Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bestämmelserna
om förtida uttag av ålderspension.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 319 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner samt nr 385 i andra kammaren av herr Holmberg
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om en skyndsam utredning rörande ändring
i lagen om förtida uttag av ålderspension i enlighet med vad i denna
motion förordats samt att förslag till sådana lagändringar förelägges 1967
års riksdag».

Motionerna

I motionerna anföres bl. a.

»Av det förut sagda framgår att vi på en punkt delar den mening andra
lagutskottet i utlåtandet nr 24 år 1965 hävdade, nämligen om svårigheterna
att rättvist utvälja de grupper som skulle få en lägre pensionsålder. I stället
har vi kommit fram till att frågan bör lösas genom ändring i lagen om
förtida uttag av ålderspension. Givetvis ansluter vi oss till tanken på en utredning
om en oreducerad ålderspension före 67 år, som särskilda utskottet
i sitt utlåtande nr 1 1959 var inne på. Vi har inte i tidigare åberopade
motioner velat sträcka oss så långt, utan föreslagit att reduceringen skall
upphöra vid uppnådda 67 år. Samtidigt som vi upprepar detta förslag vill
vi också upprepa förslagen om att de förmåner som vid förtida uttag inte
kommer pensionerad till del skall utgå lika som för ålderspensionär med
uppnådda 67 år. Det gäller rätt till invaliditetstillägg, barn-, hustru- och
kommunalt bostadstillägg.»

Beträffade de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:385.

Gällande bestämmelser

Ålderspension från folkpensioneringen utgår i princip från och med den
månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. På framställning av den förBihang
till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 19

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

säkrade kan ålderspensionen utgå tidigare, dock tidigast fr. o. m. den månad
då han uppnår 63 års ålder. Försäkrad, som äger rätt till såväl folkpension
som tilläggspension, har inte rätt till sådant förtida utag med mindre framställningen
avser båda pensionsandelarna. Pensionsuttaget kan också uppskjutas.
Uttages ålderspensionen i förtid minskas pensionen med 0,6 % för
varje månad som då pensionen börjar uttagas återstår till den månad då den
försäkrade fyller 67 år. Uppskjutes uttaget ökas pensionen på motsvarande
sätt, dock att hänsyn därvid inte tages till tid efter den månad under vilken
den försäkrade fyller 70 år.

Till ålders- eller förtidspension inom folkpensioneringen utgår barntillägg
för varje barn under 16 år till försäkrad eller försäkrads hustru, om den
försäkrade har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med barnet.
Till ålderspension, som den försäkrade uppbär för tid före 67 år, eller till
pension, som tillkommer gift kvinna, utgår ej barntillägg. Gift kvinna, som
stadigvarande lever åtskild från sin make, kan dock erhålla barntillägg för
barn, som bon stadigvarande sammanbor med eller har vårdnaden om.
Barntillägg utgår ej för barn som är berättigat till barnpension.

Hustrutillägg tillkommer hustru till den, som åtnjuter folkpension i form
av ålderspension eller förtidspension, om hustrun fyllt 60 år och själv ej
åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst fem år. När särskilda
skal föreligger, kan hustrutillägg utgå, även om hustrun ej fyllt 60 år eller
makarna varit gifta kortare tid än fem år.

En kommun kan fatta beslut om att kommunalt bostadstillägg skall utgivas
i kommunen. Sådant tillägg har införts i praktiskt taget alla kommuner
i riket. Tillägget utgår till den som åtnjuter folkpension i form avålderspension,
förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom
kommunen eller till där mantalsskriven hustru som åtnjuter hustrutillägg.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg får ej utgå till ålderspension,
som åtnjutes för tid före den månad då den pensionsberättigade fyller 67 år.

Invaliditetstillägg är en förmån, som jämlikt lagen om allmän försäkring i
vissa fall kompletterar ålders- eller förtidspension. Sådant tillägg utgår jämlikt
9 kap. 2 § i lagen, om den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och
på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan
samt hjälpbehovet uppkommit innan den försäkrade fyllt 63 år. Tilllägget
utgår vidare, om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan
den försäkrade uppnått 63 års ålder. Invaliditetstillägg utgår slutligen till
försäkrad, som uppbär partiell förtidspension, om den försäkrade utför förvärvsarbete
men på grund av höggradig nedsättning i kroppsorganens funktion
behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas
betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att
kunna utföra arbetet. Invaliditetstillägg utgår ej till försäkrade, som stadigvarande
vårdas på vissa anstalter.

Rätt till ålderspension inom tilläggspensioneringen föreligger i princip

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

från och med den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år. Efter
särskild framställning från den försäkrade utgår emellertid ålderspensionen
även för tid dessförinnan, dock tidigast från och med den månad, då
han uppnår 63 års ålder. Pensionen utgör, då den börjar utgå vid 67 års
ålder, 60 procent av ett på visst sätt uträknat belopp. Detta belopp motsvarar
i princip den försäkrades medelinkomst under hans femton bästa inkomstår,
minskad med det s. k. basbeloppet (ett belopp som motsvarar 4 000
kronor i 1957 års penningvärde). Uttages pensionen före 67 års ålder, minskas
den med 0,6 procent för varje månad som den uttages i förväg. Till belysning
av denna regel kan nämnas, att den som börjar uppbära ålderspension
vid 63 års ålder får vidkännas en reducering av pensionsbeloppen till
cirka 71 procent av vad han eljest skulle ha erhållit. Den som börjar uttaga
ålderspension vid 65 år får en reduktion till cirka 86 procent. — Den som
dröjer med pensionsuttaget till efter 67 års ålder får en motsvarande höjning
av pensionsbeloppen, 0,6 procent för varje uppskovsmånad. I fråga
om sådan höjning skall dock inte hänsyn tagas till månad efter den då den
försäkrade fyllt 70 år. Den som väntar till nämnda ålder med att ta ut sin
ålderspension får denna höjd med cirka 20 procent.

