Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1966

Nr 36

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående krigsförsäkringen
för sjömän

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 585 i första kammaren av
herr Åkerlund samt nr 700 i andra kammaren av herrar Carlshamre och
Thylén.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av 2, 3 och 4 >§§ lagen om krigsförsäkring för sjömän
m. fl., att dels minimibeloppet enligt 2 § fastställes till 10 000 kr., dels
maximibeloppet enligt 3 § fastställes till 26 000 kr., dels till efterlevande
efter genom krigshandling avliden sjöman må utgivas ersättning efter samma
regler som gäller enligt avtal mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas
huvudorganisationer inom sjöfarten beträffande grupplivförsäkring, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderligt förslag till ändring
av författningstexten».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:700.

Gällande bestämmelser

Lagen den li maj 195b (nr 2b3) om yrkesskadeförsäkring omfattar dels
en obligatorisk och dels en frivillig försäkring.

Den obligatoriska försäkringen omfattar i princip alla arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst samt dessutom, i den mån utbildningen sker
vid sådan yrkesutbildningsanstalt som av Kungl. Maj :t upptagits i en särskild
förteckning, vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga personer.
Den bekostas av arbetsgivarna och avser yrkesskador, dvs. skador
till följd av olycksfall i arbetet, varmed likställts olycksfall vid vissa färder
till och från arbetet, samt dessutom vissa andra av arbetet orsakade sjukdomar,
framför allt s. k. yrkessjukdomar.

Den frivilliga försäkringen kan för egen räkning tecknas av envar svensk
medborgare, som är bosatt här i landet, eller av här bosatt och mantalsskriven
utlänning. Sådan försäkring kan meddelas även åt arbetsgivare,
som här bedriver verksamhet, för arbetstagare hos honom och åt utbildningsanstalt
i riket för elever vid anstalten samt åt svensk yrkes- eller

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 36

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1966

fackorganisation för medlemmar i organisationen. I den mån försäkringens
omfattning inte begränsats i avtalet avser den att tillsammans med sjukförsäkringen
och i förekommande fall obligatorisk yrkesskadeförsäkring
dygnet runt och året om ge vederbörande skydd vid olycksfallsskador och
därmed i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen jämställda sjukdomar.
Avtalsfrihet gäller beträffande försäkringsförmånernas storlek inom den
ram, som skulle ha gällt om skadan omfattats av den obligatoriska försäkringen.

Förmånerna från yrkesskadeförsäkringen utgöres av ersättning för läkarvård,
tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel och särskilda hjälpmedel
samt sjukpenning jämte barntillägg, vårdbidrag, invalidränta, efterlevandelivränta
och begravningshjälp.

Erforderliga kostnader för läkar-, tandläkar- och sjukhusvård samt för
läkemedel ersättes helt. Detsamma gäller nödvändiga utgifter för resor.
Likaså ersättes erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel (t. ex. proteser)
till lindrande av menliga följder av yrkesskada.

Om yrkesskadan efter utgången av den s. k. samordningstiden förorsakar
sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan med minst hälften, utgår
sjukpenning.

Såväl sjukpenning som livränta är till sin storlek beroende av den skadades
årliga arbetsförtjänst. Härmed avses i normalfallen den beräknade
årsinkomsten av förvärvsarbete vid skadetillfället. För unga skadade skall
arbetsförtjänsten på visst sätt uppräknas vid bestämmandet av framtida
ersättningar. Särskilt förmånliga regler om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten
gäller även för dem som skadas under yrkesutbildning.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten inte till 1 200 kr., skall den beräknas
till detta belopp, överstiger arbetsförtjänsten 15 000 kr., tas överskjutande
belopp inte i beräkning.

Om yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medför
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller
nedsättning av denna med minst en tiondedel, utgår livränta till den skadade.
Livräntan beräknas på det s. k. er sättning sunderlag et. Detta fastställes
med hjälp av den årliga arbetsförtjänsten. Vid 100 % invaliditet uppgår
den maximala livräntan till 11 000 per år. Sedan den skadade fyllt
67 år reduceras livräntan till % av det belopp, som utgått dessförinnan.

