Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

Nr 5

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar av bestämmelserna
om semester.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 583 i första kammaren av herr Svanström
samt nr 290 i andra kammaren av herr Johansson i Skärstad m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag angående frågan om
rätt för arbetstagare med ledighet på annan dag än söndag att inte få sina
ledighetsdagar vid början och slutet av semestern inräknade i semestern, samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning angående
tidigareläggning av den tidpunkt då arbetstagaren skall underrättas om tiden
för semestern”.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen II: 290.

Gällande bestämmelser

Enligt 7 § i 1963 års semesterlag utgår i princip semester med två dagar för
varje kalendermånad av kvalifikationsår. I syfte att ge arbetstagarna rätt till
minst fyra veckors ledighet har i 8 § föreskrivits, att söndagar inte skall inräknas
i semestern. Ej heller inräknas däri helgdagar, om semestern utgår med
mindre antal dagar i följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i
semestern. Arbetstagare med söndagsarbete är jämlikt 8 § andra stycket
tillförsäkrade ledighet på söndag, som infaller under eller omedelbart efter
semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Motsvarande regel
gäller för helgdag, som ej skall räknas som semester. Däremot skall vid söndagsarbete
sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infaller under
semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.

Arbetsgivaren äger bestämma, när under året semestern skall utgå. Semester
bör dock såvitt möjligt förläggas till sommartid, om arbetstagaren ej begär
annat. Arbetstagaren har rätt att utfå semestern i ett sammanhang i den mån
semestertiden ej överstiger fyra veckor. Jämlikt 11 § semesterlagen skall arbeitsgivaren
i god tid före semesterns början underrätta arbetstagaren om tiden för
semestern. Underrättelsen bör såvitt möjligt lämnas en månad före semesterns
början och inte i något fall senare än fjorton dagar dessförinnan.
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 5

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

Historik

Semesterberäkning vid söndagsarbete

Den princip som ännu gäller om beräkning av semester vid söndagsarbete
tillkom i 1945 års semesterlag. Regeln, som föreslogs av 1942 års semesterkommitté,
blev under remissbehandlingen av kommitténs betänkande (SOU 1944: 59)
föremål för viss kritik.

Arbetsdomstolens ordförande anförde bl. a. följande:

Det är mycket vanligt, att arbetstagare på grund av arbetets natur (kontinuerlig
drift, kommunikationsföretag m. m.) har att utföra arbete på söndag
men i stället åtnjuter ledighet på någon annan dag, varvid det är vanligt, att
ledighetsdagen icke alltid infaller på samma veckodag utan växlar. Med stöd av
motiven till gällande semesterlag har man antagit, att i dylikt fall fridag, som
infaller under semesterledigheten, skall i lagens mening anses såsom söndag,
medan motsvarande söndag skall behandlas såsom arbetsdag.

Kommittén har nu framställt förslag om en annan beräkningsmetod, som
innebär det motsatta mot den nu gällande lagens ordning. Den som vanligen
arbetar pa söndagar men har annan ledighetsdag än söndag skulle vara skyldig
att räkna ledighetsdagarna såsom semesterdagar, medan däremot söndagarna
fortfarande skulle räknas utanför semesterdagarnas antal. Detta vållar viss
betänklighet i följande fall. Jag antar att en arbetstagare — som torde vara
vanligt exempelvis i droskförarfacket — i en vecka har ledighetsdag på onsdag,
i nästa vecka på tisdag och i den därpå följande veckan på måndag. Jag antar
vidare, att semestern börjar med tisdagen i första veckan. Med den ordning, som
tänkts skola tillämpas enligt den nuvarande lagen, skulle semesterledigheten
räcka till och med tisdagen i tredje veckan, dvs. arbetstagaren får en sammanlagd
ledighet av 15 dagar, därav 12 dagar som eljest skulle utgjort arbetsdagar
och 3 dagar som enligt arbetstidsschemat äro hans fridagar. Med kommitténs
förslag däremot skulle semestern icke räcka längre än till och med måndagen
i tredje veckan. Ledigheten blir då sammanlagt 14 dagar, men därav äro endast
11 dagar som eljest skulle hava utgjort arbetsdagar. Angående ett i viss mån
liknande fall, se arbetsdomstolens dom nr 82/1942.

Jag har velat fästa uppmärksamheten vid detta fall men har icke något
yrkande.