Historik

Inom folkpensioneringen har alltsedan 1914 gällt en pensionsålder av
67 år.

I proposition nr 55 till 1958 års riksdag med principförslag om förbättrad
pensionering anförde föredragande departementschefen:

Under diskussionen i pensionsfrågan har man i stort sett varit ense om
att den generella pensionsåldern bör vara 67 år. Jag biträder denna mening.

Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att man
utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda
som har behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen av
särskild betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen måste
stor uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man inom ramen
för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att personer inom vissa
arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet, skall få pension
från det nya pensionssystemet före 67 års ålder.

Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan
om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalidoch
familjepensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt
förskottsuttag tas upp.

Det bör här tillfogas, att den som redan har förvärvat pensionsrätt från
något pensionssystem från tidigare ålder än 67 år givetvis inte förlorar
denna rätt på grund av den allmänna tilläggspensioneringens införande.

Pensionsberedningen har föreslagit, alt folkpensionen skall höjas om
man begär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger
beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

väl värd att genomföra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.

I propositionen nr 100 till 1959 års riksdag med förslag om allmän
tilläggspensionering uttalade föredragande departementschefen bland annat
följande.

Jag vill törutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen
och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att
vara definitiv i den meningen att man skall låta sig nöja med de bestämmelser
som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna
att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga
om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension
som behandlas i lagförslaget — kan bereda personer, som
måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67
års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare
måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den
avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade
till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor
jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté.

Den generella pensionsåldern inom tilläggspensioneringen utgör 67 år.

Individuell valfrihet bör emellertid finnas att ta ut ålderspension från
tilläggspensioneringen redan före denna ålder. Förslaget innebär, att den
försäkrade skall äga rätt att börja uppbära ålderspensionen tidigast från
63 års ålder. Om man därvid skulle låta pensionen utgå utan begränsningar,
vore detta liktydigt med att man sänkte den generella pensionsåldern från
67 till 63 år. Det är därför naturligt, att ålderspensionen vid en fullständig
individuell frihet att ta ut den i förväg undergår en viss minskning, då
någon begagnar rätten till tidigare uttag. Pensionen torde lämpligen böra
reduceras så, att den försäkrade mot bakgrund av medellivslängden kan
sägas erhålla ungefär lika mycket i sammanlagd tilläggspension som han
skulle ha fått, om han hade väntat med att ta ut pensionen till 67 års
ålder, då den utgår oförminskad.

Om å andra sidan någon dröjer med att ta ut ålderspension till efter
67 års ålder, synes det rimligt att han får en viss höjning av pensionen.
Ökningen bör bli större ju senare uttaget sker. Uppskjutes uttaget till efter
70 år, synes dock någon ytterligare förböjning inte böra ske.

Den minskning eller ökning av ålderspensionen, som skall äga rum, sker
i förhållande till storleken av den ålderspension, som börjar tas ut vid 67
års ålder. Innan jag anger den närmare innebörden av reglerna för pensionens
reella storlek bör de olika årens pensionsgrundande inkomster anges
på sådant sätt, att de lätt kan uttryckas i det penningvärde som gäller då
pensionen utbetalas. För detta ändamål skall pensionspoäng uträknas för
den försäkrade för varje år, då han haft pensionsgrundande inkomst. Pensionspoängen
för ett visst år räknas ut genom att man delar årets pensionsgrundande
inkomst med det basbelopp, som gällde vid årets ingång. När
pensionen första gången skall fastställas, uträknas medeltalet av pensionspoängen.
Medelpoängen multipliceras sedan med det basbelopp, som gäller
då pensionen utbetalas. Härigenom får man fram den genomsnittliga pensionsgrundande
inkomsten uttryckt i det aktuella penningvärdet. Dessa

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

regler för ålderspensionens beräkning medför att både den undan för undan
intjänade pensionsrätten och den sedermera löpande pensionen hålles värdebeständiga.

Som förut nämnts skall vid uttag av ålderspension från tilläggspensioneringen
före eller efter 67 år ske en viss minskning respektive ökning av
pensionen. Av praktiska skäl föreslås att en enhetlig procentsats per månad
tillämpas för höjningen och minskningen. För den, som väljer att börja lyfta
pensionen i förväg, reduceras pensionen med 0,6 procent för varje månad
som vid pensionsuttagets början återstår till 67-årsåldern. För att belysa
innebörden av denna regel vill jag nämna, att ålderspensionen för den som
uppbär pensionen från 63 år blir cirka 71 procent av vad han skulle erhållit
från 67 års ålder och, om uttaget sker från 65 år, ungefär 86 procent. Om
den försäkrade i stället dröjer med att ta ut pensionen till efter 67 år, höjes
ålderspensionen med 0.6 procent för varje uppskovsmånad. För den, som
väntar till 70 år eller därefter, höjes pensionen med ungefär en femtedel.

I anledning av propositionen väcktes dels motioner, vari hemställdes om
sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare, dels ock motioner, vari
begärdes sänkning med det snaraste av pensionsåldern för vissa arbetare
samt därefter en sänkning av den allmänna pensionsåldern till 65 år för
manliga och 60 år för kvinnliga pensionärer.