Efterlevandelivränta utgår till änka och i vissa fall till med änka jämställd
ogift kvinna samt, efter skälighetsprövning, till änkling. Högsta
änkelivränta är före 67 år 5 000 kronor. Även barnlivränta — med högst
2 500 kronor per barn och år — utgår.

Försäkringsskyddet enligt yrkesskadeförsäkringslagen avser även olycksfall
till följd av krigsåtgärd, när fråga ej är om krig vari riket befinner sig.

Lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl.
lämnar ett kompletterande ersättningsskydd vid krigsolycksfall för den som

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1966

tjänstgör ombord å fartyg. Lagen är en fullmaktslag. Den gäller inom område
och under tid, som Konungen bestämmer.

Ej heller denna lag äger tillämpning i fråga om skada, som orsakats av
krigsåtgärd under krig vari Sverige befinner sig. Lagen avser olycksfall
såväl i som utom arbetet. Skada till följd av krigsolycksfall skall anses
utgöra yrkesskada i den bemärkelse detta begrepp har i yrkesskadeförsäkringslagen.

Såvitt avser de av motionärerna berörda frågorna stadgas i huvudsak
följande i krigsförsäkringslagen. Enligt 2 § må den skadades årliga arbetsförtjänst
icke beräknas till lägre belopp än femtusen kronor (tolvhundra
kronor enligt yrkesskadeförsäkringslagen). Om olycksfall medfört bestående
förlust av arbetsförmågan, skall enligt 3 §, utöver livränta till den skadade
enligt yrkesskadeförsäkringen, utgivas ett belopp, som för befälhavare,
maskinchef, styrman, maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning
eller radiotelegrafist motsvarar ett års lön, dock lägst niotusen kronor och
högst trettontusen kronor. För övrig personal har beloppet bestämts till
niotusen kronor. Därest arbetsförmågan nedsatts till följd av olycksfallet
med minst en tiondel skall på angivna sätt bestämt belopp reduceras i
proportion till nedsättningen. Om olycksfallet medfört döden skall enligt
4 § utöver livränta till den avlidnes efterlevande utgivas ett belopp motsvarande
det, som enligt 3 § skall utgå vid förlust av arbetsförmågan.

Historik

År 1937 tillkom lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer. Vid lagens tillkomst gällde 1916 års lag om försäkring för
olycksfall i arbete. Enligt denna lag var som huvudregel varje arbetare
försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Ombord å svenska fartyg
tjänstgörande personer var obligatoriskt försäkrade för olycksfall i
arbete, oberoende av om olycksfallet förorsakats av krigsförhållanden eller
icke. Olycksfallsförsäkringslagen medförde vid olycksfall rätt till olika former
av ersättningar. Vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,
skulle utgivas livränta med belopp, som stod i visst närmare angivet
förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid dödsfall utgick
livränta till efterlevande. Vid livränteberäkning togs årlig arbetsförtjänst,
som översteg 3 000 kronor, icke i beräkning. Understeg arbetsförtjänsten
450 kronor, skulle den beräknas till detta belopp.

Departementschefen, statsrådet Möller, anförde i proposition nr 313 till
1937 års riksdag med förslag till krigsförsäkringslag bl. a. följande.

Då krig pågår eller krigsfara är för handen, äro med sjötrafik till områden,
som därav beröras, förenade betydligt större risker för de sjöfarande
till liv och lem än under fredliga förhållanden. Det är ett rimligt krav, att
de sjömän, vilka med de större riskerna för ögonen giva sig ut till sjöss,

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 36

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1966

som kompensation därför tillförsäkras högre ersättningar vid inträffat
olycksfall än de, som under vanliga förhållanden utgå.

Ombord å fartyg tjänstgörande personer äro enligt bestämmelserna i
1916 års olycksfallsförsäkringslag obligatoriskt försäkrade för skada till
följd av olycksfall i arbetet. Allmängiltiga lagbestämmelser om förhöjd ersättning
vid olycksfall, förorsakade av krigsförhållanden, saknas däremot
för närvarande i vårt land. Avtalsvis ha emellertid — genom överenskommelser
mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer
— för ett enstaka fall, det nu pågående spanska inbördeskriget, bestämts
sådana förhöjda ersättningar. De skola utgå vid olycksfall, som förorsakats
av krigshändelser vid fart inom områden, som beröras av nämnda
krig.

