade skulle komma i åtnjutande av den särskilda
förmånen. Härvid är särskilt att märka de svårigheter som ligger i det förhållandet
att åtskilliga förvärvsarbetande byter sysselsättning och anställning
ett flertal gånger under sitt liv. De anförda synpunkterna för enligt
utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen att förevarande fråga
hör lösas utanför den allmänna pensioneringens ram. Uppgörelser avtalsvägen
synes utgöra den lämpligaste lösningen. Av det sagda följer att utskottet
inte kan ansluta sig till det i motionen 11:611 framställda yrkandet
om en sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare och med dem jämförliga
grupper utan reducering av pensionsförmånerna. Ej heller kan utskottet
biträda ett i motionerna 1:657 och 11:785 framställt yrkande om en
utredning av förevarande fråga. Enligt utskottets uppfattning är frågan
tillräckligt utredd, såvitt gäller en lösning inom den allmänna pensioneringens
ram. Beträffande frågan om en lösning avtalsvägen — en lösning
som enligt motionärerna bör väljas i första hand — anser utskottet, att
detta är en uppgift för arbetsmarknadens parter, där en statlig utredning
inte synes påkallad.

1 motioner till 1963 års riksdag yrkades dels att riksdagen i skrivelse till
Kung]. Maj :t måtte hemställa om sådan lagändring att gruvarbetare, transportarbetare,
byggnadsarbetare, skogsarbetare och likställda, som uppenbarligen
sysslar med tungt och farligt arbete, erhåller pension vid 65 års ålder,
dels om utredning av frågan om generell sänkning av pensionsåldern.
Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 28. Utskottet ansåg i förstnämnda hänseende att det ej hade
inträffat något som föranledde till ändrat ställningstagande i förhållande
till vad utskottet i detta avseende anförde i utlåtandet nr 27 vid 1962 års
riksdag. Beträffande det andra spörsmålet ansåg utskottet, att skid kunde

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

anföras för att frågan om en lägre pensionsålder skulle övervägas. Enligt
utskottets mening måste häremot vägas angelägenheten av andra förbättringar
för folkpensionärerna. I sammanhanget erinrades vidare om de höjningar
av folkpensionerna fram till 1968 som statmakterna bundit sig för.
Enligt utskottets mening borde det pågående programmet för folkpensionsförbättringar
först genomföras innan frågan om lägre generell pensionsålder
kunde ha någon aktualitet.

I motioner till 196k års riksdag hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en snabb utredning och förslag till riksdagen
om en förtidspensionering av skogsarbetare, som uppnått 60 år och
som genom rationaliseringen inom skogsbruket kom att friställas och ej
kunde beredas sysselsättning.

Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 7. Utskottet fann ej anledning att frångå sin tidigare uttalade
principiella uppfattning, att frågor av detta slag borde lösas utanför den
allmänna pensionsförsäkringens område. Vidare ansåg utskottet, att de
sysselsättningssvårigheter som uppkom för vissa skogsarbetare i samband
med skogsbrukets fortgående mekanisering syntes i första hand vara ett
arbetsmarknadsproblem, som enligt direktiven till 1960 års arbetsmarknadsutredning
torde komma att behandlas av utredningen.

Under år 1965 har 1960 års arbetsmarknadsutredning avlämnat sitt betänkande
Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965:9).

Efter genomgång av de arbetsmarknadspolitiska instrument, som står
till arbetsmarknadsorganens förfogande, behandlar utredningen i kapitlen
13—16 medlens användning för lösandet av de speciella problem, som vissa
grupper arbetssökande kan möta (säsongarbetslösa, vissa kvinnliga arbetssökande,
handikappade samt äldre arbetssökande). Utredningen föreslår
bl. a., att den ensamstående kvinna, som p. g. a. bristande yrkeskunskap
inte kan erhålla ett ur försörjningssynpunkt lämpligt arbete, skall
kunna beviljas utbildning i samma utsträckning, som om hon
varit arbetslös. Slutligen föreslås förmånligare bestämmelser för beviljande
av utbildningsbidrag till hemskild, frånskild eller gift kvinna.
Beträffande de handikappade uttalar utredningen, att arbetsvärdens resurser
behöver kraftigt förstärkas för att tillgodose det föreliggande behovet.
Arbetsprövning bör i ökad utsträckning föregå de arbetsvårdande åtgärderna.
Utredningen föreslår därför, att prövningsavdelningar inrättas i anslutning
till träningsverkstäder på orter med regionsjukhus eller fullt utrustade
centrallasarett. Statsbidrag till etableringskostnader föreslås utgå
som för övriga verkstäder för handikappade och till driften med ett fixerat
belopp för varje prövningsfall. Utredningen föreslår vidare, att försörjningsbidrag
till handikappade i arbetsträning helt skall utgå av statsmedel. En
omfattande utbyggnad av den skyddade sysselsättningen bör ske, bl. a. för
att tillgodose behovet av sysselsättning för utvecklingshämmade. För syssel -

Andra lagulskottets utlåtande nr 20 år 1966

7

sättning av mycket produktionssvag arbetskraft bör statsbidrag utgå med
högre belopp än för annan skyddad sysselsättning. Vad slutligen angår den
äldre arbetskraften anför utredningen, att lokala sysselsättningsnämnder
har i begränsad utsträckning inrättats med uppgift att behandla de problem
som olika gruppers svårplacerade arbetssökande möter. Utredningen föreslår
nu, att en plan skall utarbetas för inrättande av sådana nämnder i samtliga
län och på det antal orter, som kan befinnas lämpligt. Samtidigt föreslås,
att en delegation för den äldre arbetskraften inrättas vid arbetsmarknadsstyrelsen
med uppgift att följa de åtgärder, som vidtas av arbetsmarknadsverket
för att lösa den äldre arbetskraftens sysselsättningsfrågor.