Propositionen och motionerna behandlades av särskilda utskottet i dess
utlåtande nr 1 år 1959. I en vid utlåtandet fogad av riksdagen godkänd reservation
uttalades i fråga om pensionsåldern:

Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensionsålder
som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bland annat möjlighet
för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att
komma i åtnjutande av förmåner från tilläggspensioneringen från en tidigare
tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde.
Utskottet har emellertid förståelse för de önskemål som framförts —
bland annat i de föreliggande motionerna — om att möjligheter bör förefinnas
för yrkesgrupper som har behov därav att komma i åtnjutande av oreducerad
ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67-årsåldern. Departementschefen
har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare
utredning bör pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner
och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man —
utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget
— kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet
tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte
är invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uttalande och tillstyrker motionerna på det sättet, att utskottet förordar
en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med tungt
och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67 års
ålder. Däremot finner sig utskottet — av bland annat samhällsekonomiska
skäl — icke kunna förorda en utredning rörande en allmän sänkning av
pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna 1:430 och 11:525.

I motioner till 1960 års riksdag yrkades ökad valfrihet beträffande pensionsåldern
inom den allmänna tilläggspensioneringen.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6
år 1960:

Frågan om större möjligheter till individuella variationer i fråga om pensionsåldern
vid ålderspension har överlämnats till 1958 års socialförsäkringskommitté
att beaktas vid dess fortsatta utredningsarbete. Några åtgärder
därutöver för att tillgodose ovan redovisade önskemål om ändringar i
lagen bör enligt utskottets mening icke vidtagas, innan erfarenheter har
vunnits av dennas tillämpning i praktiken. På grund härav anser sig utskottet
icke kunna biträda förevarande önskemål.

1958 års socialförsäkringskommitté har i sitt år 1961 avgivna betänkande
(SOU 1961:29) beträffande pensionsåldern bland annat anfört:

Frågan om en individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen
innefattar frågan om möjligheterna att å ena sidan taga ut ålderspension
efter 67-årsåldern — uppskjutet pensionsuttag — och å andra sidan att
taga ut ålderspension före 67-årsåldern — förtida pensionsuttag. Båda möjligheterna
föreligger såsom framgår av det föregående inom tilläggspensioneringen.

Anordningen med en individuellt rörlig pensionsålder inom tilläggspensioneringen
syftar främst till att i rimlig utsträckning gå till mötes önskemål
om att var och en skall kunna välja att taga ut sin ålderspension när
han anser sig behöva den. Vid bedömandet av frågan om en motsvarande
anordning bör finnas inom folkpensioneringen kan man inte bortse ifrån
att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall utgöra delar av ett
enhetligt pensionssystem. Fördenskull behöver reglerna om folkpensionen
och tilläggspensionen emellertid inte i alla avseenden svara mot varandra.
Å andra sidan kan det synas naturligt att såvitt möjligt likartade bestämmelser
beträffande förtida och uppskjutet pensionsuttag gäller för pensionssystemets
båda delar.

Vad först angår frågan om uppskjutet pensionsuttag kan erinras om att
föredragande departementschefen i proposition nr 55 till 1958 års A-riksdag
funnit en sådan anordning väl värd att genomföra. Riksdagen delade
denna uppfattning men var icke beredd att då taga ställning till detaljutformningen.
Sedermera har 1959 års riksdag antagit bestämmelser beträffande
uppskjutet uttag av ålderspension från tilläggspensioneringen.

Kommittén förordar, att inom folkpensioneringen införes bestämmelser
om uppskjutet uttag av ålderspension motsvarande dem, som redan finnes
inom tilläggspensioneringen. Dock bör gälla att ålderspensionen inte bör
förhöjas för den som flyttar in i landet först efter fyllda 67 år.

Frågan om förtida uttag av ålderspension var enligt pensionsberedningen
betydligt mera svårlöst än nyssnämnda spörsmål om uppskjutet uttag. På
anförda skäl ansåg sig beredningen inte kunna förorda, att möjlighet infördes
att taga ut en reducerad ålderspension före 67 års ålder. Som skäl
mot en sådan anordning åberopades främst, att den i förtid uttagna pensionens
årsbelopp måste reduceras och denna lägre pension sedan komme
att utgå under pensionärens hela återstående livstid, vilket kunde medföra
att han vid högre ålder behövde samhällelig hjälp i annan form.

I ovannämnda proposition nr 55 uttalade departementschefen bl. a. atl
den omständigheten att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år
inte innebär, att man utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1966

åt grupper eller enskilda som har behov därav. Vid ställningstagandet till
denna fråga — fortsatte departementschefen — blir emellertid utformningen
av invalidpensioneringen av särskild betydelse. Först då invalidpensioneringens
utformning är klar kan frågan om ett dylikt förskottsuttag
tagas upp. 1958 års A-riksdag var av samma mening.

Kommittén har tidigare behandlat frågan om förtidspensioneringens utformning
och därvid stannat för riktlinjer, som innebär ökade möjligheter
att erhålla förtidspension. Även om lagstiftningen utformas enligt dessa
riktlinjer, kan det föreligga önskemål om och behov av förtida uttag av
reducerad ålderspension från folkpensioneringen. Man torde nämligen höra
räkna med att också framdeles ett betydande antal förvärvsarbetande av
ett eller annat skäl måste lämna sin anställning eller upphöra med sitt
yrke vid lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga blivit så nedsatt,
som erfordras för att rätt till förtidspension skall föreligga.