De sjömän, som begiva sig ut till av krig berörda områden, synas emellertid
med visst fog kunna räkna med att samhället självt tillser, att, om
en olycka skulle inträffa, skälig högre ersättning under alla förhållanden
är dem tillförsäkrad. Häremot kan visserligen invändas, att samhället icke
annat än i undantagsfall bör för en särskild grupp arbetare giva bestämmelser
om olycksfallsersättning, vilka avvika från de i den allmänna olycksfallsförsäkringslagen
meddelade. Ett sådant undantagsförhållande synes
mig emellertid föreligga beträffande nu ifrågavarande slags arbetare, vilka
fullgöra sina tjänsteåligganden i farvatten, som på grund av krig eller krigsfara
äro för sjöfarten osäkra. Det är nämligen ett samhällsintresse av stor
vikt, att samfärdseln över haven till och från vårt land under alla förhållanden
upprätthålles i så stor utsträckning som möjligt. I våra grannländer
Danmark och Norge hava också nyligen lagbestämmelser antagits, enligt
vilka vissa högre ersättningsbelopp utgå till sjömän vid olycksfall i arbete,
som förorsakas av krigshändelser. Med hänsyn till det anförda har jag ansett
mig böra föreslå införande i svensk rätt av lagbestämmelser angående
obligatorisk krigsförsäkring för olycksfall i arbete av ombord å fartyg
tjänstgörande personer.

Lagförslaget, som godtogs av riksdagen, var så utformat, att vissa särskilda
regler gavs rörande högre ersättningar vid krigsförsäkring än dem,
som utgick enligt allmänna olycksfallsförsäkringslagen. Därutöver föreskrevs
endast, att sistnämnda lags bestämmelser i övrigt utan undantag
skulle gälla. Beträffande innehållet i de särskilda reglerna må nämnas, att
sådana regler gavs beträffande beräkning av den årliga arbetsförtjänsten
för bestämmande av sjukpenning eller livränta. Sålunda hade den i 1916
års lag i sådant hänseende stadgade minimigränsen höjts från 450 till
2 900 kronor, medan maximigränsen höjts från 3 000 till 4 800 kronor. Enligt
lagen (4 och 5 §§) skulle i vissa fall, utöver livränta, utgå vissa engångsbelopp,
nämligen sådana som avses i 3 och 4 §§ i 1954 års lag i ämnet.
För dessa ersättningar har ovan redogjorts. I 1937 års lag uppgick
beloppen, om den försäkrade var befälhavare, styrman eller maskinbefäl,
till lägst 5 000 kronor och högst 9 000 kronor, och eljest till ett belopp av
4 800 kronor. Vid nedsättning av arbetsförmågan utgick liksom enligt 1954
års lag, det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen i arbetsförmågan.

Under giltighetstiden för 1937 års krigsförsäkringslag skedde ändringar

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1066

i lagen bl. a. såvitt avsåg de maximi- och minimibelopp i fråga om arbetsförtjänsten,
till vilken hänsyn skulle tagas vid livränteberäkning. Är 1939
höjdes således minimibeloppet till 3 600 kronor. Maximibeloppet höjdes
1943 till 6 240 kronor. I samband med att 1916 års olycksfallsförsäkringslag
ändrades år 1948 så att minimibeloppet blev 900 kronor och maximibeloppet
7 200 kronor, borttogs bestämmelserna om maximibelopp i krigsförsäkringslagen;
nämnda belopp om 7 200 kronor kom därigenom att gälla
även krigsförsäkringsfallen.

År 1939 skedde även den ändringen i krigsförsäkringslagen, att de belopp,
som enligt 4 och 5 §§ skulle utgå utöver livränta, fastställdes till minst
9 000 kronor och högst 13 000 kronor för befälhavare, styrman och maskinist
och till 9 000 kronor i övriga fall.

Genom 1954 års lagstiftning inom förevarande område skedde viss samordning
av yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen.
Samordningen innebar, att personer som var sjukförsäkrade och yrkesskadeförsäkrade
skulle få ersättning från yrkesskadeförsäkringen först efter
en samordningstid.

Departementschefen anförde i proposition nr 90 år 195i beträffande förslaget
till krigsförsäkringslag bl. a. följande.