I motioner till 196i års riksdag, hemställdes om en allmän sänkning av
pensionsåldern. Andra lagutskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr il år 196i till vad utskottet anfört i frågan vid 1963 års
riksdag. Dessutom påpekade utskottet att i 1964 års statsverksproposition
aviserats utredning, i avsikt att genomföra standardförbättringar för folkpensionärerna
även efter år 1968. I avvaktan på denna utredning saknades
enligt utskottets mening anledning att ta ställning till frågan om sänkning
av pensionsåldern.

Även under år 1965 begärdes i motioner en allmän sänkning av pensionsåldern.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2i år 1965 avslog andra
lagutskottet motionerna under hänvisning till vad som uttalats i frågan vid
1963 och 1964 års riksdagar.

Pensionsförsäkringskommittén fick under fjolåret i uppdrag att utreda
frågor i samband med standardhöjning av folkpensionerna efter år 1968.

Utskottet

Enligt lagen om allmän försäkring utgår ålderspension inom folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen i princip från och med den månad,
varunder den försäkrade fyller 67 år. På framställning av den försäkrade
kan ålderspension med viss reduktion utgå tidigare, dock tidigast fr. o. m.
den månad, då han uppnår 63 års ålder. Försäkrad, som äger rätt till såväl
folkpension som tilläggspension, har inte rätt till sådant förtida uttag med
mindre framställningen avser båda pensionsdelarna.

I förevarande motioner hemställes om parlamentarisk utredning av frågan
om sänkt folkpensionsålder.

Frågan om sänkt folkpensionsålder har varit föremål för riksdagens
behandling vid ett flertal tillfällen. Andra lagutskottet ansåg år 1963, i sitt
av riksdagen godkända utlåtande, att skäl kunde anföras för att frågan om
en lägre pensionsålder övervägdes. Utskottet ansåg emellertid att häremot
måste vägas angelägenheten av andra förbättringar för folkpensionärerna.
I sammanhanget framhöll utskottet särskilt de höjningar av folkpensionerna
fram till år 1968, för vilka statsmakterna bundit sig. Enligt utskot -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

tets bedömning borde det pågående programmet för folkpensionsförbättringar
först genomföras innan frågan om lägre generell pensionsålder kunde
ha någon aktualitet. Vid 1964 års riksdag hänvisade utskottet till sitt
uttalande år 1963. Dessutom påpekade utskottet att i 1964 års statsverksproposition
aviserats utredning i avsikt att genomföra standardförbättringar
för folkpensionärerna även efter år 1968. I avvaktan på denna utredning
saknades enligt utskottets mening anledning att ta ställning till
frågan om sänkning av pensionsåldern. Vid frågans behandling under fjolåret
hänvisade utskottet till vad som uttalats under åren 1963 och 1964.

Utskottet som vill erinra om att ovannämnda utredning utföres av pensionsförsäkringskommittén
kan inte finna att sedan fjolåret inträffat något
som kan leda till en ändrad bedömning av förevarande fråga. Utskottet
får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:570 och 11:702, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand*, fru Hamrin-Thorell*, herr Lars
Larsson, fru Nilsson, herrar Erik Filip Petersson, Hubinette*, Högström
och fru Elvy Olsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Rimmerfors,
fru Ekendahl*, herrar Gustavsson i Alvesta, Bengtsson i Varberg*,
fröken Sandell och herr Edlund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Elvy Olsson och herr Gustavsson i Alvesta, vilka ansett

a) att det avsnitt i utskottets yttrande, som börjar på s. 7 med orden
»Frågan om sänkt» och slutar på s. 8 med orden »av förevarande fråga.»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Starka skäl talar enligt utskottets mening för det i förevarande motioner
uttalade kravet på utredning av frågan om sänkt folkpensionsålder.
Utskottet anser de motiv som motionärerna anfört för en generell sänkning
av pensionsåldern som bärande. Givetvis måste i detta sammanhang även
beaktas angelägenheten av andra förbättringar för folkpensionärerna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1966

9

Därvid bör särskilt uppmärksammas att statsmakterna bundit sig för en
viss folkpensionsnivå 1968, och även därefter måste förbättringar för folkpensionärerna
enligt utskottet mening genomföras. De ändringar som genomförts
beträffande möjligheten till förtida uttag av folkpension och allmän
tilläggspension minskar ingalunda kravet på en sänkning av folkpensionsåldern.
Faktum kvarstår att för den stora allmänheten kan en pensionering
med nuvarande ordning inte ske före 67 års ålder utan att detta
väsentligt reducerar pensionsbeloppen. Då en generell sänkning av pensionsåldern
ur både social synpunkt och allmän rättvisesynpunkt måste
anses vara en av de angelägnaste uppgifterna inom pensionspolitiken tillstyrker
utskottet motionsyrkandena om att frågan om folkpensionsåldern
upptages till prövning. Såsom framhållits i motionerna bör detta lämpligen
ske genom utredning inom en parlamentariskt sammansatt pensionsberedning.
Utskottet biträder alltså motionerna 1:570 och 11:702» .
b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1:570
och 11:702, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
frågan om en sänkt folkpensionsålder utredes av en parlamentariskt
sammansatt utredning.»