Enligt departementschefens uttalande i proposition nr 100 till 1959 års
riksdag syftar anordningen med förtida uttag av ålderspension från tillläggspensioneringen
främst till att i rimlig utsträckning gå till mötes önskemål
om att var och en skall kunna välja att taga ut sin ålderspension »när
han anser sig behöva den». Någon prövning av frågan om behovet har
dock inte förutsatts utan avgörandet härom tillkommer uteslutande den
försäkrade.

Frågan om förtida uttag av den i huvudsak skattefinansierade ålderspensionen
från folkpensioneringen måste bedömas även ur andra synpunkter
än dem, som varit vägledande vid den avgiftsfinansierade tilläggspensioneringens
utformning. Förut har redovisats vissa av allmänna pensionsberedningen
befarade olägenheter med ett förtida uttag av ålderspension
från folkpensioneringen. Dessa olägenheter kvarstår i viss mån även efter
tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen. Risken för att en i
förtid uttagen reducerad ålderspension blir otillräcklig för den framtida
försörjningen blir dock mindre i den mån folkpensionen kompletteras med
tilläggspension. Anledning kan likväl finnas att hysa betänkligheter mot
införande av rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen.
Risk torde således komma att föreligga, att sådant uttag mången
gäng kommer att ske, ehuru något behov därav inte föreligger. Vidare kan
det antagas att den som av någon anledning tror, att han har blott kort
tid kvar att leva, söker utnyttja möjligheten att erhålla pension tidigare
än eljest, även om han är helt arbetsför. Arbetsovilliga personer, som utgår
från att det allmänna under alla omständigheter skall försörja dem
på ålderdomen, kan förutsättas i stor utsträckning söka pension så snart
som möjligt. Ett förtida uttag kan slutligen försvåra samordningen mellan
folkpensionerna och sådana pensionsförmåner, som otgår på grund av
anställning. Vissa inte obetydliga olägenheter kan således vara förenade
med rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen.

Emellertid måste folk- och tilläggspensioneringarna ses såsom delar av
ett enhetligt pensionssystem, vilket bl. a. innebär att reglerna om förutsättningarna
för förmånernas utgivande i största möjliga utsträckning bör
vara lika. Då det, såsom förut framhållits, i ett avsevärt antal fall föreligger
behov av möjlighet till förlida pensionsuttag, finner kommittén att
övervägande skäl talar för att i folkpensioneringen införes bestämmelser
om förtida uttag av ålderspension motsvarande dem som nu finnes inom
tilläggspensioneringen. Kommittén föreslår därför, att rätt till uttag av

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

reducerad ålderspension även inom folkpensioneringen skall föreligga från
63 års ålder.

Därest sådan rätt till förtida pensionsuttag genomföres, bör föreskrivas,
att änkepension från folkpensioneringen inte får utgå, om änkan tagit ut
förtida ålderspension. I fråga om barntillägg har kommittén i kapitel 8
föreslagit, att sådant tillägg till ålderspension får utgå endast om pensionstagaren
fyllt 67 år. Motsvarande regel har i kapitel 9 förordats beträffande
hustrutillägg till ålderspension, vilket får utgå blott om mannen fyllt 67 år.
Ilätten till kommunalt bostadstillägg vid förtida pensionsuttag bör enligt
kommitténs mening icke regleras lagstiftningsvägen utan torde få bli beroende
av de kommunala grunderna för tillägget.

I analogi med vad som gäller inom tilläggspensioneringen bör inom folkpensioneringen
stadgas, alt förtidspension inte kan utgivas för tid efter den
tidpunkt då ålderspension börjat utgå.

Slutligen återstår frågan, huruvida den som äger rätt till såväl folkpension
som tilläggspension må medgivas rätt till förtida uttag resp. att
uppskjuta uttaget av den ena pensionsdelen men icke av den andra. Det
synes tveksamt om en sådan valfrihet skulle motsvara något verkligt behov.
Ett medgivande att i förtid taga ut endast den ena pensionsdelen skulle
dessutom komplicera bedömningen av rätten till invalidpension från den
andra. Det är vidare uppenbart att en valfrihet skulle förorsaka ökat
administrativt besvär för pensionsmyndigheterna.

Enligt kommitténs mening bör därför försäkrad, som äger rätt till såväl
folkpension som tilläggspension, icke medgivas rätt till förtida uttag av
ålderspension med mindre framställningen avser såväl folkpension som
tilläggspension. Motsvarande bör gälla i fråga om uppskjutet pensionsuttag.

Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rättvisa
de olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett
och samma yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och förändras
på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbetstagarna
skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte
sällan förekomma att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom
loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbetstagare
vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller
utom yrket. Man kan vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna
reagerar individuellt mycket olika inför arbetslivets påfrestningar.

De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pensionsskydd
före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall kan erhållas från
förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag
föreligger för både här nämnda och andra grupper anställda. I dylika fall
erfordras en kompletterande försörjning i en eller annan form för utfyllande
av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångsålder
som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta
behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt tillgodoses
inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts
må nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra
behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensioneringens
administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande
individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid full -

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

9

gjort arbetsinsatser inom yrken med lägre pensionsålder i sådan omfattning,
att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan
framhållas, att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering
som folkpensioneringen giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd.
Om för vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för
övriga medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna.
En sådan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och
svårligen inom tilläggspensioneringen.

Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfattningen
att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna
pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning.