Det torde — eftersom här är fråga om en teknisk översyn av 1937 års
krigsförsäkringslag — ej finnas anledning att i detta sammanhang frångå
de grunder på vilka den nuvarande lagen är uppbyggd. Systemet med högre
minimibelopp för den årliga arbetsförtjänstens beräkning samt engångsbelopp
utöver livräntan bör därför bibehållas. Jag är ej heller beredd att
nu föreslå annan ändring i de bestämmelser i detta hänseende som nu gäller
än att jag, av skäl som jag i det följande skall ange, förordar att minimibeloppet
för den årliga arbetsförtjänsten höjes från 3 600 kr. till
5 000 kr.

Förutom angivna höjning av minimibeloppet vid beräkningen av arbetsförtjänsten
kom maximibeloppet — genom den samtidigt införda yrkesskadeförsäkringslagen
— i krigsförsäkringsfallen att höjas från 7 200 kronor
till 15 000 kronor.

I fråga om det belopp, som i vissa fall skall utgå utöver livränta, skedde
inte någon ändring genom den nya krigsförsäkringslagen.

År 1961 tillsattes yrkesskadeutredningen. I direktiven för utredningen
anföres, att yrkesskadeförsäkringen bör inordnas i samma system som
sjukförsäkring, folkpensionering och tilläggspensionering och alt därvid
möter en mångfald problem, som kräver utredning. Vidare anföres i direktiven
bl. a. följande.

På samma sätt som sjukförsäkringen minskat behovet av särskilda förmåner
vid kortvarig förlust av arbetsförmåga på grund av yrkesskada kommer,
i fullt utbyggt skick, den allmänna pensioneringen med dess förtids-,
efterlevande- och ålderspensioner att få betydande återverkningar för yr -

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1966

kesskadeförsäkringens ersättningar på grund av invaliditet och dödsfall.
Redan i nuvarande pensionslagstiftning återfinnes samordningsregler, som
i viss mån kan sägas reducera yrkesskadeförsäkringens betydelse, när samma
försäkringsfall ger upphov till både pension och yrkesskadeförsäkringsersättning.
Den frågan skulle kunna ställas, om det i framtiden finns skäl
att bibehålla en särskild yrkesskadeförsäkring. Därvid skulle utifrån de
värderingar som ligger till grund för det allmänna socialförsäkringssystemet
kunna pekas på att behovet av ersättning vid invaliditet eller dödsfall
självfallet inte är beroende av om försäkringsfallet inträffat i eller utanför
arbetet. Det är emellertid att märka, att yrkesskadeförsäkringen i sin nuvarande
gestalt i vissa hänseenden erbjuder ett vidsträcktare skydd än annan
socialförsäkring. Dels ger yrkesskadeförsäkringen ersättning i vissa situationer
som inte täckes av sjukförsäkring och pensionering, dels utgår enligt
yrkesskadeförsäkringen ersättning för vissa speciella kostnader som eljest
icke ersättes, dels slutligen är vissa ersättningar högre inom yrkesskadeförsäkringen
än motsvarande ersättningar inom annan socialförsäkring. Yrkesskadeförsäkringen,
som ju har ansenlig tids hävd, torde även i dagens
läge av de försäkrade uppfattas som en viktig och värdefull social förmån.
Under dessa omständigheter bör man utgå ifrån att vi även i framtiden i
någon form skall ha ett särskilt försäkringsskydd för yrkesskador. En
närmare inventering av behovet av särskilda yrkesskadeersättningar påkallas
emellertid av det läge, som inträder med den fortsatta utbyggnaden av
sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen.

En sådan inventering innebär givetvis något annat än blott och bart en
genomgång av gällande yrkesskadeförsäkringslag i syfte att till en reviderad
lagstiftning överföra alla de regler som i något hänseende ger gynnsammare
resultat än en tillämpning av allmänna regler. Inventeringen bör
ske med sikte på att yrkesskadeförsäkringsförmånerna på ett naturligt sätt
inpassas i en enhetlig socialförsäkringslagstiftning. Så långt det är möjligt
bör ersättningsgrunderna göras gemensamma för yrkesskadeersättningar
och andra jämförliga socialförsäkringsersättningar. Det nuvarande regelsystemet
bör kunna förenklas.