Föredragande departementschefen anförde i proposition nr 273 till 1945 års
riksdag bl. a.:

Ehuru den nuvarande lagen icke tillförsäkrar arbetstagarna längre minimisemester
än en dag för envar av årets 12 kalendermånader syftar dock lagen
till att giva arbetstagarna minst två veckors ledighet från arbetet. En ledighet
av dylik längd erhålles även för det stora antalet arbetstagare genom lagens
stadgande, att söndagar icke skola inräknas i semestern. Innebörden därav är,
att de söndagar, som infalla under semesterledigheten, icke skola inräknas i
det antal av 12 semesterdagar, vartill arbetstagare är berättigad för helt kvalifikationsår.
Börjar arbetstagaren semestern en måndag, slutar semestern med
lördagen i den därpå följande veakan. Därvid har arbetstagaren erhållit 12
arbetsdagars semester, men samtidigt har han varit ledig från arbetet söndagen

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

före, söndagen under och söndagen omedelbart efter semestern; han har sålunda
haft en ledighet från arbetet av tillhopa 15 dagar. Om åter semestern begynner
å annan veckodag än måndag, kommer den sammanlagda ledigheten att omfatta
endast 14 dagar, därav två söndagar. På nu angivet sätt verkar lagen för alla
de arbetstagare, som utföra sitt arbete allenast å veckans vardagar och som äro
fria från arbetet å söndagarna. Samma blir förhållandet med arbetstagare, som
ha att utföra arbetet även på söndagarna men som i stället varje vecka äro
lediga på någon annan veckodag än söndagen. För sistnämnda fall ha vid tilllämpningen
av ifrågavarande stadgande söndagarna räknats såsom arbetsdagar
och fridagarna som söndagar.

Inom olika yrkesområden finns emellertid arbetstagare, som äro skyldiga att
utföra sitt arbete även å söndagarna men trots detta icke åtnjuta motsvarande
ledighet å annan veckodag. Arbetstagare, vilkas normala arbetstid omfattar
alla dagar i veckan, kunna exempelvis vara garanterade endast någon eller
några fridagar i månaden. För dylika fall verkar ifrågavarande lagregel tvivelsutan
oförmånligt, och i likhet med kommittén anser jag att en ändring härutinnan
bör komma till stånd. Enligt kommitténs förslag skulle detta spörsmål
lösas genom enhetliga bestämmelser för alla fall av söndagsarbete, vare sig
arbetstagaren icke alls, endast delvis eller ock helt åtnjuter kompensation för
sitt söndagsarbete genom ledighet å annan veckodag. Förslaget innebär, att
söndagarna anses falla utom semesterdagarna och att arbetstagaren genom lagen
tillförsäkras ledighet å söndag, som infaller under eller näst efter semestern.
Däremot skola sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infalla under
semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.

Mot denna lösning har arbetsdomstolens ordförande i sitt yttrande anmärkt,
att den för visst fall i förhållande till vad nu gäller skulle kunna verka oförmånligt
för arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet genom
att vara fri från arbetet en dag under veckan, nämligen för det fall att
under en period av 14 dagar skulle infallit tre fridagar men blott två söndagar.
Härtill må emellertid anmärkas, att enbart någon förskjutning av fridagarna
i det uti yttrandet anförda exemplet skulle leda därtill, att förslaget icke skulle
få den försämrade verkan som berörts i yttrandet; och det synes icke berättigat
att härvidlag tillmäta tillfälligheter i fråga om fridagarnas förläggning alltför
stor betydelse. Vidare kan en arbetstagare, som icke har skyldighet till söndagsarbete,
ej på semesterlagen grunda rätt att få börja sin semester å en mandag,
arbetstagaren, som begynner semestern a annan veckodag, erhaller icke mer
än 14 dagars ledighet från arbetet. I det anförda exemplet skulle således enligt
kommitténs förslag en arbetstagare med skyldighet till söndagsarbete få semesterledighet
av samma längd som en vanlig arbetstagare, därest semestern
för dem båda började på annan veckodag än måndagen. Enligt min mening
måste kommittéförslaget anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen
besvärligt tekniskt problem. I detta sammanhang vill jag påpeka, att
om arbetstagare som här avses i lagen berättigades till ledighet även a den
söndag, som infaller omedelbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare,
’som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet, erhölle en ledighetsdag
mer än övriga arbetstagare.