I motioner till 1961 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte besluta
fastställa pensionsåldern inom såväl folkpensioneringen som allmänna tilläggspensioneringen
till 65 år för män och 60 år för kvinnor, samt att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att, i avvaktan på den slutliga utredningen
av frågan, inför innevarande års riksdag framlägga förslag till provisorisk
lagstiftning i syfte att åstadkomma en sänkning av pensionsåldern till
60 år för de arbetare och andra anställda som uppenbarligen sysslar med
särskilt tungt eller hälsovådligt arbete. I andra motioner yrkades skyndsam
prövning angående sänkning av pensionsåldern.

Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 56. Utskottet ansåg det icke påkallat med någon riksdagens åtgärd
i ämnet med hänsyn till att proposition på grundval av socialförsäkringskominitténs
betänkande var alt vänta till 1962 års vårriksdag.

De gällande reglerna om pensionsålder tillkom genom förslag i proposition
nr 90 år 1962. I frågorna om individuellt rörlig pensionsålder och
möjligheterna för vissa yrkesgrupper att erhålla oreducerad ålderspension
före 67 år anförde föredragande departementschefen:

Under den nu avslutade etappen av utredningsarbetet på pensionsområdet
har speciella ålderspensionsfrågor berörts endast såtillvida som socialförsäkringskommittén
behandlat pensionsåldern inom folkpensioneringen.
Kommitténs förslag om individuellt rörlig pensionsålder
för folkpensionen efter mönster av vad som nu gäller för tilläggspensionen
har tillstyrkts av så gott som samtliga remissorgan, som tagit upp frågan.
Vissa erinringar beträffande det förtida uttaget före 67 års ålder har dock
gjorts. Bland annat har i några yttranden framförts tanken att förtida uttag
av folkpension inte borde medges i andra fall än då den pensionsberättigade
kommer i åtnjutande av tilläggspension av sådan storlek, att denna
tillsammans med folkpensionen uppgår till ett belopp, som svarar mot folkpensionen
vid ett uttag från 67 års ålder.

Jag kan väl förstå dem som hyser betänkligheter mot att en pensionär
genom förtida uttag skall kunna förorsaka, att nivån på hans pension inte
koinmer att motsvara den minimistandard, som folkpensionen beräknad
efter sitt normalbelopp är avsedd att garantera. Följden kan bli att samhället
under senare skeden av pensionärens liv måste ingripa i fall där detta
inte skulle ha behövts, om oreducerad folkpension hade utgått. Betänkligheterna
måste dock vägas mot vad som står att vinna genom att utan in -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

skränkningar medge rätt till förtida uttag. Möjligheten att ta ut folkpension
i förtid måste betraktas som värdefull för den, som av någon anledning
inte har möjlighet att utföra förvärvsarbete fram till 67-årsåldern
utan att fördenskull vara berättigad till förtidspension, liksom för personer
vilkas arbetsinkomster sjunker under åren närmast före 67-årsåldern.
Genom en inskränkning av den i de nämnda remissyttrandena antydda
arten skulle i många fall de, som är i störst behov av att få ut pension i
förtid, ställas utanför möjligheten härtill. Särskilt otillfredsställande skulle
detta vara för de åldersklasser, som inte kunnat tjäna in någon tilläggspension
eller blott kunnat förvärva en ringa sådan pension. Att som från några
håll ifrågasatts göra en individuell prövning huruvida godtagbara skäl anförts
för en önskan att ta ut pension i förtid anser jag inte lämpligt. Jag
förordar mot bakgrund av vad nu anförts regler om förtida och uppskjutet
uttag av ålderspension i enlighet med vad kommittén föreslagit. Detta innebär
att rätt till förtida uttag från 63 år införes och att denna rätt inte förknippas
med andra villkor än att tilläggspension i förekommande fall skall
utgå från samma tidpunkt som folkpensionen. Kommunalt bostadstillägg
bör dock inte kunna utgå till ålderspensionen före den månad då pensionären
fyller 67 år.

Enligt det av mig förordade förslaget kommer folkpension liksom tillläggspension
att vid förtida uttag reduceras med 0,6 procent för varje månad
som uttaget göres före den månad då 67-årsåldern uppnås. En förhöjning
med motsvarande procenttal inträder för varje månad som uttaget uppskjutes
efter månaden för 67-årsdagen, dock inte för tid efter ingången av
den månad då 70-årsdagen inträffar. Gentemot de kritiska synpunkter, som
vid remissbehandlingen anförts rörande reduktionsregelns konstruktion vid
förtida uttag, vill jag anföra att beräkningsgrunderna inom folkpensioneringen
bör följa dem som skall gälla inom tilläggspensioneringen. Jag finner
mig inte böra till förnyad prövning ta upp de regler, som nyligen accepterats
för tilläggspensioneringens del.

Socialförsäkringskommmitténs rekommendation att pensionsbehovet i hithörande
fall i första hand skall tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar
avtalsvägen har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.
För egen del är jag också, mot bakgrunden av vad kommittén anfört
om svårigheterna att inom den allmänna pensioneringen differentiera
pensionsåldern efter yrke och sysselsättning, övertygad om riktigheten av
att avtalsvägen i första hand prövas. Jag vill också erinra om att förbättrade
möjligheter till komplettering av pensionsskyddet skapas genom den
utbyggnad av den frivilliga pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket,
som närmare behandlas i det följande.