Utredningen bör inte stanna vid att föreslå förenklingar och en revidering
av sådana delar av förmånssystemet som utvecklingen gjort mindre
behövliga. Även förbättringar av försäkringsskyddet förtjänar att övervägas.
Som bekant är förmånerna från den allmänna pensioneringen värdebeständiga
medan yrkesskadeförsäkringens livräntor däremot ej automatiskt
följer förändringar i prisnivån. Då yrkesskadeförsäkringen nu inordnas
i det allmänna socialförsäkringssystemet bör givetvis även yrkesskadeförsäkringsförmånernas
värdebeständighet tryggas. Här föreligger ett angeläget
behov av att förstärka yrkesskadeförsäkringen. Problemet bör ses
i samband med frågan om det lämpliga sättet för förmånernas finansiering.
Härvid synes man kunna överväga att överge den nu rådande kapitaltäckningsprincipen
till förmån för den inom pensioneringen tillämpade fördelningsprincipen.

Det vill förefalla som om det vore naturligast att yrkesskadeförsäkringsreglerna
infogades i det enhetliga lagverk om socialförsäkring som nu förberedes,
men det bör inte möta något hinder att, om detta av någon anledning
skulle visa sig lämpligare, behandla yrkesskadeförsäkringen i en fristående
lag. Det väsentliga är att yrkesskadeförsäkringsreglerna smidigt

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1966

ansluter till den övriga socialförsäkringslagstiftningen. Redan tidigare har
jag för min del (se propositionen 1960:75 s. 113) givit uttryck åt tanken att,
när en allmän och en speciell socialförsäkringsförmån sammanträffar, det
lämpliga är att den allmänna förmånen utgår fullt medan den speciella förmånen
försvinner eller efter erforderlig reduktion utgår som ett tillägg till
den allmänna förmånen. Yrkesskadeförsäkringsförmånerna bör alltså för
sådana fall, då rätt till ersättning föreligger även enligt sjukförsäkringen
eller den allmänna pensioneringen, utformas såsom kompletterande förmåner
till dessa försäkringar.

Motionerna

I motionerna anföres bl. a. följande.

Löneutvecklingen sedan 1954 då lagen antogs innebär en höjning av
löneläget med över 100 %. Genom att i lagen fastställda minimi- respektive
maximibelopp icke följt den allmänna utvecklingen kommer ombordanställd,
som skadats genom krigshandling, vid fastställandet av den ersättning
som skall utgå utöver livränta i synnerligen ogynnsamt läge. En höjning
av de nu gällande beloppen synes därför vara påkallad.

De ombordanställda är genom avtal grupplivförsäkrade efter i princip
samma regler som gäller för tjänstemän respektive arbetare inom industrien.
För ombordanställda av manskapsgrad är försäkring tecknad i AFA.
Enligt de regler som gäller för försäkring där utgår ingen ersättning för
den händelse den ombordanställde avlider på grund av krigshandling. Det
framstår som angeläget att efterlevande till ombordanställd erhåller samma
ersättning som tillförsäkrats efterlevande till övriga arbetstagare oavsett
orsaken till dödsfallet. Då svårigheter föreligger att i annan form ordna
en försäkring, som jämväl gäller då den anställde förolyckas genom krigshandling,
bör de ombordanställda och deras efterlevande beredas ett efter
dagens penningvärde anpassat skydd.

Utskottet

Enligt 1954 års yrkesskadeförsäkringslag är i princip alla arbetstagare
försäkrade för skada till följd av olycksfall i arbetet. Försäkringen omfattar
även sådana olycksfall, som orsakas av krigsåtgärd. Genom lagen samma
år om krigsförsäkring för sjömän m. fl. lämnas ett kompletterande ersättningsskydd
vid krigsolycksfall för den som tjänstgör ombord å fartyg.
Denna lag omfattar även olycksfall som inträffar utom arbetet. Den gäller
i likhet med yrkesskadeförsäkringslagen icke skada till följd av krig, vari
vårt land är indraget.

