Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1966

1

Nr 32

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
om förbud mot retroaktiv lagstiftning.

I de till konstitutionsutskottet hänvisade likalydande motionerna 1: 365
av herr Åkerlund och II: 436 av fru Kristensson hemställes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag till sådan ändring i
grundlagen att förbud införes mot retroaktiv lagstiftning samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderlig författningsändring».

I motiveringen anföres:

I motioner från vårt håll påpekas att regeringens handläggning av frågan
om en höjning av bilaccisen står i strid med Sveriges grundlagar. Regeringens
försök att kringgå riksdagens grundlagfästa rätt att ensam utöva
beskattningsmakten bedömer vi som mycket allvarligt.

I den norska grundloven § 97 heter det: »Ingen lov maa gives tilbagevikende
kraft.»

Alla torde vara överens om att retroaktivitet i lagstiftningen inte är förenlig
med rättssamhällets principer. Det verkar urholkande på den enskilda
människans respekt för lag och rätt, när lagar och förordningar, inte
minst på det skattepolitiska området, ges retroaktiv verkan.

Jag föreslår därför att det även i de svenska grundlagarna otvetydligt
slås fast att lagstiftning inte får ges retroaktiv verkan.

Kort sammanfattning av svensk och utländsk rätt

Något grundlagsförbud mot retroaktiv lagstiftning finns, som motionärerna
antyder, icke i Sverige. Såsom allmän regel gäller emellertid här att
lagar icke ges tillbakaverkande kraft med mindre de innehåller ett uttryckligt
stadgande därom. I fråga om den svenska straffrätten finns därjämte
ett uttryckligt stadgande i 5 § promulgationslagen till brottsbalken av innehåll
att ingen må dömas för gärning, för vilken ej var stadgat straff när den
begicks och att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen
företogs men ny lag tillämpas om den leder till frihet från straff eller
lindrigare straff. Undantag härifrån stadgas i lagrummet endast för gärning
som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda
förhållanden (ransoneringsbrott o. dyl.). Genom anslutning till Europarådets
konvention ang. de mänskliga rättigheterna m. in., vars artikel 7 bl. a.
innehåller att ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet,
som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde ett brott, får
Sverige emellertid anses ha godkänt principen om förbud såväl mot retroak 1

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 saml. 2 avd. Nr 32

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1966

tiv strafflagskipning som retroaktiv strafflagstiftning. Något förbud mot
retroaktiv civillagstiftning eller skattelagstiftning gäller emellertid icke i
Sverige.

I åtskilliga utländska grundlagar finns emellertid förbud mot retroaktiv
lagstiftning eller retroaktiv tillämpning av lagar. Förbuden avser i allmänhet
strafflagar; endast sällan förekommer i grundlagarna förbud mot all
retroaktiv lagstiftning. Av 89 författningar år 1956 innehöll sålunda något
över 30 förbud i någon form mot retroaktiv lagstiftning (Peaslee, Constitutions
of Nations, andra uppl.). Av europeiska länder med sådana förbud
märkes Frankrike, som då liksom även i sin nuvarande författning av
år 1958 bekräftar giltigheten av 1789 års franska rättighetsförklaring, enligt
vars art. 8 ingen fick dömas till straff annat än enligt lag som antagits och
utfärdats före brottet. Av andra hithörande europeiska länder må nämnas
Tyskland, Italien, Grekland, Spanien, Portugal och Norge. I USA:s författning,
av år 1789, finnes ett stadgande som efter orden innebär förbud mot
all retroaktiv lagstiftning. Av sydamerikanska stater med förbud i någon
form mot retroaktiv lagstiftning må nämnas Argentina, Bolivia, Brasilien,
Chile, Colombia, Paraguay och Peru. Av de nyare afrikanska staterna har
flera infört grundlagsförbud mot retroaktiv strafflagstiftning, t. ex. Madagaskar
i författning av år 1959, Ruanda (1962) och Förenade arabrepublikerna
(1964). Marocko har i sin författning (1962) ett förbud mot all
retroaktiv verkan av lagar. Av de östeuropeiska länderna synes förbud förekomma
endast i den jugoslaviska författningen. Av länder i Asien med förbud
må nämnas Burma (1947), Indien 1949), Japan (1946), Korea (1948)
och Kambodja (1947). I vissa länder finnes utan uttryckligt stadgande en
statsrättslig praxis innebärande förbud mot i allmänhet retroaktiv strafflagstiftning.

F ör lattningsu tr edningen

Författningsutredningen föreslog (SOU 1963: 16 s. 62) att en blivande
regeringsform skulle innehålla förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Det
föreslagna lagstadgandet var av följande lydelse:

Ingen må straffas för gärning som icke var belagd med straff när den
förövades; ej heller må för gärning utdömas strängare straff än som var
stadgat vid tiden för dess förövande.

Frågan om förbud mot retroaktiv civillagstiftning behandlades ej av författningsutredningen
(jfr SOU 1963: 17 s. 201 f).

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1966

3

Utskottet

Som framgått av redogörelsen ovan får Sverige genom sin anslutning till
Europarådskonventionen anses ha godkänt principen om förbud mot retroaktiv
strafflagstiftning. Författningsutredningen föreslog också, att ett sådant
förbud skulle införas i grundlag. Även den i april 1966 tillsatta författningsutredningen
skall enligt de utfärdade direktiven pröva frågan om införande
i grundlag av förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Förbud mot
retroaktivt ådömande av straff har sedan länge gällt i svensk rätt.

I motionerna hemställes om förslag till sådan ändring av grundlagarna,
att ett förbud införes inte bara mot retroaktiv strafflagstiftning utan mot
retroaktiv lagstiftning över huvud taget. Ett sådant förbud finnes i några
länders författningar, bl. a. i Norges. För Sveriges vidkommande har något
så vittgående förbud inte övervägts i författningsdebatten, och utskottet är
heller inte berett att förorda ett sådant.

Utskottet får därför hemställa,

att motionerna 1:365 och 11:436 inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl
Albert Anderson, Hernelius och Dahlberg*; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,
Walilund*, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson
i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Keijer och Roo.

* Ej närvarande vid justeringen.

Särskilt yttrande

av herrar Sveningsson, Hernelius och Magnusson i Tumhult.

Den allmänna principen att lagstiftningen inte hör vara retroaktiv har, såsom
framgår av utskottets redogörelse, kommit till uttryck i flera länders
författningar. Även då sådant grundlagsförbud saknas, iakttages principen

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1966

i regel av lagstiftarna. Självfallet utgör dock ett grundlagsförbud en värdefull
trygghet för den enskilde; ett mycket stort antal stater har ju också infört
grundlagsförbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Då emellertid den
nya författningsutredningen, efter det motionerna avlämnades, fått i uppdrag
att pröva frågan om sådant förbud, har vi ej velat påkalla, att utskottet
skulle framlägga förslag till författningstext i ämnet.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660026