Andra lagutskottet hade i samband med behandlingen av propositionen
att ta ställning till ett flertal motionsyrkanden angående frågor rörande individuellt
rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 27 anförde utskottet i denna del:

Det har i olika sammanhang framförts betänkligheter mot att tillåta förtida
uttag av ålderspension från folkpensioneringen. Betänkligheterna går
bl. a. ut på att rätten till förtida uttag kan komma att missbrukas i spekulativt
syfte dels av dem som har anledning att räkna med att de inte skall
uppnå 67 års ålder eller överleva denna ålder med så många år, dels av

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

11

arbetsovilliga personer som räknar med att samhället under alla förhållanden
måste sörja för dem, om den reducerade pensionen visar sig otillräcklig.
Emellertid innebär det med hänsyn till önskvärdheten av enhetliga regler
inom pensionssystemet uppenbara fördelar, om lika bestämmelser rörande
uttag av ålderspension gäller inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.
Man bör vidare inte bortse från att förtida uttag av ålderspension
i cn del fall kan innebära en möjlighet att utjämna en inkomstkurva,
som tenderar att sjunka väl brant åren närmast före den ordinarie pensionsåldern.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet kunna biträda
förslaget att en individuellt rörlig pensionsålder införes jämväl inom
folkpensioneringen.

Den reduktion av pensionen som enligt förslaget skall göras vid förtida
uttag kritiseras i motionen II: 762, där det yrkas att pensionen alltid skall
utgå utan reduktion fr. o. m. 67 års ålder, vare sig förtida uttag skett eller
ej. Utskottet vill härtill framhålla, att regeln om reduktion respektive ökning
med 0,6 procent per månad är grundad på försäkringsmatematiska
överväganden; syftet med regeln är att den enskildes totala ålderspension
skall bli lika stor, oberoende av när pensionen börjar utgå. Motionärernas
förslag skulle därför omotiverat gynna dem som gör förtida uttag i förhållande
till dem som väntar med uttaget till 67 års ålder. I så fall skulle
det vara i stort sett enbart fördelar förenade med förtida uttag, och förslaget
skulle därför i praktiken innebära en sänkning av den allmänna
pensionsåldern till 63 år. Utskottet avstyrker förevarande motionsyrkande.

Av i huvudsak enahanda skäl kan utskottet inte heller biträda ett annat
yrkande i samma motion, nämligen att — i motsats till vad som förordas
i propositionen — kommunalt bostadstillägg skall kunna utgå till ålderspension,
som utges till den som ej fyllt 67 år. Motionsförslaget skulle uppenbarligen
till stor del eliminera de verkningar man velat uppnå med redukiionsregeln
och därigenom göra det förtida uttaget alltför fördelaktigt.

I motionen II: 779 göres gällande, att det är obilligt att den som gjort
förtida uttag av ålderspension inte skall kunna bli berättigad till förtidspension.
Motionärerna utgår därvid från det fallet att en person, som tagit
ut ålderspension fr. o. m. 63 års ålder, kort tid därefter blir invalidiserad.
Hade han inte gjort förtida uttag, hade han fr. o. m. den månad, då han
blev invalidiserad, blivit berättigad till hel förtidspension, som till sin storlek
motsvarar full ålderspension och som vid 67 års ålder utbytes mot full
ålderspension. I stället får han under sitt återstående liv endast en till
(100 - 48 X 0,6=) 71,2 procent reducerad ålderspension. Motionärerna förordar
en regel av det innehållet, att därest den som gjort förtida uttag
sedermera drabbas av sådan invaliditet som berättigar till hel förtidspension,
reduktionen av pensionen fr. o. m. sistnämnda tillfälle skall inskränka
sig till 0,6 procent multiplicerat med antalet månader mellan den tidpunkt
dä det förtida uttaget började och den tidpunkt då invaliditeten inträffade.
Om man i det angivna fallet antager att invaliditeten inträffar 12 månader
efter början av det förtida uttaget, skulle alltså reduktionen fr. o. m. den
senare tidpunkten bli (12x0,6=) 7,2 procent och pensionen följaktligen
i fortsättningen utgå med (100 — 7,2 =) 92,8 procent.

Utskottet kan inte dela den syn på förevarande problem som ligger till
grund för motionsyrkandet. Den som beslutar sig för alt taga ut ålderspensionen
i förtid bestämmer sig därmed för en lägre pensionsnivå under
återstoden av sill liv. Det ter sig med hänsyn därtill främmande att därefter
tillerkänna vederbörande en högre pension för den händelse att han

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

före 67 års ålder skulle drabbas av sådan invaliditet som berättigar till hel
förtidspension. Utskottet avstyrker därför motionen.

Dessutom hade utskottet att ta ställning till ett flertal motionsyrkanden
beträffande pensionsåldern. I fråga om oreducerad pension före 67 år till
vissa grupper anförde utskottet:

Enligt utskottets uppfattning talar såväl principiella som praktiska skäl
mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som innebär oreducerad
ålderspension före 67 år till vissa grupper. Visserligen kan det föreligga
behov av en lägre pensionsålder bl. a. för dem som är sysselsatta med
tungt och hälsofarligt arbete. Men det kan inte anses tilltalande att tillgodose
dessa behov genom att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda
grupper stadga en lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferentiering
infördes, skulle nämligen i så fall den merkostnad som skulle föranledas
av den lägre pensionsåldern inom vissa branscher, få bäras av produktionen
i dess helhet. För utskottet ter det sig mera naturligt, att merkostnaden
får belasta ifrågavarande delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering
åter skulle otvivelaktigt medföra betydande komplikationer för
administrationen. Härtill kommer det vanskliga problemet att rättvist
utvälja de grupper som skulle vara berättigade till lägre pensionsålder.
Ännu svårare skulle det säkerligen ställa sig att utforma godtagbara och
administrativt användbara bestämmelser om de närmare förutsättningarna
för att de enskilda försäkrade skulle komma i åtnjutande av den särskilda
förmånen. Härvid är särskilt att märka de svårigheter som ligger i det förhållandet
att åtskilliga förvärvsarbetande byter sysselsättning och anställning
ett flertal gånger under sitt liv. De anförda synpunkterna för enligt
utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen alt förevarande fråga
bör lösas utanför den allmänna pensioneringens ram. Uppgörelser avtalsvägen
synes utgöra den lämpligaste lösningen. Av det sagda följer att utskottet
inte kan ansluta sig till det i motionen 11:611 framställda yrkandet
om en sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare och med dem jämförliga
grupper utan reducering av pensionsförmånerna. Ej heller kan utskottet
biträda ett i motionerna I: 657 och II: 785 framställt yrkande om en
utredning av förevarande fråga. Enligt utskottets uppfattning är frågan
tillräckligt utredd, såvitt gäller en lösning inom den allmänna pensioneringens
ram. Beträffande frågan om en lösning avtalsvägen — en lösning
som enligt motionärerna bör väljas i första hand — anser utskottet, att
detta är en uppgift för arbetsmarknadens parter, där en statlig utredning
inte synes påkallad.

I motioner till 1963 års riksdag yrkades dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan lagändring att gruvarbetare, transportarbetare,
byggnadsarbetare, skogsarbetare och likställda, som uppenbarligen
sysslar med tungt och farligt arbete, erhåller pension vid 65 års ålder,
dels om utredning av frågan om generell sänkning av pensionsåldern.
Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 28. Utskottet ansåg i förstnämnda hänseende att det ej hade
inträffat något som föranledde till ändrat ställningstagande i förhållande
till vad utskottet i detta avseende anförde i utlåtandet nr 27 vid 1962 års
riksdag. Beträffande det andra spörsmålet ansåg utskottet att skäl kunde

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

anföras för att frågan om en lägre pensionsålder skulle övervägas. Enligt
utskottets mening måste häremot vägas angelägenheten av andra förbättringar
för folkpensionärerna. I sammanhanget erinrades vidare om de höjningar
av folkpensionerna fram till 1968 som statsmakterna bundit sig för.
Enligt utskottets mening borde det pågående programmet för folkpensionsförbättringar
först genomföras innan frågan om lägre generell pensionsålder
kunde ha någon aktualitet.

I motioner till 1964 års riksdag hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en snabb utredning och förslag till riksdagen
om en förtidspensionering av skogsarbetare, som uppnått 60 år och som
genom rationaliseringen inom skogsbruket korn att friställas och ej kunde
beredas sysselsättning.

Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 7. Utskottet fann ej anledning att frångå sin tidigare uttalade
principiella uppfattning, att frågor av detta slag borde lösas utanför den
allmänna pensionsförsäkringens område. Vidare ansåg utskottet, att de
sysselsättningssvårigheter som uppkom för vissa skogsarbetare i samband
med skogsbrukets fortgående mekanisering syntes i första hand vara ett
arbetsmarknadsproblem, som enligt direktiven till 1960 års arbetsmarknadsntrcdning
torde komma att behandlas av utredningen.

Under år 1965 har 1960 års arbetsmarknadsutredning avlämnat sitt betänkande
Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965:9).

Efter genomgång av de arbetsmarknadspolitiska instrument, som står
till arbetsmarknadsorganens förfogande, behandlar utredningen i kapitlen
13—16 medlens användning för lösandet av de speciella problem, som vissa
grupper arbetssökande kan möta (säsongarbetslösa, vissa kvinnliga arbetssökande,
handikappade samt äldre arbetssökande). Utredningen föreslår
bl. a., att en ensamstående kvinna, som p. g. a. bristande yrkeskunskap inte
kan erhålla ett ur försörjningssynpunkt lämpligt arbete, skall kunna beviljas
utbildning i samma utsträckning, som om hon varit arbetslös.
Slutligen föreslås förmånligare bestämmelser för beviljande av utbildningsbidrag
till hemskild, frånskild eller gift kvinna. Beträffande de
handikappade uttalar utredningen, att arbetsvärdens resurser behöver
kraftigt förstärkas för att tillgodose det föreliggande behovet. Arbetsprövning
bör i ökad utsträckning föregå de arbetsvårdande åtgärderna.
Utredningen föreslår därför, att prövningsavdelningar inrättas i anslutning
till träningsverkstäder på orLer med regionsjukhus eller fullt utrustade
centrallasarett. Statsbidrag till etableringskostnader föreslås utgå
som för övriga verkstäder för handikappade och till driften med ett fixerat
belopp för varje prövningsfall. Utredningen föreslår vidare, alt försörjningsbidrag
till handikappade i arbetsträning helt skall utgå av statsmedel. En
omfattande utbyggnad av den skyddade sysselsättningen bör ske, bl. a. för
att tillgodose behovet av sysselsättning för utvecklingshämmade. För syssel -

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

sättning av mycket produktionssvag arbetskraft bör statsbidrag utgå med
högre belopp än för annan skyddad sysselsättning. Vad slutligen angår den
äldre arbetskraften anför utredningen, att lokala sysselsättningsnämnder
har i begränsad utsträckning inrättats med uppgift att behandla de problem
som olika gruppers svårplacerade arbetssökande möter. Utredningen föreslår
nu, att en plan skall utarbetas för inrättande av sådana nämnder i samtliga
län och på det antal orter, som kan befinnas lämpligt. Samtidigt föreslås,
att en delegation för den äldre arbetskraften inrättas vid arbetsmarknadsstyrelsen
med uppgift att följa de åtgärder, som vidtas av arbetsmarknadsverket
för att lösa den äldre arbetskraftens sysselsättningsfrågor.