Vid 1965 års riksdag väcktes motioner med samma yrkanden som de nu förevarande.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 19 år 1965 i frågan om semesterberäkning vid söndagsarbete.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

På grund av regeln om beräkning av semester vid söndagsarbete kan det
stundom inträffa, att inom en semesterperiod faller fler dagar, som enligt arbetstidsschemat
normalt skulle utgöra fridagar, än som motsvarar antalet söndagar.
För flertalet berörda arbetstagare torde emellertid den bristande överensstämmelsen
mellan söndagar och fridagar efter hand utjämnas. På grund
härav och då problemet med hänsyn till de variationer som finns inom olika
arbetsområden bäst lämpar sig för reglering avtalsvägen anser utskottet att
ändring i lagstiftningen ej är påkallad.

Varselskyldighet

1936 års semestersakkunniga föreslog, att arbetsgivaren senast en vecka före
semesterns början på lämpligt sätt skulle underrätta arbetstagaren om tiden
för semestern.

Vid remissbehandlingen väcktes från flera håll kritik mot en så kort varseltid
och förslag framställdes att den borde bestämmas till en månad.

I propositionen nr 286 till 1938 ars riksdag förklarade departementschefen,
att den föreslagna varseltiden syntes honom väl kort. Han föreslog därför, att
tiden utsträcktes till fjorton dagar. Detta blev också riksdagens beslut.

Bestämmelsen om varselskyldighet upptogs oförändrad i 1945 års semesterlag.

I motioner till 1960 års riksdag hemställdes om utredning av frågan om förlängning
av gällande varseltid för semesterledighet. Andra lagutskottet uttalade
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25:

Redan vid bestämmelsens tillkomst 1938 höjdes röster för att varseltiden
skulle bestämmas till en månad. Statsmakterna stannade emellertid då för att
begränsa tiden till fjorton dagar. Bestämmelsen är att betrakta som en minimiföreskrift,
och i praktiken torde för ett stort antal arbetstagare varseltiden vara
betydligt längre. Den i semesterlagen stadgade varseltiden framstår också numera
som väl snävt tilltagen. Utskottet anser det därför lämpligt att jämväl
denna fråga blir föremål för utredning.

1960 års semesterkommitté upptog problemet om varselskyldigheten i sitt
betänkande ”Ny semesterlag” (SOU 1962:44) och anförde därom bl. a.:

Fjorton dagar måste enligt kommitténs uppfattning anses utgöra en förhållandevis
kort tid för förberedelse av semester, särskilt numera, när rese- och
turistverksamheten under semestern synes ha ökat kraftigt. Uppenbarligen förhåller
det sig emellertid så i det störa flertalet fall att varsel redan för det närvarande
ges väsentligt längre tid före semestern än fjorton dagar. Inom industrin,
är det vanligt att företagens semesterplaner göres upp månadsvis, om ej
halvårsvis i förväg, och inom handeln förekommer ej sällan scheman för semesterns
förläggning omfattande flera år. Det torde därför vara fråga blott om
vissa begränsade sektorer av näringslivet, där en regel om väsentligt längre
varseltid än den nu gällande kunde vålla avbräck för arbetsgivaren. Så måste
emellertid antagas vara fallet för jordbrukets del och även inom smärre serviceföretag,
där svårigheterna att tillförlitligen överblicka framtiden kan förorsaka
att semestervarsel ej rimligen kan fordras med någon längre frist.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

Varsel för semester skall enligt den danska semesterlagen givas senast en
månad före semesterns början, ”därest icke särskilda omständigheter hindrar
detta”. En regel av ungefär motsvarande innehåll finns i den norska semesterlagen.
Intet hindrar naturligtvis — formellt sett — att en regel av samma innebörd
upptages i den svenska semesterlagen. Det synes emellertid olämpligt att
införa en regel, som skulle kunna ge upphov till tvist huruvida produktionsintressen
eller vad arbetsgivaren eljest må åberopa som skäl för avsteg från
lagens huvudregel verkligen motiverar ett sådant. I betraktande härav har
kommittén — som väl anser att en längre varseltid än fjorton dagar i allmänhet
är motiverad men samtidigt finner sig böra ta hänsyn till de speciella problem
som en regel om längre varseltid skulle kunna åsamka exempelvis jordbruksnäringen
— stannat för att föreslå ett stadgande av innebörd att arbetsgivaren
i god tid före semestern skall ge arbetstagaren varsel om denna; såvitt möjligt
bör underrättelsen ske senast en månad dessförinnan — senare än 14 dagar före
semestern får den icke ges. Stadgandet har sålunda konstruerats som en allmän
uppmaning att i god tid ombesörja varsel i kombination med å ena sidan en
rekommendation (om månadsvarsel) och å andra sidan ett förbud (mot kortare
varseltid än 14 dagar).