Enligt yrkesskadeförsäkringslagen utgår livränta vid bestående förlust av
arbetsförmågan eller vid nedsättning av denna. Efterlevandelivränta utgår
till änka och även i vissa andra fall. Till grund för beräkningen av livränta
liigges den försäkrades arbetsförtjänst. Även om denna inte uppgår till 1 200
kronor om året beräknas den till detta belopp, överstiger arbetsförtjänsten
15 000 kronor tas överskjutande belopp inte i beräkning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 är 1966

I de fall, då krigsförsäkringslagen är tillämplig, skall vid beräkning av
livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen arbetsförtjänsten anses uppgå
till minst 5 000 kronor. Lagen innehåller däremot icke någon särskild maximiregel,
vilket innebär, att ovannämnda 15 000-kronorsgräns är tillämplig
även vid krigsolycksfallen. Om krigsolycksfall medfört bestående förlust
av arbetsförmågan, utgår utöver livränta en särskild ersättning, som för
befälhavare, maskinchef, styrman och vissa andra särskilda befattningshavare
motsvarar en årslön, dock minst 9 000 kronor och högst 13 000 kronor.
För övriga som omfattas av försäkringen utgör beloppet 9 000 kronor.
Vid dödsfall skall belopp av samma storlek, som nu sagts, tillfalla de efterlevande
utöver utgående livränta. I de fall åter, då arbetsförmågan blir
nedsatt, skall det särskilda beloppet reduceras i proportion till invaliditetsgraden.

I förevarande motioner erinras om att löneutvecklingen sedan tiden för
krigsförsäkringslagens tillkomst år 1954 medfört en höjning av löneläget
med över 100 procent men att i lagen fastställda minimi- och maximibelopp
inte följt den allmänna utvecklingen, vilket haft till följd att ombordanställd
i vissa fall kommer i synnerligen ogynnsamt läge vid skada genom krigshandling.
Motionärerna yrkar därför, att minimibeloppet vid beräkning av
arbetsförtjänst skall höjas till 10 000 kronor och att det särskilda belopp,
som utgår utöver livränta, skall maximeras till 26 000 kronor.

I motionerna anföres vidare, att de ombordanställda av manskapsgrad
visserligen genom avtal är grupplivförsäkrade men att ersättning inte utgår
om den försäkrade avlider till följd av krigshandling. Motionärerna yrkar
under hänvisning härtill, att efterlevande till sjöman som avlider genom
krigshandling skall erhålla ersättning efter samma regler som i övrigt gäller
enligt avtal om grupplivförsäkring mellan huvudorganisationerna inom
sjöfartsnäringen.

Den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen har fått till uppgift bl. a.
att utreda yrkesskadeförmånernas värdebeständighet. Enligt vad utskottet
inhämtat kommer utredningen att upptaga till prövning frågan om ersättningarna
vid skadefall som omfattas av krigsförsäkringslagen. Vidare är
upplyst, att utredningen kommer att slutföra sitt arbete innevarande år.

De belopp som enligt krigsförsäkringslagen i vissa fall utgår utöver livränta,
har varit oförändrade sedan 1939. Maximi- och minimibeloppen vid
livränteberäkningen i krigsförsäkringsfallen har icke ändrats sedan 1955.
Enligt utskottets mening är det uppenbart att främst med hänsyn till den
ökning av levnadskostnaderna som inträffat efter angivna tidpunkter de
ekonomiska förmåner, som tillförsäkrats förevarande grupp, i väsentlig
mån har förlorat sitt realvärde. En förbättring av förmånerna förefaller
därför motiverad. Med hänsyn till att den genom motionerna aktualiserade
frågan prövas av yrkesskadeutredningen anser sig utskottet emellertid inte
nu böra ta ställning till motionsyrkandena. Utskottet förutsätter, att vid det

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1966 9

fortsatta reformarbetet alla möjligheter kommer att tillvaratagas att bereda
de ombordanställda och deras efterlevande ett efter nutida förhållanden tillräckligt
och på ett tidsenligt sätt utformat skydd i fall då den försäkrade
drabbas av skada till följd av krigsåtgärd. Vad utskottet anfört synes böra
bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Under hänvisning till vad sålunda upptagits får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:585 och 11:700, måtte såsom sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört; samt

2) att motionerna, i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand*, Lars Larsson, Eric Carlsson*,
Edström, Lennart Geijer*, Erik Filip Petersson*, Högström och Blomquist;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fru Ekendahl*,
herrar Gustavsson i Alvesta, Fredriksson, Ringaby, Carlsson i Göteborg,
Jonsson* och fru Skantz.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.