I motioner till 1964 års riksdag, hemställdes om en allmän sänkning av
pensionsåldern samt om full pension vid 67 års ålder även vid förtidsuttag.
Andra lagutskottet, som erinrade om att det sistnämnda yrkandet innebar
ett krav på sänkt pensionsålder, hänvisade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 41 år 1964 till vad utskottet anfört om sänkt pensionsålder vid

1963 års riksdag. Dessutom påpekade utskottet att i 1964 års statsverksproposition
aviserats utredning, i avsikt att genomföra standardförbättringar
för folkpensionärerna även efter år 1968. I avvaktan på denna utredning
saknades enligt utskottets mening anledning att ta ställning till frågan
om sänkning av pensionsåldern.

I anledning av motioner med i huvudsak samma innebörd som de är

1964 väckta anslöt sig andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 24 år 1965 till vad som uttalats i frågan under 1963 och 1964.

Pensionsförsäkringskommittén fick under fjolåret i uppdrag att utreda
frågor i samband med standardhöjning av folkpensionerna efter år 196S.

Utskottet

Inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen utgår ålderspension
i princip från och med den månad, varunder den försäkrade fyller
67 år. På framställning av den försäkrade kan ålderspension utgå tidigare,
dock tidigast fr. o. m. den månad, då han uppnår 63 års ålder. Försäkrad
som äger rätt till såväl folkpension som tilläggspension, har inte rätt till
sådant förtida uttag med mindre framställningen avser båda pensionsdelarna.
Uttages ålderspensionen i förtid minskas denna med 0,6 procent för
varje månad som — när pensionen börjar uttagas — återstår till den månad
då den försäkrade fyller 67 år. Vid sidan av ålderspension inom folkpensioneringen
kan barntillägg, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg utgå.
Vid förtida uttag av ålderspension är den försäkrade dock inte berättigad
till dessa tillägg förrän han uppnått 67 års ålder. I vissa fall kan invaliditetstillägg
utgå som komplettering av ålders- eller förtidspension.

I förevarande motioner begäres att full pension skall utgå från 67 års
ålder även vid förtidsuttag av ålderspension samt att barntillägg, hustru -

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966 15

tillägg, kommunalt bostadstillägg och invaliditetstillägg skall kunna utgå
jämväl vid förtida uttag. Motionärerna föreslår även att ansökan om förtidsuttag
bör prövas med hänsyn till vederbörandes hälsotillstånd. Förtida
uttag skulle härigenom enligt motionärerna komma att beviljas endast om
ansökan är välgrundad.

Andra lagutskottet hade år 1962 i samband med behandlingen av förslaget
till lagen om allmän försäkring att ta ställning till motionsyrkanden av
i huvudsak samma innebörd som de nu aktuella. Utskottet framhöll då, att
regeln om reduktion med 0,6 procent per månad var grundad på försäkringsmatematiska
överväganden. Syftet med regeln var alltså att den enskildes
totala ålderspension skulle bli lika stor, oberoende av när pensionen
började utgå. Ett genomförande av motionärernas förslag skulle därför
omotiverat gynna dem som gjorde förtida uttag, i förhållande till dem som
väntade med uttaget till 67 års ålder. I så fall, anför utskottet vidare, skulle
det vara i stort sett enbart fördelar förenade med förtida uttag och förslaget
skulle därför i praktiken innebära en sänkning av den allmänna pensionsåldern
till 63 år. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena. Av i huvudsak enahanda
skäl kunde utskottet inte heller biträda ett annat yrkande, nämligen
att kommunalt bostadstillägg skulle kunna utgå till ålderspension, som utges
till den som ej fyllt 67 år. Motionsförslaget skulle enligt utskottet uppenbarligen
till stor del eliminera de verkningar man velat uppnå med reduktionsregeln
och därigenom göra det förtida uttaget alltför fördelaktigt.

Under åren 1964 och 1965 uttalade utskottet i anledning av i huvudsak
samma motionsyrkanden som de förevarande, att yrkandena innebar ett
krav på sänkt pensionsålder. Vidare anförde utskottet, att det i avvaktan på
utredning om standardförbättringar för folkpensionärerna efter år 1968
saknades anledning att ta ställning till frågan om sänkning av pensionsåldern.

Pensionsförsäkringskommittén fick under fjolåret i uppdrag att utreda
frågor i samband med standardhöjning av folkpensionerna efter år 1968.

Motionärernas förslag att rätten till förtida uttag borde vara beroende
av den försäkrades hälsotillstånd skulle enligt utskottets mening innebära
att dylikt uttag fick karaktären av förtidspension. Utskottet kan icke biträda
detta förslag enär det skulle innebära att rätten till förtida uttag blev
beroende av särskild prövning. Beträffande motionärernas yrkanden i övrigt
får utskottet hänvisa till sina tidigare uttalanden i förevarande frågor. Utskottet
får således hemställa,

att förevarande motioner, 1:319 och 11:385, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1966

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1966

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand*, fru Hamrin-Thorell*. herr Lars
Larsson, fru Nilsson, herrar Erik Filip Petersson, Hubinette*, Högström och
fru Elvy Olsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, fru Ekendahl*,
herrar Gustavsson i Alvesta, Bengtsson i Varberg*, fröken Sandell,
herrar Ringaby och Jonsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 66
614589