Propositionen nr 40 till 1963 års riksdag med förslag till ny semesterlag innehöll
den nu gällande av 1960 års semesterkommitté förordade regeln om varselskyldighet.
I anledning av propositionen väcktes motioner med yrkanden om
förlängning av varseltiden. I två motionspar yrkades, att regeln skulle ändras
på så sätt att underrättelse såvitt möjligt skulle lämnas två månader före semesterns
början och icke i något fall senare än en månad dessförinnan. I ett
annat motionspar yrkades, att varseltiden skulle fastställas till två månader.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 40 bl. a.:

Enligt utskottets mening är det ett berättigat önskemål att besked om när
semestern skall utgå erhålles så långt i förväg att det blir möjligt för arbetstagarna
att planera för och på bästa sätt utnyttja semestern. Propositionens
huvudregel om att underrättelse skall lämnas i god tid före semesterns början
synes ägnad att tillgodose detta önskemål. Den i paragrafen angivna minimitiden,
fjorton dagar, måste enligt utskottets mening anses vara en absolut
minimiregel som får utnyttjas endast i undantagsfall. Enligt vad som upplysts
inom utskottet bestämmes semestertiden inom de flesta företag redan flera
månader i förväg. Det kan förutsättas att så kommer att ske även framdeles.
Med hänsyn till att det undantagsvis på grund av oförutsebara omständigheter
kan vara berättigat med så kort varseltid som fjorton dagar anser sig utskottet
emellertid icke kunna tillmötesgå motionärernas önskemål om att i lagen inskriva
absolut skyldighet att iakttaga längre varseltid.

Vid behandling av de vid 1965 års riksdag väckta motionerna med samma
yrkanden som de nu förevarande hänvisade andra lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 19 år 1965 beträffande varselskyldigheten till
frågans behandling vid 1963 års riksdag. Utskottet avstyrker sålunda motionsyrkandet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

Utskottet

Enligt semesterlagen utgår semester med två dagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsår. I syfte att bereda arbetstagarna minst fyra veckors ledighet
har stadgats att söndagar inte skall inräknas i semestern. Arbetstagare med
söndagsarbete är genom lagen tillförsäkrade ledighet på söndag, som infaller
under eller omedelbart efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i
semestern. Arbetsgivaren, som äger bestämma tidpunkten för semestern, skall
i god tid före semesterns början underrätta arbetstagaren därom. Underrättelsen
bör såvitt möjligt lämnas en månad före semesterns början och inte i något fall
senare än fjorton dagar dessförinnan.

I förevarande motioner yrkas utredning med syfte dels att för arbetstagare
med söndagsarbete sådana fridagar som infaller vid början eller slutet av
semestern inte skall inräknas i denna, dels att den varseltid arbetsgivaren har
att iakttaga före semesterns början skall förlängas.

Vid fjolårets riksdag hade utskottet att ta ställning till motioner med samma
yrkanden som de förevarande. I fråga om beräkning av semester vid söndagsarbete
konstaterade utskottet, att det stundom kan inträffa att inom en semesterperiod
faller fler dagar, som enligt arbetstidsschemat normalt skulle utgöra
fridagar, än som motsvarar antalet söndagar. För flertalet berörda arbetstagare
torde emellertid den bristande överensstämmelsen mellan söndagar och fridagar
efter hand utjämnas. På grund härav och då problemet med hänsyn till de
variationer som fanns inom olika arbetsområden bäst lämpade sig för reglering
avtalsvägen, ansåg utskottet ändring i lagstiftningen ej påkallad. Beträffande
yrkandet om förlängning av varseltiden hänvisade utskottet till sitt tidigare
uttalande, att minimitiden, fjorton dagar, kunde förutsättas bli utnyttjad endast
i undantagsfall och då på grund av oförutsebara omständigheter. Utskottet avstyrkte
därför detta motionsyrkande.

Enligt utskottets mening föreligger ej skäl för ändrat ställningstagande till
motionsyrkandena. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 583 och II: 290, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell,
fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Edström, Lennart Geijer och Hiibinette;

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, Johansson
i Södertälje, fru Svensson*, herrar Johansson i Skärstad, Carlsson i Göteborg,
fru Skantz* och herr Åkerlind*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Eric Carlsson och Johansson i Skärstad.